SOU 2003:108
Folkbildning och integration
1. Inledning
1991 beslutade riksdagen om nya bestämmelser för statsbidragen till folkhögskolor och studieförbund. Man övergick från ett system med regelstyrning till ett med målstyrning. De nya reglerna innebar att staten endast kom att fastställa syftena med bidragsgivningen och att folkbildningsanordnarna själva fastställde målen för verksamheten. I samband med detta beslut förutsattes att folkbildningen kontinuerligt själv skulle utvärdera sin verksamhet och rapportera till regeringen. Staten skulle dessutom göra en fristående utvärdering var tredje år. Detta skedde med början 1994 då en utredning tillsattes. Denna kom med sex delbetänkanden och ett slutbetänkande. I den proposition som kom 1998 ändrades intervallet för statens egen utvärdering till att bli var femte år. 2001 tillsattes en ny statlig utvärdering av folkbildningen, SUFO 2.
Enligt direktiven för denna är en central roll för folkbildningen att skapa mötesplatser för människor från olika grupper. Dessa mötesplatser ser man som nödvändiga för att förebygga och motverka diskriminering och rasism. De är också viktiga i värnandet om demokratiska värden. Folkbildningen har unika möjligheter att skapa dessa mötesplatser för människor med olika bakgrund och genom detta medverka till förbättrade språkkunskaper och till en förbättrad insikt om andra människors kulturer. Dessa aktiviteter och möten utgör en viktig del i integrationsarbetet. Genom folkbildningsarbetet i utsatta bostadsområden har invandrarnas delaktighet i samhället väsentligt ökats enligt direktiven. Folkbildningens betydelse i detta sammanhang skall belysas och det är här vår studie kommer in. SUFO2 skall också belysa folkbildningens roll för de nationella minoriteterna.
1.1. Vårt uppdrag
Vi har av SUFO 2 fått i uppdrag att utföra en studie av en begränsad del av folkbildningsverksamheten. Vårt forskningsprojekt är en del av det underlag SUFO 2 kommer att ha när slutbetänkandet ska formuleras 2004. Vår avsikt har inte varit att
värdera verksamheten utifrån några specifika kriterier utan snarare att få svar på ett antal angelägna forskningsfrågor. Det är sedan upp till SUFO 2 att utifrån vår studie och andra forskningsprojekt göra en sammanvägd värdering av folkbildningen i Sverige. Likafullt har vi i vår rapport kommit med förslag på förändring/utveckling av studieförbundens verksamhet då vi tyckt att våra resultat givit oss ”mandat” till detta. Vi har således gjort en kvalitativ studie utifrån ett antal forskningsfrågor. Frågorna handlar om folkbildningens betydelse i det mångkulturella svenska samhället. Detta är frågor som vi båda tidigare har arbetat med i våra respektive avhandling ar.
1
Vår studie har utförts under 2002 och första delen av 2003.
1.2. Utsatta bostadsområden och folkbildning
Sverige beskrivs i dag som ett kulturellt och etniskt mångfaldigt samhälle. Här bor cirka 950 000 människor som är födda utanför landets grän ser.
2
Dessa personer utgör 11 procent av Sveriges
befolkning.
3
54 procent av dem är i dag svenska medborgare. Ytter-
ligare 700 000 personer har en eller flera föräldrar som är födda utomlands. Under senaste årtiondet har det varit en stor ökning av invandringen av personer födda i utomeuropeiska länder. Åldersstrukturen på den befolkning som invandrat skiljer sig starkt från den svenskfödda befolkningens. Invandrargruppen är överrepresenterad i åldrarna 18–44 år. Denna invandring har naturligtvis påverkat befolkningsstrukturerna i Sverige och den mångfald den givit upphov till beskrivs oftast som värdefull och berikande men också som problematisk. Framförallt har det varit invandrarnas situation som fokuserats i beskrivningar av mångfalden. Det har gjorts försök att beskriva deras levnadsvillkor men regeringen betonar att det innebär en hel del svårigheter eftersom det inte är fråga om en homogen gr upp.
4
I den proposition som ligger till grund för den nuvarande integrationspolitiken framhålls att man när man talar om invandrarnas levnadsvillkor måste ta hänsyn till bl.a. kön, ålder och utbildingsbakgrund. Även vistelsetid i Sverige har betydelse. Många av de
1
Eriksson, 2002, Osman, 1999.
2
Vi benämner demsom är födda utanför Sveriges gränser omväxlande för invandrare,
invandrad, immigrant, icke-svensk, utlandsfödd och en person tillhörande en etnisk minoritet. Den innebörd vi lägger i dessa olika begrepp är dock den samma, dvs. en person som invandrat till Sverige.
3
Siffrorna från 1997, reg. prop. 1997/98:16.
4
Reg. prop. 1997/98:16.
personer som invandrat till Sverige bor i bostadsområden som i dagligt tal brukar kallas segregerade. Denna segregation har fått en alltmer etnisk dimension enligt regeringens syn och man ser det i dag framförallt som ett storstadsfenomen. Det är en komplex problembild och man talar nu hellre om utsatta bostadsområden än om invandrartäta eller segregerade. I storstadsregionerna bor 40 procent av alla barn i dessa utsatta områden och de flesta av dessa barn har invandrarbakgrund.
5
Mot bakgrund av denna beskrivning kan man i dag säga att Sverige är ett mångfaldigt samhälle. Många olika sociologiska kategorier såsom klass, etnicitet, kön, ras etc. används i beskrivningen av mångfalden. Både i den vardagliga men också i de offentliga eller institutionella diskurserna om mångfalden i Sverige betonas dock de kulturella och etniska dimensionerna. De kategorier som användas i detta sammanhang är problematiska och ofta föremål för hetsiga debatter och analyser. Kategorierna är trubbiga som instrument för att definiera och fånga gruppernas karaktäristika och detta både inom grupperna och i relation till andra grupper. Dessa kategoriseringar överlappar varandra och uppfattas och erfars på olika sätt beroende på tid och rum och på teoretiska utgångspunkter. Som ett exempel kan nämnas att oftast är en etnisk identitet ointressant för gruppen så länge den befinner sig i det egna hemlandet, även om det finns undantag, särskilt i länder där det finns etniska spänningar som Rwanda, Malaysia osv.
Vi menar dock att dessa spänningar framförallt är av politisk art. Sociala spänningar och relationer i mångfaldiga samhällen i västvärlden, inklusive Sverige, handlar framförallt om strukturella och materiella villkor och dessa har oftast en stark etnisk dimension. Det råder strukturella skillnader mellan olika grupper i samhället och etniska minoritetsgrupper har generellt sämre socioekonomiska villkor. Dessa skillnader och denna obalans, menar många forskare, är grunden till social exkludering av etniska minoriteter. Det är en exkludering på de flesta samhälleliga områden. De etniska minoritetsgrupperna har högre arbetslöshet, lägre inkomstnivåer, större sjukfrånvaro och högre ohälsotal. I det samhälle vi har i dag kan man t.o.m. säga att de mest utsatta grupperna står helt utanför samhällsgemenskapen, eller som Sernhede uttrycker det
5
Sernhede, 2002.
De mest utsatta grupperna befinner sig inte längre på den lägsta pinnen av samhällsstegen, de har förpassats till en plats vid sidan om själva stegen.
6
Det finns olika förklaringar på de etniska minoriteternas utsatta situation och skillnaden gentemot svenskfödda. Förklaringarna är beroende av hur man definierar problemet och vilka teoretiska glasögon man använder. Det finns en kulturell förklaring som betonar olika faktorers, exempelvis språkets, betydelse för integration och exkludering. Det hävdas t.ex. att många från de etniska minoritetsgrupperna saknar tillräckliga kunskaper och språkliga färdigheter i svenska för att kunna hävda sig bl.a. i det svenska arbetslivet.
7
I
denna kulturella förklaring poängteras också att minoritetsgrupperna saknar nödvändigt kulturellt kapital, koder, nätverk och utbildning som är relevant i en modern arbetsorganisation. Arbetsvillkoren är i dag, genom näringslivets strukturomvandling och ökade kompetenskrav, starkt förändrade. Nu krävs färdigheter som de etniska minoritetsgrupperna saknar på grund av att de kommer från länder och kulturer som anses traditionella och har en föråldrad arbetskultur och organisation. Denna kulturella förklaringsmodell bygger på vad man brukar kalla ”deficits theories”.
8
En annan förklaringsmodell förklarar de etniska minoritetsgruppernas underordning och strukturella skillnad i termer av makt och diskriminerande sociala praktiker. I denna förklaringsmodell är fokus på institutionella praktiker som utestänger och diskriminerar invandrare. En viktig dimension i detta sammanhang är det som kallas diskursiva praktiker som konstruerar skillnaden och den andre som annorlunda och som ett problem. Dessa exkluderingspraktiker och konstruktioner av skillnaden leder till initierandet och skapandet av samhällsåtgärder och policy för att integrera de utsatta.
Många forskare påpekar dock att dessa inkluderingsförsök och åtgärder också utgår från ”deficit cultural theories”, dvs. att minoritetsgrupperna saknar de värderingar, normer och traditioner som företräds av medelklassen. Dessa tankar bygger i slutändan på offergörandet av den andre på individbasis. Men trots dessa teoretiska utgångspunkter och modeller för att förstå inkludering och
6
Sernhede, 2002, s. 33.
7
Begreppet integration problematiseras i kapitel 2.
8
Deficit theories handlar exempelvis om att vissa samhällsklasser/kulturer saknar de normer,
traditioner och värderingar som medelklassen besitter. Dessa överförs exempelvis genom skolundervisningen.
integration som tanke kan vi inte komma från det politiska faktum att en stor grupp av immigranter är utestängda från att delta i den svenska välfärden och gemenskapen och att integration som policytanke är, trots dess dilemma och problem, ett försök att överbrygga skillnaden mellan etniska svenskar och immigranter.
Den integrationspolitik som vi har i Sverige i dag skall inrikta sig på att
─
ge förutsättningar till individers egen försörjning och delaktighet i samhället,
─
värna grundläggande demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter, samt
─
förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism.
9
De företeelser och processer som inryms i begreppet integration är centrala för denna studie. Integration är dock ett svårdefinierat begrepp som trots detta flitigt används på olika sätt och i olika sammanhang. Det används dels som ett policybegrepp i olika politiska dokument, dels förekommer det som ett mer renodlat teoretiskt begrepp. Utöver detta finns det en vardagsförståelse av begreppet som kan vara något helt annat än den teoretiska eller politiska förståelsen. I detta sammanhang lägger olika individer olika innebörd i begreppet.
10
Vi försöker i denna studie använda
begreppet såsom våra intervjupersoner använder det, vilket innebär att en mängd olika uppfattningar blir synliga.
De etniska minoritetsgruppernas exkluderande situation blir speciellt tydlig i de s.k. utsatta bostadsområdena i storstadsregionerna. Regeringen menar att det behöver sättas in kraftåtgärder i dessa områden.
11
Man diskuterar internationella erfarenheter och
att en fortsatt utveckling i Sverige kan leda till spänningar och våld. Det är dock oftast en diskrepans mellan den hotbild som på detta sätt beskrivs och hur det verkligen ser ut i dessa områden.
12
Speci-
fikt för sådana områden är att de ofta beskrivs utifrån sin annorlundahet. Det är i dag fråga om en etnisk annorlundahet, medan det på 1960-talet var en social annorlundahet som präglade dessa områden. Personerna som bor i de utsatta områdena blir de Andra.
9
10
Begreppet integration problematiseras i kapitel 2.
11
Reg.prop. 1997/98:16.
12
Sernhede, 2002.
Sett utifrån svenska förhållanden är det kommunen som har det största ansvaret för vilka villkor människor har och således de som slutligen måste vidta åtgärder om människor lever under usla förhållanden. Detta är dock en tung uppgift och kräver ett samordnande av de lokala resurserna.
Lösningarna måste sökas lokalt och bygga på ett starkt engagemang hos de boende om de skall ha förutsättningar att fungera långsiktigt.
13
Staten har naturligtvis också ett ansvar och gör extra satsningar i vissa kommuner. Syftet med dessa satsningar är bl.a. att öka arbetskraftsdeltagandet, öka människors kontaktytor samt motverka utanförskap. En metod som används är att skapa mötesplatser för kulturell och social utveckling. Åtgärderna skall komma alla boende tillgodo, menar regeringen. Det har nu gjorts en del satsningar i större städer, den s.k. Storstadssatsningen, där problemen varit påtagliga. Det offentliga samhällets ansvar och arbete i utsatta områden har uppmärksammats i internationell forskning. Wacquant exempelvis menar att offentliga institutioner som verkar i dessa områden i första hand är anpassade efter majoritetens behov av att integrera immigranterna.
14
De underliggande värderingarna eman-
erar från ett medelklassideal. Institutionerna är mer till för dem som arbetar i dem, än för att tillfredställa de boendes behov. Ett exempel på att situationen kan vara liknande i Sverige är att de offentliga institutionernas tjänstemän kallats ockupationsmakten av de i området boende, enligt en tidigare stud ie.
15
Det är dessa utsatta bostadsområden och de immigranter som bor där som utgör kontexten i vår studie. I strävanden att försöka förbättra människors livsvillkor i dessa bostadsområden beskrivs folkbildningen som en av flera aktörer.
16
Folkbildningens uppgift sägs vara att möjliggöra för individer och grupper att förbättra sina livsvillkor och vitalisera sin delaktighet. Den skall också verka för att skapa olika former av mötesplatser och broar mellan olika grupper och kulturer i Sverige för att underlätta integrationen av etniska minoriteter i samhälle t.
17
Invandrarföreningar och studieförbund har länge organiserat utbildningar och omfattande studiecirkelverksamheter för att främja denna utveckling. Studieverksamheten i detta sammanhang orga-
13
Reg.prop. 1997/98:16.
14
Wacquant, 1996.
15
Sernhede.
16
Reg.prop. 1997/98:115.
17
Reg.prop. 1997/98:115.
niseras både på ett segregerat och ett integrerat sätt, dvs. i cirklar med bara invandrardeltagare och i cirklar med både svenskfödda och invandrade.
Studiecirkelverksamheten, som är den folkbildningsform vi studerat, är en studieform som uppstod i Sverige runt 1900. Då fanns ett behov av upplysning av den stora massan, i övrigt något som ansågs vara en förutsättning för demokratins utveckling.
18
Det
fanns också ett behov hos de då nya sociala och politiska rörelserna, framförallt nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen, att sprida sitt budskap. Enligt en av studiecirkeltankens förgrundsfigurer, Oscar Olsson, var studiecirkelarbetet ett arbete genom folket och inte för folket.
Man kan säga att det skett en maktförskjutning i relationen mellan kunskapsinnehållet i bildning och vilka som har tillgång till denna kunskap. Det handlade primärt inte om att förmedla elitens kunskap till de breda folklagren utan det var fråga om en ny form av kunskap. Det var en kunskap som skulle utvecklas i kampen för en förändrad samhällsstruktur.
19
Det handlar om kunskap som på
olika sätt är knuten till olika gruppers specifika behov och även den enskilde individens behov av personlig utveckling.
20
Studiecirkelverksamheten har från början av seklet utvecklat en praxis som i mångt och mycket avviker från den traditionella utbildningsformen.
21
Verksamhetens form varierar men det finns
en gemensam grundstruktur. Denna belyses på olika sätt i olika forskningsprojekt. En central aspekt är att studiecirkeln kan ses som en arena för medborgerlig kommunikation under demokratiska former, och här finns en begynnande diskussion om man kan karaktärisera denna kommunikation som deliberativ eller ej.
22
Man kan också beskriva studiecirklarna som en arena för det civila samhällets utveckling och gestaltning.
23
En annan, och i vår
mening, viktig aspekt är den dubbelhet som kan finnas i studiecirkelns grundstruktur och det är om det handlar om att lära för anpassning eller att uppmuntra till för ändring.
24
Detta blir speciellt
relevant i studiecirklar med deltagare från olika kulturer inklusive den svenska.
18
Gougoulakis, 2001.
19
Nordvall, 2002.
20
Gougoulakis, 2002.
21
Andersson, Larsson, Laginder & Sundgren, 1996.
22
Se exempelvis Lundberg, 2003.
23
Larsson, 2001.
24
Gougoulakis, 2001.
I vår studie av folkbildningen vill vi belysa vikten eller betydelsen av studiecirkelverksamhet för etniska minoriteter och deras situation i Sverige. I projektet studeras studiecirklarnas betydelse utifrån deltagarnas och studieförbundens perspektiv. Det är viktigt att påpeka att folkbildning bedrivs i olika sammanhang. I denna studie har vi valt att koncentrera oss på verksamhet som i någon form bedrivs av studieförbund. Om man relaterar studiecirkelverksamhet till invandrardeltagare kan man se åtminstone tre olika sätt att organisera verksamheten.
Den första handlar om att invandrardeltagare deltar i ordinarie kursutbud inom ett studieförbund. I den andra modellen består studiecirkelns deltagare av medlemmar i en invandrarförering. Verksamheten sköts helt och hållet av föreningen men med olika former av stöd från ett studieförbund. Det tredje sättet att organisera verksamheten är att driva studiecirkelverksamhet som helt vänder sig till invandrare men där studiecirkelledaren rekryteras direkt från studieförbundet och är företrädesvis svenskfödd. Vi har velat belysa dessa variationer.
Följande huvudfrågor är utgångspunkten för vårt forskningsprojekt:
─
Vad karakteriserar det som benämns integrationsverksamhet och som i studiecirkelform bedrivs av studieförbund och invandrarföreningar?
─
Vilken betydelse tilldelar deltagarna den studieverksamhet som bedrivs inom invandrarföreningar och studieförbund?
─
Vilken roll har studieverksamheten spelat för invandrarna i det lokala samhällslivet?
1.3. Studiens uppläggning
Vi har studerat verksamhet på studieförbund i några större städer med invandrartäta bostadsområden. Regeringen menar att denna verksamhet är av speciellt intresse ur ett integrationsperspektiv .
25
Många olika former av folkbildande verksamhet har vuxit upp i utsatta bostadsområden och vår intention är endast att belysa några exempel på denna verksamhet. Studien har utförts på fem olika studieförbund. Dessa studieförbund skiljer sig åt beträffande geo-
25
För problematisering av begreppet se kapitel 2
grafisk lokalisering, storlek, inriktning på verksamhet och ideologisk grund. Vi har försökt få en spridning vad gäller studieförbunden. Det har dock inte varit möjligt för oss att få med alla tio förbund. Studiecirkelverksamheten är mycket omfattande i Sverige och det har bara varit möjligt för oss att göra några få ”nedslag”. Det innebär att det finns mycket verksamhet som pågår med invandrardeltagare i olika utsatta bostadsområden som inte på detta sätt blir belyst.
Datainsamlingen har skett via intervjuer med studiecirkeldeltagare, studiecirkelledare samt studieförbundsadministratörer. Intervjuerna har ägt rum på ett antal olika platser. De flesta har dock intervjuats i den lokal där den aktuella studiecirkeln bedrivits men intervjuer har också ägt rum i de intervjuades hem eller i mer offentliga lokaler. Några intervjuer har utförts dels med deltagare som deltar i studieförbundens ”ordinarie” verksamhet, dels med deltagare som deltar i verksamhet riktad enbart till medlemmar i specifika invandrarföreningar. Dessutom har vi studerat en verksamhet inriktad enbart på kvinnliga invandrade deltagare med en svenskfödd cirkelledare. Vidare har vi intervjuat personal på berörda studieförbund för att erhålla en bild över deras upplevelser av studieförbundens verksamhet och deras roll i integrationsarbetet. Totalt har 23 deltagare, sju administratörer och fyra studiecirkelledare intervjuats.
1.3.1. De intervjuade studiecirkeldeltagarna
Vi har gjort intervjuer i totalt fem olika studiecirklar. En del av de invandrare vi intervjuade deltog i flera studiecirklar, varför intervjuerna inte alltid kom att beröra upplevelserna i en specifik studiecirkel. I två av studiecirklarna deltog både svenskfödda och immigranter. Totalt har vi intervjuat 23 deltagare. Av dessa var tre svenskfödda och 20 immigranter. 16 av de intervjuade var kvinnor och sju var män.
De intervjuade fördelade sig enligt följande:
Män födda i Sverige
Män födda utomlands
Kvinnor födda i Sverige
Kvinnor födda utomlands
Summa
SV
–
3
–
– 3
Sfr
–
2
1
1 4
Sensus
1
1
1
1 4
ABF
–
–
–
8 8
NBV
–
–
–
4 4
Summa 1 6 2 14 23
Fördelningen kan synas ojämn men är beroende av de faktiska förhållandena. När det gäller cirkeln knuten till ABF intervjuades åtta kvinnor. Där gjordes ett försök att intervjua deltagarna i motsvarande ”manscirkel” men det var inte möjligt av praktiska skäl. Att dubbelt så många deltagare från ABF:s studiecirkel intervjuades beror på att denna intervju skedde vid tidpunkten för ett studiecirkelmöte och att kvinnorna intervjuades tillsammans, i grupp. Samtliga intervjuade i SV:s och ABF:s studiecirklar var medlemmar i den invandrarförening som tillsammans med studieförbundet drev studiecirkeln. En av de intervjuade var också ordförande i en av föreningarna. Beträffande NBV så skedde intervjun också i grupp men endast fyra av deltagarna var villiga att ställa upp för en intervju. I de andra fallen gjordes individuella intervjuer med de deltagare som var villiga att låta sig intervjuas eller där det var praktiskt möjligt.
1.3.2. De intervjuade cirkelledarna
Totalt har vi intervjuat fyra studiecirkelledare. Att vi inte intervjuat fem beror på att i en av de studerade studiecirklarna var det ingen som fungerade som ledare. Detta gällde ABF. Man såg sig som en grupp helt enkelt. Av de intervjuade studiecirkelledarna var två kvinnor och två män. De två kvinnorna var etniska svenskar medan en av de manliga studiecirkelledarna var född i ett annat land och en i Sverige. Av de intervjuade ledarna var två stycken engagerade även i andra studiecirklar i samma studieförbund. De andra två hade sin
tillhörighet någon annanstans och var bara tillfälligt engagerade som studiecirkelledare just för den specifika studiecirkeln.
1.3.3. De intervjuade studieförbundsanställda
Vi har intervjuat sju administratörer. På fyra av studieförbunden intervjuades endast en administratör och det var oftast den för verksamheten lokalt ansvarige. Det kunde dock variera beroende på hur man organiserat verksamheten på det lokala planet. På ett studieförbund, ABF, intervjuade vi tre personer; dels chefen dels två personer som arbetade praktiskt med kontakter med invandrarföreningar. Av de intervjuade var fem kvinnor och två män. Samtliga var födda och uppvuxna i Sverige. Valet av personer för intervjuerna gjordes av studieförbunden själva. Vi uttryckte dock att vi gärna intervjuade den som var ansvarig för den lokala verksamheten.
1.3.4. Studieförbundens verksamhet
Vi har totalt studerat fem studieförbund och deras verksamhet främst vad gäller det som de själva benämner integrationsarbete. Studieförbunden är ABF, Studiefrämjandet, NBV, Sensus samt SV. Vi har besökt en lokalavdelning inom varje förbund. Dessa lokalavdelningar betraktar vi som fem ”fall”. På studieförbunden har olika typer av verksamhet med invandrare studerats. Uppdelningen är gjord på följande sätt
26
:
Verksamhet som tillhör studieförbundets ordinarie studiecirkelverksamhet där deltagarna är både svenskar och invandrare: Här har Sensus och Studiefrämjandet studerats. När det gäller Studiefrämjandets studiecirkel handlade det om en cirkel som tillhörde ordinarie utbud, dvs. som utannonserats via programkatalogen. Beträffande Sensus studiecirkel kom initiativet till den från bl.a. svenska kyrkan och deltagarna valdes aktivt ut. Dessa cirklar kallar vi integrerade.
Verksamhet som bedrivs i första hand av invandrarföreningar med bl.a. ekonomiskt stöd från ett studieförbund, både studiecirkelledare och deltagare är invandrare: Här är det cirklar i
26
En liknande uppdelning har gjorts av Gougoulakis, 1996.
ABF:s och SV:s regi som studerats. Det handlar i ABF:s fall om en muslimsk kulturförening och i SV:s fall om en chilensk kulturförening. Dessa kallar vi i fortsättningen för segregerade studiecirklar.
Verksamhet som bedrivs av ett studieförbund med svenskfödd studiecirkelledare och invandrade deltagare: Här valdes en cirkel i NBV:s regi.
I redovisningen har vi valt att inte uppge i vilka orter vi gjort våra intervjuer och detta för att försvåra en identifiering av de studiecirklar vi studerat. Vi väljer dock att beskriva dessa fem studieförbunds lokala verksamhet, då vi bedömer att denna beskrivning är viktig när det gäller att ge en bild över hur det som uppfattas som integrationsarbete kan se ut inom folkbildningen.
1.3.5. Forskningsprocessen
I Sverige finns tio olika studieförbund. Dessa skiljer sig åt på olika sätt. De vänder sig till olika grupper av människor, de samverkar med olika typer av organisationer och de har olika ideologiska grunder. Man kan göra en uppdelning av dessa olikheter mellan en mer kollektiv och en mer individuell dimension.
27
Den kollektiva
kan sedan sin tur uppdelas i ett samhälls- och ett organisationsperspektiv och den individuella dimensionen i ett ämnes- och ett kunskapsperspektiv. Detta är inte perspektiv som utesluter varandra utan beskriver snarare var fokus står att finna.
Samhällsdimensionen innebär att studieförbunden uppfattar sig ha en samhällelig roll och denna bedöms som viktig för demokratin i samhället. I organisationsdimensionen finns en stark knytning till de anslutna organisationerna och i dessa tas också utgångspunkten. Den andra dimension handlar om, om det finns en koncentration på kunskap och bildning som man vill förmedla utifrån en form av bildningsideal eller om man betonar ämnet som det viktigaste. Betraktar man studieförbunden utifrån dessa dimensioner bildas fyra olika fält där man kan försöka att placera in de olika studieförbunden.
Svensson har tidigare gjort denna inplacering. ABF och SV har då hamnat i det kollektiva-samhälleliga perspektivet. NBV och
27
Svensson, 1995.
Sensus (egentligen SKS, Sveriges Kyrkliga Studieförbund, men det har bytt namn och sedan gått samman med KFUK-KFUM:s studieförbund) har hamnat i det kollektiva-organisationsperspektivet. Studiefrämjandet återfinns inom det individuella-ämnesperspektivet.
Denna förenklade uppdelning av studieförbunden kan vara till hjälp när man ska förstå olika studieförbunds integrationsarbete. Vi har valt studieförbund ur tre av dessa kategorier. Att det inte blev från varje del beror på att vi även var tvungna att ta hänsyn till att den verksamhet vi ville studera existerade och helst var verksam i utsatta bostadsområden. Vårt val av studieförbund och studiecirklar är en kombination av att vi ville ha spridning vad gäller storlek, ort, ideologi, volym på verksamheten och att det var tvunget att relevant verksamhet fanns. Ett problem har varit att finna vad vi kallat integrerade studiecirklar. Trots att tillgänglig statistik visar att de flesta cirklar är integrerade var detta alltså ett problem.
28
På Sensus exempelvis, där vi gärna ville studera en
”ordinarie” integrerad studiecirkel, hade de ansvariga svårt att hitta en sådan i sin verksamhet. Därför föll valet på en cirkel med både svenskfödda och invandrade deltagare men som initierats av svenska kyrkan.
Intervjuerna med de lokalt ansvariga gjorde vi tillsammans, med undantag för NBV. Vid dessa intervjuer fick vi förslag på studiecirklar vi kunde vända oss till. Vi tog kontakt med respektive studiecirkelledare (Sensus, NBV och Studiefrämjandet) eller ordförande i invandrar- eller kulturförening (ABF och SV). Vi delade sedan upp de olika cirklarna mellan oss och gjorde intervjuerna var för sig. En del av intervjuerna gjordes med enskilda personer medan andra intervjuades i grupp. Detta var inget medvetet val från vår sida utan snarare ett önskemål från intervjupersonerna. Vi tyckte dock inte att det var någon nackdel med att intervjua i grupp.
Förutom intervjuer har vi i studien använt oss av dokument som empiriska data. De dokument som åsyftas är olika policydokument (exempelvis regeringens propositioner och Folkbildningsrådets olika direktiv). Vi har också studerat den tidigare statliga utvärderingen av folkbildningen, SUFO 96 och forskning knuten till denna. Vi betraktar både policydokument och tidigare forskning som text. Vi har gjort en kritisk analys av dessa texter. Denna har vi haft som
28
Folkbildningens verksamhet för invandrare och funktionshindrade. Resultat av en enkät till folkbildningens basorganisationer maj 1998. SCB.
en utgångspunkt i det fortsatta analysarbetet. Vi menar att hur man i olika policydokument och liknande beskriver invandrare och deras situation får konsekvenser för hur folkbildningens roll sedan konstrueras i sammanhanget. Vi har också tagit del av lokalavdelningarnas måldokument, årsberättelser etc. Dessa har varit ett komplement till intervjuerna med de lokalt verksamma inom studieförbunden.
1.3.6. Analys
Vi har i tidigare forskning arbetat med frågor rörande etnicitet och det mångkulturella samhället i relation till vuxenutbildning och folkbildning.
29
Denna studie, men också tidigare arbeten, har
präglats av ett socialt konstruktionistiskt och ett hermeneutiskt teoretiskt perspektiv. Det första perspektivet betraktar människan som en aktiv skapare eller konstruktör av mening och inte enbart som ett offer för sociala strukturer. De grundläggande kännetecknen för perspektivet är:
─
en kritisk hållning till ”common sense”-kunskap,
─
att kunskap förändras över tid och rum beroende på historisk och kulturell kontext
─
att kunskap och handling samt kunskap och sociala processer betraktas som sammanflätade.
30
Det hermeneutiska perspektivet söker mönster och underliggande meningar. Med detta menar vi att ge mening åt något som framstår som oklart eller oförståeligt. Ödman säger
Vi gör betydelseangivelser, berättar att vi ser något som något.
31
När vi försöker förstå något som något gör vi det mot bakgrund av vår förförståelse. Vi gör en tolkning av vad som sägs eller skrivs. Vi har försökt ha en kritisk distans till det som ska tolkas. I detta sätt att tolka tar vi inte hänsyn till om det man tolkar är förnuftigt eller ej. Vi använder oss av aktörernas språk och egna tolkningar och med hjälp av teorier rekonstruerar vi dessa tolkningar. I viss mån ser vi människans utsagor som symptom på det synsätt som finns
29
Eriksson, 1998a, 1999, 2002 och Osman, 1999.
30
Burr, 1995.
31
Ödman, 1986, s. 44.
inom den grupp personen tillhör. Man kan dock inte göra sig fri från sin egen förförståelse och tolkningen påverkas av denna i form av de teoretiska perspektiv vi intar, våra erfarenheter, våra tankar, våra känslor, våra förväntningar och den kontext vi befinner oss i. Tolkningsakten blir ett möte.
Det finns risker och möjliga felkällor med de flesta tolkningsmetoder, vilket också innebär att de flesta utsagor kan ges flera alternativa tolkningar. En tolkning kan inte vara korrekt bara mer eller mindre trovärdig. Med tanke på detta är det viktigt att vara öppen för att andra tolkningar kan vara mer sannolika. Andra kan synliggöra perspektiv som kanske varit dolda för oss. Det väsentliga är dock hur man motiverar tolkningen. En motivering måste alltid ske utifrån den hermeneutiska cirkeln, dvs. man motiverar tolkningen av delen till tolkningen av helhet.
I analysarbetet har intervjuerna transkriberats och tolkats. Vår avsikt har varit att i första hand tolka i relation till studiens teoretiska ram och våra metodologiska utgångspunkter. Tanken med vår utgångspunkt är att synliggöra hur man talar om och vad man menar med integration och mångfald både som tankefigur och innehåll. I struktureringen och analysen av data ställde vi bl.a. följande frågor:
Hur talar olika aktörer om mångfald, integration och invandrare i olika policydokument och i intervjuerna?
Vad menar de när de talar om integration i relation till verksamheten och folkbildningsuppgiften?
En viktig dimension i analysarbetet utgick från att inte bara fokusera på vad som sägs utan också på vad som inte sägs, dvs. det som är underförstått. En av våra tankar med en sån analytisk utgångspunkt är ett försök att komma åt en hegemonisk och kompakt diskurs om integration där ”den andre” ses som ett socialt och kulturellt problem. Analysen är delvis baserad på problematiserandet av föreställningar om skillnaden som i sin tur kan uppfattas som grundläggande i hur man definierar integration, dess problem och svårigheter men också hur man konstruerar åtgärder och aktivitet för att komma åt dessa problem och på så sätt inkludera den andre.
2. Teoretisk grund
I en studie som vår finns många tänkbara teoretiska infallsvinklar och ett antal begrepp som på olika sätt beskriver området. Exempel på sådana begrepp är invandrare, mångkulturell, integration, mångfald och skillnader. Vi menar att det handlar om begrepp som är diffusa och svåra att på ett entydigt sätt definiera. Begreppens betydelse är olika på olika nivåer och i olika sammanhang. De kan förstås på en policynivå, på en teoretisk nivå men också i sin mer praktiska betydelse. Begreppen kan betyda en sak i en svensk kontext och en annan i andra länder. När begreppen används är det inte alltid klart om man avser policynivå eller en mer teoretisk förståelse av begreppet eller kanske man använder begreppet i en vardaglig betydelse. Detta medför att det råder en relativt stor förvirring vad gäller förståelsen av dessa begrepp, vilket i sin tur gör dem svårhanterbara när de används i exempelvis forskningssammanhang. Begreppen har också olika värdeladdningar som ytterligare komplicerar situationen.
I detta kapitel diskuterar vi några av dessa begrepp utifrån teoretiska perspektiv. Beskrivningen illustrerar i viss mån den förvirring som råder inom området. Vi har försökt att utifrån olika infallsvinklar illustrera begreppens komplexitet. Några av begreppen sätts också i relation till utbildningsområdet inom vilket dessa begrepp har stor aktualitet. I tidigare avsnitt har en del av dessa begrepp berörts utifrån ett policyperspektiv, då främst exemplifierat genom regeringens propositioner. Policyanvändningen av en del av begreppen analyseras också i avsnittet 3:1.
Hur begreppen, och då främst integration, kan användas i praktiken illustreras delvis genom resultaten av våra intervjuer. I dessa speglas olika sätt att använda och förstå integration. Det är ibland ett sätt som överensstämmer med den förståelse som finns i politiska dokument och ibland med den som speglas i olika teoretiska sammanhang. Vi kan också se att begreppen ibland får en glidning över tid och kommer att få en annan innebörd i dag än tidigare.
2.1. Vem är invandrare?
Begreppet invandrare är ett bra exempel på ett begrepp som används på olika sätt, får olika innehåll beroende på vilken utgångspunkt man har och också ett begrepp med stark känslomässig laddning. Definitionerna är många och begreppet svårhanterligt och diffust i den bemärkelse det används i dagligt tal. Det är dock en benämning som ofta förekommer i statliga utredningar, i massmedia osv. I invandrarpolitiska kommitténs utredning från 1996 diskuteras begreppet. Där betonades att invandrare inte är något statistiskt begrepp. I sådana sammanhang används istället ”utrikes födda personer” eller ”utländska medborgare”.
32
Trots att begrepp-
et invandrare inte utgör någon statistisk kategori används begreppet relativt frekvent i olika policydokument. Det finns dock varianter på användningen av invandrare och det är ”människor som har invandrat”, ”personer med utländsk bakgrund” etc. Ett relativt vanligt sätt att definiera invandrare på är att i denna grupp inberäkna
1. alla utrikes födda
2. alla utrikes födda naturaliserade invandrare
3. alla i Sverige födda personer med minst en förälder född i
utlandet
Detta är i många stycken en mycket kontroversiell definition. Ett användande av denna definition skulle innebära att man för att bli betraktad som svensk skulle vara tvungen att vara född i Sverige och ha två föräldrar som båda var födda i Sverige. Att man kanske själv är född i Sverige, har svenskt medborgarskap och aldrig satt sin fot utanför Sveriges gränser skulle i detta sammanhang således vara ointressant. Denna definition faller kanske på sin egen orimlighet. I Storbritannien exempelvis har man nu mer och mer frångått att tala om immigranter när det inte gäller människor som själva invandrat dit. Man talar istället om etniska minoritetsgrupper.
Många förhåller sig kritiska till användningen av invandrarbegreppet och menar att det enda som förenar denna grupp människor är deras icke-svenska blodsband. Det största problemet kanske är när gruppen av andra blir påskrivna egenskaper eller karaktäristika som man inte själv känner igen eller vill kännas vid. I
32
detta sammanhang brukar man ibland tala om en objektiv minoritetsdefinition.
Vi tror att ett användande av den objektiva minoritetsdefinitionen är vanlig bland gemene man, svensk som invandrare. Med detta menar vi att svensken definierar invandraren utifrån exempelvis utseende, språk eller religion, men också att invandraren definierar svensken utifrån olika karaktäristika. När man som forskare använder begreppet invandrare finns alltid risken att man bidrar till en stereotypifiering och ett befästande av den objektiva minoritetsdefinitionen. Den stora svårigheten består i att olika betydelse och definition av begreppet används parallellt och interagerar med varandra. En och samma person kan i olika sammanhang använda begreppet med olika meningsinnehåll.
2.2. Ett samhälle präglat av mångfald eller skillnader?
Vid en beskrivning av dagens samhälle används ofta begreppet mångkulturellt
33
. Det är et t komplicerat begrepp med många innebörder. Begreppet kan användas både deskriptivt och normativt, dvs. både som ett tillstånd och ett mål. Ett sätt att definiera mångkulturalism är att säga att
... multiculturalism refers to something crucial in the contemporary world: that people importantly different from one another are in contact with, and must deal with, each other. All multiculturalists focus on understanding and living with cultural and social difference...
34
I Sverige har en betydelse av mångkulturell varit samexistens av flera kulturer inom en avgränsad politisk eller administrativ enhet. Kultur förstås här som ett grundläggande perspektiv och en förståelseform. Samexistens i det mångkulturella samhället innebär att olika perspektiv konkurrerar med varandra.
35
Innebörden av begreppet
mångkulturell varierar också från samhälle till samhälle då kulturer alltid måste förstås kontextuellt, enligt vissa forskare.
36
Andra
forskare har andra synsätt, vilket illustreras av följande citat:
33
I denna rapport använder vi i de flesta sammanhang begreppen mångkulturell, mångfaldig och multikulturell parallellt.
34
Fay, 1996 s. 3.
35
Westin, 1997.
36
Heller, 1996.
Massmedia förmedlar standardiserade modeller samtidigt som migration och massturism påskyndar utplånandet av kulturella sedvänjor som är knutna till specifika territoriella eller sociala förhållanden.
37
Mångkulturell kan således ges olika innebörder och användas på skiftande sätt i olika samhällen. I exempelvis vissa delar av Sydamerika används begreppet interkulturell istället för mångkulturell men betydelsen man lägger i begreppet är, enligt vår uppfattning, ungefär det samma. Även i de flesta västeuropeiska icke-engelsktalande länderna används begreppet interkulturell.
38
Teoretiskt
skulle man kunna säga att det finns en betydelseskillnad mellan begreppen interkulturell och mångkulturell. Begreppet mångkulturell innebär enbart att kulturer existerar sida vid sida. Begreppet interkulturell däremot innebär att det finns en kontakt mellan olika kulturer och att denna kontakt kan leda till något nytt. Det finns i dag även en diskussion i Sverige kring skillnaden i innebörd av dessa begrepp och vår uppfattning är att skillnaden mer och mer betonas. I officiella sammanhang har dock mångkulturell kommit att dominera på bekostnad av interkulturell.
Olika samhällens historia har betydelse för förståelsen av deras nuvarande mångkulturella situation. Ett sätt att kategorisera samhällen är att göra det efte r några olika modeller eller idealtyper.
39
Dessa idealtyper beskriver hur den mångkulturella situationen uppstått i olika länder. Situationen i exempelvis Sverige brukar benämnas ”den västerländska modellen” och karaktäristiskt för denna är ett samhälle som uppstått genom invandring till ett land som tidigare i stort sett dominerats av en grupp. Denna form av mångkulturalitet är ung och kan i huvudsak beskrivas som normativ. Här är utgångspunkterna demokrati, rättvisa, jämlikhet och lika möjligheter. Den svenska integrationspolitiken kan ses som ett exempel på detta.
Flera forskare är kritiska till det mångkulturella samhället som ideal. En tolkning är att det som sker är en kulturalisering, dvs. att kulturen används som förklaring till sociala och strukturella missförhållanden och även till diskriminering.
40
Detta bygger i sin tur
på ett synsätt där kulturen betraktas som något givet, något statiskt. Man kan dock inte bortse från eller utesluta kulturen. Flera
37
Melucci, 1992, s. 101.
38
Hoff, 1996.
39
Heller, 1996.
40
Åhlund och Karlsson, 1996.
forskare hävdar att man istället bör se på kultur och exempelvis etnicitet ur ett konstruktivistiskt perspe ktiv.
41
Kulturen samverkar med det sociala och strukturella och skapar här och nu en mångfald. Kulturen är något som konstrueras i nuet och som är beroende av sammanhanget. Det kan vara viktigt att uppmärksamma att mångfalden har blivit till här och nu. Vad man bortsett från i den politiska debatten är just detta att mångfalden inte bara avser kulturella rötter och traditioner och dess bevarande. Mångfalden blir till, konstrueras, i interaktion med omgivningen, vilket medför exempelvis att olika företeelser i det svenska samhället har betydelse för hur mångfalden kommer att gestalta sig.
42
Mångkulturalism är således ett omdiskuterat och kritiserat begrepp. På engelska används ofta begreppet ”diversity” för att beskriva mångfalden. Ett sätt att definiera ”diversity” är
Refers to the unique characteristics that all persons possess which distinguish them as individuals and which identify them as belonging to a group or groups. Diversity is a concept that includes notions of age, class, culture, disability, ethnicity, family, gender, language, place of origin, race, religion and sexual orientati on.
43
Begreppet är inte okontroversiellt och exempelvis vissa postmoderna tänkare anser att det är bättre att använda det engelska begreppet ”difference”. ”Diversity” uppfattas som normativt. Det rör sig om en norm som konstrueras av majoritetssamhället. Det uppstår en strävan att förstå olika kulturer genom att synliggöra deras historiska och sociala kontext och placera in dem i ett universellt tänkande. Syftet är att överskrida dem men vad som sker är istället att den ”rätta” blir den egna kulturen. Det är således fråga om ett bejakande i teorin av mångfalden som i praktiken leder till förnekande av kulturell skillnad.
44
Detta universella tänkande
inrymmer i sig etnocentriska inslag och särintressen. Denna norm förespeglar att det föreligger en konsensus. Mångkulturalismen innebär på detta sätt både ett bemötande och ett kontrollerande av kulturella skillnader. Denna konsensus betraktas dock som falsk av en del forskare. Begreppet ”difference” skulle då vara bättre att använda eftersom skillnader i detta sammanhang räknas som ojämförbara.
45
41
Exempelvis Ålund och Karlsson, 1996.
42
Detta resonemang utvecklas ytterligare i exempelvis Eriksson, 2002.
43
Vancouver School Board, 1995.
44
Bhabha, 1999.
45
Bhabha, 1990.
Olika identiteter och kulturer skapas eller konstrueras och de är ofta i konflikt med varandra och oförenliga. Det är inte möjligt att sammanföra dessa olika kulturyttringar och tro att de kan verka sida vid sida. Det finns en illusion om att det i interaktionen mellan två kulturer finns en överförbar kunskap. Vad som oftast inträffar istället är att interaktionen leder till motstånd. I denna spänning uppstår den ”tredje enheten” eller ”third space”. Det handlar om en hybridisering som är en identifikation som sker med och genom ett annat objekt präglat av annanhet. Det är inte en identitet som är antingen eller utan både och, eller varken eller.
Denna kritik mot den kulturella mångfalden, som finns inom det postkoloniala tänkandet, inriktas mot att mångfalden inte kan förstås utifrån universella begrepp såsom klass eller ras. Detta synsätt är för snävt. Man måste förstå att olika kulturella praktiker konstruerar sina specifika system för hur ett samhälle skall se ut och för hur mening skapas.
46
Det finns således en kritik mot mång-
kulturalismen som teoretisk konstruktion och de starkaste kritiska rösterna har kanske hörts just från postkoloniala tänkare. De vill istället betona skillnaderna och dess betydelse.
2.3. Särartstänkande genom identitetspolitik
Ett synsätt som är besläktat med det postkoloniala är det som brukar benämnas identitetspolitik. Det har sina grunder i det postmoderna tänkandet.
Identitetspolitiken är den inriktning som kanske haft störst betydelse för olika minoritetsgrupper. Identitetspolitikerna hävdar att kategorierna klass, kön, ras, etnicitet och sexualitet måste synliggöras. Varje särart har sina specifika behov som i olika sammanhang måste beaktas och också få sin tillfredsställelse, således ett betonande av skillnader. De olika särarternas behov sätts i fokus och relateras till det som man uppfattar är normen nämligen den västerländske, vite, heterosexuella medelklassmannen. Detta hävdande av särartsintressen är oftast till fördel för gruppen och dess medlemmar, men människor kan också känna sig tvingade in i ett sammanhang och att anta en viss identitet.
Genom omgivningens agerande föses man in i ett etniskt- eller annat gruppsammanhang som man själv inte valt.
47
Man betraktas
46
Bhabha, 1999.
47
Se exempelvis Lithman, 1981.
kanske av andra som tillhörande en viss etnisk grupp och tilldelas i och med detta vissa karakteristika, oberoende av om man själv vill kännas vid dessa eller ej. Detta, menar vi, blir tydligt i bl.a. olika policydokument. Det finns de som kritiserar detta tänkande och hävdar att det finns klara essentialistiska inslag, dvs. olika grupper beskrivs av sig själva som bestående av personer med samma utgångspunkter och samma eller likartade behov.
48
Detta kan dock
vara en nödvändighet för att kunna få ett kollektivt erkännande för sin identitet. Risken är att man blir fixerad i en kategori som man inte helt känner sig hemma i. Man skulle kunna betrakta denna essentialism som en strategisk sådan som hävdas i ett speciellt politiskt syft e.
49
Om man vill vara kritisk kan man hävda att identitetspolitikerna ser samhället som en marknadsplats bestående av olika identitetsbaserade intressegrupper som sinsemellan tävlar om makten. De ser skillnader som något som skall erkännas snarare än förstås.
50
En
annan tolkning av de identitetspolitiska strävandena är att de ger upphov till en maktkamp, en strid om vilken grupp eller kultur som skall dominera och vilka som skall bestämma över de samhälleliga strukturerna och de språkliga begrepp so m används.
51
Här finns
inte längre någon vilja till konsensus.
2.4. Begreppet integration
I den svenska diskursen är mångkulturell starkt förknippat med konsensus och integratio n
52
. Begreppet integration är kanske det begrepp som är absolut svårast att kunna förstå av de begrepp vi diskuterar i denna rapport. Begreppet har fått en mer allmän spridning under de senaste sju, åtta åren i Sverige och används nu flitigt på olika sätt och i olika sammanhang. Att det används av så många personer i så olika sammanhang och med så olika innebörder bidrar naturligtvis till denna förvirring och svårhanterbarhet. Förutom ”vardagsanvändningen” används begreppet dels som ett policybegrepp i olika politiska dokument dels förekommer det som ett
48
Denna kritik har framförts av bl.a. Gilroy och Hall enligt Eriksson, Eriksson & Törn, 1999.
49
Spivak, 1993.
50
Nussbaum, 1997.
51
Nussbaum, 1997.
52
Som nämnts tidigare används begreppet mångfald i regeringens policytexter istället för mångkulturell. Detta begrepp används dock i många andra sammanhang.
mer renodlat teoretiskt begrepp. I detta sammanhang lägger också olika forskare olika innebörd i begreppet.
Ett sätt att beskriva integration kan vara att beskriva det som en process enligt
…vilken invandrare uppnår en partiell eller fullständig jämlikhet med infödda individer i termer av deltagande i olika typer av sociala relationer som arbetsliv, boendeförhållanden och politiken.
53
Integration handlar då om att ha tillgång till utbildning, arbete, bostad etc. Man kan se att integrationen i denna betydelse har minst två sidor. Dels kan man beskriva integrationen som en dialogisk förändringsprocess, varigenom en persons deltagande i olika sociala relationer utvecklas och utvidgas, dels kan man beskriva integrationen som något som har med resursfördelningsaspekter att göra. Integrationen har således, i denna betydelse, med sociala relationer och deltagande i samhällslivet att göra. Genom en integration kan man bli en del av det samhällsområde där resurserna, i form av exempelvis bostad, arbete, utbildning och hälsovård, fördelas.
54
Ett annorlunda sätt att definiera integrationen har Bel Habib. Han säger:
Integration består av ömsesidiga förändringsprocesser genom vilka individer eller grupper med skild kulturell, språklig, religiös eller etnisk bakgrund möter och bildar nya helheter. Ett integrerat samhälle innebär att dess medlemmar bygger upp gemensamma värden bortom skillnaderna, i första hand förmedlade genom skolan.
55
I denna definition blir de gemensamma värderingarna viktiga. Flera forskare betonar precis som Bel Habib de gemensamma värderingarnas betydelse i ett integrerat samhälle.
56
det kan vara viktigt att ha gemensamma värderingar inom vissa områden, medan olikheterna måste få spelutrymme inom an dra.
57
Men det finns också uppfattningar om att det är omöjligt att nå denna form av konsensus.
58
Vilken ställning man tar här beror till
stor del på vilken teoretisk utgångspunkt man har.
53
Diaz, 1996 s.74.
54
Diaz, 1996.
55
Bel Habib, 1997, s. 22.
56
Se exempelvis Westin, 1997.
57
Bl.a. Habermas har denna inställning (1997).
58
Se exempelvis Bhabha, 1999.
Integration kan ses både som en process och som ett tillstånd. I det senare fallet får integrationen ett mer normativt innehåll. Man kan också beskriva integrationen på olika nivåer.
59
förallt två nivåer som brukar tas upp. Den första, makronivån, rör integrationen på en samhällsnivå. På denna nivå kan integrationen uppfattas som en mekanism för samhällelig sammanhållning och man kan förklara integrationen som en brist på konflikt som beror av att resursfördelningen ej ifrågasätts. Det handlar om möjligheterna att på lika villkor få tillgång till samhällets samlade resurser. Det kan gälla arbete, bostad, hälso- och sjukvård etc.
Man skulle kunna säga att det handlar om de livschanser man har. Det är frågor som man som enskild person har svårt att påverka, då beslut fattas av politiker, ekonomer och administratörer. Detta låter sig inte i så hög grad påverkas av den enskildes motivation eller insatser. Flera forskare menar att det endast är relevant att tala om integration på denna nivå. En individ kan inte betraktas som integrerad då man ser integration som en systemegenskap. Däremot kan ett samhälle vara mer eller mindre integrerat.
60
Den andra nivån, mikronivån, handlar om individen eller gruppen. En integration på den nivån innebär en för den enskilde, i detta sammanhang invandraren, personlig, partiell eller fullständig jämlikhet med infödda personer. Denna integration påverkas
─
dels av faktorer som handlar om omgivningen och huruvida den kan erbjuda möjligheter till integration eller resa barriärer som hindrar integration,
─
dels av faktorer som rör individen och hans egen motivation till integration, hans personliga resurser att klara en integration samt nivån på de ”kostnader” han kan tänkas betala för att uppnå en integration.
61
En uppdelning av integration på detta sätt i olika nivåer måste ses som en teoretisk konstruktion och i och med detta får olika former av integration i viss mån karaktären av idealtyper. En uppdelning av begreppet menar vi är nödvändig för att få en förståelse för de olika processer som är verksamma här. Integration är inget endimensionellt begrepp som kan förstås utifrån en enda definition.
59
Diaz, 1996.
60
Westin, 1997.
61
Diaz, 1996.
2.5. Utbildning och mångfald
Internationellt sett har man under lång tid haft en speciell utbildningspolicy för att möta utmaningarna i de etniskt mångkulturella samhällena. Denna policy har utvecklats och förändrats över tid. I USA, Storbritannien och Kanada kan man tydligt se hur policyn genomgått olika stadier; assimileringsfasen, integrationsfasen, den multikulturella fasen och till sist den antirasistiska. Vi ska kort presentera denna utveckling i ett försök att belysa de utmaningar utbildningssystemet möter i mångkulturella samhällen. Sverige har inte på samma sätt genomgått en sådan utveckling utan det är främst de senaste åren man i läroplaner och liknande kan finna en diskussion om hur man inom utbildning bör relatera sig till det mångkulturella samhället. I denna beskrivning väljer vi att som exempel beskriva utvecklingen framförallt i Storbritannien.
2.5.1. Integration som utbildningspolicy
Diskussionen om villkoren i de mångfaldiga samhällena i dessa länder bygger på det kollektiva minnet av de etniska minoritetsgruppernas kamp för att uppnå social och kulturell jämlikhet och rättvisa. En viktig arena i denna kamp var och är utbildningen. Här tydliggörs problemen på ett unikt sätt. En orsak till detta är att utbildning är en företeelse som på något sätt berör i stort sett alla individer i ett samhälle.
Fram till 1970-talet dominerade den assimilatoriska utbildningspolitiken i Storbritannien.
62
Den fanns dock en massiv kritik som
kom både från forskarsamhället och från olika utbildningsinstitutioner. Även föräldrarna till barn från olika minoritetsgrupper förhöll sig kritiska. Kritiken tog sig olika uttryck.
63
Ett exempel var att
”svarta”
64
föräldrar var kritiska mot tanken att barn som bodde i
segregerade områdena skulle bussas till skolor där det inte fanns så många invandrarbarn för att främja ”de svarta” barnens utveckling och integration i det brittiska samhället. Många av de metoder och åtgärder som genomfördes i assimilationens namn upplevdes också av olika minoritetsgrupper som ineffektiva och dessutom intoler-
62
Man brukar tala om assimilation när det råder en kulturell likhet mellan immigranter och majoritetsbefolkningen. Ordet betyder sammansmältning eller införlivande.
63
Lewis, 1998.
64
I Storbritannien kallar personer som invandrat sig själva för svarta. Det är således en kollektiv benämning som har sitt ursprung i gruppen själv. Se vidare exempelvis Osman, 1999.
anta mot deras kulturer. Kritiken ledde så småningom fram till en ny policy med integration som grund. Denna policys grundläggande utgångspunkt och mål kan beskrivas på följande sätt.
The aims of integration were the same as those of assimilation. Both approaches were premised on the belief that with the exception of the areas of black settlement, the U.K. was a homogeneous society that black children and their parents must be absorbed into the homogeneous society, and this must be done with as little disruption to the host society as possible. What had changed was the idea about how these objectives could be achieved. The starting point was understanding and knowledge about how these cultures was requ ired.
65
Detta sätta att tänka ledde bl.a. till utveckling av kurser och utbildningar för att höja lärarnas medvetenhet om andra kulturer (cultural awareness courses). Det handlade inte om erkännande utan mer om en acceptans av vad som är annorlunda och främmande i minoritetskulturer. Acceptansen var möjlig så länge de andra kulturerna inte upplevdes som hotfulla av det dominerande samhället. Kärnan i den brittiska integrationspolitiken skulle kunna beskrivas på följande sätt.
At its core, then the integrationist model still had a commitment to promoting social and cultural stability in a framework in which ”black” is equated with problem and British is equated with ”white” and Britain/UK is equated with homogeneity.
66
Integrationspolitiken var influerad av en liberaldemokratisk ideologi. Ovanstående sätt att beskriva den speglar en kritisk syn på integrationen i utbildningskontexten. Det är ett annorlunda sätt att se på och förhålla sig till integration än vad som beskrivits under rubriken Begreppet integration. Detta avsnitt utgick främst från svenska forskares syn på integration. Utgår man från brittiska förhållanden skulle man dock kunna säga att om assimilationspolitiken varit öppet etnocentrisk så blev etnocentrismen under integrationspolitiken snar are en dold aspekt.
67
65
Lewis, 1998, s. 110.
66
Lewis, 1998, s. 111.
67
May, 1994.
2.5.2. Mångkulturell utbildning
Integrationspolitiken blev inte så långvarig inom det brittiska utbildningsområdet. Den ersattes ganska snart av den mångkulturella utbildningen. Den kom i Storbritannien att bli något av en universallösning till minoritetsgruppernas problem inom utbildningens område. Olika utredningar förespråkade en mångkulturell utbildning för alla.
68
Man kan se den mångkulturella utbildningen
som både en riktning inom utbildningen och som en tvärvetenskaplig forskningsinriktning. Den mångkulturella utbildningen har många likheter med integrationsinriktningen. Det är svårt att hitta en enhetlig definition av mångkulturell utbildning men en enkel definition är
... education, usually formal in which two or more cultures are involved.
69
Det brukar dock finnas vissa grundantaganden i de flesta definitioner. För det första bygger den mångkulturella utbildningen på idéer om frihet, rättvisa, jämlikhet och mänsklig värdighet. Den mångkulturella utbildningen förknippas med demokrati och strävan efter jämlikhet. För det andra har den som mål att underlätta en mångsidig förståelse hos de studerande för att förbättra deras utbildningssituation. Genom utbildningen försöker man förstå vilken påverkan klass, ras, socioekonomisk status och kön har. Den mångkulturella utbildningen kan sägas representera ett konsensusperspektiv där man betonar dialogens betydelse och den kan också ses som ett instrument för att nå integration i skolkontexten.
Med integration menas i detta sammanhang en strävan att ge alla deltagare likvärdiga möjligheter inom utbildningens ram och detta oberoende av kulturell bakgrund. Förespråkare för denna utbildning menar att den har olika positiva konsekvenser. För minoritetsgrupperna innebär den en ökad självkänsla genom att man får lära sig om sin egen kultur. Detta medför också att man lyckas bättre i skolan. Ett erkännande av det etniska i olika läroplaner leder till en större likhet rörande utbildningsmöjligheter för olika grupper. Att lära sig om olika kulturer anses också minska diskrimineringen i klassrummet.
70
68
Exempelvis Swann-rapporten från 1985.
69
Husén, 1994, s. 3960.
70
May, 1994.
2.5.3. Den antirasistiska utbildningen
På 1980-talet blev det i Storbritannien uppenbart för både majoritetssamhället och olika minoritetsgrupper att den icke-vita befolkningen var en permanent del av samhället. Det var en insikt eller medvetenhet om att det brittiska samhället var ett mångfaldigt samhälle. En effekt av denna förståelse var att man började prata om den icke-vita gruppen i den brittiska samhället som minoritetsgrupp och inte betecknade den eller identifierade den som en invandrargrupp. Det kan dock vara viktigt att på peka
71
:
This is not to say that the word ”immigrant” fell out of use altogether, but it became more common to use the term ”ethnic minority” or even ethnic communities. For social constructionist this change in name is important because it suggests that a different kind or type of social subject has been constructed.
72
Denna förändring har stor betydelse. En invandrare är en person som ses som en främmande som kommer in i ett redan existerande samhälle. Man skulle kunna kalla honom en ”outsider”. En person från en etnisk minoritet däremot är någon som definieras som en ”insider” och detta medför en helt annan status än beteckningen ”invandrare”. Denna konstruktion och förändring i sättet att benämna grupper kom att få betydelse för utvecklingen av den antirasistiska utbildningen och den debatt som kom under 1980talet.
Den antirasistiska utbildningsdebatten identifierade marginalisering och utanförskap av den icke-vita befolkningen i Storbritannien i termer av rasismen och ”the black experien ce”.
73
Grinter har i detta sammanhang påpekat att det antirasistiska utbildningsperspektivet bygger på:
As a result antiracist education philosophy maintains that education based on individual cultural understanding will not eradicate racism, because racism is not rooted in cultural misunderstanding and negative images of ”Black culture”. Negative images are seen as important contributory elements to racism, but essentially as symbols rather than causes. British thinking on this issue is, from the anti racist perspective stuck at the point of negative images, rather than examining the pro-
71
Se avsnittet 2.1.
72
Lewis, 1998, s. 111.
73
Lewis, 1998.
cesses that have produced significant, though unevenly distributed elements of achievement and property in Black communities
74
.
Fokus är således på de sociala och politiska strukturerna och på maktrelationer som upprätthåller ojämlikhet i samhället. Den antirasistiska utbildningen kan alltså sägas ha ett konfliktperspektiv. Man ser makten som något som är koncentrerat till den vita, manliga medelklassen. Rasismen ser man som en ojämlik distribution av makt som dessutom är accepterad som normal.
75
Målet för den
antirasistiska utbildningen kan sägas vara att i utbildningssituationen, ifrågasätta de rådande strukturerna och de underliggande värderingarna.
76
Uttryckt med andra ord skulle man kunna säga att
målet är att utbilda sociala aktivister som ska kämpa mot social orättvisa och ojämlikhet. Man vill ersätta rasismen med jämlikhet, frihet och respekt.
77
2.6. Vårt perspektiv
Vår utgångspunkt är ett samhälle bestående av personer som på olika sätt och i olika avseenden exempelvis beträffande etnicitet, genus, ras, sexuell läggning, kultur och språk skiljer sig från varandra. Vi menar att klassificeringen av människor i dag framförallt sker utifrån etniska kriterier och har så gjort de senaste tio åren och vårt intresse kretsar också kring just de etniska minoritetsgruppernas situation. Andra gruppidentifieringskriterier har varit mer aktuella andra perioder. Detta innebär inte att de i dag saknar betydelse, tvärtom. De samverkar med varandra och ibland kan en förklaring utifrån exempelvis ett klassperspektiv vara mer verksamt än något annat. Vi menar att det är viktigt att vara medveten om detta och att det bör göras analyser av vad det innebär att kategorisera människor utifrån exempelvis etnisk tillhörighet. Vår studie kan kanske bidra till en ökad förståelse i ett sådant sammanhang.
Man kan således beskriva samhället på olika sätt beroende på vilken teoretisk utgångspunkt, vilka värderingar, vilken vardagsförståelse etc. man har. Sammanfattningsvis kan sägas att ha sin grund i mångkulturellt tänkande, innebär att man tar ställning för att konsensus är möjlig och önskvärd. Man vill behandla alla
74
Grinter, 1992, s. 95–96.
75
Grinter, 1992.
76
Grinter, 1992.
77
Figueroa, 1991.
människor lika på grund av deras lika värde trots de kulturella skillnaderna. Man betonar dialogens betydelse för en ökad förståelse och tolerans. Ett annat förhållningssätt är att utgå från en markering av skillnader, dvs. betona särarten. I detta tänkande finns mer av ett konfliktperspektiv. Här ses inte integrationen som den givna lösningen. Den kan t.o.m. betraktas som en omöjlighet.
Att organisera studiecirkelverksamhet i ”integrerade”, blandade, grupper, med både svenskfödda och invandrade deltagare, tolkar vi som ett utslag av mångkulturellt tänkande där man tar sin utgångspunkt i allas lika värde. Att däremot starta ”segregerade” studiecirkelgrupper, dvs. grupper med enbart invandrade deltagare, har sin grund i ett särartstänkande. Ett sådant tänkande har genom historien präglad folkbildningen och man kan återge dess historia utifrån olika särartsgruppers intressen. Från slutet av 1970-talet fick folkbildningen en större möjlighet till ideologisk profilering. Denna möjlighet utökades efter de riktlinjer som drogs upp i 1991 års folkbildningsproposition.
Frågan är hur denna profilering samt den inriktning mot olika målgrupper som staten angivit, påverkat verksamheten i dag. De målgrupper som staten anger som prioriterade är funktionshindrade, invandrare och arbetslösa. Det särartsintresse som tycks var mest framträdande och diskuterat inom folkbildningen i dag, och även inom andra områden i samhället, är det som grundar sig på etnicitet. Tidigare särartintressen, som exempelvis arbetarrörelsens, har inneburit en kamp för att förbättra den egna gruppens villkor. Genom det folkbildande arbetet har man försökt organisera och mobilisera de egna medlemmarna för att uppnå en rättvis fördelning av samhällets resurser.
Situationen i dag är dock annorlunda. De särartsintressen som finns representerade i olika invandrarföreningars folkbildande verksamhet strävar visserligen också efter en förbättrad situation för den egna gruppen och också ett bevarande av dess särart. Det paradoxala är dock, att samtidigt som denna strävan efter bevarande av särarten, finns också en policysträvan efter ett tillstånd av integration. Med denna integrationsambition finns risken att särarterna tonas ner och uppfattas som ett hot. I den mån man betonar folkbildningens integrationsuppgift, innebär det att folkbildningen i detta sammanhang har två oförenliga ambitioner nämligen att bevara särarten och samtidigt utplåna den.
Som vi beskrivit i detta kapitel använder vi oss av flera begrepp som är svårtolkade och mångfacetterade. Det är begrepp som vi
känner oss tveksamma inför men som vi ändå måste förhålla oss till. Det innebär alltid en utmaning att använda denna typ av begrepp på grund av dels dess svårtydbarhet, dels dess olika värdeladdningar. Om vi börjar med begreppet invandrare så menar vi i detta sammanhang personer som invandrat till Sverige. Det är den definition som vi försökt hålla oss till. Det har dock stött på en del praktiska svårigheter eftersom människor som vi kommit i kontakt med under denna studie, inte haft samma definition eller helt enkel inte vetat om en person som man betraktat som invandrare rent faktiskt verkligen invandrat.
När det gäller begreppet integration har vi valt att i vår tolkning av resultaten närma oss regeringens syn på integration. I propositionen om integrationspolitiken beskriver man sin uppfattning om innebörden av integration. Man ser integration både som ett mål och en process och något som finns både på samhälls- och individnivå. På samhällsnivån handlar det om lika fördelning av samhällets resurser. Liknande sätt att se på integration finns i olika vetenskapliga texter. Det är dock svårare att utläsa innebörden av den personliga integrationen i regeringens policy. Vad som uttrycks är att regeringen inte kan besluta om den personliga integrationen, bara ge förutsättningarna för den. Vad som också betonas är vikten av gemensamma grundläggande värderingar.
I den mån vi i denna studie känner att vi för tydlighetens skull måste ha en egen innebörd av begreppet integration utgår vi från den del av regeringens syn på innebörden i integration som är på en samhällsnivå. Med detta menar vi att integration framförallt har med strukturella faktorer att göra. Mer konkret handlar det om tillgång till samhällets resurser i form av bostäder, utbildning, arbete, hälsovård och möjlighet till politisk delaktighet. Detta är således vår utgångspunkt när det gäller att tolka resultaten. I olika intervjuutsagor och i olika dokument finns dock andra förståelser av begreppet. Vi försöker påtala skillnaderna när det är relevant.
3. Resultat
3.1. Kritisk granskning av policydokument och andra texter med fokus på bilden av invandraren
Det finns ett antal dokument som på olika sätt reglerar eller diskuterar invandrares situation dels i allmänhet dels i förhållande till folkbildningen och då främst verksamheten som bedrivs inom studieförbunden. En del av dessa dokument har vi kritiskt granskat och analyserat. Det handlar om fyra typer av dokument:
─
statliga policydokument (regeringens propositioner)
─
institutionella dokument (dokument producerade av Folkbildningsrådet)
─
statistiska rapporter
─
den senaste statliga utvärderingsrapporten kring folkbildning (SUFO 96) inklusive de forskningsprojekt som var underlag för SUFO:s ställningstaganden.
I våra studier av dokumenten har vi framförallt koncentrerat oss på hur bilden av invandraren och dennes situation konstrueras. Hur beskrivs invandraren och dennes situation? Vi menar att den bilden har konsekvenser för hur folkbildningens praktik kommer att gestaltas.
3.1.1. Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspoliti k
78
I regeringens proposition om integrationspolitiken Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik beskrivs Sverige som ett förändrat land. Invandringen har under en relativt kort tid radikalt förändrat befolkningssammansättningen. Man skulle kunna beskriva Sverige som ett land med etnisk och kulturell mångfald. Det är inte bara personer som invandrat som är orsaken till detta utan även de minoriteter som funnits länge i Sverige bidrar till denna mångfald, menar man. I den statliga diskursen har man numera frångått begreppet mångkulturell som beteckning på dagens samhälle, kanske på grund av att begreppet används på så många olika sätt och ges så många olika innebörder.
78
Reg.prop. 1997/98:16.
Ofta får mångkulturell stå för något eftersträvansvärt och begreppet får då en normativ betydelse. Många forskare som använder begreppet gör det dock mer som en beskrivning av hur ett samhälle ser ut vad gäller befolkningens sammansättning.
79
I propositionen
används begreppet mångfald istället för mångkulturell och då handlar det inte bara om etnisk mångfald utan även kulturell, religiös och språklig. Begreppet mångfald kan också syfta på den mängd livserfarenhet som människor gemensamt besitter. I dokumentet utgår man från
... att etnisk och kulturell mångfald är begrepp som innefattar språklig och religiös mångfald, att etniskt och kulturellt är begrepp vars innebörd överlappar varandra samt att de ofta, men inte alltid, kan användas som synonymer.
80
Det slås fast att samhällets etniska och kulturella mångfald skall tas som utgångspunkt för utformningen av den generella politiken och dess genomförande. När det gäller speciella insatser för invandrare skall de bara erbjudas i ett första skede, efter detta skall eventuella behov tillfredställas inom den allmänna politiken. Hela samhället har således ett ansvar för att ta tillvara de resurser som människor besitter. Att efter en kortare period (ca fem år) betrakta invandrare som ”vem som helst” är dock tydligen något som inte anammats av alla statliga instanser.
Invandrare pekas ut och särbehandlas på olika sätt. Ofta görs det med en form av välvillighet som grund och utifrån av andra formulerade behov. Ett sådant exempel är Folkbildningsrådets bestämmelser om utbetalning av statsbidrag. Vi återkommer till det. I propositionen påpekas dock att det finns utrymme för att stärka människor med särskilda behov och att det alltid har funnits det. Om man har behov av att lära sig svenska eller att få en svensk utbildning skall detta naturligtvis beaktas men
… det bör således normalt vara behovet i sig, och inte invandrarskapet, som motiverar åtgärderna.
81
Begreppet integration är centralt i denna proposition. Integration kan syfta på ett tillstånd som skall uppnås eller på en process, eller en kombination av process och mål eller tillstånd. Av propositionen framgår att man kan tala om integration på en individnivå
79
Begreppet mångkulturell och integration problematiseras ytterligare i kapitel 2.
80
81
och på en samhällsnivå. Det framgår vidare att integration kan knytas till sociala, kulturella och ekonomiska aspekter. Mycket riktigt konstateras att staten inte kan bestämma över den personliga integrationen, men dock föra en politik som gynnar den. Av propositionen framgår att när man talar om integration i ett sammanhang som
... rör samhällets etniska och kulturella mångfald bör det i första hand avse processer på individuell och samhällelig nivå .
82
I dessa processer förenas olika delar till en större helhet. Integration handlar utifrån detta resonemang om att ingå i ett större sammanhang utan att behöva göra våld på sina egna etniska och kulturella identiteter. I propositionen betonas att integrationen är ömsesidig. Alla människor bör vara delaktiga och ömsesidigt bidra för att man ska kunna utveckla potentialen i den mångfald som finns. Regeringen, vars mening uttrycks i propositionen, menar att det är viktigt att motarbeta både segregation och assimilation. Dessa företeelser betraktas som icke önskvärda. Eftersom man ser integrationen som en process är den något ständigt pågående. Hur processen fortlöper beror både på enskilda faktorer och på mer strukturella förhållanden som exempelvis möjligheten att försörja sig.
I ett mångfaldigt samhälle saknas en gemensam historia som kan vara en förenande länk mellan människor. Istället blir uppslutningen kring samhällets grundläggande värderingar desto viktigare, menar regeringen. De värden som man talar om här är jämlikhet, lika värde och lika möjligheter. I retoriken konstrueras dessa som universalistiska värden och det förutsätts att alla, oberoende av ursprung skall sträva efter och betrakta dem som de mest centrala. Vad som inte tas någon hänsyn till i detta sammanhang är de makthierarkier som finns mellan olika kulturer och individer. Med andra ord skulle man kunna säga att dessa ideal inte tar hänsyn till att olika individer har olika förutsättningar och olika möjligheter att påverka sin situation och sina livsvillkor.
Den nya politik som formuleras i denna proposition tros medverka till att bryta upp gränser mellan invandare och svenskar. Målen ska vara att alla ska ha lika rättigheter och möjligheter. Det ska vara en samhällsgemenskap som bygger på mångfalden. Samhällsutvecklingen i sin tur skall bygga på respekt och tolerans. En
82
speciell inriktning skall vara på att ge alla möjlighet att försörja sig och till att vara delaktiga i samhället. Man ska värna om de demokratiska värdena och rasism ska motverkas. Att detta inte infriats vet vi i dag. Alla har i princip samma rättigheter, men i praktiken fungerar det inte som det är tänkt.
83
länder diskrimineras på arbetsplatser, inom bostadsmarknaden etc. Detta har bl.a. Integrationsverket observerat i sin senaste Integrationsrapport.
Som en grund för den politik som skisseras i propositionen finns en beskrivning av invandrarnas situation sedd ur regeringens perspektiv. Det är en relativt dyster bild av invandraren som målas upp. Det påtalas att invandrare bor i kulturellt segregerade områden, de har en hög procent arbetslöshet och de lider av dålig psykisk och fysisk hälsa. När man beskriver deras sociala situation betonar man således den strukturella och ojämna distributionen av resurser i samhället. Detta är inte en situation som är unik för Sverige utan liknande förhållanden råder också i andra delar av världen.
84
En
intressant paradox i denna text är att dessa ojämlika sociala relationer förklaras med och reduceras till kulturella skillnader mellan invandrare och svenskfödda. Ett exempel på detta är när den höga arbetslösheten hos invandrarkvinnor reduceras till kultur.
Marginaliseringen av vissa grupper visar en oroväckande tendens att sammanfalla med etniska och sociala skiljelinje ... många invandrade kvinnor kommer från kulturer som inte uppmuntrar förvärvsarbete för kvinnor.
85
Ungdomar med utländskt medborgarskap är en annan grupp som nämns i sammanhanget. De har högre arbetslöshetsprocent än svenska medborgare. Deras problem på arbetsmarknaden förklaras genom deras brist på relevanta nätverk, brist på förebilder, ett begränsat svenskt språk och en kort utbildningsbakgrund.
Både invandrarkvinnor och unga invandrare konstrueras således som en homogen grupp med språkliga problem och dålig utbildningsbakgrund. Dessutom anses de ha liknande kulturell bakgrund och traditioner och dessa skiljer sig i hög grad från majoritetskulturens. Vissa invandrargrupper betraktas som bärare av vissa dispositioner som utgör en utmaning för majoritetssamhället. Deras kulturer och traditioner utgör ett stort problem i integra-
83
Se exempelvis Eriksson, 2002.
84
Schierup, 2003, Sernhede, 2002.
85
tionsförsöken. Således kan man säga att problemen beskrivs som socioekonomiska på en strukturell nivå medan förklaringarna är reducerade till en kulturell och även ibland individuell nivå. Det är den andre som är problemet. Denna kulturella förklaring till de strukturella problemen, menar vi, förhindrar en kritisk analys av de sociala strukturerna, praktiken och maktrelationerna.
3.1.2. Regeringens proposition om folkbildningen
86
I propositionen om folkbildning från 1997/98 beskrivs regeringens intentioner med den svenska folkbildningen. Vissa delar av den berör folkbildningens relation till invandrare. Man utgår här ifrån den beskrivning av dagens samhälle som återfinns i propositionen om integrationspolitiken. Man utesluter dock exempelvis definitioner av centrala begrepp såsom etnisk och kulturell mångfald. I integrationspropositionen betonade man vikten av att skapa mötesplatser. I folkbildningspropositionen uttrycker man klart att man ser folkbildningen som en mötesplats både för kulturer och för människor. Man menar att dessa mötesplatser skapar nya kontakter på kanske oväntade sätt. Det är nödvändigt menar man att möjliggöra fler sådana mötesplatser. Detta är nödvändigt för att på detta sätt skapa delaktighet i samhället och också för att förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Man menar att folkbildningen
... starkt kan bidra till integrationen – samla olika människor kring likartade intressen, som erbjuder tillfällen till förbättrade språkkunskaper och till att få kunskaper och insikter om andra människors kultur .
87
Detta ses som en del av folkbildningens integrationsarbete. Vi menar att detta speglar ett mångkulturellt synsätt. Genom ökad kunskap kommer man att få större förståelse för varandra och varandras kulturer. Implicit i ovanstående citat är att främlingsfientlighet, rasism, diskriminering och negativa attityder är en konsekvens av avsaknad av kontakt mellan svenskfödda och invandrade. Logiken i detta är att genom att organisera mötesplatser lämpade för dialog kommer invandrare och svenskfödda att interagera med varandra. Denna interaktion kommer att leda till
86
Reg.prop. 1997/98:115.
87
förändrade attityder gentemot varandra och i förlängningen ett erkännande. Naturligtvis är det så att genom att öppna upp mötesplatser möjliggörs positiva möten och förändrade attityder gentemot varandra, men det finns ingen garanti för att så sker. Man kan tolka detta som en naiv föreställning om att när människor från olika länder möts så uppstår någon form av integration. Man tar inte, menar vi, hänsyn till att många av de invandrade befinner sig i en situation av social exkludering, dvs. man är marginaliserad på flera olika områden. Detta omöjliggör ett möte på lika villkor.
Vidare säger man i folkbildningspropositionen att folkbildningen aktivt har bidragit till en ökad integration i samhället.
… genom sina insatser inte minst i utsatta områden har folkbildningsarbetet påtagligt ökat de invandrades delaktighet i samhället.
88
Frågan man kan ställa här är vad man här stödjer sig på? Vilka är källorna? Här tycks man också jämställa delaktighet i samhället med integration. Detta kan tyckas tveksamt. Delaktighet är inte helt synonymt med integration enligt vårt sätt att tolka begreppen och inte heller enligt regeringens tolkning i Integrationspropositionen.
I propositionen säger man vidare att inom folkbildningen kan man mötas på likvärdiga och jämlika villkor. Folkbildningen står för demokrati och lika rättigheter och möjligheter för män och kvinnor. Detta anser regeringen vara av särskild vikt för integrationen. Implicit i detta ligger, som vi tolkar det, att invandrarna generellt inte står för dessa värden. Man kan tolka det som om man måste omfattas av dem innan man kan bli en integrerad del i det svenska samhället. Folkbildningen är också bra på insatser vad gäller förebyggande av rasism och främlingsfientlighet.
Regeringen menar vidare att det finns
… många erfarenheter av att både invandrare och svenskar som träffas i t.ex. studiegrupper upplever en stark gemenskap, som de tidigare inte trott var möjlig. Även i samverkan med organisationer som har bildats av invandrare eller på etnisk grund kan folkbildningen bidra med att skapa nya vägar för människor från olika kulturer att mötas i ett gemensamt samhällsarbete.
89
Vi menar att förutsättningarna kanske ges men att verkligheten är något annat. Denna studie och vår tidigare forskning visar tendens-
88
89
er som går i motsatt riktning. Det tycks inte vara så vanligt förekommande att man möts kring något gemensamt, i alla fall inte i någon större utsträckning. Det tycks i så fall vara undantag snarare än regel. I grupper med både invandrare och svenskfödda har det visat sig att det gärna blir en uppdelning mellan ”dom” och ”vi”. I propositionen säger man att studiecirklar som samlar både svenskar och invandrare kring gemensamma intressen är viktiga för integrationen. Dessa typer av studiecirklar tycks dock var sällsynta. Vi har i denna studie haft svårt att finna studiecirklar organiserade på detta sätt.
Folkbildningspropositionens bild av invandraren liknar den som finns i integrationspropositionen. Det är en bild av en person som behöver mycket stöd och hjälp, en person som är handikappad på olika sätt. Det är en person som saknar rätt utbildning, rätt värderingar och traditioner och som därför behöver stöd för att komma in i samhället. Det stödet är folkbildning, enligt Folkbildningspropositionen. Nedanstående citat illustrerar detta
… ytterligare ansträngningar behöver göras för att nå korttidsutbildade, personer med invandrarbakgrund och arbetslösa. Folkbildningen har genom sitt arbetssätt och genom sin tillgänglighet goda möjligheter att nå de grupper som bäst behöver utbildn ing.
90
Personer som är utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt missgynnade skall särskilt prioriteras. Invandrare och deltagare med funktionshinder utgör särskilt viktiga målgrupper
91
Här bedöms invandrare som personer med som på något sätt är missgynnade och inte har samma förutsättningar som andra. På vad sätt de skulle var missgynnade förtydligas dock inte. Det framgår inte heller av texten vad som avses med kulturellt missgynnad. En tolkning man kan göra, utifrån vad som i övrigt tas upp i propositionen, är att man utgår från den svenska kulturen som en norm. Det som på något sätt avviker från denna utgör ett problem för den individ som omfattas av den kulturen men också ett problem för det svenska samhället att kunna ”integrera” denna. Har man en kultur som inte är svensk är man missgynnad.
90
91
3.1.3. Folkbildningsrådets syn
Folkbildningsrådet har de senaste åren producerat en del skrifter där man på olika sätt redogör för sina mål och sin verksamhet. FBR styrs av olika statliga direktiv och naturligtvis av den folkbildningspolitik som bl.a. beskrivs i ovannämnda Folkbildningsproposition. I dessa dokument återfinns olika sätt att se på det mångkulturella samhället och på personer som invandrat från något annat land. I skriften Statsbidrag till studieförbunden beskrivs FBR:s ställningstagande vad gäller hur de ska sköta sitt uppdrag att fördela statsbidragen till studieförbunden. Begrepp som används, som är intressanta i detta sammanhang, är kultur, människor som invandrat, integration och mångkulturellt samhälle. Inget av dessa komplicerade begrepp definieras eller förklaras närmare i detta dokument. Folkbildningsrådet följer regeringens syn på invandrare och deras relation till folkbildningen. Det är således en bild som inte avviker från den bild som presenteras i andra policydokument.
I dokumentet fastslås att studieförbunden för invandrare fungerar som en bro till kontakt med både nya grannar och det nya hemlandet. Studieförbunden möjliggör också för invandrarna att möta sina egna landsmän både i studier och under utövande och skapande av kultur. Man betonar här vikten av att arbetet i studieförbunden utgår från målgruppernas specifika behov och att hänsyn tas till målgruppens specifika förutsättningar. Här menar man att dialogen är ett viktigt instrument. Man säger vidare
Erfarenheterna visar att medborgerlig bildning får en särskild innebörd för den som inte tidigare har haft inflytande över sitt eget liv eller i samhället. Folkbildningen kan ge nya livschanser och bidra till att fördomar bryts, till integration, byggd på ömsesidig tolerans och förståelse.
92
I ovanstående citat tycks man förutsätta att de som är invandrade inte tidigare haft inflytande över sina liv. Invandraren konstrueras här som en person som kommer från ett icke-demokratiskt land där man saknat möjlighet att ha inflytande över sitt liv. Invandrarna framställs som en homogen grupp med behov av stöd.
…genom att välja få och tydligt avgränsade målgrupper, med uppenbara särskilda behov av stöd.
93
92
Folkbildningsrådet: Statsbidrag till studieförbunden, s. 13.
93
Folkbildningsrådet: Statsbidrag till studieförbunden, s. 14.
Man säger dock att för att kunna leva upp till de höga förväntningar som finns på folkbildningen måste man arbeta i flera led. Först måste man nå fram till denna grupp. Sedan måste den egna verksamheten göras tillgänglig och stimulerande och till sist skall studieförbunden vara med och visa på möjligheter till fortsatt verksamhet. Man vet av erfarenhet att denna verksamhet är förenad med extra kostnader. Genom dessa extra insatser skall de som invandrat ges möjlighet att påverka sin livssituation och få möjlighet att delta i samhällslivet. Ett annat citat som stärker den syn man har på de prioriterade målgrupperna är följande:
…vända sig till och engagera människor som inte har samma förutsättningar som andra att ta del av folkbildningsverksamheten: människor som lever med betydande funktionshinder, har invandrat till vårt land eller står utanför arbetslivet.
94
Genom detta sätt att skriva, menar vi, lägger man ett ansvar på den enskilde invandrade eller funktionshindrade. Problemet blir personligt men kan lösas via extraordinär och kostsamma insatser från studieförbunden. Avsikten är att möjliggöra för alla att delta i verksamheten, så syftet måste ses som gott.
I detta dokument konstateras att bl.a. invandrare utgör en prioriterad målgrupp. Erfarenheten, menar man, visar att arbetet med målgrupperna oftast medför extra kostnader för studieförbunden. Därför utbetalas ett särskilt målbidrag som är relaterat till antal redovisade studietimmar senaste verksamhetsåret. Särskilt målgruppsbidrag fås således för människor som invandrat till Sverige. Detta menar vi är intressant. Det innebär, som vi förstår det, att man går emot vad som sägs i integrationspolitiken där invandrare enbart skall särbehandlas den första tiden i Sverige. Enligt Folkbildningsrådets dokument finns ingen tidsbegränsning för hur länge man ska betraktas som invandrare. Här tycks gälla: en gång invandrare, alltid invandrare. Syftet med bidraget är att undanröja de hinder som finns för att invandrarna ska kunna delta i studiecirkelverksamheten.
En annan, som vi ser det, något märklig bestämmelse är att för att studieförbundet skall erhålla bidraget måste minst hälften av deltagarna i den aktuella cirkeln eller annan aktuell verksamhet tillhöra målgruppen. Detta, menar vi, ger tydliga signaler till studieförbunden att det lönar sig, åtminstone ekonomiskt, att ha ”segregerade”, icke-blandade grupper.
94
Folkbildningsrådet: Statsbidrag till studieförbunden, s. 11.
3.1.4. Statistiska uppgifter
95
Under 1998 gjorde Statistiska centralbyrån på uppdrag av Folkbildningsrådet en enkätundersökning rörande de två prioriterade målgrupperna funktionshindrade och invandrare. I denna enkätundersökning har 79 procent av de tillfrågade studieförbundsavdelningarna svarat. Ett frågeområde rörde rekryteringen av nya invandrardeltagare i verksamheten. 51 procent av de lokalförbund som svarat menade att man inte vidtog några särskilda insatser för att rekrytera invandare medan 44 procent uppgav att man gjorde det. På ungefär en tredjedel av studieförbundsavdelningarna uppgav man att procenten invandrare ökat i verksamheten de senaste tre åren och i 21 procent av avdelningarna uppgav man att andelen invandrare minskat. Man kan här se att andelen kvinnor ökat mer än andelen män, andelen kortutbildade har ökat medan andelen högutbildade har minskat.
Om man analyserar varifrån invandrarna kommer kan man konstatera att andelen utomnordiska invandrare har ökat medan andelen nordiska har minskat. Detta kan möjligtvis vara en följd av hur invandringen till Sverige sett ut. Det kanske är så att en del av de ”nya” invandrargrupperna nu börjat delta. Om andelen invandrare i verksamheten minskat fanns det oftast naturliga förklaringar till det. Den mest frekventa orsaken till minskat antal inom studieförbunden var att andelen invandare i det geografiska området hade minskat. Andra vanligt förekommande orsaker var att gruppen ansågs svårare att nå än tidigare samt att studiecirkelavgiften höjts.
I denna enkätundersökning ges inga utförligare förklaringar till olika företeelser. Det framgår exempelvis inte varför gruppen upplevs som mer svårnådd och om det gäller samtliga invandrargrupper. De rekryteringsformer man i studieförbunden uppger att man främst använt sig av de senaste tre åren är verksamhet i projektform, studier på dagtid, särskilda kvinnogrupper samt samverkan med invandrarföreningar. Detta kan snarare ses som olika former av verksamhet och säger egentligen ingenting om hur man rekryterar nya deltagare.
65 procent av studieförbunden anger att endast högst fem procent av verksamheten består av studiecirklar riktade enbart till invandrardeltagare. Denna uppgift finner vi märklig då den inte stämmer med den bild vi fått av hur studieförbunden arbetar med
95
SCB: Folkbildningens verksamhet för invandrare och funktionshindrade. Resultat av en enkät till folkbildningens basorganisationer maj 1998.
icke-svensk födda personer. Endast fyra procent uppger att 26 procent eller mer av verksamheten består av cirklar riktade enbart mot invandrargruppen. Man kan möjligtvis tolka dessa siffror så att det skiljer sig mycket mellan olika studieförbund och att det kanske främst är studieförbund med stor verksamhet och med avtal med många invandrarföreningar som har mer segregerad verksamhet.
En del av studieförbundsavdelningarna menar att de under de senaste tre åren gjort en del insatser för att förbättra kontakten mellan svenskar och invandrare. Den mest frekventa insatsen är projekt (43 %), sedan kommer att skapa mötesplatser (39 %) och att ha föreläsningar (37 %). Inte heller här säger siffrorna något om hur denna verksamhet praktiskt har fungerat. En fråga man kan ställa sig är exempelvis vad man menar när man säger att man skapat en mötesplats. Kan det vara att man startat en ny studiecirkel eller handlar det snarare om att man fysiskt har en lokal dit människor kan gå och mötas.
Enligt studieförbundens uppskattning är huvudanledningen till att invandrare deltar i studiecirkelverksamhet att de vill bli integrerade i det svenska samhället. Här definieras inte vad man menar med begreppet integration. En annan sak som också kom fram i enkäten var att det är betydligt vanligare att studieförbunden anordnar kulturverksamhet med invandrare som aktörer än att man anordnar kulturverksamhet i samverkan med invandrarföreningar.
3.1.5. SUFO 96
Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen, SUFO 96, som tillsattes 1994, kom 1996 med sitt slutbetänkande.
96
SUFO 96
uppdrog åt ett antal forskare att utföra studier av olika delar av folkbildningen. Dessa forskningsprojekt resulterade i ett antal rapporter som publicerades i delbetänkanden. I SUFO 96 fokuserades inte invandrardeltagare specifikt. Deras situation berördes dock i en del av de forskningsprojekt som var knutna till utvärderingen. Bland annat konstaterades att andelen invandrade deltagare i studiecirklar minskat från 1986 till 1 993.
97
det blivit så och en tänkbar förklaring är att det var andra grupper
96
97
Rubensson, 1996.
som invandrade under denna period.
98
Det skulle i så fall handla om
grupper med andra traditioner och där benägenheten att delta i studiecirkelverksamhet ej är så stor.
99
I ett av forskningsprojekten konstateras att det inte är alla studieförbund som bedriver invandrarverksamhet.
100
När det sker,
sker det oftast som något utanför den ordinarie verksamheten och som finansieras via externa medel. Oftast är finansiärerna exempelvis Länsarbetsnämnden eller kommunen och mestadels har man vänt sig till arbetslösa invandrare. I studien uppges att det övergripande syftet med, vad man då, 1996, kallade invandrarverksamheten, var dels att motverka främlingsfientlighet
… dels underlätta invandrarnas integration genom skapande av ’mötesplatser’ där svenskar och invandrare kan träffas, umgås och lära känna varandra.
101
Detta citat visar att man ser på integrationen som något för invandrarna. Det handlar här inte om en ömsesidig process utan invandraren skall integreras i det svenska samhället. Citat belyser också ett synsätt på integration som något som har med sociala relationer att göra. Det strukturella perspektivet saknas. I exempelvis integrationspropositionen uttrycker man sig annorlunda. Där är integration en ömsesidig process. I ovan nämnda forskningsprojekt framgår också att de intervjuade invandrardeltagarna föredrog att delta i verksamhet med både svenskfödda och invandrade deltagare. Man ville också helst att det skulle vara de svenska föreningarna som fungerade som mötesplatser. I denna rapport tas också upp frågor kring makt och möjligheter att styra över verksamheten när det gäller aktiviteter som drivs gemensamt av studieförbund och invandrarföreningar. Studieförbundens situation och maktlöshet beskrivs på följande sätt:
… att studieförbunden har rollen av samordnare av verksamhet utan något inflytande på vare sig innehållet eller arbetssättet i dessa studiecirklar.
102
Detta påpekande är viktigt och liknande tendenser ser vi också i vår studie. Samtidigt som det också kan vara precis tvärtom dvs. att det
98
Dessa uppgifter stämmer inte helt med vad studieförbunden själva uppgivit i SCB:s enkät. Se avsnitt 3.1.4.
99
Rubensson, 1996, Gougoulakis, 1996.
100
Gougoulakis, 1996.
101
Gougoulakis, 1996, s. 101.
102
Gougoulakis, 1996, s. 186.
är invandrarföreningen som upplevde att de saknade makt och inflytande. Vi återkommer till detta.
I ett av de andra forskningsprojekten tar man upp olika värden som cirkeldeltagarna lägger i deltagandet och dessa kallar man för cirkelvä rden.
103
Dessa är:
intresse att växa som människa lärande medborgarvärden gemenskap studieformen
Med begreppet gemenskap menar man bl.a. möjligheten att i studiecirklarna få träffa sina landsmän. Det handlar då om en gemenskap mellan människor med samma bakgrund. Det är det vi i vår studie har kallat segregerade cirklar. Detta uppfattar man som ett sätt att kunna bevara sin kultur. I denna studie fanns också exempel på att gemenskap kunde uppfattas som något som förekom över kulturgränserna. Det handlar då om det vi kallat integrerade cirklar. Några av de intervjuade i en sådan blandad studiecirkel menade att det var viktigt att svenskar och invandrare kunde mötas som jämlikar. Detta är något som vi i vår studie funnit är centralt och vi återkommer till det. Sättet att organisera cirkeln kunde också leda till att invandrarna kunde lära sig svenska. Det fanns dock problem med de blandade grupperna. I detta fall rörde det sig om en cirkel i engelska. Ett av problemen var att det var svårt att förstå varandra och det hela ledde inte till någon gemenskap utanför cirkeln.
Vidare konstateras i detta forskningsprojekt att studiecirklar som organiseras av invandrarföreningar och som har enbart invandrare som deltagare har som primärt syfte att stärka olika gruppers etniska identitet. Det kan ibland vara strategiskt att markera sin kulturella identitet och då speciellt i situationer som man finner hotfulla.
…under hotfulla betingelser kan gruppen behöva markera sin kulturella tillhörighet på ett mer materiellt tydligt sätt, t.ex. genom yttre symboler, prylar och kläder.
104
I rapporten framgår också att invandrarföreningarnas verksamhet kan tolkas som disciplinerande och i och med detta önskvärda sett ur ett samhällsperspektiv. Den stora blandningen av människor i
103
Andersson, Laginder, Larsson & Sundgren, 1996.
104
utsatta bostadsområden kan ses som ett hot mot stabiliteten i området. Underförstått förutsätter stabilitet homogenitet. Om då olika grupper bildar egna föreningar så förväntas självdisciplinering så småningom bli en följd av detta. Studiecirklarna har formen av kontrollerad mötesplats och det är bidragsgivaren som har kontrollen.
Föreningsverksamheten blir ett kontrollinstrument i samhällets tjänst. Ur disciplineringssynpunkt är det viktigt att folk känner sig nyttiga. De studiecirklar som bedrivs ute i olika bostadsområden kan anses på ett naturligt sätt ingå i det lokala livet. Samhällets kontroll beskrivet på ovanstående sätt motsägs av tidigare rapporterade forskningsprojekt som menade att studieförbunden förlorat sitt inflytande och möjlighet till insyn i invandrarföreningarnas studieförbundsunderstödda verksamhet.
105
Man tar i studien upp begreppet kritisk integration och med det menar man att någon älskar sitt nya land utan att mista kärleken till det gamla. Denna definition av integration bortser helt från strukturella faktorer. Den har snarare emotionella implikationer. Vidare konstaterar man att för invandrarna kan cirklarna fylla både en anpassningsfunktion och en överbryggande funktion. Cirklarna fyller olika funktion beroende på hur man kommit hit (som flykting eller som invandrare) och om man vill stanna här eller ej. Ibland fyller de också en särartsfunktion och det är i de situationer då det föreligger ett uteblivit uppbrott, dvs. där man velat men inte kunnat återvända till sitt hemland. Man har istället bildat en koloni i Sverige.
Vi menar att det finns många olika faktorer som påverkar vilken funktion studiecirkeln har för en och om den kan främja ett mer delaktigt och jämlikt liv. Hur man kommit hit och om man kan återvända till sitt hemland eller ej kan vara några faktorer av betydelse. Vi menar dock att detta enbart handlar om företeelser knuta till den enskilde individen. Det svenska samhället och dess strukturer spelar också stor roll för om och varför man deltar i olika verksamheter som exempelvis studiecirklar.
I SUFO 96 slutbetänkande finns vissa synpunkter vad gäller invandrare och deras deltagande i studiecirklar.
106
framför är att studieförbunden borde öka sina ansträngningar att få med fler invandrare i sin verksamhet. Vad som ytterligare betonas, och som är intressant för denna studie, är att studieförbunden på
105
Gougoulakis, 1996.
106
ett tydligare sätt borde markera sin ideologiska profil. Dessutom bör man klargöra den för deltagarna. Detta är något som man tycks ha misslyckats med enligt resultaten av vår studie. Vi återkommer till detta.
3.2. De fem studieförbunden
Vi har gjort intervjustudier på fem olika studieförbund: Sensus, ABF, SV, NBV samt Studiefrämjandet. Vi har intervjuat studiecirkeldeltagare, studiecirkelledare och lokalt ansvariga för studieförbunden. Vi har dessutom studerat olika lokala måldokument, årsberättelser etc. Samtliga lokalavdelningar är lokaliserade till stora eller medelstora städer i Sverige.
3.2.1. Sensus Studieförbund
Under 2002 bytte Sveriges Kyrkliga Studieförbund namn till Sensus Studieförbund. Senare samma år gick KFUK-KFUM:s studieförbund samman med Sensus. Sammanslutningen initierades och beslutades på centralt håll. Det nya studieförbundet har inte ännu, åtminstone på lokal nivå, funnit formerna för hur man ska arbeta. Det är oundvikligt att när man intervjuas, då också utgår från den tidigare erfarenhet man har.
Mål
Sensus såväl som de andra studieförbunden har mål dels på ett riksplan, dels på ett lokalt plan. Dessa mål beskrivs i olika måldokument. Sensus mål på lokalplanet är enligt verksamhetsplanen för avdelningen
att inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetets ram organisera studie- och kulturverksamhet med särskild inriktning på ämnen som berör Svenska Kyrkan, Katolska Kyrkan i Sverige och medlemsorganisationerna
att verksamheten skapas i en organisation som har kristen värdegrund. Den skall stimulera till självständigt ställningstagande och skall präglas av öppen diskussion om erfarenheter
åsikter och värderingar, med full respekt för olika uppfattningar.
I de övergripande strategierna för de kommande åren anges att Sensus skall främja verksamheten bland de s.k. prioriterade målgrupperna. Man skall satsa på mångfald och att hjälpa till att sprida kunskap om kristendom, judendom och islam. Man säger vidare att man vill arbeta med opinionsbildning kring integrations- och flyktingfrågor.
107
Människor med olika religiös, kulturell och etnisk
bakgrund skall kunna mötas, lära känna varandra och öka sin kunskap om varandra. Man hoppas på att genom en ökad marknadsföring kunna utöka samarbetet med olika invandrargrupper. Detta är således en målsättning som väl stämmer överens med rådande statliga policydokument.
108
Man talar om mötet som medel för att
uppnå ökad förståelse människor emellan. Folkbildningen kan i detta fall tjäna som mötesplats.
Medlemsorganisationer
Sensus har på riksnivå ett trettiotal medlemsorganisationer bland andra Svenska kyrkan och en rad organisationer knutna till denna samt KFUK-KFUM och Stockholms katolska stift. Andra medlemsorganisationer är Svenska scoutförbundet, Lottakåren, Civilförsvaret och olika krisorganisationer som Plötslig spädbarnsdöd och Vi som förlorat barn. Lokalavdelningen samarbetar med samma organisationer i den mån dessa har verksamhet där. Det finns dessutom organisationer som är medlemmar enbart på ett lokalt plan. Exempel på detta är olika teaterföreningar.
Kraven för att bli en medlemsorganisation är relativt enkla. Organisationer som inte har stadgar som går emot Sensus stadgar kan bli medlemmar. Motivet till att vara en medlemsorganisation är att man då får inflytande över verksamheten. Man betalar en liten avgift varje år och får samtidigt rätt att göra sin röst hörd, att skriva motioner till stämman etc. Det kan också vara fördelaktigt att vara medlem i kristider då Sensus, vid behov av att dra ner sin verksamhet, i första hand ser till att behålla den verksamhet som riktar sig till medlemsorganisationernas verksamhet. Sensus har inga invandrarföreningar bland sina medlemsorganisationer. Katolska
107
108
I resultatdelen används begreppet integration på det sätt de intervjuade använder det.
kyrkan är dock medlemmar och den är i sig en mångkulturell rörelse, menar man, med mycket kontakter med invandrare i Sverige.
Sensus arbete med integration
Inom Sensus finns, enligt den intervjuade anställde, en policy att förbundet ska arbeta med integrationsfrågor. Med integrationsarbete menar man främst det arbete som görs för att bedriva verksamhet med både svenskfödda och utlandsfödda. Att det inom Sensus centralt finns denna policy är något bekymmersamt för lokalavdelningen. Inom kommunen är det ett av de andra studieförbunden som har samarbetsavtal med de flesta invandrarföreningarna och det har gjort att Sensus verksamhet inom fältet inte är så omfattande. Detta är ett problem som påtalas av flera studieförbund.
Något eller några studieförbund ”lägger beslag på” de befintliga invandrarföreningarna och de andra studieförbunden upplever att de får problem att rekrytera målgruppen invandrare. Man går ogärna in och aktivt rekryterar från andra förbunds medlemsorganisationer. Man kan fråga sig hur fritt valet blir för den enskilde invandraren i en sådan situation. Integrationsarbetet inom Sensus måste därför hitta andra former än genom medlemskap av invandrarföreningar. Man upplever inte heller att man har så lång erfarenhet av detta arbete. Man känner sig som novis och har i perioder haft svårt att helt enkelt veta hur man ska bemästra problematiken.
Vad man gjort nu är att man gått ut med en förfrågan till alla sina medlemsorganisationer, till andra samverkande organisationer samt till cirkelledare om de har några tankar kring hur man kan arbeta med integrationsarbete. Intressant att notera här är att när man talar om integrationsarbete, menar man ett arbete där svenskfödda och invandrare kan samverka. Det handlar inte om, vilket är fallet i en del andra studieförbund, verksamhet enbart för invandrare. Genom att gå ut på detta sätt har man fått in en del idéer.
En idé var att försöka starta körer för mångfald. I de flesta körer deltar få invandrare. Kunde man få invandrare att delta i denna verksamhet skulle det kunna vara ett steg mot en ökad integration. Det gjordes en omfattande värvningskampanj och man inbjöd människor till en speciell kördag. Det kom cirka 30 invandrare till denna dag. Man menar dock på Sensus att just körverksamheten
kanske inte är en verksamhet som är så attraktiv för invandrardeltagarna. Man måste kanske hitta andra former som kan var lämpligare.
Musiken anses dock vara ett område där man kan nå varandra och Sensus har tagit initiativ till en ”gränslös” musikfestival. Där deltog musikanter från många delar av världen. Sensus hade trott att det skulle leda till att publiken också skulle vara ”blandad”, men det visade sig att det mest kom svenskar. I efterföljden av detta spelade man in en CD med musik från festivalen. Detta ordnades som ett projekt och har hjälpt flera av musikgrupperna framåt. Efteråt har flera cirklar startat. Ett problem med denna satsning är dock att den troligtvis inte lett till någon ökad integrering, enligt den intervjuade på lokalavdelningen. De studiecirklar som startat är inte integrerade i den bemärkelsen att det deltar både svenskfödda och invandrade. Inom Sensus finns ytterligare några studiecirklar där endast en landsgrupp deltar. Inom denna lokalförening inom Sensus ser man inte dessa cirklar som ett led i en integrationsprocess.
Det är väldigt, väldigt svårt att säga för att dom grupperna kan man nog inte säga som om man ser som ... dom jobbar ju så speciellt mycket med sin egen kultur och då är det väldigt svårt att få dom integrerade va i en annan verksamhet.
Det blir helt enkelt enbart fråga om ett stöd till en specifik invandrarförening. Detta ställningstagande från Sensus skiljer sig från hur man inom flera av de andra studieförbunden resonerar. Där finns en tanke om att en segregerad verksamhet är ett led i en integrationsprocess. Man menar att genom att stärka den etniska gruppen får gruppen och den enskilde en plattform att stå på. Från denna kan man sedan med en större trygghet delta i det svenska samhället. Frågan man kan ställa sig är om Sensus lokalansvarigas åsikter beror på att de saknar en gedigen erfarenhet eller om andra studieförbunds resonemang bottnar i en retorik med avsikt att legitimera en viss sorts verksamhet. En alternativ tolkning är att det helt enkelt finns olika sätt att se på en i detta avseende segregerad verksamhet. Här används integration i en vidare betydelse. Integrationen handlar mer om en delaktighet i svenska samhället och inte enbart en kontakt mellan olika grupper.
Sensus har för närvarande på lokalnivån inte så många satsningar med ett fokus på integrering i bemärkelsen verksamhet med både svenska och utlandsfödda deltagare. Det finns dock ett ungdoms-
projekt som arbetar främst med teater. Denna verksamhet finns i ett invandrartätt bostadsområde. Man har också en religionsdialogcirkel mellan kristna och muslimer. Dessutom finns en barngrupp som träffas regelbundet med deltagare med olika kulturell bakgrund. Tidigare har man haft mer verksamhet i invandrartäta bostadsområden. Det har varit verksamhet inriktad på fritidsaktiviteter och handlat om teater och musik. Verksamheten har lagts ner på grund av att man helt enkelt tyckte att det blev för arbetsamt.
… där har vi haft väldigt stor verksamhet med fritid där uppe och mycket dans och musik men det blir så hårt och jobbigt så att allting las ner. Det var ingen som orka gå vidare och där är ännu mera tragiskt när det blir så va för att var tar dom vägen då som var så jättejobbiga så att man inte kan bedriva fritidsgården längre. Det undrar man ju.
Det tidigare SKS har av tradition haft sin största verksamhet inom Svenska kyrkan. På lokalnivån inom det studieförbund vi nu besöker är det dock annorlunda. Där vänder sig cirka 30 procent av verksamheten till kyrkan och man har tre konsulenter som arbetar mot kyrkans församlingar. Sammanlagt finns det sju konsulenter på denna lokalavdelning. Den övriga verksamhet som bedrivs riktar sig bl.a. mot scoutrörelsen och civilförsvaret. En konsulent arbetar uteslutande med frågor som rör funktionshinder. En konsulent arbetar med musik på olika sätt och en arbetar med teater.
Den studerade studiecirkeln
Den studiecirkel som studerades på Sensus var vad vi kallar en ”integrerad” cirkel med deltagare födda både i och utanför Sverige. Det var dock ingen ”vanlig” cirkel som utannonserats i programkatalogen och som vem som helst kunde anmäla sig till. Deltagarna var istället speciellt utvalda. Att finna en ”vanlig” studiecirkel med både svenskfödda och invandrade deltagare var inte lätt.
Studiecirkelns start
Studiecirkelns ledare är präst i svenska kyrkan och initiativet till cirkeln kom genom honom och hans kontakter med muslimer under det lokala arbetet som han bedrev i olika skolor i området. Tanken växte fram att starta någon form av dialoggrupp. Kontakter togs därför från svenska kyrkans sida med den muslimska förening-
en. Behovet hade delvis uppstått på grund av några yttre händelser. En sådan var att den muslimska föreningen ville bygga en moské i området och det hade lett till stora och många protester. En av de blivande deltagarna i dialogcirkeln blev mycket upprörd av dessa protester och det blev en av drivkrafterna för hennes deltagande i cirkeln. Hon säger
… och så var det en banklokal som var ledig och då fanns det människor här i området som satte upp sådana här protestlistor så att det inte skulle bli en moské i banklokalen. Och bland annat blev jag påringd på dörren av en kvinna som ville att jag skulle skriva på nån lista och då blev jag så fruktansvärt upprörd ... så jag blev nästan galen. Så då tänkte jag att göra någonting och då så, jag kontaktade XXXXX (prästen, förf. anm.).
Denna deltagare kände att hon ville göra någonting för att öka förståelsen mellan de som bekände sig till den kristna tron och de som bekände sig till den muslimska. Här fanns ett gemensamt intresse från svenska kyrkan och den muslimska föreningen att arbeta för att muslimerna skulle kunna bygga sin moské. Studiecirkeln byggdes sedan upp via privata kontakter och kontakter mellan svenska kyrkan, katolska kyrkan och muslimska föreningen. Behovet av att på något sätt starta en dialog hade således uppstått på grund av olika händelser i lokalsamhället.
Former och mål
Denna dialogcirkel är organiserad som en ”vanlig” studiecirkel med en studiecirkelledare och ett antal övriga deltagare. Gruppens träffas några timmar en gång i veckan. Mötesplatsen är den svenska kyrkan i området. Cirkeln saknar fasta ramar på det sättet att man exempelvis inte bestämt hur länge cirkeln ska fortgå. Man har inte heller några klara och gemensamma uppfattningar om vad som ska ”avhandlas” på mötena. Ibland har man gången innan bestämt vad som ska diskuteras nästkommande gång. Oftast blev det dock inte som planerat utan man diskuterade vad som föll gruppen in. En upplevelse är att det tagit lång tid att diskutera formerna och att man lagt, vad man tycker i efterhand, onödig kraft på detta.
Detta är en cirkel som har till mål att öka förståelsen mellan personer som omfattar den kristna respektive den muslimska tron. Man vill också öka respekten för varandra och varandras tänkande. Detta är aspekter av studiecirkeln som de flesta är överens om. Alla
är dock inte medvetna om att det skulle finnas några speciella mål med studiecirkeln utan hävdar att detta ska diskuteras senare. Studiecirkelledaren väljer att se cirkeln som en form av fredsarbete. Det poängteras också av flera att det inte är fråga om en aktivitetsgrupp utan en grupp som är uppbyggd kring företeelser som dialog, förståelse och respekt. Meningarna har dock gått isär vad gäller gruppens syfte. Följande citat illustrerar detta:
Och då hade vi en man, en muslimsk man som då var från början och det tog mycket tid för han ville någonting helt annat än vi andra och då det blev väldigt mycket diskussioner om detta för han tycker då att man skulle gå ut mer och att vi skulle bjuda in folk och ja ... ha ett öppnare sätt. Och sen har det varit också de här diskussionerna om att vi ska gå ut eller om vi först ska lära känna varandra, vilka ämnen ska vi prata om och så där va.
Oenigheten i gruppen löstes genom att mannen med avvikande åsikt slutade att delta i cirkeln. Det viktigaste för de flesta i denna cirkel har varit att mötas och genom detta ”öppna upp” för en dialog. Det har inte varit så intressant att sätta upp ett klart mål. Detta att nå fram till en dialog har varit ett mål i sig.
Innehåll
Innehållet i denna studiecirkel skulle med ett ord kunna beskrivas som religionsdialog och har också gjort det av bl.a. studiecirkelledaren. De olika deltagarna beskriver vad detta innebär på lite skiftande sätt men det finns också många likheter i uppfattningen om cirkelns innehåll. Som namnet indikerar handlar det om en dialog kring religionen. I studiecirkeln finns den kristna och den muslimska tron representerade. Att det blivit en koncentration på dessa religioner är en avspegling av hur det ser ut i närområdet där studiecirkeln bedrivs. Mycket tid har gått till att diskutera vad man ska använda gruppen till. En anledning till detta kan vara att det tog en viss tid innan gruppen av deltagare stabiliserades. Nu är man dock sedan en tid tillbaka en stabil grupp.
Den mesta tiden i cirkeln har gått till att diskutera de olika religionerna och vad de innebär. En manlig deltagare beskriver det på följande sätt:
I studiecirkeln har vi diskuterat helgerna och deras betydelse och också de krav som ställs på medlemmarna och hur man värderar olika saker.
Man har diskuterat exempelvis hur man firar sina olika högtider och hur man ber. Efter att en cirkeldeltagare varit på en pilgrimsfärd blev detta ett naturligt samtalsämne efter hans hemkomst. En del tid har också gått åt till att lära känna varandra i gruppen. En kvinna beskriver det på följande sätt:
Så som jag kan beskriva det just nu håller vi på att lära känna varandra mest. Och vi tar upp ett ämne eller så och diskuterar och så ... mycket om ramadan och välfärden. Och sen är det påsk, alla högtider som kommer emellan. Vi pratar om det också, att man berättar lite mer vad det innebär och vad det är och så ... ja, att man berättar riktigt liksom så att man ... Man hör ju mycket ändå överallt, men att dom hör våran syn, vad det innebär för en. För religionen kan ju innebära många saker för en person ...
En av de svenska deltagarna menar att diskussionerna varit öppna och fria och att alla varit mycket villiga att tala. Man tycks inte i gruppen, i någon större utsträckning, ha diskuterat aktuella teman som debatteras inom massmedia som exempelvis händelserna i New York den 11 september 2001 eller det s.k. Fadimemordet. En av de muslimska deltagarna svarar på frågan om dessa typer av frågor varit uppe till diskussion på detta sätt:
Nej, faktisk ... jo, en gång tror jag vi pratade om det. Det där med att häda och så där och visst hade dom frågor och vad man hade för utgångspunkt i dom här frågorna. Det hade vi, fast inte ... bara en gång och inte hela, under september, två timmar eller någonting så där för att jag tror att halva tiden pratade vi om det faktiskt. Och sen en annan gång den frågan, inte riktigt Fadime kanske, men ändå kanske.
Studiecirkelledaren beskriver det på följande sätt:
Och då så måste man se hur är det i världen och var finns dom största riskerna och största konflikterna, dom största missuppfattningarna och alltså vi måste motverka splittring i vår omvärld och så. Orättvisor måste vi förhindra och det är ju ... och då måste vi verkligen hitta varandra och överbrygga dom missuppfattningar som är och kan finnas, som vi sätter eld på, blossar upp. Som nu här i höstas, här var det jättejobbigt för den här gruppen, tyckte jag, efter New Yorkhändelsen då. För då blir det igen så och då hade vi lärt känna varandra och tyckt att det kändes bra och så alltså när dom kom dit så var det precis som dom trodde att vi tyckte att alla muslimer var terrorister och då kom dom liksom med en slags försvarande inställning och vi tyckte snarare många av oss i dom här grupperna att det var orättvist så som det framställdes i media och så att det var en orättvis bild av islam. Det blev helt felaktigt. Men det visste inte dom riktigt och kunde inte för dom hade upplevt att det var jättejobbigt att gå med
slöja på stan och ja, och mådde dåligt över detta. Och så visste dom inte var dom hade oss riktigt så.
En del tid har således gått till att tala om fördomar som man uppfattar att andra har. Detta har varit nödvändigt för att man skulle kunna bygga upp förtroende i gruppen. Man tycks inte riktigt ha haft ”styrkan” att i någon högre utsträckning diskutera konfliktladdade händelser. Strävan har snarare varit att verka mot en konsensussituation. Man har velat enas i det gemensamma och diskuterat de skillnader som inte känts brännbara eller farliga. Man har valt att på det sättet ha kontroll över processen i gruppen.
En idé som funnits var att man skulle besöka en liknande verksamhet i Storbritannien. Där har man under åtminstone en tioårsperiod sysslat med religionsdialoger och försöker också praktiskt att ”leva som man lär” i olika mångkulturella bostadsområden. Idén med resan till Storbritannien har dock stupat på att samtliga deltagare i studiecirkeln har arbete och en studieresa skulle kräva att man tog ledigt, vilket innebär ekonomiska åtaganden för deltagarna. Man har dock fortfarande vissa förhoppningar om att resan kan bli av framöver.
Deltagarna
Deltagarna i denna cirkel är jämt fördelade vad gäller religiös tillhörighet. Fyra personer är kristna och fyra är muslimer. Av deltagarna är tre män och fem kvinnor. Åldersmässigt är de mellan 30 och 80 år. Vid rekryteringen av deltagare till gruppen har det från svenska kyrkans håll varit viktigt att de bodde i området. Man ville få tillstånd en lokal grupp som kunde verka i och för närområdet. Detta visade sig vara ett problem i förhållande till de andra aktörerna då vare sig den katolska kyrkan och den muslimska föreningens församlingsindelning ser ut på detta sätt. Från svenska kyrkans sida ville man också att deltagarna skulle vara lekmän och inte anställda inom kyrkan. I gruppen deltog dock en imam från den muslimska församlingen. Det ansågs också viktigt att deltagarna var väl förankrade i sin tro.
De som nu deltar i studiecirkeln är utåtriktade personer. Det handlar också om personer som är väl förankrade i samhället på olika sätt. Det finns exempelvis inga arbetslösa i gruppen. Man kan också säga att det finns en överrepresentation av akademiker. Det
handlar exempelvis om utbildade socionomer, psykologer, förskollärare och lärare. Det är personer som även i andra sammanhang är aktiva och verkar utifrån en tanke om det mångkulturella samhället och dess behov av möten mellan människor. Flera av de ickesvenskfödda deltagarna beskriver sig själva som integrerade ur flera olika aspekter.
Deltagarnas motiv
Motiven för att delta i cirkeln har delvis varit olika men har som gemensam kärna den ökande förståelsen mellan olika religioner. För några har det dock varit viktigare att få andra att förstå än att själv få en ökad förståelse. Vad som framförts av flera är att man vill få information och möjlighet att höra åsikter direkt från ”källan”. Man menar att det finns så många fördomar både hos muslimer och kristna. Man hoppas på att genom att träffa troende initierade kristna respektive muslimer så kan man få en ”riktigare” bild av de olika trossystemen. En kvinna säger:
… och det fick jag aldrig svar riktigt på och ofta dom säger (svenskarna, förf. anm.) ja, vi vet ingenting om religioner, säger dom flesta liksom och jag tänkte det skulle vara intressant och träffa nån kristen alltså, nån riktigt svensk som tror på Gud.
Denna muslimska kvinna hade inte hittat de svar hon sökte bland de svenskar hon träffar i vardagen. För henne blev ett deltagande i studiecirkeln en möjlighet att träffa svenskar med samma intresse för sin religion som hon själv besitter. Flera tycker att det är viktigt att göra något för sin kommun eller för sin kommundel och att man då gör det tillsammans med andra som också finns i närområdet. Man vill erhålla en ökad kunskap om hur man ska kunna stötta varandra.
Flera menar att man som religiösa personer har ett gemensamt mål i sin religion. Religionen är något som kan förena människor över nationsgränser. Man har med automatik något gemensamt när man är starkt troende. Denna gemenskap saknas i andra möten. Religionen blir grundförutsättningen vilken man utgår från. Sedan styrs de flesta av en nyfikenhet inför den ”andra” religionen. Här blir skillnaden mellan vi och dom något positivt. Skillnaden ger mening.
109
109
Hall, 1997.
Samarbete med Sensus
Denna studiecirkel drivs således i Sensus regi. För svenska kyrkans representant, dvs. studiecirkelledaren, var det ganska naturligt att välja just Sensus eftersom det är ett kristet studieförbund. Dessutom fanns det ett upparbetat samarbete sedan tidigare. Det har också funnits en önskan från Sensus sida att vara delaktig i denna studiecirkel, enligt svenska kyrkan. Den stora fördelen att ha ett studieförbund bakom en sådan här cirkelverksamhet är att man därifrån kan söka pengar till olika verksamheter, exempelvis studieresor. Studiecirkelledaren säger:
… tyckte vi att det kan ju vara bra om vi ska ansöka om pengar och så till olika saker.
I detta sammanhang har dock samarbetet inte inneburit något konkret. Studiecirkelledaren uppfattar dock detta samarbete som positivt. Det känns bra att finnas med i ett större sammanhang. Det blir genom samarbetet också klarlagt att det handlar om folkbildning, menar studiecirkelledaren. Han känner en trygghet i att arbeta inom det etablerade systemet. Rent känslomässigt har det betydelse för honom att verka inom den svenska folkbildningstraditionen. Genom detta går verksamheten att kategorisera och placera in i ett större mönster.
De övriga deltagarna i studiecirkeln var dock ovetande om att den drevs i Sensus regi. De flesta menar att de inte heller bryr sig om det. Det saknar relevans för dem. En deltagare säger:
Nej, men jag har inte brytt mig heller. Det har inte varit viktigt vem det är som ... och det kostar ju inget ...
Studiecirkelledaren är medveten om detta. Han säger:
Men det var liksom mer mitt initiativ måste jag säga, än resten av gruppens, och jag vet inte ens om dom vet att vi är med i Sensus känns det som och jag tror inte ens att dom vet vad Sensus är.
Här finns en klar målinriktning från studiecirkelledaren. För honom är det inte bara viktigt och har betydelse att det är ett studieförbund man samarbetar med utan det är också viktigt att det är just Sensus. Det är ett religiöst ideologiskt val. För deltagarna var detta betydelselöst. Sensus hade inte heller som förbund eller genom studiecirkelledaren försökt föra ut sitt specifika budskap, sin ideologi.
Ringar på vattnet
Det finns många upplevelser kring vad som hänt i studiecirkeln och vilka effekter ett deltagande haft för de personer som deltagit. Ibland är det enkelt att se vad som händer eller har hänt, men ibland är det svårare. Det kan ibland vara så att det är först långt senare som man kan förstå och tolka processen. Cirkelledaren har kanske ett mer ”professionellt” intresse av vad som händer i cirkeln. Han har också haft ett mer uttalat mål med verksamheten även om detta inte alla gånger artikulerats så tydligt. Så här funderar han nu när cirkeln varit i gång en tid:
Jag tycker det är spännande och se hur svårt det är liksom att veta vad det ska bli av det och det är väldigt svårt att styra upp det och det känns som det är bara så här. Vi är Bambi på hal is som släpps ut och jaha, nu ska vi ha lite religionshistoria här och lära känna människor och vi vet inte riktigt vart vi är på väg och vad vi gör eller någonting. Så känns det men nu jag då har kommit hit att jag tycker faktiskt att det är ok att det är så. Och när det händer saker, när folk blir arga på varandra i gruppen, när dom missförstår och då har jag tänkt så här att jag måste spela in det nånstans och så får jag liksom tolka det senare vad som hände.
Studiecirkelledaren vill ta tillvara den erfarenhet han gör i denna cirkel. Han vill försöka att så småningom dokumentera och analysera den process som pågår. Detta med syfte att lära inför kommande liknande arbete.
De olika deltagarna har gått in i cirkeln med olika förväntningar. Ibland har de olika förväntningarna stått i strid med varandra och det har då kunnat leda till konflikter. Någon har exempelvis trott att ett deltagande i cirkeln skulle kunna leda till att någon ordnar arbete till en eller hjälper till med andra ting. Detta är krav som exempelvis studiecirkelledaren har haft mycket svårt att acceptera eller uppfylla.
Ibland har det förekommit missförstånd som också varit frustrerande för deltagarna och som inneburit att samtalen flutit trögt. Det är framförallt studiecirkelledaren som upplevt dessa problem och då utifrån det ansvar han känner att han har för att cirkeln ska bli lyckad. Ett ytterligare exempel på olika förväntningar är om man sett på gruppen som en aktivitetsgrupp eller som en dialoggrupp. Dessa problem var störst i början. Gruppen har gemensamt kommit fram till att man inte, åtminstone i ett inledningsskede, skall verka så mycket utåt.
De flesta av de intervjuade deltagarna är dock överens om att deltagandet i studiecirkeln lärt dem mycket som tidigare var obekant för dem. En viktig ståndpunkt i sammanhanget är att man har fått en ökad förståelse och respekt för varandra och varandras religion och åsikter. Att på detta sätt sitta tillsammans och ha möjligheten att ställa frågor och få svar från människor som har ett stort intresse och ett stort kunnande känns som en stor förmån. Det handlar om att det blir en diskussion på en annan nivå än vad man är van vid i sitt vardagsliv. Det handlar om, som någon säger, folkbildning.
Det är bildande. Lär mig saker som jag inte hade en aning om förr. Jag trodde jag visste en del om islam, men det är så att när man möter människor som lever det som man har kunskap om så blir det ... det blir en upplevd kunskap på något sätt. Det blir inte bara faktabiten.
Här talas om upplevd kunskap. En annan deltagare menar att han nu lärt sig om kristendomen på djupet. Han kunde en del tidigare men den kunskapen kändes ytligare. Han har dessutom genom dialogerna i studiecirkeln lärt sig mer om sin egen religion. Detta är något som också betytt mycket för denna deltagare och som fått en hel del personliga konsekvenser. Genom att konfronteras med människor med avvikande tankar och värdesystem ser man sina egna tankar, värderingar och sin tro i ett nytt ljus. Detta öppnar för en större förståelse både inför andra och inför en själv.
110
Genom studiecirkeln har de flesta kommit till insikt om att skillnaderna inte är så stora mellan kristendom och islam. Det är vanligare att man betonar likheterna än skillnaderna. Det finns en gemensam grundsyn som är viktig att framföra. Religionen ses som något som kan förena och inte tvärtom. En kristen deltagare säger:
Vi står varandra närmare än jag trott. Gamla testamentet och koranen är ju väldigt lika. Jag har ju hört talas om det tidigare men inte fått klart för mig riktigt. Det är mycket mer som förenar oss än skiljer oss. De som kommer hit har ju inte bara med sig religionen. De har ju med sig traditioner och sedvänjor och patriarkatet. Den äldsta mannen är ledaren och gör man något dumt tappar mannen ansiktet eller hedern ... det är ju det här, det är här morden kommer in. Mordet har vi bara diskuterat flyktigt ... vi har inte heller diskuterat politik.
Denne man menar att religionen inte utgör något hinder när det gäller möten mellan människor. Vi tänker dock olika ibland och då
110
Detta är en av grundtankarna i den hermeneutiska förståelsen av dialogen.
handlar det mer om tradition och sedvänjor. Några röster talar dock om skillnaderna mellan de två religionerna som tydligt visat sig under denna studiecirkel och det handlar om individens sätt att förhålla sig till sin religion. Den kristna tron är privatiserad på ett helt annat sätt än islam. Detta blev tydligt under studiecirkeln när de muslimer som deltog och som var mycket klara över sin tro och kunniga inte själva ville svara på frågor kring islam. Man ville ha en ”kunnig” person med, en imam. Samma behov påtalades inte från de kristnas sida. Följande citat illustrerar detta.
Hm, ibland har det, tycker jag, haltat lite för att, därför att våra religioner ser olika ut och det blir man jätteofta påmind om. ... Hm ... muslimerna hade ju ... Det var ju länge som dom inte hade nån imam med eller nån kunnig som dom säger då. Och jag tycker att dom här som är med, framförallt två kvinnor, dom är jättekunniga och dom är yrkesfixerade och så, men dom tycker hela tiden att det måste vara en kunnig med, va för annars vågar inte dom svara. Kristna är ju, man märker det är två helt olika kulturer och religiösa kulturer det här att vi är väldigt mycket, vi har väldigt mycket, hm, privatiserat religionen.
Alla intervjuade talar om att studiecirkeln haft effekter som blivit synliga i deras vardagsliv. Den ökade kunskapen om sin egen och andras religioner har gjort att man på ett mer aktivt sätt än tidigare vågar diskutera dessa spörsmål med människor man möter. Någon som arbetar som lärare kan nu på ett helt annat sätt tala med eleverna och förklara på ett bättre sätt. Man kan också försöka hjälpa andra att förstå.
… att man berättar för några andra som känner sig lite rädd för svenskar eller tvärtom då. Det kan man säga jag träffar svenskar och det är inte så farligt. På det sättet det kan hjälpa men för mig jag har kommit, jag har passerat den nivån så att säga.
Denna kvinna var dock ganska skeptisk till att en studiecirkel av denna typ skulle kunna främja integrationen i samhället mer i stort.
111
Hon menade att det var svårt eftersom deltagarna som
träffades bestod av en liten, sluten, grupp. De intervjuades utsagor tyder dock på en ”spridningseffekt”. Ett exempel på detta är att några i studiecirkeln ombetts att deltaga vid något evenemang kring integration och då berätta om sina erfarenheter. En av deltagarna tänker starta en annan studiecirkel där man skall diskutera religion för att hjälpa människor att bli kunniga om sin egen tro. Syftet med
111
Vi vill påpeka att här används åter integration i den betydelse som den intervjuade gör. Denna kvinna talade således om integration utan att närmare specificera.
detta är att man ska få en större förståelse inte bara för sin egen tro utan även för den kristna tron. Så här resonerar man:
Ja, vi visste i gruppen, många likheter men små skilda uppfattningar religionerna har och så där. Man vet att vi är bröder så att säga. Men detta vet inte många turkiska familjer dom som vi jobbar med faktiskt. Jag vet att tankar om andra religioner är mycket onda, tyvärr och det naturligtvis beror på deras, som imamen sa till mig nån gång, fel uppfattningar, fel kunskaper. Dom själv har inte läst koranen. Dom själv har inte gått igenom en utbildning och det enda dom kan är att liksom hört utav olika människor som inte heller liksom … Ja, vet egentligen vad islam handlar om. Så dom hade en sån där mix ... mixad väldig konstig, inte alls instämmande kunskap om islam. Det naturligtvis gör att dom tar konstig ställning mot andra folk.
Det kan vara svårt, för den enskilde deltagaren, att säga vilka ”effekter” ett deltagande i en pågående studiecirkel har. De intervjuades utsagor tyder dock på vissa ”ringar-på-vattnet”-effekter. Ökad förståelse för sin egen och andras religioner har lett till att man på exempelvis ett tydligare sätt blir medveten om uttryck för fördomar och negativa attityder. Det skapar en vilja att hjälpa andra, att få en ökad förståelse precis som man fått själv.
Lokalsamhällets betydelse och betydelsen för lokalsamhället
Studiecirkeln har ägt rum i en kyrka i vad som i dagligt tal kallas ett invandrartätt bostadsområde. Det är den typ av område som statsmakterna i dag kallar utsatt. Det är ett område med en blandad befolkning. Där bor studenter, ensamstående, familjer, människor med sociala problem, invandrare och flyktingar. Området är till viss del uppdelat i olika boendeformer och detta tycks också medföra olika belastningar med avseende på exempelvis sociala problem. Vissa delar av området är mer socialt belastat än andra. I detta lokalsamhälle finns exempelvis områden med bostadsrätter. En av deltagarna som bor i en sådan lägenhet beskriver området som mycket lugnt och fridfullt. Han säger:
Det är ett mycket välskött område och det är som en park runtikring. Alla som bor där trivs bra. Vi har bott där fyra eller fyra och ett halvt år. Tidigare bodde vi i ett parhus en bit härifrån. Det är inte många invandrare som bor här. Lägenheterna är dyra och det är svårt för invandrarna att ha råd, tror jag. De kanske inte har något jobb.
Denne svenskfödde man beskriver invandrarna som en grupp som troligtvis saknar arbete och acceptabla inkomster, trots att han deltar i studiecirkeln där alla invandrardeltagare är välutbildade och har arbete. Troligtvis är det så att den bild av invandraren som förmedlas via massmedia, i olika policydokument etc. är den bild som etsat sig fast hos människor. När man sedan möter representanter från detta invandrarkollektiv som inte stämmer med den bilden, betraktar man dem som undantag som bekräftar regeln.
Andra av de intervjuade bor i delar av bostadsområdet som är mer oroliga. En av deltagarna som bor i en hyresrätt beskriver hur bra hon trivs i sitt område. Hon säger:
Ja, jag har bott tidigare i såna här förorts- eller radhusområden med bara ordentliga svenskar och det var mycket, mycket tråkigare.
Dessa delar av lokalsamhället bedöms av denna kvinna som betydligt mer heterogena och därför mer spännande att bo i. Det är inte alltid ett lugnt bostadsområde är idealet och det som eftersträvas. I området som helhet bor många människor som är födda i ett annat land än Sverige och det finns också många aktiva invandrarföreningar. Det finns mycket aktiviteter i området som på ett eller annat sätt är tänkta att kunna främja mötet mellan svenskfödda och invandrade. Olika nätverk har bildats. Det finns flera aktörer i dessa aktiviteter utöver invandrarföreningar, exempelvis kyrkorna och deras församlingar, skolan, socialtjänsten. En anledning till att göra studiecirkeln till en lokal företeelse är att man på ett konkret och nära sätt har velat visa att människor kan mötas över nationsgränser och över religionsgränser och att det inte alls behöver vara någon konflikt i detta. Studiecirkelledaren menar:
Och det är ju mycket för närområdets skull, för att visa barn och vuxna och alla där, att det inte alls är någon konflikt. Det behöver inte alls vara en konflikt mellan svenskar och invandrare eller mellan muslimer och kristna…
Man vill att studiecirkeln ska utgöra ett föredöme och visa på hur man kan träffas över kulturella, religiösa och etniska gränser.
Som tidigare nämnts var flera av deltagarna skeptiska till att göra studiecirkeln så lokal eftersom de katolska och muslimska kyrkorna inte hade samma församlingsgränser som den svenska. Nu tycks dock alla vara överens om att detta är det bästa, dvs. att verka lokalt. Tidigare var också människor runt omkring, som inte själva deltog i studiecirkeln, skeptiska gentemot samarbetet mellan de
olika religiösa församlingarna. Men nu tycks denna skepticism ha försvunnit. Studiecirkeldeltagarna t.o.m. uppmanar människor i de olika församlingarna att skicka med frågor till studiecirkeln.
Och då har vi sagt mycket så här, här i församlingen, att har ni några frågor nu som rör islam och såhär, ni vet vilka som är med i den gruppen. Be dom ta med sig frågan nästa gång vi har det här samtalet så får ni ett direkt svar hellre än att ni går och tänker som inte ... ja, så där.
Sett ur ett lokalt perspektiv har moskéfrågan också fungerat sammansvetsande. Viljan att bygga en moské och protesterna mot detta var ett lokalt problem och flera menade att man också borde agera lokalt för att försöka lösa detta. Detta problem var som tidigare nämnts en av anledningarna till att studiecirkeln bildades. Denna studiecirkel är tänkt att stärka integrationsprocessen i lokalsamhället, enligt studiecirkelledaren. Genom att vara en förebild vill man visa på möjliga vägar för förståelse mellan olika grupperingar exempelvis mellan svenskfödda och utlandsfödda.
Genom att man befinner sig i lokalsamhället kan möjligheterna till ”ringar-på-vattnet”-effekter eventuellt bli större. Personer som finns nära ser vad som pågår. Man blir så att säga vittne till det positiva som händer i cirkeln. Man talar om att cirkeln finns, man känner människorna som deltar och detta gör att man påverkas.
Deltagarnas tal om integration
Frågan om integration och integrationsarbete är på olika sätt ständigt aktuell för de personer som deltar i studiecirkeln. Samtidigt har nog var och en sin egen definition på vad integration är eller innebär. Något som de flesta tycks vara överens om är att för att en integration skall komma tillstånd krävs ett möte. Det betonas att det är viktigt att man lär känna varandra och att man får tillfälle att i en dialog delge de andra sin egen syn på viktiga frågor. Det bedöms som mycket centralt att man på detta sätt kan lära sig om likheter och olikheter.
I ett mångkulturellt samhälle finns det en risk att företrädare för majoritetssamhället är de som informerar om andra gruppers tänkande. I integrationens namn sprids information om hur exempelvis muslimer tänker, deras traditioner etc. Denna information kan aldrig bli helt tillförlitlig eller relevant. Inte sällan är det en statisk,
stereotypifierad bild som förmedlas. De flesta nyanser har försvunnit och fram tonar en bild av en homogen grupp med liknande traditioner, kultur och religion. Det blev synligt i flera av regeringens propositioner. Det är istället oerhört viktigt att man möts i en dialog. En person säger
Och det är också mycket så här att vi, jag försöker säga så här. Det är inte vår uppgift att gå ut och försvara muslimer som islam utan man måste gå och fråga muslimer så direkt själv, alltså istället för att prata om ska vi prata med och det är det vi försöker göra med den här samtalsgruppen då.
En allmän uppfattning bland de intervjuade är att det florerar en hel del fördomar mellan olika grupper i samhället. En kvinna menar att om man bär slöja betraktas man inte som integrerad. Hon har själv en erfarenhet av detta. Integrerad är man, enligt henne, då man är utbildad, har arbete och inte bär slöja. Bär kvinnan slöja betraktas hon som en person som inte kan och vet någonting. Detta är oberoende av om man talar en bra svenska eller ej. Hon säger vidare:
Om det är två invandrarkvinnor, en med slöja och en utan slöja, det har jag upplevt själv och jag hade utbildning och hon hade inte det, men han lyssnade mer på henne.
Detta ”mönster” bryts först när man lär känna varandra. Därför blir det viktigt att man möts och får en möjlighet till dialog. Om man, som i den nu studerade studiecirkeln, tar sin utgångspunkt i religionen, kommer man att upptäcka att likheterna är större än skillnaderna. Någon menar att religionen är den bästa grunden för integrationen. Religionen kan ses som något som förenar svenskar och muslimer. Genom att mötas kan man också diskutera vad man gemensamt kan göra för att hjälpa varandra i samhället.
Det finns vissa gemensamma problem, som finns i alla grupper, exempelvis problemen som kan uppstå kring ungdomar och deras relationer till föräldragenerationen. Genom den gemensamma grundsyn som finns inom kristendomen och islam kan man gemensamt verka för bättre förhållande. Som tidigare nämnts ses studiecirkeln som ett integrationsarbete och även som ett fredsarbete. Man har en stor tilltro till studiecirkelns möjligheter att förena människor i en givande dialog. Här möjliggörs möten och dessa är i sin tur förutsättningen för en integration.
3.2.2. Arbetarnas bildningsförbund (ABF)
En hög målsättning
ABF:s mål lokalt går att utläsa exempelvis i studieförbundets stadgar där det står:
ABF vill genom en fri och frivillig bildningsverksamhet, grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer
─
främja, och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsens grundläggande värderingar
─
utbilda sina anslutna organisationers medlemmar för uppgifter i föreningsliv, arbetsliv och samhälle samt
─
skapa förutsättningar för delaktighet och valfrihet i utbildning och kulturliv för alla människor.
Av verksamhetsplanen för 2002 framgår att man vill försvara, vitalisera och utveckla demokratin. Vidare vill man skapa mötesplatser för förändring och för att överbrygga klyftor mellan grupper av människor. Som utgångspunkt i sitt arbete har man en människosyn som bygger på alla människors lika värde oavsett social tillhörighet, etniskt ursprung, hudfärg, kön eller ålder. Man vill utveckla möjlighetsstrukturer för att ge invandrarnas ungdomar en morgondag, som man uttrycker det. Det är en morgondag där det finns framtidshopp. Man vill genom att bidra med sitt folkbildningskunnande och de upparbetade kontakter som finns skapa ett medborgarengagemang, ett politiskt engagemang och en partipolitisk organisering. I styrdokument uttrycker man att man vill ge mest till dem som får minst (i övriga sammanhang). Specifikt om integrationsfrågor säger man
─
Vårt integrationsarbete syftar till att vi genom vår studiecirkel- och kulturverksamhet ska kunna skapa ett samhälle med kulturell mångfald, jämlikhet och ömsesidig respekt och tolerans för varandras olikheter.
─
Den enskilde invandraren/flyktingen kan i ABF delta i integrationsarbetet genom att lära sig svenska och hur samhället fungerar, samtidigt som han/hon bevarar och utvecklar sitt eget språk och sin egen kultur. På så sätt underlättas möjligheterna att komma in i arbetslivet och att kunna delta i samhällslivet.
─
Integration förutsätter en ömsesidig process, där alla som bor i Sverige har ett öppet och tolerant förhållningssätt till varandra.
I dessa dokument betonas att integrationen är en ömsesidig process och att både svenskfödda och utlandsfödda måste involveras. Det betonas också att både integrerad och segregerad verksamhet är viktiga och att de båda bör existera sida vid sida. Dokumentationen återspeglar i hög grad den policy som styr folkbildningen. Vissa formuleringar är i princip identiska. Hur arbetet praktiskt skall tillgå, dvs. hur man ska nå sina mål, formuleras inte i lika hög grad. Detta gäller även de andra studieförbundens styrdokument.
Traditionella medlemsorganisationer
ABF har en lång rad medlemsorganisationer både centralt och lokalt. Lokalt, på den ort vi utförde studien, hade man 2001 drygt 100 organisationer anslutna. Man har dessutom samarbete med ungefär lika många andra organisationer. Medlemsorganisationerna finns inom olika intresseområden t.ex. bostadsområdet, facklig verksamhet, handikapp, invandrarföreningar, politiska föreningar och pensionärsföreningar. Ett 70-tal av dessa dryga 100 organisationer utgörs av invandrarföreningar. Ungefär hälften av arbetet i lokalavdelningen drivs tillsammans med invandrarorganisationer. Att det är så stor andel är en avspegling av den kommun lokalavdelningen finns i. De klassiska medlemsorganisationerna inom ABF som fackföreningsrörelsen, kooperationen och hyresgästföreningen bedriver allt mindre folkbildningsarbete. De har inte samma behov av ett studieförbund i dag som tidigare, enligt de lokalt ansvariga. De är organiserade och de tillhör maktstrukturen. Detta upplevs som ett bekymmer. Så här uttrycker en anställd det:
… att egentligen då kunna ställa om och jobba in nya organisationer. Möta dom krav som finns i propositioner om att vi då ska kunna försöka underlätta vid integration, öka demokratiseringen. Där är ju människor traditionellt då som inte organiserar sig just i dom organisationer som har direktpåverkande demokrati; politik, fack och hyresgäströrelser alltså. Dom klassiska organisationerna för att utveckla, påverka sin egen situation utan man organiserar sig så här som i den somaliska föreningen eller i den grekiska föreningen eller i den latinamerikanska föreningen. Där är man organiserad och det där leder inte alltid till ökad integration eller demokratisering. Så därför tycker vi det är väsentligt att jobba där och få igång resonemang om politik, fack, hyresgäströrelsen alltså…
Detta fenomen har också uppmärksammats av en del forskare. Det svenska sättet att organisera sig, det svenska systemet är normen
och det som gäller. Andra sätt att organisera sin delaktighet och engagemang erkänns ej.
112
Den anställde som citeras ovan tror att dessa, dvs. invandrarföreningarna, blir framtidens organisationer som kommer att kunna påverka samhället och omvärlden. Han tror att de klassiska folkrörelseorganisationerna kommer att få det svårt framöver och det kommer att vara andra som tar över. I dag upplevs det dock som ett problem eftersom det är de klassiska organisationerna som har makten över ABF medan det är de nya organisationerna och föreningarna som bedriver verksamheten. Han menar att han tror att denna situation i längden inte kommer att accepteras av de inblandade utan att nya forum måste skapas. Det är naturligtvis en mycket hotfull situation för de klassiska organisationerna. Lokalavdelningen menar dock att man som organisation måste ”möta upp det nya”. Man kan inte ”predika” demokrati och sedan agera på ett helt annat sätt.
… utan det är faktiskt så att jag som demokrat som ska säga till dom som bedriver verksamheten här: Vad är det för verksamhet ni ska bedriva och dom ska tala om för mig och leda mig och inte tvärtom. Dom ska tala om att det är det här vi vill göra och så kan vi då va ett stöd då.
113
Personalen på lokalavdelningen kände ett starkt behov att anpassa organisationen efter de lokala förutsättningarna. Verksamheten var också kraftigt förändrad och svarade, i alla fall till viss del, upp till de behov som man upplevde fanns. Strukturerna var dock de gamla och passade inte längre för den verksamhet man bedrev.
Av invandrarorganisationerna är det 95 procent som bedriver den verksamhet som sker i samarbete med ABF, i egna lokaler i invandrartäta bostadsområden. En ambition man har inom ABF är att försöka bygga nätverk mellan invandrarföreningarna och de traditionella svenska föreningarna. En medarbetare beskriver en ögonblicksbild som skulle kunna illustrerar vad man vill uppnå i detta avseende.
… så firade vi det här med cirkeln hundra år och då hade vi bjudit in alla cirkelledare till en träff med en film ”Italienska för nybörjare.” Och sen efteråt så då lite mingel och plötsligt , somalierna med PROarna ... alltså dom ögonblicksbilderna där va! Alltså vi är ju navet. Kan
112
Exempelvis Thörn, 2002, tar upp detta i samband med det låga valdeltagandet bland invandrare.
113
Detta är ett motsatt sätt att resonera jämfört med de slutsatser som drogs i Gougoulakis, 1996, studie.
vi förena liksom alla dessa organisationer och det gör vi ju inte på två år naturligtvis eller tre men liksom det är hela tiden den bilden man ser framför sig att det är så där det ska bli va.
Vad man tror på i ett längre perspektiv är att hjälpa till med en demokratisk skolning i invandrarföreningarna för att dess medlemmar sedan ska kunna delta i det mer etablerade demokratiska föreningslivet. ABF har mer och mer gått över till att arbeta på individbasis vad gäller demokrati och integration. Detta ser man som en följd av att samhället ser ut som det gör. Samhället består av allt fler individer som är ensamma och inte organiserade eller deltar i någon form av gemenskap. ABF försöker hela tiden motivera människor att organisera sig. Förändringskraften ligger i organiserandet och ett icke-organiserat samhälle är ett hot mot demokratin, menar man.
ABF:s lokalavdelning har en liten andel ”öppen” verksamhet. Man skickar exempelvis inte ut ett studieprogram till allmänheten. Istället arbetar man via sina samarbets- och medlemsorganisationer. På detta sätt menar man att man bättre når folkbildningens prioriterade målgrupper.
Samarbete med invandrarföreningar
Lokalföreningen är mån om att inte framstå som någon form av myndighet utan vill arbeta i sann demokratisk anda. Vad man gör när man inleder ett samarbete med en invandrarförening är att man ser över deras stadgar. Man har också en diskussion med föreningen varför man vill ha detta samarbete. ABF vill inte utnyttjas till att bara betala en lokalhyra exempelvis utan man har som utgångsläge att det finns ett behov hos medlemmarna i föreningen som ABF på något sätt kan hjälpa till att tillfredsställa. Dessa samtal eller diskussioner kan ibland ta lång tid. Detta menar man från ABF:s sida är bra och i vissa fall helt nödvändigt.
Det kan finnas många frågor som behöver redas ut. Här får man en möjlighet att förklara hur den svenska folkbildningen är tänkt att fungera. Det handlar om en period där man på något sätt försöker sammanlänka två olika kulturer med vidhängande regler och sedvänjor. Studiecirkelledarna från invandrarföreningarna erbjuds också cirkelledarutbildning. Den uppfattning man har från lokalavdelningens sida är att för vissa föreningar har det betydelse att samarbeta med just ABF beroende på ABF:s ideologi. För andra
föreningar är det mer pragmatiska skäl som avgör vilket studieförbund man väljer.
Lokalavdelningens integrationsarbete
Inom ABF finns en utbredd verksamhet som på olika sätt har integration som ett mål eller ett fokus. En hel del av detta arbete bedrivs i invandrartäta bostadsområden. Det är verksamhet både för barn och för ungdomar men även för vuxna. Det är verksamhet som spänner över ett brett fält och är organiserat både i studiecirkelform och som olika kulturaktiviteter. Det handlar om verksamhet med enbart invandrardeltagare men även verksamhet där både svenskfödda och invandrardeltagare finns med. Det kan vara intressant att notera att verksamheten med enbart invandrade deltagare också av de anställda betecknas som integrationsarbete.
När det gäller studiecirkelverksamheten är det olika former av samhällsengagemang som är i fokus. Det innebär att de vanligast förekommande ämnena är religion, historia och samhällskunskap. Det finns också en verksamhet som bedrivs ute i de utsatta bostadsområdena och det handlar exempelvis om läxhjälp till invandrarbarnen på deras hemspråk. Det är en stor verksamhet som syftar till att barnen inte ska komma efter i skolan. Detta ser man som ett ansvar som går utöver det som studieförbunden normalt bör ta. Det är egentligen kommunens och statens ansvar. Man bedömer dock detta arbete som oerhört viktigt. Man måste satsa på barnen. De är morgondagens makthavare. En medarbetare säger
... jag tror att det är morgondagens makthavare dessa barn. Så tror jag det är, så jag tycker alltså även om vi tar ett ansvar som är utanför det som vi ska göra så tror jag att vi gör en samhällsinsats som är gigantisk i det engagemanget. Alltså för dessa barn kommer att vara morgondagens ... dom kommer icke att tillåta sig att brytas av när dom är tjugo år, mot bakgrund utav sin kunskap. Dom kommer att bli framtidens makthavare och då är samhället förändrat i grunden.
Dessa barn kommer inte som sina föräldrar att brytas ner av arbetslöshet och dåliga ekonomiska villkor. De kommer att styra samhället som denna medarbetare ser det. Denna verksamhet som beskrivs ovan drivs med studiecirkelledare från ABF. Här uppfattar ABF själva att man går utanför det som egentligen kan räknas till uppdraget. Man menar att man går in och delvis utför arbete som åligger kommunen. Att man gör detta beror på att man sett behov-
et och vet att kommunen av olika anledningar inte tar sitt ansvar. Studieförbunden påtar sig ett samhällsansvar som delvis går utöver statens intentioner med folkbildningen. Studieförbundet går in och stärker upp där samhällets resurser inte räcker eller där verksamheten av olika anledningar inte prioriteras.
Den muslimska föreningen
Den studiecirkel som studerades var ett samarbete mellan ABF och en muslimsk kulturförening. Föreningen har sitt säte i ett invandrartätt bostadsområde i en större svensk stad. Den har cirka 500 medlemmar. Medlemmarna är födda i olika länder men har alla det gemensamt att de är troende muslimer. Föreningen styrs av en styrelse. Det kostar inget att vara medlem i föreningen som organiserar både män och kvinnor och vuxna, tonåringar och barn. Föreningen har en rad olika aktiviteter varav en del drivs i ABF:s regi. Alla de intervjuade är kvinnor och medlemmar i föreningen. De betonar dock att de inte är invalda i styrelsen eller har några andra förtroendeuppdrag. Detta innebär att de inte är ansvariga för föreningen på något sätt och att de inte heller har någon direkt insyn i ekonomi och liknande. De är vanliga medlemmar helt enkelt. Man upplever föreningen som mycket positiv.
Man träffas ofta på fritiden i föreningens lokal i det bostadsområde man bor i. Kvinnorna menar att föreningen har en bra verksamhet, både på ett socialt plan och utifrån andra perspektiv. Föreningen har exempelvis hemspråksundervisning i sin lokal för de barn som så önskar. Den kommunala skolans resurser i detta sammanhang uppfattas som begränsade. Man uppfattar att det är en stor fördel att ha tillgång till föreningslokalen där man kan mötas, ha fester osv. Medlemmarna betalar som nämnts ovan ingen avgift men kan ibland ställa upp med pengar om det skulle behövas. Hur föreningen får sin verksamhet att ekonomiskt fungera vet man ej. En kvinna säger
Det är dom, kan man säga, som styr det här. Dom som alltså . . . vi är bara medlemmar. Vi ska inte tänka på hyran och sånt. Det är dom som styr det här...
Man tycks inte intresserad av de ekonomiska frågorna utan det viktiga är den trygghet som föreningen erbjuder.
Vi vet inte exakt varifrån pengarna kommer och hur dom går och vad dom är, vet inte exakt utan jag vet att det finns en muslimsk lokal och sånt och vi kommer här för att ha det tryggt och för att känna oss att vi är trygga och vi är omgivna av andra muslimer och sånt.
Enligt de intervjuade kvinnorna är deras uppgift att tillsammans utveckla föreningen och dess verksamhet. Man är glad för att slippa ansvaret för ekonomin och liknande i föreningen. Att få makt över hur föreningen drivs och dess mål verkar inte heller intressant för kvinnorna. Så länge man får ut vad man vill av föreningen behöver man inga mer reglerade sätt att utöva makt i föreningen.
Fredagscirkeln och söndagscirkeln
Två av de studiecirklar som drivs i Islamska kulturföreningens regi har studerats. Det är två cirklar där man enbart har kvinnliga deltagare. Den ena cirkeln kan benämnas fredagscirkeln och den andra söndagscirkeln. Det är studiecirklar som kan kategoriseras som segregerade. I dessa deltar enbart utlandsfödda personer.
114
Deltagarna
Deltagarna i dessa två studiecirklar är enbart kvinnor och yngre flickor. I samband med denna studie har åtta kvinnor intervjuats. Dessa kvinnor deltar i både fredags- och söndagscirkeln. Samtliga bor i ett invandrartätt bostadsområde med få procent svenskfödda boende. Två av kvinnorna studerar svenska och två är arbetslösa. En av dessa kvinnor har läst in gymnasiet samt en ettårig datautbildning i Sverige men trots detta kan hon inte erhålla arbete. Hon har haft ett flertal kontakter med arbetsförmedlingen men utan resultat.
Fyra av de intervjuade kvinnorna är yngre och av dem går en sista året i grundskolan och de tre andra studerar på gymnasiet. Dessa unga kvinnor har planer på framtida studier. Någon vill bli dataingenjör och en annan barnläkare. Alla kvinnorna är arabisktalande och de flesta har sitt ursprung i ett och samma land. De har varit i Sverige mellan 6 och 17 år. Dessa kvinnor utgjorde stommen
114
Detta stämmer inte fullt ut, eftersom några svenska konverterade kvinnor ibland deltar. Kriteriet för att delta är inte att man är född utomlands utan att man är muslim, eller speciellt intresserad av islam.
i fredagscirkeln. Detta var en cirkel som skulle kunna kallas kamratcirkel, då den startats av en grupp vänner. Alla kände varandra och hade gjort så under ganska lång tid. I nuläget ville man inte utvidga gruppen men så småningom hade man planer på att rekrytera nya deltagare.
Först så ska vi utveckla oss för, om man säger, först utveckla oss själva. Sen så hämtar vi andra så att vi inte bara är nybörjare och vi hämtar andra.
Deltagarna kan således sägas vara av två olika ”typer”. De yngre kvinnorna som fortfarande gick i grundskolan eller på gymnasiet upplevde att de hade en viss samhörighet och delaktighet i det svenska samhället. De äldre kvinnorna däremot hade en mer marginaliserad position. De var antingen arbetslösa eller studerade svenska. Trots relativt lång tid i Sverige befann de sig i en situation av utanförskap. Det var för dem själva en bekymmersam situation. De befann sig i en social exkludering och uttryckte en stark kritisk inställning till det svenska samhället. De upplevde att de inte blev ”insläppta” trots otaliga försök. Den sociala situationen trivdes de dock bra med. De trivdes i sitt bostadsområde och ville inte flytta därifrån. Där fanns alla vänner och där kände man trygghet. Vad som saknades var möjligheten att själv försörja sig, dvs. avsaknaden av arbete.
I söndagscirkeln var antalet deltagare betydligt större, cirka 30 stycken och ibland t.o.m. flera. Kvinnorna från fredagscirkeln deltog alla även i söndagscirkeln. Det karaktäristiska för söndagsstudiecirkeln var att i den deltog mödrar och deras tonårsdöttrar. Ibland deltar även svenska kvinnor i denna studiecirkel, dvs. svenska kvinnor som konverterat till islam.
Dessa två studiecirklar har inga speciella studiecirkelledare. Alla är ”jämbördiga”.
Cirklarnas mål och form
I fredagsstudiecirkeln har man ett högt och relativt diffust mål. Detta är att man vill åstadkomma något som är bra för samhället eller för enskilda individer eller grupper. En kvinna uttrycker det på följande sätt
Men syftet med det här fredag det är inte bara att diskutera och komma fram till saker och ting, utan vi ska till slut, kan man säga, vi
ska komma fram med nåt. Vi ska göra nåt till, kan man säga, samhället, göra nåt bättre, kan man säga. Hjälpa några eller lösa ett problem som har uppkommit i samhället...
Denna studiecirkel har precis startat och man vet inte i dag hur den kommer att utvecklas. Målet är dock att man ska kunna göra något ”gott”, dvs. att studiecirkeln skall kunna ha betydelse även för personer som ej direkt deltar i den.
I söndagscirkeln har man ett annat och mer tydligt formulerat mål. Där är målet att utveckla religionen. Man vill genom denna studiecirkel ge de unga kvinnorna möjlighet att behålla och utveckla sin muslimska identitet. Studiecirkeln har också ett socialt mål. En kvinna uttrycker det på följande sätt:
Fast inte bara religionen, men också att måste vi också träffa varandra därför hela veckan vi är i skola. Vi arbetar hemma. Vi kommer här för att träffa varandra och bli lite psykiskt starka…
Sammanfattningsvis kan man således säga att fredagsstudiecirkeln är inriktad främst på samhällsfrågor medan söndagsstudiecirkeln mer har fokus på ett religions- och identitetsperspektiv. Trots att målen synes lite diffusa är man helt eniga. Alla tycks mycket målmedvetna och ha en seriös inställning till studiecirklarna.
Båda studiecirklarna äger rum i Islamska kulturföreningens lokal. Det rör sig om en källarlokal i ett invandrartätt bostadsområde. Det är en relativt liten lokal med en sparsam möblering. I denna lokal finns mycket verksamhet, bl.a. har männen motsvarande studiecirklar som kvinnorna men vid andra tidpunkter.
Fredagsstudiecirkeln är relativt nystartad. Man har enbart träffats tre till fyra gånger under cirka en månads tid. Denna studiecirkel håller fortfarande på att hitta sina former. Det finns ingen formell studiecirkelledare utan man ser det som en grupp vänner som träffas på en bestämd tid, fredag kväll, varje vecka. Söndagsstudiecirkeln har däremot funnits i sju år. Inte heller här har man någon speciell person som är utsedd till studiecirkelledare. Det är dock en kvinna som av de andra pekas ut som en form av ledare. Hon är den som är mest kunnig. Följande samtal visar hur kvinnorna ser på detta med ledarskap i studiecirkeln.
Kvinna 1: Det beror på att hon kan mer. Vi säger, typ, att hon leder oss. Kvinna 2: Vi hjälper henne! Kvinna 3: Ibland dom leder mig.
Man stöttar varandra och tar vara på de kunskaper som finns hos medlemmarna i studiecirkeln. Man beslutar tillsammans vilka olika frågor som skall tas upp vid de olika träffarna. Inte i någon av studiecirklarna tycks man ha diskuterat formerna så mycket. Man har exempelvis inte någon uppfattning om hur länge man skall hålla på med cirklarna i mer traditionell bemärkelse. Det är också tveksamt om man uppfattar verksamheten som en studiecirkel. Man träffas några gånger per vecka och talar om sådant som är väsentligt och viktigt för en, men att benämna det som en studiecirkel det gör man inte direkt. Det är helt enkelt en överenskommelse mellan ett antal människor med liknande intresse att träffas och på olika sätt utveckla detta gemensamma.
Innehållet i cirklarna
I fredagsstudiecirkeln diskuterar man aktuella samhällsfrågor. Man bestämmer tillsammans vilken typ av frågor det är man ska avhandla. Idén till fredagsstudiecirkeln kommer från deltagarna själva. De kom fram till att de var en grupp som hade ungefär samma mål, dvs. att man på något sätt ville göra någonting för att saker och ting skulle bli bättre i samhället. Man kom fram till att det var en god idé att samlas och göra någonting tillsammans. Man har diskuterat flera aktuella frågor som känts speciellt relevanta för deltagarna. Som exempel uppger man att man har diskuterat terrorism, diskriminering och homosexuella. En kvinna säger
Ja, vi kände att vi ville ha någonting gemensamt så att till exempel vad som brukar hända. Vi brukar alltid höra att muslimer är terrorister och då det här ... och då tänkte vi att vi kan diskutera det här själva och se om vi kommer fram till någonting. Det kan ... är det sant att vi är terrorister? Vad har hänt egentligen i samhället? Såna viktiga frågor tänkte vi ta upp och diskutera och se om det verkligen stämmer.
I söndagsstudiecirkeln handlar det mer om religion och identitet. Man läser koranen tillsammans på arabiska. De äldre kvinnorna försöker hjälpa sina döttrar med detta. En del av dem har svårt att själv klara av denna läsning. På detta sätt blir det också en träning i hemspråket. Man vill att tonåringarna skall behålla sin identitet och att de inte ska glömma bort religionen. Ibland kommer det någon och föreläser om exempelvis islam. Vid sådana tillfällen har man ibland gemensamma cirklar med männen och deras tonårspojkar. I dessa studiecirklars verksamhet ingår också anordnandet av en del
fester som tycks fungera som en form av ”utvidgning” av det vanliga innehållet i verksamheten. Ibland förvandlas lokalen till festlokal. En kvinna säger:
Ja, en man och en flicka gifta sig och skriva kontrakt också vi kommer här och sitter.
Det händer också att man tar emot studiebesök. Det är i kvinnornas berättelse svårt att skilja studiecirkelverksamheten från övrig verksamhet i föreningens regi. Kvinnorna gör inte heller denna åtskillnad. Den är inte meningsfull för dem. Innehållet i båda cirklarna syftar på ett eller annat sätt till att styrka de deltagandes identitet och gruppkänsla. Man söker en trygghet i en tuff omvärld. Kvinnorna vill försöka förstå sin egen roll, och då med speciellt fokus på religionen, i det svenska samhället. Möjligtvis skulle detta kunna tolkas som utslag av det som brukar benämnas islamisering av självet.
115
Att lära om det egna
Den allra största behållningen eller effekten av att delta i de två studiecirklarna är att man lär sig om sin egen religion. De yngre kvinnorna menar att de i flera olika sammanhang ställs inför frågor om islam och frågor om exempelvis sin klädsel. En kvinna säger
Den gör ju att vi vågar gå ut i svenska samhället och inte behöva vara rädda för att bli tillfrågade varför har du sjal, varför? Jag vet ju varför jag har det och då kan jag besvara och försvara och det blir inte så svårt.
Genom en ökad kunskap om sin religion och ett utvecklande av den religiösa identiteten känner kvinnorna en större säkerhet. De kan på ett helt annat sätt möta det ”svenska samhället”. Detta skulle i förlängningen också kunna påverka en integration positivt, menar de intervjuade. Kvinnorna menar att integrationen inte handlar om att man som invandrarkvinna ska ta av sig sin sjal, exempelvis, utan att man ska kunna behålla den på, utan att den behöver ifrågasättas. Kvinnorna söker sin trygghet och sin identitet
115
Detta är ett uttryck myntat av Barbara Metcalf och beskrivs i en artikel av Carlbom, 1997. Det innebär att en del muslimer som invandrat till länder som är icke-muslimska har som överlevnadsstrategi valt att bli mer muslimer än man var tidigare (Eriksson, 2002).
i religionen och de får hjälp med det via de nu studerade studiecirklarna.
En annan effekt av studiecirklarna handlar mer om kvinnornas sociala situation. De flesta arbetar i hemmet eller studerar under veckorna utan att ha möjlighet att ha så mycket kontakt med varandra. Därför finns det ett stort behov av att träffas när man blir ledig under helgen. Kvinnorna tycks ha en stark gemenskap just i sin egenskap av att vara kvinnor med de specifika förutsättningar det innebär. Flera av kvinnorna vittnar om att det är just gemenskapen med de andra kvinnorna som gör att man inte exempelvis vill flytta till ett annat bostadsområde. Deltagandet i studiecirklarna ger kvinnorna en unik möjlighet att vistas i en enkönad miljö, något som tycks vara av centralt värde för de intervjuade kvinnorna. Tryggheten spelar en stor och betydelsefull roll här.
Det utsatta bostadsområdet
Alla deltagare bor i samma område. Det är ett invandrartätt bostadsområde med få svenskfödda boende. Studiecirklarna vi studerat är också bara för personer boende i området. De intervjuade är personer som trivs mycket bra i sitt bostadsområde och som aktivt valt att flytta just hit. De är måna om sitt område och tycks se deltagandet i studiecirklarna som en möjlighet att ytterligare stärka den gemenskapskänsla som finns. Deltagandet i studiecirklarna är svårt att skilja från deltagande i andra aktiviteter anordnade av den muslimska föreningen.
Föreningens verksamhet ökar känslan av trygghet i bostadsområdet. Man har ingen önskan att flytta från området. Här har man sina vänner och här känner man trygghet. Naturligtvis finns det sociala problem här precis som på andra ställen, men det är inte avgörande för ens val av boende. Den trygghet man känner och närheten till släkt och vänner väger tungt. Att man ofta tänker på detta sätt och att det ofta upplevs som att det finns en stark gemenskap i denna typ av bostadsområden påtalas även i annan forskning.
116
Här utvecklas ett starkt vi och domtänkande. Ibland
förekommer t.o.m. en romantisering av det egna området.
117
116
Se exempelvis Eriksson, 2002, Sernhede ,2002.
117
Sernhede, 2002.
Deltagarnas tankar kring integration
Två olika aspekter av det som benämns som integration tas upp i intervjuerna. Den ena handlar om kontakter mellan svenskfödda och invandrare. Flera av kvinnorna menar att det är svårt med kontakter över kulturgränserna. De menar också att det inte är invandrarna som inte vill ha kontakt. Samtidigt finns det en praktisk svårighet på grund av att man bor i ett bostadsområde med så få svenskfödda personer. Hur ska man göra? Ett sätt som flera av de intervjuade tror är en möjlighet är att olika föreningar kan knyta kontakt med varandra, att man skulle kunna ha ett samarbete exempelvis mellan islamska föreningen och någon svensk förening. Det är således fråga om en kontakt på grupp- eller organisationsnivå. En kvinna säger:
Men sen om man vidare i framtiden för att påverka det här med integration, göra ett samarbete med svenska föreningar så kanske man förbättrar integrationen på det sättet i och med att man kan liksom inte gå ut i xxxxx (det bostadsområde kvinnorna bor i, författarens anmärkning) och skrika kom nu alla utlänningar så går vi till xxxxx (ett ’helsvenskt’ bostadsområde, författarens anmärkning). Men genom en förening så kan det bli enklare.
Detta var tankar som även fanns bland personalen på ABFavdelningen. Vid intervjutillfället var det dock bara tankar och inget som någon försökt realisera.
Den andra aspekten handlar om valdeltagandet, som ökade i bostadsområdet senaste valet jämfört med tidigare val. Detta ser kvinnorna som något mycket positivt. I området har det funnits personer som informerat om valet. Genom att föreningen finns har det varit lätt att kalla ihop dess medlemmar till olika informationsmöten om valet. Detta har sedan resulterat i ett ökat valdeltagande. Detta deltagande ses som en viktig del av integrationen.
Samtliga intervjuade kvinnor uppfattar integration som något positivt. Kvinnorna betonar således en lösning på integrationsproblemen mer på en organisations- eller gruppnivå. Vad de enskilda individerna har svårt att uppnå kanske man kan klara med hjälp av kontakt föreningar emellan. Genom att föreningen har kontakt eller samarbete med ABF ökar möjligheterna till integration enligt kvinnornas och lokalföreningens sätt att resonera. Man skulle kunna säga att förutsättningarna finns, men utnyttjas eller prövas inte i någon större utsträckning. Att över huvud taget
organisera sig på olika sätt tycks vara gynnsamt för integrationsprocessen, enligt kvinnornas sätt att resonera.
Samarbete mellan ABF och den muslimska kulturföreningen
De intervjuade kvinnorna är medvetna om att studiecirklarna drivs i samarbete med ABF. Man vet dock inte varför föreningen samarbetar med just detta studieförbund. Man hänvisar till ordföranden för svar på detta. Samtidigt som man är medveten om att ABF på något sätt finns i bakgrunden så är man inte insatt i vad ABF är för något och vad det står för. Det finns dock en allmänt positiv inställning till ABF. Kvinnorna berättar också att när man vill göra något speciellt, att anordna en fest exempelvis, kan man vända sig till ABF som då ställer upp ekonomiskt. Det finns dock inte hos kvinnorna någon kunskap om vad ABF betyder eller ideologiskt står för. Man litar helt till ordförande i föreningen och hans ställningstaganden. Man har inte heller någon kunskap om den svenska folkbildningstraditionen eller att man kan sägas vara en del av den. Man försöker bara få sina liv att fungera så bra som möjligt.
3.2.3. Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV)
Den NBV-avdelning som vi studerat omfattar 13 kommuner. Den har enheter eller kontor i fyra kommuner och enligt den intervjuade verksamhetschefen är varje enhet en egen juridisk enhet. NBV-avdelningen har cirka tio olika medlemsorganisationer och samarbetar dessutom med ett stort antal olika organisationer och invandrarföreningar i länet. Samarbetsorganisationerna kan enligt verksamhetsberättelserna för 2002 och 2003 delas in i fem kategorier:
1. föreningar med förebyggande verksamhet
2. föreningar/organisationer som arbetar med människor med
särskilda behov
3. invandrarföreningar/organisationer
4. kulturföreningar
5. övriga intresseföreningar
Enligt arbetsplanen för 2003 är NBV:s syfte att genom fritt och frivilligt folkbildningsarbete
a) verka för nykterhetsrörelsens mål, dvs. ett samhälle fritt från
alkohol och andra droger
b) skapa engagemang i samhällsfrågor genom att erbjuda kunskap,
kulturupplevelser och gemenskap
c) vända sig till nykterhetsrörelsens viktiga målgrupper
d) verka för att den samlade nykterhetsrörelsens lokala och region-
ala verksamhet stärks och att samordning av arbetet sker utan att det inkräktar på medlemsorganisationerna särarter.
Utifrån dessa syften har avdelningen utvecklat strategier som bygger på följande utgångspunkter:
─
att arbeta med kvalitet
─
att utveckla marknadsföringen så att den når nya målgrupper
─
att vara bäst på profilområdena, medlems- och invandrarverksamhet
─
att genom att utveckla kulturverksamheten skapa en rekryteringskälla för nykterhetsrörelsen
─
att konsekvent arbeta med att kompetensutveckla och utbilda cirkelledare, förtroendevalda och personal.
Målgrupperna för NBV:s verksamhet är enligt verksamhetsberättelsen för 2003 ungdomar, föräldrar och andra vuxna i deras närhet, medlemmar i medlems- och samarbetsorganisationer, politiker på kommunal och regional nivå samt tjänstemän på institutioner och kommunala förvaltningar.
NBV:s verksamhet
NBV i länet har, enligt verksamhetsberättelsen och verksamhetschefen, arbetat med några profilområden och dessa områden har en tydlig koppling till folkhälsa och till att motverka sociala problem. Problemområdena är alkohol och droger, integration, folkhälsa, globalisering, kultur, utbildning, information och kommunikationsteknik.
Alkohol och droger
NBV som nykterhetsrörelsens studieförbund ska, enligt verksamhetschefen men också enligt verksamhetsberättelsen, arbeta med drog- och alkoholfrågor och medvetandegöra beslutfattare, individer och samhälle om drogers och alkoholens negativa inverkan på folkhälsan. Detta arbete, menar NBV, måste ske på internationell, nationell och lokal nivå. Man menar att globaliseringen och Sveriges inträde i EU ställer krav på nya arbetssätt vilka bl.a. innebär att för att arbeta för ett drogfritt samhälle måste arbetet bedrivas på ett internationellt plan.
Integration
Målet med NBV:s integrationsarbete är att medvetandegöra och förankra det demokratiska tänkandet. Detta ska göras genom studiecirkelarbete. Centralt i NBV:s integrationsarbete är att befästa värderingar om mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen och barns rättigheter samt att arbeta mot rasism och främlingsfientlighet. Detta arbete ska ske genom att skapa mötesplatser mellan olika kulturer då detta kan verka för invandrarnas integration.
Verksamhetschefen poängterar i detta sammanhang att integrationsarbetet måste ske i samarbete med andra organisationer som arbetar med solidaritet och medmänsklighet för att skapa ett bättre samhällsklimat. I NBV:s verksamhetsberättelse betonas att organisationen ska arbeta med utsatta grupper som på olika sätt behöver inkluderas i samhället. Detta innebär exempelvis att det kan bli fråga om att få tillträde till arbetsmarknaden men det kan också handla om att komma in i ett socialt sammanhang.
Integration av dessa målgrupper kan främjas genom att man erbjuder individer mötesplatser för utveckling av nätverk som kan främja deras integration. Detta arbeta ska organiseras genom föreläsningar, temadagar, kurser och kulturmöten om integration och förhoppningen är att det ska ge en möjlighet för människor att delta i nätverk. Integrationsverksamheten hos NBV riktar sig inte bara till invandrare eller andra ”utsatta grupper” utan också till medlemsorganisationerna och dess medlemmar, cirkelledare och NBV:s samarbetsorganisationer.
Folkhälsa
Folkhälsan är ett viktigt tema för NBV och detta genomsyrar övriga teman eller verksamhetsområden. I både verksamhetschefens berättelse och verksamhetsplanen poängterar man att villkoren i dagen samhälle ställer allt högre krav på individens fysiska och mentala hälsa. En viktig dimension av folkhälsan som betonas är det ökade våldet i dagen samhälle men också frågan om kost, livsstilsfrågor och mental hälsa. Våldet i samhälle, menar man, kräver en bättre och fungerande dialog mellan ungdomar och vuxna och mellan olika samhällgrupper.
I samarbete med Allmänna arvsfonden och stiftelsen Skandia, har NBV startat ett projekt som avser att motverka spel/spelberoende. Detta växande problem måste, enligt NBV, ses som ett folkhälsoproblem. För att ta itu med detta och motverka ohälsan krävs att man ökar medvetenheten hos alla. Det krävs också att man bedriver ett förebyggande arbete genom att organisera studiecirklar med ämnen som kost, motion, livsstil, stresshantering, spelberoende m.m. Målgrupperna för denna verksamhet är medlemmarna i medlemsorganisationerna, samarbetspartner, skolelever, lärare och vuxna i ungdomarnas närhet.
Globalisering, liksom kultur, utbildning och information och kommunikationsteknik är andra teman som NBV arbetar med. Det betonas att NBV i länet, inte deltar i utbildningsverksamhet som organiseras av Kunskapslyftet, eller andra traditionella vuxenutbildningsverksamheter. Enligt verksamhetschefen avstod de från sådana utbildningar eftersom de är svåra att förena med folkbildningsidealen.
Hon menar att det blir för dyrt för både kommunerna och kunskapslyftet eftersom man inte inom NBV vill ha en klassituation med stora grupper. Om man skulle dela grupperna enligt en folkbildningstradition blir detta alldeles för dyrt, menar hon. Därför bestämde de sig för att inte anordna någon uppdragsutbildning. Det är istället så att den utbildning de bedriver är för deras egen personal, det är olika ledarutbildningar och det är temakvällar om deras profilområden m.m.
Relationen mellan NBV och invandrarföreningar
NBV har verksamhet med olika invandrarföreningar i länet. Dessa har dock inget inflytande över NBV:s mål och inriktningar. Verksamhetschefen säger:
Ja, de (invandrarföreningarna, författarens anmärkning) är inte representerade i våra olika beslutande organ, men de organisationer vi samarbetar med brukar vi anordna, till exempel cirkelledareutbildning och där kan vi eller brukar vi ta avstamp från vad de vill göra, hur de uppfattar vårt samarbete. Vad vi kan göra tillsammans. Det är också ett viktigt forum för oss att informera dom om våra planer, verksamhet... Det är också ett bra forum för olika invandrarföreningar och andra organisationer vi samarbetar med att träffas, utbyta erfarenhet och knyta kontakter. Detta betyder inte att vi sedan utvecklar projektet tillsammans. Vi försöker också uppmuntra kontakter mellan organisationer att samarbeta särskilt samarbete med olika invandrarföreningar.
Genom cirkelledareutbildning och olika utbildningar och träffar för medlems- och samarbetsorganisationer som NBV organiserar, menar chefen, att de organisationer som inte är medlemsorganisationer kan påverka verksamheten och komma med nya idéer och projekt. Dessa utbildningar är viktiga inslag i NBV:s verksamhet. Verksamhetschefen poängterar också att NBV inte har någon uttalad policy för uppsökande verksamhet när det gäller invandrarföreningar.
Trots att vi har ingen uppsökande verksamhet, brukar vi på olika sätt få kontakt med invandrarföreningar, antingen kontaktar de oss, eller när vi är ute och informerar om NBV ... gör reklam för våra verksamheter tar de kontakt med oss.
Samarbetet mellan invandrarföreningarna och NBV är enligt verksamhetschefen inte problemfritt. Som exempel tog hon NBV:s samarbete med en förening i länet som organiserade studiecirklar varje dag. Detta, menar hon, gick emot praxisen och traditionen. Hon menade att man inte kan driva en studiecirkel varje dag, utan det behövs en eller två dagar emellan av reflektion över vad man har gjort eller studerat.
…vi var tvungen att tala om för dem att de inte kan ha studiecirkel varje dag utan minst två eller tre dagar, och sedan kan de mötas igen och reflektera över den…
Verksamhetschefen betonade att NBV har granskat sin verksamhet och minskat rejält på studiecirkelverksamheten eftersom vissa
studiecirklar inte höll måttet enligt reglerna. Det kunde exempelvis handla om att det var för få deltagare eller att NBV helt enkelt inte kunde ställa sig bakom viss verksamhet då man inte tyckte att verksamhet passade NBV:s profil. Denna nerskärning av verksamheten var kostsam för NBV, men verksamhetschefen menar att det är viktigt att driva en verksamhet som man tror på och som är av hög kvalitet.
NBV är ett av de studerade studieförbunden som man kan säga är trogen sin ideologi och som arbetar målmedvetet med sina profilfrågor. Trots detta kan man när det gäller NBV, precis som när det gäller alla de andra undersökta studieförbund, ifrågasätta den interna demokratin när det gäller arbete med och relation till samarbetsorganisationerna. Hos NBV har samarbetsorganisationerna dock genom olika utbildningar som NBV organiserar möjlighet att påverka verksamheten. Detta var även fallet hos en del av de andra studieförbunden.
Studiecirkeln
Hos NBV har en studiecirkel för enbart invandrarkvinnor studerats. Det är en studiecirkel som inte bedrivs i samarbete med någon invandrarförening. Det är inte heller någon studiecirkel som tillhör det ordinarie utbudet utan en cirkel som startat utifrån olika upplevda behov. Studiecirkelledaren är svenskfödd och arvoderad av NBV.
Studiecirkelns start
Denna studiecirkel har pågått i cirka tre års tid. Upprinnelsen till studiecirkeln var att nuvarande studiecirkelledare fick kontakt med en grupp kvinnor på Hemgården. Hemgården är en förening som funnits i cirka 50 år. Den har likheter med det som i USA och Storbritannien kallas settlementrörelsen. Föreningen bedriver olika verksamhet, bl.a. studiecirklar, och NBV har varit en av arrangörerna av dessa. 1995 hade man en stor verksamhet för invandrare på Hemgården med runt 400 deltagare. Det rörde sig framförallt om svenskstudier och matlagningscirklar. Denna verksamhet är i dag betydligt mindre. Den nu aktuella studiecirkeln kan sägas vara en fortsättning på eller en följd av Hemgårdens verksamhet men en
cirkel som nu helt och hållet drivs i NBV:s regi och också i NBV:s lokaler.
Deltagarna
I denna studiecirkel deltar nio personer och alla är kvinnor från Bosnien. I studien intervjuades fyra av dessa kvinnor. De kom samtliga till Sverige under 1994 eller 1995 och är över 50 år. Ingen av dessa kvinnor har arbetat sedan de kom till Sverige. Från sina hemländer har två av dem erfarenhet av arbete utanför hemmet. De har arbetat cirka 30 år vardera inom olika områden. Endast en av de intervjuade kvinnorna har läst SFI (Svenska för invandrare) sedan hon kom till Sverige. De andra har gått kortare språkkurser i Hemgårdens regi. Flera av kvinnorna har krämpor som gör att de inte orkar vara aktiva så lång tid utanför hemmet varje dag. Samtliga intervjuade kvinnor bor i samma stad men inte i samma bostadsområde. De är spridda över olika områden i stan.
Denna grupp kände inte varandra tidigare men har under cirkelns gång blivit goda vänner som umgås privat. Detta handlar, menar vi, om en grupp socialt exkluderade kvinnor. De har varit i Sverige mellan åtta och nio år men aldrig deltagit i det svenska arbetslivet. Två av dem har ett mycket långt arbetsliv utanför hemmet bakom sig. Kvinnorna har utvecklat olika sjukdomar eller sjukdomstillstånd som i kombination med ett bristande svenskt språk och relativ hög ålder, nu tycks ha omöjliggjort ett inträde på den svenska arbetsmarknaden.
Kvinnorna kommer troligtvis, om de stannar i Sverige, att fortsätta att leva i en marginaliserad position med exempelvis dåliga ekonomiska villkor som följd. I tidigare forskning har detta beskrivits som tre dimensioner av underordning. Det handlar om en klass-, en köns- och en invandrardimension.
118
Dessa kvinnors situation
liknar i stora drag den beskrivning som görs i regeringens proposition om integrationspolitiken.
118
Knocke, 1986.
Cirkelns form och innehåll
I denna studiecirkel träffas man en gång per vecka och då under cirka tre timmar. Man håller till i NBV:s lokaler som ligger centralt i kommunen. Som nämnts tidigare har cirkeln hållit på i tre år och som man resonerar nu kan man inte tänka sig att sluta. I studiecirkeln ägnar man sig framförallt åt att laga mat. Man lagar både bosnisk och svensk mat. De bosniska deltagarna kommer med förslag på den bosniska maten och den svenska cirkelledaren ger förslag på svensk mat. Man bestämmer gången innan vad man ska laga för mat gången därpå och det är cirkelledaren som gör inköpen till varje gång.
I cirkeln ingår också friskvård. Den består till största delen av att cirkelledaren undervisar i vad som är näringsriktig mat. Man samtalar kring vad som är bra och nyttigt att äta och vad som är mindre bra. Flera av kvinnorna är intresserade av att gå ner i vikt och tycker detta inslag är viktigt. Någon av kvinnorna berättar också att hon lyckats gå ner några kilo. Cirkelledaren har en annan studiecirkel i NBV:s regi med gymnastik. Samtliga kvinnor i den nu studerade cirkeln deltar även i den cirkeln. Där deltar också svenska kvinnor. Gymnastiken blir ett komplement i friskvården.
Med tanke på att flera av kvinnorna är sjukliga blir friskvården extra viktig. Det är känt att invandrare ofta har en sämre hälsa än svenskfödda och också upplever själva att man har de t.
119
Hälsofrågor är något som ofta uppmärksammats när det gäller folkbildning i invandrargrupper.
120
Vi tolkar det som en strävan att
se människan som en helhet och där en god hälsa är en förutsättning för att exempelvis kunna lära sig ett nytt språk, ta in information etc. De intervjuade kvinnorna beklagar dock att de i gymnastikcirkeln tyvärr inte får någon kontakt med de deltagande svenska kvinnorna. De vet eller förstår inte varför. Inte heller cirkelledaren kan förklara detta.
Ett annat viktigt inslag i cirkeln är träningen för kvinnorna i det svenska språket. Under cirkelns gång försöker man att inte tala bosniska utan att hålla sig till svenskan. Dessa tillfällen är många gånger dessa kvinnors enda möjlighet att praktisera det svenska språket. Detta inslag blir därför centralt för kvinnorna. Detta är inte något som speciellt påtalas som något positivt i de integrerade cirklarna i Sensus och Studiefrämjandets regi. Den troliga orsaken
119
Se exempelvis Ekblad, 1996, reg.prop. 1997/98:16.
120
Se exempelvis Eriksson, 1999.
till detta är att invandrardeltagarna där hade ett betydligt mer utvecklat svenskt språk. De var inte i behov av att träna svenskan på samma sätt som dessa kvinnor. De hade exempelvis arbeten där de hela tiden fick praktisera sitt svenska språk. De möjligheter studiecirklarna gav till att tala svenska uppmärksammades därför inte.
Främst en social betydelse
Denna cirkel har varit viktig för deltagarna. Det påpekar samtliga av de intervjuade kvinnorna. Den har framförallt haft en social betydelse. Två av kvinnorna menar att den sociala kontakten med de andra kvinnorna får dem att glömma sina egna bekymmer. En av dessa kvinnor har dessutom problem med att vistas i större grupper varför studiecirkeln är idealisk för henne.
Jag vill komma hit för sällskapets skull. Jag kan bara vara med lite folk. Jag kan inte vara med många människor. Detta tycker jag är en lagom stor grupp. Annars är jag rädd för att prata. Xxxx (studiecirkelledaren, förf. anm.) förstår oss.
De två andra kvinnorna menar dock att ett deltagande i cirkeln får dem att på olika sätt känna större delaktighet i samhället. Den ena kvinnan betonar gymnastikcirkeln och menar att den kontakt man kan få där med andra personer exempelvis svenska kvinnor gör att man känner en delaktighet, som man inte skulle göra om man bara satt hemma. Denna kvinna läser också svensk skönlitteratur för att sätta sig in i hur situationen är i Sverige. Den andra kvinnan menar att för henne är det viktigt att delta med tanke på att hon kanske ska läsa vidare. Hon säger:
Detta är mycket bra för mig om jag ska fortsätta med någon form av vidareutbildning. Det är bra att vi umgås, att vi lär oss av varandra, att vi lära oss något mera. Jag känner mig som en del av det svenska samhället.
Genom denna studiecirkel har kvinnorna lärt känna varandra och nu umgås man privat. Studiecirkelledaren betonar också cirkelns betydelse för kvinnorna. Hon ser det som ett sätt för dem att komma hemifrån.
Det är lätt att man bara sitter hemma annars. Här kan de träffas och prata svenska.
För cirkelledaren har det också betytt mycket. Hon har lärt sig mycket om Bosnien via kvinnorna och det är en mycket varm stämning i gruppen som för cirkelledaren är ett av motiven till att fortsätta. Cirkeln upplevs som mycket positiv av de deltagande, men tycks ha en i huvudsak social betydelse. Den blir ett sätt att bryta vardagen och träffa vänner. Man kommer ifrån arbetet i hemmet för några timmar per vecka.
Ett led i integrationsprocessen
De intervjuade kvinnorna ser cirkelns verksamhet som ett led i en integrationsprocess. Genom att man i gruppen stärker sitt självförtroende, kommer hemifrån och allmänt känner sig mer delaktig kan detta vara ett första steg att börja närma sig det svenska samhället. Genom att delta i denna cirkel kan man exempelvis öka sina svenska kunskaper vilket i förlängningen kan underlätta kontakten med svenskfödda.
Dessa kvinnors kontakter med svenskar i andra sammanhang är mycket begränsad. Kvinnorna och cirkelledaren menar således att en segregerad verksamhet på detta sätt kan vara att föredra. De deltar också alla i en gymnastikcirkel tillsammans med svenska kvinnor. Detta innebär dock inte att man har så mycket kontakter mellan de olika grupperna. Det är snarare så att de två grupperna håller sig var för sig. De intervjuade vet inte varför det är så, men av rädsla tar man inte själv kontakt. Man är bl.a. orolig för att det svenska språket inte ska räcka till vid ett samtal med någon av de svenska kvinnorna. Genom deltagande i den studerade studiecirkeln får kvinnorna en känsla av att inte helt stå utanför det svenska samhället. Det blir en möjlighet att få komma utanför hemmet och att få tala det svenska språket. Det tycks ha blivit lite av ett andningshål för kvinnorna. Om det i förlängningen påverkar deras situation sett ur ett strukturellt perspektiv är dock tveksamt.
Kvinnorna har deltagit i denna studiecirkel under tre års tid och de beskriver inte någon direkt positiv utveckling vad gäller deras totala situation i samhället. Det tycks mer vara fråga om en upprätthållande verksamhet, något som gör kvinnornas vardagsituation mer dräglig. Dessa kvinnor lever i övrigt ihop med sina familjer och vad det innebär av hushållsarbete och omsorg om barn och äldre anförvanter. Kvinnorna har inte kommit in på arbetsmarknaden och är bekymrade över detta. En kvinna säger:
Det är svårt att få jobb. Jag tycker det verkar som om invandrarna utgör en andra klassens arbetskraft. Det är svårt att klara av att under långa perioder leva på socialbidrag.
Samtliga dessa kvinnor lever på socialbidrag och har gjort detta i stort sett under alla de år de bott i Sverige. Det handlar om personer som på flera olika sätt är socialt exkluderade. Denna studiecirkel har knappast bidragit till att kvinnorna tar sig ur denna situation, men kan som sagt underlätta deras vardagsliv.
Deltagarnas relation till NBV
Den lokalavdelning av NBV där studien utfördes har av ”tradition” haft många studiecirklar med invandrardeltagare. På detta sätt finns det en mångårig erfarenhet av att arbeta med dessa grupper. En del av NBV:s cirkelledare har arbetat med detta under många år. De intervjuade invandrarkvinnorna har under flera års tid haft kontakt med NBV och dess verksamhet. Trots detta är deras kunskap om NBV begränsad. De vet att man befinner sig i NBV:s lokaler och de vet att cirkeln sker i dess regi.
När det gäller den ideologi som NBV står för har man fått viss kunskap kring detta genom att man träffat en del äldre personer som kommer till studieförbundets lokaler. Genom samtal med dem har man fått kunskap om de värderingar som finns inom NBV, menar man. Denna kunskap är dock inget som blir avgörande för om man vill fortsätta sitt deltagande eller ej. En kvinna säger:
Det är bra att vi umgås, men för oss spelar det ingen roll om det är NBV eller någon annan.
Här blir det uppenbart att inte heller NBV lyckats föra ut sin ideologi på något tydligt sätt. Det är inte något som diskuteras i cirklarna eller sprids på annat sätt. Den enda information man som deltagare fått är via äldre besökare. Det verkar inte heller vara så centralt för cirkelledaren att föra vidare denna ideologi. Hon har ett brinnande intresse för invandrardeltagarnas situation och är engagerad i detta. Det har skapats en varm och förtrolig relation mellan deltagarna och ledaren. Detta är förmodligen en av anledningarna till att studiecirkeln pågått under så lång tid.
För deltagarna är ledaren viktig men inte NBV. Att använda sig av studieförbundets egna lokaler tycks dock vara bra om man vill föra vidare eller informera om sin ideologi. Genom att träffa andra
som är aktiva inom NBV och som också omfattades av NBV:s ideologi fick invandrarkvinnorna en del kunskap. Hade man valt andra lokaler exempelvis bosniska föreningens hade denna effekt ej uppstått.
3.2.4. Studieförbundet Vuxenskolan (SV)
SV, liksom som alla andra studieförbund, organiserar kurser och projekt som avser att underlätta invandrarnas integration och delaktighet i det svenska samhället. Dessa kurser och aktiviteter har olika mål, omfattning och organiseras på olika sätt. Antingen kan verksamheten organiseras i samarbete med invandrarföreningar eller också bedrivas av studieförbund och då rikta sig till antingen enbart invandrare eller både invandrare och svenskar. Det intressanta med SV som studieförbund, enligt den intervjuade, är att förbundet försöker skilja mellan bildningsverksamhet i traditionell mening och utbildning men också arbeta med att förena dessa traditioner. Detta hävdar, en av de lokalt ansvariga, är en unik profil för SV, som skiljer det från andra studieförbund. Han säger:
… men vi är en utav dom ganska få avdelningar som har en utbildningsverksamhet vid sidan om traditionella folkbildningen ... så egentligen kommer nu från förste 2003 spela på samma villkor som kommunal vuxenutbildning.
Detta är något som exempelvis NBV tagit avstånd från, och det är intressant att se hur olika man resonerar kring detta.
SV:s lokala verksamhet och mål
Den studerade lokalavdelningen är en stor avdelning som i och med decentralisering av SV verksamhet blev en egen juridisk enhet. Uppgifterna som följer är hämtade ur verksamhetsberättelsen för 2001. Verksamheten är organiserad i tre enheter: programenheten, föreningsenheten samt utbildningsenheten. Utöver dessa tre enheter finns en projektenhet som fungerar som stöd för verksamhetsledningen och de andra tre enheterna. Programenhetens huvudsakliga arbete är att marknadsföra och bedriva studieverksamhet riktad till allmänheten och till personer med funktionshinder. I enheten organiseras olika typer av verksamhet. I verksamhetsberättelsen sägs att
I xxxxx (en del av kommunen, förf. anm.) har ämnesgrupperna språk samt navigation dominerat. På xxxx bedrivs främst teoretiska studiecirklar såsom skrivkurser och språk ... En ökad efterfrågan vad gäller korta kurser samt helgkurser har märkts under år 2001 och cirka 70 helgkurser genomförts.
Utöver dessa verksamheter har SV i samarbete med olika handikapporganisationer också bedrivit språkcirklar. Det har även skett en ökning av antalet hantverkscirklar under året i stället. I en del av kommunen finns ett stort antal studiecirklar som riktar sig specifikt till funktionshindrande personer och deras anhöriga. SV organiserar också och utför uppdragsutbildningar i samverkan med kommunen och inom ramen för Kunskapslyftet. Det handlar om en rad olika ämnen såsom språk, teckenspråk, data, SFI, bild, form och hantverk, kulturverksamhet, musik, måleri och teater.
Målet med lokalavdelningens arbete framgår av verksamhetsberättelsen. Enligt denna är målen att
a) bidra till utveckling av demokratin
b) frigöra människans skapande resurser
c) förmedla kontakt mellan olika kulturyttringar
d) stimulera lokalt förankrad kulturverksamhet
e) arbeta med kulturen som kraft i en demokratisk samhällsutveck-
ling
f) uppmuntra till öppenhet och debatt i samhällsfrågor
g) medverka till opinionsbildning i aktuella frågor, t.ex. genteknik-
ens landvinningar
h) öka insikten om miljöns inverkan på människans livsvillkor
i) arbeta för funktionshindrade människors inflytande i sam-
hället.
En sammanfattning på dessa mål skulle kunna vara att SV vill skapa mötesplatser. Detta betonas också av chefen för föreningsenheten. Det är viktigt att ha en verksamhet som riktar sig till resurssvaga personer i samhället. Men han menar att denna grundläggande idé också kan överföras till utbildningssfären. Det viktiga är dock trots allt att man riktar sina huvudsakliga resurser till dem som fått minst av samhällets resurser i övrigt. I verksamhetsberättelsen står att läsa:
Målgruppen för verksamhet är: grund-, medlems-, och samverkande organisationer, invandrare, arbetslösa och människor med kort utbildning, ungdomar och en bred allmänhet i övrigt.
I både verksamhetschefens utsagor och verksamhetsberättelsen kan man urskilja tre grupper som SV prioriterar. Dessa är funktionshindrade personer eller grupper och invandrare (dessa grupper kallar man resurssvaga) och den betalande allmänheten (resursstarka grupper). SV bedriver en omfångsrik verksamhet. Den som är intressant för oss i denna studie är den verksamhet som de bedriver i samarbete med invandrarföreningar. Den allmänna kursverksamheten, som är avgiftsbelagd har en liten andel invandrare. En förklaring till detta kan vara att de ekonomiska villkor många invandrare lever under gör att de inte har råd att delta. Den lokalansvarige poängterar att han ser det som slöseri med tid och resurser att marknadsföra avgiftsbelagda kurser i invandrartäta områden.
Det är ju väldigt svårt för oss att nå ut i xxxxxxxx (en del av kommunen, förf. anm.) med sömnad eller språkkurs där det är som mest invandrartätt och varför det, jo för att det faller på avgiften för den verksamheten utan för att den överhuvudtaget ska kunna bedrivas så måste vi ta ut avgiften för den. Och det finns få som kan gå på en sån cirkel.
Språkkurser som SV organiserar i detta sammanhang handlar inte om SFI utan exempelvis om engelska och spanska.
SV:s integrationsverksamhet
Den verksamhet SV bedriver med koppling till olika invandrargrupper är av två olika slag. Den ena är uppdragsutbildningar eller projektliknande verksamheter som är tidsbegränsade och finansieras av externa medel. Den andra formen av verksamhet stöds och delvis finansieras av förbundet men är organiserad och genomförd av olika invandrarföreningar som förbundet samarbetar med.
Ett bra exempel på ett externt finansierat projekt som riktar sig till invandrare är ett tvåårigt integrationsprojekt i ett invandrartätt bostadsområde. Detta projekt finansieras av Storstadssatsninge n
121
.
Målet med detta projekt enligt den lokalansvarige är:
121
1999 tillsattes Storstadsdelegationen med uppgift att utveckla och samordna den nationella storstadspolitik som fastslagits i reg.prop. 1997/98:165. Tanken var att man skulle göra
… sen en månad tillbaka erhållit pengar från stadsförvaltningen i ett tvåårigt projekt där vi ska bedriva kan vi säga ett integrationsarbete bland barn och ungdomar och föräldrar till dessa, vuxna blir det då. Och det är väldigt spännande och det är ju en av Sveriges svåraste stadsdelar att arbeta i så att vi ska göra det tillsammans med en samverkande förening, en minilantgård i xxxxxx. Och det var dom som tog kontakt med oss den här föreningen som vi samverkar med i att om vi kunde bedriva det, försöka få gång ett sånt projekt som då i huvudsak då ska handla lite grand om att bygga broar mellan etniska grupper där ute ... och där har jag faktiskt vi lyckats anställa folk som bor där så att vi inte rekryterar någon ifrån xxxxxxx (ett annat bostadsområde, förf. anm.) som ska jobba där och som inte känner hur det faktiskt är och bo här lite för det har ju kommit kritik mot dom här storstadsatsningarna, hur dom hanteras utav kommunerna, mycket av det: som hur hanteras pengarna och vart pengarna går då och det har jag ingen direkt uppfattning om men jag har förstått, det är lätt att pengarna äts upp av administration och det liksom kommer inte ända ut så att säga.
Det område som här beskrivs är ett område ofta identifierat som utsatt. Tanken med projektet är att det ska leda till eller främja integration, men det är viktigt att poängtera att projektet är riktad huvudsakligen till invandrare eller, som den lokalansvarige själv påpekar, att projektet
…i huvudsak ska handla lite grand om att bygga broar mellan etniska grupper där ute…
Det vill säga det handlar om att skapa mötesplatser för människor från skilda kulturer för att de ska kunna träffas och utbyta erfarenheter. I detta projekt används begreppet integration men det tillskrivs en annan betydelse än i den dominerande diskursen om integration. I integrationsdiskursen används ofta begreppet i relation till invandrarnas deltagande eller icke deltagande i det svenska institutionella livet.
De integrationspolitiska målen och åtgärderna bygger på och legitimeras av invandrarnas utanförskap, segregation, arbetslöshet osv. Men hur det ovan beskrivna projektet ska kunna leda till integration i det svenska institutionella livet, på arbetsmarknad, i boendet eller hur det ska kunna höja den låga status som är förknippad med bostadsområdet är oklart. Men trots allt, som studie-
speciella satsningar i utsatta bostadsområden i storstadsregionerna. Avtal tecknades med ett antal kommuner och det överordnade syftet var att arbeta för en hållbar ekonomisk tillväxt och att främja jämlika levnadsvillkor. En del i detta var att bryta den sociala, etniska och diskriminerande segregationen i utsatta bostadsområden (Regeringens mål & budget, 2000).
förbundsrepresentanten påpekar, har några från området fått arbete i projektet. De strukturella problemen som man påpekar och som vi tror är grunden till de sociala problemen är dock inte projektets fokus.
Projektet riktar sig till ”de andra”, de som uppfattas som problem. Problemet är deras kultur och inte den institutionella praktiken eller den diskriminering och rasism som bidrar till utanförskapet av invandrarna. Det är talande när den intervjuade studieförbundsrepresentanten själv påpekar att, som också citerats ovan:
… där har jag faktiskt ... vi lyckats anställa folk som bor där så att vi inte rekryterar någon ifrån xxxxxx (ett annat bostadsområde, förf. anm.) som ska jobba där och som inte känner hur det faktiskt är och bo här lite.
Logiken i detta resonemang är att man inte kan bo i ett område och arbeta i ett annat. Vi menar att detta kan leda till och förstärka diskursen om Vi och Dom, men också bidra till att stigmatisera inte bara det aktuella området utan också människor som bor där. Det är dock viktigt att betona att det inte bara är SV som bedriver sådana projekt. Senaste tiden har det varit en explosion av integrationsarbeten eller projekt som olika institutioner, föreningar och studieförbund bedriver och som bygger på att hitta vägar eller att utveckla arbetsmetoder för att integrera ”de andra”. Många av dessa projekt grundar sig eller är baserade på föreställningar av den andra som ett problem. Problemet är oftast konstruerat som antingen kulturellt eller att ”de andra” saknar språkliga färdigheter i svenska som i sin tur försvårar integrationen i det svenska samhället.
En annan stor verksamhet som SV organiserar i samverkan med invandrarföreningar i integrationssyfte är studiecirklar av olika karaktär. De flesta av dessa aktiviteter är kulturella och rör estetiska ämnen som musik, dans, kulturella evenemang osv.
Jag skulle vilja säga att vi är nästan mer uteslutande i just det här när det gäller merparten av verksamhet är ofta kulturell inriktad. Sen finns det mindre verksamheter i föreningar som inte har den här riktningen där man kör svenska, samhällskunskap, matte, religion…
De verksamheter som organiseras ihop med invandrarföreningarna är, menar chefen, problematiska och ett dilemma för förbundet men även ett dilemma utifrån ett folkbildningsideal. Att ha insyn i vad föreningar gör och att godkänna deras verksamhet är i konflikt
med folkbildningens idé om fritt och frivillig. Han hävdar att det är en konsekvens av folkbildningsreformen på 1990-talet.
Du kan föra upp hela diskussionen sen 90-talet om att, jag menar då upphörde regelverket 1991 för studieförbunden, det är Göran Person som var gurun för den propositionen som innebär då att studieförbund, folkbildningen skulle få en påse pengar, ni får ansvara för det här med att ta ansvar för verksamhet och målgrupperna. Men man distribuerade ändå pengar på ett visst sätt som gör att vi ändå är styrda va. Den är ändå inte fri och frivillig så där kan du se konflikten.
De flesta invandrarföreningars verksamhet, som bedrivs ihop med studieförbund, vänder sig mot den egna etniska gruppen, och detta menar studieförbundets representant också är problematiskt utifrån integrationsperspektivet. Han betonar att studieförbundet inte har möjlighet att styra men kan uppmuntra invandrarföreningar att samverka. I vissa typer av verksamheter som exempelvis dans- och musikevenemang är deltagarna mångfaldiga, dvs. deltagarna kommer från olika etniska grupper, och det är oftast svenskar med i dessa cirklar. I såna aktiviteter finns möjligheter för en gränsöverskridande kulturell dialog.
Relationen mellan studieförbundet och invandrarföreningar är eller kan lätt uppfattas av båda parter som ett problem. Det kan bli så att studieförbundet ser invandrarföreningen som någon som är ute efter de bästa villkoren för att kunna driva sina studiecirklar. Invandrarföreningen å andra sidan ser studieförbundet som en kontrollinstans. Detta är en känslig fråga som beror på de försämrade ekonomiska villkoren, enligt den intervjuade lokalansvarige på studieförbundet. Studieförbunden är tvungna att prioritera som alla andra och söker extern finansiering för att verksamheten ”ska gå ihop”.
Chilenska kulturföreningens bakgrund och mål
När det gäller den verksamhet som är relaterad till SV som vi studerat så handlar det inte om några specifika studiecirklar utan vi har intervjuat aktiva medlemmar i en chilensk kulturförening. Fokus i intervjuerna har varit verksamhetens betydelse för deltagarna i relation till integrationen i närsamhället. Denna kulturförening bedriver olika folkbildande verksamhet med stöd av SV.
Kulturföreningen bildades 1985 som en paraplyförening för fem socialistiskt inriktade politiska partier som växt fram bland den
chilenska exilgruppen i en stor svensk stad. Dessa fem partier hade olika socialistiska inriktningar. Några var marxistiska, några var socialdemokratiska och andra trotskistiska. Denna ideologiska splittring medförde motsättningar som gjorde det omöjligt för dessa föreningar att samarbeta. Det fanns dock bland medlemmarna en stark insikt och vilja att kompromissa för att överbrygga dessa ideologiska motsättningar och möjliggöra samarbete på en praktisk nivå med frågor som förenade dem. Det fanns också ett behov att förmedla den latinamerikanska kulturen till infödda latinamerikanska ungdomar och svenskar. Man upplevde även att det fanns behov av att förmedla det svenska samhällets värderingar till den latinamerikanska gemenskapen i kommunen.
Det var dessa faktorer som enade dessa partier och som ledde till bildandet av kulturföreningen, enligt nuvarande ordförande i föreningen. I början av föreningens verksamhet bestod medlemmarna endast av chilenare och fokus på verksamheten var att bekämpa diktaturen i Chile och arbeta för gruppens välbefinnande i Sverige. I och med bildandet av kulturföreningen och dess satsning på närradioverksamhet kom utvecklingen också att innebära att man inriktade sina krafter på att arbeta för hela den latinamerikanska befolkningen i kommunen. Valet av att starta en närradioverksamhet var ganska enkelt enligt ordföranden. Det var det medium som kunde nå alla oavsett utbildningsbakgrund.
Föreningens målsättning och dess stadgar har inte förändrats sedan starten 1985. I intervjuerna och i olika dokument som föreningens programförklaring, dess stadgar och i en studie om föreningens utveckling beskrivs målsättningen och föreningens verksamhetsinriktning. Kortfattat kan man säga att föreningen ska verka för kulturellt och moraliskt stöd till de unga i föreningen. Den ska vidare främja de unga medlemmarnas kulturella och intellektuella utveckling och skapa nära samband mellan landsmän. Den vill också främja de solidariska och broderliga relationerna med andra kolonier av latinamerikaner bosatta i Sverige. En viktig målsättning som alla de intervjuade påpekade och som också betonas i olika dokument är att föreningen ska verka och fungera som en mötesplats för att öka delaktighet i den svenska samhället.
Verksamheten
Föreningen har tre huvudverksamheter som är oberoende av varandra: närradio, kulturverksamhet och andra aktiviteter. Närradioverksamheten stöds av och sker i samarbete med SV. SV:s del består enbart i ett ekonomiskt stöd till verksamheten, enligt de intervjuade. Närradion är en självständig verksamhet med en egen styrelse och ett programråd. Närradion består av fem personer: ordförande, sekreterare, kassör och två suppleanter. Styrelsen främsta uppgift är att utarbeta riktlinjer, och programtablå och allokera ekonomiska resurser till verksamheten. Programrådet är den som är ansvarig för innehållet. Radions huvuduppgift är att förmedla information om läget i Sverige och Latinamerika. Den information och de nyheter man förmedlar från Latinamerika hämtas från olika källor som Internet, BBC, TT och informella källor i olika länder i Latinamerika. På detta sätt, menar ordföranden i närradion, håller man sig à jour om aktuella händelser i olika länder i Latinamerika.
Den socialistiska prägeln särskilt i nyheter och analyser av aktuella händelser i Sverige och i olika latinamerikanska länder är ett medvetet val. Man anser att nyheter och media i dag har en stark nyliberal ideologisk prägel och på det sättet menar man att närradion utgör ett alternativ. Ungdomarnas radioprogram handlar huvudsakligen om musik och sändningsspråket är svenska. Kulturföreningens ordförande påpekade att de arbetade mycket med information om Sverige och om invandrares rättigheter och skyldigheter. Informationen syftade till att orientera medlemmarna om det svenska samhället. Det kunde handla om försäkringskassan, arbetslöshet, arbetsförmedlingen, information om olika politiska partier etc. men också information om planerade verksamheter, festligheter osv.
Den kulturella verksamhet som föreningen organiserar är evenemang i samarbete med andra föreningar som dans, karnevaler, musik osv. Föreningen har också studiecirklar om utvecklingen i Latinamerika, latinamerikansk litteratur och solidariskt arbete i Latinamerika. Detta arbete har sina rötter i föreningens kamp mot diktaturen i Chile och har nu fortsatt med biståndsarbete efter diktaturens fall. Det solidariska arbetet har med åren blivit allt mer internationellt. Föreningen bistår en barnby i Venezuela, en skola i det palestinska flyktinglägret Shabra Shatila i Libanon och en skola
i Moçambique. Detta är några av de internationella biståndsarbeten de är involverade i.
Föreningens integrationsarbete
Föreningen är verksam i ett invandrartätt bostadsområde. De flesta människor som bor i området, enligt ordföranden, är invandrare från olika länder och han påpekar att bostadsområdet ”är världen”. I området bor människor från nästan hela världen.
I xxxxx (det aktuella bostadsområdet, förf. anm.) har vi minst 33 olika etniska grupper eller nationaliteter.
Alla som vi intervjuade betonade att kommunen och staten inte är intresserade av ”integration” av invandrare i det svenska samhället. Självklart talas det mycket om det under valrörelsen och på olika konferenser och i media, men det är lite som görs i praktiken för individen eller för bostadsområdet. De flesta i det aktuella bostadsområdet är arbetslösa. Ordföranden noterar att 90 procent av de människor som bor där är invandrare och 10 procent etniska svenskar.
Svenskarna är på väg från området, menar han. Om några år kommer det inte att finnas några etniska svenskar i området. De eventuella svenskar som finns kvar är narkomaner eller socialt utsatta svenskar, enligt ordföranden. Detta är inte, enligt de intervjuade, en bra grund och förutsättning för integration eller för områdets möjligheter att fungera som mötesplats för invandrare och svenskar. Ordföranden menar att de flesta som bor inom området knappast har någon kontakt med svenskar. De svenskar som bor där är inte heller representativa för svenskar. De är inte den ”normale Svensson”. Ordföranden säger:
Många gånger har jag sett eller lagt märke till hur snedvriden bild av svenskar och svenska samhälle många har internaliserat.
Målgruppen för kulturföreningens aktivitet är medlemmarna i föreningen, men också omgivningen. Idrottsverksamheten som de organiserar genom sina medlemsorganisationer vänder sig till alla ungdomar i bostadsområdet. Detta ”interna” fokus är, enligt ordföranden, en viktig aspekt eller ett viktigt steg i integrationsprocessen. Han menar att genom solidariskt arbete och exempelvis idrott kan invandrarnas känsla av tillhörighet och identitet stärkas.
Tanken är att det ska ge deltagarna en känsla i allmänhet av solidaritet med omgivande samhälle. Man hoppas att det ska kunna bli en länk mellan det nya landet och det gamla, mellan Sverige och tredje världen, som de flesta invandrare i området kommer ifrån.
Det är viktigt att betona att också föreningens ungdomsverksamhet följer samma resonemang, dvs. att stärka ungdomarnas självkänsla och uppfostra dem i solidarisk anda. Ordföranden menar att med nedrustning av fritidsgårdar osv. är föreningen tvungen att organisera olika verksamheter för barn och ungdom i området och ge dem ett alternativ och en meningsfull sysselsättning. Kulturföreningens ordförande säger:
Ibland det känns som vi har tagit över verksamhet som kommunen eller stadsdelen borde göra. Vi gör så mycket på begränsad ekonomi, och om vi bara skulle få lite av de pengar som staten öronmärkt för integration vi skulle göra mycket och bättre jobb. Kommun ta pengar från staten och vi vet inte vad de gör med dem.
Detta visar på samma inställning som SV:s lokale chef påpekade nämligen att Storstadssatsningen kom att finansiera de befintliga kommunala verksamheterna istället för att satsa på annan verksamhet i utsatta bostadsområdena som det område kulturföreningen är verksam i.
Relationen mellan studieförbundet och föreningen
Föreningen har samarbetat med SV i mer än 20 år, trots att medlemmarna inte delar de ideologiska värderingarna. I början av föreningens historia samarbetade den med ABF. Man avbröt dock samarbetet på grund av att ABF behandlade föreningen som en systerförening eller en organisation som var knuten till socialdemokratiska partiet. De flesta som intervjuades påpekade att de självklart hade mycket mer gemensamt med ABF och socialdemokraterna som parti än med folkpartiet som är en medlemsorganisation i SV.
De betonade samtidigt att föreningen är en paraplyorganisation bestående av olika socialistiskt orienterade latinamerikanska föreningar. Dessa föreningars medlemmar består av människor som sympatiserar med socialdemokratin, men det finns också föreningar och medlemmar som var uttalade leninistiska, stalinistiska osv. På grund av detta och för att motverka den splittring som ett
samarbete med ABF kunde innebära, avbröts detta samarbete. Trots dessa ideologiska motsättningar har de bra erfarenheter av att samarbeta med SV. Några medlemmar påpekar dock att detta samarbete har sina problem. Särskilt betonade de att de endast har lite möjlighet att påverka SV:s policy och inriktning eftersom de inte är en medlemsorganisation. En av de intervjuade personerna uttryckte det på följande sätt:
Att ibland känns som man tigger pengar för verksamhet. Man kan inte jobba långsiktigt, man vet aldrig om man får pengar för nästa verksamhet ekonomi är urusel.
3.2.5. Studiefrämjandet
Verksamheten och relationen till invandrarföreningar
Den lokalavdelning inom Studiefrämjandet som vi studerat bedriver verksamhet i fem kommuner. Studiefrämjandets verksamhetsprofil är natur och kultur. Denna profil och inriktning beror på de medlemsorganisationer man har. Enligt den lokalt ansvariga på Studiefrämjandet har förbundet tjugoen organisationer inom natur, miljö, fritidsrörelse och kultur som sina medlemsorganisationer. Studiefrämjandets verksamhet är främst riktad till medlemmar eller medlemsorganisationer. Syftet med verksamheten är enligt verksamhetsplanen:
Syftet med studiefrämjandets verksamheter är att förbättra de enskildas möjligheter att vara delaktiga i föreningsliv, samhällsliv, kulturliv och socialt liv. Därigenom gör vårt arbete och verksamhet en viktig insats för demokratin. Studiefrämjandets arbetsformer sätter deltagarna i centrum. Vi utgår från deras förutsättningar och erfarenheter. Detta kräver ett aktivt medinflytande och ansvar från deltagarna.
För att få inflytande och ta ansvar krävs att man deltar i beslutsprocessen och att man är med och utvecklar riktlinjerna både på lokal och nationell nivå. De invandrarföreningar som samverkar med Studiefrämjandet, och det är en växande verksamhet, är inte representerade på riksnivå. Inga invandrarorganisationer är medlemsorganisationer och har därför liten möjlighet att påverka Studiefrämjandets policy, verksamhetsinriktning osv. Den lokalt ansvarige påpekar att det är ett problem att inga invandrarorganisationer
är med i Studiefrämjandets styrelse varken på lokal, distrikts- eller riksnivå.
R: De gamla medlemsorganisationerna sitter i våran styrelse lokalt och i distrikt och i riksorganisationer. I: Så den största delen utav eran verksamhet har ingen representation i styrelse? R: Det skulle nog jag vilja säga.
Men hon betonar samtidigt vikten av att öppna verksamheten och göra den tillgänglig för allas krav. Enligt Studiefrämjandets verksamhetsberättelse skall man vidta särskilda åtgärder för invandrare, arbetslösa och funktionshindrade. Detta är ett av skälen till att Studiefrämjandet flyttade från centrum till X (ett invandrartätt område) för att vara nära där mycket aktiviteter sker. Men det är viktigt att poängtera att trots dessa ambitioner har Studiefrämjandet inga utvecklande strategier för att nå invandrare och detta är explicit i den lokalansvariges utsagor.
Vår strategi är ju, vi har som i verksamhetsplanen att vi ska arbeta ut mot dom här grupperna mera va, men jag kan inte säga att vi har en så här ska vi göra, nej. Vi är flera olika sektioner va alltså så att, jag tror vi … Jag kan inte säga att vi har en uppsökande verksamhet i dag va nej.
Om man läser verksamhetsberättelsen är det uppenbart att ambitionen är att integrera invandrare i alla delar av verksamheten. Trots denna ambition har Studiefrämjandets verksamhet som riktar sig till invandrarföreningar huvudsakligen organiserats i vad som brukar benämnas kamratcirklar. I verksamhetsberättelsen för 2001 kan man notera att studietimmarna för målgruppen invandrare, handikappade, och arbetslösa har ökat från 17 320 till 24 801.
R: Vi ökade verksamheten mot målgruppen att och däribland ingår ju
dom invandrade och handikappade och arbetslösa, vi är, av dom tre grupperna är det dom invandrade som vi har störst verksamhet mot dom. I: Finns invandrarna framför allt i den mer fria verksamhet? R: Ja, det kan man säga. Till största delen arbetar vi med våra invand- rade i projekt i fria cirklar med föreningar. Så att, jag hade precis ett möte i dag, vi är flera som arbeta med föreningar.
Studiefrämjandets samarbete med invandrarföreningar går ut på att stödja invandrarnas verksamhet så att de kan genomföra olika aktiviteter. Detta stöd handlar mest om att ge dem resurser i form av
ekonomiska medel till att hyra lokaler och köpa studiematerial. Men stödet kan också bestå i att anordna cirkelledarutbildningar. Men hur stort stödet blir och i vilken form det ges beror på vad eller vilken typ av verksamheter eller evenemang som invandrarföreningarna organiserar. Studiefrämjandets policy exempelvis när det gäller stöd till lokalhyra är att föreningar eller organisationer de samarbetar med betalar femtio procent lägre hyra än övriga.
Idéer till de pågående aktiviteterna kommer oftast från invandrarföreningarna själva. Om de har svårt att formulera vad de vill göra, brukar studieförbundet hjälpa till:
Vi har alltid ett möte med den som startar en verksamhet, dom får reda på lite grand vad dom som kommer hit jobbar med, och får reda på folkbildning och dem resurser och vad Studiefrämjandet är för organisationer och dom möjligheterna.
De flesta aktiviteter som föreningarna organiserar är kulturella och det beror delvis på Studiefrämjandets profil men också på de idéer som föreningarna själva kommer med. Studieförbundets representant noterar att folkbildningen är fri och frivillig och som studieförbund som sysslar med folkbildning kan de inte gå in och påverka vad föreningar vill göra eller bestämma över innehållet av aktiviteter som de anordnar.
Att skapa mötesplats för integration
Tanken med Studiefrämjandets verksamhet är att skapa mötesplatser, där människor kan träffas och utvecklas, där man kan delta i samhällsutvecklingen och samhällslivet och ta ansvar. Denna syn präglar också förbundets syn på integration av invandrare i det svenska samhället. Det finns ingen särskild policy när det gäller invandrares deltagande i Studiefrämjandets verksamhet utan villkoren är de samma som för alla andra samverkande organisationer eller föreningar.
I verksamhetsberättelsen identifierar man dock invandrare som en av de prioriterade grupper som Studiefrämjandet ska arbeta mot. Studieförbundets företrädare poängterar vikten av att skapa mötesplatser och de möjligheterna mötesplatserna erbjuder vad gäller interkulturell dialog. Detta ser hon som något som i förlängningen kan leda till ömsesidigt tolerans.
Vi pratar ju mycket om integrationsfrågorna va och hur vi ska kunna integrera ... det är viktigt att det finns både integrerade studiecirklar men också segregerade cirklar, man måste få i sin förening va i sin förening och ... det tycker jag. Och sen är det viktigt att man har mötesplats där man integreras med andra människor eller andra kulturer på ett naturligt sätt va, det tror jag är det viktigaste. Och det är ju dörren, inom kulturen blir det ofta en naturlig integration att man ofta ta del av varandras kulturuttryck ... sen finns det ju så också att man låser sig kanske inom föreningarna, svårt att öppna sig ut mot samhället ... de är ju olika orsaker, det kan var språk, religion.
Den inriktning mot natur och kultur som Studiefrämjandet har menar vi kan leda till att invandrarföreningens aktiviteter blir segregerade och riktar sig mot den egna etniska gruppen. Självklart finns det verksamhet som musik och dans som kan locka både etniska svenskar och andra etniska grupper men med fokus på den egna etniska gruppen är det svårt att förstå hur en sådan verksamhet kan leda till en interkulturell dialog.
Den ideella föreningen ADS mål och verksamhet
ADS (Antidiskrimineringsbyrån) är en ideell förening, som bildades 2001 av människor som har arbetat professionellt eller ideellt med integrationsfrågor i många år. Föreningens medlemmar kommer från olika etniska grupper och har olika kön och ålder. Föreningen ingår i det svenska nätverket för antidiskriminering i Sverige och internationellt samarbetar man med liknande organisationer i Holland, Danmark, Italien, Spanien och England. Föreningens målsättning är att:
a) informera om och bilda opinion mot diskriminering i största
allmänhet
b) informera berörda grupper om hur man tillvaratar sina intressen
mer specifikt
c) ta emot, ge stöd och råd, vidare hänvisa samt bistå personer som
upplever sig etniskt diskriminerade i att föra talan i konkreta fall.
d) verka för skapandet av ett brett nätverk på det nationella och
internationella planet
e) verka för koordinering av arbetet i regionen
f) verka för skapandet av ett referensbibliotek innehållande litte-
ratur relaterad till mångfald, integration, xenofobi och diskriminering
g) informera om samt verka för implementering av internationella
traktater rörande de mänskliga rättigheterna.
122
ADS ambition i början var främst att ägna sig åt frågor om diskriminering på arbetsmarknaden, men det blev inte så. De ärenden som ADS har arbetat med de senaste åren har rört sig över hela samhällslivet, från bostad och krogköer till utbildningsärenden, och i ett fall en stämning hos Europadomstolen. I början samarbetade föreningen med ett lokalt medborgarkontor. Samarbetet handlade mest om att de fick disponera ett rum där de kunde träffa människor som ville prata om sitt ärende. Men på grund av en ombyggnad var de tvungna att flytta och hitta nya lokaler. Föreningen tog då kontakt med ABF. Enligt en av de intervjuade medlemmarna kom en högt uppsatt socialdemokratisk kommunpolitiker och lyssnade på deras idéer. Efter några månader, utan att han kontaktat föreningen igen, startade han en liknande verksamhet som den de berättat för honom om.
Vi arbeta mycket öppet alla som är intresserade är välkomna och det var en gång kom det en politiker där socialdemokrat och det skulle samarbetas, det skulle va det ena och den andra, men sen fick vi höra att socialdemokraterna öppnar byrå liksom diskriminering någonting det var idéer och borde nappa på våra idéer och ansluta sig.
Enligt den intervjuade har detta hänt några gånger när de presenterat sina idéer. De upplever att de blivit ”blåsta” av människor och myndigheter som de trodde var intresserade av att samarbeta med dem. För de invandrade deltagarna gäller att dessa erfarenheter och upplevelser av att inte bli tagen på allvar och erkänd har påverkat deras syn på att arbeta som invandrare med dessa frågor. Denna misstänksamhet, bland annat, har påverkat deras syn och erfarenhet av att samarbeta med Studiefrämjandet. Men de menar också att avsaknaden av en tydlig policy när det gäller samarbete med invandrarföreningen på Studiefrämjandet har påverkat deras inställning. Som vi nämnde tidigare behandlade Studiefrämjandet alla föreningar lika oavsett deras villkor.
122
Detta är hämtat från Antidiskrimineringsbyrån i xxxx stadgar.
Samarbete med Studiefrämjandet och olika myndigheter
ADS samarbete med Studiefrämjandet upplevs av samtliga intervjuade som problematiskt. Alla påpekade att Studiefrämjandet inte ”anstränger sig” och att de inte vill samarbeta på lika villkor. De menar att Studiefrämjandet ställer orimliga krav på ADS utan att ta hänsyn till föreningens ekonomiska situation. De utnyttjar den maktposition de har, enligt ordföranden i ADS. Studiefrämjandet har möjlighet att välja vem eller vilka aktiviteter de vill satsa på, och det gäller alla studieförbund, men föreningarna har inte denna möjlighet. För föreningen handlar det om att finna sig i situationen och acceptera villkoren eller att bryta samarbetet. Ett exempel på orimliga krav som ställdes av Studiefrämjandet påpekades av samtliga intervjuade. ADS fick 50 000 kronor för att organisera en utställning och för att kunna anställa en av föreningens medlemmar för några månader, men Studiefrämjandet krävde, för att samarbeta, hela projektbidraget.
Så jag tog kontakt med ABF och dom var inte negativa men det var jag och i och med det var så kort termin och svårt att står med mössan i hand så Anna som är liberal, hon löste det med Studiefrämjandet och jag tog tacksamt emot det. Återigen är det Anna som sköter kontakterna, men av vad jag hör verkar det nästan som dom försöker blåsa oss på pengar faktiskt. Grejen är att både jag och Anna är numera i aktivitetsgarantin och på något sätt ... meningslösa åtgärder och samtidigt som vi har fått beviljade pengar till det här projektet. Så tänkte Anna att det lika bra att hon praktiserar här för det är ju bättre än den meningslösa åtgärden. Hon råkade nämner att hon har 50 000 till sitt förfogande och det är rimligt att om det kostar Studiefrämjandet något att man ersätter deras trettio procent eller vad de ska betala för en praktikant men de krävde tydligen 50 000 vilket är åt helsike, dom krävde hela potten och dessutom skulle lokal inte vara inkluderad så de försöker äta kakan och ha den kvar. Så jag är rätt besviken på dom. Jag är tacksam att vi får vara här men inför framtiden är jag rätt besviken på dem.
Utifrån deras berättelser verkar det som om Studiefrämjandet inte vill bidra så mycket men ändå vill dra fördelar av föreningens aktiviteter och verksamhet. Det är dock viktigt att påpeka att samarbetet mellan Studiefrämjandet och ADS är ganska nytt. De har bara samarbetat i några månader och har ännu inte hittat rutiner och gemensamma nämnare i sitt samarbete. Det också viktigt, att poängtera att ADS arbete skiljer sig från de traditionella studiecirklarna. De organiserar inte traditionella cirklar utan arbetar utåt
mot myndigheter i en känslig fråga. De driver inte bara en opinionsbildning mot det övriga samhället utan de driver också konkreta ärenden i rätten, både i Sverige och i Europa. Samtliga intervjuade påpekade att det är svårt att driva opinionsbildning inom området, och att de flesta myndigheter de har varit i kontakt med inte vill erkänna problem i sin egna verksamhet.
Vi pratat med stadsdelnämnden i xxxxxx en gång och de sa att vi ska vända oss till de som diskriminerar – det finns ingen diskriminering här och vi jobbar med integration.
En medlem i föreningen som jobbar på medborgarkontoret påpekade också:
Alla organisationer diskriminerar, tror jag. Jag tror att det är en utgångspunkt, min organisation diskriminerar dagligen, det tror jag. Alltså mitt kontor och vi är ett medborgarkontor, vi jobbar mot diskriminering men vi diskriminerar självklart, och det gör man ibland framför allt när man inte är hundra procent medveten i varje situation. Folk gör det genom att säga nej, ni ska inte ha den eller den frågan är inte rätta för den här tiden eller på något sätt.
Samtliga intervjuade upplevde att driva ett sådant projekt är svårt eftersom de flesta myndigheter och institutioner inte vill erkänna att de diskriminerar. De menar att detta inte stämmer om man ser till de hundratals fall de arbetar med och som rör alla delar av samhällslivet. Ordförande i föreningen betonar att ett av problemen med att arbeta med diskrimineringsfrågor är själva lagen som enligt honom är svag.
Enligt EDA, lagen mot etniska diskrimineringar i arbetslivet har facket stort ansvar, det primära ansvaret att det inte förekommer diskriminering i arbetslivet. Jag har stött på ett fall där facket samarbeta med arbetsgivare på ett flagrant sätt för att trakassera och gör sig av med invandrare ... En annan grej är att jag har fått nys på att det faktiskt är LO som motsätter sig Europakommissionens påtryckningar om effektivare lagstiftning. Det vet folk oftast inte heller om eftersom LO framställer sig som invandrarvänner. Så att bara avslöja det här hyckleri är mycket värt.
Samtliga intervjuade var överens om att integration är någonting som inte tas på allvar av myndigheter och politiker varken på kommunal eller på nationell nivå. Enligt dem är det bara retorik. I praktiken görs ingenting eller också försvårar man arbetet genom att skära ner viktiga infrastrukturer som är nödvändiga för att
underlätta integration av invandrare i det svenska samhället. En av de vi intervjuade påpekade:
Jag tycker xxxxx är lite svår som han, vad heter han X tycker likadan också en slags retorik om integration som inte överensstämmer med verkligheten, vad folk, vad kommunen gör eller, ja, det bara prat och det är det som jag tycker är det värsta ... För att många försöker och minska dom här skillnaderna genom att använda fina ord och använda integration och använda såna att alla politiska partier tycker att man ska integrera. Vad gör man i praktiken? Jag tror att man inte tycker det är viktigt. Jag tror många utav de som bestämmer i dag förstår inte problemet.I xxxx har vi ett system, man har systemet arbete istället för socialbidrag, man betalar minimilöner och man använder invandrare till att faktiskt jaga invandrare ... det mycket hyckleri. Tyvärr är jag inte riktigt ense om vad integration eller det verkar som för xxxxxs politiker är integration att hålla invandrare under uppsikt. För mig är etablissemangets definition av integration är de facto assimilation.
De flesta i föreningen ser diskursen om integrationen på lokalplanet som anpassning och upplever att problem med integration kulturaliseras och individualiseras. Det är invandrarnas fel att de inte har ett arbete. Istället ser ADS problemet som strukturellt, och invandrarnas segregation och marginalisering beror på diskriminerande sociala och institutionella praktiker både i de offentliga och privata sektorerna. De menar att det är svårt att arbeta utifrån den här utgångspunkten, särskilt när den dominerande diskursen ser problemet i enbart kulturella termer, trots att alla vet att diskriminering förekommer vill ingen göra någonting, eftersom alla förnekar att diskriminering förekommer i deras organisation eller på deras arbetsplats.
4. Konklusioner och diskussion
I vår analys av intervjuerna och de aktuella policydokumenten har vi uppmärksammat vissa teman som vi nu avslutningsvis vill diskutera. Det är teman som vi menar är centrala för förståelsen av våra forskningsfrågor. Temana är idén om mötesplatser, cirkeldeltagarna och lokalsamhället samt relationen studieförbund – invandrarförening. Vi börjar med det som kanske är mest centralt för denna studie nämligen den komplexa idén om mötesplatser och deras roll som främjare av integration.
4.1. Mötesplatsdilemma
En allmän uppfattning som blir synlig i vår analys av dokumenten och i intervjuerna är idén om folkbildningens roll och funktion som skapare av arenor eller mötesplatser för dialog mellan etniska minoriteter och den dominerande gruppen i samhället. Dessa arenor ses, enligt studieförbunden, som instrument för att främja tolerans, ömsesidig respekt och förståelse grupper eller kulturer emellan. Detta i sin tur ses som ett viktigt led i och en förutsättning för de etniska minoritetsgruppernas integrationsprocess.
Det finns således en dominant föreställning bland folkbildare att studieförbundens uppgift är att skapa mötesplatser där olika människor kan mötas och diskutera olika sociala frågor men också tillsammans planera och organisera olika verksamheter med intresse för gruppen. I denna folkbildningsdiskurs och i våra data finns en stark konsensus om idén om mötesplats. Idén är intressant eftersom den har en positiv konnotation och betydelse och det är svårt att komma med invändningar mot den.
Tanken om mötesplatser är god men det är alltid ett problem eller dilemma när man ska omsätta den här typen av idéer i praktisk verksamhet. Precis som många andra idéer är tanken om mötesplatser problematisk när den ska implementeras. Ett exempel på detta är att man inom folkbildningen talar om den goda mötesplatsen och dess positiva konsekvenser för integrationsprocessen. När man sedan studerar praktiken visar det sig att på många av
dessa mötesplatser finns endast personer från en etnisk grupp. Frågan man då kan ställa sig är hur dessa mötesplatser kan vara ett led i en integrationsprocess.
En annan aspekt av diskursen om mötesplatser är tanken om den demokratiska dialogen. Implicit i dessa tankar finns föreställningen om att individer som deltar i studiecirklar deltar på lika villkor. I detta ligger också tanken om att exempelvis val av ämne och studiematerial är baserade på demokratiska principer och en idé om möjlighet till konsensus, dvs. att gruppen tillsammans bestämmer vad som ska studeras, när och hur. Det finns dock förordningar som reglerar detta och studieförbunden kan också säga nej till verksamhet som man ej vill stötta eller som ej passar in i övrig verksamhet.
De metoder och det förhållningssätt som används inom studiecirklar anses som ett viktigt instrument för socialisering och för internalisering av de demokratiska värdena i det svenska samhället. De är också centrala för människors bildning, sociala medvetenhet och för mobilisering av olika grupper i samhället för att möjliggöra för dessa att delta i det ekonomiska, politiska, sociala och kulturella livet. Oscar Olsson, som brukar betecknas som studiecirkeltraditionens fader, exempelvis menade att studiecirkeln måste utgå från gruppens intressen, behov och dess kamp för förändrade sociala och strukturella förhållanden men också från individens subjektiva position och möjlighet till egen utveckling. Man kan alltså säga att traditionen är antielitistisk då det är gruppens eller individens egna intressen och erfarenhet som ska styra.
Även i detta avseende kan vi se att idén om mötesplatser i förhållande till etniska minoritetsgrupper, är problematisk eller innehåller dilemman, när den ska omsättas i praktiken och detta är också uppenbart i våra data. Det blev nämligen tydligt för oss att flera av de aktiva medlemmarna i invandrarföreningarna är personer som redan är väletablerade i svenska samhället och dessutom mer eller mindre behärskar det svenska språket. De har också bott i Sverige under relativt lång tid.
Ett bra exempel på sådana personer är de aktiva medlemmarna från den latinamerikanska föreningen som vi studerade. De är de som sköter den vardagliga ruljangsen och har makten i föreningen. Dessa ledare är även föreningens ansikte utåt i relation till studieförbunden och olika myndigheter. De påtar sig rollen som gruppens ledare och tolkare av gruppens behov, kultur och erfarenheter. Det kulturella, sociala och symboliska kapital som dessa ledare
innehar som en konsekvens av sitt ledarskap förstärks i sin tur av systemet i sig. Det innebär exempelvis att myndigheter vänder sig till dessa etniska talesmän för att få och ge information. De blir också tolkare av myndigheternas information inför den egna gruppen.
Om man tar sin utgångspunkt i Oscar Olssons tänkande att folkbildningen skall starta i den enskilde individen eller gruppen och dess specifika villkor och intressen blir dessa etniska talesmäns position problematisk. Risken är att den kunskap som produceras i dessa studiecirklar inte blir ”folkets” utan elitens. Anledningen till detta är att dessa ledare representerar en elitgrupp inom gruppen och det är denna elitgrupp som befinner sig i diskussion med representanter för det svenska majoritetssamhället, i detta avseende studieförbundens representanter.
Man skulle således kunna hävda att den kunskap som utvecklas i invandrarföreningarna är den kunskap och de behov som majoritetssamhället tror att dessa grupper önskar eller behöver för att ”integreras” i det svenska samhället, dvs. i viss mån det som de etniska ledarna anser behövs. Detta kan ses som ett problem som rör studieförbundens kontakter med invandrarföreningarna men också den interna demokratin inom invandrarföreningarna.
Ett annat problem med mötesplatsen som idé rör de förväntade effekterna och är åsikten att mötet skulle leda till integration. Detta är dessutom en relativt vanlig föreställning. I ett forskningsprojekt knutet till SUFO 96 sägs
Vissa typer av studiecirklar kan fylla en integrerande funktion då människor med olika bakgrunder mö ts.
123
Detta kan tolkas så att man menar att ett möte medför integration. Vi menar dock att det är mer komplicerat än så. Som vi påtalat tidigare är en grundläggande förutsättning att människor kan mötas på lika villkor och detta var långt ifrån situationen för alla intervjuade. Många av de invandrade vi intervjuat måste betraktas som stående utanför samhället, som socialt exkluderade.
Det är svårt att finna berättelser om känslor av ömsesidig respekt och tolerans. Många har upplevt det motsatta, ett icke-erkännande och en icke-tolerans. Ser man till de intervjuade invandrardeltagarna lever många av dem ett liv i utkanten eller utanför det svenska samhället.
124
Det handlar om en social exkludering. De bor till stor
123
Andersson, Laginder, Larsson & Sundgren, 1996, s. 81.
124
Jämför Sernhede, 2002.
del i utsatta bostadsområden, många av dem är arbetslösa och uppbär sedan lång tid socialbidrag. Deras hälsosituation är också betydligt sämre än för många svenskfödda. Något annat som är karaktäristiskt för denna grupp är att de har begränsade kontakter med svenskfödda. Detta är som nämnts tidigare en bild som finns även i annan forskning.
125
Invandrarna själva uppfattar inte att de har lika rättigheter och möjligheter, åtminstone inte i realiteten, mångfalden tas inte tillvara och det existerar ingen ömsesidig respekt eller tolerans. De värderingar man har respekteras inte heller med någon automatik. Exempelvis upplevde de intervjuade muslimerna en stor misstro från svenskar de mötte. Många uppfattar det således som om de befinner sig i underordning och har svårt att gå in i en dialog på lika villkor. De intervjuade vill också ha rätten att själva definiera sina behov och erfarenheter. De vill att deras upplevelser tas på allvar och respekteras.
Det är en ömsesidig respekt som man vill ha men som man upplever att man inte erhåller i mötet med olika myndigheter eller i mötet med studieförbunden. Förutsättningarna för den jämlika dialogen tycks helt saknas. Vad de som skulle kunna kategoriseras som socialt exkluderade eftersträvade är möten, inom folkbildningen, på lika villkor. Detta menar vi kan bara tolkas som att de flesta av de intervjuade invandrarna upplever att det handlar om ett asymmetriskt maktförhållande på många av folkbildningen skapade mötesplatser.
När de intervjuade invandrarna diskuterade kring integration tycks de lägga ungefär samma innebörd i begreppet som regeringen gör. Det handlar först och främst om strukturell integration, dvs. att ha tillgång till arbete, bostad, utbildning, sjukvård etc. och att man tar aktiv del i samhällslivet. Det handlar också om vad man skulle kunna kalla social integration vilket innebär sociala relationer och nätverk mellan svenskar och immigranter på individnivå. Här är det fråga om tolerans och erkännande av skillnader mellan människor och grupper.
En av de studerade studiecirklarna, menar vi, är speciell utifrån ett mötesplatsperspektiv och det är den s.k. religionsdialogcirkeln. Där tycks råda en ömsesidig respekt för varandra och varandras tro. Man har här en gemenskap i sin religiösa tro och en tolerans inför människor med andra värderingar och tänkande. Det fanns också i
125
Se exempelvis Eriksson, 2002.
denna cirkel en öppenhet inför det främmande och obekanta. Man ville veta och man ville mötas. Denna cirkel är ett mycket bra exempel på hur folkbildningen genom att verka som mötesplats kan bli en del i en integrationsprocess, åtminstone om man avser en social integration. Genom kontakterna i studiecirkeln ökar förståelsen mellan de deltagande. En viss spridningseffekt finns också, enligt deltagarna.
Förutsättningarna i denna grupp måste dock bedömas som ovanligt goda. Det handlar om välutbildade deltagare som på olika sätt redan är delaktiga inom de flesta samhällsområden. Det är personer som på olika sätt är aktiva. De är också en form av etniska ledare då de är personer som olika myndigheter och organisationer vänder sig till för att ge och få information. Vid olika studiedagar, kampanjdagar etc. är det också dessa personer som anlitas. Om man vill vara ironisk kan man säga att det rör sig om personer som inte behöver folkbildningen som stöd i en integrationsprocess. Personligen har studiecirkeln medfört en större förståelse för varandras religioner men förmodligen inte direkt påverkat den strukturella integrationen.
Ett något annorlunda sätt att uttrycka det är det som gjordes av ett av de forskningsprojekt som var kopplat till SUFO 96. Där sägs:
… talar om värdet av att möta människor med andra erfarenheter än de egna. När cirkeln kan erbjuda det tycks den bidra till att vidga den enskilde deltagarens livshorisont och tillföra nya perspektiv på tillvaron.
126
Detta har man tolkat som ett bestående värde för demokratin. En viss tvekan till den egna tolkningen finns dock. Man säger vidare:
Studiecirklarnas förhållande till demokratin är, mot den här bakgrunden, att de bidrar till deltagarnas åsiktsbildning och individuella handlingsförmåga men, som vi tidigare påpekat, att det kan finnas frågetecken kring studiecirkelns funktion som en insats för kollektiv och samordnad handling i samhällsförändrande syfte.
127
Vi delar denna skepticism. De positiva ”effekterna” man kunde se i religionsdialogcirkeln blev inte tydliga i den andra integrerade cirkeln, anti-diskrimineringscirkeln, som vi studerat. Denna var mer av en aktivitetscirkel, dvs. var mer inriktad på aktiviteter utåt och
126
Andersson, Laginder, Larsson & Sundgren, 1996, s. 232.
127
Andersson, Laginder, Larsson & Sundgren, 1996, s. 237.
processen i själva cirkeln ägnades ingen tid. Bland deltagarna i denna cirkel fanns en aversion gentemot både samhällets offentliga representanter och Studiefrämjandets ombud. Exempelvis såg man samhällets integrationspolitik som en assimilationspolitik. Denna studiecirkel kan tas som ännu ett exempel på ett dilemma med mötesplatsperspektivet eller idealet och då handlar det framförallt om problemet med den demokratiska dialogen. Antidiskrimineringsföreningen och cirkeln arbetade nämligen utifrån premisserna att integrationsproblemet inte hade sin grund i invandrarnas kultur, tradition etc. utan problemet var rasismen och diskrimineringen och de sociala praktiker som marginaliserade etniska minoriteter. De argumenterade för att det istället var dessa som skulle vara fokus för integrationsarbetet och utgångspunkten för invandrarnas mobilisering. Antidiskrimineringsföreningen upplevde att de inte fick något erkännande vare sig från studieförbundet eller från andra institutioner för detta sätt att resonera och förklara problemen. De menade att studieförbundet och även andra organisationer redan hade bestämt vad som var problemet och hur det skulle lösas. De var inte öppna för eller villiga att lyssna till andra perspektiv. Man skulle kunna säga att dialogen brutit samman.
Makt och vem som har rätten att definiera problemet och lösningarna är således viktiga dimensioner i tanken om mötesplatser, menar vi. Om det är så att ena parten i mötet, i detta fall folkbildningen och dess representanter, redan definierat problemet och på så sätt bestämt rollerna i mötet, är frågan hur jämlikt mötet kan bli. Då är möjligheterna till förutsättningslösa möten begränsade. En del av de intervjuade menade att så var fallet. Problemet, och hindret för integration, var invandrarna och deras kultur och tradition. Lösningen på problemet var att skapa arenor för möten mellan invandrare och majoritetsföreträdare. Under dessa möten skulle invandrardeltagarna ”lära sig” svenska värderingar och svenskt sätt att tänka och handla. Fanns det sedan andra sätt att definiera problemen och finna lösningar var det svårt att ha en öppen dialog om detta, enligt de intervjuade.
Vi menar att en mycket viktig funktion för folkbildningen är att fungera som mötesplatser, men den är svår att få att fungera i praktiken. Talar man om mötesplatser i samband med invandrardeltagare tycks det också automatiskt förknippas med integration utan att detta närmare preciseras. Frågan vi ställer är varför mötesplatserna alltid skall fylla en annan eller vidare funktion för gruppen invandrare?
I tre av de cirklar vi studerade deltog endast invandrare. Från studieförbundens sida och från flera av de deltagande menar man att de aktuella cirklarna kan ses som ett led i en integrationsprocess. Det är dock något som man kan ställa sig tveksam till utifrån resultaten i vår studie åtminstone om man här avser en mer strukturellt inriktad integration. Vad man kan säga är att de segregerade cirklarna strukturer vardagen för deltagarna. För flera av deltagarna var studiecirkeln det enda regelbundet återkommande momentet i deras vardag. I någon mening gav det deras vardag en innebörd. Detta var speciellt fallet i NBV:s studiecirkel.
Man kan tolka det så att den segregerade verksamheten hjälper deltagarna att stärka identiteten. Cirklarna har delvis haft ett sådant innehåll som gjort att man diskuterat exempelvis den egna religionen. Dessa cirklar har varit till stor hjälp för deltagarna att klara en tuff situation. Gruppen har givit trygghet, gemenskap och sammanhållning som på ett sätt kan tolkas som en situation som stärker gränserna gentemot de Andra utanför gruppen. Den vi-ochdom-situation som man uppfattar i vardagen förstärks i gemenskapen i cirkeln. Om detta sedan gör den enskilde mer rustad för en större gemenskap i det svenska samhället har vi inte funnit belägg för i vår studie. Studiecirkeln kan i och för sig ses som en mötesplats men endast med deltagare från den egna etniska eller religiösa gruppen. Vi menar att en integration i ett samhälle förutsätter åtminstone ett minimum av kontakt mellan olika grupper.
Talet om att den segregerade cirkeln kan ses som ett led i en integrationsprocess betraktar vi till största delen som retorik. Det finns inget i vår studie som talar för att det skulle förhålla sig på det sättet. Som vi diskuterat tidigare har vi svårt att se att folkbildningen genom att fungera som mötesplatser skulle kunna lösa strukturella problem såsom arbetslöshet, bostadssegregation etc. Det är väl heller knappast troligt att man ser en studiecirkel med enbart svenskfödda deltagare som ett led i en integrationsprocess.
Om man tar NBV:s studiecirkel som exempel har den pågått under tre års tid och kvinnorna deltog även innan det i en annan studiecirkelverksamhet. För dessa kvinnor är det svårt att se att cirkeln haft någon betydelse ur ett integrationsperspektiv med regeringens förståelse av begreppet. Kvinnorna har mått bra av att träffas och umgås i studiecirkeln men det är mycket tveksamt om det haft någon betydelse för en integrationsprocess. Kvinnornas kontakter med svenskar och det svenska samhället är i princip obefintliga. I denna studiecirkels innehåll finns inte heller något som är ämnat att
stärka kvinnornas identitet på något speciellt sätt som är fallet i en del av de andra cirklarna. De deltar i studiecirkeln p.g.a. sin roll som invandrarkvinnor. Denna identitet stärks säkerligen genom deltagandet men det är en identitet som i mångt och mycket är förknippad med marginalisering och social exkludering.
I de studiecirklar som drevs av ABF och muslimska kulturföreningen handlade det mer om att stärka självkänslan och den muslimska identiteten. Detta kan kanske bli den plattform utifrån vilken man kan gå vidare och utveckla sina kontakter med det svenska samhället. Intentionerna finns. Likaså den chilenska föreningen har ambitioner att deras verksamhet tillsammans med SV ska stärka deltagarnas känsla av tillhörighet och identitet. Man vill skapa en känsla av solidaritet med omvärlden. På så sätt ser man det också som ett integrationsarbete. Båda dessa cirklar vill i förlängningen göra något för det omgivande samhället.
Vilka än intentionerna är med dessa studiecirklar och hur man än talar om dem som ett led i en integrationsprocess har vi svårt att finna att det förhåller sig så om vi med integration avser förhållanden på en strukturell nivå. Vi menar att det inte heller kan vara folkbildningens roll att verka på den nivån. En alternativ tolkning är att gränserna gentemot de Andra, dvs. svenskfödda personer, snarare förstärks i de segregerade studiecirklarna. Studiecirklarna är positiva för de enskilda deltagarna utifrån ett socialt perspektiv men tycks inte främja den strukturella integrationen för kollektivet. Liknande resultat återfinns i tidigare forskning.
128
Trots detta är
cirklarna viktiga och värdefulla för den enskilde. Kanske är de den enda möjligheten att i organiserad form träffas och diskutera sin situation. Vad det i förlängningen leder till kan vi inte förutsäga.
Folkbildningen är bra på att skapa mötesplatser för människor där de kan träffas under fria former och utveckla sina egna och gruppens intressen. Denna möjlighet gäller alla, men i invandrardeltagarnas fall skall dessa mötesplatser fylla ytterligare en funktion nämligen främja integrationen. Frågan man kan ställa sig är varför och hur detta ska bli möjligt. Vad är det som gör att denna integrationsaspekt inte påtalas för alla, dvs. även för svenskfödda, på samma sätt? En tänkbar tolkning är att integration i detta sammanhang mer handlar om anpassning till ”det svenska”, att mötesplatserna kan användas till att förmedla svenska tankar och värderingar. Vad som dock inte går att bortse från är att folkbildningen
128
Andersson, Laginder, Larsson & Sundgren, 1996.
också har en mer normativ roll som innebär att man ska föra vidare de demokratiska värderingarna.
4.2. Studiecirkeldeltagarna och lokalsamhället
I fyra av de fem studiecirklarna var deltagarna rekryterade utifrån att de var bosatta i det område där invandrarföreningen eller studieförbundet bedrev verksamhet. Dessa cirklar, åtminstone tre av dem, var också avsedda att på ett eller annat sätt förbättra situationen i bostadsområdet. Det handlar här om fyra s.k. utsatta bostadsområden. Tre av dem är förorter medan en är mer centralt belägen. Det är områden med en hög andel invandrare eller uttryckt på ett annat sätt; svensk-glesa områden
129
. De svenskar som bor i området uppfattas inte som ”den normale Svensson” som en intervjuad uttryckte det. Det är oftast svenskar med stora sociala problem i form av exempelvis missbruk eller kriminalitet. Det finns en intressant skillnad mellan de invandrardeltagare som deltog i de integrerade cirklarna och de som deltog i de segregerade. I de förstnämnda cirklarna deltog invandrare som var väl etablerade i det svenska samhället. De var företrädesvis akademiker och de hade en fast förankring sedan lång tid tillbaka på den svenska arbetsmarknaden. De hade ett intresse mer allmänt för olika former av vad de kallade integrationsfrågor och en vilja att försöka göra någonting för personer som hade det svårt på olika sätt i det svenska samhället. De ville i första hand stötta personer som tillhör den egna etniska gruppen, men ambitionen fanns att arbeta för ”invandrarkollektivet” som sådant. De flesta var överens om att invandrarna i allmänhet hade en mycket svår situation i Sverige. De hade också ett intresse för sitt eget bostadsområde. Man tyckte om området och ville att förhållandena där skulle vara så bra som möjligt. Detta var dock inte det primära motivet för att delta i studiecirkeln utan innehållet eller ämnet var viktigare. De deltog för att de hade ett genuint intresse för det som diskuterades i cirkeln. I båda cirklarna hade ämnesinnehållet en koppling till invandrares situation i samhället på olika sätt. I det ena fallet handlade det om en antidiskrimineringscirkel där man arbetade aktivt för att stötta människor som på olika sätt utsatts för diskriminerande handlingar. Deltagarna i denna cirkel menade att genom att undan-
129
Andersson, 2001.
röja diskriminering kan invandrares situation på arbetsmarkanden förbättras. Den andra cirkeln var inriktad på religionsdialog. Där menade man att genom att öka förståelsen för varandras utgångslägen vad gäller religion och tradition ökar man möjligheten till ett integrerat samhälle. I dessa cirklar var således intresset för integration som företeelse stort. Det är dock intressant att notera att ämnet var så betydelsefullt i dessa cirklar och det som var den drivande kraften.
Generellt kan man säga att invandrardeltagarna var kritiska till statsmakternas insatser när det gäller integrationssträvandena. Staten borde kunna göra mer för att förbättra villkoren för invandrare i Sverige, menade man. Det var en uppfattning som delades av de intervjuade svenskfödda deltagarna. Det var inte bara statsmakterna de var kritiska till utan också hur integrationspolitiken tillämpades inom olika samhällsområden. Mycket fungerade dåligt på grund av människors attityder och fördomar gentemot invandrare. Det finns en lagstiftning eller policy men den fungerar inte i realiteten, var den allmänna uppfattningen. Denna åsikt finns även diskuterad i Integrationsrapporten från 2002.
130
I de segregerade cirklarna deltog invandrare som i hög grad stod utanför det svenska samhället.
131
Det var personer som kan betrakt-
as som socialt exkluderade. Här var de flesta arbetslösa eller studerade svenska och deras situation kan betraktas som segregerad på flera olika områden. De hade i hög grad samma inställning själva. De såg sig som invandrare exkluderade från det svenska samhällslivet. När det gäller deltagandet i de studerade cirklarna kom initiativet i två av dem från invandrarna själva eller från deras förening. Detta gällde de cirklar som drevs tillsammans med SV och ABF. Det fanns ett behov som de ville få tillgodosett och därför startades studiecirkeln. Det var behov som delvis var relaterade till deras situation i det bostadsområde de bodde i. Genom studiecirkeln kan gruppen och individen få sina särbehov tillfredställda. Man skulle kunna likna detta med den situation som förelåg från början med de stora folkrörelserna. Här fanns ett sorts
… ideal om att drivkraften skulle komma inifrån gruppen själv.
132
130
Integrationsverket, 2002.
131
Ett undantag utgjordes av medlemmarna i den chilenska kulturföreningen där flera exempelvis hade arbete.
132
Andersson, Laginder, Larsson & Sundgren, 1996, s. 171.
I en sådan tolkning likställer man invandrarföreningarna med exempelvis nykterhetsrörelsen. Om man gör det faller ett sådant resonemang som vissa forskare för när man menar att det i dag inte finns några politiska grupper som arbetar för att förbättra de socialt exkluderade invandrarnas situation.
133
Man borde istället kunna
betrakta invandrarföreningarnas verksamhet som ett empowermentarbete, som en potentiell maktfaktor i samhället som arbetar för den egna gruppens behov som exempelvis arbetarrörelsen gjort. Det mångfaldiga samhället ser annorlunda ut än samhället gjorde i början av 1900-talet, därför är det kanske också naturligt att människor formerar sig utifrån andra kriterier än tidigare.
Problemet med detta resonemang är att den verksamhet vi talar om drivs i studieförbundens regi. De olika studieförbunden har sin ideologi och sina värderingar som man vill nå ut med. Det är inte säkert att det är värderingar som helt och fullt delas av invandrarföreningarna. Flera av de intervjuade var inte heller medvetna om att det fanns ett studieförbund bakom cirkeln. De såg den som en naturlig del i invandrarföreningens verksamhet. Frågan vi ställer oss är; vilken funktion fyller studieförbunden här? Ett sätt att tolka det är att studieförbunden endast blir transportörer av statens pengar, en i mångas tycken oväsentlig mellanhand. Vi menar dock inte att det inte handlar om folkbildning, för det gör i högsta grad. Det handlar om en folkbildning för att stärka den egna gruppen och också i viss mån det område man bor i. På detta sätt har folkbildningen alltid arbetat, dvs. genom att stärka olika gruppers särart, att mobilisera den egna gruppen för att få en bättre livssituation. På det sättet skiljer sig inte samarbetet mellan studieförbunden och invandrarföreningarna från tidigare sätt att arbeta inom folkbildningen.
Nackdelen med att arbeta utifrån särarter är att det i detta sammanhang kan försvåra ett mobiliserande av hela ”invandrarkollektivet” eller den panetniska solidariteten. Det finns bland flera av de intervjuade en sådan ambition men studieförbundens samarbete med olika etniska föreningar blir här ett hinder eller kan leda till splittring. Splittringen blir synlig både inom invandrarkollektivet och i förhållande till de svenskfödda. Denna situation upplevs som ett problem såväl inom studieförbunden som inom invandrarföreningarna.
133
Se exempelvis Sernhede, 2002.
Det egna området är naturligtvis viktigt för de boende. Här har man sin familj och sina vänner. Bostadsområdet upplevs som ett samhälle i samhället, och i viss mån som övergivit av de officiella myndigheterna. Man måste själv verka för att förbättra situationen för de boende i bostadsområdet. Intresset för det egna bostadsområdet ansågs i den förra SUFO-utvärderingen vara lågt bland invandrardeltagarna och högre bland svenskfödda deltagare. Denna tendens kan vi inte se i vår studie. I tidigare forskning sägs att
Betydelsen för lokalsamhället kan sökas i den gemenskap, stöd och växande som kommer ur verksamheten.
134
Detta är ett påstående som vi menar fortfarande äger sin giltighet. Man vill ge den egna gruppen en trygghet och en möjlighet att ”navigera” i en tuff värld. Det tycks finnas tankar om att gruppen är hotad på olika sätt och för att bättre klara sin situation behöver man gemenskapen och det stöd man kan få där. Staten eller kommunen kan inte längre hjälpa gruppen att få en bättre situation. Man måste ta saken i egna händer. Den offentliga nedrustningen av välfärden har inneburit att både studieförbund och invandrarföreningar upplever att man tagit över delar av ansvaret. Exempelvis har nedrustningen, enligt de intervjuade, inom skolans ram lett till att studieförbund och invandrarföreningar tillsammans driver verksamhet såsom läxläsning och fritidsaktiviteter. I de segregerade studiecirklarna finns det egna bostadsområdet och villkoren där alltid närvarande. Det är den kontext vari behov och önskemål uppstår.
Cirkeln med svensk ledare har också deltagare som kan betraktas som socialt exkluderade. Här är dock relationen till cirkeln annorlunda. Den skiljer sig vad gäller både cirkelns uppkomst och dess innehåll. Cirkeln startade inte utifrån ett behov som kvinnorna hade, åtminstone inte om man utgår från cirklarnas innehåll, utan mer som ett humanitärt projekt från NBV:s sida. Innehållet fokuserar inte heller på något specifikt behov från kvinnornas sida. Det är en matlagningscirkel och dessa kvinnor, husmödrar sedan många år tillbaka, kan redan laga mat. Denna cirkel är inte heller som de andra två kopplad till något speciellt bostadsområde. Här bygger gemenskapen snarare på att alla deltagare kommer från samma land. Det man kan samlas kring är de gemensamma erfarenheter man har från hemlandet och från sin tid i Sverige. Dessa kvinnor var vana
134
Andersson, Laginder, Larsson & Sundgren, 1996, s. 155.
studiecirkeldeltagare då de deltagit under ett antal år i NBV:s verksamhet.
Den folkbildande verksamhet som i dag finns i de svårt utsatta bostadsområdena har till syfte antingen att stärka olika grupper eller att stärka lokalsamhället som sådant eller kanske både ock. Det är en verksamhet som betyder mycket för de enskilda personerna som deltar, men frågan är vilken roll den spelar sett ur ett vidare samhällsperspektiv. Kan det vara så att folkbildningsverksamheten snarare konserverar den situation som i dag råder i dessa områden? Bygger man helt enkelt upp murar som blir än mer svårforcerade för dem som vill ta sig in eller dem som vill ta sig ut? Eller är det kanske så att verksamheten i de utsatta områdena kan ses som en grund för ett politiskt arbete bland invandrarföreningarna, ett avstamp ifrån vilket man kan föra kampen för den egna gruppens rättigheter vidare? I så fall skulle det finnas stora likheter med tidigare folkbildning och de stora folkrörelserna.
Det finns dock en skillnad här och det är den problematiska frågan om representation. Arbetarna hade sitt eget studieförbund, nykteristerna sitt etc. Invandrarna saknar ett eget studieförbund och det kanske inte heller är en bra lösning. Som vi påtalat ett flertal gånger tidigare är inte invandrargruppen en homogen grupp, men var nykteristerna det? Vad man har gemensamt är att man invandrat (de flesta av dem) till Sverige och de specifika problem som är förknippade med att inte dela ursprung, tradition och exempelvis hemspråk med majoritetsbefolkningen. Vad invandrargruppen saknar, och som medlemmarna i folkrörelserna oftast hade, är gemensamma värderingar, intressen och övertygels er.
135
Invandrarkollektivet kan inte heller i dag betraktas om en maktfaktor i samhället som exempelvis arbetarrörelsen gjorde.
4.3. Intern demokrati
Relationen mellan invandrarföreningarna och studieförbunden är i vissa fall komplex och ibland problemfylld. Detta har delvis tidigare berörts. I vissa fall är invandrarföreningarna medlemsorganisationer i studieförbunden och ibland inte. Vi uppfattar att det i det senare fallet blir komplicerat. Svårigheterna kan delvis förklaras med att studieförbunden i dessa fall oftast saknar en tydlig praxis i samarbetet med invandrarföreningarna. Det kan finnas en policy men
135
Larsson, 2001.
en osäkerhet om hur den ska omsättas i praktiken. Detta leder ibland till missförstånd och misstänksamhet. Detta kan man se i relationen mellan exempelvis SV och den chilenska kulturföreningen. Trots att kulturföreningen samarbetat med SV i över tjugo år, tycker de inte att de har något inflytande över de beslut som fattas inom SV. Ett vanligt sätt att uttrycka detta var att säga, och då särskilt efter att bandspelaren stängts av:
…vi står jämt med mössan i handen, de har alltid den slutliga beslut om vad vi kan göra eller inte göra.
Känslan av maktlöshet i förhållande till studieförbundet var påtaglig hos de aktiva medlemmar som vi intervjuade. I denna känsla av maktlöshet och avsaknad av inflytande fanns en uppfattning hos de flesta av dem vi intervjuade i den chilenska kulturföreningen att det implicita budskapet från studieförbundet var att studieförbundet visste bäst. Om man gjorde som studieförbundet ville då skulle man få stöd, annars blev man utan. Det var tydligt att flera av de intervjuade kände sig tvingade till en viss anpassning, vilket ledde till att olika invandrarföreningar satsade på verksamhet och aktiviteter som de trodde hade den största möjligheten att få stöd av studieförbundet. Detta skulle kunna vara en förklaring till att de flesta invandrarföreningar satsar på studiecirklar med kulturell inriktning och som har som målgrupp den egna etniska gemenskapen. Detta var enligt de flesta studieförbund vi studerade den största och växande aktiviteten inom folkbildningen.
Flera av invandrarföreningarna upplever att de mer eller mindre är ”överkörda” av studieförbunden och att studieförbunden inte tar hänsyn till de omständigheter som de flesta invandrarföreningar arbetar under. Invandrarföreningarna saknar oftast en stabil ekonomi och de flesta medlemmarna arbetar ideellt. Deras upplevelse är att de också har svårt att konkurrera med studieförbunden om externa medel, till exempel medel från Storstadssatsningen eller från kommunen. De kan vara delaktiga i ansökningar men inte som huvudansvariga för projekt. Många menar att de inte får någon utdelning för att vara med utan att pengarna istället förvaltas hos studieförbunden. I bästa fall kan någon i föreningen få ett tidsbegränsat arbete inom projektets ramar. Det handlar således om att representanter från invandrarföreningar upplever att de inte erhåller ett erkännande och att de inte respekteras som fullvärdiga samarbetspartner. De upplever att de befinner sig i underläge.
De studieförbund vi studerat påpekade att den främsta uppgiften i deras verksamhet för invandrare var att skapa mötesplatser för dialog. Detta, som vi påpekat tidigare, förutsätter en ömsesidighet, en tolerans och att det föreligger lika villkor. Enligt våra resultat tycks dock detta inte vara fallet. Frågan är då hur stor möjligheten blir för studieförbunden att fungera som mötesplatser om den ene aktören i detta sammanhang upplever att man befinner sig i ett underläge.
Det är inte bara invandrarföreningarna som tar upp problematiken i relationen mellan studieförbund och invandrarförening. Flera av studieförbunden gör det också. De intervjuade från ABF exempelvis menar att strukturerna inom studieförbunden är förlegade och behöver på ett annat sätt anpassas efter den verksamhet som bedrivs. Detta innebär i detta fall att cirkeln skulle ha en betydligt större representation i styrelserna. Det upplevs som en ohållbar situation i längden att vara en organisation som säger sig bygga på demokratiska principer och sedan ha en intern demokrati som inte fungerar. På något sätt måste representationen inom studieförbunden spegla den verksamhet som försiggår ute på fältet.
Det sätt samarbetet i dag är organiserat på skulle också kunna tolkas på ett motsatt sätt. Man skulle kunna hävda att studieförbunden saknar insyn i den statsbidragsmottagande verksamhet som drivs av invandrarföreningarna. För studieförbunden upplevs detta som ett dilemma. Man vill vara med och stödja verksamheter med god kvalitet och som stämmer överens med de egna målen, samtidigt som man inte vill gå in och kontrollera eftersom folkbildning är och ska vara fri och frivillig.
Studieförbunden deltar oftast inte i invandrarföreningarnas verksamhet mer än genom ekonomiska bidrag och de för inte heller ut sin ideologi på ett aktivt sätt. Detta var något som påtalades som viktigt i SUFO 96. De personer som deltar i invandrarföreningarnas verksamhet som stöds av ett studieförbund, vet oftast inte att ett studieförbund står bakom. Om de vet det, vet de inte vilket studieförbund det handlar om och inte heller vilken ideologi det studieförbundet representerar. De bryr sig inte heller om detta, huvudsaken är att man kan driva den verksamhet man vill. I flera av de studerade fallen visar det sig att det är de ekonomiska villkoren och inte ideologin eller värderingarna som får styra. Sedan kan naturligtvis studieförbundens ideologi styra hur de fördelar medel och till vem.
Det nuvarande systemet tycks i viss mån missgynna både studieförbunden och invandrarföreningarna. Studieförbunden kan i vissa fall upplevas som om de reduceras till en ekonomisk mellanhand mellan staten och invandrarföreningarna. Invandrarföreningen å sin sida tvingas driva en försvagad kulturell verksamhet utan det kraftfulla innehåll man skulle vilja önska. Ser man det ur ett demokratiskt perspektiv kan man säga att den interna demokratin i studieförbunden är satt ur spel. Om man tar ABF som exempel så är det stora organisationer typ Hyresgästföreningen som är representerade i styrelsen men för dessa organisationers medlemmar bedrivs i dag en mycket begränsad studiecirkelverksamhet. Där tycks inte finnas något större behov längre. Verksamheten bedrivs istället i samarbete med olika invandrarföreningar av vilka en stor del inte finns representerade i styrelsen. Detta upplevs som ett problem både inom studieförbunden och inom invandrarföreningarna. Trots en medvetenhet om detta från båda parter har man ännu inte funnit någon lösning på problemet.
4.4. Slutord
Om man tolkar studiecirkeldeltagarnas upplevelser av betydelsen av att delta i folkbildande verksamhet kan man säga att det finns flera företeelser som har betydelse. Några av dessa har vi uppmärksammat i vår studie. Vi har gjort detta med människors möjlighet att leva ett fullgott, jämlikt och likvärdigt liv i tankarna. Vi har försökt att studera hur folkbildningen har kunnat bidra i detta sammanhang. Vårt specifika fokus har varit på de etniska minoriteterna. Vi har kommit fram till att hur studiecirkeln är organiserad har betydelse. Här är de studiecirklar som drivs i samarbete mellan studieförbund och invandrarföreningar av speciellt intresse. Cirklarnas innehåll eller fokus spelar också en roll samt vilka förutsättningar eller villkor de människor lever under som deltar. Det har också betydelse om man funderar utifrån ett samhälls- eller individplan.
Vi har enbart studerat fem studiecirklar och deras verksamhet. Det finns en mängd studiecirklar som pågår runt om i Sverige som har ett annat innehåll, ett annat upplägg och andra synbara effekter. Dessa studiecirklars verksamhet belyses inte i denna studie. Vi menar dock att i våra resultat blir vissa mönster synliga och att detta är mönster som kommer igen även i andra sammanhang. Vi
kan därför göra försiktiga antaganden om en möjlig tillämpning av resultaten i andra situationer under liknande förhållanden.
136
En del
av våra resultat kan utifrån detta ses som varande av mer generell karaktär och vi drar därför vissa slutsatser som vi också i viss mån kan finna stöd för i tidigare forskning. Det är sedan upp till läsaren att sätta våra resultat i relation till sin egen verksamhet och därigenom bedöma studiens relevans, dvs. en form av generalisering beträffande läsaren.
137
Utifrån våra resultat tycks integrerade studiecirklar vara att föredra om man vill uppnå ett mer jämlikt förhållande mellan invandrare och svenskfödda och om man har som mål ett ömsesidigt erkännande av varandra och varandras värderingar och traditioner. Detta tycktes man delvis uppnå i dessa cirklar om man ser det på en individuell nivå. I en av de studerade integrerade cirklarna hade man genom dialog och närhet uppnått en större förståelse för varandra och varandras perspektiv. De deltagande själva uppfattade att cirkeln hade ett stort värde. Det fanns även effekter utanför de deltagande i cirkeln men dessa var begränsade. Cirkeln kan således sägas ha betydelse på en individuell social nivå. Dess betydelse på en mer strukturell nivå tolkar vi dock som begränsad eller i alla fall svår att uttala sig om. Vi kan inte heller, som tidigare nämnts, se att detta primärt skulle vara folkbildningens uppgift, dvs. att verka för förändringar på det strukturella planet. Vi tror att folkbildningens potential för att verka som mötesplats mellan olika individer och grupper är stor och ibland leder dessa möten till en jämlik dialog. Så menar vi var fallet med religionsdialogcirkeln.
De segregerade cirklarna är mer problematiska och svåra att på ett entydigt sätt diskutera. Det finns som vi ser det åtminstone två invändningar man kan ha gentemot att organisera cirklar på detta sätt. Den första rör folkbildningens uppgift att skapa mötesplatser eller arenor för att möjliggöra möten mellan människor från olika kulturer som man uttrycker sig.
138
Har man studiecirklar med del-
tagare från enbart en etnisk minoritetsgrupp kommer aldrig detta möte tillstånd. Det kan vara möten som är positiva för deltagarna men de fyller inte den funktion som avses.
Den andra invändningen är mer en paradox. Vi uppfattar det nämligen som en omöjlig uppgift att verka för särartsintressen samtidigt som man strävar efter ett tillstånd av integration som i viss
136
Detta sätt att resonera återfinns exempelvis i Patton, 1980.
137
Merriam, 1994.
138
Reg.prop. 1997/98:115.
mån verkar för likriktning. Att föra en kamp för särartsintressena innebär att man tar fram det partikulära och utifrån detta stärker olika grupper och gruppidentiteter. Om man strävar efter ett tillstånd av integration innebär det oftast att man behandlar alla lika utifrån en bedömning att alla har lika värde och är värda samma respekt. Alla ska ha lika tillgång på lika villkor till samhällets resurser.
139
Eller är det kanske så som den slovenske samhälls-
filosofen Slavoj Zizek menar att toleransen och erkännandet av den Andres särart vilar på en föreställning om den egna normaliteten. Skulle inte detta i viss mån kunna vara en förklaring till hur denna paradox trots allt blir möjlig eller upplöses. Om man resonerar som Zizek kan man stödja och respektera en särart eftersom det samtidigt finns en strävan att denna särart eller skillnad gentemot det normala försvinner. Att stödja särarten blir då inte en motsats till att värna om likheten.
Det finns också fördelar med de segregerade cirklarna. De har på en individuell nivå en stor social betydelse. Dess betydelse för deltagarna vad gäller möjligheterna att på ett mer övergripande plan erhålla tillgång till samhällets resurser i form av bostad, arbete, hälsovård etc. tolkar vi dock som liten. Visserligen kan det handla om en stärkt självkänsla och gruppidentitet, men den tycks inte föra deltagarna närmare en integrerad situation i bemärkelsen större möjligheter till tillträde på arbetsmarknaden, bättre socioekonomisk situation etc.
Man kan istället göra en alternativ tolkning av de segregerade studiecirklarna och säga att verksamheten stärker gränserna mellan olika grupper. Den verksamhet som bedrivs där tolkar vi som en mycket bra och viktig folkbildande verksamhet för de som deltar, men vi menar att det inte är meningsfullt att tala om att den skulle bidra till en strukturell integration, åtminstone inte på kort sikt. En verksamhet kan dock vara bra och värdefull även om den inte direkt fokuserar den strukturella integrationen. Ett sätt att se på denna verksamhet är att se den som ett politiskt arbete bland invandrargrupperna där de arbetar för att förbättra sin egen situation. Invandrare beskylls ofta för att vara politiskt passiva. Vi tror att det är tvärtom men man agerar inte i de etablerade partierna. Ett annat sätt att uttrycka detta är att säga att det föreligger ett
139
Ett liknande resonemang för exempelvis Fraser, 1998.
... konfliktfyllt förhållande mellan å ena sidan vissa etablerade politiska institutioner och å andra sidan vissa kollektiva identitetsprocesser...
140
Vi tror att det svenska samhället och även studieförbunden på ett tydligare sätt måste erkänna invandrarföreningarna som jämlika samarbetsparter på ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Samarbetet präglas nu delvis av misstro och frustration. Genom att invandrarföreningarna ges en starkare och mer jämlik roll kan förhoppningsvis också självkänslan stärkas hos olika minoritetsgrupper.
Våra resultat indikerar också att kontakter mellan svenskfödda och invandrare underlättas om det sker på organisations- eller gruppnivå. En dialog mellan individer kan lättast starta med en dialog mellan föreningar. Detta uttrycktes bl.a. av medlemmarna i den muslimska kulturföreningen. En förutsättning för detta är dock att dialogens parter är jämställda. Dialogen blir omöjlig om den ena aktörens kultur ses som ett problem och den andre aktörens som det normala. Inom folkbildningen finns potentialen för dessa möten mellan organisationer och individer, möten som leder till att fler kan känna delaktighet i samhället, men i dag är det delvis föråldrade strukturer som hindrar att möten äger rum.
Fokus eller innehåll i studiecirklarna tycks också ha betydelse för vilken roll cirkeln spelar i deltagarnas process mot ett aktivare deltagande på olika samhällsområden. Vi kan se att vissa cirklar är fokuserade på dialog och större förståelse, antingen i gruppen eller mellan grupper (Sensus och ABF), vissa mer på aktiva handlingar (Studiefrämjandet och SV) och vissa på praktiska aktiviteter (NBV). Det är lättast att se att det fanns en strävan mot större förståelse grupper emellan i den studiecirkel som var integrerad och inriktad på dialog. Där fokuserades just denna förståelse och ett erkännande av varandra och varandras särart. I de cirklar som var inriktade på aktiv handling blev just handlingen den viktiga. Sedan kunde handlingarna i sig ha en avsikt att öka integrationen, dvs. förbättra positionerna för vissa grupper, men fokus i studiecirkeln var inte integration för dess enskilda deltagare. Cirkeln med inriktning på praktisk verksamhet var främst inriktad på social samvaro.
För att en person ska kunna leva ett ”gott” liv krävs att man har tillgång till samhällets resurser på olika sätt i form av ett bra boende, ett arbete, ett socialt välfungerande nätverk, en god hälsa etc. Dessa olika faktorer kan ses som företeelser viktiga ur det som
140
Thörn, 2002, s. 102.
brukar benämnas ett integrationsperspektiv. En del av de personer vi intervjuade levde i detta avseende ett gott liv, och de beskrev själva sin situation som integrerad. Andra levde under förhållanden som kan karaktäriseras som social exkludering. För dessa personer var vägen lång till ett ”gott liv”. Deltagande i en studiecirkel kunde knappast förbättra deras situation på något övergripande strukturellt sätt. Det kunde dock underlätta vardagen. Vi menar att det måste till åtgärder på ett mer strukturellt plan som en grundförutsättning. Det finns en fara i att tillmäta folkbildningen för stor betydelse ur ett strukturellt integrationsperspektiv i de utsatta bostadsområdena, vilket vi anser att det görs i dag. Genom att fungera som mötesplatser bidrar folkbildningen till integrationen sägs det. Om man lägger ett ”integrationskrav” på folkbildningen är risken stor att det blir ett fokus på individ och kultur när det är troligt att det snarare är strukturen som ska fokuseras. De strukturella åtgärder som bör vidtas handlar istället om arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik etc. och kan inte primärt ses som folkbildningens ansvarsområde. Studieförbundens verksamhet i de utsatta bostadsområdena är viktig för många människor och bra exempel på folkbildning, men dess betydelse för den strukturella integrationsprocessen menar vi är och måste vara begränsad. Det är möjligt att ett deltagande för den enskilde i vissa fall kan bli till ett led i någon form av integrationsprocess, vilket vi dock ställer oss tveksamma till, men för gruppen eller kollektivet blir verksamheten uddlös. Det syfte dessa studiecirklar får är istället att, som för andra grupper i samhället, tjäna som en möjlighet att odla den egna särarten, åtminstone för de segregerade grupperna. Cirklarna ger ett avstamp för ett ”politiskt” arbete för att förbättra den egna vardagen, inte situationen för invandrarna som kollektiv, om inte de verksamma föreningarna ges en annan position. Vad den demokratiska folkbildningen i första hand bör göra för att kunna ha en betydelse i skapandet av ett integrerat samhälle, är således att se om sin interna demokrati.
En fråga vi avslutningsvis vill lyfta är den om det är motiverat att det finns en speciell policy vad gäller invandrare och folkbildning. Bör invandrare även fortsättningsvis vara en prioriterad målgrupp och finns det belägg för att den speciella satsning som görs i dag leder till att invandrarens situation i utsatta bostadsområden förbättras? Vi tror att vi kan svara ja på dessa frågor. Studieförbundens folkbildande arbete i utsatta svenskglesa bostadsområden är
oerhört viktig. Den kommer många personer till del och den ersätter t.o.m. ibland kommunal verksamhet.
De etniska minoritetsgruppernas situation beskrivs i mångt och mycket som katastrofal och utifrån detta behövs allt stöd som går att få. Vad som dock är viktigt är att stödet ges på ett respektfullt sätt och på ett sätt som inte konserverar rådande strukturer och förhållanden. Om folkbildningen ska bidra till det mångkulturella samhällsbyggandet måste invandrare och deras organisationer få en annan roll. Det måste också utvecklas en större tolerans och erkännande av det som är olika. Folkbildningens roll får inte bli att anpassa invandrare till svenska normer och värderingar, då kommer dagens situation att kvarstå i de utsatta områdena och vi når aldrig de av staten högt uppsatta målen om ett integrerat samhälle.
Referenser
Alsmark, G. (1997) Skjorta eller sjal? Kulturella identiteter i tid och
rum. Lund: Studentlitteratur. Andersson, E., Laginder, A-M., Larsson, S. & Sundgren, G. (1996)
Cirkelsamhället – Studiecirklars betydelse för individ och lokalsamhälle. SOU 1996:47. Delbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen. Stockholm: Fritzes. Andersson, R. (2001) Skapandet av svenskglesa bostadsområden.
Magnusson, L. (red) Den delade staden. Umeå: Boréa Bokförlag
.
Bel Habib, H. (1997) Arbetet med romerna – en utvärdering på
gång. Från integrationspaket till ekonomiska aktörer. Invandrare & minoriteter 6/97, sid. 21–23. Bhabha, H. (1990) Introduction: Narrating the Nation. Bhabha, H.
(ed) Nation and Narration. London: Routledge. Bhabha, H. (1999) Det tredje rummet. Eriksson, C., Eriksson
Baaz, M. & Thörn, H. (red) Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa. Burr, V. (1995) An Introduction to Social Constructionism. London:
Sage. Carlbom, A. (1997) Sverige – ett främmande moraliskt rum.
Invandrare & minoriteter, 1/97, sid. 12–16. Diaz, J. (1996) Invandrarnas integration – några teoretiska och
metodologiska utgångspunkter. Invandrarpolitiska kommittén. Bilaga till slutbetänkandet. Vägar in i Sverige. SOU 1996:55. Stockholm: Fritzes. Diaz, J. (1997) Primärintegration och bidragsberoende: studie av
integration och tidigt bidragsberoende inom det kommunala flyktingmottagandet. Norrköping: Statens invandrarverk. Ekblad, S. (1996) Ohälsa försvårar integration. Invandrare &
minoriteter 3/96, sid. 15–17. Eriksson, C., Eriksson Baaz, M. & Thörn, H. (red)(1999)
Globaliseringens kulturer. Den postkoloniala paradoxen, rasismen och det mångkulturella samhället. Nora: Nya Doxa. Eriksson, L. (1998a) Folkhögskolan som mångkulturell mötesplats.
Stockholm: Folkbildningsrådet. Eriksson, L. (1998) Kunskapslyftet – ett hot mot folkhögskolans
själ eller en renässans för folkhögskoleidén – en förstudie
rörande de s.k. s-anslagsplatserna. Stockholm: Folkbildningsrådet. Eriksson, L. (1999) Folkbildning i ett mångfaldigt samhälle – segre-
gerad verksamhet med integrerande syfte? Stockholm: Folkbildningsrådet
.
Eriksson, L. (2002) ”Jag kommer aldrig att tillhöra det här samhället”
Om invandrare- integration – folkhögskola. Linköping Studies in Education and Psychology No. 84. Linköping: Linköpings universitet, Institutionen för beteendevetenskap. Fay, B. (1996) Contemporary Philosophy of Social Science. Oxford:
Blackwell Publishers Inc. Figurroa, P. (1991) Education and the social contruction of ”race”.
London: Routledge. Folkbildningsrådet (2000). Statsbidrag till studieförbunden.
Stockholm. Fraser, N. (1998) From Redistribution to Recognition? Dilemma
of Justice in a ”Post-Socialist Age”. Wilett, C. (ed) Theorizing Multiculturalism. A guide to the Current Debate. Oxford: Blackwell Publishers Ltd. Gougoulakis, P. (1996) ”man lär sig mer än man tror genom att
träffas”. SOU 1996:154 Tre rapporter om studiecirklar. Delbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen. Stockholm: Fritzes. Gougoulakis, P. (2001) Studiecirkeln: livslångt lärande … på
svenska! En icke-formell mötesplats för samtal och bildning för alla. Lärarhögskolan i Stockholm. Institutionen för samhälle, kultur och lärande. Studies in Educational Sciences 40. Stockholm: HLS Förlag. Gougoulakis, P. (2002) Har studiecirkeln någon framtid?
Bengtsson, H.A. (red) Folkbildning i vår tid, en antologi om makt och demokrati. Stockholm: Atlas. Grinter, R. (1992) Multicultural or antirasist education: The need
to chose. Lynch, J. Modgil, C. & Modgil, S. (eds) Education for cultural diversity: Convergence and divergence. London: Farmer. Habermas, J. (1997) Diskurs, rätt och demokrati: politisk-filosofiska
texter. Göteborg: Daidalos. Hall, S. (1997) Representation: cultural representations and
signifying practices. London: Sage Heller, A. (1996) The Many Faces of Multiculturalism. Bauböck,
R., Heller, A. & Zolberg, A. (eds) The Callenge of Diversity.
Integration and Pluralism in Societies of Immigration. Hants: Avebury. Hoff, G. (1996) Multicultural Education in Germany: Historical
Develompent and Current Status. Banks, J. & McGee Banks, C. (eds) Handbook of Rersearch on Multicultural Education. New York: Macmillan Publishing. Husén, T. & Neville Postlethwaite, T. (eds) (1994) The
international encyclopedia of education. Volym 7. Oxford: Pergamon. Integrationsverket (2002) Rapport Integration 2002. Knocke, W. (1986) Invandrade kvinnor i lönearbete och fack: en
studie om kvinnor från fyra länder inom Kommunal- och Fabriksarbetareförbundets avtalsområde. Forskningsrapport/ arbetslivscentrum 53. Stockholm: Arbetslivscentrum, Brevskolan. Kommittédirektiv 2001:74. Utvärdering av folkbildningen. Larsson, S. (2001) Study Circles as Democratic Utopia. Bron, A.,
Schemmann, M. (eds) Civil Society, Citizenship and Learning. BSIAE. Bochum Studies in International Adult Education. Münster: Lit Verlag. Lewis, G. (1998). Welfare and social construction of race. Saranga,
E. (ed) Embodying the Social: constructions of difference. London: Routledge. Lithman, Y. G. (1981) Andra generationen och ett flerkulturellt
Sverige. Hamberg, E. & Hammar, T. Invandringen och framtiden. Stockholm: Liber. Lundberg, M. (2003) Om överläggande samtal och hållbar utveck-
ling. En studie av deliberativ demokrati. Under tryckning. May, S. (1994) Making Multicultural Education work. Toronto:
Ontario Institute for Studies in Educaion. Multilingual Matters Ltd. Melucci, A. (1992) Nomader i nuet: Sociala rörelser och individuella
behov i dagens samhälle. Göteborg: Daidalos Merriam, S. (1994) Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Student-
litteratur. Nordvall, H. (2002) Radikal moteld. Bengtsson, H.A. Folkbildning
i vår tid. En antologi om makt och demokrati. Stockholm: Atlas Nussbasum, M. (1997) Cultivating Humanity. A classical defense of
reform in liberal education. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Osman, A. (1999) The ”Strangers” Among Us. The social
Construction of Identity in Adult Education. Linköping Studies in Education and Psychology No. 61. Linköping: Linköpings universitet, institutionen för pedagogik och psykologi. Patton, M.Q. (1980) Qualitiative Evaluation Methods. London:
Saga publications. Regeringens proposition 1997/98:16. Sverige, framtiden och mång-
falden – från invandrarpolitik till integrationspolitik. Regeringens proposition 1997/98:115. Folkbildning. Rubensson, K. (1996) Studieförbundens roll i vuxenutbildningen.
SOU 1996:154 Tre rapporter om studiecirklar. Delbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen. Stockholm: Fritzes. Schierup, C-H. (2003) Political Economics of Exclusion.
Transatlantic Convergence or Transatlantic Split? Working paper in progress. Sernhede, O. (2002) Alienation is my nation. Stockholm: Ordfront. SOU 1996:47 Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelse för individ
och lokalsamhälle. Delbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen. Stockholm: Fritzes. SOU 1996:55 Vägar in i Sverige. Invandrarpolitiska kommittén.
Bilaga till slutbetänkandet. Stockholm: Fritzes. SOU 1996:154 Tre rapporter om studiecirklar. Delbetänkande av
Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen. Stockholm: Fritzes. SOU 1996:159 Folkbildningen – en utvärdering. Slutbetänkande av
utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen. Stockholm: Fritzes. Statistiska centralbyrån (1998) Folkbildningens verksamhet för
invandrare och funktionshindrade. Resultat av en enkät till folkbildningens basorganisationer maj 1998. Stockholm: Folkbildningsrådet. Spivak, G.C. (1993) Outside in the Teaching Machine. London:
Routledge. Svensson, A. (1995) Att se på folkbildning. Om vad folkbildning
menar att det är. Bergstedt, B. & Larsson, S. (red) Om folkbildningens innebörder. Linköping: Mimer Thörn, H. (2002) Globaliseringens dimensioner. Nationalstat,
världssamhälle, demokrati och sociala rörelser. Stockholm: Atlas. Wacquant, L.J.D. (1996) Red belt, black belt: racial division, class
inequality and the state in French urban periphery and the
American ghetto. Enzo, M (ed) Urban Poverty and the Underclass. London: Blackwell. Vancouver School Board (1995) Multiculturalism and Anti-racism. Westin, C. (1997) Det mångkulturella samhället. Kommittén om
ett nationellt kunskapslyft för vuxna. Vuxenpedagogik i teori och praktik. Kunskapslyftet i fokus. SOU 1997:158. Stockholm: Fritzes. Zizek, S. (1997) Multicultralism, or, the Curltural Logic of Multi-
national capitalism. New Left Reviview, no 225. Åhlund, A. & Karlsson, L-G. (1996) Svensk pluralism i
omvandling. SOU 1996:55 Vägar in i Sverige. Invandrarpolitiska kommittén. Bilaga till slutbetänkandet. Stockholm: Fritzes. Ödman, P-J. (1979) Tolkning, förståelse, vetande. Hermeneutik i
teori och praktik. Borås: AWE/Gebers.
Folkbildning och funktionshinder
– en fallstudie i Skåne
Stig Larsson Hanna Egard Kerstin Olofsson
Harec, Centrum för forskning kring handikapp och rehabilitering Samhällsmedicinska institutionen Lunds universitet
Förord
Föreliggande arbete är inte bara ett resultat av vår egen verksamhet. De kontinuerliga möjligheter till utbyte av idéer, tankar och resultat inom tidigare forskning, som vi haft med SUFO 2:s ledning, sekretariat, experter och andra forskare som deltagit i utredningens forskarmöten, har varit av särskild vikt för oss. Här har vi haft möjligheter att diskutera med andra forskare, som arbetat med folkbildningen ur andra perspektiv som ungdomarnas, invandrarnas eller pedagogernas. I detta arbete avstår vi därför tämligen konsekvent från att referera till forskning inom dessa tangerande områden.
Arbetet med föreliggande rapport har företrädesvis skett i Skåne. Vi har också haft många spännande och givande kontakter med företrädare för folkbildning, handikapprörelser och myndigheter nationellt och regionalt på andra håll i landet. I anslutning till verksamheten vid HAREC, Centrum för handikapp- och rehabiliteringsforskning, har vi haft särskilt nära kontakter med berörda verksamheter och brukare i Skåne, som beredvilligt medverkat i studien på olika sätt.
Vi som arbetat med detta projekt har haft en viss arbetsfördelning oss emellan. Sålunda har jag lett projektet och i första hand svarat för kapitel 1, 2 och 7 i det direkta författandet. Jag har också medverkat med mindre delar i de övriga kapitlen. Arbetsfördelningen mellan Kerstin Olofsson och Hanna Egard har varit den, att Kerstin i huvudsak ansvarat för de delar som särskilt gällt folkhögskolorna och Hanna för de som angått studieförbundens verksamhet. Några vattentäta skott har självklart inte funnits mellan de bägge delarna och vissa konkreta delar av detta arbete har vi gjort (bl.a. en relativt omfattande enkät till samtliga handikapporganisationer i Skåne) samfällt inom bägge områdena. Hanna kom förhållandevis sent med i arbetet eftersom hon ersatte en annan medarbetare som av olika anledningar enbart var med i den initiala fasen. Bl.a. på grund härav har vi haft hjälp med intresserade deltagare i och företrädare för studieförbundens verksamhet genom Anna Ljungberg och Cathrine Tuvesson.
Som alltid, när man lämnar ifrån sig en forskningsrapport, känns det som om man skulle vilja arbeta vidare med flera av de områden som man studerat. Trots att vårt arbete kanske reser fler frågor än det lämnar i termer av svar, hoppas vi att folkbildning och funktionshinder blir ett mera synligt forskningsområde i framtiden än det varit hittills.
Malmö i september 2003 Stig Larsson Professor
1 Folkbildningen möter personer med funktionshinder
Inledning
Folkbildningsarbetet i Sverige har sedan lång tid utgått från värden som demokrati, jämlikhet och solidaritet. Den uttalade respekten för alla människors lika värde har tagit sig konkreta uttryck i att folkbildningens institutioner eftersträvat att vara tillgängliga och öppna för alla och att man särskilt uppmärksammat och rekryterat människor som är utbildningsmässigt och kulturellt eftersatta. Särskilda åtgärder som har varit specifikt inriktade mot att stärka marginaliserade människors möjligheter att delta i folkbildningen togs i institutionaliserad form i bruk först i slutet av 1960-talet. Dessförinnan hade samhällets ekonomiska stöd till verksamheten enbart bestått av generella bidrag. Folkbildningen gavs genom det nya stödet ekonomiska möjligheter att göra mer verkningsfulla insatser i arbetet med att försöka utjämna utbildnings- och klassklyftor i samhället (Johansson, 1991).
Mot denna bakgrund har just jämlikhetsperspektivet varit ett ofta förekommande tema i de senaste decenniernas diskussion om folkbildningsarbetets mål och mening, vilket tydligt uttrycks i folkbildningens explicita syften. Dessa framgår bl.a. i förordningen om statsbidrag till folkbildningen vilken reglerar övergripande nuvarande folkbildningsbidrag från staten. I förordningen har riksdag och regering formulerat mål och motiv för att bevilja statsbidrag och inom ramen för dessa planerar studieförbund och folkhögskolor själva sin verksamhet (prop. 1997/98:115). De nuvarande syftena för folkbildningen är bl.a. att:
Främja en verksamhet som gör det möjligt för kvinnor och män att påverka sin livssituation och att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen genom t.ex. politiskt, fackligt eller kulturellt arbete,
Bedriva verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället skall prioriteras,
Ge personer som är utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt missgynnade skall särskilt prioriteras,
Statsbidrag till folkbildningen skall bidra till att stärka och utveckla demokratin,
Bredda kulturintresset i samhället, till ökad delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser samt till eget skapande.
I en skrift från Folkbildningsrådet diskuteras folkbildningens syfte. Här har de mål som handlar om utjämningen av utbildningsklyftor och stärkandet av demokratin en central position. Dessutom framhålls vikten av den personliga utvecklingen ytterligare då man avser att folkbildningen skall bidra till deltagarens personlighetsutveckling till en fri och självständig individ (Folkbildningsrådet, 1997). I denna process beskrivs folkbildningens uppgift som att tillhandahålla verktygen för sådana processer som gör det möjligt för individen att utveckla sig själv. Dessa syften och målsättningar gäller för folkbildningens deltagare i allmänhet, men betonas i förordningen om statsbidrag till folkbildningen särskilt vad gäller de prioriterade grupperna, dvs. personer med utländsk bakgrund, arbetslösa samt personer med funktionshinder.
Folkbildningen och personer med funktionshinder
I olika utredningar och rapporter har det konstaterats att personer med funktionshinder har sämre hälsa och konsumerar mer sjukvård än genomsnittsbefolkningen. Möjligheterna att försörja sig genom vanligt arbete är betydligt lägre för personer med funktionshinder än för befolkningen i övrigt och majoriteten av funktionshindrade personer tillhör låginkomsttagarna i samhället. Många är undersysselsatta eller står helt utanför arbetsmarknaden. De är dessutom mindre aktiva på sin fritid, har färre sociala relationer, sämre transportmöjligheter och har även lägre utbildningsnivå. På många levnadsområden har personer med funktionshinder, oavsett typ av funktionshinder, fortfarande sämre villkor än befolkningen i övrigt, trots de förbättringar som skett under 1900-talets andra hälft (Larsson, 1996; Tideman, 1996, SCB 2003).
Personer med funktionshinder kan således uppfattas som en grupp som på många sätt lever i samhällets marginal (Stubbins, 1988). Detta är en mycket allvarlig brist i samhället. Det är samtidigt en brist utifrån ett demokratiskt perspektiv eftersom personer med funktionshinder, på grund av sin marginaliserade situation, inte kan påverka eller delta i samhället i samma utsträckning som
andra. Enligt SCB:s rapport 2003 om levnadsförhållanden för människor med funktionshinder är personer med funktionshinder medlemmar i det politiska livet i samma utsträckning som andra, men de deltar mindre i möten och är i lägre grad än befolkningsgenomsnittet aktiva i någon förening. I rapporten framkommer också att jämfört med andra har de flesta grupper med funktionshinder i mindre omfattning möjlighet att själva överklaga myndighetsbeslut. I en demokrati bör man sträva efter att medborgarna får de resurser som krävs för att de skall kunna styra sig själva på bästa sätt (Lundquist, 1998). Personer med funktionshinder bör naturligtvis ha rätt att få vara med och påverka och delta i samhället på lika villkor som icke-funktionshindrade. I praktiken föreligger knappast denna rätt.
Således kan man se att målen för folkbildningsarbetet på ett tydligt sätt sammanfaller med ett mål som ofta lyfts fram i ideologiska sammanhang gällande en av de grupper som anges som prioriterade inom folkbildningen – personer med funktionshinder. Att folkbildningen kan utgöra ett led i funktionshindrade människors väg från beroende till oberoende har uppmärksammats även utanför folkbildningen. Den har till exempel lyfts fram som ett slags potentiellt frigörande kraft för utsatta människor och grupper (Starrin, 1997) och att denna särskilda utbildningsform kan leda till ökat kulturskapande och kulturkonsumtion för funktionshindrade, samt bidra till att bryta med den sociala isolering som många inom gruppen erfar (Statens kulturråd, 1998:3). Man kan också tala om folkbildningen ur ett empowermentperspektiv (Larsson, 2002).
Vi har av utredaren för den statliga utvärderingen om folkbildningen fått uppdraget att utföra en studie om dess verksamhet för deltagare med funktionshinder. I kommittédirektiven framgår att deltagandet i folkbildningsverksamhet för många med funktionshinder har lett till en ökad livskvalitet och till ökade möjligheter att utvecklas och att ta ansvar. Studien syftar till att belysa verksamhet för deltagare med funktionshinder i folkbildningen och hur ambitionerna med att erbjuda undervisning och stöd till deltagare med funktionshinder förverkligas i vardagen.
Samma iakttagelser som tas upp i kommittédirektiven har vi tidigare gjort i en särskild studie för Folkbildningsrådet (Holmström, 2000). Här presenteras både ett tiotal intervjuer med deltagare med funktionshinder som studerar vid olika folkhögskolor samt en landsomfattande enkät till folkhögskolorna om deras verksamhet för personer med funktionshinder. Här framkom att samtliga kurs-
deltagare var mycket nöjda med sina folkhögskolestudier. Viktigt för den positiva upplevelsen var framför allt de goda relationerna mellan lärare och elever och det lugnare arbetstempot, vilket gör att deltagare med funktionshinder inte riskerar att komma på efterkälken i undervisningen. Samtliga intervjuade deltagare menar att deras utbildning lett till ett stärkt självförtroende, en ökad självkänsla och en större tilltro till sin egen kapacitet och förmåga. Genom sitt arbetssätt verkar folkhögskolan, enligt denna studie, skapa förutsättningar för att personer med funktionshinder i högre grad skall kunna påverka sin livssituation.
Emellertid aktualiserar en del av intervjupersonerna en oro om vad som skall ske efter folkhögskolestudierna. Det tycks råda en osäkerhet mellan å ena sidan folkhögskolans roll som förmedlare av kompetens för fortsatta studier eller arbete och å andra sidan de krav som man har från universitet och högskolor eller olika arbetsgivare, särskilt sett ur ett handikapperspektiv. Emellertid är konklusionen att folkhögskolestudier för personer med funktionshinder troligen i hög grad leder till resultat, såsom till exempel ett större samhällsdeltagande och större möjligheter att bemästra sin livssituation.
Folkbildningens insatser för personer med funktionshinder skall också ses i ett större handikappolitiskt sammanhang. Riksdagen har antagit en nationell handlingsplan med den träffande beteckningen ”Från patient till medborgare” (prop. 1999/2000:79). Här uttrycks ett grundläggande perspektiv, där medborgerliga rättigheter, mångfald, mainstreaming och full delaktighet är viktiga ledord. I planen framhålls att det handikappolitiska arbetet tydligare skall inriktas på att ta bort de hinder som finns för funktionshindrades fulla delaktighet i samhället. De nationella målen formuleras därvid på följande sätt:
en samhällsgemenskap med mångfald som grund att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionshinder (Prop 1999/2000:79 s. 23)
Det framhålls vidare:
Ytterst är handikappolitiken en demokratifråga – samhället måste byggas med insikten om att alla människor är lika mycket värda, har samma grundläggande behov och skall behandlas med samma respekt,
att mångfald berikar, att varje människa med sin kunskap och erfarenhet är en tillgång för samhället (Prop 1999/2000:79 s. 24).
Vem och hur många har funktionshinder?
En stor förändring har under det senaste decenniet skett i vårt samhälle när det gäller synsätt på handikapp och levnadsvillkor för människor med funktionshinder. Ett miljörelaterat handikappbegrepp har etablerats och synen på handikapp har förändrats från att betraktas som en personlig egenskap till de hinder som brister i miljön orsakar för personer med funktionsnedsättningar. Ett funktionshinder behöver inte innebära att en person har ett handikapp i alla situationer. Handikappet uppstår först i mötet med en miljö som inte är tillgänglig och detta kan därför ofta kompenseras genom förändringar i omgivningen. Teckentolkning av ett föredrag gör exempelvis den som inte hör men använder teckenspråk delaktig. Utan tolkning hade situationen varit handikappande för den enskilde. Detta synsätt uttrycks tydligt i FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning som antogs 1993 (FN 1995).
Inom forskarsamhället har det också under senare år förekommit en ganska omfattande diskurs kring handikappbegreppet. Bakgrunden är bland annat de internationella harmoniseringssträvanden som funnits inom Världshälsoorganisationen (WHO). Relationen mellan sjukdom och funktionshinder har många dimensioner. Här finns emellertid också tydliga definieringsproblem. Förenklat uttryckt finns det företrädare för ett snävt biologiskt reduktionistiskt synsätt (Szasz, 1978) vilka hävdar att sjukdomar endast skall definieras på biologisk grund. Detta kontrasterar bjärt mot den sociologiska traditionen, som ser sjukdomsbegreppet i en samhällelig kontext (Mausse, 1924). Den nya klassifikationen från WHO som kallas ICF, International Classification of Functioning, Disability and Health (WHO 2001), försöker bygga in begrepp på såväl organ-, individ- som samhällsnivå, men den inkluderar också faktorer som berör omgivningen och intra-individuella relationer. I den nya klassifikationen har man sökt förena både medicinska och sociala synsätt på handikapp i vad som kan kallas för en ”biopsykosocial” modell. Varje aspekt beskrivs med avseende på samspelet mellan det som betraktas som individens inneboende karaktäristika och hennes sociala och fysiska omgivning. ICF betonar delaktighet
och försöker visa komplexiteten i samspelet mellan olika perspektiv på funktionshinder.
Ytterligare ett viktigt perspektiv är utbredningen av funktionshinder i samhället. I de flesta försök att uppskatta andelen personer med funktionshinder i befolkningen sker det ofta en sammanblandning av sjukdomstillstånd, funktionsnedsättningar och handikapp. I det senaste försöket som gjordes i Sverige (SOU 2001:56) att göra en mera översiktlig framställning om situationen för personer med funktionshinder, skedde i viss mån detta. Den undersökning, som kanske bäst åskådliggör förekomsten av funktionshinder hos den svenska befolkningen, är den som initierats som en tilläggsundersökning till arbetskraftsundersökningen år 2000 (SCB 2001). Resultatet visar att 21,4 procent av Sveriges befolkning i arbetsför ålder uppgivit att de har någon form av funktionshinder. Deltagarna i undersökningen har själva, efter att ha konfronterats med en definition, fått svara på frågan ”Tillhör Du gruppen som har en funktionsnedsättning?” (SCB, 2001:66). I vissa sammanhang har det förts fram en metodologisk kritik av undersökningens design (Larsson, 2000), och det gör det troligt att andelen personer med funktionshinder är högre än vad som framgår av SCB-studien.
Med hänsyn till den accelererande ökningen av funktionshinder i åldrarna över 65 år utgör sannolikt andelen personer med funkionshinder mer än en tredjedel av hela Sveriges vuxna befolkning. För att förstå handikapp både ur individuella och samhälleliga perspektiv, är det viktigt att i varje fall slå fast att det är en mycket stor del av befolkningen som är berörd.
Folkbildningens verksamhet för deltagare med funktionshinder
Folkbildningen har, sett ur flera olika perspektiv, förhållandevis goda förutsättningar att ta emot deltagare med funktionshinder i sin verksamhet. I olika dokument, som exempelvis Folkbildningen en utvärdering (SOU 1996:159) och Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (prop. 2000/01:72), framhävs dels att folkhögskolan rekryterar många deltagare med funktionshinder, dels att dess verksamhet i hög grad är tillgänglig för människor med funktionshinder. Folkbildningen beskrivs också som den del av vuxenutbildningen där det mest framgångsrika arbetet skett för att nå de grupper som är mest eftersatta i fråga om utbildning. I ett
dokument från Folkbildningsrådet görs en schematisk beskrivning av rådets syn på vad folkbildningsverksamhet i studieförbund och på folkhögskolor skall karakteriseras av. Enligt Folkbildningsrådet skall folkbildningsverksamhet som bedrivs av folkhögskolor och studieförbund kännetecknas av att vara:
Fritt och frivilligt (deltagarna väljer själva att delta samt ämnen/ kurser/aktiviteter) Deltagarstyrd (deltagarna ges ett stort inflytande över uppläggning och innehåll) Formar egna utbildningsplaner (icke läroplans- eller betygstyrt) Livsvärldsförankrad (utgår från deltagarnas behov och erfarenheter) Ideologisk och/eller innehållsmässigt profilerad (plats för särarter) Mångsidig (i sitt verksamhets- och programutbud) Flexibel (snabbt tillgodose nya utbildningsbehov eller utveckla nya former). Riksomfattande (finns i alla kommuner) (Folkbildningsrådet 1998)
Innebörden av de listade kännetecknen medför särskilda förutsättningar för folkbildningen att skapa utbildningsmöjligheter för deltagare med särskilda behov av varierande slag. I SUFO 96 ingick rapporten Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995:141), som bygger på en stor intervjuundersökning utförd av SCB om svenska folkets delaktighet i och uppfattning om vuxenutbildning i allmänhet och folkbildning i synnerhet. Svaren presenteras så att åsikterna från dem som deltagit i kursen på folkhögskola kan urskiljas. I intervjuerna markerade före detta deltagare på folkhögskola, tydligare än andra tillfrågade, skillnader mellan folkhögskolan och det allmänna skolväsendet. Resultatet kan ses som ett utslag av att folkhögskolans ambition att erbjuda en utbildning med särskilda förtecken omfattas av deltagarna.
Det förs ständigt resonemang om vad som är specifikt i folkbildningens verksamhet och grundläggande idéer. Gunnar Sundgren presenterar i boken Demokrati och bildning (2000) ett antal påståenden som skulle kunna utgöra ett folkbildningsetos, en allmän uppfattning inom folkbildningen om de grundläggande värden och karakteristika som bör vara gällande för dess verksamhet. Följande grundläggande karaktäristika presenteras av Sundgren. Folkbildning uppfattas som:
Folklig snarare än statlig Fri och frivillig snarare än kontrollerad och anvisad Skapande snarare än återskapande Helhetsorienterad snarare än specialiserad Inriktad på klokhet snarare än lärdom En verksamhet för vuxna snarare än för barn En kollektiv process snarare än en rent individuell Något som sker genom folket snarare än för folket Ett bidrag till individuell och social förändring snarare än konserverande och samhällsbevarande (Själv)bildning snarare än utbildning Erfarenhetsbaserad snarare än ämnesbaserad (Sundgren, 2000, s. 122)
Det är inte rimligt att uttala sig generellt om behov hos deltagare med funktionshinder; dessa varierar från individ till individ på samma sätt – men kanske i högre grad - som hos andra deltagare. Genom att det i folkbildningen läggs stor vikt både på helhetstänkande och på varje persons specifika erfarenheter, skapas dock medvetet utrymme för att en variation av människor skall kunna delta i den verksamhet som erbjuds. Arbetssättet inbjuder människor med olika behov att söka sig till folkbildningen. På folkhögskolan kan, genom ett utbud av olika insatser, personer med omfattande behov av stöd ges möjlighet att delta i olika typer av utbildningar. Beskrivningar av folkbildningens arbete präglas ofta av att det finns en öppenhet och en målmedvetenhet att möta de behov varje enskild deltagare har.
Deltagare med funktionshinder – en prioriterad grupp i folkbildningen
I folkbildningspropositionen 1991 konstaterades att studieförbund och folkhögskolor i sitt arbete för allas rätt till deltagande gjort stora ansträngningar för att undanröja praktiska hinder för deltagande i verksamheten. Folkbildningens friare former och arbetssätt ansågs i många fall vara särskilt väl lämpade för deltagare med funktionshinder. Med hänvisning till utredningar, som visade att det främst var grupper med relativt god utbildning som tog del av vuxenutbildning, framfördes behovet av att ännu tydligare markera folkbildningens uppdrag: att nå ut till och anordna utbildning för
grupper som av olika skäl hade begränsade möjligheter att delta i utbildning eller kulturverksamhet. Människor med funktionshinder och invandrare angavs då som särskilt prioriterade grupper. (Prop. 1990/91:82 )
När vissa deltagare betraktas som en särskilt prioriterad målgrupp är det angeläget att ha redskap för att avgöra vem som ingår i gruppen. 1993 formulerade Folkbildningsrådet sin handikappdefinition på följande sätt:
Folkbildningens handikappdefinition innefattar dels människor med bestående funktionshinder till följd av skada eller sjukdom, dels människor med läs- och skrivsvårigheter eller sociala problem till följd av kriminalitet, alkohol- och drogmissbruk. För folkhögskolan innefattas också invandrare med språkproblem. (Folkbildningsrådet, 1993 års anslagsframställan.)
Definitionen var vid och innefattade både personer med vissa sociala problem och invandrare som hade problem med svenska språket. Följande fördelning gjordes 1994 mellan olika funktionshindertyper för att få en bild av deltagarunderlaget:
rörelsehinder
─
lätt
─
svårt synskada hörselskada döv dövblind begåvningshandikapp hjärnskada i vuxen ålder psykisk ohälsa medicinska handikapp afasi epilepsi läs- och skrivsvårigheter (ej invandrare) invandrare med språksvårigheter sociala handikapp övrigt
Folkbildningsrådet och Sisus (Statens institut för särskilt utbildningsstöd) arbetar gemensamt med att beskriva förutsättningarna för folkbildningens arbete för deltagare med funktionshinder. De olika funktionshindertyper som används för att beskriva deltag-
arunderlaget har förändrats successivt; afasi och epilepsi utgör inte längre egna grupper, sociala handikapp och övrigt har försvunnit och en ny grupp för deltagare med neuropsykiatriska diagnoser har tillkommit. Bearbetning sker kontinuerligt för att hela tiden få en så god bild som möjligt av vem som studerar på folkhögskola och hur behoven förändras över tid. Från och med redovisningen för år 2002 räknas inte längre invandrare med brister i svenska språket in i kategorin språkliga funktionshinder (Folkbildningsrådet 2002b).
Folkbildningsrådet och Sisus utgår numera från en beskrivning av begreppet funktionshinder, där detta ses som en följd av skada eller sjukdom, vilket medför en begränsning som gör att den enskilde kan möta hinder i sin dagliga livsföring. Handikapp uppstår i situationer och miljöer som inte är anpassade efter individens behov och handikapp kan sägas vara skillnaden mellan behov och möjligheten att få sina behov tillgodosedda (Folkbildningsrådet 2003).
Statligt stöd till folkbildningen
I den senaste propositionen om folkbildning finns en fortsatt prioritering av deltagare med funktionshinder (Prop. 1999/2000:79). Enligt den i svensk handikappolitik grundläggande ansvars- och finansieringsprincipen, skall varje huvudman tillse att den egna verksamheten är tillgänglig för medborgare med funktionshinder. Kostnader för anpassningar som utförs för att göra verksamheten tillgänglig skall ingå som en naturlig del i verksamhetens generella utgifter. I vissa sammanhang sker avsteg från principen om det exempelvis anses att vissa insatser är särskilt viktiga att genomföra (Prop. 1999/2000:79). När det gäller folkbildning har regeringen angett deltagare med funktionshinder som en prioriterad målgrupp för dess verksamhet. Staten tar också ansvar för att önskad verksamhet kan utföras genom de bidrag som riktas direkt till verksamhet för deltagare med funktionshinder. Bidraget regleras av Förordningen om statsbidrag till folkbildningen (SFS 1991: 977 och SFS 1998:973) och fördelas av Folkbildningsrådet och Sisus (Folkbildningsrådet 2000; Sisus: www.sisus.se).
Bidrag till studieförbunden
Statens bidrag till studieförbundens verksamhet för personer med funktionshinder, invandrare och arbetslösa kallas målgruppsbidrag. Detta utgör 18 procent av det statliga bidraget till studieförbunden. Fördelningen sker utifrån antalet studietimmar förbunden har haft för de prioriterade målgrupperna under tidigare verksamhetsår. Tilläggsbidraget till verksamhet för personer med funktionshinder är det högsta av målgruppsbidragen. För varje utförd studietimme med deltagare ur denna målgrupp får studieförbundet ett extra bidrag som motsvarar bidraget för en och en halv studietimme. Tillägget till verksamhet för arbetslösa och invandrare motsvarar däremot bidraget för en extra studietimme per utförd studietimme (Folkbildningsrådet 2000, Folkbildningsrådet 2003: Dnr: 04:04).
Målgruppsbidraget är tänkt att täcka verksamhetens extra kostnader för rekrytering, personal och språk- eller dövtolk samt anpassning av studiematerial och lokaler. För att en cirkel skall få målgruppsbidrag skall det finnas denna typ av extra kostnader och dessutom skall minst en av deltagarna vara i behov av tolk eller hälften av deltagarna ha ett funktionshinder. Under 2002 fick alla de tio studieförbund som erhåller statliga bidrag även målgruppsbidrag till verksamheten för personer med funktionshinder.
Förutom målgruppsbidrag utgår även andra former av statliga bidrag så kallat basbidrag och utvecklingsbidrag till studieförbundens allmänna studieverksamhet. Därutöver tillkommer bidrag från kommuner och landsting och kommunalt subventionerade hyror.
Bidrag till folkhögskolor
De statliga bidragen till folkhögskolornas verksamhet för målgruppen består av förstärkningsbidrag, bidrag till extra kostnadskrävande insatser (tilläggsbidrag) samt särskilt utbildningsstöd (assistans). Folkbildningsrådet och Sisus utfärdar gemensamt, utifrån förordningen om statsbidrag till folkbildningen (SFS 1991:977), riktlinjer för statsbidrag till folkhögskolor som tar emot deltagare med funktionshinder. Sedan 2001 samordnas handläggningen och Sisus ombesörjer all administration av bidragen.
Förstärkningsbidrag utgår dels till folkhögskolornas arbete för deltagare med funktionshinder, dels till deras arbete för invandrare som har brister i svenska språket (Folkbildningsrådet 2003). Av de
statsbidrag till folkbildningen som Folkbildningsrådet totalt hade att fördela under 2001 och 2002, användes cirka 10 procent per år till förstärkningsbidrag (Folkbildningsrådet 2001b, 2002b). Bidraget kan lämnas till de extra kostnader som skolorna har för de aktuella målgrupperna. Den största delen utgår till kostnader för ökad lärartäthet men skolorna kan också få bidrag för ökade samordningsinsatser samt ökade syo-, kurators- och psykologinsatser. För att kunna ansöka om stödet är folkhögskolorna skyldiga att presentera ett policydokument som inom flera områden diskuterar arbetet med deltagare ur de aktuella grupperna. Exempelvis skall skolorna formulera sig om; det allmänna förhållningssättet till deltagare med funktionshinder, vilka grupper skolan vänder sig till, pedagogiskt/metodiskt arbetssätt, integrationsfrågor, fortbildning för personal, rekrytering etc. (Folkbildningsrådet 2003).
När kostnaderna för insatserna till deltagare med funktionshinder överstiger vad förstärkningsbidraget kan ge, finns möjlighet för folkhögskolorna att ansöka om ytterligare medel hos Sisus. Det så kallade tilläggsbidraget kan ges för ”särskilt kostnadskrävande insatser som är nödvändiga för att deltagare med funktionshinder skall kunna nå målet med sina studier” (sisus hemsida: www.sisus.se) Bidraget kan ges exempelvis till tolk för döva, dövblinda och vuxendöva, anpassning av läromedel och teknisk utrustning. Delar av bidraget avsätts i förväg till teknisk anpassning av studiematerial för synskadade och dövblinda. Bidraget kan även ge stöd till assistans i den mån sådana kostnader inte kan täckas genom statsbidraget till assistans.
När statsbidraget för vårdartjänst, numera assistans, inrättades var det från början på folkhögskolorna enbart avsett för deltagare med rörelsehinder. Från och med 2001 kan dock alla deltagare med funktionshinder som har behov av assistans ta del av detta särskilda utbildningsstöd. Deltagare kan få assistans under hela dygnet och veckans alla dagar och syftet med stödet är att deltagarna skall kunna genomföra sina studier och att den som har behov av assistans skall kunna få detta, även utanför skolsituationen. Bidraget ges till folkhögskolorna och skall så långt som möjligt täcka alla kostnader som utbildningsanordnaren har för assistans. Vidare är det den aktuella skolan och inte deltagare som gör ansökan. I regeringens instruktion till Sisus (2002:274) formuleras vad det särskilda utbildningsstödet omfattar:
alla de funktioner, som hör till den dagliga livsföringen, som den studerade inte klarar själv och som inte bör tillgodoses genom kom-
munen, försäkringskassan eller genom stödåtgärder av universitet, högskola eller folkhögskola.
En markering införs här om att Sisus uppdrag inte omfattar de deltagare vars behov bör tillgodoses av andra aktörer. Instruktionen innebär exempelvis att deltagare som har personlig assistans beviljad som särskild stödinsats enligt LSS (Lagen om stöd och service åt vissa funktionshindrade) eller LASS (Lagen om assistansersättning) även bör få sin assistans på skolan finansierad enligt gällande beslut om assistans som beviljats inom de lagrummen.
Förändringar av fördelningsmodell
De senaste åren har både förstärkningsbidrag och tilläggsbidrag översökts i en omfattning som fått negativa konsekvenser för folkhögskolorna, inte bara i form av uteblivet bidrag utan också, när det gäller förstärkningsbidraget, genom att skolorna inte förrän efter budgetårets slut kunnat få besked om i vilken omfattning de sökta beloppen reducerats. Problematiken har initierat ett arbete om utveckling av en ny fördelningsmodell. Enligt det nya systemet, som introducerats under 2003, kommer folkhögskolorna att tilldelas förstärkningsbidrag på en grundschablonnivå som baseras på skolans insatser under föregående år för de aktuella målgrupperna. Någon särskild ansökan eller redovisning kommer inte att behövas eftersom Folkbildningsrådet får kännedom om omfattningen av insatserna genom ordinarie verksamhetsredovisning. Förändringar i verksamhetsomfattning beräknas kunna balanseras mellan skolorna. De skolor som har höga kostnader kommer att kunna ansöka till Folkbildningsrådet om extra förstärkningsbidrag avseende insatser för deltagare med funktionshinder. Insatser för invandrare med brister i svenska språket kommer däremot endast utgå i grundschablonen.
Deltagare med funktionshinder i studiecirklar
Under 2002 hade studieförbunden totalt 2,6 miljoner deltagare fördelat på 317 000 cirklar (FBR 2003). Hur många av dessa deltagare som hade ett funktionshinder finns det ingen uppgift om. Däremot visar tillgänglig statistik att 9 procent av alla cirkeldeltagare deltog i målgruppscirklar för personer med funktionshinder
(se tabell 1:1). Troligtvis har den största andelen av dessa deltagare ett funktionshinder, eftersom målgruppsverksamheten är anpassad efter deltagarnas speciella behov. Det kan också förhålla sig så att endast hälften av dem har ett funktionshinder eftersom endast en sådan stor andel behöver ha ett funktionshinder för att cirkeln skall kunna rapporteras som målgruppsverksamhet. Konsekvensen av detta blir att andelen cirkeldeltagare under 2002 som hade ett funktionshinder kan ha varit endast 4,5 procent trots att den officiella statistiken antyder 9 procent. Det är dock rimligt att anta att andelen är närmare 9 procent eftersom målgruppsverksamheten är specialanpassad för målgruppen. Dessutom deltog personer med funktionshinder med största sannolikhet även i studieförbundens övriga cirklar som inte rapporterats som målgruppsverksamhet, varför andelen teoretiskt också kan överstiga 9 procent
Att studieförbunden, till skillnad från folkhögskolorna, inte rapporterar vilka enskilda deltagare som har ett funktionshinder beror på gällande bidragssystem. Skillnaderna i rapportering får konsekvensen att de uppgifter som finns för respektive verksamhet inte är jämförbara. Studieförbundens statistik över deltagare med funktionshinder är också mindre tillförlitlig eftersom den bygger på studieförbundens uppskattning av deltagarnas funktionshinder. Studieförbunden bör, enligt direktiv från Folkbildningsrådet, inte tillfråga enskilda om deras eventuella funktionshinder eftersom detta kan uppfattas som integritetskränkande (Folkbildningsrådet 2003-01-08 Dnr 04:04).
Som ett led i att möjliggöra jämförelser mellan folkbildningens olika verksamhetsgrenar har Folkbildningsrådet från och med 2002 valt att ändra förutsättningarna för studieförbundens rapportering av verksamhet för funktionshindrade. Tidigare angavs endast att majoriteten av deltagarna i cirkeln hade ett funktionshinder, numera väljer studieförbunden mellan elva olika funktionshinderkategorier (se tabell 1:1). Eventuella jämförelser med deltagare inom folkhögskola försvåras dock av att de båda verksamheterna använder olika kategorier.
Statistiken från 2002 visar att hela 66 procent av deltagarna i målgruppscirklarna för personer med funktionshinder deltog i ”grupper med blandade funktionshinder”. Vidare var den näst största gruppen cirklar för personer med utvecklingsstörning tätt åtföljt av cirklar där merparten hade ett psykiskt funktionshinder.
Tabell 1:1. Deltagare i målgruppsverksamhet för funktionshindrade 2002
Deltagare Antal Procent
Deltagare totalt
2 597 518
100 %
Deltagare med funktionshinder
228 676
9 %
Typ av funktionshinder
Grupp med blandade funktionshinder
152 118
66 %
Utvecklingsstörning
19 880
8,7 %
Psykiska funktionshinder
18 022
7,9 %
Medicinska funktionshinder
17 327
7,6 %
Flera funktionshinder
7 001
3,1 %
Rörelsehinder
6 348
2,8 %
Synskada
4 677
2 %
Hörselskada
2 427
1,1 %
Dyslexi 484 0,2 % Döv 352 0,15 % Dövblind 40 0,02 % Funktionshindrade totalt 228 676 100 %
Källa: Folkbildningsrådet.
Det bör påpekas att uppgifterna om antalet deltagare är ungefärliga, eftersom endast hälften av deltagarna måste ha exempelvis en utvecklingsstörning för att hela gruppen skall ha räknats in i kategorin. Ofta är dock kategorierna tämligen entydiga, eftersom studieförbundens verksamhet i dessa avseenden ofta riktar sig till olika grupper (t.ex. inom omsorgen av personer med intellektuella funktionshinder i olika kommuner) eller utformas i samarbete med olika handikappförbund.
Det finns självklart skäl att reflektera över varför skillnaderna är så stora mellan olika kategorier och funktionshinder inom den målgruppsrelaterade verksamheten. Det är t.ex. betänkligt att de grupper, som representerar de svåra kommunikationshandikappen synskada, hörselskada, dövhet inte tillsammans kommer över 4 procent. Det kan till en del bero på att det framförallt är inom
dessa grupper av funktionshinder, som det ställs särskilt stora krav på utformningen av pedagogik och anpassning av läromedel.
Utbud av cirklar riktade till personer med funktionshinder
Studieförbunden har, liksom folkhögskolorna, stora möjligheter att arrangera olika sorters kurser och profilera sin verksamhet. Det går att studera allt från trafikkunskap till porslinsmålning och 2002 års ämnesförteckning innehåller 144 olika poster. Inom 135 av dessa arrangerades specialkurser för personer med funktionshinder. Under 2002, liksom under tidigare år, var estetiska ämnen det vill säga musik, konst, dans och teater de populäraste ämnena både för målgruppscirklarna för personer med funktionshinder och för de allmänna cirklarna (FBR).
Enligt en undersökning som Folkbildningsrådet har gjort utifrån studieförbundens verksamhetsplaner och informationsblad, uttrycker alla tio att de på olika sätt ser personer med funktionshinder som en målgrupp som bör prioriteras. Förbunden skriver bland annat att personer med funktionshinder har svårare än andra att komma i kontakt med samhällets kulturutbud eller finna vägar till kunskap. Som ett led i att nå målgruppen strävar flera av studieförbunden efter att deras fysiska och pedagogiska miljö skall göras tillgänglig för personer med funktionshinder. Detta skall möjliggöras genom att lokaler och studiematerial anpassas och cirkelledare utbildas (Folkbildningsrådet 2002c). Av landets studieförbund har sex stycken handikapporganisationer bland sina medlems- eller samarbetsavtalsorganisationer. Studieförbundet ABF har 19 handikapporganisationer bland sina medlemmar och därutöver samarbetsavtal med ytterligare ett tjugotal. Studieförbundet Vuxenskolan har samarbetsavtal med tio organisationer inom denna kategori och Studiefrämjandet, Bilda, Sisu och Sensus med ett fåtal andra (Folkbildningsrådet 2002c; respektive studieförbunds hemsida).
Tillgänglig statistik från 2002 visar att alla studieförbund, inte bara de som har handikapporganisationer bland sina medlems- eller samarbetsorganisationer, har arrangerat målgruppscirklar för personer med funktionshinder. Detta kan förstås utifrån att cirklarna för den aktuella målgruppen också riktar sig till allmänheten och till personer som bor på olika former av serviceboenden eller deltar i exempelvis daglig verksamhet och liknande (intervjuer och informationsmaterial).
Tabell 1:2. Studieförbundens studiecirklar för funktionshindrade 2002
S tudieförbund
Studietimmar funktionshindrade
Andel av
studietimmar
Antal deltagare
Studieförbundet
uxenskolan V
348 898
17 % 86 493
ABF
268 778
7 % 69 926
Folkuniversitetet
56 453
7 % 10 125
NBV
51 088
7 % 12 309
Sensus
49 341
7 % 12 214
Bilda
45 466
8 % 12 788
Studiefrämjandet
42 957
2 % 9 086
SISU
33 741
2 % 7 384
Medborgarskolan
30 139
3 % 7 209
TBV
12 959
2 % 1 142
Källa: Folkbildningsrådet
.
Hur omfattande verksamheten som framgår av tabell 1:2 var, varierar mellan studieförbunden. Inom Studieförbundet Vuxenskolan utgjorde cirklar för personer med funktionshinder hela 17 procent av förbundets totala antal studietimmar. Inom ABF, Folkuniversitetet och NBV samt Sensus och Bilda var motsvarande andel 7–8 procent. Sammantaget kan sägas att Studieförbundet Vuxenskolan och ABF dominerade utbudet av cirklar för den aktuella målgruppen då de tillsammans stod för 66 procent av verksamhetens studietimmar och dessutom riktade sig till alla kategorierna av funktionshinder (se figur 1:1).
Figur 1:1. Studieförbundens målgruppscirklar fördelade på funktionshinderkategori
SV ABF FU NBV Bilda Sfr SISU Mbsk TBV
Blandade funktionshinder
X X X X X X X X X
Utvecklingsstörning
X X X X X X X X X
Psykiska funktionshinder
X X X X X X X X X
Medicinska förhinder
X X X X X X X X
Flera funktionshinder
X X X X X X X
Rörelsehinder X X X X X X X
Synskada X X X X X X X X X
Hörselskada
X X X X X X
Dyslexi
X X X X X
Döv X X X X X X
Dövblind
X X X X
Källa: Folkbildningsrådet
Deltagare med funktionshinder på folkhögskola
Folkbildningsrådet och Sisus beskriver gemensamt ett antal olika funktionshinder vilka ofta gör att en deltagare behöver viss anpassning för att studiesituationen skall fungera på ett tillfredställande sätt. Utifrån de angivna funktionshindertyperna redovisar respektive folkhögskola till Statistiska Centralbyrån antalet deltagare inom varje grupp på skolan. Rapporteringen är frivillig och inte knuten till redovisningar som utgör underlag för utbetalning av statsbidrag. Statistik om deltagare med funktionshinder på folkhögskolor sammanställs från denna rapportering och utgör grunden för våra uppgifter om deltagande i folkhögskolornas verksamhet. Till vissa delar har statistiken kompletterats med uppgifter som saknats i grundmaterialet. I denna rapport har i huvudsak deltagande i långa kurser studerats. Med långa kurser avses här långa allmänna kurser, långa särskilda kurser och särskild utbildningsinsats för arbetslösa. En kurs betraktas som lång om den pågår minst 15 dagar.
Under 2002 hade folkhögskolorna i Sverige sammanlagt knappt 218 000 deltagare i långa kurser, korta kurser och studiecirklar samt särskilda utbildningsinsatser för arbetslösa. Antalet deltagare med funktionsnedsättning, inklusive deltagare med dyslexi, uppgick under samma tid till cirka 19 000 personer, det vill säga 9 procent av det totala antalet deltagare. På långa kurser utgjorde deltagare med funktionsnedsättning 16 procent eller knappt 9 000 av det totala antalet deltagare. Vid jämförelser med statistik från tidigare år är det angeläget att ta hänsyn till att invandrare med brister i svenska språket till och med år 2001 räknades in bland deltagare med funktionshinder. År 2001 redovisades exempelvis 13 559 deltagare med funktionshinder på folkhögskolornas långa kurser vilket alltså inte är direkt jämförbart med summan för 2002 då det fanns 8 867 deltagare med funktionshinder på folkhögskolornas långa kurser. Från och med 2002 redovisas invandrare med brister i svenska språket för sig och under året rapporterades 4 066 deltagare i den gruppen.
Representationen av deltagare med olika funktionsnedsättningar i långa folkhögskolekurser illustreras i figur 1:2. Störst av de elva grupperna var under hösten 2002 deltagare med psykiskt funktionshinder vilka utgjorde 33 % av samtliga deltagare med funktionshinder. Deltagare med dyslexi utgjorde den näst största gruppen vilken uppgick till 22 procent av funktionshindergruppen. Deltagare som är dövblinda utgjorde den minsta kategorin med 0,5 procent.
Figur 1:2. Representationen av deltagare med olika funktionsnedsättningar i långa folkhögskolekurser hösten 2002
0% 5%
10% 15% 20% 25% 30% 35%
Rörelsehinder
Synskada
Hörselskada
Döv
Dövblind
Utvecklingsstörd
Förvärvad hjärnskada
Psykiska
funktionshinder
Medicinska
funktionshinder
Neuropsykiatrisk
diagnos
Dyslexi
Funktionsnedsättning
Procent
Källa: Statistik från Folkbildningsrådet, bearbetad
I SCB:s rapport om levnadsförhållanden för människor med funktionshinder 1988–1999 (SCB, 2003) noteras att psykiska besvär bland yngre kvinnor och män förefaller ha ökat under perioden, vilket rimligen kan avspegla sig såväl i deltagarunderlaget på folkhögskolorna som på andra håll i samhället. Vid jämförelser med statistik från 1990-talet har gruppen deltagare med psykiska funktionsnedsättningar ökat på folkhögskolorna under perioden. Till och med läsåret 1995–1996 ingick deltagare med sociala handikapp bland övriga handikappgrupper i folkhögskolornas redovisningssystem. Under det läsåret uppgick antalet deltagare med psykisk ohälsa till 15 procent av deltagarna med funktionshinder och deltagare med sociala handikapp utgjorde 22 procent av deltagarna med funktionshinder; invandrare med språksvårigheter ej medräknade. Neuropsykiatriska diagnoser har därefter tillkommit som ny grupp i rapporteringssystemet och tillsammans utgjorde deltagare med psykiska funktionsnedsättningar och neuropsykiatriska diagnoser 37 procent av alla deltagare med funktionshinder på folkhögskolans långa kurser hösten 2002.
Deltagare med funktionshinder i långa kurser fanns på 82 procent av landets folkhögskolor enligt den rapportering skolorna lämnade om deltagare med funktionshinder för hösten 2002. Cirka 50 procent av skolorna hade under perioden mer än 20 deltagare med funktionshinder. 34 procent motsvarande 50 folkhögskolor, rapporterade att de under höstterminen 2002 hade mer än 40 deltagare med funktionshinder på sina långa kurser. Det är uppenbart att människor med funktionshinder är väl representerade i folkhögskolans värld. Spridningen av antalet deltagare med funktionshinder på landets folkhögskolor illustreras i tabell 1:3.
Tabell 1:3. Fördelning per skola; deltagare med funktionshinder på folkhögskolornas långa kurser höstterminen 2002
Antal skolor Antal deltagare
per skola
27 0 19 1–10 24 11–20 15 21–30 11 31–40 23 41–50 10 51–60 7 61–70 6 71–100 5 >101 S:a 147
Källa: Folkbildningsrådet.
Utbud av kurser riktade till personer med funktionshinder
Folkhögskolan intar en särställning bland vuxenutbildningsinstitutionerna bland annat genom sin frihet att skapa unika kurser och att kunna profilera sin verksamhet. Folkhögskolan kan ge behörighet för vidare studier men många väljer att gå en kurs på folkhögskola med andra mål i sikte. En mångfald av specialkurser finns inom olika områden lika väl som att allmänna kurser kombineras med mycket speciella förutsättningar; det är fullt möjligt att ägna ett år åt att lära sig jobba med revy och kabaré eller att bli båtbyggare; allmän kurs finns både med nautisk profil eller lokaliserad
till Kina. Möjligheterna är stora att gå en utbildning som kan berika livet oavsett om man siktar på vidare studier eller personlig utveckling. En av landets ledande folkbildningsforskare, Gunnar Sundgren, konstaterar sålunda:
Folkbildningen har idag i allt högre grad blivit en arena för enskilda individers strävan att förverkliga sig själva. (Sundgren, 2000, s. 21)
I hur hög grad denna beskrivning är giltig för deltagare med funktionshinder kan självklart diskuteras. I den katalog om folkhögskolornas utbud av långa kurser som årligen ges ut av Folkhögskolornas informationstjänst (FIN) framgår att det inom folkhögskolans verksamhet, som är riktad till deltagare med särskilda funktionshinder, finns en rik flora av kurser som kan tillgodose skiftande behov hos deltagarna. Det finns allmänna kurser som riktar sig till en särskild funktionshindergrupp; exempelvis kan deltagare med Aspergers syndrom eller hörselskadade/döva gå en allmän kurs enbart tillsammans med andra i samma situation.
Här är några exempel på kursbeskrivningar:
Allmän kurs, Asperger syndrom. Anpassad pedagogik och i små grupper. Huvudinriktning på teoretiska ämnen. Andra inslag är handikappinsikt, bild, boendekunskap och friskvård. Kan ge grundläggande och särskilda behörigheter. Fritiden är en viktig del av utbildningen, det finns personal på kvällar och helger. Internat inom skolans område med personalrum. (Folkhögskolor 2003/2004 s. 110) - - - Allmän kurs. För teckenspråkiga döva som har behov av kunskapslyft och/eller personlig utveckling. (Folkhögskolor 2003/2004 s. 102)
Andra kurser fokuserar främst på den problematik det specifika funktionshindret för med sig och deltagarna ges tid att utveckla sina förmågor i en positiv miljö och i sin egen takt. Två exempel på kursbeskrivningar från denna kategori är:
Hjärnskadelinje … För personer som i ungdomsåren eller i vuxen ålder fått en hjärnskada. Studierna bedrivs i liten grupp och består av teoretiska, praktiska och kreativa ämnen, liksom fysiska och sociala aktiviteter samt ADL. En specialpedagog, lärare och handledare guidar kursdeltagarna framåt i deras utveckling och utbildning. (Folkhögskolor 2003/2004 s. 22)
- - -
SoL, Skriv- och Läskurs. Kreativa övningar i svenska för att minska problemen med att läsa och skriva. Vi diagnostiserar och gör personliga åtgärdsprogram. Musik, bild, kreativ matematik och livssamtal
ingår i kursen. Möjlighet att läsa engelska. (Folkhögskolor 2003/2004 s. 21)
Ett 80-tal folkhögskolor rapporterade för hösten 2002 att de anordnat långa kurser med enbart deltagare med funktionshinder. En del kurser drivs i samverkan med annan huvudman, exempelvis kommun eller landsting och antagningen till kursen är därigenom begränsad, vilket kan göra att en folkhögskola väljer att inte marknadsföra kursen i folkhögskolekatalogen. Det finns således fler skolor som anordnar riktade kurser, än vad som framgår av folkhögskolekatalogens information om kurser som särskilt vänder sig till deltagare med olika funktionshinder.
Utöver de riktade kurserna redovisades ytterligare ett antal kurser där majoriteten av deltagarna hade något funktionshinder. Ett flertal av dem kan utgöras av de kurser med långsam studietakt som erbjuds deltagare med behov av ett lugnare tempo; den typen av kurs erbjuds på drygt 30-talet folkhögskolor och de har deltagare både med och utan funktionshinder. Kurser med en sammansättning där majoriteten av deltagarna har ett funktionshinder kan också uppstå utan att skolan har en intention att det skall bli så. Genom sin öppenhet för deltagare med olika behov får folkhögskolan ofta sökande med olika funktionshinder varav psykiska funktionsnedsättningar och dyslexi är vanligast förekommande; tillsammans utgjorde de grupperna 55 procent av alla deltagare med funktionshinder på folkhögskolornas långa kurser hösten 2002. Det finns ett antal kurser på skolor utan någon särskild handikappinriktning, där deltagare med främst psykiska funktionshinder och dyslexi utgör en majoritet i sin kurs. Sammanlagt redovisar ett 90-tal skolor långa kurser där alla eller majoriteten av deltagarna har något funktionshinder. Dessa skolor har tillsammans cirka 80 procent av det totala antalet deltagare med funktionshinder i långa kurser.
Av de folkhögskoledeltagare med funktionshinder som gick långa kurser under hösten 2002 deltog cirka 40 procent i kurser där alla i gruppen hade något funktionshinder. Ytterligare cirka 15 procent deltog i kurser där majoriteten av gruppen rapporterades ha något funktionshinder. Det är tydligt att många folkhögskolor har satsat på att möta behoven hos deltagare med funktionshinder genom att koncentrera sig på särskilda grupper och erbjuda riktade kurser till den eller de grupper som valts ut. Trots det har ett 90-tal folkhögskolor deltagare från tre eller flera funktionshindergrupper
representerade på sin skola, vilket talar för en öppenhet att ta emot deltagare ur andra funktionshindergrupper än de skolan erbjuder riktade kurser till.
I folkhögskolekatalogen informerar 76 skolor om att de under läsåret 2003-2004 erbjuder kurser som särskilt vänder sig till deltagare med olika funktionshinder. Av de folkhögskolor som erbjuder kurser särskilt riktade till målgruppen är 26 landstingsägda (inklusive Gotlands kommun); 23 folkhögskolor drivs av huvudmän med uttalad kristen förankring och åtta skolor har anknytning till arbetarrörelsen. Övriga utgörs av folkhögskolor drivna av rörelser som exempelvis scoutförbundet och antroposofiska sällskapet samt av olika stiftelser och föreningar med syfte att driva en särskild folkhögskola.
De särskilt riktade kurserna erbjuds inom följande elva områden:
afasi 8 skolor
neuropsykiatriska funktionshinder 9 skolor
förvärvade hjärnskador i vuxen ålder 11 skolor
hörselskada/dövhet 5 skolor
långsam studietakt 33 skolor
läs- och skrivsvårigheter/dyslexi 39 skolor
matematiksvårigheter/dyskalkyli 2 skolor
psykiskt funktionshinder 20 skolor
rörelsehinder 10 skolor
synskada 9 skolor
utvecklingsstörning 23 skolor (Ett fåtal kurser har markerats som korta.)
Källa: FIN, Folkhögskolor 2003–2004.
Av de 76 folkhögskolorna vänder sig de flesta, 30 skolor, till en målgrupp; en del anordnar kurser med olika inriktning för samma målgrupp. 20 skolor anordnar kurser inom två områden och 15 skolor vänder sig till tre olika målgrupper. Fyra skolor anordnar kurser riktade till fyra olika grupper och sju skolor arbetar inom fem–sex olika områden. Ingen skola vänder sig enbart till funktionshindrade deltagare, men på en handfull folkhögskolor hade enligt statistiken mer än hälften av deltagarna på de långa kurserna höstterminen 2002 något funktionshinder.
2 Vår studie
Studien
Den handikappforskning som hittills bedrivits i Sverige har i viktiga avseenden bidragit till att sätta fokus på den bristande delaktigheten. Emellertid har kunskapen om personer med funktionshinder ur olika makt- och mångfaldsperspektiv i allt väsentligt lyst med sin frånvaro. Till skillnad från t.ex. kvinno- eller invandrarforskningen relateras sålunda sällan handikapperspektiven till maktstrukturer. Trots att de knappast är mer än marginellt representerade i politiken finns det bara enstaka arbeten kring personer med funktionshinder och demokrati (Larsson 2001). Det är sannolikt få samhälleliga arenor som kan tävla med folkbildningen om att spela en central roll för att i praktiken utveckla det demokratiska delaktighetsperspektivet för personer med funktionshinder. Därför är det av synnerlig vikt, såväl för folkbildningen som för handikappolitiken, att olika möjligheter och hinder, som folkbildningen ger personer med funktionshinder, beskrivs och analyseras.
Vad det gäller personer med funktionshinder i folkbildningen så är deras deltagande förknippat med både basala värdeladdade målsättningar och höga förväntningar. Folkbildningen har betytt mycket för många personer med funktionshinder. Emellertid vet vi förhållandevis lite om hur folkbildningen i den vardagliga verkligheten omsätter sina ambitioner för personer med funktionshinder. Det finns en rad både principiella och närmast organisatoriska – pedagogiska situationer, vilka är viktiga att uppmärksamma och systematisera kunskap kring.
En viktig fråga, såväl ur den enskildes som ur samhällets perspektiv, är hur folkbildningen relateras till andra typer av utbildningsinsatser. För personer med funktionshinder borde folkhögskolorna kunna spela en central roll för att överlappa studierna, från till exempel gymnasieskolan till universitet och högskolor. Det är rimligt att fråga sig hur denna process ser ut och vilken betydelse den har för den enskilda personen med funktionshinder, för folkhögskolorna i deras rekrytering och utformning av kursinnehåll, men också för högskolorna.
En annan basal fråga är integration eller särbehandling inom folkbildningen. Den berör i vilken utsträckning studieförbunden och folkhögskolorna rekryterar personer med funktionshinder till
den ordinarie verksamheten och i vilken utsträckning man gör riktade insatser till olika grupper av personer med funktionshinder. Här gäller det emellertid också att vara varse att vissa typer av särlösningar kan ses som medel till ökad integration. Kurser som huvudsakligen består av en grupp personer med samma typ av funktionshinder kan ur ett empowermentperspektiv öka förutsättningarna för den enskilde att agera i sammanhang där vederbörande kanske till och med är ensam om att ha ett handikapp. Det är emellertid viktigt att också bli varse när eventuella tendenser till särbehandling av personer med funktionshinder blir en huvudregel snarare än ett undantag. Frågor om tillgänglighet och assistans spelar en stor roll för många grupper av personer med funktionshinder. Intressant i detta sammanhang är också den nya lagstiftning som kommit inom socialförsäkringen 2003. Unga människor med funktionshinder kan inte längre beviljas förtidspension, utan erhåller istället aktivitetsersättning.
Vi tror att det är viktigt att belysa relationen mellan olika aktörer och ingången till folkbildningen för personer med funktionshinder. Frågan är i vilken utsträckning studiecirkelverksamheten används av kommunerna inom ramen för deras skyldighet att bedriva aktiviteter för personer med svåra funktionshinder. Hur sker i så fall samordningen mellan den kommunala verksamheten och studieförbunden? Hur är relationerna mellan dessa bägge aktörer och handikapprörelsen? Vilken roll spelar folkbildningsarbetet för handikapporganisationerna? Vilka förväntningar har handikapprörelsen på folkbildningsarbetet och vilka erfarenheter har studieförbunden i sina insatser för handikapporganisationerna i det lokala arbetet?
Samma frågor kan också ställas angående handikapprörelsens relationer till folkhögskolorna. Med hänsyn till omfattningen av personer med funktionshinder i folkhögskolornas verksamhet är det frågan om vilka olika mått och steg de enskilda folkhögskolorna tar för att bemästra de utmaningar som de olika handikappen innebär för verksamheten såväl ur pedagogisk, organisatorisk som ekonomisk utgångspunkt.
Skåne som representativt fall
Vårt arbete har i väsentliga avseenden begränsats till Skåne som representerar ca 1/8 av Sveriges befolkning. En av de främsta anledningarna till att begränsa studien till en del av landet är att vårt arbete härigenom underlättats betydligt. Dessutom återspeglar Skåne övriga Sverige socioekonomiskt på ett relativt tillfredställande sätt. Här finns såväl tätorter som landsbygd, invandrartäta områden samt områden med få invandrare. Här finns också en mycket aktiv och levande handikapprörelse som på skilda sätt vi bedömde kunde vara medagerande i vår studie.
Skånes folkbildningsverksamhet har med sina 16 folkhögskolor, drygt 10 procent av landets folkhögskolor inom sina gränser. Vidare är alla studieförbund som erhåller statliga bidrag aktiva i regionen. Deltagarantalet på folkhögskolorna i Skåne motsvarar cirka 15 procent av alla deltagare på folkhögskolans långa kurser i landet och antalet deltagare i regionens studiecirklar motsvarar cirka 11 procent av landets totala numerär.
Av de skånska folkhögskolorna är det 10 stycken som erbjuder kurser som riktas till deltagare med funktionshinder och kursutbudet motsvarar i stort sett det totala utbud som finns i landet. De skånska studieförbundens utbud av cirklar som riktar sig till målgruppen skiljer sig något från rikets totala. Alla studieförbund, utom TBV, arrangerade cirklar för den aktuella målgruppen i Skåne, men betydligt färre av studieförbunden i regionen riktade sig till synskadade, döva och hörselskadade. Det arrangerades inga cirklar för dövblinda i Skåne vilket självklart beror på att det är mycket få till antalet i hela landet. Liksom i riket som helhet är det däremot vanligast att målgruppscirklarna är inriktade på grupper med blandade funktionshinder och på deltagare med utvecklingsstörning eller psykiskt funktionshinder. Ytterligare en grundläggande likhet med riksplanet består i att ABF och Studieförbundet Vuxenskolan arrangerade majoriteten, det vill säga 65 procent, av studietimmarna för den aktuella målgruppen. Något som skiljer sig från riksplanet är att Medborgarskolan i Skåne arrangerar proportionellt mer och Folkuniversitet i Skåne proportionellt mindre antal cirklar för personer med funktionshinder (FBR 2002; FIN 2003).
Delstudie om studieförbundens verksamhet
Eftersom studiecirkeln utgör grunden i studieförbundens verksamhet har vår studie om denna avgränsats till att studera främst denna del av verksamheten. Då vi varit intresserade av både kvalitativa och kvantitativa data har vi använt oss av olika undersökningsmetoder. Vi har dels studerat tillgänglig statistik om studiecirkelverksamhet i riket och i Skåne, dels gjort intervjuer med studieförbundens företrädare, cirkelledare och deltagare och deltagit i studiecirkelverksamhet.
De studieförbund som valts ut till intervjustudien är ABF, Folkuniversitetet (FU), Medborgarskolan (Mbsk), Nykterhetsrörelsens Bildningsförbund (NBV), Studiefrämjandet (Sfr), Studieförbundet Vuxenskolan (SV). Urvalet gjordes bland annat utifrån omfattningen av dels den allmänna cirkelverksamheten, dels av målgruppscirklarna för personer med funktionshinder. Vårt urval styrdes också av att vi ville komma i kontakt med både studieförbund som hade mycket respektive de som hade lite målgruppsverksamhet för personer med funktionshinder. Anledningen var att vi dels var intresserade av så kallade särlösningar för deltagare med funktionshinder, det vill säga verksamheter riktade till målgruppen, dels så kallad integrerad verksamhet, där personer med funktionshinder deltar i allmänna cirklar.
Studieförbundet Vuxenskolan och ABF valdes ut då de, räknat efter antalet studietimmar, både har landets och Skånes största målgruppscirkelverksamhet för personer med funktionshinder och allmänna cirkelverksamhet. Medborgarskolan är i sin tur Skånes tredje största arrangör av målgruppsverksamhet för den aktuella målgruppen. Att NBV ingår i studien beror på att hela 21 procent av studieförbundets totala cirkelverksamhet i Skåne riktas till personer med funktionshinder. De övriga studieförbunden, Studiefrämjandet och Folkuniversitet, valdes ut eftersom de i förhållande till sin storlek har lite cirkelverksamhet för den aktuella målgruppen (statistik FBR 2002).
Totalt har intervjuer gjorts med 14 företrädare för förbundens lokalavdelningar i Skåne. Dessutom har en företrädare för Folkuniversitet i Göteborg och en för Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm intervjuats per telefon. I vissa fall har särskilda personer som är ansvariga för verksamheten för personer med funktionshinder intervjuats. I andra fall har det varit verksamhetschefer eller studiekonsulenter.
Övriga intervjupersoner består av sex cirkelledare och sju deltagare i studiecirklar vid Folkuniversitet, Studieförbundet Vuxenskolan och ABF. I ett fall har vi, på grund av deltagarnas funktionshinder, valt att delta i cirkeln och samtala med deltagarna i stället för att göra regelrätta intervjuer. Man skulle kanske metodologiskt kunna tala i termer av deltagande observationer.
Av de sju deltagare som intervjuats är en anhörig till en person med funktionshinder medan övriga själva har funktionsnedsättningar. Cirklarna som intervjupersonerna deltog i, respektive ledde, var av olika karaktär. Urvalet skedde avsiktligt för att spegla det heterogena utbudet. En av cirklarna hade startats inom det så kallade kunskapslyftet och har deltagare både med och utan funktionshinder. Resterande cirklar riktade sig till personer med funktionshinder eller deras anhöriga och drevs i samarbete med handikapporganisationer respektive kommuner eller landsting.
Delstudie om folkhögskolornas verksamhet
Då vi varit intresserade av både kvalitativa och kvantitativa data om folkhögskolornas verksamhet har vi även i denna delstudie använt oss av olika undersökningsmetoder. Vi har sålunda studerat tillgänglig statistik för riket och Skåne, och vidare gjort intervjuer med företrädare och deltagare på folkhögskolor. Urvalet av folkhögskolor har skett efter tanken att de borde representera olika huvudmän, att majoriteten av skolorna skulle erbjuda riktade kurser till deltagare med funktionshinder och att skolorna skulle vara belägna inom både storstad och landsbygd. Urvalet består alltså av fyra skolor vars huvudman utgörs av en förening vars syfte är att driva folkhögskolan. Tre folkhögskolor drivs av huvudmän med kristen förankring, en har arbetarrörelsen och en har landstinget som huvudman. Sju av skolorna anordnar kurser som riktar sig till deltagare med funktionshinder och de vänder sig tillsammans till åtta olika målgrupper. Av de nio folkhögskolorna är fyra belägna på landsbygden, tre ligger i anslutning till en större stad och två ligger i en stor stad.
I studien har tolv intervjuer genomförts med representanter för nio folkhögskolor. Därefter har kortare intervjuer, vanligtvis per telefon, skett med ytterligare företrädare för ett tiotal folkhögskolor. Eftersom Skåne varit utgångspunkt för studien har nästan alla intervjuer, tio stycken, genomförts i regionen. Telefon-
intervjuerna har skett med representanter för folkhögskolor utanför Skåne. Intervjupersonerna bland företrädarna har utgjorts av rektor, biträdande rektor, studievägledare och lärare och kurator.
Tio kursdeltagare har intervjuats på sex folkhögskolor i Skåne. Fyra av dem kommer från kurser som är särskilt riktade till personer med funktionshinder, tre har tidigare gått en sådan kurs men gått vidare till en annan kurs. Tre av deltagarna har redan från början valt att studera i en kurs som inte är särskilt anpassad till deltagare med funktionshinder.
Uppsatstävling
För att få tillgång till ett större material när det gäller enskilda deltagares upplevelser av folkbildning valde vi att använda en kompletterande metod genom att utlysa en uppsatstävling med temat Folkhögskola och funktionshinder till deltagare på folkhögskolor. Inbjudan skickades ut till samtliga folkhögskolor i Skåne och till ett 20-tal folkhögskolor på andra håll i landet. I inbjudan lämnades ett antal förslag på ämnen inom temat inklusive möjligheten att skriva om ett valfritt ämne.
Sammanlagt har vi tagit emot 27 bidrag inom uppsatstävlingen varav 25 bidrag kom från deltagare som har funktionshinder och två bidrag kom från deltagare som inte hade några funktionsnedsättningar. Uppsatserna har skrivits av personer från sex olika funktionshindergrupper; rörelsehinder, dyslexi, utvecklingsstörning, neuropsykiatrisk diagnos, förvärvad hjärnskada samt döv/hörselskadad. Den grupp som har högst representation i tävlingen är deltagare som har dyslexi/läs- och skrivsvårigheter; sammanlagt har elva av bidragen skrivits av deltagare som går kurser som riktas till personer med läs- och skrivsvårigheter!
Materialet har analyserats på två sätt. Inledningsvis har vi arbetat med att kategorisera innehållet efter ett antal centrala bakgrundsdata som återkommer i uppsatserna. För att kunna få en uppfattning om det sammanhang deltagarna kommer från och befinner sig i, uttryckt i exempelvis skolbakgrund, nuvarande kurstyp etc. Därefter har vi utifrån den berättelsestruktur, som är mer eller mindre genomgående i uppsatserna, försökt att tolka innebörden i olika moment som deltagarna formulerar som avgörande eller på annat sätt signifikanta i sina berättelser. Berättelser med liknande innehåll har ofta samma struktur, oavsett vem som berättar. Enligt
narrativ analysmetodologi är början ofta den allmänna berättelsestrukturen med en kort sammanfattning som ger en uppfattning om innehållet. Därefter följer en orientering där händelse och person placeras in i ett sammanhang innan en komplikation utifrån en serie händelser beskrivs. Slutligen avrundas historien och i berättelsen gäller det att hitta poängen i att historien är viktig och värd att berättas. (Findahl och Höijer, 1981)
Eftersom deltagarna kunnat skriva om olika ämnen inom området Folkhögskola och funktionshinder har alla inte beskrivit sin situation ur samma perspektiv vilket gör att antalet svar som utgör underlaget för olika frågeställningar varierar. Vi har inte funnit skäl till att analysera uppsatserna i kontextuella kvantitativa termer. Därmed får vi anledning att återkomma till dessa för att illustrera upplevelsen och erfarenheten ur ett perspektiv som är folkhögskoledeltagarens.
Intervjumetodik
De intervjuer som genomförts har spelats in på band för att sedan transkriberas. Alla intervjupersoner har, efter att de fått muntlig information om studiens syfte och sammanhang, fått ge sitt medgivande till att delta. De har även informerats om att materialet kommer att avidentifieras och att svaren presenteras anonymt. Då en ordagrann intervjuutskrift kan vara svår att förstå för utomstående är de citat som presenteras i uppsatsen redigerade. Redigeringen har syftat till att koncentrera innehållet i citatet och öka förståelsen. Vi har gått varsamt tillväga för att undvika att förvanska innehållet.
Under intervjuerna har vi använt oss av två intervjuguider (en för folkhögskolorna och en för studieförbunden) över områden som vi vill försöka belysa med frågor. Guiden har hjälpt oss att behålla fokus, men samtidigt har vi anpassat frågorna och deras ordningsföljd efter samspelet under intervjun. Denna intervjumetod är sedan länge väletablerad och har kallats fokuserad genom att den är strukturerad, men samtidigt tillräckligt flexibel för att ge utrymme för olika svar och frågor och som gör det möjligt för intervjupersonerna att kunna beskriva sina subjektiva upplevelser på en rad områden. (Merton och Kendall, 1990, Starrin och Renck, 1996).
Delstudie om handikapprörelsens samarbete med folkbildningen
I ett tidigt skede insåg vi nödvändigheten av att få tillgång till komplementära data om handikappföreningarnas samarbete med folkbildningen. Vi utarbetade därför en enkät som ställdes till de 211 handikappföreningar på läns- och lokalföreningsnivå som vi kunde identifiera i Skåne. Det slutliga antalet föreningar som ingick i studien blev 208 stycken, eftersom tre upph ört
1
kategoriserade vi i följande grupper:
synskadade
döva och hörselskadade
rörelsehindrade
intellektuella funktionshinder
psykiska funktionshinder
medicinska funktionshinder
övriga funktionshinder
Totalt besvarades enkäten av 165 föreningar, vilket medför en svarsfrekvens på 79 procent Föreningar som representerar personer med intellektuella funktionshinder var den kategori som hade högst svarsfrekvens: 14 av 15 föreningar besvarade enkäten. Den lägsta svarsfrekvensen på 44 procent hade föreningarna som organiserar människor med psykiska funktionshinder. Övriga kategorier hade en svarsfrekvens på mellan 75 och 80 procent.
De föreningar som ingår i studien har självklart varierande styrka och medlemsantal. 18 procent av de svarande föreningarna har mellan 25 och 100 medlemmar. 39 procent av alla föreningar som svarat har mellan 101 och 250 medlemmar och 9 procent av dem som besvarat enkäten har mellan 1 100 och 5 200 medlemmar. Enkäten skickades ut till 49 länsföreningar och 159 lokalföreningar
2
Svarsfrekvensen från länsföreningarna var 71 procent och från lokalföreningarna 81 procent.
Enkäten till handikappföreningarna skall vi senare redovisa. Det är emellertid viktigt att försöka se folkbildningen inte bara som ett medel för att öka förutsättningarna för att en enskild person med funktionshinder ska få tillgång till folkbildning och dess funktion
1
Uppgifter om vilka handikappföreningar som finns i regionen inhämtades bl.a. från HSO
Skåne (Handikappförbundens samarbetsorgan) och Region Skåne.
2
Cirka två tredjedelar av läns/regionföreningarna har inte någon verksamhet på lokal nivå,
exempelvis Intresseföreningen för schizofreni i Skåne (IFS) och Föreningen för dyslektiska barn (FDB) i Skåne.
som möjliggörare av integrering, utan också som medel för handikapprörelsen att stärka både medlemmar och de centrala och lokala organisationerna i relation till den demokratiska processen i folkrörelsens Sverige. För att underlätta förståelsen av den mångdimensionella process, som folkbildningen utgör för personer med funktionshinder som enskilda eller i organisationer, tror vi att det är rimligt att försöka knyta an till empowerment diskursen. Vi kommer därför att använda oss av denna i flera grundläggande resonemang under vår studie.
Empowerment som begrepp och strategi
Empowerment är ett ord, en term eller ett begrepp, beroende på hur man vill se det, som under de senaste åren ofta virvlat kring i den svenska samhällsdebatten. Begreppet har en hög grad av aktualitet, och en positiv grundton, eftersom det ofta förknippas med företeelser som demokrati eller individuella rättigheter. Empowerment täcker in ett tämligen oprecist fält eller vaga processer, samtidigt som man inte hittat någon precis svensk översättning. Detta avsnitt bygger i första hand på Larsson och Holmström (1999).
Empowerment har varit särskilt viktigt inom den professionella diskursen kring möjligheterna att förbättra levnadsvillkoren för personer med funktionshinder, både ur ett individuellt och ett mera strukturinriktat perspektiv. I en mening kan man kanske påstå att empowermentfältet är ett resultat av globaliseringsprocessen i allmänhet och den europeiska integrationen i synnerhet.
Empowerment har sålunda blivit ett begrepp som använts både inom professionella verksamheter och inom handikapprörelsen. Det är vår avsikt att i det här kapitlet försöka göra en mycket summarisk genomgång av dess bakgrund och användning i allmänhet samt dess innebörd för funktionshindrades sysselsättningsmöjligheter i stort.
Historiskt sett har empowerment till stor del sin grund i den sociala aktivistideologi som genom i huvudsak afroamerikanska och feministiska rörelser växte fram i USA under 1960-talet samt de idéer om hjälp till självhjälp som lanserades under 1970-talet. Empowerment har med denna bakgrund framförallt kommit att känneteckna ett särskilt förhållningssätt inom socialt arbete. Detta fokuserar i första hand på marginaliserade gruppers väg från beroende till oberoende och tar sin utgångspunkt i en kritik mot så
kallade top-down-strategier, vilka inte sällan beskrivs som mästrande och passiviserande. Utifrån ett empowermentperspektiv förordas istället ett mera underifrån styrt och deltagarorienterat arbetssätt, där de människor som är föremål för insatserna tilldelas ett stort mått av inflytande och eget ansvar (Simon, 1994). Empowerment har därmed främst handlat om interventionsmetodik som syftar till att socialt, kulturellt och ekonomiskt utsatta människor skall kunna styra sina egna liv och ha makt att kunna, vilja och våga att påverka det i en riktning som för dem själva är önskvärd.
Empowerment har sedan 1970-talet alltmer också kommit att uppmärksammas i den vetenskapliga litteraturen och har här bl.a. handlat om fenomen som lokal utveckling och mobilisering av samhällets utsatta och marginaliserade grupper (Starrin, 1997). Konkret har detta tagit sig uttryck i diskussioner, analyser och teoretiska resonemang kring framförallt orättvisor och segregation i tredje världen, kvinnors jämställdhet samt etniska minoriteters utsatthet. Inte sällan har dessa områden för tillämpning funnit näring i Paolo Freires pedagogik, där det kanske mest centrala bidraget för ett empowermentperspektiv återfinns i begreppet conscientizacao, vilket närmast kan översättas till ”medvetandegörande” (Freire, 1970). Med detta förstås att människan, genom att nå insikt om sin egen situation i en vidare bemärkelse, skapar sig ett medvetande, vilket utgör en första förutsättning för att också kunna påverka sin egen och gruppens marginaliserade ställning i förhållande till det samhälle som man verkar i.
Sedan 1990-talet har empowerment blivit något av en modeterm och begreppet har kommit att tillämpas och användas i en mängd olika sammanhang och med delvis skilda innebörder. Ett exempel är att man inom den pedagogiska forskningen använt begreppet vid diskussioner kring föräldrainflytande och elevdemokrati i skolan (exempelvis Forsberg, 1997). Ett annat är att empowerment använts i miljödebatten, då man talar om att återge kontrollen över ett område till den befolkning som ursprungligen var beroende av det för sin försörjning (Kinlaw, 1995). Ytterligare ett exempel är att man inom företagsekonomin använt begreppet vid diskussioner om effektivitet och lönsamhet, vilka menas öka genom att organisationshierarkier bryts ned och att de människor som befinner sig närmast problemen också anförtros att lösa dem (t.ex. Vogt & Murrel, 1991). Att empowerment tillämpats inom ett flertal disparata områden försvårar ytterligare att försöka finna en lämplig översättning till svenska. Emellertid har några olika förslag dykt
upp på olika ställen i den svenska samhällsdebatten. På Svenska EU-programkontoret har man bl.a. talat om ”autonomisering”, i skilda sammanhang har ”berättigande” eller ”bemyndigande” nämnts, inom managementlitteraturen har det talats om ”medarbetarskap”, medan andra föredrar att benämna empowerment som ”frigörande kraft”.
Vad är empowerment?
Empowerment menas ofta, med stort fog, vara ett svårfångat begrepp. Det är faktiskt enklare att ge exempel på vad empowerment inte är; till exempel alienation, hjälplöshet, maktlöshet eller hopplöshet. I motsats ger empowerment associationer till företeelser och egenskaper som till exempel gräsrotsorganisering, självtillit, medborgarskap och självstyre (Starrin, 1997). Trots att det är problematiskt att formulera en generell och allmängiltig betydelse av empowerment, verkar några gemensamma och förenande drag kunna urskiljas.
Ett centralt drag för ett empowermentperspektiv kan härledas ur den aktiva komponent som är inbegripen i begreppet. Detta innebär att empowermentperspektivet inte i första hand fokuserar på människans tillstånd av upplevd egenmakt, välmående och autonomi utan snarare är inriktad mot att förstå den process genom vilken man kommit dit (till exempel Gutierrez & Nuries, 1994).
Gemensamt för ett empowermentperspektiv är också synen på en central komponent i själva begreppet ”power”, dvs. makt, som här kommit att tillskrivas en delvis ny innebörd. Detta har kanske tydligast illustrerats av Neath & Schriner (1998) som gjort en uppdelning av maktbegreppet i tre olika nivåer; personlig makt, makt över och makt med. Den personliga makten handlar här om individens möjlighet att agera på ett sätt som gör att önskade konsekvenser nås, dvs. ett slags ändamålsrationalitet. Detta kan till exempel gälla att ha förmåga att uttrycka sig, att ha kunskap och insikt i samhällsfrågor eller att ha tillgång till kulturen i samhället. Vad gäller ”makt över” åsyftas en form av social makt som är hierarkisk och ojämlik och som avspeglar förhållanden av överordning och underordning. I sin tydligaste form kan ”makt över” referera till förhållanden mellan de styrande och de styrda i diktatoriska stater, men även förhållanden mellan chefer och anställda i arbetslivet eller förhållandet mellan lärare och elever inom utbild-
ningen. Den tredje formen av makt, ”makt med”, står i väsentliga drag i motstats till ”makt över” då den utgår från tanken att alla människor är jämlika och refererar till företeelser som till exempel gräsrotsorganisering, samarbete och konsensus i beslutsfattande.
Genom att maktbegreppet nyanseras och tillskrivs flera olika innebörder bryter empowermentperspektivet med en traditionell syn på makt. Här har makt ofta betraktats som ett nollsummespel vilket enkelt uttryckt innebär att ökad makt för en person leder till minskad makt för en annan. Detta innebär att människor, när de vill ha makt, befinner sig i en konkurrensposition i vilken det gäller att besitta största möjliga mängd konkurrenskraftiga resurser. I ett empowermentperspektiv fokuseras maktbegreppet på ett motsatt sätt. Enligt detta synsätt kan en person följaktligen få makt utan att det sker på bekostnad av att någon annans makt minskar. Detta kan sägas göras möjligt genom den maktnivå som ovan benämns som ”makt med”, vars innebörd medför en strävan mot en hög grad av samarbete mellan den aktuella beslutsprocessens eller konfliktens relevanta aktörer och att dessa når konsensus kring de beslut som fattas.
Vidare tar ett empowermentperspektiv ofta sin utgångspunkt i en kritik av vad som brukar benämnas som en paternalistisk syn på socialt arbete. Enligt ett sådant synsätt görs människor till föremål för storskaliga lösningar och förväntas handla i enlighet med de råd som förmedlas av experter och professionella. Även om dessa är aldrig så välvilliga, brukar det framhållas att människor då bemöts som objekt, dvs. som i princip likadana, eftersom de erbjuds färdigkomponerade och generella lösningar som inte tar hänsyn till att social problematik ofta är av individuell karaktär. I motsats till detta synsätt förespråkar företrädare för ett empowermentperspektiv en syn på människan som subjekt. Detta innebär att människosynen kännetecknas av en stark fokusering på den enskildes livssituation och därmed också fäster stor vikt vid individuella differenser. I betraktandet av människan som subjekt ligger också det faktum att varje enskild individ ses som kapabel och villig att påverka sin livssituation i en riktning som för henne själv är eftersträvansvärd (Starrin, 1997).
Empowermentperspektivets fokusering på människan som subjekt innebär därför också att människor förväntas att vara deltagande och aktiva i sådana processer som berör deras egna liv, vilket ökar valfrihet, rättigheter men också egenansvar.
Om vi för enkelhetens skull avgränsar betydelsen av empowerment till att gälla den ovan beskrivna karaktäristiken, kan en vid definition av begreppet formuleras. Ett förslag till en sådan skulle sålunda kunna vara att empowerment syftar till processer som gör det möjligt för människor att aktivt verka för att äga sina egna liv (jfr Gibson, 1991).
Ett generellt mönster för förståelsen av hur en empowermentprocess kan se ut har presenterats av Hutchinson och Lord (1997), som efter omfattande intervjuundersökningar med funktionshindrade identifierat fem steg i vad de benämner som den psykologiska empowermentprocessen.
Figur 2:1. Steg i den psykologiska empowermentprocessen
Upplevd maktlöshet
Tillförskaffande av medvetande
Erhållande av stöd från andra
Delaktighet
Tillförande
Det första steget i empowermentprocessen beskriver Lord och Hutchinson som en upplevd maktlöshet. I detta steg befinner människan sig i en beroendeställning. Man är passiv, ofta isolerad, och finner ingen energi för att delta i samhällslivet eller att försöka påverka sin egen situation. För samtliga intervjupersoner i Lord och Hutchinsons studie innebar särskilda händelser eller förändringar i livssituationen att man tillförskaffade sig ett medvetande.
Detta innebar att man blev medveten om sin situation, man nådde kunskap om sig själv i ett vidare perspektiv och försökte finna nya vägar för att delta i samhällslivet.
För att börja agera i enlighet med sitt nya medvetande uttalade intervjupersonerna att man var i behov av moraliskt och praktiskt stöd från andra. Genom detta reducerades den sociala isoleringen och intervjupersonernas upplevda valfrihet och kontrollen över det egna livet ökade. Man började bli bekant med nya roller och var mer aktiv i sökandet efter nya vägar och kanaler, genom vilka man kunde ge uttryck för sina angelägenheter och intressen. Som ett resultat av denna ökade aktivitet upplevde man en delaktighet i samhället, som man aldrig tidigare gjort. Detta bidrog till att många sedermera upplevde sig som aktiva samhällsmedlemmar och att den enskilde både ville och kände sig kapabel att kunna tillföra någonting i de sammanhang som man verkade i.
Som Lord och Hutchinson (1997) själva påpekar, motsvarar stegen i den psykologiska empowermentprocessen ett generellt mönster som givetvis inte är fritt från individuella avvikelser hos intervjupersonerna. Detta innebär att modellen är förhållandevis statisk och långt ifrån kan ta hänsyn till den dynamik som är gällande vid personlig utveckling. En kanske än viktigare kritik av modellen är att den i huvudsak koncentrerar sig på en individuell aspekt av begreppet. Inom forskarvärlden har det också höjts röster som menar att empowermentforskningen i allt för hög grad sätter fokus på personliga faktorer som antingen befrämjar eller hindrar empowerment på individ- eller gruppnivå (till exempel Balcazar, 1994). Därför är det viktigt att uppmärksamma att empowerment handlar om en utveckling mot ett speciellt sätt att tänka om sig själv, till exempel om man upplever sig själv som värdefull och anser sig kunna fullfölja en önskad handling, men också att man uppmärksammar att samhället med sina strukturer faktiskt kan modifieras och förändras (Starrin, 1997).
Empowerment handlar således inte enbart om människans psykologiska upplevelse av sig själv, till exempel i termer av självförtroende, självkänsla, grad av oberoende och upplevda möjligheter av att kunna påverka sitt eget liv, utan även om den omgivande strukturella miljön. Empowerment refererar alltså både till den subjektiva erfarenheten och den objektiva verkligheten, både till människans inre och yttre förhållanden, både till individen och samhället, både till människan som individ och som medlem av en samhällsgrupp. Mera konkret innebär detta att också den kontext
inom vilken människan verkar har en central betydelse vid diskussioner kring empowerment. Detta kan gälla både den övergripande samhällsnivån, där till exempel lagstiftning och politik påverkar människors livssituation och handlingsmöjligheter, samt på vilket sätt som olika välfärdsorganisationer arbetar för att tillgodose marginaliserade gruppers behov.
Empowerment och funktionshinder
En hel del har även blivit sagt om empowerment vad gäller människor med funktionshinder. Framförallt har detta berört metoder för olika praktiska och sociala stödinsatser, vilket inte minst tagit sig uttryck i att delvis nya synsätt på rehabiliteringsinsatser för funktionshindrade vuxit fram, till exempel ”Patient-empowerment” och ”Community Based Rehabilitation”. Patient-empowerment har framförallt uppmärksammats i USA och är en utbildande metod som är designad för att hjälpa patienter att utveckla kunskap, färdigheter, attityder och självinsikt, så att de kan fatta beslut i hälsorelaterade frågor som rör den egna personen. Tanken är att den funktionshindrade därmed skall ha möjlighet att kunna välja vilken behandlingsmetod som är bäst lämpad för just henne, snarare än att hon skall vara utelämnad åt att följa de expertråd som ges från olika professionella grupper (Feste & Anderson, 1995). Människan blir därmed autonom i sin rehabiliteringsprocess i den bemärkelsen att rekommendationer från experter anpassas till den enskilde istället för tvärtom.
Community Based Rehabilitation är en metod som i första hand använts vid hälsoarbete i utvecklingsländer. Metoden har efterhand även kommit att tillämpas vid rehabiliteringsarbete för funktionshindrade och bygger här på kontinuerlig delaktighet från de funktionshindrade själva samt aktiv medverkan från deras familjer och det lokala samhället, till exempel hälso- och sjukvård, utbildning och socialtjänst. Grundtanken är att ett nära samarbete dessa parter emellan skall tillförsäkra funktionshindrade människor maximala möjligheter att utnyttja sina fysiska och psykiska förmågor, att de skall ha tillgång till regelbunden service samt uppnå full social integration i närsamhället (Jansson, 1997).
Även inom handikappforskningen har empowerment alltmer kommit att uppmärksammas. Begreppet har här gett sig tillkänna i bl.a. diskussioner om kommunikationsteknologins hinder och möj-
ligheter för funktionshindrade (till exempel Thornton, 1993) vid resonemang om stödteknologi, ”Assistive Technology” (AT) (till exempel Fiedler 1996 & Fried et al 1995), vid analyser av funktionshindrades arbetsförhållanden (till exempel Backenroth, 1997) samt vid diskussioner om arbetsanskaffning åt arbetshandikappade (till exempel Shriner & Neath, 1998).
Handikappolitik och empowerment
Trots att diskussionen kring empowerment förts inom specifika kunskapsområden inom handikappforskningen, knyter begreppet framförallt an till ett sedan länge centralt handikappolitiskt tema. Detta finner sin utgångspunkt i att människor med funktionshinder genom historien i stor utsträckning betraktats och bemötts framförallt som vårdobjekt. Detta har tagit sig uttryck i att de ofta levt i starkt beroende av sin omgivning; av anhöriga, fattigvård, kyrka eller privat välgörenhet, och under modernare tid av socialvård och olika offentliga verksamheter. Inte sällan har detta inneburit att funktionshindrade fått en negativ självbild, i vilken deras identitet i stor utsträckning inskränkts till att vara ett objekt för omhändertagande.
Att på detta sätt vara utlämnad och beroende, känslan av att inte ”klara sig själv”, har alltså präglat funktionshindrades syn på sig själva men har också haft stor betydelse för andras attityder gentemot gruppen (Ekensteen, 1996). En roll som objekt har således fixerats dubbelt genom historien, dels från samhället och dels från de funktionshindrade själva, vilket kort sagt inneburit att människor med funktionshinder ofta inte har, eller har haft, möjligheten att i en fullvärdig mening styra sina egna liv. Mot denna bakgrund har de funktionshindrades väg från beroende till oberoende, eller från att vara objekt till att bli subjekt i sitt eget liv, sedan länge varit ett centralt handikappolitiskt tema. Detta tema och dess fokus på en strävan mot de funktionshindrades rättigheter och autonomi har som synes tydliga beröringspunkter med ett empowermentperspektiv. I enlighet med ett sådant skulle det därför kunna sägas att detta handikappolitiska tema, vägen från beroende till oberoende, handlar om funktionshindrade människors empowerment-process i en vid mening. I denna process kan en rad olika insatser och utvecklingstendenser framhållas som särskilt viktiga.
På ett samhälleligt plan har det under 1900-talet framväxta välfärdssystemet förändrat och förbättrat de funktionshindrades livsvillkor och en lång rad reformer samt tillkomsten av en alltjämt växande nationell och internationell opinion, ofta ledd av självorganiserade handikapprörelser eller aktionsgrupper själva, har gjort att möjligheterna till ett självständigt liv ökat. Detta har gällt förstärkta privatekonomiska förutsättningar genom till exempel handikappersättning och förtidspension, ökad social service genom till exempel hemtjänst och personlig assistans, bilstöd och färdtjänst samt ökad tillgänglighet vad gäller bostäder, allmänna lokaler och den fysiska miljön i stort.
Mera specifikt kan nämnas två olika nationella åtgärder som brukar tillskrivas särskilt stor betydelse i sammanhanget. Detta gäller Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och Lagen om assistansersättning (LASS), som trädde i kraft den 1 januari 1994, och som markerar ett avgörande steg på funktionshindrades väg från beroende till oberoende (Ekensteen, 1996). Lagstiftningens syfte är här mycket klart uttalat mot att tillförsäkra även personer med omfattande funktionshinder självbestämmande, valfrihet och personlig integritet. Detta har bl.a. inneburit att svårt funktionshindrade kan få sitt stora assistansberoende tillgodosett och själva kan välja och rekrytera sina personliga assistenter (Andén m.fl. 1993).
Viktigt för implementeringen av dessa och andra handikapppolitiska åtgärder, liksom för de funktionshindrades självbild och samhällets attityder gentemot gruppen, har varit att handikappbegreppet utvecklats i en riktning bort från den objektlika synen som tidigare varit rådande (till exempel Söder, 1988). Detta har skett genom att ett nytt synsätt på handikapp gradvis vuxit fram, bl.a. på det internationella planet. Det kanske viktigaste dokumentet har varit FN:s standardregler för full och jämlik delaktighet. Betydelsefull har också WHO:s handikappklassifikation varit, som publicerades i sin första version år 1980. Den baserades på ett system på tre nivåer; skada (impairment) på organnivå, funktionsnedsättning (disability) på personnivå och handikapp (handicap) på situationsnivå (WHO 1980). Sedan 2001 gäller en ny klassifikation, vilken innebar en viktig förändring i synen på människor med funktionsnedsättningar, då dess innebörd förespråkar ett mångdimensionellt psykosocialt perspektiv på den funktionshindrade människan och att aktivitet och delaktighet blir begreppsligt viktiga. Vi skall senare återkomma till WHO:s nya klassifikation.
Trots nya synsätt och att en mängd sociala åtgärder förbättrat funktionshindrade människors levnadsvillkor och att funktionshindrade organiserar sig och för sin egen talan mer än någonsin tidigare, är tankarna om full delaktighet fortfarande blott en vision. Inte minst påmint om vi tittar på ett så fundamentalt område som tillgången till ett arbete. Bara ungefär hälften av personer med funktionshinder i yrkesverksamma åldrar i Sverige har ett arbete. Detsamma är gällande för tre fjärdedelar av befolkningen totalt sett. Representationen av personer med funktionshinder i politiska församlingar är ännu mera skrämmande. Det finns bara några få undantag som bekräftar regeln att handikappade är uteslutna från de beslutande organen (Larsson, 2001).
Det finns många skäl som talar för att analysera folkbildningen som verksamhet ur ett empowermentperspektiv. Att som vuxen plötsligt konfronteras med ett allvarligt funktionshinder innebär också att, i varje fall initialt, uppleva maktlöshet. Om vi återvänder till de steg i den psykologiska empowermentprocessen som Hutchinson och Lord (1997) redogjort för, och som vi återgivit ovan, blir det uppenbart att folkbildning kan vara en process både i tillförskaffande av medvetande och framförallt mera makt i sitt eget liv. Om vi knyter an till Neath och Schriner (1998) och deras uppdelning av maktbegreppet på tre nivåer, som vi tidigare redogjort för, blir det uppenbart att den typ av utbildning som fokuserar på bildning för att kompensera handikappet i hög grad bidrar till utveckling av den personliga makten genom att öka förmågan till personlig rörlighet och förmåga att till exempel orientera och uttrycka sig.
Många av folkhögskolorna har, som vi kunnat konstatera, inriktat sig på särskilda funktionshindergrupper. Detta har också inneburit att man utvecklat särskild undervisning för att bidra till att minska handikappet för dessa. Ett typexempel är punktskriftsundervisning för de som i vuxen ålder blir gravt synskadade. Vi har i en särskild skrift (Larsson, 2002) beskrivit och analyserat Punktintensiven, ett projekt som bedrevs gemensamt av Dalarö folkhögskola och Synskadades Riksförbund, SRF.
Det var också rimligt att tala om detta projekt som ett led i att utveckla ”makt med”, dvs. att man blir en del i ett kollektiv med gemensam makt. Att läsa punktskrift blir ofta liktydigt med att definiera sig själv som gravt synskadad. För många innebär detta en övergång från ett något ängsligt avståndstagande från att tillhöra gruppen synskadade till att acceptera att man är en del i den. Man
tar därför också steget kanske fullt ut för att arbeta tillsammans med andra för att förbättra inte bara situationen för sig själv utan för hela gruppen synskadade. Så här uttrycker exempelvis sig en av deltagarna i Punktintensiven:
Jag känner nu att jag på riktigt tillhör SRF. Det är väl inte bara det att vi håller på här i lokalerna, utan också det att man fått tillfälle att under kursen resonera med andra i samma sits som man själv har. Det har känts att man har kunnat stötta varandra. Jag har många gånger haft det jobbigt med att försöka få upp en fart på läsandet. Ibland har jag varit helt trött och tänkt att nu ger jag fasen i det hela. Men då har jag förstått att här gäller det att lyfta sig själv i håret, om man skall kunna läsa. Då har det blivit så att man liksom känt att samtidigt som man måste mobilisera en massa jäkla anamma inom sig själv, så blir man ändå pushad av de andra. Det är väl det som kallas för pep-talk. Men för oss gäller det inte bara att elda upp oss inför en match, utan i varje fall för de tio veckor kursen varar.
Den här typen av erfarenheter har vi genom intervjuerna kunnat konstatera är mycket vanliga. Man kan här tala om att i processen i att acceptera sitt funktionshinder ligger också att man måste acceptera att beträda de vägar som eventuellt kan leda till ökad självständighet och möjlighet till aktiv delaktighet. I förlängningen innebär detta också att man känner en ökad grad av tillhörighet. Det kan också innebära vägar till kollektiv självhjälp. Om självhjälpsorganisationer och självhjälpsgrupper har det skrivits en hel del, varav Lars Rönnmarks arbete (1999) är ett utmärkt bra exempel med tillämpning inom ett helt annat område, nämligen föräldrar som drabbas av plötslig spädbarnsdöd. Organiserad självhjälp är definitivt ett led i en empowermentprocess.
Ett annat begrepp som också förekommer både i rehabiliterings- och exempelvis folkhälsodiskursen är peer-education. Det innebär att personer som tillhör samma grupp försöker undervisa varandra. Det ligger i sakens natur att i en undervisningsgrupp som en studiecirkel arrangerad av t.ex. en handikappförening, kan deltagarna diskutera med varandra och ge varandra råd och stöd. Det finns en lång rad olika vetenskapliga studier som knyter an till peer-grupper, både ifrån undervisande, behandlande och förebyggande perspektiv. Ett av de senaste bidragen i Sverige står Gary Svensson (2002) för som framförallt behandlar peer-education som en metod i folkhälsoarbetet inom HIV-fältet.
Även om punktskriftsutbildning, för att ta detta som exempel, definitivt har inslag av både peer-education och självhjälp, är det i
första hand som en vanlig utbildning eller träning, som den skall ses. I den psykologiska empowermentprocessen innebär denna träning inte bara ett tillförskaffande av ett medvetande, utan också att man erhåller stöd från andra. Steget ut till de två andra baserna i Hutchinsons och Lords modell, dvs. delaktighet och tillförande, är kanske inte så långt.
De demokratiska idealen är folkbildningens explicita utgångspunkter. Att vara delaktig i folkstyret är inte bara en formalistisk klyscha utan en realitet som på olika sätt man strävar efter att omsätta i samhällets olika institutioner och verksamheter. I folktyret ligger också tron på att varje medborgare har någonting att tillföra folkgemenskapen. I en mening kanske man kan säga att studiecirklar är något av demokratins minsta institutionaliserade beståndsdelar. I organiserad form ges uttryckligen möjligheter att vara delaktiga i kunskapsprocessen, där det inte bara gäller att delta utan också att tillföra. Gapet mellan ideal och realiteter kan ibland verka mycket stort. Emellertid tycks ändå de basala målen om delaktighet och tillföranden aktualiseras i både studieförbundens och handikapprörelsens vardag.
3 Folkbildning ur empowermentperspektiv
Handikapporganisationernas studieverksamhet
I Sellerbergs (1993) studie av handikapporganisationer anses organisationernas kurser och cirklar vara en del av det samtal som utgör navet i organisationens arbete. Samtalen sker dels i formell form, på kurser och möten, dels i informell form i vänskapskontakterna mellan medlemmarna. Att dessa olika former av dialoger är viktiga beror bland annat på att de bidrar till att sprida och utveckla kunskapen om sjukdomen eller funktionshindret. Härigenom lär medlemmarna också känna sin sjukdom eller sitt funktionshinder bättre och får kunskap om hur de ska skall bemästra sina fysiska, psykiska och sociala tillkortakommanden. Studieverksamhet, möten och informella samtal blir en del av både det inåtriktade och det utåtriktade arbetet. Den inåtriktade delen består av det identitets- och tillhörighetsskapande arbetet. Den utåtriktade består av det mobiliserande arbetet, det vill säga att förändra personers med funktionshinder situation i samhället genom att påverka politiker, tjänstemän och vården.
De processer som Sellerberg beskriver har stora likheter med det Hutchinson och Lord (1997) kallar den psykologiska empowermentprocessen. Tidigare internationell forskning om handikapporganisationer fann att det existerade två typer av organisationer. En syftade till att skapa en gruppidentitet hos medlemmarna och en annan som mobiliserar gruppen och förändrar medlemmarnas situation. Sellerberg hävdar däremot att det inte finns någon sådan uppdelning eftersom 1990-talets organisationer i Sverige är inriktade på båda dessa processer. Vidare menar hon att den ena formen av arbete är förutsättningen för det andra. Sellerbergs intervjupersoner beskriver att det socialpolitiska och opinionsbildande arbetet först kan komma till stånd efter att man fått fastare förankring i sin handikappidentitet. Med andra ord är den inåtriktade verksamheten som stärker gruppen och identiteten nödvändig för att bedriva utåtriktad verksamhet som syftar till att förändra gruppens situation.
Även om det inte uttrycks explicit är det tydligt att de processer som Sellerberg beskriver kan härledas ur ett empowermentperspektiv. I själva verket kan studieverksamheten tänkas ha betydelse för alla de nivåer som beskrivs i Hutchinsons och Lords modell över den individuella empowermentprocessen.
Det andra och tredje steget i modellen är tillförskaffande av medvetande och erhållande av stöd från andra. Vår enkätstudie indikerar mycket tydligt studieverksamhetens betydelse i olika avseenden. Hela 99 procent av handikapporganisationerna ansåg att studieverksamheten otvetydigt hjälper till att utveckla kunskaper om hur man kan förbättra personers med funktionshinder förhållanden, som framgår av figur 3:1. Vidare anser hela 98 procent att studieverksamheten är viktig för att utveckla samhörighetskänslan bland medlemmarna. Detta kan tolkas som att de kurser och cirklar som arrangeras hjälper till att skapa en identitet och stärka gruppen, vilket enligt Sellerbergs studie kan leda till att det utåtriktade och mobiliserande arbetet sätts i gång.
Figur 3:1
I enkätstudien visas att studieverksamheten också har mobiliserande effekter. Tre fjärdedelar av organisationerna anser att cirklar och kurser är viktiga för att personer med funktionshinder skall bemötas bättre i samhället och för att deras möjligheter att engagera sig som deltagande medborgare skall förbättras vilket framgår av figurerna 3:2 och 3:3. Dessa funktioner anknyter till det fjärde och femte steget i Hutchinsons och Lords modell, nämligen ”delaktighet” och ”tillförande”. Om samhällets attityder till personer med funktionshinder förändras, innebär detta med största sanno-
Studieverksamheten är viktig för att utveckla kunskaper om hur vi ska kunna förbättra förhållanden för den grupp funktionshindrade som vi företräder
Stämmer knappast
1%
Stämmer delvis
18%
Stämmer helt
81%
likhet en förbättring av gruppens möjligheter att bli delaktiga. Detta kan i sin tur leda till att personer med funktionshinder blir förberedda för olika former av politiskt arbete och därför också vill och får möjlighet att tillföra någonting till de sammanhang som de demokratiskt kan verka i.
Figur 3:2
Studieverksamheten är viktig för att funktionshindrade ska bemötas bättre i samhället
Stämmer inte alls
2%
Stämmer delvis
13%
Stämmer helt
76%
Stämmer knappast
9%
Figur 3:3
Studieverksamheten är viktig för att ge medlemmarna ökade möjligheter att engagera sig som medborgare och delta i samhällslivet
Stämmer inte alls
1%
Stämmer delvis
26%
Stämmer helt
65%
Stämmer knappast
8%
Genom våra intervjuer har vi kommit i kontakt med ett par studieförbund och folkhögskolor, som arrangerat studieverksamhet tillsammans med handikapporganisationer. Denna har i flertalet fall haft både identitetsskapande och mobiliserande syften och kan sägas ha varit del i en empowermentprocess. Ett exempel på studiecirkelverksamhet med tydliga mobiliserande syften är en cirkel för
föräldrar till barn med utvecklingsstörning som arrangeras av Studieförbundet Vuxenskolan och föreningen FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna).
Föräldrarna som deltar i cirkeln är medlemmar i föreningen och har utvecklingsstörda barn som är på väg att flytta hemifrån. Att cirkeln startats beror enligt en intervjuad mamma på att det i dagsläget inte finns tillräckligt med boenden för ungdomar med intellektuella funktionshinder. De boenden som eventuellt finns är dessutom inte tillräckligt anpassade efter individernas särskilda behov och önskemål. Den aktuella cirkeln har haft en intressepolitisk inriktning och syftat till att påverka utformningen av och tillgången till boende. Träffarna har ägnats åt att diskutera vilka behov och önskemål som finns och hur man skall kunna finna tänkbara lösningar. Man har bjudit in ansvariga politiker och tjänstemän, såsom vård- och omsorgsnämndens ordförande och LSS-handläggare. Så här säger den intervjuade mamman om vad man uppnått med cirkeln:
Det man uppnår är ju att man genom att vara en stark föräldragrupp så för man upp frågan på dagordningen. Det finns i och för sig risk för att man stannar på diskussionsstadiet. Jag tror vi kan påverka politiker. Jag tror det är det vi håller på att göra. Och kanske på så sätt att föräldrarna och kanske ungdomarna själva, blir tillfrågade redan när man planerar ett boende. Och kanske också att man försöker lösa saker mer individuellt. Jag tror faktiskt det kan nå fram till det.
Den intervjuade kvinnan tror att det finns möjlighet för deltagarna att påverka hur kommande former av boenden utformas. Hon menar också att politikerna i allmänhet har för lite kunskap om den aktuella gruppen och därför är det viktigt att de tar del av föräldrarnas erfarenheter.
Trots att det uttalade syftet varit att cirkeldeltagarna tillsammans skall påverka personers med funktionshinder situation kan föräldracirkeln även tänkas fungera identitetsskapande. Föräldrarna lär känna sina barn genom att jämföra dem med andra. Dessutom stärks de troligtvis av att träffa andra i samma situation.
En folkhögskolekurs med ett i första hand mobiliserande syfte kan exemplifieras av en ledarkurs för personer med rörelsehinder, som drivits gemensamt av De Handikappades Riksförbund (DHR), Intresseföreningen för Assistansberättigade (IfA) och en folkhögskola. Syftet med kursen har varit att stimulera unga människor med rörelsehinder att engagera sig och att ge dem redskap för att
kunna gå in i ledningsuppgifter, speciellt inom organisationer och verksamheter som rör människor med funktionshinder. Under kursens gång genomförde deltagarna egna projekt inom handikappområdet. Projekten handlade bland annat om tillgänglighet på matställen, möjligheten till semesterresor för personer med funktionshinder och ett informationsprojekt om service- och signalhundar. Redan under kursen skedde således mobiliserande aktiviteter. Samtidigt fungerade kursen i stor utsträckning identitetsstärkande för deltagarna. Betydelsen av kursen formulerade en av deltagarna i en utvärdering, några månader efter kursens slut:
Absolut har kursen gjort mig till en starkare person. Jag vet nu mer vad jag vill och jag kan uttrycka det i ord och framför allt så har jag lärt mig lyssna mer aktivt nu. Att jag sedan träffat personer i ungefär samma situation har också stärkt mig som människa. Jag har ännu inte tagit på mig något uppdrag i ’offentlig miljö’ men jag bangar inte för att göra det. Jag tycker att kursen har varit en mycket stor del i en förändring i mitt liv, jag har lärt mig mycket om mitt sätt att argumentera om sakfrågor.
I intervjun med en representant för Studiefrämjandet framkommer ett exempel på cirkelverksamhet med identitets- och samhörighetsskapande syfte. Studieförbundet har arrangerat studiecirklar för medlemmarna i Riksförbundet Attention, en förening för personer med neuropsykiatriska funktionshinder som studieförbundet har samarbetsavtal med. Intervjupersonen, som arbetar som studiesekreterare, säger att man bland annat haft samtalsgrupper för medlemmarna. Innehållet i cirklarna beskriver hon som att:
Deltagarna pratade om sitt liv i samhället. Och stöttade varandra. De informerade varandra om saker som de kunde få hjälp med.
Samtalsgrupperna verkar ha haft karaktären av självhjälpsgrupper där medlemmarna lärt känna sitt funktionshinder och vilka konsekvenser det kan få för deras deltagande i samhället.
Ett exempel på folkhögskolekurser med identitetsskapande syfte är de korta så kallade anpassningskurser som bedrivs på ett 30-tal skolor i landet. Kurserna bedrivs i samverkan med handikapporganisationer och ofta i nära samarbete med olika enheter inom landstingen (Sisus: www.sisus.se). I en utredning om Folkhögskolornas anpassningskurser för deltagare med funktionshinder (Löwkrantz, 2002) finns en beskrivning av kursernas funktion och syfte. Det viktigaste med de flesta kurserna beskrivs vara att:
utveckla kommunikationsförmåga ge kunskaper om funktionshindret ge sociala kontakter ge impulser att komma igång/gå vidare/få nya intresseområden. (Löwkrantz 2002, s. 38)
Den typen av kurs handlar mycket om att deltagarna får ett praktiskt och moraliskt stöd som kan bidra till en ökad självkännedom och trygghet i livssituationen.
Ovanstående kurser och cirklar har på olika sätt anknytning till det funktionshinder som föreningen företräder. I vår enkätundersökning framkommer att sådana kurser är vanliga och hela 91 av föreningarna har haft minst en sådan kurs under de senaste två åren.
Figur 3:4. Ämnesområden för studieverksamhet
0 20 40 60 80 100
Funkt. hind.
Kultur/resor
Hälsa/Välbef.
Hobby/estetik
Fören-/samh.
Språk
Annat
Antal organisationer
Studieverksamhet har dock även andra inriktningar och ”Kultur och resor” respektive ”Hobby och estetik” är andra vanligt förekommande ämnen. Dessa kurser kan tänkas ha, vad Sellerberg kallar, ett socialt och identitetsskapande syfte, då medlemmarna blir en grupp genom att träffas och göra saker tillsammans. Det kan också handla om ämneskurser som på olika sätt anpassats efter deltagarnas behov. Att det finns ett sådant behov bekräftas av handikappföreningarna, i vår studie. De menar att deras studieverk-
samhet är viktig eftersom medlemmarna inte kan ta del av det allmänna utbudet, vilket framgår av figur 3:5.
Figur 3:5
Studieverksamheten är inte alls viktig eftersom våra medlemmar kan ta del av det allmänna utbudet av kurser och cirklar
Stämmer helt
7%
Stämmer delvis
17%
Stämmer inte alls
55%
Stämmer knappast
21%
En datakurs som arrangeras i samarbete mellan ABF och Synskadades riksförbunds (SRF) är ett exempel på sådana anpassade cirklar. Studieförbundet har utrustat datasalen med flertalet hjälpmedel och bland annat installerat talsyntes och punktdisplayer på datorerna. Detta gör att föreningens medlemmar och andra synskadade får möjlighet att delta i studieförbundets datakurser. Det kan tänkas att den här kursen och andra liknade kurser hjälper personerna med funktionshinder att finna sätt att kompensera sitt handikapp. Detta ger vad Neath och Schriner (1998) kallar personlig makt. Genom förbättrad kunskap om datorer och om hur olika hjälpmedel fungerar kan den enskildes möjligheter att på egen hand söka information och exempelvis kommunicera via e-post tänkas bli bättre.
Ett annat tydligt exempel på att folkbildningen kan ge deltagarna personlig makt är en cirkel för personer med afasi som arrangeras i samarbete mellan Studieförbundet Vuxenskolan och Afasiföreningen. Cirkeln är inriktad på att deltagarna ska öva upp sin förmåga att tala, läsa, skriva och lyssna. Så här beskriver cirkelledaren innehållet:
Inledningsvis börjar vi med spontant tal. Därefter har vi röstträning. För dom pratar inte så mycket och då fungerar inte stämband och tunga m.m. Så vi mjukar upp med vokaler och läser i korus och mjukar upp genom att läsa dem i olika tonlägen /…/
Sedan har vi ett pass med högläsning. Det är ju olika hur bra det går och hur mycket jag får hjälpa till och stötta och så. Och det kan vara problem att följa raderna och att forma orden med munnen fast man förstår vad som står. Jag försöker också stötta dem som inte läst i grupp. Det är trösklar som man ska över. Då är det viktigt att stötta på rätt sätt. Jag försöker förklara för dem som kommer nya att den ambitionen som vi har här är att använda rösten, ingenting annat. Så det är inte att man ska läsa bra eller tydligt utan man ska träna ögat och rösten. Så att vi lägger det på rätt nivå.
Sedan har vi avslutningsvis på kurserna att vi använder pennan lite också/…/Så det enklaste tänkbara att man skriver bokstäver bra och det gör man i enkla korsord. Så det där är väldigt roligt med korsord./…/På slutet då har jag tränat dem på att lyssna. Då tar jag några enkla frågor och så är det alternativsvar.
Såsom ledaren beskriver innehållet, är cirkeln inriktad på att deltagarna skall öva upp grundläggande färdigheter i att kommunicera verbalt, skriftligen och i att ta till sig information. Detta är grundläggande förmågor som ger deltagarna möjligheter att åter få makt över sitt liv och bli mer självständiga. En av deltagarna i kursen berättar att den haft stor betydelse för honom. Han har fortfarande svårigheter med att prata, läsa och skriva, men berättar att han just efter sin stroke inte kunde något av detta. Numera kan han leva ett aktivt liv och har inga större problem med att finna de rätta orden under intervjun.
En förening som önskar att etablera ett större samarbete med folkhögskolorna i landet är Riksföreningen Attention som bildades 1999 och arbetar för att förbättra villkoren för barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder. Vid intervjun med en företrädare framkom att föreningen har stora förhoppningar på folkhögskolans möjligheter för målgruppen. Det finns idag ett antal folkhögskolor som erbjuder riktade kurser för personer med Aspergers syndrom och en folkhögskola har startat en kurs som vänder sig till dem som har diagnosen ADHD.
Behoven beskrivs på två nivåer; dels för dem som har klarat av en del i skolan och behöver påbyggnad för att få behörighet för vidare studier, dels för dem som inte fått ut tillräckligt av skolan utan måste börja från grunden igen. Gemensamt för de flesta ur målgruppen är att de behöver arbeta aktivt med att lära sig ta hand om sig själv och att fungera socialt. Det är uppgifter som tar lång tid och kan vara mycket krävande för den som inte kan använda eller förstår att tolka exempelvis kroppsspråk, normsystem eller social interaktion överhuvudtaget.
Föreningen är positiv till att det anordnas kurser där deltagarna kan bearbeta sin grundläggande problematik och ser gärna att det kommer fler kurser som vänder sig till deltagare med ADHD. Företrädaren menar att det är viktigt för gruppen att det finns möjlighet till vuxenstudier där deltagarna kan få arbeta med det som var och en behöver för att kunna fungera optimalt i vuxenlivet. Folkhögskolestudier kan också ge förutsättningar för att personer med ADHD skall kunna gå vidare till högre studier.
Omfattningen av handikapporganisationernas studieverksamhet
Ungefär tre fjärdedelar av handikapporganisationerna i vår enkätundersökning har ordnat cirklar och kurser under de senaste två åren. En stor del av denna studieverksamhet har arrangerats tillsammans med folkbildningen. Det är vanligast att samarbeta med studieförbunden, vilket 61 procent av alla organisationer gjort. Vidare har cirka 20 procent samarbetat med länets folkhögskolor. Därutöver har 33 procent haft kurser i egen regi och 11 procent arrangerat studieverksamhet tillsammans med andra utbildningsanordnare.
Figur 3:6: Föreningarnas svar på frågan:
Har Ni arrangerat studieverksamhet under 2001 och 2002?
Ja 73%
Nej
26%
Ej svar
1%
Figur 3:7: Arrangemangsformer för handikapporganisationernas studieverksamhet
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
Studieförbund
Egen regi
Folkhögskola
Annan
utbildningsanordnare
Samarbets-
partners
Proc.
Att organisationerna arrangerar studieverksamhet i egen regi och tillsammans med andra utbildningsanordnare tyder på att de till viss del klarar sig utan folkbildningens organisatoriska och ekonomiska stöd. En tänkbar förklaring är att viss studieverksamhet externfinansieras. I Sellerbergs (1993) studie framkommer exempelvis att organisationerna arrangerar uppdragsutbildningar för personal inom vård och omsorg. I vår enkät omnämns denna form av studieverksamhet som ”kurser för assistenter” och som ”samarbete med sjukvården”.
Enkätsvaren tyder på att det finns ett visst samband mellan organisationsstorlek och arrangemangsform. Av organisationerna med mer än 1 000 medlemmar är det en större andel, än av de övriga, som arrangerat studieverksamhet tillsammans med folkhögskolor och andra utbildningsanordnare. Svaren visar också att ju fler medlemmar organisationerna har, desto vanligare är det att de har haft kurser i egen regi, som framgår av tabell 3:1.
Tabell 3:1. Fördelning av handikapporganisationernas olika former av studieverksamhet efter organisationsstorlek
Antal medlem. Studieförbund Egen regi Folkhögskolor Annan anordnare
% Antal % Antal % Antal % Antal
25–100 73 16 25 5 29 6 15 3
101–250 70 37 35 17 26 13 17 8
251–500 96 24 44 11 14 3 0 0
501–1000 80 16 62 13 30 6 16 3
1001–5200 60 6 64 7 54 6 36 4
Totalt 76 99 42 53 27 34 15 18
Studieverksamhet utanför cirkelformen kräver troligen större ekonomiska, administrativa resurser som de mindre förbunden inte har i samma utsträckning som de större. Samarbetet med studieförbunden verkar vara oberoende av hur många medlemmar organisationen har. Detta kan bero på att studiecirklar inte kräver lika omfattande förberedelser eller administration. För att starta exempelvis en kamratcirkel behövs endast tre deltagare som är intresserade av ett gemensamt ämne, vilket innebär att omkostnaderna och administrationen kring cirkeln inte behöver vara särskilt stora.
Att en stor andel samarbetar med studieförbunden kan också tänkas bero på att hela 75 procent är medlemmar i eller har ett samarbetsavtal med något av studieförbunden. Ett sådant medlemskap är vanligt både bland små och stora organisationer och inom alla handikappkategorier. Detta kan tänkas förklara varför, oberoende av vilken grupp funktionshindrade organisationen företräder, det är vanligt att arrangera studieverksamhet tillsammans med ett studieförbund som tabell 3:2 visar. Inom gruppen synskadade och psykiskt funktionshindrade har alla organisationer som besvarat frågorna haft sådana arrangemang och det är också mycket vanligt bland dem som företräder rörelsehindrade och intellektuellt funktionshindrade.
Tabell 3:2. Fördelning av handikapporganisationernas olika former av studieverksamhet efter funktionshinderkategori
Antal medlem. Studieförbund Egen regi Folkhögskolor Annan anordnare
F-hinder
% Antal % Antal % Antal % Antal
Synskadade
100 12 64 7 27 3 27 3
Döva/ Hörselskada
70 14 32 6 42 8 0 0
Rörelsehinder
79 26 27 9 27 9 13 4
Intellektuella förhinder
82 9 46 5 0 0 36 4
Psykiska förhinder
100 2 50 1 0 0 0 0
Medicinska förhinder
70 30 45 19 25 10 5 2
Övriga
67 8 64 7 33 4 42 5
Totalt
76 101 42 54 27 34 15 18
Tabellen åskådliggör att alla organisationsgrupper har en etablerad kontakt med studieförbunden. Samarbetet med folkhögskolor är dock inte lika vanligt förekommande. Inte en enda av organisationerna som företräder personer med intellektuella och psykiska funktionshinder har haft något samarbete med denna gren av folkbildningen. Däremot har en förhållandevis stor andel av organisationerna som företräder döva och hörselskadade haft samarrangemang med folkhögskolor, vilket kanske till en del beror på att dövrörelsen driver en egen folkhögskola.
Integration och särlösningar inom folkbildningen
Inom ungdomsskolan har debatten om integrering av elever med funktionshinder pågått i årtionden och åtskilliga modeller för att nå goda resultat har prövats. Begreppen integrering och integration används emellanåt något onyanserat; i skolans värld kan det handla om att placera in en eller flera avvikande elever i en vanlig klass och att integrationen därmed betraktas som genomförd. I grunden för debatten om integration finns emellertid tanken om integration som idé, att människor skall komma närmare varandra och att det
inte handlar om ensidiga aktiviteter riktade till den som skall integreras i ett sammanhang. Carlbeck-kommittén, som arbetat med en utredning om utbildning och utvecklingsstörning, konstaterar i sitt delbetänkande att ”integrering är ett långt ifrån entydigt begrepp i praktiken”. (SOU 2003:35) Enligt rapporten finns ett stort antal variationer i landet avseende integrering av särskolan i grundskolan och att en skola som i realiteten har skapat en inkluderande verksamhet alltjämt är avlägsen. Fortfarande handlar insatser som sker mer om den enskilde eleven än om förändringar som berör hela klassen.
En liknande beskrivning kan troligen vara giltig även för andra barn och ungdomar med funktionshinder. Dessa har behov av samma förutsättningar som i utredningen nämns som betydelsefulla för att en ”integrerad” elev ska kunna hitta sin plats i skolan. Ett exempel som tas upp är på vilket sätt personal och andra elever väljer attityd och bemöter eleven då det skapar förutsättningarna för hur väl eleven kommer att lyckas i skolan. Andra förutsättningar, som nämns för att kunna skapa en inkluderande undervisning, handlar om hur undervisningen organiseras och utförs och att det finns kunnig personal med en syn på lärande och kunskap som främjar alla elevers delaktighet. (SOU 2003:35).
Frågan är hur integrationen ter sig inom folkbildningen. Både lyckade lösningar och tillkortakommanden har troligen många likheter med ungdomsskolan.
Särlösningar inom studieförbunden
Såsom tidigare beskrivits arrangerade alla studieförbunden målgruppscirklar för personer med funktionshinder under 2002. Vidare arrangerades cirklar för den aktuella målgruppen inom hela 135 av 144 ämnen. Målgruppsverksamheten kan därmed sägas vara omfattande och utbudet förhållandevis brett. Den riktade verksamhet, som vi kommit i kontakt med, är i första hand inte studie- och yrkesförberedande utan utgör snarare en fritidssysselsättning eller rehabilitering för deltagarna. Att flera cirklar för den aktuella målgruppen har denna inriktning kan även utläsas i statistiken. Det populäraste ämnet är ”Sång och musik i grupp” som lockade flest deltagare av cirklarna för personer med funktionshinder både i Sverige och i Skåne. Vidare ordnades flest cirklar och studietimmar inom detta ämne (se tabell 3:3). I övrigt är cirklar inom ”hälso- och
sjukvård”, ”matlagning” och ”information, kommunikation och data” vanliga och populära ämnen både på riksplanet och lokalt (Folkbildningsrådets statistik 2002).
Tabell 3:3. Ämnen för cirklar med störst antal personer med funktionshinder 2002
Ämnen Antal cirklar Antal studietimmar Antal deltagare
Sång och musik i grupp
3 866
91 124
36 808
Hälso- och sjukvård
1 916
53 069
18 180
Övriga sociala ämnen
1 789
65 468
15 684
M atlagning
1 257
54 409
8 390
Information,
ommunikation, data k
1 112
35 700
7 304
Källa: Folkbildningsrådet.
Tabell 3:4. Cirklar med störst antal ämnen för personer med funktionshinder i Skåne 2002
Ämnen Antal
cirklar
Antal
studietimmar
Antal deltagare
Sång och musik i grupp
462 10 076 4 406
Hälso- och sjukvård
135
3 588 1 043
Målning 124 5 055 917
Information, kommunikation, data
119 3 591 724
Matlagning 117 4 510 697 Källa: Folkbildningsrådet.
Ett exempel på cirklar som utgör en del av deltagarnas fritidssysselsättning är ”Helgföreningen” en cirkel som arrangeras av Studieförbundet Vuxenskolan och kommunen i en mindre stad. Deltagarna är 24–40 år och samtliga har en utvecklingsstörning. Cirkeln är inriktad på att deltagarna gör utflykter tillsammans och att de umgås i övrigt. Så här beskrivs innehållet av ledaren:
Vi gör olika saker på vår- och hösttermin. På höstterminen brukar vi träffas här i lokalen eller åka på bio eller gå och shoppa eller åka till
Helsingör eller gå på restaurang. Vi har julfester. Nästa gång ska dom åka till Skånes Djurpark och sedan ska dom till Malmöparken. Och sista gången ska de åka till Ven. Och sedan har vi haft övernattning här i lokalen. Och sedan brukar vi ha disco och filmkvällar.
Ett bra exempel på studieverksamhet med rehabiliterande inslag är de dagcirklar som Folkuniversitetet arrangerar tillsammans med kommunen och landstinget. Målgruppen är deltagare med fysiska funktionshinder mellan 18–65 år som inte har rätt till daglig verksamhet enligt LSS. Dagcirklarna består av ett trettiotal olika kurser inom bland annat målning, datakunskap, engelska, och matlagning. Så här beskrivs verksamheten utav en kvinnlig cirkelledare:
Detta känns så arbetsterapeutiskt det någonsin kan vara eftersom vi jobbar med aktiviteten i centrum. Aktiviteten som ett läkande och utvecklande redskap./…/Tanken är att man ska utvecklas som person.
Kan dessa och liknande cirklar ses som medel för att personer med funktionshinder blir mer integrerade och delaktiga i samhället? Frågan låter sig inte enkelt besvaras, men vårt material indikerar att det finns både ambitioner till integration och särlösningar där dessa ofta ses som delar i en empowermentstrategi för ökad inklusion.
De cirklar som är aktivitetsinriktade kan tänkas innebära ett led i ökad integrering eftersom de ger deltagarna en möjlighet att ta del av samhällets utbud av kultur m.m. Genom att bli en del av en grupp kan deltagarna åka till platser och gör saker som de, på grund av sitt funktionshinder, inte kan göra på egen hand. Helgföreningen går exempelvis på bio och deltagarna på Folkuniversitets dagcirklar går på konstutställningar, vilket kan vara svårt att göra själv om man har ett intellektuellt funktionshinder.
Av våra data framkommer dessutom att de aktuella cirklarna inom Studieförbundet Vuxenskolan och Folkuniversitetet, tycks fylla en viktig social funktion för medlemmarna eftersom det är en möjlighet att komma ut och träffa folk. Detta innebär också en form av integrering eftersom deltagarna får ett socialt sammanhang och eventuell social isolering bryts. Att erbjuda social samvaro verkar dessutom vara ett av studieverksamhetens syften. Cirkelledaren på Folkuniversitet uttrycker det lite skämtsamt som att:
Grundtanken är att det ska vara en social träffpunkt, att man ska komma hit och möta andra och ha ett umgänge. Men man kan inte sitta och dricka kaffe hela dagarna så därför har vi då lagt in de här kurserna.
Denna cirkelledare verkar alltså vara mer inställd på att erbjuda möjlighet till social samvaro än att lära ut en viss färdighet eller ämne. Den verksamhetsansvariga för Medborgarskolans cirkelverksamhet uttrycker sig i liknande ordalag. När intervjuaren frågar vilken målsättning studieförbundet har med målgruppscirklarna för personer med funktionshinder, säger hon:
Att dom ska trivas, tycka det är roligt och komma tillbaka. Skapa gemenskap och nätverk för dom. Och i vissa grupper, just bland dom äldre, där märks att det inte bara är själva kunskapsinlärningen som är viktig för dom utan det är bitarna runt omkring. Det är mycket strikt indelat vem som ska ta med sig kaffe, vem som ska ta med sig bakverk med mera. Framförallt bland damgrupperna då. Och det är minst lika viktigt för dom. Så det är den sociala biten. När man pratar med dom så säger dom ju allihopa det.
Cirkelledaren för Studieförbundet Vuxenskolans helgförening uttrycker sig inte lika tydligt, men utifrån vår observation av föreningens påskmiddag drar vi slutsatsen att den sociala samvaron står i fokus även i denna cirkel. Den aktuella middagen bestod nämligen till största del av halvfabrikat som inhandlades att tillagas av cirkelledarna. De flesta deltagare var inte delaktiga i förberedelserna utan satt och spelade spel och pratade. Syftet med träffen verkade med andra ord inte vara att de skulle lära sig att planera och tillaga en måltid utan snarare att de skulle få tillfälle att träffa kompisar. Att den sociala samvaron är viktig framkommer också i deltagarintervjuerna. En man, med talsvårigheter, som deltar i Folkuniversitets dagcirklar anger kort och summariskt skälen till att han börjat där på följande sätt:
För att jag ville komma ut. Ville träffa folk.
I vissa fall utgör målgruppscirklarna sociala och kulturella verksamheter på serviceboenden och i andra fall är de specialanpassade folkbildningscirklar, som arrangeras i studieförbundets lokaler. En del företrädare verkar inte ha reflekterat över möjligheten att på olika sätt integrera cirklarna eller deltagarna i den övriga verksamheten. Andra beskriver särlösningarna som ett medvetet val.
En företrädare för Studieförbundet Vuxenskolan, som har stor erfarenhet av att arrangera cirkelverksamhet för utvecklingsstörda, ger uttryck för en medveten strategi när hon säger att:
Vi tror inte på integrering. Därför att jag tror att det är så här att när det gäller personer med utvecklingsstörning som har särskilda behov
av pedagogik och tillrättalagd undervisning, som ingen av oss andra har så är inte integreringen på deras villkor. Dom blir alltid integrerade för att alla vi andra ska må bra och känna oss duktiga.
Och även om man tänker att det inte spelar någon roll om man nu ändå ska väva eller måla tillsammans, så gör det det. Det är så mycket omkring./…/Ingen ska få mig att tro att jag tycker det är lika roligt socialt att möta en person med utvecklingsstörning som jag tycker det är att möta en person som inte är utvecklingsstörd. Jag väljer alltid några andra. Om den här personen är med så kommer han med färdtjänst och åker med färdtjänst. Tänk dig bara de här tio minuterna som man står och snackar utanför.
Företrädaren menar alltså att om personer med utvecklingsstörning skulle gå i integrerade cirklar, skulle det inte bli på deras villkor eftersom de av olika skäl skulle kunna hamna utanför. Liksom hon själv hellre väljer att umgås med personer utan utvecklingsstörning så tror hon även att personer med utvecklingsstörning skulle göra motsvarande val. I intervjun med en av ledarna på Folkuniversitets dagcirkelverksamhet framkommer att man medvetet valt att arrangera specialkurser för den aktuella målgruppen i stället för att integrera dem i den ordinarie verksamheten. Ledaren menar att:
Vi vänder oss till människor som kanske har två timmar om dagen när de orkar vara aktiva och sedan är det vila som gäller. Då kan vi inte dra rundor med folk. Utan då är det aktivitet som gäller. Så det är därför vi har allt lokaliserat här för inte slösa på deras krafter. Du måste hushålla med den kraften som finns kvar när funktionshindret tagit sitt.
Cirkelledaren menar att eftersom deltagarnas funktionshinder tar mycket av deras tid och ork, är det inte möjligt för dem att lägga tid på att åka runt till olika lokaler eller kurser. I stället kommer cirkelledarna till deltagarna och så arrangeras flera cirklar efter varandra i samma lokaler.
Ingen av de deltagare som vi intervjuat nämner att de skulle vilja gå i integrerade cirklar.
En deltagare, som har erfarenheter av det, berättar att hon inte alls kände sig välkommen och dessutom hade svårt att ta del av cirkelns innehåll. En annan kvinna som går i integrerad cirkel i matematik upplever det dock som positivt och säger att hon trivs bra i gruppen. Cirkelledaren i den integrerade cirkeln upplever det också som positivt. Dels lär han sig mycket själv, dels menar han att det ger de övriga deltagarna mycket. Ledaren berättar:
Jag tror hon är en tillgång i gruppen. Därför att alla ser hur hon jobbar, hon är alltid här och hon anstränger sig, hon koncentrerar sig och har
ett mål som hon jobbar mot./…/Hon ger så mycket till dom för dom människorna som går där dom är i en annan situation. Många har kanske varit arbetslösa eller vill ta tag i sitt liv i vuxen ålder. Och dom har ju en oerhört bra situation även om dom kanske tycker att dom har det besvärligt. Så det blir lite distans till livet och inlärningen att Åsa (kvinnan med funktionshinder) är med.
Särlösningar på folkhögskolor
Folkhögskolornas riktade kurser startas ofta inom områden där det kan vara svårt att hitta andra alternativ till utbildning än folkhögskola. Företrädarnas målsättningar med kurser som särskilt riktas till deltagare med funktionshinder är likartade, men vilka moment som betonas varierar både inom och mellan skolorna. Det handlar om att utvecklas och kunna gå vidare i livet utifrån de egna förutsättningarna. Målsättningarna varierar från att utbildningen skall leda till arbete eller fortsatt yrkesutbildning till att deltagarna under tiden på skolan skall lära sig se och utveckla sin egen begåvning eller att de efter kursen skall kunna flytta till ett eget boende.
En tydlig ambition hos många folkhögskolor är att deltagare efter att ha gått en riktad kurs skall kunna gå vidare till andra studier, på eller utanför skolan. För en del grupper handlar det om en nystart i livet efter att exempelvis ha drabbats av en psykisk sjukdom, en förvärvad hjärnskada eller afasi. I de sammanhangen är inte en behörighet för vidare studier det primära utan möjligheten att lära sig hantera sin nya situation med de förändrade förutsättningar som inträtt. Att börja i en kurs, där det finns särskild kunskap om den situation deltagaren befinner sig i och där hela kursen är anpassad efter deltagarnas förutsättningar, gör det möjligt att över huvud taget påbörja studier.
För andra grupper kan den riktade kursen vara möjligheten att få arbeta med sin speciella problematik i ett sammanhang där man inte är avvikande utan hör till och där andra har liknande förutsättningar. Även för de grupper har levt med sitt funktionshinder sedan barndomen verkar den riktade kursen vara det som avgör att vissa deltagare över huvud taget börjar på skolan. Att starta direkt i en vanlig klass kan vara uteslutet och hade inte den riktade kursen funnits hade deltagaren aldrig börjat studera. En företrädare tar upp vikten av att deltagarna får möjlighet att bygga upp sig själva:
Målet med de riktade kurserna är ofta att deltagarna ska kunna gå vidare till andra studier, men de riktade kurserna är viktiga för att
skapa ett självförtroende, för det är oftast alldeles i botten. Det kan ju ta ett helt år av förberedelser innan en person kan tänka sig att komma hit över huvud taget. Det är så många som har rader av misslyckanden bakom sig.
Riktade kurser har alltså många fördelar som gör det möjligt att anpassa situationen och utveckla pedagogik, metodik och struktur efter specifika behov. För de deltagare som i den riktade kursen ser sin enda möjlighet till studier och behöver kursen som språngbräda till nästa steg i livet, verkar modellen närmast optimal.
Att arbeta med riktade kurser är dock ett område med många tänkbara fallgropar, som det gäller att undvika. En viss diagnos behöver exempelvis inte med nödvändighet betyda att deltagaren har behov av att gå i den kurs skolan erbjuder för diagnosgruppen. En annan tanke, som kan få negativa konsekvenser, är att utgå från att alla som väljer att delta i en riktad kurs har samma problematik. I en rapport om möjligheter och hinder för högskolestudier (Morén Sjöholm, 1995) diskuterar författaren faran i att som personal utarbeta en ”bedömningsprofessionalism” som resulterar i åtgärdsprogram för olika grupper av studerande med funktionshinder. Även om alla deltagare i en kurs har en viss diagnos eller problematik är det inte troligt att alla har samma behov av insatser. Alla är individer och ungdomarna i Morén Sjöholms utredning beskriver träffande att de, när de ska börja på skolan, inte vill bli särbehandlade utan individuellt bemötta, vilket också är förutsättningen för att studierna skall fungera bra i en riktad kurs på folkhögskolan.
I Carlbeck-utredningen (SOU 2003:35) påtalas att barn isärskolan har behov av att finnas med i sammanhang där de möter andra barn som är jämbördiga, vilket ger trygghet och självförtroende. Det är också viktigt att de finns med i sammanhang där de visserligen inte har samma förutsättningar som andra, men därigenom får utmaningar och stimulans att utveckla sina förmågor. Det finns mycket som talar för att den beskrivningen är giltig även på folkhögskolan. De intervjuade företrädarna talar om att det finns en överhängande risk för att riktade kurser skapar en segregerad miljö med förutsättningar som det inte finns motsvarighet till i samhället. Företrädarna poängterar nödvändigheten av att det på olika sätt skapas interaktion mellan olika grupper på skolan och att undervisningen har stark förankring i verkligheten. Att sluta sig inom sin egen kurs kan innebära att utvecklingen avstannar och gruppen invaggas i en bekväm trygghet där det mesta är förutsägbart.
På folkhögskolorna finns ett antal modeller för hur deltagare från riktade kurser skall kunna röra sig utanför den egna gruppen. Företrädarna är angelägna om att gränsöverskridanden äger rum mellan olika grupper och vill skapa möjligheter för att det skall kunna ske. Vissa kurser har ett antal kursspecifika lektioner, men däremellan har deltagarna valt andra ämnen som de vill jobba med för behörighet och då deltar de i andra kurser. Det kan också handla om enskilda individer som ett par timmar i veckan går ut i en annan kurs för att pröva på hur det kan vara, utan ambitionen att studera för någon behörighet i det läget. En annan variant är deltagare som exempelvis tillhör en allmän kurs men under några tillfällen i veckan går tillbaka till den riktade kursen för att ta del av ett ämne som är kursspecifikt.
För att ”integrationen” skall fungera är det angeläget att deltagaren får sina behov tillgodosedda i den nya kursen; behoven försvinner inte för att det sker ett kursbyte. Det kan hända mycket positivt i kurser där det finns deltagare med olika förutsättningar och deltagarna hjälper gärna varandra, men en företrädare påpekar särskilt vikten av att alla får det de behöver. Det får inte bli så att en deltagare har så stort behov av läraren att de andra deltagarna blir åsidosatta.
I de intervjuer och uppsatser som ingår i vår studie framstår det som om personal på folkhögskolorna ofta har inklusion som utgångspunkt i sitt förhållningssätt till deltagare med funktionshinder, oavsett om man formulerar sig med denna terminologi eller ej. Genom att så många skolor arbetar speciellt med någon grupp av personer med funktionshinder och att gruppen utgör mer än 15 procent av alla deltagare på långa kurser, är deltagare med funktionshinder inte bara i teorin utan också i praktiken en naturlig del av helheten på folkhögskolan.
Företrädarna som intervjuats framhåller det totala värdet av att det finns en variation av människor på skolan. En folkhögskola som inte erbjuder någon riktad kurs har medvetet ökat mångfalden på sin skola genom att ge en grupp personer med utvecklingsstörning ansvaret för skolans servering. Vardagsumgänget där de utvecklingsstörda finns mitt ibland alla andra med sina särskilda arbetsuppgifter är mycket betydelsefullt för skolan, enligt företrädaren. Att ha en närhet till människor med funktionshinder avdramatiserar känslor av osäkerhet för mötet med människor som kan tyckas annorlunda och företrädarna beskriver att deltagare från
andra kurser ofta formulerar sig kring att mångfalden av människor på skolan inneburit en viktig erfarenhet för livet.
Folkhögskolorna utnyttjar i olika grad möjligheterna att skapa organiserade möten mellan deltagarna. Tillval används som en metod där alla deltagare blandas i olika tillvalsgrupper. En annan möjlighet till möten uppstår när det ordinarie schemat bryts upp för temadagar/veckor eller andra aktiviteter och alla kurser blandas för gemensamt arbete. Exempel på effekten av möten mellan kursdeltagare är att det kom två bidrag till vår uppsatstävling på temat ”Folkhögskola och funktionshinder” som skrivits av deltagare som själva inte har något funktionshinder. En av dem skriver om mötet med människorna från en riktad kurs för utvecklingsstörda på sin skola.
Ibland när jag träffar gruppen i matsalen är jag lite avundsjuk på dem, de är friare än vi som varje dag ’klär’ på oss så många av samhällets regler innan vi sticker ut ur hemmet till vardagslivet. … I framtiden vill jag gärna att mina barn har möjlighet att umgås med mentalt funktionshindrade människor och lär sig förståelse och uppskattning av lite annorlunda personer inte bara genom att läsa sagor där det goda besegrar det onda, men i första hand genom exempel från vårt normala liv.
Avgörande för var folkhögskolan hamnar i sina ambitioner att erbjuda undervisning som är anpassad för deltagare med särskilda behov är att det finns tillräckligt med kunskap. Det hävdar en företrädare som är medveten om att den egna skolan gjort misstag i sitt arbete med utveckling av verksamhet för deltagare med funktionshinder.
Jag är helt övertygad om att man måste ha en specifik kunskap, om man inte har det, det är då man gör de stora misstagen. Det är bra att ha ett stort hjärta, men man måste också ha förstånd att se så man inte går in på områden som man inte kan hantera. Det kan finnas oerhört mycket personliga talanger, som i sin personlighet har stora begåvningar, men man behöver också faktisk kunskap, det är oerhört viktigt.
Resonemanget om behovet av kunskap om funktionshinder bekräftas av Utredningsinstitutet Handu i dess utredning om vuxenstudier för personer med funktionshinder. Kunskap och inlevelseförmåga tas i utredningen upp som centrala begrepp och en slutsats som beskrivs är att kunskap hos lärare och övrig personal på skolan, om funktionshinder och dess konsekvenser, utgör en grundläggande
förutsättning för att utbildningen ska vara tillgänglig för studerande med funktionshinder. (Utredningsinstitutet Handu, 2002)
Ett varierat utbud av kurser för deltagare med funktionshinder ökar möjligheten för den enskilde deltagaren att hitta ett passande alternativ för sin utbildning. De deltagare i vår studie som går i riktade kurser förordar den modellen; de som börjat i riktad kurs och gått vidare till en annan kurs tycker att de dragit vinstlotten medan de som valt att gå i en vanlig kurs redan från start anser den vägen vara den optimala. Det finns en tendens att idealisera de egna valen samtidigt som deltagarna ofta ser fördelar med andra kurser för andra personers räkning.
Två av deltagarna beskriver hur de betraktar sig själva och hur de har valt kurs därefter. Ingen av dem har en stark identitet som funktionshindrad och de tycker båda att det var självklart att välja en kurs som inte särskilt vände sig till deltagare med funktionshinder. Nedanstående citat kommer från en man som har en CPskada vilken inskränker hans rörlighet och ger honom en synlig funktionsnedsättning. Han sökte sig i första hand till en folkhögskola som gav honom möjlighet att pendla mellan bostad och skola. Att söka till en riktad kurs var aldrig aktuellt.
De flesta i min klass var väl rätt så reserverade mot mig när vi började, men det släppte ju efter ett tag. Sen har vi pratat om det. Jag har frågat vad de tänkte första gången de såg mig. Då har de sagt att de undrade vad f-n är det för en typ? Men sen när vi började prata mer med varandra så blev det ju hur bra som helst. Och nu håller vi fortfarande kontakt och det är jätteroligt. Jag skulle aldrig ha valt en kurs som bara var för funktionshindrade, det hade känts onödigt. Över huvud taget så har jag mest umgåtts med människor som inte har nåt handikapp, så jag tänker inte på mig själv som det heller. Men jag kan märka att vissa deltagare på skolan, de tittar lite undrande på mig och då påminner de mig också att jag ändå har ett funktionshinder.
För en kvinna med psykisk funktionsnedsättning är det nödvändigt att finnas i ett sammanhang som stärker henne i det som är friskt. Genom stödet från lärare och rektor känner hon att hon kan delta i kursen på sina villkor utan att känna sig pressad. De anpassningar som behövs kommer hon överens med läraren om och detta är bästa sättet för henne att gå på folkhögskola.
Jag känner mig helt accepterad i klassen. Jag tror inte att det hade varit så bra för mig att gå i en klass där alla hade problem som liknar mina. Det viktigaste för mig har ju varit att spegla mig i de andra och inte
identifiera mig som sjuk. Jag hade varit för frisk för att var i en kurs där alla var sjuka.
Flera av de deltagare som valt att gå i en riktad kurs beskriver fördelarna med att gå i en kurs där de inte är ensamma om att ha svårigheter. En kvinna beskriver i sin uppsats att hon, efter att ha blivit arbetslös, kände stor press på sig från omgivningen att vidareutbilda sig, samtidigt som hon kände ångest över att bli tvingad att läsa eftersom hon visste att hon hade stora svårigheter och aldrig hade läst en hel bok under sitt liv. Hon kände igen mycket av de egna svårigheterna hos sin son och vågade till slut tänka tanken att hon själv skulle kunna få hjälp genom att gå en kurs riktad till personer med läs- och skrivsvårigheter:
Jag kände redan från början att det var skönt att gå i en klass där jag inte var tvungen att dölja eller skämmas för de svagheter jag hade. Alla hade problem av olika slag. Det var också skönt att klassen var så liten, eftersom koncentrationen sviktar om det blir för många.
Det är vanligt att deltagare i riktade kurser berättar om svårigheter i tidigare skolgång och att det påverkat deras kursval. Liknande tankar framkommer även i utredningen om vuxenstudier för personer med funktionshinder. Utifrån uppfattningen hos personerna i den undersökningen beskrivs inställningen till att studera i vanliga studiegrupper eller att delta i särlösningar för personer med funktionshinder. Den vanligaste ståndpunkten var en önskan att det skall finnas utrymme för olika förutsättningar hos de studerande i ordinarie utbildning. De som föredrog att gå i särskilda klasser hade oftast dåliga erfarenheter från tidigare skolgång, där de inte mött förståelse för sin speciella situation. (Utredningsinstitutet Handu, 2002)
Beskrivningarna av problemen under tidigare skolgång varierar i vårt material från en allmän upplevelse av att ha haft svårigheter i skolan till dramatiska skildringar av mobbing. En kvinna skriver i sin uppsats om att hon sedan tidiga tonåren brottats med frågor om varför det inte fungerade i skolan.
Jag vet att jag har problem, det har alltid varit jobbigt i skolan, men jag har
jättesvårt att prata om det. Det finns jättemycket tankar i mitt
huvud, varför är det så? … Jag har gjort en massa tester för att man ska kunna veta vad det är för fel och för att se om det var dyslexi som jag har. … När jag såg kursen i katalogen så tänkte jag för mig själv att det kanske kunde hjälpa mig.
Andra beskriver sina problem under skoltiden mer dramatiskt; att de känt sig utsatta av både lärare och kamrater. En annan kvinna berättar om ett utanförskap som började redan på dagis och sedan fortsatte.
Det var en plåga att behöva gå till skolan. Hur jag orkar förstår jag inte än idag. Kanske var det hatet som jag byggde upp inom mig som gav mig inre styrka. Att jag skulle visa dem att det inte gick att knäcka mig. Det kanske var det och stödet från mamma som gjorde att jag orkade gå varje dag till skolan. Annars vet jag inte vad som hade kunnat hända om jag inte hade fått styrkan att kämpa vidare dag efter dag av helvete från de andra eleverna. När vi började i sjuan hoppades jag att nu slutar de väl att mobba mig. Men det blev ännu värre.
De som tar upp svårigheter i tidigare skolgång beskriver även en stor motvilja eller rädsla för att utsätta sig för något liknande igen. Vägen till att faktiskt våga börja studera på nytt kan vara lång och svår vilket också beskrivs av flera företrädare. Den riktade kursen ger möjlighet att få pröva studier på ett för de flesta nytt sätt utan krav på särskilda prestationer och där de enda jämförelser som sker görs utifrån den egna utvecklingen.
Att det finns kurser som har olika inriktning för samma målgrupp förstärker valfriheten ytterligare. Exempelvis finns det kurser för personer som har Aspergers syndrom både med allmän inriktning och med inriktning mot arbete, boende och fritid. Bland de folkhögskolor som erbjuder kurser för personer med utvecklingsstörning ligger kraven på förkunskaper och självständighet på olika nivåer vilket gör att för den som är beredd att flytta finns goda möjligheter att hitta en kurs som passar de egna förutsättningarna. På en del skolor som har kurser som riktas till deltagare med läs- och skrivsvårigheter finns möjlighet att läsa körkortsteori som komplement till den ordinarie undervisningen. Det finns tydliga exempel på stor flexibilitet när det gäller uppläggning av kurser och lyhördhet för deltagarnas behov.
Vid analys av hur deltagarna själva formulerar sig kring sin målsättning med studierna går det att urskilja ett antal huvudstråk. Fyra av 23 deltagare som formulerar sig kring målsättningen att de vill ha en gymnasiekompetens för att gå vidare till högre studier och tre säger sig vilja ha en gymnasiekompetens för att därefter söka arbete. En grupp om sju deltagare formulerar sig vagt om att de vill ha ett arbete de trivs med efter skolan, alternativt ”jag drömmer om att bli…” utan att tala om någon koppling till kursen de deltar i eller om den kan bidra till att de når sitt mål. Två har fått
självförtroende nog att tänka sig att gå vidare till en annan kurs på folkhögskolan. Bland de återstående sju deltagarna beskriver några tydligt att de går en kurs ur perspektivet självförverkligande/ personlig utveckling och spännvidden är stor inom denna kategori. En utvecklingsstörd kvinna i 50-årsåldern berättar att hon under sitt vuxna liv vid fyra tillfällen gått på folkhögskolor, underförstått för att få ombyte från det enahanda arbetet på sitt dagcenter:
Jag går på folkhögskolan för att jag tycker om det … Det är roligt att gå på en folkhögskola för att det finns mer gemenskap där och alla trivs med alla, så har det varit på alla folkhögskolor jag har gått.
För en kvinna som i 30-årsåldern drabbats av akut psykisk sjukdom upplevs folkhögskolan som hennes enda tänkbara tillvaro för att kunna bemästra sitt sjukdomstillstånd.
Det är verkligen på liv och död för mig att gå på skolan och få fortsätta arbeta med mina bilder. Jag är skör men kan ju fortfarande fungera och det vore så viktigt för mig att kunna komma vidare och att få identifiera mig som frisk – sjuk istället för att behöva se mig som sjuk i första hand. Det är en sån oerhört viktig skillnad, man måste ju ta vara på det som är friskt, annars blir personen så mycket sämre över huvud taget.
Andra uttrycker sig inte direkt om målsättningen med studierna, men de lämnar ändå information kring sin situation som kan tolkas ingå i gruppen personlig utveckling. I uppsatserna nämns tankar om och effekter av utbildningen vilka alla vittnar om att personlig utveckling är skälet till varför de går på folkhögskolan. Det handlar om att få känna att man klarar av att fullfölja något, att må bättre, att använda skolan som ett sätt att flytta hemifrån även om det inte formuleras som en målsättning med studierna. Det kan också handla om en önskan att kunna läsa högt för sitt barn eller bara att få finnas med i ett sammanhang där man hör till och inte är avvikande.
Särlösningar i empowermentperspektiv
Ett idealmål för folkbildningsvärlden är att varje studieförbund och folkhögskola skall kunna erbjuda alla deltagare lika möjligheter till studier. Motsatsen till idealet utgörs av en karg inneslutenhet och specialisering där endast ett fåtal verksamheter kan ta emot deltagare med specifika behov. I praktiken skulle det kunna innebära att folkbildning inte generellt skulle behöva engagera sig i att göra
sin verksamhet tillgänglig för deltagare med olika funktionshinder. Att delta i en kurs med fokus på det egna handikappet kan vara vägen till väsentliga förändringar av situationen för människor med funktionshinder ur ett emancipatoriskt perspektiv. Att under en period kunna bygga upp kunskaper om det egna funktionshindret och hitta metoder att hantera svårigheter som är relaterade till detta, kan, för den enskildes copingstrategi ha stor betydelse.
Den riktade kursen är en viktig del i folkbildningens utbud, bland annat genom att den kan vara det enda möjliga alternativet till studier för vissa deltagare och första steget till vidare studier för andra. Även om strävan hela tiden måste vara att kunna erbjuda kurser där deltagare med olika förutsättningar kan delta, kan integration till varje pris, som en företrädare uttryckte sig, vara mer exkluderande än särlösningar om förutsättningarna att delta är alltför ojämlika.
Det är dock nödvändigt att vara öppen för att förstå icke önskvärda effekter av särskilt riktade kurser. Utan medvetna strategier för hur en kurs kan leda till ökad delaktighet, skulle den kunna förstärka känslan av utanförskap i förhållande till andra människor. Att i praktiken inte kunna välja kurs efter egna intressen utan hänvisas till kurser som särskilt vänder sig till människor med funktionshinder, är självklart en begränsning som de riktade kurserna kan innehålla. Därför får sådana kurser inte innebära att det bara är dessa som vänder sig till personer med funktionshinder och som är tillgängliga för målgruppen.
De riktade kurserna kan principiellt skilja sig åt med hänsyn till den målgrupp de vänder sig till och det sammanhang de organiseras inom. De många studiecirklar som vänder sig till ungdomar och vuxna med intellektuella handikapp organiseras tidvis som en del av primär- eller sekundärkommunal verksamhet. Det är absolut inte självklart att den här typen av insatser skall ges som en del av folkbildningen. Det finns flera skäl som talar för en sådan ordning, såsom studieförbundens ackumulerade erfarenheter av att arbeta med personer med funktionshinder på olika områden, att gruppen utvecklingsstörda tillförs resurser över folkbildningsanslaget, som de knappast annars skulle komma ifråga för eller att studiecirkelformatet är hanterligt i relation till omfattning, innehåll och rekrytering.
Det finns emellertid också skäl som talar mot att det är folkbildningen som skall ansvara för den här typen av målgruppsrelaterade aktiviteter. För det första finns det en risk för att de särskilda
aktiviteterna bedrivs som en traditionell sysselsättning eller social verksamhet utan reflekterat empowermentperspektiv. Vi har i vårt material kunnat konstatera att det ibland hos ansvariga för olika gruppverksamheter nu finns en tendens till att – ofta med vällovliga förtecken – arrangera aktiviteter för utvecklingsstörda tillsammans med något studieförbund utan att det finns reflektioner kring verksamhetens roll ur ett empowermentperspektiv. Detta innebär självklart inte att man nödvändigtvis måste vara förtrogen med den akademiska diskursen kring empowermentbegreppet. Däremot är det rimligt att det finns en hög medvetenhet om denna uttryckt i termer av hinder och möjligheter i integrationsprocessen. Kunskapsnivån i detta avseende skiljer sig naturligtvis åt både mellan och inom studieförbundens olika lokalavdelningar och mellan folkhögskolorna.
För det andra är kanske vissa verksamheter mera lämpade att bedrivas i andra sammanhang än i folkbildning. Det gäller kanske speciellt den typ av utbildning och träning, som är särskilt riktad mot den enskildes förmåga och där gruppdeltagande ibland snarare är hindrande än underlättande för utveckling av denna. Gränsdragningen mellan folkbildning och rehabilitering blir ibland diffus. Den basala habiliteringen och rehabiliteringen – också när det gäller tillägnandet av kompenserande tekniker – till exempel träning på olika former av datorhjälpmedel eller inspelning av nödvändiga kommunikationssätt, till exempel punktskrifts- eller teckenspråk, bör rimligen tillhandahållas och bekostas inom ramen för just habilitering och rehabilitering.
Sammanhang som är mycket vanliga att organisera studiecirklar men också folkhögskolekurser inom, är sådana som har sin utgångspunkt i de olika handikapporganisationernas verksamheter. I allmänhet är – som vi sett – den här typen av folkbildning ett led i den gamla svenska folkrörelsetraditionen. Något av kärnan i denna är samma processer som de som kännetecknar empowerment eller om man så vill integration. För att använda arbetarrörelsen som jämförelse kan man säga att i vissa avseende befinner sig personer med funktionshinder på samma nivå som arbetarna gjorde för många decennier sedan. Kampen för att bli accepterad och berättigad att delta i olika sammanhang likväl som att använda folkbildningen för att stärka tillhörigheten till den egna gruppen och med utgångspunkt från denna ökande kollektiva självkänsla är kanske lika karakteristiskt för handikapporganisationerna idag, som det var för arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar på 1920-talet.
Denna typ av folkbildningsverksamhet kan, trots att den är inriktat mot en särskild målgrupp, knappast beskrivas som desintegrativ, eftersom dess – ofta explicita – målsättning är att ge personer med funktionshinder möjlighet till fullt och jämlikt deltagande på viktiga samhällsarenor. Om detta lyckas eller ej kan knappast någon ge ett svar om. Det återstår för framtiden att visa.
4 Tillgänglig folkbildning?
Ett svårfångat begrepp
Tillgänglighet är ett mångfacetterat begrepp eftersom det inte enbart handlar om vissa specifika fysiska åtgärder utan även om andra insatser som gör att människor inte utestängs från delaktighet, eller blir beroende av andra för att kunna delta. Handikappombudsmannen anser exempelvis att:
För att förverkliga lika möjligheter för alla, måste tillgängligheten vara integrerad och utformad så att den som är funktionshindrad inte blir beroende av andra./…/Bristande tillgänglighet leder till att funktionshindrade människor inte kan delta i olika sammanhang tillsammans med andra. (handikappombudsmannen: www.ho.se).
Enligt propositionen om folkbildning (1997/98:115) finns här en tradition och vilja att undanröja studiehinder och anpassa verksamheten så att människor med olika behov kan delta. Det förefaller dock vara komplext att kartlägga huruvida folkbildningens verksamhet generellt är tillgänglig för människor med funktionshinder. Orsaken är att det dels finns lokala variationer, dels varierar anpassningsbehoven beroende på vilket slags funktionshinder man har i åtanke.
I dagligt tal åsyftar oftast begreppet ”handikappanpassad” att en lokal är tillgänglig för personer med rörelsehinder; exempelvis genom att det finns en ramp vid ingången, att det finns en automatisk dörröppnare, tillgång till större toalett och att det finns hiss om lokalen har flera våningar. Om en lokal däremot skall vara tillgänglig för personer med allergi krävs emellertid att lokalen skall ha god ventilation och vara välstädad. Det får inte heller finnas allergiframkallande växter eller byggmaterial och lokalen måste vara fri från mögel, cigarettrök och parfym. Tillgänglighet för personer med hörselskador innebär å andra sidan teleslinga, bra akustik, ljudisolering och belysning. Belysningen är viktig för att kunna se dövtolkens tecken eller läpparna på den som talar. För synskadade eller personer med kognitiva funktionshinder krävs det i stället att lokalen är lätt att orientera sig i och att det finns skyltar och färgsätt-
ning som underlättar orienteringen (Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet, 2003).
För att personer med funktionshinder skall kunna delta i exempelvis folkbildningsverksamhet är det alltså flera bitar som måste falla på plats. Förutom det som redan nämnts är även transportmöjligheter såsom exempelvis färdtjänst av stor betydelse. För att få en uppfattning om hur personer med funktionshinder upplever tillgänglighet till folkbildning tillfrågade vi Skånes handikapporganisationer som företräder olika funktionshindergrupper i vår enkät, hur man upplever denna. Av resultaten framgick bland annat att organisationerna är missnöjda med färdtjänsten men förhållandevis nöjda med lokalernas tillgänglighet. Av dem som besvarade frågan gällande färdtjänsten är 63 procent missnöjda med hur insatsen fungerar.
Tabell 4:1. Handikapporganisationernas inställning till färdtjänst
Antal %
Mycket missnöjd
9 13
Ganska missnöjd
10 14
Varken nöjd eller missnöjd
25 36
Ganska nöjd
13 19
Mycket nöjd
13 19
Totalt 70 100
I intervjuerna med studiecirkeldeltagarna framkommer olika skäl till missnöjet. En flerfunktionshindrad kvinna som deltar i en studiecirkel säger så här om färdtjänsten:
Jag åker färdtjänst. Den är som den är, det fungerar dåligt. Det sköts från Helsingborg nu så de känner inte till vägar och så. Det är många gånger de inte hittar. Man får beställa i god tid så man kommer fram i tid. Ibland får man åka långa omvägar när man åker hem eftersom resorna samordnas. Det är tradigt.
Enligt kvinnan fungerar alltså färdtjänsten dåligt. Anledningen är att hon måste samåka med andra vilket innebär att resorna tar lång tid. Dessutom hittar inte chaufförerna i den aktuella staden vilket ytterligare förlänger restiden. Hon berättar att den faktiska res-
tiden från hemmet till kurslokalen är 20 minuter. För att vara säker på att komma fram i tid måste hon dock åka hemifrån senast två timmar innan kursstart. Att resan tar så lång tid påverkar med största sannolikhet kvinnans liv i allmänhet och gör det dessutom svårare för henne än för andra att delta i studiecirklar. Att färdtjänstresorna tar lång tid och att chaufförerna ofta är försenade framkommer även i andra intervjuer. Flera studieförbundsföreträdare tar upp att färdtjänstresenärer ofta missar delar av cirkeln eller får problem med hemresan eftersom färdtjänsten ofta är försenad eller inte kommer alls. Flera rörelsehindrade deltagare förlitar sig dock inte på färdtjänsten utan har funnit andra lösningar. En intervjuad företrädare berättar att många av deltagarna i deras cirkelverksamhet är äldre och rörelsehindrade. I en av de cirklar som pågått under en längre tid har deltagarna själva löst transporten till och från kurslokalen. Så här berättar företrädaren:
Dom hjälps ju åt och hämta dom som inte kan gå längre. Dom har lagt upp ett körschema. För annars kan dom inte ta sig hit. Om det är någon som är piggare i gruppen så hjälps dom åt och hämta upp dom andra så att dom ska kunna ta sig hit överhuvudtaget.
Självklart bör det inte vara så att personer med funktionshinder skall vara hänvisade till att åstadkomma personliga arrangemang för att kunna säkerställa sitt folkbildningsengagemang och deltagande i studiecirklar. De bör ha tillgång till en transportservice som snarare är liktydig med vanliga biltransporter än med kollektivtrafiken. För att den omgivande miljön inte skall ha en handikappande inverkan, är det nämligen angeläget att den är anpassad på sätt som ger möjlighet för alla att fungera så självständigt som möjligt. En väl fungerande färdtjänst innebär sannolikt mycket för att personer med funktionshinder skall kunna få samma rörelsefrihet som andra. Den fysiska tillgängligheten i olika lokaler är också fundamental.
Cirka 80 procent av de organisationer som besvarat enkätfrågorna är ganska eller mycket nöjda med tillgängligheten i folkbildningens lokaler. Någon större skillnad finns inte mellan studiecirkelverksamheten och folkhögskolorna, som framgår av tabell 4:2.
Tabell 4:2. Handikapporganisationernas inställning till tillgänglighet i lokaler inom folkbildningen
Folkhögskolor Studieförbund
% Antal % Antal
Mycket missnöjd
5 8
Ganska missnöjd
1 6 1 2
Varken nöjd eller missnöjd
2 12 8 13
Ganska nöjd
4 24 16 25
Mycket nöjd
10 59 33 52
Totalt
17 100 63 100
Den studieverksamhet som handikapporganisationerna har erfarenhet av riktar sig till organisationens medlemmar. Denna är sannolikt mer anpassad för deltagare med funktionshinder än den allmänna verksamheten. Flera företrädare från studieförbunden berättar exempelvis att cirkelverksamheten för personer med funktionshinder hålls på serviceboenden eller fritidshem eftersom de egna lokalerna inte är tillgängliga.
Trots sådana och liknande speciallösningar är dock cirka 20 procent av handikapporganisationerna i vår studie inte helt nöjda med tillgängligheten. Sju organisationer är till och med ganska eller mycket missnöjda. Två organisationers spontana kommentarer ger exempel på vad detta kan bero på. Astma- och allergiföreningen, menar att tillgängligheten för medlemmarna är dålig eftersom det hålls kurser i textilfärgning och målning i studieförbundens lokaler och att de dessutom trots rökförbud luktar cigarettrök. Elöverkänsligas förbund skriver att de inte kunnat få några anpassade lokaler och därför arrangerat studieverksamhet i hemmiljö.
Då vi inte haft möjlighet att göra några mer omfattande studier av tillgängligheten inom studieförbunden och inte heller funnit några tidigare omfattande studier i ämnet, är det svårt att uttala sig i generella ordalag om personers med funktionshinder möjlighet att delta i den generella verksamheten. Utifrån intervjuerna med studieförbundsföreträdarna förefaller det dock som om medvetenheten om behovet av anpassning är olika stort. En företrädare från ett studieförbund som gjort omfattande anpassningar säger så här:
Huset som vi har här är idag helt anpassat till alla sorters funktionshinder. Du kan rulla själv in i huset, dörrarna öppnas automatiskt. Ja, jag kan börja utifrån, i somras fick vi två stycken handikapplatser utanför dörren.
En annan företrädare berättar att deltagare med funktionshinder har haft problem med att ta sig in i studieförbundets lokaler. För att avhjälpa detta har en dörrklocka installerats så att deltagarna kan ringa efter hjälp. De beskrivna lösningarna förbättrar möjligheterna för deltagare med rörelsehinder att delta i verksamheten. Men det finns dock en väsentlig skillnad. En dörrklocka innebär, till skillnad från ramper och automatisk dörröppnare, att deltagaren med rörelsehinder fortfarande är beroende av andra för att ta sig in i lokalerna.
Även inom folkhögskolorna finns problem med att lokalerna inte är tillgängliga för personer med funktionshinder. Ambitionen att vara en skolform öppen för alla som vill studera kan inte alltid uppnås eftersom skollokalerna ibland består av gamla byggnader. Förändringar är inte bara förenat med stora kostnader utan det föreligger ofta också svårigheter att hitta praktiska lösningar för hur anpassningar av byggnaderna kan göras.
En enkätundersökning till alla Sveriges folkhögskolor under 1999 (Holmström, 2000) visade att 73 av landets 147 folkhögskolor ansåg sin tillgänglighet som bristfällig. I folkhögskolekatalogen för läsåret 2003–2004 uppger cirka 110 folkhögskolor att deras lokaler, helt eller delvis, är tillgängliga för personer med rörelsehinder. Cirka 45 skolor beskriver att deras lokaler är anpassade för personer med andra funktionshinder; majoriteten av dessa skolor tillhör den grupp som också har lokaler anpassade för personer med rörelsehinder. De andra områden som nämns är anpassningar för synskada, hörselskada, allergi, dövblindhet, vuxendövhet och elallergi. Ett 30-tal skolor nämner inte alls tillgänglighetsaspekten i beskrivningarna av sin verksamhet. Av de 20 skolor som blivit självständiga folkhögskolor sedan 1991 har sju inte berört tillgänglighetsaspekten i sina presentationer.
Det finns ett förhållandevis stort antal folkhögskolor som angett sig vara tillgängliga för synskadade. Frågan är vad denna tillgänglighet består i. Vi har försökt utröna detta och kunnat konstatera att de krav man ställer på tillgängligheten för synskadade varierar starkt. När det gäller den yttre miljön är det särskilt viktigt med olika ledstråk, som gör det möjligt att orientera sig och finna väg-
arna till entréer. Dessa ledstråk kan vara utformade på ett särskilt sätt och dessutom innehålla så kallade ljudfyrar. Ofta är det kanske i första hand den här typen av tillgänglighet, som man är observant på. Frågan är till exempel hur ofta man har märkt ut olika lärosalar med punktskrift eller reliefbokstäver, i vilken grad man tagit hänsyn till synskadade vid färgsättning eller planering av lokalerna. Det viktigaste i folkbildningsverksamheter handlar dock kanske inte om den fysiska tillgängligheten utan om möjligheterna att kunna bedriva bildningsarbete. Frågan är därvid hur många olika böcker som finns tillgängliga som ljudböcker eller i punktskriftsformat. Därvid är det inte minst viktigt att hålla ett bra referensbibliotek tillgängligt via ljudmedia. Såvitt vi förstår har någon sådan inventering inte gjorts. När det gäller att öka kvalitén på tillgängligheten inom det pedagogiska arbetet för vissa grupper, inte minst synskadade, krävs sannolikt ett utökat kvalitetsarbete, som bland annat förutsätter en inventering.
I en undersökning utförd 1994 på uppdrag av dåvarande Nämnden för Vårdartjänst, numera Sisus, genomfördes en enkätundersökning för att få en bild av den fysiska tillgängligheten på folkhögskolorna i landet (Lindhusen, 1995). I undersökningen gjorde folkhögskolorna bland annat en bedömning av sina förutsättningar att ta emot deltagare med funktionshinder.
Tabell 4:3. Antal folkhögskolor som vt 1994 ansåg sig kunna ta emot olika handikappgrupper. (Svar från 110 skolor av 132)
Ja Nej Ej svar/Vet ej
Synskada 79 12 19
Hörselskada 87 14 9
Döva 38 40 32
Dövblinda 23 49 38
Allergiker 74 10 26
Rh Käpp
98 5
7
Rh Rullstol
87 13
10
Utvecklingsstörda 65 21 24 Källa: Lindhusen s. 23.
Ett flertal folkhögskolor var beredda att ta emot deltagare trots att vissa byggnader inte var tillgängliga. Enligt författaren togs hela situationen på skolan med i skolornas bedömningar. Ett gott psykiskt klimat och en god pedagogisk miljö bedömdes således kunna väga upp brister i den fysiska miljön.
De faktiska förhållandena avseende deltagare med funktionshinder på folkhögskolans långa kurser återges i tabell 4:4. Vid en jämförelse med ovanstående tabell om folkhögskolornas bedömning av sina möjligheter att ta emot deltagare med funktionshinder, kan tydliga skillnader ses mellan skolornas bedömningar och det antal deltagare med funktionshinder som faktiskt studerar på folkhögskolorna. Även om de bedömningarna härrör från 1994, är det rimligt att anta att en liknande bedömning idag inte skulle innebära någon betydande minskning av de upplevda förutsättningarna att ta emot deltagare med funktionshinder.
Tabell 4:4. Fördelning av deltagare med funktionshinder på folkhögskolor höstterminen 2002
Antal deltagare
Antal skolor
Psykiska f-hinder
1 458 87
Dyslexi 968 95
Medicinska f-hinder
574 67
Utvecklingsstörning 451 45
Rörelsehinder 394 60
Neuropsykiatriska fh
175 45
Synskada 135 28
Hjärnskada 136 29
Hörselskada 97 40
Döv 92 9
Dövblind 22 2 Källa: Folkbildningsrådet, bearbetad statistik.
Stora skillnader mellan bedömningen från folkhögskolorna 1994 och det faktiska antalet deltagare höstterminen 2002 gäller för dövblinda och döva. Höstterminen 2002 rapporterade två skolor att de hade dövblinda deltagare jämfört med att 23 skolor bedömde att de
skulle kunna ta emot gruppen. För döva var förhållandena att åtta skolor hade döva deltagare jämfört med 38 som bedömde att de skulle kunna ta emot deltagare från gruppen. För alla grupper som fanns med i bedömningen 1994 finns emellertid tydliga skillnader i förhållande till antalet deltagare på folkhögskolorna hösten 2002. Av de grupper som finns med i båda tabellerna är rörelsehindrade den grupp som finns representerad på flest antal skolor; 60 folkhögskolor har rapporterat deltagare med rörelsehinder hösten 2002 att jämföra med 87 skolor som bedömde sig ha förutsättningar att ta emot deltagare med rullstol 1994.
Hösten 2002 rapporterades elva funktionshindertyper varav deltagare med dyslexi utgjorde den grupp som var mest spridd; 95 folkhögskolor rapporterade deltagare med dyslexi. Därefter följer deltagare med psykiska funktionshinder som fanns på 87 skolor och deltagare med medicinska funktionshinder på 67 skolor.
Av de folkhögskolor vi besökt under arbetet med vår studie finns det bara en som inte bedömer sig vara tillgänglig för rörelsehindrade. Det är också den enda skola som säger sig ha behövt säga nej till deltagare på grund av att skolan inte var tillräckligt anpassad för en sökandes behov. En av de andra företrädarna beskriver den fysiska tillgängligheten på skolan så att de lokaler alla måste kunna ta sig till är tillgängliga för rörelsehindrade, men att det ändå finns brister. Tre av skolorna har gjort anpassningar för hörselskadade och en har vissa anpassningar för personer med synskador. Företrädarna har olika förutsättningar på sina skolor med skiftande grad av grundanpassning, men de har ett gemensamt förhållningssätt i frågan och menar att skolan försöker lösa situationen för varje enskild deltagare som har behov av särskild utrustning eller insatser. Flera skolor har samverkat med hjälpmedelscentralen i fråga om anpassningar för enstaka deltagare.
Deltagarna i folkhögskolekurser som vi intervjuat representerar olika inställningar till vad som är god tillgänglighet. För någon är det betydelsefullt att kunna ta sig fram på egen hand. Det betonar exempelvis en rörelsehindrad man som gått en allmän kurs utan särskild inriktning för deltagare med funktionshinder. Han framhåller:
För mig som är rörelsehindrad har det fungerat bra på skolan. Det finns lösningar så att jag kan ta mig dit jag behöver, även om jag till exempel inte kan använda stora ingången.
Det viktigaste kan vara att det fungerar att ta sig fram på skolan, även om man måste ta andra vägar än kamraterna. Den som har ett rörelsehinder är uppenbart van att möta otillgänglighet i samhället och för den här mannen var det tillräckligt att kunna ta sig fram utan hjälp från andra. En rörelsehindrad man som går tredje året i allmän kurs, där han är den ende som har ett synligt funktionshinder, dröjer kvar vid sina obehagskänslor kring att ta sig fram på skolan:
Sen kände jag att jag var i vägen hela tiden när jag kom hit, det är inte så gott om plats här, så alltid när jag skulle förflytta mig så måste andra flytta på sig och det är så jobbigt. Första året var det lite halvnervöst men andra och tredje året var det riktigt jobbigt. Här är för mycket folk för mig helt enkelt. Jag tycker inte om att behöva ursäkta mig igenom hela skolan för att komma fram. Jag känner mig som ett hinder, men jag vet att det bara är jag, de andra känner inte så. Men det sätter sig i magen på mig i alla fall.
Jag känner att jag måste säga till här hela tiden och det blir för mycket för mig. Här är för mycket folk och för liten yta att existera på. Det finns så mycket sideffekter av alla de andra att jag inte riktigt vågar vara mig själv.
En företrädare från en folkhögskola berättar hur viktigt det är att skolan uppmuntrar deltagare, som kommer till skolan på både långa och korta kurser, att uttrycka sina behov av olika anpassningar. Små saker kan vara avgörande för möjligheten att delta i en aktivitet på ett optimalt sätt. Hon har mött personer i korta kurser som efter en kurs berättat att de valt att inte be om något de behöver, för att inte bli betraktade som ”prinsessan på ärten”. Samma företeelse beskrivs i rapporten om funktionshinder och vuxenstudier. Deltagare i undersökningen berättar att de valt att inte ta upp sina behov i en ny studiesituation på grund av tidigare studieerfarenheter där de mötts av dålig förståelse (Utredningsinstitutet Handu, 2002). Företrädaren menar att för den som på grund av sitt funktionshinder har mer begränsad förmåga att delta i aktiviteter jämfört med andra, blir konsekvenserna av funktionshindret mer omfattande om deltagandet ytterligare begränsas av faktorer i miljön. Det krävs enligt företrädaren både handfasta strategier för att utveckla tillgängligheten i stort och empatisk förmåga för att kunna förstå behov och underlätta med enkla anpassningar för den som behöver det.
Folkhögskolornas möjlighet att beskriva sin tillgänglighet ger i folkhögskolekatalogen en fingervisning till de sökande om var det
redan i förväg finns goda förutsättningar för att studierna skall kunna fungera. Av de tio deltagare som intervjuats i undersökningen har tre ett rörelsehinder och de har medvetet sökt sig till skolor med en tillgänglighet de i förväg bedömde vara tillräcklig för de egna behoven. Även om företrädarna har en positiv inställning till att arbeta med anpassningar är det sannolikt så att många deltagare väljer skola utifrån den särskilda tillgänglighet de behöver. Ett tecken på att så är fallet är att det endast finns två funktionshindergrupper respresenterade på mer än hälften av folkhögskolorna och varken personer med psykiska funktionsnedsättningar eller dyslexi, som är de stora enskilda undergrupperna, är i första hand beroende av fysiska anpassningar för att kunna delta i en folkhögskolekurs.
Tillgänglighet – att kunna fungera i ett sammanhang
Tillgänglighet kan ur ett annat perspektiv än det fysiska handla om att bli sedd och bemött på ett adekvat sätt. I Sisus nationella program för att öka kompetensen om bemötande (2003b) lyfts värderingar, vilja och förmåga till inlevelse fram som viktiga komponenter för att realisera handikappolitiska mål. En genomgående uppfattning hos deltagarna i vår studie är att de inom folkbildningen mötts av människor som engagerar sig i varje enskild deltagares situation. Folkhögskolan beskrivs av flera deltagare som ett andningshål i tillvaron; en frizon där de både kan få sociala kontakter och det stöd de behöver för att kunna må bra. Studiecirkeln beskrivs i sin tur som en trevlig och tolerant mötesplats. Flera folkhögskoledeltagare beskriver sin egen känsla av att vara avvikande, både fysiskt och psykiskt. De har erfarenhet av utanförskap i många sammanhang, men beskriver enigt folkhögskolan som platsen där de hör till och får vara den person de faktiskt är. En hjärnskadad kvinna säger under intervjun:
Mitt problem har varit att jag aldrig har hört hemma någonstans, antingen har jag varit för sjuk eller så för frisk. Det fanns absolut inga alternativ när jag började och här är ju ingen som jag heller på den här skolan, men skillnaden är att här är alla välkomna.
Den folkhögskola eller det studieförbund som lyckas skapa en miljö där personer, som i andra sammanhang uppfattas som avvikande, på ett naturligt sätt kan känna sig hemma; den verksamheten ökar tillgängligheten väsentligt ur ett inklusionsperspektiv.
Vid analysen av det material vi samlat in från deltagare har vi funnit ett flertal beskrivningar av upplevelser som står i samklang med folkbildningens kännetecken (Folkbildningsrådet 1998) som vi tidigare redogjort för. I ett vidare perspektiv handlar dessa om att kunna erbjuda en miljö som ur olika perspektiv är tillgänglig för personer med olika förutsättningar och behov. Nedan presenteras intervjupersonernas upplevelser av folkbildningens kännetecken. Då merparten av vårt material är inhämtat från folkhögskola kommer också flertalet av citaten från dessa intervjuer.
Fritt och frivilligt
En ung man med Aspergers syndrom, som avbrutit sina gymnasiestudier på hemorten, berättar om sitt sökande efter alternativa studieformer. Han ville studera men under andra förhållanden än i den vanliga gymnasieskolan. Nu läser han på folkhögskola och säger att:
Jag började här för jag kände att gymnasiet inte var rätt sätt att göra saker för mig.
Folkhögskolans riktade kurser fanns som ett bra alternativ när en kvinna, med en lång rad av misslyckanden inom både ungdomsskolan och komvux, fick en diagnos och ville se, nu när hennes förutsättningar var kända, om hon kunde klara av att studera. Kvinnan berättar att:
För ett par månader sen fick jag veta att jag har dyslexi. Det beskedet blev en lättnad för mig. Jag började kolla upp vad det fanns för skolor och fann en folkhögskola … där de hade en Läs- och skrivkurs som jag nu har börjat på. Först var jag orolig att alla känslor från skoltiden skulle komma, men jag kände efter några dagar att det inte alls var som då, här var vi alla lika.
Den tidigare skolgången beskrivs av flera folkhögskoledeltagare som mycket traumatisk och det har tagit tid innan de på nytt vågat ta steget till studier. Ofta hör de av andra talas om en folkhögskola och finner därigenom något som fungerar, vilket är fallet för denna 32-åriga kvinna med en CP-skada. Genom en kurs på folkhögskola tyckte hon sig ha återerövrat sitt självförtroende och hon valde därefter att gå vidare till en annan folkhögskola för vidare studier.
Jag har valt folkhögskola därför att sättet att jobba på är mycket bra. Bland annat kan man arbeta i sitt eget tempo och i mindre grupper, där man får mer hjälp än på en vanlig skola.
Deltagarstyrd och formar egna utbildningsplaner
Ett flertal av folkhögskoledeltagarna uttrycker sig kring att de fått ökat självförtroende under tiden på folkhögskolan och ibland konstaterar de, nästan med förvåning, att andra lyssnar på vad de säger. Den här mannen var mycket nervös innan skolan startade men säger nu att:
Lärarna lyssnar på vad jag säger och jag har blivit tuff och fått ganska bra självförtroende.
En ung man som i tonåren fick en ryggmärsskada, vilken starkt inskränker hans rörlighet, går på folkhögskola för att komplettera vissa ämnen till sin högskolebehörighet. Han uppskattar det utrymme som finns att påverka undervisningssituationen och säger att:
På skolan kan man påverka väldigt mycket eftersom det är så individuellt. Men man måste ju följa nån plan och inte sitta och lösa korsord hela veckan bara för att det är roligt. Man måste ju lära sig någonting. Men vi kan påverka mycket på lektionerna och det är väldigt bra.
Även deltagarna inom studieförbunden upplever att de kan påverka och att alla deltagare ges möjlighet att komma till tals. En ung kvinna säger att:
Personalen är mycket lyhörda och det är rätt viktigt, tycker jag. Samtidigt så ska jag också vara lyhörd. Jag måste också lyssna. När vi sitter ned och pratar så är det ju inte bara jag som ska säga vad jag tycker utan dom ska ju också få säga.
I arbetet med att bygga upp nya kurser som riktar sig till deltagare med olika funktionshinder är det nödvändigt att folkhögskolans personal tar till sig hur deltagarna uppfattar situationen i skolan. Följande kvinna, som gått i en kurs riktad till deltagare med Aspergers syndrom, berättar om samspelet mellan lärare och deltagare.
Men kursen har ändrats mycket sen jag gick där så det är nog annorlunda nu. Kanske en del ändrades på grund av mig, för jag hade mycket dispyter med kursledaren där. Det var mycket protestlistor och sånt.
Men det gav faktiskt resultat när vi talade om hur vi ville ha det, även om det tog tid innan de lyssnade ibland. Jag var med i den första kursen på skolan och jag tror att de lärde sig en hel del under det året.
Livsvärldsförankrad
Folkhögskolan tycks kunna göra sammanhanget i och kring studierna begripligt för sina deltagare. Det är vanligt att deltagare med funktionshinder möter representanter från folkhögskolan innan skolstart och att det då talas om deltagarens situation och förhoppningar inför studierna, i förhållande till vad studierna kan innebära. Följande citat kommer från en ung kvinna som till företrädare för folkhögskolan förmedlade sin uppfattning om vad hon ville ha ut av studierna och som känner att det hon får är begripligt och användbart i livet.
Vi diskuterade vad jag hade för svårigheter med att läsa och skriva. Och hur dom skulle kunna hjälpa mig och vad jag ville med att gå den här kursen. Jag svarade att jag ville lära mig att stava och skriva bättre … Sen så börja det att rulla på och jag lärde mig att skriva ännu bättre och att läsa högt och lärde mig att läsa bok. Det bästa jag lärt mig det är att göra minneskartor också plus mycket annat.
Inom studieförbunden finns möjlighet för personer med liknande intresse att starta cirklar inom det specifika ämne som intresserar dem. Dessa cirklar har goda förutsättningar för att vara livsvärldsförankrade eftersom de tar utgångspunkt i det som gruppen anser vara angeläget. En kvinna som är har två utvecklingsstörda barn berättar att hon och ett par andra föräldrar i liknande situation har startat en cirkel som är inriktad på barnens möjligheter att flytta hemifrån. Hon beskriver det som att:
Alla deltagare kommer med sina individuella mål så att säga och alla har vi då det här personliga målet att just mitt barn ska få det bra och vi ska få en lösning på vår situation. Sedan har arbetet i cirkeln haft en politisk inriktning och vi har talat om hur vi ska kunna påverka politiker och vi har pratat om erfarenheter av kontakter med tjänstemän och så.
Möjligheten att få arbeta utifrån sina egna förutsättningar, utan att behöva tävla med andra, beskrivs av flera deltagare som en förutsättning för att kunna delta i studierna på folkhögskolan och på studieförbundet. En kvinnlig studiecirkeldeltagare uttrycker det som att:
Ja, man går lugnt till väga och så får var och en jobba med sitt. Det är ingen som säger: Du ska, du ska, du ska! Utan man får ta det i sin egen takt och får hjälp när man behöver.
Av flera folkhögskoledeltagare upplevs det som en befrielse att inte vara ensam om att ha svårigheter och att undervisningssituationen även ger insikt i andras problematik; Det finns de som har det svårare än jag. Här beskriver en CP-skadad kvinna sin klass och poängterar individens förutsättningar.
Det här är ju en väldigt anpassad skola för funktionshindrade och har mycket bra kurser att erbjuda. Här är vi nio personer i klassen som har olika funktionshinder och som jobbar i sin takt med sina kunskaper och erfarenheter.
Ideologisk och/eller innehållsmässigt profilerad
Inte någon av de deltagare vi haft kontakt med tar upp skolans ideologiska profil som viktig i sina resonemang. Anledningen att de sökt sig till respektive skola eller studieförbund är att den erbjuder en verksamhet de vill ta del av. Flera framhåller, i både uppsatser och intervjuer, att de uppskattar att det anordnas studieverksamhet som riktar sig till personer med just den problematik de själva har. Att gå en kurs eller cirkel som är specifik för en grupp deltagaren själv tillhör, förefaller viktigare än att söka sig till en skola med en ideologisk grundsyn som de själva delar.
En företrädare för en folkhögskola med kristna förtecken beskriver sin inställning till hur arbetet på folkhögskolan ska genomföras:
I det perspektivet (att möta människor med olika svårigheter) är det ju viktigt att vi påverkas av den folkrörelse vi tillhör och att vi är en folkrörelseskola. Det betyder dock inte att vi ska bedriva kyrkans verksamhet på folkhögskolan utan här är det folkbildning, men tonen här kanske är annorlunda.
Mångsidig
Det är vanligt i materialet att kursdeltagarna formulerar sig positivt kring folkhögskolans utbud av olika kurser; antingen i termer av att den kurs de går gett självförtroende och lust att gå vidare till en annan kurs på skolan, eller att de redan har tagit steget.
Efter att under gymnasietiden ha fått diagnosen Aspergers syndrom sökte sig denna kvinna till en allmän kurs särskilt riktad till deltagare med diagnosen. Hon fortsatte sen utbildningen i skolans vanliga allmänna kurs.
Jag gick i den speciella kursen under ett år, men anledningen att man går där är ju att man ska komma vidare och det var det jag ville göra, gå vidare.
För många kan det vara viktigt att röra sig mellan olika sammanhang; att å ena sidan få det stöd som behövs men å andra sidan kunna känna sig som andra utan att ha någon stämpel på sig. En kvinna med psykiskt funktionshinder, som insjuknade i 20-årsåldern, har studerat på folkhögskolan under flera år och beskriver sin väg genom utbildningen:
Jag började i den kursen (som vänder sig särskilt till deltagare med funktionshinder) och har så småningom fortsatt vidare till allmän kurs. Det var bra att börja i en kurs där kraven var möjliga att svara upp mot och alla i klassen kunde förstå varandras situation. Men det har ändå krävts oerhört mycket viljestyrka för att kunna gå vidare. Jag har fortfarande kvar kamrater från den första kursen och det är viktigt. Men alla i den nya klassen vet inte om vilka svårigheter jag har och det är bra.
Bland de deltagare med funktionshinder som ingår i studien nämns ofta fördelen med att få arbeta i små grupper, att få arbeta i sin egen takt och slippa känna att det är viktigt att mäta sig med andra eller att följa med i ett visst tempo. Utsagorna överensstämmer i hög grad med regeringens principiella syn på folkbildning i folkbildningspropositionen:
Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet öppnar möjlighet till kunskapssökande för var och en utifrån egen erfarenhet och längs egna vägar, utan att begränsas av krav på resultat och utan uteslutningsmekanismer. (Prop. 1997/98:115, s. 5)
Flera folkhögskoledeltagare som deltar i kurser riktade till en särskild funktionshindergrupp beskriver tidigare skolgång som misslyckad och att de från början bar med sig en rädsla inför att börja skolan på nytt. Det som får rädslan att tona bort är ofta ett möte med en representant för skolan innan skolstart, men framför allt, när skolan väl börjat, insikten att de andra i klassen också har svårigheter. Det är ingen som behöver sitta med handen för när man skriver, för att dölja det som inte är rätt stavat på papperet som
ligger framför. Deltagarna i vår undersökning värderar den personliga kontakten med lärarna högt och upplever att de får det stöd de behöver på studieförbundet och folkhögskolan. En kvinnlig studiecirkeldeltagare uttrycker detta som att:
Det gäller att ha en sådan fantastisk lärare också som kan stötta och få en att känna att man är välkommen och som säger att: ’du kan och kan du inte så får du försöka’. Det är inte bara att: ’ut med dig det går inte’.
När företrädarna för olika folkhögskolor och studieförbund uttrycker sig om vad det är som gör deras verksamhet lämpad att ta emot människor med funktionshinder i sina kurser, finns det en gemensam nämnare som alla talar om: människosynen. Även om det kan finnas olika ideologiska utgångspunkter för synen på människan, vill alla poängtera vikten av att se till människans hela situation och möta varje individ utifrån hans eller hennes unika situation. Personal som engagerar sig mycket i sitt arbete och alla människor de möter, tas av flera företrädare fram som en anledning till att folkbildningen kan fungera bra för deltagare med funktionshinder.
Inom folkhögskolan uppfattas det som angeläget att ledningen präglar verksamheten utifrån de värderingar som ligger till grund för skolans verksamhet och en rektor formulerar sitt ansvar:
Att prägla miljön i den här riktningen måste ju börja hos mig som rektor, sen måste det gå hela vägen till anställda och deltagare. Jag signalerar väldigt tydligt att det är så här det ska vara.
Flera deltagare i undersökningen beskriver att de upplever sig respekterade och sedda på kursen eller cirkeln vilket i viss mån kan vara en bekräftelse på att företrädarnas formuleringar om en positiv människosyn efterlevs i praktiken. En vuxendöv man, som i medelåldern drabbats av ytterligare funktionshinder, skriver:
Efter sjukvårdens rehabilitering blev skolan min räddning. … Efter ett par terminer där, kände jag mig bättre till mods och självförtroendet började återkomma. Där fanns förstående lärare som uppmuntrade till nya tag. Plötsligt kändes det som om man dög som man var. … Folkhögskolan lever upp till sin policy, att man har lika värde oberoende av handikapp, ålder och kön. Detta gör att man mår bra och vill göra sitt bästa.
De utvecklingsstörda personer som finns med i folkhögskolestudien poängterar oftare än andra att de möter så många människor på folkhögskolan som är ”snälla” och att folkhögskolan är den bästa
skola de gått på. En tolkning av detta kan vara att de deltagarna känner sig bemötta på ett respektfullt sätt, till skillnad från en del andra sammanhang de befunnit sig i. Folkhögskolan kan utgöra ett begripligt sammanhang där man som deltagare blir sedd och bemött efter sina behov och förutsättningar vilket gör skolan tillgänglig för dessa deltagare ur ett socialt perspektiv.
Det som lyfts fram i möten med deltagare och företrädare är en bild som omfattar flera av de kännetecken för folkbildning som ovan nämnts. Den allmänna uppfattning vi mötts av är alltså att folkbildningen har goda förutsättningar att erbjuda bra villkor både i och utanför undervisningssituationen för deltagare med funktionshinder.
Tillgänglighet och empowerment
När det handlar om tillgänglighet är vår uppfattning att ett positivt och välvilligt bemötande möjligen kan kompensera mindre brister i vissa sammanhang och då för en kortare period. Det är ändå ofrånkomligt att brister i miljön, som gör någon beroende av andra, är till stor nackdel för den enskilde med funktionshinder. Deltagare med behov av en anpassad omgivning kommer med all sannolikhet att möta otillgängliga miljöer i så många sammanhang i livet att det viktigaste för dem inte är att ”träna” på att hantera otillgängliga miljöer inom folkbildningen. Det viktiga är att bygga upp ett självförtroende i en miljö som är anpassad efter de personliga behoven. Med erövrad övertygelse om den egna kapaciteten är det lättare att senare möta otillgängliga miljöer utan att se de problem som uppstår som ett personligt misslyckande.
Med detta perspektiv blir sålunda god tillgänglighet av särskild vikt inom folkbildningen. Att kunna koncentrera sig på kursverksamheternas innehåll istället för möjligheter att få tillgång till detta, borde vara självklart. Emellertid är tillgänglighetsfrågorna – särskilt när det gäller de som sammanhänger med exempelvis kommunikationshandikapp eller allvarliga allergier – så svåra och komplexa att gapet mellan ideal och realiteter i väsentliga avseenden förblir stort, när mål om tillgänglighet skall förverkligas.
Ur ett empowermentperspektiv måste god tillgänglighet ha hög prioritet inom folkbildningen. Det är innehållet som skall skapa förutsättningar för den enskilde att tillsammans med andra bidra till att man blir accepterad och inkluderad i samhället men också
kan tillföra andra sina egna erfarenheter och upplevelser. De enklaste frågorna att lösa ur ett tillgänglighetsperspektiv är ofta de som sammanhänger med framkomlighet till och inom olika lokaler. Alltför ofta reduceras tillgängligheten (eller användbarheten, en term som i ökad utsträckning används synonymt) till dessa. I själva verket är kanske de svåraste problemen relaterade till mellanmänsklig kommunikation och tillgången till anpassade medier. Det innebär att det självklart ofta är svårt att dra gränser kring vad som skall bedömas som en tillgänglighetsdimension eller vad som hör till kursernas innehåll och uppläggning. I handikappsammanhang sker det alltför ofta en fokusering på frågor rörande lokalernas tillgänglighet, som vi betonat. I folkbildningens kontext är naturligtvis också de andra dimensionerna viktiga.
5. Deltagare med behov av stöd
En anpassad studiesituation
För många deltagare med funktionshinder inom folkbildningen innebär sannolikt dess allmänna kännetecken, kombinerat med små studiegrupper och eventuell fysisk eller annan anpassning, att de klarar av sina studier utan andra särskilda insatser. En intervjuad folkhögskoleföreträdare menar att beredskapen att möta de deltagarna ligger i att vara folkhögskollärare. För dem som är i behov av mer omfattande stödinsatser handlar det om en kedja av samverkande förutsättningar, som är nödvändiga för att de ska kunna ta del av och tillgodogöra sig en utbildning. Den första länken i denna utgörs av en fysisk tillgänglighet som stämmer överens med deltagarens behov.
En annan viktig länk utgörs av utbildningens utformning, som naturligtvis måste vara upplagd så att deltagaren kan tillgodogöra sig dess innehåll. Cirkelledarens eller lärarens pedagogik och det studiematerial som används behöver vara anpassade för deltagarnas särskilda förutsättningar. I vår intervjuundersökning har vi mött flera exempel på stort engagemang hos folkbildningens personal. Flera framhåller betydelsen av ett individuellt bemötande. I mötet med den enskilde deltagaren vill man förstå hur man kan ge goda förutsättningar för studier. Det anses viktigt att studieförbundet eller folkhögskolan får information om deltagarens funktionshinder innan kurs eller cirkelstart och får tid till att göra eventuella anpassningar och beställa studiematerial.
Mycket i vår studie tyder på att deltagarna med funktionshinder blir individuellt bemötta inom folkbildningen, på det sätt som ungdomarna i en tidigare nämnd utredning önskade bli när de kom till högskolan. Att ge alla deltagare ett gott bemötande betyder dock inte att bemöta alla på samma sätt. För att möta deltagare med exempelvis en begåvningsnedsättning, krävs en särskild lyhördhet bland personalen. Den deltagare som har stora närminnessvårigheter har inte förutsättningar att ta emot och bevara information på samma sätt som andra; det har inte heller en deltagare med afasi eller den som har mer omfattande begåvningshandikapp. Folkbild-
ningen måste ta hänsyn till deltagarnas skiftande förutsättningar, både i och utanför undervisningssituationen, i annat fall blir skolan otillgänglig för vissa deltagare.
Vår enkätundersökning tyder på att Skånes handikapporganisationer, som företräder deltagare med flera olika former av funktionshinder, är förhållandevis nöjda med folkbildningens pedagogik och studiematerial. Av dem som besvarat de aktuella frågorna är 66 procent nöja med studieförbundens och nästan 90 procent nöjda med folkhögskolornas pedagogiska kompetens.
Tabell 5:1. Handikapporganisationernas inställning till pedagogisk kompetens inom folkbildningen
Studieförbund Folkhögskolor
% Antal % Antal
Mycket missnöjd
2 5 1 5
Ganska missnöjd
7 16
Varken nöjd eller missnöjd
6 14 1 5
Ganska nöjd
16 36 7 37
Mycket nöjd
13 30 10 53
Totalt
44 100 19 100
När det gäller studiematerial är vidare 79 procent nöjda med studieförbundens och 67 procent nöjda med folkhögskolornas material. Detta är ett förhållandevis gott betyg men man bör ha i åtanke att den verksamhet som åsyftas endast är de cirklar och kurser som arrangerats för handikapporganisationernas medlemmar.
Tabell 5:2. Handikapporganisationernas inställning till studiematerial inom folkbildningen
Studieförbund Folkhögskolor
% Antal % Antal
Mycket missnöjd
2 3
Ganska missnöjd
3 4 2 22
Varken nöjd eller missnöjd
10 1 1 11
Ganska nöjd
22 30 1 11
Mycket nöjd
36 49 5 56
Totalt
73 100 9 100
Tillgängligheten för synskadade personer inom folkbildningen berör centrala områden som pedagogik, kursböcker och annat skriftligt material, men självklart också bilder, kartor och inte minst gester. Tillgängligheten till information är i en mening minst lika viktig som tillgängligheten till lokaler. Man kan självklart hävda att om man inte kan komma in i lokaler med rullstol, kan man inte tillgodogöra sig den folkbildningsverksamhet som här erbjuds. På samma sätt kan man emellertid hävda att även om man lyckas komma in i lokalerna är det inte en förutsättning för att verksamheten är tillgänglig. I värsta fall kan den – upplevd från ett synskadeperspektiv – bestå i en film eller en Power Point-presentation där bilder och texter, som visas på väggen, levererar de centrala budskapen och där den text som erhålles i annan form är svår att kombinera med dessa.
En synskadad person med bred erfarenhet av folkbildningen inom såväl folkhögskole- som studiecirkelverksamhet både som, deltagare, cirkelledare och föreläsare kan berätta:
Att delta i folkbildningsverksamhet i vanliga studiecirklar är inte helt lätt om man är synskadad. I många av studiecirklarna, till exempel i språk, använder man ofta overheadapparater eller anteckningar på svart tavla eller blädderblock. För människor med någorlunda normal synskärpa innebär detta också ofta ett pedagogiskt framgångsrikt koncept. Man ser direkt hur ord stavas eller vilka böjningsmönster som är aktuella. Men för oss som är synskadade är det egentligen rena katastrofen. Vi sitter där och känner oss helt utanför.
I de flesta studiecirklar som jag deltagit i har det många gånger inte varit så stort problem. Studiecirkeln är oerhört mycket bättre än
många andra undervisningssituationer. För det första är antalet deltagare relativt begränsat och man kan tala om för cirkelledaren att man ser dåligt. Han eller hon kan hålla i minnet att det finns en deltagare, som inte ser. Det innebär att man kan trycka upp extra saker av det som man skriver på tavlan eller helt enkelt berättar att man skriver någonting och att man gör det med en viss stavning eller en viss ordning. Konstigare är det egentligen inte. När det gäller OH-bilder finns det ju en mycket enkel metod för de som liksom jag har tillräckligt mycket synrester för att kunna se någonting i stor förstoring. I så fall är det bara att kopiera upp bilderna och dela ut dem vid sammankomsten eller föreläsningen. Betydligt svårare är det förstås för personer som inte ser någonting alls, då krävs betydligt mer förberedelser för att göra bildmaterial tillgängligt.
Genom de förberedelser av föreläsningar, som alltmer sofistikerade presentationsprogram för persondatorer av det slag där Power Point är det mest kända utgör, är det vanligt att både föreläsare och lärare i ökande takt låter bildsekvenserna i presentationen bli den helt dominerande stommen och utgångspunkten för de muntliga presentationerna. Att i det läget försöka få vederbörande att skapa en tillgänglighet för synskadade av sin föreläsning eller muntliga presentation kan innebära att man kräver en självständighet i framställningen, som en lärare många gånger inte är kapabel att göra med mindre än åtskilliga timmars ytterligare förberedelsearbete. Avbrott, där synskadade ber föreläsare att förklara bildpresentationer, kan därför ibland verka mycket besvärliga för vissa lärare, som är mindre förtrogna med sitt material.
Det är mycket sällan som synskadade offentligt brukar avbryta föreläsare och be dem förklara overheadbilder. Den bristande medvetenheten om tillgängligheten för information för synskadade kan illustreras av följande upplevelser som vi själva hade i anslutning till en nationell samling kring handikappforskningen i Sverige i maj 2003. Här kritiserade handikappombudsmannen med all rätt den bristande tillgängligheten i lokalerna för rullstolar, liksom bristen på hörslingor. Vad han däremot inte omnämnde var att nästan samtliga presentationer också skedde med hjälp av någon form av projicering, som uteslöt alla med synskador från innehållet. En av de mest bildberoende framställningarna stod chefen för Tillgänglighetscentrum vid Handikappombudsmannen för.
Med detta exempel vill vi bara antyda hur utbredd okunnigheten om tillgängligheten av information är i olika föreläsningssammanhang. Folkbildningen med sin särprägel, som i studiecirkelns form medger smågrupper, betonar den pedagogik som lägger särskild
tonvikt vid det ömsesidiga utbytet mellan deltagarna och där arbetet inte är inriktat mot att till varje pris nå ett kvantifierbart mål, som också skall verifieras i form av ett kunskapstest, skapar troligen en långt bättre lärande miljö, som också är tillgänglig för synskadade, än motsvarande kurser i till exempel det offentliga utbildningssystemet.
Anpassning av studiecirklar
Vilka anpassningar som behövs i studiesituationen är självklart beroende av vilket slags funktionshinder deltagaren har. Oavsett om han eller hon är i behov av anpassat studiematerial, hjälpmedel eller specialutbildad personal skall det dock finansieras av studieförbundet. I intervjuerna med företrädare, deltagare och cirkelledare framkommer att det görs både mycket kostnadskrävande insatser såsom att exempelvis installationer av punktdisplayer på datorer och mer enkla anpassningar såsom att reducera gruppstorleken eller att enbart använda muntlig undervisning. Andra anpassningar kan handla om att deltagarna erbjuds fler kurstillfällen till samma kostnad eller får möjlighet till längre pauser för exempelvis vila. Flera företrädare berättar också att en lägre kursavgift eller att cirkeln är förlagd till dagtid kan innebära att personer med funktionshinder ges större möjligheter att delta. En manlig cirkelledare uttrycker sig så här om behovet av anpassad studietakt och lägre kursavgifter:
Det är det som är nackdelen med nästan de flesta andra studiecirklar på andra studieförbund, att ofta så har man ju när man ska ta datakörkort eller lär sig ett språk, så har man tolv gånger, så har du ett visst mål: Du ska uppnå detta och detta ska ni gå igenom. Men har man då ett funktionshinder så har man inte samma koncentrationsförmåga, man orkar inte med lika mycket, man blir snabbt sjuk, förkylning tar mycket mer, så dom försvinner ifrån. Så när dom kommer tillbaks så har dom missat för mycket./…/ Många studiecirklar är dyra att gå på. Och det innebär ju med att ska du specialanpassa en lärare så blir det ännu dyrare. Samtidigt så har ofta den här målgruppen inte så bra inkomst. Många blir snabbt förtidspensionerade och det är inte mycket de får i pension. Så förutom det att studiecirklarna inte är designade för funktionshindrade, vilket blir en diskriminering i sig själv, så blir det också en ekonomisk diskriminering.
Att studiecirkelinnehållet är flexibelt och att antalet deltagare är förhållandevis litet ger utrymme för alternativ pedagogik. Ett
exempel på detta är praktiskt inriktad undervisning där deltagarna ges möjlighet att lära sig genom upplevelser. En företrädare för Studieförbundet vuxenskolan berättar att man bedrivit cirklar i konsumentupplysning i forumteaterform:
Jag tänkte att själv tycker jag att konsumentupplysning är jättetrist och vad ska då personer med utvecklingsstörning tycka? Och så tänkte jag jättelänge. Och så har vi en lättläst bok om det här. Och det går ut på det här med att om man har handlat något på TV shop som man inte vill ha eller om man handlat något som man inte har förstått./…/ Boken är ju jättebra, men det är ju så tråkigt så blodet stelnar i kroppen på en. Men så kom jag på att tidigare när vi jobbat med liknande saker har vi jobbat med forumteater. Det här att man gör rollspel. Men det är ju så kul så man dör! Och så får du med hela det sociala också va. ’Hur gör jag ju nu när jag köpt ett par skor som är för små’. ’Vad säger jag?’ ’Vad säger expediten?’ ’Hur gör jag?’ osv. Så kan vi jobba med alla grejer. Och det är lite av det som är studiecirklarnas styrka, att studiecirkelledarna har den här kompetensen att kunna göra så. Och då är det där borta att man inte kan läsa och skriva. För det är det att man ska göra som är huvudsaken.
Det studiematerial som studieförbunden använder kan till exempel bestå av läroböcker, kopierat och annat egenkomponerat material. Exempel på böcker som används är de från Centrum för lättläst och böcker från Specialpedagogiska institutet. Av de studieförbund som intervjuats producerar ABF, Studieförbundet Vuxenskolan och NBV samt Folkuniversitetet eget studiematerial för personer med funktionshinder. Tillverkningen finansieras av befintliga bidrag från stat och kommun samt med sökta fondmedel. Inom Folkuniversitet och Studieförbundet Vuxenskolan produceras framförallt så kallade studiehandledningar som hjälper cirkelledarna att anpassa sin pedagogik efter den aktuella målgruppen. Enligt de personer som intervjuats samarbetar inte studieförbunden kring läromedelsproduktionen trots att detta borde vara möjligt med tanke på att man vänder sig till liknande målgrupper.
Den enda studiecirkelmaterialstillverkning som är samordnad är tillverkningen av studiematerial som taltolkar eller i punktskrift. Tillverkning och distribution av material på punktskrift, i talbok och i storstil görs av Synskadades riksförbund (SRF) och finansieras av statliga bidrag från Sisus (Sisus, 2002). Det anpassade materialet kostar inte deltagaren eller studieförbundet mer än motsvarande bok i svartskrift och väntetiden är cirka två till fem veckor för nytillverkat material. Framförallt görs anpassningar av tryckt material det vill säga läroböcker och inte av stencilmaterial och
liknande (intervju med ansvarig på SRF). Trots att SRF årligen skickar ut en katalog till alla lokalavdelningar med information om vilket material som finns att köpa, har långt ifrån alla studieförbundsföreträdare som vi kommit i kontakt med kunskap om detta material. För att synskadade och dyslektiker skall ges möjligheter att delta, inte minst i allmänna studiecirklar, är det nödvändigt att kunskapen om detta material sprids till alla ansvariga inom studieförbunden. Frågan är om det dessutom inte krävs en utarbetad metodik för att i ökad utsträckning lära de lokala organisationerna att nå de berörda grupperna och systematiskt använda materialet.
Anpassning av folkhögskolekurser
Många folkhögskoledeltagare med omfattande behov av stödinsatser tycks söka sig till kurser som är riktade till människor med olika funktionshinder. I de kurserna, som oftast utgörs av små studiegrupper, finns stora förutsättningar att anpassa undervisningen på det sätt som behövs för att varje deltagare skall kunna tillgodogöra sig denna på bästa sätt. Det innebär ofta att deltagarna arbetar på olika nivåer med egna uppgifter inom ett gemensamt ämne. Ibland kan det betyda att deltagaren inte studerar på heltid, vilket två av de intervjuade tar upp som en förutsättning för att mäkta med sin situation och sina studier.
Särskilda metoder utvecklas i riktade kurser, bland annat genom att kunskaper genereras via upprepade möten med deltagare som har en viss problematik. Det finns en tydlig ambition bland personalen att lära sig mer inom de områden som skolan valt att engagera sig i. Av de folkhögskolor vi mött under utredningen säger sig alla som arbetar med riktade kurser också ordna utbildning för personal inom området. Modellerna varierar från gemensamma utbildningsdagar med alla i personalen, inklusive kökspersonal och vaktmästare, till att de som arbetar särskilt med gruppen deltar i speciell utbildning på högskolan. Även på skolor utan riktade kurser beskriver företrädare att särskilda kunskapssatsningar sker för att förstärka personalens förutsättningar att möta deltagare med olika funktionshinder som kommer till skolan. Att anställa specialpedagoger kan utgöra en medveten satsning för att öka skolans kompetens att anordna undervisning som är tillgänglig för deltagare med särskilda behov. I rapporten om Funktionshindrade på folkhögskolan
(Holmström, 2000) framgår att det år 2000 fanns specialpedagoger på 55 av landets folkhögskolor.
Genom återkommande nätverksträffar för folkhögskolor som arbetar med kurser riktade till särskilda funktionshindergrupper ges möjlighet till möten med andra folkhögskolor för erfarenhetsutbyte och gemensam kompetensutveckling. Det finns idag sådana nätverk inom sju olika områden; synskada, afasi, psykiska funktionshinder, hjärnskada i vuxen ålder, utvecklingsstörning, dövblind och vuxendöv. Sisus avsätter medel i sin budget för att stödja nätverksarbetet genom ett särskilt bidrag till de folkhögskolor som anordnar en nätverksträff. Träffar sker vanligen en gång per år och aktuell handikapporganisation skall inbjudas till respektive nätverksträff (sisus hemsida: www.sisus.se).
Behovet av utbildningsmaterial varierar efter deltagarnas behov, kursernas utseende och dess innehåll. Läromedel som producerats av Specialpedagogiska institutet, tidigare SIH, används i olika sammanhang; ett annat exempel är material från Centrum för lättläst. Att använda sig av Internet och dagspress är också vanligt förekommande i undervisningen liksom utnyttjandet av pedagogiska datorprogram. Passande utbildningsmaterial finns inte alltid att tillgå och det är inte ovanligt att eget material produceras på skolan.
I utredningen Läromedel – specifikt (SOU 2003:15) konstateras att det finns en stor uppfinningsrikedom när det gäller att välja läromedel utifrån behoven hos enskilda elever och att begreppet läromedel kan innefatta ett brett register av produkter; allt från en diskborste till avancerade datorprogram. Enligt utredningen uppvisar folkhögskolorna en rik variation av läromedel som används i olika sammanhang. I läromedelsutredningen föreslogs att ett nytt institut skulle inrättas med ansvar för tillgång och tillgänglighet till läromedel för både barn och vuxenstuderande med funktionshinder. Folkhögskoleutbildning ingår i de förslag om läromedelsförsörjning som lämnas i utredningen. Regeringen har dock gjort bedömningen att uppdraget kan fullföljas inom ramen för Specialpedagogiska Institutet och att ett nytt institut således inte behöver inrättas.
Assistans
Om studieförbundet eller folkhögskolan kan erbjuda en undervisningssituation som är tillfredsställande behöver nästa länk i kedjan av förutsättningar finnas, nämligen assistans. Att ha tillgång till assistans är för vissa deltagare en nödvändig förutsättning för att överhuvud taget kunna delta i folkbildningsverksamheten.
Skånes handikapporganisationer ger insatsen personlig assistans inom folkbildningen ett ganska dåligt betyg, som framgår av tabell 5:3.
Tabell 5:3. Handikapporganisationernas inställning till personlig assistans och ledsagarservice
Studieförbund
Folkhögskolor
% Antal % Antal
Mycket missnöjd
7 19 10 27
Ganska missnöjd
4 11 10 27
Varken nöjd eller
issnöjd m
8 22
8 22
Ganska nöjd
10 27 7 19
Mycket nöjd
8 22 2 5
Totalt
37 100 37 100
Handikapporganisationerna är inte heller särskilt nöjda med hur ledsagarservicen fungerar och 76 procent av dem som besvarat den aktuella frågan är missnöjda.
I en FUB-förenings spontana kommentar framkommer vad missnöjet kan bero på och vad frånvaron av ledsagarservice och liknande stödinsatser kan leda till:
Kommunens brist på personal/ledsagare gör att våra funktionshindrade är helt styrda när det gäller studieverksamhet. I den kurs och den kamratcirkel som vi haft har i första hand därför vänt oss till anhöriga, eftersom det är ett sådant litet antal funktionshindrade som verkligen har möjlighet att fritt välja fritidsaktivitet och tidpunkt.
Det är svårt att veta hur omfattande de beskrivna problemen är. Utifrån handikapporganisationernas svar tycks varken insatserna personlig assistans eller ledsagarservice fungera på ett tillfredställ-
ande sätt. Bristerna i sådant stöd påverkar med största sannolikhet vissa deltagares möjligheter att delta på samma villkor som andra i framförallt studieförbundens verksamhet. Däremot innebär det inte lika mycket för deltagare på folkhögskola eftersom skolan, som tidigare nämnts, kan ansöka om extra bidrag till sådana och liknande typer av insatser.
Assistans inom studieförbunden
Deltagarnas assistans arrangeras på olika sätt inom folkhögskola respektive studieförbund. Inom studieförbunden anställs ibland extra personal som hjälper deltagare med assistansbehov eller har deltagaren med sig sin egen personliga assistent eller ledsagare. När man arrangerar verksamhet för personer på serviceboende och liknade assisteras deltagarna av boendepersonalen. Oavsett vilken lösning som man använder sig av, är tillgången till extrapersonal som hjälper deltagarna med assistansbehov ofta en förutsättning för att cirkelarbetet skall fungera både för deltagarna och för ledaren. En kvinnlig cirkelledare uttrycker det som att:
Att assistenterna är med är ett krav vi har. För ska någon exempelvis baka, som nu exempelvis Katarina. Hon behöver ju ha en person som hjälper henne. Det kan ju inte ledaren göra för hon hjälper ju de andra i gruppen. Då är verkligen assistenten händer och fötter.
En annan cirkelledare berättar att hans cirkel periodvis har varit inställd eftersom en deltagares assistent har varit sjukskriven. Han uttrycker sin besvikelse över detta, men menar att han inte kan utföra två arbetsuppgifter. Han säger:
Assistenten ska alltid vara med. Men det har klyddat sig någon gång. Hon har av olika skäl fått förhinder och så har jag stått där själv. Och det har känts mindre kul. Tjejen (som behöver assistans) märker ju inte när hon behöver gå på toaletten. Och då får jag ta hand om den biten./ /Det kan omöjligt ingå i mina uppgifter att jag också ska vara personlig assistent. Då hade man fått ha någon utbildning i det också. Så det har irriterat mig rätt så rejält. Man tycker ju lite synd om tjejen också, det måste ju vara väldigt pinsamt för henne när det händer.
Ledarens berättelse ger ett tydligt exempel på hur betydelsefull personlig assistans och liknande stödformer är för att deltagare med omfattande funktionshinder skall kunna delta i studiecirkelverksamhet på samma villkor som andra. Att en och samma person
både styr cirkelns arbete och assisterar vid toalettbesök innebär inte bara en pedagogisk kvalitetssänkning utan också en kränkning av deltagarens personliga integritet.
Assistans på folkhögskola
Enligt gällande riktlinjer, som tidigare beskrivits, kan deltagare på folkhögskola med behov av assistans, få statsbidrag från Sisus om de inte erhåller insatsen från annat håll. Assistansen ombesörjs vanligen genom särskilt anställd personal på folkhögskolan. För en del deltagare på folkhögskola handlar assistansen om tillfälliga insatser vid olika tider på dagen medan andra kan ha behov av assistans över hela dygnet. Assistenter kan finnas som stöd i undervisningssituationen på skolan, antingen som en gemensam assistent som finns till för deltagarna enbart i undervisningen eller att de kan följa deltagarna under hela dagen och bistå med allt som behövs i olika situationer.
Genom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387) förändrades tillvaron för många människor med funktionshinder när de fick tillgång till den särskilda insatsen personlig assistans. Valfrihet är ett nyckelord för LSS och, den som ville, fick möjlighet att ta med sig både insatsen personlig assistans och sina personliga assistenter till folkhögskolan. Många assistansanvändare har dock valt att utnyttja folkhögskolans assistans under vistelsen där, parallellt med att ett flertal modeller av personlig assistans har använts på folkhögskolorna. Deltagare har exempelvis tagit med sig en personlig assistent från hemorten och om det funnits behov av mer än en assistent, anställt de övriga ur folkhögskolans personal. Ett annat alternativ är att deltagaren tar med sig insatsen personlig assistans och anställer alla sina assistenter bland skolans personal eller lokalt på skolorten. Om det är pendlingsavstånd till hemorten kan deltagaren välja att själv bo på skolan och att assistenter hemifrån kommer delar av dygnet och att han eller hon får sitt övriga behov av assistans täckt av skolans assistenter.
Den assistans folkhögskolan anordnar tycks ha en mer kollektiv karaktär än LSS-insatsen personlig assistans. I lagen som reglerar personlig assistans framhålls att hjälpformen ska vara personlig, det vill säga individuellt anpassad och ges av ett begränsat antal personer (LSS 9 a §). På folkhögskolan utgör deltagarnas sammanlagda behov grunden för beräkning av i vilken omfattning det behövs
assistenter på skolan. Om det finns flera deltagare med begränsat behov av assistans så innebär det ofta att en assistent under sin arbetstid skall finnas tillgänglig för flera deltagare och det är inte alltid givet att en deltagare får assistans av samma person. Det handlar ofta om att en grupp assistenter bistår en grupp deltagare när det gemensamma behovet av assistans genererar flera assistenter. I de sammanhang där det finns ett begränsat behov av assistans på folkhögskolan blir utförandet av naturliga skäl mera likt LSS-insatsen personlig assistans.
Folkhögskolestudier innehåller ofta kollektiva inslag som bland annat innebär att deltagarna också utanför skolan gör en del aktiviteter tillsammans. Dessa blir genom den kollektiva assistansen praktiskt genomförbara för en grupp deltagare med funktionshinder även om alla inte har tillgång till en egen assistent.
Bidraget till assistans har tidigare inte haft något tak utan kunnat ges till berättigade deltagare efter behov. I takt med att antalet deltagare med särskilda behov ökat på folkhögskolorna har även behovet av assistans ökat. Ett sätt att möta den ökande mängden ansökningar är den förskjutning av kostnaderna som skett genom markeringen i Sisus instruktion. Bidrag till assistans kan ges till de deltagare vars behov inte bör tillgodoses genom exempelvis kommun eller försäkringskassa. Genom att andra myndigheter därigenom finansierar delar av assistansen på folkhögskolorna kan Sisus fortsatt bevilja assistansstöd till deltagare med behov av assistans, även om de inte har den typen av insats beviljad på hemorten. Ännu har rutiner inte hunnit utarbetas kring i vilka fall deltagarnas behov bör tillgodoses av andra myndigheter när det gäller assistans. Måste exempelvis en deltagare som inte använder, men skulle kunna få insatsen personlig assistans, ansöka om det för att kunna börja på folkhögskola?
En konsekvens av de ändrade förutsättningarna är att folkhögskolorna, för att deltagarna skall kunna utnyttja insatser som personlig assistans eller ledsagning på folkhögskolan, fått bistå deltagare i kontakterna med ansvariga på hemorten. I det arbetet har enligt företrädarna ofta förekommit många frågetecken från handläggarna på kommunen som inte har kunskap om hur den aktuella ansvarsfördelningen ser ut och istället vill hänvisa till folkhögskolans och därmed statens ansvar när deltagaren befinner sig på folkhögskolan.
För att undvika oklarheter är det angeläget att Kommunförbundet och Riksförsäkringsverket har god kunskap om gällande
ordning för att de i sin tur ska kunna vägleda kommuner och lokala försäkringskassor när frågetecken uppstår i handläggningen av personlig assistansfrågor. Administrationen av personlig assistans skiljer sig också väsentligt från den assistans som finansieras av Sisus och innebär för flera folkhögskolor ett omfattande merarbete och ibland lägre finansieringsgrad av den assistans som utförs på skolan. Utöver ordinarie månadsrapportering för personlig assistans är det vanligt att folkhögskolan behöver bistå deltagaren i förhandlingar med den som är mottagare av deltagarens assistansersättning (ofta kommun, kooperativ eller privat assistansbolag) om hur samverkan skall ske när deltagaren använder sin assistansersättning på skolan. Dessutom kan det vara så att mottagaren av assistansersättning på hemmaplan har kostnader för deltagaren som gör att hela ersättningen för utförd assistanstimme inte betalas ut till folkhögskolan.
En annan konsekvens blir att deltagare som på hemorten har beviljad personlig assistans mer eller mindre tvingas att ta med insatsen till skolan. Att komma till folkhögskolan kan, för vissa deltagare, innebära en nystart på många sätt och det är inte ovanligt att deltagare som använder sig av personlig assistans på hemorten aktivt väljer att utnyttja den kollektiva assistans som finns organiserad på folkhögskolan. Denna valmöjlighet försvinner genom förändringen av regeringens instruktion till Sisus.
Reflektion kring assistans på folkhögskolan
Att få assistans är en fundamental förutsättning för att den som har behov av den skall kunna leva ett liv som andra. Folkhögskolorna utgjorde tidigt exempel på en arena där människor med funktionshinder kunde delta på mer jämlika villkor än på andra håll i samhället, bland annat tack vare den vårdartjänst/assistans som kunde erbjudas här. På folkhögskolorna förekommer personlig assistans i varierande grad och den har ökat valmöjligheten för hur assistans kan ges. För vissa deltagare är den enda tänkbara modellen personlig assistans, där assistansen ges av ett begränsat antal personer och assistenterna har som sitt enda uppdrag att tillgodose behoven hos den enskilde brukaren. Andra deltagare vill hellre ingå i en grupp som har tillgång till en grupp assistenter. En erfaren företrädare för en folkhögskola som arbetat tämligen mycket med assistans, delger oss följande:
Företeelsen att deltagare med funktionshinder vill gå på folkhögskola utan att ha personlig assistent kan höra samman med att många av de ungdomar med omfattande funktionshinder som kommer till folkhögskolan idag har haft möjlighet till personlig assistans under stor del av sitt liv och att de vill pröva något annat. För deras del handlar det kanske inte om att personlig assistans har inneburit stora förändringar i livet, utan att det mer eller mindre har varit en naturlig del i livet. En personlig assistent kan innebära ett påtagligt bevis på beroende. Livet på folkhögskolan handlar däremot för många unga om att ta steget ut i vuxenvärlden och att skapa en självständighet i förhållande till personer de är beroende av. För den unge deltagaren med funktionshinder kan det då upplevas som ökad självständighet att inte ha ansvar för, och vara beroende av, en egen assistent.
Assistans på folkhögskolor har utvecklats från att vara något unikt i positiv bemärkelse, till att bli något som i jämförelse med personlig assistans kan uppfattas vara alltför kollektivt och institutionslikt. Möjligheten att använda sin personliga assistans på folkhögskolan har gett deltagarna möjlighet att själva välja typ av assistans och den mer kollektiva modellen har därmed inte varit den enda tänkbara. Frågan är om den mer kollektiva assistans som finns på vissa folkhögskolor fyller ett nytt syfte som alternativ till, och jämförelse med, personlig assistans? Är det viktigt att ha kvar en valfrihet när det gäller utförande av assistans på folkhögskolorna eller är det mer eftersträvansvärt att ha ett enhetligt system för personlig assistans i alla sammanhang i samhället?
I allmänhet begränsas personlig assistans till vissa typer av funktionshinder. Det är emellertid uppenbart att i vissa fall, situationer eller skeden i livet är det många med olika typer av funktionshinder som skulle behöva detta stöd, vilket möjliggörs under studier på folkhögskola.
Tolkinsatser
För döva, dövblinda och vuxendöva samt hörselskadade deltagare är tillgången till tolk oumbärlig för att kunna ta del av folkbildningens verksamhet. Detta blir vi varse under vårt besök i en studiecirkel där två hörselskadade deltagare har svårt att uttrycka sig och kommunicera med de övriga i gruppen då det saknas personal som kan tolka.
Enligt gällande regler finansieras så kallad vardagstolkning av landstinget och utbildningstolkning av utbildningsanordnaren. Var-
dagstolkning avser tolkservice under arbete och på fritid och utbildningstolkning avser liknande insatser i en utbildningssituation. De tolkinsatser som ges inom folkhögskolan är utbildningstolkning och finansieras, som tidigare nämnts, av det statliga så kallade tilläggbidraget (Sisus, 2002). När det gäller tolkinsatser inom studieförbunden är gränsdragningen dock inte lika självklar och landets landsting gör olika bedömningar (intervju med enhetschefen för Skånes tolkservice).
Enligt en studieförbundsföreträdare, ansvarig för verksamheten för personer med funktionshinder, betraktar Region Skåne (landstinget) tolkservice inom studieförbunden som utbildningstolkning. Detta innebär stora kostnader vilket medfört att studieförbundets verksamhet för den aktuella målgruppen minskat. Region Skåne, har enligt enhetschefen för tolkservice, nyligen beslutat förändra sin policy gällande tolkinsatser i studieförbundsverksamhet. Förändringen innebär att insatserna framöver kommer att finansieras av regionen eftersom de kommer att betraktas som vardagstolkning. Vad detta innebär i praktiken är dock svårt att avgöra eftersom det råder tolkbrist både i Skåne och övriga landet.
Enligt Socialstyrelsen (2002) saknades det under 2000 tillgång till tolk vid 10 procent av alla beställda uppdrag, dvs. vid 7 000 tillfällen. Enligt den ansvarige för regionens tolkservice innebär tolkbristen att beställning av tolk måste göras långt i förhand. Dessutom prioriteras akuta och angelägna uppdrag, något som i praktiken innebär att mindre akuta uppdrag som exempelvis deltagande i studiecirkel kan ställas in. Den beskrivna situationen antyder att personer med behov av teckenspråk och tolk med största sannolikhet inte har samma möjligheter som andra att delta i folkbildningsverksamhet. Detta förklarar också varför en tredjedel av handikapporganisationerna i vår studie är missnöjda med den aktuella insatsen
Internat
För den som inte har pendlingsavstånd till en folkhögskola är möjligheten att kunna bo på dess internat en förutsättning för studierna. Alla folkhögskolor kan inte erbjuda den servicen, men det finns ett antal skolor som kan tillhandahålla ett väl anpassat internatboende för deltagare med omfattande behov av fysisk anpassning. Vid behov kan det finnas tillgång till assistenter dygnet
runt. Boendet på skolan är deltagarens egen kostnad och det subventioneras inte av statliga bidrag. Den kostnaden kan medföra komplikationer för deltagare med behov av både anpassat boende och andra insatser vilka är mer kostnadskrävande än för en deltagare i allmänhet. För att finansiera mellanskillnaden mellan den generella internatkostnaden för skolans deltagare och de faktiska kostnaderna för boendet och andra resurser deltagaren utnyttjar på skolan, måste deltagaren ansöka om bidrag från sin hemort.
Av de deltagare i studien som har möjlighet att bo på skolan beskrivs internatboendet i mycket positiva ordalag. För många deltagare på folkhögskola är internatet också första steget i att flytta hemifrån. Boendet på folkhögskolan ingår som en vital del i helhetstanken på många folkhögskolor och internatet kan för deltagarna utgöra ett viktigt moment parallellt med undervisningen på skolan. Fungerar internatboendet väl, kan det utgöra en viktig språngbräda mot självständighet i livet efter skolan. En ung man berättar om att han under sina första sex år i skolan bara hade en kamrat som undvek att mobba honom för att han inte kunde gå. När han började på folkhögskolan blev situationen helt annorlunda.
När jag kom hit kände jag att jag äntligen inte var ensam längre. … Jag bor på internatet och trivs även där jättebra. Jag har fått jättemånga nya kompisar från att bara ha en enda i början av min skoltid.
Att bo på internat kan innebära att befinna sig i en skyddad värld. Finns det dessutom personal dygnet runt för att bistå deltagarna, kan boendet utgöra en trygghet som i det närmaste blir institutionslik. Samtidigt krävs det att alla som bor på internatet samspelar för att det gemensamma livet ska fungera. Den som har bott ensam eller varit van vid att stå i centrum kan ha svårigheter att anpassa sig till andra och livet på folkhögskolan innebär nästan oundvikligen en utveckling av förmågan till socialt samspel. En kvinna som är van att agera efter egna idéer berättar om internatlivet:
Jag har en tvåa hemma och är ganska ensam, här har man kompisar och folk runt om en hela tiden, ändå har alla ett eget rum så att man faktiskt kan gå och stänga om sig om man vill. Allting är serverat på något sätt. Plötsligt fanns det någon som brydde sig om ifall jag gick nånstans och när jag kom tillbaka. Det kändes väldigt ovanligt och nästan lite överdrivet, men samtidigt kändes det enormt skönt.
En 27-årig man, som nyligen fått diagnosen ADHD, kämpar med sin rastlöshet och alla nya frågor som kommer efter det att han fått beskedet om sin diagnos som kan förklara en del av det utanförskap han alltid har känt. Han har en bakgrund med många uppbrott och impulsiva handlingar och han inser att det här är första gången han åtminstone kan försöka ge en förklaring till andra varför han fungerar som han gör. Han berättar:
Jag ska försöka bo här … nu. Även om jag inte trivs här så är det ett bra ställe att försöka lära mig trivas med mitt nya jag. Här kan jag försöka att kanalisera energin i nåt kreativt eller avslappnande. … Bara att veta att dom bor här runtomkring mig i rummen och att de tisslar och tasslar i de olika elevhemmens tv-rum eller att dom sitter och pysslar med nåt i något skapande rum gör mig lugn och trygg. Jag kan få gå dit och vara den jag är när som helst…
Kurativ verksamhet
En folkhögskola kan få räkna med kostnader för elevvårdande insatser i underlaget för de särskilda bidrag som utgår till verksamhet för deltagare med funktionshinder. En förutsättning är att deltagarna med funktionshinder har större behov av elevvårdande insatser än andra deltagare och att folkhögskolans insatser därför måste utökas. År 2000 fanns det kuratorer på 71 av landets folkhögskolor men fler skolor erbjuder ”kurativ verksamhet” där andra yrkeskategorier ansvarar för verksamheten.
Inställningen till skolans kurativa arbete är olika på de skolor där vi gjort intervjuer. På flera av skolorna hävdar företrädarna att det är viktigt att deltagarna har möjlighet till samtalskontakt med en person som inte är lärare – medan den kurativa gruppen på en annan skola bland annat består av lärare. En skola anser att det är bra att ha en kurator som är timanställd för att markera att denne är självständig i förhållande till skolan. Oftast arbetar kuratorn med individuella stödkontakter, men denne kan också ha kontakter med anhöriga och ansvariga myndighetspersoner på hemorten.
Uppdragets omfattning varierar mellan skolorna från enbart stödkontakter med deltagare till mer omfattande uppgifter kring finansiering av deltagarnas kostnader på skolan och stor delaktighet i planering och antagning av deltagare med funktionshinder samt ansvar för planering tillsammans med deltagarna kring vad som ska hända efter skolan. Det förekommer också att kuratorn ansvarar för viss undervisning som exempelvis i socialkunskap. Deltagare på
folkhögskola är ofta inne i faser av förändring i livet och ett sätt att ge redskap för att kunna hantera förändringar kan vara att i grupp bearbeta viktiga frågeställningar där kuratorn genom sin professionella utbildning och roll kan ha en viktig funktion att fylla. Kuratorn beskrivs som en tillgång och av flera företrädare även som en förutsättning för att kunna ta emot deltagare med särskilda svårigheter.
Re/habiliteringsinsatser
Vissa deltagare som vill studera på folkhögskola har stora behov av vissa – vad som skulle kunna kallas för – re/habiliterande inslag för att de ska kunna fungera i sin vardag och de hade inte kunnat påbörja studier utan att möjligheter ges till dessa insatser. En förhållandevis liten andel av folkhögskolorna har speciella resurspersoner inom detta område. Enligt Holmströms rapport från 2000 hade 15 folkhögskolor sjukgymnast, 13 skolor hade tillgång till logoped och 12 hade tillgång till psykolog. Därutöver uppgav 25 skolor att de hade andra särskilda stödinsatser som exempelvis arbetsterapeut, synpedagog eller sjuksköterska. Flera av skolorna med särskilda resurser är väl kända bland de grupper skolan arbetar för och de har deltagare från stora delar av landet.
Vi har mött företrädare för flera av de skolor som arbetar med habiliteringsinsatser och vi har bland annat ställt frågor kring hur man ser på sin verksamhet ur perspektivet utbildning – habilitering. I likhet med författarna till rapporten Värden i folkhögskolevärlden (SOU 1996:75) har vi mött företrädare som starkt avvisat synsättet att betrakta skolorna som rehabiliteringsinstitutioner. Folkhögskolan är en plats dit deltagarna kommer för att studera och genom att erbjuda särskilda stöd öppnas möjligheter för fler personer att kunna ta del av utbildning. Dessa ses som ett redskap för att deltagarna på ett bättre sätt ska kunna tillgodogöra sig utbildningen och de finns för att inte vissa deltagare skall utestängas från utbildning på grund av sina särskilda behov. Det är inte skolans primära uppdrag att arbeta med rehabilitering, men däremot ser flera skolor det som sitt ansvar att ge bästa möjliga förutsättningar för att deltagarna ska kunna ta del av undervisningen på skolan.
I ekonomiskt hänseende klargör Folkbildningsrådet (2002a) avseende rehabiliteringsinsatser under folkhögskolestudier att det är viktigt att avgränsa vad som är folkhögskoleutbildning och vad som
är insatser som ska finansieras av annan huvudman. Folkbildningsrådet och Sisus ansluter sig till den bedömning som gjordes av Kunskapslyftskommittén. Här framhålls:
… behöver någon habiliterande insatser eller omsorgsinsatser bör ansvaret för att finansiera dessa insatser även fortsättningsvis ligga på den huvudman som normalt ansvarar för sådan verksamhet. Detta bör gälla oavsett om personen i fråga deltar i utbildning på folkhögskola eller ej. (SOU 2000:28, s. 592)
Folkbildningsrådet och Sisus anser således att folkhögskolan bör diskutera finansiering av sådana kostnader med sjukvårdshuvudmannen, men det uppstår enligt företrädarna kontinuerligt svårigheter för deltagare att få dessa kostnader finansierade på folkhögskolan.
Ett sätt att poängtera den pedagogiska verksamheten är att inlemma specialutbildad personal inom handikappområdet med lärarna och att inte ha en särskild behandlingsavdelning på skolan. En av företrädarna beskriver utgångspunkten för verksamheten på sin skola:
Har man det för ögonen, att det är pedagogiken som är viktig – då blir det ganska tydligt ändå. Kursdeltagarna har kommit till skolan för att studera, utveckla sitt intellekt, sin självständighet, sin kommunikation etc. och den fysiska träningen är en förutsättning för att kunna nå de uppsatta målen. När det lyckas, då löper man inte risken att bli en rehabiliteringsklinik.
Att det finns särskilda insatser på en skola betyder inte att sådan verksamhet enbart sker på schemalagd skoltid och så att säga inkräktar på annan undervisningstid. Deltagare kan ofta välja att lägga sina särskilda handikapprelaterade aktiviteter helt utanför skoltid. För andra är det inte rimligt att utöka sin ”arbetstid” för dagen och det är därför nödvändigt att lägga in träningspass i schemat, på samma sätt som de flesta har någon form av friskvårdspass på sitt schema. En modell för att inte förlora undervisning i sin specifika kurs kan vara att som tillval välja en sådan habiliteringsaktivitet.
Det är oerhört angeläget att tydligt avgränsa skolans ansvar för deltagarnas olika behov, framhåller en av företrädarna som arbetar med riktade kurser till deltagare med funktionshinder. I intervjun framförs självkritiska tankar:
Jag tror att vi är för snälla, för vi tror att vi kan fixa allting och jobbar efter helhetstanken vilket gör att vi kan ta på oss ett rätt så stort ansvar för de individer vi antar.
Folkhögskolan kan komma i svåra situationer där företrädaren menar att man måste vara tydlig med vad det egna uppdraget innebär. Förväntningarna från myndigheter, sjukvårdsinrättningar och den enskilde själv kan vara stora när det gäller vad som kan åstadkommas på folkhögskolan och från skolans sida finns ofta en välvilja och en önskan om att kunna möta behov och önskemål. Resultatet blir ibland enligt företrädaren att skolan, kanske utan att vara klara över det, tar på sig ansvar som egentligen inte ingår i folkhögskolans uppdrag. Det sättet att möta förväntningar på kan leda till att missvisande bilder av folkhögskolans möjligheter skapas.
För vissa deltagare är folkhögskolan sista möjligheten till studier och förväntningarna kan vara oerhört stora. I sådana lägen, beskrier en företrädare, finns ett överdrivet förtroende från respektive myndighet eller sjukvårdsinrättning om att folkhögskolan skall kunna göra en bra insats för en person med komplicerad problematik. Det kan handla om personer med både psykiska och/eller fysiska funktionsnedsättningar; personer som finns i gränslandet till behov av vård och rehabiliteringsinsatser men där sjukvården inte kan erbjuda mer och den formella rehabiliteringen är avslutad. Folkhögskolan utmanas att ta emot deltagaren och med ambitionen att erbjuda utbildning till alla som behöver det gör skolan också sitt yttersta för att det skall fungera. I de situationerna är det av största vikt att ha nära samverkan med deltagarens nätverk på hemorten för uppföljning och gemensam planering, annars kan inte folkhögskolan göra ett gott arbete för den enskilde deltagaren. Folkhögskolan måste också kunna säga nej om det framgår att deltagaren, trots omgivningens starka önskemål, inte har intresse av eller förutsättningar för att delta i en kurs på folkhögskolan.
Fördelning av statsbidrag till verksamhet på folkhögskolor för deltagare med funktionshinder
För att en deltagare på folkhögskolan skall kunna ingå bland dem som ligger till grund för det statliga förstärkningsbidraget har Folkbildningsrådet satt upp kriterier – det förutsätts att deltagaren på grund av sitt funktionshinder har behov av särskilt kostnadskrävande insatser för att kunna följa utbildningen. Att en deltagare har ett funktionshinder skall således inte automatiskt medföra att deltagaren räknas med i folkhögskolans ansökan om de särskilda
statsbidrag som finansierar extra kostnader för deltagare med funktionshinder.
Arbetssättet för att avgöra vilka deltagare som har behov av insatser varierar mellan skolorna. Deltagare som har tydliga behov av stödinsatser ingår naturligt i skolans underlag, men det är inte alltid självklart innan skolstart vilka deltagare som har behov av stödinsatser. Ett arbetssätt som beskrivits av företrädare är att varje deltagare under den första veckan på skolan möter en lärare för ett individuellt samtal där mål och behov tas upp. I den typen av samtal kommer både kända och okända behov fram och utgör grunden för bedömning av vilka resurser som behövs och hur de ska fördelas. Samtalen följs upp under året för att stämma av om deltagaren får det stöd som behövs och om det finns behov av förändringar.
För läsåret 2002/2003 fick enligt Sisus totalt 10 247 deltagare med funktionshinder insatser som finansierades via de särskilda statsbidragen; förstärkningsbidrag, tilläggsbidrag respektive assistansbidrag. 3 093 av dessa var deltagare med behov av assistans för att kunna gå på folkhögskolan. Antalet deltagare med behov av statsbidragsfinansierade insatser utgjorde drygt hälften av alla deltagare som rapporterades ha något funktionshinder, på folkhögskolornas långa och korta kurser.
Förstärkningsbidraget är avsett att möjliggöra särskilda insatser för invandrare med brister i svenska språket och för deltagare med funktionshinder. Drygt hälften av förstärkningsbidraget kommer att avsättas för det extra förstärkningsbidrag som enbart omfattar deltagare med funktionshinder; resterande summa används till den schabloniserade del som bidrar till insatser för båda grupperna (Folkbildningsrådet, 2003). År 2001 fick 146 folkhögskolor förstärkningsbidrag varav tre skolor fick mindre än 40 000 kronor. 2002 fick samtliga skolor bidrag i någon omfattning; för fyra skolor utgjordes bidraget av mindre än 40 000 kronor (Folkbildningsrådet, 2001b, 2002b). Fördelningen av bidrag innebär att alla folkhögskolor under det senaste året på något sätt haft extra kostnader för någon av de två målgrupperna.
År 2001 beviljade Folkbildningsrådet 124 000 000 kronor i förstärkningsbidrag till folkhögskolorna och 2002 fördelades 123 000 000 kronor som förstärkningsbidrag. Via särskilda medel för deltagare i folkhögskolornas utbildningar inom aktivitetsgarantin, SAGA, fördelades ytterligare 1 370 000 kronor till deltagare med funktionshinder eller brister i svenska språket.
Förstärkningsbidragen måste för vissa deltagare kompletteras med tilläggsbidrag för att de skall kunna nå målet för sina studier på folkhögskolan. En tabell från Sisus verksamhetsberättelse 2002 beskriver utvecklingen av tilläggsbidragen de senaste tre åren.
Tabell 5:4. Tilläggsbidrag, antal folkhögskolor och bidrag fördelat på sökt, beviljat och andel beviljat (exklusive anpassningskurser) tkr.
2000
2001
2002
Antal fhsk Bidrag
Antal fhsk Bidrag
Antal fhsk Bidrag
Sökt:
56 34 557 65 31 538 79 39 255
Beviljat
53 21 072 60 22 012 65 22 907
Beviljat:
95 % 61 % 92 % 70 % 82 % 58 %
Källa: Sisus 2002, Årsredovisning budgetåret 2002 s. 20.
Det har skett en tydlig förändring för skolornas möjligheter att få sin ansökan om tilläggsbidrag beviljad de senaste åren. Antalet ansökningar om tilläggsbidrag har ökat med drygt 41 procent från år 2000 (Sisus, 2002). Ökningen av antalet skolor som söker bidrag tyder på att fler skolor tar emot deltagare med stora behov av insatser.
Bidrag till assistans kan ges till alla deltagare som har behov av det för att kunna delta i folkhögskolestudier. Under läsåret 2001– 2002 fick 3 449 deltagare assistans på folkhögskolan finansierad via Sisus och läsåret 2002–2003 har assistans beviljats för 3 093 deltagare. En märkbar skillnad kan noteras avseende deltagare med rörelsehinder vilka minskat från 1 512 till 1 006 deltagare mellan läsåren. Antalet ansökningar om assistans för deltagare med neuropsykiatriska diagnoser har i motsats till deltagarna med rörelsehinder ökat under de senaste åren (Sisus, 2002).
6. Samverkan med andra aktörer inom handikappområdet
Samverkan avseende enskilda deltagare på folkhögskolan
I en annan studie om personer med funktionshinder och folkhögskolan (Holmström, 2000), som vi varit engagerade i, framkom att flera deltagare kände osäkerhet inför vad som skulle hända efter att de avslutat sina folkhögskolestudier. Frågan ställs vilka förutsättningar folkhögskolan har för att underlätta och stimulera deltagarnas framtida sysselsättningsmöjligheter. I vår studie är alla folkhögskolor, som erbjuder riktade kurser, aktiva i planeringsarbetet för deltagare med funktionshinder vilka har behov av stöd ifråga om sysselsättningsval och som vill att skolan skall finnas med. Detta utgör ett gränsområde där folkhögskolans och andra aktörers ansvar tangerar varandra och där samverkan är ett nyckelbegrepp.
Att konkret planera för deltagarnas framtid i termer av boende och sysselsättning uppfattas inte av folkhögskolorna som deras direkta ansvar. Men det finns ofta ett engagemang, som gör att skolorna aktivt vill bidra till en planering för när deltagarna avslutar sina studier. Det som skett med deltagaren på folkhögskolan behöver sättas i relation till förutsättningarna på hemorten så att denne inte behöver förflytta sig mellan världar som åtskiljs av vattentäta skott. Från folkhögskolan ses det som angeläget att, i samråd med deltagare och eventuellt anhöriga, finnas med i planeringssamtal för att kunna förmedla erfarenheter som vunnits under den tid deltagaren vistats på skolan. Samverkan sker med flera olika verksamheter beroende på sammanhanget.
Vanliga kontakter är handikapphandläggare inom kommun, försäkringskassa, arbetsförmedling och habiliteringsorganisationer. En företrädare poängterar särskilt vikten av att man på skolan har kunskap om hur samhället ser ut och fungerar ur ett funktionshinderperspektiv för att kunna föra en konstruktiv dialog med olika personer som finns i deltagarens nätverk på hemorten. Ett optimalt arbetssätt är att dessa finns med vid ansökan till skolan
och därefter under studietiden för gemensam uppföljning och planering. Modellen verkar enligt företrädarna inte ovanlig.
Hinder för ett gemensamt planeringsarbete kan vara återkommande byten av handläggare på tjänster hos exempelvis kommunen eller försäkringskassan. En företrädare beskriver ett gott samarbete med försäkringskassans representanter avseende deltagare med psykiska funktionshinder, men hon ser tydligt att förändringar i organisationen avspeglar sig på ett negativt sätt i förhållande till samverkan med folkhögskolan. För att denna skall bli meningsfull är det angeläget att det i deltagarens nätverk finns en viss kontinuitet när det gäller vilka personer som deltar i uppföljningar och i planeringsträffar med folkhögskolan.
Trots särskilda program för så kallade arbetshandikappade lyckas inte alla hitta sin plats på arbetsmarknaden. Detta gäller i än högre grad för människor med svåra funktionshinder än för andra. Av dem som studerar på vissa av folkhögskolans kurser riktade till deltagare med funktionshinder finns, enligt företrädarna på de skolor vi mött, en stor grupp som uppbär sjukbidrag eller förtidspension. Även om deltagarens dröm är att få ett jobb efter folkhögskolan, kommer inte vanligt lönearbete att vara en rimlig möjlighet för många. Alla som tillhör personkrets 1 eller 2 enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade har rätt till daglig sysselsättning, men den rätten omfattar inte de som tillhör personkrets 3.
För att ha laglig rätt till daglig verksamhet krävs att en person har en utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd eller har betydande och bestående begåvningsmässiga funktionshinder som härrör från en hjärnskada i vuxen ålder vilken har orsakats av yttre våld eller kroppslig sjukdom. Personer i personkrets 3 utgörs av dem som har andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som inte beror på normalt åldrande och förorsakar ett omfattande behov av stöd eller service. För den som tillhör personkrets 3 och inte lyckas få ett arbete men även för personer som har rätt till daglig verksamhet, men inte kan finna sig tillrätta i den verksamhet som erbjuds, kan det vara svårt att hitta en meningsfull annan daglig sysselsättning.
Folkhögskolan har där en viktig roll som bland annat innebär att under studietiden stimulera dessa deltagare till att aktivt delta i samhället. Exempel på sådant arbete är de särskilda insatser som görs för att inspirera deltagarna till olika fritidsaktiviteter och föreningsengagemang efter skolans slut.
Ett konkret exempel på samverkan mellan folkhögskolan och en kommun när det gäller deltagare som slutat på folkhögskolan är kursen ”Lära mera på jobbet”. På en folkhögskola tyckte man sig inte veta vad som hände efter skolans kurs för deltagare med lindrig utvecklingsstörning. Man hade en känsla av att deltagarna gick tillbaka till sitt arbete på daglig verksamhet inom LSS och Samhall utan att det hände så mycket mer. Via projektmedel från Folkbildningsrådet kunde skolan utveckla en kurs som äger rum på dagcenter en gång i veckan och där personal från både folkhögskolan och dagcenter deltar.
Kursen bygger på att deltagarna skall lära sig mer om sitt jobb, vilket kan resultera i en ökad yrkesstolthet och att arbetet känns mer stimulerande. Genom att deltagarna försöker ta reda på sammanhanget för uppdragen de får och dokumentera arbetet som utförs, tillförs värden på flera nivåer. Deltagarna får stöd i att upprätthålla sin läs- och skrivförmåga. De skaffar sig en bild över betydelsen av sitt eget arbete som en del i en process (gruppen monterar exempelvis små delar till den lampa som till slut säljs på Ikea). De blir också delaktiga i ett större socialt sammanhang i och med att de möter kollegor som arbetar på en annan plats i produktionen av den gemensamma produkten. Verksamheten har fortsatt efter projekttiden och förhoppningen är att personal från den dagliga verksamheten, som deltar i kursen, kan anamma metoder och utveckla arbetet i samma riktning för andra grupper.
Genom de nya regler om sjuk- och aktivitetsersättning, som började gälla den 1 januari 2003, (Lagen [1962:381] om allmän försäkring, kap. 16) har ett nytt instrument inrättats för att stimulera unga med funktionshinder till aktivitet. Tidigare har sjukbidrag eller förtidspension kunnat beviljas från 16 års ålder. Med de förändrade ersättningsformerna kan ersättning vid långvarig nedsättning av arbetsförmågan på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska förmågan först beviljas från halvårsskiftet det år personen fyller 19 år. Sjuk- och aktivitetsersättning ersätter nu sjukbidrag och förtidspension och sjukersättning kan tidigast beviljas när en person fyller 30 år, dessförinnan prövas rätten till aktivitetsersättning.
Personer i åldrarna mellan 19 och 29 år som har beviljad aktivitetsersättning får en särskild möjlighet till stöd i val och planering av aktiviteter som ska kunna ge varje enskild individ möjligheter att utveckla sina färdigheter och att öka sina förutsättningar för arbete. Försäkringskassan får därigenom en ny roll i att bistå den som har
aktivitetsersättning med planering av aktiviteter och att samordna dessa. Försäkringskassan kan också bevilja särskild ersättning för vissa kostnader en person har för sina aktiviteter.
Att vara med i utveckling av handlingsplaner för aktiviteter är en rättighet som är avsedd att stimulera den enskilde. Det finns dock inga krav på att någon måste delta i planeringssamtal. Genom den särskilda ersättningen ges möjlighet att delta i aktiviteter som kanske inte varit möjliga att tidigare få bekostade för personen på annat sätt. En särskild regel har införts för unga som på grund av sitt funktionshinder inte har slutfört studier på grundskole- och gymnasienivå. Denna grupp får aktivitetsersättning under den tid de behöver för att avsluta sina studier, utan att en prövning av arbetsförmågan sker.
I vilken mån aktivitetsersättningen kommer att påverka förutsättningarna för folkhögskolestudier är det ännu för tidigt att uttala sig om. De nya reglerna förändrar inte möjligheterna till sådana studier. Det är möjligt att studera på folkhögskola med bibehållen aktivitetsersättning så länge en person inte bedöms ha fått en varaktig förbättring av arbetsförmågan. De konkreta förändringarna består i möjligheten att få ett särskilt bidrag för vissa personliga kostnader för studierna samt att Försäkringskassan har fått ett samordningsansvar för aktiviteter vilket eventuellt kan stimulera fler än tidigare till att börja studera. Enligt Riksförsäkringsverket har, sedan förändringen trädde i kraft, den särskilda ersättningen beviljats till personer som studerar på folkhögskola, men någon praxis har ännu inte hunnit utvecklats. Förutsättningarna för att bevilja den särskilda ersättningen är att den skall täcka kostnader som inte ligger inom andra huvudmäns område, exempelvis kan kursavgift, studiematerial, anmälningsavgift, arbetsmaterial och resor mellan hemmet och aktiviteten ingå. Genom försäkringskassans samordnaransvar för aktiviteter kommer sannolikt folkhögskolornas samverkan med försäkringskassan att öka i takt med att aktivitetsersättningen blir genomförd för alla mellan 19 och 29 år.
Ambitionen med aktivitetsersättningen är att motverka de tydliga tendenser till utanförskap, som förtidspensioner ofta innebar för många personer med funktionshinder. Att skapa förutsättningar för att delta i yrkeslivet innebär ofta att beträda utbildningsvägar, som många gånger ligger utanför de traditionella. Studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet kom därför att bli av särskilt intresse. I Skåne har Försäkringskassan i samarbete med
Länsarbetsnämnden och HAREC, Centrum för Handikapp- och Rehabiliteringsforskning, och med medverkan av Riksförsäkringsverket påbörjat ett särskilt metodutvecklingsprojekt med anknytning till aktivitetsersättningen som ett nytt stimulansinstrument. I projektets initiala fas har det framstått som tydligt, att samverkan mellan olika aktörer som arbetar med unga personer med funktionshinder (varav folkbildningen är en av de viktigare) är av central betydelse.
Empowermentbegreppet, funktionshindrade och arbetsmarknaden
Mot bakgrund av empowermentbegreppets vidd och dess många skilda användningsområden är det inte en alldeles enkel uppgift att göra klart för sig, på vilket sätt som det knyter an till funktionshindrade människors sysselsättningsmöjligheter: Skall vi till exempel se erhållandet av ett arbete som ett led i en empowermentprocess? Eller skall vi se empowerment som ett slagord i debatten för funktionshindrade människors rätt till arbete? Är empowerment ett mål om full sysselsättning också för funktionshindrade eller anger begreppet tonen för de metoder genom vilka vi ska försöka komma dit? Är det överhuvudtaget möjligt att tala om någon annan människas empowermentprocess, då denna startar och gror inuti individen själv? Trots att dessa och många andra frågor måste resas i anslutning till ett begrepp som empowerment, kan vi kanske bäst tänka oss att dess förtjänst består i att ringa in ett lika viktigt som självklart problemområde: funktionshindrade människors rättighet att delta i samhället och att här leva ett fullvärdigt och självständigt liv.
Vad gäller gruppens relation till arbetsmarknaden reses kanske framförallt frågor som övergripande handlar om vilka faktorer som befrämjar och hindrar gruppens integration respektive exkludering från arbetslivet. Detta sätter självklart fokus på en mängd områden och omständigheter, vilket kan illustreras genom att knyta an till Zimmerman och Warschausky (1998), som delat upp empowermentbegreppet i tre analysnivåer; en individuell, en organisatorisk och en samhällelig. På den individuella nivån är det människans upplevelser och känslor som står i fokus. Härmed blir frågor som berör den enskildas eget liv centrala, till exempel hur hon upplever sin livssituation, sin sysselsättningssituation och sin syn på möjlig-
heter och hinder i relation till att få ett arbete. På en organisatorisk nivå riktas blicken mot de olika verksamheter som arbetar för att bereda funktionshindrade människor sysselsättning.
I anslutning till dessa blir frågor om deras arbetssätt och policy centrala, till exempel på vilket sätt som de tar tillvara de funktionshindrades kunskaper, hur de lyckas möta deras behov och hur de funktionshindrade själva blir involverade i besluten i de processer som är tänkta att leda till ett arbete. Det är också på den organisatoriska nivån som empowerment har sin tydligaste koppling till praktiken. Vad gäller den samhälleliga analysnivån av empowerment riktas intresset mot i vad mån olika institutioner och regelverk av övergripande natur, till exempel antidiskriminerings- och rättighetslagstiftning, underlättar för funktionshindrade att delta på olika kurser på någorlunda jämställda villkor.
Personer med funktionshinder i arbetsmarknadsutbildning
År 2002 uppgick antalet arbetslösa i genomsnitt till 176 000 personer över året (arbetsmarknadsverket: www.amv.se). I februari 2003 fanns 195 471 personer registrerade som arbetslösa, varav 16 362 som arbetshandikappade. 83 383 personer deltog i olika program för arbetshandikappade som exempelvis lönebidrag, skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare, arbetspraktik eller arbetsmarknadsutbildning. Totalt deltog under februari 5 770 arbetshandikappade i arbetsmarknadsutbildning (AMS, 2003) inklusive förberedande utbildning.
Genom kontakter med den lokala arbetsförmedlingen kan funktionshindrade arbetssökande få kontakt med specialister från Arbetsförmedlingen Rehabilitering, vilka kan utgöra ett stöd i planeringen av ett arbete eller en utbildning. Det finns ett varierat utbud av kurser som är riktade till målgruppen. Två utbildningsföretag har här varit ledande på området; Svenska Enter rehabilitering AB och Lernia Hadar. Från första april 2003 har de bägge bolagen samma ägare under namnet Iris Hadar. I bolagets utbud ingår kurser riktade till särskilda funktionshindergrupper; exempelvis förberedande utbildning för döva och program som vänder sig till funktionshindrade med olika bakgrund för sysselsättning. Exempel på det senare är utbildning av tillgänglighetskonsulter. Det finns framtagna utbildningsmoduler, det finns anpassningar och stöd, som kan integreras i ordinarie utbildning för de funktionshindrade som
inte behöver särskilt stöd under utbildningen. Arbetssättet beskrivs på sätt som lika gärna kunde ha varit en folkhögskolas metoder:
Våra utbildningar anpassas individuellt till deltagare som på grund av funktionsnedsättningar inte kan delta i ordinarie kurser hos utbildningsanordnare av traditionell karaktär.
Vi tar hänsyn till det bland annat genom att arbeta i små grupper, variera arbetstempot och anpassa studiematerialet (Svenska Enter: www.enter.iris.se. Fakta om Svenska Enter Rehabilitering AB).
Arbetsförmedlingens specialfunktion ”Arbete åt unga handikappade” finns i Skåne samlokaliserat tillsammans med Af Rehabilitering. Enheten arbetar med vägledning åt skolungdomar med funktionshinder från och med åttonde klass och med elever från särskolan från och med årskurs tre på gymnasiet. I arbetet ingår att årligen kontakta vägledare på alla gymnasieskolor i Skåne med en inbjudan där elever med funktionshinder erbjuds kontakt med en samordnare från Unga Handikappade. Cirka 100 avgångselever utnyttjar varje år möjligheten och eleven arbetar tillsammans med samordnaren för Unga Handikappade, vägledaren på gymnasiet, föräldrar och eventuellt andra viktiga kontakter i det personliga nätverket fram en handlingsplan för vad som skall hända efter gymnasiet. När handlingsplanen är upprättad och gymnasiestudierna är slut träffar eleven och samordnaren för Unga Handikappade ordinarie arbetsförmedlare på hemorten, som då tar över ansvaret.
Enligt en samordnare från Unga Handikappade föreslås ofta de elever, som inte söker annan utbildning, att söka till en folkhögskola. Den hårdnande arbetsmarknaden kräver mer utbildning och samordnarens erfarenhet är att tiden på folkhögskolan innebär stora förändringar för ungdomarna med funktionshinder. De växer två meter! som han uttrycker det. Ungdomarna växer kunskapsmässigt, men utvecklas också mycket i sina förutsättningar att gå vidare till arbete, enligt samordnaren.
För många av de ungdomar samordnarna möter handlar studier på folkhögskolan om att delta i en kurs som är riktad till deltagare med funktionshinder och uppfattningen är att det oftast sker mycket positivt i de kurserna. För den elev som gått i klasser där han eller hon varit ensam om att ha ett funktionshinder, blir det något speciellt att få komma till en grupp utan att vara annorlunda. Att komma till en skola, som inte bara är anpassad fysiskt utan där det också finns en särskild förståelse för den särskilda problematik som eleven har, brukar innebära mycket för självförtroendet.
Eleverna blir, enligt samordnaren, stolta när de märker att de faktiskt kan något och inte alltid måste jämföra sig med andra elever som har annorlunda förutsättningar.
Samverkan mellan folkhögskolan och andra utbildningsanordnare
I vår studie visas flera olika exempel på samverkan mellan folkhögskolorna sinsemellan och mellan folkhögskolor och andra utbildningsanordnare. Exempel på folkhögskolans samverkan med andra utbildningsanordnare är det lokala kompetensrådet i en kommun, där studieförbund, folkhögskolor, komvux och privata utbildningsanordnare möts i ett forum i vilket även högskola, försäkringskassa, arbetsförmedling och näringsliv är representerade. I gruppen diskuteras utbildning och förutsättningar för att människor, med eller utan funktionshinder, ska kunna ta plats i arbetslivet. I en annan kommun träffas en rekryteringsgrupp där rektorer och vägledare från komvux och folkhögskolor deltar.
Flera folkhögskolor har mötesplatser med högskolan i olika former. Ett exempel är två folkhögskolor som tillsammans med tre högskolor genomfört en distanskurs på högskolan. Kursen är en fortbildning som vänder sig till personal verksamma i arbete med människor som i vuxen ålder drabbats av hjärnskador. Samverkan med högskolan sker på en annan folkhögskola i syfte att förbereda deltagarna för högskolestudier, där ett inslag i arbetet består av att folkhögskolan får besök av högskolan då information ges om vilken beredskap som finns på högskolan för att ta emot studenter som exempelvis har läs- och skrivsvårigheter.
På en folkhögskola finns en fortbildningsgrupp som har knutit till sig en resursgrupp med representanter från organisationer som skolan samarbetar med; exempelvis deltar personer från habiliteringsverksamhet och högskola. Nyttan av den mötesplatsen är ömsesidig. Från folkhögskolan upplever man sig bidra med kunskaper om funktionshinder till högskolan som möter allt fler sökande med exempelvis neuropsykiatriska funktionshinder.
Folkhögskolan i relation till andra utbildningar
En viktig faktor jämfört med andra utbildningsformer är att folkhögskolan utgörs av små enheter vilka ger möjlighet till en närhet som av både deltagare och företrädare ofta tas upp i positiva ordalag. En rektor jämför sina förutsättningar att skapa kontakt med möjligheterna på en vanlig gymnasieskola:
Sen är det ju så att till och med Sveriges största folkhögskola har mindre än 400 deltagare och jämför man det med en ordinär gymnasieskola som har över 2 000 elever så är det ju klart att det är skillnad. På en folkhögskola säger alla hej och har någon relation till rektorn. På en stor gymnasieskola har eleverna kanske sett rektorn på bild medan jag som rektor på en folkhögskola står i dörren varje dag och säger god morgon. Det skapar en trygghet.
Valet av folkhögskolan som studieform ger intryck av att vara det enda tänkbara för nästan alla i våra intervjuer och uppsatser som uttalar sig i den frågan, oavsett om de går på skolan för att få behörighet för fortsatt utbildning eller har valt andra typer av kurser. En deltagare har övervägt att börja på komvux, men ville göra något annorlunda och valde därför en skola med internat. Bland deltagarna med läs- och skrivsvårigheter tar en av deltagarna speciellt upp sina tidigare försök att studera på komvux. Vid fyra tillfällen har hon påbörjat studier, men slutat eftersom hon inte ”hängde med” och själv trodde att hon inte var mogen för studier.
När det gäller deltagarnas bakgrund har vi från 22 av dem som ingår i vårt material fått uppgift om tidigare studier. Av dessa deltagare går 16 i en kurs som är riktad till deltagare med funktionshinder. Fem av deltagarna har som enda studieerfarenhet grundskola och fem har fullföljt gymnasiet, varav en har gått på riksgymnasium för rörelsehindrade. Gymnasiet har utgjort stötestenen för sex av deltagarna som har påbörjat, men inte avslutat, en gymnasieutbildning. Fem deltagare har tidigare gått på folkhögskola och fyra av dem har gått kurser riktade till deltagare med funktionshinder. En deltagare har gått i särskolan. Flera deltagare beskriver sin tidigare skolgång i termer av misslyckanden eller kaos i större eller mindre grad. Följande beskrivning verkar vara karaktäristisk för ungdomar med Aspergers syndrom enligt beskrivningar från både deltagare och företrädare. Denna kvinna började i en kurs som riktade sig till deltagare med diagnosen och har sedan gått vidare till en vanlig kurs.
Innan jag började på folkhögskolan gick jag grundskola och gymnasium. Egentligen var hela min skoltid kaotisk. Jag förstod jätteofta inte vad lärarna sa och så jag ifrågasätter alltid varför uppgifter ska göras. Om läraren då bara säger ’Därför att du ska göra den!’ då blir jag bara mer obstinat. Sen har jag läs- och skrivsvårigheter också som gjorde det ändå svårare. På gymnasiet gick jag inte klart; först gick jag ett år och sen så gick jag delvis ett år till. Under gymnasietiden fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Då blev det väldigt krångligt både från lärarnas och min egen sida, jag visste inte riktigt hur jag själv skulle hantera det och lärarna visste inte hur det skulle hanteras, så det blev kaos. Men det fungerade inte bra innan heller. Andra året på gymnasiet var det så att istället för att vara med i klassen så satt jag hos en speciallärare. Hon var jättebra i och för sig, men det blev inte så jättemycket av det.
Enligt företrädare för folkhögskolorna uppfattas det som en viktig utmaning att kunna erbjuda de deltagare som så önskar en behörighetsgivande utbildning. Även om deltagaren inte går i en kurs som ger behörighet kan det finnas en möjlighet att han eller hon får arbeta på en annan nivå än övriga deltagare i kursen för att skaffa den behörighet som är aktuell. Alternativt kan man delta i andra kurser för att arbeta på önskad nivå inom olika ämnen.
En av företrädarna tar särskilt upp en företeelse som skolan möter med jämna mellanrum när det kommer deltagare som vill komplettera sin behörighet för vidare studier. Det kan handla om deltagare som kommer till folkhögskolan med vad företrädaren kallar ”hyggliga” betyg utan att betygen har motsvarighet i reella kunskaper hos deltagaren.
En persons kunskaper måste ju mätas som andras och ingen får tänka på att någon är duktig – för att vara en som sitter i rullstol.
Företrädaren menar att alla deltagare som har ambitionen att skaffa högskolebehörighet måste svara upp mot givna krav. För en del kan det ta lite längre tid att nå sina mål medan andra kanske inte når fram till det de tänkt. Det är därför nödvändigt att på folkhögskolan kontinuerligt ta diskussioner om styrkor och begränsningar för att inte bidra till misslyckanden i framtiden.
En företrädare berättar om överlappningen till högskolan för en deltagare och hur önskan att förbereda så väl som möjligt för fortsatta studier kan slå fel:
Vid ett tillfälle hade vi mycket förberedande kontakter med högskolan men det ledde tyvärr till att vi faktiskt skrämde upp dem lite grann och de blev oroade över om de skulle kunna klara att ta emot vår deltagare.
Det blev nästan lite fel och det fanns saker förberedda när hon började som inte alls fungerade särskilt bra. När det väl var bortrensat och hon själv hade talat om vad hon behövde och inte, då fungerade det bättre.
Denna erfarenhet kan ses som ett exempel på den goda vilja som ofta finns på folkhögskolan och som i alla sedelärande berättelser finns det här en läxa att lära; deltagaren själv är den som har bäst kunskap om sina behov och måste själv få vara huvudpersonen i all planering för sitt fortsatta liv.
Likabehandling av deltagare i vuxenutbildning
Sedan något år tillbaka finns en lag om likabehandling av studenter i högskolan (SFS 2001:1286). Lagen ska motverka diskriminering på grund av könstillhörighet, etnisk och religiös tillhörighet, sexuell läggning eller funktionshinder och främja lika rättigheter för studenter och sökande. Något motsvarande skydd mot diskriminering finns idag inte inom vuxenutbildningen. På förekommen anledning har emellertid Folkbildningsrådet agerat för att motverka att personer med funktionshinder blir utsatta för diskriminering i sina kontakter med folkhögskolorna. Efter att Handikappombudsmannen konstaterat att en sökande till en folkhögskolekurs missgynnats på grund av sitt funktionshinder, utfärdade Folkbildningsrådet 2001-04-02 en PM angående antagning av studerande med funktionshinder. I promemorian ger rådet synpunkter som vägledning till folkhögskolorna inför framtida antagningar av deltagare med funktionshinder.
En ny lag om förbud mot diskriminering trädde i kraft i juli 2003 och omfattar enligt propositionen (2002/03:65) den diskriminering som kan ske inom områden som: arbetsförmedlingen, restaurangbranschen eller bostadsmarknaden.
Diskriminering inom skolväsendet och andra utbildningsformer än högskoleutbildning omfattas emellertid inte av den här lagen utan kommer att utredas särskilt och, som det heter, skyndsamt.
Studenter med funktionshinder på högskolan
Bland de deltagare med funktionshinder på folkhögskolor som vi intervjuat, har vi mött några med ambitionen att söka sig vidare till högskolestudier efter avslutad kurs på folkhögskolan. Genom att
studera statistik över representationen av studenter med funktionshinder kan man konstatera att gruppen är mycket begränsad på högskolor/universitet. Under 2001 fanns det totalt 272 863 helårsstudenter registrerade i riket. Höstterminen 2002 uppgick antalet registrerade studenter totalt i högskoleutbildning till 340 774. (Högskoleverket: www.hsv.se) Under 2002 fick 2 047 studenter i landet kompensatoriskt stöd i någon form för att kunna delta i en högskoleutbildning. Ytterligare 918 studenter har haft kontakt med samordnare för sin studieplanering. (Studentbyrån, Stockholms universitet: www.studeramedfunktionshinder.nu)
Vid så gott som alla högskolor finns en samordnare för studenter med funktionshinder. Samordnarens uppgift är att tillse att studenter med behov av kompensatoriskt pedagogiskt stöd får tillgång till detta. Den statistik som finns om studenter med funktionshinder bygger på de kontakter samordnarna har med studenterna, dels i fråga om stödinsatser, dels när det gäller studieplanering. Studenter med funktionshinder, som genomgår högskoleutbildning utan stödinsatser eller särskild planering i samråd med samordnare, ingår således inte i underlaget för statistiken.
Möjligheten för studenter att få stöd i studiesituationen finansieras genom att varje högskola förutsätts avsätta 0,15 procent av grundutbildningsanslaget för att finansiera merkostnader för studenter med funktionshinder. Genom ett särskilt uppdrag ansvarar Stockholms universitet för att fördela ett extra nationellt anslag i fall då de interna medlen inte varit tillräckliga för att utbildningsanordnaren skulle kunna vidta nödvändiga åtgärder.
Högskoleverket presenterade 2001 en inventering av situationen för studenter med funktionshinder samt hur högskolorna levde upp till FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. (Högskoleverket, 2000) Resultatet av utredningen visade att de flesta högskolor tar ansvar för studenter med funktionshinder, men att det fanns mycket att arbeta vidare med för att nå målen full delaktighet och jämlikhet. Ett påpekande gällde de använda definitionerna av begreppen handikapp och funktionshinder, vilka vid det laget omfattade personer med somatiska funktionsnedsättningar och personer med dokumenterade läs- och skrivsvårigheter. Genom Lagen om likaberättigande av studenter i högskolan har en ny definition med automatik ersatt de tidigare använda. I lagtexten görs ett antal definitioner av begrepp som används, exempelvis högskola, student, sökande, etc. Definitionen som används är således:
Funktionshinder: varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av funktionsförmågan som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå (Lag [2001:1286] om likabehandling av studenter i högskolan 2 §).
Samordnare på universitet och högskolor initierade 2001 en studie om förutsättningarna för studenter med psykiska funktionsnedsättningar. Följande år presenterades rapporten (Holmlid 2002).
I denna lämnas flera förslag angående situationen på högskolan för studenter med psykiska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar; bland annat att det nationella bidrag som fördelas av Stockholms universitet bör ökas för att kunna finansiera kostnader som uppstår för att studenter med den typen av problematik skall kunna delta i högskoleutbildning. Ett annat resultat av ovanstående arbete är att Sisus har tagit initiativ till en försöksverksamhet, som godkänts av regeringen, där studenter med psykiska och neuropsykiatriska funktionshinder från och med 2003 skall kunna få assistans för att klara av att genomföra studier på högskola/ universitet. Hitintills har det enbart varit möjligt för studenter med rörelsehinder att få ta del av särskilt utbildningsstöd från Sisus.
Förutsättningarna för att fler personer med funktionshinder skall kunna delta i högre utbildning har sålunda förbättrats. I regeringens proposition om den öppna högskolan (2001/02:15) lämnas andra förslag som lett till ett omfattande arbete för att främja och bredda rekryteringen till högskolan; dels på nationell nivå genom att inrätta en särskild delegation för att stimulera rekryteringsaktiviteter, dels genom att större krav ställs på lokala handlingsplaner för arbetet med att bredda rekryteringen till högskolan. Regeringens målsättning är att studenterna i större utsträckning bör spegla samhället i stort och även om andelen studenter med funktionshinder inte alls motsvaras av andelen med funktionshinder i samhället, har det skett en markant ökning de senaste tio åren. 1993 hade 483 studenter med funktionshinder kontakt med en handikappsamordnare och 2002 var antalet som nämnts 2 965. Utvecklingen av studenter på högskola/universitet illustreras i tabell 6:1.
Tabell 6:1. Studenter med funktionshinder som har haft kontakt med handikappsamordnare
År
93/94 1997 2000 2002
Antal studenter 483 1 121 2 101 2 965 Källa: Studentbyrån, Stockholms universitet.
Vid kontakt med ansvarig för handikappverksamheten vid Lunds universitet framgår att det finns etablerade kontakter mellan en del folkhögskolor i regionen och handikappverksamheten vid universitetet. Det är inte ovanligt att folkhögskolorna kontaktar handikappverksamheten för att få råd och information angående universitetets möjligheter att ge stöd till deltagare med funktionshinder. Enligt verksamhetsansvarig vid Lunds universitet fullföljer gruppen studenter med funktionshinder sina studier i lika hög grad som andra, möjligen kan utbildningen ta något längre tid i anspråk. Universitetet har goda möjligheter att ge stöd och anpassa utbildningssituationen för varje enskild student med funktionshinder och särskilda planer för stödåtgärder upprättas för dem.
Lunds universitet har tidigt i projektform börjat utveckla metoder för att kunna ge stöd till studenter med långvariga psykiska funktionsnedsättningar inklusive studenter med neuropsykiatriska diagnoser. Genom Lagen om likabehandling av studenter i högskolan ingår det arbetet numera i ordinarie verksamhet. Exempel på anpassningar och stöd för den gruppen är att varje student kan få en mentor med ämneskunskap till stöd i sina studier. Studenter med neuropsykiatriska diagnoser, som ofta har koncentrationssvårigheter, kan alltid tentera ensamma i en lokal samt få längre tid på sig att göra sin tentamen.
Enligt verksamhetsansvarig kommer det betydligt färre studenter med funktionshinder från folkhögskolan till universitetet än från gymnasieskola/komvux. De särskilda omdömena från folkhögskolan gör att alla med den typen av betyg konkurrerar om platserna i en egen kvot vars storlek är relaterad till antalet sökande från gruppen. Eftersom sökande från folkhögskolor över huvud taget utgör en begränsad grupp blir kvoten som kan antas liten. Exempel på antagningen till program vårterminen 2003 visar att av 120 studenter som antogs till socionomutbildning, antogs sju från folkhögskolan. Till juris kandidat-programmet antogs 230 studenter
varav fem på omdöme från folkhögskolan (Lunds universitet: www.lu.se).
Genom att kvoten är liten krävs i de allra flesta fall maximal poäng, fyra enligt folkhögskolans system. Att ta sig in på högskoleutbildning med omdöme från folkhögskolan kan, enligt handikappverksamheten, vara betydligt svårare än att komma in med betyg från komvux där samma betygssystem som i den vanliga gymnasieskolan används. Det finns en annan möjlighet att söka till högskoleutbildning; genom att anföra särskilda skäl för att antas, men grundregeln är att uppnådda betyg och resultat på högskoleprov skall ligga så nära antagningspoängen som möjligt och det krävs tungt vägande skäl för att bli antagen om de egna betygen skiljer sig avsevärt från gällande antagningspoäng.
7. Folkbildning och empowerment
Bakgrund
Den nationella handlingsplanen för en handikappolitik, Från patient till medborgare (prop. 99/00:79), slår fast att fördomar och myter alltid har varit starka inslag i synen på personer med funktionshinder. Det synsättet resulterar i att när man fördomsfullt betonar själva funktionshindret, försvåras delaktighet och integration av personer med funktionshinder.
När samhället försöker underlätta för personer med funktionshinder att delta på olika centrala samhällsarenor blir särlösningar vanligt förekommande arrangemang. Men särlösningar tenderar snarare att förstärka avståndet än att minska det mellan den som har och den som saknar funktionshinder. Därför behöver marginaliseringsproblemen lösas genom integration på likvärdiga villkor, vilket kräver ett arbete enligt den så kallade mainstreaminglinjen, dvs. att personer med funktionshinder skall inkluderas på samma sätt som alla andra.
En av uppgifterna för att motverka marginalisering av personer med funktionshinder är därför att påverka befintliga grundläggande attityder till och värderingar av funktionshinder.
Först då kan de av riksdagen beslutade handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet börja iscensättas i full skala i samhället.
I bemötandeutredningen (SOU 1999:21) slås fast, att det krävs kraftfulla politiska initiativ för att i grunden förändra attityderna till människor med funktionshinder och att de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet måste förankras i hela samhället.
Utredningen, som tar sin utgångspunkt i bemötandet av personer med funktionshinder hos myndigheter och offentliga organ, presenterar tankegångar och grundläggande synsätt, som kan överföras till andra arenor såsom föreningsliv, kulturliv, media och inte minst folkbildning. I det offentliga samtalet har handikappolitik ingen framträdande roll. Tvärtom, de frågor som är relaterade till funktionshinder saknar röst i den allmänna debatt som förs utanför
de handikappades egna kretsar. Det viktiga samhällsarbetet med att förändra villkoren för personer med funktionshinder går därmed trögt.
Utredningen föreslår nio vägar för samhället att utveckla bemötandet av personer med funktionshinder i mening att bland annat förändra attityder och göra funktionshindrade mer rustade att delta i samhällslivet på sina egna villkor. De ämnen som tas upp är: Lagfäst rätten till delaktighet, Sätt stopp för domstolstrotset, Skapa klarhet kring ”Råd och stöd”, Vidga rätten till tillgänglig samhällsinformation, Inför en funktion för hantering av synpunkter och kritik på bemötandet, Utveckla brukarstödcentra, Öka bemötandekompetensen, Stärk handikappforskningen samt Gissla fördomen. I alla dessa punkter finns det synsätt och värderingar att föra över på flera av samhällets olika områden.
Här finns även en uppgift för folkbildningen att granska i hur hög grad bemötandeutredningens slutsatser är förankrade inom dess olika verksamheter. Att medverka till förändrade inställningar till personer med funktionshinder borde vara ett viktigt uppdrag för folkbildningen. Tyvärr har vi inte haft möjlighet att studera innehållet i olika centrala moment inom t.ex. folkhögskolornas kursinnehåll, för att analysera det ur denna dimension.
Lokala och nationella perspektiv
Vårt material har i många avseenden varit begränsat. Vi har i första hand rört oss i den åttondel av Sverige som kallas Skåne. Vi har också befunnit oss på ett nationellt plan. Samtidigt som folkbildningen är en riksangelägenhet, som genom statsbudget i första hand erhåller sin finansiering utöver deltagaravgifterna, är den i allra högsta grad lokal till sin karaktär. Det är i de enskilda orterna som studieförbundens lokala avdelningar arrangerar sina studiecirklar, ofta på initiativ av någon mindre förening ur den rika flora som Folkrörelsesverige i sin mångfald är sammansatt av.
Folkhögskolorna tillhör också i viktiga avseenden lokalsamhället, även om de stundtals på grund av viss specialisering har deltagare från hela landet (och ibland även från utlandet). Många av folkhögskolorna representerar dessutom en tradition av landstingshuvudmannaskap, där den egna bygden i form av landskapet eller delar av det utgör grunden. Det är möjligt, för att inte säga troligt, att detta inneburit en stark tillväxt av funktionshinderperspektivet inom
folkhögskolorna. På de flesta håll i Sverige är landstinget den kanske viktigaste handikappaktören, även om kommunerna är de som sedan något decennium tillbaka har huvudansvaret för omsorgen om personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Många folkhögskolor, som arbetar med vissa typer av funktionshinder har därför ett mer eller mindre utvecklat samarbete kring personer med funktionshinder med såväl den egna landstingskommunen som med de större kommunerna i folkhögskolornas naturliga upptagningsområde.
Folkhögskolan brukar beskrivas som en nordisk skolform för vuxna, som tillkom vid mitten av 1800-talet för att väcka nationalmedvetande och för att stärka den medborgliga bildningen i breda folklager. Idén väcktes på 1830-talet av Grundtvig. I flera olika skrifter argumenterade han för någon form av folklig högskola för vuxen ungdom. Han hade också vissa pedagogiska tankar om att lärarnas fria muntliga framställning och samtal med eleverna var särskilt viktiga, vad han kallade för ”det levande ordet”.
Några av de basala pedagogiska principerna, som länge levt kvar i den nordiska folkhögskoletanken, är att eleverna skall leva i internat och umgås dagligen med varandra och lärarna. Under senare år har det som bekant skett viktiga uppbrott från denna princip genom inrättandet av s.k. dagfolkhögskolor, som alltså inte har internat. I en mening är det kanske lättare för personer med funktionshinder att delta i dagfolkhögskolornas verksamhet, eftersom en del av de olika handikapp som lätt uppstår i relation till boende då elimineras. Emellertid har – som framgår av vårt material – många av de intervjuade handikappade som deltagit vid folkhögskolorna tvärtom just tryckt på vikten av att få den närhet till lärare och andra deltagare, som internatet möjliggör både i fråga om djup och frekvens.
I en mening kan man säga att distansutbildning är motsatsen till folkbildning. Denna har ofta under senare år lanserats som en möjlig väg för personer med funktionshinder att tillgodogöra sig undervisning, när man har problem exempelvis med tillgängligheten. Riskerna för att isolering och utanförskap stärks är därvid stor. Det betyder emellertid inte att man med olika typer av modern IKT-pedagogik kan förenas med de ursprungliga folkbildningstankarna i nya spännande försök – också för personer med funktionshinder.
Empowerment och folkbildning
I kapitel 2 redogjorde vi begreppsligt för empowerment och också för hur denna process beskrivits i olika sammanhang. Bl.a. kunde vi konstatera att Lord och Hutchinson (1997) utvecklat den psykologiska empowermentmodellen. Som vi framhöll ansåg vi att den kan vara av väsentligt analytiskt värde för att beskriva den roll som folkbildningen kan – och kanske bör – spela för personer med funktionshinder. Dess första steg betecknades som upplevd maktlöshet. Detta bör självklart inte tas alltför bokstavligt. Makt är ett relativt begrepp och kan relateras till många olika plan. Det gäller kanske i synnerhet för personer med funktionshinder, för vilka samspelet mellan faktorer som tillgänglighet, bemötande, tillgång till resurser och stöd samverkar med den enskildes fysiska och psykiska förutsättningar tillsammans med skilda samhälleliga och rumsliga miljöfaktorer i en sammansatt kontext.
Världshälsoorganisationens nya försök att inringa handikappbegreppet (WHO, 2001) antyder det komplexa i att beskriva en enskild människas handikapp. Det blir inte enklare om man dessutom – vilket är rimligt att göra – beaktar bildningen (eller utbildning) som en viktig faktor, som kan verka frigörande för den enskilde i en tvingande handikappande verklighet.
Upplevelser av maktlöshet kan ske på olika plan. Inom stressforskningen har exempelvis arbetssituationer, som inte kan kontrolleras av den som berörs, visat sig vara de mest destruktiva (Karasek & Theorell, 1990). Att kunna kontrollera sin situation hänger också i hög grad samman med hur man kunskapsmässigt är förberedd samtidigt som insikten att man saknar kontroll och måste tilltvinga sig denna är av avgörande betydelse.
Inom handikapp- och rehabiliteringsforskningen har sedan länge olika perspektiv på hur människor klarar av att leva med sina funktionshinder (ibland benämnda copingstrategier) beskrivits och analyserats. Ett viktigt bidrag stod Seligman (1974) för genom att identifiera den inlärda hjälplösheten.
Upplevd maktlöshet
Denna beskriver processen när den enskilde personen med funktionshinder socialiseras till maktlöshet genom andras överbeskydd och överdrivna omsorger. Den inlärda hjälplösheten kan bli ett
svårforcerat hinder för den enskilde i sin kamp för ett självständigt liv.
3
När man därför talar om en upplevd maktlöshet, som är ett viktigt första steg i en empowermentprocess, är det inte i första hand fokus på hur enskilda människor kan uppleva en maktlöshet i relation till olika uppgifter, allt från den dagliga livsföringen till kvalificerade arbeten, utan i stället upplevelsen av brist på makt på grund av social marginalisering. Insikten om maktlösheten har främst analyserats ur ett kollektivt perspektiv med anknytning till empowerment. Det kan ha gällt en grupp av arbetare (t.ex. sockerrörsarbetarna i nordöstra Brasilien, som Paolo Freire utvecklade sitt arbete om frigörande pedagogik kring), kvinnor i relation till män i olika organisationer och institutioner, vissa minoritetsgrupper (afroamerikaner och andra etniska minoritetsgrupper i USA tillhör dem som mest behandlats) eller personer med funktionshinder. Upplevelsen av maktlöshet är en annan dimension av insikten att makt är möjlig. Därför är det första steget i den psykologiska empowermentprocessen nära förknippat med det andra, dvs. tillförskaffande av medvetande, vilket kanske är folkbildningens själva själ i sitt närmande till alla som deltar i dess verksamhet.
Medvetandegörandet
Sett med empowermentögon är medvetandegörandet att genom utbyte av erfarenheter och kunskaper med andra tillvinna sig insikter om möjligheter att gemensamt förändra och förbättra sina levnadsvillkor. Medlen är inte att i första hand försöka tilltvinna sig mera materiella resurser, utan istället kunskaper för gemensam makt. Vägen från periferin till centrum är inte den ensammes resa, utan en kollektiv färd präglad av flera byten. Vid detta tillförskaffande av medvetande kan folkbildningen spela en mycket central roll. För unga människor med funktionshinder har folkhögskolorna varit särskilt betydelsefulla. Vi har dessvärre inte haft tillgång till någon större studie som direkt fokuserar på hur personer med funktionshinder upplever sina studier på folkhögskolor. Vi har emellertid, när vi befunnit oss i miljöer för att söka information om hur olika deltagare med funktionshinder upplevt folkhögskole-
3
Begreppet ”självständig” används här för att beteckna vilja till ett autonomt liv i meningen av att inte vara ständigt beroende av andra för sin dagliga livsföring. Vi inser självklart att människan är en social varelse och därigenom i grunden ömsesidigt beroende av andra.
tiden, inte träffat på en enda person som haft en övervägande negativ upplevelse av de studierna. Det betyder naturligtvis inte att sådana personer i realiteten inte finns. Det torde dock stå utom varje tvivel att för många har folkhögskolorna varit en väg som ibland lett direkt bort från utanförskap, och till och med mobbning.
Att tillföra medvetande är i centrala avseenden synonymt med att tillföra bildning. Denna representerar inte snäva färdighets- eller kompetensområden. Bildning innebär kanske möjligheten att se sig själv som andra, oavsett tid och rum, inte som en del av ovidkommande delar, utan som tillhörig en helhet. Folkbildningen svarar inte ensamt för denna process. I fallet med personer med funktionshinder finns det många medaktörer. Sålunda är, som vi visar bl.a. med data från enkätstudien till Skånes handikapporganisationer, dessa viktiga medspelare i de lokala sammanhangen. Studieförbunden är genom cirkelverksamheten centrala samtidigt som det ofta är andra aktörer, som ansvarar för rekryteringen av cirkeldeltagarna. Det är ofta handikapporganisationer eller anhörigföreningar, kommunala eller kooperativa handikappverksamheter. Det här kallas ofta målgruppsverksamhet (mot gruppen personer med funktionshinder). Ifall denna inte tankemässigt och metodologiskt sätts in i ett integrerat perspektiv, vilket det naturligtvis ofta görs, särskilt när de olika föreningarna är medarrangörer, är risken stor att särlösningar blir isolerande och befäster och förstärker utanförskapet, i stället för att bidra till inklusion och medvetandegörande.
Många folkhögskolor har en särskild handikapprofil, dvs. de har markerat att man speciellt vänder sig till någon eller några handikappgrupper. Detta innebär troligen att man samlar på sig en fond av erfarenheter genom att arbeta tillsammans med deltagare med en viss typ av funktionshinder. Man har kanske dessutom gjort särskilda anpassningar ifråga om rumslig och pedagogisk tillgänglighet. Flera olika verksamheter vid dessa folkhögskolor drivs i kurser, där de berörda handikapporganisationerna i varierande form är medaktörer, allt från att ha det direkta huvudmannaskapet för folkhögskolan till enkla överenskommelser om medverkan vid rekrytering eller utformning av visst kursinnehåll.
Också folkhögskolorna kan riskera att genom riktade kurser, som nästan uteslutande innehåller personer med funktionshinder av en viss kategori, att man medverkar i en kontraproduktiv process i relation till integrationssträvanden. Det gäller dock endast om inte verksamhetens uppläggning är ett led i en medvetande-
görandestrategi. Det förekommer t.ex. mycket tydligt uttalat vid dövrörelsens folkhögskola, där deltagarna direkt kan tillägna sig den teckenspråkiga kulturen med vad det innebär av empowermentprocesser både för den enskilde och för gruppen. Det finns särskilda nätverk inom folkbildningen som försöker medverka till att belysa både organisatoriska och pedagogiska perspektiv kring personer med funktionshinder och folkbildning. Dessa kan behöva förstärkas och man behöver kanske därvid öka sina kontaktytor med handikapp- och rehabiliteringsforskningen.
Stöd från andra
Den tredje processen i den psykologiska empowermentmodellen är att erhålla stöd från andra. Från ett deltagarperspektiv borde detta stöd också vara något av folkbildningens signum. Det stöd vi här talar om är av psykosocial karaktär, inriktat på att förstärka medvetandet och utveckla det. Till skillnad från traditionell pedagogik har folkbildningen betonat inte bara lärarnas ledning, hjälp och råd i bildningsprocessen, utan också de andra deltagarnas. Det pedagogiska stödet har inte, som i allt väsentlig traditionell utbildning, varit reducerat till lärosalen och lektionstimmen, utan – i synnerhet inom folkhögskolorna – medvetet byggts upp kring den kollektiva samvaron, i dess ideala form under ett helt läsårs gemensamma boende och folkrörelseaktiviteter.
Stöd har – i synnerhet för personer med funktionshinder – också andra sidor än de pedagogiska. För den enskilde deltagaren med funktionshinder gäller det att få hjälpmedel att öppna de dörrar som är stängda i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. Som vi tidigare redovisat skulle man kanske kunna tala om en kedja av olika stödåtgärder, som bl.a. fokuserar på tillgänglighet i fråga om lokaler och studiematerial, pedagogik som tar hänsyn till den funktionshindrades särskilda behov, personlig assistans eller ledsagareservice i de fall detta behövs, särskilda insatser (och det gäller kanske i första hand folkhögskolorna) för att möjliggöra inackorderingen genom anpassat boende eller specialinsatser av psykologer, kuratorer, arbetsterapeuter eller sjukgymnaster med särskilda professionella insatser länkade till folkbildningen (kanske i första hand under längre internatformer).
Det är emellertid också viktigt att folkbildningen i sitt riktade stöd till personer med funktionshinder knyter an till folkrörelse-
arbetet, eftersom detta kan fungera som ett viktigt stöd i empowermentprocessen. Genom att bli aktiva i föreningslivet – handikapprörelsen är en viktig del av det – kan många människor med funktionshinder, som många andra, beträda en arena som möjliggör att man intar andra roller än ett individualiserat utanförskap, som man kanske har varit hänvisad till. Handikapporganisationerna har, som vi tidigare framhållit, varit mycket betydelsefulla inte bara i det intressepolitiska arbetet för att stärka ställningen för personer med funktionshinder i samhället, utan också i att bereda vägen för delaktighet, som är den psykologiska empowermentprocessens fjärde process.
Delaktighet
FN:s standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet har varit ett av de centrala handikappolitiska dokumenten både internationellt och nationellt sedan de antogs i mitten av 1990-talet. Att delaktigheten fokuseras hänger naturligtvis samman med att utanförskapet har varit (och kanske till stor del fortfarande är) regel för hur människor med funktionshinder behandlas på olika områden. Detta har inte minst gällt utbildning. Under 1950- och 60-talen började personer med funktionshinder att i ökande takt (och den var inte särskilt snabb) också nå universitet och högskolor. I många fall hade dessa pionjärstudenter förberett sig genom folkhögskolestudier. Folkbildningens roll för att öka delaktigheten för personer med funktionshinder i samhället har emellertid inte varit begränsat till utbildningsområdet, även om dess betydelse här sannolikt är ganska omfattande.
Den allra viktigaste funktionen som vägröjare för personer med funktionshinder till ökad delaktighet har folkbildningen kanske haft i det nära samarbetet med Folkrörelsesverige i allmänhet och handikapprörelsen i synnerhet. Genom ett aktivt engagemang inom den egna handikappsorganisationen har många människor med allvarliga funktionshinder fått möjlighet att känna delaktighet tillsammans med andra med likartade problem. Handikapprörelsen har i många avseenden också bildat bas för det så kallade brukarinflytandet i kommuner och landsting. Genom de kommunala handikappråden har de föreningsaktiva valt sina representanter att föra deras talan i relation till tjänstemän och politiska företrädare.
Det aktiva föreningsengagemanget har ofta beledsagats av idogt folkbildningsarbete på folkhögskolor och i studiecirklar.
Det står emellertid tämligen klart, att personer med funktionshinder saknar delaktighet i centrala politiska sammanhang, som inte angår specifika handikappfrågor. Trots att kanske väsentligt mer än en tredjedel av den vuxna befolkningen upplever sig ha någon form av funktionsnedsättning, är de knappast alls företrädda i riksdagen. Detta är ännu mera anmärkningsvärt med hänsyn till att allvarliga funktionshinder på ett helt annat sätt än exempelvis kön eller etnisk bakgrund permanent tvingar människor till utanförskap. Att tala om mångfald på samhälleliga arenor utan att aktivt verka för delaktighet av personer med funktionshinder är inte bara omedvetet utan också otillständigt. Det är möjligt, kanske t.o.m. troligt, att olika samverkansorgan som kommunala handikappråd, i vissa avseenden var kontraproduktiva i relationer till ökad delaktighet på politikens område, eftersom det för många personer med funktionshinder upplevts som ett tillräckligt politiskt engagemang.
Det är också möjligt att många handikapporganisationer snarare värnat om egna aktiva medlemmar än att stimulera dem att ta stegen ut i de politiska partierna eller i andra mera integrerade samhällsengagemang. Ifall man tror på folkbildningen som en viktig kraft att göra människor i samhällets marginal berättigade att beträda hela dess estrad, är det viktigt att vidare analysera de styrstrukturer – kanske framförallt bidragsfördelningen – som gäller studieförbundens verksamhet. Vi kan inte på basis av vår hittillsvarande forskning ge tydliga kunskapsbaserade signaler om hur dessa bör vara utformade för att stärka delaktigheten.
Tillförandet
Det femte och sista steget i den psykologiska empowermentmodellen är tillförandet. Sett från individens perspektiv innebär detta att denne inte bara upplever att han är delaktig utan också att han har någonting att tillföra samhället. Ett aktivt deltagande i föreningslivet är ofta ett sådant kriterium. Att åta sig förtroendeposter i en handikapporganisation är i en mening tillförande. Men motsvarande resonemang som vi förde ovan beträffande delaktighet gäller naturligtvis också tillförande. De teoretiska bidragen kring mångfaldsdiskursen gör gällande att samhället i enkla termer
blir bättre för alla om alla får vara med och dela med sig till varandra. Det strukturella utanförskapet som gör att cirka 800 000 personer i arbetsför ålder står utanför arbetslivet till följd av sjukdom och handikapp talar sitt tydliga språk om brist på mångfald i arbetet.
Det så kallade ohälsotalet har blivit våra dagars största samhällsekonomiska fråga. Med funktionshindrades delaktighet i de centrala politiska beslutsrummen hade kanske inte denna fråga fått den dignitet, som den har idag. Genom tillförande av erfarenheter av att leva med fysiska eller psykiska svagheter, skulle personer med funktionshinder sannolikt ha visat vägen till hur också dessa, trots svåra handikapp, skulle kunna lämna sitt bidrag inte bara till folkhushållet utan också till hela vårt kulturella liv.
Tillförande har självklart många dimensioner. Det handlar inte bara om den enskilde utan också om grupper och organisationer. Dessutom är denna process naturligtvis inte enkelriktad utan i grunden reciprok. Det är genom det ömsesidiga givandet och tagandet som personer med funktionshinder, kanske mer än några andra idag med sin utsatta position, kan berika våra dagars samhällsgemenskap, där samspelet mellan biologiska, tekniska och psykosociala processer konstituerar vår vardagsverklighet.
Referenser
AMS (2003): Månadsstatistik, arbetsmarknadsdata. www.ams.se. Andén, G. m.fl. (1993): Personlig assistans. Täby: Larsons Förlag. Backenroth, G. A. M. (1997): Empowerment in working life
opportunities and obstacles from the perspective of deaf employees. Stockholm: Reports from the Department of Psychology. Balcazar, F. E (1994): The Empowerment Process in Four Advocacy
Organizations of People with Disabilities. Rehabilitation Psychology, vol. 39:3. Burish, T. G & Bradley L. A (1983) (eds): Coping with chronic
disease. New York: Academic press. Ekensten, W. (1996): Från objekt till subjekt i sitt eget liv. I
Tideman, M. (red.): Perspektiv på funktionshinder och handikapp. Stockholm: Johansson & Skyttmo Förlag AB. Feste, C. & Anderson, R. M. (1995): Empowerment: from
Philosophy to Practice. Patient Education and Counseling no. 26, s. 139-144. Fiedler, I. (1996): Assistive devices: Empowerment Issues. American rehabilitation vol. 22:4, s. 26–29. Findahl, O. och Höijer, B. (1981): Text och innehållsanalys. En
översikt av några analystraditioner. Stockholm: Sveriges Radio. Folkbildningsrådet (1993): 1993 års anslagsframställan. Stockholm:
Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet (1997): Folkbildningsrådets utvärderingar 1993–
1996. Arbetsrapport inför remissomgång i folkhögskolor och studieförbund. Stockholm: Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet (1998): Folkbildningens identitet och kännetecken. Stockholm: Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet (2000:) Statsbidrag till studieförbunden. Stockholm: Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet (2001a): PM Antagning av studerande med funktionshinder. Stockholm: Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet (2001b): Verksamhetsberättelse och Årsredovisning 2001. Stockholm: Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet (2002a): Om folkhögskolans ansvars- och anordnarroll. Stockholm: Folkbildningsrådet.
Folkbildningsrådet (2002b): Årsredovisning med Verksamhets-
berättelse 2002. Stockholm: Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet (2002c): Synliggöra målgrupper. Stockholm:
Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet (2003): Förstärkningsbidraget – utformning och
kriterier. Stockholm: Folkbildningsrådet. Folkbildningsrådet 2003-01-08 Dnr 04:04: Målgruppsrapportering.
Stockholm: Folkbildningsrådet. Folkhögskolornas informationstjänst (FIN) (2003): Folkhögskolor
2003–2004. Forsberg, E. (1997): Empowerment som begrepp i skola och
utbildning. I Starrin, B. & Forsberg, E. (red): Frigörande kraft. Empowerment som modell i skola, omsorg och arbetsliv. Göteborg: Gothia. French R. T & Rogers, W. & Cobb, B. (1974): Adjustment as
Person Environment Fit Coping and Adaption. Steps towards Synthesis of Biological and Social Perspectives. I Colero, G. W & Hamburg D A (eds): Cooping and Adaption, New York: Basic Books. Fried, J. H. et al (1995): Empowerment and Assistive Technology:
The Local Resource Team Model. Journal of Rehabilitation, vol 61:2, s. 30–35. Freire, P. (1970): Pedagogik för förtryckta. Stockholm:
Gummessons. FN (1995): Standardregler – för att tillförsäkra personer med
funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet. Stockholm: Utrikesdepartementet, Socialdepartementet. Gemenskapsinitiativet EMPLOYMENT i Sverige. Stencil.
Stockholm: Svenska EU-programkontoret. Gibson C. H (1991): A Concept Analysis of Empowerment. Journal
of Advanced Nursing, 16, 354-361 Gutierrez, L. & Nurius, P. (1994): Education and research for
Empowerment Practice. Center For Social Policy and Practice. Seattle, WA: University of Washington. Holmlid, A. (2002): För en öppen högskola. Om förutsättningar för
studenter med psykiska och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Stockholm: Stockholms universitet. Holmström, O. (2000): Funktionshindrade och folkhögskolan.
Perspektiv på empowerment genom folkbildning. Stockholm: Folkbildningsrådet.
Hutchinson, P. & Lord, J. (1997): Empowerment, Disability and the
Community Context. There is Power in Participation, Recent Studies Show How. Rehabilitation Digest vol. 27:2. Högskoleverket (2000): Högskolestudier och funktionshinder.
Rapport 2004R. Stockholm: Högskoleverket. Jansson, S. (1997): Rehabilitering i närsamhället. I Starrin, B. &
Forsberg, E. (red): Frigörande kraft. Empowerment som modell i skola, omsorg och arbetsliv. Göteborg: Gothia. Jeppsson-Grassman, E. (1986): Work and new visual impairment -a
study of the adaptive process. Stockholm: Stockholm University. Johansson, I. (1991): Folket, makten och bildningen – ett debatt-
inlägg. Stockholm: ABF. Kommunförbundet och Riksidrottsförbundet (2003): Tillgänglig-
het inom fritid, idrott, kultur. Stockholm: Ordförrådet AB. Kinlaw, D. C. (1995): Medarbetarskap. Att på bästa sätt använda och
utveckla de anställdas kompetens. Lund: Studentlitteratur. Larsson, S. och Holmström, O. (1990): Empowerment och social
ekonomi – nya strategier för funktionshindrades sysselsättning? HAREC, Lunds universitet, Malmö. Larsson, S. (1996): De funktionshindrade och arbetsmarknaden. I
Tideman, M. (red): Perspektiv på funktionshinder och handikapp. Stockholm: Skyttmo Förlag AB. Larsson, S. (2000): Nya fält och former på arbetsmarknaden för
personer med funktionshinder. HAREC, Centrum för handikapp- och rehabiliteringsforskning, Lunds universitet, Malmö. Larsson, S (2001): Delaktighet för personer med funktionshinder i
det kommunalpolitiska arbetet. I SOU 2001:48 Att vara med på riktigt. Stockholm: Fritzes. Larsson, S. (2002): Empowerment och social ekonomi. I Sjöberg,
M. (red): Arbetsliv och funktionshinder. Lund: Studentlitteratur. Larsson, S. (2003): Punktintensiven Om att lyfta sig själv i håret för
att kunna läsa. Malmö: Harecpress. Lindhusen, A. (1995): Att anpassa studiesituationen för vuxen-
studerande med funktionsnedsättningar. Folkhögskolornas fysiska tillgänglighet. Stockholm: Nämnden för Vårdartjänst. Lundquist, L.(1998): Demokratins väktare. Ämbetsmän och vårt
offentliga etos. Lund: Studentlitteratur. Löwkrantz, B. (2002): Folkhögskolornas anpassningskurser för del-
tagare med funktionshinder. Stockholm: Sisus.
Mausse, M. (1924): Les Techniques des cortes. Paris. Merton, R. K. & Kendall, P. L. (1990): The focused interview: a
manual of problems and procedures. New York: Free Press. Morén Sjöholm, A-C. (1995): Möjligheter och hinder för högskole-
studier. Stockholm: Nämnden för Vårdartjänst. Neath, J. & Schriner, K. (1998): Power to People with Disabilities:
empowerment issues in employment programming. Disability and Society, Vol 13:2, s. 217–228. Proposition 1990/91:82: Folkbildning. Proposition 1997/98:115: Folkbildningen. Proposition 1999/2000:79: Från patient till medborgare- en nationell
handlingsplan för handikappolitiken. Proposition 2000/01:72: Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxen-
utbildningen. Proposition 2001/02:15: Den öppna högskolan. Proposition 2002/03:65: Ett utökat skydd mot diskriminering. Rönnmark, L. (2000): Fallna löv, om coping vid förlust av små barn.
Göteborg: Zenon förlag. SCB (2001): Situationen på arbetsmarknaden för personer med
funktionsnedsättningar – 4:e kvartalet 2000. Stockholm: SCB. SCB (2003): Funktionshindrade 1988-1999. Levnadsförhållanden
Rapport nr 97, Seligman, M E P: Helplessness, VH Freeman & Co, San Fransisco
1974 Sellerberg A. (1993): Handikapp och organisering –en sociologisk tolkning. Lund: Sociologiska institutionen. SFS 1958:478: Folkhögskolestadgan. SFS 1991:977: Förordningen om statsbidrag till folkbildningen. SFS 1998:973: Förordningen om statsbidrag till folkbildningen. SFS 2001:1286: Lag om likabehandling av studenter i högskolan. Simon, B. L. (1994): The empowerment Tradition in American Social Work: a history. New York: Columbia University Press. Sisus (2002): Information om stöd i vuxenutbildning för studerande med funktionshinder (Dnr: 231/2002). Stockholm: Sisus. Sisus (2003a): Årsredovisning budgetåret 2002. Sisus: Stockholm. Sisus (2003b): Om bemötande av människor med funktionshinder. Sisus: Stockholm. Socialstyrelsen (2002): Handikappomsorg – lägesrapport. Uppsala: Ord och Form AB. SOU 1995:141: Folkbildning och vuxenstudier. Stockholm: Fritzes förlag.
SOU 1996:159: Folkbildningen – En utvärdering. Stockholm:
Fritzes förlag. SOU 1996:75: Värden i folkhögskolevärlden. Stockholm: Fritzes
förlag. SOU 1999:21: Lindqvists nia: Slutbetänkande från Utredningen om
bemötande av personer med funktionshinder. Stockholm: Fakta info direkt. SOU 2000:28: Kunskapsbygget 2000 – det livslånga lärandet SOU 2001:56: Funktionshinder och välfärd. Delbetänkande från
Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm. SOU 2003:15: Läromedel – specifikt. SOU 2003:35: För den jag är – om utbildning och
utvecklingsstörning. Statens kulturråd 1998:3: Funktionshindrades tillgång till kultur.
Kartläggning och handlingsprocess. Stockholm: Statens kulturråd. Svenson, G. (2002): Community mobilisation and peer education in
a HIV-STI prevention program for university students. Malmö: Lunds universitet. Starrin, B. & Forsberg, E. (1997): Frigörande kraft. Empowerment
som modell i skola, omsorg och arbetsliv. Göteborg: Gothia. Starrin, B. & Rench, B. (1996): Den kvalitativa intervjun. I
Svensson, P-G & Starrin, B (red): Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur. Stubbins, J. (1988): The Politics of Disability. I Harold E & Yuker
S. (eds): Attitudes Towards Persons with Disabilities. New York: Publishing Company. Sundgren, G. (2000): Demokrati och bildning. Borgholm: Bild-
ningsförlaget. Szasz, S. (1978): Psykoterapi – en myt. Stockholm: Alba. Söder, M. (red) (1988): Impairment, disability and handicaps.
Report 88:1. Stockholm: Forskningsrådsnämnden. Thornton, P. (1993): Communication Technology – empowerment
or disempowerment?. Disability, Handicap and Society, vol. 8:4, s. 339-344. Tideman, M. (1996): Levnadsvillkor för funktionshindrade. I
Tideman, M. (red): Perspektiv på funktionshinder och handikapp. Stockholm: Skyttmo Förlag AB. Utredningsinstitutet Handu (2002): Kunskapslyft för alla? Om att
vara funktionshindrad och studera som vuxen. Vogt, J. F. & Murrel, K. (1991): Frigör kraften i organisationen.
Göteborg: ISL Förlag.
WHO (1980): International Classification of Impairments, Dis-
abilities and Handicaps. A Manual of classification relating to the consequences disease. Geneva: World Health Organization. WHO (2001): International Classification of Functioning, Disability
and Health (ICF). Geneva: World Health Organization. Zimmerman, M. A. & Warschausky, S. (1998): Empowerment
Theory for Rehabilitation Research: Conceptual and Methodological Issues. Rehabilitation Psychology, vol. 43:1, s. 317.
Internet
ABF:s hemsida: www.abf.se Arbetsmarknadsverkets hemsida: www.amv.se Studieförbundet Bildas hemsida: www.bilda.nu Folkbildningsförbundets hemsida: www.folkbildning.org Folkbildningrådets hemsida: www.folkbildning.se Handikappombudsamannens hemsida: www.ho.se Högskoleverkets hemsida: www.hsv.se
Statistik avseende studenter (2002) Lunds universitets hemsida: www.lu.se Sisus hemsida: www.sisus.se Studentbyrån Stockholms universitets hemsida:
www.studeramedfunktionshinder.nu Sensus hemsida: www.sensus.se Sisu idrottsutbildarnas hemsida: www.svenskidrott.se/sisu Studiefrämjandets hemsida: www.sfr.se Studieförbundet Vuxenskolans hemsida: www.sv.se Svenska Enters hemsida: www.enter.iris.se Svenska kommunförbundets hemsida: www.svekom.se
Övrigt
Statistik från 2002 från Folkbildningsrådet avseende studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet.