SOU 1996:159

Folkbildningen - en utvärdering : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet

Genom beslut den 24 februari 1994 bemyndigade regeringen det ansvari- ga statsrådet Beatrice Ask att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att planera och låta genomföra en utvärdering av folkbildningen.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades f.d. universitetskanslem Carl-Gustaf Andrén den 19 april 1994 som särskild utredare och samma dag departementsrådet Lars Göransson och departementssekreteraren Agneta Charpentier som sekreterare. Vidare förordnades ett antal perso- ner att som experter biträda utredningen (se bil. 2). Rauni Westin har va— rit assistent åt utredningen.

Utredaren antog namnet Statens utvärdering av folkbildningen 1996 (SUFO 96).

För att genomföra utvärderingen har utredningen dels låtit SCB utföra en riksomfattande intervjuundersökning, dels uppdragit åt ett antal forska- re att utföra studier av olika delar av folkbildningsverksamheten. Rapporterna från intervjuundersökningen och studierna har publicerats i sex delbetänkanden: Folkbildning och vuxenstudier (SOU l995:141), C irkelsamhället (SOU 1996:47), Vården i folkhögskolevärlden (SOU 1996:75), Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hant- verksutövande (SOU 1996: 122), Folkbildningens institutioner (SOU 1996:127) samt Tre rapporter om studiecirklar (SOU 19962154).

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Folkbildningen — en utvärdering.

Uppdraget är därmed avslutat.

Lund och Stockholm i november 1996.

Carl-Gustaf Andrén

Lars Göransson Agneta Charpentier

Sammanfattning

SUFOs uppdrag har varit att genomföra en utvärdering av folkbildningen för att ge underlag för regeringens och riksdagens bedömningar av om statsbidraget till folkbildningen används i enlighet med de syften och vill- kor som fastställts. SUFOs uppdrag och arbetssätt beskrivs i kap. 1.

För att fullgöra uppdraget har SUFO dels låtit SCB utföra en riksom— fattande intervjuundersökning, dels anlitat ett antal forskare vid olika uni— versitet och högskolor, som genomfört forskningsprojekt inom studieför- bundens och folkhögskolomas verksamhetsområden. De flesta projekten avser studieförbundens verksamhet, bl.a. därför att statistisk och vetenskaplig kunskap om cirkelverksarnhet och cirkeldeltagare är mindre omfattande än motsvarande kunskaper om folkhögskolomas verksamhet.

Delar av utvärderingsarbetet har tidigare redovisats i sex delbetänkan- den. Ett delbetänkande, Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995: 141), innehåller resultat från intervjuundersökningen. De fem övriga delbetän— kandena innehåller rapporter från ett eller flera av forskningsprojekten. Forskarna ansvarar själva för innehållet i rapporterna. Delbetänkandena heter Cirkelsamhället (SOU l996:47), Värden i folkhögskolevärlden (SOU 1996175), Kunsskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande (SOU 1996: 122), Folkbildningens institutioner (SOU 1996:127), samt Tre rapporter om studiecirklar: Studieförbundens roll i vuxenutbildningen, "man lär sig mer än man tror genom att tråjfas”, samt Rockmusik som folkbildning (SOU1996:154). Forskningrapportema sammanfattas i kap. II.

Analyser och slutsatser

De analyser och slutsatser som finns i kap. III bygger på forskningsrap- portema och intervjuundersökningen samt på några andra aktuella utvär— deringsprojekt. Utredaren och sekretariatet har i utvärderingsarbetet sam- rått med en referensgrupp, bestående av fem forskare och universitetslärare samt representanter för kommun- och landstingsför- bunden, Statens kulturråd och Inrikesdepartementet. Folkbildningsförordningen (SFS 1991:997) och folkbildningsproposi- tionen (1990/91 :82) är allmänt formulerade då det gäller syftena med det

statliga bidraget och ger därför bara begränsad vägledning då det gäller att försöka fastställa graden av uppfyllelse av de mål som gäller för stats- bidragen. Folkbildningen tillmäts dock stor betydelse då det gäller att be- fästa och utveckla demokratin i det svenska samhället och då det gäller att förbättra människors möjligheter att påverka sina livsvillkor. Samarbetet med andra betonas liksom folkbildningens betydelse för folkrörelser och föreningar. Genom folkbildningen ökar toleransen och förståelsen män- niskor emellan och den folkliga kulturen utvecklas. En viktig uppgift för folkbildningen är att bidra till att utjämna utbildningsklyftor och därför skall grupper som anses eftersatta utbildningsmässigt, socialt och kultu- rellt prioriteras. Utvärderingen skall belysa om samhällets förväntningar på folkbildningen infrias i verkligheten och ytterst ge underlag för beslut om det framtida statliga stödet till verksamheten.

Enligt intervjuundersökningen har 75 procent av svenskarna i åldern 18—75 är någon gång deltagit i en studiecirkel. 13 procent har deltagit i en folkhögskolekurs och åtta procent av svenskarna har gått igenom en lång folkhögskolekurs. Nära 40 procent av befolkningen har deltagit i minst en studiecirkel under den senaste treårsperioden. 14 procent av svenskarna har genomgått mer än åtta studiecirklar under den senaste tioårsperioden och/eller minst tre cirklar under de senaste tre åren. För denna grupp fö— refaller studiecirkeln att ingå i en livsstil.

Förhoppningarna att folkbildningen skall bidra till att utjämna utbild— ningsklyftoma infrias emellertid inte. Liksom annan utbildning rekryterar Studieförbunden fler deltagare med god utbildningsbakgrund än med kort utbildning. Däremot deltar fler människor med kort utbildning i studie- cirklar och folkhögskolekurser än i annan vuxenutbildning. I de långa folkhögskolekursema är andelen kortutbildade särskilt stor, främst i de allmänna, behörighetsgivande kurserna och på de extra utbildningsplatser som har tillkommit av arbetsmarknadsskäl.

I de statliga beslutsdokumenten pekas ett par grupper ut som särskilt prioriterade för folkbildningen, vid sidan av dem med kort utbildning, nämligen invandrare och handikappade. Enligt undersökningen lyckas Studieförbunden rekrytera handikappade i något större utsträckning än icke handikappade. Däremot är deltagandet bland invandrare från länder utanför Norden bara omkring hälften så stort som bland svenskar och nordbor. På folkhögskolorna är andelen invandrare väsentligt större än i studiecirklarna. Även andelen handikappade elever är förhållandevis stor där.

En viktig grupp för all vuxenutbildning är de arbetslösa, men enligt un— dersökningen deltar dessa i studiecirklar i lika liten utsträckning som de kortutbildade. Folkhögskoloma rekryterar däremot många arbetslösa, bå- de i reguljära allmänna kurser och på extra utbildningsplatser.

Huvudvikten vid utvärderingen av folkbildningen skall enligt besluts— dokumenten läggas vid deltagarnas erfarenheter och det är i den andan som utvärderingsarbetet har bedrivits.

Av intervjuundersökningen framgår att de som deltagit i studiecirklar har övervägande mycket positiva erfarenheter. Större delen av deltagarna uppger att de deltagit i studicirkel för att öka sina kunskaper i ämnet. Många talar också om studiecirklarnas sociala funktion. Denna bild be- kräftas av de djupstudier som gjorts i de övriga rapporterna av olika typer av studiecirklar. Det sammanfattande intrycket är att studiecirkeln är en lyckad studieforrn för vuxna, även för dem som inte har trivts med den traditionella skolans arbetsformer.

Nästan samtliga intervjuade som hade deltagit i folkhögskolestudier var nöjda med studieformen och de förvärvade kunskaperna. Enligt djup— studien, Vården i folkhögskolevärlden, tycks folkhögskolan skilja sig från den "vanliga" skolan främst genom ett lugnare tempo och att eleverna får vara mer aktiva och genom lärarnas attityder och personliga engagemang. Folkhögskoloma tycks på ett annat sätt än vanliga skolor utgöra en läran— de miljö med ett starkt engagemang.

Det viktigaste motivet för ett statligt stöd till folkbildningen har alltid varit att den bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhäl- let. I de av SUFO initierade undersökningarna har det visat sig att det in- te bara är de studiecirklar som kan sorteras in under rubriken samhällsve- tenskap som är av betydelse för samhällsklimatet och för kunskapen om hur samhället fungerar. Men man kan möjligen ställa frågan om inte stu- diecirkelverksamheten som helhet verkar mer disciplinerande än sam- hällsförändrande. I folkhögskolorna ser både rektorer och lärare det som självskrivet att deras roll i utbildningen är att ge någon form av demokra— tisk fostran. I intervjuerna förmedlar också många elever att de under ti— den på skolan faktiskt har fått ökad tolerans och förståelse för andra lik— som ökad ansvarskänsla och i vissa avseenden också ökat engagemang i samhällsfrågor.

Folkbildningen förväntas främja internationell och kulturell förståelse och utveckling. Intervjuundersökningen visar på ett lågt deltagande i stu— diecirklar bland invandrare, men i djupstudiema finns bra exempel på vad Studieförbunden kan göra för att minska främlingsfientlighet och öka kul- turell och internationell förståelse. Några studieförbund har också ut- vecklat kontakter med folkbildningsverksamhet i andra länder. Sådana kontakter har flera folkhögskolor sedan en längre tid. Som tidigare sagts är andelen invandrare förhållandevis stor vid folkhögskolorna.

Om folkbildningen skall bidra till en demokratisk grundsyn hos deltagar- na är det viktigt att studiecirklar och folkhögskolekurser i sitt arbetssätt

präglas av demokratiska värderingar. I SUFOs undersökningar är bilden av hur folkbildningens verklighet motsvarar idealet mångtydig. Tydligt är att deltagarna i studiecirklar och folkhögskolekurser allmänt anser att de]- tagarinflytandet är väsentligt större där än i traditionell utbildning. Men samtidigt uttalar många intervjuade att det i praktiken är anordnaren som bestämmer om de viktiga sakerna. När det gäller folkhögskolan har for- skarna bakom djupstudien ställt frågan om det inte finns en förstelning och om inte folkhögskolans demokratiska arbetsformer behöver en för- nyelse för att väcka elevernas intresse.

I propositionen om folkbildning framhålls att studieförbunden och folkhögskolorna intar en framträdande roll i kulturlivet och att det är in— om folkbildningen som amatörverksamheten inom kulturområdet har kunnat utvecklas bäst. Detta ger studieförbunden och folkhögskolorna ett särskilt ansvar för utvecklingen av den folkliga kulturen. Den största äm- nesgruppen inom studiecirklama är den estetiska. Även på folkhögsko- lorna är den estetiska verksamheten omfattande, särskilt i de långa, sär- skilda kurserna. Dessutom anordnar studieförbunden ett stort antal kulturprogram som framförs inför publik och även på folkhögskolorna anordnas ofta kulturprogram. Två av SUFOs projekt är direkt inriktade på att studera den estetiska verksamheten. Det gäller dels hantverkscirklar, dels rockmusikcirklar.

De estetiska cirklarna tillfredsställer många olika behov. Den stora till- strömningen är ett bevis för att deltagarna ofta är nöjda med verksamhe- ten. SUFO anser ändå att det finns anledning att ifrågasätta om all verk- samhet håller en kvalitet som motiverar att den får statsbidrag. I vissa fall tycks studieförbundens roll begränsas till att tillhandahålla materiella för— utsättningar för att deltagarna skall kunna ägna sig åt sina fritidsintressen eller tillverka "prylar". Cirkelarrangörema bör därför tydligare än nu sker klargöra för sig själva och andra vilka syften cirklarna har. När det gäller folkhögskolorna är det angeläget att de fortsätter att spela sin traditonellt viktiga roll för kulturen, samtidigt som nya kulturella funktioner bör ut- vecklas.

Folkbildningen förväntas ge stöd och stimulans till ett idéburet studie— arbete i folkrörelser och föreningar. Alla studieförbund och mer än hälften av folkhögskolorna har organisatoriska band till folkrörelser och andra ideella föreningar. Även de landstingsägda folkhögskolorna har ett om- fattande samarbete med föreningslivet i sina respektive regioner. En stor del av funktionärs- och medlemsutbildningar i organisationer äger rum i studiecirklar och på folkhögskolor. Folkbildningen är en del av folkrö— relserna och en viktig förutsättning för att de skall kunna fylla sin viktiga funktion i det svenska samhället.

Den bild som ges av intervjuundersökningen och djupstudiema är att

det framför allt på det lokala planet förekommer ett mycket omfattande samarbete mellan folkbildning och föreningar och att en stor del av före— ningarnas verksamheter bedrivs som studiecirklar eller folkhögskolekur- ser. Medlemsorganisationemas ledningar förefaller däremot måttligt intresserade av folkbildningen. Folkbildningens företrädare har därför fått stort utrymme att utveckla en egen folkbildningsideologi, som i viktiga avseenden är gemensam för studieförbund och folkhögskolor och som sta- ten också har gjort till sin i det senaste beslutet om mål för statsbidragen.

I de statliga beslutsdokumenten framhålls att studieförbund och folk- högskolor själva skall sätta målen för sin verksamhet och att dessa skall skilja sig åt mellan de olika studieförbunden och folkhögskolorna. Profileringen anses viktig och betecknas som en särskild kvalitet. Intervjuundersökningen och några av djupstudiema visar att deltagarna inte bryr sig särskilt mycket om vem som anordnar studiecirklarna och kurserna. Detta bör vara en tankeställare för studieförbunden och folk— högskolorna. Detta bör dock inte, enligt SUFOs mening, tas till intäkt för att arbetet med att fastställa profilerade mål för verksamheten skulle vara meningslöst. Målen och profilen skapar en identitet för varje studieför- bund och folkhögskola, och utan den identiteten försvagas förankringen i samhället och respekten för verksamheten.

Sammanfattande bedömningar och förslag

I kap. IV gör SUFO sammanfattande bedömningar och framför några förslag. Den totala omfattningen av folkbildningen anses väl motsvara vad staten kan förvänta sig av bidragsgivningen. SUFO är medveten om svårigheten att öka deltagandet inom de prioriterade grupperna, men anser ändå att studieförbunden bör öka ansträngningarna att höja deltagandet bland kortutbildade, invandrare och arbetslösa. I de statliga måldokumenten bör arbetslösa tillföras som en prioriterad grupp.

Deltagarna är i allt väsentligt nöjda med resultatet av sina studier och med verksamheten över huvud taget. Det är inte något tvivel om att folk- bildningen betyder mycket för den allmänna bildnings- och kunskapsni— vån bland vuxna liksom för kulturlivet i Sverige. Ett annat viktigt värde ligger i det sociala nätverk i vardagslivet som framför allt studiecirklarna utgör. Verksamheten inom både studieförbund och folkhögskolor måste anses ha den betydelse för demokratins befästande och utveckling i Sverige och för deltagarnas personliga utveckling som anges i de statliga måldokumenten.

SUFO gör dock vissa påpekanden. Att döma av det material som fram- kommit bör studieförbunden se över såväl syftet med som kvaliteten och ambitionsnivån i vissa hantverkscirklar för att försäkra sig om att de upp— fyller både de egna och statens mål. Det tycks också finnas anledning för folkhögskolorna att pröva nya vägar att ge eleverna möjligheter att utöva ett verkligt inflytande över kursernas innehåll och uppläggning. Studieförbunden bör också tydligare markera sin ideologiska profil och klargöra denna för deltagarna.

När det gäller kommande utvärderingar av folkbildningen anser SUFO att andra former än kommitténs bör prövas.Vad som bör eftersträvas är en fastare organisation som har möjlighet att arbeta mer långsiktigt än den av tid och direktiv låsta kommittén. Det skulle ge utrymme för successi- va beslut om forskningsprojekt med bättre tid för planering av projekten samt möjlighet att utnyttja vunnen kunskap för att starta nya projekt eller ta sig an frågor som aktualiseras i samhället.

SUFO lämnar vidare förslag till ett antal studier som bör ingå i en kommande utvärdering:

Intervjuundersökningen bör följas upp på lämpliga områden för att klarlägga ev. förändringar då det gäller deltagandet i vuxenutbildning och folkbildning.

Analysema av folkbildningens effekter bör fördjupas, t.ex. beträffande det lokala kulturlivet, den lokala politiska beslutsprocessen, kvalitén i 10- kala föreningslivet.

Folkbildningens effekter för deltagarna bör undersökas, t.ex. vad folk- högskolestudier leder till, samt om läroprocessema i rockcirklar eller an- nan ungdomsverksamhet på ett observerbart sätt påverkar deltagarnas framtid.

Hur påverkas folkhögskolomas verksamhet av det stora antalet arbets- lösa elever?

I vilken utsträckning påverkar folkbildningens interna utvärderingar beslut om framtida verksamhet?

Folkbildningsrådets verksamhet bör följas upp och utvärderas fortlö— pande.

I Kommitténs uppdrag och arbete

I. 1 Utredningsuppdraget

De förändringar av statsbidragssystemet för studieförbund och folkhög- skolor som trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:82, bet. 1990/91: UbU 18, rskr. 1990/911358) innebär en övergång från regelstyming till målstyming av statsbidragen till folkbildningen. För de verksamhetsan— svariga på alla nivåer innebär detta såväl minskad reglering av hur verksamheten bedrivs som ökade krav på att redovisa och utvärdera re— sultaten och effekterna av verksamheten.

Folkbildningsrådet, som är folkbildningens eget organ, har till uppgift att fördela statsbidraget mellan studieförbunden och folkhögskolorna en- ligt förordningen (l991:977) om statsbidrag till folkbildningen. Rådet skall också följa upp och utvärdera den verksamhet som bedrivs med stöd av statsbidrag. Därutöver skall staten vart tredje år göra en utvärdering som är frikopplad från den som folkbildningen själv skall svara för.

År 1992 tillsattes en utredare med uppgift att närmare klargöra vilka utgångspunkter och principer som skall tillämpas i den statliga utvärde- ringen av folkbildningen. Utredaren, Christina Rogestam, överlämnade i juni 1993 betänkandet Frågor för folkbildningen (SOU 1993:64). Betänkandet remissbehandlades och en sammanställning av remissyn- punkterna finns i Utbildningsdepartementets bilaga till 1994 års budget- proposition (prop. 1993/94:100 Bil. 9 s. 288).

Regeringen beslöt i februari 1994 att en särskild utredare skulle plane- ra och låta genomföra en utvärdering av folkbildningen (dir. 1994:l2). Resultatet av utvärderingen skulle redovisas till regeringen senast den 1 september 1996. Detta datum har senare ändrats till den 1 november 1996. Senare under våren 1994 förordnades förre universitetskanslem Carl Gustaf Andrén att vara den särskilde utredaren. Utredningens namn är Statens utvärdering av folkbildningen 1996, vilket har förkortats till SUFO 96. Till sitt förfogande för att finansiera ett antal utvärderingspro- jekt tick utredaren en kostnadsram om 5 250 000 kr.

Utvärderingen skall enligt kommittédirektiven — ge underlag för regeringens och riksdagens bedömningar av om statsbi- draget till folkbildningen används i enlighet med de syften och villkor

som har fastställts, — i första hand avse verksamhet som bedrivs efter den 1 juli 1994, — främst syfta till att utifrån ett deltagarsperspektiv belysa kvalitativa as- pekter i verksamheter som bedrivs av studieförbund och folkhögskolor med stöd av statsbidrag, — presenteras i ett sammanfattande dokument som skall innehålla en sam- lad analys och bedömning av de delar som har ingått i utvärderingen.

Utvärderingen skall i princip endast avse verksamhet som bedrivs en— ligt förordningen (1991 :977) om statsbidrag till folkbildningen och böri första hand inriktas på reguljär verksamhet, dvs. sådan verksamhet som genomförs med ordinarie statsbidrag.

Exempel på frågeställningar som anges vara av intresse att få belysta och övervägda är deltagarnas förväntningar på att delta i en studie- eller kulturaktivitet och det värde de i efterhand tillmäter denna aktivitet — t.ex. i form av vidareutbildning eller en i övrigt förändrad livssituation — samt vilken betydelse statsbidragets storlek kan bedömas ha för deltagande i olika slags folkbildningsverksamhet.

I. 2 Folkbildningen

Enligt förordningen om statsbidrag till folkbildningen (SFS 19911977) kan statsbidrag lämnas till folkhögskolor och studieförbund. Syftet med statens stöd till folkbildningen är att möjliggöra för människor att påver- ka sin livssituation och skapa engagemang för att delta i samhällsutveck— lingen. Verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället skall prioriteras liksom verksamheter som anordnas för utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt eftersatta grupper. Statsbidrag får inte användas till verksamheter med kommersi— ellt syfte.

Statsbidraget till folkbildningen har under de senaste åren omfattat un— gefär 2,5 miljarder kr per år. Därav har ca 500 000 milj.kr varit avsedda för insatser med inriktning på arbetslösa.

Studieförbund och studiecirklar

Särskilda villkor för statsbidrag till studieförbund är att studiecirkelverk—

samhet med gemensamma, planmässigt bedrivna studier skall utgöra ba- sen för verksamheten och att det i varje studiecirkel eller kulturaktivitet skall finnas en ledare som är godkänd av en lokal studieförbundsavdel— ning.

Studieförbund

Det finns f.n. elva studieförbund:

Arbetarnas bildningsförbund — ABF. Bland medlemmarna märks främst organisationer inom arbetarrörelsen, konsumentkooperationen, hy- resgäströrelsen men också andra organisationer som handikapporganisa— tioner och invandrarorganisationer.

Frikyrkliga studieförbundet — FS — har som medlemmar olika frikyrk- liga organisationer och invandrarkyrkor.

Folkuniversitetet — FU — är en sammanslutning av de fem s.k. kurs- verksamhetema vid universiteten i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå.

KFUK—KFUMS studieförbund har som medlemmar KFUK—KFUMS riksförbund och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Studieförbundet Medborgarskolan — Mbsk — har som medlemmar or- ganisationer inom Moderata samlingspartiet och vissa andra organisatio- ner som Aktiv Ungdom och Förbundet Aktiva Seniorer.

Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet — NBV —- har bildats genom sammanslagning av tre studieförbund inom nykterhetsrörelsen. Medlemmar är nykterhetsorganisationer och hälsoorganisationer.

Studiefrämjandet — Sfr — har som medlemmar främst frilufts- och mil— jöorganisationer.

Svenska idrottsrörelsens studieförbund — SISU — har som medlemmar specialidrottsförbund som är anslutna till Sveriges riksidrottsförbund och till dem anslutna ideella föreningar som bedriver idrottslig verksamhet.

Sveriges kyrkliga studieförbund — SKS — har medlemmar främst bland Svenska Kyrkans organisationer men också bland andra organisationer som Katolska Kyrkan, Svenska Scoutförbundet och Sveriges Unglottor.

Studieförbundet Vuxenskolan — SV — har som medlemmar organisatio- ner inom Centerpartiet och Folkpartiet samt Lantbrukarnas Riksförbund, Förbundet Vi Unga samt diverse andra organisationer.

Tjänstemännens bildningsverksamhet — TBV — har som medlemmar olika fackförbund för tjänstemän.

De flesta studieförbunden är organiserade på tre nivåer: ett riksförbund, en distriktsnivå och ett antal lokalavdelningar. FS, NBV och TBV har ba—

ra två nivåer, en riks- och en lokalnivå. Folkuniversitetet är, som ovan sagts, organiserat på ett sätt som skiljer sig från de övriga studieförbun- den.

Studiecirklar och kulturprogram

Läsåret 1994/95 anordnades enligt studieförbundens uppgifter till Folkbildningsrådet mer än 340 000 studiecirklar med nästan 2,9 miljoner deltagare (inte personer). I genomsnitt hade en studiecirkel 8,4 deltagare och omfattade 35,6 studietimmar.

ABF var det största studieförbundet med nästan 30 procent av samtli- ga studiecirklar följt av Studieförbundet Vuxenskolan med 17 procent och Studiefrämjandet med 10 procent.

Störst antal cirklar anordnades inom estetiska huvudärnnesgruppen med mer än 135 000 cirklar följt av samhällsvetenskap med knappt 72 000 cirklar. Studiecirkeldeltagandet varierade mycket mellan olika kom- muner. I genomsnitt var det i hela riket 328 deltagare per 1 000 invånare. I Dorotea var det 984 deltagare, men i Salem endast 92.[

Deltagarkostnaden för en studiecirkel varierar mellan ämnen och mel- lan orter. Som exempel kan nämnas att en 30-timmarscirkel i engelska på ABF i Dorotea kostar 350 kr exkl. kurslitteratur. En 20-timmarskurs i engelska på Folkuniversitetet i Stockholm kostar 970 kr exkl. material. På Studieförbundet Vuxenskolan i Dorotea kostar en vävkurs om 33 timmar 200 kr, men då tar cirkelledaren inte betalt. På samma studieförbund i Stockholm kostar en vävkurs om 60 timmar med fasta vävstolar 2 550 kr. Dyrast i Dorotea är datacirklarna. En 30—timmarscirkel på ABF kostar 650 kr. Nybörjarkurser i data på TBV i Södertälje om 30 timmar kostar 2 700 kr exkl. studiematerial. De cirklar som föreningar anordnar för sina medlemmar i samarbete med studieförbund är i allmänhet kostnadsfria för deltagarna.

Studieförbunden kan även anordna kulturprogram, som är en verksam- het eller produktion som framförs eller redovisas inför publik. 1994/95 arrangerades omkring 142 000 kulturprogram av studieförbunden med nästan 14,2 milj. deltagare i publiken. 39 procent av alla kulturprogram som anordnats av studieförbunden gällde sång och musik och 30 procent var föreläsningar. Vuxenskolan anordnade flest kulturprogram, 25 procent av samtliga program, följt av ABF med 21 procent och Studiefrämjandet med 13 procent.

1 Statistiska meddelanden: Studieförbund 1994/95 (KU 10 SM 9501).

Studieförbunden kan vidare anordna s.k. övrig folkbildningsverksam- het, dvs. gruppverksamhet som inte uppfyller de organisatoriska och pe- dagogiska kraven för studiecirkelverksamhet. Syftet är att pröva nya verksamhetsformer för att utveckla studieförbundens verksamhet. 1994/95 genomfördes mer än 31 000 sådana arrangemang med nästan 472 000 deltagare. I genomsnitt hade arrangemangen 15 deltagare.

Studieförbundens lokala verksamhet finansierades, enligt uppgifter från Folkbildningsrådet för 1994/95, till 31,3 procent av statsbidrag, 16,4 procent av kommunala bidrag, 25,6 procent av intäkter från deltagarna och 26,7 procent av övriga bidrag och intäkter.

Folkhögskolor

Även folkhögskolorna uppbär statsbidrag enligt förordningen om statsbi- drag till folkbildningen. Folkhögskolomas roll är att vara folkbildare och vuxenutbildare med uppgift att också genomföra folkrörelseinriktade och kulturinriktade utbildningar.

Till skillnad från andra skolformer är folkhögskolan inte bunden av centralt fastställda läroplaner, utan varje folkhögskola bestämmer själv sin verksamhet med hänsyn till skolans ideologiska och kunskapsmässiga inriktning.

Särskilda villkor för statsbidrag till folkhögskolor är att skolan skall ha en ansvarig styrelse, som kan vara gemensam för flera folkhögskolor, att allmänna kurser, avsedda främst för dem som saknar grundskole- eller gymnasieutbildning, årligen skall utgöra minst 15 procent av verksamhe— ten, att undervisningen skall anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt skiljer sig från den som anordnas i det offentliga skolväsendet och högskolan, samt att undervisningen skall vara avgiftsfri.

De allmänna, behörighetsgivande kurserna kännetecknas av ett brett ämnesval. På de s.k. särskilda kurserna ägnas större delen av studietiden åt ett speciellt ämnesområde. De allmänna och särskilda kurserna har en längd om minst 15 kursdagar. Folkhögskolan anordnar även korta kurser om 1—14 kursdagar.

Av de 136 statsunderstödda folkhögskolorna är 88 rörelseskolor, dvs. skolor som drivs av folkrörelser, stödföreningar och andra organisationer (t.ex. arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, fria trossamfund och svenska kyrkan). Kommuner och landsting driver 48 folkhögskolor. Flertalet folk— högskolor har ett större eller mindre antal intematplatser. Ett tiotal skolor är renodlade dagfolkhögskolor utan intematplatser.

Folkhögskolan kan ge behörighet för högre studier. Efter genomgång—

en allmän kurs kan man få intyg om behörighet på grundskolnivå eller allmän behörighet för studier vid universitet eller högskola. Man kan ock- så få särskild behörighet i enskilda ärrmen.

Antalet kursdeltagare under läsåret 1994/95 var totalt 206 738. På de långa allmänna kurserna gick 11 741 elever och på de långa särskilda kur- serna 11 813 elever. Under 1994/95 gick dessutom 13 594 elever på långa kurser som finansierades via extra anslag till arbetsmarknadsanpassade utbildningar. Folkhögskolans långa kurser omfattade därmed sammanlagt 37 148 deltagare. De korta kurserna hade 154 300 kursdeltagare under läsåret. Under 1994/95 hade folkhögskolorna slutligen 11 235 deltagare på uppdragsutbildningar.

Andelen kvinnor var i såväl de allmänna som särskilda kurserna drygt 60 procent. I de korta kurserna var andelen kvinnor något lägre. De kort— tidsutbildade (de som hade en tidigare utbildning motsvarande högst 2- årig gymnasieutbildning) uppgick till 70 procent av eleverna. Andelen handikappade var totalt 10 procent av de studerande. På de långa kurser— na var andelen handikappade 22 procent. Antalet invandrare (födda utom Norden och inflyttade till Sverige under de senaste fem åren) var 6 584. På de långa kurserna var andelen invandrare 13 procent.

Majoriteteten av deltagarna på de långa kurserna var under 30 år. På de särskilda kurserna var drygt 70 procent och på de allmänna kurserna näst— an 60 procent under 30 år. På de allmänna kurserna var nästan 30 procent av deltagarna mellan 30 och 45 år och 40 procent under 25 år. På de sär- skilda kurserna var mer än hälften av deltagarna under 25 år.2

Fördelningen av folkhögskolomas intäkter ser olika ut för folkhögsko- lor som drivs av folkrörelser och folkhögskolor som drivs av landsting. Folkbildningsrådet har genomfört en enkätundersökning som avser bud- getåret 1991/92 för rörelseskoloma och 1991 för landstingsskoloma. Statsbidraget stod för 48 procent av intäkterna på rörelseskoloma och 41 procent på landstingsskoloma. Huvudmannabidraget finansierade på rörelseskoloma bara två procent av verksamheten och på landstingssko- loma 37 procent. Rörelseskoloma fick i stället 13 procent av sina intäkter från landstingen. 13 respektive 12 procent av intäkterna härrörde från ele- vemas avgifter för kost och logi, läromedel m.m. 20 procent på rörelse- skoloma och nio procent på landstingsskoloma bestod av konferensintäk- ter, uppdragsintäkter och övriga intäkter.

2 Statistiska meddelanden: Folkhögskolan 1993/94 och 1994/95 (U 22 SM 9601)

1991 års förändring: målstyming — utvärdering

Som ovan sagts skedde i och med utgången av budgetåret 1990/91 en ge- nomgripande förändring av villkoren för statsbidrag till folkbildningen. De regler som tidigare gällde för statsbidragen upphörde och i stället fast- ställde riksdagen och regeringen övergripande mål och motiv som skall ligga till grund för att bevilja statsbidrag för den samlade folkbildningen. Inom de gränser som riksdagen och regeringen lägger fast skall folk- bildningen själv ta ansvar för fördelning, administration och organisation av statsbidraget samt för uppföljning och utvärdering av verksamheten. Dessa uppgifter fullgöres av ett folkbildningsråd som bildades 1991 av Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolomas intresseorganisation och Landstingsförbundet.

De övergripande mål som skall gälla för statens stöd till folkbildning— en har angivits ovan. I riksdagsbeslutet underströks klart skillnaden mel- lan folkbildningens egna mål och målen för statsbidragen. Det ankommer på studieförbund och folkhögskolor att själva besluta om sina verksam- hetsmål, och det anges vara en särskild kvalitet hos folkbildningen att dessa mål skiljer sig åt, att de avspeglar skillnader i ideologi mellan de olika huvudmännen. Staten har i sin tur angivit målen för statsbidragen till folkbildningen, och dessa mål gäller — i samspel med studieförbun- dens och folkhögskolomas egna mål — för all verksamhet som får del av bidragen.

Enligt regeringens och riksdagens beslut om nytt statsbidragssystem för folkbildningen är en samlad uppföljning och utvärdering en nödvän- dig del av den statliga budgetprocessen. Den uppföljning och utvärdering som är av intresse för riksdag och regering skall därför relateras till den statliga bidragsgivningen. Folkbildningsrådet förutsätts följa upp och ut- värdera den verksamhet som sker med statsbidrag. Staten tar del av rådets bedömning i anslagsfrarnställningama, men gör också en egen bedöm— ning av materialet. Den bedömning som staten därvid gör är en viktig ut- gångspunkt för beslut om framtida resurstilldelning. Den kan också för- anleda en revidering av de mål som staten fastställt för sin bidragsgivning.

I statens bedömning är det naturligt att främst ställa frågor som t.ex. I vilken utsträckning har deltagare ur prioriterade målgrupper rekryterats? I vilken utsträckning har anordnarna förmått anpassa olika former av folkbildning till handikappades behov? Vilka ämnesområden och aktivi- teter har i första hand varit föremål för statligt stöd? I vilken utsträckning har de anordnare som nu får statligt bidrag visat öppenhet mot nya grup- per och ämnesområden? Vilka gränser har man satt upp mot oönskad verksamhet? Svar på dessa och liknande frågor förutsätts redovisas till staten av Folkbildningsrådet.

Enligt regeringens och riksdagens beslut skall staten även bedriva ett utvärderingsarbete som är helt frikopplat från det som folkbildningen själv skall svara för. Denna fördjupade utvärdering skall enligt beslutet ske regelbundet genom att regeringen lägger ut tidsbegränsade uppdrag t.ex. till en särskild utredare eller till en forskningsinstitution.

Folkbildningsrådet

I samband med dels Skolöverstyrelsens nedläggning, dels förändringen av villkoren för och administrationen av statsbidragen till folkbildning tog regeringen initiativ till informella samtal med Rörelsefolkhögskolomas intressorganisation (RIO), Folkbildningsförbundet (FBF) och Utbildningsdepartementet om hur bidragsfördelningen till studieförbund och folkhögskolor bäst skulle organiseras. Efter en tid anslöt sig Landstingsförbundet till dessa samtal. Som ett resultat av dessa samtal bildades Folkbildningsrådet under våren 1991 av FBF, Landstingsförbundet och RIO.

Enligt stadgarna är rådets uppgift att "...för medlemmarnas räkning fullgöra det som regering och riksdag kräver för att statsbidrag ska utgå till den verksamhet som bedrivs av studieförbund och folkhögskolor. Folkbildningsrådet kan vidare svara för andra uppgifter som medlem— marna uppdrar åt rådet att handlägga".

I förordningen om statsbidrag till folkbildningen (1991 :977) föreskrivs de uppgifter som staten förutsätter att rådet skall fullgöra:

* Folkbildningsrådet skall besluta vilka som skall få statsbidrag enligt förordningen och fördela tillgängliga medel mellan dem.

* Folkbildningsrådet skall varje år lämna en anslagsframställning till regeringen, varvid rådet skall följa de föreskrifter och anvisningar som re- geringen meddelar.

* Rådet skall kontinuerligt följa upp och utvärdera verksamheten i för- hållande till de syften som anges för statsbidraget och de villkor som fö- reskrivits för att statsbidrag skall utgå.

* Rådet skall lämna regeringen sådana sakuppgifter om verksamheten och sådan verksamhetsredovisning som behövs för uppföljning och ut- värdering, i enlighet med de föreskrifter och anvisningar som regeringen meddelar.

De arbetsuppgifter som de tre stiftande medlemsorganisationema har ålagt Folkbildningsrådet har under årens lopp vuxit i omfattning. Enligt verksamhetsplanen för l995/96 omfattar de följande områden: — Utbildningspolitisk bevakning, remisser och utredningar;

— Forsknings- och utvecklingsfrågor, bidrag till lokala projekt samt sam— verkan mellan forskning och folkbildning; — Samordning av folkbildningens internationella kontakter; — Extern information i frågor som rör folkbildningen; — Intern information, d.v.s. rådgivning och information till studieförbund och folkhögskolor;

— Centrala inforrnationsinsatser om folkhögskolomas kursutbud m.m. ge- nom Folkhögskolomas inforrnationstjänst.

|. 3 Frågor för folkbildningen — förslag om utvär- deringsmetod

Enligt regeringens och riksdagens beslut skall staten regelbundet ombe— sörja fristående utvärderingar av folkbildningen. Folkbildningsrådets och statens utvärderingar avses tillsammans utgöra underlag för statens beslut om bidrag till folkbildningen och om eventuell revidering av målen för den statliga bidragsgivningen.

I princip skall utvärderingarna avse hur folkbildningen lever upp till målen för statsbidraget. Riksdagsbeslutet om statsbidragen grundar sig emellertid också på att folkbildningen anses ha vissa egenskaper som mo- tiverar att verksamheten skall stödjas med statsbidrag. Utvärderingama bör därför också avse om folkbildningen besitter de egenskaper som an- ges som motiv för statsbidraget.

Vidare är det regeringen och riksdagen som bestämmer vilka motiv som skall ligga till grund för ett nytt beslut om statsbidrag och vilka mål som skall gälla för fortsatta bidrag. Utvärderingama bör därför också in- nefatta andra omständigheter som kan bedömas vara av betydelse för det kommande statliga beslutet även om de ligger vid sidan av de motiv och mål som gäller för de nuvarande bidragsreglema.

I betänkandet Frågor för folkbildningen (SOU 1993164) har en särskild utredare föreslagit principer och metoder för den statliga utvärderingen av folkbildningen för perioden 1994/95— 1996/97.

Eftersom statens stöd avser folkbildningen i sin helhet bör den statliga utvärderingen också ta sikte på helheten. Ansvaret för att de olika anord- narna fullgör sina uppgifter ligger hos deras huvudmän och hos dem själ- va. Det samordnade ansvaret för att följa upp och utvärdera deras presta- tioner ligger hos Folkbildningsrådet. Den särskilde utredarens förslag avser således folkbildningen i sin helhet.

Av ekonomiska skäl har förslaget stämts av mot Folkbildningsrådets utvärderingsplaner. Eftersom Folkbildningsrådets och statens utvärde- ringar har olika utgångspunkter vore det inte principiellt felaktigt om de

avsåg samma företeelser. Utredaren anser dock att resurserna används bättre om statens utvärdering avser områden som inte utvärderas av Folkbildningsrådet.

Utvärderingen skall enligt utredaren endast avse sådan verksamhet som stöds av statsbidrag enligt reglerna i SFS 1991:977, d.v.s. vad som kan kallas det obundna statsbidraget. Andra statliga bidrag är försedda med särskilda regler och syftar till att tillgodose speciella ändamål. Verksamhet som bedrivs med stöd av sådana bidrag bör därför utvärderas i annan ordning.

Utredarens förslag till utvärderingsområden avser att åstadkomma en kvalitativ utvärdering av folkbildningen, av prestationemas effekter och kvalitet. Eftersom det existerande statistiska materialet om folkbildning- en är relativt omfattande föreslås i betänkandet att den statliga utvärde- ringen i huvudsak bör inriktas på ett antal fördjupningsstudier.

Denna kvalitativa utvärdering bör enligt förslaget — i första hand avse verksamheten och deltagarnas uppfattning om denna, — utgå från deltagarens perspektiv,

— syfta till att ge staten underlag för ett framtida beslut om stödet till folk- bildningen och till att kontrollera att målen för stödet uppfylls av verk- samheten, — genomföras av en statlig kommitté eller enmansutredare, samt — till sitt förfogande få en kostnadsram om 5—6 milj.kr. motsvarande en promille av anslagen till statsbidragen under en treårsperiod.

Utifrån dessa utgångspunkter lämnar utredaren förslag om delar av folkbildningen som bör undersökas och metoder för insamling av data i de olika fallen. Genomförandet av de olika delprojekten bör enligt utred— ningsförslaget göras av fristående forskare och institutioner. De olika del- projekten bör emellertid hållas samman och kontinuerliga diskussioner bör föras med dem som åtar sig genomförandet, för att så långt möjligt säkerställa att underlaget blir relevant för utvärderingen. Resultaten bör vidare sammanställas och sammanvägas för att utmynna i en helhetsbe— dömning av folkbildningens förhållande till målen för statsbidragen.

Utredaren föreslår därför att antingen en kommitté eller en enmansut— redare med tillgång till en referensgrupp får ansvaret för utvärderingen. Eftersom den statliga utvärderingen är av stort intresse även för lands- tingen och kommunerna, i deras egenskap av stora offentliga bidragsgi- vare, bör företrädare även för dessa organisationer ges insyn i utvärderingsarbetatet.

Direktiven följer i stort utredarens förslag.

I. 4 SUFOs arbetssätt

Referensgrupp

Enligt direktiven kunde det vara lämpligt att utredaren till sitt förfogande hade särskilda referensgrupper för samråd, t.ex. för att klargöra och pre- cisera syftet med utvärderingen, följa utvärderingen av delprojekt eller göra samlade bedömningar av resultaten av olika delprojekt. Utredaren har valt att knyta en sådan referensgrupp till utvärderingen.

I referensgruppen har ingått fem forskare och universitetslärare som företräder beteendevetenskapliga, humanistiska, naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner: professorerna Lars Furuland och Roger Säljö, docenten Jan 0. Jonsson samt universitetslektorerna Michele Micheletti och Rolf Paulsson. Landstingsförbundet har företrätts av utredaren Marta Olsson och Svenska kommunförbundet av sektions- chefen Ants Viirman. Statens kulturråd har representerats av avdelnings- direktören Gudrun Wikström och Inrikesdepartementet (tidigare Civildepartementet) av kanslirådet Kent Ivarsson.

Eftersom folkbildningen är föremål för utvärderingen har den inte va- rit direkt företrädd i referensgruppen. De informella kontakterna har dock varit livliga, främst mellan SUFOS utredare och sekretariat och Folkbildningsrådets företrädare, men även med företrädare för studie— förbund och folkhögskolor.

Utvärderingsprojekt

I direktiven föreskrivs att utvärderingen skall läggas upp på det sätt som föreslagits i Frågor för folkbildningen. Inom ramen för den tid och de ekonomiska förutsättningar som givits uppdraget skall en så heltäckande bild av folkbildningen som möjligt eftersträvas. Utvärderingen skall vi- dare syfta till att belysa kvalitativa aspekter hos folkbildningen. Deltagarperspektivet skall betonas.

Resultaten av utvärderingen skall presenteras i ett sammanfattande do- kument som skall innehålla utredarens samlade analys och bedönming av om folkbildningen motsvarar de syften och villkor som staten har fast- ställt för statsbidragen. Om utredaren finner att utvärderingen ger anled- ning att överväga preciseringar eller förändringar av de nuvarande målen för den verksamhet som bedrivs med statsbidrag bör, enligt direktiven, förslag till detta redovisas.

I principbetänkandet, i remissyttrandena över det samt i direktiven till utredningen formuleras ett antal frågor som bör ställas och besvaras un- der den statliga utvärderingen. En central fråga gäller den långsiktiga be- hållningen av deltagande i folkbildningens verksamheter. En förutsätt- ning för att få en uppfattning om detta är att man vet något om deltagarnas förväntningar på verksamheten. Andra frågor som bör ställas gäller allmänhetens inställning till folkbildningen och deltagandet i annan vuxenutbildning. Syftet är dels att få perspektiv på frågan om deltagarnas förväntningar genom att ta reda på inställningen till folkbildning hos dem som inte har deltagit, dels att få en uppfattning om studieförbundens och folkhögskolomas förutsättningar att rekrytera deltagare främst ur de pri- oriterade grupperna.

Utredningen har valt att försöka besvara dessa frågor med hjälp av dels en stor riksomfattande intervjuundersökning, dels ett antal forsknings- projekt som har genomförts antingen av forskargrupper på högskoleinsti- tutioner eller i ett par fall av enskilda forskare.

Intervjuundersökningen, som har fokuserats på deltagarnas uppfattning om folkbildningsverksamheten och allmänhetens inställning till verk- samheten, har genomförts tillsammans med Statistiska Centralbyrån. Rapporten om undersökningsresultaten, Folkbildning och vuxenstudier, har skrivits av en av ledamöterna i SUFOS referensgrupp, Jan 0. Jonsson och av doktoranden Michael Gähler. Kostnaden för intervjuundersök- ningen och rapporten var sammanlagt drygt en miljon kronor.

Vid valet av högskoleinstitutioner för utredningens projekt har ambi- tionen varit att sprida dessa över landet till fler universitet och högskolor, för att därmed sprida kunskapen om och intresset för folkbildningen inom forskarvärlden. Detta har också lyckats: sex universitets- och högskolein- stitutioner på lika många orter är på olika sätt inblandade i SUFOS pro- jekt.

De flesta projekten avser studieförbundens verksamhet. En anledning till detta är att studiecirklarna berör betydligt fler människor än folkhög- skolomas kurser. En viktigare anledning är emellertid att den statistiska och vetenskapliga kunskapen om cirkelverksamheten och i synnerhet om cirkeldeltagarna är mindre omfattande än motsvarande kunskaper om folkhögskolomas verksamhet.

Folkbildningsverksarnhetens betydelse för samhället är en övergripan- de fråga. Mer konkret kan man ställa frågor om verksamhetens betydelse för en kommun. Vad tror man skulle hända t.ex.om cirkelverksarrrheten inte fanns i kommunen? I ett av utvärderingsprojekten har några olika ty- per av kommuner valts ut för djupstudier, en i glesbygd, en mellanstor kommun och en förort i ett storstadsområde. Rapporten heter Cirkelsamhället och projektet har genomförts av doktoranden Eva

Andersson, fil.dr Ann—Marie Laginder, professor Staffan Larsson och uni— versitetslektor Gunnar Sundgren. Kostnaden för projektet var samman— lagt nästan 1,2 milj.kr.

Andra frågor som bör ställas gäller studieförbundens och folkhögsko- lomas arbete med att förverkliga de mål som formulerats, dels av folk- bildningsorganisationema dels av staten. I ett av projekten, Folkbildning som institution, behandlas dessa frågor specifikt av doktoranden Alvar Svensson, men i alla projekt kommer målfrågoma in i större eller mindre utsträckning eftersom de är centrala för folkbildningen. Folkbildningsrådets roll när det gäller implementeringen av de mål som uppsatts av och för folkbildningen har undersökts av fil. dr Lena Lindgren. Rapporten heter F olkbildningsrådet ”i myndighets ställe ”.

Hur ser innehållet och arbetssättet i studiecirklarna resp. folkhögskole- kursema ut? När det gäller studiecirklarna har utredningen intresserat sig främst för de samhällsinriktade och de estetiska cirklarna. Demokratiaspekten är central i folkbildningsarbetet och den bör vara sär— skilt viktig i de samhällsinriktade studiecirklarna. Doktoranden Petros Gougoulakis, under vetenskaplig ledning av universitetslektorerna Lena Borgström och Robert Höghielm, har undersökt dessa studiecirklar. Rapporten heter ”man lär sig mer än man tror genom att trajfas”.

Den estetiska cirkelverksamheten omfattar en stor del av den totala verksamheten. Ibland har tvivel framförts på möjligheten och ambitionen att genomföra en verksamhet som inte består i enbart färdighetsträning el— ler enbart förfa'rdigande av föremål för eget bruk eller försäljning. Universitetslektor Louise Waldén och fil. dr Yvonne Andersson har ge- nomfört en studie som heter Kunskapssyn och samhällsnytta i hant- verkscirklar och hantverksuto'vande. Fil. lic. Thomas Öhlund har gjort en studie av Rockmusik som folkbildning.

Studiet av folkhögskolorna har samlats till ett större projekt som ge— nomförts av en forskargrupp på pedagogiska institutionen i Umeå. Rapporten som heter Värden i folkhögskolevärlden har skrivits av fil. dr Ragnhild Nitzler, doktoranden Inger Landström, fil. dr Inger M. Andersson och högskoleadjunkt Ulrika Eriksson. Forskarna har djupstu- derat tio folkhögskolor över hela landet, som representerar olika typer av rörelseskolor och landstingsskolor. Deltagarnas uppfattning om verksam— heten är en huvudfråga, liksom deras bakgrund och motiv att följa en folkhögskolekurs, men forskarna har också studerat folkhögskolomas sätt att uppfylla de mål som satts, deras pedagogiska arbete, samt valet av in- nehåll i kurserna. Kostnaden för folkhögskoleprojektet var nästan en mil- jon kr.

Folkbildningsrådets projekt

SUFO har, främst av resursskäl, avstått från att studera vissa företeelser inom folkbildningen, därför att Folkbildningsrådet har tagit initiativ till studier inom dessa områden.

Studieförbunden anordnar vid sidan av studiecirklar även kulturpro- gram (se ovan avsnitt 1.2). Folkbildningsrådet har satt igång ett projekt som heter Bildningskultur — Folklig kultur. Om kulturverksamhet i studi- eförbund och folkhögskola. Inom ramen för detta projekt kommer även kulturprogrammen att studeras. Projektet, som leds av fil.dr Birgitta Ekman vid Mälardalens högskola, beräknas vara slutfört 1998. Kulturprojektets syfte är - att beskriva omfattning och inriktning av den kulturverksamhet som fö- rekommer inom folkhögskola och studieförbund; — att jämföra kulturverksamheten 1990/91, 1991/92 och 1994/95 med den kulturverksamhet som förekom 1980/81,1981/82 och 1984/85; — att i ett regionalt/lokalt perspektiv söka förklara och förstå kulturverk- samhetens betydelse och funktion på organisations- och lokalsamhällsnivå; — att i ett medborgarperspektiv söka förklara och förstå kulturverksamhe— tens betydelse och funktion på individ/deltagarnivå.

Folkbildningsrådet har vidare initierat och finansierat en studie av den pedagogiska processen i studiecirkeln, Lärande i studiecirklar. Projektet, som leds av universitetslektorerna Lena Borgström och Robert Höghielm vid Lärarhögskolan i Stockholm, skall enligt planerna slutrapporteras vå- ren 1997. Studien omfattar tre huvudfrågor: Vad är det för slags kunskap deltagandet i studiecirkel ger? Hur förvärvas kunskaperna? Varför lär man det man lär? En central fråga är hur det "pedagogiska klimatet" for- mas i studiecirkeln. I samband med detta aktualiseras en rad faktorer som har ett avgörande infiytande, t.ex. ramfaktorer, ledaren, gruppdynamik, deltagarförväntningar, deltagarinflytande.

En av de prioriterade målgruppema för folkbildningen är deltagare med funktionshinder. Våren 1994 beslutade Folkbildningsrådet att avsät- ta medel för studier rörande folkbildningens arbete med dessa deltagare. SUFO avstod därför från att genomföra en särskild studie av folkbild- ningsarbetet med funktionshindrade.

Fil. lic. Hans Dahlgren på Göteborgs universitet genomförde på Folkbildningsrådets uppdrag en studie som omfattar samtliga studieför- bundsavdelningari sex kommuner samt 44 folkhögskolor. Enligt rappor- ten3 framgår det tydligt att det är i de större städerna, Lund, Stockholm

3 Folkbildningen och deltagare med funktionshinder, rapport nr 1995:09 och 10, Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet

och Umeå, samt i viss mån Arvika, som möjligheten till "fritt" val av stu- dieförbund är störst. I glesbygden finns inte mycket att välja på, om det överhuvud finns något. Statistiken inom studieförbunden och Folkbildningsrådet visar att det är främst ett par studieförbund som ge- nomför verksamhet för och med deltagare med funktionshinder.

Några av Folkbildningsrådets projekt har slutförts och rapporterna be- skrivs kortfattat i avsnitt II.2. Det ena projektet är omfattande och stude- rar delvis samma företeelser som SUFOS intervjuundersökning och vissa av SUFOs projekt. Rapporten, som har skrivits av fil.dr Lena Lindgren, heter Kan en filthatt stärka demokratin? Om mål och ideal i folkbildning4. Det andra projektet, som har genomförts och rapporterats av fil.dr Per Hartman, är mer begränsat i tid och omfattning. Det syftar till att beskri- va studiearbetet i några folkrörelseanknutna föreningar5.

I. 5 Uppläggningen av SUFOS betänkande

Redovisningen av SUFOS arbete med den statliga utvärderingen av folk— bildningen publiceras i samrnanlagt sex delbetänkanden och ett slutbe- tänkande. Ett delbetänkande, Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995: 141), innehåller resultat från den intervjuundersökning som kortfat- tat beskrivits ovan. De fem övriga delbetänkandena innehåller rapporter från en eller fiera av de forskningsprojekt som också omtalats ovan. Forskarna ansvarar själva för innehållet i dessa delbetänkanden. De heter Cirkelsamhället (SOU 1996:47), Värden i folkhögskolevärlden (SOU 1996:75), Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hant- verksuto'vande (SOU 1996:122), Folkbildningens institutioner (SOU 1996:127) samt Tre rapporter om studiecirklar (SOU 1996:154).

I kap. 11 nedan finns sammanfattningar av forskningsprojekten och rap- porten från intervjundersökningen. Dessa sammanfattningar har skrivits av forskarna och de ansvarar för innehållet på samma sätt som de ansva- rar för sina forskningsrapporter.

De analyser och slutsatser som finns i kap. III bygger i stor utsträck- ning på forskningsrapportema och resultaten i intervjuundersökningen. Även forskningsresultaten från vissa av Folkbildningsrådets utvärde- ringsprojekt ligger till grund för de analyser och slutsatser som redovisas i detta betänkande.

4 Carlsson Bokförlag 1996 5 Hartman P. Studier i förening, Linköpings universitet 1996

Referensgruppen har under hela utredningsarbetet bidragit med syn- punkter som också ligger till grund för slutsatserna. Ansvaret för den analys och de slutsatser som publiceras i detta betänkande ligger dock helt hos utredaren.

II Underlaget för utvärderingen

II. 1 Rapporterna

I detta avsnitt presenteras sammanfattningar av rapporterna från forskningsprojekten och från SUFOS intervjuundersökning. Sarn— manfattningama har skrivits av forskarna som också ansvarar för inne- hållet, på samma sätt som när det gäller rapporterna.

Folkbildning och vuxenstudier. Rekrytering, om- fattning, erfarenheter

av Jan 0. Jonsson och Michael Gähler

Huvuddelen av de analyser som genomförts i delbetänkandet Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995:]41) baseras på en inter- vjuundersökning gjord av SCB på uppdrag av SUFO 96, kallad ”Fritid och fritidsstudier". Intervjupersonema tillfrågades om sitt deltagande i vuxenutbildning generellt och i folkbildning — studiecirklar och folkhög- skolor — speciellt. En stor del av frågorna var av utvärderande karaktär, eftersom ett bärande syfte var att studera hur deltagarna upplevde olika studieforrner. Intervjuerna genomfördes under februari 1995 via telefon med ett slumpvis urval av 3.000 vuxna svenskar, 18—75 år, plus ett regio- nalt tilläggsurval på 1.000 personer. Bortfallet var 20.1 procent vilket medför att i riksurvalet totalt 2.435 personer medverkade. Av dessa be- svarade 185 (7.6%) en reducerad intervjublankett, främst på grund av Språksvårigheter. Vissa analyser är också gjorda på de så kallade Levnadsnivåundersökningarna (LNU) vid Institutet för social forskning.

Delbetänkandet redogör för huvudresultaten av den empiriska studien, som också beskrivs mer ingående i bilagor. Betänkandet sammanfattas

nedan som svar på sju frågor om vuxenutbildning och folkbildning. Utöver detta ingår en diskussionsdel som berör rekryteringsprinciper och -ideologier, kravnivåer samt metodfrågor.

I . Vilken omfattning har vuxenutbildningen?

Vuxenstudier är en betydande fritidsverksamhet för svenskarna. Cirka 75 procent av dem mellan 18—75 år har någon gång gått en studiecirkel och vi beräknar att lite drygt 20 procent, eller cirka 1.2 till 1.3 miljoner indi- vider, var aktiva i sådan utbildning under år 1995. Den övervägande de- len av dem som någon gång gått en studiecirkel deltar bara sporadiskt, men för 10 procent är studiecirkelaktiviteten reguljär och för runt 5 pro- cent tycks den i det närmaste dominera fritiden.

Studiecirklarna är den helt dominerande studieformen antalsmässigt, men flera andra typer av studier är också vanliga. Drygt 25 procent av den vuxna befolkningen har någon gång gått en facklig kurs, 20 procent har deltagit i komvuxutbildning och mer än 10 procent har någon gång stu- derat i brevskola e.d., gått folkhögskolekurser, respektive gått en högsko- leutbildning på fritiden. Om vi också räknar sådan vuxenutbildning som inte alltid är frivillig blir de totala talen mycket större. Detta beror främst på att kurser och internutbildning arrangerade av arbetsgivaren är en be- tydande verksamhet: närmare hälften av de anställda genomgår någon sorts kurs under ett kalenderår och cirka 18 procent går en utbildning längre än sju dagar. Därtill kommer att 15 procent någon gång deltagit i arbetsmarknadsutbildning.

Självklart är det så att det totala antalet utbildningstillfallen är ojämnt fördelat i befolkningen. Många studerar ofta och mycket, andra inte alls. Våra resultat tyder på att ungefär 14 procent aldrig har deltagit i någon form av vuxenutbildning. Andelen som bara deltagit någon enstaka gång är mycket större. Exempelvis har cirka 26 procent aldrig deltagit i någon vuxenutbildning utöver studiecirklar, och inte deltagit i en sådan under de senaste tio åren. Inskränker vi oss till att studera de tre senaste åren är motsvarande andel drygt 35 procent, d.v.s. mer än var tredje svensk mel- lan 18—75 år har inte genomgått någon form av vuxenstudier alls under de tre senaste åren (vi räknar då inte företags- eller branschintem utbildning, däremot ingår arbetsmarknadsutbildning).

2. Vilka är det som är aktiva i vuxenutbildning och folkbildning?

När vi studerar dem som är högaktiva i vuxenutbildning i stort visar det sig att rekryteringen är såväl könsmässigt som socialt sned. Kvinnor deltar

mer än män, tjänstemän mer än arbetare, och högutbildade mer än lågut- bildade. Därutöver är huvudstadsbor mindre aktiva än andra och de som har barn i förskoleåldem likaså. Skillnaderna är rätt stora, exempelvis är oddset att vara högaktiv det tredubbla för personer med postgymnasial ut- bildning jämfört med personer med förgymnasial skolning kortare än nio år (även när vi tar hänsyn till, d.v.s. kontrollerar för, kön, ålder, samhälls- klass, ortstyp, sysselsättrringsstatus och familjetyp). Motsvarande skillnad mellan okvalificerade arbetare och tjänstemän är ungefär två till ett, med- an kvinnor har ungefär 50 procents högre odds än män.

Omfattningen av den sociala och utbildningsmässiga snedrekrytering- en är dock svår att bestämma eftersom vi inte vet i vilken utsträckning vuxenstudierna lett till att deltagarna förändrat sin sociala position och höjt sin allmänna utbildningsnivå. De som gjort detta korrrrner att klassi- ficeras i sin nya position och därmed förväxlar vi en beskrivning över vil- ka grupper som rekryteras till en vuxenutbildning med en bild över vilka grupper som faktiskt har erfarit sådan. Detta problem kan man bara kom- ma tillrätta med genom fördjupade studier med en longitudinell ansats.

När vi specialstuderar rekryteringen till studieförbundens cirklar finner vi att den är märkbart jämnare än till vuxenutbildning i stort. Detta beror troligen på att förkunskapskraven knappast utesluter någon samt på att kostnaderna är försumbara, till stor del därför att utbildningen är koncen— trerad till kvällstid och därmed går att kombinera med yrkesarbete. De som är högaktiva kommer visserligen oftare från tjänstemannaklassema, men deras försteg är mindre än för vuxenutbildning generellt och det finns i stort sett ingen skillnad mellan hög- och lågutbildade. Däremot är kvinnodominansen högre i studiecirklar — kvinnors benägenhet att vara högaktiva är hela 80 procent högre än mäns — och Stockholm är något mer underrepresenterat.

För studiecirklar varierar dock rekryteringen med ämnesområde. När vi gör en enkel uppdelning mellan cirklar som förmedlar "allmän med— borgerlig bildning" (främst samhällsinriktade ämnen) och dem som byg— ger på "estetisk-kulturell verksamhet", visar det sig att rekryteringen till det förra ämnesområdet är socialt skevare — framför allt tjänstemän och jordbrukare överväger. De estetisk-kulturella cirklarna domineras rätt kraftigt av kvinnor samt av personer med medelhög utbildning. Arbetare är den enda samhällsklass som oftare deltar i estetisk-kulturell än i all- män—medborgerlig Studieverksamhet (som vi definierat dessa). Under an- tagandet att det är de senare cirklarna som mer direkt stärker individers politiska resurser, kan studiecirkelverksamheten bidra till att öka klassklyftorna i den bemärkelsen (denna farhåga skall dock inte överdri- vas, jfr. diskussionen i avsnitt III.2 i delbetänkandet).

3. Vilken syn har människor i allmänhet på vuxenutbildning och folkbild- ning?

Värdet av vuxenutbildning framstår som högt i medborgarnas ögon. Närmare hälften av vuxna mellan 18 och 75 år instämmer i påståenden om att sådan utbildning skulle kunna vara till nytta i jobbet samt bidra till ökade kunskaper om miljö och samhälle. Däremot är det rätt få som me- nar att vuxenstudier skulle leda till ett ökat engagemang i politiska frågor, eller till en rikare fritid. Det hindrar givetvis inte att vuxenstudier kan ha sådana konsekvenser.

Den instrumentella synen på vuxenutbildning i stort tycks inte gälla studiecirklar i samma utsträckning: närmare 60 procent menar att man i dessa cirklar mest studerar ämnen som man har nytta av på fritiden. I öv- rigt är det intressant att notera att många (över 40 procent) instämmer i påståendet att deltagarna bestämmer mer än cirkelledarna hur man skall arbeta, men att andelen är högre bland icke-deltagama. Här kan man an— ta att schablonbilden av studiecirkeln som en deltagarstyrd verksamhet måhända har en fast grund i verkligheten, men att erfarenheterna från att deltaga ändå justerar denna bild något — studierna påminner mer än vän- tat om "vanlig" undervisning.

En ofta omfattad åsikt är att cirkelledarna har bristande kunskaper i ämnet. Men absoluta nivån (45 procent) utgör knappast något starkt be- lägg för någon utbredd inkompetens. Dels arrangeras många cirklar av grupper där alla deltagare "står på samma nivå" (vilket är i linje med stu- diecirkeltraditionen att man inte skall lära sig av en utomstående auktori- tet), dels hävdar 90 procent faktiskt att cirkelledarens kunskaper i den se- naste cirkeln de genomgick var tillräckliga. Det är möjligen något oroväckande att åsikten om cirkelledamas bristande kunskaper delas av fiera i gruppen deltagare, jämfört med icke-deltagare.

När det gäller folkhögskolorna betonar särskilt de som deltagit i såda- na studier att skolan lägger större vikt vid personlighetsutveckling än vid faktakunskaper. Den allmänna uppfattningen är annars att folkhögskolee— levema är sådana som till stor del har misslyckats i den vanliga skolan, att lärarna är mer engagerade — men möjligen mindre objektiva — samt att skolorna har en ganska tydlig politisk eller religiös inriktning. Allmänhetens bild är inte "förvrängd" på så sätt att den förstorar folk- högskolomas särart, tvärtom är det de som studerat vid dessa skolor som främst lyfter fram skillnaderna gentemot den vanliga skolan.

4. Deltagare i folkbildning — vilka är deras erfarenheter av sina studier?

De som bedrivit folkhögskolestudier är mycket positiva till såväl studie-

formen som arbetsformer och lärare. Vissa bedömare skulle möjligen bli bekymrade över att endast hälften av alla som deltagit i längre folkhög- skolekurser anger att de fick vara med och bestämma utbildningens upp- läggning. Även när det gäller studiecirklarna förefaller folkbildningside- alet om deltagarstyming att inte riktigt överensstämma med verkligheten. Vi bör betona att Fritidsstudieundersökningen inte räcker till för några säkra slutsatser om graden av deltagarstyming, men våra resultat stöds av en undersökning av Lindgren (1995).

Cirka 12 procent av dem som deltagit i studiecirklar uttrycker tvivel över utbildningsinslaget i undervisningen (de anser att man ”mest pratar" och inte "bedriver planmässiga studier"). Därutöver menar så många som var fjärde deltagare att cirkelledarna kunde ställt högre krav på deltagar— na, medan nästan inga menar att studietakten eller kraven var för högt ställda. Sammantaget ger resultaten visst fog för att hävda att många stu- diecirklar ligger på en alltför låg nivå och att det kunskapsmässiga utby- tet för många deltagare varit för litet. När vi betänker studiecirkelverk- samhetens enorma omfattning är det inte så konstigt att vi får detta resultat — i många cirklar är det sannolikt en mycket stor variation i för- kunskap bland deltagarna. Avvägningen mellan kravnivå och rekryte- ringsstrategier diskuteras i delbetänkandet.

5. Vilka är det som inte deltar i vuxenutbildning?

De som aldrig deltagit i någon form av vuxenstudier (cirka 14 procent i vårt urval) finner vi delvis i de grupper som i analysen över högaktiva framstod som underrepresenterade. Således är de med arbetaryrken, lägre utbildning, samt boende i Storstockholm oftare icke-aktiva än andra. En viktig skillnad är dock att olikheterna mellan samhällsklasser, utbild- ningskategorier och ortstyper är större när det gäller icke-aktivitet än när det gäller hög aktivitet. Det tyder på att barriären att pröva på vuxenstu- dier är mer beroende av bakgrundsförhållanden än intensiteten i Studiein— tresset bland dem som väl brutit denna barriär.

Det finns även andra skillnader mellan analyserna av högaktiva re- spektive icke-aktiva. Kvinnor är ofta högaktiva men är i samma grad som män icke-aktiva. Bland de äldre, liksom bland ensamstående, Enner vi både en benägenhet att delta ofta och att inte delta alls. Detta kan bero på att dessa grupper är polariserade med avseende på hälsotillstånd och so— cialt utanförstående.

Det framstår som särskilt viktigt att studera vuxenutbildningens sprid- ning bland befolkningsgrupper som är utsatta av olika skäl. Vi har därför specialstuderat handikappade, invandrare, ensamstående mödrar, unga

lågutbildade samt arbetslösa. Generellt sett tyder resultaten på att vuxen- utbildningen verkligen når dessa grupper — handikappade är till och med något oftare högaktiva än andra. Det finns dock en kvardröjande farhåga när det gäller personer födda i utomnordiska länder. De uppvisar överlag en låg studieaktivitet, med en hög andel icke-aktiva. Våra analyser kan dock inte ta hänsyn till att de genom att ha varit bosatta kortare tid i lan- det än jämnåriga födda i Sverige också har haft mindre möjligheter att skaffa sig erfarenheter av vuxenstudier.

Unga lågutbildade utmärks också av en låg studieaktivitet, men våra slutsatser där är att det inte frnns anledning att befara något mer perma- nent utanförstående. Sammantaget anser vi att våra resultat (tillsammans med andra uppgifter) ändå starkt talar för att såväl utomnordiska invan- drares som ungdomars studieaktivitet i cirklar och annan vuxenutbildning borde utredas ytterligare. Detsamma gäller de arbetslösas deltagande, främst i perspektiv av den långvarigt höga nivån på arbetslösheten.

6. Vilket samband jinns det mellan aktivitet i vuxenstudier och andra om- råden inom samhällslivet?

När vi ser deltagandet i studiecirklar/kurser som ett fritidsintresse och frå- gar oss om det är "besläktat" med andra dylika intressen, finner vi ett klart mönster. Det finns en "kulturell dimension" som innefattar vuxen— studier, bokläsning, besök på muséer/teatrar/konserter /utställningar, samt körsång/trakterande av musikinstrument. De som är aktiva rnom det ena området tenderar att också vara det inom de andra. Även när vi elimine— rar samvariationen med samhällsklass, utbildning, ortstyp, m.fl. bak- grundsfaktorer framträder detta mönster. Vuxenstudier tangerar därmed det som ibland kallas "finkultur", men våra analyser visar också att det in- te är den mest privilegierade samhällsklassen eller de med den högsta ut— bildningen som oftast deltar, utan de som ligger "nivån under".

Men vuxenstudieaktivitet har också ett positivt samband med andra fri— tidsaktiviteter än kulturella, även om dessa samband är svagare och i vis- sa fall inte statistiskt Säkerställda. Detta talar för att det finns en allmän aktivitetsdimension. Vi kan därmed avfärda hypoteser om att det finns ge- nerellt verkande kompenserande mekanismer som gör att individer ten- derar att antingen göra det ena eller det andra på sin fritid. Att det finns ett genomsnittligt positivt samband mellan olika aktiviteter utesluter dock inte att engagemang i andra fritidsaktiviteter för många ändå kan vara ett alternativ till vuxenstudier.

På motsvarande sätt som för fritidsaktiviteter, fastän inte lika påtagligt, finns det ett generellt positivt samband mellan deltagande i organisa-

tionslivet och i vuxenstudier. Det är främst medlemmar och aktiva i poli- tiska föreningar, pensionärsorganisationer och ”andra föreningar" (t.ex. hobbyföreningar), samt i viss mån fackmedlemmar som ofta deltar i vux- enstudier. En av anledningarna till resultatet kan vara att aktiviteterna in- om dessa organisationer ofta bedrivs i form av studiecirklar.

Aktivitet i vuxenutbildning har också ett positivt samband med politis- ka resurser och samhällsinriktad aktivitet. De som har talat inför ett mö- te, de som upplever sig kunna överklaga ett myndighetsbeslut, samt de som röstade i senaste riksdags- och kyrkofullmäktigevalet är i genomsnitt mer aktiva i vuxenstudier än andra. Detta gäller också när vi jämför indi— vider med samma utbildning, samhällsklass, ålder, kön m.m. Vi har tyvärr inga möjligheter att avgöra om dessa former av deltagande i samhällslivet befordras av vuxenstudier, eller om det snarare är så att personer som är allmänt intresserade av samhällsfrågor också attraheras av kurser och stu- diecirklar. Våra analyser ger dock anledning att formulera hypotesen att vuxenutbildning faktiskt leder till ökade politiska resurser.

7. Vilka är skälen för att inte delta i vuxenutbildning?

Vilka skäl kan det då finnas för att inte delta i vuxenutbildning? När vi frågar dem som varken deltagit eller hyser planer att delta, tycker vi oss kunna se en klar dominans av intresserelaterade skäl (även om forrnule- ringarna ibland är annorlunda). Det är inte ovanligt att också nämna tids- skäl, men när vi söker mäta tidsbrist på ett mer objektivt sätt — via frågor om arbetstid, hushållsarbete och skiftarbete — finner vi inget stöd för det- ta. Inte heller deltar ensamstående med (ett givet antal) barn mindre än sammanboende par. Däremot är kvinnor som har barn i förskoleåldem mindre studieaktiva, speciellt är de mindre ofta högaktiva. Vår slutsats är att tidsskäl generellt sett inte uppträder som en restriktion, snarare är det så att vissa prioriterar andra fritidssysselsättningar än studier.

Det är troligen inte heller en principiellt negativ inställning till vuxen- studier som avhåller människor från att delta — även de icke-aktiva in- stämmer relativt ofta i påståenden om att vuxenutbildning skulle ha posi- tiva effekter för dem. Det är också osannolikt att ett begränsat utbud kan förklara icke—deltagande, eftersom närmare 80 procent av dem som inte deltar menar att man kan studera vilket ämne som helst i studiecirkel- form.

Arbetslöshet och handikapp tycks inte heller kunna förklara icke—del- tagande i vuxenutbildning. Inte heller finner vi några belägg för att fysiskt eller psykiskt ansträngande arbeten skulle påverka benägenheten att del- tai studiecirklar/kurser på fritiden och vi hittar bara få och osystematiska tecken på att det intellektuella innehållet i arbetet skulle ha några sådana

effekter. Slutligen har vi sökt testa huruvida ekonomiska faktorer spelar in, men vi finner i stort sett inget stöd för antagandet att de icke-aktiva skulle dra sig för att studera av sådana skäl. Här änns dock undantag som kan vara värda att notera, exempelvis tycks ekonomiska resurser inverka på studiedeltagandet hos personer med arbetaryrken.

Våra resultat innebär inte att det inte änns människor som står inför på— tagliga studiehinder i form av exempelvis sjukdom, handikapp, tidsbrist eller små ekonomiska resurser. Resultaten talar dock mot att dessa feno- men utgör generella förklaringar — det är så att säga i stort sett lika många med dessa problem som utan, som inte studerar. Slutsatsen är därför inte att varenda människa som har intresse av vuxenutbildning också kan del- ta, utan att det inte änns några enkelt identiäerbara studiehinder.

Istället för studiehinder, som kan antas bero på kostnader, tidsrestrik- tioner och begränsad sannolikhet att lyckas i studierna, är det troligen skillnader i de förväntade belöningarna som förklarar varför vissa deltar och andra står utanför vuxenutbildningen. Dessa belöningar innehåller två skilda dimensioner, egenvärdet av utbildningen och externa belöning- ar. Den snedrekrytering som vi änner även till studiecirklarna — t.ex. de samhällsimiktade — kan troligen till en del förklaras av att nyttan av sådan utbildning i arbetet i genomsnitt är högre för tjänstemän. Det är framför allt tjänstemän på mellannivå samt lägre tjänstemän som ofta deltar i fri- tidsstudier, kontrollerat för en lång rad andra faktorer, däribland ålder, ut- bildningsnivå, arbetsvillkor och ekonomiska resurser. Till en stor del tor— de dock skillnaderna i deltagande spegla olika intressen; men om utbudet av kurser t.ex. är orienterat mot kvinnor och/eller medelklassen kan ändå studieförbunden påverka rekryteringen.

Det är svårt att på basis av analyserna av studiehinder rekommendera några utbildningspolitiska åtgärder för att bredda rekryteringen till vux- enutbildningen. Det har legat något utanför vårt syfte att specialstudera alla längre former av vuxenutbildning (t.ex. längre komvuxutbildningar), men det är sannolikt att snedrekryteringen för sådana utbildningar skulle kunna åtgärdas genom att sänka kostnaderna. När det gäller de mest ut— bredda vuxenstudieformema, framför allt studieförbundens cirkelverk— samhet, änns det knappast någon generell åtgärd som skulle nå dem som står utanför. Detta gör det troligt att uppsökande verksamhet och riktade aktioner är en mer rimlig metod, även om den kan vara både komplice— rad, dyr och tidskrävande (jfr försöken med FÖVUX, beskrivna i Boethius 1972).

Studieförbundens roll i vuxenutbildningen - re- flektioner i anslutning till en analys av ULF-data

av Kjell Rubenson

Med hjälp av SCB:s Undersökning av levnadsförhållanden (ULF) analy- serades hur rekryteringen till studieförbundens cirkelverksamhet och an— nan vuxenutbildning gestaltat sig sedan mitten av 1970-talet. Jämförelser mellan ULF-data och andra källor har visat på en viss underrapportering i ULF för studiecirklar. Frågans utformning i ULF är av sådan karaktär att det är högst troligt att personer som deltagit i t.ex. ett studieförbunds körsångsaktivitet eller en föreningskurs inte uppfattat att hon/han i själva verket varit registrerad som cirkeldeltagare. Det änns anledning att anta att underrapporteringen sett likadan ut vid de olika mättillfällena och att det därför är möjligt att göra jämförelse över tid. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma att deltagarsiffroma i denna studie därför inte är di- rekt jämförbara med dem som redovisas av Jonsson och Gähler i Folkbildning och vuxenstudier. Rekrytering, omfattning och erfarenheter.

Befolkningens alltmer stigande utbildningsnivå och betoningen av hu— mankapitalet diskuterades i relation till rekryteringen till studiecirklar och andra former av vuxenutbildning. Kopplingen mellan deltagande i studi- ecirkelverksamhet och engagemang i folkrörelser, föreningar och politi- ken berördes kortfattat. Ett försök gjordes också att beakta rekryteringen utifrån ett longitudinellt perspektiv.

Som en bakgrund till de empiriska analyserna diskuterades kortfattat hur synen på folkbildningens särart och målsättning utvecklats varvid konstaterades att:

— betoningen av rörelseanknytning har förstärkts — trots ökad betoning av rörelseanknytning har folkbildningen också i ökad utsträckning utnyttjats för att nå allmänna politiska mål och påver- kas härmed naturligtvis av intressen utanför folkrörelsema — situationen inom det allmänna skolväsendet har starkt påverkat stats- makternas syn på folkbildningens uppgift

— folkbildningens fördelningspolitiska ambition betonas i policydoku- ment trots nedtoning av vissa av instrumenten för att förverkliga dessa mål

— kopplingen till arbetslivets utveckling har setts som central i den för- delningspolitiska ambitionen.

I syfte att teckna en bakgrund till deltagandets utveckling granskades också utvecklingen av generella anslag till folkbildning och vuxenutbild- ning. Under den fördelningspolitiska perioden var folkbildningen liksom annan vuxenutbildning, jämfört med andra utbildningsformer, mycket gynnad. Under 1980-talet steg anslagen till studieförbunden mindre än vuxenutbildningsanslaget i sin helhet och istället var det den kommunala vuxenutbildningen som expanderade snabbast. Om 1970—talet var vuxen- utbildningens och studieförbundens årtionde har ökningen under de se- naste tio åren främst skett inom skolväsendet och den högre utbildningen. Studieförbundens möjlighet att rekrytera utsatta grupper har, förutom in- skränkningar i generella anslag, också försvårats av nedskärningar av de korta studiestöden under 1990-talet. 1995/96 var statsbidragen till dessa stöd 40 procent lägre än vid dess införande 1976/77. Rekryteringen till studiecirklar under 1990—talet bör sålunda ses i ljuset av att studieförbun- den förlorade sin prioriterade ställning. Följden härav är att möjligheter— na att förverkliga de fördelningspolitiska målen försvagats.

Samhörighet med folkbildningsrörelsen

Nästan hälften av den vuxna befolkningen sade sig 1991 inte känna nå— gon gemenskap alls med folkbildningsrörelsen medan ungefär en femte— del upplevde mycket stark samhörighet. Vid en jämförelse mellan de oli- ka rörelserna hamnar folkbildningsrörelsen i mitten. Svenska folket kände samhörighet med i första hand idrottsrörelsen, miljörörelsen och internationella hjälprörelsen och i viss mån också fackföreningsrörelsen och fredsrörelsen. Däremot var man förhållandevis ljummare till frikyr— ko-, nykterhets- och kvinnorörelsen. Med undantag för idrotts- och fack- föreningsrörelsen kände kvinnorna större gemenskap med de olika rörel- serna. Med tanke på folkbildningens framtid är det oroande att samhörighetskänslan förefaller sämre utvecklad bland yngre än äldre per- soner.

Folkbildningens roll i vuxenutbildningen

Trots den differentiering som skedde av vuxenutbildningen i och med 1967 års reform kom studieförbunden att förbli en dominerande kursar- rangör. Den explosionsartäde utvecklingen av personalutbildningen sedan mitten av 1980-talet orsakade emellertid en dramatisk förändring av vux- enutbildningens struktur. Utvecklingen mot den s.k. informationsekono- min med ökade krav på arbetskraftens kompetens återspeglas i för-

ändringarna i vuxenutbildningens struktur med en alltmer dominerande roll för personalutbildningen. Detta har inneburit att en allt större del av vuxenutbildningen ligger utanför statens direkta inflytande och styrs av andra mål, i detta fall produktions- och lönsamhetskriterier. Vidare har ut- vecklingen av uppdragsutbildning och utnyttjande av folkbildning och allmän vuxenutbildning i arbetsmarknadspolitiska syften inneburit att den av samhället tillhandahållna vuxenutbildningen knutits närmare arbetsli- vet. Nedgången i cirkelverksamheten, liksom motiven för att söka sig dit, kan ses som en utveckling från en kollektivistisk kunskapsinhämtning i riktning mot mer individuella former och från självbildning till utbildning och yrkesutbildning.

Förändringar i deltagarstruktur 1975-1993

— Under perioden har det skett en dramatisk förändring i riktning mot ett allt högre relativt deltagande bland personer 60 år och äldre i studiecir- klar. — Helt i enlighet med vad som genomgående rapporterats i litteraturen är deltagandet högst bland de högskoleutbildade och lägst bland dem med endast en förgymnasial utbildning. Det är emellertid intressant att notera att skillnaden med avseende på utbildningsnivå är betydligt mindre för studieförbundens verksamhet än för kompetensgivande utbildningar, kur- ser anordnade av arbetsgivaren eller vuxenutbildning totalt. — Anslutningen till studiecirklar har genomgående dominerats av lantbru- kare vars benägenhet att delta 1993 vari det närmaste fyra gånger så hög som icke facklärdas. Efterhand har skillnaden mellan tjänstemän och ar- betare avtagit och 1993 förelåg inga signifikanta skillnader mellan dessa grupper. — Benägenheten för kvinnor att söka sig till studiecirklar har varit ca två gånger högre än männens. I samband med sjunkande anslag under 1990- talet och vikande deltagande i cirkelverksamheten drabbades kvinnorna värst. Det har sålunda skett en viss utjämning vilken har kommit till stånd inte genom att männen ökat sitt deltagande utan på grund av att kvinnor- nas minskning varit betydligt kraftigare. Kvinnorna överväger också nå- got i kompetensgivande utbildning även om de absoluta skillnaderna va- rit relativt små. Utvecklingen inom kurser anordnade av arbetsgivaren har från ett genusperspektiv varit positiv. 1975 var förhållandet mellan könen i stort sätt det omvända till deltagande i studiecirklar d.v.s. två gånger hö- gre bland männen. Efter en successiv utjämning förelåg det 1993 inte längre någon statistiskt säkerställd skillnad mellan könen. — Det förelåg inga Säkerställda skillnader i studiecirkeldeltagande med

avseende på etnisk bakgrund 1975, 1979 och 1986. Vid senaste mätning- en, 1993, ökade skillnaden och utländska medborgare från icke nordiska länder uppvisade ett signiäkant lägre deltagande än svenskfödda.

Deltagande i förhållande till politisk, facklig och förening- saktivitet

— Det förelåg ett tydligt samband mellan politisk aktivitetsgrad och delta- gande i studieförbundens cirklar. Ju mer aktiv ju större sannolikhet för att delta i en cirkel. De som var medlemmar och deltog aktivt i ett politiskt parti hade, i jämförelse med icke medlemmar, ungefär tre och en halv gång så stor benägenhet att delta i en cirkel. Däremot änns inte samma tydliga relation mellan politisk aktivitetsgrad och deltagande vad gäller andra former av vuxenutbildning.

— Det fanns en klar relation mellan facklig aktivitetsgrad och deltagande i kurser anordnade av arbetsgivaren. Ju högre aktivitetsgrad — ju större benägenhet att delta i en kurs anordnad av arbetsgivaren. Däremot var det enbart de mest fackligt aktiva som, jämfört med icke medlemmar, uppvi- sade ett något högre deltagande i cirkelverksamheten. — Personer, som var medlemmar i föreningar var mer benägna att söka sig till någon studiecirkel. Detta gäller särskilt de med styrelseuppdrag. Samma relation gäller för kurser anordnade av arbetsgivaren, även om olikheterna var något mindre. Det tycks sålunda som om personer som är allmänt aktiva också i högre grad söker sig till vuxenutbildning. Samma mönster framkom beträffande relationen mellan fritidsaktiviteter och cir- keldeltagande. Personer som ofta deltar i körsång, slöjdar eller syr samt läser böcker och tidskrifter hade ungefär dubbelt så hög benägenhet att söka sig till en studiecirkel jämfört med dem som aldrig ägnar sig åt des- sa och liknande aktiviteter.

Jämlikhet i ett återkommande utbildningsperspektiv

I ett försök att beakta rekryteringen utifrån ett återkommande utbild- ningsperspektiv utnyttjades en panel bestående av drygt 4000 individer som först intervjuades i anslutning till ULF—79 och sedan åter i ULF- 86/87. Härigenom kunde vi följa personers deltagande under perioden 1979—86/87.

En mindre grupp, 16 procent, hade deltagit vid samtliga tillfällen med- an 35 procent aldrig deltagit. Resultaten visar med all tydlighet att delta- gande föder senare deltagande. Vidare framgår att även när tidigare del—

tagande beaktas slår ålder, utbildningsbakgrund och klass igenom vid se- nare valtillfällen varigenom tidigare ojämlikheter ytterligare förstärks.

I samband med satsningen på studieförbundens cirkelverksamhet un— der l970-talets fördelningspolitiska reformperiod hävdades emellanåt att om personer rekryteras till studiecirklar ökar deras benägenhet att senare söka sig till längre kompetensinriktade utbildningar. Beräkningarna visar att personer, vars enda vuxenutbildningsaktivitet 1979 var att gå i en stu- diecirkel, återkom till kompetensgivande utbildning i högre grad än per- soner som överhuvudtaget inte vuxenstuderade. Vidare framgår att denna skillnad kvarstår när vi kontrollerar för ålder. Enligt den fördelningspoli- tiska ambitionen skall de utbildningsmässigt svagaste genom att delta i vuxenutbildning kunna överbrygga klyftorna. För att detta skall ske bör sambandet mellan deltagande i studiecirkel och senare längre studier om- fatta de utbildningsmässigt svagaste grupperna. Detta tycks emellertid in- te vara fallet. Bland dem med kortare gymnasial utbildning och universi- tetsutbildning uppvisade de som 1979 följt en studiecirkel högre senare deltagande i kompetensgivande studier medan så inte var fallet bland dem med en förgymnasial utbildning.

Leder uttalat intresse till deltagande?

I rekryteringsstudier ingår vanligen någon fråga om eventuellt intresse för att senare ägna sig åt vuxenstudier. Resultaten bekräftar svårigheten att förutsäga hur människor kommer att bete sig. Inte oväntat var det vanli- gare att intresserade än ointresserade kom att delta. Däremot är det an- märkningsvärt att nästan hälften, som 1979 uppgav att det inte fanns nå- gon kurs eller utbildning de skulle vilja delta i, faktiskt kom att ägna sig åt någon form av studier. Vidare kan noteras att närmare en av tre som sagt sig vilja delta aldrig kom att studera. Resultaten visar att tidigare er- farenheter från vuxenutbildning är en betydligt bättre prediktor av senare deltagande än uttalat intresse för vuxenstudier.

Slutsatser och diskussion

Utifrån ett övergripande perspektiv kan noteras att skillnaderna med av- seende på tidigare utbildning, den faktor som generellt bäst förklarar del- tagande, var något mindre 1993 jämfört med 1975. Detta beror främst på den utjämning som skett i anslutning till expansionen av kurser anordna- de av arbetsgivaren. För studieförbunden gäller att situationen i stort för- blivit oförändrad. Däremot är det viktigt att beakta att andelen av befolk-

ningen som, enligt ULF-data, nås av studieförbundens cirkelverksamhet minskat med 50 procent. Detta innebär att även om den relativa andelen korttidsutbildade som kommer till cirklar förblivit oförändrad är deti ab— soluta tal betydligt färre som kommer i åtnjutande av studiecirklar. Samtidigt är det ett allt större antal korttidsutbildade som berörs av kurser anordnade av arbetsgivaren. Detta är naturligtvis positivt men utveck- lingen rymmer fiera problem och det är viktigt att närmare beakta vilken roll dessa två utbildningsforrner har och kan ha. Medan den ena, studie- cirkel, utgår från principen fritt och frivilligt, styrs den andra, personalut- bildning, av företagets behov och intressen. En viktig skillnad är att vari- ationerna inom personalutbildningen är stora och positionen på arbetsplatsen styr vem som får delta, under vilka former detta sker och vilken typ av utbildning som kan komma ifråga. Ju högre position desto större möjlighet att vidga vyerna och höja kompetensen.

I bakgrundsanalysen framkom en tydlig koppling mellan folkbildning- en och skolan. Utbildningsväsendets utveckling och befolkningens snabbt stigande utbildningsnivå föranleder en närmare granskning av denna fråga. För folkbildningens pionjärer stod det klart att rörelsens folkbildning tvingas utgöra ett komplement till skolan och ta på sig upp- giften att meddela elementära kunskaper och hålla dessa vid liv. År 1930 hade nio av tio av Sveriges befolkning i åldrarna 16—59 år en högsta ut- bildning motsvarande folkskola/grundskola. Det är därför föga för- vånande att man på 1930-talet inom arbetarrörelsen ansåg att ett av folkbildningens mål var att komplettera skolan då det allmänna utbild- ningsväsendet inte vari stånd att ta sig an dessa. Fortfarande under 1970- talet, då andelen med folkskola/grundskola sjunkit till 60 procent, fanns den komplementerande funktionen klart uttalad. 1994 hade andelen med folkskola/grundskola i de aktuella åldrarna sjunkit till 25 procent och är under snabbt avtagande. I detta läge föreligger inte längre ett behov att vara ett komplement till det formella utbildningsväsendet, i alla fall inte med grundskolenivå som riktmärke. På 1930-talet argumenterade Oscar Olsson för införandet av en gemensam enhetsskola vilken skulle utgöra en stabil grund för ett fritt och frivilligt folkbildningsarbete. Siffrorna över befolkningens utbildningsstruktur skulle kunna ses som ett uttryck för att vi idag skulle ha den grund som Olsson talade om. Problemet är bara att ribban nu flyttats upp och kvaliäkationsgränsen satts till lägst två års gymnasial utbildning. I enlighet med det kompletteringsperspektiv som kunnat spåras från seklets början och fram till 1970-talet skulle man kunna argumentera att behovet fortsatt kvarstår men att ambitionen höjts. Det förslag som nu lagts för att åstadkomma kunskapslyftet bygger helt på ett utnyttjande av det formella utbildningsväsendet och har valt att in- te se folkbildningen som ett komplement till skolan. Om vi istället för

formell kunskap utgår från reell kunskap och tillåter att cirkelns längd får variera beroende på kunskapskravet skulle det av flera skäl vara rimligt att se en roll också för folkbildningen även när ribban höjts. Utifrån re- sultaten i panelanalysen änns det däremot inget stöd för tesen att studie- cirkeln kan ses som en inkörsport för senare längre kompetensgivande studier. Deras bidrag till kunskapslyftet bör därför bedömas utifrån till- skottet i reell kompetens.

Cirkelsamhället Studiecirklars betydelser för individ och lokal- samhälle

av Eva Andersson, Ann-Marie Lagindei; Staffan Larsson och Gunnar Sundgren

I ett internationellt perspektiv är nordisk folkbildning ett intressant feno- men. Inte minst gäller det studiecirkeln, som i Sverige har en nära hun- draårig historia och som varje år engagerar en stor del av befolkningen i fritidsstudier. Drygt 20 procent av alla vuxna i Sverige deltar i minst en studiecirkel under ett år. Det är imponerande siffror, men vilka är verk- samhetens kvaliteter? Vi har vant oss vid att se folkbildningen som en del av de svenska folkrörelsernas ansträngningar att förändra samhället och förverkliga demokratin men vilken innebörd har den idag? Vad betyder studiecirklar för deltagare och lokalsamhälle? I studien Cirkelsamhället fokuserades studiecirklarnas kvaliteter. Två huvudfrågor ställdes:

1. Vilka betydelser tilldelas studieverksamheten av deltagarna?

2. Vilken roll har studieverksamheten i lokalt samhällsliv?

Undersökningen

Tre lokalsamhällen undersöktes — glesbygden Norberg, staden Nyköping och slutligen Gunnared, en modern förort utanför Göteborg. Dessa tre samhällen och deras samspel med cirkelverksamheten karakteriserades. Beskrivningarna baserades på observationer, inforrnantintervjuer samt lit- teratur- och dokumentstudier. På varje ort intervjuades därefter tjugotalet cirkeldeltagare. Deltagarna äck en rad frågor om den egna bakgrunden,

hur det kom sig att de anmälde sig till cirkeln, hur de upplevde sitt delta- gande i den och vad den betydde för dem, vilken annan cirkelerfarenhet de hade och hur de såg på cirklamas betydelse för det samhälle de lever i.

Så beskriver till exempel 30-åriga Jennifer motiven för sitt deltagande i en livsåskådningscirkel. Den hjälper henne att få perspektiv på de stora livsfrågorna. Samtidigt betonar hon vikten av att cirkeln ger struktur åt hennes liv och att "man inte (behöver) vissa böcker eller vissa läxor till nästa gång, utan det är mera så där att du kommer om du vill och deltar fritt och det är ganska skönt, det änns inte sådana direkta krav och ra- mar." Man blir också umodigare, man står för den man är" när man deltar i en studiecirkel. Inte minst viktig är "den sociala gemenskapen".

Forskningsmetodiskt är studien Cirkelsamhället kvalitativ. Ansatsen har varit bred och styrd av empirin snarare än av förutbestämda teorier el- ler officiella målformuleringar. Ett successivt urval av informanter, cirklar och deltagare har gjorts för att så långt möjligt spegla samhällenas och cirkelverksamhetens helhet. Representativitet i statistisk mening har inte eftersträvats. Uppgiften har varit att via de tre fallstudiema skapa en dju- pare förståelse för cirklamas betydelser, deras innebörder och funktioner för individ och lokalsamhälle. Huvuddelen av det empiriska materialet består av 63 deltagarintervjuer som sammanfattats och tolkats i ljuset av data om de tre lokalsarrrhällena.

Strävan har varit att tydliggöra deltagarnas upplevelser av cirkeldelta— gandet i förhållande till deras livssituation. Lokalsamhällena har givits en kort historik och karakteristik varefter cirklamas tänkbara bidrag till des— sa analyserats. Så beänner sig till exempel Norberg i en brytningstid. Från att ha varit en central industriort är den på väg att bli servicesamhäl- le och kulturbygd. Gunnared är däremot en modern arbetarstadsdel från miljonprogrammets tid med en stor andel invandrare bland befolkningen och Nyköping är en tjänstemannastad med en levande historia. Gemensamt för de olika samhällena är att studiecirklarna bidrar till att forma och befästa orternas särdrag.

Till sist har helheten diskuterats, med hjälp av socialpsykologisk, kul— tursociologisk och kulturantropologisk teori, men också i en kritisk sam- hällsvetenskaplig tradition och belysts genom att anknyta till aktuell de- mokratidebatt. Undersökningen lämnar ett bidrag till förståelsen av studiecirkeln som nutida samhällsfenomen, bereder mark för fortsatt forskning kring och utveckling av cirkelverksamheten.

Vad betyder studiecirklarna för deltagarna?

I boken porträtteras inledningsvis sex deltagare:

— Soäa, en bamsköterska som deltar i en studiecirkel inom travsporten, — Jennifer, en skolanställd kvinna som bedriver bibelstudier, — Mia, en undersköterska som deltar i en facklig kampanjcirkel, — Juhani, en finländsk arbetslös snickare som bygger instrument, — Rolf, en arkitekt som läser tyska och — Britt, en kvinna som nyligen pensionerats och som deltar i en land- skapscirkel och dessutom studerar engelska.

De porträtterade deltagarnas åldrar varierar från 20 till nära 70 år och cirklarna de deltar i organiseras av fem olika studieförbund. Cirkeldeltagandet har en rad olika, delvis överlappande innebörder för de sex deltagarna. För Soäa fyller Cirkeldeltagande både uppgiften att vara en väg in i föreningslivet och att orientera om ett tänkbart framtida hel- tidsarbete. För Rolf är deltagandet att förstå som yrkesrelaterad fortbild- ning. Cirkeln är en väg för den arbetslöse Juhani att upprätthålla såväl en yrkeskompetens som en ordning i tillvaron, medan Mia använder cirkeln till att bevaka sina egna intressen på arbetsplatsen. För Soäa och Mia fun- gerar cirkeldeltagandet som komplement till ett enkönat yrkesliv. En stu- diecirkel kan också, som för Jennifer och Britt, erbjuda en möjlighet till socialt engagemang och vara ett tillfälle att orientera sig i tillvaron, men också utgöra ett viktigt livsinnehåll i sig.

Ser vi närmare till de betydelseangivelser som samtliga intervjuade deltagare angivit har vi kunnat identiäera inte mindre än 44, varandra del- vis överlappande, betydelser. I stort kan dessa grupperas inom de fyra hu- vudkategoriema intresse, lärande, gemenskap och att växa som männis- ka. Till detta kommer betydelseangivelser som kan relateras till medborgarvärden som att kunna uttrycka sig, fatta beslut, utbyte av erfa- renheter och åsiktsbildning.

Betydelser som praktiskt taget alla anger är intresse, lärande och ge- menskap. Lärandet kan vara av skiftande karaktär, från ren fortbildning och meritering till att förstå sig själv och andra. Cirklar förefaller hos del- tagarna vara så starkt förknippade med någon form av intressefördjup— ning och lärande att det är svårt att tro att de skulle behålla sin attrak— tionskraft om de enbart erbjöd en social gemenskap. I materialet framstår det som om just kombinationen av kunskapstillägnelse, kommunikation och samvaro är det som ger cirkelverksamheten dess speciella karaktär. Samtidigt kan vi se hur cirkeldeltagandets betydelse varierar med delta- garnas livssituation. I tider av arbetslöshet, utsatthet eller efter pensionen förefaller det som om dess sociala betydelse är större. Cirkeldeltagande tenderar då att bli en speciäk livsform där man också kan skaffa sig vän-

ner och förtrogna. För andra deltagare kan cirkeln istället vara mer in- strumentell, förbereda för bestämda uppgifter eller ge kunskaper relatera- de till ett bestämt intresse. För ytterligare andra förefaller det just vara kombinationen av lärande och en i tid och rum väl avgränsad social ge— menskap som utgör cirkelns attraktionskraft. Betydelsefullt för många tycks vara verksamhetens karaktär av fritt och frivilligt åtagande. Inte minst viktigt är att man som deltagare i en cirkel inte blir föremål för be- dömning och gradering och att man när som helst kan välja att inte delta utan att det får några negativa följder.

Huvudkategoriemas innehåll kan ges olika underavdelningar. Så kan lärandet syfta till fortbildning och meritering, eller fylla uppgiften att hål— la en yrkesgrupp ajour med det senaste inom yrket, men också vara till för att bevaka egna intressen och påverka beslut. Vidare kan det kan gälla de egna möjligheterna att klara vardagen bättre, få en rikare fritid, platsa i ungdomsgänget, ge ökad självkännedom eller få perspektiv på sin egen plats i historien. Även gemenskapsmotiven varierar. De kan gälla att cir- keln erbjuder en möjlighet att "komma ut och träffa andra", likasinnade eller oliktänkande, med samma yrke och intresse eller med andra. Cirkeln utgör såväl en neutral mötesplats som en möjlighet att änna en vän för li- vet; förstärker redan existerande gemenskaper eller formar nya.

För en del deltagare framstår möjligheten att utveckla det egna jaget, "att växa som människa" som det centrala med Cirkeldeltagandet. Det kan då vara att stärka självförtroendet och självinsikten eller få tid att reflek- tera över sig själv och andra som är det viktiga, men det kan också hand— la om att änna ett personligt uttryck eller att få uppskattning.

Vad betyder cirklarna i Iokalsamhället?

I det något vidare perspektivet, lokalsamhällets, har cirklarna en rad oli- ka funktioner. De kan erbjuda yrkesorientering, utbildning för förenings- liv eller arbetsmarknad och ge olika slag av fortbildning för dessa. Bara genom sin existens utgör de en del av ett informellt socialt nätverk som bidrar till att upprätthålla integrationen i samhället. Samtidigt kan de, när de grundas i olika gruppers särintressen, kanalisera dessa gruppers intres- sen i socialt accepterade former och därigenom bidra till ett mångkultu- rellt samhälle. De fyller uppgifter både för grupper som vill stärka sina särintressen och för lokalsamhället som helhet. På liknande sätt kan de, som i de fackliga karnpanjcirklama, både vara uttryck för en samhälls- förändrande vilja och bidra till att samförstånd upprättas och upprätthålls

mellan olika parter. Cirklama är till sitt innehåll inte sällan fokuserade på kulturarvet, i så måtto bidrar de till återskapandet av kulturen. Men de kan också, förefaller det, vara med i en kulturell omvandlingsprocess som är parallell med skiftet från industrisamhälle till service- och informa- tionssamhälle. Industrisamhället blir till historia och omvandlas till nya kulturella uttryck. Cirklama bidrar också till att skapa och vidmakthålla lokalsamhällets identitet, odlar medborgerliga dygder, upprätthåller ett skötsamhetsideal och en hög allmänbildningsnivå hos befolkningen, lik- som de bidrar till dess autonomi, självreglerande förmåga, sarnförståndsan- då och hälsa.

Tolkning i ljuset av samhällsteori

I försöken att förstå cirkelverksamhetens innebörd har tolkningen av ma- terialet skett med hjälp av några olika samhällsvetenskapliga teorier. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv ger deltagarnas utsagor en grund för att anta att cirkeln har en egen speciäk "grammatik”. Till den tycks höra den tydliga sakorienteringen, den ofta begränsade närheten i kontakten, cir- kelvänner framstår för många som just vänner i cirkeln och umgänget be- gränsas i tid och rum till träffarna där. All pedagogisk verksamhet har bå— de öppna, officiellt eftersträvade, och dolda eller icke uppmärksammade effekter. Cirkelns "dolda läroplan" är en annan än skolans, men det före- faller som om den ändå på olika sätt bidrar till att forma deltagarnas soci- ala handlingsmönster. Deltagandet i cirklama kan skapa ett speciellt rela— tionsmönster och känsla för "cirkeltakt".

Som kultur— och samhällsbärare deltar cirklarna både i samhällets och kulturens bevarande och i dess förändring. De medverkar till att forma nya kulturella uttryck som ungdomliga rockcirklar och olika amatörkul— turella verksamheter. Vidare bidrar cirklar ibland till att forma och upp- rätthålla deltagarnas identitet i olika skeden av livet kanske i synnerhet för människor där etnicitet och kulturtillhörighet, arbetslöshet eller pen- sionering gör att identitetsfrågan är särskilt aktuell. Inte minst bidrar de just på en rad olika sätt till att forma medborgarskapet och till att män- niskor blir mer skickade att ta hand om sig själva, mer autonoma.

Sett ur ett kritiskt sarnhällsvetenskapligt perspektiv lämnar cirklarna ett bidrag till att den rådande sociala ordningen i samhället kan upprätthållas. En välfungerande medborgare måste kunna klara sig själv så långt möj— ligt, veta sin plats och kunna behärska sig samtidigt som han ska kunna ge uttryck för sina behov och utveckla sina intressen. I studiecirkeln kan deltagaren formulera sig personligt, knyta vänskapsband och formulera sig personligt men utan att samvaron blir alltför påträngande. Cirkeln er-

bjuder en umgängesform som både är familjär och distanserad. Den präglas av en "behärskad intimitet". Samtidigt erbjuder den en plats där relativt genuina, jämlika och ärliga samtal kan föras både om cirkelns stu— dieinnehåll och om annat, en offentlighet. Deltagarnas utbyte av cirkeln är inte i första hand ekonomisk vinning, karriär och större makt, utan ett lärande i social och förhållandevis jämlik gemenskap.

Betraktar vi demokratifrågan ur ett individperspektiv kan cirklarna för- stås som en möjlighet att fördjupa ett individuellt intresse, att lära sig nå- got utan att vara förelagd det och som ett bidrag till ett pluralistiskt sam- hälles öppenhet. Valfriheten och mångfalden framstår som ett värde i sig. En samhällscentrerad demokratisyn ger en något mer kritisk förståelse av dagens studiecirklar. I vad mån bidrar dessa till att förbereda medborgar- na för ett deltagande i demokratin? Har de en samhällskritisk potential? Samordnar de handlingar i samhällsförändrande syfte? Resultatet av stu- dien tyder på att cirklarna bara indirekt bidrar till demokratin, inte är på- tagligt kritiska till sin karaktär och inte i första hand syftar till samhälls— förändring. Väljer vi å andra sidan att betrakta cirklarna i överensstämmelse med en kommunikativ demokratiuppfattning framstår de dock som viktiga ur demokratisynpunkt. Själva det faktum att de er- bjuder en mötesplats och ett potentiellt forum för medborgerliga samtal innebär då ett viktigt bidrag till demokratin, en instans där det kan ske ett meningsutbyte om vad som är till allmän nytta, ett tänkbart första led i upprättandet av ett "socialt kontrakt".

Mångsidighet och flexibilitet

En central slutsats i studien är att cirklarna har många samtidiga betydel— ser för såväl individ som för lokalsamhälle. Så kan en studiecirkel på en gång vara en möjlighet att utveckla specifika intressen och ett tillfälle att pröva studier i en tvångsfri och opretentiös form. En cirkel kan också va- ra yrkesförberedande eller komplettera annan vuxenutbildning, samtidigt som den formar medborgerliga nätverk, odlar kulturell särart och vidare- för ett folkligt kulturarv. För en hel del deltagare, till exempel för flera av de arbetslösa, utgör Cirkeldeltagandet både en förberedelse för ett återin- träde på arbetsmarknaden och ett sätt att skapa mening och struktur i var- dagen.

Ur lokalsamhällets perspektiv kan cirkelverksamheten bidra till att gö- ra människor mer oberoende och självständiga men också bidra till att ut- veckla deras samförståndsvilja och moral. Inte minst bidrar cirkeln till

människors allmänna välbefinnande och hälsa. Den kan också vara såväl kulturbevarande som kulturförnyande. I de lokalsamhällen vi studerat ut- gör cirklarna en integrerad del i lokalsamhället, antingen orten är under utveckling eller kämpar för att bevara en rådande ordning.

Går vi till statens egna mål för folkbildningsverksamheten som de är formulerade i aktuella propositions- och förordningstexter är de i mångt och mycket förenliga med studiens resultat. Cirkeln bidrar, om än på en rad olika sätt, till demokratin. Folkbildningens honnörsord, "fritt och fri- villigt" har en viktig innebörd för deltagarna. Verksamheten förefaller präglad av demokratiska värderingar och samarbete, bidrar till att ut- veckla en folklig kultur, stimulerar idéburet arbete i folkrörelser och för- eningar, tar tillvara medborgarnas intressen och bidrar till allmänbild- ningen. Frågor som skulle vara värda en fördjupad studie är: — var änns den samhällskritiska dialogen? — i vilken utsträckning tillgodoser cirklarna studiebehov hos de sämst ställda medborgarna? — i vad mån bidrar cirklarna till ökad delaktighet och samhällsförändran— de handlingar?

Studien Cirkelsamhället utgick ifrån frågorna: Vilken/vilka betydel- ser/mening tilldelas studieverksamheten av deltagarna? Vilken roll spelar studieförbundens Studieverksamhet i lokalt samhällsliv? Resultatet av un- dersökningen visar att studiecirklarnas samlade betydelse på det lokala planet inte kan fångas under enstaka rubriker, utan att betydelsernas vari- ationsrikedom och mångsidighet riskerar att förloras.

Folkbildningen ges av tradition legitimitet med hänvisning till olika grundläggande värden. Ibland refereras till allmän "folkbildningsmässig- het". Ibland används folkbildningens tidiga historia som värdegrund och då blir folkrörelseförankringen det centrala. Senaste folkbildningspropo- sitionen och den aktuella förordningen använder båda kriterierna. Diskussionen där gäller i första hand hur variationen ska inskränkas till innehåll och form. Folkbildning definieras och avgränsas snarare än att dess tänkbara betydelser för enskilda människor och lokalsamhällen dis- kuteras.

Av studiens resultat framgår att studiecirklarnas betydelser är många och komplexa. Att studiecirklarna visar sig ha så många betydelser för deltagare och lokalsamhälle hänger sannolikt samman med att den lokala nivån är relativt löst kopplad till den centrala. Cirklarna kan därmed sva- ra mot människors varierande behov och lokalsamhällens historiskt skif- tande identiteter, där andra möjligheter saknas. Cirkelverksamheten kan — i takt med sin samtid — successivt förändras. Flexibiliteten och mångsi- digheten utgör på så sätt värden i sig — de skapar förutsättningar för att verksamheten kan behålla sin relevans i ett föränderligt samhälle.

Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirk- lar och hantverksutövande

av Yvonne Andersson och Louise Waldén

Praktisk-estetiska cirklar, d.v.s. studiecirklar i slöjd, hantverk, konsthant- verk, är en stor men också ifrågasatt verksamhet inom studieförbunden. Många diskussioner har förts om de verkligen hör till folkbildningen utan att man närmare tagit reda på vad de innehåller. Den enda mer omfattan- de undersökning som direkt inriktats på verksamheten i dessa cirklar är projektet Handen och Anden: En studie i ABFs och Studieförbundet Vuxenskolans praktisk-estetiska verksamhet, där fyra forskare studerade textila studiecirklar ur olika synvinklar.

Rapporten Kunskapssyn och samhällsnytta bygger dels på resultat och erfarenheter från Handen och Anden, dels på två nya studier, ”Vem slöj- dar i cirkeln — och varför?” samt ”Hantverkets väsen och värde”. Dessa kan också ses som en fortsättning på Handen och Anden. De har tre nyc— kelord gemensamma: kunskapssyn, samhällsnytta, välbeännande. Alla tre orden är hämtade från resultaten i Handen och Anden. De nya studierna är inriktade på manligt dominerade studiecirklar och hantverk med man- liga traditioner. På så vis kompletterar de undersökningen av de kvinno- dominerade textila studiecirklarna.

Rapporten är uppdelad i fyra delar:

I Del I, ”Handen och Anden — en sammanfattning ”, tecknas en bak- grund till hantverkscirklarnas ställning inom studieförbunden. Därefter sammanfattas kunskap och erfarenheter från projektet Handen och Anden. När deltagarna skulle ange skäl till varför de sökt sig till en tex- tilcirkel var det två motiv som dominerade: önskan att lära sig ett textilt hantverk (ett kunskapsmål) och behovet av gemenskap (ett socialt mål). Men hos både deltagare och ledare fanns ytterligare ett motiv, som inte direkt angavs som skäl — ett välbefnnandemål. Det kom fram i uttryck som ”man mår bättre av att gå i cirkel”, ”det är hälsosamt att gå i cirkel”, cirkeln är ”ett andningshål”, "en ventil”, en plats där man återställer ba- lansen mellan kropp och själ. Välbeännandet befrämjades av cirkellivet men också av själva sysslandet med hantverk.

Erfarenheterna från Handen och Anden ledde till frågor om vilken kun- skapssyn som hantverket är bärare av och vilken samhällsnytta som ryms i hantverksutövandet. Men också till en önskan att fortsätta undersöka

vad i välbeännandemålet som är avhängigt cirkelkulturen och vad som är avhängigt hantverkskulturen. I de två delstudiema ”Vem slöjdar i cirkeln — och varför? ” samt ”Hantverkets väsen och värde ” problematiseras kunskapssyn, samhällsnytta och välbefinnande dels i cirkelkulturen, dels i hantverkskulturen.

I Del 11, ”Vem slöjdar i cirkeln — och varför?” är det cirkelkulturen som ståri centrum, d.v.s. en social gemenskap där man ägnar sig åt hant- verk. Den centrala frågan är: vilken betydelse har cirkeln för individen? Det empiriska materialet utgörs dels av intervjuer med ledare och delta- gare i sju mansdominerade studiecirklar, dels av skriftliga uttalanden från ”samhällsrepresentanter” — personer utanför folkbildningsvärlden men knutna till verksamheter som har med kunskapssyn och samhällsnytta att göra. Därutöver används dagboksanteckningar från besöken i cirklarna samt uttalanden från cirkelledare inom Studieförbundet Vuxenskolan.

Resultaten från undersökningen visar att cirkelverksamhet inte kan be- skrivas entydigt. De sju cirklarna är olika till sin karaktär trots sitt likar- tade innehåll. Representanterna för samhället har olika uppfattningar om hantverkscirklarnas verksamhet. Enkäten bland cirkelledarna visar att de präglas av uppfattningen att studiecirklar i första hand är teoretiska cirklar. Detta får konsekvenser för hur mål och kriterier utformas.

Kunskapsmålet och det sociala målet är integrerade delar i cirkelns liv. Prioriteringen mellan dem kan skifta över tid. Såväl innehållet (kun- skapsutveckling, produktion, gemenskap) som formen (lärarstyming, del- tagarstyming, individuellt arbete) varierar kraftigt i de undersökta cirklarna, vilket också överensstämmer med de utanförståendes uppfatt- ning om cirklar. Flexibiliteten och dynamiken i såväl arbetsformer som innehåll är en styrka.

Välbeännandemålet kan upplevas på olika sätt och ha olika innehåll i olika cirklar. Det påverkas av cirkelns form och innehåll, av dess ambi- tionsnivå och av målgruppen — d.v.s. av vilka människor som gör vad, hur och varför. Här änns skillnader mellan cirklar men också mellan olika in- divider 1 cirkeln. Nivån i cirkeln varierar mellan amatörrnässighet och professionella krav. Ledaren har stor betydelse. Det änns en rad mellan- positioner mellan ledaren som ställer höga krav på hantverkskunnandet och ledaren som anser att kamratskap är det viktigaste. I en väl fungeran- de cirkel är ledaren lyhörd för deltagarnas förväntningar. Upplevelsen av välbeännande påverkas bl.a. av vilka behov hos individen som tillfreds- ställs, t.ex. behovet att skapa, att uppleva nyttan av ett utfört arbete och/eller att delta i ett socialt sammanhang.

För att verksamheten ska fungera bör målen för individen i den lilla cirkelorganisationen (studiecirkeln) överensstämma med målen för den stora cirkelorganisationen (studieförbunden). Om måluppfyllelse kan an-

ges i termer av individens välbeännande torde detta vara en bättre mät- ning på kvalitet än måluppfyllelse i form av utvärderingar av centralt uppställda mål. Det gemensamma målet måste formuleras med verklig- heten som utgångpunkt: deltagaren ska uppleva välbeännande i studie- cirkeln. Detta mål är flexibelt i förhållande till hur kunskap och social ge— menskap integreras och relateras till olika förutsättningar i cirklarna. Cirkeldeltagarna får alltså utifrån ett centralt övergripande mål och loka- la ambitioner formulera sina egna mål.

När målet blir tydligt kan utanförstående få en "sann" bild av dynami— ken i cirkelns inre liv, som kännetecknas av integration mellan sociala mål och kunskapsmål, där helheten blir mer än delarna var för sig. Studieförbunden kan ge en rättvisande "varudeklaration", vilket är en för— utsättning för att verksamheten ska kunna utvärderas. Beslutsfattare i samhället kan få ett korrekt underlag när de ska prioritera mellan olika verksamheter.

I De] III, ”Hantverkets väsen och värde ”, står hantverkskulturen i cen— trum, d.v.s. hantverk utövat som profession. Den centrala frågan är: vil- ken betydelse har hantverket för individen? Det empiriska materialet be- står av intervjuer med sex personer som representerar olika perspektiv på hantverkskulturen: kulturhistoriens, hemslöjdens, hantverkets, slöjdens, konsthantverkets samt yrkesutbildningens. I intervjuerna har olika aspek— ter på hantverksutövandet lyfts fram. Intervjuerna kompletteras med lit- teraturstudier om hantverkskulturens traditioner.

De sex perspektiven på hantverkskulturen leder alla tillbaka till samma tid: till mitten av 1800-talet, till brottet mellan det förindustriella och det industriella samhället. Då föds olika bevarandestrategier. Kulturarvsbevarandet är inriktat på att bevara hantverket som det en gång var. Kunnighetsbevarandet handlar om att inte avhända sig människoha- serat teknikkunnande även om maskinerna tagit över mycket av produce- randet. De olika aspekter på hantverkskunnande som kommer fram i intervjuer- na är dels samhälleliga, dels individuella. Till samhällsaspekterna hör hantverkets betydelse som kulturarv, dess ordlöshet som överbryggar språkgränser samt yrkeshantverkets roll. Till individaspektema hör den tysta kunskapen som var och en själv måste erövra, glädjen i att se synli- ga resultat av sitt arbete samt egenvärdet: det är roligt att arbeta med hän- derna. Individaspektema är subjektiva upplevelser av tillfredsställelse, självförtroende, sinnesförnimmelser — av välbefinnande I hantverkscirklarna är det sannolikt individaspektema som är viktigast, vilket inte hindrar att det går att lägga samhällsaspekter på verksamheten som helhet.

De professionella har i likhet med många i hantverkscirklarna mött

brist på respekt för hantverkets kunskap. Till dess värden hör att se synli- ga resultat av arbetet, det självförtroende som växer när kunskapen är för- ankrad i händerna och kroppen, integreringen av teoretisk och praktisk kunskap när man applicerar teoretiska kunskaper för att kunna lösa ett praktiskt problem. Det är värden som är lika viktiga i dagens samhälle som hantverkets produkter var i gårdagens. Den kunskap som förs vidare i hantverkscirklarna är främst det som förr var vardagskunskap spetsad med traditionell yrkeskunskap. Cirkeln blir en länk mellan olika kun- skapstraditioner. Inte bara för deltagarna: också ledama/lärama får en plats där de bevarar och utvecklar sitt kunnande.

Samhällets syn på praktisk hantverkskunskap — respekt eller förakt — leder direkt över till frågan om samhällsnytta. Den samhällsnytta som be- tonas i intervjuerna är att det är sådant som är nyttigt för människan. Det är den livskvalitet som ligger i att människors basala, sociala och kultu— rella behov tillfredsställs. Men också den samhällsekonomiska nytta som änns i att lära sig värdera kvalitet, att klara av sin egen vardagstillvaro, att bevara gammal kunskap om förnyelsebara material och resurssnåla tek- niker. I hantverkscirklarnas samhällsnytta förvaltas sådana värden. Kanske är de grogrund för utvecklandet av en annan samhällssyn än den rådande. Det vore i så fall helt i linje med folkbildningens traditioner.

De intervjuades syn på hantverkscirklarna är kluven. Alla anser att hantverkscirklarna är en viktig del av folkbildningen. I cirkeln lär man känna olika hantverk och får respekt för hantverkskunnandet. Man får också större kunskap om hantverkets historiska och kulturella samman— hang. Flera kommenterar också cirkelns sociala betydelse. Den kritik som riktas mot cirklarna handlar främst om ambitionsnivån, i första hand del- tagarnas, men också om att cirklarna inriktas på tillverkning, inte på kun- skapsförmedling. Deltagarna vill producera i stället för att fördjupa sin kunskap. Det änns också en oro för att ämnets bredd inte förmedlas, att deltagarna tror att de tekniker de lärt sig i cirkeln är allt som änns att lä- ra. Det innebär en förflackning av kunskapen. Man efterlyser en större ödmjukhet inför hantverkskunnandet.

Det som i intervjuerna framhävs som studiecirkelns styrka och egenart vad gäller kunskapsområdet är möjligheten att pröva och nosa på. Det är det enklaste sättet att komma i kontakt med slöjd och hantverk. Det mås- te ännas en plats där man får pröva utan att förväntas bli professionell. Cirkeln kan också fungera som en inkörsport för dem som har förutsätt— ning att bli professionell och som från cirkeln kan söka sig vidare till an- dra utbildningar. Om hantverkscirklarna försvann skulle basen för högre hantverksutbildning drastiskt minska.

Vissa deltagare söker sig till cirkeln för det egna nöjets och den egna tillfredsställelsens skull. De vill lära sig lite grann om något, de vill till-

verka saker, de tycker det är trevligt att prata bort en stund utan att för den skull känna att de ingår i en cirkelgemenskap. De har sitt eget välbefin- nandemål. De professionella, såväl inom hantverkskulturen som inom cirkelkulturen, kan ha svårt att acceptera det. Men om hantverkscirkeln ska locka människor att frivilligt delta, att betala med sina skattade peng— ar och satsa sin fria tid så går det knappast att gå förbi individens välbe— ännandemål.

Hantverkscirkeln är en mötesplats för många olika förväntningar och viljor. Den innehåller mellannivåer mellan den professionelles kunskap och amatörens, mellan gruppmänniskans livsstil och ensamvargens, mel- lan tillfredsställande av sociala behov och egna behov. Dess särart är inte specialisering utan integrering av dessa nivåer och förväntningar, så att varje cirkel skapar sin mötesplats och sin mellannivå.

Idag kan det som en gång var bevarande av gammal kunskap i prakti- ken innebära erövrande av ny kunskap. I folkbildningens barndom var hantverkskunnighet självklar vardagskunskap. Idag är det något som många måste lära på nytt. Den är ett eftersatt kunskapsbehov. Folkbildningen är en plats där eftersatta kunskapsbehov kan tillfredsstäl- las utan att behöva länkas till utbildning och yrke. Med hantverkscirklar- na bidrar folkbildningen också såväl till kunnighetsbevarandet som till bevarandet av det kulturarv som änns nedlagt i kunskapen om tekniker, material och föremål.

Hantverksutövande är en uttrycksform för människor med praktisk be- gåvning. Här kan hantverkscirklarna bidra till den personlighetsutveck- ling som är ett av folkbildningens mål. Det änns också samhällsskäl som talar för att hantverket har en plats i folkbildningen. Till dem hör hant- verkskunnighetens kännedom om ekologiska sammanhang och resurs- snåla tekniker som är viktig medborgerlig kunskap i dagens och morgon- dagens samhälle. Men också hantverkets ”ordlösa språk” som kan fungera som ett gemensamt överbryggande språk i det mångkulturella Sverige.

I Del IV, ”Individens kunskap och lärande i gemenskap”, förs en ge- mensam slutdiskussion utgående från de tre studierna, som ur olika syn- vinklar belyser cirkelns och hantverkets betydelse: i Handen och Anden hantverkscirklari en kvinnlig kontext, i ”Vem slöjdar i cirkeln — och var- för? ” hantverkscirklari en manlig kontext samt i ”Hantverkets väsen och värde ” hantverkskulturen i en manlig och kvinnlig kontext.

Gemensamt för de kvinnodominerade textilcirklama och de mansdo- minerade trä/metallcirklarna är den positiva upplevelsen av cirkelkultu- ren och dess integrering av lärande och gemenskap kring ett delat intres- se liksom att cirkeln fungerar som ett avbrott i vardagen. Men det änns också skillnader som är viktiga att uppmärksamma. En är rent kvantitativ.

Textilcirklarna är mångdubbelt fler än trä/metallcirklama. Textilcirkeln hör hemma i en kvinnlig tradition av att samtala medan händerna handar- betar. En sådan tradition änns inte kring manligt hantverk. Ska man hitta en motsvarighet får man snarare söka i idrottsklubben eller jaktlaget.

De flesta deltagare i textilcirklama var dubbelarbetande kvinnor. Textilcirkeln fungerade som ett sätt att freda ”tom tid" i en alltför tids- pressad tillvaro. Den balanserade och kompletterade dessutom ofta ett te- oretiskt eller människovårdande arbete. För männen var cirkeln däremot ofta en förlängning av något de gjort i sitt yrkesliv eller velat göra yrkes- mässigt. Många var pensionärer eller arbetslösa. Cirkeln fungerade sna- rast som något som strukturerade en alltför tom tid.

Medan ämneskunskapen hos flertalet textilcirkelledare byggde på "livslångt lärande" hade ledarna i trä/metallcirklama ofta formaliserad ut- bildning och yrkesmässig bakgrund. Textilledama lade stor vikt vid det sociala målet, trä/metalledama betonade kunskapsmålet. Ledare och del- tagare i textilcirklama förenades av ett intensivt textilt intresse. Deltagarna i trä/metallcirklama uppfattade sig inte som speciellt hant- verksintresserade, däremot var de genomgående hantverkskunniga. Flertalet deltagare var inriktade på produktion — av nyttoföremål, men också för försäljning direkt eller indirekt, via t.ex. lotterier.

Hantverkscirkeln betyder mycket för både kvinnorna och männen — men på lite olika sätt. I cirkelns integrering av lärande och gemenskap tycks lärandet väga över för kvinnorna och gemenskapen för männen. Det kan tyckas paradoxalt med tanke på den täta gemenskapen i textilcir- keln och det mer ytliga kamratskapet i trä/metallcirklama. Men förkla- ringen kan vara att cirkeln för kvinnorna var en av många gemenskaper medan den för männen var om inte den enda så en oersättlig samvaro. För kvinnorna var målet ofta att lära sig för att fortsätta hemma, på egen hand, medan männen verkade vilja fortsätta i cirkeln hela livet.

Mellan cirkeldeltagare och professionella hantverksutövare änns flera likheter. I hantverksutövandet integreras praktiskt och teoretiskt kunnan— de, handfast arbete med något så esoteriskt som skönhetslängtan. Det ta- lar till och utmanar många sidor av mänsklig förmåga. Flera av de aspek- ter på hantverkskunnandet som kommer fram i intervjuerna med de professionella återänns även i cirkeldeltagares svar. Allt detta bidrar till den känsla av välbeännande som hantverksutövandet ger dem.

De professionella hantverksutövama visar på bredden och djupet i hantverkskunnandet. Den ytliga bilden av hantverkscirklar som "hobby", "terapi", "sysselsättning" motsägs när hantverkskulturens kunskap och tradition synliggörs. Samtidigt väcker det frågor om vilken kunskap som är rimlig att förmedla inom studiecirkelns ram. Hur viktig är studiecirkeln som kunskapsförmedlare i ett utbildningssamhälle? Cirkeldeltagarna/cirkelledama ser ur ett inifrånperspektiv, ämnesföreträ—

darna/sanrhällsrepresentantema ur ett utifrånperspektiv. Ändå överens- stämmer deras uppfattning om cirkelns särart: att den integrerar kun- skapsinlärande och social samvaro. Alla utom ämnesföreträdarna ser dessutom produktion som en viktig del i hantverkscirklar. Däremot skiljer sig uppfattningarna ifråga om vad som är viktigast i cirkeln. Ledarna understryker folkbildaraspekter (demokratiskt arbetssätt, delta- garstyming, tillgänglighet, personlighetsutveckling). Deltagarna lägger störst vikt vid gemenskapen. Amnesföreträdama betonar kunskapen. Samhällsrepresentantema redovisar ett spektrum av åsikter.

Det änns tre mål — som också är motiv — för att vara med i en studie- cirkel: kunskapsmålet, det sociala målet och välbeännandemålet.

I förhållande till kunskapsmålet erbjuder hantverkscirkeln människor ett första möte med det hantverkskunnande som blivit alltmer svåråtkom- ligt i dagens samhälle. Den svarar mot ett eftersatt behov av kunskap. Tack vare studiecirkelns flexibla form kan också "smal" kunskap föras vi- dare. De som går i cirkel för att lära sig ett speciellt hantverk relaterar främst till kunskapsmålet. Cirkeln kan vara första steget i en spiraltrappa, där man sedan fortsätter med andra utbildningar. De som har ett kun- skapsmål vill antagligen att cirkelledaren i första hand ska vara en lärare med ämnesprofessionalitet.

De som i cirkeln framförallt söker gemenskap relaterar till det sociala målet. De går cirkelvägen, d.v.s. cirkelkulturen har ett egenvärde med sin speciella form där man lär av och med varandra under ledning av en led- sagare. Det ställer krav på cirkelledaren att ha social kompetens, så att gruppen fungerar.

Såväl cirkelkulturen i sig som hantverkskulturen i sig tycks generera välbeännande. Men välbeännandemålet kan också appliceras på en tredje typ av cirklar, dit individen söker sig för att lära sig hantverket med må- let att fortsätta själv, för sin egen skull, på sin egen nivå. Man vill kunna lagom mycket, inte gå vidare. Vägen leder hem. Detta motiv — egenmälet — var vanligt i textilcirklama men kommer inte fram i trä/metallcirklama. Denna typ av cirklar behöver en ledare med en kombination av ämnes— kunskap och social kompetens — den speciella cirkelledarprofessionalis- men.

Alla tre typerna av cirklar kan göra anspråk på att vara samhällsnyttiga. Kunskapscirkeln genom att den gör kunskapen tillgänglig och samtidigt bidrar till att bevara ett kunskapsarv. Den sociala cirkeln genom att den bl.a. motverkar ensamhet och isolering samtidigt som den skapar en de- mokratisk mötesplats. Studiecirkelns Internet fanns före elektronikens — och det behövs minst lika mycket i datorernas värld. Den lilla gruppens demokratiska form är en förutsättning för att den stora demokratin ska fungera. Egenmålscirkelns samhällsnytta är den mest utmanande. Den ut-

går från att samhället mår bättre om den enskilda medborgaren mår bra, känner tillfredsställelse och välbeännande i sitt liv. Eftersatta mänskliga behov kan bli synliga i samhällsekonomin som utgifter för t.ex. sjuk- och socialvård.

Hantverkscirkeln kan också vara plats för att tillvarata människors re- surser. Folkbildningen används idag i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som de arbetslösa är föremål för. Om man i stället utgår från de arbetslö- sa som resurs, som subjekt och inte som objekt, förändras bilden. Den ar- betslöse saknar ett lönearbete men besitter ofta kunnighet, t.ex. i männis- kobaserad hantverkskunskap. I stället för att fokusera på individens arbetslöshet kan tonvikten läggas på kunnigheten. Hantverkscirkeln kan vara en plats där det man kan värderas, där man hör till en gemenskap. Där skulle den praktiska vardagskunskapen kunna få sin plats i kun- skapssamhället.

De olika målen kan troligen appliceras på cirklar med skiftande inne— håll. Däremot är ämnet inte utbytbart för dem som väljer hantverkscirklar. Om dessa inte fanns skulle deltagarna sannolikt inte söka sig till teoretis- ka cirklar utan helt enkelt falla utanför cirkelkulturen.

Hantverkscirklama har en dubbel tillhörighet, i cirkelkulturen och i hantverkskulturen. Men de har också ett dubbelt utanförskap — de ärinte riktigt en del av vare sig folkbildningskulturen eller hantverkskulturen. Denna mellanställning gör dem dubbelt intressanta i ett samhälle där gränserna är tydliga och gränsöverskridanden efterlyses. Representerar de en mellanform vi behöver i ett specialiserat — och därmed segregerat — kunskapssamhälle? Det är en viktig fråga för studieförbunden att förhål- la sig till.

Studiecirkelns kännetecken är integreringen av kunskap och gemen- skap samt flexibiliteten i den lilla gruppen. Cirkeln får sin identitet av dem som deltar i den. Det innebär att varje cirkel formar sitt mål. Men cirkeln påverkas också av sitt ämnesinnehåll. Hantverkscirkeln skiljer sig från språkcirkeln, datacirkeln och debattcirkeln. Att dijferentiera mellan olika cirklar är lika viktigt som att framhäva det gemensamma i cirkel— kulturen.

Differentieringen handlar också om den enskilda cirkelns överordnade mål. Det får konsekvenser för såväl val av cirkelledare som för den som väljer cirkel. För att nå dem som idag inte söker sig till studiecirklar är det viktigt att studieförbunden synliggör cirkelns särart — men också att de tydliggör skillnader mellan cirklarna, inte bara i ämnesval utan också i målsättning.

Om studieförbunden fastställer övergripande mål som samhällsnytta och individens välbeännande ger det utrymme för den enskilda cirkeln att fastställa sina mål. Det kan innebära inriktningar som tidigare inte fullt

accepterats, som social gemenskap och välbeännande, med innehåll, som ifrågasatts men efterfrågats, som hantverk.

Rockmusik som folkbildning En kvalitativ undersökning av studieförbundens musikverksamhet

av Thomas Öhlund

Inledning

Studien är en kvalitativ undersökning av studieförbundens öppna verk— samhet för populärmusik som baserar sig på en empirisk undersökning som gjordes 1995. Studien syftar till att fördjupa kunskapen om hur stu— dieförbunden har organiserat musikverksamheten, vilka läroprocesser som ingår i rockspelandet samt hur cirkeldeltagarna, rockbanden, upple- ver spelandet i studieförbundens regi. Undersökningen syftar därmed in- te till att empiriskt beskriva studieförbundens musikverksamhet och dess omfång. I stället fokuseras framställningen på att beskriva och analysera de läroprocesser som kan ihopkopplas med musicerandet och hur dessa påverkas av verksamhetens organisering. Undersökningen presenteras i sin helhet i rapporten Rockmusik som folkbildning — en kvalitativ under— sökning av studieförbundens musikverksamhet (1996).

Undersökningen består av intervjuer med musikansvariga på riks- och distriktsnivå/musikhus i de tre studieförbunden Medborgarskolan, Studiefrämjandet och ABF. Utvärderingar, rapporter och stenciler har även använts som informationsmaterial om musikverksamheten. På riks— nivå har studieförbundens folkbildningsmässiga perspektiv på musik- verksamheten efterfrågats. På distriktsnivå har intervjuerna behandlat den konkreta verksamhetens organisering och genomförande. För att få en fördjupad bild på detta har även två musikhus undersökts, dels Tryckeriet i Sundbyberg, dels Fryshuset i Stockholm där även ett rockband har in— tervjuats. Från Fryshuset har även data från en tidigare utvärdering an- vänts samt alla banddagböcker från verksamhetsår 1994/1995.

I undersökningen presenteras även ungdomskulturforskning med in- riktning mot rockmusikens läroprocesser och ett perspektiv på ungdo— mars uppväxt i det moderna samhället.

För att sätta in ungdomars musikspelande i ett sammanhang vill jag in- leda med att presentera ett perspektiv på ungdomars uppväxtvillkor. Detta följs av att forskning om rockmusikens läroprocesser presenteras.

Att växa upp i det moderna samhället

Populärmusik spelar en viktig roll i ungdomars vardagsliv. Över 90 pro— cent av ungdomarna i åldersgruppen 16—25 år har ett starkt eller mycket starkt musikintresse. Ungefär 20 procent av alla pojkar och flickor i sam- ma ålder uppger att de spelar ett instrument. Det är från denna grupp av ungdomar studieförbundens cirkeldeltagare i musikcirklar kommer. Studieförbunden engagerar dock främst pojkar som spelar rockmusik medan flickornas musikutövning till stor del återänns i den kommunala musikskolans regi.

Ungdomstiden har förändrats på ett radikalt sätt under 1900-talet, ge- nom den allmänna och förlängda skolgången och genom fritidens institu- tionalisering och rationalisering. Fritidens betydelse för ungdomars iden- titet och livsprojekt har ökat i takt med att ungdomstiden har förlängts. Fritidsvanor har samtidigt differentierats och individualiserats så att ung— domar i olika kulturer kan särskilja sig från andra gruppers fritidsvanor och livsprojekt. Ungdomars fritidsvanor kan karakteriseras genom tre for- mer av sysslor. För det första änns en traditionell och fysiskt inriktad fri- tidsstil inom idrottsrörelsens regi. En annan form av fritidssysselsättning är en estetiskt orienterad och en tredje variant är en symboliskt inriktad där datorer och tillskapandet av symboliska världar utgör fritidens ut— gångspunkt.

Ungdomars uppväxtvillkor kan karakteriseras av kulturell friställning där traditioner eroderar inom livets alla områden. Den kulturella moder- niseringen har lett till en individualisering, den enskilda individen blir an- svarig för sitt eget liv. Ungdomar utför i dagens moderna samhälle ett komplext, föränderligt och många gånger ambivalent identitetsarbete. Massmedia och populärkultur har fått en betydelsefull roll i detta sam- manhang. Massmedia utgör en kulturell arena som impulsgivare och symbolförmedlare när föräldrarnas erfarenheter och traditioner inte lång- re uppfattas som giltiga eller relevanta.

Ungdomskulturer uppstår i det moderna samhället som svar eller för- svar för de villkor ungdomar lever under och symboliserar genom sin starka bindning till olika expressiva stilexperiment och populärmusika- liska genrer en "kodad kommunikation” till samhället. Ungdomars mu— sikintresse kan förstås som ett ökat intresse för icke-verbala symboler och tecken för autenticitet och som har sitt urspung i populärkulturen.

Rockmusikens läroprocesser

När ungdomar spelar rockmusik ges inte enbart möjligheter till ett musi- kaliskt lärande. I rockbandet kan även den individuella och kollektiva identiteten bearbetas och förändras. Att spela rockmusik kan ses som en frivillig och informell form för lärande medan skolan representerar det in- stitutionaliserade och formaliserade lärandet.

Genom att spela rockmusik får man praktiska färdigheter, man lär sig att spela ett instrument och lär sig att sköta utrustningen och ljud. Man får administrativa förmågor, hur bandets ekonomi och studiecirklar ska skö- tas, marknadsföring och kontakter med spelarrangörer. Spelandet leder även till kunskapsmässiga insikter om rockspelande och kulturens språk, samt om massmedierna. Dessa färdigheter och kunskaper blir möjliga genom att ungdomar i rockmusiken får språkliga färdigheter genom att de symboler, tecken och genrer som används blir giltiga på en intersubjektiv nivå. Läroprocessen leder även till normativa förmågor genom de regler och normer som utvecklas i rockbandet. En ytterligare förtjänst med att spela i ett rockband är att de relationella förmågorna övas upp och ut- vecklas i den informella kulturens sociala samvaro.

Studieförbundens musikverksamhet

Den empiriska undersökningen redovisas sammanfattningsvis nedan uti- från studieförbundens verksamhet tillsammans med en generell diskus— sion om musikverksamhetens problem och möjligheter. Rockmusikverksamheten har blivit en stor del av studieförbundens ar- bete, musikverksamheten uppgår exempelvis till cirka 1/3 av Studiefrämjandets totala verksamhetsvolym. Musikverksamheten har även under årens lopp integrerats i studieförbundens arbete och har där-

med förändrats sedan 1970-talet. Tidigare när rockmusikens folkbildande karaktär inte var lika självklar hos studieförbunden användes obligatoris- ka studiematerial för att rättfärdiga musikcirklarna.

I dagens cirklar arbetar alla studieförbund utifrån en pedagogisk tanke om att musikhandläggarna ska ännas till som resurser för banden och hjälpa dem när behovet änns. Därmed utgår musikcirklarna till stor del utifrån bandens egna behov och intressen. Genom musikhandläggarnas nära kontakt med banden kan de fungera som resurspersoner när så be— hövs. Studiematerialet används som extra hjälp när banden behöver spe- ciäka kunskaper som de inte lika lätt kan erhålla genom sitt eget spelan- de eller när deltagare i musikcirklarna är redo att få en ökad teoretisk förståelse för sitt eget musicerande.

Dagens musikcirklar har idag en hög kvalité genom att bandinspel- ningar och studioinspelningar har integrerats i läroprocessen vilket gör det lättare för banden att reflektera över sitt eget spelande. Ett ytterligare komplement är videos för instrumentteknik eller egna inspelningar under konserter.

Musikcirklarna kompletteras också av olika utbildningskurser, semina- rier och work—shops samt clinics. En del av dessa seminarier är obligato- riska medan andra bygger på frivilligt deltagande efter behov och intresse. Bandutbildningarna och senrinariema har många gånger bandens egen- produktion av låtar som utgångspunkt och medverkar därmed till en ökad förståelse för hur gruppen samarbetar och utvecklas.

En rad särskilda tjejprojekt har genomförts för att öka flickors spelande i rockband. Dessa erfarenheter måste emellertid spridas och utvecklas för att om möjligt göra rockmusikspelandet mer jämlikt hos studieförbunden.

Samtliga intervjuade har tagit upp problemet med rockmusikens låga status i samhället och hos studieförbunden. Orsaken till detta kan vara en oförståelse för de viktiga läroprocesser som sker i rockspelandet och som ger färdigheter, förmågor och kunskaper som ungdomarna använder till sitt vuxenblivande. En ytterligare orsak kan utgöras av generationsskill- naden som försvårar den äldre generationens reception av populärmusi— kens snabba förändringar.

Musikverksamheten är dock beroende av de resurser som ställs till för- fogande från studieförbundens sida genom att ungdomar inte har de eko— nomiska resurser som krävs för att ha råd att ha en rep-lokal på egen hand. Det verkar dock ännas skillnader — både kunskapsmässiga och eko- nomiska vad gäller musikverksamheten beroende på om den bedrivs i storstäderna eller på landsorten eller på stora eller små avdelningar och distrikt. Kanske borde äera studieförbund i framtiden slå sig ihop för att tillsammans driva musikhus i mindre städer där enskilda avdelningars ekonomi inte klarar av ett sådant åtagande.

Dagens bidragssystem, som baseras på deltagartimmar, missgynnar ungdomsmusiken. Genom att musikcirklarna många gånger är små och relativt kostsamma att driva riskerar musikverksamheten att förlora i kon- kurrens mot billigare och större studiecirklar t.ex. språkcirklar. Det är av vikt att statsmakten tydliggör de förebyggande och kunskapsinhämtande aspekterna i rockcirklarna som till största delen vänder sig till ungdomar.

Den verksamhet som bedrivs karakteriseras av att den utgår från en god förståelse över rockspelandets läroprocesser där studiecirkelns folk- bildande möjligheter realiseras.

Studieförbundens musikverksamhet kan därmed sägas utgöra ett vik- tigt socialiserande och kulturskapande arbete med ungdomar. De kunska- per och kompetenser som ungdomarna erhåller från musikcirklarna kan sedan användas för att språkliggöra samtiden via musiken samt användas för att få en bättre förståelse för dagens moderna och medialiserade kul- tur.

Undersökningens fokus — läroprocesser ingående i studi- eförbundens musikverksamhet

Med anledning av den information som erhölls under intervjuerna med Studiefrämjandet, Medborgarskolan och ABF, kan dei musikverksamhe- ten ingående läroprocessema diskuteras utifrån olika utgångspunkter. De tre studieförbundens musikansvariga på riks- eller förbundsnivå uttalar sig alla positivt om musikverksamhetens innehåll. De beskriver även hur musikcirklarna har kommit att bli en naturlig del i respektive förbunds verksamhet. Musikverksamhetens folkbildande betydelse anses även av de musikansvariga vara stor och därför menar man att studiecirkelformen på ett mycket bra sätt passar musicerandets öppna läroprocesser. Studicirkeln som verksamhetsforrn för musik passar säkerligen de allra flesta ungdomar till skillnad mot andra institutionaliserade former för mu- sikundervisning. Jag vill påstå att samtliga studieförbund som ingått i stu- dien har musikcirklar som utgår från en "verklighetsprincip" där delta- garnas läroprocess fungerar som utgångspunkt och där både sociala och psykologiska kunskaper fås tillsammans med det musikaliska lärandet. Genom musikspelandet lär sig ungdomar att möta främmande kulturella symboler och även att möta människor med en annorlunda etnisk och so- cial bakgrund. Ett exempel på hur detta kan ske kan Studiefrämjandets och ABFs/Fryshusets musikhus vara. På Fryshuset träffas inte enbart mu-

sikintresserade ungdomar med olika bakgrunder utan även ungdomar med vitt skilda intressen och ungdomskulturell inriktning.

Att lära sig att spela musik i grupp och att utveckla sitt spelande på ett instrument samt att få uppträda inför en publik ger bandmedlemmarna konkreta bevis på sin egen utveckling. Denna utveckling och förändring är inte enbart musikalisk utan också identitetsmässig.

Undersökningen visar även på att studieförbunden arbetar med och för- söker lösa "problemet" med de unga cirkeldeltagamas relation till musik- branschen genom utbildning. De unga banden behöver stöd för att kunna komma ut och spela utanför studieförbundens regi, detta problem är dock än så länge svårt att lösa.

I intervjuerna uttrycks dock en oro att musikverksamheten inte i till- räckligt hög grad tas på allvar inom förbunden och hos statsmakten. Samtliga musikansvariga är överens om att ytterligare nedskärningar kan drabba musikverksamhetens kvalité.

De tre studieförbunden som ingick i undersökningen har en väl funge- rande kurs- och seminarieverksarnhet som kommer cirkeldeltagarna till godo. I seminarierna ges deltagarna undervisning och hjälp om hur de ska kunna utvecklas musikaliskt, hur de ska utveckla studiecirkelns arbete och om hur musikbranschen ser ut och fungerar. Utbildningarna som ges till de cirkelaktiva utvärderas och förändras kontinuerligt för att tillgodo- se deltagarnas behov. Medborgarskolan, Studiefrämjandet och ABF har därmed seminarieverksamheter som kan ses som kringresurser till både cirkeldeltagarna och musikhandläggarna. Utbildningarna medverkar i da- gens musikverksamhet och fördjupar läroprocessen hos deltagarna.

I undersökningen har två musikhus studerats för att få ett fördjupat svar på hur musikverksamheten kan se ut och vilka läroprocesser som ingår i musicerandet. De båda musikhusen, Tryckeriet och Fryshuset, har en väl fungerande verksamhet som leds av kunniga och erfarna ledare. I Fryshuset används även banddagböcker som en redovisningsform för musikcirkeln. Genom att banden dels planerar vilka mål som ska uppfyl- las under cirkeln, dels skriver om vad som gjorts under cirkelsamman- komstema, får cirkeldeltagarna formulera och reflektera över sin egen kunskapsprocess. Denna reflektion kan ses som en instrumentalisering av spelandet, men verkar i de flesta fall fungera som ett stöd i deltagarnas kunskapsprocess. Användandet av musik- och videoinspelningar i studi- ecirklarna ger deltagarna ett ytterligare stöd i den musikaliska och socia- la läroprocessen. Det är ingen överdrift att påstå att musikcirkeln med— verkar i ungdomarnas identitetsskapande processer och ger kunskaper och kompetenser som medverkar i och underlättar vuxenblivandet. En så- dan konkret erfarenhet handlar om att lära sig hur man skall hantera rela- tioner och lösa relationsproblem som kan uppstå i ett gemensamt och fler-

årigt grupparbete. Studiecirkeldeltagarna har i dagens verksamheter en relativ autonomi och ges därmed en chans att hantera och leda cirkelar- betet efter eget huvud. Ledarna änns dock i cirkelarbetets närhet och är beredda att hjälpa till att medverka till att lösa de problem som kan upp- stå under cirkelarbetets gång.

Studieförbundens musikverksamhet är en konstruktiv fritidssysselsätt- ning för ungdomar. Den vilar på en folkbildande tradition där deltagarnas kunskapssökande står i fokus i cirkelarbetet.

”man lär sig mer än man tror genom att träffas” — en studie av samhällsinriktade studiecirklar

av Petros Gougoulakis

Bakgrund, Syfte och Teoretisk ansats

Studieförbundens samhällsinriktade verksamhet skall ha som syfte att bl.a. stärka människors möjlighet att påverka sina livsvillkor och tillsam- mans med andra förändra förhållandena enligt egna värderingar och idéer samt att ge stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrö- relser och föreningar. Detta slås fast i folkbildningspropositionen. Innehållet i dessa formuleringar uttrycker samtidigt, i koncentrerad form, samhällets syn på folkbildningen och dess betydelse för den enskilde medborgaren och för demokratin i stort.

Föremål för denna studie har varit de samhällsinriktade studiecirklarna som studieförbunden arrangerar och administrerar. Över 300.000 män- niskor (eller nästan en av fem som deltar i studiecirklar) studerar varje år ett sanrhällsvetenskapligt ämne i studiecirkelform. I den ofäciella statis- tiken sammanförs dessa ämnen under ämnesgruppen Samhällsvetenskap, information. Att anordna studiecirklar i samhällsinriktade ämnen uppfat- tas vara en prioriterad verksamhet för folkbildningen.

Studiens syfte är att ur ett deltagarperspektiv söka belysa och förstå studieförbundens samhällsimiktade cirkelverksamhet med fokus på bl.a. motiv för deltagande, lärandeprocess och effekter. I studien uppmärk- sammas särskilt invandrarna i de samhällsinriktade studiecirklarna.

Rapportens analyser bygger i huvudsak på dels intervjuer i samtals-

form med ett urval deltagare, som under våren 1995 deltog i studiecirklar med sanrhällsinriktat innehåll, dels en enkät som besvarades av studie- förbunden. Undersökningen var förlagd till fyra olika orter och begränsa- des till fyra studieförbund. Sammanlagt deltog nio avdelningar i under- sökningen, varav åtta besvarade enkäten. Eftersom huvudsyftet med studien är att få en ökad förståelse av den samhällsinriktade studiecirkel- verksamheten, dess pedagogiska gestaltning samt dess betydelse för del- tagarnas lärande har en kvalitativ forskningsansats använts.

Redovisning av enkäten

Svaren vi har erhållit genom frågeformuläret ger oss en deskriptiv bild av hur ett studieförbund lokalt förhåller sig till en rad aspekter som frågorna har berört. Enkäten inbjöd till öppna svar för att ge ett tillfälle till något mer utvecklade och även nyanserade resonemang än det annars hade bli- vit om endast fasta svarsalternativ fanns att tillgå. Den möjligheten verkar inte ha utnyttjats tillräckligt utan många svar har varit ganska lakoniskai sin formulering och icke så innehållsrika medan andra t.o.m. har lämnats obesvarade. En viss försiktighet är därför befogad när svaren skall tolkas eftersom man inte är säker på om dessa uttrycker hela "sanningen".

I frågeforrnuläret ombads de undersökta studieförbunden beskriva dels syftet med sin samhällsinriktade studiecirkelverksamhet dels de faktorer, tankar och idéer som står bakom ämnesutbudet i dessa cirklar. Från mål- beskrivningarna kunde konstateras antingen en inriktning på individens bildning eller medlemsorganisationens utveckling. Inriktningen på individen framhäver bildningen som a) ett egenvärde, b) en resurs för aktivt sanrhällsengagemang, e) ett medel för ökat självför- troende i det sociala livet. Inriktningen på medlemsorganisationen har till syfte att främja utveck- lingen av ett demokratiskt och aktivt föreningsliv i samhället.

De överväganden avdelningarna gör i samband med planeringen av si- na samhällscirklar utgår från två skilda synsätt. Enligt det ena synsättet planeras och erbjuds studiecirklar med samhällsinriktat innehåll om och när dessa efterfrågas. En underförstådd princip av "tillgång och efterfrå- gan" verkar styra det faktiska cirkelutbudet. Enligt det andra synsättet styrs planeringen av den samhällsinriktade cirkelverksamheten av mer ut- talade "moralisk-ideologiska" ställningstaganden, som t.ex. jämställdhet eller omsorgen om medlemsorganisationens behov.

Enkätsvaren tyder på att huvuddelen av de samhällsinriktade studiecir- klarna genomförs i samarbete med de föreningar som är medlemmar i re—

spektive studieförbundsavdelning. Därigenom svarar cirklamas Studiein- nehåll mot föreningarnas behov av utveckling och sammanhållning.

Avdelningarnas potentiella målgrupper för den samhällsinriktade cirkelverksamheten återänns bland de föreningar och organisationer som är medlemmar i respektive studieförbund. Indirekt kan avdelningarnas målgrupper identiäeras genom cirklamas ämnesinnehåll.

Cirkeldeltagarna och deras motiv

Deltagarnas utsagor som refererar till motiv har klassiäcerats i två hu- vudkätegorier:

a) motiv som kan ses som sammanhängande med någon form av yttre tryck

b) motiv som kan ses som uttryck för inre behov. Dessa är naturligtvis inte två helt skilda kategorier, inte heller kan delta- garna alltid klassiäceras som motiverade av antingen yttre tryck eller in— re behov. Ofta motiveras cirkeldeltagaren av flera faktorer, både yttre och inre. Inte sällan har det dock varit möjligt att ur intervjusvaren uttolka en viss aspekt som mer betydelsefull än en annan.

De samhällsinriktade studiecirklarna lockar deltagare utifrån vitt skilda utgångspunkter. Motiven att delta spänner över ett brett spektrum. Det handlar om behov av kompetens för arbetslivet, kompetens för förtro- endeuppdrag, behov av kunskaper för att utveckla eller lösa problem i sin förening eller i sin vardag. Vidare handlar det om behov av att utvecklas själv, behov av gemenskap med andra människor och att göra något på sin fritid. Motivbilden sammanhänger med studiecirkelns inriktning och ämne.

Verksamheten med studiecirklar som riktar sig till arbetslösa innebär sannolikt att många människor för första gången upptäcker cirkeln som studieform och som annars inte skulle sökt sig till sådana studier. Samtidigt innebär denna verksamhet vissa problem genom att de speciel- la villkor som gäller inte alltid harmonierar med premisserna om studiecirkelns frihet och frivillighet.

Vad gäller föreningscirklar har i en del exempel kunnat konstateras att motivet för en föreningsmedlem att delta i en studiecirkel, som arrangeras inom ramen för en förenings ordinarie verksamhet, synes vara underord- nat det ursprungliga motivet att söka sig till det sociala sammanhang som föreningen i fråga konstituerar.

Studiecirkeln som studieform

Bilden som träder fram av de intervjuade deltagarnas uppfattningar om studiecirkeln är variationsrik och nästan oreserverat positiv. Uppfattningarna om studiecirkeln ger en antydan om denna studieforrns "marknadsvärde" och dess fördelar gentemot andra bildnings- sammanhang.

Tre karaktäristika hos cirkeln framträder som särskilt väsentliga när det gäller att förstå den positiva bild som de intervjuade deltagare ger: 1) den kollektiva lärandemiljön — att man studerar tillsammans med andra som man hela tiden kommunicerar med, 2) den informella karaktären hos studiesituationen — den lättsamma stäm- ningen, frånvaron av stress, de fria arbetsformema, 3) det gemensamma och genuina intresset för cirkelns ämne — där änns varken betygshets eller meriteringsbehov.

Kombinationen av dessa karakteristika tycks skapa en studieform som svarar mot många människors skiftande behov och som också har peda- gogiska fördelar genom att den möjliggör bearbetning av ett stoff utifrån flera olika vinklingar. Kanske ligger studiecirkelns särart i den balanse— ring mellan målinriktat lärande och informell samvaro som är möjlig att åstadkomma i denna speciella studieform. Följande ägur illustrerar delta- garnas uppfattningar om studiecirkeln som arbetsform.

Figur I . Deltagarnas uppfattningar om studiecirkeln som studieform.

arbetslivsanpassad

studieform informell studiesituation

kollektiv lärandemiljö

STUDIECIRKELN SOM STUDIEFORM

träning för

arena för samhällsorien- . . Vidare studier

terad kommunikation

Studiecirkelns inre liv

De studerade cirklarna uppvisar olikheter i utformningen av det inre ar- betet beroende på hur dessa har tillkommit. Med utgångspunkt i hur del- tagarinflytandet gestaltas och målet uppställes har cirklarna delats i pro- bleminitierade respektive utbudsbaserade. I cirklar där målet inte på förhand är angivet är deltagarrnedverkan vid ut- formning av mål och innehåll självskriven. Denna probleminriktade an- sats har konstaterats i de samhällsinriktade cirklarna som arrangeras inom organisationslivet eller uppkommer på initiativ av bestämda yrkeskollek- tiv. Bakgrunden för cirklarnas initiering har varit ett för alla deltagare ge— mensamt problem eller åtagande som i sin tur utgör basen för arbetet i cir— keln. Cirklar som uppkommer på grund av ett reellt existerande problem är inriktade på förändring.

Den andra framträdelseformen, den utbudsbaserade, kännetecknar stu- diecirklar som uppkommer på initiativ av bildningsförbunden och riktar sig till en öppen marknad. I dessa cirklar är målet redan faställt i förväg. Det är på den premissen den enskilde medborgaren fattar ett beslut att delta i sådana studiecirklar. Deltagarnas inflytande i den mån det före- kommer är begränsat till perifera aspekter av cirkelarbetet som inte berör dess föreskrivna grundstruktur och inriktning. I den bemärkelsen har de förekommande planeringsdiskussionema en delvis skenbar karaktär. De utbudsbaserade cirklamas huvudsakliga inriktning är att förmedla en viss kunskap eller information med hjälp av en ämneskunnig och i förväg ut- sedd cirkelledare.

Den typiska arbetsforrnen för de samhällsinriktade studiecirklarna har visat sig vara den tidsbestämda återkommande sammankomsten. Analysen av arbetssättet har gjorts med utgångspunkt i a) inlärningsfak- torer, d.v.s. faktorer kring vilka studiearbetet utformas, och b) lärandeak- tiviteter genom vilka det pedagogiska stoffet bearbetas och lärs in (ar- betssätt).

A. Som inlärningsfaktorer har identiäerats cirkelledaren, det tryck- ta studiematerialet, studiekamraterna, föreläsningen, studiebesöket samt biblioteket.

Studiematerialet i form av kursbok förekommer i nästan alla studie- cirklar och har haft funktionen av både faktaförmedlare och diskussions- underlag. Det framkom inte klart i intervjuerna om "boken" har använts på ett medvetet reflekterande sätt som en text bland andra. Snarare verkar det som om kursboken uppfattas som normgivande för det den behandlar. I vissa fall utgör kursboken ett slags nav kring vilket sammankomsterna

utformas. Det är boken som deänierar cirkelns kursplan, antal träffar och även föreskriver inlärningsaktiviteter. Ju mer "pedagogiskt” upplagt stu- diematerialet är desto större blir äxeringen vid detta. Med pedagogiskt menas om innehållet organiseras i relation till sammankomstemas längd, om det innehåller instuderings- och diskussionsfrågor samt om det förut- sätter bestämda arbetssätt. Ett sådant studiematerial står med andra ord för cirkelarbetets inramning. En skillnad tycker vi oss dock märka när deltagarinitierade och studieförbundsinitierade cirklar jämförs beträf— fande förhållandet till kursboken. De förra tycks vara mer flexibla på så sätt att man i mindre utsträckning är bunden till ett viss studiematerial. Flexibiliteten kan även uttryckas i större benägenhet att välja andra ar- betsformer än de gängse. Som sådana identiäerades i intervjumaterialet studiebesök, öppna föreläsningar samt samverkan med andra studie- cirklar som behandlar gemensamma frågor. Detta förekommer dock i mycket begränsad omfattning. Ett konstaterande i sammanhanget är den totala frånvaron av elektroniska/audiovisuella läromedel i cirkelarbetet, med undantag, av naturliga skäl, för datacirklarna.

B. Som lärandeaktiviteter har kunnat urskiljas det fokuserade samtalet d.v.s. den målinriktade, tidsbestämda och strukturerade diskussionen, gruppuppgifter, individuella redovisningar, konfrontationer. I en och samma cirkel kan en eller flera former av lärandeaktiviter tillämpas. Samtalet som lärandeaktiviter i de samhällsinriktade studiecirklarna är den förhärskande metoden. Dess dominerande ställning hör troligen ihop med studieämnets karaktär och har tydlig fokus på en i huvudsak gemen- sam — och för alla inblandade angelägen — fråga. När underlaget för sam- talet är förmedling av fakta kännetecknas interaktionen av ett fråga-svar- mönster. I annat fall utgår samtalet från deltagarnas erfarenheter och uppfattningar och blir därmed reflekterande till både innehåll och struktur.

Uppfattningar om lärandet

Svaren på frågor om hur man lär sig och under vilka betingelser är rela— terade till det faktum att intervjuerna genomfördes i studiecirkelmiljö. Man utgår vanligen från cirkeln i sina resonemang om lärandet. Två hu- vuddrag kunde urskiljas nämligen kollektiv bearbetning och självaktivi— tet. Inom den kollektiva bearbetningen framhöll man betydelsen av att ta del av andras erfarenheter och ett samarbete som initierats av en gemen- sam målinriktning. Det fanns också deltagare som framhöll betydelsen av självaktivitet, ett begrepp som enligt deltagarna betydde undersökande aktiviteter, att få framföra något muntligt samt att utföra något.

Effekter av deltagandet i samhällsinriktade studiecirklar

Deltagarnas berättelser ger ett intryck av att alla har haft stor behållning av de samhällsinriktade studierna och att verksamheten ur deltagarnas synvikel är en stor framgång. Effekterna av den studerade cirkelverksam- heten har sammanställts i följande kategorier:

individuell kompetens, medborgerlig kompetens, föreningskompetens, social kompetens, studiemedvetenhet samt ingen ejfekt

Avslutande diskussion

Bland de intervjuade cirkeldeltagarna i föreliggande studie änns flera ar- betslösa, invandrare och ungdomar jämfört med alla dem som studerar ett samhällsämne i studiecirklar. Alla dessa grupper brukar räknas till kate- gorin "resurssvaga" eftersom de många gånger saknar reella möjligheter att påverka sin utsatta situation. De statliga målen för folkbildningen ut- pekar just dessa grupper som prioriterade för den statligt finansierade bildningsverksamheten.

Gruppen "invandrare" och hur studieförbundsavdelningarna förhåller sig till den har vi försökt att uppmärksamma mer ingående. Det kan kon- stateras att långt ifrån alla avdelningar kunnat för den undersökta perio- den redovisa någon speciell verksamhet för denna grupp. Där sådan verk- samhet äger rum framskymtar ett genomgående mönster som tyder på att individer som tillhör någon av grupperna "arbetslösa" eller "invandrare" (eller både och) deltar i samhällscirklar som änansieras med "särskilda medel". Ofta anordnas den aktuella cirkeln som en del i ett större studie- paket bestående av flera cirklar i olika ämnen. Cirklarna som i regel är av- giftsfria ingår inte i studieförbundens ordinarie cirkelutbud utan tillkom- mer som "ad hoc"-satsningar i samarbete med utomstående finansiärer. Dessa finansiärer kan t.ex. vara arbetsmarknadsmyndigheter, kommuner eller andra organisationer. Vi kan här inte uttala oss om fenomenets ut- bredning eller karaktär utöver det vi har haft möjlighet att studera.

Behovet av bildningsinsatser bland exempelvis arbetslösa och invan- drare existerar och växer i takt med de ökade kraven på den svenska ar- betsmarknaden. Uppgifter från Folkbildningsrådet visar att drygt 5 pro- cent — 18 769 cirklar — av samtliga studiecirklar under 1994/95 anordnades som arbetsmarknadsanpassade utbildningar för arbetslösa och finansierades med särskilda anslag. En annan omständighet är att

Folkbildningsrådet i sin budget avsätter medel i form av förstärkningsbi- drag för deltagare med funktionshinder och deltagare med språkliga och sociala handikapp. Vi ser en överhängande fara i förekomsten av tillfälli- ga anslag för specialinriktad studieverksamhet bland prioriterade grupper eftersom dessa anslag riskerar att påverka studieförbundens verksamhet vad gäller just dessa grupper. Detsamma gäller förstås de sk "öronmärk- ta" förstärkningsbidragen. Enligt vår uppfattning kan dessa resursposter på ett felaktigt sätt signalera att verksamhet som inriktas till prioriterade grupper är någonting annat än och skild från den övriga folkbildnings- verksamheten och att den kan upprätthållas endast när särskilda medel tillförs. Det kan samtidigt tolkas som att det vore nödvändigt att öron- märka resurser för prioriterade grupper trots att detta är ett uppdrag för folkbildningen. För det har visat sig att studieförbunden nästan alltid lyckas rekrytera prioriterade grupper till sin verksamhet när de har fått extra resurser.

Utan att ta ställning till huruvida öronmärkta anslag är att föredra eller ej vill vi avsluta detta resonemang med följande fråga: Är det verkligen nödvändigt att statsmakterna måste anslå särskilda medel för att studie— förbunden skall leva upp till sitt uppdrag att anordna verksamhet för pri- oriterade grupper?

Många invandrarföreningar samverkar med bildningsförbunden och anordnar bl.a. studiecirklar för sina medlemmar. I denna undersökning har vi inte haft möjlighet att närmare studera sådan cirkelverksamhet. Inte heller kan vi uttala oss om denna verksamhets omfattning och innehåll. Samtliga intervjuade deltagare med invandrarbakgrund underströk vikten av att invandrare ges möjlighet att umgås med svenskar i olika sociala sammanhang. Särskilt ”blandade” studiecirklar och ”svenska” föreningar nämndes som utmärkta exempel på "mötesplatser". Det samlade intryck- et från samtalen med cirkeldeltagare med annan etnisk bakgrund är att dessa personer deltar i studiecirklar inte primärt av personliga skäl, d.v.s. av inneboende fritt intresse, utan av yttre nödvändighet. En befogad frå- ga är om dessa har hamnat i en ”åtgärdsspiral”.

De ungdomar som ingick i vår undersökning har antingen deltagit i cirklar för arbetslösa eller i en cirkel som arrangerades av föreningen de var aktiva medlemmar i. Utan att dra allför vittgående slutsatser av det begränsade underlaget verkar det som om ett sätt att få in ungdomar i folkbildningen är via föreningar som bedriver en stor del av sina aktivite- ter i form av studiecirklar.

Ett ”spänningsfält” mellan kunskap för anpassning och kunskap för förändring har vi kunnat identifiera i våra samtal med deltagarna när syf- tet med deltagandet i den aktuella samhällscirkeln togs upp. Studieförbundsavdelningamas enkätsvar rörande målet för den sam-

hällsinriktade cirkelverksamheten innehåller dels en "proäl"-inriktning dels en gemensam kärna. Som proälerat tolkas ett mål som överensstäm- mer med de bakomliggande rörelsemäs ideologiska proäl och priorite- ringar. Gemensamma är de mål som alla avdelningar uppger i sina svar och vilka uteslutande handlar om att öka individens kunskaper om sam- hället för en starkare medborgarroll. Medlems- och samverkande organi- sationers studieverksamhet består uteslutande av studiecirklar med sam- hällsvetenskapligt innehåll präglat av dessa organisationers (bildnings)behov och ideologiska inriktning. Just dessa studiecirklar står för majoriteten av de studerade avdelningarnas redovisade samhällsinrik- tade cirklar medan resten riktas till allmänheten.

En annan omständighet vi kunnat konstatera med utgångspunkt från vårt material är att långt ifrån alla medlems- eller samverkande förening- ari ett visst studieförbund bedriver studiecirkelverksamhet som förmed- las via studieförbundet. Långt under hälften av en avdelnings föreningar har ett fungerande samarbete med studieförbundet i fråga. Ett antagande är att antingen existerar dessa föreningar som ”stärnpelföreningar” och därmed är inaktiva eller så existerar inget självklart samarbete mellan bildningsförbundet och de föreningar som upptas i dess medlemsregister. Om den organiserade folkbildningen skall lyckas leva upp till sitt upp— drag att ”ge stöd och stimulans” åt föreningslivet återstår en hel del arbe— te att göra från folkbildningsorganisationemas sida i föreningslivet. Undantaget från ovanstående resonemang är studieförbundet SISU som nästan uteslutande bedriver sin bildningsverksamhet bland idrottsrörel- sens organisationer.

Föreliggande undersökning har inte på ett djupare sätt studerat ämnes- innehållet i de samhällsinriktade studiecirklarna som avdelningarna redo- visat. En ytlig betraktelse av ämnesbeteckningarna samt målgruppema tyder på att det förekommer i princip tre slags samhällsvetenskapliga cir- kelinriktningar.

Den första cirkeltypen utgörs av föreningscirklar och behandlar ämnen som direkt anknyter till föreningars behov av kunskaper och kompetens. Deltagarna i dessa cirklar är aktiva medlemmar i sin förening eller orga- nisation och innehar ofta olika förtroendeuppdrag inom denna.

Den andra typen består av de 3 k öppna cirklarna. Dessa vänder sig till den breda allmänheten och syftar till att uppfylla ett behov av orientering kring aktuella samhällsfrågor.

Den tredje typen av samhällsinriktade studiecirklar syftar till att med- dela grundläggande samhällsorientering och medborgerlig bildning till socialt, språkligt och kulturellt svaga personer.

Värden i folkhögskolevärlden

av Ragnhild Nitzler, Inger Landström, Inger M. Andersson och Ulrika Eriksson

Den studie som sammanfattas nedan, är utförd enligt så kallad teoriinrik- tad utvärdering, vilket betyder att utvärderingen genomförs inom en ex- plicitgjord teoretisk referensram. Med inspiration från fransk utbild- ningssociologi ses folkhögskolan i ljuset av dess kulturellt och socialt reproducerande funktion. Det empiriska materialet utgörs av kvalitativa data, företrädesvis fallstudier och intervjuer. Tio folkhögskolor med olika huvudmän och inriktning spridda över hela landet har besökts, varvid in- tervjuer har genomförts med åttiosex elever, sexton lärare och tio rekto- rer. Ett syfte har varit att utröna elevernas syn på folkhögskolan och den utbildning och undervisning som ges där. Rektorer och lärare har erhållit liknande frågor som eleverna i syfte att utgöra kompletterande referens— punkter. I studien redovisas bland annat elevernas resonemang kring sina studie- och yrkesval, utbildning och framtid samt vilken betydelse folkhögskoleutbildningen tillskrivs i det sammanhanget. Avslutningsvis relateras resultaten till de statliga målen och den teoretiska referens- ramen. I den sammanfattning som följer utesluts de mer teoretiska resonemangen till förmån för en mer ingående beskrivning av resultaten.

Elevernas studieval

Gemensamt för merparten av de intervjuade eleverna är att de har blivit mer eller mindre *självskrivna, folkhögskoleelever. Med dålig förankring på arbetsmarknaden, låg utbildning, inte sällan sjukdom och sociala pro- blem, har i praktiken inte några "fria val” existerat. Studievalet har stått mellan folkhögskolan och Komvux. Vissa elever menar att de hellre skul- le ha studerat vid Komvux, en del sökte men kom inte in. Andra hävdar att Komvux skulle vara alldeles för svårt för dem. Några har försökt förr men misslyckats. Komvux visade sig vara alltför lik den grundskola, som de tidigare inte funnit sig tillrätta i. En del invandrare har inte tillräckligt goda kunskaper i svenska för att klara av så mycket självstudier som Komvux innebär. Ensamstående mammor menar att de inte skulle ha en chans på Komvux, då den höga studietakten inte går att kombinera med ansvaret för familjen.

av olika skäl anser sig utestängda ifrån. Samtidigt är det inte ovanligt att i negativa ordalag likna den utbildning som ges där vid korvstoppning — att man bara får rabbelkunskaper, lär sig för stunden och för proven. I motsats till detta sägs man på folkhögskolan lära sig på ett annat djupare sätt — att man får förståelsekunskap och lär sig för livet.

Det är påfallande hur eleverna i stor utsträckning individualiserar sin situation. Att de är arbetslösa menar de beror på att de har för dålig utbild- ning och för dålig utbildning har de för att de inte är tillräckligt begåvade, de klarade ju bara av grundskolan och ibland knappt det. De anser sig i al- la fall inte tillräckligt begåvade för att klara av gymnasiet. Det änns ock— så många som hävdar att arbetslösheten inte skulle vara så hög "om folk tog de jobb som änns". Samtidigt vittnar andra om att de mest okvaliä- cerade jobb numera ofta går till högutbildade.

Folkhögskoleprofilens betydelse

När det gäller proälens betydelse för val av skola änns en viss tveksam- het inför att söka sig till en bestämd skola, om man inte delar dess värde- ringar. Denna tveksamhet är större ju tydligare ideologi huvudmannen står för, som i fallet med religiösa skolor. Detsamma gäller skolor med en klar politisk eller facklig profil. Några uttryck för att skolans proäl vållat problem har emellertid inte framkommit i intervjuerna. Kursinnehåll och arbetsformer uppfattas vanligtvis inte så färgade av ett särskilt förhåll- ningssätt, som man befarat. Frivilligheten innebär dessutom att vissa ak- tiviteter kan väljas bort. Sådant som från början känns främmande kan ibland rent av få ett positivt värde — vare sig det gäller gruppsamlingar med sånger som man inte tidigare sjungit, eller att gå ut och demonstrera mot olika samhällsbeslut.

Förväntningar och relationer

Förväntningarna om att undervisningen skall bedrivas i en takt som man klarar av har infriats för de flesta, de handikappade eleverna lyfter särskilt fram folkhögskolans flexibilitet härvidlag. De som är mindre nöjda är de som tycker sig klara av och vill ha ett högre tempo i undervisningen. Det kan ibland vara fallet i invandrargrupper om det är stora skillnader i svenskkunskaper. Överhuvud tycks det hos många elever ännas en tämli-

gen oproblematisk bild av kunskap, somi stort anses liktydigt med inläs- ning av en viss mängd stoff.

De sociala relationerna mellan lärare och elever och elever emellan be- skriver eleverna som annorlunda och för det mesta bättre än i andra skol- former. "Kamratlig och förtroendefull", "man bemöts med förståelse och respekt" kan ses som en sammanfattning på hur de sociala relationerna på folkhögskolan beskrivs.

En hel del av invandrareleverna beskriver också sina känslor av utan- förskap inför ett hårdnande sarnhällsklimat, där de på olika sätt har känt av en ökad främlingsäentlighet. Detta sägs dock inte ha med skolan och dess lärare att göra, men de negativa erfarenheterna utanför skolan på- verkar skolarbetet och tron på utbildningen och framtiden i det svenska samhället.

Folkhögskolans kulturella verksamhet

Vissa skillnader tycks ännas mellan eleverna på olika typer av kurser — intresset att delta i kulturella evenemang verkar ibland vara mindre på lin- jer, särskilt idrott, och kortare kurser med ett mer praktiskt innehåll än på de allmänna linjerna. Ett svar som elever ger på frågan om varför de inte deltagit är många gånger tidsbrist, de måste göra färdigt något praktiskt arbete. Intrycket är ofta att de är mycket ambitiösa och har som mål att hinna med maximalt under den korta tid som kursen pågår — eller under den tid de har tillgång till en särskild lokal. Därför väljer de bort sådant som de inte har direkt nytta av för utbildningen. Elever på estetiska linjer har ju också många kulturella inslag i sina egna ämnen, vilket tycks på- verka viljan att delta i övriga kulturevenemang. Samtidigt verkar det ock- så som om det de håller på med är så tillfredsställande i sig, att de kanske inte upplever behov av att hämta *andlig näring' på annat håll just då.

Eleverna och demokratin

Vad gäller demokratin på skolan ger eleverna en bild av att det på skolan ofta fungerar bra, när det gäller undervisningen och förhållandena männi- skor emellan. En allmän mening är att det fanns utrymme för påverkan och medbestämmande på lektionerna. Däremot anses det inte fungera li- ka bra, när det gäller de övergripande studievillkoren. Det gäller då beslut som sägs fattas över huvudet på eleverna — antingen av skolledningen el-

ler av politiker och andra beslutsfattare i samhället. Många gånger tycks det som beslut kring ekonomiska frågor är en kritisk punkt för om demo- kratin till fullo upplevs fungera eller ej — beslut som innebär en fördelning av resurser och status. Det gäller tillträde till högskolan, studiestöds- frågor, matkostnader på skolan, bokinköp till biblioteket, schemaläggning och kursinnehåll.

Det änns emellertid en kluven inställning bland eleverna att delta i sko- lans inre arbete och beslut. Å ena sidan vill man vara med och bestämma eller åtminstone påverka, så att det sker förändringar enligt upplevda be— hov. Å andra sidan är det rätt vanligt att man inte vet vad alla kursråd, lä- rarråd och kommittéer skall vara bra för. Även om man upplever ett visst tvång att delta i dessa kommittéer, åker man ändå hem som om skolan vo- re slut för dagen. Den inbyggda fördröjningen i demokratiprocessen gör dessutom att man inte ser något resultat av försöken att påverka, eftersom större förändringar inte kommer till stånd förrän de hunnit sluta.

Utbildningens betydelse för framtiden

När eleverna värderar utbildningen är de i allmänhet mycket positiva, när de relaterar betydelsen av den till den egna personen. Ökad självkänsla och höjt självförtroende, en känsla av att man utvecklats som person, är vad de flesta vittnar om. Vad som bidragit till detta är framför allt de för- troendefulla relationerna mellan lärare och elev och i förekommande fall intematboendet, som fostrat till ökat hänsyns— och ansvarstagande.

På frågan om vad eleverna lärt sig är svaren mer tveksamma och utsa- gor om utbildningens tillkortakommanden fler. Att reflektera över vad man har lärt sig tycks ovant, och osäkerheten späds på när man tycker sig sakna tydliga kriterier på framgång och misslyckanden. Inte sällan önskar man sig då att det skulle finnas mer av traditionella framgångsmått på folkhögskolan.

När eleverna betraktar utbildningen i den närmaste framtidens ljus, tvivlar de starkt på utbildningens värde och status. Livet utanför skolan kräver meriter och därmed andra kunskaper, tycks de mena. I den mån de tillägnat sig en social kompetens under folkhögskoletiden, antas denna ändå väga lätt i konkurrensen om tillträde till högre utbildning och arbe- te, där kraven på mer av *hårdvaluta' uppfattas vara större.

Speciallinjens elever har oftast högre ambitioner än den allmänna lin- jens, är mer färdighetsinriktade och vill inte alls se folkhögskolan som en skola för missgynnade grupper. Sådant uppfattas enbart sänka skolans status och de är måna om att utbildningen har så hög status som möjligt.

De prioriterar också gärna bort gemensamma aktiviteter, som inte har med deras specialintresse att göra.

En annan skillnad mellan eleverna är att de som har någon form av ”rö- relse- eller organisationskapital, när de kommer till folkhögskolan bryr sig mindre om meritvärdet av utbildningen. De har *knäckt koden' och säger sig veta hur man använder sina kontakter för att "ordna det för sig". De är med andra ord tämligen säkra på att de skall ordna sig på ett eller annat sätt för dem efter avslutad utbildning.

Arbetslösheten är skrämmande för de flesta både som samhällsproblem och för egen del. Det gäller även de som är tjänstlediga ifrån ett arbete. Framtiden ser mörk ut och möjligheterna att erhålla arbete uppfattas inte som stora. Det änns ingenting för ungdomar, menar man. Situationen upplevs vara densamma för äldre. Trots allt hoppas man och ser utbild- ningen som ett ljus i mörkret. Samtidigt änns en medvetenhet om att en del måste sluta hösten 1995, när de försämrade bidragen kommer att tvinga många att hoppa av. Det gäller särskilt kvinnor som har barn, ef— tersom det är barntilläggen som försvinner. För de som är över 45 år änns heller inte stora möjligheter att fortsätta studera, eftersom de inte kan få studielån. Någon rektor förutspår för övrigt att eleverna överlag kommer att bli yngre när barntilläggen tas bort, eftersom de äldre inte kommer att ha möjlighet att studera.

Rektorers och lärares syn på verksamheten

Rektorer och lärare lyfter fram arbetslösheten, samhällets krav på att ge viss typ av utbildning, IT-sarnhället och ifrågasättandet av skolforrnen som sådan, när de tillfrågas om vilka förutsättningar som påverkar folk- högskolans verksamhet idag. Arbetslösheten har medfört att verksamhe— ten expanderat rejält, vilket inte ses med enbart positiva ögon. Med ar- betslösheten följer ett ökat tryck på verksamheten, men framför allt elever, som inte är disponerade för folkhögskolestudier.

Oavsett om det gäller en storstads- eller en glesbygdsfolkhögskola sägs problem uppstå i undervisningen när elever är där, inte för att de i första hand vill bedriva studier just på en folkhögskola, utan för att de måste ha något att göra. Många av dessa elever skulle hellre ha arbetat om möjlig- heter hade funnits. Dessa elever, som ofta är yngre, utmanar kollegiet för att de uppfattas vara alltför skolsocialiserade, de tar inte tillräckligt ansvar för sina studier och de ifrågasätter inte sällan folkhögskolans arbetsfor- mer. De som varit särskilt drabbade av arbetslöshet, vare sig de är äldre eller yngre, för också med sig erfarenheter som kan vara deprimerande och besvärliga att hantera i undervisningen.

Samhällets efterfrågan på utvidgad uppdragsutbildning, liksom önske- målen från elever om att erhålla särskild behörighetsutbildning, är krav som både rektorer och lärare är kluvna inför. De försöker leva i enlighet med sin ideologi, som säger att dessa typer av utbildning inte är riktigt *rumsrena, och därför inte *får ta över' folkhögskolan. Samtidigt kan de inte bortse från elevernas krav om deltagarperspektivet ska tas på allvar. Lösningen blir att försöka balansera de olika kraven mot varandra i syfte att hålla någon slags jämvikt.

Alla lärare är dock inte lika kluvna. De som inte är det har måhända anpassat sin ideologi efter förutsättningama, men ses då av mer *rättrog- na' lärare som 'avvikare”, vilka har börjat hylla andra och ibland mer aka- demiska värden. Komvux, som på något sätt tycks stå som sinnebild för en mer eller mindre förhatlig *utbildningsfabrik', är ofta det kriterium som särarten prövas mot. Sålänge avståndet kan hållas till Komvux, går särartstanken att upprätthålla.

För folkhögskolans rektorer och lärare verkar det självskrivet att i sin roll som utbildare ge någon form av demokratisk fostran. Detta kommer till uttryck genom att eleverna får arbeta i kursråd/kommittéarbete, grupp- arbeten, träning i att prata inför grupp och genom att utgå ifrån deltaga- rens perspektiv. Elevernas eget ansvar poängteras i studiearbetet och man arbetar för att eleverna skall våga prata och skriva — framför allt de som tidigare *tystnat'. Eleverna uppmanas att vara aktiva i samhällsdebatten, ringa eller skriva till sina politiker. Man visar på möjligheter och vägar att påverka och vill vara föredömen för att det går.

Samtidigt ges en tämligen pessimistisk bild av arbetet med demokrati- frågoma på skolorna, framför allt när det gäller att förflytta dem utanför klassrummet. Detta antas hänga samman med en hela samhällets demo- kratikris, som även folkrörelsema omfattas av. Den syn som rektorer och lärare har av folkrörelsema är att de arbetar under förstelnade former, är utan visioner, att de bara tänker på ekonomi och att de har blivit för byrå- kratiska och knappast några språkrör för vanliga människor. Några för— nyelsepotentialer tillskrivs de inte heller. Mot den bakgrunden anses det även svårt att få eleverna intresserade.

Folkhögskolan och de statliga målen

I målskrivningarna sägs att ”personer som är utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt missgynnade skall särskilt prioriteras, varvid invandrare

särskilt skall uppmärksammas. Handikappade utgör en annan viktig mål— grupp." Hur ser det då ut på de folkhögskolor som besöktes? Dessa grup- per änns, om än i lite olika omfattning på olika skolor, bland annat bero— ende på att inriktning och förkunskapskrav blir bestämmande för vilka som kan söka till respektive skola. Vi kan konstatera att invandrarna ten- derar att dominera över svenskarna på storstadsfolkhögskolan, medan det på arbetarrörelsens folkhögskola och idrottsrörelsens folkhögskola knap- past änns några invandrare och endast enstaka handikappade.

l målen talas också om att studier inom kulturområdet är viktiga som grund för att utveckla självkänsla, identitet och kreativitet och att det är viktigt att bredda kulturintresset i samhället och vidga deltagandet i kul- turlivet. Om vi undantar de särskilda utbildningar som är inriktade mot kulturområdet, kan vi inte se annat än att våra folkhögskolor verkar för detta mål i mindre eller högre grad. I utbudet av olika kulturaktiviteter på skolorna kommer också huvudmannens budskap och ideologi till uttryck. Intresset för att delta i skolans utbud av kulturaktiviteter är dock inte all- tid så stort. Ibland har det med praktiska svårigheter att göra. Ibland med budskapet. Elever söker sig, som tidigare nämnts, till skolor även om de inte delar huvudmannens budskap och ideologi. När det ideologiska bud- skapet i vissa aktiviteter blir för tydligt, avstår man från att delta. I så motto sker ingen breddning av kulturintresset.

Folkhögskolans verksamhet i stort förknippas i målen med en *levande demokrati”, d.v.s. den ska bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin egen livssituation och att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen genom politiskt, fackligt eller kulturellt arbete. Att döma av såväl de intervjuade elevernas som rektorers och lärares utsagor, är det också det som folkhögskolan och dess personal försöker verka för. En annan sak är att många elever beskriver sig ha varit oemottagliga för vissa budskap.

Huruvida den ideologi som på olika vägar förmedlas till eleverna får bäring hos dem, är emellertid svårt att uttala sig om. Mer djupgående ef— fekter av utbildning kan vara långsiktiga och svåra att fånga i anslutning till eller strax före utbildningens slut. Eleverna anser sig, vid intervjuer- nas genomförande, mycket sällan ha märkt av några särskilda budskap i utbildningen som är relaterade till skolans proäl. Det som i hög grad har nått fram är budskapet om alla människors lika värde, ibland med tilläg— get att alla får komma till tals och säga sitt, samtidigt som det är viktigt att visa solidaritet och att alla hjälps åt. Vissa säger sig också omfatta dessa budskap, särskilt de som enligt målskrivningama tillhör de missgynnade grupperna, d.v.s. handikappade och invandrare.

Även om den studerande inte är medveten om det, kan utbildningen påverka och fostra i en riktning som är i enlighet med folkhögskolans

mål. Den som har gått nykterhetsrörelsens skola behöver inte nödvän— digtvis bli nykterist — han eller hon har kanske istället fått ökad förståel- se för människor som hamnat snett i samhället eller ett ökat intresse för sociala frågor. Man har kanske inte blivit religiös på den kristna skolan, men mer ödmjuk och fått en annan förståelse för sina medmänniskor. På arbetarrörelsens skola kanske man inte har ändrat uppfattning om fackets roll och betydelse. Men man kanske har lärt sig vikten av att hålla sig till vissa spelregler. På landstingets skola har man kanske lärt sig att *leva li- te sundare”, både i relation till miljön och sig själv. Man har skaffat sig andra vänner och intressen som förväntas ge *högre livskvalitet,. På idrottsfolkhögskolan avtar kanske intresset för individuella idrotts- prestationer till förmån för lagsport och kanrratanda.

Folkhögskolans bidrag till den kulturella och sociala reproduktionen, kanske kan sammanfattas som ett försök att upprätthålla idealet om *det goda folkhemmet” i en mer allmän mening. Oavsett om folkhögskolan lyckas påverka elevernas föreställningsvärld i önskad riktning eller ej, kvarstår att folkhögskolan har försett dem med ett visst mått av kulturellt kapital, som i en eller annan mening torde förbättra deras livssituation.

Folkbildning som institution

av Alvar Svensson

I uppsatsen behandlas studieförbunden som organisationer präglade av skilda krav från medlemsorganisationer, stat och deltagare. Förbundens utveckling från att vara till för inspiration och samordning av bildnings— strävanden inom unga folkrörelser till stora bildningsorganisationer med en egen organisationskultur behandlas.

I centrum för studien står studieförbunden som organisationer. Utgångspunkt är studieförbundens förankring i folkrörelser och folkrö- relseorganisationer. Syftet är att granska synen på studieförbundens mål, dels hos staten som bidragsgivare, dels inom studieförbunden själva. Likheter och skillnader mellan studieförbunden och eventuella skiljaktig- heter mellan olika organisatoriska nivåer tas upp. Studieförbunden ses som förmedlare mellan folkbildningens olika intressenter.

Utvecklingen beskrivs med hjälp av tidigare forskning, utifrån aktuel- la utredningar, propositionstexter och måldokument, verksamhetsberät—

telser m.m.från studieförbunden. Ett viktig del av materialet utgörs av in- tervjuer med företrädare för studieförbunden på såväl förbundsnivå som lokalt. En redovisning av intervjuerna och deras uppläggning änns i hu- vudrapporten.

Teoretiska perspektiv

Teoretiska utgångspunkter hämtas dels från folkrörelseforskningen dels från organisationsforskningen. Studieförbunden kan till en del ses som serviceorganisationer för sina moderorganisationer. I växande grad har de också setts som instrument för att förverkliga politiska mål.

Studieförbunden har genomgått en utveckling där för folkbildningsar- betet specifika värden byggts in i organisationerna. Teorier om institutio- nalisering av värden i organisationen används för att förstå denna utveck- ling.

Resultat och teorier från en annan teoretisk tradition inom studiet av frivilliga organisationer, den s. k. resursansatsen får belysa studieförbun- den som redskap för att samla och skapa resurser, för sina medlemsorga- nisationer, för samhället i stort och för den enskilde.

En aktuell kognitiv ansats inom folkrörelseforskningen betonar rörel- semas roll som skapare av kunskap. Med utgångspunkt i denna kan man förstå folkbildningen i sig som ett uttryck för hävdandet av en speciäk kunskapssyn med en egen bild av under vilka villkor och av vilka som ny kunskap skapas.

Organisationer kan också studeras som delar av en vidare samhällelig kontext. Studieförbunden har växt fram och utvecklats till vad de nu är under en period då organiseringen av samhället ökat kraftigt. I detta änns en del av förutsättningarna för att förstå deras nuvarande roll. De har va- rit utsatta för tryck från skilda sektorer av det organiserade samhället. Detta har haft betydelse för både deras inre struktur och deras förhållan- de till den omgivande miljön.

Folkbildningen institutionaliseras

Några av de elva studieförbunden har rötter i lSOO-talets stora sociala rö- relser. Andra har formats i anslutning till yngre organisationer, eller har sina rötter i en universitetsmiljö. Förbunden hör hemma i skilda ideolo- giska sammanhang.

Studieförbunden sågs länge främst som instrument för bildningsarbete inom folkrörelsema. l940-talets bidragsreformer ledde till att de äck en friare ställning i förhållande till medlemsorganisationema. Regering och riksdag kom senare att se studieförbunden som instrument för vuxenut- bildning och kulturpolitik.

Trots skilda ideologiska hemvist och i viss mån olikartad historia har studieförbunden utvecklats till ett gemensamt organisatoriskt fält. De ar- betar på, i väsentliga avseenden, likartade villkor och måste möta för- väntningar från staten, andra organisationer m.fl.

I denna miljö har man utvecklat en, på väsentliga punkter, gemensam bild av folkbildningen, dess särdrag och betydelse för samhället — folk- bildningen har institutionaliserats. Trots tydliga skiljelinjer mellan studi- eförbunden i synen på folkbildningens uppgift har de utvecklat en i stora drag gemensam syn på vad man menar med folkbildning som pedagogisk verksamhet. Det änns en långtgående enighet om vad som är folkbild- ningens särdrag.

Det änns en hög grad av samsyn ifråga om folkbildningens positiva betydelse för demokratin. Denna vilar på en bild av demokratin där det offentliga samtalet och allas möjlighet att delta och påverka är grundläg- gande. Den breda demokratiska processen värderas högt. Folkbildningen bidrar, hävdar man, på flera sätt till att bredda det demokratiska samtalet.

Studieförbunden arbetar i ett kraftfält med förväntningar från flera håll. Medlemsorganisationer har mer eller mindre tydliga krav på sitt studie- förbund. Det änns en öppen eller dold kamp om resurser mellan skilda in- tressenter. De ansvariga i studieförbundet måste då agera utifrån studie- förbundets totala intresse. Från professionell synpunkt kommer studieförbundet som organisation, dess trygghet och fortsatta verksamhet att vara ett huvudintresse.

I den avvägningen tvingas man ta hänsyn både till organisationernas krav och till behovet av att uppehålla en verksamhet som rekryterar del- tagare från allmänheten liksom till bidragsgivarnas krav. För förbunden är det avgörande att bevara förtroendet från en tillräckligt stark politisk gruppering. Legitirrritet hos de politiska beslutsfattarna är ett överlev- nadskrav.

Mellan stat - medlemsorganisation och deltagare

Inom alla förbund betonas att deltagarnas frihet står i centrum. Friheten att välja att vara med och påverka studierna är grundläggande för alla.

Studieförbunden uppfattar sig också som organisationer stå fria i för- hållande till bidragsgivarna. De villkor som är förknippade med bidragen är antingen så integrerade med studieförbundens egen hållning eller så öppna att de inte känns besvärande. Samtidigt änns uttryck för vaksamhet mot bidragsgivaren, flera intervjupersoner ser risker för att friheten be- gränsas främst från kommunalt håll. Tveksamhet mot specialdestinerade bidrag av olika slag är vanlig.

Inget förbund känner sig i negativ mening styrt eller påverkat av sina medlemsorganisationer. Tvärtom änns lokalt uttryck för att man saknar tillräckligt intresse och engagemang i studiearbetet från medlemsorgani- sationema. Antydan till motsättning om resurser änns mellan den med- lemsanknutna verksamheten och den öppna.

Statsbidragsreforrnen 1991 ställde folkbildningens mål och uppgifter i fokus. I förarbetena talades om spänningen mellan studieförbunden som "folkrörelseorgan" och som "instrument för vuxenutbildningen”. Det fanns en strävan att förskjuta intresset från statsbidragens regelverk till ideologi och övergripande mål. Folkrörelse- och demokratiperspektiven sågs som viktiga, det fria kunskapssökandet betonades. Studieförbunden framhöll i gemensamma policyuttalanden både traditionella folkbild- ningsmål och en vilja att möta nya förhållanden.

1991 års beslut om reformering av bidragen till studieförbund är tydligt påverkat av den syn på sin egen uppgift som studieförbundens företräda- re gett uttryck åt i skrivningar från såväl Folkbildningsförbundet som en- skilda studieförbund. Man är också angelägen om atti ord markera folk- bildningens egenart och frihet.

Talet om målstyming i förening med ett ökat tryck på besparingar i den offentliga verksamheten ha lett till en markering av vilka resultat statens företrädare vill se. En större formell frihet markeras, dels i att myndig— hetsansvar lagts ut på ett folkbildningens eget organ, dels genom att reglerna för hur en bidragsberättigad studiecirkel ska se ut tagits bort. Friheten balanseras dock av kravet på målstyming. Verksamheten skall anpassas efter statliga mål för bidraget och krav ställs på att göra egna målbeskrivningar och att utvärdera verksamheten.

Undersökningen visar att studieförbunden under 1990-talet mer än ti- digare arbetat med målskrivningar. Man har skärpt och fördjupat arbetet med mål och utvärdering och medvetet arbetat för att förankra och få ge- nomslag för målen i hela förbundet.

Förändringarna ute i verksamheten är dock små. Vissa verksamheter värderas lägre, man söker andra former för samarbete med medlemsorga-

nisationema, men i stort har verksamheten påverkats ganska lite. Man vå- gar inte släppa av på att hålla uppe omfattningen av avdelningens verk- samhet eftersom denna även i fortsättningen kommer att ha betydelse för bidragen.

Den viktigaste förändringen lokalt tycks vara en ökande medvetenhet om mål och inriktning. Man är mindre benägen att ta till sig verksamhet en- bart för att öka volymen, man vill se ett folkbildningsvärde i allt man gör.

Ideologi och mål

Studieförbunden har en i stora drag gemensam syn på folkbildningens grundläggande hållning och arbetssätt. Studierna ska anpassas till och förankras i människors egna erfarenheter och ske i små grupper där ett ut- byte på det personliga planet är möjligt. Man har en i hög grad gemensam syn på folkbildning och kunskap. Ifråga om syftet med folkbildningen, vad vunna erfarenheter och kunskaper kan och ska användas till, änns däremot tydliga skillnader.

Studieförbuden ingår i en ideologisk och värdemässig gemenskap med den familj av folkrörelse- eller andra organisationer som utgör respektive förbunds organisatoriska bas. Även studieförbund som inte arbetari an- slutning till folkrörelseorganisationer ingår i någon form av värdegemen- skap som präglar verksamheten.

Studieförbunden anpassar sig till det ideologiska och organisatoriska sammanhang där man ingår. Medlemsorganisationema på riksnivå har i några förbund ett avgörande inflytande i det högsta beslutsorganet. I an- dra studieförbund delas ansvaret mellan medlemsorganisationer och för- bundets distrikt och/eller avdelningar.

De folkrörelseförankrade studieförbunden ser sin verksamhet i ett kol- lektivt perspektiv, den syftar längre än till individers kunskapsbehov. Syftet är ytterst att stärka en rörelse eller organisation. I andra förbund saknas det kollektiva perspektivet och fokus ligger på den enskilde delta- garen och dennes personliga utveckling.

Man kan säga att studieförbundet förutom att det utgör ett gemensamt fält av bildningsorganisationer också arbetar i skilda ideologiska och or- ganisatoriska fält. Varje studieförbund hör också hemma i ett annat sam- manhang än det som folkbildningen utgör. ABF och NBV o.s.v. är inte bara studieförbund, de är också, och i vissa fall i första hand, delar av re- spektive fält av folkrörelseorganisationer.

Det som lokalt sägs om mål och inriktning är starkt påverkat av vad som sägs centralt liksom av statens mål för bidragsgivningen. Ofta anges kvantitativa mål som att bibehålla uppnådd volym kanske med förskjut— ningar mellan ämnen m.m. Prioriteringarna slår dock inte igenom i verk- samheten.

Det som, vid sidan av varje förbunds etablerade kontaktyta, styr ut- vecklingen tycks vara efterfrågan. Verksamheten domineras av sådant som väckt anklang hos allmänheten eller hos avgränsade grupper. Alla de större studieförbunden är i hög grad beroende av att nå fram till en in- tresserad allmänhet för att få deltagare. De är hänvisade till att arbeta på marknadens villkor, i varje fall i den öppna verksamheten.

Slutsatser och diskussion

Studieförbunden är institutionaliserade i den meningen att varje förbund hålls samman av en uppsättning gemensamma normer och värden. De änns också inom ett gemensamt organisatoriskt fält, så till vida att de de- lar viktiga förhållningssätt och står i likartade förhållanden till omgiv- ningen.

En stor del av det gemensamma uppträdandet från studieförbundens si- da är inriktat på att skapa och vidmakthålla legitimitet för verksamheten. Ett viktigt inslag i detta är frarnhållandet av det för folkbildningen unika. Ett annat är betoningen av folkbildningens värde för demokratin.

Studieförbunden framträder i ett perspektiv som en grupp av organisa- tioner med gemensamma intressen och normer. Från ett annat perspektiv tillhör varje studieförbund också, tillsammans med sina huvudmän, ett idésammanhang.

Folkbildningens institutionalisering framstår som en rimlig förklaring till att man bevarat ett levande bildningsarbete med en egen pedagogisk proäl, ett "folkbildande böjningsmönster". För detta är den korsning mel- lan skilda organisatoriska fält som änns i studieförbunden betydelsefull. De ideologiska sammanhangen och den dynamik som de bidrar med har stärkt möjligheterna att hävda folkbildningen som en egen pedagogisk praxis, med ett eget förhållningssätt till studier och kunskap.

Vid sidan av medlemsorganisationer och bidragsgivare har deltagarna stor betydelse för folkbildningens institutionella utveckling. Den verk— samhet som studieförbunden genomför och redovisar är i hög ett resultat av deltagarnas intressen och behov. Man kan, lite tillspetsat, hävda att stu- dieförbundens verksamhet blir vad dess deltagare vill att den ska bli.

Ett perspektiv som är viktigt för att förstå folkbildningen är organisa- tionernas resursskapande uppgift. I uppbyggnadsskedet sågs studieför- bundens roll å ena sidan som instrument för att skapa resurser för folkrö- relsema. Det gällde att skaffa och samordna ekonomiska och personella krafter för att lösa en omfattande bildningsuppgift. Det gällde å andra si- dan att, som ett resultat av bildningsarbetet, stärka de många människor- nas förmåga och möjlighet att verka för rörelsens mål.

Uppgifterna kvarstår även i en ny bildningssituation samtidigt som folkbildningens instititutionalisering inneburit att en uppgift nu är att säkra resurser för den egna organisationens fortlevande. Ett tecken på det- ta är den strävan att vidga aktiviteterna utanför den traditionella folkbild- ningen som vi ser hos flera studieförbund.

Studieförbunden utgör också en pool av resurser, som kan användas av olika intressen och för olika ändamål, om än inom ramen för vad förbun- den accepterar. En uppgift är att möta intressen och behov hos enskilda medlemsorganisationer. Här, över tiden, har skett en successiv breddning i mängden av organiserade intressen som samverkar med studieförbun- den. Förväntningarna på vad studieförbundet ska bidra med är flera och annorlunda än tidigare.

Från stat och kommun ställs nya och äer förväntningar på studieför- bunden som har fått vidgade uppgifter inom vuxenutbildning och kultur- politik. Under l990-ta1et har arbetslösheten lett till delvis nya uppgifter. Från statens sida ses studieförbunden också som ett viktigt forum för in- formation och debatt.

Sett från deltagarsynpunkt är det tydligt att studieförbunden tillgodoser alltmer skiftande behov och intressen. Ökade kunskaper inom något, för den enskilde intressant, specialområde är ett av de vanliga motiven för att delta i studiecirklar. En bred amatörverksamhet på det estetiska och ska- pande området kan till stor del upprätthållas via studieförbunden. Den moderna studiecirkeln framstår, från deltagarperspektiv, som plattform för att tillgodose en mängd olika intressen

Ett par förutsättningar för den stora bredden och variationen i verk- samheten torde vara den flexibla formen och de öppna, oprecisa mål som gäller. Båda bidrar till att skapa den grundläggande öppenhet för delta- garnas behov och intressen som gör det möjligt att nå nya människor.

"Målstyrd folkbildning" är ett begrepp som tillkommit under de senas- te åren. Det har stått för ett försök att lyfta fram och ge nytt liv åt folk— bildningens grundläggande värden. Det har också, via en allmän trend i den offentliga verksamheten, influerats av rationell organisationsteori. Detta skapar en dubbelhet i situationen.

Å ena sidan änns tanken att man, i rationell mening, kan och ska styra med mål. Staten anger mål för bidragsgivningen och studieförbunden ska

lägga fast sina egna mål för verksamheten, mål som förväntas styra vad som sker. I detta systemperspektiv syftar folkbildningen till att på ett mål- medvetet sätt förändra förhållanden, i samhället i stort eller i en folkrö- relseorganisation.

Å andra sidan är folkbildningens grundbult friheten, för den enskilde deltagaren i första hand men också för studieförbundet gentemot bidrags- givare och andra organisationer. I ett livsvärldsperspektiv är folkbild- ningen ett stöd för den enskilde att förverkliga mindre och större livspro- jekt. Det är inte mål och ambitioner på systemnivå som avgör vad som sker i folkbildningen utan vad de många deltagarna vill och kan. Studieförbundens, delvis ideologiskt bestämda, kontaktytor påverkar hur det ena studieförbundet ser ut i förhållande till det andra men alla är be— roende av att möta intressen hos sina deltagare.

Som i många organisationer änns i folkbildningen en lös koppling mel- lan mål och verksamhet. Man kan fråga sig om inte denna lösa koppling här fungerar som ett skydd mot att livsvärlden i form av deltagarnas per- sonliga projekt, styrs och invaderas av systemets krafter. Avgörande för folkbildningens framtida möjligheter är hur de ansvariga på skilda nivåer lyckas bevara balansen mellan politiskt formulerade krav på folkbild- ningens samhällsnytta och det folkliga bildningsarbetets behov av frihet.

Folkbildningsrådet "i myndighets ställe"

av Lena Lindgren

Studiens syfte

Vår regeringsform, liksom svenskt förvaltningspolitiskt tänkande över- huvud taget, utgår från att man ska kunna skilja vad som är privat och vad som är offentligt. Vissa regler och krav gäller för organisationer som är myndigheter, andra för privata rättssubjekt. Men eftersom offentlig för- valtning idag bedrivs i en rad olika former vid sidan av den traditionella myndigheten (statliga och kommunala aktiebolag, stiftelser och förening- ar) har det blivit allt svårare att upprätthålla denna distinktion. Således kan den offentliga förvaltningen inte längre beskrivas som en apparat för

planering och genomförande av politiska beslut, utan bör snarare ses som en komplicerad uppsättning "förvaltnings-nätverk” där ett ökat antal pri- vata aktörer alltmer integrerats i de politiska och administrativa systemen. Utvecklingen har inneburit att relationerna mellan den privata och den of- fentliga sfären har luckrats upp och en allt större gråzon tonat fram där gränsorganisationer verkar, vilka i sitt arbete således har att samtidigt ta hänsyn till de spelregler som gäller dels för förvaltningsmyndigheter, dels för privaträttsliga subjekt.

En allt viktigare kategori av gränsorganisationer är ideella föreningar, d.v.s. sådana organisationer som enligt en enkel men tämligen vedertagen definition inte primärt drivs av ett kommersiellt syfte, inte är myndigheter och som i sin verksamhet samlar människor att utifrån ett frivilligt enga- gemang delta i ett arbete kring en idé av något slag. En organisation som kan hänföras till denna kategori är Folkbildningsrådet (FBR). FBR bilda- des 1991 i samband med Skolöverstyrelsens nedläggning och handhar se- dan dess, så att säga "i myndighets ställe", en rad förvaltningsuppgifter som rör studieförbundens och folkhögskolomas verksamhet, bl.a. fördel- ningen av statsbidrag. Utöver detta svarar man för uppgifter som rådets medlemmar (Folkbildningsbundet, Rörelsefolkhögskolomas intresseor- ganisation och Landstingsförbundet) uppdrar åt rådet att handlägga, så- som utbildningspolitisk bevakning av frågor som rör folkbildningen och samordning av internationella kontakter.

Syftet med denna studie har varit att ge en bild av hur FBR hanterat de förvaltningsuppgifter som staten överlämnat samt, med utgångspunkt i denna bild ochi de betingelser som gäller för rådets arbete, analysera om FBR kan sägas ha arbetat för att påverka studieförbund och folkhögsko- lor i riktning mot de mål som staten angivit för sitt bidrag till folkbild— ningen.

Det material som studien bygger på är av tre slag: 1) Offentligt materi— al som utgör betingelser och styrmedel för rådets arbete såsom betänkan- den, propositioner, lagar, budgetanvisningar och regleringsbrev; 2) Dokumentation som visar hur FBR arbetat, exempelvis protokoll med be- slutsunderlag, verksamhetsberättelser, anslagsframställningar, PM och skrivelser; 3) Intervjuer med ett tiotal styrelseledamöter och kansliperso- nal som arbetar på FBR.

Betingelser för arbete

Gränsorganisationer som FBR är nu inte en alldeles unik företeelse. Det änns i själva verket en rik, och enligt vissa bedömare vildvuxen, flora av gränsorganisationer till vilka staten överlämnat arbetsuppgifter som vi normalt förknippar med myndigheter (Svensk Bilprovning, Advokatsamfundet, Riksidrottsförbundet m.fl.). Den konstitutionella grunden för denna del av den offentliga förvaltningen änns i regerings- formen som stadgar att: "Förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, stiftelse eller enskild individ. Innefattar uppgiften myndighets- utövning, skall det ske med stöd av lag".

Regeringen kan alltså överlämna — delegera — förvaltningsuppgifter till enskilt, privaträttsligt organ, och om uppgiften gäller myndighetsutöv- ning (som det gör i FBR:s fall) ska det ske med stöd av lag. I FBR:s fall beskrivs de överlämnade uppgifterna i förordningen om statsbidrag till folkbildningen och innebär i korthet att rådet har att dels fatta beslut om vilka studieförbund och folkhögskolor som ska få statsbidrag samt hur medlen ska fördelas mellan dem, dels lämna anslagsframställning till re- geringen och svara för uppföljning och utvärdering.

Samtidigt med bildandet av FBR i juni 1991 ersattes den dittillsvaran- de regelstymingen med ett målstymingssystem enligt vilket staten endast anger vilka mål eller motiv som dess stöd till folkbildningen grundas på. I den proposition som låg till grund för riksdagens beslut och i den därpå baserade förordningen står att läsa: "Statens stöd till folkbildningen skall syfta till att möjliggöra för människor att påverka sin livssituation och till att skapa engagemang för att delta i samhällsutvecklingen, t.ex. genom politiskt, fackligt eller kulturellt arbete. Verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället ska pri- oriteras liksom verksamheter som anordnas för utbildningsmässigt, soci— alt eller kulturellt eftersatta grupper". Tanken är således att FBR ska ut- föra de förvaltningsuppgifter som regeringen överlämnat på ett sådant sätt att detta övergripande mål uppfylls.

De i proposition och förordning angivna målen utgör ett av de styrrne- del FBR har att ta hänsyn till i hanterandet av de överlämnade uppgifter- na. Ett annat är de "villkor" som anges i förordningen och som de bild- ningsorganisationer som vill få del av statens stöd måste uppfylla, t.ex. att statsbidraget inte får användas i kommersiellt syfte och att undervisning- en på folkhögskola ska vara avgiftsfri. I förordningen änns även villkor angivna som kan ses som regler för FBR:s eget arbete, nämligen att rå- dets beslut i bidragsärenden inte kan överklagas, att offentlighetsprinci- pen är tillämplig och att staten har möjlighet att utse en revisor i rådet.

För "vanliga" förvaltningsmyndigheter änns en rad andra regler som, i

syfte att främja rättssäkerhet och effektivitet, styr och begränsar dessa or- ganisationers formella förfarande, bl.a. regeringsformens normgivnings- regler och förvaltningslagens handläggningsregler. I vilken mån offent— ligrättsliga regler som dessa gäller även i FBR:s fall är emellertid svårt att avgöra. Den i och för sig viktiga frågan om exempelvis förvaltningsla- gens tillämplighet i de fall staten överlämnat uppgifter till ett enskilt rätts- subjekt som, precis som FBR, i det närmaste totalt inlemmats i den statli- ga förvaltningsorganisationen har därför måst lämnas därhän.

Vid sidan av de formella betingelser som beskrivits finns krav som föl- jer av FBR:s formella status som ideell förening, och som rådet har att ta viss hänsyn till i sitt arbete. Några formella krav är det emellertid inte frå- ga om, för trots att frågan tagits upp i riksdagen ett flertal gånger änns det ingen speciallag för ideella föreningar. Rättsosäkerheten är därför bety- dande och några regler som formellt ställer krav på dylika organisationers arbete existerar inte. Genom forskning vet vi emellertid att det finns vis- sa unika förutsättningar som gäller för ledning av organisationer i den ideologiskt laddade miljö det här är fråga om. En sådan är vikten av in— terna förankringsprocesser. En annan har att göra med organisationens ideologiska bas och ledningens förmåga att hänvisa till denna när den vidtar olika åtgärder. En tredje förutsättning är den demokratiska upp- byggnaden som har stor betydelse för organisationens legitimitet. Det är alltså inte bara ledningsprocessen (vad man leder), utan också formen för ledning (hur man leder) som spelar roll.

Således finns det en hel rad betingelser som FBR har att ta hänsyn till i sitt arbete. Vid sidan av den formella statliga styrning som kommer till ut- tryck i regelverk av olika slag, änns det även faktorer av mera informell art som FBR formellt sett inte måste ta i beaktande, men som man av le- gitimitetsskäl ändå på något sätt har att förhålla sig till.

Hantering av överlämnade förvaltningsuppgifter

Den slutsats man kan dra efter en noggrann granskning av hur FBR han— terat de av staten överlämnade uppgifterna är att statens mål för bidrags— givning i allra högsta grad styrt rådets arbete. Vad gäller uppgiften att för— dela bidrag änns en klar fördelningspolitisk inriktning mot de prioriterade grupper som nämns i proposition och förordning. FBR har vidare ställt upp vissa kvalitetskrav som, i samklang med tankarna bakom övergång- en från regel- till målstyming, innebär att varje bildningsorganisation som

vill komma ifråga för statsbidrag ska ha fastställt måldokument, utarbetat en plan för utvärdering samt årligen upprättat en verksamhetsberättelse. I flera enskilda fall (SISU, Finska folkhögskolan, Färneboskolan, Medborgarskolan) har FBR dessutom agerat kraftfullt för att organisatio— nerna ifråga bättre ska rikta in sin verksamhet så att den faller inom ra- men för de mål och villkor som staten angivit. Också när det gäller upp- giften att följa upp och utvärdera kan slutsatsen dras att FBR:s arbetat i denna riktning. Man har fortlöpande samlat in uppgifter som belyser i vil- ken utsträckning studieförbund och folkhögskolor når ut till prioriterade grupper. Man har också satsat omfattande resurser på att skapa förutsätt- ningar för utvecklings- och utvärderingsarbete på den lokala nivån, samt genomfört ett flertal utvärderingsprojekt av mer omfattande slag.

Att FBR i sitt arbete styrts av statens mål änns det enligt denna studie således inget tvivelsmål om. Man kan dock ställa sig tveksam till om sät- tet som FBR arbetat på är effektivt, d.v.s. om omfattningen och karaktä- ren på de vidtagna åtgärderna i praktiken förmår påverka verksamheten ute i de enskilda organisationerna.

Även om deti FBRs bidragsfördelning änns en tydlig ambition mot de av staten prioriterade grupperna, så är det uppenbart att volymtänkande trots allt dominerat rådets beslut i detta avseende. Endast cirka 15% av statsbidraget styrs av icke-volymmässiga faktorer. Systemet för bidrags— fördelning är dessutom uppbyggt så att om en organisation minskar sin verksamhet, så innebär detta på sikt att bidraget reduceras. Ett system som i förlängningen torde skapa en situation där studieförbund och folk- högskolor primärt strävar efter att upprätthålla alternativt öka sin verk- samhetsvolym för att inte tappa i bidragshänseende. Eftersom ingenting sägs om deras tillämpning kan man också fråga sig om de kvalitetskrav som FBR ställt upp för bidragstilldelning kommer att ha någon reell styr- ningseffekt på bildningsorganisationemas verksamhet. Vad innebär det om en enskild organisation inte lever upp till kraven? Finns det å andra si- dan något slags belöningssystem för de organisationer vars måldokument, utvärderingsplaner och verksamhetsberättelser bedöms hålla en särskilt hög standard?

Om vi så går över till arbetet med att följa upp och utvärdera studie— förbundens och folkhögskolomas verksamhet, så framgår av denna studie att detta är en uppgift som FBR ägnat betydande resurser och uppmärk- samhet åt. Ett flertal större forskningsprojekt av utvärderingskaraktär har änansierats; omfattande ekonomiskt stöd har givits åt enskilda organisa— tioners utvärderingsarbete och en mångfald av utbildningar, seminarier och konferenser har arrangerats i syfte att öka den lokala kompetensen på området. Överhuvudtaget har man från rådets sida varit mycket aktiv när det gäller att stimulera utvärderings- och utvecklingsarbete på den lokala

nivån. Allt insatser som ligger väl i linje med statens mål för bidragsgiv- ning till folkbildningen.

Att se till att utvärdering konnner till stånd är emellertid bara ett första steg. Vilket eller vilka syften man än har med sitt utvärderingsarbete så kan man aldrig komma bort från det faktum att utvärdering i grunden är att betrakta som ett styrmedel för verksamheters framtida inriktning. Särskilt tydligt är detta i en situation där målstyming råder, och där ut- värderingars resultat förutsätts ligga till grund för utveckling och förän- dring. Hittills finns inga tecken på att utvärderingars resultat legat till grund för FBR i dess strävanden att påverka bildningsorganisationemas verksamhet i riktning mot statens mål. Istället ser man av allt att döma på frågan om användning av utvärderingar i ett lokalt perspektiv, där den eg- na uppgiften består i att inspirera och uppmuntra till diskussion, utveck- ling, agerande och beslutsfattande. Lite elakt uttryckt skulle man kunna hävda att rådets strategi varit att tillgängliggöra övergripande utvärde— ringars resultat samt på en rad olika sätt stimulera utvärderings- och ut- vecklingsarbete ute i studieförbund och folkhögskolor. Allt i förhopp- ningen om att organisationerna ifråga ska låta sig påverkas, så att de i sin tur kan fatta beslut och förändra sin verksamhet så att den bättre harrno- nierar med de egna målen och med statens mål för bidragsgivning. Frågan är dock om så kommer att ske i ett system där det inte finns några uppenbara belöningar i sikte för den organisation som aktivt arbetar för att utveckla sin verksamhet (alternativt påföljder för den som inte gör så), och där bidragsfördelning och utvärdering betraktas som två separata verksamheter.

II. 2 Annan aktuell FoU-verksamhet avseende folkbildningen

Förutom SUFOS projekt har tre forskningsprojekt om folkbildningen ge- nomförts och slutförts under den tid som SUFOS utvärdering avser, 1991 — 1996. Initiativet till det första projekten, Handen och Anden, togs av ABF och Studieförbundet Vuxenskolan. Resultaten har sammanfattats i delbetänkandet Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande (SOU 1996:122). De båda övriga projekten har, som tidigare nämnts, initierats och finansierats av Folkbildningsrådet. Här föl— jer en kortfattad beskrivning av de båda rapporterna.

Kan en filthatt stärka demokratin? Om mål och ideal i folkbildning

av Lena Lindgren

Studiens bakgrund och inriktning

Upprinnelsen till denna studie står att änna i det beslut om en förändrad ansvarsfördelning mellan staten och folkbildningen som riksdagen fatta- de 1991. Bakgrunden är alltså densamma som för SUFOS studier. Beslutet innebar att målstyming infördes med avsevärt skärpta krav på det nyetablerade Folkbildningsrådet att inför staten redovisa kvalitativa bedömningar och analyser av folkbildningsarbetet. Högskolan i Jönköping äck då i uppdrag av Folkbildningsrådet att genomföra en kva- litativ utvärdering av folkhögskolomas och studieförbundens verksamhet. Studien genomfördes av äl.dr Lena Lindgren.6

Ett syfte med studien är att utveckla och pröva en modell för kvalitativ utvärdering av folkbildningen. Eftersom uppdraget givits av folkbild— ningsorganisationema via dess organ Folkbildningsrådet har författaren undersökt om den verksamhet som folkhögskolor och studieförbund be- driver är beskaffad på det sätt som dessa organisationer själva i sina mål- formuleringar angivit att den bör vara beskaffad på. Den starka betoning- en av organisationernas egna mål hänger samman med att andemeningen med den proposition som låg till grund för riksdagens beslut var att folk- bildningen skall sätta sina egna mål. Det uppfattades dessutom som en särskild kvalitet om dessa mål skiljer sig åt mellan olika utbildningsan— ordnare så att de avspeglar skillnader i ideologi och traditioner.

Författaren konstaterar dock att även staten har synpunkter på vad stu- dieförbund och folkhögskolor skall syssla med och vad det hela skall le— da till. Det mest grundläggande kravet från staten är att deras arbete skall leda till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället. Det änns inte någon motsättning mellan statens mål eller motiv för bidragsgivning och bildningsorganisationemas egna mål. Tvärtom änns demokratimålet med på ett eller annat sätt i alla studieförbundens programskrifter och övergripande principiella uttalanden och det betraktas allmänt som grundelement för folkhögskolomas verksamhet.

6 Lindgren,L. Kan en älthatt stärka demokratin? Om mål och ideal i folkbild- ning, Carlssons bokförlag 1996

Demokratimålet är alltså centralt i allt folkbildningsarbete och det har därför ägnats särskild uppmärksamhet i föreliggande studie. Studiens an- dra syfte har därvid formulerats som en uppgift att analysera om och hur den verksamhet, som de tio undersökta bildningsorganisationerna bedri- ver, kan sägas bidra till den demokratiska grundsyn och utveckling som utgör det grundläggande motivet för samhällets stöd till folkbildningen.

Tillvägagångssätt

I syfte att få med så många olika sidor och varianter som möjligt, men utan anspråk på att resultatet av utvärderingen skall ge en bild av svensk folkbildning i sin helhet, har sex folkhögskolor (Dalsland, Färnebo, Runö, Stensund, Valla och Örebro) och fyra studieförbund (Frikyrkliga studieförbundet, Folkuniversitetet, Medborgarskolan och Studieförbundet Vuxenskolan) valts att ingå som "fall" i studien.

För att få kunskap om vilka mål eller ideal man arbetar efter, har Lena Lindgren dels intervjuat personer verksamma på olika nivåer i dessa or- ganisationer, dels tagit del av de måldokument och verksamhetsplaner som man producerat. I bedömningen av hur den verksamhet, som de tio organisationerna bedriver, förhåller sig till de mål och ideal man säger sig sträva efter, har hon använt sig av både befintlig statistik, som beskriver vilket ämnesinnehåll studieförbundens och folkhögskolomas arrange- mang haft under de senaste fem åren, och årliga verksamhetsberättelser från organisationerna i fråga. Vidare har hon genomfört en enkätunder- sökning som besvarats av sammanlagt 3 000 personer, som under 1993/94 deltog i en kurs eller studiecirkel anordnad av någon av de tio organisationerna. Enkäten omfattar ett tjugotal frågor och påståenden, där personerna fått ta ställning till om de känner igen sig i anordnamas beskrivningar av hur studiearbetet tänkes gå till samt vilka effekter delta- gandet föranlett. Hon har slutligen genomfört personliga intervjuer med grupper av folkhögskoleelver från de långa kurser som de utvalda folk- högskolorna arrangerar.

Resultat och slutsatser

Författaren har utvecklat en teoretisk referensram mot vilken resultatet av den kvalitativa utvärderingen kan jämföras, diskuteras och i viss män för- klaras. Organisationemas mål har systematiserats i ett antal typer, där fy—

ra är särskilt intressanta, nämligen grundsyn, innehåll, pedagogik och ef- fekter. När det gäller grundsyn har såväl studieförbund som folkhögsko- lor lyckats väl med att få de grundläggande värderingar, som man säger sig stå för, att genomsyra studiearbetets genomförande. Även i fråga om innehåll ligger merparten av de undersökta folkhögskolomas kurser väl i linje med de ämnesområden som man säger sig vilja prioritera. För studi- eförbundens del är det lite mer tveksamt om den bedrivna verksamheten har det ämnesinnehåll som man säger sig vilja prioritera. När det gäller pedagogik och arbetssätt änns det en obalans såväl hos folkhögskolorna som hos studieförbunden mellan vad man säger sig vilja göra och vad man verkligen gör. Deltagarna känner inte igen sig i idealbilden av delta- garstyrrring och demokratiska arbetsformer.

När det gäller verksamhetens effekter kan man konstatera att en stor majoritet av deltagarna både på folkhögskolorna och i studieförbunden tycker att kursen eller cirkeln givit dem ökade kunskaper, antingen i stör- sta allmänhet eller inom något specialområde. För merparten av de elever som deltagit i en längre kurs på folkhögskola har deltagandet medverkat till en ökning av deras självförtroende och känsla av att kunna påverka de egna levnadsförhållandena. Av studiecirklarnas deltagare är det bara ca en tredjedel som svarat att cirkeln bidragit till ökat självförtroende eller gjort dem bättre rustade att påverka sina egna livsvillkor. Ännu färre anser att cirkeln påverkat deras intresse och förmåga att påverka samhällsför- hållandena.

Studien slutar med några funderingar kring de brister som utvärdering- en ådagalagt. Obalansen mellan vad man säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör formuleras i tre frågor: 1) Varför är deltagarstyming och demokratiska arbetsformer så sparsamt förekommande? 2) Varför förmår folkhögskolekursen, men inte studiecirkeln, åstadkom- ma den ökning av deltagarnas självförtroende som organisationerna strävar efter? 3) Varför upplever så få personer att den kurs eller cirkel de gått haft nå- gon betydelsen för deras förmåga och intresse av att påverka förhållan- dena i samhället?

Dessa obalanser kan förklaras av brister i genomförandet och av villkoren för deltagandet. I syfte att provocera till diskussion hävdar studiens för— fattare att en orsak till bristerna är att "det hela var fel tänkt från början". Hon menar att folkbildningens tankemässiga ryggrad inte står i balans med det samhälle och den omvärld som folkbildningen idag har att verka i. "Teorin" för folkbildningsarbetet formuleras på ungefär samma sätt som när folkbildningen växte fram som en organiserad verksamhet en

gång i tiden. Men den verksamhet som man i praktiken bedriver ser inte i alla avseenden ut på det sätt som den tankemässiga ryggraden eller teorin anger.

I det praktiska arbetet är folkbildningen, av studiens resultat att döma, helt i balans med deltagarnas önskemål. De har fått precis de kunskaper, färdigheter eller den bildning som de var ute efter, och dessutom på köpet ett stort mått av gemenskap och i vissa fall även ökat självförtroende. Men risken är att folkbildningsarbetets legitimitet i förhållande till en av de största bidragsgivarna, staten, ifrågasätts. Lindgren förespråkar därför att folkbildningens organisationer skall hålla hårt fast vid ambitionen att folkbildningsarbetet skall främja demokratin, men samtidigt revidera den tankemässiga ryggraden så att den bättre harmonierar med den omvärld och samhälleliga situation i vilken folkbildningen idag har att verka.

Utvärderingsresultaten visar att den verksamhet som folkhögskolorna och studieförbunden bedriver på en rad olika sätt kan sägas bidra till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället. Kurserna och cirklarna utgör en viktig mötesplats för dialog och samtal människor emellan. De hjälper den enskilda människan att upptäcka sig själv och ökar hans/hen- nes kunskaper, färdigheter, självförtroende och tilltro till de egna resur- serna, vilket sammantaget bidrar till att minska utbildningsklyftor och höja utbildnings- och bildningsnivån i samhället. Många folkhögskolor och studieförbund har ett omfattande internationellt engagemang och samarbete, vilket kan antas bidra till internationell och kulturell förståel- se. Skillnaderna i mål och ideal mellan olika bildningsorganisationer sti- mulerar debatten och hjälper till att upprätthålla en dialog mellan med— borgare och stat. Allt detta är faktorer som anses bidra till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället.

Lena Lindgren anser samtidigt att det — sarkastiskt uttryckt — änns en stark tendens hos folkbildningens organisationer att dels kalla allt som är bra i livet för folkbildning, dels hävda att allt man gör har ett värde för demokratin. För att komma bort från denna tendens, och för att bli mer trovärdiga i sitt arbete, borde företrädare för folkhögskolor och studieför- bund ta sig en rejäl funderare över hur deras bildnings- och utbildnings- strävanden på ett mer konkret plan förhåller sig till det övergripande de- mokratimålet och därmed till deras samhällsuppdrag.

Studier i förening. Några medlemmars tankar om demokrati och cirkelstudier i folkrörelser

av Per Hartman

Syfte och uppläggning

Det övergripande syftet med projektet är att beskriva några folkrörel- seanknutna föreningars arbete och deras studieinslag och hur detta upp— fattas, värderas och tillämpas av föreningarna och medlemmarna. Projektarbetet har genomförts av äl. dr Per Hartman vid Linköpings uni— versitet och änansierats av Folkbildningsrådets FoU-delegation. Före- liggande sammanfattning konrrner främst att beskriva de delar av rappor— ten som berör föreningarnas studieverksamhet.7

Problemornrådet har belysts utifrån följande frågeställningar:* Vad ka- raktäriserar föreningarnas lokala mål och organisation?* Hur och på vad sätt genomför man verksamhet och studier med avseende på medlem- marnas medinflytande och hur uppfattas och värderas detta av medlem- marna? Vad kännetecknar medlemmarnas erfarenheter och upplevelser av förenings- och studieverksamhet sett ur deras livsperspektiv?

Inom ramen för dessa breda frågeställningar berörs frågor om hur studi- einslag inordnas i verksamheten, hur man ser på dessa frågor och hur de värderas. Ytterligare aspekter gäller hur cirkelstudiema påverkar arbetet i föreningen och hur denna i sin tur påverkar studierna. Viktiga utgångs- punkter för projektet är folkbildningspropositionens formuleringar om att folkbildningens uppgift måste vara att förnya och vitalisera demokratin, samt att ökad valfrihet för den enskilda människan och decentralisering av befogenheter och ansvar är en naturlig strategi för att bana väg för en sådan demokratisk förnyelse.

Fyra föreningar ingår i projektet: en hembygdsförening, en idrottsföre- ning, en PRO-förening och en länsavdelning i Svenska kommunalarbe- tarförbundet. Hartman har beskrivit föreningarnas lokala arbete med hjälp av skriftligt material och information från föreningsmedlemmar. Han har även deltagit i föreningarnas verksamhet och följt några studiegrupper i

7 Hartman, P. Studier i förening. Några medlemmars tankar om demokrati och cirkelstudier i folkrörelser, Institutionen för pedagogik och psykologi, Linköpings universitet

arbete. En väsentlig del av det empiriska materialet utgörs av intervjuer med 16 föreningsmedlemmar.

Resultat

Hos PRO—föreningen och idrottsföreningen rådde en hög aktivitetsnivå bland medlemmarna, medan hembygdsföreningen och den fackliga av- delningen hade en betydligt lägre aktivitetsgrad. Studierna organiserades i samverkan med de studieförbund föreningarna var associerade med och inordnades i verksamheten mer eller mindre planmässigt. Hos idrottsför- eningen hade organisationen av studierna drivits långt och även hembygdsföreningen hade en långsiktig plan för studieaktivitetema. Hos PRO var studierna inte målinriktade, men de ingick som ett medel för or- ganisationens strävan att medlemmarna skulle ha en hög aktivitetsnivå. För Kommunals vidkommande utnyttjade man studier när behov uppkom inom organisationen.

För tre av föreningarna kan man således se långsiktigt strategiska avsik- ter med studierna. Dessa betraktas som kvalitetshöjande bidrag till verk- samheten. De studerade ärnnena hade starka anknytningar till föreningarnas inriktningar. PRO var den förening som hade en större ärnnesspridning i jämförelse med de övriga.

De fastslagna och långsiktiga planerna för föreningarnas studier medför— de begränsningar när det gällde studiedeltagamas inflytande. Val av studi- eämne, litteratur och ledare var avklarade vid studiestarten. Deltagarna ha- de därvid begränsade möjligheter att få gehör för ev. synpunkter i fråga om studieärnne, ledare och cirklamas tidsmässiga dispositioner.

I intervjuerna fäster deltagarna stor vikt vid de kunskaper som förvär- vats i cirkeln. När man talar om sina erfarenheter av studier i cirkel är det kunskaperna som tas fram. Den typ av erfarenheter som sällan lyfts fram är de arbetsformer som ofta anses vara kännetecknande för folkbildning- en. Vid sidan av kunskapsförvärvet påtalar många deltagare också de öka- de personlighetsanknutna resurser man tycker sig ha förvärvat. Några ex- empel är: ”man ser strukturer nu och får lättare att hänga med”, ”lärt mig lyssna på människor och ta hänsyn”, ”lärt mig prata om döden”. De ide- ellt färgade samhällsfrågoma med tankar om medinflytande, samverkan och jämställdhet är däremot glest förekommande.

Diskussion

Ett gemensamt drag i intervjuerna är att konkreta kunskaper värderas högt. De personlighetstillväxande effekterna uppstår tack vare de ökade eller nya kunskaperna. En eventuell personlig tillväxt hamnar i skuggan av dessa förvärv och är dessutom villkorligt beroende av desamma. Det änns vissa uttalanden i intervjuerna som ger sanktion åt folkbildningens idealbilder, men i stort sett har deltagarna ansett att folkbildningen som arbetsform har en försumbar betydelse. I beskrivningarna av verksamhet, studier och insikter väljer deltagarna att tona ned eller utesluta folkbild- ningens möjliga kvalitativa påverkanseffekter på individerna.

På institutionell nivå konkurrerar folkbildningen på ”marknaden” med exempelvis komvux och gymnasieskolan. Hartman framhåller att delta- garnas syn på den hierarkiska ordningen mellan dessa och folkbildningen inte är utan betydelse. Jämförelser mellan institutionerna i fråga om me- toder, arbetssätt och behörighetsgivning måste vägas in i de samta'. och diskussioner som kan tänkas ha påverkat deltagarna. De svaga marke- ringarna av metodaspektema kan måhända vara influerade av folkbild— ningens relation till de formella utbildningsinstitutionema. De senares kunskaps— och behörighetsbetoning kan i kraft av sina meriterande funk- tioner ha utgjort föredömen som implicit kunnat påverka föreningsmed- lemmarna.

II. 3 Svenska folkbildare i andra länder

Folkhögskoloma och studieförbunden har sedan länge intresserat sig för andra länder och kulturer. I det interna studiearbetet har dessa ämnesom— råden haft sin givna plats. Många folkbildare har gått längre än så. De har startat ett konkret samarbete, särskilt i fattiga länder, där alfabetisering och vuxenutbildning är en förutsättning för att få igång demokratisering och tillväxt. Tanken är att nordisk folkbildningsideologi kan underlätta den pedagogiska uppgiften och förbättra resultatet. Samtidigt får den svenska folkbildningen erfarenheter som berikar och konkretiserar stu— diearbetet.

SUFO 96 har inte tagit initiativ till någon kartläggning och analys av det internationella samarbetet. Vi vill dock ge några exempel på folk- högskolomas och studieförbundens arbete i andra länder för att ge en an- tydan om rikedomen i detta folkbildningsarbete.

Vi har valt ut två delar av världen där svensk folkbildning är särskilt aktiv, nämligen Afrika och de baltiska länderna. Folkhögskolor och stu- dieförbundsavdelningar samarbetar även med andra delar av Europa, med Latinamerika och med asiatiska länder. När inte annat anges har uppgif- terna erhållits direkt från vederbörande studieförbund eller folkhögskola.

Svenska folkbildare i Afrika

Svenska folkhögskolor i samarbete med Södra Afrika

Marieborgs folkhögskola har sedan 1985 i samarbete med SIDA och Norrköpings kommun resp. Landstinget i Östergötlands län anordnat yr— kesutbildningar för kontorstekniker resp. för sköterskor tillhörande dåva- rande befrielserörelsema ANC och SWAPO. De studerande bodde på folkhögskolan, som också tog ansvar för undervisning i engelska, sven- ska och svensk samhällskunskap.

Vid det första fria valet i Sydafrika 1994 bidrog svenska folkrörelser med 66 fredsövervakare i samarbete med tre sydafrikanska organisatio- ner. En veckas utbildning för de blivande fredsövervakarna genomfördes på Sigtuna och Brunnsviks folkhögskolor. Representanter från de tre sydafrikanska samarbetsorganisationema informerade om sin verksamhet och föreläste om Sydafrikas historia och och politiska verklighet. De bli- vande fredsövervakama äck bl.a. träna rollspel i situationer som när en inledningsvis fredlig demonstration urartar till ett våldsamt upplopp.

Svenska kyrkan bedrev under en tioårsperiod ett samarbete med ung- domsutbyte med de lutheranska kyrkorna i Södra Afrika, framför allt Zimbabwe och Swaziland. För de svenska deltagarna i samarbetet ingick en omfattande kursverksamhet som var förlagd till Sigtuna folkhögskola. Även Svenska kyrkans studieförbund (SKS) var engagerat i samarbetet. Som ett resultat av samarbetet har några afrikanska stipendiater studerat på Sigtuna folkhögskola.

Studieförbundet Vuxenskolan (SV) i Kenya och Zimbabwe

SV medverkar sedan 1988 i kombinerade bistånds- och informationspro- jekt i Kenya och Zimbabwe. Studieförbunden bedriver sedan många år biståndsinformation med SIDA-bidrag. SV kopplar sitt informationsar- bete till konkreta biståndsprojekt, vilket ökar intresset för verksamheten och därmed även kvaliteten påtagligt. I Kenya-projektet deltar 11 och i Zimbabwe-projektet åtta SV—distrikt. Biståndsinsatsema i de två länderna administreras av Utan Gränser, kooperationens biståndsorganisation, som anlitar konsulter från SV.

Verksamheten i Kenya bedrivs i samarbete med Kenya National Farmers Union, som är de kenyanska böndernas fackliga organisation. SVs uppgift är att bygga upp en medlemsutbildning i studiecirkelform. Studiegruppema har med tiden utvecklats till att bli en av organisationens viktigaste medlemsförmåner. Nu änns ungefär 600 aktiva studiegrupper.

Studiematerial om skogsodling, bekämpningsmedel, arbetarskydd, och äskodling har producerats. Fortbildning för studieorganisatörer och cir- kelledare anordnas årligen.

För att ge underlag för konkret biståndsinformation och skapa förståel- se för förhållandena i u—land har de deltagande SV—distrikten var sitt vän— distrikt i Kenya. De flesta distrikten har genomfört en eller flera kon- taktresor till Kenya. I flera fall har personer från vändistrikten inbjudits till Sverige och man har samlat pengar till egna mindre projekt i vändis- trikten.

Verksamheten i Zimbabwe är upplagd på samma sätt som i Kenya, men den har mindre omfattning. Samarbetspartnem, Zimbabwe Farmers Union organiserar färgade jordbrukare med små och medelstora jordbruk. Åtta SV-distrikt är engagerade. Det änns 150 — 200 aktiva studiecirklar i Zimbabwe.

I Sverige bedriver SV studier av u-länder och biståndsfrågor. Studierna är, som ovan sagts, ofta kopplade till de biståndsprojekt som bedrivs i samarbete med Utan Gränser. För cirkelstudiema i Sverige har ett antal studiematerial producerats, t.ex. Angår vi varann — Kenya, Zimbabwe och vi?; Finns det lim i Afrika?; Vängrupp i u-land; Mot Afrika — för Afrika; Zimbabwe mellan svart och vit.

Svenska folkbildare i Balktikum

Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade dels från Baltic Dialogue, ett ”newsletter" utgivet av Nordens Folkliga Akademi för 1994, 1995 och

1996, dels direkt från berörda studieförbund och folkhögskolor. Den his— toriska beskrivningen av folkbildningen i Estland härrör från Perspectives on Adult Education in Europe, redigerad av Peter Jarvis.

Estland

I Estland har tanken på folkuniversitet funnits levande sedan början av 1900-talet. I praktiken dröjde det till 1920-talet under den oberoende est- niska republiken innan projektet realiserades i liten skala. Efter andra världskriget, under den sovjetiska ockupationen, tillkom kvällskurser i konsthantverk, kulturella ämnen, hemkunskap, psykologi m.m. Dessa kur- ser kallades folkuniversitet, fastän de inte i något fall låg på högskolenivå.

1986, Pez'estrojkans år, ökade intresset för vuxenutbildning lavinartat. Intresset gällde framför allt främmande språk och väst—influerade före— tagsinriktade ämnen. Idag änns ett stort antal etablissemang som ägnar sig åt vuxenutbildning i Estland. I Lettland har utvecklingen varit likar- tad.

Bland de många typerna av utbildningsorganisationer änns "folkuni- versitet" som tillhandahåller kulturell och annan "fritidsutbildning", Språkskolor, TV—utbildning i språk, psykologi, ekonomi m.m. 1991 grun- dades en sammanslutning för estniska vuxenutbildare, ANDRAS, som as- pirerar på medlemsskap i motsvarande organisationer i de nordiska län— derna, i övriga europeiska länder och i världsomfattande organisationer.

Den estniska vuxenutbildningen har ett antal stora problem att lösa. Grundinställningen måste förändras så att människornas sinnen öppnas för samhällets ständiga förändring och förnyelse. Pedagogiska och di- daktiska förutsättningar för sådana förändringar måste skapas. Nivån på lärare som är verksamma i vuxenutbildningen måste höjas. Ett viktigt mål är att stärka den estniska kulturella integriteten. Studier utomlands eller med hjälp av utländska föreläsare är på modet. Det änns en fara att det ti- digare inflytandet från öst övergår till att bli ett lika starkt och ödesdigert inflytande från väst. Det mesta av den pedagogik och de strukturer som utvecklats i väst kan inte utan vidare överföras till estnisk kultur.

Svensk-estniskt folkbildningssamarbete

Tio svenska folkhögskolor och studieförbund bedrev under 1994 verksam- het i Estland i samarbete med estniska personer och organisationer som är intresserade av att utveckla folkbildningen i landet. I Estland, liksom i Ost-

europa i övrigt, har de svenska folkrörelsebaserade studieförbunden svårt att hitta sarnarbetspartners efter 50 års sovjetisk dominans.

Här följer några exempel på samarbetsprojekt mellan svenska folkhög- skolor och studieförbund å ena sidan och estniska organisationer å den an- dra.

ABF

Ett tio—tal ABF-avdelningar i hela Sverige fungerar som fadder-organisa- tioner för ungefär lika många AHL-avdelningar i Estland. Akronymen AHL, som står för ungefär Studieförbund för öppen utbildning, bildades i början av 1990-talet av Estlands socialdemokratiska parti, Kultur- arbetamas fackförening och Estlands amatörteaterförbund. En viktig förutsättning för att studieförbundet skulle komma till stånd och kunna bedriva verksamhet var att man kunde anskaffa ett studiehem i Tallinns omgivningar. Svenska ABF-avdelningar har bidragit med kontant stöd och med insamlat material i form av papper, litteratur och kontorsin— ventarier. Studiehemmet är säte både för AHL-förbundet och för lokalavdelningen i Tallinn.

Läsåret 1993/94 rapporterade AHL en verksamhet som omfattade 378 studiegrupper, 5 273 deltagare och 18 575 studietimmar. Ungefär 2 400 personer deltog i studiecirklar i sociala, kommunikativa och medborgar- rättsliga ämnen. En fjärdedel av deltagarna gick i språkcirklar och en femtedel i konsthantverks— och hemkunskapscirklar.

Under perioden 1991 — 1993 genomfördes ett projekt i samarbete med AHL med anslag från SIDA. Målet var att ge erfarenheter av studiecir- kelarbete enligt svensk modell.

Erfarenheterna från studiecirkelverksamheten var positiva. Tanken var att ge deltagarna konkreta praktiska erfarenheter av studiecirkeln som en demokratisk arbetsform vid vuxenstudier. Deltagarna i den första om- gången var huvudsakligen skolledare eller institutionsansvariga, som ut- gjorde en nyckelgrupp för att föra arbetet vidare. I andra omgången var ambitionen att rekrytera blivande cirkelledare, men det var svårt att nå nedanför den "akademiska nivån" i kontakterna.

Med hänsyn till det ekonomiska läget i landet är studiecirkeln en rea— listisk modell för vuxenstudier, men deltagaravgifter och materialkostna- der måste hållas mycket låga om "vanliga” människor skall ha möjlighet att delta. Många har också svårt att avsätta tid för frivilligt studiearbete, eftersom de stigande levnadskostnadema kräver extraarbete för att man skall kunna överleva. Deltagarna frågade inte i första hand efter studier i

samhällsfrågor utan efter konsthantverks- och språkcirklar. Konsthantverket fanns som cirkelverksamhet även under sovjettiden. En ytterligare orsak att välja hantverk kan vara viljan att manifestera sin egen kulturtradition i den folkliga konsten. Språkcirklar är efterfrågade, som ett fönster mot väst.

Eftersom Estland efter nästan 50 års sovjetisk ockupation inte har folk- rörelser i nordisk bemärkelse är det svårt att bygga upp en folkbildning med de kännetecken vi är vana vid. Studiecirkeln och kanske även folk— högskolan erbjuder dock, i den situation Estland befinner sig i, lämpliga metoder för att genomföra den vuxenutbildning och fortbildning som krävs om man skall lyckas med nödvändiga omställningar.

Studieförbundet Vuxenskolan (SV)

SV har bedrivit folkbildningsprojekt i Estland tillsammans med några av sina medlemsorganisationer. Tillsammans med Föräldraföreningen för ut— vecklingsstörda barn och dess motsvarighet i Estland genomför SV cen- tralt ett SIDA-änansierat projekt, där studieförbundet utarbetar studiema- terial om handikappkunskap, avsett för föräldrar och institutionspersonal, och hjälper till att utbilda cirkelledare. Tillsammans med LRF har SV ge- nomfört ca 20 cirkelledarutbildningar samt ett par veckosenrinarier i Sverige för estniska bönder. SV i Jönköpings län har genomfört semina- rier och studiecirklar i samarbete med en estnisk kommun i Starta eget, riktat främst till kvinnor. Projektet är treårigt och finansierat av SIDA.

SV i Dalarna har i samarbete med en annan estnisk kommun ge- nomfört ett flerårigt, SIDA-finansierat projekt om att spara energi och att se om sitt hus. SV har översatt material och utbildat cirkelleda- re.Tillsammans med Länsförsäkringar och i samarbete med änans- departementet i Estland har SV genomfört ett projekt för att introducera ömsesidiga försäkringsbolag i Estland. SV översatte material och utbil- dade cirkelledare och projektet finansierades delvis av BITS.

Folkuniversitetet

Folkuniversitetet i Uppsala har öppnat ett kontor i Tartu i Estland. Där er— bjuds språkutbildning samt arbetsmarknads- och personalutbildning. Det

är en naturlig följd av kontakter som skapats genom ett tidigare SIDA- projekt, där Folkuniversitetet utbildat estniska småföretagare i affärseng- elska och marknadsekonomi. Samtliga i personalen är ester — utom en gästlärare i svenska. Huvuddelen av verksamheten består av efternrid- dags— och kvällskurser i engelska, tyska, svenska och franska.

Folkhögskolor

Det estniska utbildningsministeriet samarbetar med några andra svenska folkhögskolor för att få till stånd ett antal estniska folkhögskolor, delvis efter nordisk förebild men också i den folkbildningstradition som fannsi Estland under mellankrigstiden. Till att börja med startas lokala ”training centres" som skall utvecklas till folkhögskolor. Dessa center får inte nå- gra statsbidrag utan måste gå runt av egen kraft. Fortbildning av de est- niska lärarna genomförs av de svenska folkhögskolorna i samarbete med Linköpings Universitet och Vuxenutbildarcentrum i Linköping. Lärarna bedriver teoretiska studier dels i Estland, dels i Linköping och praktiserar därefter på svenska folkhögskolor. Samarbetet bekostas huvudsakligen av SIDA. Utbildningsministeriet räknar med att 20—30 folkhögskolor kan etableras i Estland. Fram till början av 1994 hade 19 "training centres”satts i gång. Tanken är att dessa ska utvecklas till folkhögskolor efter några års verksamhet, parallellt med att lärarna fortbildas i Sverige.

Sånga-Säby folkhögskola har tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan änansierat stipendiater från Estland och Lettland som be- retts tillfälle att följa vinterkursen på folkhögskolan. Hola folkhögskola samarbetar tillsammans med Svenska Österbottens Folkakademi med den svenska minoriteten i Estland i syfte att skapa en estnisk- svensk folkhög- skola.

Lettland

Studiecirklar och kvällskurser har länge existerat i Lettland. Det har tidi- gare huvudsakligen gällt kurser i konst, hantverk och kulturhistoria. Nu är kurser i språk, data, bokföring, ekonomi och företagande samt demokrati mest populära. Ett antal dagfolkhögskolor är under uppbyggnad. De har alla samarbete med de nordiska länderna och har inspirerats av den nor- diska folkbildningen.

1994 samarbetade åtta svenska studieförbund och fem folkhögskolor

med lettiska organisationer. Här följer några exempel på sådant samarbete.

Ett tiotal ABF-avdelningar samarbetar sedan 1992—93 med en syster- organisation i Lettland, som går under namnet Rainis och Aspazijas fond. Den är knuten bl.a. till Lettlands Socialdemokratiska parti. Fondens upp- gift är att sprida god litteratur. Man ger bl.a. ut poesi och studiecirkelma- terial. På senare tid har fonden dessutom tagit på sig humanitära uppgif- ter som att bedriva soppkök, hjälpa pensionärer och fördela kläder. Även till detta arbete har de fått ekonomiskt stöd från svenska folkbildare.

I Lettland saknas nästan helt lokala folkrörelser, vilket är ett problem när de svenska ABF-avdelningarna söker samarbetspartners. De första kontakterna på en ort tas därför ofta med enskilda engagerade människor som vill förändra och bidra till landets demokratiseringBidraget från ABF-avdelningarna består framför allt i att organisera cirkelledar- och studieorganisatörsutbildningar. Ett 100-tal cirkelledare och studieorgani- satörer - förtroendevalda, varav mer än hälften kvinnor, har utbildats. De är oftast välutbildade, t.ex. lärare. Studiecirklarna däremot når ofta män- niskor med problem. Ett stort ämnesområde är språk, framför allt engel- ska samt lettiska för den ryska minoriteten. Andra viktiga områden är sönmad, barnavård, kost och praktiska göromål.

I början av 90-talet genomförde Studieförbundet Vuxenskolans Öster- götlandsdistrikt tillsammans med Centerpartiet och i samarbete med Lettiska bondepartiet en omfattande utbildningsverksarnhet i demokrati och demokratiska arbetsformer i politiska församlingar. SV har vidare för LRF:s räkning genomfört ca 14 utbildningar för bönder samt en veckout- bildning i Sverige.

SISU och Bosön samarbetar med lettiska idrottsorganisationer i ett projekt för att bygga upp ledarutbildning och publicera studiematerial om föreningsdemokrati och -utveckling.

NBV har sedan 1993 fått SIDA-medel för att organisera ett tre-stegs- program i syfte att förena nordisk studiecirkelideologi med lettisk folk- bildningstradition.

På Kjesäters folkhögskola har ett antal lettiska ungdomsledare utbil- dats i ledarutveckling och folkbildning. Initiativet till kurserna har tagits av de svenska ungdomsorganisationemas nationella råd och SIDA har ä- nansierat kurserna.

Luauen

I Litauen är svenska folkbildningsorganisationer inte lika aktiva som i Estland och Lettland. 1994 samarbetade två svenska folkhögskolor och tre studieförbund med litauiska organisationer.

Studieförbundet Vuxenskolan

SV i Kronobergs län bedriver ett projekt tillsammans med en litauisk kommun i syfte att introducera folkbildningen som ett medel i en demo— kratisk utveckling. SV har skrivit och översatt studiematerial, genomfört seminarier i Litauen samt inbjudit litauer till Sverige för att studera kom- munal planering och kommunal demokrati. SV centralt genomför och ä- nansierar samtidigt ett ömsesidigt utställningsprojekt med en litauisk hemslöjdsorganisation. På samma sätt som i Estland och Lettland har SV tillsammans med LRF bedrivit seminarier och utarbetat studiematerial, samt genomfört en veckokurs i Sverige för litauiska bönder på Sånga— Säby folkhögskola.

Ill Analyser och slutsatser

Ill. 1 Samhällets förväntningar på folkbild- ningen

Folkbildningsförordningen (SFS 1991:997) och folkbildningspropositio- nen (1990/9lz82) är, som har framgått tidigare, allmänt formulerade då det gäller syftena med det statliga bidraget. De angivna målen är vida och kan innefatta flera olika saker med stort utrymme för de för verksamheten ansvariga att själva göra sina prioriteringar. De ger därför bara begränsad vägledning då det gäller att försöka fastställa graden av uppfyllelse av de mål som gäller för statsbidragen.

Det framgår emellertid klart, att staten i sitt beslut om ett nytt bidrags- system tillmäter folkbildningen stor betydelse då det gäller att befästa och utveckla demokratin i det svenska samhället och då det gäller att förbätt- ra människors möjligheter att påverka de egna livsvillkoren. Samarbetet med andra betonas liksom folkbildningens betydelse för folkrörelser och föreningar. Genom folkbildningen ökar toleransen och förståelsen män- niskor emellan och den folkliga kulturen utvecklas. Samhällets mål hand- lar alltså inte bara om att deltagarna skall få ökade kunskaper utan också om att deras attityder skall påverkas.

En viktig uppgift för folkbildningen är vidare att bidra till att utjäm— na utbildningsklyftor, och därför skall grupper som anses eftersatta ut- bildningsmässigt, socialt och kulturellt prioriteras.

SUFOS utvärdering skall givetvis belysa om samhällets förväntning- ar på folkbildningen infrias i verkligheten. Ytterst skall utvärderingen ge underlag för beslut om det framtida statliga stödet till verksamheten.

Ill. 2 Allmänhetens förväntningar på vuxenut- bildning och folkbildning

Statistiska Centralbyrån har på SUFOS uppdrag genomfört en intervjuun- dersökning (i det följande benämnd SCBs intervjuundersökning ). Data ur undersökningen jämte analyser har publicerats i delbetänkandet (SOU 1995: 141) Folkbildning och vuxenstudier:

I undersökningen ställdes ett antal frågor kring allmänhetens attityder till och uppfattning om dels vuxenutbildning i stort, dels folkbildning. Undersökningen genorrrfördes huvudsakligen under februari 1995.

Den bild som framträder i SCBs intervjuundersökning är att synen på vuxenutbildning i stort är klart positiv och i huvudsak nyttoinriktad. Vuxenutbildning är till nytta i yrkeslivet och kan också göra arbetet in- tressantare. Genom vuxenutbildning kan man också få ökade kunskaper om samhälle och miljö. Synen på vuxenutbildning är alltså instrumentell — den ger kunskaper och färdigheter som är till nytta i första hand för del- tagarna själva, men flertalet ser den inte som inriktad på fritid eller som attitydpåverkande, vilket naturligtvis inte hindrar att vuxenutbildning fak- tiskt har sådana effekter.

Troligen uppfattade många av de intervjuade inte folkbildningen som i första hand en del av vuxenutbildningen Det änns nämligen vissa skill- nader i attitydema. Visserligen är även synen på folkbildningen i huvud- sak instrumentell i den mening att målet — ökade kunskaper — framhålls, men dels är målet oftare förknippat med fritiden, dels är det vanligt att de intervjuade ser ett antal värden i själva verksamheten.

Som strax konrrner att framgå, har en betydande majoritet av landets vuxna invånare själva deltagit i någon form av vuxenutbildning och har alltså vid åtminstone något tillfälle övertygats om att gå en kurs. Denna majoritet har en klart positiv grundsyn på såväl vuxenutbildning i stort som folkbildning, vilket förefaller naturligt. Mera anmärkningsvärt är att det också inom den minoritet som själv aldrig har deltagit i någon form av vuxenutbildning änns många som anser att utbildning inte bara rent allmänt är till nytta utan även skulle vara till nytta för dem själva. Inom den senare kategorin anser närmare 40 procent att vuxenutbildning skul- le vara till nytta för dem själva i yrkeslivet och ungefär samma andel att de skulle kunna få ökade kunskaper om samhälle och miljö.

Då det gäller folkbildningen, alltså studiecirklar och folkhögskolekur- ser, ställdes i undersökningen ett antal frågor som syftade till att belysa

vad allmänheten — både tidigare deltagare och andra — har för kunskaper om och allmän bild av vad som karakteriserar de två utbildningsformer- na. Man kan då konstatera, för det första, att samstämrrrigheten är ganska stor då det gäller den allmänna bilden av studiecirklar och folkhögskolor hos dem som själva har deltagit i någon kurs och hos dem som aldrig har deltagit och, för det andra, att den allmänna bilden av studiecirklar och folkhögskolor hos båda grupperna tycks ha betydande överensstämmelse med hur folkbildningen ser ut i verkligheten.

Sålunda tror en majoritet inom båda grupperna att man inom studie- cirklarna mest studerar ämnen som man kan ha glädje av på fritiden, och att studierna samtidigt är planmässiga. En klar majoritet inom båda grup- perna tror att man kan läsa vilket ämne som helst hos studieförbunden, alltså i studiecirkel. Många — 45 procent — tror att det är vanligt att studi- ecirkelledarna har brister i ämneskunskapema. Det framgår inte av enkä— ten om detta förhållande beror på att de som svarade på detta vis har en låg uppfattning om effektiviteten i cirkelstudier eller om de känner till att många cirkelledare huvudsakligen har rollen som organisatör och diskus- sionsledare och inte som lärare.

Över 90 procent av de intervjuade ur båda grupperna har klart för sig att i folkhögskolorna läser äldre tillsammans med ungdomar. En klar ma- joritet — större bland tidigare deltagare — tror att folkhögskollärarna är mer engagerade än vad lärare i den vanliga skolan är, men det är en mi- noritet i båda grupperna som tror att lärarna är mindre objektiva än i den vanliga skolan. Bland de tidigare deltagarna är det en betydligt större an- del — drygt 55 procent — som anser att flertalet folkhögskolor har en tyd- lig ideologisk anknytning (men man tror tydligen inte att detta påverkar lärarnas objektivitet).

Sammanfattningsvis konstaterar SUFO, att det änns en utbrett positiv syn på vuxenutbildning i det svenska samhället och att denna positiva syn omfattar såväl vuxenutbildning i stort som studiecirklar och folkhögsko- lor. Vidare kan man konstatera, att synen på vuxenutbildning i huvudsak är instrumentell: de intervjuade anger att de studerar (eller skulle kunna tänka sig att studera) för att lära sig något som är till nytta i arbetslivet el- ler som ger ökade kunskaper av annat slag. Den instrumentella synen gäl- ler också folkbildningen, men är då mindre utpräglad och mera inriktad på fritidverksamheter.

I inledningen till studien Folkbildning och vuxenstudier finns en dis— kussion kring betydelsen för samhället av att människor fortsätter att i or-

ganiserade former utöka sina kunskaper sedan de lämnat ungdomsskolan eller högskolan, och där påpekas att det återkommande lärandet är en hörnsten i visionerna om det "lärande samhället". SUFO vill med in- stämmande citera (a.a. s.l): ”Ett återkonrrnande lärande torde också utgöra en intellektuell pro- cess som gör människor mera kapabla att lära sig just nya saker. I ti- der av teknikutveckling och strukturrationalisering kan man anta att detta har positiva konsekvenser inte bara för individer som fort- och ombildar sig, utan också för samhällets ekonomiska utveckling.”

Det kan enligt SUFOS mening knappast råda något tvivel om att den vitt utbredda viljan att fortsätta att lära som vuxen är att se som en viktig re— surs i det svenska samhället, inte bara i ekonomiskt avseende utan också för befästandet av demokratin och för en god social utveckling. Det är därför viktigt att viljan att lära som vuxen kan få sitt utlopp i faktiska möjligheter att studera.

Den fråga som föreliggande utvärdering har att bedöma är också i vad mån folkbildningen — alltså studiecirklar och folkhögskolor — svarar mot de förväntningar och förhoppningar som medborgarna har.

Ill. 3 Deltagandet

Det ligger i sakens natur att folkbildningen, om den i dagens svenska samhälle skall bidra till att utjämna utbildningsklyftor och verka enligt de övriga syftena med de statliga bidragen, måste nå en stor andel av be- folkningen och också många olika grupper av människor.

Ett av syftena med SCBs intervjuundersökning var att få uppgifter om deltagandet i vuxenutbildning i allmänhet och folkbildning i synnerhet.

Från tidigare undersökningar finns uppgifter om hur stort deltagandet i olika former av vuxenutbildning är under avgränsade tidsperioder, oftast under ett år. Dessutom änns en relativt omfattande årlig reguljär statistik över antalet deltagare i olika vuxenutbildningar.

För SUFOS räkning har en specialbearbetning gjorts av data från SCBs undersökningar av svenska folkets levnadsförhållanden (benämns i fortsättningen ULF -data). Rapporten ingår i delbetänkandet (SOU 1996:154) under titeln Studieförbundens roll i vuxenutbildningen — re- flektioner i en analys av ULF -data. I dessa undersökningar har ett antal frågor ställts om människors fritidsvanor och deltagande i studier. ULF- data av relevans för vuxenutbildning och folkbildning änns för fem olika år, varav de senaste avser 1993.

Enligt ULF -data genomgick under 1992/93 drygt var tredje svensk nå-

gon typ av vuxenutbildning. Denna siffra förefaller vid jämförelse med ti- digare år och med annat statistiskt material vara tämligen konstant över tiden. Men inom ramen för totalsiffran har förskjutningar skett. Deltagandet i studiecirklar har enligt ULF -data minskat sedan 1979 och utbildning anordnad av arbetsgivarna har ökat. ULF -data har, vad avser just studiecirklarna, kritiserats för att de genom intervjufrågans utform- ning skulle innehålla en underskattning av antalet deltagare. Enligt ULF - data deltog sålunda under år 1993 ca. tio procent av den vuxna befolk- ningen i studiecirklar. Därför ställdes i SCBs intervjuundersökning ett antal kontrollfrågor som syftade till att minimera risken för felaktig skatt- ning av deltagandet. I den undersökningen blev siffran för deltagandet i studiecirklar enbart vid intervjutillfället under några veckor senvintem 1995 nästan tolv procent av den vuxna befolkningen. Siffran över delta- gandet under ett helt är bör då vara flera procentenheter högre och kan skattas till uppemot 20 procent. Diskrepansen mellan de två undersök- ningarna medför dock inte att ULF-data skulle ge en felaktig bild av en faktisk förändring över tid.

Det har hittills funnits kunskapsluckor då det gäller i vilken utsträck- ning olika grupper deltari vuxenutbildning totalt och över en längre peri- od, och det är bl. a. dessa luckor som SCBs intervjuundersökning söker fylla ut.

Om man bortser från den omfattande företagsintema utbildning som bekostas av arbetsgivarna är, enligt undersökningen, det totala deltagan- det "någon gång" följande (siffrorna avrundade):

Typ av vuxen-

utbildning Procent Studiecirkel 75 Folkhögskola lång kurs 8 kort kurs 5 Facklig kurs 26 Kommunal vuxenutbildning heltid 9 deltid 13 Brevstudier/Statens skolor för vuxna 12 Arbetsmarknads- utbildning 15 Universitet/högsk. —utbildning på fritid 12 Övrig vuxenutbildning 3

Av siffrorna ovan framgår hur deltagandet fördelar sig mellan olika slag av utbildning. För tydlighetens skull bör påpekas, att siffrorna inte kan adderas. Många personer harju deltagit i flera slags utbildning.

När uppgifterna i SCBs intervjuundersökning har rensats från dubbel- eller flerutbildningar visar det sig, att omkring 86 procent av den vuxna svenska befolkningen "någon gång" har deltagit i någon form av vuxen- utbildning. Att undersökningen visar att en så överväldigande majoritet av den svenska befolkningen har bedrivit vuxenstudier är i sig ett stöd för den gängse uppfattningen att vuxenutbildningen har en mycket stark ställning i Sverige. Det rör sig inte om bara en begränsad grupp som är högaktiv och som förklarar det stora deltagarantalet under enskilda år.

Nära 75 procent av den svenska befolkningen i åldrarna 18 — 75 år har alltså någon gång deltagit i minst en studiecirkel medan omkring tolv pro- cent har deltagit i en folkhögskolekurs. Folkbildningens båda grenar framstår därmed som den del av vuxenutbildningen som har förmått re- krytera flest människor — en klar majoritet av alla vuxna. Det stora anta- let deltagare bör innebära, att folkbildningen har goda förutsättningar att nå de syften som staten har ställt upp för bidragsgivningen.

Studiecirklar

Att en betydande majoritet av den svenska befolkningen någon gång i 11- vet har deltagit i minst en studiecirkel är i sig en intressant uppgift och säger något viktigt om bredden i rekryteringen.

I SCBs intervjuundersökning ställdes frågor om deltagandet också un- der de senaste tre- och tioårsperiodema. Det visar sig, att nära 40 procent av befolkningen har deltagit i minst en studiecirkel under den senaste tre- årsperioden och drygt 60 procent under den senaste tioårsperioden.

Det bör observeras att, när i det följande jämförelser görs mellan olika grupper, så anges resultaten konstanthållet för andra faktorer. Om sålun- da påståenden görs om skillnader i deltagande mellan grupper med olika utbildningsbakgrund så beror skillnaden just på utbildningsbakgrunden. Genom bearbetning av materialet har en rensning skett från effekterna av eventuellt samverkande faktorer, som t. ex. kort utbildning med ålders— eller socialgruppstillhörighet.

En grupp om 14 procent av dem som ingår i undersökningen har ge- nomgått mer än åtta studiecirklar under den senaste tioårsperioden och/el- ler minst tre cirklar under de senaste tre åren. För denna grupp förefaller studiecirkeln mer eller mindre ingå i en livsstil.

Denna ”högaktiva” grupp har specialundersökts, liksom den grupp om 19 procent av de intervjuade som med en likartad definition kan be- tecknas som högaktiva i vuxenutbildning överhuvudtaget. Mellan dessa två grupper finns inga anmärkningsvärda skillnader, vilket knappast hel- ler är att vänta med tanke på studiecirklarnas stora omfattning inom den totala vuxenutbildningen. De grupper som är högaktiva som studiecirkel- deltagare utgör därmed också en stor andel av dem som är högaktiva nytt- jare av vuxenutbildning över huvud taget. Men att skillnaderna är små kan ändå tala för att motiven att delta i studiecirkel liknar motiven för att delta i andra slag av vuxenutbildning. Ett sådant antagande stöds av andra uppgifter i undersökningen.

En större andel kvinnor än män är högaktiva, tydligast i fråga om stu-

diecirklarna. Ser man till den åldersmässiga fördelningen finner man att kulmen för studiecirklarnas del nås i det översta åldersskiktet (65 — 75 år), medan den för vuxenutbildningen totalt nås i skiktet i åldrarna 45 — 64 år. Högaktiva i såväl vuxenutbildning totalt som i studiecirklar änns mest i större städer, med Stockholm som anmärkningsvärt och möjligen förvånande undantag med tanke på att kursutbudet där är särskilt stort för de flesta typer av utbildning. Ser man till de intervjuades familjeförhål- landen änner man en större andel högaktiva bland dem som har barn i skolåldern än bland barnlösa i åldrarna upp till 45 år, och detta oavsett om föräldern är ensamstående eller sammanboende/gift.

Utbildningsklyftorna

En förhoppning knuten till samhällets satsning på vuxenutbildning i all— mänhet och också till studiecirklarna är att de skall bidra till en utjämning av utbildningsklyftoma. Varken tidigare statistiskt material eller SCBs in- tervjuundersökning visar att den förhoppningen infrias, i varje fall inte om man enbart ser till antalet deltagare från grupper med olika utbild— ningsbakgrund.

Andelen högaktivai vuxenutbildning i stort är högst bland dem som har eftergymnasial utbildning, omkring 30 procent. Den naturligaste tolk- ningen av detta förhållande är att de som redan har en god utbildning till- mäter ytterligare utbildning störst värde och att de faktorer som resulterat i den relativt goda utbildningen (t. ex. studieintresse) fortsätter att verka.

Mönstret gäller även för högaktiva inom studiecirklarna, men skillna- derna mellan de olika grupperna är där påtagligt mindre, vilket framgår av både SCBs intervjuundersökning och av ULF -data. Det visar att studi- ecirklarna, relativt sett, lyckas bra med att rekrytera dem som har kort ti- digare utbildning.

Motsvarande mönster änns om de intervjuade sorteras efter samhälls- klass. De högaktiva återänns oftast bland högre tjänstemän och tjänste- män på mellannivå. Lägre tjänstemän och arbetare är underrepresentera— de rnom gruppen högaktiva. Även här är skillnaderna betydligt större för vuxenutbildning 1 stort än för enbart studiecirklarna. Däremot är andelen arbetslösa betydligt större bland högaktiva i vuxenutbildning i stort än i studiecirklarna. Den samhällsklass som uppvisar störst andel högaktiva inom studiecirklarna är jordbrukare, drygt 21 procent; detta kan vara en tillfällighet och beroende på att jordbrukskooperationen vid undersök-

ningstillfället hade initierat en omfattande studieverksamhet kring EUs regelverk för jordbruket.

Den diametrala motsatsen till dem som är högaktiva antingen i studi- ecirklar eller i vuxenutbildning i stort utgörs av dem som aldrig har del- tagit i någon form av vuxenutbildning. Denna grupp uppgår till ca. 14 procent av de intervjuade.

Inom denna grupp är skillnaden inte stor mellan män och kvinnor. Den yngsta åldergruppen har mindre än andra deltagit i vuxenutbildning, men det är knappast konstigt — de som finns i gruppen har helt enkelt in- te haft så många år på sig att delta. Mer anmärkningsvärt är att nära 20 procent av den äldsta åldergruppen i undersökningen, de mellan 65 och 75 är, aldrig har deltagit i någon form av vuxenutbildning. Också bland de ensamstående utan barn har en förhållandevis stor grupp aldrig delta- git i vuxenutbildning. Inom denna grupp änns det erfarenhetsmässigt en stor andel människor med sociala problem och med lågt deltagande i samhällslivet.

Klart överrepresenterade bland dem som aldrig har deltagit i vuxen- utbildning är också de med den kortaste formella utbildningen; uppemot en fjärdedel av dem som har en kortare utbildning än nio år har aldrig del- tagit i någon form av vuxenutbildning. Överrepresenterade är också de som har arbetaryrken.

En slutsats av SCBs intervjuundersökning — och den slutsatsen över- ensstämmer med analysen av ULF -data och är dessutom en bekräftelse på ett antal tidigare studier — kan synas vara, att varken vuxenutbild- ningen i stort eller studiecirklarna bidrar till att utjämna utbildningsklyf- toma i samhället. Bilden tycks vara att de snarare fortsätter att vidgas. Detta gäller emellertid bara om man studerar deltagandet på gruppnivå.

Att omkring 25 procent inom gruppen med den kortaste formella tidi- gare utbildningen inte alls har deltagit i vuxenutbildning bör inte undan- skymma att 75 procent inom gruppen någon gång har vuxenstuderat. För denna majoritet av de kortutbildade bör cirklarna — liksom vuxenutbild— ningen i stort — kunna ha fungerat som en överbryggare av utbildnings— klyftorna. Dessutom verkar det rimligt att tro att i många fall utbildnings- effekten av en given kurs är störst för den som har den kortare tidigare utbildningen.

Att utbildningsbenägenheten är störst bland dem som tidigare har en god utbildning är knappast konstigt eller oväntat. Ett av målen för det svenska utbildningssystemet är ju att de studerande skall "lära sig lära" och att bli medvetna om behovet av att ständigt öka och fördjupa sina kunskaper.

Studieförbundens cirkelverksamhet är till sin karaktär öppen, och den skall så vara. Deltagandet är fritt och frivilligt. Om en sådan verksamhet

utformas så att den lockar de grupper som erfarenhetsmässigt är svårast att motivera för studier, kommer den oundvikligen att i ännu högre grad efterfrågas av grupper som är mer studieintresserade. Med andra ord: om man i en öppen verksamhet skall nå dem med kortare utbildning måste man också acceptera deltagare som har en bättre utbildningsbakgrund. Erfarenheterna är likartade från andra områden. Rekryteringen till gym- nasieskolans teoretiska program och till högskolorna visar stora sociala skevheter. Detsamma gäller nyttjandet av folkbiblioteken och besök på teatrar, muséer och utställningar.

Att studiecirklarna innehåller deltagare med olika utbildningsbak- grund och olika social tillhörighet bör ses som en styrka. Det bidrar till att studiecirklarna blir den informella mötesplats för olika människor de skall vara och också till att hålla kvaliteten i verksamheten uppe. Och det förtjänar återigen att påpekas, att studiecirklarna lyckas jämförelsevis väl med att rekrytera dem som har den kortaste utbildningen och erbjuda an- nars sällsynta tillfällen att på jämbördig fot möta och diskutera med män- niskor som har mera omfattande utbildning och andra kunskaper.

Värt att notera i sammanhanget är, att det särskilt för många med kort formell utbildning verkar finnas ett slags barriäreffekt: det tycks vara be- slutet att börja den första cirkeln eller kursen som är svårast att fatta. Den sociala snedrekryteringen är nämligen större bland dem som aldrig har deltagit än bland dem som är högaktiva i studiecirklar och i annan vux- enutbildning.

Genom att det i ULF -data för några av åren ingår en panel om cirka 4000 personer som har följts över tid bekräftas bilden — det är tydligt att benägenheten att vuxenstudera ökar väsentligt när man har deltagit i sin första kurs.

Panelen har också kunnat användas till att belysa om deltagande i stu- diecirkel leder till mera omfattande och kompetensgivande studier. Beräkningarna visar då, att de som 1979 deltog i en studiecirkel ungefär dubbelt så ofta återfanns i kompetensgivande utbildning inom åtta år som de som inte hade vuxenstuderat samma år. I analysen av panelen dras dock slutsatsen att det inte änns något tydligt stöd för tesen att studiecir- keln skulle vara en inkörsport för korttidsutbildade att senare bedriva längre kompetensgivande studier.

Studiecirklarna tillför sina deltagare många värden utöver dem som di— rekt framgår av det studerade ämnet. Ändå måste valen och utbuden av änmen i studiecirklarna ha någon betydelse när det gäller att bedöma vad det är för kunskaper som människor får genom sina studier. I den analys som finns i Folkbildning och vuxenstudier har ett försök gjorts att utifrån ämnena dela in cirklarna i sådana som kan anses vara tydligt inriktade på att ge allmän medborgerlig bildning (såsom samhällskunskap och språk)

och sådana som huvudsakligen är inriktade på estetisk och kulturell verk- samhet (såsom hantverkscirklar). I de flesta fall har det, enligt rapporten, varit ganska oproblematiskt att göra gränsdragningen mellan de två grup- perna, men den är ändå grov och ibland kanske också godtycklig. Dess ändamålsenlighet veriäeras av att den ger ett tydligt utslag i skillnader i deltagandet. Det visar sig, att människor tillhörande högre samhällsklas- ser och med längre formell utbildning i större utsträckning har deltagit i cirklar som anses inriktade på att ge allmän medborgerlig utbildning medan de sociala och utbildningsmässiga skillnaderna är mindre bland deltagarna i estetiskt-kulturellt inriktade cirklar. Det kan för övrigt i sam- manhanget vara av intresse att notera att det totala antalet personer som har deltagit i cirklar som ansetts inriktade på att ge allmän medborgerlig bildning är större än i dem inriktade på estetisk och kulturell verksamhet.

Särskilda målgrupper

I de statliga beslutsdokumenten pekas, vid sidan av dem med kort tidiga- re utbildning, ett par grupper ut som särskilt prioriterade för folkbild- ningen, nämligen invandrare och handikappade. I SCBs intervjuunder- sökning har särskild uppmärksamhet riktats mot hur deltagandet ser ut i dessa och vissa andra grupper.

Enligt undersökningen lyckas studiecirklarna i relativa tal rekrytera handikappade i något större utsträckning än icke handikappade, och det måste betraktas som ett tillfredsställande förhållande, särskilt med tanke på att ett handikapp i sig ofta innebär ett studiehinder. En orsak till för— hållandet kan vara att vissa studieförbund bland sina medlemsorganisa- tioner har handikappföreningar, och att dessa både arbetar för att få stu- dielokaler och utrustning handikappanpassade, arbetar aktivt med att motivera sina medlenrrnar för studier och dessutom bedriver en del av sin verksamhet som just studiecirklar.

Däremot är deltagandet bland invandrare från länder utanför Norden bara omkring hälften så stort som bland svenskar och nordbor. — Tidigare bedrevs undervisningen i svenska för invandrare (SFI) främst av studie- förbunden, men i flertalet kommuner sker den nu i kommunal regi och i anslutning till övrig kommunal vuxenutbildning. I analysen av ULF -data antyds att det här änns ett samband. I mitten av 1970-talet var skillnaden i cirkeldeltagandet mellan etniska svenskar och invandrare obetydlig, men därefter har den ökat. Detta kan bero på att studieförbunden inte längre får den tidiga kontakten med invandrarna.

En utsatt grupp i samhället är ensamstående föräldrar, ofta ekonomiskt pressad och med knapp och hårt intecknad fritid. I Folkbildning och vux— enstudier jämförs gruppen med samboende föräldrar. Underlaget är bräckligt i intervjuundersökningen, men det förefaller som om de två grupperna inte skiljer sig nämnvärt åt. Båda grupperna förefaller ungefär lika aktiva inom vuxenutbildning, men andelen högaktiva i studiecirklar förefaller rentav vara något större bland de ensamstående föräldrarna. Studiecirkeln verkar alltså fungera väl för ensamstående föräldrar.

En viktig målgrupp för all vuxenutbildning är de arbetslösa. Som nyss framgått är de underrepresenterade inom gruppen högaktiva i studiecir- kel, men en närmare analys tyder på att skillnaderna mellan arbetslösa och förvärvsaktiva är små och att de skillnader som änns kanske mindre har att göra med själva arbetslöshetssituationen än med faktorer som kan tänkas ligga bakom arbetslösheten, t. ex. kort utbildning.

När staten år 1991 beslutade om det nya statsbidragssystemet för folk- bildningen bedömdes arbetslösheten fortfarande inte som ett av de största samhällsproblemen i landet. Idag är situationen helt annorlunda. De ar- betslösa bör under överskådlig tid betraktas som en prioriterad grupp för studieförbunden (och naturligtvis också för folkhögskolorna). Dessutom är det angeläget att utföra fördjupade studier av förutsättningarna för att arbetslösa i större utsträckning skall kunna delta i studiecirklar och annan vuxenutbildning.

I Folkbildning och vuxenstudier riktas särskild uppmärksamhet också mot gruppen unga lågutbildade. Det änns många skäl till detta. Vuxenutbildning måste vara en viktig väg att i ett framtida kompetensin- riktat samhälle kompensera för brister i ungdomsutbildningen. Tyvärr uppvisar just denna grupp ett litet deltagande i såväl vuxenutbildning i stort som i studiecirklar. I rapporten förs en relativt ingående diskussion om detta. Frågan är viktig och bör bli föremål för mera ingående studier för att söka klarlägga orsakssammanhangen.

Motivation och studiehinder

Som framgår av SCBs intervjuundersökning dominerar den instrumentel- la synen på vuxenutbildning och den är vanlig även i synen på folkbild- ning — utbildningen skall ge kunskaper som i något avseende är till "nyt— ta", även om "nyttan" inte alltid är knuten till yrket eller yrkeslivet. Ordet "nytta" skall i sammanhanget uppfattas ha en vid innebörd; det avser mer än ekonomiska belöningar. Om nu intervjusvaren är en korrekt spegling

av vad som i verkligheten är drivkraften bakom valet att studera så är för— stås individens bedömning av "nyttan" väsentlig för studiemotivationen. De som av något skäl inte anser sig ha "nytta" av ökade kunskaper får an- tas sakna ett viktigt incitament att delta i studier — de anser sig inte få nå- gon belöning för den uppoffring som studierna kan medföra. Därmed saknas motivation för studier. Kring förhållandet uppoffring — belöning förs en relativt omfattande diskussion i Folkbildning och vuxenstudier, till vilken hänvisas.

Till dem som aldrig hade deltagit i någon form av vuxenutbildning och som heller inte planerade att studera ställdes i intervjuundersökning- en ett antal särskilda frågor. Av analyserna av svaren måste man dra slut- satsen, att orsakerna till att man inte avser att studera oftare har att göra med bristande motivation än med studiehinder. Omkring 60 procent i gruppen anger att de överhuvudtaget inte är intresserade av studier, och majoriteter änns också för svar av typen att studier inte skulle vara till nytta i yrket eller för fritiden och vidare för att man på annat sätt kan skaf- fa de kunskaper man vill ha, t. ex. i jobbet. Nästan undantagslöst är den- na typ av svar vanligast bland dem som som har en kort tidigare formell utbildning.

Betydligt mindre vanligt är att de intervjuade anger direkta studiehin- der som skäl för att de inte deltar i utbildning, och här änns inte heller några stora skillnader mellan dem som har kort tidigare utbildning och övriga. 30 procent anger som skäl att de inte har råd, bara 13 procent att resorna skulle bli för långa och ungefär hälften att de inte har tid (och bland de senare är det vanligare att åberopa konkurrerande fritidsintres- sen än arbetet som orsak att inte ha tid att studera).

Slutsatsen av intervjusvaren bör vara att åtgärder för att påverka stu- diemotivationen i positiv riktning ger bättre resultat än åtgärder för att minska direkta studiehinder om man vill öka deltagandet i vuxenutbild- ning och folkbildning, och att detta särskilt gäller dem som har kort tidi- gare utbildning. Men samtidigt är det värt att påpeka att analyserna av svaren från dem som aldrig hade deltagit i vuxenutbildning bygger på ett begränsat antal intervjuer. Det verkar ändå rimligt att anta att ekonomis- ka hinder att studera är vanligare bland dem som har låg inkomst; det an— tagandet får också visst stöd i analyserna av intervjusvaren.

Sambandet mellan cirkelstudier och samhälls- och förening- saktivitet

Folkbildningen — och därmed studiecirklarna — förväntas medverka till en gynnsam samhällsutveckling genom att ge stöd till det idébuma arbetet i folkrörelser och föreningar.

Av rapporten Folkbildning och vuxenstudier framgår, att det änns ett inte särskilt starkt men fullt tydligt positivt samband mellan å ena sidan vuxenstudier och å andra sidan såväl ett antal andra fritidsaktiviteter med främst kulturell inriktning som aktivitetsgrad i organisationer och delta- gande i samhällslivet. I analysen av ULF -data framkommer ett starkare samband mellan stor facklig eller politisk aktivitet och deltagande i stu- diecirklar. I ingen av studierna kan dock något klart svar ges på frågan vad som är orsak och vad som är verkan. Hur orsakssambandet än ser ut tycks det emellertid ändå ännas ett närmast symbiotiskt samband mellan å ena sidan folkbildning och å andra sidan såväl aktivitet inom kulturlivet som engagemang i ideella organisationer.

Sålunda bedrivs en betydande del av musikverksamheten i landet i form av studiecirklar. Detsamma gäller flera andra kulturella aktiviteter. Åtskilliga föreningar och organisationer bedriver delar av sin verksamhet som studiecirklar; det kan gälla funktionärsutbildning men också politis- ka studier, livsåskådningsfrågor och miljökunskap. I sådana fall handlar det närmast om ett organisatoriskt samband. För en del personer erbjuder vuxenutbildning möjligheter till förkovran inom ett område inom vilket man redan är engagerad, och då är engagemanget orsaken till att studier— na bedrivs. I andra fall väcks intresset genom studierna.

Då det gäller fritidsaktiviteter är sambandet med vuxenstudier särskilt starkt i fråga om besök på teater/konserter/muséer/utställningar, bokläs— ning samt sång och musik. Däremot är sambandet negativt då det gäller att spela bingo.

Sambandet mellan vuxenstudier och aktivt deltagande i organisatio- ners verksamhet är starkt i fråga om fackföreningar, politiska föreningar, pensionärsorganisationer, inte lika starkt men fortfarande tydligt då det gäller föräldraföreningar och religiösa samfund, men bara svagt då det gäller idrottsföreningar och nykterhetsföreningar.

Ett tydligt positivt samband änns också mellan vuxenutbildning och deltagande i samhällslivet. Valdeltagandet är exempelvis klart större bland dem som deltagit i vuxenutbildning liksom de politiska resurserna (i intervjuerna illustrerat med den i sammanhanget vanliga frågan om ve- derbörande har talat inför ett möte). Ett tydligt samband änns mellan lågt deltagande i vuxenutbildning och vad man brukar beteckna som politisk

fattigdom (i intervjuerna: kan ej själv överklaga ett myndighetsbeslut). Frågan om studiecirklarnas betydelse för föreningslivet behandlas yt- terligare i avsnitt 4. 7. av detta kapitel.

Folkhögskolor

De flesta förknippar folkhögskolor med flerterminskurser på heltid, ofta bedrivna i internat. Det är också sådana kurser som dominerar folkhög- skolorna, är bärare av folkhögskoletraditionen och skapar den särskilda miljön på skolorna.

Deltagarmässigt är det emellertid de korta kurserna om oftast bara några få dagar som donrinerar. Medan de långa kurserna 1994/95 hade ca. 37 000 deltagare var antalet deltagare i de korta kurserna ca. 170 000.

Ser man i stället till resursanvändningen, går omkring nio tiondelar av statsbidraget till de långa kurserna om man inräknar de särskilda medlen till arbetsmarknadsmotiverade utbildningsplatser.

Även om både folkhögskolor och studiecirklar sammanfattas under begreppet folkbildning änns det från deltagarnas synpunkt en karaktärs— skillnad.

Det karakteristiska för studiecirklarna är att de är en vardaglig fritids- verksamhet. De äger oftast rum på kvällstid, efter arbete och andra var— dagsplikter. Deltagandet kräver för de flesta inga stora uppoffringar eller förändringar i livsmönstret. Kunskapsuppbyggnaden är ganska långsam och utglesad över tiden. Det kan inte gå så fort i en normal studiecirkel om 30 timmar fördelade på kanske 15 veckor.

De korta folkhögskolekursema liknar i flera avseenden studiecirklar- na mer än de långa kurserna och kan kanske bäst beskrivas som i tiden koncentrerade studiecirklar. Som regel varar de bara några få dagar, ofta över ett veckoslut. I likhet med många studiecirklar är det vanligt att de korta kurserna anordnas tillsammans med en förening som ett led i före- ningens intema utbildning eller på annat sätt som en del av dess verk— samhet. I äera avseenden är deltagandet liknande studiecirklarnas, t. ex. genom låg andel invandrare. En skillnad är dock att kvinnor och män del— tar i ungefär samma omfattning i de korta folkhögskolekursema. I studi- ecirklarna dominerar ju kvinnorna klart.

Det karakteristiska för de långafolkhögskolekursema, särskilt om de är förlagda till internat, är i stället att deltagarna för långa perioder lämnar sin vardag för att göra något helt annat. För många handlar det inte bara

om att under själva studietiden bryta mot rutin och slentrian utan folk- högskolestudiema skall också leda till en förändrad tillvaro, till en ny in- riktning av livet. Sambandet mellan de långa kurserna och föreningar ver- kar vara relativt svagt.

Den löpande statistiken över deltagandet i de långa folkhögskolekur— sema är betydligt mera omfattande än över annan folkbildning. En kort redovisning har lämnats tidigare, i kapitel 1.

Genomsnittsåldem på deltagarna är jämförelsevis låg och ligger under 30 år. Andelen kortutbildade är stor, särskilt i de allmänna kurserna och på de extra utbildningsplatser som har tillkommit av arbetsmarknadsskäl. Omkring en tredjedel av deltagarna där har högst grundskolestudier och mer än tre fjärdedelar har högst tvåårig gymnasial utbildning bakom sig, vilket är höga siffror särskilt med tanke på den låga genomsnittsåldem hos deltagarna. I de långa särskilda kurserna, som ofta har estetisk, konst- närlig eller medial inriktning, är andelen med högst grundskoleutbildning omkring 15 procent och med högst tvåårig gymnasieutbildning 50 pro- cent

Andelen invandrare är väsentligt större än i studiecirklarna. I de all— männa kurserna och på de extra utbildningsplatserna var läsåret 1994/95 andelen utomnordiska invandrare som har bott i Sverige högst fem är omkring 17 procent. Andelen invandrare vid de långa särskilda kurserna var mindre.

De allmänna kurserna och de extra utbildningsplatserna för arbetslö- sa har också störst andel deltagare med handikapp. Inom dessa kurser kunde läsåret 1994/95 nära 15 procent anses ha något slag av fysiskt eller socialt handikapp medan motsvarande siffra för de särskilda kurserna var knappt nio procent.

Den sammanfattande bedömning som SUFO gör vad avser deltagandet i folkbildningen är följande.

Statsbidragsförordningen anger, att verksamheter som syftar till att ut- jämna utbildningsklyftor skall prioriteras inom folkbildningen. All erfa— renhet pekar emellertid på att de som har kort formell utbildning är svå— rast att rekrytera till frivillig utbildning. Detta är ju grundorsaken till att det änns utbildnings- och kunskapsklyftor. I detta perspektiv måste man ändå konstatera, att folbildningen bättre än nästan alla andra vuxenut- bildningsforrner faktiskt har lyckats rekrytera kortutbildade.

Studiecirklarna får anses lyckas väl med att rekrytera handikappade, som är en av de målgrupper som särskilt anges i de statliga måldokumen-

ten. Andra viktiga målgrupper är arbetslösa och ensamstående föräldrar som också får anses vara väl representerade bland deltagarna.

Beträffande två andra grupper är situationen mera problematisk, näm- ligen då det gäller dem som har kort formell utbildning och invandrare. Båda dessa grupper deltar i studiecirklar i mindre grad än genomsnittet för landets invånare.

Analysema av såväl SCBs intervjuundersökning som ULF -data visar på att deti stor utsträckning handlar om att komma över en barriär: det är steget att delta i den första kursen eller studiecirkeln som är svårast att ta för de kortutbildade. De som har tagit det steget har en tydlig tendens att sedan delta i ytterligare utbildning.

I analysen av ULF -data påpekas, att de särskilda anslagen till uppsö- kande verksamhet och andra åtgärder sedan några år har avskaffats, och i detta spåras ett samband med den svaga rekryteringen av de kortutbilda- de. Att återinföra dessa särskilda anslag vore emellertid att ta ett steg till- baka vad gäller folkbildningens frihet från styrande ingrepp. Påpekandet är dock viktigt. Erfarenheterna från tidigare försöksverksamheter visar nämligen också på att det går att med riktade insatser få ett ökat delta- gande bland kortutbildade. Siffrorna tyder på att varken studieförbund el— ler någon annan aktör har tagit vara på dessa erfarenheter.

SUFOs underlag får också anses visa, att bristande motivation är en viktigare orsak till lågt deltagande i vissa grupper än direkta studiehinder. Det utesluter inte att kostnaderna för att studera i cirkel kan vara av vä- sentlig betydelse i den ekonomiska situation som många beänner sig i idag. Sjunkande statliga och kommunala bidrag till studieförbunden har lett till ökande deltagaravgifter för studiecirklarna, och detta kan komma att leda till minskat deltagande inom de prioriterade grupperna. Idag kan det på en del orter kosta över 1 000 kr. att delta i en vanlig studiecirkel.

Motivationen har, med den instrumentella syn på vuxenutbildning som dominerar, främst att göra med den "nytta" den enskilde anser sig ha av kunskaper i arbetslivet, i sitt sociala umgänge, som förälder eller för den egna fritiden. Det förefaller av en rad skäl vara så att det änns en samvariation mellan kort formell utbildning och låg uppskattning av den nytta som studier kan medföra. Delvis är detta frågor som har att göra med samhällets och arbetslivets organisation. Frågan måste därför ställas om det bara är studieförbundens och andra vuxenutbildningsanordnares sak att höja motivationen för studier bland de kortutbildade. Klart är dock att vuxenutbildningsanordnarna, och kanske främst studieförbunden bland dem, skall erbjuda utbildningsmöjligheter som är lämpade och lockande också för dem som saknar studievana.

Trots att många invandrare är välutbildade, har'deras allmänna situa- tion i samhället och på arbetsmarknaden i flera avseenden likheter med

den som råder för kortutbildade etniska svenskar. Bristande kunskaper i svenska innebär svårigheter att kommunicera, den kompetens invandrar- na faktiskt genom sin utbildning och tidigare yrkeserfarenhet kan ha till- mäts ofta inget värde på den svenska arbetsmarknaden och skillnader i kulturell bakgrund och därav betingade värderingar skapar lätt kontakt- svårigheter. Till detta kommer som en särskild svårighet för invandrarna främlingsäentlighet och fördomar.

Det faktum att invandrare deltar i studiecirklar i mindre utsträckning än svenskarna har kanske att göra med att de är ovana vid denna för Sverige ganska speciella studieform, som dessutom ställer ganska stora krav på del- tagarnas kommunikativa förmåga. För att man skall ha utbyte av en studie- cirkel måste man kunna ta del av ochi diskussioner. Det hävdas också of— ta, att den samtalspedagogik som präglar den ideala cirkeln inte stämmer med många invandrares uppfattning om hur meningsfull utbildning skall bedrivas — cirkeln upplevs som ineffektiv.

Men just därför att studiecirkeln är en så typiskt svensk företeelse vore det av stort värde för integrationen i det svenska samhället att invandrarnas deltagande ökade. Häri ligger en svår avvägningsfråga. Om en studiecirkel anpassas till den här refererade uppfattningen om vad många invandrare förväntar sig av en utbildning förlorar den lätt sin särprägel och blir en tra— ditionell lektion med de krav en sådan ställer på ledaren/läraren.

Trots de svårigheter som kan föreligga måste det vara en viktig upp- gift för studieförbunden att utveckla en verksamhet som kan dra till sig både svenskar och invandrare för att på så sätt skapa nya möjligheter för människor med olika bakgrund att mötas kring gemensamma intressen.

Då det sedan gäller folkhögskolorna kan kort och gott konstateras, att deltagandet i de långa allmänna kurserna och användningen av de extra av arbetsmarknadsskäl tillkomna utbildningsplatserna stämmer väl med målen för statsbidragen. Andelen kortutbildade är stor liksom andelarna invandrare, handikappade och arbetslösa. De långa särskilda kurserna uppvisar en annan bild, men de har också ett annat syfte. Till stor del ut- gör de kvalificerade utbildningar med estetisk och medial inriktning och inträdeskraven är ofta ganska höga. De utgör ett viktigt inslag i utbild— ningen av kulturarbetare i Sverige och därmed för kulturlivet i landet.

Den sammanfattande slutsatsen för SUFOS del är att deltagandet i stu- diecirklar och folkhögskolekurser i huvudsak stämmer väl med de mål som änns angivna för de statliga bidragen. Som grund för den slutsatsen ligger då att SUFO anser att det änns rimliga förklaringar till att delta— gandet i studiecirklar bland kortutbildade och invandrare ligger på en lägre nivå än som bör eftersträvas. Även i framtiden bör dessa grupper betraktas som prioriterade inom all folkbildning, och särskilt studieför- bunden bör öka sina ansträngningar att utforma sin verksamhet så att del- tagandet bland kortutbildade och invandrare ökar.

Det är vidare uppenbart att både studiecirklar och folkhögskolor är av stor betydelse för medlemsutbildningen och verksamheten inom ideella föreningar.

Som har framgått tidigare har SUFO i överensstämmelse med sina di- rektiv studerat det totala deltagandet i studiecirklar och folkhögskolekur- ser, och SUFOs analyser syftar inte till att belysa deltagandet hos det en- skilda studieförbundet eller den enskilda folkhögskolan. Det bör enligt SUFOS uppfattning vara Folkbildningsrådet som förmedlare av statsbi— draget som har att övervaka att de olika mottagarna använder bidragen på avsett sätt. Rådet avser att under hösten 1996 publicera en undersökning av deltagarna i studiecirklar under hösten 1995. Av denna undersökning kommer att framgå skillnaderna mellan studieförbunden vad avser delta— garnas bakgrund.

Ill. 4 Erfarenheter och resultat av folkbild- ningen

Redan enligt 1991 års proposition skall huvudvikten vid en utvärdering av folkbildningen läggas vid deltagarnas erfarenheter. Detta synsätt änns också i SUFOS direktiv, och det är i den andan som utvärderingsarbetet har bedrivits.

Det av SUFO initierade underlaget för utvärderingen av deltagarnas erfarenheter av och uppfattning om folkbildningen änns dels i SCBs in- tervjuundersökning och bearbetningen av densamma i Folkbildning och vuxenstudier, dels i ett antal kvalitativt inriktade studier, nämligen Cirkelsamhället som studerat studiecirkelverksamheten i tre lokalsam- hällen, "man lär sig mer än man tror genom att träjfas”, som studerat cirklar i samhällsämnen, Rockmusik som folkbildning, som studerat verk- samheten i rockcirklar, Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande, som handlar om manligt dominerade hantverk- scirklar samt Vården i folkhögskolevärlden som studerat folkhögskolor- na. Sammanfattningar av dem änns i kapitel 11. Vidare har SUFO utnytt- jat de kvalitativa studierna Kan en filthatt stärka demokratin? som behandlar mål och ideal i folkbildningen och Handen och Anden, som be- handlar textilcirklama samt forskningsrapporten Studier i förening. Några medlemmars tankar om demokrati och cirkelstudier i folkrörelser. I samtliga nämnda studier änns också underlag för bedömningar av folk- bildningens betydelse i ett vidare samhällsperspektiv.

Som underlag för synpunkter på folkbildningens organisationer har

använts de av SUFO initierade studierna Folkbildning som institution och Folkbildningsrådet ”i myndighets ställe ”, också de sammanfattade i ka- pitel II.

Ill. 4. 1 Studieformen

Studiecirklar

Av SCBs intervjuundersökning framgår att de som deltagit i studiecirklar har övervägande mycket positiva erfarenheter.

92 procent av deltagarna anser att studiecirkeln rent allmänt är en bra studieform och 83 procent att de studiecirklar, av vilka de själva har erfa- renheter, har givit de kunskaper som de har förväntat sig.

Av det föregående har framgått, att onrkring hälften av samtliga inter- vjuade tror att det är vanligt att cirkelledarna har brister i ärnneskunska- perna, men när deltagarna uttalar sig om sin egen senaste cirkel blir bil— den helt annorlunda — 90 procent säger då att cirkelledaren hade tillräckliga kunskaper.

Positivt betyg får också den studiecirkel i vilken man senast deltog. Det är bara några få procent som anser att kraven på deltagarna är för hö- ga eller studietakten för hög, medan omkring en fjärdedel anser att cirkelledaren kunde ha ställt högre krav på deltagarna. Omkring hälften anser att det är diskussionerna i cirkeln som är det värdefullaste.

Går man sedan till de kvalitativt inriktade undersökningarna får man en kompletterande bild, som är viktig för den fördjupade förståelsen av sam- banden mellan deltagarnas förväntningar och deras erfarenheter.

Det genomgående resultatet i alla undersökningarna är att deltagarna är mycket nöjda. Det är också vanligt att de sätter den positiva bilden av studiecirkeln i kontrast till negativa upplevelser av "vanlig" utbildning. Åtskilliga uttalanden förekommer av innebörd att man sannolikt inte skulle ha studerat om inte studiecirkeln funnits tillgänglig som en möjlig- het.

Studien Cirkelsamhället bygger på intervjuer med sammanlagt 63 cirkeldeltagare. Studien redovisar alltså deltagarnas egna uppfattningar, och den innehåller inga observationer av hur arbetet i studiecirklama äger rum. Studien bekräftar bilden från SCBs intervjuundersökning av att del- tagarna studerar i cirkeln för att lära sig något, och de anser också att själ-

va lärandet är en viktig del av det man får ut av cirkeln. Det är bara ett få— tal av de intervjuade som uttryckligen säger att de inte lärt sig någonting nytt i cirklarna — men trots detta är de som regel mycket nöjda; det är tyd- ligen i deras fall någonting annat i cirklarna som de upplevt som värde— fullt. De övriga, det stora flertalet, ger en mängd skiftande exempel på vad de får ut i form av ny kunskap. Men därutöver är motiven för att del— ta i cirklarna olika hos olika individer, och samma individ har ofta flera motiv att delta.

De intervjuade talar om att studierna är ett sätt att upprätthålla tidiga— re kunskaper, att hålla sig ä jour med vad som händer i världen och att hänga med i den tekniska utvecklingen. Cirklarna hjälper dem att påver- ka och att bevaka sina intressen, att skaffa nya kunskaper för att klara var- dagen eller uppdrag i föreningar. Det finns i intervjuerna ganska gott om exempel på att man deltar för att skaffa sig baskunskaper som förberedel- se för vidare studier eller kunskaper till nytta och glädje i arbetslivet. Många av de intervjuade säger också att cirklarna ger kunskaper som be— rikar fritiden, och att de medför personlig utveckling och att man får bätt- re förståelse av sig själv och andra.

Genomgående talar deltagarna om studiecirklarnas sociala funktion — att de träffar andra med liknande intressen men kanske med annan bak- grund eller annan livssituation. För många som står utanför arbetslivet — pensionärer och arbetslösa — är studiecirkeln en väg att få struktur på da- gen, och liknande motiv iinns bland ensamstående. Ett slags gemenskap utan stora krav nämner många som en fördel med cirklarna, en gemen- skap som går över kulturgränser, sociala gränser och yrkesgränser.

Som framgått tidigare, i redovisningen av resultaten av SCBs intervjuundersökning, är det inte många som anger attitydpåverkan som motiv för att vuxenstudera, och de intervjuade i studien Cirkelsamhället tar inte heller självmant upp vad som kan kallas medborgarvärden. Men när intervjuarna ställer frågor kring detta visar det sig att många anser att cirklarna ger av individen icke avsedda men för samhället positiva och avsedda effekter. Man lär sig att uttrycka sig och att argumentera, och cir- klarna är ofta fora för erfarenhetsutbyte och åsiktsbildning också om det- ta inte är det direkta syftet med den enskilda cirkeln eller motivet för att delta.

I en annan av SUFOS studier, ”man lär sig mer än man tror genom att träffas” undersöks verksamheten i ett antal samhällsinriktade studiecir— klar. Deltagarnas erfarenheter liknar i hög grad dem som redovisas i Cirkelsamhället, men fokus har här framför allt riktats på hur lärandet i studiecirklar faktiskt går till och den grundar sig då på observationer i cirklarna.

Det verkar av studien som om samhällscirklarna i hög grad motsvarar

vad man skulle kunna beteckna som idealet för alla cirklar. Deltagarna lägger själva märke till och framhåller att skillnaderna i förhållande till den vanliga skolans lektioner är stora. De anser att de har möjligheter att påverka cirklamas innehåll och arbetssätt. Detta gäller särskilt vad som i studien kallas de "problemorienterade" cirklarna, d. v. s. studiecirklar som tillkommit i samverkan med någon förening eller på deltagarnas eget initiativ. Övriga cirklar benämns i studien "utbudsbaserade", varmed me- nas att innehållet i stora drag har bestämts av anordnaren och att cirkeln har erbjudits allmänheten för anmälan och deltagande.

Den bild som framträder är att deltagarnas uppfattning om de samhällsinriktade studiecirklarna är nästan oreserverat positiv. Tre drag betecknas i analysen som karakteristiska för cirklarna:

1. den kollektiva lärandemiljön — att man studerar tillsammans med an- dra som man hela tiden kommunicerar med; smdiekamratema betraktas som en omistlig resurs och deras kunskaper och erfarenheter värderas högt;

2. den informella karaktären hos studiesituationen med samtalet som förhärskande metod - den lättsamma stämningen, de fria arbetsformema, ledaren som medstuderande;

3. det gemensamma och genuina intresset för cirkelns ämne — där finns varken betygshets eller meriteringsbehov, utan drivkraften är just det ge- mensamma intresset av att lära sig mera.

I studien har särskilt intresse ägnats åt invandrares deltagande, och det noteras att flera studieförbundsavdelningar inte hade någon särskild verk— samhet för gruppen. När sådan verksamhet förekommer har den i många fall initierats utifrån — av kommunen, arbetsförmedlingen eller någon or- ganisation, och då är målgruppen huvudsakligen arbetslösa invandrare och främst invandrarkvinnor. Man får intrycket, att det inte är så vanligt att studieförbunden på egen hand aktivt arbetar för att rekrytera invan- drare till sin verksamhet och att det i många fall krävs att något utomstå— ende organ ställer upp med öronmärkta resurser för att sådan verksamhet skall komma till stånd. Denna iakttagelse gäller också beträffande verk- samheter som har unga arbetslösa — ofta kortutbildade — som målgrupp. Vid bedömningen av dessa iakttagelser måste man dock hålla i minnet att de grundar sig på ett begränsat urval av studieförbundsavdelningar och deltagare.

Studien Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och

hantverksutövande är en uppföljning med inriktning på traditionellt man- ligt inriktade hantverkscirklar av bl. a. samma författares undersökning av textila hantverkscirklar i projektet Handen och Anden, som är en stu- die av ABFs och Studieförbundet Vuxenskolans praktisk—estetiska cirkel- verksamhet och som publicerades i bokform 1994. I Handen och Anden ansåg man sig kunna konstatera, att det mellan studieförbunden och de textila cirklarna råder en ömsesidigt bristande förståelse: "Folkbildningen har sina rötter i självbildningstradition med boken i centrum, textil- cirklama hör hemma i en hantverkstradition med förankring i hemslöjds- och hembygdsrörelsema." Textilcirklarna, med nära nog hundra procent kvinnliga deltagare, utgör för kvinnorna en verksamhet som innehåller mycker mer än bara utvecklande av textil hantverksskicklighet. Textilcirkeln erbjuder ett mentalt "rum", en mötesplats där människor med olika bakgrund och erfarenheter kan mötas, den ger välbeännande och den leder till estetisk utveckling och innebär såväl ett vidareförande av ett kulturarv som vidareutveckling av textila konstarter.

De textila cirklarna förekommer i stort antal och är lätta att finna. Cirklar som sysslar med traditionellt "manliga" hantverk är mindre van- liga. Antalet studerade cirklar och gjorda intervjuer i Kunskapssyn och samhällsnytta... är förhållandevis litet och kan inte ge underlag för några bestämda och långtgående slutsatser.

Det allmänna intryck man får av intervjuerna är dock, att verksamhe- ten i dessa "manliga" hantverkscirklar är betydligt mindre mång- facetterad än i textilcirklama. Deltagarna verkari hög grad koncentrerade på vad de ser som cirkelns syfte: att lära sig att tillverka föremål i trä el- ler metall och att ständigt bli bättre på att åstadkomma just detta. I flera fall tycks verksamheten vara fokuserad mest på just tillverkning och mindre på det egna lärandet. Lärandet förefaller i stor utsträckning ske in- dividuellt med stöd av handledning och råd från cirkelledaren eller mera kunniga kamrater.

Uppenbart är att deltagarna är mycket nöjda med sina hantverks- cirklar. De ger dem stor personlig tillfredsställelse och deltagarna sätter stort värde på att få tillgång till material, lokaler, utrustning och kvalifi- cerad handledning av ledare och kamrater. Men frågor måste ställas om studieförbundens ambitioner då det gäller kvaliteten i delar av verksam- heten, särskilt då man jämför med uttalandena om studiecirkelns möjlig- heter av intervjuade företrädare för hantverket. Till denna fråga åter— kommer SUFO i avsnitt 4. 6 av detta kapitel.

En verksamhet som under det senaste decenniet har fått en betydande omfattning är rockcirklarna. Kunskapen om dessa är bristfällig, både in— om studieförbundens ledningar och bland allmänheten. Äldre har ofta li-

ten förståelse för rock som musikforrn och tar avstånd från många av dess yttringar och uttrycksformer. Därför ser också många på rockcirklarna med stor tveksamhet. I undersökningen Rockmusik som folkbildning pre- senteras en studie av rockcirklarna, deras arbetssätt och funktion. Enligt undersökningen har studieförbundens förhållningssätt förändrats med åren så att den numera i högre utsträckning än tidigare utgår från rock— bandens egna behov och intressen med de ansvariga som resurspersoner som nära följer bandens utveckling och hela tiden är beredda att stödja och hjälpa till i deltagarnas läroprocess.

Deltagarna i rockcirklarna är unga, enligt en undersökning inom ett av studieförbunden genomsnittligen i åldern 22 — 25 år. Männen dominerar stort med ett markant inslag av deltagare med arbetarklassbakgrund. Åt- skilliga av deltagarna har, eller har haft, svårigheter i skolan. Därmed framstår rockcirklarna som en av de få verksamhetsgrenar som förmår re- krytera unga kortutbildade.

Enligt undersökningen erbjuder rockcirklarna, vid sidan av den musikaliska utvecklingen för deltagarna, en viktig möjlighet att utveckla olika kompetenser. De spelar en stor roll för ungdomars socialisationsprocess. Detta har i något sammanhang uttryckts så, att rockcirklarna utgör en viktig arena för arbetarpojkars vuxenblivande. För att bandet — och därmed cirkeln — skall fungera krävs att medlemmarna lär sig hantera normer och konflikter i den sociala samvaron. Samtidigt ger rockmusiken ungdomar möjlighet att skapa en identitet som underlät— tar vuxenblivandet.

I själva verket har, enligt SUFOS mening, det lärande som pågår inom ett rockband stora likheter med studiecirklarna. Läroprocesserna skiljer sig starkt från skolans pedagogiska aktiviteter. I rockbandet bearbetas och förändras den individuella och kollektiva identiteten genom skapandet och sökandet i musiken. Individerna lär sig något av att ingå i eller tillhö- ra en grupp. Att spela rockmusik kan ses som en frivillig och informell form för lärande, medan skolan karakteriseras av det institutionaliserade och formaliserade lärandet. Rockmusiken måste ses som en i högsta grad folklig kulturyttring av samma värde för sina utövare och sin publik som all annan folklig kultur.

Den sammanfattande bilden blir att studiecirkeln är en mycket lyckad stu— dieform för vuxna, och bland dem många som inte trivts med och tagit av- stånd från den traditionella skolans arbetsformer. Även om många deltaga- re frarnhåller den sociala samvaron, trivseln och "välbefinnandet" i cirklarna som viktiga, så dominerar lärandet klart som motiv för deltagan- det. De allra flesta intervjuade i samtliga undersökningar säger att de i cir- klarna lärt sig vad de förväntade. Det är ett omdöme som man måste lita på.

Det är också tydligt att cirklarna har en viktig samhällelig funktion vid sidan av det lärande som pågår och vid sidan av deltagarnas egna vittnesmål om värdet av den sociala samvaron. Det är alldeles tydligt att studiecirklarna upprätthåller ett samhälleligt nätverk tvärsöver alla socia- la gränser. Samtalet som pedagogisk huvudforrn innebär att deltagarna tränar sig att uttrycka sig, att argumentera och att hävda sina ståndpunk— ter och åsikter. Samtidigt kräver samtalet respekt för andra och för deras åsikter. Att försöka förstå andra innebär också en beredvillighet att låta sig påverkas. För åsiktsbildningen i samhället är detta av stor betydelse, och här har studiecirklarna en roll som liknar massmediernas utan att de konkurrerar med dem.

Folkhögskolor

Också de som har deltagit i folkhögskolestudier är nöjda, rentav i ännu högre grad än cirkeldeltagarna. Enligt SCBs intervjuundersökning anser 97 procent av de tidigare deltagarna att folkhögskolan erbjuder en bra stu— dieform, 94 procent att de har fått de förväntade kunskaperna, 98 procent att lärarna var kunniga och en lika hög andel att stämningen mellan lära- re och elever var bra och nästan lika många att stämningen mellan ele- verna också var bra. Knappt tio procent anser att studietakten var för låg eller att kraven på förkunskaper var för låga.

I det följande behandlas endast folkhögskolans långa kurser, som ju är kärnan i verksamheten. Eftersom dessa folkhögskolekurser till sin yttre form har stora likheter med exempelvis utbildningen i gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen ligger det nära till hands atti stor utsträckning beskriva särdragen i folkhögskolan genom att ställa den i kontrast till dessa utbildningar. Så uttrycker sig också många av rektorer- na, lärama och deltagarna i de intervjuer som refereras i Vården i folk- högskolevärlden. De beskriver ofta folkhögskolan i termer av hur den skiljer sig från "vanlig" utbildning.

Rektorerna och lärarna beskriver folkhögskoleutbildningen på det sät- tet, att den framför allt handlar om att förmedla självtillit, självförtroende och demokratiskt tänkande med öppenhet och respekt för andra männis- kor. När de jämför med kommunal vuxenutbildning talar de om att tem- pot på folkhögskolorna är lugnare, effektivitetskraven är lägre och nyt— toinriktningen mindre. "Folkhögskolan vill vara ett (ut-)bildningscentrum där människor får utveckla sig såväl personligt som kunskapsmässigt."

Folkbildning uppfattas dessutom innebära ett ideologiskt ställningstagan— de för att arbeta med, och sprida kunskaper till, missgynnade sociala grupper. Som folkhögskollärare menar man sig vara extra lyhörd för des- sa grupper. Folkhögskolan vill också vara "en plats där människor kan få en chans att börja om" (citaten ur Vården i folkhögskolevärlden ).

En vanlig uppfattning bland deltagarna om lärarna är att de är mer all- mänbildade än vanliga lärare och att de är socialt kompetenta — "som en kompis nästan". Det finns också många kamratberättelser om hur elever har utvecklats och förändrats under inflytande av den positiva miljön på skolorna. Andra berättar om hur de själva har haft svårt att anpassa sig till den vanliga skolan, avbrutit sina studier men i folkhögskolan fått tillbaka självförtroendet och viljan att studera och utveckla sig. Gemensamt för flera av dessa elever är, enligt rapporten, att de kommer från arbetarklass och/eller är andra generationens invandrare.

Flera folkhögskolor har inriktat sig särskilt på att ge utbildning åt han- dikappade, och det finns också flera vittnesmål om att folkhögskolorna är flexibla då det gäller att ordna alternativ för elever med särskilda behov.

En likhet med studiecirklarna — och i överensstämmelse med folk— bildningens ideologi och mål — är att deltagarna i folkhögskolekursema har mycket skiftande bakgrund och livserfarenheter. Gemensamt är ock- så att dessa olikheter uppskattas av både lärare och av eleverna själva. Men det innebär också påfrestningar, och den täta sociala miljön och den nödvändiga sociala kontrollen på folkhögskolorna kan vara omvälvande för människor som tidigare levt ganska isolerade eller med begränsade kontakter utanför den egna grupptillhörigheten.

Vården i folkhögskolevärlden utpekar inte några särskilda pedagogis- ka grepp eller metoder som i klassrumssituationen skulle skilja folkhög- skolan från den ”vanliga" skolan. En skillnad tycks dock vara att elever— na i större utsträckning får vara aktörer och förväntas bidra med sina särskilda tidigare kunskaper och erfarenheter. I övrigt tycks skillnaderna gentemot annan utbildning ligga mera i lugnare tempo och i lärarnas atti- tyder och personliga engagemang, som sträcker sig utanför lektionssalar- na. Slutligen tycks folkhögskolorna på ett annat sätt än vanliga skolor ut- göra en lärande miljö med ett starkt socialt engagemang.

Vården i folkhögskolevärlden tar också upp problem som hänger sam— man med folkhögskolomas kraftiga expansion av verksamheten under se— nare år. De särskilda kvaliteter som folkhögskolan erbjuder har medfört att de har kommit att utnyttjas för utbildning av arbetslösa med särskilt stora brister i sin tidigare utbildning. De extra kursplatser som har ställts till folkhögskolans förfogande motsvarar nu nästan hälften av den totala verksamhetsvolymen. Detta har inte bara ställt stora krav på folkhögsko— lomas anpassningsförrnåga utan har också medfört en förändrad elev—

sammansättning. Tidigare dominerade elever som sökt sig till skolorna av eget fritt val, men nu är inslaget stort av studerande som befinner sig där mer eller mindre av tvång. De upplever sig inte ha något alternativ men skulle egentligen helst ha ett förvärvsarbete. Elevernas osäkerhet om framtiden och deras ofta utsatta sociala situation färgar av sig på arbets- klimatet i skolorna.

Ill. 4. 2 "...bidrar till en demokratisk grundsyn och ut- veckling ..."

Det viktigaste motivet för ett statligt stöd till folkbildningen har alltid va- rit att främja demokratin — folkbildningen bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället, med den senaste folkbildningspro— positionens formulering.

Folkbildningens roll då det gäller att bidra till att stärka demokratin i det svenska samhället bör inte främst ses som ett uppdrag att ge männis- kor möjligheter att studera de mera formella förutsättningarna för att de- mokrati skall råda, såsom allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, accep— terandet av majoritetsbeslut eller likhet inför lagen.

Den uppgift som hela folkbildningen har kan mera beskrivas som att stärka människors förmåga och vilja att aktivt delta i demokratiska pro— cesser och att ta del i och ansvar för beslut. I detta ingår också att öka för- ståelsen och respekten för andra människor, deras åsikter och värdering- ar. Viktigt är också att sprida insikten om de krav på saklighet och kunskap, och därmed upplyst förståelse, på prövning av olika argument, vägande av olika ståndpunkter och förankring som finns inbyggda i ett demokratiskt förhållningssätt. Syftet är att öka medborgarnas politiska re— surser, deras sociala kapital och den politiska jämlikheten. Om detta upp- nås bidrar folkbildningen till att höja kvaliteten på det offentliga samtalet och till att skapa ett bättre sarnhällsklimat.

Studiecirklar

Att studieförbundens cirkelverksamhet spelar en viktig roll för den all- männa kunskaps- och bildningsnivån bland de vuxna i Sverige måste va- ra höjt över allt rimligt tvivel. Det kan naturligtvis diskuteras om all kun— skap är av betydelse för människors möjlighet till delaktighet i samhällets utveckling. Men det visar sig i de av SUFO initierade undersökningarna att det inte bara är de cirklar som kan sorteras in under rubriken sam— hällsvetenskap som är av betydelse för samhällsklimatet och för kunska- pen om hur samhället fungerar.

Av undersökningen av textilcirklama (Handen och Anden) framgår, att det informella samtalet i dessa cirklar i hög grad handlar om sam- hällsfrågor, men då mera med utgångspunkt i personliga erfarenheter av kontakter med myndigheter och i egna och medmänniskors problem, allt- så vad man skulle kunna kalla det civila samtalet. Undersökningen av rockcirklarna (Rockmusik som folkbildning ) visar att dessa cirklar spelar en roll för ungdomars socialisation och därmed för deras inlemmande i ett demokratiskt samhälle.

Tydligast kommer emellertid studiecirklarnas roll för demokratiut- vecklingen fram i två andra undersökningar, nämligen i ”man lär sig mer än man tror genom att träffas ” och i Cirkelsamhället.

I den förra undersökningen, som är inriktad på studiecirklar i sam— hällsämnen, förekommer flera uttalanden om att deltagarna anser sig ha fått kunskaper som gör att de bättre förstår hur samhället fungerar och hur samhällsutvecklingen kan påverkas. I stor utsträckning finns inom denna kategori cirklar som är direkt avsedda att skola medlemmar och funktio- närer i föreningar och organisationer.

I Cirkelsamhället vittnar flera intervjuer om att också andra studie- cirklar än de direkt samhällsinriktade fungerar som fora för erfarenhets- utbyte och åsiktsbildning, att de bidrar till att uppöva förmågan att ut- trycka sig och att de ger kunskap om hur man kan bevaka sina intressen. Möjligen kan man, som författarna av studien också antydningsvis gör, ställa frågan om inte studiecirkelverksamheten som helhet verkar mera disciplinerande än samhällsförändrande.

Folkhögskolor

För folkhögskolorna, som i större utsträckning än studiecirklarna har

unga elever med ett stort inslag av invandrare och kortutbildade, är det en viktig uppgift att ge kunskaper om hur det svenska samhället fungerar, hur det styrs och hur uppgifterna är fördelade mellan olika institutioner.

Som framgår av Värden i folkhögskolevärlden ser både rektorer och lärare det som självskrivet att deras roll i utbildningen är att ge någon form av demokratisk fostran. Det förefaller som om de lägger ner ett be- tydande arbete på att aktivera eleverna att ta del i skolornas arbete och att ta ansvar för sitt eget studiearbete. Mötena med andra elever med annan bakgrund ger möjligheter att vidga perspektiven och öka förståelsen för andra kulturer och tänkesätt. I intervjuerna förmedlar också många elever att de under tiden på skolan faktiskt har fått ökad tolerans och förståelse för andra liksom ökad ansvarskänsla och i vissa avseenden ökat engage— mang i samhällsfrågor.

Tidigare i år utkom i svensk översättning den mycket uppmärksamma- de boken Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien av den amerikanske forskaren Robert D. Putnam8. Mot bakgrund av de dramatiska skillnaderna i ekonomisk och politisk utveckling mellan nor— ra och södra Italien analyserar författaren förutsättningarna för att ett samhälle skall bli framgångsrikt.

Enligt Putnam och hans forskarkollegor är en av de viktigaste fakto— rerna bakom ett samhälles framgång vad som benämns "medborgaran- dan", som i sin tur utmärks av ett aktivt deltagande i offentliga angelä- genheter, av politisk jämlikhet och av solidaritet, förtroende och tolerans. Några representativa citat ur boken:

"Sammanslutningar bland medborgarna bidrar till demokra- tins effektivitet och stabilitet. Internt ger sammanslutningama si- na medlemmar samarbetsvanor, solidaritet och samhällsanda. (enkäter i en annan stor undersökning) visar att medlemmari sam— manslutningar var politiskt mer sofistikerade, hade större förtroen- de för samhället, deltog mer i det politiska arbetet och hade "sub- jektiv medborgerlig kompetens"... Det är värt att notera att dessa effekter inte kräver att sammanslutningens uttalade syfte är poli— tiskt. Att sjunga i kör eller vara med i en fågelskådarklubb kan i sig inympa självdisciplin och glädjen i att samarbeta friktionsfritt."

8 utgiven på SNS Förlag 1996. Originalets titel: Making Democracy Work. Civic traditions in Modern Italy. Princeton University Press 1993

Putnams bok har väckt mycket diskussion. Kritiken förefaller dock inte ha gällt framhållandet av betydelsen av "medborgarandan" som en viktig komponent i ett framgångsrikt samhälle utan att Putnam skulle ha under- skattat betydelsen av ett antal andra komponenter.

SUFO vill för sin del peka på att folkbildningen erbjuder medborgar- na arenor som fyller just den funktion som Putnam anser att medborgar- organisationer har.

Förenings- och Folkrörelsesverige innehåller rikligt med medborgar- organisationer av det slag Putnam prisar. Bland dem har folkbildningen den specifika uppgiften att höja den medborgerliga kompetensen, och den åstadkommer detta främst genom att erbjuda möjligheter för medborgar- na att utveckla sin "livsvärld".

Ill. 4. 3 "... främjar internationell och kulturell förståel- se och utveckling"

All ny kunskap innebär på något sätt överskridande av gränser. Samtidigt bidrar ökade kunskaper till att individen får verktyg att identifiera sig själv och därmed klargöra sin relation till andra. Att lära sig främmande språk innebär kontakter med en annan kultur men samtidigt ett tydliggö- rande av vad som är svenskt. Att studera sociologi eller psykologi leder till förståelse av andra människors beteende men också av det egna bete- endet. Att delta i skapandet av en teaterpjäs innebär att man måste sätta sig in i författarens tankevärld och i rollfigurernas tillvaro tidsmässigt, so- cialt och psykologiskt, men stimulerar också självreflexionen. I denna all- männa mening syftar all offentlig och av samhället stödd utbildning till att främja förståelse, också internationell och kulturell förståelse. Folk- bildningens särskilda roll i detta sammanhang får närmast ses i ljuset av att den främst vänder sig till vuxna som har sin formella skolgång och ut- bildning bakom sig. I exempelvis studien Cirkelsamhället finns flera vitt- nesbörd om att deltagarna i studiecirklar ser dem som en möjlighet att föl- ja med i tiden och att förstå vad som händer i världen.

I dagens situation i Sverige är det särskilt viktigt att folkbildningen tar aktiv del i arbetet på att underlätta för invandrarna att komma in i det svenska samhället och att motverka de starka tendenserna till invandrar- fientlighet. Här handlar det om ett verkligt folkupplysningsarbete som väntar på att bli utfört.

Studiecirklar

Det finns i intervjuerna exempel på studiecirklar i vilka man medvetet söker blanda invandrare med etniska svenskar för att skapa direkta kul- turrnöten, och av intervjuerna att döma är resultatet framgångsrikt.

När invandrarföreningar står som initiativtagare till studiecirklar handlar det ofta om att stärka den etniska identiteten. Ytligt betraktat skulle detta kunna ses som försök att isolera sig från det svenska samhäl- let, men snarare bör man nog se det som en strävan att vinna erkännande av den kulturella särarten som en del av det svenska samhället. Så be- traktade bidrar cirklarna till att skapa förutsättningar för en bättre ömse- sidig kulturell förståelse. Om sådana cirklar är vanliga framgår inte av kommitténs olika studier, men det förefaller inte troligt eftersom SCBs in- tervjuundersökning visar på ett lågt deltagande i studiecirklar bland in- vandrare.

Exempel finns emellertid på att studiecirklar medvetet används för att underlätta för invandrare att komma in i det svenska samhället. Så sker i Gunnared (Cirkelsamhället), i storstadsförorten A ( ”man lär sig mer än man tror genom att träfas”) och säkerligen också på andra håll i landet. Om cirklarna lyckas, bör rimligen resultatet bli minskade fördomar.

Det finns alltså bra exempel på vad studieförbunden skulle kunna gö- ra för att minska främlingsfientlighet och öka kulturell och internationell förståelse. Att döma av SUFOS studier finns här utrymme för väsentligt mera omfattande och medvetna insatser från studieförbundens sida.

Folkhögskolor

Flera folkhögskolor har direkta egna internationella kontakter och bidrar till uppbyggnaden av liknande institutioner i andra länder. Detta är i god överensstämmelse med folkhögskolans traditioner. Det är också allmänt omvittnat att många folkhögskollärare har ett starkt internationellt intres- se som kommer till uttryck i deras undervisning.

Av det föregående framgår, att andelen invandrare är förhållandevis stor vid folkhögskolorna och då särskilt inom de allmänna linjerna och på de extra studieplatser som anordnas av arbetsmarknadsskäl.

Värden i folho'gskolevärlden tar utförligt upp frågor kring invandrar- nas ställning och situation i folkhögskolan. Det framkommer att skillna- derna mellan skoloma är stora. I någon skola dominerar invandrarna, i

andra utgör invandrarna en obetydlig minoritet. Nästan genomgående finns svenskar och invandrare i samma grupper. Undantagen är särskilda språkförbcredande kurser för invandrare.

De flesta svenska folkhögskoleeleverna tycks finna det positivt att i skolorna få möta andra kulturer, medan invandrarna i viss utsträckning verkar uppleva det som ett tryck att anpassa sig till en på skolorna domi- nerande svensk kultur.

I detta avseende är folkhögskolorna en spegling av samhället utanför. När elever, enligt studien, avfärdar allt tal om mångkulturalitet har det i första hand att göra med invandrarnas känslor av utanförskap i ett hård- nande samhällsklimat. Uppgiften att öka internationell och kulturell för- ståelse kan därför inte ligga bara på folkhögskolorna och på folkbild— ningen i övrigt. De har en viktig roll att spela, men de kan inte ensamma vända utvecklingen.

Ill. 4. 4 "... präglas av demokratiska värderingar och samarbete ..."

Om folkbildningen skall bidra till en demokratisk grundsyn hos deltagar- na är det viktigt att studiecirklar och folkhögskolekurser i sitt arbetssätt präglas av demokratiska värderingar. I SUFOS undersökningar är bilden av hur folkbildningens verklighet motsvarar idealet mångtydig. Klart är att deltagarna i studiecirklar och i folkhögskolekurser allmänt anser, att deltagarinflytande är väsentligt större där än i traditionell utbildning. Men samtidigt uttalar många intervjuade att det i praktiken är anordnaren som bestämmer om de viktiga sakerna.

Studiecirklar

I studien ”man lär sig mer än man tror genom att träfas ” noteras, att det finns en tydlig skillnad mellan å ena sidan studiecirklar som tillkommit på initiativ av deltagarna (kallas i studien uproblerninitierade") och cirklar som anordnaren själv har utvecklat och marknadsfört (kallas i studien uutbudsbaserade").

I den förra typen av cirklar är det deltagarna som själva från början har bestämt vad de vill studera, och de har stort inflytande över valet av studiematerial och över cirkelns uppläggning. Ledaren utser de ofta själ- va, och han/hon får ofta huvudsakligen rollen som diskussionsledare. Studieförbundets lokalavdelning har främst rollen av rådgivare och administrativt stöd.

Den senare typen av cirklar utannonseras vanligen offentligt och har från början bestämt innehåll, studieplan och studiematerial och en redan utsedd ledare, som huvudsakligen har rollen av lärare med professionella kunskaper. För deltagarna tycks dock inte förhållandet utgöra något vä— sentligt problem — snarare verkar det vara så, att deltagarna i de utbuds- baserade cirklarna förväntar sig att kursen skall motsvara vad som har ut- lovats och att ledaren skall uppträda som en kunnig lärare. Och oavsett till vilken kategori cirkeln skall räknas förefaller den präglas av diskus— sioner och strukturerade samtal, i vilka deltagarnas synpunkter anses va- ra viktiga.

I alla SUFOS studier lyfts gemenskapen mellan deltagarna fram som ett bärande element. Cirkelledaren förväntas inte uppträda auktoritärt (Cirkelsamhället), och skulle så ske försvinner sannolikt deltagarna. Men för många deltagare framstår det ändå som klart att det till slut är cirkel- ledaren som bestämmer över arbetet. Så anser nästan hälften av cirkel- deltagarna i SCBs intervjuundersökning var fallet i den senast genom— gångna cirkeln. Men, återigen, det finns egentligen inga tecken på att deltagarna klagar över bristande demokrati i studiecirklarna. De olika förväntningarna på medbestämmande från deltagarnas sida beror säkerli- gen på det sätt på vilket studiecirkeln tillkommit.

Studiecirkeln beskrivs gärna av deltagarna som fri från tvång, men det finns enligt C irkelsamhället tydliga krav på hur deltagarna skall uppträda i en cirkel. I studien finns en utmärkt beskrivning av detta (5. 188—189):

"Framför allt gäller det för deltagaren att kunna läsa av och delta i den speciella interaktionsform som är cirkelns egen. Alltför stor självupptagenhet är ett svårt handikapp i en studiecirkelsituation. Än värre är det om detta kombineras med en dominant personlighet och en oförmåga att lyssna till andra. En studiecirkel kan mer eller mindre haverera som följd av att en deltagare ständigt tar ordet och varken ger cirkelledaren eller andra deltagare en "syl i vädret". Alltså, höggradigt inåtvända och slutna, liksom mycket dominanta och socialt okänsliga, personer verkar inte uppfattas som goda stu- diecirkeldeltagare. Vi kan kanske tolka det som att de hotar den väl— balanserade interaktion som tycks utgöra cirkelns karakteristika och ge den dess speciella karaktär."

Den mångtydiga bilden av omfattningen av deltagarstyming som fram— kommer i de av SUFO initierade undersökningarna överensstämmer gan— ska väl med den enkätundersökning som redovisas i Kan en jilthatt stär— ka demokratin ?.

Av den undersökningen framgår dessutom, att skillnaderna är stora mellan studieförbunden. Det förefaller som om de studieförbund som har den tydligaste folkrörelseanknytningen uppvisar en större andel deltaga— re som anser att de har kunnat påverka cirkelns uppläggning och arbets— sätt. Det är i så fall ett resultat som stämmer väl med iakttagelserna i "man lär sig mer än man tror genom att träffas”.

Folkhögskolor

Folkhögskolomas långa kurser liknar de utbudsbaserade studiecirklarna på det sättet att innehållet i kurserna till sina ramar är fastställt, att sche- ma är lagt och att lärare är anställda för att svara för undervisningen. Därmed är det område som eleverna har möjlighet att bestämma över be— gränsat, men det är svårt att se hur det skulle kunna vara annorlunda. Med de administrativa ramarna givna blir graden av medbestämmande en frå- ga om hur lärarna bedriver undervisningen och hur intresserade eleverna är att ta till vara de möjligheter till inflytande och ansvarstagande som ges.

Enligt Värden i folkhögskolevärlden tar rektorer och lärare i intervju— erna ofta upp problemen med att arbeta med demokratifrågorna på sko— lorna. Enligt dem är det svårt att få eleverna intresserade. Å andra sidan säger flera elever i intervjuerna att de egentligen inte får vara med och be- stämma om någonting väsentligt. Samma sak säger majoriteten av ele- verna i den undersökning som redovisas i Kan en filthatt stärka demo- kratin ? .

Det kan vara viktigt att notera, att intervjuerna i Värden i folho'gsko- levärlden gjordes med elever som fanns på folkhögskolorna våren 1995. I SCBs intervjuundersökning däremot anser en knapp majoritet av tidiga— re deltagare i folhögskolekurser att de själva har fått vara med och be— stämma studiernas uppläggning. De olika bilder som ges kan hänga sam- man med att skolorna faktiskt har förändrats under senare år, men den kan också hänga samman med skillnader i perspektiv mellan dem som är ele- ver nu och dem som ser tillbaka på sin skoltid.

På åtminstone en punkt har tydligtvis en förändring faktiskt inträffat för folkhögskolomas del, en förändring som troligtvis påverkar stäm-

ningen i skolorna. Tidigare kom de allra flesta eleverna till skolorna av fritt val och på eget initiativ, medan idag en stor del av eleverna kommer av vad de själva upplever som tvång därför att de är arbetslösa. Som situ— ationen ser ut på arbetsmarknaden är de ofta också tvivlande till att ut- bildningen egentligen kan leda till att de får jobb och egna inkomster ef— ter folkhögskolan.

Forskarna bakom studien Värden i folkhögskolevärlden anser sig i sin sammanfattning ha anledning att ställa frågan om det inte finns en för- stelning inom folkhögskolan och om inte folkhögskolans demokratiska arbetsformer behöver någon förnyelse för att väcka elevernas engage- mang.

lll. 4. 5 ”... syftar till att stärka människors möjligheter att påverka sin livssituation och tillsammans med andra för- ändra förhållandena enligt egna värderingar och idéer ...”

Som har framhållits tidigare är det dominerande motivet för deltagarna i all vuxenutbildning att öka sina kunskaper inom något ämnesområde, och det vidare syftet får då antas vara att de med hjälp av de nya kunskaperna i någon mening skall påverka sin livssituation i samhället, i arbetet, i fa- miljen eller under fritiden. Vad som kan anses specifikt för folkbildning— en är den ideologiskt motiverade ambitionen att påverka deltagarna till kollektiva insatser. Alla SUFOS kvalitativa studier visar också på att verk- samheten inom studiecirklar och folkhögskolor bygger på gemensamt lä- rande där den enskilde deltagaren är en del i en gemenskap och där alla antas ha något att bidraga med. Många deltagare uttrycker också sin upp- skattning över den gemenskapskänsla de upplever, särskilt i studiecir— klarna. De känner "välbefinnande" i sina studier. Men får det gemensam- ma lärandet i folkbildningen några effekter för individerna utanför cirklar och kurser?

Studiecirklar

Studien Cirkelsamhället innehåller en lång rad exempel på att deltagarna anser att de i cirklarna får ökat självförtroende. De lär sig att tala inför en

grupp och att hävda sin mening i en diskussion. I exempelvis fackliga cirklar får deltagarna handfast kunskap i mötesteknik och i hur förhand- lingar går till och vilka argument som har bärighet i en förhandling. Studien Rockmusik som folkbildning innehåller inom sitt speciella områ— de exempel på att cirklarna innebär en skolning i att höja sin medborger- liga kompetens. I studien "man lär sig mer än man tror genom att traf- fas” finns exempel på hur studiecirklar direkt används för att diskutera fram förslag till kommunala handlingsprogram.

Folkhögskolor

Då det gäller folkhögskolorna förefaller bilden mer sammansatt. I Värden i folkhögskolevärlden återges flera intervjuer i vilka deltagarna klagar över bristande demokrati och uttrycker skepsis gentemot det meningsful— la i att delta i olika råd och arbetsgrupper. Här finns, att döma av inter- vjuerna, ett sammanhang med att folkhögskolorna, i likhet med vanliga skolor, tenderar att bli en sluten värld. Eleverna ser sig i första hand som just elever, och de har av skäl som angivits ovan begränsade möjligheter att påverka viktiga beslut som rör elevsituationen. Och när de kan påver- ka så är det ofta kommande elevkullar, inte de själva, som blir delaktiga av resultatet.

För många är folkhögskolan en väg att meritera sig för inträde i högskolan. I folkhögskolorna förekommer inte betyg i vanlig mening. I stället ges studieomdömen, men för eleverna kanske skillnaden inte är så stor, och då uppstår lätt den konkurrens eleverna emellan som studie- cirklarna tycks vara befriade från. Som alternativ till ett bra studieomdö- me finns för folkhögskoleeleverna högskoleprovet, och även det premie- rar individuella kunskaper. Det förefaller, med andra ord, som om det förhållandet att folkhögskolan av många ses som en förberedelse för hög- skolestudier är ett problem för de ambitioner att ge demokratisk fostran som många lärare och rektorer uttrycker.

Ill. 4. 6 "... medverkar till att utveckla en folklig kultur ..."

Bland de förväntningar som staten har på folkbildningen finns att den skall bidra till att bevara och utveckla en folklig kultur. I propositionen om folkbildning framhålls att studieförbunden och folkhögskolorna har kommit att inta en framträdande roll i kulturlivet och att det är inom

folkbildningen som amatörverksamheten inom kulturområdet har kunnat utvecklas bäst. Det främsta kulturpolitiska motivet för stödet till folk— bildningen kan enligt propositionen sammanfattas med att den skall bred- da kulturintresset i samhället och vidga deltagandet i kulturlivet. Studieförbundens och folkhögskolomas betydelse för arnatöremas kulturverksamhet ger dem ett särskilt ansvar för utvecklingen av den folkliga kulturen. Det är enligt propositionen angeläget att höja kvaliteten i den arnatörkulturella verksamheten. Folkbildningen bör därför verka för att utveckla samverkan mellan amatörer och yrkesverksamma och mellan amatörer och kulturinstitutioner. Det är vidare av stor betydelse att studi— eförbunden tar ansvar för barns och ungdomars deltagande i kulturlivet.

Den största ämnesgruppen inom studiecirklarna är den estetiska. Läsåret 1994/95 anordnades 340 000 studiecirklar. Därav hörde 135 000 till den estetiska huvudämnesgruppen. Även på folkhögskolorna är den estetiska verksamheten omfattande, framför allt i de långa särskilda kur- serna och i de korta kurserna.

Dessutom anordnar studieförbunden kulturprogram som framförs inför publik. 1994/95 arrangerades ca 142 000 kulturprogram med 14,2 milj. del— tagare i publiken. Även på folkhögskolorna anordnas kulturprogram.

Av SUFOS projekt är två direkt inriktade på att studera den estetiska verksamheten i studiecirkelform. Det är Kunskapssyn och samhällsnytta [ hantverkscirklar och hantverksutövande samt Rockmusik som folkbild- ning. I den omfattande studien av folkhögskolorna, Värden i folkhögsko- levärlden behandlas kulturi vidare bemärkelse. I det stora projektet om studiecirklar, Cirkelsamhället, studeras bl. a. de estetiska cirklamas bety— delse för lokalsamhället.

SUFO har inte haft resurser att närmare studera studieförbundens kulturprogram. Hösten 1995 startade däremot ett av Folkbildningsrådet initierat utvärderingsprojekt som heter Bildningskultur — Folklig kultur. Om kulturverksamhet i studieförbund och folkhögskola. Projektet som även omfattar kulturprogrammen beskrivs kort i kapitel I.

Studiecirklar

1991—1994 genomfördes en omfattande studie av ABFs och Studieförbundet Vuxenskolans (SV) praktiskt-estetiska verksamhet. Projektet, som finansierades av Statens Kulturråd, avrapporterades i fyra skrifter med samlingsnamnet Handen och Anden. Studien avsåg huvud- sakligen textila hantverkscirklar med nästan enbart kvinnliga deltagare. Projektledare var Louise Waldén och en av forskarna var Yvonne

Andersson. De kunde därigenom bygga vidare på sina erfarenheter i det projekt om hantverkscirklar som de nu har genomfört för SUFO.

Rapporterna i Handen och Anden innehåller ett omfattande intervjumaterial med deltagare och cirkelledare. Dessutom gjordes inter- vjuer med förtroendevalda och anställda inom ABF och SV. Dessa rap- porter ligger till grund för SUFOS analyser i lika hög grad som SUFOS egna studier.

Inge Johansson framhåller i Folket, makten och bildningen (1991) att de praktiskt utövande studiecirklarnas anseende borde höjas. "Studieförbunden har inte ansträngt sig särskilt mycket för att försvara denna verksamhet mot dess kritiker och genom saklig genomlysning och debatt visat att den har en självskriven plats i ett allvarligt syftande folk- ligt bildningsarbete. Varför denna återhållsamhet? Beror det på att studi— eförbundens ledningsorgan har samma värderingar som kritikerna? Att man inte tror på att det praktiskt-estetiska studiecirkelarbetet har ett bild— ningsvärde, att det kan fungera som en väg till personlig utveckling, självförtroende och medborgerliga resurser? Eller beror det på att verk- samheten utvecklats till en kursverksamhet utan andra ambitioner än sys— selsättning och tidsfördriv?”

I Handen och Andens intervjuer med studieförbundens förtroendeval- da och tjänstemän instämde dessa i att hantverkscirklarna inte syns i de- batten. I ABFs tidskrift Fönstret och i Vuxenskolans tidskrift Impuls nämndes hantverkscirklarna sällan. Efter publiceringen av Handen och Anden år 1994 har de däremot nämnts ofta. Intrycket som intervjuerna ger är att ABF "utanför gruppen hantverkskonsulenter och cirkelledare, ser den textila cirkeln som medel för att skapa samhällsengagemang". I Studieförbundet Vuxenskolan betonas mer den praktiska och estetiska si— dan i dess egen rätt, samt betydelsen av att föra vidare ett kulturarv.

En erfarenhet av Handen och Anden är att det råder en ömsesidigt bristande förståelse mellan studieförbunden och de textila studiecirklarna. En orsak till detta anser författarna vara att textilcirklama primärt relate- rar till den textila kulturen, inte till folkbildningskulturen. Det är bak— grunden till att de såg det som naturligt att en del av deras SUFO-projekt om hantverkscirklar skulle handla om dessas rötter i hantverkskulturen. Syftet med att intervjua hantverksföreträdare utanför studieförbunden in— om ramen för SUFO—projektet är att synliggöra hantverkskulturen som en del av hantverkscirklarna. Cirkelämnen som språk, data, samhällsdebatt behöver inte relateras till respektive kunskapsfält eftersom de är accepte— rade i kunskapssamhället. Hantverkscirklarna är ifrågasatta delvis därför att den kunskap de står för inte accepteras och respekteras på samma sätt.

Sex hantverksföreträdare intervjuades. Här skall endast beröras de in- tervjuades syn på hantverkscirklarna. Alla har en allmänt positiv inställ—

ning— hantverkscirklarna är en viktig del av folkbildningen I cirkeln lär man känna olika hantverk vilket skapar större respekt för hantverkskun— nandet. Även cirkelns sociala betydelse betonas.

Den kritik som riktas mot studiecirklarna handlar främst om ambitionsnivån, i första hand deltagarnas, men också om att cirklarna in- riktas på tillverkning, inte på kunskapsförrnedling. I flera fall bygger kri— tiken på egna erfarenheter av cirkelledarskap. Deltagarna vill inte fördju- pa sin kunskap, t.ex. genom att studera och kopiera gamla föremål. Studieplaner följs inte, studiebesök genomförs inte. Deltagarna är inställ— da på att tillverka saker som de kan visa upp eller ge bort som presenter. Det finns också en oro för att cirkelledarna inte förmedlar ämnets bredd, att deltagarna tror att det de lärt sig i cirkeln är allt som finns att lära sig av t.ex. tekniker. Det innebär en förflackning av kunskapen.

Kritiken innehåller också önskemål om förändring. Studiecirkelns styrka och egenart vad gäller kunskapsonrrådet är möjligheten att pröva och nosa på. Det är det enklaste sättet att komma 1 kontakt med slöjd och hantverk. Även de som har förutsättningar att bli professionella måste börja någonstans Om hantverkscirklarna försvann skulle basen för högre hantverksutbildning drastiskt minskas.

De som inte går vidare i sina studier innebär genom sina kunskaper och erfarenheter en folklig resurs. Cirklarna är en kontaktyta som kan samla intresserade. Däremot går det inte att lära sig ett hantverk inom ra- men för en cirkel. Då måste man gå vidare till kurser och skolor. Om in- te harrtverkskunskapen respekteras finns risken att de kunniga inte vill ar— beta med cirklar, vilket hotar inte bara cirkelns kunskapskvalitet utan också på sikt bevarandet av hantverkskunnandet.

I Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande redovisas vidare observationer och intervjuer från sex trä- och metallslöjdcirklar anordnade av ABF och Studieförbundet Vuxenskolan. Cirklarna bedöms utifrån målen, dels att värna om demokratin, dels att värna om kulturen. I detta sammanhang skall endast beröras kulturmålet. I endast tre av cirklarna uppfylls enligt författarens bedömning detta mål. Om man med kulturmålet menar att folkbildningen skall utveckla en folklig kultur, kan man nog säga att två eller högst tre av cirklarna uppfyller detta krav. I de övriga cirklarna rör det sig huvud- sakligen om tidsfördriv och produktion av "prylar" för eget bruk eller försäljning via pensionärsföreningens lotteri. I något fall begränsar sig studieförbundsavdelningens och cirkelledarens roll till att tillhandahålla lokal och verktyg samt att organisera cirkeln.

För SUFOS ställningstaganden är hantverksföreträdamas synpunkter viktiga. De mål som har formulerats för folkbildningen, såväl av dess eg- na företrädare som av staten, syftar till mer än sysselsättning och tidsför-

driv, för att åter citera Inge Johansson. Kunskapsmålen måste gälla även för den praktisk-estetiska verksamheten, även om de ibland behöver översättas för att inte bara passa "boklighetens kultur". Däremot är studi- ecirkeln inte bara kunskapsförrnedling. Gemenskapen är grundläggande i studiecirkeltanken. Det ställer krav på cirkelledaren som medför att den duktige amatören ibland kanske passar bättre än ämnesexperten.

I Handen och Anden observeras att deltagarna har ytterligare ett mål för sitt deltagande förutom de kunskapsmål och sociala mål som av tradi- tion ställts upp för studiecirklarna, nämligen ett välbejinnandemål. Hantverkscirkeln är en mötesplats för dessa olika förväntningar och den innehåller mellannivåer mellan den professionelles kunskap och amatö— rens, mellan tillfredsställande av sociala behov och egna behov. Dess sär- art är inte specialisering utan integrering av dessa nivåer och förvänt- ningar, så att varje cirkel skapar sin mötesplats och sin mellannivå.

De estetiska cirklarna tillfredsställer många olika behov. Den stora till- strömningen är ett bevis för att deltagarna ofta är nöjda med verksam- heten. Detta bekräftas också av iakttagelserna i SUFOs projekt och i Handen och Anden. För statens och SUFOS del finns ändå anledning att ifrågasätta om all verksamhet håller en kvalitet som motiverar att den får statsbidrag. SUFO anser att studieförbundens roll inte kan begränsas till att tillhandahålla materiella förutsättningar för att deltagarna skall kunna sysselsätta sig i angenäma former eller tillverka "prylar". En ambition bör vara att deltagarna tillägnar sig en allmän kunskap om det hantverk som är cirkelns ämne. Man får inte heller glömma att en studiecirkel är en gruppverksamhet och att även de estetiska cirklarna bör tillämpa denna studieform. Cirkelarrangörema bör också tydligare än nu sker klargöra för sig själva och andra vilka förväntningar och syften den aktuella cir- keln är avsedd att svara mot.

I studien Rockmusik som folkbildning har rockcirklar undersökts inom tre studieförbund, nämligen ABF, Medborgarskolan och Studiefräm— jandet. De tre förbunden ser enligt rapporten olika på musikverksamhe- ten.

I Medborgarskolan har musikverksamheten minskat därför att annan verksamhet, däribland språkcirklarna, fått mer utrymme. Förbundet tycks inte ha formulerat något mål eller någon plan för musikverksamhetens ut- veckling, utan den musikansvarige får på egen hand ta ett stort ansvar för kvalitén i verksamheten.

I Studiefrämjandet är musik det största enskilda ämnet. Enligt för- bundet är de musikansvarigas kunskapsnivå hög därför att de ofta är eller har varit musiker samtidigt som de är folkbildare. I arbetsuppgiftema in- går att fungera som vuxenförebilder för ungdomarna.

Inom förbundet pågick under den tid studien genomfördes en intensiv

debatt om musik- och kulturverksamheten. De estetiska cirklarna och in- te minst musikcirklama ansågs viktiga därför att många ungdomar söker sig till dem. Inom Studiefrämjandet tror man att ungdomarnas intresse kommer att öka och att det är studieförbunden som klarar av att ta emot dem. Inför den ökade tillströmningen behöver Studiefrämjandet stärka verksamheten, dels så att alla avdelningar kan arbeta med ungdomar och kultur, dels så att bredden på kulturverksamheten ökas.

ABF har organiserat alla estetiska områden under samma tak; rock- musiken tillhör samma ansvarsonrråde som knyppling och porslinsmål- ning. De estetiska verksamheterna är en viktig del av ABFs arbete, såväl inom cirkelverksamheten som genom kulturarrangemangen. Inom ABF anser man att det är en viktig folkbildningsuppgift att kunna erbjuda ung- domar, i synnerhet de som är missgynnade av olika anledningar, möjlig— heter att få uttrycka sig. ABFs grundideologi anses direkt tillämplig på unga män från arbetarklassen som vill uttrycka sig genom rockmusik.

I ABFs tidskrift Fönstret har förts en debatt om rockmusikens plats inom folkbildningen. Mot de inlägg som hävdade att banden bara är ute efter ABFs pengar och att ABF är ute efter de resurser som tillkommer genom verksamhetens ökade omfattning, framlades en rad skäl för att räkna musikcirklarna som ovanligt dynamisk och demokratisk folkbild— ning. I diskussionen beskrevs även hur ABF kan fungera som pedagogisk resurs för rockbandens spelande, så att de folkbildningsmässiga målen får genomslag i verksamheten.

I både ABF och Studiefrämjandet klagar musikhandläggarna över de bristande ekonomiska resurserna, som medför att personalen inte har möjlighet att utveckla verksamheten. De anser att ungdomarnas musik— spelande missgynnas av att Folkbildningsrådets regler för resurstill— delning till studiecirklar numer utgår från deltagartimmar. I rockcirklarna är deltagarna få i varje cirkel. Risken är att studieförbunden i större ut- sträckning inriktar sig mot verksamheter som kan utföras i stora grupper.

Studieförbunden är den institution i samhället som i stor utsträckning har engagerat de ungdomar som har en estetiskt inriktad fritid. Detta gäl— ler särskilt de musikintresserade ungdomarna, företrädesvis pojkar och unga män, ofta från hem utan utbildningstradition, som annars saknar en naturlig relation till organiserade fritidssysselsättningar eller till studieförbundens verksamheter. Den verksamhet som har studerats tyder på att musikhandläggarna har kompetens att ta emot dessa ungdomar, att tjäna som vuxenförebilder och att de även har en pedagogisk kunskap om hur rockspelandets folkbildande inslag skall tas tillvara och utnyttjas.

SUFO anser att det är viktigt att studieförbunden utvecklar sådan kultu—

rell verksamhet som kan attrahera ungdomar. Rockcirklarna är en sådan verksamhet som många ungdomar söker sig till. Det är också viktigt att studieförbunden håller en hög ambitionsnivå, genom att de musikansva— riga är kunniga såväl musikaliskt som pedagogiskt och socialt, samt ge— nom att studiematerial och musikledarutbildning är av god kvalitet. De verksamheter som studeras i Rockmusik som folkbildning anordnades i musikhus i ett storstadsområde. Musikhuset har en kulturell och social funktion genom att ungdomarna kan träffa likasinnade och få tillfälle till gemensamma spelningar och utbildningar m.m. På ett musikhus änns också möjlighet att samla resurserna och därmed få ned kostnaderna för varje musikcirkel. SUFO anser att studieförbunden utanför storstads— områdena bör försöka samordna sin estetiska verksamhet i musikhus eller ännu hellre i kulturhus där olika kulturarter och tekniker kan befrukta va- randra.

Folkhögskolor

I Värden i folkhögskolevärlden redovisas rektorers, lärares och elevers svar på frågor om kulturbegreppet samt om det är någon särskild kultur som förmedlas vid respektive folkhögskola. I sina svar använder de ofta ett vidare kulturbegrepp än det som avses här. Svaren avser ofta före- komsten av en eventuell "folkhögskolekultur". Rektorerna framför också tankar om att förmedla kultur till eleverna. Även om det änns åsikter om att alla på skolan kan vara med och producera kultur, anser rektorerna än— då att det är viktigt att eleverna fått ta del av den professionella kulturen. Det är viktigt "att öppna ögonen på folk som är obevandrade" för att den studerande skall bli "mogen" att ta ställning till och ha rätten att bestäm- ma vad som är bättre eller sämre kultur. En del lärare hänvisar till de es- tet-, musik-, och teaterutbildningar som änns på skolan, medan andra an- ser att undervisningen bör knyta an till lokal- och kulturhistorien eller till kulturer i andra länder. Att skapa något själv, oavsett vad, anser de vara värdefullt och viktigt.

Många folkhögskoleelever vittnar om att skolan hjälpt dem att upp- täcka "mästerver ", att de fått upp ögonen för sådant som de inte förstått sig på tidigare, se andra filmer än tidigare, gå på teater och besöka bibli- otek. Vissa har börjat skriva dikter själva.

Elevernas intresse för att delta i kulturella arrangemang skiljer sig mellan olika typer av kurser. Eleverna på de särskilda linjerna med mer praktiskt innehåll har "inte tid" att delta. De är ofta mycket ambitiösa och har som mål att hinna med maximalt under den tid kursen pågår. Elever

på estetiska linjer har ju också i sin utbildning många bildande inslag, samtidigt som deras studier är så tillfredsställande i sig att de kanske inte har behov av annan andlig näring.

Av tradition är "kultur" ett viktigt begrepp för folkhögskolan. Omvänt kan också sägas att folkhögskolan är viktig för kulturen. En stor del av Sveriges estetiska utbildningar och kurser anordnas på folkhögskolor. Folkhögskolomas estetiska utbildningar vänder sig både till amatörer och blivande professionella utövare. Dessa utbildningar ger en möjlighet framför allt för ungdomar att pröva på en konstform som man är intresse- rad av. Några blir professionella yrkesutövare men de flesta har fått en god grund för ett livslångt fritidsintresse. En klassisk funktion för de folk- högskolor som ligger på landsbygden är att de bildar kulturella centra för den omgivande bygden. En ny uppgift för de folkhögskolor som rekryte- rar invandrare är att förmedla ett mångkulturellt värde.

För elever från hem som saknar utbildningstradition tycks folkhög— skoletiden hjälpa dem att upptäcka "änkulturen". Andra prioriterade grupper, som handikappade och invandrare, lägger större vikt vid att folk- högskolekulturen hjälper dem att utveckla sin självkänsla och uttrycksförrnåga.

För SUFO är det angeläget att folkhögskolorna fortsätter att spela sin tra- ditionella roll för kulturlivet, samtidigt som nya kulturella funktioner i olika bemärkelser och med olika uttrycksformer skall utvecklas. I Vården i folkhögskolevärlden framgår det att nya grupper av elever kommit till folkhögskolorna på senare år. De är ofta arbetslösa och har kort ut- bildning. Många är invandrare. Folkhögskolans studieform gör det möj- ligt att nå dessa grupper med kulturutbud och kulturella uttrycksformer som både kan öppna deras ögon för nya upplevelser och ge dem möjlig- heter till nya kulturella aktiviteter och uttrycksformer.

Ill. 4. 7 "... ger stöd och stimulans till ett idéburet stu- diearbete i folkrörelser och föreningar ..."

Det har av det föregående tydligt framgått ett det änns ett starkt samband mellan folkbildningen och föreningslivet. Både SCBs intervjuundersök- ning och ULF -data visar att de som är aktivai samhället och i ideella för— eningar i större utsträckning än andra deltar i studiecirklar.

Alla studieförbund och mer än hälften av folkhögskolorna har organisato- riska band till folkrörelser och andra ideella föreningar. Även de lands- tingsägda folkhögskolorna har ett omfattande samarbete med föreningsli- vet i sina respektive regioner. En stor del av funktionärs- och medlemsutbildningen i organisationerna äger rum i studiecirklar och på folkhögskolor. I sj älva verket består verksamheten i många föreningar del— vis av arbete som bedrivs som studiecirklar eller kortkurser vid folkhög- skolor. Folkbildningen är en del av folkrörelsema och en viktig förutsätt- ning för att de skall kunna fylla sin viktiga fuktion i det svenska samhället.

I studien Folkbildning som institution säger flera intervjuade företräda- re för studieförbunden att de uppfattar sina medlemsorganisationer som samarbetspartners och i något fall som uppdragsgivare. En intervjuad har ett omvänt synsätt och talar om studieförbundet som "någon form av ide— ologisk smedja" för medlemsorganisationema.

För studieförbundens del förefaller samarbetet med organisations- och föreningslivet i huvudsak vara lokalt, men det förekommer också att stu- dieförbunden genomför kampanjcirklar över hela landet i frågor som medlemsorganisationema anser särskilt viktiga.

Per Hartman har med änansiellt stöd av Folkbildningsrådet undersökt hur samarbetet med studieförbunden fungerar med utgångspunkt från fy- ra föreningars behov ( Studier i förening. Några medlemmars tankar om demokrati och cirkelstudier i folkrörelser). Av undersökningen framgår, att studiecirklarna i tre fall utgjorde en planmässig och integrerad del av verksamheten och betraktades som kvalitetshöjande för denna, medan i det fjärde fallet (en facklig organisation) studieförbundet anlitades när be- hov uppkom. Omfattningen av undersökningen är för liten för att den en— sam skall ge underlag för slutsatser, men bilden stämmer väl överens med vad som har framkommit i de av SUFO initierade undersökningarna.

Det förekommer således ett omfattande samarbete mellan studieförbun- den och deras medlemsorganisationer, och det samarbetet löper genom alla nivåer från den lokala över den regionala upp till den centrala. Den ideologiska basen för samarbetet är en allmän gemensam värdegrund. Formellt sett är också de organisatoriska banden som regel starka.

Trots det omfattande samarbetet har det länge, så som närmare skildras

i Folkbildning som institution, funnits en strävan från studieförbundens sida att peka ut ett område som folkbildningens eget, som inte är hämtat från annat håll. I programskrivningar söker man ange sin förankring i folkbildningens traditionella värden. Samtidigt förklarar många studie— förbundsföreträdare att de upplever intresset för folkbildningen från med- lemsorganisationemas ledningar som ljumt. Samma bild ger folkhögsko- lans rektorer i Värden i folkhögskolevärlden av sina huvudmän och ägare. Den sammanfattande bilden är alltså något paradoxal: på framför allt det lokala planet förekommer ett mycket omfattande samarbete mellan folk- bildning och föreningar, och i själva verket bedrivs en stor del av före- ningarnas verksamheter som studiecirklar eller folkhögskolekurser. Organisationemas ledningar däremot förefaller måttligt intresserade av folkbildningen och har givit dess företrädare stort utrymme att utveckla en egen folkbildningsideologi, som i viktiga avseenden är gemensam för studieförbund och folkhögskolor. Och det är i princip denna ideologi som staten har gjort till sin i det senaste beslutet om regler för statsbidragen

Ill. 4. 8 "... medverkar till att ge alla, men i synnerhet dem med kortare utbildningserfarenheter, goda grund- kunskaper och stimulerar intresset för nya kunskapsom- råden ..."

Studiecirklar

Som utförligt har framgått ovan i avsnitt Ill. 3. är deltagandet i studiecirklarna socialt och utbildningsmässigt skevt fördelat. Även om den sociala rekryteringen är jämnare än i flertalet andra vuxenutbildning- ar är det knappast möjligt att hävda att studiecirklarna generellt bidrar till att utjämna bildnings— och utbildningsklyftoma, men däremot talar kom- mitténs studier för att de betyder mycket för en totalt sett hög kunskaps- nivå i det svenska samhället.

Med det utomordentligt skiftande ämnesinnehållet och möjligheterna för enskilda att själva ta initiativ till cirklar inom snart sagt vilket område som helst erbjuder de också rika möjligheter både att utveckla redan ex- isterande kunskaps— och intresseområden och att utveckla nya. Av SCBs

intervjuundersökning framgår också att den svenska allmänheten väl kän- ner till denna möjlighet.

Studieförbunden har också visat sig förmå att mycket snabbt etablera nya verksamheter. Ett exempel på detta är rockcirklarna, som ju också har fått en specialstudie inom ramen för SUFOS arbete. I det fallet har det kanske i första hand från början varit frågan om att tillgodose en stor ef- terfrågan på verksarnhetsmöjligheter från ungdomars sida, men studien Rockmusik som folkbildning visar att åtminstone ett par studieförbund har engagerat sig i att utveckla verksamheten kvalitativt.

Ett exempel på ett för många nytt kunskapsområde är miljön. I dagens ungdomsskola görs stora insatser för att göra eleverna miljömedvetna. Många av dagens vuxna har aldrig fått del av någon utbildning i miljö- frågor under sin skolgång. Studiecirkeln erbjuder här en möjlighet för många att skaffa kunskaper inom ett område som ständigt får allt större aktualitet, och den utnyttjas också av olika miljörörelser.

Folkhögskolor

Som också har framgått tidigare förefaller folkhögskolorna, då det gäl— ler långa allmänna kurser och de extra studieplatser som har tillkommit av arbetsmarknadsskäl, vara mera framgångsrika än studiecirklarna i att rekrytera kortutbildade och andra prioriterade grupper. Innehållet i dessa kurser är också sådant att de ger just sådana grundkunskaper varom de statliga beslutsdokumenten talar.

Inom folkhögskolorna förekommer ett stort antal Specialkurser och särskilda linjer i vilka deltagarna ges möjligheter att få fördjupade kun- skaper i nya ämnesområden, exempelvis i miljöfrågor. Också folkhög- skolorna har visat stor flexibilitet då det har gällt att utveckla nya kurser allteftersom behovet och intresset bland allmänheten har växlat.

Ill. 4. 9 Profileringen

I de statliga beslutsdokumenten framhålls, att studieförbund och folkhög— skolor själva skall sätta målen för sin verksamhet. De statliga målen gäl—

ler alltså bara för bidragen. I detta skulle det kunna ligga en konflikt, men, som framgår av Folkbildning som institution, tycks det inte ses som något viktigt problem för studieförbunden. Inte helleri de intervjuer med rek— torer och lärare som återges i Värden i folkhögskolevärlden, förefaller det ha framkommit att det skulle ännas några egentliga spänningar mellan de statliga målen och folkhögskolomas egna mål.

Det förutsätts också, att de olika studieförbunden och folkhögskolor— na har mål som skiljer sig åt och som också speglar de ideologiska skill— naderna mellan huvudmännen/medlemsorganisationema. Profleringen anses viktig och betecknas som en särskild kvalitet. I detta änns en viktig skillnad i förhållande till samhällets utbildningsorganisation, vilken för- utsätts präglas av en gemensam ideologi.

I Kan en jilthatt stärka demokratin? görs en analys av målen för sex folkhögskolor och fyra studieförbund. Analysen görs på grundval av ett material som insamlades bara några år efter införandet av det nya, mål- styrda statsbidragssystemet 1991, en förändring som ökade intresset av- sevärt för målformuleringar inom hela folkbildningen. Bl. a. har Folkbildningsrådet stimulerat processen i syfte att utveckla kompetensen kring målstyming och utvärdering. Det är tänkbart att detta nu efter ytter- ligare några år har resulterat i större förändringar och i tydligare precise- ringar av de olika organisationernas målskrivningar. Den bild som ges i boken är att folkhögskolomas och studieförbundens egna mål i hög grad — men med skiftande formuleringar — knyter an till de mål som staten har fastställt för bidragen. Detta är det gemensamma draget. Vid sidan av det- ta änns det tydliga skillnader i målen, skillnader som oftast har att göra med organisationsanknytningen.

I Folkbildning som institution änns en fyllig beskrivning av arbetet med målstyming inom studieförbunden och korta redovisningar av de mål som antagits. Även av dessa framgår att måldokumenten visar olika proäler kring en kärna som, fast olika formulerad, är gemensam.

Också studieförbundens lokalavdelningar arbetar med måldokument, som i vissa fall närmast har karaktären av verksamhetsplaner. Enligt Folkbildning som institution, i vilken måldokumenten från sex kommu- ner studeras, föreligger i de lokala måldokumenten inga väsentliga avvi— kelser från studieförbundens mål, men de kompletteras ofta med mera mätbara mål, såsom att verksarnhetsvolymen inte skall minska, och i fle- ra fall uttrycks en ambition att anpassa verksamheten efter omvärldens ef- terfrågan, alltså till en marknad.

Hur ser då allmänheten, de tilltänkta deltagarna, på studieförbundens och folkhögskolomas proäler? Ett svar får man i SCBs intervjuundersök- ning. De allra flesta intervjuade uppger att det inte är viktigt för dem vil- ket studieförbund som anordnar en viss cirkel; det är ämnet som är det viktiga. På frågan om de vet vilket studieförbund som anordnade den stu-

diecirkel i vilken de senast deltog, svarar nästan en tredjedel att de inte minns. Enligt Värden ifolkhögskolevärlden säger flertalet av eleverna att de inte har valt skola på grund av dess proäl. Skolan väljs i stället därför att den ligger nära hemmet eller därför att man hört att den har gott rykte. Några har tvekat inför utpräglat konfessionella skolor, men i övrigt tycks skolans mål och profil ha spelat liten roll för de flesta.

Frågan är då i vilken utsträckning som måldokumenten spelar roll för verksamheten på fältet. Denna fråga behandlas i Kan en jilthatt stärka de- mokratin ?, och svaret tycks vara att det änns betydande skillnader mellan olika studieförbund och folkhögskolor, och en del av skillnaderna kan tydligt hänföras till de mål som formulerats. Men i betydande utsträck- ning tycks verksamheten styras av annat än de formulerade målen: all- mänhetens efterfrågan (marknadsanpassning), tillgången till lokaler och ledare/lärare samt medlemsorganisationernas eller huvudmännens behov spelar också stor roll. En illustration till hur det kan se ut på det lokala planet får mani Handen och Anden, av vilken det framgår att lokalavdel- ningar av olika studieförbund kan ha samma ledare för textilcirklama.

Verkligheten tycks alltså vara, att stora delar av verksamheten i folk— bildningen inte framstår som klart ideologiskt präglad och att deltagarna inte bryr sig särskilt mycket om vem som anordnar studiecirklarna och kurserna. De märker inte mycket av sådana skillnader.

Detta bör stämma studieförbund och folkhögskolor till eftertanke. Att verkligheten ser ut som den gör bör inte tas till intäkt för att arbetet med att fastställa mål för verksamheten skulle vara meningslöst. Folkbildningen arbetar i viss mening på en marknad, men den får inte en- bart bli en marknadsanpassad verksamhet. Målen och proälen skapar en identitet för varje studieförbund och folkhögskola, och utan den identite- ten försvagas förankringen i samhället, respekten för verksamheten och engagemanget hos medarbetarna.

Ill. 4. 10 Vem bestämmer om verksamheten i folkbild- ningen?

I de statliga beslutsdokumenten rörande statsbidragen framhålls med ef- tertryck att staten sätter upp mål enbart för statsbidragen. Däremot skall folkbildningen själv besluta om sina egna mål, och dessa mål bör präglas av ideologiska och politiska värderingar och alltså leda till att verksam-

heten proäleras. Ett av motiven för det nya statsbidragssystemet med dess större frihet att disponera resurserna anges vara just att ge utrymme för en ökad profilering.

Proäleringen förutsätts härledd ur organisationernas olika mål, och alltså bli resultatet av målstyming. Målstyming, som den i allmänhet upp- fattas, utgår från en rationell organisationsteori. Organisationer styrs från centrum. En intressant fråga är då i vilken utsträckning de centralt inom organisationen fastställda målen bestämmer hur verksamheten inom ett studieförbunds lokalavdelning ser ut.

Studiecirklar

Ett av de viktigaste syftena bakom studien Folkbildning som institution är att söka belysa hur ett studieförbunds ideologi påverkar verksamheten lo— kalt.

Lokalavdelningarna bedriver sin verksamhet i skärningspunkten mel- lan flera olika intressen.

Bidragsgivarna påverkar genom sina olika regler för bidragen, och i det sammanhanget kan noteras, att medan staten genom det nya statsbi- dragssystemet har vidgat utrymmet för studieförbundens egna beslut, änns det en tendens till att kommunerna i större utsträckning försöker på- verka innehållet i och inriktningen av verksamheten hos lokalavdelning- ama genom sina egna bidragsregler.

Folkbildningsrådets roll kommer närmare att belysas i det följande. Här skall bara noteras, att rådet i sin egenskap av folkbildningens eget or- gan men med uppgift att svara för fördelningen av statsbidraget har själv- klara möjligheter att påverka verksamheten i hela folkbildningen.

Studieförbundens medlemsorganisationer påverkar verksamheten centralt och lokalt.

Studieförbunden antar mål för verksamheten i hela landet, och dessa förväntas också prägla hela verksamheten. Målen förmedlas på flera sätt — genom dokument, via konferenser, genom utbildning av funktionärer och genom flera slag av andra formella eller informella kontakter.

Lokalavdelningarna är verksamma på en lokal marknad i mötet med nuvarande och eventuellt blivande deltagare men också i kontakter med föreningar, företag och myndigheter som tänkbara samarbetsparter.

Vidare påverkar lokala förutsättningar i form av tillgång på bl. a. medarbetare, lokaler, utrustning och, inte minst, ekonomiska resurser.

Den verksamhet som blir följden av lokalavdelningamas avvägning- ar i skärningspunkten mellan de olika intressena och förutsättningarna är i första hand den planerade och på avdelningens eget beslut eller initiativ tillkomna. Vid sidan härav finns en omfattande annan verksamhet, som mer överensstämmer med gängse beskrivningar av studiecirkelns ur— sprung, nämligen att den utgörs av "kamratkretsen som kommer sam- man" för att studera ett ämne om vilket den själv kommit överens. Lokalavdelningen skall i och för sig godkänna ämnet, Studieplanen och cirkelledaren och man får utgå från att prövningen också omfattar inne- hållets och ideologins överensstämmelse med avdelningens egna mål, men initiativet till cirkeln ligger likväl inte hos avdelningen. Det framgår också av Folkbildning som institution, att lokalavdelningama inte ofta sä- ger nej till sådan verksamhet. När det sker, är det oftast av resursskäl.

I Folkbildning som institution beskrivs en historisk process, under vil- ken studieförbunden successivt fått en allt självständigare ställning i för— hållande till sina medlemsorganisationer. De har efter hand utvecklat en allt tydligare folkbildningsideologi, som dels i stora delar är gemensam för studieförbunden, om än formulerad på olika sätt, dels framhäver folk— bildningen som unik i förhållande till annan pedagogisk verksamhet. Staten har i sina måldokument för statsbidragen i huvudsak anslutit sig till den ideologi som folkbildningen själv har utvecklat.

Staten, medlemsorganisationema och studieförbunden står för det som med Habermas terminologi kallas "systemvärlden". ”Man vill kunna avläsa resultat i form av att vissa målgrupper nåtts och se folkbildningens betydelse för demokratin dokumenterad. Målstymingsmodellen tillgodo- ser ett krav på rationalitet i systemet" (Folkbildning som institution).

Vilka studiecirklar som kommer till stånd i den lokala miljön, deras innehåll och arbetssätt, bestäms enligt studien i liten grad av mål och am- bitioner på central nivå. Intervjuer med företrädare för lokalavdelningar och en genomgång av lokalavdelningamas måldokument visar, i jämfö— relse med förbundsmålen, en tydlig förskjutning åt det marknadsmässiga hållet, såsom bevarandet av verksamhetens volym och nedläggning av olönsam verksamhet. Samtidigt har studieförbundens kontaktytor med förenings- och organisationslivet stor betydelse, inte minst för vilka man när, och därför skiljer sig deltagarna mellan studieförbunden.

Från deltagarnas perspektiv är studiecirkeln en resurs som de kan an- vända sig av för att utvecklas i sitt personliga liv, alltså för "livsvärlden".

I Folkbildning som institution uttrycks kritik mot tanken att folkbild- ningen skall vara målstyrd: "Kanske är målstyming något genom vilket systemperspektivet tränger in i folkbildningen. Det riskerar i så fall att skada folkbildningens innersta kärna. För dem som bär ansvar för folk- bildningsarbetets framtid är det en utmaning att bevara balansen mellan

politiskt formulerade krav på folkbildningens samhällsnytta och det folk- liga bildningsarbetets behov av frihet."

Folkhögskolor

SUFO har inte låtit utföra någon specialstudie av centralt fastställda mål contra lokal verksamhet i folkhögskolorna av samma slag som den som avser studieförbunden i Folkbildning som institution .

I Värden i folhögskolevärlden änns emellertid uttalanden som antyder att situationen inom folkhögskolorna har vissa likheter med vad som gäl— ler inom studieförbunden. Sålunda tycks det vara vanligt att rektorer och lärare noterar, ofta med beklagande, sina huvudmäns bristande intresse för verksamheten vid skolorna. Anslutningen till de statliga målen för statsbidragen förefaller lika tydlig och uppfattningen är samstämmig om folkhögskolan som en unik studieform och om att den är en del av folk- bildningen.

Samtidigt är skillnaderna stora strukturellt. På studieförbundssidan änns elva riksorganisationer av vilka flertalet inom sig har länsförbund och under dessa ett mycket stort antal lokalavdelningar. Flera av studie- förbunden har många medlemsorganisationer, medan folkhögskolorna of— tast har en enda. Varje folkhögskola är en sluten enhet, även om den kan ha en eller flera älialer. Som organisationer är därmed folkhögskolorna inte på långt när lika komplexa som studieförbunden.

I enlighet med statsbidragsbestärnmelsema änns på varje skola en lång allmän kurs med ett brett innehåll. På flera skolor dominerar dessa allmänna kurser verksamheten, vilket bidrar till att bilden av folkhögsko- lorna blir ganska enhetlig.

Ill. 4. 11 Folkbildningsrådet

Tidigare — före den 1 juli 1991 — var Skolöverstyrelsen den centrala myndigheten för folkbildningen. I samband med att det tidigare regelver— ket för statsbidragen avskaffades och ersattes med målstymingsdokument övertogs vissa av Skolöverstyrelsens uppgifter av det nyskapade

Folkbildningsrådet, som bildades av folkbildningens egna organisationer. Folkbildningsrådets viktigaste uppgift är att fördela statsbidraget till stu- dieförbund och folkhögskolor. Med denna uppgift följer också ansvaret för att statsbidragen används på avsett sätt.

En viktig del av den statliga utvärderingen av folkbildningen är att granska hur Folkbildningsrådet hittills har fullgjort sina uppgifter. Som underlag för denna granskning har på SUFOS uppdrag en särskild studie gjorts. Den har publicerats i delbetänkandet (SOU 1996:127) under nam- net Folkbildningsrådet ”i myndighets ställe”.

Folkbildningsrådet är en privaträttslig ideell organisation, med stark förankring i folkrörelsekulturen, som har tilldelats myndighetsuppgifter. Rådet spelar den komplicerade rollen som övervakare av folkbildningen, som mellanled mellan folkbildningen och staten samt som företrädare för folkbildningen.

Som övervakare av folkbildningen skall Folkbildningsrådet utföra de av staten överlämnade uppgifterna på ett sådant sätt att målen för statsbi- draget infrias, men rådet skall vid sidan av detta utföra uppgifter åt sina medlemsorganisationer på ett sådant sätt att dessa blir nöjda.

Enligt F olkbildningsrådet ”i myndighets ställe ” är det inget tvivel om att rådet i hanterandet av de överlämnade myndighetsuppgiftema har styrts av statens mål för bidragsgivningen.

De principer för bidragsfördelningen som rådet har fastställt innebär ett särskilt stöd för de verksamheter som staten Vill prioritera. Rådet har varit aktivt då det gällt att främja målstyming inom folkbildningen och utvärdering av verksamheternas resultat mot fastställda mål: rådet ge- nomför ett antal utvärderingsprojekt och stimulerar på olika sätt folk— högskolor och studieförbund att själva genomföra sådana. Vidare kräver rådet att varje folkhögskola och studieförbund skall anta ett måldokument och en utvärderingsplan samt att dessa jämte en utvärdering av resultatet skall publiceras i de årliga verksamhetsberättelsema.

Däremot änns det enligt F olkbildningsrådet ”i myndighets ställe ” an- ledning till tveksamhet till om omfattningen och karaktären av de vidtag- na åtgärderna i praktiken förmår påverka verksamheten ute i de enskilda organisationerna. Det kan sålunda diskuteras om statsbidragsfördelningen tillräckligt effektivt styr i enlighet med de statliga målen eftersom bara omkring 15 procent av bidragen belönar särskilda insatser för prioritera- de grupper medan övriga omkring 85 procent är knutna till volymen på verksamheten. Det änns inga tydliga tecken på att resultaten av de cen- trala och lokala utvärderingarna används som styrmedel för verksamhe- ternas fortsatta inriktning eller att de påverkar Folkbildningsrådets beslut om fördelning av statsbidragen. Därmed änns risk att bidragsfördelning och utvärdering betraktas som två separata verksamheter, varvid utvärde-

ringen visserligen kan ha ett egenvärde men inte nämnvärt påverkar verk- samheten.

En orsak till Folkbildningsrådets sätt att hantera de överlämnade för— valtningsuppgiftema kan, enligt studien, vara att målstyrningssituationen är komplex. För det första finns ingen entydig definition överhuvudtaget av innebörden i målstyming, och därmed är det heller inte klart vad staten förväntar sig av Folkbildningsrådet. För det andra är situationen särskilt oklar när det gäller folkbildningen, som ju dels skall använda bidragen i enlighet med statens mål, dels skall fastställa sina egna mål som därtill förutsätts vara olika. Vidare kan en orsak ligga i Folkbildningsrådets ställ— ning som samarbetsorgan ägt av folkbildningen med dess tradition i folk- rörelsekulturen av att söka åstadkomma bred förankring.

SUFO anser för sin del att de kritiska synpunkter som framförs i Folkbildningsrådet ”myndighets ställe ” har fog för sig, men har samti- digt respekt för de särskilda svårigheter Folkbildningsrådet har, dels ge- nom sin ställning, dels genom problemen med att på ett entydigt sätt kon- kretisera målen för de statliga bidragen. Kommittén återkommer i nästa avsnitt med vissa förslag.

IV Sammanfattande bedömning och förslag

IV. 1 Målstyming av folkbildningen?

I och med statens beslut 1991 blev statsbidragen till folkbildningen mål- styrda. Detta medför naturligtvis att all verksamhet som får del av det statliga bidraget också blir målstyrd. Utöver de statliga målen för statsbi- dragen förutsätts folkbildningens organisationer formulera egna mål som skall göra de olika verksamheternas skilda proäler tydligare. Folkbildningsrådet har på ett kraftfullt sätt verkat för att stimulera en så— dan process.

SUFOs uppdrag att utvärdera folkbildningen ger anledning till vissa synpunkter på förutsättningarna för målstyming.

Begreppet "målstyming" är fortfarande i hög grad ett inneord när det gäller offentliga verksamheter, men det är oprecist till sin innebörd och själva företeelsen har blivit föremål för omfattande kritik.

Kritiken har gått efter flera linjer. En linje är att flertalet i offentlig re- gi bedrivna verksamheter till sin natur är alltför komplexa för att vara lämpade för målstyming. En annan linje är att målstyming för att vara operativ tenderar att sikta in sig på lätt mätbara mål, vilket innebär risker för att verksamheter snedvrids och att det egentliga syftet med dem tap- pas bort. Mycket av kritiken förefaller berättigad, i synnerhet som den kan hämta god näring i överdrivna föreställningar om vad som kan åstad— kommas genom målstyming hos många av dem som förespråkar sådan.

De statliga måldokumenten för statsbidraget till folkbildningen är av naturliga skäl allmänna och tämligen generellt formulerade.

På centrala punkter är det i det närmaste omöjligt att i en utvärdering ge entydiga uppgifter om graden av måluppfyllelse. Detta gäller t. ex. be- skrivningen av folkbildningen som en verksamhet som bidrar till en de- mokratisk grundsyn och som syftar till att stärka människors möjligheter att påverka sina livsvillkor.

I andra fall kan det synas som om statistiska uppgifter ger entydiga svar på hur folkbildningen motsvarar målen. SUFOS studier visar sålunda

att deltagandet i studiecirklar bland några av de prioriterade grupperna in— te är så stort som staten förmodligen — i likhet med många folkbildare — har förväntat sig. Men bakom siffrorna änns en komplicerad verklighet som måste belysas och som inte möjliggör säkra påståenden om att studi- eförbunden har lyckats eller misslyckats att uppfylla målen. Som framgår av avsnitt Ill. 3 ovan visar erfarenheterna att det är svårt att motivera många inom dessa grupper att börja studera, och vid jämförelse med an- dra vuxenutbildningar uppvisar studiecirklarna ett högt deltagande inom grupperna.

SUFO anser ändå, att den utvärdering som nu har genomförts ger vä- sentlig kunskap om folkbildningen och dess betydelse för individer och samhälle och att denna kunskap är av stor relevans för bedömningar av i vilken utsträckning folkbildningen svarar mot de mål som staten har satt upp för bidragen. Utvärderingen bör därmed kunna fylla sin uppgift att utgöra underlag för beslut om de framtida bidragen till verksamheten.

Följaktligen är det SUFOS uppfattning, att den struktur och det inne- håll som de statliga måldokumenten för närvarande har både kan fungera som styrinstrument för verksamheten och gör det möjligt att med ett rim- ligt säkert resultat utvärdera i vilken grad verksamheten motsvarar målen.

SUFO anser, att det skulle vara föga meningsfullt att försöka utvärde- ra folkbildningen enbart med hjälp av ett antal lätt mätbara indikatorer. Verkligheten i folkbildningen låter sig inte fångas på ett entydigt sätt. Det är naturligtvis värdefullt att det vid framtida utvärderingar änns tillgång till ett antal tydliga indikatorer som kan följas över tiden, men det änns i folkbildningen ting som bör utvärderas på annat sätt.

Riskerna med att enbart göra utvärderingar utifrån lätt mätbara före- teelser är åtminstone två: för det första är det stor risk att informationen inte blir tillräckligt meningsfull, och för det andra innebär det risk att man styr verksamheten mot fel mål. SUFO anser därför att framtida utvärde— ringar, i likhet med den nu föreliggande, bör vara både kvantitativa och kvalitativa.

SUFO har efter sin utvärdering inte funnit anledning att föreslå någon grundläggande förändring i de statliga måldokumenten. De utgör, med si- na vagheter och svagheter, trots allt en rimligt tydlig ledstjärna för hur folkbildningen bör arbeta och för vilka ambitioner den bör ha, och hu- vudintrycket är att de i rimlig utsträckning efterlevs av folkbildningens organisationer. SUFO föreslår dock en smärre förändring av målen och återkommer i det följande till detta.

IV. 2 Framtida utvärderingar av folkbildningen

SUFO tillsattes våren 1994 och har alltså haft två och ett halvt år på sig att utföra sitt arbete. Det är en ovanligt lång tid för en statlig kommitté numera. Ändå har tidsbegränsningen hela tiden varit ett av SUFOS pro- blem.

Uppdraget förutsatte att ett antal forskningsprojekt lades ut på veten- skapliga institutioner eller på enskilda forskare. Detta krävde att SUFO under en relativt kort tid måste bestämma sig för huvudinnehållet i de oli— ka projekten och sedan söka rekrytera lämpliga uppdragstagare. Tack va- re ett mycket stort tillmötesgående från olika institutioner och genom ut- nyttjandet av ett bra kontaktnät — inte minst i form av den expertgrupp som tidigt knöts till SUFO — var det möjligt att snabbt bygga upp projek- ten och att slutföra diskussionerna om projektens närmare innehåll och inriktning. I princip kom uppläggningen att innebära datainsamling under våren 1995 och analyser och rapportskrivning under hösten samma år med överlämnande av rapporterna till SUFO under våren 1996.

Två negativa konsekvenser av detta bör framhållas. SUFOS uppdrag har varit att utvärdera folkbildningen under hela perioden efter system- förändringen 1991. Flertalet av de data som utvärderingen grundar sig på har emellertid kommit att avse bara våren ] 995 , alltså en relativt kort pe- riod. Bortsett från risken att en begränsad period kanske inte är represen- tativ har det saknats möjlighet att studera eventuella förändringar över ti- den. Eftersom av tidsskäl alla projekten måste planeras och beslutas i ett sammanhang har det inte varit möjligt att justera eller komplettera utvär- deringsplanen på grundval av de kunskaper som de olika projekten har gi— vit. Ny kunskap leder alltid till nya frågor, men SUFO har alltså haft små möjligheter att söka svar på sådana nya frågor.

SUFO anser, att regeringen bör pröva andra former än kommitténs för kommande utvärderingar av folkbildningen. Men samtidigt anser SUFO att det änns klart positiva erfarenheter att redovisa, erfarenheter som bör tas tillvara. Dels har det varit av mycket stort värde att det till SUFO har knutits en expertgrupp av forskare och kunniga organisationsföreträdare. Gruppen har varit ett viktigt stöd för utredaren vid analyserna av resulta- ten av de olika projekten och den har också fungerat som ett "bollplank" för de forskare som har svarat för projekten. Dels har det enligt SUFOS mening visat sig mycket lyckosamt att anlita fristående vetenskapliga in- stitutioner och forskare för att i projektform genomföra de undersökning- ar som utgör huvuddelen av underlaget för utvärderingen.

Vad som enligt SUFOS mening bör eftersträvas är en fastare organi- sation som har möjligheter att arbeta mera långsiktigt än den av tid och direktiv låsta kommittén. Det skulle då bli större möjligheter till succes—

siva beslut om forskningsprojekt med bättre tid för planering av projekten tillsammans med institutioner och enskilda forskare. Det skulle också ge större möjligheter att utnyttja vunnen kunskap för att starta nya och kom- pletterande projekt, och också större möjligheter att snabbt ta sig an frå- gor som aktualiseras i samhället och av samhällsförändringar. Inte minst viktigt är att en sådan organisation förmodligen skulle stimulera till ökad folkbildningsforskning inom våra vetenskapliga institutioner och därmed både få till stånd en utveckling av den kritiska analysen av folkbildning- en och, på sikt, vidgade möjligheter att rekrytera goda unga forskare till kommande utvärderingar.

SUFOS synpunkter kan tillgodoses på flera olika sätt. En möjlighet bör vara att Utbildningsdepartementet till sig knyter en expertgrupp av forskare och organisationsföreträdare av det slag som har stått till SUFOS förfogande.

IV. 3 Förslag om framtida områden för utvär- denng

SUFO har tidigare, i kapitel 1, beskrivit bakgrunden till besluten om de projekt som har legat till grund för utvärderingen av folkbildningen. Avsikten med projekten var naturligtvis att lägga tyngdpunkten vid före- teelser inom folkbildningen som kunde anses som särskilt viktiga för en bedömning av om verksamheten svarade mot målen för de statliga bidra— gen. SUFO vill också hävda att det material som den nu presenterar är tillräckligt för att göra sådana bedömningar. Men SUFO gör därmed inte anspråk på att ha gjort en heltäckande utvärdering. Den fastställda kost- nads- och tidsramen har gjort prioriteringar nödvändiga. Det är självklart att det änns många andra viktiga företeelser inom folkbildningen som bör utvärderas. I det följande vill SUFO lämna förslag om ett antal punkter som bör ingå i kommande utvärderingar.

Ett viktigt underlag för den nu presenterade utvärderingen är SCBs in- tervjuundersökning. Denna bör följas upp på lämpliga områden för att klarlägga om det inträffar några förändringar av vikt då det gäller delta- gandet i vuxenutbildning och folkbildning. Enligt rapporten Folkbildning och vuxenstudier skulle longitudinella och retrospektiva studier kunna vara av stort värde i sammanhanget. I samma rapport änns också förslag om fördjupade studier av unga kortutbildades och arbetslösas deltagan- de i folkbildning.

SUFO anser vidare att det är angeläget att ytterligare fördjupa analy-

serna av folkbildningens ejfekter i flera avseenden, såsom då det gäller det lokala kulturlivet, den lokala politiska beslutsprocessen och kvaliteten i det lokala föreningslivet.

Av stort värde vore också undersökningar av folkbildningens effekter för deltagarna. Det bör vara viktigt att få kunskap om vad folkhögsko- lestudier leder till liksom om de lärprocesser som äger rum i rockcirklar och annan verksamhet riktad främst till ungdomar på ett observerbart sätt påverkar deltagarnas framtid.

Av rapporten Värden i folkhögskolevärlden framkommer, att det sto- ra antalet arbetslösa i folkhögskolorna påverkar dessas verksamhet. Även denna fråga bör vara förtjänt av en mera djupgående analys.

En omfattande verksamhet med självutvärdering pågår f. n. inom folkbildningen. En väsentlig fråga är i vilken utsträckning dessa utvärde- ringar påverkar beslut om framtida verksamhet.

Ett självklart område för en kommande utvärdering är en uppföljning av Folkbildningsrådets verksamhet.

IV. 4 Folkbildningen och målen — en samman- fattande bedömning

I kapitel III ovan har SUFO i tematisk form presenterat resultaten av sin utvärdering, vilka föranleder vissa påpekanden och förslag.

Inledningsvis betonade SUFO den betydelse det rimligtvis har för det svenska samhället att möjligheterna till utbildning för vuxna är omfattan- de, inte minst genom folkbildningen. De goda utbildningsmöjlighetema medverkar med stor sannolikhet till att den vuxna befolkningen har en starkt positiv syn på värdet av ett livslångt lärande. Särskilt den omfat- tande folkbildningen medför att breda lager i befolkningen inte tappar kontakten med lärandet.

Nästan nio av tio invånare i Sverige har deltagit i någon form av vux- enutbildning, oftast i studiecirklar. Enligt SUFOS beräkningar deltar årli— gen uppemot 20 procent av befolkningen i studiecirklar och ytterligare någon procent i kurser vid folkhögskolor. Den totala omfattningen av folkbildningen måste anses väl motsvara vad staten kan förvänta sig ge- nom bidragsgivningen.

De sociala skillnaderna i deltagandet i studiecirklar är tydliga, men de är mindre än i flertalet andra studieforrner för vuxna. SUFO är medve-

ten om svårigheterna att öka deltagandet inom de prioriterade grupperna i den öppna, fria och frivilliga verksamhet som studiecirklarna utgör, men anser ändå att studieförbunden bör öka ansträngningarna att höja delta- gandet bland kortutbildade, invandrare och arbetslösa. Deltagandet inom de prioriterade grupperna i de långa folkhögskolekursema står i mycket god överensstämmelse med de statliga målen.

I de statliga måldokumenten bör arbetslösa tillföras som en priorite- rad grupp.

I SUFOs direktiv anges, att utgångspunkten för den statliga utvärde- ringen av folkbildningen främst skall vara deltagarnas erfarenheter.

Det är en påfallande stor andel av dem som har deltagit i studiecirklar och folkhögskolekurser som förklarar sig mycket nöjda med resultatet av sina studier. Dels uppger de att de har lärt sig i stort vad de förväntade, dels är det tydligt att båda studieformema innehåller många andra värden för deltagarna.

Det kan inte råda något tvivel om att folkbildningen betyder mycket för den allmänna kunskapsnivån bland vuxna liksom för kulturlivet i Sverige. Ett annat viktigt men ofta förbisett eller ringaktat värde ligger i betydelsen av det sociala nätverk i vardagslivet som framför allt studie- cirklarna utgör. Verksamheten inom både studieförbund och folkhögsko- lor måste anses ha den betydelse för demokratins befästande och utveck- ling i Sverige och för deltagarnas personliga utveckling som anges i de statliga måldokumenten.

Folkbildningen utgör en viktig del i de medborgarsammanslutningar som organisations- och föreningslivet utgör i Sverige, och de har därmed stor betydelse för det svenska samhällets sätt att fungera. Enligt SUFOS uppfattning motsvarar den verksamhet som folkbildningen bedriver väl den beskrivning som finns angiven i de motiv för statsbidragen som änns i folkbildningspropositionen (1990/91 :82).

Vissa påpekanden är dock motiverade. Att döma av SUFOS material bör studieförbunden se över såväl syftet med som kvalitet och ambitions— nivå i vissa hantverkscirklar för att försäkra sig om att både de egna må- len och statens mål för bidragen uppnås.

Studieförbunden bör tydligare markera sin ideologiska profil och klargöra denna för deltagarna.

Det förefaller finnas anledning för folkhögskolorna att pröva nya vä- gar att ge eleverna möjligheter att utöva ett verkligt inflytande över kur- sernas innehåll och uppläggning.

Folkbildningsrådet fullgör myndighetsuppgiften att fördela statsbidra- gen mellan studieförbund och folkhögskolor, och därav följer uppgiften att övervaka att de som erhåller bidrag använder dem i enlighet med de statliga målen. Rådet utför ett värdefullt arbete då det gäller att öka med-

vetenheten om folkbildningens mål och att utveckla arbetet med att ut- värdera verksarnhetens resultat i förhållande till målen. Däremot är det enligt SUFOS mening motiverat att de tillämpade principerna för bi- dragsfördelningen på ett tydligare sätt speglar de statliga målen. Vidare bör rådet klargöra att resultatet av företagna utvärderingar i ett målstyrt system skall användas som ett medel att åstadkomma verksamhetsför— ändringar. Huvudorsaken till den nuvarande situationen finns troligen i rådets speciella ställning som ett av folkbildningen ägt samarbetsorgan. Att välja en annan organisationsforrn för att lösa myndighetsuppgiftema skulle emellertid medföra andra och sannolikt större problem. SUFO änner därför ingen anledning föreslå någon förändring av Folkbildningsrådets uppgifter-

Sammanfattningsvis finner S UFO att studieförbund och folkhögskolor i Sverige bedriver en folkbildande verksamhet som står i god överensstäm- melse med de statliga målen för statsbidragen. Det finns på den grunden goda anledningar att staten även i fortsättningen anslår medel till stats- bidrag för verksamheten.

Kommittédirektiv

Dir. 1994: 12

Statlig utvärdering av folkbildningen

Dir. 1994: 12

Beslut vid regeringssammanträde den 24 februari 1994.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall planera och låta genomföra en utvärdering av folkbildningen. Resultaten av utvärderingen skall redovisas till regering- en senast den 1 september 1996.

Utvärderingen skall

— ge underlag för regeringens och riksdagens bedömningar av om statsbi- draget till folkbildningen används i enlighet med de syften och villkor som har fastställts,

— i första hand avse verksamhet som bedrivs efter den 1 juli 1994,

— främst syfta till att utifrån ett deltagarperspektiv belysa kvalitativa as- pekter i verksamheter som bedrivs av studieförbund och av folkhögskolor med stöd av statsbidrag, och

— presenteras i ett sammanfattande dokument som skall innehålla en sam— lad analys och bedömning av de delar som har ingått i utvärderingen.

Bakgrund

Målstyrda statsbidrag kräver utvärdering

De förändringar av statsbidragssystemet för studieförbund och folkhög— . skolor som trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:82, bet. l990/9lebUl8, rskr. 1990/91 :358) innebär en övergång från regelstyming till målstyming av statsbidragen till folkbildningen. För de verksamhets— ansvariga på alla nivåer innebär detta såväl minskad reglering av hur verksamheten bedrivs som ökade krav på att redovisa och utvärdera resultaten och effekterna av verksamheten.

Folkbildningsrådet, som är folkbildningens eget organ, har till uppgift att fördela statsbidraget mellan studieförbunden och folkhögskolorna en- ligt förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen. Rådet skall också följa upp och utvärdera den verksamhet som bedrivs med stöd av statsbidrag. Därutöver skall staten vart tredje år göra en utvärdering som är frikopplad från den som folkbildningen själv skall svara för.

Genom regeringsbeslut den 22 oktober 1992 bemyndigades det stats- råd som har till uppgift att föredra ärenden om skola och vuxenutbildning att tillkalla en enmansutredare med uppgift att närmare klargöra vilka ut- gångspunkter och principer som skall tillämpas i den statliga utvärde- ringen av folkbildningen. Utredaren har i juni 1993 överlämnat betän- kandet Frågor för folkbildningen (SOU 1993:64). Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning av remissynpunktema änns i Utbildningsdepartementets bilaga till 1994 års budgetproposition (prop.l993/94:100 Bil. 9 s. 288).

Kulturpolitikens inriktning

Regeringen tillsatte 1993 en parlamentarisk kommitté om kulturpoliti- kens inriktning (dir. 199324). I direktiven framhålls bl.a. folkbildnings- organisationemas roll för att föra ut kultur till olika miljöer.

Uppdraget

Särskild utredare

För att ge underlag för regeringens och riksdagens bedömningar av om statsbidraget till folkbildningen används i enlighet med de syften och vill- kor som har fastställts för folkbildningen bör en särskild utredare tillkal- las.

Utvärderingens inriktning

De förslag till utvärderingsinsater, som redovisas i betänkandet Frågor för folkbildningen (SOU 1993:64) kan sammantaget ge ett gott underlag för bedömningar som täcker många viktiga aspekter av folkbildningens re- sultat. I den statliga utvärdering, som skall genomföras under den kom- mande treårsperioden, kan självfallet inte alla frågeställningar eller del- projekt i betänkandet bli föremål för lika grundliga utvärderingar. Därtill är en del frågeställningar så komplexa och mångdimensionella att de inte lätt och entydigt låter sig besvaras. Vissa av de delprojekt eller frågeställ- ningar som redovisas i betänkande kommer därför sannolikt att vidareut- vecklas under kommande perioder för den statliga utvärderingen.

Inom ramen för den tid och för de ekonomiska förutsättningar som an— ges för uppdraget skall utredaren i sin uppläggning av utvärderingen strä- va efter att ge en så heltäckande bild av folkbildningen som möjligt.

Utifrån de förslag för utvärdering som redovisas i betänkandet Frågor för folkbildningen (SOU 1993264) skall utredaren planera och låta ge- nomföra utvärdering av folkbildning som bedrivs efter den 1 juli 1994. Det kan dock i vissa fall ännas skäl att låta utvärderingen omfatta verk- samheter som genomförts tidigare än budgetåret 1994/95 — dock inte ti— digare än budgetåret 1991/92.

Utvärderingen skall i princip endast avse verksamhet som bedrivs en- ligt förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen och bör i första hand inriktas på reguljär verksamhet, dvs. sådan verksamhet som genomförs med ordinarie statsbidrag. Utvärderingen bör syfta till att be- lysa kvalitativa aspekter hos folkbildningen. Deltagarperspektivet är där- vid viktigt. Exempel på frågeställningar som därvid är av intresse att få

belysta och övervägda är deltagarnas förväntningar på att deltaga i en stu- die— eller kulturaktivitet och det värde de i efterhand tillmäter denna akti- vitet — t.ex i form av vidareutbildning eller en i övrigt förändrad livssitu— ation - samt vilken betydelse statsbidragets storlek kan bedömas ha för deltagande i olika slags folkbildningsverksamheter.

Referensgrupper

Det kan vara lämpligt att utredaren till sitt förfogande har särskilda refe- rensgrupper för samråd, t.ex. för att närmare kunna klargöra och precise— ra syftet med den utvärdering som skall genomföras, för att kunna följa utvärderingen av delprojekt eller för att kunna göra samlade bedömning- ar av resultaten av olika delprojekt. Formerna för samråd får utredaren själv avgöra.

Staten har uppdragit åt Folkbildningsrådet att följa upp och utvärdera folkbildningsverksamheter utifrån de syften som anges för statsbidraget. Även kommuner och landsting har intresse av att följa upp och värdera folkbildningsverksamheten. Utredaren bör informera sig om de utvärde- ringsinsatser som Folkbildningsrådet och kommuner och landstingen tar initiativ till. Insamling av eller samutnyttjande av data kan därvid t.ex. äga rum. Därmed ges förutsättningar för en helhet i den totala utvärde— ringen samtidigt som antalet uppgiftsinsamlingar kan komma att begrän— sas.

Samlad analys och bedömning

Resultaten av utvärderingen skall presenteras i ett sammanfattande doku— ment som skall innehålla utredarens samlade analys och bedömning av

hur folkbildningen motsvarar de syften och villkor som staten har fast- ställt för statsbidragen. Om så bedöms lämpligt bör vissa utvärderingsre- sultat kunna presenteras i delrapporter.

Om utredaren änner att utvärderingen ger anledning att överväga pre- ciseringar eller förändringar av de nuvarande målen för den verksamhet som bedrivs med statsbidrag, bör förslag till detta redovisas.

Ramar för utredarens arbete

Slutresultaten från den statliga utvärderingen bör redovisas till regering- en senast den 1 september 1996.

Kostnaderna för utvärderingen får sammantaget under den avsedda pe- rioden uppgå till högst 5 250 000 kr.

Utredaren skall före den 30 juni 1994 upprätta och till Ut- bildningsdepartementet lämna en budgetplan äver beräknade kostnader för såväl utvärderingen som för utredningens arbete.

Utredaren skall beakta regeringens direktiv (dir. 198415) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inrikt- ning. Utredaren skall följa regeringens direktiv (dir. 1988143) till kom— mittéer och särskilda utredare angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten samt om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992z50).

(Utbildningsdepartementet)

SOU 1996: 159

Experter Bilaga 2

Genom beslut den 23 juni och 22 augusti 1994 förordnade regeringen föl- jande personer att vara experter åt utredningen

Lars Furuland professor Kent Ivarsson kansliråd J an O. Jonsson docent Michele Micheletti universitslektor Marta Olsson utredare Rolf Paulsson universitetslektor Alvar Svensson sekreterare Roger Säljö professor

Direktören Ants Viirrnan förordnades senare att vara expert åt utredning- en fr.o.m. den ljanuari 1995.

Kronologisk förteckning

l. 2.

3.

4.

12.

13. 14.

15.

16.

17. 18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

Den nya gymnasieskolan — hur går det? U. Samverkansmönster i svensk forsknings- fmansiering. U. Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. UD. . Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första

pelare inför regeringskonferensen 1996. UD.

. Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. UD. . Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och

säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD.

. Batterierna — en laddad fråga. M. . Om järnvägens trafikledning m.m. K. 10. 11.

Forskning för vår vardag. C. EU—mopeden. Ålders— och behörighetskrav för två— och trehjuliga motorfordon. K. Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. Fi. Offentlig djurskyddstillsyn. Jo. Budgetlag - regeringens befogenheter på finansmaktens område. Fi. Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. UD. Bättre trafik med väginformatik. K. Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U. Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets— och högskolereform. U. Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. UD. Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. Ku.

26. 27.

28.

29. 30.

31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39.

40. 41

43. 44. 45. 46. 47. 48.

49. 50. 51

52. 53. 54. 55. 55. 55. 56.

57. 58.

Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. U. Det forskningspolitiska landskapet i Norden på l990-talet. U. Forskning och Pengar. U.

Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. Fi.

Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. C. Möss och människor. Exempel på bra IT-användning bland barn och ungdomar. SB. Banverkets myndighetsroll m.m. K. Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. A. Kriminalunderrättelseregister DNA-register. Ju. Högskola i Malmö. U. Sveriges medverkan i FN:s familjeår. S. Nationalstadsparker. M. Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. M. Elektronisk dokumenthantering. Ju. .Statens maritima verksamhet. Fö. 42. Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. UD. Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. UD. Översyn av skatteflyktslagen. Reformerat förhandsbesked. Fi. Presumtionsregeln i expropriationslagen. Ju. Enskilda vägar. K. Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. U. Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat 11. N. Regler för handel med el. N. Förbud mot vapen på allmän plats m.m. Ju. .Grundlåggande drag i en ny arbetslöshetsförsäk-

ring — alternativ och förslag. A. Precisering av handelsändamålet i detaljplan. M. Kalkning av sjöar och vattendrag.M. Kooperativa möjligheter i storstadsområden. S. Sverige, framtiden och mångfalden. A. På väg mot egenföretagande. A. Vägar in i Sverige. A. Hälften vore nog — om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad. A. Pensionssamordning för svenskar i EU—tjänst. Fi. Finansieringen av det civila försvaret. Fö.

___—___—

Kronologisk förteckning

59.

60.

Europapolitikens kunskapsgrund.

En principdiskussion utifrån EU 96-kommitténs erfarenheter. UD. Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma

jordbrukspolitiken. UD.

61.01ika länder — olika takt. Om flexibel integration

62.

63. 64.

65.

66. 67.

68. 69. 70. 71

72. 73.

73.

74.

74.

75. 76.

77.

78.

83. 84. 85.

och förhållandet mellan stora och små stater i EU. UD. EU, konsumenterna och maten — Förväntningar och verklighet. Jo. Medicinska undersökningar i arbetslivet. A. Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. S. Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. Jo. Utvärderat personval. Ju.

Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. Fi. Några folkbokföringsfrågor. Fi. Kompetens och kapital + bilaga. N. Samverkan mellan högskolan och näringslivet. N. .Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer

och landsbygd. In. Rättspsykiatriskt forskningsregister. S. Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Volym 1 — En granskning. M. Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. M. Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Volym 2 - Faktaredogörelser. M. Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. M. Värden i folkhögskolevärlden. U. EU:s regeringskonferens - procedurer, aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. UD. Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Fi.

Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och finansiering. N.

.Översyn av revisionsreglema. Fi. 80. Viktigt meddelande. Radio och TV i Kris och Krig. Ku. .Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. Fi. 82. En översyn av luft- sjö— och spårtrafikens tillsynsmyndigheter. K. Allmänt pensionssparande. S. Ekobrottsforskning. Ju. Egon Jönsson — en kartläggning av lokala sam- verkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. S.

86.

87. 88. 89. 90. 91.

92. 93. 94. 95. 96. 97. 98. 99.

100.

101.

102. 103.

104. 105.

106.

107.

108. 109.

110.

Utvecklad samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, överväganden och förslag. Fö. Tredimensionell fastighetsindelning. Ju. Kameraövervakning. Ju. Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen. N. Sammanhållet studiestöd. U. Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer — En översyn av de nationella taxoma för läkare och sjukgymnaster. S. IT i miljöarbetet. M. Ny yrkestrafiklagstiftning. K. Nationell teleadresskatalog. K. Botniabanan. K. Strukturförändring och besparing. En uppföljning av genomförda förändringar inom försvarsmaktens ledningsorganisation. Fö. Effektivare försvarsfastigheter!

Utvärdering av en reform. Fö. Vem styr försvaret? Utvärdering av effekterna av LEMO—reformen. Fö. Avveckling med inlärning. Erfarenheter från LEMO-reformens avveckling av personal. Fö. Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. Ett nytt system för skattebetalningar. Del B. Författningsförslag, författningskommentarer och bilagor. Fi. Kärnavfall — teknik och platsval. KASAMs yttrande över SKBs FUD-Program 95. M. TUFF — Teckenspråksutbildning för föräldrar. U. Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Del 1 och 2. M.

Konsumentskydd på elmarknaden. C. Att främja donationer till universitet och högskolor. U.

EU och Sverige - från Kiruna till Malmö. Sammanfattning av fyra regionala möten 1995—96. UD. Union utan gränser — konsekvenser, möjligheter, problem. Sammanfattning av ett seminarium i november 1995. UD.

Konsumenterna och miljön. C.

Från åkerlotter till Paradis — ett delbetänkande från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av vissa högskolefastigheter. Fi. Inför ett Svenskt kulturnät — IT och framtiden inom kulturområdet. Ku.

Kronologisk förteckning

111. 112. 113. 114. 115. 116. 117. 118. 119.

120. 121

123.

124.

125. 126. 127. 128.

129. 130.

131.

132.

133. 134. 135.

136.

Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp till 30 år. C Integrering av miljöhänsyn inom den statliga förvaltningen. M. En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Del 1 och 2. S. En körkortsreform. K. Barnkonventionen och utlänningslagen. S. Artikel 6 i Europakonventionen och skatte- utredningen. Fi. Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. Fi. Station Stockholm Nord. K. Lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster. Fi.

Högskolan i Malmö — Slutbetänkande. U. .Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm. K. 122. Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande. U.

Iakttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvarets ledning och stöd. Fö. Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Betänkande. Förslag till nationeut handlingsprogram. S. Bilaga 1. Miljörelaterade hälsorisker. S. Bilaga 2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet. S. Environment for Sustainable Health Development — an Action Plan for Sweden. S. Droger i trafiken. Ju. Doping i folkhälsoperspektiv. Del A och Del B. 5. Folkbildningens institutioner. U. Skyddet av kulturmiljön. En översyn av kulturminneslagens bestämmelser om byggnader och kulturmiljöer, prästgårdar, kyrkstäder och ortnamn. Ku. Den kommunala självstyrelsen och grundlagen. In. De två kulturema. Rapporter av Klaus Richard Böhme, Bo Huldt, Carl-Einar Stålvant samt Kent Zetterberg. Bilagor med underlagsmaterial till UTFÖst slutbetänkande SOU 1996:123. Fö. Extern värdering av hot och förmåga. Bilagor med underlagsmaterial till UTFÖst slutbetänkande SOU 1996:123. Fö.

Det stora och snabba greppet. Om LEMO—reformens metoder och resultat. Bilagor med underlagsmaterial till UTFÖst slutbetänkande SOU 1996:123. Fö. Jämställd vård. Olika vård på lika villkor. S. Jämställd vård. Möten i vården ur ett tvärvetenskapligt perspektiv. S.

Fibromyalgi och Duchennes muskeldystrofi. Kunskapsläge och behov av framtida FoU. S. Effekter av EU:s jordbrukspolitik. Jo.

137. 138.

139. 140. 141. 142. 143.

144. 145.

146. 147. 148.

149. 150.

151. 152. 153.

154. 155.

156. 157. 158. 159.

Kommunalförbund och gemensam nämnd —

två former för kommunal samverkan. In. Ny behörighetsreglering på hälso— och sjukvårdens område m.m. S. Skatt på avfall. Fi. KO:s biträde åt enskilda. In. Vårdavgifter vid rättspsykiatrisk vård, m.m. S. Länsstyrelsernas roll i infrastrukturplaneringen. K. Krock eller möte - Om den mångkulturella skolan. U. Ökad konkurrens i handeln med livsmedel. N. Arbetstid längd,förläggning och inflytande + bilagedel. A. Att återerövra vardagen. S. Övergångsbestämmelser till miljöbalken. M. Översyn av förvärvslagen och hyreslagen Borgen och pant. Ju. Elberedskapen. Förfatmingsfrägor. N. En allmän och sammanhållen arbetslöshets- försäkring. A. Bidrag genom arbete — En antologi. S. Gruvorna och framtiden. N. Hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsområden. M.

Tre rapporter om studiecirklar. U. Omtankar om vattendrag ett nytt angreppssätt. M. Bostadspolitik 2000 — från produktions- till boendepolitik + Särtryck + Bilaga. ln. Översyn av redovisningslagstifmingen. Ju. Sverige och EMU. Fi. Folkbildningen — en utvärdering. U.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Möss och människor. Exempel på bra IT—användning bland barn och ungdomar. [32]

Justitiedepartementet

Kriminalunderrättelseregister DNA-register. [35] Elektronisk dokumenthantering. [40] Presumtionsregeln i expropriationslagen.[45] Förbud mot vapen på allmän plats m.m. [50] Utvärderat personval. [66] Ekobrottsforskning. [84] Tredimensionell fastighetsindelning. [87] Kameraövervakning. [88]

Droger i trafiken. [125] Översyn av förvärvslagen och hyreslagen Borgen och pant. [148] Översyn av redovisningslagstiftningen. [157]

Utrikesdepartementet

Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första pelare inför regeringskonferensen 1996. [5] Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. [7] Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. [15] Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. [16] Sverige, EU och framtiden. EU 96—kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU-länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. [24] Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. [42] Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. [43]

Europapolitikens kunskapsgrund.

En principdiskussion utifrån EU 96—kommitténs erfarenheter. [59] Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken. [60]

Olika länder — olika takt. Om flexibel integration och förhållandet mellan stora och små stater i EU. 1611 EU:s regeringskonferens — procedurer, aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. [76] EU och Sverige — från Kiruna till Malmö. Sammanfattning av fyra regionala möten 1995-96. [106] Union utan gränser — konsekvenser, möjligheter, problem. Sammanfattning av ett seminarium i november 1995. [107]

Försvarsdepartementet

Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [18] Statens maritima verksamhet. [41] Finansieringen av det civila försvaret. [58] Utvecklad samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, överväganden och förslag. [86] Strukturförändring och besparing. En uppföljning av genomförda förändringar inom försvarsmaktens ledningsorganisation. [96] Effektivare försvarsfastigheter! Utvärdering av en reform. [97] Vem styr försvaret? Utvärdering av effekterna av LEMO-reformen. [98] Avveckling med inlärning. Erfarenheter från LEMO—reformens avveckling av personal. [99] Iakttagelser och förslag efter omstruktureringen av försvarets ledning och stöd. [123] De två kulturerna. Rapporter av Klaus Richard Böhme, Bo Huldt, Carl-Einar Stålva samt Kent Zetterberg. Bilagor med underlagsmaterial till UTFÖR:s slutbetänkande SOU 1996:123. [130] Extern värdering av hot och förmåga. Bilagor med underlagsmaterial till UTFÖR:s slutbetänkande SOU 1996:123. [131] Det stora och snabba greppet. Om LEMO-reformens metoder och resultat. Bilagor med underlagsmaterial till UTFÖR:s slutbetänkande SOU 1996:123. [132]

Socialdepartementet

Sveriges medverkan i FN:s familjeår. [37] Kooperativa möjligheter i storstadsområden. [54] Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. [64] Rättspsykiatriskt forskningsregister. [72]

Systematisk förteckning

Allmänt pensionssparande. [83]

Egon Jönsson — en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. [85] Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer — En översyn av de nationella taxoma för läkare och sjukgymnaster. [91]

En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Del 1 och 2. [113] Barnkonventionen och utlänningslagen. [115] Miljö för en hållbar hälsoutveckling. Betänkande. Förslag till nationellt handlingsprogram. [124] Bilaga ]. Miljörelaterade hälsorisker. [124] Bilaga 2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet. [124] Environment for Sustainable Health Development — an Action Plan för Sweden. [124] Doping i folkhälsoperspektiv. Del A och Del B. [126] Jämställd vård. Olika vård på lika villkor. [133] Jämställd vård. Möten i vården ur ett tvärvetenskapligt perspektiv. [134] Fibromyalgi och Duchennes muskeldystrofi. Kunskapsläge och behov av framtida FoU. [135] Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. [138] Vårdavgifter vid rättspsykiatrisk vård, m.m. [141] Att återerövra vardagen. [146]

Bidrag genom arbete - En antologi. [151]

Kommunikationsdepartementet

Om järnvägens trafikledning m.m. [9] EU—mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två— och trehjuliga motorfordon. [11] Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. [26] Banverkets myndighetsroll m.m. [33] Enskilda vägar. [46] En översyn av luft- sjö- och spårtrafikens tillsynsmyndigheter. [82]

Ny yrkestrafiklagstiftning. [93] Nationell teleadresskatalog. [94] Botniabanan. [95] En körkortsreform [114] Station Stockholm Nord. [118] Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm. [121] Länsstyrelsernas roll i infrastrukturplaneringen. [142]

Finansdepartementet Kommuner och landsting med betalnings— svårigheter. [12]

Budgetlag - regeringens befogenheter på finansmaktens område. [14]

Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. [30]

Översyn av skatteflyktslagen. Reformerat förhandsbesked. [44] Pensionssamordning för svenskar i EU-tjänst. [57] Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. [67] Några folkbokföringsfrågor. [68] Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. [77] Översyn av revisionsreglema. [79] Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. [81] Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. Ett nytt system för skattebetalningar. Del B. Författningsförslag, förfatmingskommentarer och bilagor. [100]

Från åkerlotter till Paradis — ett delbetänkande från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av vissa högskolefastigheter. [109]

Artikel 6 i Europakonventionen och skatte— utredningen. [116] Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. [117] Lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster. [119] Skatt på avfall. [139] Sverige och EMU. [158]

Utbildningsdepartementet

Den nya gymnasieskolan — hur går det? [1] Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering. [2]

Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. [20] Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. [21] Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22] ' En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27]

Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet. [28] Forskning och Pengar. [29] Högskola i Malmö. [36] Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. [47] Värden i folldiögskolevärlden. [75] Sammanhållet studiestöd. [90]

TUFF — Teckenspråksutbildning för föräldrar. [102] Att främja donationer till universitet

och högskolor. [105]

Systematisk förteckning

Högskolan i Malmö — Slutbetänkande. [120] Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar

och hantverksutövande. [122] Folkbildningens institutioner. [127]

Krock eller möte — Om den mångkulturella skolan. [143] Tre rapporter om studiecirklar. [154] Folkbildningen — en utvärdering. [159]

J ordbruksdepartementet

Offentlig djurskyddstillsyn. [13]

EU, konsumenterna och maten — Förväntningar och verklighet. [62] Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. [65] Effekter av EU:s jordbrukspolitik. [136]

Arbetsmarknadsdepartementet

Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. [34] Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäkring — alternativ och förslag.[51] Sverige, framtiden och mångfalden. [55] På väg mot egenföretagande. [55] Vägar in i Sverige. [55] Hälften vore nog — om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad. [56] Medicinska undersökningar i arbetslivet. [63] Arbetstid längd,förläggning och inflytande + bilagedel. [145] En allmän och sammanhållen arbetslöshets— försäkring. [150]

Kulturdepartementet

Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. [25]

Viktigt meddelande. Radio och TV i Kris och Krig. [80]

Inför ett Svenskt kulturnät — IT och framtiden inom kulturområdet. [110] Skyddet av kulturmiljön. En översyn av kulturminneslagens bestämmelser om byggnader och kulturmiljöer, prästgårdar, kyrkstäder och ortnamn. [128]

Näringsdepartementet

Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. [23] Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat II. [48] Regler för handel med el. [49]

Kompetens och kapital + bilaga. [69] Samverkan mellan högskolan och näringslivet. [70] Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och finansiering. [78] Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen. [89]

Närings- och handelsdepartementet

Ökad konkurrens i handeln med livsmedel. [144] Elberedskapen. Författningsfrågor. [149] Gruvorna och framtiden. [152]

Civildepartementet

Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Forskning för vår vardag. [10] Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. [31] Konsumentskydd på elmarknaden. [104] Konsumenterna och miljön. [108] Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp till 30 är. [111]

Inrikesdepartementet

Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. [71] Den konununala självstyrelsen och grundlagen. [129] Kommunalförbund och gemensam nämnd — två former för kommunal samverkan. [137] KO:s biträde åt enskilda. [140] Bostadspolitik 2000 — från produktions- till boendepolitik + Särtryck + Bilaga [156]

Miljödepartementet

Batterierna — en laddad fråga. [8] Nationalstadsparker. [38] Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. [39] Precisering av handelsändamålet i detaljplan. [52] Kalkning av sjöar och vattendrag [53] Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Volym 1 — En granskning. [73] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. [73] Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet. Volym 2 — Faktaredogörelser. [74] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. [74]

___—___—

Systematisk förteckning

IT i miljöarbetet. [92]

Kärnavfall — teknik och platsval. KASAMs yttrande över SKBs FUD-Program 95. [101] Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Del 1 och 2. [103] Integrering av miljöhänsyn inom den statliga förvaltningen. [112]

Övergångsbestämmelser till miljöbalken. [147] Hållbar utveckling i Sveriges skärgårdsområden. [153] Omtankar om vattendrag ett nytt angreppssätt. [155]