SOU 1996:159

Folkbildningen - en utvärdering : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet

Genom beslut den 24 februari 1994 bemyndigade regeringen det ansvari- ga statsrådet Beatrice Ask att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att planera och låta genomföra en utvärdering av folkbildningen.

Med stöd av detta bemyndigande förordnades f.d. universitetskanslem Carl-Gustaf Andrén den 19 april 1994 som särskild utredare och samma dag departementsrådet Lars Göransson och departementssekreteraren Agneta Charpentier som sekreterare. Vidare förordnades ett antal perso- ner att som experter biträda utredningen (se bil. 2). Rauni Westin har va— rit assistent åt utredningen.

Utredaren antog namnet Statens utvärdering av folkbildningen 1996 (SUFO 96).

För att genomföra utvärderingen har utredningen dels låtit SCB utföra en riksomfattande intervjuundersökning, dels uppdragit åt ett antal forska- re att utföra studier av olika delar av folkbildningsverksamheten. Rapporterna från intervjuundersökningen och studierna har publicerats i sex delbetänkanden: Folkbildning och vuxenstudier (SOU l995:141), C irkelsamhället (SOU 1996:47), Vården i folkhögskolevärlden (SOU 1996:75), Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hant- verksutövande (SOU 1996: 122), Folkbildningens institutioner (SOU 1996:127) samt Tre rapporter om studiecirklar (SOU 19962154).

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Folkbildningen en utvärdering.

Uppdraget är därmed avslutat.

Lund och Stockholm i november 1996.

Carl-Gustaf Andrén

Lars Göransson Agneta Charpentier

Sammanfattning

SUFOs uppdrag har varit att genomföra en utvärdering av folkbildningen för att ge underlag för regeringens och riksdagens bedömningar av om statsbidraget till folkbildningen används i enlighet med de syften och vill- kor som fastställts. SUFOs uppdrag och arbetssätt beskrivs i kap. 1.

För att fullgöra uppdraget har SUFO dels låtit SCB utföra en riksom— fattande intervjuundersökning, dels anlitat ett antal forskare vid olika uni— versitet och högskolor, som genomfört forskningsprojekt inom studieför- bundens och folkhögskolomas verksamhetsområden. De flesta projekten avser studieförbundens verksamhet, bl.a. därför att statistisk och vetenskaplig kunskap om cirkelverksarnhet och cirkeldeltagare är mindre omfattande än motsvarande kunskaper om folkhögskolomas verksamhet.

Delar av utvärderingsarbetet har tidigare redovisats i sex delbetänkan- den. Ett delbetänkande, Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995: 141), innehåller resultat från intervjuundersökningen. De fem övriga delbetän— kandena innehåller rapporter från ett eller flera av forskningsprojekten. Forskarna ansvarar själva för innehållet i rapporterna. Delbetänkandena heter Cirkelsamhället (SOU l996:47), Värden i folkhögskolevärlden (SOU 1996175), Kunsskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande (SOU 1996: 122), Folkbildningens institutioner (SOU 1996:127), samt Tre rapporter om studiecirklar: Studieförbundens roll i vuxenutbildningen, "man lär sig mer än man tror genom att tråjfas”, samt Rockmusik som folkbildning (SOU1996:154). Forskningrapportema sammanfattas i kap. II.

Analyser och slutsatser

De analyser och slutsatser som finns i kap. III bygger på forskningsrap- portema och intervjuundersökningen samt på några andra aktuella utvär— deringsprojekt. Utredaren och sekretariatet har i utvärderingsarbetet sam- rått med en referensgrupp, bestående av fem forskare och universitetslärare samt representanter för kommun- och landstingsför- bunden, Statens kulturråd och Inrikesdepartementet. Folkbildningsförordningen (SFS 1991:997) och folkbildningsproposi- tionen (1990/91 :82) är allmänt formulerade då det gäller syftena med det

statliga bidraget och ger därför bara begränsad vägledning då det gäller att försöka fastställa graden av uppfyllelse av de mål som gäller för stats- bidragen. Folkbildningen tillmäts dock stor betydelse då det gäller att be- fästa och utveckla demokratin i det svenska samhället och då det gäller att förbättra människors möjligheter att påverka sina livsvillkor. Samarbetet med andra betonas liksom folkbildningens betydelse för folkrörelser och föreningar. Genom folkbildningen ökar toleransen och förståelsen män- niskor emellan och den folkliga kulturen utvecklas. En viktig uppgift för folkbildningen är att bidra till att utjämna utbildningsklyftor och därför skall grupper som anses eftersatta utbildningsmässigt, socialt och kultu- rellt prioriteras. Utvärderingen skall belysa om samhällets förväntningar på folkbildningen infrias i verkligheten och ytterst ge underlag för beslut om det framtida statliga stödet till verksamheten.

Enligt intervjuundersökningen har 75 procent av svenskarna i åldern 18—75 är någon gång deltagit i en studiecirkel. 13 procent har deltagit i en folkhögskolekurs och åtta procent av svenskarna har gått igenom en lång folkhögskolekurs. Nära 40 procent av befolkningen har deltagit i minst en studiecirkel under den senaste treårsperioden. 14 procent av svenskarna har genomgått mer än åtta studiecirklar under den senaste tioårsperioden och/eller minst tre cirklar under de senaste tre åren. För denna grupp fö— refaller studiecirkeln att ingå i en livsstil.

Förhoppningarna att folkbildningen skall bidra till att utjämna utbild— ningsklyftoma infrias emellertid inte. Liksom annan utbildning rekryterar Studieförbunden fler deltagare med god utbildningsbakgrund än med kort utbildning. Däremot deltar fler människor med kort utbildning i studie- cirklar och folkhögskolekurser än i annan vuxenutbildning. I de långa folkhögskolekursema är andelen kortutbildade särskilt stor, främst i de allmänna, behörighetsgivande kurserna och på de extra utbildningsplatser som har tillkommit av arbetsmarknadsskäl.

I de statliga beslutsdokumenten pekas ett par grupper ut som särskilt prioriterade för folkbildningen, vid sidan av dem med kort utbildning, nämligen invandrare och handikappade. Enligt undersökningen lyckas Studieförbunden rekrytera handikappade i något större utsträckning än icke handikappade. Däremot är deltagandet bland invandrare från länder utanför Norden bara omkring hälften så stort som bland svenskar och nordbor. På folkhögskolorna är andelen invandrare väsentligt större än i studiecirklarna. Även andelen handikappade elever är förhållandevis stor där.

En viktig grupp för all vuxenutbildning är de arbetslösa, men enligt un— dersökningen deltar dessa i studiecirklar i lika liten utsträckning som de kortutbildade. Folkhögskoloma rekryterar däremot många arbetslösa, bå- de i reguljära allmänna kurser och på extra utbildningsplatser.

Huvudvikten vid utvärderingen av folkbildningen skall enligt besluts— dokumenten läggas vid deltagarnas erfarenheter och det är i den andan som utvärderingsarbetet har bedrivits.

Av intervjuundersökningen framgår att de som deltagit i studiecirklar har övervägande mycket positiva erfarenheter. Större delen av deltagarna uppger att de deltagit i studicirkel för att öka sina kunskaper i ämnet. Många talar också om studiecirklarnas sociala funktion. Denna bild be- kräftas av de djupstudier som gjorts i de övriga rapporterna av olika typer av studiecirklar. Det sammanfattande intrycket är att studiecirkeln är en lyckad studieforrn för vuxna, även för dem som inte har trivts med den traditionella skolans arbetsformer.

Nästan samtliga intervjuade som hade deltagit i folkhögskolestudier var nöjda med studieformen och de förvärvade kunskaperna. Enligt djup— studien, Vården i folkhögskolevärlden, tycks folkhögskolan skilja sig från den "vanliga" skolan främst genom ett lugnare tempo och att eleverna får vara mer aktiva och genom lärarnas attityder och personliga engagemang. Folkhögskoloma tycks på ett annat sätt än vanliga skolor utgöra en läran— de miljö med ett starkt engagemang.

Det viktigaste motivet för ett statligt stöd till folkbildningen har alltid varit att den bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhäl- let. I de av SUFO initierade undersökningarna har det visat sig att det in- te bara är de studiecirklar som kan sorteras in under rubriken samhällsve- tenskap som är av betydelse för samhällsklimatet och för kunskapen om hur samhället fungerar. Men man kan möjligen ställa frågan om inte stu- diecirkelverksamheten som helhet verkar mer disciplinerande än sam- hällsförändrande. I folkhögskolorna ser både rektorer och lärare det som självskrivet att deras roll i utbildningen är att ge någon form av demokra— tisk fostran. I intervjuerna förmedlar också många elever att de under ti— den på skolan faktiskt har fått ökad tolerans och förståelse för andra lik— som ökad ansvarskänsla och i vissa avseenden också ökat engagemang i samhällsfrågor.

Folkbildningen förväntas främja internationell och kulturell förståelse och utveckling. Intervjuundersökningen visar på ett lågt deltagande i stu— diecirklar bland invandrare, men i djupstudiema finns bra exempel på vad Studieförbunden kan göra för att minska främlingsfientlighet och öka kul- turell och internationell förståelse. Några studieförbund har också ut- vecklat kontakter med folkbildningsverksamhet i andra länder. Sådana kontakter har flera folkhögskolor sedan en längre tid. Som tidigare sagts är andelen invandrare förhållandevis stor vid folkhögskolorna.

Om folkbildningen skall bidra till en demokratisk grundsyn hos deltagar- na är det viktigt att studiecirklar och folkhögskolekurser i sitt arbetssätt

präglas av demokratiska värderingar. I SUFOs undersökningar är bilden av hur folkbildningens verklighet motsvarar idealet mångtydig. Tydligt är att deltagarna i studiecirklar och folkhögskolekurser allmänt anser att de]- tagarinflytandet är väsentligt större där än i traditionell utbildning. Men samtidigt uttalar många intervjuade att det i praktiken är anordnaren som bestämmer om de viktiga sakerna. När det gäller folkhögskolan har for- skarna bakom djupstudien ställt frågan om det inte finns en förstelning och om inte folkhögskolans demokratiska arbetsformer behöver en för- nyelse för att väcka elevernas intresse.

I propositionen om folkbildning framhålls att studieförbunden och folkhögskolorna intar en framträdande roll i kulturlivet och att det är in— om folkbildningen som amatörverksamheten inom kulturområdet har kunnat utvecklas bäst. Detta ger studieförbunden och folkhögskolorna ett särskilt ansvar för utvecklingen av den folkliga kulturen. Den största äm- nesgruppen inom studiecirklama är den estetiska. Även på folkhögsko- lorna är den estetiska verksamheten omfattande, särskilt i de långa, sär- skilda kurserna. Dessutom anordnar studieförbunden ett stort antal kulturprogram som framförs inför publik och även på folkhögskolorna anordnas ofta kulturprogram. Två av SUFOs projekt är direkt inriktade på att studera den estetiska verksamheten. Det gäller dels hantverkscirklar, dels rockmusikcirklar.

De estetiska cirklarna tillfredsställer många olika behov. Den stora till- strömningen är ett bevis för att deltagarna ofta är nöjda med verksamhe- ten. SUFO anser ändå att det finns anledning att ifrågasätta om all verk- samhet håller en kvalitet som motiverar att den får statsbidrag. I vissa fall tycks studieförbundens roll begränsas till att tillhandahålla materiella för— utsättningar för att deltagarna skall kunna ägna sig åt sina fritidsintressen eller tillverka "prylar". Cirkelarrangörema bör därför tydligare än nu sker klargöra för sig själva och andra vilka syften cirklarna har. När det gäller folkhögskolorna är det angeläget att de fortsätter att spela sin traditonellt viktiga roll för kulturen, samtidigt som nya kulturella funktioner bör ut- vecklas.

Folkbildningen förväntas ge stöd och stimulans till ett idéburet studie— arbete i folkrörelser och föreningar. Alla studieförbund och mer än hälften av folkhögskolorna har organisatoriska band till folkrörelser och andra ideella föreningar. Även de landstingsägda folkhögskolorna har ett om- fattande samarbete med föreningslivet i sina respektive regioner. En stor del av funktionärs- och medlemsutbildningar i organisationer äger rum i studiecirklar och på folkhögskolor. Folkbildningen är en del av folkrö— relserna och en viktig förutsättning för att de skall kunna fylla sin viktiga funktion i det svenska samhället.

Den bild som ges av intervjuundersökningen och djupstudiema är att

det framför allt på det lokala planet förekommer ett mycket omfattande samarbete mellan folkbildning och föreningar och att en stor del av före— ningarnas verksamheter bedrivs som studiecirklar eller folkhögskolekur- ser. Medlemsorganisationemas ledningar förefaller däremot måttligt intresserade av folkbildningen. Folkbildningens företrädare har därför fått stort utrymme att utveckla en egen folkbildningsideologi, som i viktiga avseenden är gemensam för studieförbund och folkhögskolor och som sta- ten också har gjort till sin i det senaste beslutet om mål för statsbidragen.

I de statliga beslutsdokumenten framhålls att studieförbund och folk- högskolor själva skall sätta målen för sin verksamhet och att dessa skall skilja sig åt mellan de olika studieförbunden och folkhögskolorna. Profileringen anses viktig och betecknas som en särskild kvalitet. Intervjuundersökningen och några av djupstudiema visar att deltagarna inte bryr sig särskilt mycket om vem som anordnar studiecirklarna och kurserna. Detta bör vara en tankeställare för studieförbunden och folk— högskolorna. Detta bör dock inte, enligt SUFOs mening, tas till intäkt för att arbetet med att fastställa profilerade mål för verksamheten skulle vara meningslöst. Målen och profilen skapar en identitet för varje studieför- bund och folkhögskola, och utan den identiteten försvagas förankringen i samhället och respekten för verksamheten.

Sammanfattande bedömningar och förslag

I kap. IV gör SUFO sammanfattande bedömningar och framför några förslag. Den totala omfattningen av folkbildningen anses väl motsvara vad staten kan förvänta sig av bidragsgivningen. SUFO är medveten om svårigheten att öka deltagandet inom de prioriterade grupperna, men anser ändå att studieförbunden bör öka ansträngningarna att höja deltagandet bland kortutbildade, invandrare och arbetslösa. I de statliga måldokumenten bör arbetslösa tillföras som en prioriterad grupp.

Deltagarna är i allt väsentligt nöjda med resultatet av sina studier och med verksamheten över huvud taget. Det är inte något tvivel om att folk- bildningen betyder mycket för den allmänna bildnings- och kunskapsni— vån bland vuxna liksom för kulturlivet i Sverige. Ett annat viktigt värde ligger i det sociala nätverk i vardagslivet som framför allt studiecirklarna utgör. Verksamheten inom både studieförbund och folkhögskolor måste anses ha den betydelse för demokratins befästande och utveckling i Sverige och för deltagarnas personliga utveckling som anges i de statliga måldokumenten.

SUFO gör dock vissa påpekanden. Att döma av det material som fram- kommit bör studieförbunden se över såväl syftet med som kvaliteten och ambitionsnivån i vissa hantverkscirklar för att försäkra sig om att de upp— fyller både de egna och statens mål. Det tycks också finnas anledning för folkhögskolorna att pröva nya vägar att ge eleverna möjligheter att utöva ett verkligt inflytande över kursernas innehåll och uppläggning. Studieförbunden bör också tydligare markera sin ideologiska profil och klargöra denna för deltagarna.

När det gäller kommande utvärderingar av folkbildningen anser SUFO att andra former än kommitténs bör prövas.Vad som bör eftersträvas är en fastare organisation som har möjlighet att arbeta mer långsiktigt än den av tid och direktiv låsta kommittén. Det skulle ge utrymme för successi- va beslut om forskningsprojekt med bättre tid för planering av projekten samt möjlighet att utnyttja vunnen kunskap för att starta nya projekt eller ta sig an frågor som aktualiseras i samhället.

SUFO lämnar vidare förslag till ett antal studier som bör ingå i en kommande utvärdering:

Intervjuundersökningen bör följas upp på lämpliga områden för att klarlägga ev. förändringar då det gäller deltagandet i vuxenutbildning och folkbildning.

Analysema av folkbildningens effekter bör fördjupas, t.ex. beträffande det lokala kulturlivet, den lokala politiska beslutsprocessen, kvalitén i 10- kala föreningslivet.

Folkbildningens effekter för deltagarna bör undersökas, t.ex. vad folk- högskolestudier leder till, samt om läroprocessema i rockcirklar eller an- nan ungdomsverksamhet på ett observerbart sätt påverkar deltagarnas framtid.

Hur påverkas folkhögskolomas verksamhet av det stora antalet arbets- lösa elever?

I vilken utsträckning påverkar folkbildningens interna utvärderingar beslut om framtida verksamhet?

Folkbildningsrådets verksamhet bör följas upp och utvärderas fortlö— pande.

I Kommitténs uppdrag och arbete

I. 1 Utredningsuppdraget

De förändringar av statsbidragssystemet för studieförbund och folkhög- skolor som trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:82, bet. 1990/91: UbU 18, rskr. 1990/911358) innebär en övergång från regelstyming till målstyming av statsbidragen till folkbildningen. För de verksamhetsan— svariga på alla nivåer innebär detta såväl minskad reglering av hur verksamheten bedrivs som ökade krav på att redovisa och utvärdera re— sultaten och effekterna av verksamheten.

Folkbildningsrådet, som är folkbildningens eget organ, har till uppgift att fördela statsbidraget mellan studieförbunden och folkhögskolorna en- ligt förordningen (l991:977) om statsbidrag till folkbildningen. Rådet skall också följa upp och utvärdera den verksamhet som bedrivs med stöd av statsbidrag. Därutöver skall staten vart tredje år göra en utvärdering som är frikopplad från den som folkbildningen själv skall svara för.

År 1992 tillsattes en utredare med uppgift att närmare klargöra vilka utgångspunkter och principer som skall tillämpas i den statliga utvärde- ringen av folkbildningen. Utredaren, Christina Rogestam, överlämnade i juni 1993 betänkandet Frågor för folkbildningen (SOU 1993:64). Betänkandet remissbehandlades och en sammanställning av remissyn- punkterna finns i Utbildningsdepartementets bilaga till 1994 års budget- proposition (prop. 1993/94:100 Bil. 9 s. 288).

Regeringen beslöt i februari 1994 att en särskild utredare skulle plane- ra och låta genomföra en utvärdering av folkbildningen (dir. 1994:l2). Resultatet av utvärderingen skulle redovisas till regeringen senast den 1 september 1996. Detta datum har senare ändrats till den 1 november 1996. Senare under våren 1994 förordnades förre universitetskanslem Carl Gustaf Andrén att vara den särskilde utredaren. Utredningens namn är Statens utvärdering av folkbildningen 1996, vilket har förkortats till SUFO 96. Till sitt förfogande för att finansiera ett antal utvärderingspro- jekt tick utredaren en kostnadsram om 5 250 000 kr.

Utvärderingen skall enligt kommittédirektiven ge underlag för regeringens och riksdagens bedömningar av om statsbi- draget till folkbildningen används i enlighet med de syften och villkor

som har fastställts, — i första hand avse verksamhet som bedrivs efter den 1 juli 1994, främst syfta till att utifrån ett deltagarsperspektiv belysa kvalitativa as- pekter i verksamheter som bedrivs av studieförbund och folkhögskolor med stöd av statsbidrag, — presenteras i ett sammanfattande dokument som skall innehålla en sam- lad analys och bedömning av de delar som har ingått i utvärderingen.

Utvärderingen skall i princip endast avse verksamhet som bedrivs en— ligt förordningen (1991 :977) om statsbidrag till folkbildningen och böri första hand inriktas på reguljär verksamhet, dvs. sådan verksamhet som genomförs med ordinarie statsbidrag.

Exempel på frågeställningar som anges vara av intresse att få belysta och övervägda är deltagarnas förväntningar på att delta i en studie- eller kulturaktivitet och det värde de i efterhand tillmäter denna aktivitet — t.ex. i form av vidareutbildning eller en i övrigt förändrad livssituation samt vilken betydelse statsbidragets storlek kan bedömas ha för deltagande i olika slags folkbildningsverksamhet.

I. 2 Folkbildningen

Enligt förordningen om statsbidrag till folkbildningen (SFS 19911977) kan statsbidrag lämnas till folkhögskolor och studieförbund. Syftet med statens stöd till folkbildningen är att möjliggöra för människor att påver- ka sin livssituation och skapa engagemang för att delta i samhällsutveck— lingen. Verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället skall prioriteras liksom verksamheter som anordnas för utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt eftersatta grupper. Statsbidrag får inte användas till verksamheter med kommersi— ellt syfte.

Statsbidraget till folkbildningen har under de senaste åren omfattat un— gefär 2,5 miljarder kr per år. Därav har ca 500 000 milj.kr varit avsedda för insatser med inriktning på arbetslösa.

Studieförbund och studiecirklar

Särskilda villkor för statsbidrag till studieförbund är att studiecirkelverk—

samhet med gemensamma, planmässigt bedrivna studier skall utgöra ba- sen för verksamheten och att det i varje studiecirkel eller kulturaktivitet skall finnas en ledare som är godkänd av en lokal studieförbundsavdel— ning.

Studieförbund

Det finns f.n. elva studieförbund:

Arbetarnas bildningsförbund ABF. Bland medlemmarna märks främst organisationer inom arbetarrörelsen, konsumentkooperationen, hy- resgäströrelsen men också andra organisationer som handikapporganisa— tioner och invandrarorganisationer.

Frikyrkliga studieförbundet — FS — har som medlemmar olika frikyrk- liga organisationer och invandrarkyrkor.

Folkuniversitetet FU — är en sammanslutning av de fem s.k. kurs- verksamhetema vid universiteten i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå.

KFUK—KFUMS studieförbund har som medlemmar KFUK—KFUMS riksförbund och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Studieförbundet Medborgarskolan — Mbsk har som medlemmar or- ganisationer inom Moderata samlingspartiet och vissa andra organisatio- ner som Aktiv Ungdom och Förbundet Aktiva Seniorer.

Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet — NBV —- har bildats genom sammanslagning av tre studieförbund inom nykterhetsrörelsen. Medlemmar är nykterhetsorganisationer och hälsoorganisationer.

Studiefrämjandet — Sfr — har som medlemmar främst frilufts- och mil— jöorganisationer.

Svenska idrottsrörelsens studieförbund — SISU — har som medlemmar specialidrottsförbund som är anslutna till Sveriges riksidrottsförbund och till dem anslutna ideella föreningar som bedriver idrottslig verksamhet.

Sveriges kyrkliga studieförbund — SKS har medlemmar främst bland Svenska Kyrkans organisationer men också bland andra organisationer som Katolska Kyrkan, Svenska Scoutförbundet och Sveriges Unglottor.

Studieförbundet Vuxenskolan — SV — har som medlemmar organisatio- ner inom Centerpartiet och Folkpartiet samt Lantbrukarnas Riksförbund, Förbundet Vi Unga samt diverse andra organisationer.

Tjänstemännens bildningsverksamhet — TBV — har som medlemmar olika fackförbund för tjänstemän.

De flesta studieförbunden är organiserade på tre nivåer: ett riksförbund, en distriktsnivå och ett antal lokalavdelningar. FS, NBV och TBV har ba—

ra två nivåer, en riks- och en lokalnivå. Folkuniversitetet är, som ovan sagts, organiserat på ett sätt som skiljer sig från de övriga studieförbun- den.

Studiecirklar och kulturprogram

Läsåret 1994/95 anordnades enligt studieförbundens uppgifter till Folkbildningsrådet mer än 340 000 studiecirklar med nästan 2,9 miljoner deltagare (inte personer). I genomsnitt hade en studiecirkel 8,4 deltagare och omfattade 35,6 studietimmar.

ABF var det största studieförbundet med nästan 30 procent av samtli- ga studiecirklar följt av Studieförbundet Vuxenskolan med 17 procent och Studiefrämjandet med 10 procent.

Störst antal cirklar anordnades inom estetiska huvudärnnesgruppen med mer än 135 000 cirklar följt av samhällsvetenskap med knappt 72 000 cirklar. Studiecirkeldeltagandet varierade mycket mellan olika kom- muner. I genomsnitt var det i hela riket 328 deltagare per 1 000 invånare. I Dorotea var det 984 deltagare, men i Salem endast 92.[

Deltagarkostnaden för en studiecirkel varierar mellan ämnen och mel- lan orter. Som exempel kan nämnas att en 30-timmarscirkel i engelska på ABF i Dorotea kostar 350 kr exkl. kurslitteratur. En 20-timmarskurs i engelska på Folkuniversitetet i Stockholm kostar 970 kr exkl. material. På Studieförbundet Vuxenskolan i Dorotea kostar en vävkurs om 33 timmar 200 kr, men då tar cirkelledaren inte betalt. På samma studieförbund i Stockholm kostar en vävkurs om 60 timmar med fasta vävstolar 2 550 kr. Dyrast i Dorotea är datacirklarna. En 30—timmarscirkel på ABF kostar 650 kr. Nybörjarkurser i data på TBV i Södertälje om 30 timmar kostar 2 700 kr exkl. studiematerial. De cirklar som föreningar anordnar för sina medlemmar i samarbete med studieförbund är i allmänhet kostnadsfria för deltagarna.

Studieförbunden kan även anordna kulturprogram, som är en verksam- het eller produktion som framförs eller redovisas inför publik. 1994/95 arrangerades omkring 142 000 kulturprogram av studieförbunden med nästan 14,2 milj. deltagare i publiken. 39 procent av alla kulturprogram som anordnats av studieförbunden gällde sång och musik och 30 procent var föreläsningar. Vuxenskolan anordnade flest kulturprogram, 25 procent av samtliga program, följt av ABF med 21 procent och Studiefrämjandet med 13 procent.

1 Statistiska meddelanden: Studieförbund 1994/95 (KU 10 SM 9501).

Studieförbunden kan vidare anordna s.k. övrig folkbildningsverksam- het, dvs. gruppverksamhet som inte uppfyller de organisatoriska och pe- dagogiska kraven för studiecirkelverksamhet. Syftet är att pröva nya verksamhetsformer för att utveckla studieförbundens verksamhet. 1994/95 genomfördes mer än 31 000 sådana arrangemang med nästan 472 000 deltagare. I genomsnitt hade arrangemangen 15 deltagare.

Studieförbundens lokala verksamhet finansierades, enligt uppgifter från Folkbildningsrådet för 1994/95, till 31,3 procent av statsbidrag, 16,4 procent av kommunala bidrag, 25,6 procent av intäkter från deltagarna och 26,7 procent av övriga bidrag och intäkter.

Folkhögskolor

Även folkhögskolorna uppbär statsbidrag enligt förordningen om statsbi- drag till folkbildningen. Folkhögskolomas roll är att vara folkbildare och vuxenutbildare med uppgift att också genomföra folkrörelseinriktade och kulturinriktade utbildningar.

Till skillnad från andra skolformer är folkhögskolan inte bunden av centralt fastställda läroplaner, utan varje folkhögskola bestämmer själv sin verksamhet med hänsyn till skolans ideologiska och kunskapsmässiga inriktning.

Särskilda villkor för statsbidrag till folkhögskolor är att skolan skall ha en ansvarig styrelse, som kan vara gemensam för flera folkhögskolor, att allmänna kurser, avsedda främst för dem som saknar grundskole- eller gymnasieutbildning, årligen skall utgöra minst 15 procent av verksamhe— ten, att undervisningen skall anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt skiljer sig från den som anordnas i det offentliga skolväsendet och högskolan, samt att undervisningen skall vara avgiftsfri.

De allmänna, behörighetsgivande kurserna kännetecknas av ett brett ämnesval. På de s.k. särskilda kurserna ägnas större delen av studietiden åt ett speciellt ämnesområde. De allmänna och särskilda kurserna har en längd om minst 15 kursdagar. Folkhögskolan anordnar även korta kurser om 1—14 kursdagar.

Av de 136 statsunderstödda folkhögskolorna är 88 rörelseskolor, dvs. skolor som drivs av folkrörelser, stödföreningar och andra organisationer (t.ex. arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, fria trossamfund och svenska kyrkan). Kommuner och landsting driver 48 folkhögskolor. Flertalet folk— högskolor har ett större eller mindre antal intematplatser. Ett tiotal skolor är renodlade dagfolkhögskolor utan intematplatser.

Folkhögskolan kan ge behörighet för högre studier. Efter genomgång—

en allmän kurs kan man få intyg om behörighet på grundskolnivå eller allmän behörighet för studier vid universitet eller högskola. Man kan ock- så få särskild behörighet i enskilda ärrmen.

Antalet kursdeltagare under läsåret 1994/95 var totalt 206 738. På de långa allmänna kurserna gick 11 741 elever och på de långa särskilda kur- serna 11 813 elever. Under 1994/95 gick dessutom 13 594 elever på långa kurser som finansierades via extra anslag till arbetsmarknadsanpassade utbildningar. Folkhögskolans långa kurser omfattade därmed sammanlagt 37 148 deltagare. De korta kurserna hade 154 300 kursdeltagare under läsåret. Under 1994/95 hade folkhögskolorna slutligen 11 235 deltagare på uppdragsutbildningar.

Andelen kvinnor var i såväl de allmänna som särskilda kurserna drygt 60 procent. I de korta kurserna var andelen kvinnor något lägre. De kort— tidsutbildade (de som hade en tidigare utbildning motsvarande högst 2- årig gymnasieutbildning) uppgick till 70 procent av eleverna. Andelen handikappade var totalt 10 procent av de studerande. På de långa kurser— na var andelen handikappade 22 procent. Antalet invandrare (födda utom Norden och inflyttade till Sverige under de senaste fem åren) var 6 584. På de långa kurserna var andelen invandrare 13 procent.

Majoriteteten av deltagarna på de långa kurserna var under 30 år. På de särskilda kurserna var drygt 70 procent och på de allmänna kurserna näst— an 60 procent under 30 år. På de allmänna kurserna var nästan 30 procent av deltagarna mellan 30 och 45 år och 40 procent under 25 år. På de sär- skilda kurserna var mer än hälften av deltagarna under 25 år.2

Fördelningen av folkhögskolomas intäkter ser olika ut för folkhögsko- lor som drivs av folkrörelser och folkhögskolor som drivs av landsting. Folkbildningsrådet har genomfört en enkätundersökning som avser bud- getåret 1991/92 för rörelseskoloma och 1991 för landstingsskoloma. Statsbidraget stod för 48 procent av intäkterna på rörelseskoloma och 41 procent på landstingsskoloma. Huvudmannabidraget finansierade på rörelseskoloma bara två procent av verksamheten och på landstingssko- loma 37 procent. Rörelseskoloma fick i stället 13 procent av sina intäkter från landstingen. 13 respektive 12 procent av intäkterna härrörde från ele- vemas avgifter för kost och logi, läromedel m.m. 20 procent på rörelse- skoloma och nio procent på landstingsskoloma bestod av konferensintäk- ter, uppdragsintäkter och övriga intäkter.

2 Statistiska meddelanden: Folkhögskolan 1993/94 och 1994/95 (U 22 SM 9601)

1991 års förändring: målstyming — utvärdering

Som ovan sagts skedde i och med utgången av budgetåret 1990/91 en ge- nomgripande förändring av villkoren för statsbidrag till folkbildningen. De regler som tidigare gällde för statsbidragen upphörde och i stället fast- ställde riksdagen och regeringen övergripande mål och motiv som skall ligga till grund för att bevilja statsbidrag för den samlade folkbildningen. Inom de gränser som riksdagen och regeringen lägger fast skall folk- bildningen själv ta ansvar för fördelning, administration och organisation av statsbidraget samt för uppföljning och utvärdering av verksamheten. Dessa uppgifter fullgöres av ett folkbildningsråd som bildades 1991 av Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolomas intresseorganisation och Landstingsförbundet.

De övergripande mål som skall gälla för statens stöd till folkbildning— en har angivits ovan. I riksdagsbeslutet underströks klart skillnaden mel- lan folkbildningens egna mål och målen för statsbidragen. Det ankommer på studieförbund och folkhögskolor att själva besluta om sina verksam- hetsmål, och det anges vara en särskild kvalitet hos folkbildningen att dessa mål skiljer sig åt, att de avspeglar skillnader i ideologi mellan de olika huvudmännen. Staten har i sin tur angivit målen för statsbidragen till folkbildningen, och dessa mål gäller — i samspel med studieförbun- dens och folkhögskolomas egna mål — för all verksamhet som får del av bidragen.

Enligt regeringens och riksdagens beslut om nytt statsbidragssystem för folkbildningen är en samlad uppföljning och utvärdering en nödvän- dig del av den statliga budgetprocessen. Den uppföljning och utvärdering som är av intresse för riksdag och regering skall därför relateras till den statliga bidragsgivningen. Folkbildningsrådet förutsätts följa upp och ut- värdera den verksamhet som sker med statsbidrag. Staten tar del av rådets bedömning i anslagsfrarnställningama, men gör också en egen bedöm— ning av materialet. Den bedömning som staten därvid gör är en viktig ut- gångspunkt för beslut om framtida resurstilldelning. Den kan också för- anleda en revidering av de mål som staten fastställt för sin bidragsgivning.

I statens bedömning är det naturligt att främst ställa frågor som t.ex. I vilken utsträckning har deltagare ur prioriterade målgrupper rekryterats? I vilken utsträckning har anordnarna förmått anpassa olika former av folkbildning till handikappades behov? Vilka ämnesområden och aktivi- teter har i första hand varit föremål för statligt stöd? I vilken utsträckning har de anordnare som nu får statligt bidrag visat öppenhet mot nya grup- per och ämnesområden? Vilka gränser har man satt upp mot oönskad verksamhet? Svar på dessa och liknande frågor förutsätts redovisas till staten av Folkbildningsrådet.

Enligt regeringens och riksdagens beslut skall staten även bedriva ett utvärderingsarbete som är helt frikopplat från det som folkbildningen själv skall svara för. Denna fördjupade utvärdering skall enligt beslutet ske regelbundet genom att regeringen lägger ut tidsbegränsade uppdrag t.ex. till en särskild utredare eller till en forskningsinstitution.

Folkbildningsrådet

I samband med dels Skolöverstyrelsens nedläggning, dels förändringen av villkoren för och administrationen av statsbidragen till folkbildning tog regeringen initiativ till informella samtal med Rörelsefolkhögskolomas intressorganisation (RIO), Folkbildningsförbundet (FBF) och Utbildningsdepartementet om hur bidragsfördelningen till studieförbund och folkhögskolor bäst skulle organiseras. Efter en tid anslöt sig Landstingsförbundet till dessa samtal. Som ett resultat av dessa samtal bildades Folkbildningsrådet under våren 1991 av FBF, Landstingsförbundet och RIO.

Enligt stadgarna är rådets uppgift att "...för medlemmarnas räkning fullgöra det som regering och riksdag kräver för att statsbidrag ska utgå till den verksamhet som bedrivs av studieförbund och folkhögskolor. Folkbildningsrådet kan vidare svara för andra uppgifter som medlem— marna uppdrar åt rådet att handlägga".

I förordningen om statsbidrag till folkbildningen (1991 :977) föreskrivs de uppgifter som staten förutsätter att rådet skall fullgöra:

* Folkbildningsrådet skall besluta vilka som skall få statsbidrag enligt förordningen och fördela tillgängliga medel mellan dem.

* Folkbildningsrådet skall varje år lämna en anslagsframställning till regeringen, varvid rådet skall följa de föreskrifter och anvisningar som re- geringen meddelar.

* Rådet skall kontinuerligt följa upp och utvärdera verksamheten i för- hållande till de syften som anges för statsbidraget och de villkor som fö- reskrivits för att statsbidrag skall utgå.

* Rådet skall lämna regeringen sådana sakuppgifter om verksamheten och sådan verksamhetsredovisning som behövs för uppföljning och ut- värdering, i enlighet med de föreskrifter och anvisningar som regeringen meddelar.

De arbetsuppgifter som de tre stiftande medlemsorganisationema har ålagt Folkbildningsrådet har under årens lopp vuxit i omfattning. Enligt verksamhetsplanen för l995/96 omfattar de följande områden: Utbildningspolitisk bevakning, remisser och utredningar;

Forsknings- och utvecklingsfrågor, bidrag till lokala projekt samt sam— verkan mellan forskning och folkbildning; — Samordning av folkbildningens internationella kontakter; Extern information i frågor som rör folkbildningen; Intern information, d.v.s. rådgivning och information till studieförbund och folkhögskolor;

— Centrala inforrnationsinsatser om folkhögskolomas kursutbud m.m. ge- nom Folkhögskolomas inforrnationstjänst.

|. 3 Frågor för folkbildningen — förslag om utvär- deringsmetod

Enligt regeringens och riksdagens beslut skall staten regelbundet ombe— sörja fristående utvärderingar av folkbildningen. Folkbildningsrådets och statens utvärderingar avses tillsammans utgöra underlag för statens beslut om bidrag till folkbildningen och om eventuell revidering av målen för den statliga bidragsgivningen.

I princip skall utvärderingarna avse hur folkbildningen lever upp till målen för statsbidraget. Riksdagsbeslutet om statsbidragen grundar sig emellertid också på att folkbildningen anses ha vissa egenskaper som mo- tiverar att verksamheten skall stödjas med statsbidrag. Utvärderingama bör därför också avse om folkbildningen besitter de egenskaper som an- ges som motiv för statsbidraget.

Vidare är det regeringen och riksdagen som bestämmer vilka motiv som skall ligga till grund för ett nytt beslut om statsbidrag och vilka mål som skall gälla för fortsatta bidrag. Utvärderingama bör därför också in- nefatta andra omständigheter som kan bedömas vara av betydelse för det kommande statliga beslutet även om de ligger vid sidan av de motiv och mål som gäller för de nuvarande bidragsreglema.

I betänkandet Frågor för folkbildningen (SOU 1993164) har en särskild utredare föreslagit principer och metoder för den statliga utvärderingen av folkbildningen för perioden 1994/95— 1996/97.

Eftersom statens stöd avser folkbildningen i sin helhet bör den statliga utvärderingen också ta sikte på helheten. Ansvaret för att de olika anord- narna fullgör sina uppgifter ligger hos deras huvudmän och hos dem själ- va. Det samordnade ansvaret för att följa upp och utvärdera deras presta- tioner ligger hos Folkbildningsrådet. Den särskilde utredarens förslag avser således folkbildningen i sin helhet.

Av ekonomiska skäl har förslaget stämts av mot Folkbildningsrådets utvärderingsplaner. Eftersom Folkbildningsrådets och statens utvärde- ringar har olika utgångspunkter vore det inte principiellt felaktigt om de

avsåg samma företeelser. Utredaren anser dock att resurserna används bättre om statens utvärdering avser områden som inte utvärderas av Folkbildningsrådet.

Utvärderingen skall enligt utredaren endast avse sådan verksamhet som stöds av statsbidrag enligt reglerna i SFS 1991:977, d.v.s. vad som kan kallas det obundna statsbidraget. Andra statliga bidrag är försedda med särskilda regler och syftar till att tillgodose speciella ändamål. Verksamhet som bedrivs med stöd av sådana bidrag bör därför utvärderas i annan ordning.

Utredarens förslag till utvärderingsområden avser att åstadkomma en kvalitativ utvärdering av folkbildningen, av prestationemas effekter och kvalitet. Eftersom det existerande statistiska materialet om folkbildning- en är relativt omfattande föreslås i betänkandet att den statliga utvärde- ringen i huvudsak bör inriktas på ett antal fördjupningsstudier.

Denna kvalitativa utvärdering bör enligt förslaget — i första hand avse verksamheten och deltagarnas uppfattning om denna, — utgå från deltagarens perspektiv,

syfta till att ge staten underlag för ett framtida beslut om stödet till folk- bildningen och till att kontrollera att målen för stödet uppfylls av verk- samheten, — genomföras av en statlig kommitté eller enmansutredare, samt till sitt förfogande få en kostnadsram om 5—6 milj.kr. motsvarande en promille av anslagen till statsbidragen under en treårsperiod.

Utifrån dessa utgångspunkter lämnar utredaren förslag om delar av folkbildningen som bör undersökas och metoder för insamling av data i de olika fallen. Genomförandet av de olika delprojekten bör enligt utred— ningsförslaget göras av fristående forskare och institutioner. De olika del- projekten bör emellertid hållas samman och kontinuerliga diskussioner bör föras med dem som åtar sig genomförandet, för att så långt möjligt säkerställa att underlaget blir relevant för utvärderingen. Resultaten bör vidare sammanställas och sammanvägas för att utmynna i en helhetsbe— dömning av folkbildningens förhållande till målen för statsbidragen.

Utredaren föreslår därför att antingen en kommitté eller en enmansut— redare med tillgång till en referensgrupp får ansvaret för utvärderingen. Eftersom den statliga utvärderingen är av stort intresse även för lands- tingen och kommunerna, i deras egenskap av stora offentliga bidragsgi- vare, bör företrädare även för dessa organisationer ges insyn i utvärderingsarbetatet.

Direktiven följer i stort utredarens förslag.

I. 4 SUFOs arbetssätt

Referensgrupp

Enligt direktiven kunde det vara lämpligt att utredaren till sitt förfogande hade särskilda referensgrupper för samråd, t.ex. för att klargöra och pre- cisera syftet med utvärderingen, följa utvärderingen av delprojekt eller göra samlade bedömningar av resultaten av olika delprojekt. Utredaren har valt att knyta en sådan referensgrupp till utvärderingen.

I referensgruppen har ingått fem forskare och universitetslärare som företräder beteendevetenskapliga, humanistiska, naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga discipliner: professorerna Lars Furuland och Roger Säljö, docenten Jan 0. Jonsson samt universitetslektorerna Michele Micheletti och Rolf Paulsson. Landstingsförbundet har företrätts av utredaren Marta Olsson och Svenska kommunförbundet av sektions- chefen Ants Viirman. Statens kulturråd har representerats av avdelnings- direktören Gudrun Wikström och Inrikesdepartementet (tidigare Civildepartementet) av kanslirådet Kent Ivarsson.

Eftersom folkbildningen är föremål för utvärderingen har den inte va- rit direkt företrädd i referensgruppen. De informella kontakterna har dock varit livliga, främst mellan SUFOS utredare och sekretariat och Folkbildningsrådets företrädare, men även med företrädare för studie— förbund och folkhögskolor.

Utvärderingsprojekt

I direktiven föreskrivs att utvärderingen skall läggas upp på det sätt som föreslagits i Frågor för folkbildningen. Inom ramen för den tid och de ekonomiska förutsättningar som givits uppdraget skall en så heltäckande bild av folkbildningen som möjligt eftersträvas. Utvärderingen skall vi- dare syfta till att belysa kvalitativa aspekter hos folkbildningen. Deltagarperspektivet skall betonas.

Resultaten av utvärderingen skall presenteras i ett sammanfattande do- kument som skall innehålla utredarens samlade analys och bedönming av om folkbildningen motsvarar de syften och villkor som staten har fast- ställt för statsbidragen. Om utredaren finner att utvärderingen ger anled- ning att överväga preciseringar eller förändringar av de nuvarande målen för den verksamhet som bedrivs med statsbidrag bör, enligt direktiven, förslag till detta redovisas.

I principbetänkandet, i remissyttrandena över det samt i direktiven till utredningen formuleras ett antal frågor som bör ställas och besvaras un- der den statliga utvärderingen. En central fråga gäller den långsiktiga be- hållningen av deltagande i folkbildningens verksamheter. En förutsätt- ning för att få en uppfattning om detta är att man vet något om deltagarnas förväntningar på verksamheten. Andra frågor som bör ställas gäller allmänhetens inställning till folkbildningen och deltagandet i annan vuxenutbildning. Syftet är dels att få perspektiv på frågan om deltagarnas förväntningar genom att ta reda på inställningen till folkbildning hos dem som inte har deltagit, dels att få en uppfattning om studieförbundens och folkhögskolomas förutsättningar att rekrytera deltagare främst ur de pri- oriterade grupperna.

Utredningen har valt att försöka besvara dessa frågor med hjälp av dels en stor riksomfattande intervjuundersökning, dels ett antal forsknings- projekt som har genomförts antingen av forskargrupper på högskoleinsti- tutioner eller i ett par fall av enskilda forskare.

Intervjuundersökningen, som har fokuserats på deltagarnas uppfattning om folkbildningsverksamheten och allmänhetens inställning till verk- samheten, har genomförts tillsammans med Statistiska Centralbyrån. Rapporten om undersökningsresultaten, Folkbildning och vuxenstudier, har skrivits av en av ledamöterna i SUFOS referensgrupp, Jan 0. Jonsson och av doktoranden Michael Gähler. Kostnaden för intervjuundersök- ningen och rapporten var sammanlagt drygt en miljon kronor.

Vid valet av högskoleinstitutioner för utredningens projekt har ambi- tionen varit att sprida dessa över landet till fler universitet och högskolor, för att därmed sprida kunskapen om och intresset för folkbildningen inom forskarvärlden. Detta har också lyckats: sex universitets- och högskolein- stitutioner på lika många orter är på olika sätt inblandade i SUFOS pro- jekt.

De flesta projekten avser studieförbundens verksamhet. En anledning till detta är att studiecirklarna berör betydligt fler människor än folkhög- skolomas kurser. En viktigare anledning är emellertid att den statistiska och vetenskapliga kunskapen om cirkelverksamheten och i synnerhet om cirkeldeltagarna är mindre omfattande än motsvarande kunskaper om folkhögskolomas verksamhet.

Folkbildningsverksarnhetens betydelse för samhället är en övergripan- de fråga. Mer konkret kan man ställa frågor om verksamhetens betydelse för en kommun. Vad tror man skulle hända t.ex.om cirkelverksarrrheten inte fanns i kommunen? I ett av utvärderingsprojekten har några olika ty- per av kommuner valts ut för djupstudier, en i glesbygd, en mellanstor kommun och en förort i ett storstadsområde. Rapporten heter Cirkelsamhället och projektet har genomförts av doktoranden Eva

Andersson, fil.dr Ann—Marie Laginder, professor Staffan Larsson och uni— versitetslektor Gunnar Sundgren. Kostnaden för projektet var samman— lagt nästan 1,2 milj.kr.

Andra frågor som bör ställas gäller studieförbundens och folkhögsko- lomas arbete med att förverkliga de mål som formulerats, dels av folk- bildningsorganisationema dels av staten. I ett av projekten, Folkbildning som institution, behandlas dessa frågor specifikt av doktoranden Alvar Svensson, men i alla projekt kommer målfrågoma in i större eller mindre utsträckning eftersom de är centrala för folkbildningen. Folkbildningsrådets roll när det gäller implementeringen av de mål som uppsatts av och för folkbildningen har undersökts av fil. dr Lena Lindgren. Rapporten heter F olkbildningsrådet ”i myndighets ställe ”.

Hur ser innehållet och arbetssättet i studiecirklarna resp. folkhögskole- kursema ut? När det gäller studiecirklarna har utredningen intresserat sig främst för de samhällsinriktade och de estetiska cirklarna. Demokratiaspekten är central i folkbildningsarbetet och den bör vara sär— skilt viktig i de samhällsinriktade studiecirklarna. Doktoranden Petros Gougoulakis, under vetenskaplig ledning av universitetslektorerna Lena Borgström och Robert Höghielm, har undersökt dessa studiecirklar. Rapporten heter ”man lär sig mer än man tror genom att trajfas”.

Den estetiska cirkelverksamheten omfattar en stor del av den totala verksamheten. Ibland har tvivel framförts på möjligheten och ambitionen att genomföra en verksamhet som inte består i enbart färdighetsträning el— ler enbart förfa'rdigande av föremål för eget bruk eller försäljning. Universitetslektor Louise Waldén och fil. dr Yvonne Andersson har ge- nomfört en studie som heter Kunskapssyn och samhällsnytta i hant- verkscirklar och hantverksuto'vande. Fil. lic. Thomas Öhlund har gjort en studie av Rockmusik som folkbildning.

Studiet av folkhögskolorna har samlats till ett större projekt som ge— nomförts av en forskargrupp på pedagogiska institutionen i Umeå. Rapporten som heter Värden i folkhögskolevärlden har skrivits av fil. dr Ragnhild Nitzler, doktoranden Inger Landström, fil. dr Inger M. Andersson och högskoleadjunkt Ulrika Eriksson. Forskarna har djupstu- derat tio folkhögskolor över hela landet, som representerar olika typer av rörelseskolor och landstingsskolor. Deltagarnas uppfattning om verksam— heten är en huvudfråga, liksom deras bakgrund och motiv att följa en folkhögskolekurs, men forskarna har också studerat folkhögskolomas sätt att uppfylla de mål som satts, deras pedagogiska arbete, samt valet av in- nehåll i kurserna. Kostnaden för folkhögskoleprojektet var nästan en mil- jon kr.

Folkbildningsrådets projekt

SUFO har, främst av resursskäl, avstått från att studera vissa företeelser inom folkbildningen, därför att Folkbildningsrådet har tagit initiativ till studier inom dessa områden.

Studieförbunden anordnar vid sidan av studiecirklar även kulturpro- gram (se ovan avsnitt 1.2). Folkbildningsrådet har satt igång ett projekt som heter Bildningskultur — Folklig kultur. Om kulturverksamhet i studi- eförbund och folkhögskola. Inom ramen för detta projekt kommer även kulturprogrammen att studeras. Projektet, som leds av fil.dr Birgitta Ekman vid Mälardalens högskola, beräknas vara slutfört 1998. Kulturprojektets syfte är - att beskriva omfattning och inriktning av den kulturverksamhet som fö- rekommer inom folkhögskola och studieförbund; — att jämföra kulturverksamheten 1990/91, 1991/92 och 1994/95 med den kulturverksamhet som förekom 1980/81,1981/82 och 1984/85; — att i ett regionalt/lokalt perspektiv söka förklara och förstå kulturverk- samhetens betydelse och funktion på organisations- och lokalsamhällsnivå; — att i ett medborgarperspektiv söka förklara och förstå kulturverksamhe— tens betydelse och funktion på individ/deltagarnivå.

Folkbildningsrådet har vidare initierat och finansierat en studie av den pedagogiska processen i studiecirkeln, Lärande i studiecirklar. Projektet, som leds av universitetslektorerna Lena Borgström och Robert Höghielm vid Lärarhögskolan i Stockholm, skall enligt planerna slutrapporteras vå- ren 1997. Studien omfattar tre huvudfrågor: Vad är det för slags kunskap deltagandet i studiecirkel ger? Hur förvärvas kunskaperna? Varför lär man det man lär? En central fråga är hur det "pedagogiska klimatet" for- mas i studiecirkeln. I samband med detta aktualiseras en rad faktorer som har ett avgörande infiytande, t.ex. ramfaktorer, ledaren, gruppdynamik, deltagarförväntningar, deltagarinflytande.

En av de prioriterade målgruppema för folkbildningen är deltagare med funktionshinder. Våren 1994 beslutade Folkbildningsrådet att avsät- ta medel för studier rörande folkbildningens arbete med dessa deltagare. SUFO avstod därför från att genomföra en särskild studie av folkbild- ningsarbetet med funktionshindrade.

Fil. lic. Hans Dahlgren på Göteborgs universitet genomförde på Folkbildningsrådets uppdrag en studie som omfattar samtliga studieför- bundsavdelningari sex kommuner samt 44 folkhögskolor. Enligt rappor- ten3 framgår det tydligt att det är i de större städerna, Lund, Stockholm

3 Folkbildningen och deltagare med funktionshinder, rapport nr 1995:09 och 10, Institutionen för pedagogik, Göteborgs universitet

och Umeå, samt i viss mån Arvika, som möjligheten till "fritt" val av stu- dieförbund är störst. I glesbygden finns inte mycket att välja på, om det överhuvud finns något. Statistiken inom studieförbunden och Folkbildningsrådet visar att det är främst ett par studieförbund som ge- nomför verksamhet för och med deltagare med funktionshinder.

Några av Folkbildningsrådets projekt har slutförts och rapporterna be- skrivs kortfattat i avsnitt II.2. Det ena projektet är omfattande och stude- rar delvis samma företeelser som SUFOS intervjuundersökning och vissa av SUFOs projekt. Rapporten, som har skrivits av fil.dr Lena Lindgren, heter Kan en filthatt stärka demokratin? Om mål och ideal i folkbildning4. Det andra projektet, som har genomförts och rapporterats av fil.dr Per Hartman, är mer begränsat i tid och omfattning. Det syftar till att beskri- va studiearbetet i några folkrörelseanknutna föreningar5.

I. 5 Uppläggningen av SUFOS betänkande

Redovisningen av SUFOS arbete med den statliga utvärderingen av folk— bildningen publiceras i samrnanlagt sex delbetänkanden och ett slutbe- tänkande. Ett delbetänkande, Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995: 141), innehåller resultat från den intervjuundersökning som kortfat- tat beskrivits ovan. De fem övriga delbetänkandena innehåller rapporter från en eller fiera av de forskningsprojekt som också omtalats ovan. Forskarna ansvarar själva för innehållet i dessa delbetänkanden. De heter Cirkelsamhället (SOU 1996:47), Värden i folkhögskolevärlden (SOU 1996:75), Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hant- verksuto'vande (SOU 1996:122), Folkbildningens institutioner (SOU 1996:127) samt Tre rapporter om studiecirklar (SOU 1996:154).

I kap. 11 nedan finns sammanfattningar av forskningsprojekten och rap- porten från intervjundersökningen. Dessa sammanfattningar har skrivits av forskarna och de ansvarar för innehållet på samma sätt som de ansva- rar för sina forskningsrapporter.

De analyser och slutsatser som finns i kap. III bygger i stor utsträck- ning på forskningsrapportema och resultaten i intervjuundersökningen. Även forskningsresultaten från vissa av Folkbildningsrådets utvärde- ringsprojekt ligger till grund för de analyser och slutsatser som redovisas i detta betänkande.

4 Carlsson Bokförlag 1996 5 Hartman P. Studier i förening, Linköpings universitet 1996

Referensgruppen har under hela utredningsarbetet bidragit med syn- punkter som också ligger till grund för slutsatserna. Ansvaret för den analys och de slutsatser som publiceras i detta betänkande ligger dock helt hos utredaren.

II Underlaget för utvärderingen

II. 1 Rapporterna

I detta avsnitt presenteras sammanfattningar av rapporterna från forskningsprojekten och från SUFOS intervjuundersökning. Sarn— manfattningama har skrivits av forskarna som också ansvarar för inne- hållet, på samma sätt som när det gäller rapporterna.

Folkbildning och vuxenstudier. Rekrytering, om- fattning, erfarenheter

av Jan 0. Jonsson och Michael Gähler

Huvuddelen av de analyser som genomförts i delbetänkandet Folkbildning och vuxenstudier (SOU 1995:]41) baseras på en inter- vjuundersökning gjord av SCB på uppdrag av SUFO 96, kallad ”Fritid och fritidsstudier". Intervjupersonema tillfrågades om sitt deltagande i vuxenutbildning generellt och i folkbildning — studiecirklar och folkhög- skolor — speciellt. En stor del av frågorna var av utvärderande karaktär, eftersom ett bärande syfte var att studera hur deltagarna upplevde olika studieforrner. Intervjuerna genomfördes under februari 1995 via telefon med ett slumpvis urval av 3.000 vuxna svenskar, 18—75 år, plus ett regio- nalt tilläggsurval på 1.000 personer. Bortfallet var 20.1 procent vilket medför att i riksurvalet totalt 2.435 personer medverkade. Av dessa be- svarade 185 (7.6%) en reducerad intervjublankett, främst på grund av Språksvårigheter. Vissa analyser är också gjorda på de så kallade Levnadsnivåundersökningarna (LNU) vid Institutet för social forskning.

Delbetänkandet redogör för huvudresultaten av den empiriska studien, som också beskrivs mer ingående i bilagor. Betänkandet sammanfattas

nedan som svar på sju frågor om vuxenutbildning och folkbildning. Utöver detta ingår en diskussionsdel som berör rekryteringsprinciper och -ideologier, kravnivåer samt metodfrågor.

I . Vilken omfattning har vuxenutbildningen?

Vuxenstudier är en betydande fritidsverksamhet för svenskarna. Cirka 75 procent av dem mellan 18—75 år har någon gång gått en studiecirkel och vi beräknar att lite drygt 20 procent, eller cirka 1.2 till 1.3 miljoner indi- vider, var aktiva i sådan utbildning under år 1995. Den övervägande de- len av dem som någon gång gått en studiecirkel deltar bara sporadiskt, men för 10 procent är studiecirkelaktiviteten reguljär och för runt 5 pro- cent tycks den i det närmaste dominera fritiden.

Studiecirklarna är den helt dominerande studieformen antalsmässigt, men flera andra typer av studier är också vanliga. Drygt 25 procent av den vuxna befolkningen har någon gång gått en facklig kurs, 20 procent har deltagit i komvuxutbildning och mer än 10 procent har någon gång stu- derat i brevskola e.d., gått folkhögskolekurser, respektive gått en högsko- leutbildning på fritiden. Om vi också räknar sådan vuxenutbildning som inte alltid är frivillig blir de totala talen mycket större. Detta beror främst på att kurser och internutbildning arrangerade av arbetsgivaren är en be- tydande verksamhet: närmare hälften av de anställda genomgår någon sorts kurs under ett kalenderår och cirka 18 procent går en utbildning längre än sju dagar. Därtill kommer att 15 procent någon gång deltagit i arbetsmarknadsutbildning.

Självklart är det så att det totala antalet utbildningstillfallen är ojämnt fördelat i befolkningen. Många studerar ofta och mycket, andra inte alls. Våra resultat tyder på att ungefär 14 procent aldrig har deltagit i någon form av vuxenutbildning. Andelen som bara deltagit någon enstaka gång är mycket större. Exempelvis har cirka 26 procent aldrig deltagit i någon vuxenutbildning utöver studiecirklar, och inte deltagit i en sådan under de senaste tio åren. Inskränker vi oss till att studera de tre senaste åren är motsvarande andel drygt 35 procent, d.v.s. mer än var tredje svensk mel- lan 18—75 år har inte genomgått någon form av vuxenstudier alls under de tre senaste åren (vi räknar då inte företags- eller branschintem utbildning, däremot ingår arbetsmarknadsutbildning).

2. Vilka är det som är aktiva i vuxenutbildning och folkbildning?

När vi studerar dem som är högaktiva i vuxenutbildning i stort visar det sig att rekryteringen är såväl könsmässigt som socialt sned. Kvinnor deltar

mer än män, tjänstemän mer än arbetare, och högutbildade mer än lågut- bildade. Därutöver är huvudstadsbor mindre aktiva än andra och de som har barn i förskoleåldem likaså. Skillnaderna är rätt stora, exempelvis är oddset att vara högaktiv det tredubbla för personer med postgymnasial ut- bildning jämfört med personer med förgymnasial skolning kortare än nio år (även när vi tar hänsyn till, d.v.s. kontrollerar för, kön, ålder, samhälls- klass, ortstyp, sysselsättrringsstatus och familjetyp). Motsvarande skillnad mellan okvalificerade arbetare och tjänstemän är ungefär två till ett, med- an kvinnor har ungefär 50 procents högre odds än män.

Omfattningen av den sociala och utbildningsmässiga snedrekrytering- en är dock svår att bestämma eftersom vi inte vet i vilken utsträckning vuxenstudierna lett till att deltagarna förändrat sin sociala position och höjt sin allmänna utbildningsnivå. De som gjort detta korrrrner att klassi- ficeras i sin nya position och därmed förväxlar vi en beskrivning över vil- ka grupper som rekryteras till en vuxenutbildning med en bild över vilka grupper som faktiskt har erfarit sådan. Detta problem kan man bara kom- ma tillrätta med genom fördjupade studier med en longitudinell ansats.

När vi specialstuderar rekryteringen till studieförbundens cirklar finner vi att den är märkbart jämnare än till vuxenutbildning i stort. Detta beror troligen på att förkunskapskraven knappast utesluter någon samt på att kostnaderna är försumbara, till stor del därför att utbildningen är koncen— trerad till kvällstid och därmed går att kombinera med yrkesarbete. De som är högaktiva kommer visserligen oftare från tjänstemannaklassema, men deras försteg är mindre än för vuxenutbildning generellt och det finns i stort sett ingen skillnad mellan hög- och lågutbildade. Däremot är kvinnodominansen högre i studiecirklar — kvinnors benägenhet att vara högaktiva är hela 80 procent högre än mäns och Stockholm är något mer underrepresenterat.

För studiecirklar varierar dock rekryteringen med ämnesområde. När vi gör en enkel uppdelning mellan cirklar som förmedlar "allmän med— borgerlig bildning" (främst samhällsinriktade ämnen) och dem som byg— ger på "estetisk-kulturell verksamhet", visar det sig att rekryteringen till det förra ämnesområdet är socialt skevare — framför allt tjänstemän och jordbrukare överväger. De estetisk-kulturella cirklarna domineras rätt kraftigt av kvinnor samt av personer med medelhög utbildning. Arbetare är den enda samhällsklass som oftare deltar i estetisk-kulturell än i all- män—medborgerlig Studieverksamhet (som vi definierat dessa). Under an- tagandet att det är de senare cirklarna som mer direkt stärker individers politiska resurser, kan studiecirkelverksamheten bidra till att öka klassklyftorna i den bemärkelsen (denna farhåga skall dock inte överdri- vas, jfr. diskussionen i avsnitt III.2 i delbetänkandet).

3. Vilken syn har människor i allmänhet på vuxenutbildning och folkbild- ning?

Värdet av vuxenutbildning framstår som högt i medborgarnas ögon. Närmare hälften av vuxna mellan 18 och 75 år instämmer i påståenden om att sådan utbildning skulle kunna vara till nytta i jobbet samt bidra till ökade kunskaper om miljö och samhälle. Däremot är det rätt få som me- nar att vuxenstudier skulle leda till ett ökat engagemang i politiska frågor, eller till en rikare fritid. Det hindrar givetvis inte att vuxenstudier kan ha sådana konsekvenser.

Den instrumentella synen på vuxenutbildning i stort tycks inte gälla studiecirklar i samma utsträckning: närmare 60 procent menar att man i dessa cirklar mest studerar ämnen som man har nytta av på fritiden. I öv- rigt är det intressant att notera att många (över 40 procent) instämmer i påståendet att deltagarna bestämmer mer än cirkelledarna hur man skall arbeta, men att andelen är högre bland icke-deltagama. Här kan man an— ta att schablonbilden av studiecirkeln som en deltagarstyrd verksamhet måhända har en fast grund i verkligheten, men att erfarenheterna från att deltaga ändå justerar denna bild något studierna påminner mer än vän- tat om "vanlig" undervisning.

En ofta omfattad åsikt är att cirkelledarna har bristande kunskaper i ämnet. Men absoluta nivån (45 procent) utgör knappast något starkt be- lägg för någon utbredd inkompetens. Dels arrangeras många cirklar av grupper där alla deltagare "står på samma nivå" (vilket är i linje med stu- diecirkeltraditionen att man inte skall lära sig av en utomstående auktori- tet), dels hävdar 90 procent faktiskt att cirkelledarens kunskaper i den se- naste cirkeln de genomgick var tillräckliga. Det är möjligen något oroväckande att åsikten om cirkelledamas bristande kunskaper delas av fiera i gruppen deltagare, jämfört med icke-deltagare.

När det gäller folkhögskolorna betonar särskilt de som deltagit i såda- na studier att skolan lägger större vikt vid personlighetsutveckling än vid faktakunskaper. Den allmänna uppfattningen är annars att folkhögskolee— levema är sådana som till stor del har misslyckats i den vanliga skolan, att lärarna är mer engagerade men möjligen mindre objektiva — samt att skolorna har en ganska tydlig politisk eller religiös inriktning. Allmänhetens bild är inte "förvrängd" på så sätt att den förstorar folk- högskolomas särart, tvärtom är det de som studerat vid dessa skolor som främst lyfter fram skillnaderna gentemot den vanliga skolan.

4. Deltagare i folkbildning vilka är deras erfarenheter av sina studier?

De som bedrivit folkhögskolestudier är mycket positiva till såväl studie-

formen som arbetsformer och lärare. Vissa bedömare skulle möjligen bli bekymrade över att endast hälften av alla som deltagit i längre folkhög- skolekurser anger att de fick vara med och bestämma utbildningens upp- läggning. Även när det gäller studiecirklarna förefaller folkbildningside- alet om deltagarstyming att inte riktigt överensstämma med verkligheten. Vi bör betona att Fritidsstudieundersökningen inte räcker till för några säkra slutsatser om graden av deltagarstyming, men våra resultat stöds av en undersökning av Lindgren (1995).

Cirka 12 procent av dem som deltagit i studiecirklar uttrycker tvivel över utbildningsinslaget i undervisningen (de anser att man ”mest pratar" och inte "bedriver planmässiga studier"). Därutöver menar så många som var fjärde deltagare att cirkelledarna kunde ställt högre krav på deltagar— na, medan nästan inga menar att studietakten eller kraven var för högt ställda. Sammantaget ger resultaten visst fog för att hävda att många stu- diecirklar ligger på en alltför låg nivå och att det kunskapsmässiga utby- tet för många deltagare varit för litet. När vi betänker studiecirkelverk- samhetens enorma omfattning är det inte så konstigt att vi får detta resultat — i många cirklar är det sannolikt en mycket stor variation i för- kunskap bland deltagarna. Avvägningen mellan kravnivå och rekryte- ringsstrategier diskuteras i delbetänkandet.

5. Vilka är det som inte deltar i vuxenutbildning?

De som aldrig deltagit i någon form av vuxenstudier (cirka 14 procent i vårt urval) finner vi delvis i de grupper som i analysen över högaktiva framstod som underrepresenterade. Således är de med arbetaryrken, lägre utbildning, samt boende i Storstockholm oftare icke-aktiva än andra. En viktig skillnad är dock att olikheterna mellan samhällsklasser, utbild- ningskategorier och ortstyper är större när det gäller icke-aktivitet än när det gäller hög aktivitet. Det tyder på att barriären att pröva på vuxenstu- dier är mer beroende av bakgrundsförhållanden än intensiteten i Studiein— tresset bland dem som väl brutit denna barriär.

Det finns även andra skillnader mellan analyserna av högaktiva re- spektive icke-aktiva. Kvinnor är ofta högaktiva men är i samma grad som män icke-aktiva. Bland de äldre, liksom bland ensamstående, Enner vi både en benägenhet att delta ofta och att inte delta alls. Detta kan bero på att dessa grupper är polariserade med avseende på hälsotillstånd och so— cialt utanförstående.

Det framstår som särskilt viktigt att studera vuxenutbildningens sprid- ning bland befolkningsgrupper som är utsatta av olika skäl. Vi har därför specialstuderat handikappade, invandrare, ensamstående mödrar, unga

lågutbildade samt arbetslösa. Generellt sett tyder resultaten på att vuxen- utbildningen verkligen når dessa grupper — handikappade är till och med något oftare högaktiva än andra. Det finns dock en kvardröjande farhåga när det gäller personer födda i utomnordiska länder. De uppvisar överlag en låg studieaktivitet, med en hög andel icke-aktiva. Våra analyser kan dock inte ta hänsyn till att de genom att ha varit bosatta kortare tid i lan- det än jämnåriga födda i Sverige också har haft mindre möjligheter att skaffa sig erfarenheter av vuxenstudier.

Unga lågutbildade utmärks också av en låg studieaktivitet, men våra slutsatser där är att det inte frnns anledning att befara något mer perma- nent utanförstående. Sammantaget anser vi att våra resultat (tillsammans med andra uppgifter) ändå starkt talar för att såväl utomnordiska invan- drares som ungdomars studieaktivitet i cirklar och annan vuxenutbildning borde utredas ytterligare. Detsamma gäller de arbetslösas deltagande, främst i perspektiv av den långvarigt höga nivån på arbetslösheten.

6. Vilket samband jinns det mellan aktivitet i vuxenstudier och andra om- råden inom samhällslivet?

När vi ser deltagandet i studiecirklar/kurser som ett fritidsintresse och frå- gar oss om det är "besläktat" med andra dylika intressen, finner vi ett klart mönster. Det finns en "kulturell dimension" som innefattar vuxen— studier, bokläsning, besök på muséer/teatrar/konserter /utställningar, samt körsång/trakterande av musikinstrument. De som är aktiva rnom det ena området tenderar att också vara det inom de andra. Även när vi elimine— rar samvariationen med samhällsklass, utbildning, ortstyp, m.fl. bak- grundsfaktorer framträder detta mönster. Vuxenstudier tangerar därmed det som ibland kallas "finkultur", men våra analyser visar också att det in- te är den mest privilegierade samhällsklassen eller de med den högsta ut— bildningen som oftast deltar, utan de som ligger "nivån under".

Men vuxenstudieaktivitet har också ett positivt samband med andra fri— tidsaktiviteter än kulturella, även om dessa samband är svagare och i vis- sa fall inte statistiskt Säkerställda. Detta talar för att det finns en allmän aktivitetsdimension. Vi kan därmed avfärda hypoteser om att det finns ge- nerellt verkande kompenserande mekanismer som gör att individer ten- derar att antingen göra det ena eller det andra på sin fritid. Att det finns ett genomsnittligt positivt samband mellan olika aktiviteter utesluter dock inte att engagemang i andra fritidsaktiviteter för många ändå kan vara ett alternativ till vuxenstudier.

På motsvarande sätt som för fritidsaktiviteter, fastän inte lika påtagligt, finns det ett generellt positivt samband mellan deltagande i organisa-

tionslivet och i vuxenstudier. Det är främst medlemmar och aktiva i poli- tiska föreningar, pensionärsorganisationer och ”andra föreningar" (t.ex. hobbyföreningar), samt i viss mån fackmedlemmar som ofta deltar i vux- enstudier. En av anledningarna till resultatet kan vara att aktiviteterna in- om dessa organisationer ofta bedrivs i form av studiecirklar.

Aktivitet i vuxenutbildning har också ett positivt samband med politis- ka resurser och samhällsinriktad aktivitet. De som har talat inför ett mö- te, de som upplever sig kunna överklaga ett myndighetsbeslut, samt de som röstade i senaste riksdags- och kyrkofullmäktigevalet är i genomsnitt mer aktiva i vuxenstudier än andra. Detta gäller också när vi jämför indi— vider med samma utbildning, samhällsklass, ålder, kön m.m. Vi har tyvärr inga möjligheter att avgöra om dessa former av deltagande i samhällslivet befordras av vuxenstudier, eller om det snarare är så att personer som är allmänt intresserade av samhällsfrågor också attraheras av kurser och stu- diecirklar. Våra analyser ger dock anledning att formulera hypotesen att vuxenutbildning faktiskt leder till ökade politiska resurser.

7. Vilka är skälen för att inte delta i vuxenutbildning?

Vilka skäl kan det då finnas för att inte delta i vuxenutbildning? När vi frågar dem som varken deltagit eller hyser planer att delta, tycker vi oss kunna se en klar dominans av intresserelaterade skäl (även om forrnule- ringarna ibland är annorlunda). Det är inte ovanligt att också nämna tids- skäl, men när vi söker mäta tidsbrist på ett mer objektivt sätt — via frågor om arbetstid, hushållsarbete och skiftarbete — finner vi inget stöd för det- ta. Inte heller deltar ensamstående med (ett givet antal) barn mindre än sammanboende par. Däremot är kvinnor som har barn i förskoleåldem mindre studieaktiva, speciellt är de mindre ofta högaktiva. Vår slutsats är att tidsskäl generellt sett inte uppträder som en restriktion, snarare är det så att vissa prioriterar andra fritidssysselsättningar än studier.

Det är troligen inte heller en principiellt negativ inställning till vuxen- studier som avhåller människor från att delta — även de icke-aktiva in- stämmer relativt ofta i påståenden om att vuxenutbildning skulle ha posi- tiva effekter för dem. Det är också osannolikt att ett begränsat utbud kan förklara icke—deltagande, eftersom närmare 80 procent av dem som inte deltar menar att man kan studera vilket ämne som helst i studiecirkel- form.

Arbetslöshet och handikapp tycks inte heller kunna förklara icke—del- tagande i vuxenutbildning. Inte heller finner vi några belägg för att fysiskt eller psykiskt ansträngande arbeten skulle påverka benägenheten att del- tai studiecirklar/kurser på fritiden och vi hittar bara få och osystematiska tecken på att det intellektuella innehållet i arbetet skulle ha några sådana

effekter. Slutligen har vi sökt testa huruvida ekonomiska faktorer spelar in, men vi finner i stort sett inget stöd för antagandet att de icke-aktiva skulle dra sig för att studera av sådana skäl. Här änns dock undantag som kan vara värda att notera, exempelvis tycks ekonomiska resurser inverka på studiedeltagandet hos personer med arbetaryrken.

Våra resultat innebär inte att det inte änns människor som står inför på— tagliga studiehinder i form av exempelvis sjukdom, handikapp, tidsbrist eller små ekonomiska resurser. Resultaten talar dock mot att dessa feno- men utgör generella förklaringar — det är så att säga i stort sett lika många med dessa problem som utan, som inte studerar. Slutsatsen är därför inte att varenda människa som har intresse av vuxenutbildning också kan del- ta, utan att det inte änns några enkelt identiäerbara studiehinder.

Istället för studiehinder, som kan antas bero på kostnader, tidsrestrik- tioner och begränsad sannolikhet att lyckas i studierna, är det troligen skillnader i de förväntade belöningarna som förklarar varför vissa deltar och andra står utanför vuxenutbildningen. Dessa belöningar innehåller två skilda dimensioner, egenvärdet av utbildningen och externa belöning- ar. Den snedrekrytering som vi änner även till studiecirklarna t.ex. de samhällsimiktade kan troligen till en del förklaras av att nyttan av sådan utbildning i arbetet i genomsnitt är högre för tjänstemän. Det är framför allt tjänstemän på mellannivå samt lägre tjänstemän som ofta deltar i fri- tidsstudier, kontrollerat för en lång rad andra faktorer, däribland ålder, ut- bildningsnivå, arbetsvillkor och ekonomiska resurser. Till en stor del tor— de dock skillnaderna i deltagande spegla olika intressen; men om utbudet av kurser t.ex. är orienterat mot kvinnor och/eller medelklassen kan ändå studieförbunden påverka rekryteringen.

Det är svårt att på basis av analyserna av studiehinder rekommendera några utbildningspolitiska åtgärder för att bredda rekryteringen till vux- enutbildningen. Det har legat något utanför vårt syfte att specialstudera alla längre former av vuxenutbildning (t.ex. längre komvuxutbildningar), men det är sannolikt att snedrekryteringen för sådana utbildningar skulle kunna åtgärdas genom att sänka kostnaderna. När det gäller de mest ut— bredda vuxenstudieformema, framför allt studieförbundens cirkelverk— samhet, änns det knappast någon generell åtgärd som skulle nå dem som står utanför. Detta gör det troligt att uppsökande verksamhet och riktade aktioner är en mer rimlig metod, även om den kan vara både komplice— rad, dyr och tidskrävande (jfr försöken med FÖVUX, beskrivna i Boethius 1972).

Studieförbundens roll i vuxenutbildningen - re- flektioner i anslutning till en analys av ULF-data

av Kjell Rubenson

Med hjälp av SCB:s Undersökning av levnadsförhållanden (ULF) analy- serades hur rekryteringen till studieförbundens cirkelverksamhet och an— nan vuxenutbildning gestaltat sig sedan mitten av 1970-talet. Jämförelser mellan ULF-data och andra källor har visat på en viss underrapportering i ULF för studiecirklar. Frågans utformning i ULF är av sådan karaktär att det är högst troligt att personer som deltagit i t.ex. ett studieförbunds körsångsaktivitet eller en föreningskurs inte uppfattat att hon/han i själva verket varit registrerad som cirkeldeltagare. Det änns anledning att anta att underrapporteringen sett likadan ut vid de olika mättillfällena och att det därför är möjligt att göra jämförelse över tid. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma att deltagarsiffroma i denna studie därför inte är di- rekt jämförbara med dem som redovisas av Jonsson och Gähler i Folkbildning och vuxenstudier. Rekrytering, omfattning och erfarenheter.

Befolkningens alltmer stigande utbildningsnivå och betoningen av hu— mankapitalet diskuterades i relation till rekryteringen till studiecirklar och andra former av vuxenutbildning. Kopplingen mellan deltagande i studi- ecirkelverksamhet och engagemang i folkrörelser, föreningar och politi- ken berördes kortfattat. Ett försök gjordes också att beakta rekryteringen utifrån ett longitudinellt perspektiv.

Som en bakgrund till de empiriska analyserna diskuterades kortfattat hur synen på folkbildningens särart och målsättning utvecklats varvid konstaterades att:

— betoningen av rörelseanknytning har förstärkts — trots ökad betoning av rörelseanknytning har folkbildningen också i ökad utsträckning utnyttjats för att nå allmänna politiska mål och påver- kas härmed naturligtvis av intressen utanför folkrörelsema — situationen inom det allmänna skolväsendet har starkt påverkat stats- makternas syn på folkbildningens uppgift

— folkbildningens fördelningspolitiska ambition betonas i policydoku- ment trots nedtoning av vissa av instrumenten för att förverkliga dessa mål

kopplingen till arbetslivets utveckling har setts som central i den för- delningspolitiska ambitionen.

I syfte att teckna en bakgrund till deltagandets utveckling granskades också utvecklingen av generella anslag till folkbildning och vuxenutbild- ning. Under den fördelningspolitiska perioden var folkbildningen liksom annan vuxenutbildning, jämfört med andra utbildningsformer, mycket gynnad. Under 1980-talet steg anslagen till studieförbunden mindre än vuxenutbildningsanslaget i sin helhet och istället var det den kommunala vuxenutbildningen som expanderade snabbast. Om 1970—talet var vuxen- utbildningens och studieförbundens årtionde har ökningen under de se- naste tio åren främst skett inom skolväsendet och den högre utbildningen. Studieförbundens möjlighet att rekrytera utsatta grupper har, förutom in- skränkningar i generella anslag, också försvårats av nedskärningar av de korta studiestöden under 1990-talet. 1995/96 var statsbidragen till dessa stöd 40 procent lägre än vid dess införande 1976/77. Rekryteringen till studiecirklar under 1990—talet bör sålunda ses i ljuset av att studieförbun- den förlorade sin prioriterade ställning. Följden härav är att möjligheter— na att förverkliga de fördelningspolitiska målen försvagats.

Samhörighet med folkbildningsrörelsen

Nästan hälften av den vuxna befolkningen sade sig 1991 inte känna nå— gon gemenskap alls med folkbildningsrörelsen medan ungefär en femte— del upplevde mycket stark samhörighet. Vid en jämförelse mellan de oli- ka rörelserna hamnar folkbildningsrörelsen i mitten. Svenska folket kände samhörighet med i första hand idrottsrörelsen, miljörörelsen och internationella hjälprörelsen och i viss mån också fackföreningsrörelsen och fredsrörelsen. Däremot var man förhållandevis ljummare till frikyr— ko-, nykterhets- och kvinnorörelsen. Med undantag för idrotts- och fack- föreningsrörelsen kände kvinnorna större gemenskap med de olika rörel- serna. Med tanke på folkbildningens framtid är det oroande att samhörighetskänslan förefaller sämre utvecklad bland yngre än äldre per- soner.

Folkbildningens roll i vuxenutbildningen

Trots den differentiering som skedde av vuxenutbildningen i och med 1967 års reform kom studieförbunden att förbli en dominerande kursar- rangör. Den explosionsartäde utvecklingen av personalutbildningen sedan mitten av 1980-talet orsakade emellertid en dramatisk förändring av vux- enutbildningens struktur. Utvecklingen mot den s.k. informationsekono- min med ökade krav på arbetskraftens kompetens återspeglas i för-

ändringarna i vuxenutbildningens struktur med en alltmer dominerande roll för personalutbildningen. Detta har inneburit att en allt större del av vuxenutbildningen ligger utanför statens direkta inflytande och styrs av andra mål, i detta fall produktions- och lönsamhetskriterier. Vidare har ut- vecklingen av uppdragsutbildning och utnyttjande av folkbildning och allmän vuxenutbildning i arbetsmarknadspolitiska syften inneburit att den av samhället tillhandahållna vuxenutbildningen knutits närmare arbetsli- vet. Nedgången i cirkelverksamheten, liksom motiven för att söka sig dit, kan ses som en utveckling från en kollektivistisk kunskapsinhämtning i riktning mot mer individuella former och från självbildning till utbildning och yrkesutbildning.

Förändringar i deltagarstruktur 1975-1993

— Under perioden har det skett en dramatisk förändring i riktning mot ett allt högre relativt deltagande bland personer 60 år och äldre i studiecir- klar. Helt i enlighet med vad som genomgående rapporterats i litteraturen är deltagandet högst bland de högskoleutbildade och lägst bland dem med endast en förgymnasial utbildning. Det är emellertid intressant att notera att skillnaden med avseende på utbildningsnivå är betydligt mindre för studieförbundens verksamhet än för kompetensgivande utbildningar, kur- ser anordnade av arbetsgivaren eller vuxenutbildning totalt. — Anslutningen till studiecirklar har genomgående dominerats av lantbru- kare vars benägenhet att delta 1993 vari det närmaste fyra gånger så hög som icke facklärdas. Efterhand har skillnaden mellan tjänstemän och ar- betare avtagit och 1993 förelåg inga signifikanta skillnader mellan dessa grupper. — Benägenheten för kvinnor att söka sig till studiecirklar har varit ca två gånger högre än männens. I samband med sjunkande anslag under 1990- talet och vikande deltagande i cirkelverksamheten drabbades kvinnorna värst. Det har sålunda skett en viss utjämning vilken har kommit till stånd inte genom att männen ökat sitt deltagande utan på grund av att kvinnor- nas minskning varit betydligt kraftigare. Kvinnorna överväger också nå- got i kompetensgivande utbildning även om de absoluta skillnaderna va- rit relativt små. Utvecklingen inom kurser anordnade av arbetsgivaren har från ett genusperspektiv varit positiv. 1975 var förhållandet mellan könen i stort sätt det omvända till deltagande i studiecirklar d.v.s. två gånger hö- gre bland männen. Efter en successiv utjämning förelåg det 1993 inte längre någon statistiskt säkerställd skillnad mellan könen. Det förelåg inga Säkerställda skillnader i studiecirkeldeltagande med

avseende på etnisk bakgrund 1975, 1979 och 1986. Vid senaste mätning- en, 1993, ökade skillnaden och utländska medborgare från icke nordiska länder uppvisade ett signiäkant lägre deltagande än svenskfödda.

Deltagande i förhållande till politisk, facklig och förening- saktivitet

Det förelåg ett tydligt samband mellan politisk aktivitetsgrad och delta- gande i studieförbundens cirklar. Ju mer aktiv ju större sannolikhet för att delta i en cirkel. De som var medlemmar och deltog aktivt i ett politiskt parti hade, i jämförelse med icke medlemmar, ungefär tre och en halv gång så stor benägenhet att delta i en cirkel. Däremot änns inte samma tydliga relation mellan politisk aktivitetsgrad och deltagande vad gäller andra former av vuxenutbildning.

— Det fanns en klar relation mellan facklig aktivitetsgrad och deltagande i kurser anordnade av arbetsgivaren. Ju högre aktivitetsgrad ju större benägenhet att delta i en kurs anordnad av arbetsgivaren. Däremot var det enbart de mest fackligt aktiva som, jämfört med icke medlemmar, uppvi- sade ett något högre deltagande i cirkelverksamheten. Personer, som var medlemmar i föreningar var mer benägna att söka sig till någon studiecirkel. Detta gäller särskilt de med styrelseuppdrag. Samma relation gäller för kurser anordnade av arbetsgivaren, även om olikheterna var något mindre. Det tycks sålunda som om personer som är allmänt aktiva också i högre grad söker sig till vuxenutbildning. Samma mönster framkom beträffande relationen mellan fritidsaktiviteter och cir- keldeltagande. Personer som ofta deltar i körsång, slöjdar eller syr samt läser böcker och tidskrifter hade ungefär dubbelt så hög benägenhet att söka sig till en studiecirkel jämfört med dem som aldrig ägnar sig åt des- sa och liknande aktiviteter.

Jämlikhet i ett återkommande utbildningsperspektiv

I ett försök att beakta rekryteringen utifrån ett återkommande utbild- ningsperspektiv utnyttjades en panel bestående av drygt 4000 individer som först intervjuades i anslutning till ULF—79 och sedan åter i ULF- 86/87. Härigenom kunde vi följa personers deltagande under perioden 1979—86/87.

En mindre grupp, 16 procent, hade deltagit vid samtliga tillfällen med- an 35 procent aldrig deltagit. Resultaten visar med all tydlighet att delta- gande föder senare deltagande. Vidare framgår att även när tidigare del—

tagande beaktas slår ålder, utbildningsbakgrund och klass igenom vid se- nare valtillfällen varigenom tidigare ojämlikheter ytterligare förstärks.

I samband med satsningen på studieförbundens cirkelverksamhet un— der l970-talets fördelningspolitiska reformperiod hävdades emellanåt att om personer rekryteras till studiecirklar ökar deras benägenhet att senare söka sig till längre kompetensinriktade utbildningar. Beräkningarna visar att personer, vars enda vuxenutbildningsaktivitet 1979 var att gå i en stu- diecirkel, återkom till kompetensgivande utbildning i högre grad än per- soner som överhuvudtaget inte vuxenstuderade. Vidare framgår att denna skillnad kvarstår när vi kontrollerar för ålder. Enligt den fördelningspoli- tiska ambitionen skall de utbildningsmässigt svagaste genom att delta i vuxenutbildning kunna överbrygga klyftorna. För att detta skall ske bör sambandet mellan deltagande i studiecirkel och senare längre studier om- fatta de utbildningsmässigt svagaste grupperna. Detta tycks emellertid in- te vara fallet. Bland dem med kortare gymnasial utbildning och universi- tetsutbildning uppvisade de som 1979 följt en studiecirkel högre senare deltagande i kompetensgivande studier medan så inte var fallet bland dem med en förgymnasial utbildning.

Leder uttalat intresse till deltagande?

I rekryteringsstudier ingår vanligen någon fråga om eventuellt intresse för att senare ägna sig åt vuxenstudier. Resultaten bekräftar svårigheten att förutsäga hur människor kommer att bete sig. Inte oväntat var det vanli- gare att intresserade än ointresserade kom att delta. Däremot är det an- märkningsvärt att nästan hälften, som 1979 uppgav att det inte fanns nå- gon kurs eller utbildning de skulle vilja delta i, faktiskt kom att ägna sig åt någon form av studier. Vidare kan noteras att närmare en av tre som sagt sig vilja delta aldrig kom att studera. Resultaten visar att tidigare er- farenheter från vuxenutbildning är en betydligt bättre prediktor av senare deltagande än uttalat intresse för vuxenstudier.

Slutsatser och diskussion

Utifrån ett övergripande perspektiv kan noteras att skillnaderna med av- seende på tidigare utbildning, den faktor som generellt bäst förklarar del- tagande, var något mindre 1993 jämfört med 1975. Detta beror främst på den utjämning som skett i anslutning till expansionen av kurser anordna- de av arbetsgivaren. För studieförbunden gäller att situationen i stort för- blivit oförändrad. Däremot är det viktigt att beakta att andelen av befolk-

ningen som, enligt ULF-data, nås av studieförbundens cirkelverksamhet minskat med 50 procent. Detta innebär att även om den relativa andelen korttidsutbildade som kommer till cirklar förblivit oförändrad är deti ab— soluta tal betydligt färre som kommer i åtnjutande av studiecirklar. Samtidigt är det ett allt större antal korttidsutbildade som berörs av kurser anordnade av arbetsgivaren. Detta är naturligtvis positivt men utveck- lingen rymmer fiera problem och det är viktigt att närmare beakta vilken roll dessa två utbildningsforrner har och kan ha. Medan den ena, studie- cirkel, utgår från principen fritt och frivilligt, styrs den andra, personalut- bildning, av företagets behov och intressen. En viktig skillnad är att vari- ationerna inom personalutbildningen är stora och positionen på arbetsplatsen styr vem som får delta, under vilka former detta sker och vilken typ av utbildning som kan komma ifråga. Ju högre position desto större möjlighet att vidga vyerna och höja kompetensen.

I bakgrundsanalysen framkom en tydlig koppling mellan folkbildning- en och skolan. Utbildningsväsendets utveckling och befolkningens snabbt stigande utbildningsnivå föranleder en närmare granskning av denna fråga. För folkbildningens pionjärer stod det klart att rörelsens folkbildning tvingas utgöra ett komplement till skolan och ta på sig upp- giften att meddela elementära kunskaper och hålla dessa vid liv. År 1930 hade nio av tio av Sveriges befolkning i åldrarna 16—59 år en högsta ut- bildning motsvarande folkskola/grundskola. Det är därför föga för- vånande att man på 1930-talet inom arbetarrörelsen ansåg att ett av folkbildningens mål var att komplettera skolan då det allmänna utbild- ningsväsendet inte vari stånd att ta sig an dessa. Fortfarande under 1970- talet, då andelen med folkskola/grundskola sjunkit till 60 procent, fanns den komplementerande funktionen klart uttalad. 1994 hade andelen med folkskola/grundskola i de aktuella åldrarna sjunkit till 25 procent och är under snabbt avtagande. I detta läge föreligger inte längre ett behov att vara ett komplement till det formella utbildningsväsendet, i alla fall inte med grundskolenivå som riktmärke. På 1930-talet argumenterade Oscar Olsson för införandet av en gemensam enhetsskola vilken skulle utgöra en stabil grund för ett fritt och frivilligt folkbildningsarbete. Siffrorna över befolkningens utbildningsstruktur skulle kunna ses som ett uttryck för att vi idag skulle ha den grund som Olsson talade om. Problemet är bara att ribban nu flyttats upp och kvaliäkationsgränsen satts till lägst två års gymnasial utbildning. I enlighet med det kompletteringsperspektiv som kunnat spåras från seklets början och fram till 1970-talet skulle man kunna argumentera att behovet fortsatt kvarstår men att ambitionen höjts. Det förslag som nu lagts för att åstadkomma kunskapslyftet bygger helt på ett utnyttjande av det formella utbildningsväsendet och har valt att in- te se folkbildningen som ett komplement till skolan. Om vi istället för

formell kunskap utgår från reell kunskap och tillåter att cirkelns längd får variera beroende på kunskapskravet skulle det av flera skäl vara rimligt att se en roll också för folkbildningen även när ribban höjts. Utifrån re- sultaten i panelanalysen änns det däremot inget stöd för tesen att studie- cirkeln kan ses som en inkörsport för senare längre kompetensgivande studier. Deras bidrag till kunskapslyftet bör därför bedömas utifrån till- skottet i reell kompetens.

Cirkelsamhället Studiecirklars betydelser för individ och lokal- samhälle

av Eva Andersson, Ann-Marie Lagindei; Staffan Larsson och Gunnar Sundgren

I ett internationellt perspektiv är nordisk folkbildning ett intressant feno- men. Inte minst gäller det studiecirkeln, som i Sverige har en nära hun- draårig historia och som varje år engagerar en stor del av befolkningen i fritidsstudier. Drygt 20 procent av alla vuxna i Sverige deltar i minst en studiecirkel under ett år. Det är imponerande siffror, men vilka är verk- samhetens kvaliteter? Vi har vant oss vid att se folkbildningen som en del av de svenska folkrörelsernas ansträngningar att förändra samhället och förverkliga demokratin men vilken innebörd har den idag? Vad betyder studiecirklar för deltagare och lokalsamhälle? I studien Cirkelsamhället fokuserades studiecirklarnas kvaliteter. Två huvudfrågor ställdes:

1. Vilka betydelser tilldelas studieverksamheten av deltagarna?

2. Vilken roll har studieverksamheten i lokalt samhällsliv?

Undersökningen

Tre lokalsamhällen undersöktes — glesbygden Norberg, staden Nyköping och slutligen Gunnared, en modern förort utanför Göteborg. Dessa tre samhällen och deras samspel med cirkelverksamheten karakteriserades. Beskrivningarna baserades på observationer, inforrnantintervjuer samt lit- teratur- och dokumentstudier. På varje ort intervjuades därefter tjugotalet cirkeldeltagare. Deltagarna äck en rad frågor om den egna bakgrunden,

hur det kom sig att de anmälde sig till cirkeln, hur de upplevde sitt delta- gande i den och vad den betydde för dem, vilken annan cirkelerfarenhet de hade och hur de såg på cirklamas betydelse för det samhälle de lever i.

Så beskriver till exempel 30-åriga Jennifer motiven för sitt deltagande i en livsåskådningscirkel. Den hjälper henne att få perspektiv på de stora livsfrågorna. Samtidigt betonar hon vikten av att cirkeln ger struktur åt hennes liv och att "man inte (behöver) vissa böcker eller vissa läxor till nästa gång, utan det är mera så där att du kommer om du vill och deltar fritt och det är ganska skönt, det änns inte sådana direkta krav och ra- mar." Man blir också umodigare, man står för den man är" när man deltar i en studiecirkel. Inte minst viktig är "den sociala gemenskapen".

Forskningsmetodiskt är studien Cirkelsamhället kvalitativ. Ansatsen har varit bred och styrd av empirin snarare än av förutbestämda teorier el- ler officiella målformuleringar. Ett successivt urval av informanter, cirklar och deltagare har gjorts för att så långt möjligt spegla samhällenas och cirkelverksamhetens helhet. Representativitet i statistisk mening har inte eftersträvats. Uppgiften har varit att via de tre fallstudiema skapa en dju- pare förståelse för cirklamas betydelser, deras innebörder och funktioner för individ och lokalsamhälle. Huvuddelen av det empiriska materialet består av 63 deltagarintervjuer som sammanfattats och tolkats i ljuset av data om de tre lokalsarrrhällena.

Strävan har varit att tydliggöra deltagarnas upplevelser av cirkeldelta— gandet i förhållande till deras livssituation. Lokalsamhällena har givits en kort historik och karakteristik varefter cirklamas tänkbara bidrag till des— sa analyserats. Så beänner sig till exempel Norberg i en brytningstid. Från att ha varit en central industriort är den på väg att bli servicesamhäl- le och kulturbygd. Gunnared är däremot en modern arbetarstadsdel från miljonprogrammets tid med en stor andel invandrare bland befolkningen och Nyköping är en tjänstemannastad med en levande historia. Gemensamt för de olika samhällena är att studiecirklarna bidrar till att forma och befästa orternas särdrag.

Till sist har helheten diskuterats, med hjälp av socialpsykologisk, kul— tursociologisk och kulturantropologisk teori, men också i en kritisk sam- hällsvetenskaplig tradition och belysts genom att anknyta till aktuell de- mokratidebatt. Undersökningen lämnar ett bidrag till förståelsen av studiecirkeln som nutida samhällsfenomen, bereder mark för fortsatt forskning kring och utveckling av cirkelverksamheten.

Vad betyder studiecirklarna för deltagarna?

I boken porträtteras inledningsvis sex deltagare:

Soäa, en bamsköterska som deltar i en studiecirkel inom travsporten, Jennifer, en skolanställd kvinna som bedriver bibelstudier, — Mia, en undersköterska som deltar i en facklig kampanjcirkel, Juhani, en finländsk arbetslös snickare som bygger instrument, — Rolf, en arkitekt som läser tyska och — Britt, en kvinna som nyligen pensionerats och som deltar i en land- skapscirkel och dessutom studerar engelska.

De porträtterade deltagarnas åldrar varierar från 20 till nära 70 år och cirklarna de deltar i organiseras av fem olika studieförbund. Cirkeldeltagandet har en rad olika, delvis överlappande innebörder för de sex deltagarna. För Soäa fyller Cirkeldeltagande både uppgiften att vara en väg in i föreningslivet och att orientera om ett tänkbart framtida hel- tidsarbete. För Rolf är deltagandet att förstå som yrkesrelaterad fortbild- ning. Cirkeln är en väg för den arbetslöse Juhani att upprätthålla såväl en yrkeskompetens som en ordning i tillvaron, medan Mia använder cirkeln till att bevaka sina egna intressen på arbetsplatsen. För Soäa och Mia fun- gerar cirkeldeltagandet som komplement till ett enkönat yrkesliv. En stu- diecirkel kan också, som för Jennifer och Britt, erbjuda en möjlighet till socialt engagemang och vara ett tillfälle att orientera sig i tillvaron, men också utgöra ett viktigt livsinnehåll i sig.

Ser vi närmare till de betydelseangivelser som samtliga intervjuade deltagare angivit har vi kunnat identiäera inte mindre än 44, varandra del- vis överlappande, betydelser. I stort kan dessa grupperas inom de fyra hu- vudkategoriema intresse, lärande, gemenskap och att växa som männis- ka. Till detta kommer betydelseangivelser som kan relateras till medborgarvärden som att kunna uttrycka sig, fatta beslut, utbyte av erfa- renheter och åsiktsbildning.

Betydelser som praktiskt taget alla anger är intresse, lärande och ge- menskap. Lärandet kan vara av skiftande karaktär, från ren fortbildning och meritering till att förstå sig själv och andra. Cirklar förefaller hos del- tagarna vara så starkt förknippade med någon form av intressefördjup— ning och lärande att det är svårt att tro att de skulle behålla sin attrak— tionskraft om de enbart erbjöd en social gemenskap. I materialet framstår det som om just kombinationen av kunskapstillägnelse, kommunikation och samvaro är det som ger cirkelverksamheten dess speciella karaktär. Samtidigt kan vi se hur cirkeldeltagandets betydelse varierar med delta- garnas livssituation. I tider av arbetslöshet, utsatthet eller efter pensionen förefaller det som om dess sociala betydelse är större. Cirkeldeltagande tenderar då att bli en speciäk livsform där man också kan skaffa sig vän-

ner och förtrogna. För andra deltagare kan cirkeln istället vara mer in- strumentell, förbereda för bestämda uppgifter eller ge kunskaper relatera- de till ett bestämt intresse. För ytterligare andra förefaller det just vara kombinationen av lärande och en i tid och rum väl avgränsad social ge— menskap som utgör cirkelns attraktionskraft. Betydelsefullt för många tycks vara verksamhetens karaktär av fritt och frivilligt åtagande. Inte minst viktigt är att man som deltagare i en cirkel inte blir föremål för be- dömning och gradering och att man när som helst kan välja att inte delta utan att det får några negativa följder.

Huvudkategoriemas innehåll kan ges olika underavdelningar. Så kan lärandet syfta till fortbildning och meritering, eller fylla uppgiften att hål— la en yrkesgrupp ajour med det senaste inom yrket, men också vara till för att bevaka egna intressen och påverka beslut. Vidare kan det kan gälla de egna möjligheterna att klara vardagen bättre, få en rikare fritid, platsa i ungdomsgänget, ge ökad självkännedom eller få perspektiv på sin egen plats i historien. Även gemenskapsmotiven varierar. De kan gälla att cir- keln erbjuder en möjlighet att "komma ut och träffa andra", likasinnade eller oliktänkande, med samma yrke och intresse eller med andra. Cirkeln utgör såväl en neutral mötesplats som en möjlighet att änna en vän för li- vet; förstärker redan existerande gemenskaper eller formar nya.

För en del deltagare framstår möjligheten att utveckla det egna jaget, "att växa som människa" som det centrala med Cirkeldeltagandet. Det kan då vara att stärka självförtroendet och självinsikten eller få tid att reflek- tera över sig själv och andra som är det viktiga, men det kan också hand— la om att änna ett personligt uttryck eller att få uppskattning.

Vad betyder cirklarna i Iokalsamhället?

I det något vidare perspektivet, lokalsamhällets, har cirklarna en rad oli- ka funktioner. De kan erbjuda yrkesorientering, utbildning för förenings- liv eller arbetsmarknad och ge olika slag av fortbildning för dessa. Bara genom sin existens utgör de en del av ett informellt socialt nätverk som bidrar till att upprätthålla integrationen i samhället. Samtidigt kan de, när de grundas i olika gruppers särintressen, kanalisera dessa gruppers intres- sen i socialt accepterade former och därigenom bidra till ett mångkultu- rellt samhälle. De fyller uppgifter både för grupper som vill stärka sina särintressen och för lokalsamhället som helhet. På liknande sätt kan de, som i de fackliga karnpanjcirklama, både vara uttryck för en samhälls- förändrande vilja och bidra till att samförstånd upprättas och upprätthålls

mellan olika parter. Cirklama är till sitt innehåll inte sällan fokuserade på kulturarvet, i så måtto bidrar de till återskapandet av kulturen. Men de kan också, förefaller det, vara med i en kulturell omvandlingsprocess som är parallell med skiftet från industrisamhälle till service- och informa- tionssamhälle. Industrisamhället blir till historia och omvandlas till nya kulturella uttryck. Cirklama bidrar också till att skapa och vidmakthålla lokalsamhällets identitet, odlar medborgerliga dygder, upprätthåller ett skötsamhetsideal och en hög allmänbildningsnivå hos befolkningen, lik- som de bidrar till dess autonomi, självreglerande förmåga, sarnförståndsan- då och hälsa.

Tolkning i ljuset av samhällsteori

I försöken att förstå cirkelverksamhetens innebörd har tolkningen av ma- terialet skett med hjälp av några olika samhällsvetenskapliga teorier. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv ger deltagarnas utsagor en grund för att anta att cirkeln har en egen speciäk "grammatik”. Till den tycks höra den tydliga sakorienteringen, den ofta begränsade närheten i kontakten, cir- kelvänner framstår för många som just vänner i cirkeln och umgänget be- gränsas i tid och rum till träffarna där. All pedagogisk verksamhet har bå— de öppna, officiellt eftersträvade, och dolda eller icke uppmärksammade effekter. Cirkelns "dolda läroplan" är en annan än skolans, men det före- faller som om den ändå på olika sätt bidrar till att forma deltagarnas soci- ala handlingsmönster. Deltagandet i cirklama kan skapa ett speciellt rela— tionsmönster och känsla för "cirkeltakt".

Som kultur— och samhällsbärare deltar cirklarna både i samhällets och kulturens bevarande och i dess förändring. De medverkar till att forma nya kulturella uttryck som ungdomliga rockcirklar och olika amatörkul— turella verksamheter. Vidare bidrar cirklar ibland till att forma och upp- rätthålla deltagarnas identitet i olika skeden av livet kanske i synnerhet för människor där etnicitet och kulturtillhörighet, arbetslöshet eller pen- sionering gör att identitetsfrågan är särskilt aktuell. Inte minst bidrar de just på en rad olika sätt till att forma medborgarskapet och till att män- niskor blir mer skickade att ta hand om sig själva, mer autonoma.

Sett ur ett kritiskt sarnhällsvetenskapligt perspektiv lämnar cirklarna ett bidrag till att den rådande sociala ordningen i samhället kan upprätthållas. En välfungerande medborgare måste kunna klara sig själv så långt möj— ligt, veta sin plats och kunna behärska sig samtidigt som han ska kunna ge uttryck för sina behov och utveckla sina intressen. I studiecirkeln kan deltagaren formulera sig personligt, knyta vänskapsband och formulera sig personligt men utan att samvaron blir alltför påträngande. Cirkeln er-

bjuder en umgängesform som både är familjär och distanserad. Den präglas av en "behärskad intimitet". Samtidigt erbjuder den en plats där relativt genuina, jämlika och ärliga samtal kan föras både om cirkelns stu— dieinnehåll och om annat, en offentlighet. Deltagarnas utbyte av cirkeln är inte i första hand ekonomisk vinning, karriär och större makt, utan ett lärande i social och förhållandevis jämlik gemenskap.

Betraktar vi demokratifrågan ur ett individperspektiv kan cirklarna för- stås som en möjlighet att fördjupa ett individuellt intresse, att lära sig nå- got utan att vara förelagd det och som ett bidrag till ett pluralistiskt sam- hälles öppenhet. Valfriheten och mångfalden framstår som ett värde i sig. En samhällscentrerad demokratisyn ger en något mer kritisk förståelse av dagens studiecirklar. I vad mån bidrar dessa till att förbereda medborgar- na för ett deltagande i demokratin? Har de en samhällskritisk potential? Samordnar de handlingar i samhällsförändrande syfte? Resultatet av stu- dien tyder på att cirklarna bara indirekt bidrar till demokratin, inte är på- tagligt kritiska till sin karaktär och inte i första hand syftar till samhälls— förändring. Väljer vi å andra sidan att betrakta cirklarna i överensstämmelse med en kommunikativ demokratiuppfattning framstår de dock som viktiga ur demokratisynpunkt. Själva det faktum att de er- bjuder en mötesplats och ett potentiellt forum för medborgerliga samtal innebär då ett viktigt bidrag till demokratin, en instans där det kan ske ett meningsutbyte om vad som är till allmän nytta, ett tänkbart första led i upprättandet av ett "socialt kontrakt".

Mångsidighet och flexibilitet

En central slutsats i studien är att cirklarna har många samtidiga betydel— ser för såväl individ som för lokalsamhälle. Så kan en studiecirkel på en gång vara en möjlighet att utveckla specifika intressen och ett tillfälle att pröva studier i en tvångsfri och opretentiös form. En cirkel kan också va- ra yrkesförberedande eller komplettera annan vuxenutbildning, samtidigt som den formar medborgerliga nätverk, odlar kulturell särart och vidare- för ett folkligt kulturarv. För en hel del deltagare, till exempel för flera av de arbetslösa, utgör Cirkeldeltagandet både en förberedelse för ett återin- träde på arbetsmarknaden och ett sätt att skapa mening och struktur i var- dagen.

Ur lokalsamhällets perspektiv kan cirkelverksamheten bidra till att gö- ra människor mer oberoende och självständiga men också bidra till att ut- veckla deras samförståndsvilja och moral. Inte minst bidrar cirkeln till

människors allmänna välbefinnande och hälsa. Den kan också vara såväl kulturbevarande som kulturförnyande. I de lokalsamhällen vi studerat ut- gör cirklarna en integrerad del i lokalsamhället, antingen orten är under utveckling eller kämpar för att bevara en rådande ordning.

Går vi till statens egna mål för folkbildningsverksamheten som de är formulerade i aktuella propositions- och förordningstexter är de i mångt och mycket förenliga med studiens resultat. Cirkeln bidrar, om än på en rad olika sätt, till demokratin. Folkbildningens honnörsord, "fritt och fri- villigt" har en viktig innebörd för deltagarna. Verksamheten förefaller präglad av demokratiska värderingar och samarbete, bidrar till att ut- veckla en folklig kultur, stimulerar idéburet arbete i folkrörelser och för- eningar, tar tillvara medborgarnas intressen och bidrar till allmänbild- ningen. Frågor som skulle vara värda en fördjupad studie är: var änns den samhällskritiska dialogen? — i vilken utsträckning tillgodoser cirklarna studiebehov hos de sämst ställda medborgarna? i vad mån bidrar cirklarna till ökad delaktighet och samhällsförändran— de handlingar?

Studien Cirkelsamhället utgick ifrån frågorna: Vilken/vilka betydel- ser/mening tilldelas studieverksamheten av deltagarna? Vilken roll spelar studieförbundens Studieverksamhet i lokalt samhällsliv? Resultatet av un- dersökningen visar att studiecirklarnas samlade betydelse på det lokala planet inte kan fångas under enstaka rubriker, utan att betydelsernas vari- ationsrikedom och mångsidighet riskerar att förloras.

Folkbildningen ges av tradition legitimitet med hänvisning till olika grundläggande värden. Ibland refereras till allmän "folkbildningsmässig- het". Ibland används folkbildningens tidiga historia som värdegrund och då blir folkrörelseförankringen det centrala. Senaste folkbildningspropo- sitionen och den aktuella förordningen använder båda kriterierna. Diskussionen där gäller i första hand hur variationen ska inskränkas till innehåll och form. Folkbildning definieras och avgränsas snarare än att dess tänkbara betydelser för enskilda människor och lokalsamhällen dis- kuteras.

Av studiens resultat framgår att studiecirklarnas betydelser är många och komplexa. Att studiecirklarna visar sig ha så många betydelser för deltagare och lokalsamhälle hänger sannolikt samman med att den lokala nivån är relativt löst kopplad till den centrala. Cirklarna kan därmed sva- ra mot människors varierande behov och lokalsamhällens historiskt skif- tande identiteter, där andra möjligheter saknas. Cirkelverksamheten kan — i takt med sin samtid successivt förändras. Flexibiliteten och mångsi- digheten utgör på så sätt värden i sig — de skapar förutsättningar för att verksamheten kan behålla sin relevans i ett föränderligt samhälle.

Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirk- lar och hantverksutövande

av Yvonne Andersson och Louise Waldén

Praktisk-estetiska cirklar, d.v.s. studiecirklar i slöjd, hantverk, konsthant- verk, är en stor men också ifrågasatt verksamhet inom studieförbunden. Många diskussioner har förts om de verkligen hör till folkbildningen utan att man närmare tagit reda på vad de innehåller. Den enda mer omfattan- de undersökning som direkt inriktats på verksamheten i dessa cirklar är projektet Handen och Anden: En studie i ABFs och Studieförbundet Vuxenskolans praktisk-estetiska verksamhet, där fyra forskare studerade textila studiecirklar ur olika synvinklar.

Rapporten Kunskapssyn och samhällsnytta bygger dels på resultat och erfarenheter från Handen och Anden, dels på två nya studier, ”Vem slöj- dar i cirkeln och varför?” samt ”Hantverkets väsen och värde”. Dessa kan också ses som en fortsättning på Handen och Anden. De har tre nyc— kelord gemensamma: kunskapssyn, samhällsnytta, välbeännande. Alla tre orden är hämtade från resultaten i Handen och Anden. De nya studierna är inriktade på manligt dominerade studiecirklar och hantverk med man- liga traditioner. På så vis kompletterar de undersökningen av de kvinno- dominerade textila studiecirklarna.

Rapporten är uppdelad i fyra delar:

I Del I, ”Handen och Anden — en sammanfattning ”, tecknas en bak- grund till hantverkscirklarnas ställning inom studieförbunden. Därefter sammanfattas kunskap och erfarenheter från projektet Handen och Anden. När deltagarna skulle ange skäl till varför de sökt sig till en tex- tilcirkel var det två motiv som dominerade: önskan att lära sig ett textilt hantverk (ett kunskapsmål) och behovet av gemenskap (ett socialt mål). Men hos både deltagare och ledare fanns ytterligare ett motiv, som inte direkt angavs som skäl — ett välbefnnandemål. Det kom fram i uttryck som ”man mår bättre av att gå i cirkel”, ”det är hälsosamt att gå i cirkel”, cirkeln är ”ett andningshål”, "en ventil”, en plats där man återställer ba- lansen mellan kropp och själ. Välbeännandet befrämjades av cirkellivet men också av själva sysslandet med hantverk.

Erfarenheterna från Handen och Anden ledde till frågor om vilken kun- skapssyn som hantverket är bärare av och vilken samhällsnytta som ryms i hantverksutövandet. Men också till en önskan att fortsätta undersöka

vad i välbeännandemålet som är avhängigt cirkelkulturen och vad som är avhängigt hantverkskulturen. I de två delstudiema ”Vem slöjdar i cirkeln och varför? ” samt ”Hantverkets väsen och värde ” problematiseras kunskapssyn, samhällsnytta och välbefinnande dels i cirkelkulturen, dels i hantverkskulturen.

I Del 11, ”Vem slöjdar i cirkeln och varför?” är det cirkelkulturen som ståri centrum, d.v.s. en social gemenskap där man ägnar sig åt hant- verk. Den centrala frågan är: vilken betydelse har cirkeln för individen? Det empiriska materialet utgörs dels av intervjuer med ledare och delta- gare i sju mansdominerade studiecirklar, dels av skriftliga uttalanden från ”samhällsrepresentanter” — personer utanför folkbildningsvärlden men knutna till verksamheter som har med kunskapssyn och samhällsnytta att göra. Därutöver används dagboksanteckningar från besöken i cirklarna samt uttalanden från cirkelledare inom Studieförbundet Vuxenskolan.

Resultaten från undersökningen visar att cirkelverksamhet inte kan be- skrivas entydigt. De sju cirklarna är olika till sin karaktär trots sitt likar- tade innehåll. Representanterna för samhället har olika uppfattningar om hantverkscirklarnas verksamhet. Enkäten bland cirkelledarna visar att de präglas av uppfattningen att studiecirklar i första hand är teoretiska cirklar. Detta får konsekvenser för hur mål och kriterier utformas.

Kunskapsmålet och det sociala målet är integrerade delar i cirkelns liv. Prioriteringen mellan dem kan skifta över tid. Såväl innehållet (kun- skapsutveckling, produktion, gemenskap) som formen (lärarstyming, del- tagarstyming, individuellt arbete) varierar kraftigt i de undersökta cirklarna, vilket också överensstämmer med de utanförståendes uppfatt- ning om cirklar. Flexibiliteten och dynamiken i såväl arbetsformer som innehåll är en styrka.

Välbeännandemålet kan upplevas på olika sätt och ha olika innehåll i olika cirklar. Det påverkas av cirkelns form och innehåll, av dess ambi- tionsnivå och av målgruppen — d.v.s. av vilka människor som gör vad, hur och varför. Här änns skillnader mellan cirklar men också mellan olika in- divider 1 cirkeln. Nivån i cirkeln varierar mellan amatörrnässighet och professionella krav. Ledaren har stor betydelse. Det änns en rad mellan- positioner mellan ledaren som ställer höga krav på hantverkskunnandet och ledaren som anser att kamratskap är det viktigaste. I en väl fungeran- de cirkel är ledaren lyhörd för deltagarnas förväntningar. Upplevelsen av välbeännande påverkas bl.a. av vilka behov hos individen som tillfreds- ställs, t.ex. behovet att skapa, att uppleva nyttan av ett utfört arbete och/eller att delta i ett socialt sammanhang.

För att verksamheten ska fungera bör målen för individen i den lilla cirkelorganisationen (studiecirkeln) överensstämma med målen för den stora cirkelorganisationen (studieförbunden). Om måluppfyllelse kan an-

ges i termer av individens välbeännande torde detta vara en bättre mät- ning på kvalitet än måluppfyllelse i form av utvärderingar av centralt uppställda mål. Det gemensamma målet måste formuleras med verklig- heten som utgångpunkt: deltagaren ska uppleva välbeännande i studie- cirkeln. Detta mål är flexibelt i förhållande till hur kunskap och social ge— menskap integreras och relateras till olika förutsättningar i cirklarna. Cirkeldeltagarna får alltså utifrån ett centralt övergripande mål och loka- la ambitioner formulera sina egna mål.

När målet blir tydligt kan utanförstående få en "sann" bild av dynami— ken i cirkelns inre liv, som kännetecknas av integration mellan sociala mål och kunskapsmål, där helheten blir mer än delarna var för sig. Studieförbunden kan ge en rättvisande "varudeklaration", vilket är en för— utsättning för att verksamheten ska kunna utvärderas. Beslutsfattare i samhället kan få ett korrekt underlag när de ska prioritera mellan olika verksamheter.

I De] III, ”Hantverkets väsen och värde ”, står hantverkskulturen i cen— trum, d.v.s. hantverk utövat som profession. Den centrala frågan är: vil- ken betydelse har hantverket för individen? Det empiriska materialet be- står av intervjuer med sex personer som representerar olika perspektiv på hantverkskulturen: kulturhistoriens, hemslöjdens, hantverkets, slöjdens, konsthantverkets samt yrkesutbildningens. I intervjuerna har olika aspek— ter på hantverksutövandet lyfts fram. Intervjuerna kompletteras med lit- teraturstudier om hantverkskulturens traditioner.

De sex perspektiven på hantverkskulturen leder alla tillbaka till samma tid: till mitten av 1800-talet, till brottet mellan det förindustriella och det industriella samhället. Då föds olika bevarandestrategier. Kulturarvsbevarandet är inriktat på att bevara hantverket som det en gång var. Kunnighetsbevarandet handlar om att inte avhända sig människoha- serat teknikkunnande även om maskinerna tagit över mycket av produce- randet. De olika aspekter på hantverkskunnande som kommer fram i intervjuer- na är dels samhälleliga, dels individuella. Till samhällsaspekterna hör hantverkets betydelse som kulturarv, dess ordlöshet som överbryggar språkgränser samt yrkeshantverkets roll. Till individaspektema hör den tysta kunskapen som var och en själv måste erövra, glädjen i att se synli- ga resultat av sitt arbete samt egenvärdet: det är roligt att arbeta med hän- derna. Individaspektema är subjektiva upplevelser av tillfredsställelse, självförtroende, sinnesförnimmelser av välbefinnande I hantverkscirklarna är det sannolikt individaspektema som är viktigast, vilket inte hindrar att det går att lägga samhällsaspekter på verksamheten som helhet.

De professionella har i likhet med många i hantverkscirklarna mött

brist på respekt för hantverkets kunskap. Till dess värden hör att se synli- ga resultat av arbetet, det självförtroende som växer när kunskapen är för- ankrad i händerna och kroppen, integreringen av teoretisk och praktisk kunskap när man applicerar teoretiska kunskaper för att kunna lösa ett praktiskt problem. Det är värden som är lika viktiga i dagens samhälle som hantverkets produkter var i gårdagens. Den kunskap som förs vidare i hantverkscirklarna är främst det som förr var vardagskunskap spetsad med traditionell yrkeskunskap. Cirkeln blir en länk mellan olika kun- skapstraditioner. Inte bara för deltagarna: också ledama/lärama får en plats där de bevarar och utvecklar sitt kunnande.

Samhällets syn på praktisk hantverkskunskap respekt eller förakt leder direkt över till frågan om samhällsnytta. Den samhällsnytta som be- tonas i intervjuerna är att det är sådant som är nyttigt för människan. Det är den livskvalitet som ligger i att människors basala, sociala och kultu— rella behov tillfredsställs. Men också den samhällsekonomiska nytta som änns i att lära sig värdera kvalitet, att klara av sin egen vardagstillvaro, att bevara gammal kunskap om förnyelsebara material och resurssnåla tek- niker. I hantverkscirklarnas samhällsnytta förvaltas sådana värden. Kanske är de grogrund för utvecklandet av en annan samhällssyn än den rådande. Det vore i så fall helt i linje med folkbildningens traditioner.

De intervjuades syn på hantverkscirklarna är kluven. Alla anser att hantverkscirklarna är en viktig del av folkbildningen. I cirkeln lär man känna olika hantverk och får respekt för hantverkskunnandet. Man får också större kunskap om hantverkets historiska och kulturella samman— hang. Flera kommenterar också cirkelns sociala betydelse. Den kritik som riktas mot cirklarna handlar främst om ambitionsnivån, i första hand del- tagarnas, men också om att cirklarna inriktas på tillverkning, inte på kun- skapsförmedling. Deltagarna vill producera i stället för att fördjupa sin kunskap. Det änns också en oro för att ämnets bredd inte förmedlas, att deltagarna tror att de tekniker de lärt sig i cirkeln är allt som änns att lä- ra. Det innebär en förflackning av kunskapen. Man efterlyser en större ödmjukhet inför hantverkskunnandet.

Det som i intervjuerna framhävs som studiecirkelns styrka och egenart vad gäller kunskapsområdet är möjligheten att pröva och nosa på. Det är det enklaste sättet att komma i kontakt med slöjd och hantverk. Det mås- te ännas en plats där man får pröva utan att förväntas bli professionell. Cirkeln kan också fungera som en inkörsport för dem som har förutsätt— ning att bli professionell och som från cirkeln kan söka sig vidare till an- dra utbildningar. Om hantverkscirklarna försvann skulle basen för högre hantverksutbildning drastiskt minska.

Vissa deltagare söker sig till cirkeln för det egna nöjets och den egna tillfredsställelsens skull. De vill lära sig lite grann om något, de vill till-

verka saker, de tycker det är trevligt att prata bort en stund utan att för den skull känna att de ingår i en cirkelgemenskap. De har sitt eget välbefin- nandemål. De professionella, såväl inom hantverkskulturen som inom cirkelkulturen, kan ha svårt att acceptera det. Men om hantverkscirkeln ska locka människor att frivilligt delta, att betala med sina skattade peng— ar och satsa sin fria tid så går det knappast att gå förbi individens välbe— ännandemål.

Hantverkscirkeln är en mötesplats för många olika förväntningar och viljor. Den innehåller mellannivåer mellan den professionelles kunskap och amatörens, mellan gruppmänniskans livsstil och ensamvargens, mel- lan tillfredsställande av sociala behov och egna behov. Dess särart är inte specialisering utan integrering av dessa nivåer och förväntningar, så att varje cirkel skapar sin mötesplats och sin mellannivå.

Idag kan det som en gång var bevarande av gammal kunskap i prakti- ken innebära erövrande av ny kunskap. I folkbildningens barndom var hantverkskunnighet självklar vardagskunskap. Idag är det något som många måste lära på nytt. Den är ett eftersatt kunskapsbehov. Folkbildningen är en plats där eftersatta kunskapsbehov kan tillfredsstäl- las utan att behöva länkas till utbildning och yrke. Med hantverkscirklar- na bidrar folkbildningen också såväl till kunnighetsbevarandet som till bevarandet av det kulturarv som änns nedlagt i kunskapen om tekniker, material och föremål.

Hantverksutövande är en uttrycksform för människor med praktisk be- gåvning. Här kan hantverkscirklarna bidra till den personlighetsutveck- ling som är ett av folkbildningens mål. Det änns också samhällsskäl som talar för att hantverket har en plats i folkbildningen. Till dem hör hant- verkskunnighetens kännedom om ekologiska sammanhang och resurs- snåla tekniker som är viktig medborgerlig kunskap i dagens och morgon- dagens samhälle. Men också hantverkets ”ordlösa språk” som kan fungera som ett gemensamt överbryggande språk i det mångkulturella Sverige.

I Del IV, ”Individens kunskap och lärande i gemenskap”, förs en ge- mensam slutdiskussion utgående från de tre studierna, som ur olika syn- vinklar belyser cirkelns och hantverkets betydelse: i Handen och Anden hantverkscirklari en kvinnlig kontext, i ”Vem slöjdar i cirkeln — och var- för? ” hantverkscirklari en manlig kontext samt i ”Hantverkets väsen och värde ” hantverkskulturen i en manlig och kvinnlig kontext.

Gemensamt för de kvinnodominerade textilcirklama och de mansdo- minerade trä/metallcirklarna är den positiva upplevelsen av cirkelkultu- ren och dess integrering av lärande och gemenskap kring ett delat intres- se liksom att cirkeln fungerar som ett avbrott i vardagen. Men det änns också skillnader som är viktiga att uppmärksamma. En är rent kvantitativ.

Textilcirklarna är mångdubbelt fler än trä/metallcirklama. Textilcirkeln hör hemma i en kvinnlig tradition av att samtala medan händerna handar- betar. En sådan tradition änns inte kring manligt hantverk. Ska man hitta en motsvarighet får man snarare söka i idrottsklubben eller jaktlaget.

De flesta deltagare i textilcirklama var dubbelarbetande kvinnor. Textilcirkeln fungerade som ett sätt att freda ”tom tid" i en alltför tids- pressad tillvaro. Den balanserade och kompletterade dessutom ofta ett te- oretiskt eller människovårdande arbete. För männen var cirkeln däremot ofta en förlängning av något de gjort i sitt yrkesliv eller velat göra yrkes- mässigt. Många var pensionärer eller arbetslösa. Cirkeln fungerade sna- rast som något som strukturerade en alltför tom tid.

Medan ämneskunskapen hos flertalet textilcirkelledare byggde på "livslångt lärande" hade ledarna i trä/metallcirklama ofta formaliserad ut- bildning och yrkesmässig bakgrund. Textilledama lade stor vikt vid det sociala målet, trä/metalledama betonade kunskapsmålet. Ledare och del- tagare i textilcirklama förenades av ett intensivt textilt intresse. Deltagarna i trä/metallcirklama uppfattade sig inte som speciellt hant- verksintresserade, däremot var de genomgående hantverkskunniga. Flertalet deltagare var inriktade på produktion — av nyttoföremål, men också för försäljning direkt eller indirekt, via t.ex. lotterier.

Hantverkscirkeln betyder mycket för både kvinnorna och männen — men på lite olika sätt. I cirkelns integrering av lärande och gemenskap tycks lärandet väga över för kvinnorna och gemenskapen för männen. Det kan tyckas paradoxalt med tanke på den täta gemenskapen i textilcir- keln och det mer ytliga kamratskapet i trä/metallcirklama. Men förkla- ringen kan vara att cirkeln för kvinnorna var en av många gemenskaper medan den för männen var om inte den enda så en oersättlig samvaro. För kvinnorna var målet ofta att lära sig för att fortsätta hemma, på egen hand, medan männen verkade vilja fortsätta i cirkeln hela livet.

Mellan cirkeldeltagare och professionella hantverksutövare änns flera likheter. I hantverksutövandet integreras praktiskt och teoretiskt kunnan— de, handfast arbete med något så esoteriskt som skönhetslängtan. Det ta- lar till och utmanar många sidor av mänsklig förmåga. Flera av de aspek- ter på hantverkskunnandet som kommer fram i intervjuerna med de professionella återänns även i cirkeldeltagares svar. Allt detta bidrar till den känsla av välbeännande som hantverksutövandet ger dem.

De professionella hantverksutövama visar på bredden och djupet i hantverkskunnandet. Den ytliga bilden av hantverkscirklar som "hobby", "terapi", "sysselsättning" motsägs när hantverkskulturens kunskap och tradition synliggörs. Samtidigt väcker det frågor om vilken kunskap som är rimlig att förmedla inom studiecirkelns ram. Hur viktig är studiecirkeln som kunskapsförmedlare i ett utbildningssamhälle? Cirkeldeltagarna/cirkelledama ser ur ett inifrånperspektiv, ämnesföreträ—

darna/sanrhällsrepresentantema ur ett utifrånperspektiv. Ändå överens- stämmer deras uppfattning om cirkelns särart: att den integrerar kun- skapsinlärande och social samvaro. Alla utom ämnesföreträdarna ser dessutom produktion som en viktig del i hantverkscirklar. Däremot skiljer sig uppfattningarna ifråga om vad som är viktigast i cirkeln. Ledarna understryker folkbildaraspekter (demokratiskt arbetssätt, delta- garstyming, tillgänglighet, personlighetsutveckling). Deltagarna lägger störst vikt vid gemenskapen. Amnesföreträdama betonar kunskapen. Samhällsrepresentantema redovisar ett spektrum av åsikter.

Det änns tre mål som också är motiv för att vara med i en studie- cirkel: kunskapsmålet, det sociala målet och välbeännandemålet.

I förhållande till kunskapsmålet erbjuder hantverkscirkeln människor ett första möte med det hantverkskunnande som blivit alltmer svåråtkom- ligt i dagens samhälle. Den svarar mot ett eftersatt behov av kunskap. Tack vare studiecirkelns flexibla form kan också "smal" kunskap föras vi- dare. De som går i cirkel för att lära sig ett speciellt hantverk relaterar främst till kunskapsmålet. Cirkeln kan vara första steget i en spiraltrappa, där man sedan fortsätter med andra utbildningar. De som har ett kun- skapsmål vill antagligen att cirkelledaren i första hand ska vara en lärare med ämnesprofessionalitet.

De som i cirkeln framförallt söker gemenskap relaterar till det sociala målet. De går cirkelvägen, d.v.s. cirkelkulturen har ett egenvärde med sin speciella form där man lär av och med varandra under ledning av en led- sagare. Det ställer krav på cirkelledaren att ha social kompetens, så att gruppen fungerar.

Såväl cirkelkulturen i sig som hantverkskulturen i sig tycks generera välbeännande. Men välbeännandemålet kan också appliceras på en tredje typ av cirklar, dit individen söker sig för att lära sig hantverket med må- let att fortsätta själv, för sin egen skull, på sin egen nivå. Man vill kunna lagom mycket, inte gå vidare. Vägen leder hem. Detta motiv — egenmälet — var vanligt i textilcirklama men kommer inte fram i trä/metallcirklama. Denna typ av cirklar behöver en ledare med en kombination av ämnes— kunskap och social kompetens den speciella cirkelledarprofessionalis- men.

Alla tre typerna av cirklar kan göra anspråk på att vara samhällsnyttiga. Kunskapscirkeln genom att den gör kunskapen tillgänglig och samtidigt bidrar till att bevara ett kunskapsarv. Den sociala cirkeln genom att den bl.a. motverkar ensamhet och isolering samtidigt som den skapar en de- mokratisk mötesplats. Studiecirkelns Internet fanns före elektronikens och det behövs minst lika mycket i datorernas värld. Den lilla gruppens demokratiska form är en förutsättning för att den stora demokratin ska fungera. Egenmålscirkelns samhällsnytta är den mest utmanande. Den ut-

går från att samhället mår bättre om den enskilda medborgaren mår bra, känner tillfredsställelse och välbeännande i sitt liv. Eftersatta mänskliga behov kan bli synliga i samhällsekonomin som utgifter för t.ex. sjuk- och socialvård.

Hantverkscirkeln kan också vara plats för att tillvarata människors re- surser. Folkbildningen används idag i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som de arbetslösa är föremål för. Om man i stället utgår från de arbetslö- sa som resurs, som subjekt och inte som objekt, förändras bilden. Den ar- betslöse saknar ett lönearbete men besitter ofta kunnighet, t.ex. i männis- kobaserad hantverkskunskap. I stället för att fokusera på individens arbetslöshet kan tonvikten läggas på kunnigheten. Hantverkscirkeln kan vara en plats där det man kan värderas, där man hör till en gemenskap. Där skulle den praktiska vardagskunskapen kunna få sin plats i kun- skapssamhället.

De olika målen kan troligen appliceras på cirklar med skiftande inne— håll. Däremot är ämnet inte utbytbart för dem som väljer hantverkscirklar. Om dessa inte fanns skulle deltagarna sannolikt inte söka sig till teoretis- ka cirklar utan helt enkelt falla utanför cirkelkulturen.

Hantverkscirklama har en dubbel tillhörighet, i cirkelkulturen och i hantverkskulturen. Men de har också ett dubbelt utanförskap — de ärinte riktigt en del av vare sig folkbildningskulturen eller hantverkskulturen. Denna mellanställning gör dem dubbelt intressanta i ett samhälle där gränserna är tydliga och gränsöverskridanden efterlyses. Representerar de en mellanform vi behöver i ett specialiserat — och därmed segregerat — kunskapssamhälle? Det är en viktig fråga för studieförbunden att förhål- la sig till.

Studiecirkelns kännetecken är integreringen av kunskap och gemen- skap samt flexibiliteten i den lilla gruppen. Cirkeln får sin identitet av dem som deltar i den. Det innebär att varje cirkel formar sitt mål. Men cirkeln påverkas också av sitt ämnesinnehåll. Hantverkscirkeln skiljer sig från språkcirkeln, datacirkeln och debattcirkeln. Att dijferentiera mellan olika cirklar är lika viktigt som att framhäva det gemensamma i cirkel— kulturen.

Differentieringen handlar också om den enskilda cirkelns överordnade mål. Det får konsekvenser för såväl val av cirkelledare som för den som väljer cirkel. För att nå dem som idag inte söker sig till studiecirklar är det viktigt att studieförbunden synliggör cirkelns särart — men också att de tydliggör skillnader mellan cirklarna, inte bara i ämnesval utan också i målsättning.

Om studieförbunden fastställer övergripande mål som samhällsnytta och individens välbeännande ger det utrymme för den enskilda cirkeln att fastställa sina mål. Det kan innebära inriktningar som tidigare inte fullt

accepterats, som social gemenskap och välbeännande, med innehåll, som ifrågasatts men efterfrågats, som hantverk.

Rockmusik som folkbildning En kvalitativ undersökning av studieförbundens musikverksamhet

av Thomas Öhlund

Inledning

Studien är en kvalitativ undersökning av studieförbundens öppna verk— samhet för populärmusik som baserar sig på en empirisk undersökning som gjordes 1995. Studien syftar till att fördjupa kunskapen om hur stu— dieförbunden har organiserat musikverksamheten, vilka läroprocesser som ingår i rockspelandet samt hur cirkeldeltagarna, rockbanden, upple- ver spelandet i studieförbundens regi. Undersökningen syftar därmed in- te till att empiriskt beskriva studieförbundens musikverksamhet och dess omfång. I stället fokuseras framställningen på att beskriva och analysera de läroprocesser som kan ihopkopplas med musicerandet och hur dessa påverkas av verksamhetens organisering. Undersökningen presenteras i sin helhet i rapporten Rockmusik som folkbildning — en kvalitativ under— sökning av studieförbundens musikverksamhet (1996).

Undersökningen består av intervjuer med musikansvariga på riks- och distriktsnivå/musikhus i de tre studieförbunden Medborgarskolan, Studiefrämjandet och ABF. Utvärderingar, rapporter och stenciler har även använts som informationsmaterial om musikverksamheten. På riks— nivå har studieförbundens folkbildningsmässiga perspektiv på musik- verksamheten efterfrågats. På distriktsnivå har intervjuerna behandlat den konkreta verksamhetens organisering och genomförande. För att få en fördjupad bild på detta har även två musikhus undersökts, dels Tryckeriet i Sundbyberg, dels Fryshuset i Stockholm där även ett rockband har in— tervjuats. Från Fryshuset har även data från en tidigare utvärdering an- vänts samt alla banddagböcker från verksamhetsår 1994/1995.

I undersökningen presenteras även ungdomskulturforskning med in- riktning mot rockmusikens läroprocesser och ett perspektiv på ungdo— mars uppväxt i det moderna samhället.

För att sätta in ungdomars musikspelande i ett sammanhang vill jag in- leda med att presentera ett perspektiv på ungdomars uppväxtvillkor. Detta följs av att forskning om rockmusikens läroprocesser presenteras.

Att växa upp i det moderna samhället

Populärmusik spelar en viktig roll i ungdomars vardagsliv. Över 90 pro— cent av ungdomarna i åldersgruppen 16—25 år har ett starkt eller mycket starkt musikintresse. Ungefär 20 procent av alla pojkar och flickor i sam- ma ålder uppger att de spelar ett instrument. Det är från denna grupp av ungdomar studieförbundens cirkeldeltagare i musikcirklar kommer. Studieförbunden engagerar dock främst pojkar som spelar rockmusik medan flickornas musikutövning till stor del återänns i den kommunala musikskolans regi.

Ungdomstiden har förändrats på ett radikalt sätt under 1900-talet, ge- nom den allmänna och förlängda skolgången och genom fritidens institu- tionalisering och rationalisering. Fritidens betydelse för ungdomars iden- titet och livsprojekt har ökat i takt med att ungdomstiden har förlängts. Fritidsvanor har samtidigt differentierats och individualiserats så att ung— domar i olika kulturer kan särskilja sig från andra gruppers fritidsvanor och livsprojekt. Ungdomars fritidsvanor kan karakteriseras genom tre for- mer av sysslor. För det första änns en traditionell och fysiskt inriktad fri- tidsstil inom idrottsrörelsens regi. En annan form av fritidssysselsättning är en estetiskt orienterad och en tredje variant är en symboliskt inriktad där datorer och tillskapandet av symboliska världar utgör fritidens ut— gångspunkt.

Ungdomars uppväxtvillkor kan karakteriseras av kulturell friställning där traditioner eroderar inom livets alla områden. Den kulturella moder- niseringen har lett till en individualisering, den enskilda individen blir an- svarig för sitt eget liv. Ungdomar utför i dagens moderna samhälle ett komplext, föränderligt och många gånger ambivalent identitetsarbete. Massmedia och populärkultur har fått en betydelsefull roll i detta sam- manhang. Massmedia utgör en kulturell arena som impulsgivare och symbolförmedlare när föräldrarnas erfarenheter och traditioner inte lång- re uppfattas som giltiga eller relevanta.

Ungdomskulturer uppstår i det moderna samhället som svar eller för- svar för de villkor ungdomar lever under och symboliserar genom sin starka bindning till olika expressiva stilexperiment och populärmusika- liska genrer en "kodad kommunikation” till samhället. Ungdomars mu— sikintresse kan förstås som ett ökat intresse för icke-verbala symboler och tecken för autenticitet och som har sitt urspung i populärkulturen.

Rockmusikens läroprocesser

När ungdomar spelar rockmusik ges inte enbart möjligheter till ett musi- kaliskt lärande. I rockbandet kan även den individuella och kollektiva identiteten bearbetas och förändras. Att spela rockmusik kan ses som en frivillig och informell form för lärande medan skolan representerar det in- stitutionaliserade och formaliserade lärandet.

Genom att spela rockmusik får man praktiska färdigheter, man lär sig att spela ett instrument och lär sig att sköta utrustningen och ljud. Man får administrativa förmågor, hur bandets ekonomi och studiecirklar ska skö- tas, marknadsföring och kontakter med spelarrangörer. Spelandet leder även till kunskapsmässiga insikter om rockspelande och kulturens språk, samt om massmedierna. Dessa färdigheter och kunskaper blir möjliga genom att ungdomar i rockmusiken får språkliga färdigheter genom att de symboler, tecken och genrer som används blir giltiga på en intersubjektiv nivå. Läroprocessen leder även till normativa förmågor genom de regler och normer som utvecklas i rockbandet. En ytterligare förtjänst med att spela i ett rockband är att de relationella förmågorna övas upp och ut- vecklas i den informella kulturens sociala samvaro.

Studieförbundens musikverksamhet

Den empiriska undersökningen redovisas sammanfattningsvis nedan uti- från studieförbundens verksamhet tillsammans med en generell diskus— sion om musikverksamhetens problem och möjligheter. Rockmusikverksamheten har blivit en stor del av studieförbundens ar- bete, musikverksamheten uppgår exempelvis till cirka 1/3 av Studiefrämjandets totala verksamhetsvolym. Musikverksamheten har även under årens lopp integrerats i studieförbundens arbete och har där-

med förändrats sedan 1970-talet. Tidigare när rockmusikens folkbildande karaktär inte var lika självklar hos studieförbunden användes obligatoris- ka studiematerial för att rättfärdiga musikcirklarna.

I dagens cirklar arbetar alla studieförbund utifrån en pedagogisk tanke om att musikhandläggarna ska ännas till som resurser för banden och hjälpa dem när behovet änns. Därmed utgår musikcirklarna till stor del utifrån bandens egna behov och intressen. Genom musikhandläggarnas nära kontakt med banden kan de fungera som resurspersoner när så be— hövs. Studiematerialet används som extra hjälp när banden behöver spe- ciäka kunskaper som de inte lika lätt kan erhålla genom sitt eget spelan- de eller när deltagare i musikcirklarna är redo att få en ökad teoretisk förståelse för sitt eget musicerande.

Dagens musikcirklar har idag en hög kvalité genom att bandinspel- ningar och studioinspelningar har integrerats i läroprocessen vilket gör det lättare för banden att reflektera över sitt eget spelande. Ett ytterligare komplement är videos för instrumentteknik eller egna inspelningar under konserter.

Musikcirklarna kompletteras också av olika utbildningskurser, semina- rier och work—shops samt clinics. En del av dessa seminarier är obligato- riska medan andra bygger på frivilligt deltagande efter behov och intresse. Bandutbildningarna och senrinariema har många gånger bandens egen- produktion av låtar som utgångspunkt och medverkar därmed till en ökad förståelse för hur gruppen samarbetar och utvecklas.

En rad särskilda tjejprojekt har genomförts för att öka flickors spelande i rockband. Dessa erfarenheter måste emellertid spridas och utvecklas för att om möjligt göra rockmusikspelandet mer jämlikt hos studieförbunden.

Samtliga intervjuade har tagit upp problemet med rockmusikens låga status i samhället och hos studieförbunden. Orsaken till detta kan vara en oförståelse för de viktiga läroprocesser som sker i rockspelandet och som ger färdigheter, förmågor och kunskaper som ungdomarna använder till sitt vuxenblivande. En ytterligare orsak kan utgöras av generationsskill- naden som försvårar den äldre generationens reception av populärmusi— kens snabba förändringar.

Musikverksamheten är dock beroende av de resurser som ställs till för- fogande från studieförbundens sida genom att ungdomar inte har de eko— nomiska resurser som krävs för att ha råd att ha en rep-lokal på egen hand. Det verkar dock ännas skillnader — både kunskapsmässiga och eko- nomiska vad gäller musikverksamheten beroende på om den bedrivs i storstäderna eller på landsorten eller på stora eller små avdelningar och distrikt. Kanske borde äera studieförbund i framtiden slå sig ihop för att tillsammans driva musikhus i mindre städer där enskilda avdelningars ekonomi inte klarar av ett sådant åtagande.

Dagens bidragssystem, som baseras på deltagartimmar, missgynnar ungdomsmusiken. Genom att musikcirklarna många gånger är små och relativt kostsamma att driva riskerar musikverksamheten att förlora i kon- kurrens mot billigare och större studiecirklar t.ex. språkcirklar. Det är av vikt att statsmakten tydliggör de förebyggande och kunskapsinhämtande aspekterna i rockcirklarna som till största delen vänder sig till ungdomar.

Den verksamhet som bedrivs karakteriseras av att den utgår från en god förståelse över rockspelandets läroprocesser där studiecirkelns folk- bildande möjligheter realiseras.

Studieförbundens musikverksamhet kan därmed sägas utgöra ett vik- tigt socialiserande och kulturskapande arbete med ungdomar. De kunska- per och kompetenser som ungdomarna erhåller från musikcirklarna kan sedan användas för att språkliggöra samtiden via musiken samt användas för att få en bättre förståelse för dagens moderna och medialiserade kul- tur.

Undersökningens fokus läroprocesser ingående i studi- eförbundens musikverksamhet

Med anledning av den information som erhölls under intervjuerna med Studiefrämjandet, Medborgarskolan och ABF, kan dei musikverksamhe- ten ingående läroprocessema diskuteras utifrån olika utgångspunkter. De tre studieförbundens musikansvariga på riks- eller förbundsnivå uttalar sig alla positivt om musikverksamhetens innehåll. De beskriver även hur musikcirklarna har kommit att bli en naturlig del i respektive förbunds verksamhet. Musikverksamhetens folkbildande betydelse anses även av de musikansvariga vara stor och därför menar man att studiecirkelformen på ett mycket bra sätt passar musicerandets öppna läroprocesser. Studicirkeln som verksamhetsforrn för musik passar säkerligen de allra flesta ungdomar till skillnad mot andra institutionaliserade former för mu- sikundervisning. Jag vill påstå att samtliga studieförbund som ingått i stu- dien har musikcirklar som utgår från en "verklighetsprincip" där delta- garnas läroprocess fungerar som utgångspunkt och där både sociala och psykologiska kunskaper fås tillsammans med det musikaliska lärandet. Genom musikspelandet lär sig ungdomar att möta främmande kulturella symboler och även att möta människor med en annorlunda etnisk och so- cial bakgrund. Ett exempel på hur detta kan ske kan Studiefrämjandets och ABFs/Fryshusets musikhus vara. På Fryshuset träffas inte enbart mu-

sikintresserade ungdomar med olika bakgrunder utan även ungdomar med vitt skilda intressen och ungdomskulturell inriktning.

Att lära sig att spela musik i grupp och att utveckla sitt spelande på ett instrument samt att få uppträda inför en publik ger bandmedlemmarna konkreta bevis på sin egen utveckling. Denna utveckling och förändring är inte enbart musikalisk utan också identitetsmässig.

Undersökningen visar även på att studieförbunden arbetar med och för- söker lösa "problemet" med de unga cirkeldeltagamas relation till musik- branschen genom utbildning. De unga banden behöver stöd för att kunna komma ut och spela utanför studieförbundens regi, detta problem är dock än så länge svårt att lösa.

I intervjuerna uttrycks dock en oro att musikverksamheten inte i till- räckligt hög grad tas på allvar inom förbunden och hos statsmakten. Samtliga musikansvariga är överens om att ytterligare nedskärningar kan drabba musikverksamhetens kvalité.

De tre studieförbunden som ingick i undersökningen har en väl funge- rande kurs- och seminarieverksarnhet som kommer cirkeldeltagarna till godo. I seminarierna ges deltagarna undervisning och hjälp om hur de ska kunna utvecklas musikaliskt, hur de ska utveckla studiecirkelns arbete och om hur musikbranschen ser ut och fungerar. Utbildningarna som ges till de cirkelaktiva utvärderas och förändras kontinuerligt för att tillgodo- se deltagarnas behov. Medborgarskolan, Studiefrämjandet och ABF har därmed seminarieverksamheter som kan ses som kringresurser till både cirkeldeltagarna och musikhandläggarna. Utbildningarna medverkar i da- gens musikverksamhet och fördjupar läroprocessen hos deltagarna.

I undersökningen har två musikhus studerats för att få ett fördjupat svar på hur musikverksamheten kan se ut och vilka läroprocesser som ingår i musicerandet. De båda musikhusen, Tryckeriet och Fryshuset, har en väl fungerande verksamhet som leds av kunniga och erfarna ledare. I Fryshuset används även banddagböcker som en redovisningsform för musikcirkeln. Genom att banden dels planerar vilka mål som ska uppfyl- las under cirkeln, dels skriver om vad som gjorts under cirkelsamman- komstema, får cirkeldeltagarna formulera och reflektera över sin egen kunskapsprocess. Denna reflektion kan ses som en instrumentalisering av spelandet, men verkar i de flesta fall fungera som ett stöd i deltagarnas kunskapsprocess. Användandet av musik- och videoinspelningar i studi- ecirklarna ger deltagarna ett ytterligare stöd i den musikaliska och socia- la läroprocessen. Det är ingen överdrift att påstå att musikcirkeln med— verkar i ungdomarnas identitetsskapande processer och ger kunskaper och kompetenser som medverkar i och underlättar vuxenblivandet. En så- dan konkret erfarenhet handlar om att lära sig hur man skall hantera rela- tioner och lösa relationsproblem som kan uppstå i ett gemensamt och fler-

årigt grupparbete. Studiecirkeldeltagarna har i dagens verksamheter en relativ autonomi och ges därmed en chans att hantera och leda cirkelar- betet efter eget huvud. Ledarna änns dock i cirkelarbetets närhet och är beredda att hjälpa till att medverka till att lösa de problem som kan upp- stå under cirkelarbetets gång.

Studieförbundens musikverksamhet är en konstruktiv fritidssysselsätt- ning för ungdomar. Den vilar på en folkbildande tradition där deltagarnas kunskapssökande står i fokus i cirkelarbetet.

”man lär sig mer än man tror genom att träffas” — en studie av samhällsinriktade studiecirklar

av Petros Gougoulakis

Bakgrund, Syfte och Teoretisk ansats

Studieförbundens samhällsinriktade verksamhet skall ha som syfte att bl.a. stärka människors möjlighet att påverka sina livsvillkor och tillsam- mans med andra förändra förhållandena enligt egna värderingar och idéer samt att ge stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrö- relser och föreningar. Detta slås fast i folkbildningspropositionen. Innehållet i dessa formuleringar uttrycker samtidigt, i koncentrerad form, samhällets syn på folkbildningen och dess betydelse för den enskilde medborgaren och för demokratin i stort.

Föremål för denna studie har varit de samhällsinriktade studiecirklarna som studieförbunden arrangerar och administrerar. Över 300.000 män- niskor (eller nästan en av fem som deltar i studiecirklar) studerar varje år ett sanrhällsvetenskapligt ämne i studiecirkelform. I den ofäciella statis- tiken sammanförs dessa ämnen under ämnesgruppen Samhällsvetenskap, information. Att anordna studiecirklar i samhällsinriktade ämnen uppfat- tas vara en prioriterad verksamhet för folkbildningen.

Studiens syfte är att ur ett deltagarperspektiv söka belysa och förstå studieförbundens samhällsimiktade cirkelverksamhet med fokus på bl.a. motiv för deltagande, lärandeprocess och effekter. I studien uppmärk- sammas särskilt invandrarna i de samhällsinriktade studiecirklarna.

Rapportens analyser bygger i huvudsak på dels intervjuer i samtals-

form med ett urval deltagare, som under våren 1995 deltog i studiecirklar med sanrhällsinriktat innehåll, dels en enkät som besvarades av studie- förbunden. Undersökningen var förlagd till fyra olika orter och begränsa- des till fyra studieförbund. Sammanlagt deltog nio avdelningar i under- sökningen, varav åtta besvarade enkäten. Eftersom huvudsyftet med studien är att få en ökad förståelse av den samhällsinriktade studiecirkel- verksamheten, dess pedagogiska gestaltning samt dess betydelse för del- tagarnas lärande har en kvalitativ forskningsansats använts.

Redovisning av enkäten

Svaren vi har erhållit genom frågeformuläret ger oss en deskriptiv bild av hur ett studieförbund lokalt förhåller sig till en rad aspekter som frågorna har berört. Enkäten inbjöd till öppna svar för att ge ett tillfälle till något mer utvecklade och även nyanserade resonemang än det annars hade bli- vit om endast fasta svarsalternativ fanns att tillgå. Den möjligheten verkar inte ha utnyttjats tillräckligt utan många svar har varit ganska lakoniskai sin formulering och icke så innehållsrika medan andra t.o.m. har lämnats obesvarade. En viss försiktighet är därför befogad när svaren skall tolkas eftersom man inte är säker på om dessa uttrycker hela "sanningen".

I frågeforrnuläret ombads de undersökta studieförbunden beskriva dels syftet med sin samhällsinriktade studiecirkelverksamhet dels de faktorer, tankar och idéer som står bakom ämnesutbudet i dessa cirklar. Från mål- beskrivningarna kunde konstateras antingen en inriktning på individens bildning eller medlemsorganisationens utveckling. Inriktningen på individen framhäver bildningen som a) ett egenvärde, b) en resurs för aktivt sanrhällsengagemang, e) ett medel för ökat självför- troende i det sociala livet. Inriktningen på medlemsorganisationen har till syfte att främja utveck- lingen av ett demokratiskt och aktivt föreningsliv i samhället.

De överväganden avdelningarna gör i samband med planeringen av si- na samhällscirklar utgår från två skilda synsätt. Enligt det ena synsättet planeras och erbjuds studiecirklar med samhällsinriktat innehåll om och när dessa efterfrågas. En underförstådd princip av "tillgång och efterfrå- gan" verkar styra det faktiska cirkelutbudet. Enligt det andra synsättet styrs planeringen av den samhällsinriktade cirkelverksamheten av mer ut- talade "moralisk-ideologiska" ställningstaganden, som t.ex. jämställdhet eller omsorgen om medlemsorganisationens behov.

Enkätsvaren tyder på att huvuddelen av de samhällsinriktade studiecir- klarna genomförs i samarbete med de föreningar som är medlemmar i re—

spektive studieförbundsavdelning. Därigenom svarar cirklamas Studiein- nehåll mot föreningarnas behov av utveckling och sammanhållning.

Avdelningarnas potentiella målgrupper för den samhällsinriktade cirkelverksamheten återänns bland de föreningar och organisationer som är medlemmar i respektive studieförbund. Indirekt kan avdelningarnas målgrupper identiäeras genom cirklamas ämnesinnehåll.

Cirkeldeltagarna och deras motiv

Deltagarnas utsagor som refererar till motiv har klassiäcerats i två hu- vudkätegorier:

a) motiv som kan ses som sammanhängande med någon form av yttre tryck

b) motiv som kan ses som uttryck för inre behov. Dessa är naturligtvis inte två helt skilda kategorier, inte heller kan delta- garna alltid klassiäceras som motiverade av antingen yttre tryck eller in— re behov. Ofta motiveras cirkeldeltagaren av flera faktorer, både yttre och inre. Inte sällan har det dock varit möjligt att ur intervjusvaren uttolka en viss aspekt som mer betydelsefull än en annan.

De samhällsinriktade studiecirklarna lockar deltagare utifrån vitt skilda utgångspunkter. Motiven att delta spänner över ett brett spektrum. Det handlar om behov av kompetens för arbetslivet, kompetens för förtro- endeuppdrag, behov av kunskaper för att utveckla eller lösa problem i sin förening eller i sin vardag. Vidare handlar det om behov av att utvecklas själv, behov av gemenskap med andra människor och att göra något på sin fritid. Motivbilden sammanhänger med studiecirkelns inriktning och ämne.

Verksamheten med studiecirklar som riktar sig till arbetslösa innebär sannolikt att många människor för första gången upptäcker cirkeln som studieform och som annars inte skulle sökt sig till sådana studier. Samtidigt innebär denna verksamhet vissa problem genom att de speciel- la villkor som gäller inte alltid harmonierar med premisserna om studiecirkelns frihet och frivillighet.

Vad gäller föreningscirklar har i en del exempel kunnat konstateras att motivet för en föreningsmedlem att delta i en studiecirkel, som arrangeras inom ramen för en förenings ordinarie verksamhet, synes vara underord- nat det ursprungliga motivet att söka sig till det sociala sammanhang som föreningen i fråga konstituerar.

Studiecirkeln som studieform

Bilden som träder fram av de intervjuade deltagarnas uppfattningar om studiecirkeln är variationsrik och nästan oreserverat positiv. Uppfattningarna om studiecirkeln ger en antydan om denna studieforrns "marknadsvärde" och dess fördelar gentemot andra bildnings- sammanhang.

Tre karaktäristika hos cirkeln framträder som särskilt väsentliga när det gäller att förstå den positiva bild som de intervjuade deltagare ger: 1) den kollektiva lärandemiljön — att man studerar tillsammans med andra som man hela tiden kommunicerar med, 2) den informella karaktären hos studiesituationen — den lättsamma stäm- ningen, frånvaron av stress, de fria arbetsformema, 3) det gemensamma och genuina intresset för cirkelns ämne där änns varken betygshets eller meriteringsbehov.

Kombinationen av dessa karakteristika tycks skapa en studieform som svarar mot många människors skiftande behov och som också har peda- gogiska fördelar genom att den möjliggör bearbetning av ett stoff utifrån flera olika vinklingar. Kanske ligger studiecirkelns särart i den balanse— ring mellan målinriktat lärande och informell samvaro som är möjlig att åstadkomma i denna speciella studieform. Följande ägur illustrerar delta- garnas uppfattningar om studiecirkeln som arbetsform.

Figur I . Deltagarnas uppfattningar om studiecirkeln som studieform.

arbetslivsanpassad

studieform informell studiesituation

kollektiv lärandemiljö

STUDIECIRKELN SOM STUDIEFORM

träning för

arena för samhällsorien- . . Vidare studier

terad kommunikation

Studiecirkelns inre liv

De studerade cirklarna uppvisar olikheter i utformningen av det inre ar- betet beroende på hur dessa har tillkommit. Med utgångspunkt i hur del- tagarinflytandet gestaltas och målet uppställes har cirklarna delats i pro- bleminitierade respektive utbudsbaserade. I cirklar där målet inte på förhand är angivet är deltagarrnedverkan vid ut- formning av mål och innehåll självskriven. Denna probleminriktade an- sats har konstaterats i de samhällsinriktade cirklarna som arrangeras inom organisationslivet eller uppkommer på initiativ av bestämda yrkeskollek- tiv. Bakgrunden för cirklarnas initiering har varit ett för alla deltagare ge— mensamt problem eller åtagande som i sin tur utgör basen för arbetet i cir— keln. Cirklar som uppkommer på grund av ett reellt existerande problem är inriktade på förändring.

Den andra framträdelseformen, den utbudsbaserade, kännetecknar stu- diecirklar som uppkommer på initiativ av bildningsförbunden och riktar sig till en öppen marknad. I dessa cirklar är målet redan faställt i förväg. Det är på den premissen den enskilde medborgaren fattar ett beslut att delta i sådana studiecirklar. Deltagarnas inflytande i den mån det före- kommer är begränsat till perifera aspekter av cirkelarbetet som inte berör dess föreskrivna grundstruktur och inriktning. I den bemärkelsen har de förekommande planeringsdiskussionema en delvis skenbar karaktär. De utbudsbaserade cirklamas huvudsakliga inriktning är att förmedla en viss kunskap eller information med hjälp av en ämneskunnig och i förväg ut- sedd cirkelledare.

Den typiska arbetsforrnen för de samhällsinriktade studiecirklarna har visat sig vara den tidsbestämda återkommande sammankomsten. Analysen av arbetssättet har gjorts med utgångspunkt i a) inlärningsfak- torer, d.v.s. faktorer kring vilka studiearbetet utformas, och b) lärandeak- tiviteter genom vilka det pedagogiska stoffet bearbetas och lärs in (ar- betssätt).

A. Som inlärningsfaktorer har identiäerats cirkelledaren, det tryck- ta studiematerialet, studiekamraterna, föreläsningen, studiebesöket samt biblioteket.

Studiematerialet i form av kursbok förekommer i nästan alla studie- cirklar och har haft funktionen av både faktaförmedlare och diskussions- underlag. Det framkom inte klart i intervjuerna om "boken" har använts på ett medvetet reflekterande sätt som en text bland andra. Snarare verkar det som om kursboken uppfattas som normgivande för det den behandlar. I vissa fall utgör kursboken ett slags nav kring vilket sammankomsterna

utformas. Det är boken som deänierar cirkelns kursplan, antal träffar och även föreskriver inlärningsaktiviteter. Ju mer "pedagogiskt” upplagt stu- diematerialet är desto större blir äxeringen vid detta. Med pedagogiskt menas om innehållet organiseras i relation till sammankomstemas längd, om det innehåller instuderings- och diskussionsfrågor samt om det förut- sätter bestämda arbetssätt. Ett sådant studiematerial står med andra ord för cirkelarbetets inramning. En skillnad tycker vi oss dock märka när deltagarinitierade och studieförbundsinitierade cirklar jämförs beträf— fande förhållandet till kursboken. De förra tycks vara mer flexibla på så sätt att man i mindre utsträckning är bunden till ett viss studiematerial. Flexibiliteten kan även uttryckas i större benägenhet att välja andra ar- betsformer än de gängse. Som sådana identiäerades i intervjumaterialet studiebesök, öppna föreläsningar samt samverkan med andra studie- cirklar som behandlar gemensamma frågor. Detta förekommer dock i mycket begränsad omfattning. Ett konstaterande i sammanhanget är den totala frånvaron av elektroniska/audiovisuella läromedel i cirkelarbetet, med undantag, av naturliga skäl, för datacirklarna.

B. Som lärandeaktiviteter har kunnat urskiljas det fokuserade samtalet d.v.s. den målinriktade, tidsbestämda och strukturerade diskussionen, gruppuppgifter, individuella redovisningar, konfrontationer. I en och samma cirkel kan en eller flera former av lärandeaktiviter tillämpas. Samtalet som lärandeaktiviter i de samhällsinriktade studiecirklarna är den förhärskande metoden. Dess dominerande ställning hör troligen ihop med studieämnets karaktär och har tydlig fokus på en i huvudsak gemen- sam — och för alla inblandade angelägen — fråga. När underlaget för sam- talet är förmedling av fakta kännetecknas interaktionen av ett fråga-svar- mönster. I annat fall utgår samtalet från deltagarnas erfarenheter och uppfattningar och blir därmed reflekterande till både innehåll och struktur.

Uppfattningar om lärandet

Svaren på frågor om hur man lär sig och under vilka betingelser är rela— terade till det faktum att intervjuerna genomfördes i studiecirkelmiljö. Man utgår vanligen från cirkeln i sina resonemang om lärandet. Två hu- vuddrag kunde urskiljas nämligen kollektiv bearbetning och självaktivi— tet. Inom den kollektiva bearbetningen framhöll man betydelsen av att ta del av andras erfarenheter och ett samarbete som initierats av en gemen- sam målinriktning. Det fanns också deltagare som framhöll betydelsen av självaktivitet, ett begrepp som enligt deltagarna betydde undersökande aktiviteter, att få framföra något muntligt samt att utföra något.

Effekter av deltagandet i samhällsinriktade studiecirklar

Deltagarnas berättelser ger ett intryck av att alla har haft stor behållning av de samhällsinriktade studierna och att verksamheten ur deltagarnas synvikel är en stor framgång. Effekterna av den studerade cirkelverksam- heten har sammanställts i följande kategorier:

individuell kompetens, medborgerlig kompetens, föreningskompetens, social kompetens, studiemedvetenhet samt ingen ejfekt

Avslutande diskussion

Bland de intervjuade cirkeldeltagarna i föreliggande studie änns flera ar- betslösa, invandrare och ungdomar jämfört med alla dem som studerar ett samhällsämne i studiecirklar. Alla dessa grupper brukar räknas till kate- gorin "resurssvaga" eftersom de många gånger saknar reella möjligheter att påverka sin utsatta situation. De statliga målen för folkbildningen ut- pekar just dessa grupper som prioriterade för den statligt finansierade bildningsverksamheten.

Gruppen "invandrare" och hur studieförbundsavdelningarna förhåller sig till den har vi försökt att uppmärksamma mer ingående. Det kan kon- stateras att långt ifrån alla avdelningar kunnat för den undersökta perio- den redovisa någon speciell verksamhet för denna grupp. Där sådan verk- samhet äger rum framskymtar ett genomgående mönster som tyder på att individer som tillhör någon av grupperna "arbetslösa" eller "invandrare" (eller både och) deltar i samhällscirklar som änansieras med "särskilda medel". Ofta anordnas den aktuella cirkeln som en del i ett större studie- paket bestående av flera cirklar i olika ämnen. Cirklarna som i regel är av- giftsfria ingår inte i studieförbundens ordinarie cirkelutbud utan tillkom- mer som "ad hoc"-satsningar i samarbete med utomstående finansiärer. Dessa finansiärer kan t.ex. vara arbetsmarknadsmyndigheter, kommuner eller andra organisationer. Vi kan här inte uttala oss om fenomenets ut- bredning eller karaktär utöver det vi har haft möjlighet att studera.

Behovet av bildningsinsatser bland exempelvis arbetslösa och invan- drare existerar och växer i takt med de ökade kraven på den svenska ar- betsmarknaden. Uppgifter från Folkbildningsrådet visar att drygt 5 pro- cent 18 769 cirklar — av samtliga studiecirklar under 1994/95 anordnades som arbetsmarknadsanpassade utbildningar för arbetslösa och finansierades med särskilda anslag. En annan omständighet är att

Folkbildningsrådet i sin budget avsätter medel i form av förstärkningsbi- drag för deltagare med funktionshinder och deltagare med språkliga och sociala handikapp. Vi ser en överhängande fara i förekomsten av tillfälli- ga anslag för specialinriktad studieverksamhet bland prioriterade grupper eftersom dessa anslag riskerar att påverka studieförbundens verksamhet vad gäller just dessa grupper. Detsamma gäller förstås de sk "öronmärk- ta" förstärkningsbidragen. Enligt vår uppfattning kan dessa resursposter på ett felaktigt sätt signalera att verksamhet som inriktas till prioriterade grupper är någonting annat än och skild från den övriga folkbildnings- verksamheten och att den kan upprätthållas endast när särskilda medel tillförs. Det kan samtidigt tolkas som att det vore nödvändigt att öron- märka resurser för prioriterade grupper trots att detta är ett uppdrag för folkbildningen. För det har visat sig att studieförbunden nästan alltid lyckas rekrytera prioriterade grupper till sin verksamhet när de har fått extra resurser.

Utan att ta ställning till huruvida öronmärkta anslag är att föredra eller ej vill vi avsluta detta resonemang med följande fråga: Är det verkligen nödvändigt att statsmakterna måste anslå särskilda medel för att studie— förbunden skall leva upp till sitt uppdrag att anordna verksamhet för pri- oriterade grupper?

Många invandrarföreningar samverkar med bildningsförbunden och anordnar bl.a. studiecirklar för sina medlemmar. I denna undersökning har vi inte haft möjlighet att närmare studera sådan cirkelverksamhet. Inte heller kan vi uttala oss om denna verksamhets omfattning och innehåll. Samtliga intervjuade deltagare med invandrarbakgrund underströk vikten av att invandrare ges möjlighet att umgås med svenskar i olika sociala sammanhang. Särskilt ”blandade” studiecirklar och ”svenska” föreningar nämndes som utmärkta exempel på "mötesplatser". Det samlade intryck- et från samtalen med cirkeldeltagare med annan etnisk bakgrund är att dessa personer deltar i studiecirklar inte primärt av personliga skäl, d.v.s. av inneboende fritt intresse, utan av yttre nödvändighet. En befogad frå- ga är om dessa har hamnat i en ”åtgärdsspiral”.

De ungdomar som ingick i vår undersökning har antingen deltagit i cirklar för arbetslösa eller i en cirkel som arrangerades av föreningen de var aktiva medlemmar i. Utan att dra allför vittgående slutsatser av det begränsade underlaget verkar det som om ett sätt att få in ungdomar i folkbildningen är via föreningar som bedriver en stor del av sina aktivite- ter i form av studiecirklar.

Ett ”spänningsfält” mellan kunskap för anpassning och kunskap för förändring har vi kunnat identifiera i våra samtal med deltagarna när syf- tet med deltagandet i den aktuella samhällscirkeln togs upp. Studieförbundsavdelningamas enkätsvar rörande målet för den sam-

hällsinriktade cirkelverksamheten innehåller dels en "proäl"-inriktning dels en gemensam kärna. Som proälerat tolkas ett mål som överensstäm- mer med de bakomliggande rörelsemäs ideologiska proäl och priorite- ringar. Gemensamma är de mål som alla avdelningar uppger i sina svar och vilka uteslutande handlar om att öka individens kunskaper om sam- hället för en starkare medborgarroll. Medlems- och samverkande organi- sationers studieverksamhet består uteslutande av studiecirklar med sam- hällsvetenskapligt innehåll präglat av dessa organisationers (bildnings)behov och ideologiska inriktning. Just dessa studiecirklar står för majoriteten av de studerade avdelningarnas redovisade samhällsinrik- tade cirklar medan resten riktas till allmänheten.

En annan omständighet vi kunnat konstatera med utgångspunkt från vårt material är att långt ifrån alla medlems- eller samverkande förening- ari ett visst studieförbund bedriver studiecirkelverksamhet som förmed- las via studieförbundet. Långt under hälften av en avdelnings föreningar har ett fungerande samarbete med studieförbundet i fråga. Ett antagande är att antingen existerar dessa föreningar som ”stärnpelföreningar” och därmed är inaktiva eller så existerar inget självklart samarbete mellan bildningsförbundet och de föreningar som upptas i dess medlemsregister. Om den organiserade folkbildningen skall lyckas leva upp till sitt upp— drag att ”ge stöd och stimulans” åt föreningslivet återstår en hel del arbe— te att göra från folkbildningsorganisationemas sida i föreningslivet. Undantaget från ovanstående resonemang är studieförbundet SISU som nästan uteslutande bedriver sin bildningsverksamhet bland idrottsrörel- sens organisationer.

Föreliggande undersökning har inte på ett djupare sätt studerat ämnes- innehållet i de samhällsinriktade studiecirklarna som avdelningarna redo- visat. En ytlig betraktelse av ämnesbeteckningarna samt målgruppema tyder på att det förekommer i princip tre slags samhällsvetenskapliga cir- kelinriktningar.

Den första cirkeltypen utgörs av föreningscirklar och behandlar ämnen som direkt anknyter till föreningars behov av kunskaper och kompetens. Deltagarna i dessa cirklar är aktiva medlemmar i sin förening eller orga- nisation och innehar ofta olika förtroendeuppdrag inom denna.

Den andra typen består av de 3 k öppna cirklarna. Dessa vänder sig till den breda allm