SOU 2003:84

Förslag till ett moderniserat solvenssystem för försäkringsbolag

Till statsrådet Gunnar Lund

Genom beslut den 16 december 1999 bemyndigade regeringen statsrådet och chefen för finansdepartementet Bosse Ringholm att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av försäkringsbolagens placeringsregler m.m. (dir. 2000:15). Mot bakgrund av att beslut om utredare kunde fattas först den 20 juni 2001 förlängde regeringen genom beslut den 28 juni 2001 utredningstiden till den 29 november 2002. Den 21 november 2002 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv och förlängde utredningstiden till den 19 september 2003. Samtidigt gavs utredningen i uppdrag att senast den 14 februari 2003 redovisa ett delbetänkande med förslag till principer för hur de näringsrättsliga regler som omfattas av utredarens uppdrag bör utformas (dir. 2002:138).

Med stöd av bemyndigandet förordnades från och med den 1 augusti 2001 aktuarien Mårten Ajne som särskild utredare.

Att som experter biträda utredningen förordnades från och med den 20 september 2001 teknologie doktorn och chefaktuarien Bengt von Bahr, professorn Thomas Björk (t.o.m. 2003-05-08), chefsekonomen Ellen Bramness-Arvidsson, civilekonomen Lennart Gullbjörk, filosofie doktorn och chefsaktuarien Björn Palmgren, juris kandidaten och civilekonomen Bengt Söderquist, kanslirådet Gabriella Johansson (t.o.m. 2003-04-01), vice verkställande direktören Thor Marthin, juris kandidaten och civilekonomen Fredrik Juntti (t.o.m. 2003-04-16), direktören Anette Höijer (t.o.m. 2003-04-08) samt juris kandidaten Susanne Fagerberg (2003-04-01). Från och med den 16 december 2002 förordnades filosofie doktorn Joakim Jansson och från och med den 7 januari 2003 hovrättsassessorn Charlotta Erikson. Från och med den 1 april förordnades juris kandidaten och civilekonomen Peter Fredby och försäkringsjuristen Eva Lindberg.

Till sekreterare förordnades från och med den 1 augusti 2001 Peter Fredby (t.o.m. 2003-02-26) och från och med den 16 december

2002 filosofie kandidaten Erik Utterström. Från och med den 1 april 2003 förordnades på deltid advokaten Peter Kullgren. Charlotta Erikson och Joakim Jansson har på deltid bistått sekretariatet i framtagandet av detta betänkande.

Utredningen har antagit namnet Placeringsutredningen. Utredningen lämnade ett delbetänkande den 14 februari 2003 Principer för ett moderniserat solvenssystem för försäkringsbolag (SOU 2003:14).

Härmed överlämnas slutbetänkandet Förslag till ett moderniserat solvenssystem för försäkringsbolag (SOU 2003:84)

Stockholm den 19 september 2003

Mårten Ajne

/Erik Utterström Peter Kullgren

Charlotta Erikson Joakim Jansson

Sammanfattning

1

1 The summary is available in English. Sammanfattningen finns översatt till engelska.

Förslagen syftar till att stärka skyddet av försäkringstagarnas intressen genom att förbättra genomlysningen och ge försäkringsbolag ökade incitament att identifiera, mäta och hantera sina risker. Skyddet stärks genom att regleringen utformas så att riskerna i försäkringsrörelsen tydligare återspeglas i de krav som ställs på bolaget. Även tillsynsmyndighetens och marknadens möjligheter att övervaka försäkringsbolagens verksamhet kommer att förbättras genom dessa förändringar.

Förslagen ligger väl i linje med den internationella utvecklingen på området. Inom EU pågår det s.k. solvens II-projektet som syftar till en motsvarande reformering av EU:s regler. En förändring i rörelsereglerna på nationell nivå är trots detta nödvändig, vilket också sker – parallellt med solvens II-projektet – i andra länder inom EU. Förslaget är förenligt med huvudprinciperna för arbetet inom solvens II-projektet och bör ses som en naturlig övergång från nuvarande reglering till att dess den nya EG-rätten är färdig att genomföras i Sverige.

Förslagen i betänkandet har tre komponenter som samverkar och som inte kan skiljas från varandra: realistisk värdering av åtaganden, förändrade placerings- och värderingsregler för tillgångarna som skall täcka de realistiska åtagandena samt beräkning av risk genom ett säkerhetsavdrag.

Realistisk värdering av åtaganden

I betänkandet föreslås att de försäkringstekniska avsättningarna skall grunda sig på en realistisk värdering av försäkringsbolagens åtaganden. Syftet är att möjliggöra och stimulera till god riskkontroll i bolagen och att förbättra genomlysningen och

jämförbarheten mellan bolagen. Med god riskkontroll menas att riskerna uppmärksammas och att åtgärder som diversifiering, matchning och återförsäkring används för att hantera riskerna.

Den nya beräkningsmetoden kommer att innebära förändringar för såväl skade-, liv- som fondförsäkring. Den största förändringen sker dock på livförsäkringsområdet eftersom den nuvarande metoden med betryggande antaganden i avsättningsberäkningen inte längre skall tillämpas.

Förändrade placeringsregler för skuldtäckningstillgångar

I en krissituation ligger det främsta skyddet för försäkringstagarna i att de har förmånsrätt i ett försäkringsbolags s.k. skuldtäckningstillgångar, antecknade i ett särskilt register. För att avgöra vilket skydd försäkringstagarna skall ha är det nödvändigt att dels definiera hur stora skuldtäckningstillgångarna skall vara i förhållande till bolagets åtaganden, dels hur tillgångarna skall placeras och värd– eras.

De nuvarande placeringsreglerna beaktar den finansiella risken i tillgångarna på ett statiskt sätt. Det finansiella risktagandet begränsas inte så länge som risktagandet håller sig inom de limiter som anges för tillgångsslagen. Tillgångslimiterna kan även sägas leda till sämre riskmedvetenhet genom att de felaktigt kan komma att uppfattas som gränser för ett acceptabelt risktagande oavsett den verkliga finansiella risken i ett försäkringsbolag.

Förslaget innebär att den finansiella risken beaktas utifrån de enskilda tillgångarnas riskegenskaper och tar sitt uttryck i värderingen av tillgångarna i solvenssammanhang snarare än genom tillgångslimiter. Så sker genom att det från skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde görs ett säkerhetsavdrag som bestäms utifrån risknivån. Värderingsreglerna för den externa redovisningen påverkas däremot inte.

Lösningen innebär att de nuvarande placeringsbegränsningarna för enskilda tillgångsslag till en del har spelat ut sin roll och tas bort i den omfattning som är möjlig inom ramen för tvingande EG-rätt. Den ökade friheten ger försäkringsbolagen bättre möjligheter att bedriva en långsiktig kapitalförvaltning vilket är i försäkringstagarnas intresse.

Vidare tillåts ytterligare tillgångsslag för skuldtäckning. I denna del beaktas dock inte bara den förbättrade riskhantering som

säkerhetsavdraget syftar till utan även behovet av ytterligare genomlysning av skuldtäckningstillgångarna. Därför sker även en del inskränkningar med hänsyn till försäkringstagarnas skydd.

En översyn av reglerna för skuldtäckningsregistret föreslås också.

Säkerhetsavdraget

Säkerhetsavdraget fastställer i praktiken den mängd tillgångar som ett försäkringsbolag måste inneha för att skuldtäcka de försäkringstekniska avsättningarna. Avdraget skall fånga såväl försäkringsrisk som finansiell risk i syfte att avspegla den risk försäkringstagaren löper för att försäkringsbolaget inte skall kunna fullgöra sina åtaganden. Ett ökat risktagande skall utlösa ytterligare krav på skuldtäckning. Ett minskat risktagande genom åtgärder som diversifiering, återförsäkring eller matchning bör minska detta krav.

Förslaget innebär således att dagens schablonmässiga övervärdering av de åtaganden som ligger till grund för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ersätts av en medvetet försiktig värdering av skuldtäckningstillgångarna. I stället för en dold buffert i avsättningarna åstadkoms en öppen säkerhetsmarginal i skuldtäckningen; en marginal som dessutom är beroende av risken i både åtagandena och tillgångarna. Genomlysningen kommer därmed att öka i förhållande till försäkringsbolagets samtliga intressenter samtidigt som bolagen ges incitament att själva mäta och hantera risken i sin portföljförvaltning.

Säkerhetsavdraget beräknas utifrån försäkringsrisker, finansiella risker och matchningsrisker. I betänkandet lämnas ett förslag på hur ett säkerhetsavdrag skulle kunna utformas. Förslaget är ett ramverk och syftet är att kortfattat beskriva hur riskerna i en försäkringsrörelse skulle kunna skattas och kvantifieras. Finansinspektionen föreslås närmare få utforma metoden för hur säkerhetsavdraget skall beräknas.

I förslaget till ett säkerhetsavdrag läggs tonvikten på att skapa incitament för försäkringsbolagen att hantera sina risker snarare än att exakt kvantifiera dem. Det är viktigt att stimulera till ett önskvärt beteende i bolagen. Utöver detta ställningstagande har särskild hänsyn tagits till försäkringsbolagens betydelse på de finansiella marknaderna och den påverkan som dessa regler kan ha på marknadernas funktion.

Tillsyn

Förslagen i betänkandet innebär en övergång från ett statiskt solvenssystem till ett mer dynamiskt system. Det leder till förändringar för tillsynen mot mer individuella och kvalitativa bedömningar avseende enskilda bolags riskhantering och styrning.

Med kravet på att skuldtäckningstillgångarna skall beräknas med ett säkerhetsavdrag definieras i praktiken en tidigare ingripandenivå som ett komplement till dagens solvensmarginal. Det gör att Finansinspektionen får ytterligare en metod för att formellt definiera när åtgärder behöver vidtas.

Förslagen ligger i linje med de allmänna utvecklingstendenser för framtida tillsyn som beskrivs av bl.a. Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser.2 Utvecklingen av tillsynen över finansiella företag går mot en kvalitativt och analytiskt inriktad tillsyn. Det gäller särskilt kravet på god framförhållning.

Övriga frågor som behandlas i betänkandet

Under senare år har mycket uppmärksamhet riktats mot de traditionella livförsäkringsbolagens överskottshantering. Frågeställningen är nära besläktad med den om bolagens riskkapital eftersom riskkapitalet i stor utsträckning motsvaras av överskottet i bolagets balansräkning. I betänkandet ges en kort beskrivning av problematiken och några tänkbara vägar för att lösa frågan i en allmän översyn av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsföretag. Regeringen har under våren 2003 förutskickat en sådan översyn.

På sikt bör antingen försäkringstagarnas medel särskiljas från bolagets riskkapital eller också måste försäkringstagarna ges inflytande och insyn i bolagen i relation till deras riskkapitalbidrag. Det bör dock stå varje enskilt livförsäkringsaktiebolag fritt att välja vilken av dessa lösningar som bolaget föredrar.

I övrigt behandlas upplåningsregler och en del redovisningsfrågor.

2SOU 2003:22.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713)1

dels att 7 kap. 2 och 17 b §§ skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 8 a §, 7 kap. 1, 4, 9, 10, 10 a, 10 b, 10 c, 10 f och 11 §§, 16 kap. 1 och 6 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen närmast före 7 kap. 1 § skall införas en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

8 a §2

Ett försäkringsbolag skall, utöver tillgångar motsvarande försäkringstekniska avsättningar enligt 7 kap. 1 §, vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Bestämmelser om vilka poster kapitalbasen får omfatta finns i 7 kap. 22 § och 26 § fjärde stycket för livförsäkringsrörelse och i 7 kap. 24 § för skadeförsäkringsrörelse.

Ett försäkringsbolag skall vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas i förhållande till den verksamhet som bedrivs. Bestämmelser om vilka poster kapitalbasen får omfatta finns i 7 kap. 22 § och 26 § fjärde stycket för livförsäkringsrörelse och i 7 kap. 24 § för skadeförsäkringsrörelse.

Vid utövandet av verksamheten skall kapitalbasen minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginalen) enligt bestämmelserna i 7 kap. 23 § för livförsäkringsrörelse och i 7 kap. 25 § för skadeförsäkringsrörelse. Dock skall kapitalbasen aldrig vara mindre än det

1 Lagen omtryckt 1995:1567. 2 Senaste lydelse 2003:510.

garantibelopp som anges i 7 kap. 26 § för livförsäkringsrörelse och i 7 kap. 27 § för skadeförsäkringsrörelse.

När ett försäkringsbolag bildas skall kapitalbasen minst uppgå till garantibeloppet.

Om kapitalbasen understiger solvensmarginalen eller garantibeloppet skall Finansinspektionen vidta åtgärder enligt bestämmelserna i 19 kap. 11 § fjärde, sjätte och sjunde styckena.

7 kap.

Försäkringstekniska avsättningar

1 §3

Ett försäkringsbolags försäkringstekniska avsättningar skall motsvara belopp som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall motsvara bolagets ansvarighet för

Ett försäkringsbolag skall göra de försäkringstekniska avsättningar som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla samtliga åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal.

1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning),

2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),

3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring),

3 Senaste lydelse 1999:600.

och som inte omfattas av 1 eller 2,

4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring),

5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap. 9 a § (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf, och

6. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).

De försäkringstekniska avsättningarna skall, med undantag för vad som anges i tredje stycket, motsvara en realistisk värdering av åtagandena för samtliga försäkringsavtal. Avsättningarna skall beräknas med en vedertagen försäkringsmatematisk metod.

Avsättningar för ett försäkringsavtal skall beakta samtliga rättigheter(optioner) som försäkringstagaren har enligt avtalet och grundas på det för försäkringsbolaget minst gynnsamma alternativet.

Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring, skall vid beräkningen av det enskilda bolagets försäkringstekniska avsättningar endast beaktas den del av försäkringen som enligt avtal mellan bolagen belöper på bolaget.

Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

4 §4

Premier för livförsäkringar och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år skall bestämmas på grundval av sådana antaganden som avses i 2 § fjärde stycket, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.

Premier för livförsäkringar och skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år skall bestämmas till vad som minst motsvarar en värdering av försäkringsåtagandena enligt 1 §, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.

9 §5

Ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp som motsvarar försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, med tillägg av värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos bolaget, placerade i enlighet med 9 a–10 e, 13 och 29 §§ (skuldtäckning).

Om ett annat försäkringsbolag än som avses i första stycket driver sådan återförsäk-

Försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse samt försäkringsbolag som driver både direkt försäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna. Tillgångarna skall placeras och värderas i enlighet med 9 a–10 f, 13 och 29 §§ (skuldtäckning).

Om ett annat försäkringsbolag än som avses i första stycket driver sådan återförsäk-

4 Senaste lydelse 1999:600. 5 Senaste lydelse 1999:600.

ringsrörelse som avses i 11 a § första stycket 3 skall bolaget ha tillgångar till ett belopp som behövs för att säkerställa försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979). För sådana tillgångar gäller 9 a–10 g §§ i tillämpliga delar (särskild skuldtäckning).

Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses de försäkringstekniska avsättningarna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring.

Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska bolagets risktagande, får Finansinspektionen för visst fall bestämma att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring.

ringsrörelse som avses i 11 a § första stycket 3 skall bolaget ha tillgångar till ett belopp som behövs för att säkerställa försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) placerade och värderade på sätt som anges i första stycket.

10 §6

För skuldtäckning som avses i 9 § får, med de begränsningar som anges i andra–sjätte styckena och 10 a–10 d §§, följande tillgångar användas:

1. Obligationer eller andra skuldförbindelser som svenska staten, en svensk kommun eller därmed jämförlig samfällighet svarar för.

2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska gemenskaperna eller utländska stater eller centralbanker svarar för.

3. Obligationer eller andra skuldförbindelser som utländsk

För skuldtäckning som avses i 9 § får, med de begränsningar som anges i andra–femte styckena och 10 a–10 d §§, följande tillgångar användas:

1. Fondpapper som anges i 1 kap. 1 § andra stycket lagen ( 1991:980 ) om handel med finansiella instrument.

2. Fordringar på premie eller andra fordringar på försäkringstagare som har samband med försäkringsavtal. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning längre tid än tre månader, får den dock inte

6 Senaste lydelse 1999:1124.

kommun eller därmed jämförlig utländsk samfällighet med befogenhet att kräva in offentlig uppbörd svarar för.

4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internationella organisationer svarar för.

5. Fordringar på premie eller andra fordringar på försäkringstagare som har samband med försäkringsavtal, om rättssubjekt som anges i 1–4 svarar för fordran.

Ett försäkringsbolag som ingår i en koncern och vars verksamhet uteslutande består i att försäkra risker inom koncernen, får för skuldtäckning även använda fordringar som bolag inom koncernen svarar för. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning längre tid än tre månader, får den dock inte användas för skuldtäckning.

5a. Fordringar på premier för skadeförsäkring får, när flera premieperioder avtalats och fordringarna avser premier som inte förfallit till betalning för andra perioder än den första, användas för skuldtäckning upp till det belopp som svarar mot avsättningen för försäkringsåtagandet, om avsikten är att åtagandet skall sägas upp vid dröjsmål med betalningen.

6. Skuldförbindelser med säkerhet i bolagets livförsäkringsbrev, inom återköpsvärdet.

7. Medel på konto i svensk eller utländsk bank.

8. Obligationer och andra skuld-

användas för skuldtäckning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om de fordringar som får användas för skuldtäckning.

3. Ett försäkringsbolag som ingår i en koncern och vars verksamhet uteslutande består i att försäkra risker inom koncernen, får för skuldtäckning använda andra fordringar än sådana som avses i 2 och som bolag inom koncernen svarar för. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning längre tid än tre månader, får den dock inte användas för skuldtäckning.

4. Skuldförbindelser med säkerhet i bolagets livförsäkringsbrev, inom återköpsvärdet.

5. Återförsäkringsgivares fordran hos det avgivande försäkringsbolaget (återförsäkringstagaren) som grundas på att återförsäkringstagaren har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven återförsäkring.

6. Medel på konto i bank.

7. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom.

8. Skuldförbindelser som panträtt i fastighet, tomträtt eller annan betryggande säkerhet lämnats som säkerhet för. Panträtten skall ligga inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela före-

förbindelser som ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen ( 1991:981 ) om värdepappersrörelse svarar för. Med kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsföretag, Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank.

9. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett utländskt kreditinstitut svarar för. 10. Obligationer och andra skuldförbindelser som ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag svarar för. 11. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag, ett publikt bankaktiebolag, ett publikt försäkringsaktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, med undantag av bolag som avses i 12. 12. Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag eller ett motsvarande utländskt bolag, under förutsättning att bolaget har till uppgift att äga sådana tillgångar som anges i 13. 13. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom. 14. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–4 och 8–10 svarar för och som panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. Panträtten

skrifter om

a) undantag från kravet på att säkerhet måste lämnas för skuldförbindelser,

b) den andel av fastighetens eller tomträttens värde som panträtten skall ligga inom, och

c) om värdering av fastigheter och tomträtter för tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt.

9. Kontanta medel. 10. Andelar i fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning. Vid tillämpningen av denna punkt krävs inte en sådan anmälan från fondförvaltaren som avses i 7 b § andra stycket samma lag. 11. Beslutad återbäring av skatt. 12. Fordran på grund av avgiven återförsäkring, dock endast i den mån fordran överstiger värdet av deposition som har ställts av återförsäkringsgivare hos det avgivande bolaget och till högst ett belopp motsvarande den andel av avsättningen som återförsäkringen avser. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning längre tid än tre månader, får den dock inte användas för skuldtäckning. 13. Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instrument med anknytning till

skall ligga inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om andelens storlek och om värdering av fastigheter och tomträtter för tillämpningen av bestämmelserna i denna punkt.

15. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1–4 och 8–10 svarar för och som annan betryggande säkerhet än panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. 16. Kassa. 17. Andelar i fonder vilka förvaltas av fondförvaltare som har rätt att utöva fondverksamhet enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäckning. Vid tillämpningen av denna punkt krävs inte en sådan anmälan från fondförvaltaren som avses i 7 b § andra stycket samma lag. 18. Beslutad överskjutande skatt. 19. Återförsäkringsgivares fordran hos det avgivande försäkringsbolaget (återförsäkringstagaren) som grundas på att återförsäkringsagaren har hållit kvar tillgångar som motsvarar en avgiven återförsäkring.

Andra fondpapper än som avses i 10 a § första stycket 1, får endast användas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller är

tillgång enligt 1-12 som används för skuldtäckning. Om det finansiella instrumentet inte minskar placeringsrisken i eller effektiviserar förvaltningen av denna tillgång får instrumentet dock inte användas för skuldtäckning.

Andra fondpapper än som avses i 10 a §, får endast användas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller är föremål

föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten.

Aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett privat aktiebolag får användas för skuldtäckning under förutsättning att bolaget är ett dotterbolag som anges i 10 a § första stycket 1.

Utländska tillgångar som avses i första stycket 2–4, 7 och 9–12 får användas för skuldtäckning i den mån det följer av föreskrifter som meddelats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämt

1. såvitt angår första stycket 2, om vilka utländska stater och utländska centralbanker som avses,

2. såvitt angår första stycket 4, om vilka internationella organisationer som avses, samt

3. såvitt angår första stycket 3, 7 och 9–12, om vilka stater de rättssubjekt som avses skall vara belägna eller ha sitt säte i.

Tillgångar får användas för skuldtäckning endast till den del de inte belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.

För att tillgångar enligt första stycket 13 skall få användas för skuldtäckning skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade. Detsamma gäller byggnader som hör till fastigheter och tomträtter som

för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten.

Vid användandet av aktier och andelar i dotterföretag för skuldtäckning gäller motsvarande krav för de av dotterföretaget ägda tillgångarna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela närmare föreskrifter om de utländska tillgångar som får användas för skuldtäckning.

Tillgångar får användas för skuldtäckning endast till den del de inte belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.

För att tillgångar enligt första stycket 7 skall få användas för skuldtäckning skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade. Detsamma gäller byggnader som hör till fastigheter och tomträtter som

utgör säkerhet för skuldförbindelser enligt första stycket 14.

Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ jämställas med tillgångar som anges i första stycket 11 och 12.

utgör säkerhet för skuldförbindelser enligt första stycket 8.

Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ jämställas med aktier.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge att även andra slag av tillgångar än som anges i första stycket tillfälligt får användas för skuldtäckning.

10 a §7

Aktier och andelar i dotterföretag får användas för skuldtäckning om dotterföretaget

1. har till uppgift att direkt eller indirekt äga tillgångarsom avses i 10 § första stycket,

2. är ett publikt försäkringsaktiebolag,

3. är ett publikt bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag eller fondbolag, eller

4. är ett utländskt företag av det slag som anges i 2 eller 3.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ skall de tillgångar som tillhör ett dotterföretag som anges i första stycket 1 behandlas som om tillgångarna ägts direkt av försäkringsbolaget.

För att aktier och andelar i dotterföretag som har till uppgift att äga tillgångar som avses i 10 § första stycket 13 eller 14, skall få användas för skuldtäckning, skall byggnader som hör till fastigheter

Ett försäkringsbolag får med Finansinspektionens tillstånd använda aktier och andelar i dotterföretag för skuldtäckning under förutsättning att dotterföretaget har till uppgift att direkt eller indirekt äga tillgångar som avses i 10 § första stycket.

Tillstånd skall ges om det kan antas att försäkringstagares och andra ersättningsberättigades förmånsrätt enligt4 a § förmånsrättslagen (1970:979) inte försämras.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 10 b och 10 c §§ skall de tillgångar som tillhör sådant dotterföretag som anges i första stycket behandlas som om tillgångarna ägts direkt av försäkringsbolaget.

För att aktier och andelar i dotterföretag som har till uppgift att äga tillgångar som avses i 10 § första stycket 7 eller 8, skall få användas för skuldtäckning, skall byggnader som hör till

7 Senaste lydelse 1999:1123.

och tomträtter vara brandförsäkrade.

fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade.

10 b §8

Av det belopp som skall skuldtäckas får en andel om högst

– 75 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 7–10, varav högst 50 procentenheter får motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 10,

– 25 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 11,

– 25 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 12–14,

– 10 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 15 och

– 3 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 16.

Andra fondpapper än som avses i 10 § första stycket 17 och 10 a § första stycket 1, och som inte omsätts på någon reglerad marknad som är öppen för allmänheten, får uppgå till högst 10 procent av de tillgångar som används för skuldtäckning.

Av det belopp som skall skuldtäckas får en andel om högst 3 procent motsvaras av tillgångar som anges i 10 § första stycket 9.

Andra fondpapper än som avses i 10 § första stycket 10 och 10 a § första stycket, och som inte omsätts på någon reglerad marknad som är öppen för allmänheten, får uppgå till högst 10 procent av de tillgångar som används för skuldtäckning.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i första stycket skall även beaktas ett försäkringsbolags indirekta ägande av tillgångar genom dess innehav av andelar i värdepappersfonder eller placeringar i utländska fondföretag som används för skuldtäckning.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge tillfälliga avvikelser från de begräns-

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge tillfälliga avvikelser från de begräns-

8 Senaste lydelse 2001:347.

ningar som anges i första och andra styckena. Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen också medge avvikelser, som inte är tillfälliga, från begränsningarna i första stycket första– fjärde strecksatserna.

Sådana avvikelser som anges i fjärde stycket får även medges om

1. det på grund av ändrade antaganden om ränta krävs en väsentlig ökning av livförsäkringsavsättningarna,

2. en anpassning till begränsningarna i första och andra styckena skulle medföra väsentliga men för kapitalförvaltningen, och

3. bolaget har särskilda förutsättningar för att tillgodose kraven i 9 a § andra och tredje meningarna.

ningar som anges i första och andra styckena.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa den andel av det belopp som skall skuldtäckas som får motsvaras av sådan tillgång som anges i 10 § första stycket 12.

10 c §9

Värdet av en enskild placering får motsvara högst följande andelar av det belopp som skall skuldtäckas:

1. fem procent om placeringen utgörs av en fastighet, tomträtt eller byggnad, eller en grupp av sådan egendom, om egendomen eller egendomarna är belägna på ett sådant sätt att de ur risksynpunkt utgör en investering. Motsvarande skall gälla för andelar i sådan egendom.

2. Fem procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller

2. Fem procent om placeringen utgörs av fondpapper eller skuldförbindelse från samma emittent eller låntagare om inte annat följer

9 Senaste lydelse 1999:600.

skuldförbindelser från samma emittent eller samma låntagare, om inte annat följer av 3.

3. Tio procent om placeringen utgörs av aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om denne är sådant rättsubjekt som anges i 10 § första stycket 8 eller

9. Det sammanlagda innehavet av sådana tillgångar får uppgå till högst 40 procent av det belopp som skall skuldtäckas. Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma emittent får dock inte överstiga fem procent av det belopp som skall skuldtäckas.

4. Tio procent om placeringen utgörs av andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat medges av Finansinspektionen.

av 3.

3. Tio procent om placeringen utgörs av fondpapper eller skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare, om denne är ett utländskt kreditinstitut, ett svenskt kreditinstitut eller ett svenskt värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 § första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Med svenskt kreditinstitut avses bank, kreditmarknadsföretag,

Svenska skeppshypotekskassan, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank. Det sammanlagda innehavet av sådana tillgångar får uppgå till högst 40 procent av det belopp som skall skuldtäckas.

Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma emittent får dock inte överstiga fem procent av det belopp som skall skuldtäckas.

Begränsningarna i första stycket 2 och 3 skall tillämpas på motsvarande sätt för grupper av emittenter eller låntagare med inbördes anknytning. Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har, direkt eller indirekt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller de utan att stå i sådant förhållande har sådan inbördes anknytning att någon eller samtliga av de övriga kan råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finansiella problem.

Begränsningarna i första stycket 2 och 3 gäller inte sådana i 10 § första stycket 1-5 angivna tillgångar som får användas för skuldtäckning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får inom de ramar som anges i första stycket meddela ytterligare föreskrifter om lämplig riskspridning.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge tillfälliga avvikelser från de begränsningar som anges i första stycket.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får inom de ramar som anges i första stycket meddela ytterligare föreskrifter om lämplig riskspridning samt om undantag från begränsningarna i första stycket 2 och 3.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, även medge tillfälliga avvikelser från de begränsningar som anges i första stycket.

10 f §10

Fordringar på annan än försäkringstagare skall beaktas endast till den del de överstiger belopp som gäldenären har att fordra av bolaget.

De tillgångar som används för skuldtäckning skall värderas enligt tredje–sjätte styckena. Vid värderingen skall avdrag göras för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången.

Tillgångar som hänförs till posterna C.II.2 och 4, C.III samt C.IV i uppställningsformen för balansräkningen i bilaga 1 till lagen ( 1995:1560 ) om årsredovisning i försäkringsföretag skall värderas till verkligt värde. Obligationer eller andra skuldförbindelser som är avsedda att säkerställa försäkringsåtag-

De tillgångar som används för skuldtäckning skall värderas till verkligt värde med avdrag för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången. Vid skuldtäckning skall från tillgångarnas verkliga värde avdrag göras för försäkringsrisker och finansiella risker (säkerhetsavdrag).

10 Senaste lydelse 1999:600.

anden genom att innehas till förfall eller konvertering får dock värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet om de vid tidpunkten för förfall eller konvertering kan inlösas eller avyttras till ett värde som är tillfredsställande med hänsyn till de försäkringsåtaganden som säkerställs. Om en obligation eller annan skuldförbindelse värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet skall den värderingsmetoden tilllämpas till förfallo- eller konverteringstidpunkten. En obligation eller skuldförbindelse som värderas med utgångspunkt i anskaffningsvärdet får inte avyttras före förfallo- eller konverteringstidpunkten. Om det finns synnerliga skäl får Finansinspektionen medge undantag från förbudet att avyttra.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om vilket värde som tillgångar som anges i 10 § första stycket 13 högst får tas upp till.

Tillgångar som inte omfattas av tredje och fjärde styckena skall värderas enligt 4 kap. lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag.

För sådana aktier i dotterbolag, som med stöd av 10 a § första stycket 1 används för skuldtäckning, får inte högre värde fastställas än det värde som skulle ha fastställts för tillgångarna sammanlagt, efter avdrag för bolagets skulder, om de ägts direkt av försäkrings-

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall

meddela föreskrifter om

a) beräkning av säkerhetsavdraget, och

b) vilket värde som tillgångar som anges i 10 § första stycket 7 högst får tas upp till.

För sådana aktier i dotterbolag, som med stöd av 10 a § första stycket används för skuldtäckning, får inte högre värde fastställas än det värde som skulle ha fastställts för tillgångarna sammanlagt, efter avdrag för bolagets skulder, om de ägts direkt av försäkrings-

bolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i dotterbolaget, beaktas endast så stor del av tillgångarnas värde som svarar mot aktieinnehavet.

bolaget. Om försäkringsbolaget inte äger samtliga aktier i dotterbolaget, beaktas endast så stor del av tillgångarnas värde som svarar mot aktieinnehavet.

11 §11

Ett försäkringsbolag som avses i 9 § skall föra ett register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde. Om en tillgång, som antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta antecknas i registret.

Försäkringsbolaget skall utse en person att vara ansvarig för registret (registerombud). Registerombudet skall ha de insikter och den erfarenhet som krävs i registerfrågor med hänsyn till arten och omfattningen av bolagets verksamhet. Styrelsen eller verkställande direktören skall, när registerombudet utsetts eller frånträtt sin befattning, genast anmäla detta för registrering.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall meddela föreskrifter om villkoren för behörighet att tjänstgöra som registerombud.

16 kap.

1 §12

Stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och aktuarie, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar försäkringsbolaget, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när skadan vållas aktieägare,

Stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör, registerombud och aktuarie, som vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar försäkringsbolaget, skall ersätta skadan. Detsamma gäller när

11 Senaste lydelse 1998:113. 12 Senaste lydelse 1999:600.

delägare eller annan genom överträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna.

skadan vållas aktieägare, delägare eller annan genom övereträdelse av denna lag, lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, bolagsordningen, de försäkringstekniska riktlinjerna eller placeringsriktlinjerna.

6 §13

Talan för försäkringsbolagets räkning enligt 1–3 §§, som inte grundas på brott, kan inte väckas mot

1. stiftare sedan tre år förflutit från det beslutet om bolagets bildande fattades på den konstituerande stämman,

2. styrelseledamot, verkställande direktören eller aktuarien sedan tre år förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslutet eller åtgärden, som talan grundas på, fattades eller vidtogs,

2. styrelseledamot, verkställande direktören, registerombudet eller aktuarien sedan tre år förflutit från utgången av det räkenskapsår då beslutet eller åtgärden, som talan grundas på, fattades eller vidtogs,

3. revisor sedan tre år förflutit från det att revisionsberättelsen lades fram på bolagsstämman eller yttrande som avses i denna lag avgavs,

4. en lekmannarevisor sedan tre år förflutit från det att granskningsrapporten lades fram på bolagsstämman,

5. aktieägare, delägare eller röstberättigad, som inte är delägare, sedan två år förflutit från beslutet eller åtgärden som talan grundas på.

Försätts bolaget i konkurs på en ansökan som gjorts innan den i första stycket angivna tiden gått ut, kan konkursboet föra talan enligt 1–3 §§ utan hinder av att frihet från skadeståndsansvar har inträtt enligt 5 §. Efter utgången av den nu nämnda tiden kan en sådan talan dock inte väckas senare än sex månader från edgångssammanträdet.

Denna lag träder i kraft…

13 Senaste lydelse 1999:600.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige att 5 kap. 5, 7, 8, 12 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

5 §14

En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta försäkringsrörelse i Sverige redovisa försäkringstekniska avsättningar. En försäkringsgivares försäkringstekniska avsättningar skall motsvara de belopp som behövs för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma på grund av ingångna försäkringsavtal. De försäkringstekniska avsättningarna skall motsvara försäkringsgivarens ansvarighet för

1. försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning),

2. inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen

En försäkringsgivare från tredje land skall för sin direkta försäkringsrörelse i Sverige göra de försäkringstekniska avsättningar som erfordras för att försäkringsgivaren vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla samtliga åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal.

14 Senaste lydelse 1999:602.

av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador),

3. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och som inte omfattas

av 1 eller 2,

4. sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av ett visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring),

5. förlustutjämning för kreditförsäkring som avses i 12 kap.

9 a § försäkringsrörelselagen (1982:713) (utjämningsavsättning) upp till det belopp för avsättningens storlek som anges i första stycket andra meningen nämnda paragraf, och

6. fondförsäkringar som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade bär placeringsrisken för (fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken).

Ansvarar flera försäkringsgivare solidariskt för en försäkring, skall endast den del av försäkringen som enligt avtal mellan försäkringsgivarna belöper på en enskild försäkringsgivare beaktas vid beräkningen av den försäkringsgivarens försäkringstekniska avsättningar.

Avsättning för oreglerade skador skall beräknas särskilt för

varje försäkringsfall. För skadeförsäkringsrörelse får statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med beaktande av skadornas art.

Vid beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna gäller 7 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713).

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningars innehåll och beräkning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

Vid beräkning av avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker respektive livförsäkringsavsättning gäller 7 kap. 2 § försäkringsrörelselagen.

5 kap.

7 §15

Premier för livförsäkringar skall grundas på antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande. En avvikelse får ske om den är försvarlig med hänsyn till försäkringsgivarens ekonomiska situation.

Premier för livförsäkringar skall bestämmas till vad som minst motsvarar en värdering av försäkringsåtagandena enligt 5 §, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till försäkringsgivarens ekonomiska situation.

15 Senaste lydelse 1999:602.

5 kap.

8 §16

De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första, tredje och fjärde styckena, 9 a-10 c, 10 e, 10 f samt 13 §§försäkringsrörelselagen (1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser.

De försäkringstekniska avsättningarna skall täckas med tillgångar på det sätt som gäller för skuldtäckning enligt 7 kap. 9 § första stycket, 9 a-10 c, 10 e, 10 f samt 13 §§försäkringsrörelselagen (1982:713) eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser.

Dock skall skuldtäckning endast omfatta direkt försäkringsrörelse. När de försäkringstekniska avsättningarna skall täckas, får depositionen enligt 1–3 §§ räknas in under förutsättning att depositionen dels består av värdehandlingar som får användas för skuldtäckning med tillämpning av bestämmelserna i första stycket, dels inte har beaktats enligt 12 § första stycket fjärde meningen. De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.

5 kap.

12 §

En försäkringsgivare från tredje land skall, utöver de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna enligt 5 §, vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasens storlek skall fastställas på grundval av den direkta försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i Sverige. Kapitalbasen skall när verksamheten bedrivs minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginal). Kapitalbasen får dock inte understiga ett minimibelopp (garanti-

En försäkringsgivare från tredje land skall vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas i förhållande till den direkta försäkringsrörelse som försäkringsgivaren bedriver i Sverige. Kapitalbasen skall när verksamheten bedrivs minst uppgå till en nivå som beräknas med utgångspunkt i verksamhetens art och omfattning (solvensmarginal). Kapitalbasen får dock inte understiga ett minimibelopp (garantibelopp). Tillgångar som en försäkringsgivare deponerat i bank enligt 1–3 §§ skall beaktas vid bedömningen av om kravet på

16 Senaste lydelse 1999:602.

belopp). Tillgångar som en försäkringsgivare deponerat i bank enligt 1–3 §§ skall beaktas vid bedömningen av om kravet på garantibelopp är uppfyllt, dock högst till ett belopp som motsvarar hälften av det minsta beloppet för garantibeloppet.

garantibelopp är uppfyllt, dock högst till ett belopp som motsvarar hälften av det minsta beloppet för garantibeloppet.

De poster som ingår i kapitalbasen skall till ett belopp som minst motsvarar solvensmarginalen finnas i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Dessa poster skall till ett belopp som minst motsvarar en tredjedel av solvensmarginalen finnas i Sverige.

Bestämmelserna om att Finansinspektionen i vissa fall får medge undantag från bestämmelserna om beräkning av solvensmarginalen och lokalisering av tillgångar finns i 16–18 §§.

Denna lag träder i kraft…

3. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs i fråga om inkomstskattelagen (1999:1229) att 39 kap. 7 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 kap.

7 §

Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses sådana avsättningar enligt 7 kap. 1 § första stycket försäkringsrör-elselagen (1982:713)(ej intjänade premier och kvardröjande risker, livförsäkringsavsättning, oreglerade skador, garanterad och villkorad återbäring, utjämnings- avsättning för kreditförsäkring och fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken) minskade med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Med försäkringstekniska avsättningar för egen räkning avses avsättningar enligt 7 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713) minskade med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

Denna lag träder i kraft…

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag att 4 kap. 9 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

9 §17

Försäkringstekniska avsättningar (DD och EE) skall tas upp i balansräkningen med tillämpning av 7 kap. 1 och 2 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713).

Försäkringstekniska avsättningar (DD och EE) skall tas upp i balansräkningen med tillämpning av 7 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713).

Denna lag träder i kraft…

17 Senaste lydelse 1999:603.

1. Allmänna utgångspunkter

1.1. Behovet av förändrade solvensregler

I utredningens delbetänkande (SOU 2003:14) lämnades förslag till grundläggande principer för ett moderniserat solvenssystem för försäkringsbolag. Avsikten var att föra en förutsättningslös diskussion kring dessa frågor. Därmed gjordes ingen analys av förslagen i förhållande till nu gällande EG-rätt. Utredningen var dock medveten om att somliga av förslagen skulle stå i strid med dessa regler men valde att anlägga ett framåtblickande perspektiv och särskilt att beakta det pågående arbetet på EU-nivå inom det s.k. solvens II-projektet.

I detta slutbetänkande lämnas förslag till förändringar i de svenska rörelsereglerna för försäkringsbolag. Utgångspunkten är att stärka försäkringstagarnas nuvarande skydd genom regeländringar som står i samklang med gällande EG-rätt. Förslaget ligger dessutom väl i linje med solvens II-projektets huvudprinciper och bör ses som en naturlig övergång från nuvarande reglering till den reform som kan väntas i samband med att den nya EG-rätten är färdig att genomföras i Sverige.

Regeländringarna syftar till att ge ökade incitament till försäkringsbolagen att effektivt identifiera, mäta och hantera sina risker, förbättra genomlysningen samt stärka tillsynsprocessen. Utredningen bedömer att dessa egenskaper i viss utsträckning saknas i det nuvarande systemet.

Det kan invändas att det är olämpligt att utredningens arbete tangerar det pågående reformarbetet inom EU och att det är bättre att avvakta slutsatserna därifrån innan nya solvensregler beslutas på nationell nivå. Denna invändning tar emellertid inte hänsyn till inom vilket tidsperspektiv som resultatet av solvens II-projektet kan vara genomfört i svensk rätt,1 eller till att utvecklingen som har

1 En uppskattning är att ett direktiv kan vara färdigt tidigast år 2007.

skett på försäkringsområdet i allt större utsträckning har fått de nu gällande reglerna att framstå som otidsenliga. Denna utveckling återspeglas i att andra medlemsstater inom EU rör sig mot mer riskrelaterade regler i linje med solvens II-projektets intentioner.

1.2. Vilka förändringar är nödvändiga?

1.2.1. Nuvarande solvenssystem

Hörnstenen i det nuvarande solvenssystemet är värderingen av försäkringsbolagets åtaganden. Värderingen ligger till grund för hur stora försäkringstekniska avsättningar bolagen skall göra och därmed för storleken på det belopp som skall skuldtäckas. Värderingen blir således även avgörande för hur mycket tillgångar som skall omfattas av placeringsregler, eftersom sådana regler endast träffar skuldtäckningstillgångarna. Värderingen påverkar också kapitalbasens storlek eftersom denna, enkelt uttryckt, kan beskrivas som en ”restpost” när de försäkringstekniska avsättningarna och andra skulder dragits av från bolagets balansomslutning.2 För livförsäkring påverkas dessutom kravet på kapitalbasens storlek (solvensmarginalen), vilket är direkt relaterat till storleken på de försäkringstekniska avsättningarna. Det nuvarande systemet beskrivs i figuren nedan.

Figur 1: Nuvarande solvenssystem

2 Här beaktas inte andra poster som kan ingå i kapitalbasen, exempelvis resterande uttaxeringsbelopp i ömsesidiga skadeförsäkringsbolag.

  • Placeringsregler
  • Förmånsrätt
  • Registerföring

Realistisk värdering

tekniska

avsättningar

Fria tillgångar

Skuldtäcknings-

tillgångar

(ST)

Aktiekapital / Garantikapital

Övrigt eget kapital / Obeskattade reserver

Solvensmarginal

Försäkrings-

(FTA)

Implicit marginal Kapitalbas

  • Placeringsregler
  • Förmånsrätt
  • Registerföring

Realistisk värdering

tekniska

avsättningar

Fria tillgångar

Skuldtäcknings-

tillgångar

(ST)

Aktiekapital / Garantikapital

Övrigt eget kapital / Obeskattade reserver

Solvensmarginal

Försäkrings-

(FTA)

Implicit marginal Kapitalbas

tekniska

avsättningar

Fria tillgångar

Skuldtäcknings-

tillgångar

(ST)

Aktiekapital / Garantikapital

Övrigt eget kapital / Obeskattade reserver

Solvensmarginal

Försäkrings-

(FTA)

Implicit marginal Kapitalbas

1.2.2. Konsekvenser av det nuvarande systemet

I utredningens delbetänkande analyserades det nuvarande systemet.3

Dagens solvenssystem har fördelen att det är robust och enkelt. Reglerna är dock inte känsliga för risken i försäkringsåtagandena och beaktar inte den finansiella risken i försäkringsbolagens tillgångar.

För livförsäkringsrörelse, som präglas av långa nominella eller reala åtaganden och där de finansiella riskerna således är mest framträdande, finns visserligen ett tillägg i solvensmarginalen som syftar till att fånga in denna risk. Det är dock fråga om en statisk marginal som beräknas som en andel av bolagets avsättningar och som därför inte speglar den verkliga graden av finansiell risk i skuldtäckningstillgångarna. Dessutom ger reglerna inte tillräckliga incitament till matchning mellan åtagandena och skuldtäckningstillgångarna. En förändring i marknadsräntan påverkar direkt värdet på försäkringsbolagets tillgångar eftersom dessa i allmänhet värderas till marknadsvärde. De försäkringstekniska avsättningarna påverkas däremot först när den s.k. högsta räntan justeras. Ett försäkringsbolags möjligheter att genom matchning minska risken för att en ränteförändring påverkar bolagets solvens negativt försämras därmed.

Vidare finns svagheter i den nuvarande regleringen för beräkning av försäkringstekniska avsättningar på livförsäkringsområdet. Enligt gällande regler skall beräkningen grundas på betryggande antaganden, vilket resulterar i en medveten övervärdering.4 Detta innebär i sin tur att avsättningarna kommer att innefatta en implicit buffert motsvarande övervärderingen. En sådan metod försvårar genomlysning och jämförbarhet och minskar möjligheten att ifrågasätta använda metoder och antaganden.

För skadeförsäkringsbolag fungerar de nuvarande solvensreglerna förhållandevis väl. I dessa bolag tvingas ägarna binda kapital i bolaget i takt med att affärerna utvecklas. De blir därmed ekonomiskt delaktiga i utfallet vilket stimulerar till riskkontroll och en övervakning av rörelsen. Eftersom åtagandena inom skadeförsäkring i allmänhet är korta är det vidare inte av lika framträdande betydelse att solvensmarginalen inte är känslig för finansiell risk.5 Här

3 Kapitel 2 i SOU 2003:14. 4 Även på skadeförsäkringsområdet kan betryggande antaganden anses tillämpas eftersom avsättning för oreglerade skador endast får diskonteras under vissa angivna förutsättningar, bl.a. att den beräknade genomsnittliga dagen för slutreglering av skadorna ligger minst fyra år efter balansdagen. Se vidare FFFS 2002:21 4 kap. 18 §. 5 Långa åtaganden förekommer dock även inom skadeförsäkring; exempelvis i form av ansvarsförsäkring och sjuklivräntor.

ligger fokus i stället på försäkringsriskerna. De övergripande försäkringsriskerna fångas in av de rådande solvensreglerna men även det på ett schablonmässigt sätt som inte tar hänsyn till bl.a. diversifieringen i försäkringsportföljen. Följden har kunnat bli att bolag med samma premieinkomst och skadekostnader åläggs samma solvenskrav oberoende av det antal avtal de har i sin portfölj.

I en krissituation tryggas försäkringstagarnas skydd främst genom deras förmånsrätt i skuldtäckningstillgångarna. Det krävs därför regler för hur dessa tillgångar skall placeras. Idag består denna reglering i detaljerade, kvantitativa regler avseende tillåtna tillgångsslag och begränsningar relaterade till typ av tillgång (tillgångslimiter) och per utgivare (enhandsengagemang). En svaghet är att en sådan reglering inte skapar incitament för bolagen att självständigt bedöma skuldtäckningstillgångarnas kvalitet.

1.3. Gällande rätt och pågående reformarbete

1.3.1. Gällande rätt

Det nuvarande svenska solvenssystemet för försäkringsbolag bygger främst på EG-direktiv för direkt försäkring, indelade i tre generationer.6 På livförsäkringsområdet föreligger numera ett konsoliderat direktiv.7 Därutöver måste även den EG-rättsliga redovisningsregleringen beaktas; särskilt det s.k. försäkringsredovisningsdirektivet.8

Första och andra generationens direktiv genomfördes i svensk rätt genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1994.9Genomförandet av den tredje generationens direktiv skedde den 1 juli 1995,10 följt av försäkringsredovisningsdirektivet den 1 januari 1996.11

För svensk del framgår de EG-rättsligt styrda försäkringsrörelsereglerna i huvudsak i försäkringsrörelselagen (1982:713) – FRL, kompletterade av försäkringsrörelseförordningen (1982:790) och föreskrifter meddelade av Finansinspektionen. Vissa regler avseende utländska försäkringsgivare återfinns i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LUFV).

6 Dir. 79/267/EEG, 90/619/EEG, 92/96/EEG (livförsäkring) och dir. 73/239/EEG, 88/357/EEG, 92/49/EEG (skadeförsäkring). 7 Dir. 2002/83/EG (direktivet innefattar även ändringar till följd av dir. 2002/12/EG). 8 Dir. 91/674/EEG. 9Prop. 1992/93:257. 10Prop. 1994/95:184. 11Prop. 1995/96:10 del 4.

På redovisningsområdet har genomförandet av EG-rätten främst skett genom tillkomsten av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL). Även på detta område har Finansinspektionen bemyndigats att meddela föreskrifter.12

1.3.2. Pågående reformarbete

Åtgärder under genomförande

För närvarande pågår arbete med att genomföra de två direktiv som blev resultatet av EU:s s.k. solvens I-projekt.13 Direktiven innebär en mindre reformering av solvensreglerna för liv- och skadeförsäkring. De nya reglerna träder ikraft den 1 januari 2004. Vidare är direktivet om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag (”försäkringsinsolvensdirektivet”) föremål för genomförande.14 För svensk rätt innebär direktivet att skuldtäckning nu skall ske i samtliga återförsäkringsbolag samt att vissa justeringar görs beträffande försäkringstagarnas förmånsrätt i skuldtäckningstillgångarna.

På redovisningsområdet vidtas för tillfället åtgärder med anledning av den s.k. IAS-förordningen.15 Enligt den nya regleringen skall alla börsnoterade företag inom EU, även försäkringsföretag, senast år 2005 upprätta sin koncernredovisning i enlighet med de internationella redovisningsstandarder (International Accounting Standards – IAS) som utfärdats av International Accounting Standards Board (IASB) och godkänts för tillämpning inom EU. Utöver detta får medlemsstaterna tillåta eller kräva årsredovisning enligt IAS även i företag som inte är börsnoterade. För närvarande finns dock ingen IAS som särskilt rör redovisningen av försäkringsåtaganden. FRL påverkas således inte i nuläget.

Övrigt pågående arbete

Inom ramen för det s.k. solvens II-projektet pågår en mer genomgripande översyn av solvensreglerna på EU-nivå. Det är oklart när detta omfattande arbete, som ännu inte har resulterat i något lagstiftningsförslag, kommer att slutföras. Arbetet har dock nått en

12 FFFS 2002:21 och 2003:6. 13 Dir. 2002/12/EG och 2002/13/EG; se prop. 2002/03:94. 14 Dir. 2001/17/EG; se Ds 2002:59. 15 (EG) nr 1606/2002; se SOU 2003:71.

nivå där grundkriterierna för den kommande solvensregleringen kan urskiljas. Dessa redovisas nedan under avsnitt 2.2.

På redovisningsområdet pågår ett projekt inom IASB med att ta fram en standard om redovisning av försäkringsåtaganden. Ett utkast till rekommendation har nyligen remitterats.16 Alla aspekter av avtalsredovisningen täcks dock inte av förslaget; bl.a. inte hur åtagandena skall värderas i balansräkningen.17 En mer fullständig standard på försäkringsområdet är heller inte att vänta innan IASförordningen träder i kraft år 2005.

1.4. Utredningens förslag i förhållande till gällande rätt

1.4.1. Förslaget i delbetänkandet

Delbetänkandets förslag utgick från att beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna skall grunda sig på en realistisk värdering av åtagandena. Avsättningarna skulle därmed minska för livförsäkring eftersom den implicita marginal som följer av övervärderingen av åtagandena försvinner. Avsikten var dock inte att minska försäkringstagarnas skydd. Dagens solvensmarginal skulle enligt förslaget ersättas med en säkerhetsmarginal bestående av ett premieskillnadsbelopp (premiens riskmarginal) samt tilläggsbelopp för försäkringsrisk respektive finansiell risk. Till skydd för försäkringstagarna föreslogs att såväl avsättningarna som säkerhetsmarginalen skulle motsvaras av tillgångar som omfattas av placeringsrestriktioner, förmånsrätt och registerföring. Modellen sammanfattas i nedanstående figur.

16 ED 5 Insurance Contracts. 17 Förslaget innehåller visserligen en bestämmelse om att upplysningar om verkliga värden på såväl tillgångar som skulder skall lämnas i redovisningen. Det är dock ännu oklart vad som åsyftas med verkligt värde (”fair value”). Reglerna i denna del är därför inte tänkta att träda ikraft förrän år 2006.

Figur 2: Förslaget i delbetänkandet

Som närmare kommer att utvecklas i kapitel 3 i detta betänkande bedöms en avsättningsberäkning utifrån en realistisk värdering av försäkringsåtagandena rymmas inom det tolkningsutrymme som EG-rätten ger. Inte heller innebär ett kapitalkrav beräknat i form av en säkerhetsmarginal utformad på angivet sätt i sig några problem under förutsättning att kapitalbasens storlek inte understiger vad som föreskrivs i EG-rätten.

Problemet med förslaget är huvudsakligen EG-rättens uttryckliga förbud mot att reglera försäkringsbolagens val av fria tillgångar och att inskränka bolagens förfoganderätt över tillgångar som inte motsvarar försäkringstekniska avsättningar.18 Med det nuvarande regelverket på EU-nivå är det i princip inte möjligt att på det sätt som utredningen har föreslagit belägga dessa tillgångar med särskilda placeringsrestriktioner.19 Däremot går förslaget i denna del i samma riktning som arbetet inom solvens II-projektet, där det övervägs om de tillgångar som motsvarar den s.k. målkapitalnivån skall beläggas med placeringsrestriktioner.

18 Dir. 2002/83/EG art. 31 samt dir. 73/239/EEG art. 18 ändrad gm dir. 92/49/EEG art. 26. 19 Problemet uppstår dock inte vad gäller förmånsrätt och registerföring, som inte kan anses utgöra förfogandeinskränkningar på det sätt som åsyftas i direktivet.

  • förmånsrätt
  • registerföring
  • placeringsregler

Säkerhetsmarginal

FTA realistiskt beräknad

Kapitalbas

FTA

  • förmånsrätt
  • registerföring
  • placeringsregler

Säkerhetsmarginal

FTA realistiskt beräknad

Kapitalbas

FTA

1.4.2. Utredningens slutliga förslag

I den del reglerna vilar på EG-rättslig grund måste förändringar i svensk lagstiftning ske med beaktande av EG-rätten på området. Utredningen lämnar därför ett förslag som både tar hänsyn till gällande EG-rätt och till de grundkriterier som har slagits fast inom solvens II-projektet.

Utredningen står fast vid att en realistisk värdering av ett försäkringsbolags åtaganden skall utgöra grunden för beräkningen av bolagets försäkringstekniska avsättningar. Som konstaterats är avsikten med utredningens förslag dock inte att mängden skuldtäckningstillgångar, och därmed de tillgångar som omfattas av försäkringstagarnas förmånsrätt, skall minska jämfört med vad som är fallet idag. Dessa tillgångar skall fortfarande, till sitt värde, med marginal täcka det realistiska värdet av bolagets åtaganden. Marginalen åstadkoms genom att tillgångarna värderas till verkligt värde från vilket ett säkerhetsavdrag skall göras. Modellen beskrivs i figuren nedan.

Figur 3: Utredningens slutliga förslag

Säkerhetsavdraget kan relateras till den säkerhetsmarginal som presenterades i delbetänkandet, men har nu antagit en mer utvecklad form som bl.a. medger diversifiering mellan olika riskexponeringar. Resultatet syftar till att skuldtäckningstillgångarnas värde skall vara

Fria tillgångar

Realistisk värdering Solvensmarginal Kapitalbas

Försäkringstekniska

avsättningar

(FTA) Övrigt eget kapital /

Obeskattade

reserver

Aktiekapital /

Garantikapital

  • Placeringsregler
  • Förmånsrätt
  • Registerföring

Skuldtäckning-

tillgångar

(ST)

Säkerhetsavdrag

Säkerhetsmarginal ”målkapital”

känsligt för riskerna i portföljen av försäkringsåtaganden och skuldtäckningstillgångar. Därmed innebär även utredningens slutliga förslag att de nuvarande placeringsrestriktionerna kan mildras.

Förslaget ansluter sig således till och utvecklar principerna i delbetänkandet, med den väsentliga skillnaden att utredningen inte avser att föreslå placeringsrestriktioner för tillgångar som inte täcker de försäkringstekniska avsättningarna – något som inte är tillåtet enligt EG-rätten. EG-rätten ställer däremot inte upp några uttryckliga krav beträffande val av värderingsprinciper för skuldtäckningstillgångarna i solvenssammanhang. Det finns heller inget krav på att dessa principer skall vara desamma som i den ekonomiska redovisningen. En sådan skillnad förekommer för övrigt redan idag.20

1.4.3. Några alternativa lösningar

I det slutliga förslaget omhändertas risken i skuldtäckningstillgångar och avsättningar genom att ett säkerhetsavdrag görs från skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde. Alternativa lösningar har dock diskuterats under arbetets gång.

Ett alternativ skulle kunna vara att – i stället för att göra ett säkerhetsavdrag från skuldtäckningstillgångarnas värde – göra en tilläggsavsättning till de försäkringstekniska avsättningarna motsvarande säkerhetsavdraget. Ett tungt vägande skäl mot denna lösning är dock att kapitalbasen skulle minska med tilläggsavsättningens storlek och därmed riskera att underskrida det EG-rättsliga kravet på minsta solvensmarginal. Kapitalkraven på de svenska försäkringsbolagen skulle därmed öka i förhållande till idag och till bolag i jämförbara länder. Ett sätt att motverka denna effekt skulle kunna vara att införa regler med innebörden att tilläggsavsättningen kan återföras till kapitalbasen i solvensdeklarationen. För närvarande är detta bara tillåtet efter särskild ansökan till Finansinspektionen.21Det torde dock inte vara möjligt att införa generella regler om återförande eftersom EG-rätten slår fast ett krav på ansökningsförfarande i dessa fall.22 Systemet skulle därmed bli svårförutsebart och leda till negativa effekter för genomlysningen av bolagens egentliga kapitalstyrka.

20 Se 7 kap. 10 f § FRL och 4 kap. ÅRFL; jfr prop. 1995/96:10, del 4 s.90 ff. 21 FFFS 2003:3. 22 Se dir. 73/239/EEG art. 16 ändrad gm dir. 2002/13/EG art. 16.4 c) och dir. 2002/83/EG art. 27.4 b) och c).

Ett annat alternativ är att placeringsreglerna visserligen endast träffar de tillgångar som motsvarar de realistiska avsättningarna, men att tillgångar som svarar mot såväl avsättningarna som en marginal motsvarande säkerhetsavdraget skall omfattas av förmånsrätt och krav på registerföring. Det bedöms dock vara en olycklig lösning att placeringsreglerna inte blir tillämpliga på alla tillgångar som omfattas av förmånsrätt. Alla typer av tillgångar lämpar sig inte som säkerhet för försäkringsfordringar, vilket är huvudmotivet bakom placeringsreglerna. Tillgångarna som svarar mot säkerhetsavdraget kan då vara av annat slag än de som är kvalificerade för skuldtäckning och ha okända riskegenskaper. Det blir då svårare att fastställa säkerhetsavdragets storlek och därmed vilken mängd tillgångar som skall omfattas av förmånsrätt.

En annan frågeställning är om uppskattningen av risk som kommer till uttryck i förslaget till säkerhetsavdraget i stället kan delas upp i olika delar. Därefter skulle tilläggsavsättningar kunna göras för vissa delar, som t.ex. försäkringsrisken och matchningsrisken, och avdrag göras från skuldtäckningstillgångarnas värde motsvarande den finansiella risken. Ett argument mot en sådan uppdelning är att de olika riskerna kan antas diversifiera sinsemellan och att det är svårt att ta sådana hänsyn när uppskattningarna görs separat. Vad beträffar tilläggsavsättningar återkommer samma problematik som det redogjorts för ovan.

Ett mer genomgripande alternativ skulle vara att göra en komplett uppdelning mellan rörelsereglerna och redovisningsreglerna avseende värderingen av försäkringsåtaganden. Lösningen skulle bestå i två fullständiga uppsättningar med värderingsregler för försäkringsåtaganden i FRL respektive ÅRFL. Värderingsreglerna enligt FRL skulle då resultera i avsättningar som uppgår till summan av de realistiskt beräknade avsättningarna och säkerhetsavdraget medan reglerna i ÅRFL antagligen skulle utmynna i endast realistiskt beräknade avsättningar. Utifrån vilken värdering kapitalbasen skulle definieras respektive vilken avsättning som skulle utgöra underlag för den erforderliga solvensmarginalen är en svår fråga. I ett sådant förslag skulle också utvecklingstendenserna inom redovisningsområdet behöva beaktas närmare; en utveckling som för närvarande är svårbedömd.23 Dubbla uppsättningar av värderingsregler skulle därutöver leda till merarbete för försäkringsbolagen och Finansinspektionen.

23 Jfr avsnitt 7.3.1.

1.5. Avgränsningsfrågor

En central fråga är vilka medel solvenssystemet skall skydda. I delbetänkandet pekade utredningen på de olika intressenter som finns i försäkringsrörelse och deras ofta motstridiga intressen. En särskilt problematik i detta sammanhang är hur försäkringsbolagens riskkapital skall behandlas. Som utredningen redovisade i delbetänkandet bidrar försäkringstagarna med nästan allt riskkapital i livförsäkringsbolag som drivs enligt ömsesidiga principer, samtidigt som deras inflytande över förvaltningen av dessa medel är försumbart.24 I traditionella livförsäkringsbolag som bedrivs i ömsesidig form eller i aktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer får försäkringstagarna därmed dubbla roller som fordringsägare och ”delägare”.

En tänkbar regleringsansats skulle då kunna vara att solvenssystemet bör skydda alla medel i ett försäkringsbolag som kan sammankopplas med försäkringstagarna. I samband med bl.a. försäkringsrörelsereformen25 har regeringen dock uttalat den intentionen att en uppdelning mellan försäkringstagarens fordringsrätt och riskkapitalet i ett bolag är möjlig och önskvärd. I reformen slogs fast att huvudsyftet med rörelsereglerna är att ett försäkringsbolag skall kunna fullgöra sina åtaganden gentemot försäkringstagarna, dvs. det som bolagen har garanterat i försäkringsavtalet. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning, vilket innebär att solvensreglerna endast skall skydda försäkringstagarnas anspråk i egenskap av fordringsägare.

Utredningen vill i denna del upprepa att slutsatsen beträffande vilka medel solvenssystemet bör skydda inte innebär ett ifrågasättande av att en försäkringstagare har rätt till eventuell kompensation för sitt bidrag till riskkapitalet. Frågan om hur bolagets riskkapital skall hanteras är nära sammankopplad med vilket inflytande olika intressenter har och hur deras intressen skall kunna bevakas.

Utifrån ett konsumentskyddsperspektiv bedömer utredningen därför att det finns behov av ytterligare utredning på detta område. Frågan omfattas dock inte av utredningens uppdrag och kommer

24 Som vissa remissinstanser har påpekat kan man inte dra en direkt parallell mellan försäkringstagare som riskkapitalägare och andra riskkapitalägare, exempelvis aktieägare i banker. En livförsäkringstagares syfte med att betala premier till en försäkring är inte att investera i försäkringsbolaget utan att köpa en produkt för att exempelvis trygga den framtida pensionen. Utifrån försäkringstagarens perspektiv är eventuella överskottsmedel därför snarast att se som en del av produkten och inte som medel med anknytning till avkastningen på försäkringsbolagets riskkapital. 25Prop. 1998/99:87.

därför endast att belysas kortfattat nedan (avsnitt 7.1), liksom vilka åtgärder som bedöms kunna vidtas redan idag.

1.6. Betänkandets disposition

I kapitel 2 beskrivs de utvecklingstendenser som finns inom solvensregleringen, i Sverige och internationellt. Systemen i några utvalda länder presenteras. Kapitel 3 behandlar den värdering av försäkringsbolagens åtaganden som skall ligga till grund för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Kapitel 4 innehåller utredningens överväganden kring placerings- och värderingsreglerna för skuldtäckningstillgångarna, liksom försäkringstagarnas förmånsrätt. En diskussion kring beräkningen av det föreslagna säkerhetsavdraget förs i kapitel 5. I kapitel 6 beskrivs och diskuteras vissa tillsynsfrågor. Kapitel 7 tar upp några övriga frågor, såsom upplånings- och redovisningsregler. I kapitel 8 redovisas konsekvenser av utredningens förslag. Avslutningsvis ges författningskommentarer i kapitel 9.

2. Solvensregleringens utveckling i Sverige och vissa andra länder

2.1. Inledning

Det nuvarande solvenssystemet i Sverige och övriga medlemsstater i EU har sin grund i EG-regleringen på området. Reglerna härstammar från den första generationens skade- och livförsäkringsdirektiv, vilka bygger på överväganden som gjordes av OECD:s föregångare OEEC. Organisationen började redan i mitten på 1950-talet diskutera de solvensregler som fortfarande är ikraft.1Sedan dess har solvensreglerna genomgått små förändringar jämfört med den utveckling som samtidigt har skett i försäkringsbolagens verksamhet.

Historiskt har försäkringsbolag i de flesta länder haft en nära relation till staten där bolagens kapital till en del använts för att finansiera olika samhälleliga projekt. I Sverige hade t.ex. de svenska livförsäkringsbolagen placeringsplikt i vissa obligationer som emitterades av staten i syfte att finansiera bostadsbyggandet. Före 1999 års försäkringsrörelsereform var produktutformningen inom livförsäkring reglerad via de s.k. försäkringstekniska grunderna. Fram till 1995 – då förhandsgodkännandet av grunderna slopades – gällde en fullständig pris- och produktreglering. Stegvis har försäkringsbolagens beteende blivit allt mindre detaljreglerat och försäkringsmarknaden har omfattats av allt mindre restriktioner från statsmaktens sida.

Utvecklingen inom redovisningsområdet har även påverkat hur solvenssystemet fungerar i praktiken. Tidigare var värderingsreglerna i redovisningen utformade så att de i en större utsträckning speglade historiska kostnader. Det innebar att bolagens resultat var okänsligt för förändringar i ekonomin. Dessutom var det i princip omöjligt för en utomstående att genomlysa försäkringsbolagens ekonomi. De finansiella marknaderna var också i stor utsträckning reglerade

1Prop. 1992/93:257 s. 114.

vilket medförde att enskilda länder kunde styra utvecklingen genom t.ex. ränteförändringar och begränsningar i utlåning och valutarestriktioner. Sammantaget innebar detta att försäkringsbolagen agerade i en mer förutsägbar och skyddad miljö.

Trenden inom redovisningen går emot ett större inslag av marknadsvärdering – både när det gäller tillgångar och åtaganden. Dessutom pågår ett omfattande internationellt arbete som syftar till att förbättra genomlysningen och harmonisera redovisningsreglerna mellan olika länder. Försäkringsbolagens situation har därmed förändrats.

Förutsättningarna för solvensregleringen påverkas även av framväxten av de finansiella marknaderna med produkter som ger ökade möjligheter till riskhantering. Denna utveckling har förändrat förutsättningarna för försäkringsbolagen att hantera sina risker. Kombinationen av en väl utvecklad finansiell marknad och en avreglerad försäkringsmarknad i en ökad internationalisering har förändrat villkoren för sektorn. Utvecklingen har inneburit en större konkurrens och högre krav på effektiv användning av kapital. Den ställer också ökade krav på solvensreglernas utformning och funktion.

Som redan framgått pågår solvens II-projektet inom EU med nya solvensregler för försäkringsbolagen. Inom ramen för detta projekt skall en genomgripande översyn av reglerna ske. En central del är att utforma solvensregler som bättre motsvarar de verkliga riskerna i rörelsen, bl.a. genom att hänsyn skall tas till den verkliga finansiella risken i försäkringsbolagens tillgångar. Andra viktiga frågor är beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna, placeringsreglernas utformning och vilka tillgångar dessa skall omfatta, samt frågor relaterade till tillsynsprocessen.

Både i och utanför Europa har regleringen och tillsynen av försäkringsbolag utvecklats under senare år i syfte att hantera utvecklingen på försäkringsmarknaden. I USA har nya solvensregler varit ikraft sedan första hälften av 1990-talet. Även Kanada och Australien har infört nya solvensregler för försäkringsbolag.

Ett antal medlemsstater inom EU har också funnit det nödvändigt att utveckla mer sofistikerade regler för att hantera utvecklingen på försäkringsmarknaden. De nationella regelverken tillämpas antingen som en del i tillsynen eller som regler utöver de minimiregler som gäller för medlemmarna i unionen. Inom EU är vidareutvecklingen mest framträdande i Storbritannien, Nederländerna, Danmark och Finland.

2.2. Utvecklingen inom solvens II-projektet

Inom det pågående solvens II-projektet sker en diskussion på EUnivå om förutsättningar och prioriteringar för den framtida regleringen och tillsynen av försäkringsföretag. I en promemoria till försäkringskommittén föreslås en övergripande struktur för ett framtida solvenssystem inom EU.2 I promemorian framhålls att det framtida systemet syftar till en ökad harmonisering för att skapa samma konkurrensmöjligheter för försäkringsbolag i olika medlemsländer.

Solvens II-arbetet är inriktat på att skapa en mer riskrelaterad reglering som skall ligga till grund för en mer förebyggande tillsyn av försäkringsbolag. Marknadsdisciplin är en annan aspekt som är viktig i detta hänseende. Förslaget är utformat utifrån det s.k. Basel-projektets tre pelare som har anpassats till försäkringsområdet. Dessa pelare motsvarar i tur och ordning regelverk, tillsynsprocess och marknadsdisciplin. Fördelarna med ett sådant angreppssätt anges vara att det åstadkoms en koppling mellan kvantitativa regler (första pelaren), kvalitativa bedömningar (andra pelaren) och marknadsdisciplin (tredje pelaren).

När det gäller den första pelaren bygger solvens II-modellen på att två olika kapitalkrav eller kapitalnivåer fastställs. Den högsta kapitalkravsnivån benämns målkapital och skall återspegla kapitalbehovet givet en låg risk för insolvens. Målkapitalnivån skall vara känslig för de viktigaste risker som försäkringsbolaget bär och uppmuntra försäkringsbolagen att själva mäta och hantera sina risker.

Den andra kapitalkravsnivån benämns minimikapital. Denna nivå skall återspegla behovet av riskkapital med ett kortare tidsperspektiv än målkapitalnivån. Detta skall vara ett lägre krav som skall beräknas på ett enkelt och objektivt sätt. För att detta skall uppnås bör denna nivå beräknas oberoende av målkapitalnivån även om det finns praktiska fördelar med att relatera de två kraven till varandra.

Enligt förslaget bör båda kapitalkraven definiera ingripandenivåer för tillsynsmyndigheten. Därutöver kan det finnas ett behov av att definiera ingripandenivåer mellan dessa nivåer. Under normala omständigheter kommer målkapitalet att vara viktigare än minimikapitalet i tillsynen. Minimikapitalnivån skall däremot definiera den viktigaste ingripandenivån, dvs. när tillsynsmyndigheten skall begränsa försäkringsbolagets fria förfogande över bolagets tillgångar.

2 MARKT/2509/03.

För beräkningen av målkapitalnivån föreslås att en standardiserad metod utformas för hela EU även om nationella avvikelser i utformningen av modellen får förekomma. Beräkningsmetoden skall ta hänsyn till återförsäkring samt till katastrofrisker, dvs. risker i avtal avseende skadehändelser som i och för sig är sällan förekommande men som om de inträffar leder till stora skadeutfall. För att uppmuntra försäkringsbolagen att själva mäta och hantera risker föreslås att interna modeller helt eller delvis får användas för att beräkna målkapitalnivån under förutsättning att dessa bättre återspeglar riskprofilen än standardmodellen.

Utgångspunkten för beräkningen av minimikapitalnivån föreslås vara dagens solvensmarginal. Den nuvarande solvensmarginalen kan däremot behöva utvecklas för att bli mer effektiv. En utgångspunkt som föreslås är att – som idag för livförsäkring – beräkna solvensmarginalen som en andel av de försäkringstekniska avsättningarna. För skadeförsäkring bör nivån på minimikapitalkravet storleksmässigt överensstämma med dagens solvenskrav. Interna modeller bör inte tillåtas för att beräkna minimikapitalnivån.

När det gäller placeringsrestriktioner föreslås att risken i placeringstillgångarna skall återspeglas i beräkningen av målkapitalnivån. De flesta medlemsstaterna har ställt sig positiva till att målkapitalnivån får täckas med placeringsregler. Även om behovet av placeringsregler minskar – genom att målkapitalet är känsligt för finansiell risk – bedöms det finnas behov av ett begränsat antal kvantitativa placeringsregler för att motverka förekomsten av alltför obalanserade portföljer.

När det gäller de försäkringstekniska avsättningarna är utgångspunkten att de nuvarande reglerna måste reformeras med hänsyn till att solvenssystemet kan komma att rymma de två angivna kapitalnivåerna. Förslaget skall här utgå från de nuvarande redovisningsreglerna på försäkringsområdet. Reformeringen bör enligt förslaget även ta hänsyn till det arbete som för närvarande pågår på området inom IASB.3

För livförsäkring anges – mot bakgrund av utvecklingen på redovisningsområdet – att det kan finnas behov av att de försäkringstekniska avsättningarna inkluderar någon sorts buffert samt en reserv för finansiell risk. För skadeförsäkring föreslås att ett

3 En punkt av särskild vikt där justeringar kan bli aktuella gäller valet av diskonteringsränta vid avsättningsberäkningen. Det framstår – för tillfället – som troligt att IASB kommer att föreslå att framtida kassaflöden skall diskonteras med en riskfri ränta som utgånspunkt.

kvantitativt mått införs i syfte att återspegla graden av försiktighet i beräkningen av avsättning för oreglerade skador.4

2.3. Solvensreglering i några länder

Som framgått framstår de nuvarande solvensreglerna på EG-nivå till en del som omoderna. För närvarande pågår det därför aktiviteter i många medlemsstater i syfte att, parallellt med solvens II-projektet, förbättra reglering och tillsyn av framför allt livförsäkringsbolagens förmåga att möta sina åtaganden. Utvecklingen på de finansiella marknaderna under senare år – med fallande räntenivåer och aktiekurser – har accentuerat behovet av en närmare översyn av reglering och tillsyn för försäkringsbolagens verksamhet.

Tillämpningen av EG-rätten har historiskt i de flesta medlemsstater byggt på att skapa dolda buffertar i bolagens tillgångar och försäkringstekniska avsättningar. Dessa har nu minskat markant vilket har fått till följd att bolag och myndigheter tvingats till åtgärder. Åtgärderna har inte bara syftat till en anpassning till utvecklingen på de finansiella marknaderna utan även till utvecklingen på försäkringsmarknaden. Regelverk och tillsyn har förändrats i syfte att skapa en ökad genomlysning av försäkringsverksamhet.

I det nedanstående beskrivs utvecklingen av några länders solvensreglering.

2.3.1. Danmark

I Danmark har livförsäkringsbolag sedan år 2001 diskonterat livförsäkringsavsättningarna med en ränta som ligger nära marknadsräntan. Räntesatsen bestäms dagligen av tillsynsmyndigheten utifrån några på förhand bestämda kriterier. Åtagandena värderas med en lång marknadsränta (ca 10 år) som härleds från tre olika statsobligationer. Till detta läggs också skillnaden mellan en tioårig ränteswap och räntan på en tioårig statsobligation.5 Därefter görs ett s.k. riskavdrag på fem procent. Detta avdrag kan under vissa omständigheter beräknas individuellt för bolagen.

4 I denna del kommer IASB:s arbete antagligen att avvika från EG-rättens nu gällande diskonteringsregler för avsättning för oreglerade skador. 5 Finanstilsynets vejledning om diskonteringsränta, 20 december 2001. http://www.ftnet.dk/. Tillägget i räntan är förmodligen en återspegling av att danska försäkringsbolag till stor del investerar i motsvarande bostadsobligationer.

Närmare beskrivning av Danmarks scenariotest

Beskrivning av de danska scenarierna

Risk Kapitalkrav rött

scenario

Kapitalkrav gult scenario

Effekt på kapitalbasen av rött scenario.

Effekt på kapitalbasen av gult scenario

räntefall på obligationer 0,7 %-enheter 1 %-enhet

33

49

räntefall på FTA 0,7 %-enheter 1 %-enhet -42

-65

Kreditrisk*

8 %

8 % -4

-4

Aktiekursfall

12 %

30 % -28

-70

Värdefall fastigheter

8 %

12 % -6

-8

Valutaeffekter** 99 % 99,5 -3 -3 Scenarioeffekt -50 -101 * Procentsatsen skall beräknas på de justerade värdena enl. kapitaltäckningsreglerna på banksidan. ** VaR-beräkning av valutaportföljen (Value at Risk ) med konfidensnivå med 10 dagars horisont.

Utgångspunkten för testet är att beräkna hur kapitalbasen påverkas om det gula respektive det röda scenariot inträffar. Testet skall fastställa om kapitalbasen – med hänsyn till den finansiella risken i bolaget – är tillräcklig för att klara solvensmarginalkravet för andra risker än finansiell risk. Kapitalbasen justerad för finansiell risk benämns justerad kapitalbas. I detta exempel är solvensmarginalen 34 miljoner kronor. Den är framräknat i enlighet med EGreglerna – enkelt uttryckt som fyra procent av de försäkringstekniska avsättningarna, varav tre procentenheter utgör ett krav för finansiell risk. För att undvika dubbelräkning av den finansiella risken görs ett avdrag motsvarande 75 procent från solvensmarginalen.

Exempel på beräkning av justerat kapitalkrav enligt den danska modellen

Rött scenario Gult scenario

Kapitalbas 100 100 Scenarioeffekt 50 101

Justerad kapitalbas

50

-1

Solvensmarginal 34 34 Avdrag för finansiell risk 23 23

Solvensmarginal efter avdrag

11

11

Som framgår av detta exempel överstiger den justerade kapitalbasen solvensmarginalen efter avdrag i det röda scenariot. I det gula scenariot är däremot den justerade kapitalbasen för liten för att klara scenariotestet.

Även försäkringsbolagens tillgångar marknadsvärderas. Som ett komplement till liberalare placeringsregler har tillsynsmyndigheten infört ett stresstest för att bedöma livförsäkringsbolagens finansiella styrka. Testet definierar två olika ingripandenivåer som bestäms utifrån det s.k. röda respektive gula scenariot. Skulle bolaget hamna under gränsen för det röda scenariot måste bolaget genast rapportera situationen till tillsynsmyndigheten som bestämmer huruvida åtgärder måste vidtas. Utgångspunkten i bedömningen är om försäkringstagarnas intresse är i fara. Skulle myndigheten anse att så är fallet kan de tvinga bolaget att minska den finansiella risken. I det gula scenariot skall bolagen beräkna tillgångarnas värde i förhållande till åtaganden genom ett mer extremt men fullt möjligt scenario för utvecklingen av tillgångsvärdena. Om livförsäkringsbolagen inte klarar detta scenario intensifieras tillsynen och nya scenariotester skall utföras och rapporteras varje kvartal. Normalt sker beräkningar för det röda och gula scenariot varje halvår.

2.3.2. Nederländerna

I Nederländerna har åtgärder också vidtagits för att hantera de problem som uppkommit i livförsäkringsbolagen. Tillsynsmyndigheten har infört ett temporärt krav på att bolaget skall ha tillräcklig med tillgångar för att klara vissa scenarier i utvecklingen av de finansiella tillgångarna.

Myndigheten anger att bolagen skall ha tillräckligt med kapital så att aktieportföljen klarar ett fall i aktiekurserna på 40 procent av det högsta priset under de senaste fyra åren, samt ett fall på upp till 10 procent under de senaste 12 månaderna.

För obligationer skall bolagen ha en kapitalbuffert på minst 10 procent av värdet på sitt obligationsinnehav vid en marknadsränta på fyra procent. Vid fem procents marknadsränta räcker det med en buffert på fem procent och vid sex procent krävs ingen buffert.

Den nederländska tillsynsmyndigheten tillåter också interna modeller för beräkningar av tillräckligt buffertkapital. Myndigheten sätter dock vissa begränsningar för vilka antaganden som får användas. Vidare har tillsynsmyndigheten i en skrift fastlagt en ram för hur solvensreglerna bör se ut i framtiden.6 Syftet med publikationen

6 Principles for a financial assessment framework, se www.pvk.nl.

är att tillsynen skall anpassas till utvecklingen på det finansiella området och inom riskhantering och redovisning.

I skriften skissas på ett nytt regelverk där åtaganden och tillgångar värderas till marknadsvärde. Man tänker sig tre olika nivåer på solvensen: miniminivå, solvensnivå och kontinuitetsnivå.

  • Miniminivåtestet ställer två krav. De rapporterade försäkringstekniska avsättningarna skall vara åtminstone lika stora som det verkliga värdet av åtagandena. Det andra kravet är att det verkliga värdet av tillgångarna skall vara åtminstone lika stort som det verkliga värdet av åtagandena.
  • Solvensnivåtestet syftar till att bestämma om tillgångarna är tillräckliga för att möta åtagandena på ett års sikt även vid en oförutsedd utveckling. Testet skall antingen utformas med givna variabler som bestäms av tillsynsmyndigheten eller enligt interna modeller.
  • Kontinuitetsnivåtestet syftar till att bedöma bolagets förutsättningar att klara sina åtaganden på lång sikt i en pågående verksamhet. Tanken är att testet skall ge insikter i den finansiella uppbyggnaden av bolaget. Testet är ännu inte utformat, men syftet är att faktorer som exempelvis investeringsstrategier, riskhantering och hur avtalen är konstruerade skall ingå i testet.

Enligt den nederländska publikationen är de principer som angetts för utformningen av nya solvensregler i enlighet med gällande direktiv på området. Det förefaller dock som om principerna inte kommer att bli föremål för lagstiftning förrän ny EG-rätt finns på plats på området och att principerna därför tills vidare endast kommer att nyttjas av tillsynsmyndigheten.

2.3.3. Storbritannien

I ljuset av utvecklingen under senare år har även den brittiska tillsynsmyndigheten (Financial Supervisory Authority – FSA), som också ansvarar för en stor del av regleringen, vidtagit åtgärder för framför allt livförsäkringsbolagen. Som ett första steg mot en realistisk värdering av åtagandena har FSA gjort en undersökning kring hur bolagens solvens skulle påverkas om åtagandena värderas realistiskt. Undersökningen var en följd av utvecklingen på de finansiella marknaderna och syftade till att myndigheten bättre

skulle kunna bilda sig en uppfattning av livbolagens finansiella ställning och framför allt deras möjlighet att infria sina åtaganden. I de flesta fall visade undersökningen att det finns betydande implicita buffertar i de betryggande marginalerna som finns för värdering av åtagandena.

I ett brev till livförsäkringsbolagen har myndigheten också meddelat livbolagen som ligger nära de legala solvenskraven att de bör göra en realistisk värdering av åtagandena.7

FSA har också gjort en översyn av reglerna och tillsynsprocessen för försäkringsbolag.8 Enligt myndigheten bör åtagandena även i framtiden värderas realistiskt för att synliggöra de implicita buffertar som är en följd av nuvarande reglering. Det hindrar dock inte att bolagen fortsatt skall ha en buffert för händelser som inte går att förutse. En revidering av tillsynsprocessen mot en mer riskorienterad tillsyn har också genomförts.

Också i Storbritannien har man ett scenariotest (s.k. resilience test) för livförsäkringsbolag. Testet har nyligen modifierats avseende aktier för att myndigheterna skall få en uppfattning om situationen i livbolagen.9 Alla livförsäkringsbolag i Storbritannien skall genomföra testet för att se hur tillgångarnas värde förändras givet möjliga ändringar i värdena på bolagens tillgångar. Syftet är att fastställa hur mycket tillgångar som kan krävas för att bolagen skall kunna infria sina åtaganden.

Ett minimiscenario är att hänsyn skall tas till att aktiemarknaden minskar med 10 procent i värde. Här avses ett brett aktieindex över Londonbörsen.10 Det finns dock högre krav som säger att försäkringsbolagen skall klara ett fall i index på 25 procent. Ett sådant fall behöver dock inte klaras om börsen anses lågt värderad. Då skall aktierna klara ett fall till ett värde som motsvarar en förväntad avkastning i index (P/E-tal) om 75 procent av den inverterade marknadsräntan.11 Denna restriktion hindrar till viss del att bolagen hamnar i en neråtgående spiral av försäljningar där det bortses från fundamentala värderingar av börsen. Ett kursfall på 10 procent skall dock alltid klaras av.

7 Required Minimum Margin: Letter to CEO:s of life insurance firms 31 january 2002, se FSA/PN/017/2003. 8 Financial Services Authority, The future regulation of insurance, A progress report. 9 Guidance Note 4 (2002), se www.fsa.gov.uk. 10 FTSE Actuaries All Share Index. 11 Antag marknadsränta på fem procent. Inverterat ger det ett P/E på 20. När P/E-index är 15 eller lägre behöver bolagen bara klara minimiscenariot på 10 procents kursfall.

I augusti i år har FSA remitterat ett förslag till förbättrade solvensregler för livförsäkringsbolag. Förslaget tar mer detaljerad hänsyn till den finansiella risken i försäkringsbolagens tillgångar.12

2.3.4. Sverige

I Sverige har Finansinspektionen tvingats till särskilda åtgärder med anledning av utvecklingen under senare år. I Sverige värderas åtagandena med en diskonteringsränta (”högsta räntan”) som – i princip – fastställs som 60 procent av den långa marknadsräntan. Denna metod för värdering av åtagandena ger upphov till implicita buffertar i balansräkningen.13

I takt med räntefallet, den påföljande sänkningen av ”högsta räntan” och fallet på aktiemarknaderna har några svenska livbolag en kapitalbas som storleksmässigt hamnat nära solvensmarginalen. En sänkning av ”högsta räntan” innebär att värderingen av åtagandena stiger vilket både minskar kapitalbasen och ökar solvensmarginalen. Situationen har blivit så allvarlig att några livförsäkringsbolag bedöms få problem med att klara solvenskraven om Finansinspektionen fortsätter att sänka räntan.

Situationen har mildrats av att Finansinspektionen ändrat sin tidigare policy under de senaste två räntebesluten genom att bara sänka räntan för nytecknade avtal. Detta innebär att bolagens solvenssituation inte direkt påverkas av förändringar i marknadsräntan vilket har underlättat situationen för bolagen under året. För gamla avtal har bolagen däremot inte behövt omvärdera sina åtaganden när räntan fallit och därmed har heller inte solvensmarginalen ökat eller kapitalbasen minskat. I de nytecknade avtalen kan bolagen korrigera premien och avtalsvillkoren till den nya räntenivån.

Att bara ändra räntan för nya avtal är en metod som man använder i flertalet andra europeiska länder, exempelvis Frankrike. Metoden kompletteras vanligtvis med en regel som sätter ett tak för räntan på gamla avtal. En formell sådan regel saknas i Sverige även om det klargjorts att räntan för gamla avtal inte kan avvika för kraftigt från den aktuella räntenivån.

12 Consultation Paper 195: Enhanced capital requirements and individual capital assessments for life insurers, se www.fsa.gov.uk. 13 Se Finansinspektionens promemoria Högsta diskonteringsräntan i livförsäkring, FI Dnr 02-8505-200200, för en närmare beskrivning av hur den högsta räntan fastställs.

Den ekonomiska situationen har också gjort att Finansinspektionen inlett en fördjupad tillsyn bestående i att bolagen skall lämna mer detaljerad information oftare än tidigare. Bland annat har man infört stresstester på bolagens tillgångar.

2.3.5. USA

I USA infördes 1993 ett nytt system för att beräkna minimistorleken på det kapital som bolagen skall ha som buffert. Kapitalkravet beräknas utifrån en s.k. riskbaserad modell (RBC-modell). RBC-modeller är egentligen en naturlig utveckling av de kvotmodeller (”Fixed Ratio Models”) som t.ex. används i det europeiska solvenssystemet. Skillnaden är att RBC-modeller ger olika vikter åt olika risker som sedan summeras till ett krav på minimikapital. Detta jämförs sedan med bolagets buffertkapital och relationen mellan minimikapitalet och buffertkapitalet avgör om tillsynsmyndigheten skall vidta några åtgärder. Det beräknade kapitalkravet rapporteras årligen till tillsynsmyndigheten.

Samma exponering kan ha olika vikt beroende på om försäkringsbolaget bedriver skade- eller livförsäkring. Hänsyn i den slutliga beräkningen av kapitalkravet tas också till hur de olika exponeringarna samvarierar.

Inom skadeförsäkring tas det i huvudsak hänsyn till bolagets exponering mot finansiell risk och försäkringsrisk. Exponeringen mot finansiell risk beräknas med olika riskvikter beroende på vilken tillgång som exponeringen är sammankopplad med. Exponeringen mot försäkringsrisk delas in i risken att bolaget inte har reserverat tillräckligt samt risken för att avtal har tecknats med otillräckliga premier. Utöver dessa risker tas det även hänsyn till åtaganden utanför balansräkningen och för risker i dotterbolag.

Inom livförsäkring är den finansiella risken beräknad på samma sätt som inom skadeförsäkring förutom att aktier ges en annan riskvikt. Exponeringen mot försäkringsrisk beräknas utifrån risken att negativa utfall i dödlighetsberäkningar inträffar samt risken för fluktuationer i skadefrekvensen. Dessutom beräknas exponeringen mot risken att åtagandenas värde förändras vid förändringar i marknadsräntan. Om kassaflödestester bevisar att en portfölj är matchad utlöses inte något kapitalkrav i detta hänseende.

Det finns fem olika ingripandenivåer för tillsynsmyndigheten. Om buffertkapitalet uppgår till 200 procent av kapitalkravet lämnas

bolaget utan närmare åtgärder från tillsynsmyndighetens sida. Därefter sker ingripanden i en fallande skala där en buffertkapitalnivå på mellan 150 och 200 procent av kapitalkravet innebär att bolagen måste rapportera skriftligen till tillsynsmyndigheten hur de tänker återställa kapitalet till mer än 200 procent. Vid buffertkapitalnivån 100 till 150 procent måste också en plan upprättas – men här måste myndigheten ingripa för att närmare analysera situationen. Myndigheten kan också förelägga bolaget att vidta åtgärder för att förbättra situationen. Vid nivån 70 till 100 procent av kapitalkravet ges tillsynsmyndigheten rätt att förfoga över försäkringsbolagets tillgångar. Vid en nivå under 70 procent sker ett obligatoriskt övertagande av verksamheten. I detta fall är bolaget oftast tekniskt insolvent.

Tillsynsmyndigheten bevakar också den trendmässiga utvecklingen av solvensen för bolag som ligger på en buffertkapitalnivå på mellan 200 och 250 procent av kapitalkravet. Om trenden visar att bolaget riskerar att hamna under 200 procent sker samma ingripande som i nivån 150 till 200 procent.

Scenariomodell i delstaten New York

I delstaten New York har en scenariomodell för livförsäkringsbolag utvecklats utöver de regleringar som gäller enligt den amerikanska RBCmodellen. Dessa bolag måste testa sin förmåga att infria sina åtaganden 20 eller 30 år fram i tiden givet sju olika scenarier. Den nuvarande ställningen i tillgångar och skulder testas för olika förändringar i räntan.

Om bolagen inte klarar fler än två olika scenarier skall den särskilt utsedda aktuarien i bolaget föreslå åtgärder som t.ex. att ändra i kapitalförvaltningens riktlinjer. Testet definierar alltså inte ingripandenivåer för tillsynsmyndigheten.

Det är myndigheterna som bestämmer hur testet skall utföras. Vissa anpassningar kan ske i förhållande till vilken typ av affär bolaget meddelar eller hur dess produktutbud ser ut. Aktuarien har en central roll i att bedöma utfallet av scenariotesten samt sannolikheten att bolaget inte skall klara de scenarier som prövas.

2.3.6. Australien

Till följd av en större konkurs i ett livförsäkringsbolag har man i Australien sedan 1995 arbetat fram ett nytt solvenssystem för försäkringsbolag.14 Till en början ändrades enbart reglerna för livförsäkringsbolagen. För skadeförsäkring infördes ett nytt solvenssystem 2001.

Systemet är utformat så att kapitalkravet antingen beräknas med interna modeller eller med den standardmodell den australiensiska tillsynsmyndigheten (Australian Prudential Supervisor, APRA) tagit fram – alternativt som en kombination av de båda. Det är försäkringsbolagen som avgör vilken beräkningsmetod som skall användas. Om interna modeller helt eller delvis används för att beräkna kapitalkravet måste dock den interna modellen först godkännas av tillsynsmyndigheten.

Bedömningen är att få bolag under överskådlig framtid kommer att kunna konstruera interna modeller för hela verksamheten som samtidigt klarar tillsynsmyndighetens krav. I de allra flesta fallen kommer bolagen endast att skapa interna modeller för de delar av verksamheten där tillsynsmyndighetens standardmodell passar mindre bra för bolaget.

Standardmodellen är en RBC-modell som – för livförsäkring – fångar in följande risker:

  • Risken i försäkringsåtaganden inklusive garantier och optioner i kontrakten.
  • Finansiella risken i tillgångarna, kredit- diversifierings- och värderingsrisker.
  • Graden av matchning mellan åtaganden och tillgångar och tillgångarnas systematiska risk.
  • Affärsrisker.

Till skillnad från modellen för livförsäkring tar standardmodellen för skadeförsäkringsbolagen inte hänsyn till graden av matchning. Däremot beaktar modellen risken att bolaget råkar ut för en s.k. katastrofskada. Kapitalkravet för denna risk är lika med försäkringsbolagets maximala åtagande (självbehåll) efter avgiven återförsäkring.

Beräkningsmetoden av de risker som är gemensamma för skade- och livförsäkring är densamma i respektive standardmodell. Försäkringsrisken bestäms liksom i USA utifrån premierisken och risken i

14 Mer information om det australiensiska systemet finns på hemsidan för den myndighet som ansvarar för tillsynen www.apra.org.au.

att avsättningarna för utestående skador inte är tillräckliga. Även beräkningen av den finansiella risken liknar det tillvägagångssätt som används i USA genom att riskexponeringen i olika tillgångsgrupper får olika riskvikter. Uppdelningen av olika tillgångsslag är dock mindre detaljerad än i USA.

För livförsäkringsbolagen finns det i standardmodellen två olika kapitalkravnivåer.

Den ena nivån är ett krav på att kapitalet skall vara tillräckligt för att bolaget skall klara sina åtaganden i en s.k. run-off-situation (om bolaget hamnar under avveckling). Denna nivå är att beteckna som ett minimikapitalkrav som syftar till att indikera för tillsynsmyndigheten att ett ingripande krävs. Resultatet av hur bolaget uppfyller denna nivå skall publiceras i årsredovisningen.

Den andra nivån är ett krav på att bolaget skall ha kapital så att det klarar sina åtaganden om verksamheten fortlever i nuvarande omfattning. Denna kapitalkravnivå är generellt sett högre än avvecklingskravet (får inte vara mindre) och syftar till att signalera att bolaget inte har tillräckligt med kapital för att fortsätta bedriva verksamheten i nuvarande omfattning (målkapital). Resultatet av denna solvensberäkning publiceras däremot inte i årsredovisningen.

2.3.7. Finland

I Finland har man ett riskkänsligt solvenssystem utöver de krav som ges av EG-regleringen. Även den finska modellen kan beskrivas som en RBC-modell. Medan de amerikanska och australiensiska modellerna använder olika vikter för schablonmässigt klassificera olika risker använder den finska modellen sig direkt av sannolikhetsberäkningar utifrån observerade varianser i skadeutfall.

Kapitalkravet beräknas med en s.k. framåtblickande sannolikhetsmodell med parametrar som satts utifrån observerade volatiliteter i olika försäkringsklasser. Modellen tar också hänsyn till årliga fluktuationer och långsiktiga cykler. Systemet påminner mer om avancerade modeller men kan ändå beskrivas som en RBC-modell eftersom exponeringen beräknas enligt fastställda parametrar som är lika för alla bolag.

Solvenskravet för finska försäkringsbolag beräknas i två steg och kravet uppgår till 80 procent av summan av exponering mot försäkringsrisk och exponering mot finansiell risk.

Exponering mot försäkringsrisk beräknas som 99 procents sannolikhet för att bolaget är solvent under det kommande året givet en viss avkastning på tillgångarna. Dessutom tas hänsyn till katastrofrisk i beräkningen.

Exponering mot finansiell risk beräknas genom att det fastställs vilka tillgångar som behövs för att täcka de försäkringstekniska avsättningarna (bolagens garanterade åtagande). Tillvägagångssättet går ut på att fastställa att tillgångarna med 99 procents sannolikhet kommer att täcka avsättningarna under det kommande året.

Exponering mot försäkringsrisk beräknas genom att parametrar bestäms utifrån bolagsspecifik information om premier för egen räkning, genomsnittlig skadekvot, genomsnittligt antal skador och maximal skada för egen räkning. Information inhämtas från varje enskild försäkringsklass. Hänsyn kan tas även till information på branschnivå som t.ex. den genomsnittliga skadekostnaden och variansen för antal skadekostnad. Informationen på branschnivå kan i vissa fall bytas ut mot bolagens egna underlag.

Exponering mot finansiell risk beräknas genom en indelning av risken i de olika tillgångsslagen; obligationer, korta penningmarknadsinstrument (statsskuldväxlar), aktier, fastigheter, lån och övriga investeringar. Beräkningen grundar sig på den genomsnittliga avkastningen, dess standardavvikelse och hur tillgångsslagen korrelerar med varandra. Parametrarna är fastställda i den finska regleringen.

3. Värdering av försäkringsåtaganden

3.1. Inledning

När ett försäkringsbolag inte längre har tillräckligt med tillgångar för att fullgöra bolagets åtaganden gentemot försäkringstagarna måste åtgärder vidtas. Saknas möjligheter att förstärka kapitalet i bolaget måste verksamheten som en yttersta konsekvens avvecklas och kvarvarande tillgångar skiftas ut. I praktiken är det dock inte okomplicerat att fastställa om ett försäkringsbolag har tillgångar i den mängd som krävs för att kunna fullgöra åtagandena mot försäkringstagarna. Både tillgångarna och åtagandena måste därför värderas på ett så tillförlitligt sätt som möjligt.

Generellt är det enklare att värdera tillgångar än åtaganden. Tillgångarna är ofta marknadsnoterade vilket gör det möjligt att utgå från marknadens prissättning vid värderingen.1 Åtaganden är däremot inte prissatta på en marknad utan försäkringsbolagen måste själva göra en värdering av dessa. Avsaknaden av en från bolagen oberoende prissättning har dessutom nackdelen att värderingen av åtagandena blir subjektiv och beroende av för vem, i vilket syfte och vid vilket tillfälle värderingen görs. Beroende på situationen kan värderingen ske utifrån olika motiv.

Vid avtalstillfället ger försäkringsbolagens vinstintresse incitament att värdera åtagandet till ett så högt belopp som möjligt i premieberäkningen. Försäkringsbolaget gör en värdering av risken för att betala ut skadeersättningar, vad det kostar att administrera försäkringen och eventuell skadehantering och avkastning på premien. Därtill kommer en risk- eller vinstmarginal som skall kompensera bolaget för risken att premien inte är tillräcklig. Hänsyn måste dock också tas till marknadssituationen. En förutsättning för att försäkringsavtalet

1 Ett undantag är fastigheter; en typ av tillgång som många gånger kan utgöra en väsentlig andel av placeringsportföljen. Det finns dock etablerade metoder att värdera fastigheter. Det finns även värderingsproblem i andra tillgångar som inte är marknadsnoterade men dessa utgör normalt en mindre del av försäkringsbolagens placeringsportföljer.

skall kunna träffas är att försäkringstagaren är villig att acceptera villkoren i avtalet. Ett sätt för försäkringstagaren att bedöma avtalets innehåll är att jämföra det med motsvarande avtal som erbjuds av konkurrerande försäkringsbolag. Den slutgiltiga försäkringspremien kommer således även att bestämmas av marknadsförhållandena eftersom både försäkringsbolaget och försäkringstagarna beaktar prissättningen i andra bolag.

Försäkringsåtaganden

Med försäkringsåtaganden skall förstås alla åtaganden gentemot försäkringstagare som följer av ingångna försäkringsavtal (i begreppet försäkringstagare innefattas även annan ersättningsberättigad på grund av samma försäkringsavtal).

Försäkringsåtagandena kan antingen vara garanterade i försäkringsavtal eller ha tillkommit som följd av ett ensidigt beslut från försäkringsbolaget. Det senare betecknas återbäring. När åtagandet för återbäring väl uppkommit saknas skäl att skilja mellan dessa åtaganden.

Både vad som har garanterats i avtal och återbäringen kan ges alternativa utformningar. Såväl avtalsformuleringen som återbäringen kan relatera försäkringsersättningarna till exempelvis vissa belopp eller till avkastningen på vissa tillgångar

.

När avtalet väl är ingånget skall åtagandet värderas igen och då efter vilken utestående ansvarighet som avtalet gett upphov till; dvs. hur stor försäkringsteknisk avsättning som skall göras för åtagandet. Vid det tillfället ligger det i försäkringsbolagets intresse att värderingen inte blir för hög. Lägre avsättningar gör att bolaget kan redovisa en högre vinst och att den mängd skuldtäckningstillgångar som skall svara mot åtagandet minskar.

De subjektiva bedömningar som bolagen gör och tillämpningen av betryggande antaganden inom livförsäkring leder till att ett försäkringsbolags intressenter får svårt att avgöra hur rättvisande värderingen av åtagandena är och därmed även om bolaget har tillräckliga tillgångar för att täcka åtagandena. Särskilt i en krissituation kan ett försäkringsbolag medvetet sträva efter att värdera ned åtagandena för att förespegla en bättre situation än den verkliga. Det är viktigt att reglerna för hur värderingen skall gå till utformas så att dessa problem i möjligaste mån motverkas.

3.2. Försäkringstekniska avsättningar

3.2.1. Indelning av avsättningarna

Utredningens förslag: Den närmare indelningen av de försäkrings-

tekniska avsättningarna utmönstras ur FRL. Regeln i 7 kap. 1 § FRL begränsas till att ange att ett försäkringsbolag skall göra de försäkringstekniska avsättningar som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla samtliga åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal. Eftersom regeln delvis åsyftar beräkning av avsättningarna förs den samman med övriga beräkningsregler.

Gällande rätt: Nuvarande regler om indelningen av försäkringstekniska avsättningar återfinns i 7 kap. 1 § FRL. Indelningen härrör i huvudsak från det s.k. försäkringsredovisningsdirektivet2 och motsvaras av de bestämmelser om uppställningsform för balansräkningen som anges i 3 kap. 1 § ÅRFL samt i bilaga 1 till den lagen.

Bestämmelsen inleds med den grundläggande regeln att avsättningen skall vara så stor att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Härefter specificeras följande situationer för vilka avsättningar skall göras:

1. Försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) respektive livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning). 2. Inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för reglering av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador). 3. Garanterad återbäring (livförsäkring), som inte omfattas av 1 eller 2. 4. Villkorad återbäring (livförsäkring). 5. Utjämningsavsättning (gäller endast för kreditförsäkring och syftar till förlustutjämning). 6. Fondförsäkringsåtaganden där försäkringstagaren bär placeringsrisken (livförsäkring).

Avsättningar skall alltså göras för beräknade skadekostnader och kostnader i samband med ersättning till de försäkrade. Avsättningar

2 Dir. 91/674/EEG art. 6.

skall också göras för skador som ännu inte är reglerade. Ansvarar flera försäkringsbolag solidariskt för en försäkring skall endast den del av försäkringen som belöper på respektive bolag beaktas i avsättningsberäkningen.

Inom kreditförsäkring skall försäkringsbolagen göra särskilda avsättningar. Avsättningarna skall fungera som en extra buffert mot cykliska förluster som särskilt kan uppstå i konjunkturnedgångar. Det finns både undre och övre gränser för hur stor utjämningsavsättning som får göras (se 12 kap 9 a § FRL).

Skälen för förslaget: Försäkringsredovisningsdirektivet genomfördes i svensk rätt i huvudsak genom ÅRFL. Innan dess saknades annan lagstiftning om försäkringsbolags årsredovisning än den som återfanns i FRL, kompletterad av bokföringslagstiftningen. Samtidigt utmönstrades regeln i dåvarande 7 kap. 1 § FRL så att bestämmelsen inte längre uttryckligen angav att försäkringstekniska avsättningar skulle redovisas i balansräkningen. Detta framgår numera i stället av ÅRFL. Det sågs dock som nödvändigt att behålla en bestämmelse i FRL om vilka försäkringstekniska avsättningar som ett försäkringsbolag skall göra. Som skäl anfördes bl.a. att redovisningsdirektivets bestämmelser inte i alla delar direkt rörde årsredovisningsfrågor. En sådan fråga var exempelvis till vilket belopp de försäkringstekniska avsättningarna vid varje tidpunkt skall uppgå.3

Det finns skäl att skilja på solvensredovisning och ekonomisk redovisning eftersom de sker utifrån olika syften. Medan solvensregleringen har som utgångspunkt att skydda försäkringstagaren är målet med den ekonomiska redovisningen att ge utomstående aktörer en rättvisande bild av bolagets finansiella ställning. Det kan därför finnas anledning att, som nämnda förarbetsuttalande pekar på, godta en särreglering utifrån dessa syften.

Beträffande indelningen av försäkringstekniska avsättningar saknas dock skäl att göra en sådan särreglering i FRL. Vilka poster som skall tas upp i ett försäkringsbolags balansräkning framgår som nämnts redan av ÅRFL. FRL bör i denna del endast innehålla regler med anknytning till rörelsen, vilket i detta fall betyder att regleringen skall ta sikte på solvensperspektivet. Utifrån detta perspektiv är det tillräckligt med en regel som anger att ett försäkringsbolag skall göra de försäkringstekniska avsättningar som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla samtliga åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal. Bestäm-

3Prop. 1995/96:10 del 4 s. 108.

melsen bör även föras samman med reglerna för beräkning av avsättningarna eftersom den inte bara åsyftar bolagens skyldighet att göra avsättningar utan även innebär en generell bestämmelse avseende hur stora avsättningarna skall vara.

3.2.2. Beräkning av avsättningarna

Utredningens förslag: De försäkringstekniska avsättningarna skall

grunda sig på en realistisk värdering av åtagandena för samtliga försäkringsavtal och skall beräknas med en vedertagen försäkringsmatematisk metod. Ordningen med betryggande antaganden vid beräkning av livförsäkringsavsättning avskaffas.

Vid avsättningsberäkningen skall dock samtliga rättigheter till handlande som försäkringstagaren har enligt avtalet (optioner) beaktas och avsättningen bestämmas utifrån det för försäkringsbolaget minst gynnsamma alternativet.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (Finansinspektionen) bemyndigas att meddela närmare föreskrifter avseende beräkningen av avsättningarna.

Premier för livförsäkring och lång skadeförsäkring skall bestämmas till vad som minst motsvarar värderingen av åtagandena i avsättningsberäkningen, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.

Gällande rätt: Beräkningsreglerna för avsättningarna återfinns delvis i 7 kap. 1 § FRL men främst i 7 kap. 2 § samma lag. Även dessa regler härrör från EG-rätten.4

Som ovan nämnts är den grundläggande regeln att avsättningen skall vara så stor att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. Härefter specificeras beräkningsmetoder för ett antal poster.

Avsättningen för oreglerade skador skall som huvudregel beräknas med individuell metod. Det betyder att skadefallen skall värderas individuellt och sedan summeras. För skadeförsäkringsrörelse får dock statistiska metoder användas om det leder till en tillräcklig avsättning. I en aspekt används betryggande antaganden vid denna typ av

4 Dir. 2002/83/EG art. 20, dir. 92/49/EEG art. 17 samt dir. 91/674/EEG art. 56–62.

avsättning eftersom diskontering endast får ske under vissa angivna förutsättningar.5

Även avsättningen för ej intjänade premier (avser skadeförsäkring) samt livförsäkringsavsättning skall beräknas individuellt för varje avtal. En kollektiv metod får dock användas om beräkningen ger i stort sett samma resultat. Vidare skall det inom skadeförsäkring göras avsättningar för hela premien oavsett om den är intjänad eller inte, enligt en s.k. bruttometod.

Livförsäkringsavsättning skall utföras med en nettometod, dvs. avsättning skall göras för skillnaden mellan det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter för försäkringsavtalet och det förväntade kapitalvärdet av framtida premier. Beräkningen sker därmed också enligt en s.k. prospektiv metod. En retrospektiv metod får dock användas om avsättningen enligt en sådan metod inte blir lägre eller om metoden inte är möjlig att tillämpa för försäkringsavtalet.

För livförsäkringsavsättningar finns även ett tillägg om att avsättningen skall ta hänsyn till kostnader om försäkringarna upphör i förtid. Vidare skall beräkningen av livförsäkringsavsättningar grundas på betryggande antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats och driftskostnader.

Finansinspektionen skall lämna närmare föreskrifter om beräkning av livförsäkringsavsättningar. Finansinspektionen har här lämnat föreskriften om maximiräntesats för beräkning av livförsäkringsavsättningar och vissa andra försäkringstekniska avsättningar.6 I föreskriften fastställs den s.k. högsta räntan.

För s.k. villkorad återbäring inom livförsäkring, fondförsäkringsåtaganden och åtaganden för framtida ansvarighet inom skadeförsäkring finns en direkt koppling mellan avsättningsberäkningen och premien. För dessa åtaganden beräknas avsättningarna i praktiken med en retrospektiv beräkningsmetod som utgår från premien och som i ett avseende är en betryggande beräkningsmetod. Om det realistiska värdet av framtida ansvarighet är större än den retrospektivt bestämda avsättningen görs en tilläggsavsättning motsvarande denna skillnad.

I övrigt fastställer lagen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall fastställa närmare föreskrifter om de försäkringstekniska avsättningarnas innehåll och beräkning.7

Ett komplement till de angivna reglerna är 7 kap. 3 § FRL där det föreskrivs att försäkringsbolagen skall upprätta och följa försäkrings-

5 FFFS 2002:21 4 kap. 18 §. 6 FFFS 2003:9. 7 FFFS 2002:21.

tekniska riktlinjer utifrån ett försäkringstekniskt beräkningsunderlag. Finansinspektionen har gett ut allmänna råd för upprättandet av dessa riktlinjer och underlag.8 De försäkringstekniska riktlinjerna skall innehålla principerna för hur bolagen beräknar sina premier och avsättningar samt hur de hanterar återköp, belåning, återförsäkring och soliditet.9 Beräkningsunderlaget anger de antaganden som behövs för att beräkna premier, avsättningar, gränser för återförsäkring, fördelning av återbäring och soliditetsreserver.

Utifrån de försäkringstekniska riktlinjerna och beräkningsunderlaget kan tillsynsmyndigheten kontrollera att bolagen beräknar sina avsättningar på ett tillfredsställande sätt. Vidare får myndigheten inblick i vilka antaganden som bolagen gör och hur de värderar sina åtaganden.

Beträffande beräkningen av försäkringstekniska avsättningar i den ekonomiska redovisningen görs i 4 kap. 9 § ÅRFL en hänvisning till 7 kap. 1–2 §§ FRL. De nämnda reglerna ligger således till grund för beräkningen av avsättningarna både ur ett solvens- och ett redovisningsperspektiv.

I 7 kap. 4 § finns en bestämmelse om premieberäkning för livförsäkring och lång skadeförsäkring. Här framgår att premien skall bestämmas på grundval av sådana betryggande antaganden som används vid avsättningsberäkningen, om inte en avvikelse är försvarlig med hänsyn till bolagets ekonomiska situation.

Skälen för förslaget: Utredningens förslag är att de försäkringstekniska avsättningarna skall beräknas realistiskt för portföljen av försäkringsavtal. En sådan beräkningsmetod kommer att innebära förändringar för såväl skade-, liv- som fondförsäkring. Den största förändringen sker dock på livförsäkringsområdet eftersom den nuvarande metoden med betryggande antaganden i avsättningsberäkningen inte längre skall tillämpas.

Förslaget syftar till att möjliggöra och stimulera till god riskkontroll i bolagen samt att förbättra genomlysningen och jämförbarheten mellan bolagen. Med god riskkontroll menas att riskerna uppmärksammas och att åtgärder som diversifiering, matchning och återförsäkring används för att hantera riskerna.

Genom att värderingsreglerna för försäkringsåtaganden i FRL används både i solvenssammanhang och i den ekonomiska redovisningen kommer förändringar i värderingsreglerna i FRL att få konsekvenser dels för solvenssystemets funktion, dels för den

8 FFFS 2003:8. 9 Vad avser livförsäkringsbolag finns dessa publicerade bolagsvis på Finansinspektionens hemsida www.fi.se under rubriken branschinformation.

externa genomlysningen av försäkringsbolag. En realistisk värdering kommer därför inte bara att innebära ett förbättrat skydd för försäkringstagarna utan åstadkommer även bättre förutsättningar för tillsynen och en ökad genomlysning gentemot andra marknadsaktörer. Därmed är förslaget i linje med det trepelarsystem som utgör grunden för diskussionerna inom solvens II-projektet (se avsnitt 2.2).

En realistisk värdering av åtagandena är en förutsättning för att bolagen skall kunna hantera den verkliga ekonomiska risken i verksamheten. För beräkningen av risken för värdeförändringar krävs i regel information om en realistisk uppskattning av värdet av åtagandena vid beräkningstidpunkten. Utan denna information är det inte möjligt att med olika matchningstekniker finna en önskvärd portföljsammansättning av tillgångar och försäkringsåtaganden utifrån hur värdet på tillgångar respektive åtaganden förändras vid olika händelser.

Nackdelen med en realistisk värdering är att den kan vara svår att verifiera för en utomstående. Eftersom ingen marknadsprissättning finns för försäkringsavtal måste den realistiska värderingen av försäkringsåtagandena göras av bolaget. En sådan värdering är i hög grad beroende av flera subjektiva val. Däribland skall en okänd sannolikhetsfördelning för möjliga utfall fastställas med hjälp av antaganden om skadesannolikhet, skadekostnad, skadetillfälle, skaderegleringskostnad och diskonteringsränta. Ett alternativ skulle kunna vara att tillsynsmyndigheten föreskriver hur dessa val och antaganden skall göras, men det är inte meningsfullt eller lämpligt eftersom försäkringsavtal inte är standardiserade och försäkringsbolagen kan ha helt olika försäkringsbestånd.

Verifiering enligt andra typer av värderingsmetoder innefattar dock också svårigheter. En verifiering är normalt bara rimligt enkel att göra beträffande en värdering till (upplupen) anskaffningskostnad där en jämförelse kan göras med premieberäkningens antaganden (lång livförsäkring) eller resultat (kort skadeförsäkring) och där avsättningarnas utveckling är mer förutsägbar.

Förslaget om en realistisk värdering innebär visserligen att valet av antaganden kommer att vara subjektivt och svårt att verifiera men eftersom utredningen också väljer att förorda väntevärdet som lämpligt lägesmått (se avsnitt 3.3.1) blir det möjligt att utifrån antagandena verifiera beräkningarna individuellt eller kollektivt. Så är generellt inte fallet om värderingen i stället görs med uttryckliga säkerhetsmarginaler. Resultatet av en sådan metod är än svårare att genomlysa.

Fördelarna med bättre riskkontroll och genomlysning överväger således nackdelarna med att även en realistisk värdering blir svår att verifiera. En realistisk värdering innebär också att tillsynsmyndigheten och utomstående aktörer kommer att ställa krav på att bolagen kan verifiera värderingarna så långt möjligt. Utomstående aktörer som exempelvis analytiker och andra intressenter kommer också att kunna göra egna bedömningar av försäkringsbolagets åtaganden. En ständig utvärdering av tillämpade antaganden ger även upphov till goda processer för riskkontroll inom bolagen.

En realistisk värdering av försäkringsåtagandena innebär inte att det EG-rättsliga kravet på försiktighet i beräkningen av livförsäkringsavsättningar10 förbises. För tydlighetens skull finns det skäl att understryka att de antaganden som är nödvändiga för att genomföra beräkningarna skall väljas försiktigt. Det är vanligt att det råder stor osäkerhet kring vilket antagande som är realistiskt. I de fallen skall de antaganden som ger den högsta beräknade avsättningen väljas. Den säkerhetsmarginal som valet ger upphov till kan förväntas vara större för avsättningsberäkningar som är belagda med stor osäkerhet. Ett exempel är avsättning för inträffade men ännu inte rapporterade skador. Skillnaden mot en metod med betryggande antaganden är dock att realistiska beräkningar inte kommer att utföras med val av antaganden som är medvetet betryggande eller innehåller uttryckliga riskmarginaler (s.k. säkerhetsbelastningar). De beräknade avsättningarna kommer i stället att reflektera bolagets subjektiva val av realistiska antaganden.

I praktiken blir det ytterst en fråga för aktuarierna i försäkringsbolagen att närmare avgöra vilka antaganden och metoder som är lämpliga för realistiska avsättningar med hänsyn till försäkringsrörelsens art och kategorin av åtaganden.

Värdering av optioner i försäkringsavtalet

Enligt EG-rätten skall livförsäkringsavsättningarna beräknas med hänsyn till alla optioner försäkringstagarna har enligt försäkringsvillkoren.11 I svensk rätt beaktas endast det fall att försäkringen upphör i förtid. Försäkringsavtal, speciellt inom livförsäkring, kan emellertid innehålla många olika typer av optioner, valmöjligheter, för försäkringstagaren. Försäkringstagaren kan exempelvis ha rätt att

10 Dir. 2002/83/EG art. 20.1 A. iii). 11 Dir. 2002/83/EG art. 20.1 A. i) tredje strecksatsen.

när som helst avbryta premiebetalningen. Det kan innebära att försäkringsavtalet, efter uppsägningstiden, upphör utan värde. Följden kan också bli att försäkringsavtalet omvandlas till ett s.k. fribrev eller att ett visst belopp utbetalas (”återköp”). Ett återköp kan vidare, om avtalet så stadgar, begäras direkt av försäkringstagaren.

Exempel på rättigheter i försäkringsavtalen

Benämning Kommentar

Ångervecka Försäkringstagaren har rätt att inom viss tid (normalt 14 dagar) ångra försäkringen och erhålla återbetalning av första premiebetalningen. Bolaget har inte motsvarande ångerrätt. Fribrev Försäkringstagaren har rätt att avbryta löpande premiebetalning och få ett fribrev. Beteckningen används i de sammanhang där försäkringen inte upphör utan fortsätter att gälla med ett lägre belopp. Återupplivning

Återupplivning avser rätten att efter fribrev eller försummad premieinbetalning inom en viss tid återuppta försäkringen till dess ursprungliga belopp utan förnyad hälsoprövning.

Återköp Begreppet avser försäkringstagarens rätt att avbryta avtalet i förtid och erhålla utbetalning av ett i avtalet för återköpstidpunkten bestämt belopp. Om det finns en rätt till återköp och vilket belopp som i så fall skall betalas kan ha stor betydelse för värderingen av avtalet. Återköpet kan även avse en andel av försäkringen (s.k. partiellt återköp). Flytträtt Avser försäkringstagarens rätt enligt avtalet att avbryta försäkringsavtalet och flytta avtalets värde till en annan försäkring inom samma försäkringsbolag eller till ett annat bolag. Det belopp som följer med flytten skall rimligtvis vara för flyttidpunkten fastställt i avtalet. En utnyttjad flytträtt förutsätter att ett mottagande bolag accepterar försäkringstagaren, vilket inte nödvändigtvis betyder att det nya försäkringsavtalet kommer att gälla med samma villkor som i det ursprungliga avtalet. Annullation Innebär att försäkringen upphör utan värde av annan anledning och vid en annan tidpunkt än som förutsattes i avtalet. Premiefri tid Försäkringstagarens rätt enligt avtalet att inte betala en eller flera löpande premier

utan att bolagets ansvarighet påverkas. Efter den premiefria tiden betalar försäkringstagaren en högre premie så att värdet av försäkringstagarens prestationer inte förändras totalt sett. Den nya premien beräknas enligt samma antaganden som den ursprungliga premien.

Lägre premie Avser försäkringstagarens rätt enligt avtalet att betala en lägre premie utan att

bolagets ansvarighet ändras. Efter tiden för den lägre premien betalar försäkringstagaren en högre premie så att värdet av försäkringstagarens prestationer inte förändras totalt sett. Den nya premien beräknas enligt samma antaganden som den ursprungliga premien.

Förtidsinbetalning och slutbetalning

Avser försäkringstagarens rätt att betala en högre premie än den avtalade och därefter en lägre premie än vad som ursprungligen avtalades. Vid slutbetalning motsvarar förtidsbetalningen det belopp som krävs för att försäkringstagaren inte skall behöva betala ytterligare premie.

Förlängning Vid förlängning har försäkringstagaren rätt att fortsätta försäkringen utan för-

nyad hälsoprövning ytterligare en viss tid efter det att försäkringen ursprungligen skulle ha upphört. Liv- och sjukförsäkring utan grunder, där premien beräknas för ett år i sänder, betraktas ibland som ettåriga försäkringar med löpande rätt till förlängning. De bör dock betraktas som fleråriga (”långa”) avtal eftersom de inte är uppsägningsbara från bolagets sida.

Fortsättningsförsäkring

Beteckningen är förbehållen gruppförsäkring och avser rätten för en försäkrad som lämnar en grupp vilka omfattas av ett gruppförsäkringsavtal att erhålla en försäkring med liktydiga villkor som gruppförsäkringen. Den nya försäkringen behandlas ibland som en individuell försäkring och ibland som en gruppförsäkring avseende gruppen av avhoppade gruppmedlemmar.

Utvidgning Innefattar rätten att, utan förnyad hälsoprövning men mot en högre premie, höja försäkringsbeloppet. Ändringar i varaktighet och omfattning

Dessa rättigheter är normalt inte beskrivna i avtalen eller i grunderna men tillämpas enligt bolagsinterna regelverk. Sådana rättigheter innefattar bl.a. ändring i försäkringens omfattning (byte av “tariff”), avkortning eller förlängning av periodiska ersättningstider, tidigareläggning eller senareläggning av utbetalningar och utbyte av engångsbelopp mot periodisk ersättning eller omvänt. Om dessa rättigheter är betingade av en godkänd hälsoprövning kan de inte anses vara ”fulla” rättigheter.

Beroende på vilken option försäkringstagaren utnyttjar kan såväl avtalsinnehållet som avtalets värde komma att påverkas. Alla försäkringsavtal bör därför värderas med hänsyn till samtliga de optioner som lämnas i avtalet. På så sätt uppnås en bättre överensstämmelse med EG-rätten avseende livförsäkring. Beträffande skadeförsäkring utgör EG-rätten inga hinder mot en motsvarande regel. För sådan försäkring får förändringen dock i praktiken små konsekvenser.

För att en ur skyddssynpunkt så lämplig värdering som möjligt skall kunna göras bör utgångspunkten för värderingen vara att försäkringstagaren utnyttjar det för försäkringsbolaget minst gynnsamma alternativet. Om exempelvis det belopp som utbetalas vid ett återköp som försäkringstagaren har rätt att göra överstiger en realistisk värdering av ett fullföljt avtal bör avsättningen i stället avse återköpsbeloppet. Bolagen skall således inte uppskatta sanno-

likheten för att försäkringstagarna kommer att utnyttja olika optioner utan i stället förutsätta att så kommer att ske.

Det sagda är ett avsteg från principen om en realistisk värdering. Utifrån ett skyddsperspektiv är det dock lämpligt att avsättningarnas storlek tillgodoser en betalningsberedskap för de möjliga val som försäkringstagarna faktiskt har.

Vid en omedelbart utnyttjad rätt till återköp, fribrev eller annullation kan värdet på försäkringsavtalet enkelt jämföras med storleken på en avsättning bestämd utifrån att ingen rättighet utnyttjas. För andra rättigheter är det inte alltid lika självklart vad som är mest ogynnsamt för bolaget. Det blir i stor utsträckning bolagen själva och aktuarierna som närmare får bedöma hur olika optioner i försäkringsavtalen skall beaktas.

Beräkningsmodell

Som idag bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (Finansinspektionen) bemyndigas att meddela närmare föreskrifter för beräkningen av avsättningarna. I lagen anges endast utgångspunkterna.

Premiesättning

För att försäkringsåtagandena på sikt skall kunna fullgöras måste försäkringspremierna vara tillräckliga. Vilka metoder och antaganden som används vid avsättningsberäkningen är dock inte det väsentliga när det skall fastställas hur hög premien skall vara. I stället bör kravet vara att premien minst motsvarar det avsättningsbehov som kan förväntas uppkomma för ett försäkringsavtal. Premien bör därför bestämmas på grundval av avsättningsbehovet snarare än av de antaganden som används i avsättningsberäkningen. En sådan anknytning blir desto mer relevant när avsättningarna skall beräknas realistiskt.

3.3. Närmare om innebörden av realistisk värdering

Som konstaterats ovan bör Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter avseende den realistiska värderingen av åtagandena. Nedan förs dock en diskussion kring vissa huvudkomponenter i en

sådan värdering. Några nyckelbegrepp presenteras i faktarutan nedan.

Fördelningsfunktion, lägesmått och spridningsmått

Fördelningsfunktion: Ett försäkringsåtagande leder till slumpmässiga försäkringsersättningar och är ett exempel på en osäker händelse som kan ha många möjliga utfall. Sannolikhetsfördelningen, eller fördelningsfunktionen, är en matematisk funktion som åsätter de olika möjliga utfallen vissa sannolikheter. Inom försäkringsrörelse försöker man uppskatta fördelningsfunktionen för olika försäkringsåtaganden för att bättre kunna mäta och förstå riskerna. Lägesmått: För att sammanfattande beskriva de möjliga utfallen kan sannolikhetsfördelningen beskrivas med olika lägesmått. Väntevärdet är ett sådant lägesmått och beräknas genom en summering av alla utfall viktade med sannolikheten för att utfallet inträffar. Medianen delar sannolikhetsmässigt in de möjliga utfallen i två lika stora delar, kvartiler i fyra lika stora delar och percentiler i 100 lika stora delar. Relationen mellan fördelningens väntevärde och median kan användas för att undersöka om fördelningen är skev eftersom enstaka extremvärden påverkar väntevärdet men inte medianen.

Figur: Symmetrisk och skev fördelning

Spridningsmått: Varians och standardavvikelse är det vanligaste sättet att beskriva utfallens möjliga spridning kring väntevärdet när fördelningen är känd. Variansen är väntevärdet av den kvadrerade avvikelsen från väntevärdet. Standardavvikelsen är kvadratroten ur variansen. Dessa används ofta som riskmått. Skattningar: Ofta är sannolikhetsfördelningen okänd. Väntevärde, varians och – mer generellt – fördelningen måste uppskattas. Skattningarna görs med statistiska metoder och baserar sig på ett antal observationer av inträffade utfall, ett s.k. stickprov. Väntevärdet uppskattas med medelvärdet av observationerna. Variansen uppskattas med stickprovsvariansen, som beräknas som

0 ,0 5 0 ,1

0 ,1 5

0 ,2

0 ,2 5

1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 0 1 1 1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 2 0 2 1

Median och väntevärde

Standardavvikelse

95 % percentil

1

1 ,0 5

1 ,1

1 ,1 5

1 ,2

1 ,2 5

1 ,3

1 ,3 5

1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 0 1 1 1 2 1 3 1 4 1 5 1 6 1 7 1 8 1 9 2 0 2 1

Median

Väntevärde

Standardavvikelse

95 % percentil

summan av den kvadrerade avvikelsen mellan varje observation och medelvärdet dividerat med antal observationer minskat med ett. Sådana skattningar är osäkra eftersom man inte vet vad det riktiga väntevärdet eller variansen är. Skattningarna blir dock säkrare ju fler observationer man har tillgång till. Stickprovet är i sig en slumpmässig händelse eftersom de observationer man har tillgång till kan betraktas som en slumpmässig dragning från alla möjliga utfall. Medelvärdet och stickprovsvariansen är funktioner av stickprovet och därför också slumpmässiga händelser med egna sannolikhetsfördelningar. De kan nyttjas för att fastställa ett s.k. konfidensintervall som med viss sannolikhet täcker över det riktiga värdet.

3.3.1. Val av lägesmått

När antagandena väl har valts, och utseendet på sannolikhetsfördelningen för de aktuella försäkringsåtagandena därmed är bestämt, måste fördelningen beskrivas med hjälp av ett lägesmått. Det bör ske med tillämpning av väntevärdet. Väntevärdet är summan av alla möjliga utfall sammanvägda med respektive sannolikhet för att utfallet inträffar.

Det främsta skälet till att välja väntevärdet är att det är det mått som bäst motsvarar vad som genomsnittligt kan förväntas inträffa och vad som därmed närmast är att jämställa med ett realistiskt mått.

Andra val av lägesmått leder generellt inte till en realistisk uppskattning. Ett användande av exempelvis medianen kan leda till en grov underskattning av det genomsnittliga utfallet om fördelningen innehåller mindre sannolika men mycket dyra skador. Det är ett generellt problem för alla percentilmått att de är okänsliga för extrema utfall och även t.ex. 70 procentpercentilen kan vara lägre än väntevärdet om fördelningen är skev.

Lägesmått som utgår från nyttofunktioner eller än mer komplexa lägesmått introducerar ytterligare subjektiva val och är svåra att använda i praktiken. De är dessutom olämpliga eftersom deras komplexitet gör att majoriteten av försäkringsbolagets intressenter inte klarar av att tolka funktionens innebörd, vilket inte främjar genomlysningen. Därmed inte sagt att dessa mått inte kan vara relevanta eller lämpliga i bolagets egen premiesättning eller riskkapitalberäkning men så är inte fallet vad gäller beräkningen av avsättningarna.

Det finns också vägande praktiska skäl för att använda väntevärdet. Bland försäkringsbolagen är väntevärdet redan idag det mest tillämpade måttet vid avsättningsberäkningen. Inom livförsäkring tillämpas enligt praxis väntevärdesberäkning men med kravet på betryggande antaganden. För avsättning för okända skador tillämpas både inom liv- och skadeförsäkring normalt väntevärdet när skaderapporteringen av inträffade skador skall förutsägas.

En ytterligare praktisk fördel med väntevärde är att det är additivt, dvs. det går att lägga samman individuella väntevärden för att beräkna det totala förväntade skadeutfallet för försäkringsbolaget. Andra möjliga lägesmått på sannolikhetsfördelningen som exempelvis median eller kvartiler är inte additiva vilket försvårar den praktiska beräkningen. Lägesmått som inte är additiva måste beakta alla försäkringsåtaganden i ett sammanhang. Det försvårar genomlysningen av avsättningarna och gör det svårt för en utomstående att verifiera beräkningen genom stickprovskontroller.

Avsaknaden av additivitet i ett lägesmått riskerar också att leda till en förvirrande bild i redovisningen. Avsättningarna för olika försäkringsklasser i ett försäkringsbolag kommer, om principen om riskmarginal beaktas konsekvent, att kunna läggas samman till ett belopp som är större än avsättningen för hela bolaget.

Det finns dock tillfällen då andra, mer direkta metoder med fördel kan användas. För avsättning för kända skador inom skadeförsäkring används exempelvis ofta direkta uppskattningar av den slutliga kostnaden för varje inträffad skada enligt den s.k. inventeringsmetoden. Metoden skapar en genväg förbi val av antaganden och lägesmått där väntevärdet inte behöver beräknas. Ibland används en s.k. medelskademetod, där avsättningsbehovet uppskattas från antalet öppna skador och en uppskattad medelskada där väntevärdet är det använda lägesmåttet. Båda metoderna kan vara fullt rimliga beroende på förutsättningarna i försäkringsrörelsen. Om det är många likartade skador och skadereglerarna har varierande erfarenhet kan medelskademetoden erbjuda en bättre skattning av avsättningsbehovet. Vid färre och mer varierade skador sker värderingen dock lämpligen individuellt.

Sammanfattningsvis bör väntevärdet som huvudregel tillämpas vid beräkningen av avsättningarna. Lösningen innebär att valet av lägesmått inte medför att avsättningarna kommer att innehålla någon medveten marginal för risk.

3.3.2. Val av diskonteringsränta

EG-rätten slår fast två alternativ för hur diskonteringsräntan som skall användas för beräkning av livförsäkringsavsättningar skall fastställas.12

Enligt det första alternativet skall räntan bestämmas som 60 procent av räntesatsen på statsobligationer i den valuta avtalet är upprättat i. Finansinspektionen tillämpar detta alternativ för att fastställa den s.k. högsta räntan.13

Det andra alternativet, som endast får tillämpas för det fall att tillgångarna inte värderas till anskaffningsvärdet, innebär att räntesatsen skall bestämmas med beaktande av dels den förväntade avkastningen på skuldtäckningstillgångarna med avdrag för en försiktighetsmarginal, dels avkastningen på framtida premier. I direktivet anges inte närmare vare sig hur försiktighetsmarginalen eller hur den förväntade avkastningen skall fastställas. Inte heller anges någon övre eller undre gräns för diskonteringsräntan.

Med anledning av att de försäkringstekniska avsättningarna skall beräknas realistiskt bör diskonteringsräntan för livförsäkringsavsättningar bestämmas via en terminsstruktur som härleds från marknaden, dvs. utifrån avkastningskurvan för statsobligationer. En förutsättning för att detta skall vara möjligt är att alternativ två i direktivet tillämpas. En motsvarande metod används i Danmark (se avsnitt 2.3.1). Eftersom den förväntade avkastningen på bolagens skuldtäckningstillgångar kan väntas vara högre än avkastningskurvan för statsobligationer får kravet på säkerhetsmarginal anses vara tillgodosett med denna metod.

Vilken terminskurva som skall väljas beror dels på huruvida försäkringsavtalets villkor är formulerade i nominella eller reala belopp, dels på vilken valuta som beloppen är utfästa i. Den nominella avkastningskurvan bör används för nominella ersättningar och den reala för reala ersättningar. Valet av terminskurva bör dessutom återspegla den valuta som ersättningarna är utfästa i.

Marknadsräntan är inte definierad längre än till tidpunkten för den slutliga utbetalningen från den längsta statsobligationen i aktuell valuta. Ett alternativ är då att – liksom i Danmark – använda en enda räntesats som fastställs dagligen utifrån genomsnittet av tre väl omsatta och likvida statsobligationer med lång löptid. I så fall bör ett avdrag för återinvesteringsrisken göras för den osäkerhet

12 Dir. 2002/83/EG art. 20.1 B. a) i) och ii). 13 FFFS 2003:9.

som följer av att avkastningskurvan extrapoleras oändligt. Ett andra alternativ – som även det ges i Danmark – skulle kunna vara att använda den faktiska avkastningskurvan där så är möjligt beroende på hur långt denna kurva sträcker sig. Bortom den tidpunkt där kurvan inte är definierad bör räntan då extrapoleras med hänsyn till återinvesteringsrisken.

Förutsättningarna för att bestämma olika räntor kan också komma att ändras beroende på utvecklingen på statsobligationsmarknaden. Terminsstrukturen ändras över tiden och ett eventuellt inträde i EU:s valutaunion kan förändra förutsättningarna för att fastställa räntan. I euroländerna finns ett utbud av statsobligationer som både har längre löptid och högre likviditet än svenska statsobligationer.

Det är inte lämpligt att i lag fastställa vilken diskonteringsränta som skall användas eller hur den skall beräknas. De uppgifterna bör även fortsättningsvis åvila Finansinspektionen. Sannolikt måste myndigheten fastställa räntesatsen dagligen enligt ett förutsägbart mönster eller ange tydliga principer som gör det möjligt för bolagen och andra intressenter att själva avläsa räntesatsen från allmänna marknadsnoteringar.

Som redan har nämnts får avsättning för oreglerade skador inom skadeförsäkring endast diskonteras under vissa angivna förutsättningar. Begränsningarna framgår av föreskrifter från Finansinspektionen14och måste beaktas även fortsättningsvis.

3.3.3. Prospektiv och retrospektiv metod

Ett försäkringsavtal innebär ett åtagande om att vissa belopp skall utbetalas i framtiden beroende av vissa framtida slumpmässiga händelser. Det torde därför vara naturligt att en värdering av en sådan osäker framtida utbetalning måste vara framåtblickande (prospektiv). Detta är också huvudregeln enligt gällande svensk rätt och EGrätt15 vad beträffar livförsäkringsavsättning.

Som beskrivits ovan får i nuvarande reglering den motsatta metoden retrospektiv beräkning användas om avsättningen enligt en sådan metod inte blir lägre än om en prospektiv beräkningsmetod hade använts eller om den metoden inte är möjlig att tillämpa för försäkringsavtalet. Även denna reglering grundar sig på

14 FFFS 2002:21 4 kap. 18 §. 15 Dir. 2002/83/EG art. 20.1 A. i).

EG-rätt.16 En retrospektiv metod innebär att beräkningarna grundar sig på hur stor andel av inbetalda premier och eventuell kapitalavkastning som finns kvar sedan hänsyn tagits till riskpremier, verkliga kostnader och utbetalda försäkringsersättningar.

Retrospektiv metod innebär alltså en tillbakablickande bedömning av vad som har genererat en viss behållning. I aktuariell praxis tillämpas metoden för fondförsäkringsåtaganden med låg försäkringsrisk, dvs. för produkter med ett stort sparandeinslag. I en mening kan också avsättningen för ej intjänad premie anses vara retrospektivt bestämd. Retrospektiv metod används också för att löpande eller i efterhand fördela uppkomna överskott enligt kontributionsprincipen.17

Även av praktiska skäl är det i vissa fall motiverat att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna med en retrospektiv metod. En förutsättning för att tillämpa en sådan beräkningsmetod är att framtida intäkter är minst lika stora som framtida kostnader. Det innebär att de ersättningar och andra kostnader som framöver kan uppkomma för avtalet skall kunna kompenseras genom motsvarande intäkter från den befintliga behållningen eller framtida premieintäkter för avtalet. Om exempelvis de framtida driftskostnaderna för en portfölj fondförsäkringsåtaganden förväntas överstiga de avgifter man har att uppbära från samma avtal måste en prospektiv avsättning för det framtida driftkostnadsunderskottet göras. På motsvarande vis måste framtida dödsfallsersättningar vägas mot framtida riskavgifter. Om å andra sidan framtida intäkter väsentligt överstiger framtida kostnader, kommer en retrospektiv metod att överskatta avsättningsbehovet.

3.3.4. Kollektiv och individuell metod

Den gällande huvudregeln, baserad på EG-rätten,18 om att avsättning för ej intjänade premier, oreglerade skador samt livförsäkringsavsättningar skall beräknas för varje försäkringsavtal för sig (individuell metod) hänger ihop med de inbyggda kraven på säkerhetsmarginaler vid beräkningen av avsättningarna. I såväl gällande rätt som i EGrätten finns dock möjlighet att använda en kollektiv beräkningsmetod för livförsäkringsavsättningar och avsättningar för ej intjänade premier. En förutsättning är att en sådan metod leder till ett likvärdigt

16 Dir. 2002/83/EG art. 20.1 A. ii). 17 Principen innebär, i korthet, att överskottet skall fördelas utifrån respektive försäkringstagares bidrag till överskottet. 18 Dir. 91/674/EEG art. 57.1, 59.1 och 60.1 a) samt dir. 2002/83/EG art. 20.1 A. v).

resultat. För avsättning för oreglerade skador får inom skadeförsäkringsrörelse som ett alternativ till individuell metod statistiska metoder användas om de leder till en tillräcklig avsättning med hänsyn till skadornas art.

Individuell och kollektiv metod

Det är inte helt klart vad som avses med individuell, kollektiv och statistisk metod vid värdering av försäkringsåtaganden. Även begreppet försäkringsmatematisk metod används såväl i EG-rätten som i den svenska lagtexten. Några närmare definitioner ges inte.

De flesta värderingar innehåller något moment av bedömning som grundas på erfarenhet eller antaganden fastställda med statistisk metod. Följande är ett försök att illustrera begreppen.

Statistisk metod bör reserveras för matematiska metoder för analys av erfarenhet, t.ex. i syfte att uppskatta skadesannolikhet, medelskada, skadornas spridning runt medelvärdet och mer generellt fördelningsfunktionen för de relevanta osäkerhetsfaktorerna. Uppskattningarna används för att fastställa de antaganden som är nödvändiga för att prospektivt värdera försäkringsåtaganden.

Försäkringsåtaganden värderas med stöd av en sannolikhetsteoretisk modell där de statistiskt fastställda antagandena används med hänsyn till den avtalsspecifika informationen från ett eller en grupp av försäkringsavtal.

Matematiska metoder innefattande statistiska metoder för att bestämma antaganden och en prospektiv värdering av försäkringsåtaganden med en sannolikhetsteoretisk modell sammanfattas ofta i beteckningen försäkringsmatematisk metod. Begreppet statistisk metod används dock synonymt.

Varje prospektiv värdering kommer i större eller mindre utsträckning att ta hänsyn till det individuella försäkringsavtalets särförhållanden. Var gränsen går mellan en individuell och en kollektiv värdering är inte entydigt. Möjligen är schablonmetod eller approximativ metod bättre begrepp än kollektiv metod när inte den fullständiga avtalsinformationen för varje enskilt avtal används för att fastställa avsättningsbehovet för en grupp av försäkringsavtal.

En värdering som görs avtal för avtal med hänsyn till det enskilda avtalets samtliga särförhållanden (skadetyp, avtalstid, skaderisk, ersättningsbelopp, försäkrade objekt etc.) och där portföljvärdet är summan av avtalens värderingar är att betrakta som individuell. I den individuella värderingen används samtidigt antaganden om t.ex. skadesanno-

likhet som fastställts statistiskt. Inom livförsäkring tas normalt individuell hänsyn till den eller de försäkrades specifika förhållanden (ålder, kön, bedömt hälsotillstånd etc.) vilka kombineras med statistiskt fastställda antaganden om t.ex. dödlighet, sjuklighet och överdödlighet för vissa riskgrupper.

En värdering som görs för en grupp av försäkringsavtal baserad på för gruppen representativ information om riskexponering är att betrakta som statistisk eller kollektiv. Så kan t.ex. avsättning för kända skador baseras på antalet öppna skador och en statistiskt fastställd medelskada snarare än genom en uppskattning av kostnaden skada för skada. Avsättning för okända skador måste grunda sig på statistiskt fastställda skaderapporteringsmönster där riskexponeringen baseras på de individuella avtalen, t.ex. från antal avtal eller premieintäkt för relevant period, eller på hittills inträffade skador i form av utbetald ersättning eller uppskattad känd kostnad. En avsättning baserad på ett antagande om totalkostnadskvot kan betraktas som en ytterlighet, eftersom ingen annan individuell information än det enskilda avtalets bidrag till premieintäkten används som underlag för att fastställa avsättningen.

Avsättningsbehovet kan också beräknas genom en kombination av kollektiv och individuell metod, där t.ex. de framtida försäkringsersättningarnas förväntade förfall i olika perioder fastställs löpande för varje avtal och summeras för att sedan kollektivt diskonteras som ett gemensamt kassaflöde.

Ett realistiskt värde motsvarar ett portföljperspektiv, där det är rimligt att förväntade vinster i ett försäkringsavtal täcker förväntade förluster i ett annat. Tillämpning av en individuell metod är därmed inte lika aktuell när avsättningen skall grunda sig på realistiska värderingar.

För många försäkringsklasser eller typer av avsättningar är det heller inte meningsfullt eller praktiskt genomförbart med individuell beräkning. Avsättning för okända skador måste grunda sig på en kollektiv beräkning av exponering och fördröjning. Premierna för breda konsumentförsäkringsbestånd är ofta tarifferade med avancerade system. Det skulle inte tillföra något att kräva en upprepning av den processen med förnyade tariffer, dvs. antaganden, för framtida försäkringsfall. Det naturliga för många sådana bestånd är att i stället nyttja premiesättningens antaganden i form av upplupen anskaffningskostnad och att kollektivt beräkna ett realistiskt värde genom den förväntade totalkostnadskvoten.

För andra försäkringsavtal eller typer av avsättningar är individuell beräkning däremot mer motiverad. Det gäller särskilt livförsäkring och s.k. lång skadeförsäkring där försäkringsbelopp, dödlighetsrisker och ersättningsrisker skiljer mycket mellan försäkringsavtalen samt för bestånd av inträffade kända skador med stor inbördes variation.

I ett avseende kan dock även en kollektiv beräkning med fördel tillämpas inom livförsäkring. Om avsättningarna diskonteras med rådande marknadsränta kan diskonteringen ske med summan av de förväntade ersättningarna och kostnaderna för varje tidpunkt framöver.19 För livförsäkring kan sålunda individuell och kollektiv metod kombineras i syfte att möjliggöra en bättre uppskattning av det realistiska värdet.

19 Av praktiska skäl bör ränterisken i försäkringsåtagandena inte återspeglas i avsättningsberäkningen.

4. Skuldtäckningstillgångar

4.1. Inledning

I en krissituation består försäkringstagarnas främsta skydd i att de har förmånsrätt i försäkringsbolagets skuldtäckningstillgångar. Det är därför nödvändigt att dels definiera hur stora skuldtäckningstillgångarna skall vara i förhållande till bolagets åtaganden, dels hur tillgångarna skall värderas och placeras.

De nuvarande placeringsreglerna beaktar risken i skuldtäckningstillgångarna på ett statiskt sätt. Ett ökat finansiellt risktagande utlöser inga krav på ytterligare tillgångar så länge som risktagandet håller sig inom de begränsningar som anges för tillgångsslagen. Reglerna kan därmed leda till sämre riskmedvetenhet i försäkringsbolagen genom att de felaktigt kan uppfattas som gränser för ett acceptabelt risktagande oavsett den verkliga finansiella risken i bolaget.

Riskerna i skuldtäckningstillgångarna bör beaktas utifrån de enskilda tillgångarnas riskegenskaper snarare än genom kvantitativa begränsningar. Så kan ske genom att det utifrån dessa egenskaper görs ett säkerhetsavdrag från skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde. Genom säkerhetsavdraget uppnås effekten att ett ökat risktagande utlöser ytterligare krav på skuldtäckning.

Dagens schablonmässiga övervärdering av de åtaganden som ligger till grund för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna ersätts därmed av en medvetet försiktig värdering av skuldtäckningstillgångarna. I stället för en dold buffert i avsättningarna åstadkoms en öppen säkerhetsmarginal i skuldtäckningen; en marginal som dessutom är beroende av risken i både åtagandena och tillgångarna. Genomlysningen kommer därmed att öka i förhållande till försäkringsbolagets samtliga intressenter samtidigt som bolagen ges incitament att själva mäta och hantera risken i portföljen av försäkringsavtal och skuldtäckningstillgångar.

Eftersom lösningen även innebär att de nuvarande placeringsbegränsningarna kan mildras får försäkringsbolagen bättre möjlig-

heter att bedriva en långsiktig kapitalförvaltning. För att försäkringstagarnas skydd skall tryggas finns det dock skäl att i vissa fall även göra inskränkningar.

4.2. Värdering av skuldtäckningstillgångarna

Utredningens förslag: Utgångspunkten för värderingen av till-

gångarna inom ramen för FRL:s regler om skuldtäckning skall vara tillgångens verkliga värde med avdrag för de skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången. Från skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde skall härefter ett säkerhetsavdrag göras för försäkringsrisk och finansiell risk.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (Finansinspektionen) bemyndigas att meddela närmare föreskrifter för beräkningen av säkerhetsavdraget.

Gällande rätt: Regler om värderingen av ett försäkringsföretags tillgångar i skuldtäckningshänseende återfinns i 7 kap. 10 f § FRL.

Reglerna fick sin huvudsakliga utformning i samband med genomförandet av EG:s redovisningsregler för försäkringsområdet.1 Närmare principer för värderingen av skuldtäckningstillgångarna finns även i EG-rättens skade- och livförsäkringsdirektiv.2 Värderingen av tillgångarna i den ekonomiska redovisningen framgår av 4 kap. lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (ÅRFL). Reglerna avviker delvis från dem i FRL.

Enligt FRL skall skuldtäckningstillgångarna värderas till verkligt värde med beaktande av skulder som hänför sig till förvärvet. Undantag från värdering till verkligt värde görs för bl.a. obligationer och andra skuldförbindelser som är avsedda att säkerställa försäkringsåtaganden genom att innehas till förfall eller konvertering, där värderingen under vissa angivna förutsättningar får göras med utgångspunkt i anskaffningsvärdet. Ett annat undantag gäller fastigheter, där föreskrifter om vilket högsta värde tillgången får tas upp till fastställs av Finansinspektionen.3 Fordringar på andra än försäkringstagare får beaktas endast till den del de överstiger gäldenärens fordran på bolaget.

1 Dir. 91/674/EEG; se prop. 1995/96:10 del 4. 2 Dir. 92/49/EEG art. 21.1 och dir. 2002/83/EG art. 23.3. 3 FFFS 2002:9.

Skälen för förslaget: Förslaget rör endast värdering av tillgångarna i skuldtäckningshänseende. Några förslag lämnas inte avseende värderingen i den ekonomiska redovisningen. Som anförts ovan (avsnitt 3.2.1) har dessa regleringar olika syften.

Värderingsreglerna för skuldtäckningstillgångar syftar till att säkra skyddet för försäkringstagarna. En värdering baserad på verkliga värden är mest lämpad för detta syfte. Utredningen instämmer därmed i de överväganden som gjordes när nuvarande huvudregel om en värdering till verkligt värde infördes4 men väljer att utvidga principen till att omfatta samtliga skuldtäckningstillgångar. Därmed uppnås också en överensstämmelse med utredningens förslag om att de försäkringstekniska avsättningarna skall beräknas på grundval av en realistisk värdering av åtagandena (se kapitel 3). Av genomlysningsskäl krävs det då en värdering till verkligt värde av samtliga skuldtäckningstillgångar.

I syfte att slå fast vilken mängd tillgångar som krävs för att ett försäkringsbolag skall kunna uppfylla sina åtaganden mot försäkringstagarna skall ett riskkänsligt säkerhetsavdrag härefter göras från skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde. Utgångspunkten är att säkerhetsavdraget skall begränsa försäkringstagarnas kreditrisk genom att hänsyn tas till såväl försäkringsrisken som den finansiella risken i försäkringsbolagets portfölj av skuldtäckningstillgångar och försäkringsåtaganden. Säkerhetsavdraget kommer därmed att variera beroende på hur väl ett försäkringsbolag iakttar bl.a. diversifiering och matchning, vilket skapar goda incitament för riskhanteringen i bolaget. I bedömningen skall även bolagets återförsäkringsprogram och användning av derivatinstrument beaktas.

De närmare reglerna för beräkningen av säkerhetsavdraget bör meddelas i föreskrifter från Finansinspektionen. Utredningen för i kapitel 5 en diskussion kring hur avdraget kan utformas.

4 Se prop. 1995/96:10 del 4 s. 94 ff.

Värderingsprinciper för tillgångar

Med verkligt värde

avses försäljningsvärdet efter avdrag för den beräknade

försäljningskostnaden. För tillgångar som är noterade på en auktoriserad marknadsplats menas med försäljningsvärde den senaste betalkursen på balansdagen. För tillgångar som saknar försäljningsvärde skall värdet i stället uppskattas försiktigt. Om särskilda förhållanden föreligger, t.ex. låg likviditet, skall även noterade tillgångar värderas lägre.

Marknadsvärde är synonymt med observerat försäljningsvärde för noterade tillgångar.

En värdering till anskaffningsvärde innebär att tillgången värderas till anskaffningskostnaden, dvs. det pris innehavaren betalade för den. För s.k. fastförräntade tillgångar sker värderingen till upplupen anskaffningskostnad.

Med lägsta värdets princip avses att värdet bestäms till det lägsta av anskaffningsvärdet och verkligt värde.

En värdering till verkligt värde är ett försök att fånga den kortsiktiga betalningsberedskapen. En värdering till verkligt värde innebär subjektiva val i allmänhet och för onoterade tillgångar i synnerhet. Det observerade försäljningsvärdet är historiskt och ett innehav kan därför inte med säkerhet omsättas till det priset. Det gäller särskilt för stora aktörer, där ett stort utbud i sig påverkar marknadspriset. En värdering till anskaffningskostnad är ofta inaktuell och kan både under- och överskatta den finansiella ställningen. En strikt individuell värdering av tillgångar till anskaffningskostnad leder till att bolaget medvetet kan överskatta sin ställning genom att göra selektiva försäljningar av tillgångar med vinst samtidigt som man behåller förlusttyngda tillgångar. Ett exempel på företeelsen är sparbankskrisen i USA på 1980-talet där sådana förfaranden bidrog till att fördjupa krisen.

4.3. Placeringsreglernas tillämpningsområde

Utredningens förslag: Regeln om vilka subjekt som träffas av

placeringsreglerna förtydligas på så sätt att bolag som både driver återförsäkringsrörelse och direktförsäkringsrörelse skall tillämpa placeringsreglerna fullt ut för båda formerna av försäkringsrörelse.

Regeln om särskild skuldtäckning i försäkringsbolag som uteslutande driver återförsäkringsrörelse avskaffas. Sådana bolag skall fortsättningsvis tillämpa skuldtäckningsreglerna fullt ut.

Placeringsreglerna skall tillämpas på tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna utan avdrag för avgiven återförsäkring.

Placeringsreglerna skall fortsättningsvis inte omfatta värdet av reservdeposition i anledning av återförsäkring.

Gällande rätt: Vilken mängd tillgångar som skall omfattas av placeringsregler bestäms idag enligt reglerna om skuldtäckning i 7 kap. 9 FRL §. Dessa skuldtäckningstillgångar skall motsvara bolagets försäkringstekniska avsättningar.

Ett direktförsäkringsbolag skall inneha tillgångar till ett belopp motsvarande bolagets försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, dvs. beloppet skall minskas med avgiven återförsäkring. Tillägg skall dock göras för värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos bolaget. Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska bolagets risktagande får Finansinspektionen bestämma att avdrag inte får göras för återförsäkring.

Återförsäkringsrörelse avseende dels livförsäkring och sådan skadeförsäkring för vilken bestämmelserna om livförsäkring tillämpas, dels långa skadeförsäkringar skall inneha det skuldtäckningsbelopp som behövs för att säkerställa försäkringstagarnas förmånsrätt.

Skälen för förslaget: Det föreslås inte någon utvidgning avseende vilka tillgångar i ett försäkringsbolag som skall omfattas av placeringsregler över huvud taget. EG-rätten medger endast att tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar beläggs med särskilda placeringsrestriktioner. Nationella regler beträffande valet av fria tillgångar eller regler som inskränker bolagens fria förfogande över dessa tillgångar är inte tillåtna.5 En sådan ändring skulle inte heller ligga i linje med utredningens avgränsning beträffande vilka medel solvenssystemet skall skydda. Placeringsreglerna

5 Dir. 73/239/EEG art. 18, ändrad genom dir. 92/49/EEG, och dir. 2002/83/EG art. 31.

skall därmed även i fortsättningen enbart träffa tillgångar som svarar mot försäkringstekniska avsättningar.

Beträffande i vilken utsträckning placeringsreglerna skall tillämpas görs idag en åtskillnad mellan direkt försäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse. För direkt försäkringsrörelse gäller placeringsreglerna fullt ut. Så är även fallet för bolag som bedriver både direkt försäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse. Skälet är den ”smittorisk” som finns mellan de skilda rörelserna.6Utredningen instämmer i denna bedömning, men anser att lagtexten behöver förtydligas så att det klart framgår att även bolag med sådan blandad verksamhet omfattas av placeringsreglerna fullt ut.

För bolag som uteslutande driver återförsäkringsverksamhet beträffande dels livförsäkring och sådan skadeförsäkring för vilken bestämmelserna om livförsäkring tillämpas, dels långa skadeförsäkringar gäller placeringsreglerna ”i tillämpliga delar”. Denna regel avseende s.k. särskild skuldtäckning tillkom i samband med att ett förtydligande infördes om att även sådana bolag skall föra ett register över de tillgångar vilka direktförsäkringsbolaget skall ha förmånsrätt i.7 I vilka delar placeringsreglerna skall tillämpas på dessa tillgångar framgår dock endast av författningskommentaren till den nu gällande regeln. Här anges bl.a. att reglernas tillämpning skall inriktas på att tillvarata försäkringstagarnas förmånsrätt vid en konkurs eller ett utmätningsförfarande snarare än att trygga försäkringsåtagandena under löpande verksamhet.8

Även med de förarbetsuttalanden som finns är det oklart hur återförsäkringsbolagen skall tillämpa placeringsreglerna. Intresset av att säkerställa försäkringstagarnas skydd gör sig lika starkt gällande dessa tillgångar som tillgångar ägda av ett direktförsäkringsbolag. Övervägande skäl talar därmed för att ingen åtskillnad skall göras mellan direktförsäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse i skuldtäckningshänseende. Det bör därför klart framgå av lagtexten att placeringsreglerna gäller fullt ut för båda typerna av verksamhet. Finansinspektionen bör inom ramen för sin löpande tillsyn kunna beakta de särskilda förhållanden som gäller i återförsäkringsverksamhet.

Som skäl för den nuvarande ordningen för bestämmande av skuldtäckningsbeloppens storlek i direkt försäkringsrörelse (försäkringstekniska avsättningar för egen räkning) angavs att metoden leder

6Prop. 1994/95:184 s. 145. 7Prop. 1997/98:54. 8Prop. 1997/98:54 s. 29.

till en bättre riskspridning jämfört med en bruttoredovisning där fordran på återförsäkringsgivare i stället får användas för skuldtäckning.9 I det system som utredningen föreslår är det dock viktigt att även försäkringsbolagets återförsäkringsprogram genomlyses och att den risk som är förknippad härmed tillåts påverka storleken på det föreslagna säkerhetsavdraget. Utredningen föreslår därför att bolaget skall ha skuldtäckningstillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna utan avdrag för avgiven återförsäkring. Förutom en bättre genomlysning innebär ändringen även att underlaget för försäkringstagarnas förmånsrätt utvidgas.

Utredningen föreslår vidare att kravet på att de försäkringstekniska avsättningarna skall ökas med värdet av mottagen reservdeposition tas bort. Genom att skuldtäckning föreslås ske utan avdrag för avgiven återförsäkring kommer utredningens förslag på denna punkt därmed att vara neutralt i förhållande till gällande rätt både för återförsäkringstagaren och återförsäkringsgivaren.

9Prop. 1994/95:184 s. 152 och 265; jfr Ds 1993:57 s. 86.

4.4. Placeringsregler

Utredningens förslag: Nuvarande begränsningar beträffande

tillåtna utgivare av fondpapper och andra skuldförbindelser slopas. Fondpapper som inte är föremål för handel på en reglerad marknad får dock även fortsättningsvis användas endast under förutsättning att de är kortfristigt realiserbara. Ett förtydligande införs om att motsvarande krav gäller beträffande tillgångar som ägs av dotterföretag med uppgift att äga skuldtäckningstillgångar.

Säkerhet skall som huvudregel ställas avseende skuldförbindelser som inte är fondpapper (utlåning). Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (Finansinspektionen) bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om när säkerhet – med hänsyn till gäldenärens kreditvärdighet – inte behöver ställas.

Fordran på återförsäkrare på grund av avgiven återförsäkring tillåts som skuldtäckningstillgång under förutsättning att fordran inte har varit förfallen till betalning längre tid än tre månader. Fordran får högst tas upp till ett belopp som överstiger eventuell reservdeposition och som motsvarar den andel av avsättningen som återförsäkringen avser.

Nuvarande generella begränsning för användande av terminer, optioner och andra derivatinstrument utgår. Sådana instrument tillåts som skuldtäckningstillgång under förutsättning att instrumentet har anknytning till en viss skuldtäckningstillgång och bidrar till att minska riskerna i eller effektivisera förvaltningen av denna tillgång. Derivatinstrument skall tillsammans med övriga skuldtäckningstillgångar antecknas i skuldtäckningsregistret.

Krav på Finansinspektionens tillstånd för skuldtäckning med aktier och andelar i dotterföretag som har till uppgift att äga skuldtäckningstillgångar införs.

Skuldtäckning med aktier och andelar i andra dotterföretag än sådana som har till uppgift att äga skuldtäckningstillgångar skall inte längre vara tillåtet.

Nuvarande tillgångslimiter sänks till de i EG-rätten angivna miniminivåerna.

Begränsningen för enhandsengagemang avseende andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag utmönstras.

4.4.1. En kompletterande kvalitativ regel?

Gällande rätt: Som tre grundläggande, kvalitativa krav anges i 7 kap. 9 a § FRL att skuldtäckningstillgångarna skall placeras så att de motsvarar försäkringsbolagets åtaganden (matchning), att de skall vara placerade på ett sådant sätt att lämplig riskspridning uppnås (diversifiering) samt att de skall placeras så att bolaget har en tillfredsställande betalningsberedskap (likviditet). Bestämmelsen har sin grund i EG-rätten.10

Skälen för förslaget: Nuvarande kvalitativa placeringsregler om matchning, diversifiering och likviditet bör bibehållas som övergripande kvalitativa regler för försäkringsbolagens placering av skuldtäckningstillgångar.

I delbetänkandet diskuterades om dessa regler bör kompletteras med ytterligare en övergripande regel om att endast tillgångar som är lämpliga som säkerhet för försäkringstagarna får användas för skuldtäckning. Som kriterier för denna lämplighetsbedömning angavs att värdet på tillgången skall kunna beräknas tillförlitligt ur riskhanteringssynpunkt; såväl vid varje given tidpunkt som över tiden. Det kan dock diskuteras om inte sådana hänsyn redan nu måste tas redan inom ramen för regeln om tillfredsställande betalningsberedskap. Regeln syftar på tillgångarnas likviditet och därmed försäkringsbolagets möjlighet att omsätta tillgångarna för att uppfylla åtagandena. Vid bedömningen skall hänsyn tas till tillgångarnas framtida värde och avkastning.

Lämplighetskravet kan därmed anses framgå av nuvarande regler. Utredningen stannar därför vid att betona vikten av att tillgångarnas värde kan beräknas tillförlitligt, men avstår från att föreslå någon regeländring i denna del.

4.4.2. Tillåtna tillgångsslag

Gällande rätt: Reglerna avseende vilka tillgångsslag som är tillåtna för skuldtäckning grundar sig på EG-rätten.11 Bestämmelserna är i huvudsak desamma för liv- och skadeförsäkringsområdet och innehåller en katalog över tillåtna tillgångslag. Vidare anges att medlemsstaterna skall slå fast mer detaljerade regler för användningen av godtagbara tillgångar enligt vissa, närmare angivna principer.

10 Dir. 92/49/EEG art. 20 och dir. 2002/83/EG art. 22. 11 Dir. 92/49/EEG art. 21 och dir. 2002/83/EG art. 23.

Tillåtna tillgångsslag för skuldtäckning är enligt 7 kap. 10 § FRL – obligationer eller andra skuldförbindelser som vissa angivna rättsubjekt svarar för, – premiefordringar som vissa rättssubjekt svarar för och terminspremiefordringar i skadeförsäkringsrörelse, – skuldförbindelser med betryggande säkerhet, som t.ex. fastighetspant och livlån, – bankmedel, – aktier och andra jämförbara värdepapper som har getts ut av vissa angivna rättssubjekt, – fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom, – kassa, – andelar i värdepappersfonder enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder, om fonden i huvudsak består av skuldtäckningsgilla tillgångar, – fordran på överskjutande skatt, samt – återförsäkringsgivares reservdeposition hos återförsäkringstagare.

Tillåtna utgivare av fondpapper är bl.a. stat och kommun och därmed jämförliga utländska subjekt, internationella organisationer, värdepappersbolag samt svenska och utländska kreditinstitut. Aktiebolag, svenska och utländska, godkänns endast som utgivare under förutsättning att de är publika.

Fondpapper får endast användas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller noterade på en marknadsplats. Undantag görs dock om tillgångarna ägs av ett dotterföretag som har till uppgift att direkt eller indirekt äga ett försäkringsbolags skuldtäckningstillgångar. Aktier och jämförbara värdepapper som har getts ut av ett privat aktiebolag får endast användas om bolaget är ett sådant angivet dotterföretag. Även aktier och andelar i ett dotterbolag som är ett publikt försäkringsaktiebolag, ett publikt bankaktiebolag, kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag eller fondbolag eller ett utländskt företag av något av de uppräknade slagen är tillåtna.

Avseende utländska tillgångar har Finansinspektionen i enlighet med ett bemyndigande meddelat föreskrifter om tillåtna utgivare.12

I 7 kap. 17 b § FRL slås en särskild regel fast beträffande användningen av derivatinstrument. Sådana tillgångar får inte användas för

12 FFFS 2001:6.

skuldtäckning men är tillåtna i syfte att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag och för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar.

Skälen för förslaget: Syftet med den gällande regleringen är att begränsa risken i skuldtäckningstillgångarna. Enligt utredningens förslag skall risken i stället beaktas genom att ett säkerhetsavdrag görs vid värderingen av tillgångarna. Det finns därför skäl att se över de tillgångsslag som idag tillåts för skuldtäckning och villkoren för användningen av tillgångsslagen.

Fondpapper

Med fondpapper avses enligt 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument aktie och obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis). Begreppet finansiellt instrument avser förutom fondpapper även annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Utredningens val av begreppet fondpapper bedöms inte innebära någon ändring i sak gentemot nuvarande bestämmelser om vilka finansiella instrument som får användas för skuldtäckning.13

Regleringen beträffande tillåtna utgivare har motiverats utifrån att de angivna rättssubjekten generellt sett får anses ha god eller i vart fall tillräcklig kreditvärdighet. Som skäl för inskränkningen till publika aktiebolag vad gäller aktier anfördes särskilt att det bör krävas att aktier som används för skuldtäckning skall ha god likviditet och kunna bli föremål för handel på en börs eller annan organiserad marknadsplats.14

I förslaget omhändertas den kreditrisk som är sammanknippad med olika typer av fondpapper av säkerhetsavdraget. Försäkringsbolagen måste härutöver också beakta det övergripande kravet på tillfredsställande betalningsberedskap, vari ingår att en skuldtäckningstillgång för att anses lämplig skall ha ett värde som går att bestämma på ett tillförlitligt sätt och vara tillräckligt likvid i förhållande till det åtagande den motsvarar.

13 Jfr prop. 1994/95:184 s. 168 ff. 14 Se not 16.

Det finns därmed inte några skäl att behålla dagens inskränkningar beträffande tillåtna utgivare. Regleringen kan i stället förenklas på så sätt att fondpapper tillåts generellt som skuldtäckningstillgång. Som tidigare skall dock gälla att fondpapper endast får användas om de är kortfristigt realiserbara eller är föremål för handel på en reglerad marknad.

Vidare bör Finansinspektionen även fortsättningsvis få meddela närmare föreskrifter avseende utländska utgivare eftersom dessa inte står under svensk tillsyn.

Dotterbolag behandlas särskilt nedan.

Skuldförbindelser som inte är fondpapper

Med skuldförbindelser som inte är fondpapper avses främst direktutlåning. Huvudregeln för att sådana skuldförbindelser skall tillåtas bör vara att gäldenären ställer någon typ av säkerhet.

Skuldförbindelser som idag inte behöver tryggas med annan säkerhet än gäldenärens kreditvärdighet, exempelvis förbindelser som stat och kommun, därmed jämförliga utländska subjekt och internationella organisationer svarar för, anser utredningen dock även fortsättningsvis skall kunna tillåtas för skuldtäckning. Finansinspektionen bör därför bemyndigas att utfärda föreskrifter om när kravet på ytterligare säkerhet kan frångås med hänvisning till gäldenärens kreditvärdighet.

Terminspremiefordringar

I delbetänkandet föreslogs att terminspremiefordringar, dvs. försäkringsbolagets fordran på framtida premier från försäkringstagaren, skall tillåtas som skuldtäckningstillgångar även för livförsäkringsbolag. De nuvarande reglerna gör det enligt utredningens uppfattning svårt för utomstående att bilda sig en uppfattning om bolagets verkliga ställning eftersom fordringar i anledning av ingångna försäkringsavtal inte syns i redovisningen. I genomlysningssyfte borde därför denna typ av fordran tillåtas som skuldtäckningstillgång även inom livförsäkring.

Övervägande skäl talar dock för att gällande EG-rätt för livförsäkring får tolkas som att en sådan fordran måste avräknas från värdet på försäkringsåtagandena vid beräkningen av de försäkrings-

tekniska avsättningarna, eftersom avsättningarna enligt EG-rätten skall göras med hänsyn till framtida premieinkomster.15 Terminspremiefordringar bör därmed inte heller fortsättningsvis tillåtas som skuldtäckningstillgång för livförsäkring.

Fordran på återförsäkringsgivare

Enligt gällande rätt skall avgiven återförsäkring avräknas från de försäkringstekniska avsättningarna. Som en följd tillåts inte fordran på återförsäkringsgivare som skuldtäckningstillgång.

Ur genomlysningssynpunkt är det viktigt att även riskerna i ett försäkringsbolags återförsäkringsprogram tillåts slå igenom i det säkerhetsavdrag som utredningen föreslår. Utredningen har därför föreslagit att bolaget skall ha skuldtäckningstillgångar som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna utan avdrag för avgiven återförsäkring. I och med detta bör även en fordran på återförsäkrare få användas som skuldtäckningstillgång.

I enlighet med EG-rätten får fordringen inte ha varit förfallen till betalning i längre tid än tre månader. Härutöver bör fordringen högst få tas upp till ett belopp som motsvarar återförsäkringsdelen i avsättningen för det åtagande som återförsäkringen avser.

Som konstaterats ovan (avsnitt 4.3) blir konsekvensen av förslaget att värdet av sådan reservdeposition som återförsäkringsgivare ställt hos bolaget inte behöver skuldtäckas.

15 Dir. 2002/83/EG art. 20.1 A. i).

Återförsäkring och depositioner

Fordringar och skulder som uppkommer vid återförsäkring utan respektive med deponerade reserver illustreras nedan för en tänkt kvotåterförsäkring om 30 procent, dvs. återförsäkraren deltar till 30 procent i den försäkrade risken.

Återförsäkring utan depositioner

Direktförsäkringsbolag

Tillgångar Skulder

Placeringstillgångar

70 Försäkringstekniska avsättningar

100

Återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar

30

Summa

100 Summa

100

Belopp som skall skuldtäckas är 100, vilket täcks med fordran på återförsäkrare och övriga placeringstillgångar.

Återförsäkringsbolag

Tillgångar Skulder

Placeringstillgångar 30 Försäkringstekniska avsättningar

30

Summa

30

Summa 30

Belopp som skall skuldtäckas är 30, vilket täcks med placeringstillgångar.

Återförsäkring med avgiven deposition

Direktförsäkringsbolag

Tillgångar Skulder

Placeringstillgångar

90 Försäkringstekniska avsättningar

100

Återförsäkrares andel av försäkringstekniska avsättningar

30 Depåer från återförsäkrare

20

Summa

120 Summa

120

Belopp som skall skuldtäckas är 100, vilket täcks med fordran på återförsäkrare (30) efter avdrag för (skuldposten) depåer från återförsäkrare (20) samt med övriga placeringstillgångar (90).

Återförsäkringsbolag

Tillgångar Skulder

Placeringstillgångar 10 Försäkringstekniska avsättningar 30 Depåer hos företag som avgivit återförsäkring

20

Summa

30

Summa 30

Belopp som skall skuldtäckas är 30, vilket täcks med placeringstillgångar och depåer hos företag som avgivit återförsäkring.

Derivatinstrument

I den s.k. Placeringspromemorian föreslogs att derivatinstrument eller kombinationer av derivatinstrument skulle få användas för skuldtäckning om den ekonomiska innebörden av instrumentet motsvarar den hos en tillgång som får användas för skuldtäckning.16Regeringen var dock inte beredd att tillåta detta vid tiden för genomförandet av de EG-rättsliga placeringsreglerna. Användandet av derivatinstrument ansågs vara alltför sofistikerat och misstag konstaterades kunna få allvarliga konsekvenser för såväl försäkringsbolag som försäkringstagare. Dessutom ifrågasattes om inte EGrätten innebär att derivatinstrument endast får användas som hjälpmedel för att minska investeringsriskerna och underlätta en effektiv portföljförvaltning.17 Resultatet blev att derivatinstrument inte tilläts som skuldtäckningstillgång. Däremot infördes den allmänna regeln om att derivatinstrument får användas i syfte att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag och för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar.

Användandet av derivatinstrument är numera en integrerad del i en effektiv kapitalförvaltning. I ett försäkringsbolag kan instrumenten dessutom ses som ett medel för att förbättra möjligheterna att matcha skuldtäckningstillgångar mot försäkringsåtaganden. Bolagen får därmed bättre möjligheter att hantera riskerna i skuldtäckningstillgångarna.

Derivatinstrument bör därför tillåtas som skuldtäckningstillgång. EG-rätten är dock oklar om i vilken utsträckning detta är möjligt. Derivatinstrument anges inte uttryckligen i reglerna för tillåtna tillgångsslag. Särskilda tillämpnings- och värderingsprinciper ställs däremot upp. Här pekas derivatinstrument ut som tillgångar med anknytning till tillgångar som motsvarar tekniska avsättningar. Vidare anges att sådana instrument får användas i den utsträckning som de bidrar till att minska investeringsriskerna eller underlättar en effektiv portföljförvaltning. De måste värderas försiktigt och får beaktas vid värderingen av den underliggande tillgången.18

Den tolkning som tidigare har gjorts i Sverige beträffande möjligheten att använda derivatinstrument för skuldtäckning är också den förhärskande tolkningen inom EU. Övervägande skäl talar därför för att derivatinstrument i vart fall inte kan tillåtas som en själv-

16Ds 1993:57 s. 91 ff. 17Prop. 1994/95:184 s. 174. 18 Dir. 92/49/EEG art. 21.1 C. iv) och dir. 2002/83/EG art. 23.3 iv).

ständig skuldtäckningstillgång. Däremot bör ett derivatinstrument som har anknytning till en skuldtäckningstillgång som bolaget använder få användas för detta ändamål, under förutsättning att instrumentet bidrar till att minska riskerna i eller effektivisera förvaltningen av den underliggande skuldtäckningstillgången.

Derivatinstrument kan vara komplexa, vilket ställer krav på att bolagen har kunskap om vilka risker som är förenade med att använda sådana tillgångar.19 Även Finansinspektionen måste kunna bedöma och vid behov ifrågasätta samt eventuellt underkänna att ett derivatinstrument nyttjas som skuldtäckningstillgång.

Vidare bör den gällande regeln för användande av derivatinstrument utmönstras ur FRL eftersom den även träffar fria tillgångar – något som inte står i överensstämmelse med EG-rättens principiella förbud mot reglering av sådana tillgångar. Som diskuteras i avsnitt 7.1 nedan kommer Finansinspektionen med hänsyn till stabilitetsprincipen ändå ha möjligheter att ingripa när så bedöms nödvändigt.

Aktier och andra andelar i dotterföretag

I gällande rätt görs i skuldtäckningshänseende åtskillnad mellan å ena sidan dotterbolag som har till uppgift att direkt eller indirekt äga moderbolagets skuldtäckningstillgångar och å andra sidan dotterbolag som är publika finansiella företag.

Beträffande den sistnämnda typen av dotterbolag kan det starkt ifrågasättas om tillgångar som främst innehas i organisatoriskt syfte bör få användas som skuldtäckningstillgång. Tillgångarna är förhållandevis illikvida och oftast inte heller avsedda att avyttras. Vad särskilt gäller dotterbolag som är försäkringsbolag finns vidare en betydande risk att en nedgång i moderbolagets verksamhet motsvaras av en nedgång även i dotterbolagets verksamhet. En annan svårighet är hur dotterbolagets tillgångar värderas. Det kan vara svårt för tillsynsmyndigheten och andra aktörer att genomlysa och ifrågasätta exempelvis en uppskrivning av aktierna. Kravet på att dotterbolaget skall vara publikt minskar inte de angivna problemen och utgör heller inte någon garanti för att tillgången då automatiskt skulle bli lämpligare som skuldtäckningstillgång.

Vid införandet av den nuvarande regleringen ansågs nackdelarna med användandet av aktier i dotterbolag som är försäkringsbolag

19 Exempelvis kan användandet av ett räntederivat leda till att bolaget i stället erhåller en lika stor kreditrisk.

eller finansiella företag för skuldtäckning uppvägas av bl.a. samordningsfördelar och reglerna om enhandsengagemang.20 Utredningen instämmer inte i den bedömningen. Även om problemen kan omhändertas genom det föreslagna säkerhetsavdraget anser utredningen att tillgångsslaget i sig till sin karaktär och med beaktande av syftet med skuldtäckningsreglerna inte är lämplig som skuldtäckningstillgång.

Med aktier och andelar i dotterbolag som har till uppgift att äga skuldtäckningstillgångar förhåller det sig annorlunda. Sådana bolag har endast en förvaltningsuppgift, varför det finns en direkt koppling mellan dotterbolagets egna tillgångar och de aktier och andelar i dotterbolaget som moderbolaget använder för skuldtäckning. Aktier och andelar i denna typ av dotterbolag bör därför även fortsättningsvis tillåtas som skuldtäckningstillgång.

Det finns dock skäl att ställa vissa krav för användningen av tillgångsslaget. Före införlivandet av den tredje generationens försäkringsdirektiv fick aktier i dessa dotterföretag användas för skuldtäckning endast om företaget förvaltade fast egendom. I lagstiftningsarbetet befanns det lämpligt att utvidga möjligheterna till nu gällande ordning men det ansågs samtidigt vara förenat med vissa risker om ett försäkringsbolag i för stor utsträckning avhänder sig bestämmanderätten över tillgångsförvaltningen till dotterbolag. Därför infördes ett krav på tillstånd från Finansinspektionen för att äga sådana dotterföretag.21

Tillståndskravet infördes genom en justering i den numera upphävda s.k. femprocentsregeln i 7 kap. 17 § FRL. Regeln upphävdes sedan den visat sig vara oförenlig med EG-rätten.22 I lagstiftningsärendet berördes emellertid inte frågan huruvida försäkringsbolag bör få skuldtäcka med aktier och andelar i sådan företag.

Utredningen anser att ett försäkringsbolag inte utan vidare bör kunna ersätta ett direkt ägande av de egentliga skuldtäckningstillgångarna med ett indirekt ägande via ett dotterbolag.

Förutom vad som framgick i den tidigare bedömningen finns fler skäl för att någon typ av tillståndskrav återinförs. Dotterföretag behöver exempelvis inte vara helägda. Vidare finns inget direkt hinder i FRL för dotterföretag att ta upp lån.23 Härtill kommer att en exekutiv åtgärd mot dotterföretaget till förmån för företagets

20Prop. 1994/95:184 s. 171 f. 21Prop. 1994/95:184 s. 170. 22Prop. 1998/99:142. 23 Däremot har det i Finansinspektionens tillsyn vuxit fram en praxis innebärande att FRL:s regler avseende upplåning tillämpas även på dotterbolag. Uttryckligt lagstöd saknas dock.

borgenärer kan få konsekvenser för försäkringstagarnas förmånsrätt. Sammantaget bör det därför införas ett krav på Finansinspektionens tillstånd för att ett bolag skall få skuldtäcka med aktier och andelar i ett dotterföretag som har till uppgift att äga bolagets skuldtäckningstillgångar.

Vid tillståndsprövningen skall en bedömning göras av om försäkringstagarnas förmånsrätt kan påverkas av att skuldtäckningstillgångarna ägs genom dotterbolag. Det skall på goda grunder kunna antas att försäkringstagarnas förmånsrätt inte försämras av att skuldtäckningstillgångarna ägs av någon annan än försäkringsbolaget.

Vidare bör det, till skillnad från idag, uttryckligen framgå av lagen att kravet på att fondpapper antingen skall vara kortfristigt realiserbara eller föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten även är tillämpligt avseende de fondpapper som dotterföretaget äger.

Vad gäller försäkringsbolags innehav i förvaltningsdotterbolag som har till uppgift att för försäkringsbolagets räkning förvalta tillgångar utan att äga dem föreslås ingen ändring gentemot gällande rätt. Det betyder att sådana tillgångar inte heller fortsättningsvis får användas för skuldtäckning.

4.4.3. Tillgångslimiter

Gällande rätt: Begränsningarna för hur stor andel som får placeras i varje enskilt tillgångsslag (tillgångslimiter) vilar ytterst på EGrätten.24

I EG-rätten slås limiter fast beträffande tre typer av tillgångar: lån utan säkerhet, kontanta medel och onoterade värdepapper. Limiterna är relaterade till de försäkringstekniska avsättningarna utan hänsyn tagen till eventuell avgiven återförsäkring.

För lån utan säkerhet gäller, som huvudregel, att högst fem procent av avsättningarna får placeras i sådana tillgångar, varav en procent per lån. Undantag görs dock för lån till kreditinstitut, försäkringsföretag och investeringsföretag. Gränsen får vidare i enskilda fall höjas till åtta respektive två procent genom beslut av den behöriga myndigheten. Kontanta medel får motsvara högst tre procent av avsättningarna. Beträffande aktier, andra värdepapper som kan jämställas med aktier och skuldförbindelser som inte

24 Dir. 92/49/EEG art. 22 och dir. 2002/83/EG art. 24.

omsätts på någon reglerad marknad finns slutligen en limit på 10 procent av avsättningarna.

De kvantitativa reglerna kompletteras av en bestämmelse att medlemsstaterna skall fastställa mer detaljerade regler med villkor för användningen av tillgångarna, jämte vägledande principer för dessa villkor.

I svensk rätt är limiterna enligt 7 kap. 10 b § FRL bestämda till – 75 procent avseende obligationer och andra skuldförbindelser, – 25 procent avseende aktier och andra jämförbara värdepapper, – 25 procent avseende fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom, – 25 procent avseende skuldförbindelser med säkerhet i fastighetspant eller annan betryggande säkerhet, – 75 procent avseende bankmedel, – tre procent avseende kassa samt – 10 procent avseende onoterade fondpapper25 som inte ingår i värdepappersfond eller omfattas av de särskilda reglerna avseende aktier och andelar i dotterföretag, där limit saknas.

För ej uppräknade tillåtna tillgångsslag saknas limiter. Detta gäller även livlån. Limiter saknas också för ovan angivna tillgångsslag i de fall utgivaren är ett särskilt kreditvärdigt subjekt som exempelvis en stat, kommun eller en utländsk motsvarighet eller en internationell organisation.

Beträffande andelar i värdepappersfonder gäller att dessa innehav måste beaktas inom ramen för limiterna för ett bolags direkta ägande av det tillgångsslag som ingår i fonden. Samma regel gäller för dotterföretag med uppgift att äga skuldtäckningstillgångar. I dessa fall skall i stället de underliggande tillgångarna i förvaltningsbolaget behandlas som om de ägdes direkt av försäkringsbolaget.

Skälen för förslaget: De svenska reglerna avseende tillgångslimiter är mycket långtgående jämfört med gällande EG-rätt. Som redan har konstaterats innebär förslaget om ett riskkänsligt säkerhetsavdrag att de nuvarande kvantitativa placeringsreglerna delvis har spelat ut sin roll. En naturlig konsekvens är därför att tillgångslimiterna skall avskaffas i den utsträckning det är möjligt i förhållande till EG-rätten.

25 Dessa fondpapper måste dock vara utgivna av sådana subjekt som anges i 7 kap. 10 § första stycket FRL. Om utgivaren är exempelvis ett aktiebolag måste detta vara publikt.

EG-rätten föreskriver även att medlemsstaterna skall fastställa den tillåtna procentsatsen för hur stor del de försäkringstekniska avsättningarna som får täckas av återförsäkringsfordringar.26 Före införlivandet av det tredje livförsäkringsdirektivet gällde en motsvarande regel för svenska livförsäkringsbolag, enligt vilken Finansinspektionen hade att fastställa procentsatsen. Regeln utmönstrades ur FRL i samband med övergången till redovisning av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning, dvs. med avdrag för avgiven återförsäkring. Eftersom avsättningarna enligt utredningens förslag nu återigen skall beräknas utan avdrag för sådan återförsäkring och återförsäkringsfordringar därmed tillåts som skuldtäckningstillgång bör bemyndigandet i denna del återinföras.

4.4.4. Enhandsengagemang

Gällande rätt: I de tidigare angivna EG-reglerna avseende tillgångslimiter framgår även hur stor del av skuldtäckningstillgångarna som får härröra från samme utgivare (enhandsengagemang). Enligt bestämmelserna får högst fem procent av avsättningarna motsvaras av aktier, obligationer, skuldförbindelser och andra penning- och kapitalmarknadsinstrument från samma emittent eller i lån till samma låntagare; allt sammantaget. Beträffande lån görs dock ett undantag för myndigheter och internationella organisationer. Vidare får gränsen höjas till 10 procent under förutsättning att de sammanlagda innehaven av tillgångar från samma emittent eller låntagare överstigande fem procent motsvarar högst 40 procent av skuldtäckningsbeloppet. För lån utan säkerhet gäller att varje lån får motsvara högst en procent av avsättningarna, med samma undantag för särskilda låntagare som beträffande tillgångslimiten för detta tillgångsslag. Gränsen får i enskilda fall höjas till två procent.

Enligt reglerna för enhandsengagemang i 7 kap. 10 c § FRL får ett försäkringsbolag placera högst – 10 procent i aktier och andra jämförbara värdepapper, eller obligationer och skuldförbindelser från samma emittent eller låntagare om emittenten eller låntagaren är ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag, det sammanlagda innehavet i dessa tillgångar inte uppgår till mer än 40 procent av skuldtäckningstillgångarna och andelen aktier och jämförbara värde-

26 Dir. 73/239/EEG art. 15, ändrad gm dir. 92/49/EEG art. 17, samt dir. 2002/83/EG art. 20.4.

papper från samma emittent inte överstiger fem procent av dessa tillgångar,

– fem procent i aktier och andra jämförbara värdepapper, eller obligationer och skuldförbindelser från andra emittenter eller låntagare än de som avses ovan, – fem procent i en enskild fastighet, tomträtt eller byggnad eller en grupp av sådan egendom som kan betraktas som en investering samt – 10 procent i andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat medges av Finansinspektionen.

Begränsningarna avseende aktier och andra jämförbara värdepapper, obligationer och skuldförbindelser gäller även i förhållande till grupper av emittenter och låntagare med inbördes anknytning. De gäller dock inte beträffande obligationer och skuldförbindelser som vissa angivna rättssubjekt svarar för, bl.a. staten och andra myndigheter samt internationella organisationer. Begränsningarna gäller heller inte för fordringar på premier eller andra fordringar på försäkringstagare som har samband med försäkringsavtal, om dessa särskilt angivna subjekt svarar för fordran.

Även vid tillämpning av reglerna om enhandsengagemang skall tillgångar som tillhör dotterföretag med uppgift att äga skuldtäckningstillgångar behandlas som om tillgångarna ägts direkt av försäkringsbolaget.

Skälen för förslaget: Det av utredningen föreslagna säkerhetsavdraget beaktar inte risker hänförliga till för stora enhandsengagemang.

Med hänsyn härtill måste regler om enhandsengagemang finnas kvar i någon form.

Utredningen anser att de gällande reglerna i FRL i huvudsak är väl avvägda. Begränsningen beträffande fondandelar förvaltade av samma fondbolag eller fondföretag bör dock avskaffas. Motsvarande regel saknas i EG-rätten och framstår inte som motiverad av flera skäl. En värdepappersfond är i sig redan underkastad riskspridningsregler. Fondens tillgångar ägs av delägarna och kan inlösas omedelbart. Tillgångarna förvaras hos ett från fonden fristående förvaringsinstitut. Härtill kommer att fondverksamhet kräver Finansinspektionens tillstånd och att fonden sedan står under Finansinspektionens eller motsvarande utländsk tillsyn. Även förvaringsinstituten står under tillsyn. Vidare är en värdepappersfond skyldig att regelbundet lämna information för bedöm-

ning av fondens utveckling och ställning. Till skillnad mot flertalet andra tillgångsslag som tillåts för skuldtäckning omgärdas värdepappersfonder således av en sådan reglering i övrigt att några särskilda regler om enhandsengagemang inte är behövliga.

Tillgångsslaget fordran på återförsäkringsgivare är av den arten att det inte bör föreskrivas några generella regler om enhandsengagemang. Lämpligheten av att koncentrera respektive sprida återförsäkring till en eller flera återförsäkrare kan komma att bedömas olika beroende på den aktuella situationen. Bedömningen sker därför lämpligen inom ramen för Finansinspektionens löpande tillsyn. Finansinspektionen bör här kunna underkänna en fordran på återförsäkrare som skuldtäckningstillgång på samma grunder som avdrag idag i vissa fall inte medges för avgiven återförsäkring vid bestämmandet av vilket belopp som skall skuldtäckas.

Särskilt om säkerställda obligationer

Särskild lagstiftning om s.k. säkerställda obligationer kommer att träda ikraft den 1 juli 2004.27Lagstiftningen syftar till att ge svenska institut tillgång till en konkurrenskraftig finansieringsform som fått stor utbredning på den europeiska marknaden.28

En säkerställd obligation karaktäriseras av att innehavarnas fordringar säkerställs på följande sätt. Utgivarna skall särskilja vissa tillgångar från sin övriga verksamhet (säkerhetsmassa) vars värde vid varje tidpunkt skall överstiga det nominella värdet av fordringarna (beloppsmatchning). Säkerhetsmassan skall i första hand bestå av krediter som lämnats mot säkerhet i viss egendom (hypotekskrediter) eller krediter som beviljats vissa särskilt säkra låntagare som exempelvis svenska staten (offentliga krediter). Fastslagna belåningsgrader skall gälla för hypotekskrediterna. Förutom hypotekskrediter och offentliga krediter får s.k. fyllnadssäkerheter till viss andel ingå i säkerhetsmassan.

Härtill införs en ny särskild förmånsrätt för innehavare av säkerställda obligationer och derivatmotparter. Förmånsrätten uppkommer i och med att de utestående säkerställda obligationerna med tillhörande säkerhetsmassa införs i ett register. Finansinspektionen skall utse en oberoende granskare som har till uppgift att övervaka

27Prop. 2002/03:107. 28Prop. 2002/03:107 s. 45.

att registret förs på ett korrekt sätt. Granskaren har upplysnings- och rapporteringsskyldighet gentemot Finansinspektionen.

Enligt en undantagsregel i EG-rätten får medlemsländerna tillåta att enhandsengagemang i säkerställda obligationer uppgår till 40 procent av det belopp som skall skuldtäckas.29 Frågan om undantagsregeln skall införas i svensk rätt har diskuterats vid flera tillfällen.

Enligt Placeringspromemorian kunde ett enhandsengagemang om 40 procent knappast ingå i en väldiversifierad portfölj och slutsatsen blev att undantagsregeln inte bör införas eftersom den därmed strider mot försäkringstagarnas intresse.30 Vid genomförandet av den tredje generationens försäkringsdirektiv konstaterade regeringen att Sverige inte hade kreditinstitut som uppfyllde undantagsregelns krav om särskild tillsyn eller särskild förmånsrätt och att det därför redan av formella skäl saknades möjlighet att införa undantagsregeln i svensk rätt.31 I betänkandet Säkrare obligationer ansåg däremot utredaren att det inte fanns några skäl att frångå den gräns på 40 procent som medges i direktiven med hänsyn till bl.a. att de grundläggande principerna om lämplig matchning och diversifiering gäller oberoende av detaljerade gränsvärden för enhandsengagemang.32Remissinstanserna ansåg överlag att en höjning av gränsen för enhandsengagemangen var önskvärd men att en höjning till 40 procent var alltför hög med hänsyn till behovet av riskspridning.

Härefter utarbetades inom Finansdepartementet promemorian Säkerställda obligationer.33 I promemorian anfördes att frågan om gränsen för enhandsengagemang bör höjas och i så fall i vilken utsträckning innehöll en rad komplicerade spörsmål och förutsatte en omsorgsfull och bred analys. Slutsatsen blev att frågan i första hand borde hanteras inom Placeringsutredningen. Trots detta ställningstagande föreslogs en viss höjning av gränsen för enhandsengagemang. Som skäl för denna höjning anfördes bl.a. de svenska försäkringsbolagens stabila situation. Med hänsyn härtill föreslogs – i enlighet med Finansinspektionens remissvar – att gränsen lämpligen kunde höjas till 25 procent. Regeringen stannade dock vid att överlämna frågan till Placeringsutredningen, dvs. ingen lagändring föreslogs.34

29 Dir. 92/49/EEG art. 22.4 och dir. 2002/83/EG art. 24.4. 30Ds 1993:57 s. 102 f. 31Prop. 1994/95:184 s. 189. 32SOU 1997:110. 33Ds 2001:38. 34Prop. 2002/03:107 s. 99.

Utredningen anser att ett 40-procentigt enhandsengagemang skulle innebära ett alltför kraftigt avsteg från kravet på riskspridning och att det därför är olämpligt ur skyddssynpunkt. Reglerna om registerföring och därmed sammanhängande förmånsrätt för säkerställda obligationer liknar visserligen dem som gäller för försäkringsbolag och ger dessutom ytterligare skydd i och med kravet på en oberoende granskare. Likaså torde innehållet i ett register avseende säkerställda obligationer inte kunna förändras lika lätt som ett skuldtäckningsregister för försäkringsbolag där bl.a. aktier kan ingå. Med hänsyn härtill torde förmånsrätten i säkerhetsmassan vara säkrare än den som försäkringstagare har i tillgångarna i ett skuldtäckningsregister.

Trots dessa skyddsmekanismer går det inte att utesluta de risker som uppstår när ett företag på egen hand sköter registreringen av sina tillgångar; särskilt i krissituationer. Inte ens införandet av ett krav på en oberoende granskare torde kunna undanröja denna risk.

Sammantaget anser utredningen därför att det inte bör införas någon undantagsregel för säkerställda obligationer.

4.5. Förmånsrätt och registerföring

Utredningens förslag: Försäkringsbolagen skall utse en person

med ansvar för kontrollen av skuldtäckningsregistret (registerombud). Registerombudet skall uppfylla särskilda lämplighetskrav, meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (Finansinspektionen), och anmälas till registreringsmyndigheten. Registerombudet skall även kunna bli skadeståndsskyldig enligt reglerna i 16 kap. FRL om kontrollen av registerskyldigheten inte upprätthålls.

Gällande rätt: Enligt 7 kap. 11 § FRL skall ett försäkringsbolag föra ett särskilt register som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning samt tillgångarnas värde. Registerföringen ligger enligt 7 kap. 11 a § FRL till grund för försäkringstagarnas förmånsrätt i bolagets tillgångar i händelse av att bolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum. Den skall även ses som ett medel i Finansinspektionens löpande tillsyn över att placeringsreglerna för skuldtäckningstillgångarna efterlevs.35

35Prop. 1994/95:184 s. 200.

Enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) har försäkringstagarna särskild förmånsrätt i den aktuella egendomen. Förmånsrätten omfattar de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska avsättningar dels för livförsäkring och skadeförsäkring för vilken bestämmelserna om livförsäkringar skall tillämpas, dels annan skadeförsäkring som meddelats för längre tid än tio år, dels återförsäkring av angiven försäkring.

För andra än de i lagen upptagna försäkringsfordringarna gäller inte någon förmånsrätt. För närvarande pågår emellertid genomförandet det s.k. försäkringsinsolvensdirektivet.36 Enligt förslaget skall alla fordringar som grundas på försäkringsavtal medföra förmånsrätt, dvs. även fordringar i anledning av kort skadeförsäkring samt återförsäkring i allmänhet. Återförsäkringsfordran ersätts dock inte förrän övriga fordringar ersatts fullt ut.

Skälen till förslaget: Frågan om försäkringstagarnas förmånsrätt har behandlats vid ett flertal tillfällen. Frågeställningarna har rört bl.a. hur förmånsrätten skall utformas och hur de tillgångar som svarar mot förmånsrätten skall säkerställas. I den s.k. Förmånsrättspromemorian37 presenterades två alternativa reformförslag.

Det första alternativet var att ersätta nu gällande konstruktion med särskild förmånsrätt i skuldtäckningstillgångarna med en allmän förmånsrätt i bolagets samtliga tillgångar. På så sätt skulle det bl.a. bli möjligt att undvika att försäkringstagare lider rättsförluster när en försäkringsgivare inte fullgör sin registerplikt.

Som ett andra alternativ föreslogs en skyldighet för försäkringsbolagen att utse en registeransvarig. Den registeransvarige skulle godkännas av Finansinspektionen och kunna bli skadeståndsskyldig enligt reglerna i 16 kap. FRL.

Med dagens system finns det risk för att ett försäkringsbolag som närmar sig en obeståndssituation inte fullgör sin registerskyldighet på grund av det oroliga läget i bolaget. Redan under normala affärsförhållanden är det svårt att föra ett ständigt uppdaterat skuldtäckningsregister, vilket FRL kräver. Med en allmän förmånsrätt skulle kopplingen till ett skuldtäckningsregister försvinna. Försäkringstagarna skulle i stället få förmånsrätt i bolagets hela egendomsmassa, vilket skulle stärka deras rättigheter.38 Mycket

36 Dir. 2001/17/EG; se Ds 2002:59. 37Ds 1993:101. 38 Frågan om allmän eller särskild förmånsrätt för försäkringsfordringar har fått extra aktualitet sedan Återförsäkrings AB Luap (tidigare Folksam International) blev försatt i konkurs den 22 maj 2002. Konkursförvaltaren har slagit fast att konkursbolaget tecknat bl.a. återförsäkringsrisker vilka omfattas av FRL:s regler om avsättningar, skuldtäckning, register-

talar därför för att allmän förmånsrätt vore att föredra för försäkringsfordringar.

Ett sådant förslag skulle emellertid kräva omfattande förändringar i hela förmånsrättsordningen, bl.a. med hänsyn till den inbördes företrädesordningen mellan försäkringsbolagets olika borgenärer. Det kan heller inte uteslutas att en sådan förändring skulle kunna påverka bolagens allmänna kreditvärdighet. Frågan kräver därför ytterligare belysning innan en eventuell förändring bör komma till stånd.

Utredningen menar dock att skyddet för förmånsrätten bör stärkas i enlighet med det andra alternativ som föreslogs i Förmånsrättspromemorian, dvs. genom införandet av en registeransvarig (registerombud). Finansinspektionen bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter avseende de kvalifikationer som registerombudet bör inneha.39 Någon förhandsgodkännande från Finansinspektionen bedöms dock inte vara nödvändigt utan det bör vara tillräckligt att registerombudet anmäls till registreringsmyndigheten (Patent- och registreringsverket).

Registerombudet skall löpande kontrollera att ett register förs och att det förs på rätt sätt. Vid bristande kontroll kan registerombudet bli skadeståndsskyldigt gentemot den som lidit skada på grund av försummelsen. På så sätt understryks vikten av att registerfunktionen upprätthålls.

Förslaget om registerombud fritar givetvis inte försäkringsbolagets ledning från det övergripande ansvaret för verksamheten. Försäkringsbolagens styrelser bör även utfärda instruktioner och riktlinjer för hur registerombudet skall arbeta och rapportera till styrelsen.

4.6. Lokalisering av skuldtäckningstillgångar

Enligt 7 kap. 10 d § FRL skall de tillgångar som används för skuldtäckning i skadeförsäkringsrörelse finnas inom EES om risken är belägen inom EES. För livförsäkringsrörelse gäller att tillgångarna

föring och förmånsrätt. Enligt konkursförvaltaren har konkursbolaget emellertid inte upprättat något skuldtäckningsregister varför eventuella förmånsberättigade borgenärer aldrig fått någon förmånsrätt. Förhållandet kan inte heller läkas i efterhand då sådant register måste finnas per dagen för konkursen för att förmånsrätt skall aktualiseras. Denna händelse utgör ett exempel på riskerna med en förmånsrätt som baseras på ett register fört av bolaget självt. 39 En sådan person bör ha dokumenterade kunskaper i både företagsekonomi och försäkringsmatematik samt erfarenhet som har betydelse för arbetsuppgiften. Det mest väsentliga är dock att personen besitter tillräckliga kunskaper för att kunna kontrollera hela skuldtäckningsregistret.

skall finnas inom EES om bolagets verksamhet utövas inom detta område. För risker och verksamhet utanför EES skall de tillgångar som används för skuldtäckning finnas i Sverige. Undantag från lokaliseringsreglerna får göras om det inte kan antas försämra förmånsrätten och lokaliseringen även i övrigt är betryggande. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådana undantag.

Lokaliseringsreglerna fick sin huvudsakliga utformning i samband med införlivandet av tredje generationens försäkringsdirektiv.40 Undantagsreglerna infördes dock i samband med försäkringsrörelsereformen.41

Bestämmelserna om att tillgångarna skall vara lokaliserade inom EES om risken är belägen där respektive verksamheten bedrivs där vilar på tvingande EG-rätt.42 EG-rätten innehåller däremot inte några lokaliseringskrav beträffande risker eller verksamheter utanför EES. Skälet till den svenska huvudregeln att tillgångarna i dessa fall skall finnas i Sverige är främst att reglerna på det internationella konkursrättsliga området hittills inte ansetts tillräckligt harmoniserade. Genom införandet av det s.k. försäkringsinsolvensdirektivet43bedöms dock en tillräcklig harmonisering komma till stånd vad beträffar EES. Därmed bör det inte längre krävas att skuldtäckningstillgångarna skall finnas i Sverige vad gäller risker eller verksamheter belägna utanför EES utan det är tillräckligt att dessa tillgångar finns inom EES.

En regeländring av det angivna slaget bör lämpligen företas inom ramen för genomförandet av försäkringsinsolvensdirektivet.

40Prop. 1994/95:184 s. 192 ff. 41Prop. 1998/99:87 s. 254 ff. 42 Dir. 73/239/EG art. 15, ändrad gm dir. 92/49/EEG art. 17.2, samt dir. 2002/83/EG art. 20.3. 43 Dir. 2001/17/EG; se Ds 2002:59.

5. Utformning av säkerhetsavdraget

1

1 I bilaga 5 finns en beskrivning av hur säkerhetsavdraget kan beräknas i den utformning som här övervägs. I bilagan finns även ett exempel på en beräkning för ett fiktivt försäkringsbolag.

5.1. Inledning

Förslagen i föregående kapitel innebär betydande förändringar i de regler som tillsammans skall skydda försäkringstagarnas intressen. I kapitel 3 föreslås att de försäkringstekniska avsättningarna skall beräknas utifrån en realistisk värdering av försäkringsåtagandena. I kapitel 4 föreslås lättnader i placeringsreglerna. I stället skall ett säkerhetsavdrag göras från skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde.

Säkerhetsavdraget ersätter således några av de viktigaste skyddsmekanismerna i nuvarande lagstiftning. Regleringen får en utformning så att riskerna i försäkringsrörelsen tydligare återspeglas i de krav som ställs på bolaget. Det möjliggör en flexiblare lagstiftning samtidigt som försäkringsbolagens handlande över tiden kommer att reflekteras i säkerhetsavdraget. Försäkringstagarna får också ett starkare skydd genom att försäkringsbolagen får ökade incitament att identifiera, mäta och hantera sina risker.

För att fånga in försäkringsbolagens risker i ett säkerhetsavdrag måste många olika faktorer vägas ihop. Utformningen av avdraget kommer därför att vara förhållandevis omfattande. Samtidigt reflekterar avdraget en föränderlig värld vilket gör att det kommer att kräva kontinuerlig uppföljning och justeringar med jämna mellanrum.

Som framgått av kapitel 4 är det därför inte lämpligt att i lag fastställa hur säkerhetsavdraget skall beräknas. Istället föreslogs att Finansinspektionen närmare får utforma avdraget.

I detta kapitel ges ett förslag på hur de olika riskerna i försäkringsrörelsen kan beaktas i en tänkt utformning av säkerhetsavdraget. Förslaget är ett ramverk och syftet är att kortfattat beskriva hur riskerna i en försäkringsrörelse kan delas in i olika

kategorier och sedan kvantifieras. Närmare överväganden om exempelvis storleken på olika parametrar för att beräkna olika risker har inte varit möjliga. En utförligare empirisk analys kan komma att krävas innan parametrarna slutligen fastställs. I denna analys kan det också krävas överväganden kring hur olika parametrar påverkar bolagens ekonomiska ställning. Storleken på de parametrar som anges i detta kapitel bör betraktas som avvägda exempel som gjorts för att underlätta framställningen.

5.2. Utgångspunkter för säkerhetsavdragets utformning

5.2.1. Vilka risker skall säkerhetsavdraget återspegla?

Försäkringsrörelse går ut på att överta risker från försäkringstagare och utjämna de försäkrade riskerna sinsemellan. Försäkringstagarna betalar en premie för att avhända sig risken och får en fordran på försäkringsbolaget. Försäkringsfordringar skiljer sig från andra fordringar genom att försäkringsersättningar normalt förfaller till betalning med osäkra belopp vid osäkra framtida tidpunkter.

För försäkringsbolaget utgör försäkringsfordringar ett åtagande som både kan bära försäkringsrisker och finansiella risker. Försäkringsrisken är förknippad med den osäkerhet som råder om och när ett skadeutfall skall inträffa och hur stor skadekostnaden blir om ett skadeutfall väl inträffar. De finansiella riskerna förknippas i första hand med de tillgångar som försäkringsbolaget förvaltar.2 Försäkringsbolag har liksom all affärsverksamhet också operativa risker. Dessa kan exempelvis följa av brister i administrativa rutiner eller system, bristande kunskap, felaktigt utformade eller felaktigt tillämpade avtalsvillkor.

Säkerhetsavdraget bör främst återspegla försäkringsrisken i åtagandena och den finansiella risken i skuldtäckningstillgångarna.

I det förslag som lämnas här beaktas däremot inte operativa risker. Dessa är inte speciella för försäkringsbolag utan är risker som finns i princip alla typer av rörelser. Även om de operativa riskerna kan få effekter på försäkringsbolagens möjligheter att fullgöra sina åtaganden är de inte lämpliga att hantera i ett säkerhetsavdrag. De är bl.a. inte mätbara på samma sätt som försäkringsrisker och finansiella risker. Operativa risker hanteras bättre genom

2

Även själva försäkringsåtagandet kan sägas bära finansiell risk eftersom tidpunkten för försäkringsfallet är osäkert.

tillsyn och genomlysning. Dessutom kommer försäkringsbolagens riskkontroll – däribland över operativa risker – att stärkas av att reglering och tillsyn fokuserar mer på bolagets riskhantering.3

5.2.2. Enkelhet och verifierbarhet prioriteras

Förslaget till säkerhetsavdragets utformning är en s.k. standardmodell. Valet att utforma en standardmodell knyter an till förslagen i solvens II-projektet som förespråkar att man på EU-nivå föreskriver en standardiserad metod för hur riskerna i försäkringsbolagen skall återspeglas i de krav som ställs på försäkringsbolagen. Tanken i både solvens II-projektet och utredningens förslag är att standardmodellen skall definiera det kapital som krävs för att bolagen skall kunna driva sin verksamhet med en acceptabel risknivå. Ett sådant kapital brukar också kallas målkapital och kommer i praktiken att definiera en första ingripandenivå för tillsynsmyndigheten. Säkerhetsavdragets betydelse för Finansinspektionens tillsyn utvecklas närmare i följande kapitel 6.

Utredningens uppfattning är att en standardmodell bör kunna användas av alla försäkringsbolag – såväl stora som små.

Vidare bör den vara enkel att förstå och kunna hanteras av en bredare krets inom både försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten. En alltför komplex reglering eller modell riskerar att leda till att väsentliga beslut skjuts från de ansvariga till specialister i bolaget eller i myndigheten. Även utomstående intressenter bör kunna ta till sig modellens funktion. Den kan då fungera som en bärare av information om försäkringsbolagets riskprofil.

Mer avancerade modeller än den som kommer att diskuteras här kan ha sina fördelar i att de mer exakt kan beräkna risknivåer i försäkringsbolagen. För att det skall vara möjligt krävs dock en större specificering av riskerna vilket leder till antaganden som är i princip omöjliga att verifiera. Det skulle också krävas olika modeller för olika typer av verksamhet. Ett sådant system skulle snabbt bli komplicerat.

3 I den s.k. Sharma-rapporten Prudential Supervision of Insurance Undertakings som tagits fram av ett antal tillsynsmyndigheter konstaterade man att den vanligaste orsaken till obeståndssituationer i försäkringsbolag är felaktiga beslut som tagits på ledningsnivå (mismanagment). Kritik riktas mot oerfarna företagsledningar som tar beslut på otillräckliga underlag och har bristande interna kontroller. Sådana faktorer kan leda till olämpligt risktagande. I ett avseende är det en operativ risk, samtidigt kan en ökad fokusering på att mäta försäkringsbolagens risker ge signaler till tillsynsmyndigheten om att utvecklingen är på väg åt fel håll.

En viktig utgångspunkt för avdragets utformning är således att det är bättre att få fram rätt beteenden hos bolagen än att exakt kunna kvantifiera deras risknivå. En alltför stor fokusering på att mäta de exakta riskerna kan leda till att en större mer övergripande analys förbigås. Dock bör tilläggas att även användandet av denna modell är – trots prioriteringen av enkelhet – inte något som är självklart, varken för tillsynsmyndigheten, försäkringsbolagen eller utomstående intressenter.

I takt med att kunskapen om tekniken runt mer avancerade modeller ökar kan en standardmodell få en mer komplex utformning än den som föreslås här. Internt i bolagen finns det exempel på mer avancerade metoder för att kvantifiera olika risker. I standardmodellens utformning har därför beaktats att enskilda komponenter kan komma att beräknas med mer avancerade metoder än de som beskrivs här. Förslaget medger således att bolagen beräknar enskilda komponenter av säkerhetsavdraget med s.k. interna modeller. Dessa modeller skulle efter godkännande av Finansinspektionen kunna ligga till grund för beräkningen av enskilda risker i säkerhetsavdraget. Som utvecklas mer i kapitel 6 anser utredningen dock att interna modeller bara i begränsad omfattning skall kunna ersätta standardmodellen.

5.2.3. Destabiliserande effekter på de finansiella marknaderna måste undvikas

All finansiell reglering påverkar de finansiella marknaderna på ett eller annat sätt. Särskilt kan det gälla den reglering som träffar försäkringsbolagen. I början av 2003 ägde de placeringstillgångar till ett värde av ca 1 700 miljarder kronor. Ungefär 30 procent av statsskulden som är emitterad i svenska kronor innehas av försäkringsbolagen och de äger cirka tio procent av aktierna på Stockholmsbörsen.

Ogenomtänkta regler kan leda till att försäkringsbolagen måste agera samtidigt. I så fall kan det ge destabiliserande effekter på de finansiella marknaderna. Vidare ökar osäkerheten vilket i sin tur kan komma påverka den reala ekonomins utveckling negativt.

Reglerna bör således utformas så att de i möjligaste mån inte förstärker svängningarna på marknaderna. Regleringen kan också komma att utnyttjas på ett negativt sätt av olika finansiella aktörer. Om det exempelvis finns absoluta gränser för när bolagen måste

börja sälja vissa tillgångar kan aktörer komma att utnyttja det förhållandet.

5.2.4. Harmonisering mellan länder och sektorer

När säkerhetsavdraget utformas bör det finnas överväganden om dels hur olika risker skattas i andra länder, dels hur skattningen görs i andra sektorer. Skälet är att i möjligaste mån undvika att reglerna styr bolagen till att flytta kapital till förmånligare reglering och därmed undgå de krav som ställs på bolagen, s.k. regelarbitrage.

Som framgått av kapitel 2 går utvecklingen i andra länder i samma riktning som de förslag som lämnas här. Vid den slutliga utformningen av säkerhetsavdraget är det lämpligt att ta hänsyn till hur andra länder – framför allt inom EU – har gjort motsvarande överväganden.

Även i förhållande till andra sektorer kan det vara motiverat att ta särskild hänsyn i utformningen av avdraget. Till exempel bör utformningen av kapitaltäckningsreglerna för banker övervägas, eftersom utvecklingen går mot att bank och försäkring – främst liv- och fondförsäkring – samordnas i samma koncern. I vissa avseenden, t.ex. vad gäller i produkternas utformning och sektorernas påverkan på den finansiella stabiliteten, finns det dock avgörande skillnader som bör beaktas.

5.3. Säkerhetsavdragets beräkning

Beräkningen av säkerhetsavdraget som skisseras i det följande bygger på ett portföljtänkande för riskerna i försäkringsåtagandena och skuldtäckningstillgångarna. Förändringar i omvärlden kan påverka alla risker som försäkringsbolaget hanterar samtidigt. Vissa förändringar kan påverka en del risker positivt och andra negativt. En allmän nedgång i ekonomin tenderar t.ex. att leda till lägre tillgångsvärden och större kreditförluster. Samtidigt är det vanligt att antalet försäkringsfall minskar som en följd av den minskade aktiviteten.

Sambanden mellan hur olika risker påverkar varandra eller inte är komplexa och därför också svåra att uppskatta. I utformningen av säkerhetsavdraget beaktas det på ett förenklat vis. Riskgrupperna antas vara helt oberoende. Beräkningen kommer således att medge

s.k. diversifiering mellan riskgrupperna. Det görs praktiskt i den slutliga sammanvägningen av riskerna genom att varje risk kvadreras innan summeringen och därefter dras kvadratroten ur denna summa. Antagandet har stora likheter med de antaganden som gjorts i det finländska och amerikanska systemet.

Figur 1: Försäkringsbolagens olika risker hänger ihop och påverkar varandra.

För att underlätta beräkningen av säkerhetsavdraget görs en indelning av riskerna i tre olika grupper. Det underlättar genomlysningen av beräkningarna samtidigt som förutsättningarna för att interna modeller kan ersätta enskilda delar av säkerhetsavdraget förbättras. Uppdelningen sker i:

  • Försäkringsrisker (FÖ): risker som antas enbart påverka värdet av försäkringsåtagandena (dvs. de försäkringstekniska avsättningarna).
  • Finansiella risker (FI): finansiella risker som påverkar värdet av skuldtäckningstillgångarna.
  • Matchningsrisker (M), finansiella risker som påverkar både försäkringsåtagandena och skuldtäckningstillgångarna samtidigt.

Varje grupp delas sedan in i ytterligare risker. Försäkringsrisk delas in i en diversifierbar del och i en systematisk del. Finansiella risker delas in i marknadsrisk4, kreditrisk och likviditetsrisk. Matchningsrisker delas in i ränterisk och valutarisk.

4 Med marknadsrisk avses här enbart risken i icke fastförräntande tillgångar (aktier och fastigheter). Marknadsrisken i obligationer och valutor hanteras i matchningsriskerna.

FTA

ST

Risker som påverkar avsättningarna (FÖ).

Risker som påverkar skuldtäckningstillgångarna (FI).

Gemensamma risker för avsättningarna och skuldtäckningstillgångarna (M).

FTA

ST

Risker som påverkar avsättningarna (FÖ).

Risker som påverkar skuldtäckningstillgångarna (FI).

Gemensamma risker för avsättningarna och skuldtäckningstillgångarna (M).

Även i beräkningen av risken i varje delgrupp antas de olika riskerna vara oberoende av varandra vilket tillåter diversifiering mellan de ingående riskerna. Förfaringssättet möjliggör också att riskberäkningarna i de olika grupperna kan jämföras och verifieras var för sig.

Beräkning: Säkerhetsavdraget (SA) beräknas genom att först kvadrera och summera de olika riskerna. Därefter dras kvadratroten ur summan för att medge diversifiering mellan olika risker. Säkerhetsavdraget beräknas som:

I det följande sker en genomgång av hur riskerna inom varje delgrupp skulle kunna beräknas. Först behandlas försäkringsrisken, sedan den finansiella risken och slutligen matchningsrisken.

5.4. Försäkringsrisk

Försäkringsrisker delas in i en diversifierbar del och i en systematisk del. Uppdelningen sker beroende på marginalriskens karaktär.5Med diversifierbar försäkringsrisk menas att den relativa risken minskar när antalet avtal i portföljen ökar. Försäkringsbolaget kan påverka risken i sin verksamhet genom att diversifiera sin försäkringsportfölj. Den systematiska försäkringsrisken ökar däremot konstant när fler avtal knyts till portföljen. Försäkringsbolaget kan inte skydda sig mot denna risk genom olika portföljsammansättningar. Generellt kan sägas att den diversifierbara risken i en försäkringsportfölj är möjlig att uppskatta medan den systematiska risken är mycket svår att bedöma.

Inom försäkring benämns den diversifierbara försäkringsrisken avvikelserisk. Avvikelserisk innebär att slumpmässiga utfall antingen medför att antalet försäkringsfall blir fler eller att skadekostnaderna blir högre än förväntat.

5 Det finns inte någon egentlig gräns mellan systematiska och diversifierbara risker. T.ex. kan den systematiska risken för en försäkringsklass till viss del vara diversifierbar mot den systematiska risken i en annan försäkringsklass. Geografisk diversifiering kan även uppnås inom vissa försäkringsklasser.

2

2

2

M FI FÖ SA + + =

Den systematiska försäkringsrisken är tydligast för s.k. parameterrisk. Parameterrisken är risken för att den faktiska sannolikhetsfördelningen – exempelvis antagandet om skadesannolikhet och skadekostnad – i verkligheten avviker från den antagna.6 En felaktig skattning eller förändring av t.ex. skadesannolikhet leder till en systematisk under- eller överskattning av det verkliga åtagandet.

Vissa typer av försäkringsklasser med samvariation är svåra att kategorisera som antingen diversifierbara eller systematiska risker. Med samvariation menas att försäkringsfall tenderar att inträffa samtidigt på grund av någon bakomliggande orsak. Det gäller typiskt för kreditförsäkring och försäkring mot vissa typer av naturkatastrofer som hagel, frost och storm. En speciell form av extrem samvariation är s.k. katastrofrisk.7 Denna risk mäts bara indirekt i säkerhetsavdraget.

6 En orsak kan vara en ny produktlinje som det inte finns tillräcklig erfarenhet av. Omvärldsförhållanden kan också ändras så att historiskt korrekta skattningar blir felaktiga. 7 Till katastrofrisk räknas t.ex. risken för väderrelaterade skador som särskilt kan drabba bolag som har liten geografisk spridning av försäkrade objekt. Katastrofrisk och samvariation motiverar de särskilda utjämningsavsättningarna inom kreditförsäkring, samt möjligheten att jämna ut försäkringsresultatet över tid genom den obeskattade säkerhetsreserven.

En möjlig klassificering och karaktärisering av försäkringsrisker

Risk Indelning Beskrivning Mätbar / ej mätbar

Avvikelserisk Diversifierbar Utfallet avviker från det förväntade av

ren slump

Direkt mätbar

Riskkoncentration

Systematisk En bakomliggande händelse eller företeelse medför att skador tenderar att inträffa samtidigt

Implicit mätbar

Parameterrisk felskattning

Systematisk Antagandena i premien är felskattningar av de underliggande fördelningarna (antal skador, skadekostnad)

Direkt mätbar

Parameterrisk förändring

Systematisk Antagandena i premien är inte felskattade utan de underliggande fördelningarna förändras på ett icke förutsägbart vis

Ej mätbar

Beräkning: Den diversifierbara risken (FÖ1) och den systematiska risken (FÖ2) kvadreras var för sig. Därefter dras kvadratroten ur summan. Försäkringsrisken (FÖ) beräknas således:

5.4.1. Diversifierbar försäkringsrisk

Motivet till att låta säkerhetsavdraget återspegla diversifierbar försäkringsrisk är att det ger incitament till att begränsa risken i försäkringsportföljen genom åtgärder som diversifiering och återförsäkring. Risken kan också beaktas vid utformningen av avtalen. Innebörden av att hänsyn tas till diversifiering är att försäkringsbolagen får ställa en större säkerhet gentemot försäkringstagarna om bolaget väljer att teckna försäkringsavtal med en stor spridning av de möjliga utfallen. Indirekt bör det medföra att mer riskfyllda försäkringsavtal blir relativt sett dyrare eftersom de leder till en större kapitalkostnad för försäkringsbolaget.

Diversifierbar försäkringsrisk föreslås bli beräknad genom en uppskattning av standardavvikelsen för avsättningarna med hänsyn till den del av försäkringsrisken som kan betraktas som oberoende avtalen emellan.8 Beräkningen bör även medge full hänsyn till den riskbegränsning som bolaget lyckats åstadkomma genom återförsäkring. Det gäller såväl återförsäkring av enskilda avtal som återförsäkring av delportföljer eller hela portföljen av avtal. Det förra åstadkommer en riskbegränsning för det enskilda försäkringsavtalet medan det senare begränsar risken i portföljen av försäkringsavtal.

Fördelen med standardavvikelsen är att den är enkel att beräkna. Standardavvikelsen är kvadratroten ur variansen. Variansen för en portfölj av oberoende försäkringsavtal är summan av avtalens

8 För att fastställa den diversifierbara försäkringsrisken med hjälp av standardavvikelsen utnyttjas den centrala gränsvärdessatsen. Denna slår fast att summan av ett antal oberoende stokastiska variabler med begränsade väntevärden, varianser och tredjemoment, kommer att vara nära normalfördelat. Därmed kan uppskattningar av de enskilda varianserna utnyttjas för att beräkna varians och standardavvikelse för den totala skadekostnaden. Det ger i brist på kännedom om den verkliga fördelningen för den totala skadekostnaden åtminstone ett mått på den förväntade spridningen runt det förväntade utfallet. Varianserna är också enkla att beräkna och kan någorlunda väl uppskattas med hjälp av storheter som skadesannolikhet och skadekostnadsfördelningens väntevärde och varians. Kvadratroten ur variansen är standardavvikelsen som har en storleksordning som överensstämmer med väntevärdet och därmed en intuitiv innebörd.

FÖ2 FÖ1 FÖ

2

2

+ =

varianser. De enskilda försäkringsavtalens varians kan beräknas individuellt och summeras eller – för tillräckligt homogena grupper av försäkringsavtal – beräknas kollektivt på samma sätt som avsättningarna. Just möjligheten att summera olika avtals varianser underlättar beräkningarna och ökar genomlysningen.

I efterhand går det därför också att utvärdera om antagandena var realistiska i förhållande till stickprovsvariansen från det faktiska utfallet. En annan fördel med varianser är att de inte behöver beräknas med samma noggrannhet som väntevärden. Det är därför rimligt att i den praktiska beräkningen använda begränsande approximationer som underlättar beräkningen.

Som nämndes inledningsvis kan risker också uppskattas med mer avancerade modeller än t.ex. att använda sig av standardavvikelsen som föreslås för mätning av diversifierbar försäkringsrisk. Ett exempel på sådana är sannolikhetsteoretiska modeller, t.ex. Value at Risk (VaR) eller dess utvecklade form Tail-VaR. Båda modellerna syftar till att relatera resultatet till sannolikheten för att ett visst skadeutfall skall inträffa.

Mer avancerade riskmått som VaR och Tail-VaR är svårare att hantera än standardavvikelse eftersom de förutsätter ett antagande om sannolikhetsfördelning för att kunna fastställa risken. Sådana antaganden kan lätt bli felaktiga och därmed kan hela modellen bli fel. En annan begränsning med VaR är att resultatet är okänsligt för extrema utfall. VaR kan heller inte beräknas individuellt, avtal för avtal eller delportfölj för delportfölj, för att sedan summeras. Det kan komma att underskatta VaR för hela portföljen och försvårar dessutom genomlysningen.9

I framåtblickande internationella arbeten för beräkning av försäkringsrisk diskuteras än mer avancerade riskmått som copulas och extremvärdesteori. Även dessa mått är sannolikt svåra att tillämpa i praktiken. Alltför avancerade modeller riskerar dessutom att försvåra genomlysningen för myndigheterna.

Säkerhetsavdraget för diversifierbar försäkringsrisk kan således för detta ändamål bäst beräknas genom att standardavvikelsen för avsättningarna får ett extra påslag. Om standardavvikelsen i en försäkringsportfölj som har en avsättning på tjugo miljarder kronor är en miljard kronor beräknas säkerhetsavdraget i denna del genom att överdriva standardavvikelsen. Därmed återspeglas risken i

9 Praktiska test med VaR för faktiska marknadsportföljer på kort tidshorisont har resulterat i stora skillnader mellan olika marknadsaktörers uppskattningar av risken.

avsättningarna för försäkringsportföljen på ett sätt som tar hänsyn till diversifiering.

Hur många standardavvikelser som bör föreskrivas av säkerhetsavdraget kommer slutligen att fastställas när avdraget får sin slutliga utformning. Ett förslag är att den diversifierbara försäkringsrisken beräknas genom en uppskattning av 2,5 standardavvikelser för portföljen av försäkringsåtaganden under antagande att dessa är oberoende och att räntor och valutakurser är oförändrade. Ur ett riskteoretiskt perspektiv motsvarar 2,5 standardavvikelser en konfidensnivå om 99,4 procent. Det ska inte övertolkas. Dels utgör den diversifierbara försäkringsrisken bara en av flera riskfaktorer, dels är det meningen att endast grovt fånga risken.

Det kan hävdas att en åtskillnad i kravet på antalet standardavvikelser bör göras mellan olika försäkringsbolag för att ta hänsyn till det enskilda bolagets försäkringsportfölj. Något sådant behov torde dock inte föreligga. Syftet med säkerhetsavdraget är snarare att ge rättstyrande incitament till god riskkontroll över försäkringsrisker, än att fånga den verkliga risken i varje enskilt bolag.10

Ibland är den diversifierbara försäkringsrisken liten i förhållande till de systematiska och de finansiella riskerna vilket gör att den får en förhållandevis liten betydelse i säkerhetsavdraget. Det bör emellertid inte vara ett skäl till att bortse från denna risk.

5.4.2. Systematisk försäkringsrisk

Den systematiska försäkringsrisken är enkel i sin struktur eftersom den ökar konstant när fler avtal knyts till försäkringsportföljen. Det innebär att den skulle kunna beräknas som en proportionell andel av den förväntade skadekostnaden, dvs. avsättningarna. En nackdel är emellertid att skadekostnaden också utgör underlag för de försäkringstekniska avsättningarna. I syfte att minska riskavdraget för den systematiska risken skulle det då finnas incitament att undervärdera avsättningarna. Det är en olycklig effekt. Samma invändning finns mot nuvarande solvensregler för livförsäkrings-

10 I ett teoretiskt perspektiv behöver inte olika försäkringsportföljer särbehandlas. Av den centrala gränsvärdesatsen framgår att skadefördelningen för en väldiversifierad försäkringsportfölj kommer att vara approximativt normalfördelad givet att de ingående enskilda riskernas fördelning är oberoende av varandra. Detta innebär att ett bolag som har en försäkringsportfölj med exempelvis en långsvansad skadeutfallsfördelning kommer att få ett högre kapitalkrav även utan en individuell koefficient framför standardavvikelsen.

bolag där solvensmarginalen utgör en andel av de försäkringstekniska avsättningarna.

Även om den systematiska risken är enkel till sin struktur är den svår att uppskatta. Det gäller både för försäkringsbolagen och för tillsynsmyndigheten. Försäkringsbolagen bör dock rimligen beakta den systematiska risken när de sätter premier i avtalen som en marginal utöver den förväntade skadekostnaden. Genom att låta den systematiska risken återspeglas av denna marginal uppskattas risken vid ett tillfälle då försäkringsbolagen inte har anledning att undervärdera försäkringsåtagandet. Marginalen benämns här premiens riskmarginal och kan uttryckas som skillnaden mellan premien och en realistisk värdering av försäkringsåtagandet.11

Till viss del är premiens riskmarginal missvisande för systematisk försäkringsrisk eftersom premien även torde innehålla en marginal för systematiska finansiella risker. Detta borde bli särskilt påtagligt inom lång skadeförsäkring och livförsäkring där de finansiella riskerna är betydande.

Förslaget ska dock framför allt betraktas mot bakgrund av de beteenden som utredningen önskar åstadkomma snarare än ett försök att uppskatta den verkliga systematiska försäkringsrisken. Genom att ägarna till ett försäkringsbolag via premiens riskmarginal i princip får en självrisk i försäkringsrörelsens utfall har de incitament till god riskkontroll. Denna mekanism finns redan idag för skadeförsäkringsbolag genom att avsättningarna för framtida försäkringsfall värderas till upplupen anskaffningskostnad. Det bedöms vara en av orsakerna till att det befintliga solvenssystemet fungerar förhållandevis väl för skadeförsäkringsbolag.

En nackdel med att skatta den systematiska risken genom att använda premiens riskmarginal är att den över tid kan bli mindre relevant. Den realistiska värderingen av försäkringsåtagandena som kontinuerligt uppdateras kan avvika betydligt från vad som ansågs vara realistiskt vid avtalstillfället. De antaganden som användes när avtalet formulerades behöver således inte längre vara relevanta. Sådana situationer kan bli särskilt vanliga för livförsäkring och s.k. ”lång” skadeförsäkring.

Särskilt problematiskt kan det vara när de förväntade kostnaderna för att infria försäkringsåtagandena ökar. Effekten blir att skattningen av den återstående systematiska risken minskar för ingångna avtal. Det betyder dock inte att den framtida, återstående, systematiska

11 I delbetänkandet användes beteckningen premieskillnadsbeloppet.

risken nödvändigtvis har ökat. Det som skett är att den historiskt uppskattade systematiska risken har materialiserats i ett negativt utfall som återspeglas i avsättningarna. Försäkringsbolaget kan förväntas ta hänsyn till de nya skattningarna i den nuvarande premiesättningen och därmed beakta den högre kostnaden. Följden blir att premiernas riskmarginal för de nya avtalen kommer att kompensera för underskattningen av den systematiska risken i gamla avtal.

I merparten av de nuvarande portföljerna av livförsäkring och lång skadeförsäkring har premierna bestämts i en tid då premiesättningen var starkt reglerad. För vissa gamla avtal gäller skälighetsprincipen som innebär att premierna skall vara skäliga i förhållande till avtalets förmåner. Premier för livförsäkringar och långa skadeförsäkringar skall bestämmas enligt samma principer som används i avsättningsberäkningen.12 Det innebär för närvarande att för livförsäkring och lång skadeförsäkring skall premierna beräknas med antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som var för sig är betryggande.13 Under sådana förhållanden har givetvis andra överväganden gällt avseende premiens riskmarginal och därmed den systematiska risken.

I det fall den ursprungliga bedömningen visar sig väl betryggande eller om premierna har reglerats till ett, givet den efterföljande utvecklingen, för högt belopp kommer säkerhetsavdraget, som framgått av det tidigare, att bli ”onödigt” stort. Den företagsekonomiska effekten av detta är emellertid liten och begränsar sig till att ett större belopp än nödvändigt ingår i skuldtäckningstillgångarna. Däremot kan samtidigt samma belopp redovisas som en ekonomisk vinst. Den enda restriktionen är att all vinst inte kan delas ut till ägarna förrän försäkringsavtalen med övervärderad systematisk risk är slutreglerade. Denna effekt kan accepteras med hänsyn till de fördelar som uppnås ur skyddssynpunkt.

Det förekommer också att försäkringsbolag medvetet sätter premier med rabatt. I dessa fall bör risken uppskattas utan avdrag för rabatten.

Den systematiska försäkringsrisken så som den föreslagits är enkel att beräkna. Den beräknas kollektivt som skillnaden – om

127 kap. 4 § FRL. 13 Premien får dock sättas lägre om det är försvarligt med hänsyn till försäkringsbolagets ekonomiska ställning. Premiesättningen skall också vara förenlig med stabilitetsprincipen, genomlysningsprincipen och god försäkringsstandard (1kap. 1 a § FRL).

positiv – mellan försäkringsportföljen värderad till upplupen anskaffningskostnad och de försäkringstekniska avsättningarna.

5.5. Finansiell risk

Även de finansiella riskerna går att dela upp i den diversifierbar del och i en systematisk del. I det förslag som lämnas här tas emellertid inte hänsyn till hur väl försäkringsbolag har diversifierat sin placeringsportfölj. Skälet är att det får anses vara etablerad praxis att diversifiera en tillgångsportfölj. Dessutom är förutsättningarna för att diversifiera portföljerna goda på de finansiella marknaderna. Vidare finns också i regleringen ett övergripande krav på riskspridning och begränsningar i enhandsengagemang som tillgodoser krav på diversifiering. I studien av utländska förhållanden har det heller inte framkommit att länder som t.ex. Storbritannien, Danmark, Finland eller Holland valt att beakta den diversifierbara finansiella risken.

Säkerhetsavdraget kommer således endast att beakta den systematiska finansiella risken i tillgångarna. Den beräknas här genom att ta hänsyn till marknadsrisk och kreditrisk. Likviditetsrisken hanteras indirekt i beräkningen av marknadsrisk och kreditrisk. Vanligen ingår även ränterisk och valutarisk bland de finansiella riskerna. Dessa behandlas dock i ett tredje steg (matchningsrisker) eftersom en ränte- eller valutakursförändring har direkt påverkan på såväl försäkringåtagandenas som skuldtäckningstillgångarnas värde. I praktiken betyder det att marknadsrisken i detta sammanhang enbart kommer att avse tillgångar som inte är direkt räntekänsliga, dvs. i huvudsak aktier och fastigheter.

Beräkning: Marknadsrisken (FI1) och kreditrisken (FI2) kvadreras var för sig. Därefter dras roten ur summan. Finansiell risk (FI) skattas således av:

2

2

FI2 FI1 FI + =

5.5.1. Marknadsrisk

Marknadsrisken i aktier och fastigheter kan beräknas antingen genom marknadsvärden eller s.k. fundamentala värden.

En typisk uppskattning av marknadsrisk är att mäta historiska relativa förändringar i marknadsvärdet under antagandet om att dessa även kommer gälla i framtiden. Det vanligaste måttet är den s.k. volatiliteten, vilken motsvarar standardavvikelsen för den relativa förändringen i marknadsvärdet mätt på ett års sikt.

Med en fundamental värdering beräknas värdet på en tillgång genom att värdera framtida kassaflöden i form av utdelningar och genom att ta hänsyn till ägarnas avkastningskrav. Värdet är således beräknat och inte avläst i marknadens prissättning av tillgången.

Både marknadsvärden och fundamentala värden används för uppskattning av systematisk marknadsrisk av tillsynsmyndigheten i jämförbara länder. I det följande diskuteras för- och nackdelar med olika metoder.

Metoder som enbart utgår från marknadsvärdet

Den enklaste metoden är att bestämma en konstant faktor som multipliceras med det aktuella marknadsvärdet. Faktorn kan vara olika för olika tillgångsslag. Metoden motsvarar exempelvis de lånebegränsningar på t.ex. 75 procent som banker ställer upp för depåkunder. Det innebär i praktiken att man sätter en gräns för vilka värdeförändringar på fastigheter och aktier som försäkringsbolaget skall klara. Som tidigare framgått i kapitel 2 används denna metod i vissa länder. I Danmark skall försäkringsbolagens tillgångar klara en värdeminskning på 30 procent i det gula scenariot och 12 procent i det röda scenariot.

Denna metod är enkel men har vissa nackdelar. Genom att risken direkt relateras till det aktuella marknadsvärdet kommer värdeminskningar på marknaden att utlösa ett försäljningstryck. Det kan komma att påverka prisbildningen på de finansiella marknaderna negativt.

För att mildra denna effekt kan istället marknadsrisken i form av en proportionalitetsfaktor relateras till ett genomsnittligt eller det högsta marknadsvärdet under en viss tidsperiod. I Nederländerna

skall t.ex. aktierna klara ett värdefall på 40 procent från den högsta kursen under de senaste fyra åren.14

En sådan konstruktion tar hänsyn till att försäkringsbolagens kapitalförvaltning kan komma att påverka prisbildningen på de finansiella marknaderna. Genom att sätta en hög gräns som relaterar till en förlängd tidsperiod får bolagen tid på sig att anpassa kapitalförvaltningen till förändringar i marknadsvärden. Konstruktionen medför också att kravet blir strängare när börskursen har stigit jämfört med när börskursen har fallit.

Metoder som utgår från det fundamentala värdet

I det danska och nederländska systemet beräknas marknadsrisken direkt utifrån marknadsvärdet på tillgångarna. I Storbritannien har man därutöver valt att knyta beräkningen till relationen mellan marknadsvärdet och en skattning av tillgångarnas fundamentala värde, dvs. en faktor som beror på om aktierna kan – enligt modellen – betraktas som högt eller lågt värderade.15 Fördelen med det brittiska systemet är att eventuella störningar på marknaden som kan orsakas av regleringen mildras. En annan fördel är att det fundamentala värdet i princip fungerar som ett golv för hur lågt marknadsvärdena kan antas falla.

Modeller för uppskattning av det fundamentala värdet är normalt ränteberoende. En fördel med att använda en sådan värdering i detta sammanhang är att aktier och fastigheter kan användas för att matcha långa försäkringsåtaganden. Om räntan sjunker ökar försäkringsåtagandena i värde samtidigt som det ränteberoende fundamentala värdet ökar. Därmed minskar skillnaden mellan marknadsvärdet och det fundamentala värdet och marknadsrisken skattas lägre. En skattning av marknadsrisk utifrån ett fundamentalt värde får därmed ett längre tidsperspektiv än en uppskattning som enbart utgår från marknadsvärden.

14 Dessutom skall de klara ett fall på upp till 10 procent under de senaste tolv månaderna. 15 I det brittiska s.k. resilience testet är huvudregeln en negativ förändring i aktiekursen på 25 procent. Om börsen betraktas som lågt värderad (i en jämförelse med ett fundamentalt värde) behöver bolagen klara en mindre värdeförändring. När marknadsvärdet understiger det fundamentala värdet (beräknad som kvoten mellan vinsten och marknadsräntan) för ett brett index över Londonbörsen sätts en lägre procentsats utifrån skillnaden av marknadsvärderingen och 75 procent av det fundamentala värdet. Procentsatsen kan dock vara lägst 10 procent.

Några metoder att beräkna det fundamentala värdet på bolag

Det fundamentala värdet på ett aktiebolag är teoretiskt de framtida utdelningarna diskonterade med ägarnas avkastningskrav. För fastigheter betraktas driftsöverskottet i stället för utdelningar. De praktiska svårigheterna att fastställa ett fundamentalt värde för ett enskilt aktiebolag är stora eftersom utdelningarna är beroende av en mängd företags- och marknadsspecifika faktorer. Om en grupp av aktiebolag, en hel sektor eller en hel ekonomi betraktas kan det fundamentala värdet antas bli mer relevant. Individuella skillnader kan förväntas ta ut varandra, och i stället kan tillväxt i utdelning mm. beaktas från att en ekonomi har begränsade resurser.

Om utdelningarna antas växa konstant kan det fundamentala värdet uttryckas som kvoten mellan utdelningar och ägarnas avkastningskrav minskat med den förväntade tillväxten. Avkastningskravet bör vara kompensation för inflation, real säker alternativ avkastning och risk. Tillväxten i utdelningarna bör vara sammansatt av inflation och, igenomsnitt, tillväxten i ekonomin. Uttrycket är nära besläktat med det s.k. P/E-talet (som anger hur marknaden prissätter en vinstkrona) eftersom utdelningarna är direkt beroende av vinsten.

En modell som ofta används för att bedöma om börser är högt eller lågt värderade är den s.k. Fed-modellen. Genom att anta att bolagen inte återinvesterar och att ägarnas avkastningskrav ges av marknadsräntan beräknas ett fundamentalt P/E-tal. Det fundamentala P/E-talet motsvarar den inverterade marknadsräntan. Fed-modellen fångar trots sin enkelhet en hel del ekonomisk information. Den är relaterad till det fundamentala värdet av en tillgång uttryckt som det förväntade nuvärdet av framtida kassaflöden och den relaterar aktiepriser till obligationspriser.

Ett fundamentalt värde som beräknas individuellt för varje tillgång kan förväntas ge stora felmarginaler och är praktiskt omständligt. I stället är det en fördel att beräkna ett fundamentalt värde kollektivt utifrån t.ex. ett aktieindex, som i Storbritannien, som rimligt väl kan förväntas återspegla försäkringsbolagens innehav.16 Eftersom

16 Nackdelen med en kollektiv beräkning är förlusten av precision i skattningen genom att inte bolagens faktiska innehav beaktas. Detta innebär även att valet av aktieindex kan påverka försäkringsbolagens placeringsstrategi eftersom indexet kommer att skilja sig från de faktiska placeringarna. En placering som är mindre riskfylld än aktieindexet få samma krav som en placering som är mer riskfylld än indexet. Möjligheten att korrigera marknadsrisken för det faktiska innehavet efter den relativa risken i innehavet i förhållande till indexet har medvetet undvikits eftersom det kan förväntas orsaka en indexstyrande effekt.

försäkringsbolagen har stora utländska aktieinnehav kan det finnas anledning att knyta an till ett index för respektive marknadsplats. Det viktigaste är dock inte att avspegla risken i varje enskild placering utan att schablonmässigt skatta den systematiska marknadsrisken.

För onoterade aktier saknas sådana index. Värderingen av onoterade bolag baseras ofta på en jämförelse med likvärdiga noterade bolag. Det uppskattade försäljningsvärdet för onoterade aktier kan därför förväntas vara starkt beroende av noterade aktiers marknadsvärde. Det finns därför skäl att marknadsrisken för onoterade aktier fastställs proportionellt till noterade aktier. Ett högre proportionellt krav är motiverat på grund av en sämre likviditet i dessa tillgångar (se även följande avsnitt om likviditetsrisk).

Förhållandena är dock annorlunda för fastigheter. Fastigheter värderas normalt utifrån de driftsöverskott de genererar och en jämförelse med omsatta likvärdiga objekt. Eftersom det kan påvisas att marknadsvärden för fastigheter historiskt har givit en diversifierande effekt i förhållande till aktier kan det vara lämpligare att beräkna marknadsrisken utifrån den direktavkastning fastighetsportföljen faktiskt genererar snarare än att relatera till marknadsrisken för aktier. Marknadsrisken för fastigheter kan alltså definieras oberoende från den i aktier för att tillåta diversifiering mellan dessa tillgångsslag.

Utredningens förslag till utformning av marknadsrisk

Marknadsrisken för aktier kan uppskattas som en tillgångsspecifik riskfaktor – t.ex. 20 procent för noterade aktier och 30 procent för onoterade aktier – av marknadsvärdet multiplicerat med kvoten mellan realräntan och direktavkastningen. Kvoten mellan realräntan och direktavkastning är en grov uppskattning av om de betraktade tillgångarna är högt eller lågt värderade. Aktier antas ”normalvärderade” när realräntan är lika hög som den relativa direktavkastningen. Skattningen av marknadsrisk för onoterade aktier relateras därmed till skattningen för noterade aktier, genom att riskfaktorn sätts proportionellt (1,5 gånger) större.

Marknadsrisk för fastigheter kan uppskattas som t.ex. 30 procent av det uppskattade försäljningsvärdet multiplicerat med kvoten

mellan realräntan och den uppnådda direktavkastningen på bolagets aktuella innehav.

Denna utformning har likheter med den som tillämpas i Storbritannien och den s.k. Fed-modellen. Fundamentalvärdet beräknas kollektivt för att uppskatta den generella marknadsrisken – inte för att fastställa det ”riktiga” fundamentala värdet. Däremot skiljer sig modellen från den danska som direkt relaterar en riskfaktor till marknadsvärdet. Det ska ses i ljuset av att de danska försäkringsbolagen i mindre utsträckning investerat i aktier och att marknadspåverkan därför är av mindre betydelse.

Försäkringsbolag i Storbritannien har däremot haft stora innehav av aktier och är på så sätt mer jämförbar med Sverige. Fördelar med den föreslagna modellen är att den är kontracyklisk och i mindre utsträckning kan förväntas påverka prisbildningen på de finansiella marknaderna. Om marknadsvärdena sjunker snabbt, ökar den relativa direktavkastningen och uppskattningen av risk minskar. Effekten av kortsiktiga förändringar i marknadsvärden dämpas därmed.

Modellen medför samtidigt att tillgångsslagen aktier och fastigheter kan användas för matchning eftersom skattningen av marknadsrisk blir räntekänslig. Med den utformning som föreslås här får aktier och fastigheter en räntekänslighet som gör dem fördelaktiga till att matcha långa försäkringsåtaganden – däremot betraktas de som mindre lämpliga för korta åtaganden.

Utformningen har också fördelen att den praktiska tillämpningen blir enkel eftersom endast realräntan och den relativa direktavkastningen behöver avläsas för respektive marknad.17

Eftersom modellen bygger på relationen mellan direktavkastningen och realräntan kan uppskattningen under vissa omständigheter bli orimligt hög eller orimligt låg i relation till det aktuella marknadsvärdet på tillgångarna. Därför bör en högsta och lägsta procentsats fastställas för beräkning av marknadsrisk.

För att fastställa dessa procentsatser kan en analys utifrån historiska värdeförändringar på fastighets- och aktiemarknaden vara nödvändig. En annan metod för att både fastställa procentsatserna och tidsperioden kan vara att undersöka fördelningen av historiska värdeförändringar med olika tidshorisonter. Fokus ligger då på att utifrån en viss säkerhetsnivå – samt med olika tidsperspektiv – bestämma den högsta och lägsta faktorn.

17 Med realränta skall här förstås marknadens framåtblickande prissättning av ett inflationssäkrat kassaflöde, inte den bakåtblickande uppnådda reala avkastningen.

5.5.2. Kreditrisk

Kreditrisk är risken för värdeförändring eller förlust av en fordran i form av t.ex. lån eller obligation. Kreditrisken kan delas upp i två delar; emittentrisk och motpartsrisk. Med emittentrisk avses risken för värdeförändringar i det enskilda instrumentet till följd av faktorer hänförliga till emittenten av instrumentet eller, i fråga om derivatinstrument, den som emitterat det underliggande instrumentet. Med motpartsrisk avses risken att motparten i en affär inte kan fullgöra sina åtaganden att betala för eller leverera avtalat värdepapper eller finansiellt instrument.

Kreditrisk är relevant för tillgångsslagen; fastförräntade tillgångar, lån med eller utan säkerhet och fordran på återförsäkrare. Tillgångsslagen aktier och fastigheter har per definition ingen kreditrisk.

Här diskuteras tre olika metoder för att uppskatta kreditrisken:

  • Utifrån den ränteskillnad (spread) som prissätts av marknaden.
  • Utifrån den bedömning som ratingbolag gör.
  • Genom faktormodeller där kreditrisken skattas som antingen en effekt av en eller flera olika kriterier, ex. emittentstorlek.

Olika metoder att skatta kreditrisken

Ränteskillnad: Marknadens uppfattning om kreditrisken brukar kunna avläsas i ränteskillnaden (s.k. spread) mellan en riskfri tillgång (statsobligation) och en tillgång med kreditrisk (t.ex. företagsobligation). Det allmänna ränteläget är detsamma för alla värdepapper så skillnaden i ränta gentemot statsobligationer med samma löptid är ett utslag av kreditrisk, men också beroende av likviditeten i tillgången samt marknadspriset på risk. Ränteskillnaden kan direkt översättas i en årlig konkurssannolikhet i en s.k. överlevnadsmodell och därmed kan sannolikhetsfördelningen för obligationens värde bestämmas och tillhörande riskmått beräknas. Pga. likviditetsrisken och marknadspriset på risk leder en sådan mekanisk beräkning generellt till – jämfört med historiska utfall – för höga uppskattningar av konkurssannolikhet och obligationens risk.

Ratingbolag: För större emittenter av skuldförbindelser brukar s.k. ratingbolag sätta betyg på kreditvärdigheten. Denna rating har ofta ett starkt samband med marknadens prissättning av obligationerna

.

Faktormodeller: En annan möjlighet att uppskatta kreditrisken är – på samma sätt som görs för banker – som en fast andel (faktor) av marknadsvärdet. I bankregleringen ges olika fastförräntade tillgångar olika riskvikter beroende på deras kreditrisk. Kapitalkravet är sedan 8 procent av denna sammanvägda summa. Uppdelningen av tillgångar följer av 3 kap. 1 § i lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Obligationer utgivna av stater bedöms vara utan kreditrisk – detta uttrycks som en riskvikt på 0 procent. För kommunobligationer är motsvarande siffra 20 procent och obligationer utgivna av bostadslåneinstitut 50 procent. För övriga placeringar, fordringar och garantiförbindelser är riskvikten 100 procent.

Ränteskillnaden kan utnyttjas för att skatta kreditrisken i tillgångarna. Säkerhetsavdraget skall då öka om ränteskillnaden blir större. Om säkerhetsavdraget relateras direkt till den aktuella ränteskillnaden kan regleringen ge destabiliserande effekter på de finansiella marknaderna. När ränteskillnaderna allmänt ökar kan flera bolag samtidigt bli tvingade att sälja tillgångar vilket kan göra ränteskillnaden ännu större. Dessutom minskar möjligheterna för att hålla värdepapper med kreditrisk i bolag som inte tvingas till försäljning. För att mildra sådana effekter går det att jämna ut ränteskillnader över tiden genom exempelvis att utgå ifrån den genomsnittliga ränteskillnaden.

Alternativt kan ränteskillnaden vid anskaffningstidpunkten användas för att skatta kreditrisken. Resultatet blir då okänsligt för förändringar i ränteskillnaden, vilket innebär att det finns risk att skattningen med tiden blir inaktuell. Ur stabilitetssynpunkt kan en sådan lösning vara att föredra.

En annan metod för att skatta kreditrisken skulle kunna vara att forma regler som ger olika riskvikter beroende på vilket kreditbetyg ett ratingbolag gett. Oftast är dock marknadens bedömare av kreditvärdigheten före ratingbolagen i sin värdering av kreditrisken. När väl nedvärderingen kommer har således skadan redan skett. Att knyta regleringen direkt till ratinginstitutens agerande riskerar därför att bli missvisande.

I Danmark används kapitaltäckningsreglerna på bankområdet för att fastställa den kapitalstyrka som krävs för försäkringsbolagen med avseende på kreditrisk (se kap 2). Fördelen med denna faktormodell är att s.k. regelarbitrage kan undvikas. Med regelarbitrage menas att risker i en koncern allokeras till det bolag där det är mest fördelaktigt ur regleringsperspektiv. Om kreditrisken skattas lägre i försäkringsrörelselagen än i bankrörelselagen väljer koncernen t.ex. att lägga tillgången i försäkringsbolaget även om den är hänförlig till bankverksamheten. En nackdel är att kreditrisken skattas schablonmässigt och att ingen hänsyn tas till effekten av den återstående löptiden på kreditrisken.18

Trots detta förordas en lösning liknande den i Danmark där kapitaltäckningsreglerna för banker utnyttjas. Det kan å andra sidan också finnas invändningar mot att utnyttja en reglering för banker som har en annan typ av rörelse med ett annat tidsperspektiv än försäkring.

5.5.3. Likviditetsrisk

Med likviditetsrisk avses risken att ett finansiellt instrument inte alls kan avyttras eller kan avyttras endast till ett väsentligt reducerat pris. Likviditetsrisken påverkas bland annat av instrumentets art, förekomsten av marknads- och clearingfunktioner, utestående handlad volym och antal aktörer på marknaden. Särskilt i oroliga tider kan likviditetsrisken vara betydelsefull.

18 Tillgångar med olika utestående löptid utgivna av i övrigt likvärdiga emittenter får samma uppskattning av risk trots att risken rimligen är högre desto längre den utestående löptiden är. Även faktormodellen saknar denna utjämnande mekanism som kan bidra till att stabilisera marknaderna i en allmän nedgång.

Någon vedertagen metod för hur likviditetsrisken skall beräknas för enskilda innehav finns inte. Istället föreslås att säkerhetsavdraget skall ta hänsyn till likviditetsrisken schablonmässigt genom att lägga strängare krav på mindre likvida tillgångar såsom fastigheter och onoterade aktier än på noterade värdepapper. Ett förslag på hur det kan gå till gavs i avsnittet om marknadsrisk.

Värderingen av en noterad tillgång är mindre osäker då det finns en extern part som värderar tillgången. Trots det finns det anledning att överväga likviditetsrisken i en noterad tillgång. Eftersom ett försäkringsbolag ofta är en stor aktör på de finansiella marknaderna kan en försäljning av en tillgång leda till en sänkning av det realiserbara priset. Marknadsrisken i en tillgång kan därför öka med storleken på innehavet i förhållande till den handlade mängden av värdepapperet.

För onoterade tillgångar finns risken att det saknas köpare som är villiga att betala det uppskattade försäljningsvärdet. Denna risk ökar markant om den onoterade tillgången snabbt måste avyttras. Eftersom det saknas ett observerbart marknadspris bör en extra riskpremie finnas för likviditetsrisk för den som förr eller senare ska avyttra ett bestånd av onoterade aktier.

Även fastigheter har lägre likviditet än noterade obligationer och aktier. Dessutom är varje fastighet unik och det finns därför inte ett objektivt observerbart marknadspris som kan användas som marknadsvärde – även om jämförbara objekt kan ge en vägledning. Dessa förhållanden kan motivera en extra riskpremie för likviditetsrisk jämfört med onoterade aktier.

Även obligationer bär likviditetsrisk. På obligationsmarknaden framgår det t.ex. av att finska och tyska statsobligationer har olika räntesatser trots att länderna har samma penningpolitik. En del av denna skillnad brukar förklaras med likviditetsrisker.19 För obligationer och andra skuldförbindelser bedöms dock skillnaden i likviditetsrisken mellan noterade och onoterade vara mindre än för aktier. Ingen särskild hänsyn tas därmed för likviditetsrisken i obligationer och andra skuldförbindelser.

Även för valutor bör likviditetsrisken under normala förhållanden kunna bedömas vara försumbar.

19 Även kreditrisk är som nämnts en orsak till skillnader i räntenivå. När det gäller statsobligationer emitterade av länder som inte befinner sig i en akut krissituation bör skillnader i kreditrisk vara försumbar.

5.6. Matchningsrisker

Risken för förändringar i räntan och i valutakurserna är två risker som påverkar både avsättningarna och skuldtäckningstillgångarna samtidigt.20 Förändringar i marknadsräntan påverkar omedelbart nuvärdet av framtida kassaflöden, så att både värdet av försäkringsåtaganden och tillgångar (t.ex. obligationer) påverkas likartat. Växelkursförändringar påverkar även direkt skillnaden mellan värdet av åtaganden och tillgångar i olika valutor.

Ett försäkringsbolag tar en viss riskposition när den väljer en tillgångs- och försäkringsportfölj. Positionens nettovärde kan uttryckas som differensen mellan nuvärdet av tillgångarna och nuvärdet av åtagandena. Nettovärdet av en perfekt räntematchad position påverkas inte av en ränteförändring – förändringen i nuvärdet av tillgångarna kommer då alltid att vara lika stor som förändringen i nuvärdet av åtagandena. Matchningen kan gälla nominell ränta, inflation eller växelkurs beroende på tillgångarnas och åtagandenas karaktär.

Avsaknaden av räntekänslighet i avsättningarna i det befintliga solvenssystemet är en brist som försvårar matchning. Genom förslaget till realistiskt beräknade avsättningar som diskonteras med marknadsräntan uppnås däremot en symmetrisk värdering av tillgångar och åtaganden som gör att bristande matchning uppmärksammas.

Om portföljen av skuldtäckningstillgångar och försäkringsåtaganden inte är perfekt matchade kommer förändringar i räntenivån omedelbart att påverka försäkringsbolagets förutsättningar att infria sina åtaganden. Bristande matchning bör därför återspeglas i säkerhetsavdraget.

Beräkning: Ränterisk (M1) och valutarisk (M2) beräknas var för sig på bolagets nettoposition. Med nettoposition avses skillnaden mellan skuldtäckningstillgångarnas och försäkringsåtagandenas värde. Risken beräknas utifrån nettopositionens räntekänslighet respektive valutakänslighet.

Risken beräknas för M1 och M2 var för sig och kvadreras – därefter dras roten ur summan. M ges således av:

20 Med ”ränta” avses nominell eller real ränta för relevant löptid och valuta.

2

2

2 1

M M M

+ =

5.6.1. Ränterisk

Graden av tidsmässig matchning mäts enklast genom ränterisken i skillnaden mellan skuldtäckningstillgångarna och åtagandena.21 Med ränterisk avses risken för att marknadsvärdet på ränterelaterade instrument, t.ex. en obligation, förändras vid rörelser i det allmänna ränteläget. Om marknadsräntan sjunker eller stiger förändras värdet på obligationen. Om obligationen inte kan förtidsinlösas av den som ställt ut den och innehavaren avser att inneha obligationen under hela löptiden får det i praktiken inga ekonomiska konsekvenser för innehavaren.

För en innehavare som däremot avser att sälja obligationen i förtid uppstår en prisrisk, och för den som måste investera de framtida betalningarna i nya obligationer uppstår en återinvesteringsrisk. För innehavaren som måste sälja i förtid eller återinvestera betalningarna blir således ränterisken relevant. Försäkringsbolagen kan behöva ta hänsyn till både prisrisken och återinvesteringsrisken i sina tillgångar.

I en perfekt tidsmässigt matchad portfölj av tillgångar är ränterisken noll. Emellertid är det inte realistiskt att ett försäkringsbolag kan anpassa sin kapitalförvaltning så att tillgångarnas avkastning perfekt matchar försäkringsersättningarna vid varje förfallotidpunkt. Särskilt för försäkringsbolag med ”långa” åtaganden handlar riskhantering om att kunna hantera den bristande matchningen så att inte en ränteförändring påverkar bolagets ekonomiska situation på ett oönskat sätt.

Ränterisken i tillgångar och avsättningar kan teoretiskt uppskattas från en fullständig sannolikhetsfördelning för alla framtida möjliga marknadsräntor. Vad utredningen känner till används ingen sådan metod i solvensreglering. Det kan också ifrågasättas om det på ett meningsfullt sätt skulle gå att uppskatta en sådan sannolikhetsfördelning. De praktiska beräkningarna skulle också bli mycket komplicerade.

Ett enklare alternativ är att utnyttja ett s.k. stresstest, dvs. att bolagen ska klara av en ränteförändring av en viss storlek. Detta alternativ tillämpas i Danmark och Holland. Ytterligare ett

21 Ränterisken kan enkelt beräknas för tillgångarna. Det är något som sker kontinuerligt i en portfölj av räntebärande tillgångar. Däremot kan det vara svårt att uppskatta försäkringsåtagandenas förfallostruktur. Förfallen från försäkringsåtagandena är osäkra både till belopp och vid vilken tidpunkt de inträffar. En ytterligare osäkerhet med förfallotidpunkten är att det kan ta tid innan en inträffad skada är slutreglerad.

alternativ är att uppskatta ränterisken indirekt genom att undersöka historiska värdeförändringar i en referensportfölj av obligationer. Den senare modellen tillämpas i Finland.

Utredningen anser att ett stresstest är tillräckligt bra för de syften som ska uppnås. Dess fördelar ligger främst i förståelsen och den praktiska tillämpningen.

I den praktiska beräkningen är det lämpligt att utgå från skuldtäckningstillgångarnas och avsättningarnas relativa ränterisk, dvs. den relativa värdeförändringen som en följd av en förändring av marknadsräntan med en procentenhet (även modifierad duration).

Tanken med stresstestet är att bolaget skall ha skuldtäckningstillgångar till ett värde så att dessa är tillräckliga för åtagandena även efter en ränteförändring av viss storlek. Förändringen kan antingen uttryckas som ett visst antal procentenheters parallellförskjutning eller en viss procentuell förskjutning av avkastningskurvan. Med den senare metoden kan man på ett enklare sätt ta hänsyn till osäkerheten i inflationsförväntningarna.

Hur stor denna ränteförändring ska vara kan diskuteras. Utredningen är tveksam till att enbart uppskatta den från historiska ränteförändringar. En annan möjlighet är att studera utländska förhållanden.22 Det viktigaste är emellertid att uppnå rätt effekter med beaktande av den finansiella situationen för bolagen – inte att exakt försöka fastställa ränterisken i bolaget.

5.6.2. Valutarisk

Med valutakursrisk avses risken för värdeförändringar pga. rörelser i växelkurserna mellan olika valutor. Om ett försäkringsbolag har tillgångar och åtaganden bestämda i olika valutor påverkar förändringar i växelkurser omedelbart försäkringsbolagens förutsättningar att fullgöra sina åtaganden. Av samma anledning som för ränterisken bör därför säkerhetsavdraget återspegla graden av valutamässig matchning.

Utredningen föreslår att valutarisken beräknas på bolagets nettoposition för varje valuta som försäkringsåtagandena är utfärdade i.

22 I Danmark skall bolagen klara en ränteförändring på 0,7 respektive 1 procentenhet beroende på vilket scenario som avses. I Nederländerna skall bolagen ha en buffert på minst 10 procent av värdet på sina innehav i obligationer beräknat med en ränta på 4 procent. Vid en beräknad ränta om 5 procent räcker det med en buffert på 5 procent.

På samma sätt som risken för ränteförändringar är svår att bedöma är det svårt att fastställa fördelningen för möjliga växelkursförändringar. Det krävs en kort tidshorisont för att sådana skattningar av valutaförändringar skall ge ett resultat med någon sorts precision.

I Danmark används en VaR-beräkning på valutaportföljen med en viss konfidens. På samma sätt som scenariot för kreditrisk är även dessa regler hämtade från bankregleringen. För försäkring kan det dock ifrågasättas om den tidshorisont på tio dagar som används är relevant i förhållande till försäkringsåtagandenas karaktär. Eftersom försäkringsbolag har en ”lång” skuldsida är risken för valutaförändringar i det korta tidsperspektivet mindre intressant.

Därför föreslås även här att valutarisken ska fastställas med ett stresstest som ett fast procenttal, snarare än att försöka knyta sannolikheter till olika möjliga utfall. Utredningen föreslår att ett scenario fastställs med valutakursförändringar om +/- x %. Procentsatsen bör fastställas genom att studera historiska valutakursförändringar.23

Marknaden för långa statsobligationer emitterade i kronor är relativt liten24. Med tanke på att säkerhetsavdraget kommer att premiera ökad matchning kan utbudet av statsobligationer med olika löptider uppfattas som alltför litet. För att öka tillgången av långa statsobligationer bör man överväga att tillåta matchning med ett lägre avdrag för växelkursrisk i närstående valutor, t.ex. euron.

5.7. Innehav med speciella riskegenskaper

Alla riskegenskaper i tillgångar och åtaganden kommer inte fullständigt att kunna fångas in i en standardmodell. Särskilt gäller det tillgångar och åtaganden som har s.k. ”icke-linjära” egenskaper. För

23 Inom den akademiska forskningen har det på senare år kommit fram strukturella modeller som skattar jämviktsväxelkurser på lång sikt. Dessa modeller har även fått ett genomslag i praktiskt prognosarbete. Att skatta långsiktig valutarisk utifrån sådana modeller kan vara en framtida möjlighet att fastställa procentsatsen. Nackdelen med en sådan metod är den praktiska tillämpningen – enkelheten och genomlysningen förloras. Se t.ex. Bergvall , A. (2002), What Determines Real Exchange Rates? The Nordic Countries, Working Paper 2002:25, Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet. 24 Den utestående volymen på svenska nominella statsobligationer är ca 516 mdr SEK medan den är drygt 45 ggr större, eller 2668 mdr utfärdad i euro. Durationen är kortare (4,7 år) i de svenska obligationerna än i Euroområdet (5,6 år). Den del som är längre än tio år är endast 75 mdr SEK jämfört med 440 mdr euro. Svenska statens upplåning genom statsskuldsväxlar är 250 mdr SEK och realränteobligationer 164 mdr. Källa: Effa Bond indecies & Riksgäldskontoret.

vissa obligationer har exempelvis utgivaren rätt att förtidsinlösa dem till ett i förväg fastställt pris. En sådan rättighet kan t.ex. utlösas av en ränteförändring av viss storlek. En minskning i marknadsräntan leder till att en sådan tillgång ökar i värde upp till en viss nivå, för att sedan vara oförändrad för ytterligare räntenedgångar.

Ett exempel på ett åtagande med en icke-linjär risk är en återköpsrätt med ett i förväg garanterat belopp som skall betalas ut vid begäran. Om det realistiska värdet av försäkringsavtalet om det fullföljs är högre än återköpsbeloppet föreslogs i kapitel 3 att avsättningen skall avse det förra. Om marknadsräntan ökar kommer dock inte avsättningen att sjunka till ett lägre belopp än återköpsbeloppet.

Åtaganden kan också vara villkorad på värdet av vissa tillgångar som bolaget innehar och samtidigt vara kombinerat med en beloppsmässig garanti. När tillgångarna sjunker i värde minskar åtagandet i motsvarande mån till dess att värdet understiger garantin.

Dessa exempel på tillgångar och åtaganden som under vissa förutsättningar har speciella riskegenskaper kommer att fångas i säkerhetsavdraget på ett relativt grovt sätt. Så länge det är liten risk att tröskelvärdena nås kommer säkerhetsavdraget att återspegla dessa tillgångar och åtaganden som om de hade normala riskegenskaper. När det däremot blir större risk att de olika tröskelvärdena nås kommer däremot säkerhetsavdraget inte att fånga den ökade riskexponeringen. Att ta fullständig kvantitativ hänsyn till de beskrivna riskerna är svårt.25

25 Den relativa ränterisken – modifierad duration – i en tillgång eller ett åtagande mäts normalt utan hänsyn till eventuella optioner. En metod som föreslås för att ta hänsyn till optionerna är att uppskatta den s.k. optionsjusterade modifierade durationen.

6. Tillsyn

6.1. Allmänna utgångspunkter

Utredningens förslag innebär en övergång från ett solvenssystem baserat på mekaniska beräkningsregler för de försäkringstekniska avsättningarna och i huvudsak kvantitativa placeringsregler till ett mer dynamiskt system där individuella kvalitativa bedömningar måste ske avseende enskilda bolags riskhantering och styrning. Därmed kommer högre och delvis förändrade krav att ställas på tillsynen i en rad avseenden, bl.a. vad gäller god framförhållning. Förslagen ligger därmed i linje med de allmänna utvecklingstendenser för framtida tillsyn som har beskrivits av Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser.1

6.1.1. Utvecklingstendenser inom tillsynen

Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser uttrycker följande om den framtida tillsynen:

En nyckelfaktor för den framtida finansiella tillsynen är framförhållning – att tidigt identifiera nya risker, och genom aktivt förebyggande arbete förhindra att dessa risker får sådan omfattning och karaktär att de hotar stabiliteten och effektiviteten i de finansiella marknaderna. Detta innebär att FI som tillsynsmyndighet måste ha betydande utrymme för utvecklingsarbete och för att genom aktiv dialog med marknadens aktörer följa utvecklingen. På så sätt kan förutsättningar skapas för att möta problem genom kvalificerad analys och genom metodutveckling. Detta innebär delvis ett nytt förhållningssätt till risk som ställer andra krav på inte bara metodik utan även på kompetensprofil hos myndigheten.2

Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser pekar således på att utvecklingen av tillsynen av finansiella företag går mot en kvalitativt och analytiskt inriktad stabilitetstillsyn med en

1SOU 2003:22. 2SOU 2003:22 s. 72.

uttalad prioritet för aspekter som är relevanta i ett systemriskperspektiv. För försäkring kan det dock ifrågasättas om en särskild tillsyn är motiverad ur ett systemriskperspektiv på samma sätt som för banker. Bankföretag fyller en central funktion i betalningssystemet vilket innebär att de ekonomiska konsekvenserna av en stabilitetskris får allvarliga följder för hela samhällsekonomin. Vidare kännetecknas bankverksamhet av att dess skulder i form av inlåning i allmänhet kan realiseras omedelbart, medan förhållandet är det omvända på utlåningssidan.

Denna obalans återfinns inte inom försäkringsverksamhet. Försäkringsföretag har en längre upplåning än banker vilket innebär en mindre risk för spridningseffekter om en förtroendekris uppstår i ett enskilt företag. Det är snarare behovet av att stärka konsumentskyddet än att trygga den finansiella stabiliteten som motiverar en särreglering av försäkringsföretag. Därför skall tillsynen i första hand syfta till att skydda och bevaka försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades intressen.

Trots att finansiell stabilitet i sig inte kan anses utgöra ett avgörande motiv för särreglering av försäkringsföretag finns det ändå viss anledning att utöva tillsyn även ur ett systemriskperspektiv. En bidragande orsak till detta är den branschglidning som har medfört att alla svenska storbanker numera inkluderar en eller flera former av försäkringsverksamhet. Detta innebär att förluster i en försäkringsrörelse och eventuella behov av kapitaltillskott kan påverka hela koncernens resultat och finansiella ställning. Därtill kommer att de svenska försäkringsföretagen är betydande aktörer på olika finansiella marknader. Det kan därför inte uteslutas att försäkringsföretag kan påverka både prisbildningen och stabiliteten på de finansiella marknaderna.

Både den internationella och nationella utvecklingen har lett till en generell förflyttning av fokus i tillsynen. Från att ha varit inriktad på att kontrollera den formella regelefterlevnaden har utvecklingen gått mot en tillsyn som är mer fokuserad på att bedöma risker och företagens sätt att identifiera, mäta och hantera dessa risker. Riskbedömningarnas resultat kommuniceras med berörda företagsledningar och läggs till grund för planeringen av kommande tillsynsaktiviteter. Standardkraven i lagstiftningen bevakas i samband med tillståndsgivning, ägar- och ledningsprövning samt vid löpande kontroller.

Även om tillsyn bedrivs med framförhållning kommer oväntade extrema händelser alltid att kunna inträffa som medför att en kris-

situation uppstår. Vissa händelser kan inte förebyggas men genom sin verksamhet kan tillsynsmyndigheten bidra till att förhindra att försäkringsbolagen är dåligt förberedda för sådana situationer. Så länge som konsekvenserna av en extrem händelse inte är ett resultatet av en medveten spekulation eller en effekt som genom rimliga åtgärder i försäkringsbolaget hade kunnat undvikas får denna typ av händelser betraktas som en osäkerhetsfaktor som det aldrig går att skydda sig mot fullt ut.

Det sker även en diskussion på EU-nivå om förutsättningar och prioriteringar för den framtida tillsynen av försäkringsföretag. Det pågående solvens II-projektet är inriktat på att skapa förutsättningar för en mer förebyggande riskorienterad tillsyn på försäkringsområdet. Det är en utveckling som redan pågår på bankområdet bl.a. inom ramen för arbetet i den s.k. Baselkommittén och som, utifrån de erfarenheter som gjorts från bankkriser i världen, betonar vikten av att tillsynsmyndigheter har tillräckliga möjligheter att agera innan en kris har utvecklats.

Baselkommittén har föreslagit en struktur med tre pelare innefattande dels regler om kapitalkrav, dels regler för tillsynsprocessen, dels regler för genomlysning. Genom denna uppdelning betonas vikten av att skapa ett regelverk där alla intressenters roll beaktas. I den första pelaren finns schablonmässiga generella kapitalregler. Dessa generella regler är inte känsliga för alla risker och tar inte heller hänsyn till enskilda företags system för riskhantering och intern kontroll. Därför behövs en individuellt anpassad bedömning av företagen som kompletterar och fyller ut de generella kraven. Den andra pelaren har till uppgift att åstadkomma och bevaka dessa individuella modeller. Genomlysning i form av bättre information till marknaden är en tredje viktig aspekt för att enskilda företags risksituation skall kunna bedömas av externa intressenter.

Även solvens II-projektet utgår ifrån den uppdelning i tre pelare som Baselkommittén har föreslagit. Kapitalkravet definieras i förslaget i två nivåer – minimikapitalnivå och målkapitalnivå. Minimikapitalnivån, med utgångspunkt i dagens krav på solvensmarginal, skall definiera den viktigaste ingripandenivån för tillsynsmyndigheten, dvs. där tillsynsmyndigheten skall begränsa försäkringsbolagets fria förfogande över sina tillgångar. Målkapitalet skall däremot återspegla försäkringsbolagets riskkapitalbehov på längre sikt, med beaktande av de viktigaste riskerna som bolaget har att hantera. Enligt förslaget skall en standardiserad modell för att beräkna

målkapitalnivån skapas men interna modeller föreslås helt eller delvis ersätta den standardiserade modellen efter godkännande av tillsynsmyndigheten.

Även målkapitalnivån skall definiera en ingripandenivå för tillsynen och kommer under normala förhållanden att vara det som tillsynen primärt inriktas på. Det kan även finnas ett behov av att definiera ingripandenivåer mellan dessa angivna kapitalnivåer.

På samma sätt som inom bankområdet bygger solvens II-förslaget således på att tillsynsmyndigheterna skall göra en individuell värdering av bolagens risker och kapital, samt att interna modeller kan komma att få utnyttjas för att beräkna kapitalkravet. Användandet av både standardiserade riskmodeller och interna modeller kommer att ställa krav på Finansinspektionen att konstruera, förstå, ställa krav och granska de använda modellerna. Tillsynsmyndigheterna och själva tillsynsprocessen blir därför grundläggande för att det nya EU-systemet för solvens skall kunna konstrueras och i slutändan även fungera på ett tillförlitligt sätt. Som utredningen om Finansinspektionens roll och resurser konstaterade för bankområdet betyder detta att tillsynen kommer att bli mer analytiskt krävande, kvalitativ och förebyggande än tidigare, vilket kommer att ställa ökade krav på kompetens och resurser hos Finansinspektionen.

6.2. Utgångspunkter för utredningens överväganden

I utredningens delbetänkande behandlades inte frågan om tillsynsmyndighetens roll annat än mycket översiktligt. Ett viktigt ställningstagande var dock att endast försäkringstagarnas anspråk i egenskap av fordringsägare i försäkringsbolagen skall omfattas av Finansinspektionens tillsyn av solvenssystemet. Denna begränsning följer den senaste försäkringsrörelsereformens intentioner. I kapitel 1 redogjordes för de problem som är sammanknippade med frågan om försäkringstagarnas dubbla roller som fordringsägare och delägare i ömsesidiga bolag (se även avsnitt 7.1). Samtidigt konstaterades att det ligger utanför utredningens mandat att lämna förslag till lösningar av denna problematik. Framställningen i det följande tar således endast sikte på Finansinspektionens tillsyn över de medel som solvenssystemet avser att skydda, dvs. vad som har garanterats försäkringstagaren.

Utredningens förslag bygger på att de försäkringstekniska avsättningarna skall beräknas realistiskt och att riskerna i ett försäkringsbolags åtaganden skall beaktas genom att ett säkerhetsavdrag görs i samband med värderingen av skuldtäckningstillgångarna. Eftersom säkerhetsavdraget även skall beakta riskerna i angivna tillgångar innebär förslaget också att de gällande placeringsrestriktionerna mjukas upp. Förslagen får till följd att det enskilda bolagets riskhantering hamnar i fokus, vilket även får konsekvenser för tillsynen.

6.2.1. Tillsyn över försäkringstekniska avsättningar

En realistisk beräkning av försäkringstekniska avsättningar innebär ett krav på försäkringsbolagen att på ett välgrundat sätt redovisa sina verkliga åtaganden. Därmed får Finansinspektionen bättre underlag för att bedöma värdet av ett försäkringsbolags avsättningar och därmed dess finansiella ställning.

En realistisk värdering ökar möjligheten att analysera och ifrågasätta använda metoder och gjorda antaganden vid värderingen av åtagandena. Hur de försäkringstekniska avsättningarna skall beräknas skall såsom idag framgå av de försäkringstekniska riktlinjer med tillhörande beräkningsunderlag som ett försäkringsbolag är skyldigt att upprätta och följa.

Utredningen vill betona den ökade betydelse som Finansinspektionens tillsyn över efterlevnaden av dessa riktlinjer får när avsättningarna i stället skall beräknas realistiskt. På samma sätt som Finansinspektionen måste följa bolagens värdering av skuldtäckningstillgångar skall inspektionen följa bolagens värdering av åtagandena enligt försäkringsavtalen.

För att kunna granska försäkringsbolagens avsättningsberäkningar på ett tillfredsställande sätt måste Finansinspektionen kunna göra motsvarande beräkningar av värdet på försäkringsportföljerna som bolagen själva gör. Först under sådana förhållanden torde myndigheten kunna skapa sig en kvalificerad uppfattning om bolagen följer sina försäkringstekniska riktlinjer och beräkningsunderlag samt om redovisade avsättningar är tillräckliga för den verksamhet som bedrivs. Sådana kontroller bör göras löpande. Vid framtagandet av beräkningarna bör Finansinspektionen även vid behov kunna låta annan utföra beräkningarna på uppdrag av myndigheten.

Det är inte ovanligt att ett försäkringsbolag inför upprättandet av årsbokslut hämtar in avsättningsberäkningar från en annan aktuarie än den som utsetts av bolaget, s.k. second opinion. På så sätt kan bolagets styrelse och övriga ledning få mer information och bättre kunskap för att bedöma de beräkningar som gjorts av bolagets egen aktuarie. För sin tillsyn har Finansinspektionen möjlighet att begära in även dessa beräkningar från försäkringsbolagets ledning.

Oberoende av det enskilda försäkringsbolagets hantering av avsättningarna (hur många beräkningar som gjorts och av vilka) måste Finansinspektionen vid sin tillsyn dock alltid göra en egen bedömning av ett försäkringsbolags försäkringstekniska avsättningar.

Vid överlåtelser av försäkringsportföljer utförs normalt avsättningsberäkningarna av avtalsparterna. För att Finansinspektionen skall kunna lämna sitt tillstånd till en beståndsöverlåtelse enligt FRL skall myndigheten pröva bl.a. att försäkringstagarnas rätt inte försämras. Även de beräkningar som har gjorts av avtalsparterna kan då utgöra ett bra underlag för Finansinspektionens egen bedömning.

Finansinspektionen har redan idag möjlighet att ingripa mot ett bolag som inte gör tillräckliga avsättningar eller som inte följer upprättade försäkringstekniska riktlinjer. Utredningen föreslår därför ingen lagändring i denna del.

6.2.2. Tillsyn över skuldtäckning

Genom utredningens förslag om förenklade placeringsregler ges försäkringsbolagen större frihet att använda tillgångsslag som de finner lämpliga i förhållande till sina åtaganden. Utredningens förslag syftar samtidigt till att öka riskmedvetenheten hos bolagen och då speciellt avseende de risker som är hänförliga till skuldtäckningstillgångarna och de åtaganden som dessa avser att täcka.

De förhållandevis enkla, men statiska och därmed inte alltid rättvisande, möjligheter som Finansinspektionen idag har att kontrollera om bolagen uppfyller gällande placeringsregler ersätts med en tillsyn över hur bolagen värderar sina tillgångar i förhållande till de risker som varje enskilt försäkringsbolag har i sin verksamhet. Utredningens förslag innebär således att Finansinspektionens arbete i framtiden måste bli mer inriktat på att närmare bedöma bolagens värdering av skuldtäckningstillgångarna.

Bedömningen av skuldtäckningen i ett försäkringsbolag skall baseras på huruvida bolaget kan anses ha tillfredsställande betalnings-

beredskap, dvs. om tillgångarna är lämpligt diversifierade, matchade och har tillräcklig likviditet i förhållande till åtagandena. I denna bedömning ingår även att värdet på en skuldtäckningstillgång skall kunna beräknas tillförlitligt; även med beaktande av risken för värdeförändringar över tiden.

Redan idag finns det av Finansinspektionen utfärdade regler om att försäkringsbolagen skall identifiera de risker som följer med verksamheten och upprätta instruktioner för hur dessa risker skall hanteras.3 Det ingår i Finansinspektionens tillsyn att utvärdera hur försäkringsbolagen hanterar dessa risker. En sådan utvärdering bör omfatta en granskning av bolagets metoder för att identifiera, mäta och hantera de risker som verksamheten bär, samt bolagets strategi för att upprätthålla skuldtäckningen i framtiden. Denna del av bedömningen ligger i linje med den allmänna utvecklingen mot en mer kvalitetsinriktad tillsyn och reglering.

Utredningen har i avsnitt 4.4.2 föreslagit att de närmare bestämmelserna om tillåtna emittenter av skuldtäckningstillgångar och nationella begränsningar för olika tillgångsslag skall utmönstras ur lagen. I stället skall riskerna i enskilda tillgångsslag beaktas vid fastställandet av säkerhetsavdraget. Den nya regleringen får störst betydelse beträffande fondpapper. För sådana tillgångar skall som ett grundkrav gälla att de skall vara kortfristigt realiserbara. Kravet torde innebära att i huvudsak endast fondpapper som är föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmänheten bör komma i fråga som skuldtäckningstillgångar. Det skall också noteras att kravet på kortfristig realiserbarhet som en följd av gällande EG-rätt är absolut för fondpapper som inte omsätts på en reglerad marknad, undantaget aktier i dotterbolag som får användas för skuldtäckning.

Enligt gällande rätt skall försäkringsbolag upprätta och följa placeringsriktlinjer avseende de tillgångar som används för skuldtäckning. Genom utredningens förslag skapas ett nytt solvenssystem där skuldtäckningsreglerna får en ökad betydelse. Införandet av ett säkerhetsavdrag innebär att skuldtäckningstillgångarna kommer att återspegla de försäkringsrisker och finansiella risker som finns i försäkringsverksamheten på ett helt annat sätt än idag. Försäkringsbolagen rapporterar idag sina placeringar av skuldtäckningstillgångar till Finansinspektionen varje kvartal.4 Försäkringsbolagen bör då samtidigt redogöra för hur säkerhetsavdraget har beräknats.

3 FFFS 2000:3. 4 FFFS 2002:13.

Genom att Finansinspektionen får information om skuldtäckningen, beräkningen av säkerhetsavdraget m.m. får myndigheten god insyn i de risker som finns både i bolagets åtaganden och tillgångar. Efter det att Finansinspektionen gjort sin egen bedömning av ett bolags värdering av sina åtaganden och tillgångar kan myndigheten i ett tidigt skede diskutera eventuella problem med bolaget. Tillsammans med reglerna om realistiska avsättningar och dagens solvensregler bör de nya skuldtäckningsreglerna på ett bättre sätt än idag utvisa om ett försäkringsbolag har tillräckligt med kapital för den verksamhet som bedrivs.

I 19 kap. 11 § FRL framgår när Finansinspektionen skall ingripa mot ett försäkringsbolag. Här anges bl.a. att ett bolag som inte följer sina placeringsriktlinjer skall föreläggas att vidta rättelse. Från och med den 1 januari 2004 kommer bestämmelserna att kompletteras som en följd av genomförandet av solvensskade– och solvenslivdirektiven.5 Ändringen innebär att Finansinspektionen skall förelägga ett försäkringsbolag att ge in en finansiell saneringsplan om myndigheten bedömer att försäkringstagarnas rättigheter är hotade. Enligt förarbetena skall ett sådant föreläggande kunna utfärdas även om bolagets kapitalbas inte understiger solvensmarginalen.6

Skuldtäckningstillgångarna motsvarar bolagets åtaganden enligt försäkringsavtalen och utgör försäkringstagarnas säkerhet för att försäkringsbolaget fullgör sina åtaganden. Efterlevs inte skuldtäckningsreglerna bör det förutsättas att försäkringstagarnas rättigheter är hotade. Finansinspektionen skall i en sådan situation förelägga försäkringsbolaget eller dess styrelse att vidta rättelse.

Det saknas skäl att föreslå någon ändring av ingripandebestämmelserna då Finansinspektionen redan enligt gällande rätt kan agera när bolag bryter mot reglerna om skuldtäckning. Härtill kommer att den nya ingripandebestämmelsen som införs den 1 januari 2004 bedöms kunna tillgripas av Finansinspektionen om ett försäkringsbolag, utan att formellt bryta mot reglerna för skuldtäckning, genom sin hantering av skuldtäckningen ändå kan anses äventyra försäkringstagarnas rättigheter. Härigenom får Finansinspektionen möjlighet att i ett tidigt skede inleda diskussioner med ett försäkringsbolag avseende exempelvis placeringsinriktningen för skuldtäckningstillgångarna.

5Prop. 2002/03:94. 6Prop. 2002/03: 94 s. 63.

6.2.3. Skuldtäckningsregler – regler om minsta buffertkapital

Skuldtäckningsregler och regler om minsta buffertkapital är två olika skyddssystem till förmån för försäkringstagarna. Skuldtäckningsreglerna innebär att vissa tillgångar i försäkringsbolaget knyts till försäkringsåtagandena och skall garantera att dessa uppfylls. Krav ställs på att dessa tillgångar skall vara av viss kvalitet.

Enligt bestämmelsen om minsta buffertkapital i 1 kap. 8 a § FRL skall ett försäkringsbolag utöver de försäkringstekniska avsättningarna ha en tillräckligt stor kapitalbuffert, kapitalbas, för den verksamhet som bedrivs. Med kapitalbas avses olika poster på balansräkningens skuldsida. Närmare regler avseende storleken på kapitalbasen och tillåtna poster ges i 7 kap. 22–27 §§ FRL.

Trots att storleken på de försäkringstekniska avsättningarna styr både skuldtäckningsbeloppet och kapitalkravet skall dessa två skyddssystem inte sammanblandas.7 Av denna anledning föreslår utredningen ett förtydligande i 1 kap. 8 a § (se författningskommentaren till den regeln).

Vikten av att en sammanblandning av systemen inte sker måste ytterligare understrykas med anledning av utredningens förslag om att ett säkerhetsavdrag skall göras från skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde i samband med skuldtäckningen. En konsekvens blir att skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde (utan säkerhetsavdrag) alltid kommer att överstiga det belopp som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna. Mellanskillnaden utgörs av säkerhetsavdraget. Skuldtäckningsreglerna relateras således enbart till poster på balansräkningens tillgångssida.

Reglerna om minsta buffertkapital tar däremot sin utgångspunkt i poster på skuldsidan. Undervärderingen av skuldtäckningstillgångarna innebär att ett belopp motsvarande säkerhetsavdraget samtidigt kan ingå i bolagens kapitalbas eftersom beloppet inte motsvaras av några försäkringstekniska avsättningar i den ekonomiska redovisningen.

Utredningen förslår ingen ändring av nu gällande regler om minsta buffertkapital. De gällande reglerna kommer att komplettera de nya skuldtäckningsreglerna och utgöra ett ytterligare skyddsnät. I tillsynshänseende kommer skuldtäckningsreglerna främst att kunna ses som ett krav på ett visst målkapital med hänsyn till arten och omfattningen av den verksamhet som bedrivs. Nuvarande regler

7 Kapitalbasens storlek skall dessutom alltid överstiga det s.k. garantibeloppet.

om minsta buffertkapital blir å sin sida att betrakta som ett minimikapitalkrav.

6.3. Bruket av interna modeller i tillsynen

Enligt utredningens förslag bör närmare föreskrifter om säkerhetsavdraget utformas av Finansinspektionen. Som framgått av kapitel 5 skall säkerhetsavdraget i första hand beräknas med en standardmodell som skall kunna tillämpas av alla försäkringsföretag. Ett alternativ eller komplement till en standardmodell skulle möjligen kunna vara att bolagen helt eller delvis får tillämpa interna modeller.

Flera försäkringsbolag har ett väl utvecklat arbete med interna risksystem som i princip skulle kunna ersätta en standardmodell. Användandet av interna modeller fullt ut skulle emellertid komma att innebära stora svårigheter för externa betraktare att genomlysa det enskilda bolagets beräkningar, speciellt med hänsyn till de subjektiva bedömningar som i olika delar kommer att ligga till grund för beräkningarna. För att verkligen kunna analysera olika modeller krävs också mycket ingående kunskaper om både försäkringsbolagets affärer och modellens konstruktion. Nyttan av att tillägna sig dessa står inte i rimlig proportion till den arbetsinsats som skulle krävas av tillsynsmyndigheten. Vidare kan det ifrågasättas om en mer sofistikerad modell hanterar risker ur ett skyddsperspektiv bättre än en standardmodell (se diskussionen i kapitel 5). Utredningen anser därför att det, i vart fall i avvaktan på ytterligare utveckling av bruket av interna modeller, för närvarande inte är lämpligt att bolagen får tillämpa sådana för beräkning säkerhetsavdraget i sin helhet.

Interna modeller eller metoder för att beräkna kapitalbehovet i försäkringsrörelsen är däremot viktiga instrument för bolagets egen riskkontroll – även sådana modeller som betraktar det samlade kapitalbehovet. Modellerna kan ha stor flexibilitet och underlättar riskanalysen i bolaget. En utvärdering av bolagens interna modeller och metoder är således en viktig del i Finansinspektionens tillsyn.

Även om interna modeller som framgått inte föreslås kunna ersätta en standardmodell fullt ut bör det finnas möjlighet för försäkringsbolagen att beräkna enskilda komponenter av säkerhetsavdraget med interna modeller. Efter ansökan från försäkringsbolag bör Finansinspektionen därför kunna godkänna att interna modeller används för beräkning av säkerhetsavdraget i vissa delar.

En förutsättning för användandet av interna modeller i detta avseende är dock att modellen inte försvårar Finansinspektionens genomlysning av bolagets beräkningar.

6.4. Aktuariens roll

Kontrollen av försäkringsrörelsen utövas inte bara genom Finansinspektionens tillsyn. En kontroll sker även genom de aktuarier som skall finnas i försäkringsbolagen.

Försäkringstekniska utredningar och beräkningar skall enligt 8 kap. 18 § FRL ske under överinseende av minst en aktuarie. En aktuarie skall ha den insikt och erfarenhet som fordras med hänsyn till arten och omfattningen av bolagets verksamhet. Finansinspektionen har utfärdat föreskrifter om villkoren för behörighet att verka som aktuarie vid försäkringsbolag.8 Finansinspektionen har också möjlighet att förordna en eller flera aktuarier att tjänstgöra såsom aktuarie i försäkringsbolag tillsammans med av bolaget utsedd aktuarie.

Redan försäkringsutredningen förde resonemang kring aktuariens roll och självständighet och gjorde bl.a. jämförelser med utländska system.9 I samband med försäkringsrörelsereformen arbetades sedan de grundläggande lämplighetskraven för aktuarier in i FRL samtidigt som det slogs fast att ansvaret för försäkringsbolags verksamhet i sin helhet i princip bör ligga på bolagets ledning. Mot denna bakgrund befanns det bl.a. vara mindre lämpligt att införa ett krav på att en aktuarie inte fick vara anställd i bolaget.10

Med utredningens förslag om nya skuldtäckningsregler och de nya beräkningsreglerna för de försäkringstekniska avsättningarna ökar aktuariens betydelse. Beräkningen innehåller sådana bedömningar att aktuarien i framtiden kommer att behöva arbeta mer med poster både på tillgångs- och skuldsidan i balansräkningen. Det innebär att aktuariens övergripande roll blir ännu viktigare i framtiden för att bolagen skall ha kontroll över verksamheten och kunna göra en bedömning av bolagets samlade riskexponering i både tillgångar och försäkringsåtaganden.

Utredningen har i detta arbete övervägt aktuariens roll och ställning, speciellt i förhållande till övriga bolagsorgan och Finansinspektionen. Utredningen delar den uppfattning som framkommit

8 FFFS 1999:20. 9 Se SOU 1995:87 s. 225. 10Prop. 1998/99:87 s. 350 ff.

i senare lagstiftningsarbeten, dvs. att det är bolagets styrelse som är ytterst ansvarig för bolagets verksamhet. I denna roll har styrelsen bl.a. att se till att de försäkringstekniska utredningarna och beräkningarna utförs av eller under överinseende av en aktuarie med tillräcklig kompetens. Likaså bör styrelsen säkerställa att den erhåller korrekt och tillräcklig information från aktuarien så att man själv kan bilda sig en uppfattning om huruvida de försäkringstekniska avsättningarna är korrekt beräknade. Informationsutbytet mellan aktuarien och styrelsen är särskilt viktigt med hänsyn till det ansvar som styrelsen och dess ledamöter har för verksamheten.

Det kan inte uteslutas att den aktuariella bedömningen avseende t.ex. premiesättningen eller storleken av de försäkringstekniska avsättningarna inte alltid delas av försäkringsbolagets verkställande ledning som samtidigt har att fatta affärsmässiga beslut för rörelsens bedrivande. Under sådana förhållanden är det viktigt att styrelsen säkerställer att den alltid får tillgång till den bästa informationen. Ett sätt det kan ske på är att inhämta informationen direkt från aktuarien, t.ex. genom att låta aktuarien redogöra för sitt arbete och gjorda bedömningar vid styrelsesammanträden. Då dessa frågor avser intern informationshantering och intern kontroll inom ett bolag föreslår utredningen dock ingen ändring av gällande rätt på denna punkt.

7. Övriga frågor

7.1. Försäkringsbolagens riskkapital

Under senare år har uppmärksamhet riktats mot de traditionella livförsäkringsbolagens överskottshantering. Frågeställningen är nära besläktad med den om bolagens riskkapital eftersom riskkapitalet i stor utsträckning motsvaras av överskottet i bolagets balansräkning.

Frågan om försäkringstagarnas eventuella rätt i överskott omfattas som tidigare konstaterats visserligen inte av utredningens uppdrag. Den har dock belysts i samband med utredningens överväganden om vilka rättigheter som solvenssystemet skall omfatta. Förslaget inriktar sig i stor utsträckning mot att skapa incitament för bolagens ägare att bedriva en varaktig försäkringsverksamhet. I livförsäkringsaktiebolag som drivs enligt ömsesidiga principer utgörs dock riskkapitalet till helt dominerande del av medel som har tillskjutits av försäkringstagarna.

Utredningens förslag där riskkänsligheten i skuldtäckningstillgångarna tas om hand av ett säkerhetsavdrag kommer således inte att påverka överskottshanteringen i de traditionella livförsäkringsbolagen. På grund av överskottsfrågans centrala betydelse för solvenssystemets funktion på den traditionella livförsäkringsmarknaden finns det dock ändå skäl att beröra frågan.

Överskott och riskkapital

För ”långa” livförsäkringsavtal med nominella eller reala garantier, tecknade i försäkringsbolag som drivs enligt ömsesidiga principer, ges försäkringstagarna ofta en rätt till en individuellt beräknad andel i överskottet. Denna andel kan komma att utgöra en dominerande del av försäkringens samlade ersättningar. I huvudsak fördelas överskottet mellan försäkringstagarna med pensionstilläggsmetoden för förmånsbestämda tjänstepensioner och med retrospektivreservmetoden i övriga fall. I det följande behandlas retrospektivreservmetoden.

Försäkringens värde beräknas och kommuniceras löpande till försäkringstagarna. Värdet delas normalt in i ett ”garanterat belopp” och ett preliminärt fördelat överskott. Varken det garanterade beloppet, överskottet eller summan av dem har någon direkt motsvarighet i bolagets balansräkning. Det garanterade beloppet följer av försäkringsavtalet och är normalt en värdering av försäkringsavtalets försäkringsåtaganden till upplupen anskaffningskostnad. Det kan vara lägre eller högre än den avsättning försäkringsbolaget gör i balansräkningen för avtalet. Det preliminärt fördelade överskottet för samtliga försäkringsavtal kan vara högre eller lägre än försäkringstagarnas riskkapital, vilket bolaget redovisar i konsolideringsfonden.

Värdet av de tillgångar som bolaget har för försäkringstagarnas räkning (även benämnda nettotillgångar) kan vara högre eller lägre än summan av de garanterade beloppen och de preliminärt fördelade överskotten för samtliga försäkringsavtal. Skillnaden däremellan utgör den s.k. kollektiva konsolideringen. Den kollektiva konsolideringen utjämnar kapitalavkastningen över tiden och fungerar som en riskbuffert mot att försäkringarnas värde skall behöva sättas ned kort innan försäkringsutbetalningen skall göras.

Fria tillgångar

Skuldtäcknings

-

tillgångar

Aktiekapital/Garantikapital

Konsolideringsfond

Försäkringstekniska

avsättningar

(

FTA

)

Kollektiv konsolidering

Överskott

Garanterat

belopp

Information

till

försäkrings-

-

tagaren

Fria tillgångar

Skuldtäcknings

-

tillgångar

Aktiekapital/Garantikapital

Konsolideringsfond

Försäkringstekniska

avsättningar

(

FTA

)

Kollektiv konsolidering

Överskott

Garanterat

belopp

Information

till

försäkrings-

-

tagaren

Frågan om försäkringsbolagens riskkapital belystes även i delbetänkandet.1 Där framgick att fördelningen av riskkapitalbidraget mellan olika intressenter skiljer sig kraftigt mellan olika verksamhetsformer. I tabell 1 redovisas hur mycket riskkapital respektive grupp av intressenter bidrar med inom fondförsäkring, skadeförsäkring och traditionell livförsäkring.

Tabell 1. Fördelning av riskkapital mellan intressentgrupper 2002

miljarder SEK Traditionell

Livförsäkring

Fondförsäkring Skadeförsäkring

Aktieägarnas/Garanternas riskkapitalbidrag

3 (+1)

7 (+1)

79 (–25)

Försäkringstagarnas riskkapitalbidrag

284 (-209)

0 (0)

0 (0)

Statens riskkapitalbidrag

*

5 (+4)

0 (0)

19 (-2)

Övriga borgenärer

**

3 (+3)

0 (0)

3 (0)

Försäkringstagarnas fordringsrätt

***

, varav

833 (+71)

132 (–51)

259 (-3)

avsättning där försäkringstagarna bär placeringsrisken

39 (+39)

112 (–70)

0 (0)

Kapitaliseringsgrad 35,4 % (-29,7) 5,1 % (+2,0) 37,4 % (-8,9) Fördelning av riskkapital Försäkringstagare % 96,0 % (-3,4) 0 % (0) 0 % (0) Aktieägare / Garanter % 1,0 % (+0,7) 99,8 % (0) 79,2 % (-2,9) Staten % 1,8 % (+1,6) 0,2 % (0) 18,2 % (+2,8) Övriga borgenärer % 1,1 % (+1,1) 0 % (0) 2,6 % (0)

Källa: Finansinspektionen

Förändring från 2001 inom parentes. * Obeskattade reserver. För skadeförsäkring korrigerad för aktuell skattesats. ** Efterställda skulder (förlagslån). *** Försäkringstekniska avsättningar inkl. avsättningar för livförsäkring för vilka försäkringstagarna bär

placeringsrisken.

1SOU 2003:14 avsnitt 2.4.

Inom fond- och skadeförsäkring är det främst aktieägarna som bidrar med riskkapital. Inom traditionell livförsäkring är det däremot försäkringstagarna som i huvudsak bidrar till detta; 96,0 (99,4) procent jämfört med aktieägarnas och garanternas 1,0 (0,3) procent.

Riskkapitalet är den kapitalbuffert som bolagen innehar utöver de medel som solvenssystemet skyddar och omfattas således inte av dessa särskilda skyddsregler. Först när försäkringstagarnas bidrag till riskkapitalet (konsolideringsfonden) är förbrukat träder aktieägarna in med aktiekapital eller efterställda lån. Konsekvensen blir att det i stor utsträckning saknas ett ekonomiskt riskdeltagande från ägarnas eller garanternas sida i de traditionella livförsäkringsbolagen. De har på grund av vinstutdelningsförbudet heller ingen del i vinsterna. Med andra ord saknas egentliga incitament att bedriva verksamheten effektivt och med god riskkontroll.

Regeringen gav i mars 2003 Finansinspektionen i uppdrag att granska livförsäkringsbolagens verksamhet.2 Inspektionen skulle belysa intressekonflikter i livförsäkringsbolagen och granska affärstransaktioner med närstående bolag. Finansinspektionen skulle även belysa förutsättningarna för en god insyn i livförsäkringsbolagens verksamhet, samt ange vilka åtgärder inom ramen för den löpande tillsynen som bör vidtas.

I rapporten som redovisades den 12 juni 20033 lämnade Finansinspektionen förslag om hur potentiella intressekonflikters påverkan på bolagets styrning skall hanteras. Finansinspektionen föreslog bl.a. att antalet oberoende styrelseledamöter skall utökas till hälften, att krav på riktlinjer för hur intressekonflikter hanteras fastställs samt att bolagens placeringsriktlinjer skall omfatta samtliga placeringstillgångar. Man menade även att det bör övervägas om Finansinspektionens sanktionsmöjligheter skall stärkas. Samtidigt aviserades att Finansinspektionen kommer att införa krav på att samtliga livbolag skall redovisa villkoren i affärer med närstående bolag. Dessutom skall bolagen inrätta en funktion i bolaget som har till uppgift att kontrollera att uppställda regler efterlevs.

I den efterföljande regeringsskrivelsen Staten och den finansiella sektorn4 konstaterades att överskottsfrågan utgör ett grundläggande problem eftersom försäkringstagarna har ett mycket begränsat inflytande och även dålig insyn i bolagen. Det uppstår därmed konflikter i

2 Fi 2003/760 och 2003/1265. 3 Finansinspektionens rapport nr 2003:2. 4 Skr. 2002/03:141.

bolaget mellan intressenter som bidrar med riskkapital men som inte har motsvarande inflytande i bolaget och intressenter med inflytande men utan eller med begränsat ekonomiskt riskdeltagande. Det anfördes vidare att frågan har kopplingar till det associationsrättsliga regelverket på försäkringsområdet som är bristfälligt och ålderdomligt.

Regeringen har under våren 2003 aviserat en allmän översyn av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsföretag. Syftet med översynen sammanfaller med bakgrunden till överskottsproblematiken och pekar på behovet av lösningar som antingen förbättrar försäkringstagarnas möjlighet att utöva inflytande över försäkringsbolagens styrning eller separerar försäkringstagarnas medel från bolagets riskkapital.

Utredningen delar regeringens syn i denna fråga. På sikt bör antingen försäkringstagarnas medel särskiljas från bolagets riskkapital eller också måste försäkringstagarna ges inflytande och insyn i bolagen i relation till deras riskkapitalbidrag. Det bör dock stå varje enskilt livförsäkringsaktiebolag fritt att välja vilken av dessa lösningar som bolaget föredrar.

I det fall försäkringstagarnas medel skall kunna särskiljas från bolagets riskkapital måste bolaget ombildas till ett vinstutdelande försäkringsaktiebolag. Denna lösning var den som förutsågs i försäkringsrörelsereformen 1999.5 En ombildning till vinstutdelande bolag kräver dock riskkapital av en sådan omfattning att denna väg i praktiken är stängd för de allra flesta bolag med gällande ombildningsregler.6

En företagsform där inflytande inte följer riskkapitalbidraget har små förutsättningar att fungera på ett bra sätt. Möjligheten till försäkringstagarskydd genom tillsynens försorg motverkas av en alltför komplex situation där det är omöjligt för tillsynen att ha den insyn i och kontroll över verksamheten som skulle behövas för ett tillräckligt skydd. En sådan långtgående kontroll och ingripandemöjlighet är dessutom svårförenlig med den marknadsansats som till skillnad från vad som tidigare gällt numera styr regleringen av svenska livförsäkringsbolag.

5Prop. 1998/99:87. 6 Mer än 99 procent av riskkapitalet i de traditionella livförsäkringsbolagen finansierades vid 2001 års utgång av försäkringstagarna (ca 600 miljarder kronor) medan endast 2 miljarder kronor utgjordes av aktiekapital eller garantikapital. Om 600 miljarder kronor garanteras som återbäring, skulle den erforderliga solvensmarginalen för dessa åtaganden uppgå till som lägst 6 miljarder kronor. För att även täcka solvensmarginalen avseende de befintliga åtagandena skulle det behövas ytterligare minst 30-40 miljarder kronor.

Det är visserligen inte svårt att identifiera orsaken till problemen på området och peka på lösningen - ekonomiskt riskkapitalbidrag, inflytande och vinstmöjligheter måste motsvara varandra på ett rimligt sätt. De juridiska frågeställningarna om bl.a. äganderätt som är förenade härmed är dock synnerligen komplexa.

Utredningen förutsätter emellertid att frågeställningarna inte endast behandlas inom ramen för den kommande översynen av de associationsrättsliga reglerna för försäkringsföretag. Mot bakgrund av de erfarenheter som har gjorts, inte minst på senare tid, finns det all anledning för såväl marknadsaktörerna som Finansinspektionen att redan idag börja söka lösningar inom ramen för nuvarande regelverk. Som nämnts har förändringar i den riktningen aviserats inom tillsynsområdet.

Finansinspektionen har därutöver redan idag möjligheter att ingripa mot placeringen av tillgångar motsvarande riskkapitalet i försäkringsbolagen. En kapitalförvaltning som innebär att riskkoncentrationen i tillgångarna blir så stor att bolagets soliditet äventyras och därmed dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal kan inte anses stå i överensstämmelse med stabilitetsprincipen. Även skälighetsprincipen7 och principen om god försäkringsstandard torde kunna användas som stöd för Finansinspektionen i ingripanden som rör förfogandet av överskott.8

7.2. Upplåning

Enligt 5 kap. 1 § FRL får ett försäkringsbolag endast ta upp eller ta över penninglån (upplåning) med vissa angivna begränsningar. Upplåningen måste dels syfta till att effektivisera förvaltningen eller i övrigt vara motiverad av den bedrivna försäkringsrörelsen som sådan, dels vara av ringa betydelse med hänsyn till rörelsens omfattning och kapitalbasens storlek. Finansinspektion får meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av bestämmelsen och får även, om det finns särskilda skäl, medge undantag från kravet på att upplåningen skall vara av ringa betydelse.

Försäkringsbolagens upplåningsmöjligheter begränsas även av förbudet mot försäkringsfrämmande rörelse i 1 kap. 3 § FRL, vilken vilar på tvingande EG-rätt. Ett bolag får således inte bedriva

7 Principen gäller fortfarande för försäkringsavtal träffade före den 1 januari 2000, såvida ingenting annat har avtalats mellan försäkringsbolaget och försäkringstagaren. 8 En redogörelse för de angivna principerna finns i prop. 1998/99:87 s. 158 ff.

upplåningsverksamhet i sådan omfattning att gränsen mellan försäkringsverksamhet och annan finansiell affärsrörelse, som exempelvis bankverksamhet, blir otydlig.

Enligt vad som anfördes i försäkringsrörelsereformen är utgångspunkten för nuvarande bestämmelser om upplåning att upplåningen inte skall vara av sådan karaktär eller omfattning att försäkringstagarnas skyddsintresse riskeras samtidigt som en mera ordinär upplåning som är affärsmässigt befogad och förenlig med försäkringstagarnas intressen inte bör förhindras. De gällande reglerna motiverades dock främst utifrån stabilitetsprincipen, dvs. att försäkringsrörelse skall bedrivas med sådan soliditet och likviditet att åtagandena mot försäkringstagarna inte äventyras samt med en god riskkontroll. Regeringen bedömde att det fanns skäl att ställa sig avvisande till exempelvis upplåning i syfte att skapa hävstångseffekter i balansräkningen, med spekulativt syfte eller med enda avsikt att tillföra försäkringsbolaget ytterligare placeringstillgångar. En sådan utveckling skulle kunna medföra en ökning av de finansiella riskerna som gjorde kravet på solvensmarginal praktiskt taget betydelselöst.9

Utgångspunkten för utredningens förslag är att försäkringsbolagen skall kunna uppfylla sina åtaganden gentemot försäkringstagarna. Så sker genom regler som syftar till att bolagen skall inneha en tillfredsställande mängd skuldtäckningstillgångar i vilka försäkringstagarna har förmånsrätt. Förmånsrätten kommer att förstärkas ytterligare i och med att det s.k. försäkringsinsolvensdirektivet genomförs i svensk rätt (se avsnitt 4.5).

I och med den valda lösningen och den utvidgning av förmånsrätten som är aviserad finns skäl att överväga om nuvarande upplåningsbegränsningar kan mildras. Det skulle i så fall endast vara fråga om ändringar till förmån för sådana försäkringsbolag där försäkringstagarna inte kan anses ha anspråk på tillgångar utöver skuldtäckningstillgångarna, dvs. vinstutdelande försäkringsaktiebolag. Vad gäller icke-vinstutdelande försäkringsaktiebolag och ömsesidiga bolag finns som framgått ännu inget skydd för försäkringstagarnas bidrag till riskkapitalet, varför inskränkningar tills vidare är påkallade.

Vad beträffar vinstutdelande livförsäkringsbolag måste även det nyligen beslutade EG-direktivet om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut beaktas.10 Direktivet skall genomföras inom

9Prop. 1998/99:87 s. 264 ff. 10 Dir. 2003/41/EG.

ramen för den kommande översynen av associationsrätten för försäkringsföretag. Direktivet är visserligen inte direkt tillämpligt på livförsäkringsbolag, men medlemsstaterna ges en valmöjlighet att tillämpa direktivets centrala bestämmelser även på livförsäkringsbolags tjänstepensionsverksamhet. I dessa delar innehåller direktivet bl.a. ett förbud mot all upplåning som inte endast syftar till att tillgodose tillfälliga likviditetsbehov.

Såväl den utvidgade förmånsrätten som det nya regelverket på tjänstepensionsområdet kommer således att få betydelse för upplåningsreglerna. Utredningen avstår därför från att lämna några förslag i nuläget men anser att frågan bör behandlas inom ramen för dessa lagstiftningsarbeten.

7.3. Redovisningsfrågor

7.3.1. Beräkning av försäkringstekniska avsättningar

Dagens konstruktion med korshänvisningar mellan 7 kap. 1 och 2 §§ FRL, 3 kap. 1 § och 4 kap. 9 § ÅRFL, jämte Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd om årsredovisning11 medför en sammanblandning av rörelse- och redovisningsregler i de olika författningarna som gör reglerna om försäkringstekniska avsättningar svåröverskådliga. En lösning skulle kunna vara att renodla regelverket genom att låta de bestämmelser där inte särskilda solvensaspekter gör sig gällande enbart framgå av ÅRFL. Ovan (avsnitt 3.2.1) har föreslagits att så skall ske beträffande indelningen av avsättningarna i olika poster. Ur ett solvensperspektiv är det grundläggande syftet med reglerna i denna del att försäkringsbolagens avsättningar alltid skall motsvara värdet av ingångna åtaganden, medan den ekonomiska redovisningen syftar till att utomstående aktörer skall kunna genomlysa bolagets finansiella ställning.

När det gäller reglerna för beräkning av avsättningarna är problematiken dock, på sikt, en annan. Idag används samma regler för beräkningen av avsättningarna såväl i solvensredovisningen som i den ekonomiska redovisningen genom en hänvisning från ÅRFL till FRL. Den ändring av värderingsreglerna i FRL som föreslås i avsnitt 3.2.2 ovan påverkar således inte enbart avsättningsberäkningen i ett solvensperspektiv utan även den ekonomiska redovisningen.

11 FFFS 2002:21.

Utredningen har inte funnit skäl att föreslå en särreglering för värderingen i den ekonomiska redovisningen utan har tvärtom pekat på de fördelar ur genomlysningssynpunkt som en realistisk värdering leder till. Samtidigt får det pågående internationella arbetet inom IASB med utarbetande av nya redovisningsstandarder för försäkring inte ignoreras (se avsnitt 1.3.2). Mycket arbete återstår ännu, men i den framåtblickande diskussionen i IASB kring hur åtagandena skall värderas i försäkringsbolagens externa redovisning framhålls att värderingen av försäkringsåtganden bör ske med medvetet inbyggda riskmarginaler. Syftet är att den externa redovisningen skall ge en bild av försäkringsportföljens hypotetiska försäljningsvärde, dvs. återspegla den riskmarginal som marknadsaktörer normalt tar med i beräkningen när de värderar osäkra ekonomiska utfall. I dessa fall kan en riskmarginal vara relevant och bör vara beroende av storleken på den ekonomiska osäkerheten och aktörens riskaversion.

Värderingen ur ett solvensperspektiv har dock ett annat syfte. Den skall begränsa risken för att försäkringsersättningar inte kan utbetalas till försäkringstagarna. Värderingen av åtagandena bör därför vara beroende av att försäkringsavtalen kan fullföljas i det befintliga försäkringsbolaget och riskmarginalen beroende av risken i bolagets tillgångar och åtaganden snarare än av ett annat försäkringsbolags betalningsvilja.

Utredningens förslag innebär, som framgått, att avsättningsberäkningen även fortsättningsvis kommer att regleras på samma sätt i den ekonomiska redovisningen som i solvensredovisningen, genom en bibehållen hänvisning från ÅRFL till FRL. Frågan om denna ordning skall bestå bör dock tas upp till behandling när kommande internationella redovisningsstandarder skall genomföras i svensk rätt. Det kan då, beroende på dessa standarders slutliga utformning, finnas skäl att åstadkomma en särreglering i FRL utifrån de speciella skyddsintressen som gör sig gällande ur ett solvensperspektiv.

7.3.2. Avsättningsposterna

Dagens indelning av avsättningsposterna i ÅRFL utgör en produktindelning med olika beteckningar beroende på om de avser skade- eller livförsäkringsrörelse. Indelningen saknar i vissa avseenden relevans och är i andra avseenden svår att förstå. I praktiken finns

det livförsäkringsavtal som till sin karaktär är mer lika skadeförsäkring och där avsättningen beräknas på samma sätt som för skadeförsäkring men ändå redovisas som livförsäkringsavsättning. På motsvarande sätt finns det skadeförsäkringsavtal som till karaktär och avsättningsberäkning liknar livförsäkring men ändå redovisas som skadeförsäkringsavsättningar.

Vidare är en indelning av avsättningar med utgångspunkt i om de är skade- eller livförsäkringsavsättningar inte nödvändig om avsättningarna, som utredningen föreslår, skall beräknas realistiskt. En sådan värderingsprincip blir densamma för samtliga avtal oavsett om det är fråga om liv- eller skadeförsäkring.

Indelningen av avsättningarna efter försäkringsslag är dock inte det enda problemet med nuvarande reglering. Den terminologi som används är svårbegriplig och ofta även missvisande.

Begreppet avsättning för ej intjänade premier och kvardröjande risker anger att syftet inte är att uppskatta värdet av den utestående ansvarigheten utan att periodisera en inkomst i intäkter över relevanta perioder. Den är närmast att jämföra med en värdering till ”högsta värdets princip”. Avsättning för ej intjänad premie är en värdering till (upplupen) anskaffningskostnad. I de fall denna post understiger det realistiska värdet för framtida försäkringsfall görs en tilläggsavsättning.

Avsättningen för oreglerade skador beaktar framtida ersättningar och skaderegleringskostnader för historiskt inträffade skador under den återstående tiden fram tills att dessa kan antas vara slutreglerade. Denna klass av avsättningar inrymmer åtaganden och avsättningsberäkningar av mycket olika karaktär. Förutsättningarna för att säkert bestämma en avsättning kan därför skilja sig väsentligt åt. Gruppen innefattar i själva verket en icke enhetlig skara åtaganden med olika förutsättningar för en tillförlitlig värdering. Denna osäkerhet ger ofta skäl till att i mer noggranna analyser göra en finare indelning och redovisning av avsättning för oreglerade skador.

Olika typer av ”oreglerade skador”

Inträffade kända skador med fastställd försäkringsersättning

En skada kan vara slutreglerad, ersättningen bestämd till sitt belopp och beloppet förfallet till betalning men ännu inte utbetalt. Fördröjningen av utbetalningen kan ha flera orsaker. Betalningsmottagaren kanske inte är bestämd, t.ex. i väntan på en bouppteckning efter dödsfall, betalningsmottagaren kan ha emigrerat och adressen kan vara okänd. Avsättningen för en sådan skada är enkel. Det råder ingen osäkerhet om vare sig belopp och inte heller tidpunkt. Utifrån ett strikt redovisningsperspektiv är det inte längre fråga om en avsättning utan om en skuld. Det är dock lämpligt att även dessa ersättningar inordnas under de försäkringstekniska avsättningarna eftersom de annars kulle hamna utanför de skyddsregler som tar sin utgångspunkt i dessa. Rätten till förfallen ersättning upphör normalt enligt allmänna preskriptionsregler efter 10 år.

Inträffade och kända skador med ej fastställd försäkringsersättning

En skada kan vara känd men ännu inte slutreglerad. Osäkerhet råder om den slutliga kostnaden. Det är inte alltid enkelt att avgöra om försäkringsbolaget skall ansvara för en inträffad skada och tvister förekommer. Ofta är skaderegleringsprocessen utsträckt i tiden och det kan ta tid att genomföra t.ex. reparationer efter en skada. Normalt görs en individuell skattning av den slutliga kostnaden men även statistiska metoder kan användas för att beräkna avsättningen. Statistiska metoder torde vara nödvändiga för att bestämma risken i avsättningarna.

Inträffade kända skador med fastställd periodisk ersättning med osäker längd

En skada (försäkringsfall) kan vara reglerad i den meningen att förutsättningarna enligt avtalet för att få ersättning är uppfyllda, men att dessa ersättningar kan vara utsträckta i tiden och avhängiga av att ett visst definierat tillstånd fortgår. Det gäller t.ex. trafik- och skadelivräntor samt sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. För dessa skador råder normalt ingen osäkerhet om att ersättning ska utgå, inte heller om ersättningens storlek men däremot om under hur lång tid ersättning skall utgå. Ersättningstiden kan i avtalet vara definierad på olika vis och kan avse en viss längsta tid från skadetillfället, tiden fram till dess en fastställd ålder uppnås eller en kombination av båda.

Inledande väntetider (karens) efter skadetillfället förekommer även. I vissa fall kan beloppets storlek också vara knuten till t.ex. graden av arbetsoförmåga, vilken kan komma att ändras under det att den periodiska ersättningen utgår. Denna klass av åtaganden kan vara förenade med stor osäkerhet och stora risker, varför även avsättningen för denna typ av skador blir svårbestämd och osäker.

Inträffade ej kända skador

Det finns även skador (försäkringsfall) som bolaget har ansvar för men som ännu inte är kända för bolaget. Fördröjningen kan ha många orsaker. En viss fördröjning vid rapportering av en skada är alltid att förvänta sig av praktiska orsaker. Effekten av en skadehändelse kan vara fördröjd och visa sig först långt efter det att skadan inträffat. Den ersättningsberättigade kan inledningsvis vara omedveten om att denne är berättigad till ersättning eller kan välja att anlita ett ombud för att framföra sina anspråk. Om ett försäkringsavtal är återförsäkrat skall ersättningsanspråken framföras i ytterligare ett eller flera led.

Avsättning för okända skador är svårfångad och kan för många försäkringsbolag utgöra den enskilt största risken. Avsättningen bestäms genom att historiska skaderapporteringsmönster undersöks statistiskt. Ett antal skador undersöks utifrån kända kostnader eller ackumulerad utbetald ersättning för rapporterade skador hänförliga till en viss skadeperiod. De statistiska metoderna går under benämningen trianguleringsmetoder, där den s.k. chain-ladder-metoden är den mest kända. Det finns även riskuppskattningar för dessa metoder men de kan aldrig

fånga systematiska förändringar i skaderapporteringsmönstret,

endast

de slumpmässiga variationer som förekommer.

Avsättning för skadebehandlingskostnader

I vissa fall görs explicita uppskattningar av de återstående skaderegleringskostnaderna för inträffade försäkringsfall, i andra fall görs det implicit genom att avsättningen för övriga delar av oreglerade skador ökas.

Avsättningsposten för villkorad återbäring väcker särskilda frågeställningar. Begreppet introducerades i samband med 1999 års försäkringsrörelsereform12 och motsvarar – enkelt uttryckt – avtalad eller ensidigt utfäst återbäring som försäkringstagarna står en finansiell eller en försäkringsteknisk risk för. Tanken bakom reformen var att redovisade vinster och andra överskott som inte är

12Prop. 1998/99:87 s. 203 f.

tillgängliga för vinstutdelning eller förlusttäckning skulle gottskrivas försäkringstagarna. På detta sätt skulle det gå att åstadkomma en klar uppdelning mellan försäkringstagarnas medel och bolagets riskkapital. Som ett ytterligare incitament i detta syfte infördes samtidigt förbudet i 7 kap. 8 § FRL för försäkringsbolagen att förespegla återbäring som saknar grund i avtal.13

Det kan ifrågasättas om begreppet villkorad återbäring är relevant. Försäkringsbolagen har numera produktfrihet. Ett försäkringsåtagande har redan sedan tidigare kunnat kopplas till en viss mängd tillgångar och kombineras med nominella eller reala garantier. Försäkringsavtal kan utan hinder också konstrueras så att återbäring gottskrivs om ett visst försäkringstekniskt resultat uppnås. Det är exempelvis inte ovanligt med s.k. experience rating för större skadeförsäkringsavtal, där premien blir lägre om skadeutfallet understiger en i avtalet viss definierad nivå.

På grund av de finansiella riskernas betydelse är det i samband med redovisning och riskanalys relevant att särskilja försäkringsåtaganden där den finansiella risken är överförd till försäkringstagaren. Det gäller vare sig åtagandet följer direkt av avtalet eller av en gottskriven återbäring under försäkringstiden efter ett ensidigt beslut från försäkringsbolaget. Begreppet villkorad återbäring fyller därför ingen självständig funktion. Det vore lämpligare att i stället införa en gemensam avsättningspost för alla typer av åtaganden som försäkringstagaren står risken för.

Det finns således skäl att i flera fall rikta kritik mot den nuvarande indelningen av avsättningsposter i ÅRFL. Oklara begrepp och gränsdragningar mellan de olika posterna gynnar inte genomlysningen av bolagens ekonomiska redovisning.

Av flera skäl avstår utredningen dock från att lämna förslag till ändringar av gällande regler. Nuvarande terminologi vilar till största delen på EG:s försäkringsredovisningsdirektiv.14 Området regleras således delvis av tvingande EG-rätt. Förändringar kan vidare väntas ske som en följd av det pågående arbetet inom IASB. Nedanstående frågor bör därför diskuteras vidare inom ramen för detta arbete, liksom när kommande redovisningsstandarder skall införas i svensk rätt. Då bör lämpligen även frågan om villkorad återbäring – en post som inte har någon direkt motsvarighet i dagens EG-rätt – övervägas vidare.15

13Prop. 1998/99:87 s. 242. 14 Dir. 91/674/EEG art. 6. 15 Härvid bör även ändringar av 7 kap. 13 § FRL övervägas.

7.4. Säkerhetsreserv och utjämningsavsättning

Skador inom många försäkringsklasser uppvisar en variation över tiden. En sådan tidsmässig variation kan ha samband med cykliska faktorer som t.ex. den allmänna konjunkturens påverkan inom kreditförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Andra påverkansfaktorer är enstaka, sällan förekommande händelser som medför många skador för försäkringsbolagen, exempelvis väderrelaterade skador som frost, hagel och storm. För denna typ av skador måste försäkringsbolagen beakta en längre tidshorisont än avtalstiden i premiesättningen. På motsvarande sätt måste detta längre tidsperspektiv beaktas innan ett säkert resultat kan fastställas.

Synsättet kommer dock i konflikt med det ettåriga perspektiv som används i beskattningshänseende för överskottsbeskattade verksamhetsgrenar inom försäkring. Avsättningar tillåts endast för utestående ansvarighet. Om avtalstiden löpt ut och inga skador inträffat kan därför inga avsättningar göras. I försäkringsbolaget uppstår då en redovisningsmässig vinst, vilken i princip skall tas upp till beskattning. Problemet gör sig främst gällande inom skadeförsäkring där katastrofrisker och de försäkrade riskernas konjunkturkänslighet är mer framträdande än inom livförsäkring.

För att hantera detta problem har skadeförsäkringsbolagen möjlighet att göra avsättningar till en s.k. säkerhetsreserv. Enligt 39 kap. 8 § inkomstskattelagen (1999:1229) får en sådan avsättning göras för att täcka förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömda faktorer. Finansinspektionen har efter bemyndigande meddelat föreskrifter och allmänna råd om normalplan för skadeförsäkringsbolags redovisning av säkerhetsreserv.16

För kreditförsäkring skall enligt 12 kap. 9 a § FRL en utjämningsavsättning göras. Kravet härrör från EG-rätten. Utjämningsavsättningen fyller i huvudsak samma syfte som säkerhetsreserven.

Det finns försäkringsmässiga skäl för att medge att det försäkringstekniska resultatet utjämnas över en längre tidsperiod än den för många försäkringsklasser alltför korta tiden ett år. Ur ett skyddsperspektiv är det dock något otillfredsställande att avsättningarna till säkerhetsreserv är frivilliga snarare än tvingande.

16 FFFS 2002:2.

Även denna typ av avsättningar behandlas emellertid inom ramen för IASB:s pågående arbete.17 Med hänsyn härtill och till behovet av ytterligare överväganden, inte minst skattemässiga, avstår utredningen därför från att lägga några förslag i nuläget.

7.5. Utländska försäkringsgivare

Utredningens förslag: Regleringen av indelningen av de

försäkringstekniska avsättningarna i LUFV ändras i huvudsak på motsvarande sätt som gjorts i FRL.

Gällande rätt: Nuvarande regler om indelningen av försäkringstekniska avsättningar för försäkringsgivare utanför EES finns i 5 kap. 5 § LUFV. Indelningen är densamma som i FRL och motsvaras av de bestämmelser om uppställningsform för balansräkningen som anges i 3 kap. 1 § ÅRFL samt i bilaga 1 till den lagen. Såvitt avser beräkningen av avsättningarna hänvisas till FRL. Enligt 5 kap. 8 § LUFV skall även FRL:s skuldtäckningsregler tillämpas.

Vidare gäller enligt 5 kap. 10 § LUVF att företrädaren för försäkringsgivaren skall föra ett register som vid varje tidpunkt visar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde.

Skälen för förslaget: Flertalet av de ställningstaganden som gjorts avseende de svenska försäkringsbolagen blir tillämpliga även på utländska försäkringsgivare utanför EES eftersom de har att tillämpa i huvudsak ett motsvarande solvenssystem som svenska bolag.

Utredningens förslag bör få genomslag även för dessa försäkringsgivare.

Den nuvarande indelningen av försäkringstekniska avsättningar tas därför bort i LUFV. I övrigt hänvisar LUFV som tidigare till FRL i tillämpliga delar.

Beträffande eventuell skadeståndsskyldighet för den registeransvarige (företrädaren för försäkringsgivaren) föreslår utredningen inte någon ändring. Sådant ansvar får som tidigare i stället bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer.18

17 Inställningen till att sådana avsättningar redovisas som försäkringstekniska avsättningar kan sägas vara negativ. 18 Jfr prop. 1997/98:141 s. 96.

8. Konsekvenser av förslagen

8.1. Ekonomiska konsekvenser

Utredningens förslag har ingen direkt effekt på det offentliga åtagandet. Förändringarna i förslaget innebär en lagstiftning som är bättre anpassad till den verkliga ekonomin i försäkringsbolagen vilket bör leda till effektivitetsvinster. Dessutom innebär förslagen att marknadens funktion förbättras i en rad avseenden. Förslagen kommer - inom offentlig sektor – främst att påverka Finansinspektionens arbete och resursbehov.

De nya förslagen kommer särskilt under en övergångsperiod att ställa krav på Finansinspektionen. Det interna arbetet med att meddela nya föreskrifter tar resurser i anspråk under övergången till de nya reglerna. Särskilt kommer den närmare utformningen av säkerhetsavdraget att kräva extra arbete inom myndigheten.

Vissa av förslagen i betänkandet förutsätter att Finansinspektionen kan tillförsäkra sig information om vad som sker i försäkringsbolagen och kan föra en dialog om verksamheten. Frågorna är komplicerade och kan kräva att Finansinspektionen måste komplettera sin kompetens i dessa frågor. Det kan även krävas ökad kunskap kring riskhantering och hur arbetet med detta sker i praktiken i bolagen. Metoderna som används på försäkringsmarknaden kommer att utvecklas vilket gör att en pågående vidareutbildning av Finansinspektionens personal blir nödvändig.

Det är viktigt att Finansinspektionens resurser är tillräckligt stora inom området dels för att myndigheten skall kunna följa verksamheterna i försäkringsbolagen, dels vara en stark motpart till aktörerna. Finansinspektionen skall via föreskrifter och tillsyn ställa krav på att försäkringsbolagen har de kunskaper, metoder och modeller som krävs för att bedriva en sund försäkringsverksamhet med god riskkontroll. Förslagen bygger således på att Finansinspektionen själva har de resurser som krävs för att följa försäkrings-

bolagen och skydda försäkringstagarnas intresse av att ingångna avtal efterlevs.

Som framgått innebär förslagen en omställning av Finansinspektionens tillsynsverksamhet på försäkringsområdet. Denna bedöms dock ligga i samma riktning som det allmänna förändringsarbetet som pågår inom tillsynsområdet. Som Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser nyligen har framhållit i sitt betänkande1 står den finansiella regleringen och tillsynen inför en stor omvandling. Finansiell verksamhet blir i ökad utsträckning sektors- och gränsöverskridande. Dessutom pågår en internationell harmonisering och utveckling - inte minst inom EU - av gällande regelverk. Regleringen blir på alla områden mer riskrelaterad. Detta innebär att den finansiella tillsynen blir allt tydligare inriktad på att agera förebyggande. Detta kräver tillgång till avancerad analyskapacitet och aktiv metodutveckling.

Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser bedömde att denna omställning generellt kommer att ställa krav på både ökade resurser och kompetens hos tillsynsmyndigheten. Utredningen uppskattade grovt det framtida personal- och resursbehovet utifrån de förslag till framtida tillsynsansvar som lades i betänkandet. Det totala resursbehovet bedömdes stiga med 100 miljoner kronor per år till omkring 270 miljoner kronor per år 2005. Antalet anställda bedömdes behöva öka med ett 50-tal personer till ungefär 230 under samma period.

De förslag som lämnas här måste anses ligga inom ramen för det förändrade tillsynsarbetet – och resursbehovet för detta – som fastslogs av Utredningen om Finansinspektionens roll och resurser. Med en sådan resursförstärkning bör inte de förslag som lämnas här medföra något behov av ytterligare utökade anslag till Finansinspektionen.

8.2. Konsekvenser för försäkringsbolagen

8.2.1. Praktiska konsekvenser

För försäkringsbolagen får förslaget vissa praktiska konsekvenser. Dels skall försäkringsbolagen värdera sina åtaganden realistiskt för avsättningsberäkningen, dels beräkna säkerhetsavdraget för skuldtäckningen. Eftersom sådana beräkningar utgår ifrån men inte

1SOU 2003:22.

påverkar de enskilda avtalsförhållandena är det mindre troligt att de försäkringsadministrativa systemen berörs. Likväl finns det fortfarande vissa bolag där rapporteringsfunktioner är integrerade med de försäkringsadministrativa systemen och således kan komma att behöva ändras. Vilka konsekvenser det får för det enskilda bolaget beror naturligtvis på vilka metoder som används i den nuvarande verksamheten. Många bolag har redan rutiner för att beräkna sina åtaganden realistiskt. Det är även vanligt att tillgångsportföljerna testas i olika scenarier som en del av bolagens riskhantering.

8.2.2. Försäkringstekniska avsättningar

Den realistiska värderingen av försäkringsåtagandena kommer initialt att vara den förändring som har den största påverkan på bolagen. Värderingen kommer i mindre utsträckning att vara beroende av Finansinspektionens beslut eftersom det nuvarande systemet med ”högsta räntan” försvinner. Däremot kommer Finansinspektionen att ansvara för utformningen av säkerhetsavdraget. Skillnaden blir att Finansinspektionen genom beslut kommer att kunna påverka målkapitalnivån och inte – som i det nuvarande systemet – avsättningarna, resultatet och minimikapitalnivån. Eftersom säkerhetsavdraget definierar en ingripandenivå som, åtminstone på kort sikt, ger mindre allvarliga konsekvenser minskar den legala osäkerheten för försäkringsbolagen.

För skadeförsäkringsbolagen kan de ekonomiska konsekvenserna av en realistisk värdering förväntas bli av mindre omfattning. Särskilt försäkringsgrenar med hård konkurrens uppvisar ofta en totalkostnadskvot nära ett, vilket indikerar att avsättning för framtida försäkringsfall är nära realistisk. En engångseffekt kan uppstå för den del av avsättningarna som avser oreglerade skador.

Livförsäkringsbolag som huvudsakligen bedriver fondförsäkringsverksamhet och som bedömer att en retrospektiv beräkningsmetod är mest rättvisande kommer inte att påverkas av förslaget avseende realistiska avsättningar.

Däremot är det troligt att avsättningarna minskar för livförsäkringsbolag som meddelar produkter med nominella eller reala beloppsgarantier. Det minskade avsättningsbehovet kan förväntas vara större för bolag med långa åtaganden, speciellt bolag med livsvariga pensioner. Storleken på det minskade avsättningsbehovet kommer att vara direkt beroende av rådande marknadsräntor och rådande

”högsta ränta” vid tidpunkten för det eventuella genomförandet av förslaget.

I och med kravet på en realistisk värdering av åtagandena ökar relevansen i de antaganden som används. Dessa kommer, speciellt inom livförsäkring, att behöva omprövas. Det är därför av vikt att Finansinspektionen fortsatt uppmärksammar den uppföljning av antagandena som görs årligen.

8.2.3. Skattekonsekvenser

Om avsättningarna minskar vid en övergång till en realistisk värdering uppkommer i beskattningshänseende en engångseffekt för överskottsbeskattade verksamheter. Minskningen i avsättningarna ökar den redovisade vinsten och därmed underlaget för överskottsbeskattning. Inom skadeförsäkring kan dock beskattningen senareläggas genom avsättning till en säkerhetsreserv. I de fall försäkringsbolagen inte fullt ut utnyttjat möjligheterna till avsättning till säkerhetsreserv kan sålunda skattekonsekvenserna mildras. I de fall sådana möjligheter är uttömda kommer minskningen i avsättningarna att beskattas.

I och med att den maximala avsättningen till säkerhetsreserv enligt den s.k. normalplanen utgår från dels premieinkomsten, dels avsättningen för oreglerade skador kan denna maximala avsättning komma att minska om avsättning för oreglerade skador minskar. Det kan i så fall indirekt leda till en tvingande upplösning av delar i säkerhetsreserven. Bedömningen är dock att avsättningar för oreglerade skador kommer att förändras i mindre utsträckning.

Livförsäkringsbolag, inklusive fondförsäkringsbolag, är huvudsakligen beskattade enligt reglerna för avkastningsskatt. Underlaget för denna skatt utgår från tillgångarnas värde snarare än förändringar i avsättningarna, varför förslagen inte kommer att ha någon skattekonsekvens.

8.2.4. Konsekvenser av säkerhetsavdraget

Den minskade avsättningen till trots kan vissa försäkringsbolag få problem att klara målkapitalet eftersom säkerhetsavdraget kan bli större än summan av den befintliga övervärderingen av åtagandena och den erforderliga solvensmarginalen. För sådana bolag får Finans-

inspektionen ett handlingsutrymme att närmare fastställa hur försäkringstagarnas rätt skall tillvaratas.

Säkerhetsavdraget och dess beräkning kommer i sig att sätta fokus på riskerna. Det kommer i många fall att förutsätta en fördjupad analys av försäkringsåtagandena, återförsäkringsprogrammen och åtagandenas matchning gentemot skuldtäckningstillgångarna. I vilken utsträckning det medför nya rutiner eller funktioner i bolagen kommer att vara beroende av hur dessa frågor hanteras idag.

8.3. Konsekvenser för de finansiella marknaderna

En ny reglering för försäkringsbolag som träffar balansräkningens tillgångs- och åtagandesida kan ge effekter på de finansiella marknaderna. Försäkringsbolagen är stora marknadsaktörer och regeländringar kan ge upphov till omviktningar i bolagens placeringsportföljer.

Förslaget innebär att en del av de nuvarande placeringsrestriktionerna kommer att tas bort och ersättas av friare regler. Dessutom innebär förslaget att bolagets kapitalbehov kommer att vara beroende av hur väl bolagets skuldtäckningstillgångar är matchade med bolagets försäkringsåtaganden. Huruvida förslaget kommer att leda till några större portföljomflyttningar för bolagen går inte att säga säkert på förhand. Det kommer att variera från bolag till bolag beroende på vilken risknivå de har och önskar ha i verksamheten.

Klart är dock att bolagen i god tid kommer att kunna förbereda sig för de föreslagna reglerna. I och med att detta förslag läggs går det att läsa ut vilka förändringar i verksamheten som kan komma att bli nödvändiga. En anpassningsprocess i tillgångsallokeringen kan därmed inledas.

I andra länder där en motsvarande reglering har införts finns det uppgifter om att reglerna har påverkat de långa marknadsräntorna. De ökade kraven på matchning har gjort att efterfrågan på långa obligationer har ökat vilket har pressat ned räntenivån. En sådan utveckling har hävdats inte vara i försäkringstagarnas intresse eftersom det finns risk för att avkastningen låses in på låga nivåer under lång tid. En liknande utveckling skulle enligt en del bedömare redan vara på gång i Sverige.

Någon undersökning som styrker dessa effekter är dock inte känd för utredningen. Argumentet syftar främst på bolag som utfärdat

försäkringsprodukter med långa nominella avkastningsgarantier. Det är möjligt att detta även kommer att påverka utformningen av produkter med långa avkastningsgarantier.

En utgångspunkt för förslaget till säkerhetsavdragets utformning var att undvika destabiliserande effekter på de finansiella marknaderna. Förslaget innebär att även aktier och fastigheter kan komma att få användas för att matcha långa försäkringsåtaganden genom att beräkningen av marknadsrisk knyts till en ränteberoende fundamental värdering. I utredningens förslag är det därför inte självklart att de förslag som kan leda till ökad matchning får konsekvenser för de långa marknadsräntorna.

Vidare har utredningen ansett att det bör övervägas om någon närstående valuta, t.ex. euron, kan behöva särbehandlas vid beräkningen av valutarisk för att minska konsekvenserna på de finansiella marknaderna.

8.4. Behovet av övergångsregler

Det solvenskrav som här föreslås – i form av ett säkerhetsavdrag – är som tidigare nämnts ett målkapital. Den nuvarande beräkningen av solvensmarginalen ändras inte utan skall fungera som idag och utgöra ett krav på minimikapital. För en del bolag kommer det sannolikt att krävas en anpassningsperiod innan de klarar skuldtäckningen. Utredningen har övervägt om det av denna anledning finns något behov av särskilda övergångsregler.

Säkerhetsavdragets storlek kommer slutligen att bestämmas av Finansinspektionen. I samband med detta är det också naturligt att myndigheten närmare anpassar tillsynsprocessen för de bolag som inte klarar skuldtäckningen. De bör redan från början kunna ingripa i enlighet med resonemangen i kapitel 7 gentemot bolag som inte uppfyller kravet på skuldtäckning. Med tanke på att regleringen är ny kan det dock behövas en viss anpassningsperiod som lämnar utrymme för en längre tidsperiod för att återställa skuldtäckningen. Några särskilda övergångsregler i lag bedöms dock inte behövas med anledning av utredningens förslag.

8.5. Övriga konsekvensanalyser

Några andra effekter på de områden som räknas upp i 15 § kommittéförordningen (1998:1474) finns inte. Några negativa effekter på samhällsfunktioner eller samhällsintressen förutses inte heller.

9. Författningskommentar

9.1. Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

1 kap. 8 a §

Paragrafen infördes i samband med genomförandet i svensk lagstiftning av första och andra generationernas EG-direktiv om försäkring och skall återspegla direktivens soliditetsregler. Genom att bestämmelsen i dess nuvarande lydelse anger att ett försäkringsbolag utöver skuldtäckningstillgångarna skall ha en tillräcklig kapitalbas ställs en tillgångspost mot en skuldpost. Regleringen blir därför otydlig. I och med att det i paragrafens första stycke nu i stället slås fast att kapitalbasen skall vara tillräcklig i förhållande till den verksamhet som bedrivs undanröjs denna otydlighet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Bestämmelsen har även kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.2.3).

7 kap. 1 §

I första stycket anges huvudregeln att ett försäkringsbolag skall göra de försäkringstekniska avsättningar som erfordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla samtliga åtaganden med anledning av ingångna försäkringsavtal. Den indelning som tidigare följt av paragrafen avseende olika typer av åtaganden som avsättningarna skall motsvara har tagits bort. Denna indelning återfinns forsättningsvis endast i ÅRFL och avser försäkringsbolagens ekonomiska redovisning och inte solvensredovisningen. På så sätt betonas att regeln i FRL tar sikte på försäkringsrörelsen.

Eftersom huvudregeln även syftar på storleken på avsättningarna förs övriga regler avseende beräkningen över till denna paragraf från nuvarande 7 kap. 2 § FRL, som alltså upphävs. Enligt bestäm-

melsens andra stycke skall de försäkringstekniska avsättningarna beräknas realistiskt med en vedertagen försäkringsmatematisk metod, förutom vad avser olika former av optioner som kan vara knutna till ett försäkringsavtal. Sådana optioner skall enligt tredje stycket värderas utifrån det för försäkringsbolaget minst gynnsamma alternativet, dvs. försiktigt.

Närmare föreskrifter om avsättningarnas beräkning, i enlighet med gällande EG-rätt, skall enligt femte stycket utfärdas av regeringen (eller Finansinspektionen). Med anledning av att den närmare indelningen av försäkringstekniska avsättningar utmönstras ur FRL saknas dock i fortsättningen anledning att utfärda närmare föreskrifter om avsättningarnas innehåll, varför bemyndigandet har justerats i enlighet härmed. Bestämmelsen har även kommenterats i den allmänna motiveringen, avsnitten 3.2.1 och 3.2.2.

I övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts.

7 kap. 4 §

Paragrafen reglerar hur premier för livförsäkringar och långa skadeförsäkringar skall bestämmas och innebär enligt gällande rätt att premier skall beräknas i enlighet med de antaganden som används vid avsättningsberäkningen. Ändringarna har gjorts i anledning av att försäkringsåtagandena nu skall värderas realistiskt (förutom vad gäller optioner i avtalet). Det bör därför framgå att premierna skall bestämmas till vad som minst motsvarar denna värdering. En följdändring av paragrafbenämning har också gjorts. Se vidare den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.2).

7 kap. 9 §

Skuldtäckningsbeloppet skall enligt utredningens förslag motsvara försäkringstekniska avsättningar utan avdrag för avgiven återförsäkring. I första stycket har därför bestämmelsen om att skuldtäckningen skall avse försäkringstekniska avsättningar för egen räkning utgått. Vidare har ett förtydligande gjorts, i enlighet med redan gällande rätt, på så sätt att det av paragrafen framgår att även försäkringsbolag som bedriver både direktförsäkringsrörelse och återförsäkringsrörelse skall skuldtäcka för samtliga sina försäkringstekniska avsättningar.

Enligt andra stycket skall de försäkringsbolag som meddelar återförsäkring av sådana direktförsäkringar som omfattas av förmånsrätt enligt 11 a § FRL tillämpa skuldtäckningsreglerna fullt ut för denna del av rörelsen. Avsikten är att stärka försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades skydd. Regeln kommenteras närmare i avsnitt 4.3.

I båda styckena görs numera även en hänvisning till värderingsreglerna avseende skuldtäckningstillgångarna.

I övrigt har paragrafen justerats med anledning av att skuldtäckning fortsättningsvis skall ske för försäkringstekniska avsättningar utan avdrag för avgiven återförsäkring.

7 kap. 10 §

Paragrafen innehåller i första stycket en uppräkning av de tillgångsslag som får användas för skuldtäckning. Bestämmelsen anger endast de olika typer av tillgångsslag som får användas. Nuvarande indelning beträffande olika tillåtna utgivare av fondpapper och andra skuldförbindelser har slopats. Bestämmelsen har genom ändringen erhållit en ny numrering och vissa tillgångsslag har fått en annan eller gemensam benämning. De olika tillgångsslagen kommenteras närmare i avsnitt 4.4.2.

I punkt 1 har har begreppet fondpapper införts såsom gemensam benämning på obligationer, aktier, andelar i värdepappersfonder m.m.

Punkt 2 omfattar samtliga fordringar på premier som kan accepteras för skuldtäckning. Genom bemyndigandet kan regeringen (eller Finansinspektionen) beakta de begränsningar beträffande gäldenärer som idag återfinns i FRL, dvs. att sådana fordringar i princip endast accepteras om de, med hänsyn till den som svarar för fordran, är fria från kreditrisk. Genom förslaget kommer också s.k. captivebolags fordringar på premier att omfattas av denna punkt samt terminspremiefordringar. Någon förändring i förhållande till gällande rätt vad avser användningen av sådana tillgångar för skuldtäckning är inte avsedd men bör i stället framgå av föreskrifter utfärdade på grundval av nämnda bemyndigande.

Punkt 3 avser captivebolags övriga fordringar på andra bolag som ingår i samma koncern.

Punkt 8 avser skuldförbindelser som inte är fondpapper.

Huvudregeln är att säkerhet skall ställas för sådana förbindelser. Regeringen (eller Finansinspektionen) skall dock enligt ett bemyn-

digande kunna medge undantag från kravet på säkerhet. Förslaget är i denna del inte avsett som vare sig en inskränkning eller en utvidgning av gällande rätt, utan bemyndigandet tar sikte dels på sådana skuldförbindelser som enligt gällande FRL bedöms vara i princip fria från kreditrisk (t.ex. sådana som är utfärdade av stat eller kommun; se 7 kap. 10 § första stycket 1–4 FRL i dess nuvarande lydelse), dels skuldförbindelser utfärdade av andra rättssubjekt (t.ex. kreditinstitut, se 7 kap. 10 § första stycket 8– 10 FRL i dess nuvarande lydelse).

I punkt 9 har begreppet kontanta medel införts i stället för den tidigare benämningen kassa i syfte att klargöra att det skall vara fråga om kontanter och inte t.ex. bankmedel.

Punkt 11 har anpassats till nuvarande skatterättsliga begrepp. Punkt 12 avser fordran på återförsäkringsgivare. Sådan fordran tillåts som skuldtäckningstillgång som en följd av att skuldtäckningsbeloppet numera skall motsvara försäkringstekniska avsättningar utan avdrag för avgiven återförsäkring. Fordran måste dock överstiga eventuell deposition som återförsäkringsgivaren kan ha ställt som säkerhet för fordran hos direktförsäkringsgivaren. Fordran får vidare användas för skuldtäckning med högst ett belopp motsvarande den andel av avsättningen som återförsäkringen avser.

Härtill kommer att fordran inte får ha varit förfallen till betalning längre tid än tre månader.

Enligt punkt 14 tillåts olika typer av derivatinstrument för skuldtäckning. En förutsättning är dock att det använda derivatinstrumentet har anknytning till en annan skuldtäckningstillgång och minskar placeringsrisken i eller effektiviserar förvaltningen av denna tillgång.

I andra stycket återfinns EG-rättens krav på att andra fondpapper än aktier och andelar i dotterföretag för att tillåtas för skuldtäckning antingen skall vara föremål för handel på en reglerad marknad eller kortfristigt realiserbara. Det förtydligas att kravet även omfattar de underliggande tillgångarna i dotterföretag när aktier i sådana företag används för skuldtäckning.

Enligt tredje stycket skall regeringen (eller Finansinspektionen) utfärda närmare föreskrifter om de utländska tillgångar som får användas för skuldtäckning. Föreskrifterna skall ange vilka utländska stater, utländska centralbanker och internationella organsationer som accepteras såsom utgivare av fondpapper eller skuldförbindelser. Likaså skall föreskrifterna omfatta de utländska stater i vilka

andra utländska utgivare skall vara belägna eller ha sitt säte. Någon förändring i sak i förhållande till gällande rätt är inte avsedd.

I övrigt har vissa redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.

7 kap. 10 a §

Ändringen innebär att aktier eller andelar i dotterföretag får användas för skuldtäckning endast efter Finansinspektionens medgivande och under förutsättning att dotterföretaget har till uppgift att äga försäkringsbolagets skuldtäckningstillgångar. Regeln är avsedd att stärka försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades skydd. För att Finansinspektionen skall meddela tillstånd krävs att det kan antas att försäkringstagarnas och andra ersättningsberättigades förmånsrätt enligt 4 a § förmånsrättslagen (1970:979) inte försämras. Se vidare allmänmotiveringen (avsnitt 4.4.2).

7 kap. 10 b §

I paragrafen regleras hur stor del av det totala skuldtäckningsbeloppet som får motsvaras av vissa tillgångsslag (tillgångslimiter). Som anförts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.4.3) utmönstras de begränsningsregler som inte följer av EG-direktiven.

Det betonas att förslaget inte är avsett att innebära någon förändring avseende möjligheten att skuldtäcka med lån utan säkerhet (skuldförbindelser som inte är fondpapper). Enligt gällande rätt får en sådan tillgång användas för skuldtäckning när långivaren tillhör den grupp som bedöms i princip sakna kreditrisk, t.ex. staten (se kommentaren till 10 § ovan).

I första stycket anges att kontanta medel får motsvara högst tre procent av det belopp som skall skuldtäckas.

Finansinspektionens möjligheter enligt fjärde stycket att tillåta avvikelser från begränsningsreglerna inskränks som en följd av att flertalet av begränsningsreglerna tagits bort. Detsamma gäller möjligheten att avvika från reglerna med hänsyn till ändringar i diskonteringsräntan för livförsäkringsavsättningar. I och med övergången till en realistisk beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna saknas skäl att behålla nuvarande utformning av regeln.

Enligt femte stycket bemyndigas regeringen (eller Finansinspektionen) att fastställa hur stor del av det belopp som skall skuld-

täckas som högst får motsvaras av fordran på grund av avgiven återförsäkring. Regeln har sin motsvarighet i EG-rätten och införs som en följd av att en sådan fordran nu tillåts som skuldtäckningstillgång.

7 kap. 10 c §

Paragrafen innehåller regler om enhandsengagemang.

Ändringen av första stycket 2 genomförs som en följd av övergången till begreppet fondpapper i reglerna om tillåtna tillgångsslag i 10 § första stycket.

Även ändringen av första stycket 3 är en följdändring. Eftersom tillgångskatalogen i 10 § första stycket inte längre innehåller tillåtna utgivare måste de anges särskilt i regeln.

Borttagandet av begränsningen hänförlig till värdepappersfonder förvaltade av samma fondbolag eller fondföretag har kommenterats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 4.4.4.

7 kap. 10 f §

Enligt andra stycket skall samtliga skuldtäckningstillgångar värderas till verkligt värde. Från tillgångarnas verkliga värde skall ett säkerhetsavdrag göras.

Av paragrafens andra stycke framgår att regeringen (eller Finansinspektionen) närmare skall bestämma hur avdraget skall beräknas. Bestämmelsen har kommenterats i allmänmotiveringen (avsnitt 4.2).

7 kap. 11 §

Paragrafen reglerar försäkringsbolags skyldighet att föra ett s.k. skuldtäckningsregister.

Enligt andra stycket införs ett krav att varje bolag som är skyldigt att föra ett skuldtäckningsregister skall utse en person att vara ansvarig för registret (registerombud). Denna person skall vara registrerad. Bestämmelsen har även kommenterats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 4.5.

Regeringen (eller Finansinspektionen) skall meddela föreskrifter om villkoren för behörighet att vara registerombud.

16 kap. 1 §

Bestämmelsen reglerar bl.a. stiftares och styrelseledamots ansvarighet för skada. För att understryka vikten av att skuldtäckningsregistret förs på ett riktigt sätt jämställs registerombudet med övriga ledande personer i försäkringsbolaget såvitt avser sådant ansvar.

16 kap. 6 §

Genom en ändring i paragrafens första stycke 2 har registerombudet i preskriptionshänseende jämställts med andra ledande personer i försäkringsbolaget.

9.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige

5 kap. 5 §

Se kommentaren till 7 kap. 1 § FRL.

5 kap. 7 §

Paragrafen innehåller ändringar motsvarande dem som har genomförts i FRL; bestämmelsen gäller dock endast livförsäkring. Se i övrigt kommentaren till 7 kap. 4 § FRL.

5 kap. 8 §

Hänvisningen i första stycket till 7 kap. 9 § FRL har ändrats till följd av ändringen av den senare bestämmelsen.

5 kap. 12 §

Se kommentaren till 1 kap. 8 a § FRL.

9.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag

4 kap. 9 §

I och med att 7 kap. 2 § FRL upphör att gälla har hänvisningen till denna bestämmelse tagits bort.

9.4. Förslaget till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

39 kap. 7 §

Ändringen är en konsekvens av att indelningen av försäkringstekniska avsättningar har utmönstrats ur 7 kap. 1 § FRL.

Kommittédirektiv

Översyn av försäkringsbolagens placeringsregler m.m.

Dir. 2000:15

Beslut vid regeringssammanträde den 16 december 1999.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall göra en översyn av de näringsrättsliga reglerna för försäkringsbolag som rör försäkringstekniska avsättningar och placeringar av tillgångar som motsvarar sådana avsättningar (skuldtäckningstillgångar). Översynen omfattar även reglerna för kapitalbasen i försäkringsbolag. Utredaren skall också se över regleringen för begränsning av risker som uppkommer genom upplåning, garantiförbindelser och liknande åtaganden samt vid återförsäkring.

Utredaren skall – undersöka metoder och principer för reglering och tillsyn av försäkringsbolagens avsättningar, placeringar och kapitalbas i andra jämförbara länder, – utvärdera sådana utländska regler, och motsvarande svenska regler, ur ett företags-, tillsyns- och försäkringstagarperspektiv, – överväga behovet av ändringar i avsättnings-, placerings- och kapitalbasreglerna, – i mån av behov föreslå ändringar i fråga om indelning och värdering av försäkringstekniska avsättningar, – föreslå de ändringar som behövs i nuvarande begränsningar för skuldtäckningstillgångar, – i mån av behov föreslå särskilda justeringsregler för poster i kapitalbasen, – analysera behovet av och, om det finns ett behov, lämna förslag till riskspridningsregler för återförsäkringsaffärer,

– mot bakgrund av en friare produktutveckling och större frihet vid placering av skuldtäckningstillgångar föreslå närmare riktlinjer för tillsynen av försäkringsbolag. Riktlinjerna skall utformas med utgångspunkt i den allmänna stabilitetsprincipen och de rörelseregler som bygger på denna princip.

Bakgrund

Tidigare utrednings- och lagstiftningsarbeten

I september 1990 tillsatte regeringen Försäkringsutredningen (dir. 1990:56). Syftet med Försäkringsutredningens arbete var att skapa mer rationella rörelseregler för försäkringsbolag och att åstadkomma ett regelsystem förenligt med EG-rätten. I två delbetänkanden, Försäkringsrörelse i förändring 1 och 2 (SOU 1991:89 och 1993:108), behandlade utredningen frågor som rörde gemenskapsrätten på området med förtur. Det gällde särskilt förslag till nya soliditets- och placeringsregler. I sitt slutbetänkande,

Försäkringsrörelse i förändring 3 (SOU 1995:87), behandlade utredningen övriga frågor som föranleddesav utredningsuppdraget.

Regeringen uppdrog i december 1992 åt en särskild utredare att föreslå nya placeringsregler för försäkringsbolag. Utredaren skulle utgå från Försäkringsutredningens direktiv och utredningens delbetänkande. Utredaren redovisade sitt förslag till soliditets- och placeringsregler för försäkringsbolagen i promemorian Placeringsregler för försäkringsbolag (Ds 1993:57) i september 1993. Promemorian benämns i det följande placeringspromemorian.

Gällande regler om försäkringsbolagens soliditet (kapitalbas) infördes i huvudsak i samband med införlivandet av första och andra generationens försäkringsdirektiv i svensk rätt (prop. 1992/93:257). Reglerna innebar bl.a. detaljerade krav på lägsta start- och driftskapital i direktförsäkringsbolag (garantibelopp resp. solvensmarginal) samt begränsningar för vad som får ingå i kapitalbasen. Nuvarande regler om försäkringstekniska avsättningar och placering av skuldtäckningstillgångar fick sin huvudsakliga utformning vid genomförandet av tredje generationens försäkringsdirektiv i Sverige år 1995 (prop. 1994/95:184, s. 141). Regeringen redovisade då sin principiella syn på försäkringsbolagens medelsförvaltning. Denna syn innebär sammanfattningsvis att tillgångarna skall placeras med beaktande av försäkringsrörelsens art och de

åtaganden som bolaget har, s.k. matchning. Det skall i kapitalförvaltningen eftersträvas att riskerna i försäkringsbolagens tillgångsportfölj är väl fördelade, s.k. diversifiering.

I samband med att nya regler infördes år 1996 om försäkringsbolagens års- och koncernredovisning ändrades värderingsmetoden för de flesta skuldtäckningstillgångar från lägsta värdets princip till marknadsvärdet (prop. 1995/96:10 del 4). Då samordnades även rörelsereglerna om klassificering och värdering av försäkringstekniska avsättningar med redovisningsreglerna.

Genom den år 1999 beslutade försäkringsrörelsereformen har motiven för särskilda rörelseregler och tillsyn för försäkringsbolag renodlats bl.a. genom att försäkringstagarnas intresse av att åtagandena kan infrias slagits fast som ett huvudmotiv. Genom reformen har också reglerna för hanteringen av överskott i livförsäkringsbolag ändrats (prop. 1998/99:87, bet. 1998/99:FiU28, SFS 1999:600–608). Ändringarna syftar till en tydligare uppdelning av vad som är försäkringstagarens medel resp. rörelsens riskkapital. Även inom ramen för denna lagstiftning har reglerna om avsättningar, placering av tillgångar och kapitalbasen justerats.

Ändringar i nyss nämnda regler har på senare tid också tagits upp i vissa andra sammanhang. Som en anpassning till EG-rätten har den s.k. femprocentsregeln, som begränsar finansiella företags rätt att förvärva aktier i ett enskilt företag, slopats för försäkringsbolag och understödsföreningar (prop. 1998/99:142). Frågor om nya EG- harmoniserade rörelseregler för försäkringsbolag och understödsföreningar med hänsyn till närstående företag i en försäkringsgrupp har nyligen behandlats i en lagrådsremiss som avses att resultera i en proposition under våren år 2000.

EG:s regler

Enligt livförsäkringsdirektiven skall storleken på de tekniska avsättningarna för livförsäkring normalt fastställas efter en tillräckligt betryggande försäkringsteknisk metod. Avsättningarna skall omfatta bl.a. alla garanterade återköpsvärden samt återbäring som försäkringstagarna har rätt till.

Placeringsreglerna i tredje generationens EG-direktiv gäller endast tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna. Medlemsstaterna får inte fastställa några regler för valet av tillgångar som motsvarar fria medel.

Försäkringsdirektivens placeringsregler innehåller en allmän regel om att hänsyn skall tas till den typ av försäkringsrörelse som företaget bedriver vid valet av de tillgångar som svarar mot tekniska avsättningar. Tillgångarnas risk, avkastning och likviditet skall beaktas. Vidare skall försäkringsföretaget se till att tillgångsportföljen är väldiversifierad, dvs. att riskerna är spridda på lämpligt sätt. Den allmänna regeln kompletteras med relativt omfattande bestämmelser där bl.a. en lista över tillgångar som kan godtas för att täcka tekniska avsättningar ingår. Det betonas dock att medlemsländerna skall fastställa mer detaljerade regler för vilka tillgångar som får användas och att länderna kan ställa upp strängare krav.

Direktiven anger vidare en rad principer som skall gälla bl.a. i fråga om värderingen av tillgångar, säkerhetskrav, behandling av derivatinstrument, likviditetskrav och koncerngenomlysning. EG:s regler innehåller endast på några punkter uttryckliga begränsningar för hur stora placeringar som får göras i visst tillgångsslag. Högst 5 procent av de tekniska bruttoavsättningarna får investeras i direktlån utan säkerhet, högst 3 procent i kassa och högst 10 procent i aktier som inte omsätts på en reglerad marknad. Om det bland tillgångarna ingår någon investering i dotterbolag som helt eller delvis förvaltar försäkringsbolagets tillgångar för dess räkning, skall de underliggande tillgångar som innehas av dotterföretaget beaktas. Dotterföretagets andra tillgångar behandlas på samma sätt (artikel 22.2 iv tredje generationens skade- och livförsäkringsdirektiv och prop. 1994/95:184 s. 180).

Direktiven innehåller även vissa begränsningsregler för enskilda investeringar (enhandsengagemang). Medlemmarna skall fastställa ytterligare begränsningsregler även i denna del. För det ändamålet anges olika allmänna riktlinjer, t.ex. att tillgångsportföljen skall vara väldiversifierad, att riskfyllda tillgångar bör behandlas med återhållsamhet och att illikvida tillgångar bör behandlas med försiktighet.

EG:s kapitalbasregler återfinns i huvudsak i det första skadeförsäkringsdirektivet och det första livförsäkringsdirektivet. Enligt dessa regler skall försäkringsbolagen ha en tillräcklig solvensmarginal i förhållande till sin totala verksamhet. Solvensmarginalen skall motsvaras av poster på passivsidan av viss kvalitet. De får inte vara belastade med förpliktelser. Det skall främst vara fråga om eget kapital och reserver som inte ingår i de försäkringstekniska avsättningarna. För skadeförsäkring är storleken på solvens-

marginalen i huvudsak kopplad till premieinkomst och genomsnittliga skadeersättningar. För livförsäkring bestäms solvensmarginalen oftast som en viss procent av livförsäkringsavsättningen och s.k. positiva risksummor. Solvensmarginalen får dock aldrig understiga vissa absoluta miniminivåer (minsta garantifond).

Gällande rätt

Försäkringstekniska avsättningar

För försäkringsbolag är de försäkringstekniska avsättningarna av grundläggande betydelse. Avsättningarna skall motsvara de belopp som fordras för att bolaget vid varje tidpunkt skall kunna uppfylla alla åtaganden som skäligen kan förväntas uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal. De skall först och främst avse bolagets ansvarighet för försäkringsfall, förvaltningskostnader och andra kostnader under resten av avtalsperioden för löpande försäkringar i skadeförsäkringsrörelse (ej intjänade premier och kvardröjande risker) resp. livförsäkringsrörelse (livförsäkringsavsättning). Avsättningarna skall också avse inträffade oreglerade försäkringsfall, kostnader för regleringen av dessa samt återbäring som förfallit till betalning men inte betalats ut (oreglerade skador). De skall även omfatta bl.a. sådan återbäring som är garanterad i nominella eller reala belopp (garanterad återbäring) och sådan återbäring inom livförsäkringsrörelse som är villkorad av värdeförändringar på tillgångar eller av visst försäkringstekniskt resultat som försäkringstagarna eller andra ersättningsberättigade står risken för (villkorad återbäring). De försäkringstekniska avsättningarna skall som huvudregel beräknas individuellt för varje avtal. Under vissa förutsättningar får en kollektiv beräkning göras enligt vedertagna aktuariella metoder.

Placeringsregler

Dagens placeringsregler för skuldtäckningstillgångar finns i 7 kap.9–13 §§försäkringsrörelselagen (1982:713). Förutom det generella kravet på matchning och diversifiering, gäller att de tillgångar som används för att täcka bl.a. posterna ej intjänade premier, livförsäkringsavsättning och garanterad återbäring måste vara av visst slag. Tillgångarna skall dels tillhöra en godkänd kategori av

tillgångar, dels vara kvantitativt sett begränsade till högst 75 procent obligationer, 25 procent aktier, 25 procent fastigheter och fastighetsanknutna värdepapper, 10 procent lån och 3 procent kassa. Reglerna om s.k. enhandsengagemang begränsar hur stort värde en enskild placering får ha i förhållande till skuldtäckningstillgångarnas totala värde. Dessutom finns regler om tillgångens geografiska placering i förhållande till var försäkringsrisken finns och regler om valutakursrisker. För villkorad återbäring och åtaganden inom fondförsäkring där försäkringstagarna bär den finansiella risken gäller, med undantag från de sist nämnda bestämmelserna, endast en särskild regel om att tillgångarna skall placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till åtagandets karaktär.

Placeringsreglerna är rent beloppsmässigt mer restriktiva än de som föreslogs i placeringspromemorian i fråga om det kvantitativa utrymmet för olika tillgångsslag. En förutsättning för förslagen i placeringspromemorian var emellertid att den del av försäkringsbolagens balansräkning som skall skuldtäckas skulle växa betydligt. I promemorian gjordes inte någon skillnad mellan avsättningar för garanterad återbäring och avsättningar för återbäring som försäkringstagarna står risken för.

Kapitalbasregler

Ett försäkringsbolag skall, utöver tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska avsättningarna, vid varje tidpunkt ha en tillräcklig kapitalbas (1 kap. 8 a § försäkringsrörelselagen). Kapitalbasen får aldrig vara lägre än garantibeloppet. Kapitalbasen får inte heller vara lägre än solvensmarginalen.

Garantibeloppet bestäms till olika belopp beroende på vilket slag av försäkringsrörelse som skall bedrivas. Solvensmarginalen bestäms med hänsyn till verksamhetens art och omfattning enligt olika regler för liv- och skadeförsäkringsrörelse. För livförsäkringsrörelse bestäms solvensmarginalen i princip till fyra procent av premiereserven samt vissa procentsatser relaterade till olika positiva risksummor (7 kap.26 och 27 §§försäkringsrörelselagen). För skadeförsäkringsrörelse beräknas solvensmarginalen i princip med utgångspunkt i vissa procentsatser av premier som bolaget mottagit under föregående år samt vissa procentsatser av tidigare års ersättningar eller avsättningar för försäkringsfall (7 kap.23 och 25 §§försäkringsrörelselagen).

I kapitalbasen får räknas in inbetalt aktie- eller garantikapital och hälften av ännu inte inbetalt aktie- eller garantikapital. Även övrigt bundet eget kapital med avdrag för fond för orealiserade vinster får räknas in. Detsamma gäller obeskattade reserver. För skadeförsäkringsrörelse gäller dessutom att anspråk på grund av uttaxering, med vissa begränsningar, får räknas in i kapitalbasen. Detta gäller även om bolaget inte har beslutat att uttaxering skall göras.

Finansinspektionen får i ett enskilt fall medge att även andra poster får ingå i kapitalbasen (7 kap.22 och 24 §§försäkringsrörelselagen).

Utgångspunkter för uppdraget

Moderniseringen av försäkringsrörelselagen kräver en översyn av placeringsreglerna m.m.

Särskilda rörelseregler och tillsyn av försäkringsbolagen syftar i första hand till att säkerställa att bolagen kan fullfölja sina förpliktelser gentemot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar.

En allmän utgångspunkt för de regler som nyligen införts för hanteringen av överskott i livförsäkringsbolag är att de försäkringstekniska avsättningarna skall motsvara vad som utifrån betryggande antaganden med rimliga tillägg behövs för att infria ingångna försäkringsavtal. Tillägg som har karaktär av mera allmänna konsolideringsreserver bör hanteras inom ramen för eget kapital.

EG-direktiven överlämnar i stor utsträckning åt de enskilda medlemsländerna att själva utforma placeringsreglerna inom de ramar som anges i direktiven.

Både förslagen i placeringspromemorian och de rörelseregler som infördes för att införliva försäkringsdirektiven i svensk rätt, utgick från att det var nödvändigt att bestämma kvantitativa begränsningar, s.k. limiter, för hur stor del av skuldtäckningsportföljen som får placeras i en viss typ av tillgångar. Tillgångsbegränsningarna utformades också för att vara enkla att tillämpa.

De nya försäkringsrörelsereglerna öppnar för att nya försäkringsprodukter utvecklas på marknaden. Det är inte möjligt att i alla delar förutse vilka former dessa nya produkter kommer att ta. Det kan dock antas att mångfalden i utbudet på försäkringsmarknaderna kommer att öka.

Den nya s.k. garanterade återbäringen motsvarar i stora stycken den traditionella tilldelade återbäringen. I avvaktan på en översyn av försäkringsbolagens placeringsregler behölls för garanterad återbäring i huvudsak de regler som sedan några år gällt för tilldelad återbäring. Vissa lättnader infördes dock i placeringsreglerna, bl.a. lämnades ett större utrymme för placeringar utomlands.

Den nya kategorin återbäring, den s.k. villkorade återbäringen, ger utrymme för en stor variation i fråga om former för återbäring och det är i dag svårt att förutse hur försäkringsprodukterna kommer att utvecklas inom denna ram. Bland annat mot denna bakgrund gäller endast ett generellt matchnings- och diversifieringskrav för skuldtäckningen av villkorad återbäring.

Efterhand som försäkringsmarknaden utvecklas, blir mer konkurrensutsatt och nya produkter kommer till kan tillgångsbegränsningar komma att innebära hinder för att uppnå matchning mellan försäkringsbolagens tillgångsportföljer och skuldportföljer.

Det är i sammanhanget viktigt att göra skillnad mellan finansiell risk, i form av variation i tillgångsvärden, och risker för försäkringstagaren och försäkringsbolaget som beror på såväl tillgångs- som skuldsidans utveckling. En hög finansiell risk kan innebära en låg risk för försäkringstagarna och bolaget om det finns en hög grad av variation enligt samma mönster mellan tillgångs- och skuldsidans utveckling. En riskminimerande, välmatchad investeringsstrategi kan, beroende på hur portföljen av åtaganden ser ut, innebära att det finns behov av en mycket stor andel aktierelaterade värdepapper i portföljen. Det kan ifrågasättas om det med dagens placeringsregler går att konsekvent genomföra en sådan investeringsstrategi.

Det bör därför övervägas om inte kravet på medlemsstaterna att utforma mer detaljerade regler för skuldtäckning även ger utrymme för regler av mer kvalitativ art. En sådan reglering skulle i högre grad än i dag inriktas på själva matchningen av tillgångar mot åtaganden. Det innebär att när effekterna av bolagets åtagande beräknats i vissa hänseenden, så som kontantflöden och känslighet för variation i t.ex. räntan, så anpassas tillgångarna för att möta dessa effekter. En sådan teknik för förvaltning av bolagets sammantagna portfölj brukar betecknas Asset-Liability Management, ALM.

Både bolagen och tillsynsmyndigheten är i behov av metoder för att kontrollera att denna matchningen blir så god som möjlig. Sådana metoder och deras användning i reglerings- och tillsynssyfte

i Sverige och i andra länder har för Finansdepartementets räkning behandlats i konsultrapporten International Asset-Liability Management for Life Insurers. Rapporten redovisades i september 1999 (dnr Fi1999/2136).

Ett införande av sådana metoder förutsätter väl utvecklade regler för försäkringstekniska avsättningar och kapitalbasen. En översyn av dessa regler i vissa delar har också aviserats i propositionen om reformerade försäkringsrörelseregler (prop. 1998/99:87).

Närmare om utredningsuppdraget

Klassificering och värdering av försäkringstekniska avsättningar

Utredaren skall kartlägga och utvärdera metoder för klassificering och värdering av försäkringstekniska avsättningar i jämförbara länder. Det arbetet och erfarenheterna i praxis bör ligga till grund för en utvärdering av de svenska reglerna om försäkringstekniska avsättningar. Utredaren skall överväga om ändringar behövs i gällande regler om vad som redovisas som försäkringstekniska avsättningar och hur sådana avsättningar skall beräknas. Därvid bör bl.a. frågan om utjämningsavsättningar för kreditförsäkring och säkerhetsreserv övervägas särskilt. Översynen av de försäkringstekniska avsättningarna bör utgå från de nya principerna för hanteringen av överskott i livförsäkringsbolag.

Placering av skuldtäckningstillgångar och andra riskspridningsregler

Utredaren skall kartlägga olika metoder att hantera placeringarna av skuldtäckningstillgångar i jämförbara länder. Utredaren bör bl.a. närmare undersöka hur ALM fungerar som verktyg för tillsyn och reglering i ett antal utvalda länder. Med stöd av detta underlag och den erfarenhet som nu bör kunna dras från tillsynspraxis skall utredaren överväga om ändringar behövs i gällande placeringsregler för försäkringsbolag.

Om utredaren kan identifiera hinder för matchning och diversifiering som är hänförliga till de i lag och föreskrifter fastlagda principerna för värdering av bolagets försäkringsåtaganden, är utredaren oförhindrad att föreslå ändringar i metoderna för hur åtagandena värderas.

ALM kan i vissa delar innebära stora investeringar för försäkringsbolagen. För de största försäkringsbolagen kan emellertid sådana modeller antas vara en naturlig del av den interna riskhanteringen i bolaget. Det gäller inte nödvändigtvis i mindre försäkringsbolag med enklare åtagandeportföljer. Utredaren skall särskilt överväga om nya placeringsregler skall gälla för alla försäkringsbolag eller om en användning av sådana nya metoder och avvikelser från allmänna placeringsregler är lämpligare att införa inom ramen för ett särskilt tillståndsförfarande.

I EG:s försäkringsdirektiv listas de tillgångar som får godtas som instrument för skuldtäckning. I några delar utesluter den svenska regleringen tillgångsslag som enligt vissa medlemsländers tolkning av EG-bestämmelserna är tillåtna för skuldtäckning. Det gäller t.ex. derivatinstrument.

Utredaren bör ta ställning till om den gällande regleringen av vilka tillgångsslag som är tillgängliga för skuldtäckning är ändamålsenlig. I den mån utredaren finner att reglerna inte är ändamålsenliga skall förslag till ändringar lämnas.

Utredaren bör även överväga och lämna förslag till riskspridningsregler för återförsäkringsaffärer. Även reglerna om begränsningar av upplåning bör övervägas. Detsamma gäller behovet av konkreta riskspridningsregler för garantiförbindelser och andra åtaganden utanför balansräkningen.

De regler som utredaren föreslår bör inriktas på försäkringsbolagens möjligheter att matcha sin tillgångs- och skuldportfölj. Det är angeläget att reglerna så långt möjligt inte förhindrar en önskvärd fördelning av tillgångarna med hänsyn till den skuldportfölj försäkringsbolaget har och den risknivå som är acceptabel för försäkringstagarna.

De lagförslag som lämnas om försäkringsbolagens placeringar skall gå att förena med bestämmelser om registerföring av skuldtäckningstillgångar och får inte försämra försäkringstagarnas förmånsrätt.

Indelningen och storleken av buffertkapital

Utredaren skall i denna del kartlägga och utvärdera metoder för klassificering och värdering av försäkringsbolagens kapitalbas i jämförbara länder. Mot denna bakgrund och svenska erfarenheter skall utredaren överväga behovet av ändringar i gällande bestäm-

melser om kapitalbas. Utredaren bör bl.a. överväga om särskilda regler bör införas för kapitalbasen med hänsyn till betalningsberedskapen (se prop. 1998/99:87 s. 270 f.). Utredaren bör också särskilt överväga behovet av en reglering av omräkningskurs vid fastställande av kapitalbasen (jfr prop. 1999/2000:23 s. 142 f.). I sammanhanget bör det även övervägas om belopp i fond för orealiserade vinster mera generellt skall få räknas med i kapitalbasen.

Som framgår av den tidigare nämnda konsultrapporten har man i ett antal länder även andra krav på kapital, s.k. capital adequacy. Ett sådant kapital skall fungera som buffertkapital för bolagets nyteckning av försäkringsavtal samtidig som aktieägarnas och de befintliga försäkringstagarnas anspråk på bolaget tryggas.

Förslag i fråga om försäkringstekniska avsättningar och placeringar av skuldtäckningstillgångar skall föranleda analys och vid behov förslag om nya former för buffertkapital i kapitalbasen. Utredaren skall i sammanhanget även överväga om det behövs särskilda kapitalkrav för att säkerställa att en befintlig försäkringsrörelse vid behov kan avvecklas under ordnade former.

I studierna av system i andra länder bör de skillnader i försäkringsmarknaderna som finns mellan de länder som studeras och Sverige beaktas. Skillnaderna kan t.ex. röra sig om produktutbud, försäkringars roll i samhällsekonomin o.d. I detta sammanhang är skillnader mellan olika länder i fråga om aktuariernas och revisorernas roll av särskilt intresse.

Nya riktlinjer för hur tillsynen av försäkringsbolag skall bedrivas

Placeringsreglerna och andra regler som utformas för att säkerställa försäkringsbolagets stabilitet bör utformas så att de ger utrymme för en väl fungerande tillsyn. Det innebär att reglerna måste utformas så att de är hanterbara för såväl försäkringsbolag som tillsynsmyndighet.

Utredaren skall, som en konsekvens av de förslag som lämnas till materiell reglering på området, lämna förslag till principer för hur en lämplig tillsyn av svenska försäkringsbolag skall organiseras. Vid utformandet av sådana principer skall utredaren beakta hur tillsynen är organiserad i dag, hur tillsynen organiseras i de länder som utredaren valt att studera närmare samt vilka erfarenheter man där har av olika tillsynsmodeller i fråga om försäkringsbolagens

stabilitet. Utredaren kan också föreslå ändringar i reglerna om innehåll i och inlämnande av placeringsriktlinjer, försäkringstekniska riktlinjer och tekniskt beräkningsunderlag som försäkringsbolag skall upprätta.

Det skall noga värderas och redovisas hur olika metoder för den aktuella tillsynen påverkar Finansinspektionens resursbehov.

Det bör särskilt övervägas om aktuarien bör ges en mer självständig ställning i förhållande till bolaget för att en god riskkontroll och tillsyn skall uppnås. Även formerna för aktuariens intygande av de försäkringstekniska avsättningarna bör behandlas med hänsyn till den praxis som kan ha vuxit fram under senare tid.

Övriga frågor

Rörelsereglerna om försäkringstekniska avsättningar, placering av skuldtäckningstillgångar och kapitalbasen har samband med försäkringsbolagens redovisningsregler. För avsättningarna gäller som princip att rörelsereglerna skall tillämpas även i års- och koncernredovisningen (4 kap. 9 § lagen [1995:1560] om årsredovisning i försäkringsföretag). För skuldtäckningstillgångarna gäller värderingsreglerna för årsredovisningen med vissa avvikelser (7 kap. 10 f § FRL). Bestämmelserna om kapitalbasen innehåller däremot ingen uttrycklig hänvisning till redovisningsreglerna. Utredaren skall därför överväga om sambandet mellan rörelsereglerna och redovisningsreglerna i dag är lämpligt utformade. Utredaren är oförhindrad att föreslå de ändringar i redovisningsreglerna som behövs.

De förslag som kan komma att lämnas för försäkringsbolag kan även behöva genomföras i lagstiftningen om utländska försäkringsgivare. Utredaren skall även lämna förslag till följdändringar i denna lagstiftning samt övriga följdändringar som föranleds av förslagen.

Utredningsarbetet

Utredaren skall i sitt arbete samråda med berörda myndigheter och pågående utredningar som har relevans för detta utredningsuppdrag. Den myndighet som främst berörs är Finansinspektionen.

Utredarens uppdrag skall redovisas senast den 30 mars 2001.

(Finansdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till utredningen om översyn av försäkringsbolagens placeringsregler m.m. (Fi 2000:15)

Dir. 2002:138

Beslut vid regeringssammanträde den 21 november 2002.

Förlängd tid för uppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 december 1999 tillkallade chefen för Finansdepartementet den 20 juni 2001 en särskild utredare. I uppdraget ingår bl.a. att göra en översyn av de näringsrättsliga reglerna för försäkringsbolag som rör försäkringstekniska avsättningar och placeringar av tillgångar som motsvarar sådana avsättningar. Översynen omfattar även reglerna för kapitalbasen i försäkringsbolag, liksom regleringen för begränsning av risker som uppkommer genom upplåning, garantiförbindelser och liknande åtaganden samt vid återförsäkring. Utredningen skulle enligt direktiven redovisa sitt uppdrag senast den 30 mars 2001. Mot bakgrund av att utredaren tillsattes först i juni samma år förlängde regeringen genom beslut den 28 juni 2001 utredningstiden till den 29 november 2002.

Utredningstiden förlängs ytterligare, vilket innebär att utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 19 september 2003. Ett delbetänkande skall redovisas senast den 14 februari 2003. Delbetänkandet skall innehålla förslag till principer för hur de näringsrättsliga regler som omfattas av utredarens uppdrag bör utformas.

(Finansdepartementet)

Regleringsansatser

1.1 Problemformulering

I försäkringsbolag finns en viss mängd tillgångar som avser att täcka framtida försäkringsåtaganden. Tillgångarna är finansierade av försäkringstagarnas premier och ägarnas kapitalinsats. Den slutliga fördelningen av tillgångarna mellan försäkringstagare och ägare i försäkringsersättningar respektive vinst är osäker och kommer att bestämmas av framtida försäkringsutfall.

För att minska risken för att ersättningarna inte ska kunna utbetalas ställer lagstiftaren krav på en minsta nivå på riskkapital. Här diskuteras tre olika regleringsansatser för hur kapitalinsatsen kan bestämmas. Med en riskteoretisk ansats bestäms den med villkoret att en viss sannolikhet skall uppnås för att tillgångarna ska vara tillräckliga för att ersättningarna ska kunna betalas. Med en optionsansats bestäms kapitalinsatsen så att värdet av förlustrisken för försäkringstagare och ägare är lika stor. Med en spelteoretisk ansats bestäms den i syfte att påverka aktörernas beteende och därigenom skapa incitament till varaktig försäkringsverksamhet.

Gemensamt för de tre regleringsansatserna är deras syfte; att beräkna den minsta nivå av buffertkapital som ger en, enligt lagstiftaren, tillräckligt låg ”risk” för att ersättningar inte ska kunna betalas. Man måste samtidigt beakta att orimligt höga kapitalkrav fördyrar premier, riskerar att minska försäkringsutnyttjandet på försäkringsmarknaden samt försvagar svenska försäkringsbolags konkurrenskraft.

1.2 Riskteoretisk ansats

Med en riskteoretisk ansats bestäms kapitalinsatsen utifrån den mängd tillgångar som är tillräcklig för att täcka åtagandena med en viss given sannolikhet. Ingen hänsyn tas till vilka intressenter som

bidragit till de samlade tillgångarna. Det förutsätts att osäkerhetsfaktorerna kan bestämmas objektivt eller som om samtliga intressenter har ett gemensamt intresse av att bestämma riskmåtten så bra som möjligt.

Synsättet är intuitivt tilltalande givet att sannolikhetsfördelningen för skillnaden mellan tillgångarnas och åtagandenas värde är känd eller tillräckligt väl uppskattad. Då finns det tillräckligt med information för att kunna fastställa den mängd tillgångar som med viss riskacceptans är tillräcklig för att täcka värdet av försäkringsåtagandena.

Ansatsen lämpar sig väl när en aktör skall göra en bedömning för egen räkning. I det fallet finns inga intressekonflikter i tillämpningen av ansatsen. Den tar däremot inte hänsyn till att det kan finnas intressekonflikter mellan aktörer med olika preferenser. Den beaktar inte heller hur en eventuell förlust fördelar sig intressenterna emellan. Den kapitalmängd som bestäms kommer att bero på valda antaganden vilka, inom vissa ramar, kan väljas subjektivt efter vad aktörerna vill eller kan visa. Intressekonflikters påverkan kan förstärkas av att försäkringsbolaget har ett informations- och handlingsöverläge i förhållande till försäkringstagarna.

1.3 Optionsteoretiskt ansats

Med en optionsteoretisk ansats delas försäkringstagare och aktieägare in i olika intressentgrupper med delvis motsatta intressen. Ägarnas och försäkringstagarnas respektive anspråk kan betraktas som optioner på försäkringsrörelsens utfall.

Ägarna har en begränsad ansvarighet för de förluster som uppstår i verksamheten eftersom de kan överge bolagets tillgångar och tillhörande fordringsrätter om utfallet blir eller riskerar att bli så pass dåligt att kapitalet går förlorat. Möjlighet att överge bolaget är en ”rättighet” som har ett strikt positivt värde.

Försäkringstagarna har i praktiken ställt ut en option eftersom de får nedsatt ersättning – ”gör en förlust” - om utfallet blir sådant att ägarna överger bolaget. Denna utställda option motsvarar försäkringstagarnas kreditrisk gentemot försäkringsbolaget. Utgångspunkten blir – i ett optionsteoretiskt perspektiv – att bestämma ett kapitalkrav som gör att ägarna tvingas binda kapital i rörelsen så att deras förlustrisk blir lika stor eller större än försäkringstagarnas kreditrisk.

Med en optionsansats behöver inte kapitalinsatsen minska förlustrisken till en given sannolikhet, utan det räcker att kapitalinsatsen är tillräcklig för att göra ägarnas förlustrisk minst lika stor som försäkringstagarnas. Med detta synsätt är en kapitalinsats från ägarna alltid nödvändig, oavsett hur betryggande premierna än är, dvs. ägarna måste bidra till bolagets riskkapital.1 Detta är inte nödvändigt i den riskteoretiska ansatsen där redan försäkringstagarnas premier kan vara tillräckliga för att minska förlustrisken till en tillräckligt låg nivå.

Ytterligare en konsekvens av optionsansatsen är att insatsen från ägarna måste vara känslig för risken i skillnaden mellan skuldtäckningstillgångarnas och försäkringsåtagandenas värde, dvs. både för risken i portföljen av tillgångarna och i försäkringsåtagandena. Om så inte är fallet kan ägarna öka sin förväntade avkastning genom val av tillgångar eller försäkringsprodukter med större spridning av de möjliga utfallen. Den högre förväntade avkastningen ”betalas” av försäkringstagarna genom högre kreditrisk. Kapitalkravet kan därför inte endast vara känsligt för risken i försäkringsåtagandena, utan måste också vara känsligt för risken i de tillgångar som avser att täcka åtagandena.

1.4 Spelteoretisk ansats

Optionsansatsen beaktar att det finns två intressenter med motsatta intressen vid ett negativt utfall och beaktar konsekvenserna vid en förlust. Den leder till slutsatsen att en insats från ägarna alltid är nödvändig och att insatsen måste vara känslig för risk. Däremot bortses från försäkringsbolagets informations- och handlingsöverläge.

Den spelteoretiska ansatsen fångar denna aspekt. Ansatsen kräver inte en exakt kvantifiering för att antingen uppnå en viss högsta acceptabel förlustrisk (riskteoretiskt) eller en lika stor förväntad förlust mellan försäkringstagare och ägare (optionsansats). Den inriktar sig istället på de olika intressenternas strategiska beteende2.

1 Undantaget är det fall där premierna med säkerhet överstiger alla möjliga skadeutfall, men i så fall är det inte längre fråga om försäkring. 2 I verkligheten finns fler intressenter än ägare och försäkringstagare och som agerar med olika grad av insyn och delaktighet i utfallet. Det är t.ex. inte ovanligt att även ägarna befinner sig i ett informationsunderläge i förhållande till anställda och andra som uppbär en utkomst från bolaget. Risken för att s.k. agenter agerar efter ett egenintresse snarare än för bolagets ägare – t.ex. på grund av ersättningssystemens konstruktion och agenternas kortare tidshorisont – brukar framhållas som en av de större riskerna i försäkringsrörelse.

Ägarna till ett försäkringsbolag har ett övertag gentemot försäkringstagarna eftersom premier betalas i förskott. Försäkringstagarna måste därför förlita sig på att premier är beräknade med tillräcklighet och att försäkringsbolaget fullgör sina åtaganden. Ägarna kan agera med vetskap om försäkringstagarnas insatser och en närmare kännedom om det förestående utfallet.

Ett kapitalkrav i försäkringsrörelse kan bestämmas som en tillämpning av Nashs jämviktsteorem för det upprepade förtroendespelet (”Trust game”).

Förtroendespelet

Försäkring kan betraktas som ett upprepat förtroendespel mellan försäkringstagare och ägare. Försäkringstagarna måste välja om de litar på försäkringsbolaget och dess premiesättning eller inte. Väljer de att inte lita på bolaget betalar de inga premier och försäkringsbolaget får aldrig möjlighet att agera; ingen försäkringsmarknad uppstår och försäkringstagarna får inte den risktäckning de efterfrågar. Väljer de istället att lita på bolaget så satsar de premierna. Ur försäkringstagarnas perspektiv finns två möjliga utfall av insatsen. Antingen fullföljer bolaget avtalen och de gör en nyttovinst eller så blir de svikna och gör en förlust i form av nedsatt ersättning och utebliven risktäckning.

Försäkringsbolaget agerar efter det att premierna betalats. Om tillgångarna är tillräckliga för åtagandena behåller bolaget överskottet och en ny spelomgång kan ta vid. Om däremot utfallet blir det omvända – tillgångarna är inte tillräckliga för åtagandena – kan bolaget helt enkelt avsluta spelet genom att överge bolaget.

Frågan är om det finns några regleringsmekanismer som kan användas för dels minska möjligheten för att en bristsituation uppstår, dels öka förutsättningarna för att ägarna även i en bristsituation skall välja att fortsätta spelet.

Kapitalkrav som incitament och bestraffning

Om det vore ett enperiodspel skulle sannolikt ingen försäkringsmarknad uppstå. Jämviktsstrategin vid en enda omgång av förtroendespelet är att spelare ett (försäkringstagarna) inte litar på spelare två (bolaget) och inte tecknar någon försäkring eftersom ägarna alltid

tjänar på att svika försäkringstagarna. Själva nyteckningen som gör spelet till ett upprepat spel är således viktig.3

Framförallt är det ägarnas beteende som måste beaktas. I det upprepade förtroendespelet är spelstrategierna fortsatta samarbete (”trust/honour”) en jämviktsstrategi (”nash-equilibrium”) om nuvärdet av fortsatt samarbete överstiger den kortsiktiga vinsten av avhopp minskat med nuvärdet av löpande bestraffning.

Inom försäkringsreglering kan kapitalkravet betraktas som ett verktyg för att skapa förutsättningar för samarbete. Genom ett tillräckligt kapitalkrav från ägarna blir det ointressant att starta försäkringsbolag med låga premier i spekulationssyfte eftersom den möjliga avkastningen blir för låg. För att kunna erhålla rimlig avkastning måste istället premier beräknas med marginal. Det bör leda till att nuvärdet av framtida vinster blir högre och till att ägarna mindre ofta ställs inför det moraliska dilemmat att överge bolaget.

Slutsatsen är att ett väl avvägt kapitalkrav ökar förutsättningen för samarbete eftersom det tvingar ägarna att höja premierna för att få riskjusterad avkastning på kapitalinsatsen. Högre premier minskar risken för fallissemang och ökar värdet av framtida vinster vilket ökar förutsättningarna att uthärda en tillfällig förlust. Kapitalkravet skall således bestämmas så att den förväntade avkastningen på försäkringstagarnas kreditrisk är lägre än avkastningskravet och helst nära noll. Då inträder de beteenden som ökar förutsättningarna för samarbete.

Kravet på en exakt kvantifiering kan mildras jämfört med en riskteoretisk och en optionsteoretisk ansats. Det räcker att kapitalkravet är tillräckligt stort för att göra spekulation i försäkringstagarnas kreditrisk ointressant. En tolkning är också att det i huvudsak bara är de risker som är kända för aktörerna beaktas.4

3 En annan viktig implikation är att run-off-bolag måste uppmärksammas särskilt i reglering och tillsyn.

4

Naturligtvis kan okända risker materialiseras så att ett försäkringsbolag går omkull och försäkringstagarna får nedsatt ersättning. Men den första förlusten gör ägarna och så länge detta inte är ett resultat av en medveten spekulation från ägarnas sida får det betraktas som en av de osäkerheter som det aldrig fullt ut går att skydda sig mot.

1.5 Matematisk beskrivning

1.5.1 Definitioner

Ett försäkringsbolag består i huvudsak av två intressenter: försäkringstagare och ägare. Försäkringstagarna bidrar med premier och får en fordran på bolaget i form av framtida försäkringsersättningar. Ägarna bidrar med en kapitalinsats och förväntar sig att få de medel som blir kvar i bolaget efter att försäkringsersättningar betalats ut.

Definiera P som premien, V som det stokastiska nuvärdet av framtida försäkringsersättningar, K som ägarnas kapitalinsats och S som det stokastiska värdet av tillgångarna. Situationen i ett försäkringsbolag kan då beskrivas med följande schematiska balansräkning där skuldsidan delas upp dels efter historiska insatser och dels efter det framåtblickande osäkra utfallet.

Intressent Retrospektiv insats Tillgångar Prospektiv fördelning

Försäkringstagarna P V Ägarna K S-V

Totalt P+K S S

1.5.2 Riskteoretisk ansats

Med den riskteoretiska ansatsen bestäms de totala tillgångarna S, och därmed implicit kapitalinsatsen K, för någon lämplig riskacceptans ε, ur villkoret att sannolikheten för att tillgångarna ska vara mindre än åtagandena ska vara lika med riskacceptansen

( )

ε

= < V

S

P

Det motsvarar en bestämning av tillgångarna från ε-percentilen för

S-V vilket kan uttryckas från inversen av fördelningsfunktionen

som

( )

0

1

=

ε

V S

F

1.5.3 Optionsteoretisk ansats

Dela upp de möjliga utfallen för respektive intressent i när tillgångarna S är tillräckliga för åtagandena V och när det omvända gäller.

Intressent Insats ”Vinst”

S>V

”Förlust”

S<V

Option

Försäkringstagarna P 0 S-V MIN(0; S-V) Ägarna K S-V-K -K MAX(S-V;0)

Totalt P+K

S

Försäkringstagarnas kreditrisk

Försäkringstagarna har genom att teckna försäkring och betala premie ställt ut en köpoption som kan beskrivas med följande uttryck:

[ ] [ ]

  • =

V S V S Min

0 ;

Optionens värde kan beräknas med följande väntevärde:

[ ]

  • V

S

E

En alternativ formulering av optionen är att det är värdet av den kreditrisk som försäkringstagarna har gentemot försäkringsbolagets ägare. Den ”verkliga” kostnaden en försäkringstagare har för ett försäkringsavtal är därför inte endast den betalda premien utan summan av premien och kreditrisken, dvs.

[ ]

V S P E

Ägarnas option

Ägarna har genom att teckna försäkring med begränsad egen ansvarighet införskaffat sig en köpoption på skadeutfallet med tillslagspris 0:

[ ] [ ]

+

  • =

V S V S MAX

0 ;

Värdet av denna ges av

[ ]

+

  • V

S

E

Följande samband, eller paritet, gäller mellan aktieägarnas option, försäkringstagarnas kreditrisk, tillgångarna och åtagandena:

[ ] [ ] [ ] [ ]

V S V S V S

E E E E

  • =
  • +

+

Om väntevärdet av tillgångarna är lika stor som väntevärdet av åtagandena, dvs. E[S]=E[V], är optionerna lika mycket värda, men med omvänt tecken. De är värda noll endast när åtaganden är lika stora som tillgångarna för alla möjliga utfall. Men om det gäller, så är variansen noll och kan inte reduceras ytterligare. Det är inte försäkring.

Värdet av ägarnas option kan ökas med en mer konservativ premie och samtidigt minskar kreditrisken för försäkringstagarna. Värdet av optionen kan också ökas med oförändrad premie genom att spridningen i fördelningen för S-V ökas. Då ökar också försäkringstagarnas kreditrisk.

Värdet av försäkringstagarnas kreditrisk är den premie ägarna skulle behöva betala för en återförsäkring som ersätter utfall där försäkringsåtagandena V är större än tillgångarna S. Återförsäkringsavtalet är närmare bestämt en s.k. stop-loss försäkring på 100 procent av tillgångarna.

Kapitalkravet K fastställs ur det implicita uttrycket

[ ]

0 =

K

V S

E

där värdet av intressenternas förlustrisk blir lika stort.

Exempel 1:

Betrakta en nyteckningssituation där tillgångarna består av premiefordringar utan risk och utan kapitalkrav för ägarna, dvs. S=P och K=0. Låt vidare skadeutfallet vara normalfördelat, V~N(µ, σ), och premien motsvara väntevärdet av skadeutfallet, P=E[V]= µ.

Värdet av försäkringstagarnas kreditrisk och ägarnas begränsade ansvar blir lika stora och kan i detta idealiserade fall beräknas till

[ ] [ ]

( )

π σ

π σ

µ

σ

µ

2 2

2

2

2 /

∫

∞

+

= =

  • =

dv e

v

V S V S

v

E E

Obalansen i den ovan beskrivna situationen framgår tydligt. Ägarna borde inte utan motprestation kunna få möjligheten till avkastning. Det teoretiskt riktiga priset för den idealiserade situationen framgår ovan. På en effektiv marknad skulle bolagets ägare betala en ”premie” till försäkringstagarna för rätten till optionen. En viktig observation är att priset är proportionellt mot standardavvikelsen.

Exempel 2:

Betrakta samma nyteckningssituation men introducera kapitalinsatsen K. Låt som förut skadeutfallet vara normalfördelat V~N(µ,σ) och premien motsvara väntevärdet av åtagandena P=E[V], medan tillgångarna S nu består av premiefordringar och kapitalinsats S=P+K Då ges den relativa avkastningen på kreditrisken som funktion av kapitalinsatsen av

[ ]

( )

   

   

  • Φ
  • =

σ

π

σ

σ

/

2

1 1

2

2

2 /

K K

e

K

V S

K

K

E

Tabell. Värdet av kreditrisken som funktion av kapitalinsatsen när premien är beräknad till väntevärdet av skadekostnaden och skadekostnaden är normalfördelad.

Kapitalinsats

(antal σ)

Värdet av kreditrisk

E[S-V]-

Avkastning på kapitalinsats

0 0,39894 0,5 0,19780 39,6%

1 0,08332 8,3% 1,5 0,02931 2,0%

2 0,00849 0,4% 2,5 0,00200 0,1%

Nedan illustreras avkastningen på kapitalinsatsen K uttryckt som antal standardavvikelser σ.

1.5.4 Spelteoretisk ansats

Försäkringstagarna gör en nyttovinst om försäkring tecknas och försäkringsbolaget fullföljer sina åtaganden. De är därför inte indifferenta till att betala premier eller ej. Om däremot försäkringsbolaget helt eller delvis sviker att fullfölja sina åtaganden gör försäkringstagarna en förlust.

Försäkringsbolagets förväntade ekonomiska vinst på kapitalinsatsen för en spelomgång är alltid större om de i förväg väljer att svika försäkringstagarna vid ett negativt utfall, eftersom

E[S-V]+ > E[S-V].

Vid upprepade omgångar kan däremot olikheten vändas om vinsten per spelomgång är tillräckligt stor. Med högre premier eller högre kapitalinsats kan de två termerna i olikheten ovan göras godtyckligt lika, varvid incitamenten för upprepade spel ökar.

Eftersom

E[S-V]+ = E[S-V] - E[S-V] -

kan det också uttryckas så att den möjliga avkastningen på kreditrisken skall vara nära noll och åtminstone lägre än avkastningskravet genom

[ ]

r

K

V S

<<

E

0% 20% 40% 60% 80% 100% 0,05 0,3 0,55 0,8 1,05 1,3 1,55 1,8 2,05 2,3

σ

Olikheten bestäms under antagandet att E[S-V]=K, på grund av informationsunderläge vad gäller premiens tillräcklighet. Vänstra ledet avtar snabbt när K ökar. För normalfördelade utfall gäller t.ex. enligt tidigare exempel att vid ett kapitalkrav som uppgår till 2,5 standardavvikelser är avkastningen på kreditrisken ca 1 promille. Det antyder att kapitalkravet inte behöver utformas exakt utan att det räcker att det är ”tillräckligt” stort. Vidare antyds att känsligheten för risk kan hanteras relativt grovt och att det framförallt är de risker som bolagen själva kan uppskatta som måste beaktas.

Figur: Fördelning av möjliga utfall i skillnaden mellan tillgångar och åtaganden.

1.6 Praktisk beräkning

I praktiken är det svårt att skatta fördelningen för möjliga utfall. Det är endast i enstaka fall som fördelningsfunktionen kan skattas utan betydande felmarginaler, t.ex. för enskilda försäkringsavtal där ännu ingen premie betalats.

För att fastställa ett kapitalkrav för försäkringsbolag måste komplexa förhållanden betraktas. Den underliggande osäkerheten är försäkringsbolagets portfölj av försäkringsåtaganden med tillhörande tillgångar. Det innebär att både försäkringsrisker och finansiella risker5 och beroendet olika risker emellan kommer att påverka

5 Finansiella risker är också förenade med vissa specifika problem som gör dem svåra att skatta. Varken de eller beroendet mellan riskerna i olika tillgångsslag är konstanta över tiden. Dessutom är inte finansiella risker exogena, utan kommer att påverkas av att aktörer observerar och agerar efter dem. Det ställer lagstiftaren inför besvärliga överväganden. Man kan heller inte bortse från att lagstiftarens regelsystem i sig påverkar marknadsaktörernas beteende och därmed påverkar och förändrar de risker som regelsystemet utgår ifrån.

E[S-V]

-

k

dF

S-V

0

s-v

E[S-V]

-

k

dF

S-V

0

s-v

fördelningsfunktionens utseende. I praktiken kommer därför fördelningsfunktionen för skillnaden mellan tillgångarnas och åtagandenas värde vara svåruppskattad.

Svårigheten att bestämma fördelningsfunktionen medför att man i praxis vanligtvis uppskattar fördelningsfunktionerna för de ingående identifierade riskfaktorerna var och en för sig. Även för dessa görs skattningen ofta i förenklad form så att endast väntevärden och varianser skattas istället för fullständiga sannolikhetsfördelningar.

Skattningen av de olika fördelningsfunktionerna kombineras ofta med en uppskattning av beroendet mellan de olika enskilda fördelningarna. T.ex. kan fördelningsfunktionen för samtliga tillgångarnas värde fastställas utifrån fördelningarna för respektive ingående tillgångsslags värde med hänsyn till en uppskattning av samvariationen mellan olika tillgångsslag.

Uppskattningarna kan basera sig på statistiska undersökningar baserade på historiska utfall. I vissa fall kan riskfaktorer också bestämmas utifrån marknadens framåtblickande prissättning. Ett exempel är den s.k. implicerade volatiliteten för aktier som kan härledas ur marknadens prissättning av aktieoptioner.

Om fördelningarna är tillräckligt enkla kan den faktiska beräkningen ske analytiskt. Ofta är dock fördelningarna och beroenden allt för komplexa varför man är hänvisad till simulering. Genom att upprepa simuleringen många gånger erhålls ett stickprov ur vilket slutsatser kan dras utifrån en vald säkerhetsnivå.

Teoretiska värderingsmodeller

I denna bilaga diskuteras olika teoretiska modeller som kan användas för att värdera försäkringsåtaganden, dvs. försäkringsbolags ansvarighet att betala försäkringsersättningar till en följd av ingångna försäkringsavtal1. De framtida försäkringsersättningarna kan beskrivas som ett framtida negativt kassaflöde som är belagt med osäkerhet när det gäller både storlek och tidpunkt.

1.1 Det finansiella och det aktuariella perspektivet

De modeller som diskuteras i litteraturen kan grovt delas in i en finansiell och en aktuariell grupp.

De finansiella modellerna har en investerares perspektiv och syftar till att förklara individers investeringsval och marknadens prissättning av risk. De finansiella modellerna utgår från att endast systematisk risk belönas, eftersom annan risk kan elimineras genom ett väldiversifierat innehav av tillgångar. Priset på systematisk risk beror dels på storleken på den betraktade tillgångens variation relativt marknadsportföljens, dels på den kompensation marknaden generellt sett ger för att hålla riskfyllda tillgångar. Den systematiska risken i en portfölj kan alltså beräknas utifrån samvariationen med marknadsportföljen samt marknadsportföljens variation.

De aktuariella modellerna har försäkringsbolagets perspektiv och hanterar frågor om t.ex. premiesättning, beräkning av försäkringstekniska avsättningar och vilket riskkapital som behövs i bolaget. Modellerna behöver uppskatta risk i absoluta tal vilket gör diversifierbar risk relevant, eftersom den ökar när antalet risker läggs till en portfölj. Den sammansatta fördelningen för en portfölj av försäkringsavtal uppskattas för att fastställa säkerhetsmarginaler i t.ex. premierna. Resultatet av värderingen blir generellt sett olika

1 För en utförligare diskussion, se Embrecht, P., 1996, Actuarial versus Financial Pricing of Insurance, Center for Financial Institutions Working Papers, University of Pennsylvania.

beroende på om ett enskilt avtal betraktas isolerat eller som en del i en mängd – portfölj – försäkringsavtal, eftersom den diversifierbara risken har betydelse.

Skillnaderna mellan de finansiella och aktuariella modellerna kan förklaras av att en investerare blir belönad för den relativa avkastningen i förhållande till marknadsportföljen. Försäkringsbolaget har sin överlevnad som huvudintresse och måste ha kontroll på risken i absoluta tal.

1.2 Aktuariella modeller

1.2.1 Väntevärde

Låt den stokastiska variabeln C vara de framtida försäkringsersättningarna på grund av försäkringsavtal. Ofta är det naturliga valet för att bestämma värdet av ett osäkert ekonomiskt utfall, definierad som en stokastisk variabel C på ett sannolikhetsrum ( Ω,

F, P), principen om väntevärde. Väntevärdet, E[C], är summan av alla möjliga utfall sammanvägda med respektive sannolikhet för att utfallet inträffar. Det motsvarar det genomsnittliga ekonomiska utfallet om utfallet kunde upprepas oändligt många gånger. Sannolikheterna ges av det personliga, eller subjektiva, sannolikhetsmåttet

P. Att sannolikhetsmåttet P är subjektivt har starka implikationer.

En värdering av C med väntevärde leder i samband med bestämmande av premien till den s.k. nettopremien

[ ]

C P E =

och i fråga om värdering av gjorda åtaganden till vad utredningen definierar som en realistisk värdering.

Principen är olämplig som en premieprincip, eftersom en riskavert försäkringstagare kan förväntas vara beredd att betala mer än väntevärdet och ändå göra en nyttovinst. Samtidigt bör en likaledes riskavert investerare kräva mer än väntevärdet som premie för att ställa kapital till förfogande i ett försäkringssystem. Att endast utgå ifrån väntevärdet synes därför olämpligt i den premiedefinierande ekvationen.

1.2.2 Väntevärde med medveten säkerhetsmarginal

Medvetna riskmarginaler kan skapas på många vis. Sådana värderingsprinciper som utgår från väntevärdet innefattar, för någon belastning

δ

>0

linjär belastning

( )

[ ]

C

P

E

δ

+

= 1

variansprincipen

[ ] [ ]

C

C

P

V

E

δ

+

=

standardavvikelseprincipen

[ ] [ ]

C

C

P

V

E

δ

+

=

semivariansprincipen

[ ] [ ]

( )

[ ]

+

+

=

C

C

C

P

E

E

E

δ

För dessa värderingsprinciper är det möjligt, givet sannolikhetsmåttet P, att uppskatta t.ex. ruinsannolikheter för en given tidsperiod. Ofta bestäms belastningen, och därmed premien, genom ett krav på en viss högsta ruinsannolikhet från den underliggande riskprocessen över en viss tidsperiod. Även värderingen av en portfölj av åtaganden kan nyttja motsvarande principer.

Den linjära belastningen svarar nära mot s.k. faktormodeller, där faktorer

δ

fastställs för olika riskkategorier. Om faktormodellerna

skall vara tillräckligt beskrivande måste faktorerna fastställas för varje klass av åtagande med olika risk. För att uppskatta effekten av diversifiering måste faktorerna dessutom relateras till antalet risker. Den linjära belastningen är dock enkel att tillämpa eftersom endast väntevärdet behöver uppskattas.

Varians- och standardavvikelseprinciperna förutsätter en uppskattning av spridningen i utfallen runt det förväntade. De mäter därför graden av diversifiering i en portfölj av försäkringsavtal. De blir samtidigt mer komplexa att uppskatta. Fortfarande kan dock både väntevärde och varians skattas från erfarenhet, utan antagande om fördelningsfunktion. De är därmed förhållandevis enkla att hantera. De följande mer avancerade värderingsprinciperna som förutsätter kännedom om fördelningen och i vissa fall kräver att ytterligare antaganden görs är däremot mer komplicerade.

1.2.3 Nyttoprincipen

Genom att introducera den subjektiva nyttofunktionen u i premieekvationen

[ ]

) ( ) (

C x u P x u

  • =

E

erhålls för konkava nyttofunktioner en värdering av åtagandet som är större än väntevärdet av utfallet. Det följer av Jensens olikhet. Premien i ett försäkringsbolag kan bestämmas på detta vis men nyttoprincipen är framförallt intressant ur försäkringstagarens perspektiv. Riskaverta försäkringstagare har en strikt konkav nyttofunktion och kan därför acceptera en premie för försäkringsavtalet som är högre än väntevärdet av försäkringsersättningarna eftersom de ändå gör en nyttovinst. Hur stor den resulterande riskmarginalen blir är förutom fördelningsfunktionen beroende av nyttofunktionens utseende.

Med nyttofunktionen introduceras ytterligare ett subjektivt val utöver sannolikhetsmåttet. Den intuitiva förståelsen av resultatet riskerar att bli lidande, jämförelse mellan bolag och verifiering blir svårare varför principen kanske lämpar sig sämre för beräkning av avsättningar.

1.2.4 Konstant absolut riskaversion

En viktig värderingsprincip i samband med premiesättning erhålls för den nyttofunktion som representerar en konstant absolut aversion mot risk. Denna nyttofunktion leder till en värderingsprincip för t.ex. premien (eller värdet av en portfölj av försäkringsavtal) som ges av

[ ]

C

e

P

δ

δ

E

ln 1 =

1.2.5 Esscher-principen

En ur matematisk synvinkel viktig värderingsprincip, men kanske ur praktisk synpunkt akademisk återvändsgränd, ges av den s.k. Esscher-principen

[ ]

[ ]

C

C

e

Ce

P

δ

δ

E

E

=

för något lämpligt

δ

>0.

1.2.6 Kvantilprinciper

Percentil används synonymt med kvantil. Låt skadekostnaden C ha fördelningsfunktionen F. Definiera inversen till F som

{ } ( )

1 , 0 ) ( : R inf ) (

1

∈ ≥ ∈ =

y y c F c y F

(1-

ε

)-kvantilen svarar mot en värdering av åtagandet som ges av

) 1 (

1

ε

  • =

F P

Låter vi ε gå mot noll erhåller vi den s.k. EML-skattningen, Estimated Maximum Loss.

Kvantilmått är olämpliga då man betraktar ett enskilt försäkringsavtal. Det normala är att sannolikheten för försäkringsfall är liten, varför F-1 resulterar i noll för de flesta kvantiler. EML-skattningen är lika olämplig som premieprincip, eftersom försäkringstagaren i så fall lika gärna kan försäkra risken själv. Kvantilprinciperna har större tillämpning för värdering av portföljer av t.ex. åtaganden eller tillgångar. Value at Risk (VaR) tillhör kvantilprinciperna.

En kritik mot kvantilprinciperna, däribland VaR-måttet, är att de är okänsliga för utfall större än den valda sannolikhetsnivån, t.ex. mycket osannolika men mycket dyra skador. En praktisk begränsning med kvantilprinciperna vid beräkning av avsättningar är att de inte är additiva. Avsättningen måste baseras på kvantilen för portföljen av försäkringsavtal snarare än på summan av kvantilerna för försäkringsavtalen. En begränsning av motsvarande slag finns när risker ska uppskattas, i och med att kvantilprinciperna generellt inte är sub-additiva, dvs. summan av riskuppskattningar för delportföljer begränsar inte riskuppskattningen för hela portföljen2. Den praktiska användningen är också förenad med svårigheter. I undersökningar har t.ex. VaR-skattningar av olika institutioner avseende samma standardportföljer uppvisat stor spridning, vilket kan tas som intäkt för svårigheten med att fastställa sannolikhetsmåttet P under vilket VaR bestäms.

2 Kvantilprinciperna är dock sub-additiva för den viktiga klassen av elliptiska fördelningar, däribland normalfördelningen.

1.2.7 Medveten riskmarginal med ”betryggande” antaganden

En värdering enligt någon av de ovan nämnda principerna förutsätter att sannolikhetsmåttet P är definierat. Det subjektiva måttet väljs av aktörer efter deras riskaptit. En ”princip” för att åstadkomma en riskmarginal i värderingen är att medvetet lägga in säkerhetsmarginaler i sannolikhetsmåttet P. Det kan synas som en elegant åtgärd, eftersom man då kan nyttja den enkla och additiva nettopremieprincipen för att åstadkomma en värdering med riskmarginal. Principen är dock behäftad med vissa svagheter.

När sannolikhetsmåttet medvetet väljs med inbyggda säkerhetsmarginaler kommer måttet att avvika mer från det riktiga (och okända) sannolikhetsmåttet än om realistiska antaganden hade nyttjats. Som en konsekvens störs också de eventuella följdskattningar av risk som man vill göra på grundval av P. Den implicita riskmarginal som värderingen kommer att innehålla är okänd och minskar genomlysning och förståelse av de faktiska värdena och riskerna.

1.3 Finansiella modeller

1.3.1 Nuvärde

Framtida kassaflöden prissätts löpande på kapitalmarknaderna. Genom att använda nuvärden och göra antaganden om de framtida kassaflödenas storlek försöker vi avgöra om det är värt mer än det kostar. Framtida kassaflöden diskonteras med en räntesats som svarar mot den avkastning som kan förväntas erhållas för en alternativ investering med motsvarande risknivå. Internränta framhålls ibland som en fristående princip men är i praktiken samma sak som nuvärde.

1.3.2 CAPM

CAPM (Capital Asset Pricing Model) går kortfattat ut på att inkludera en riskmarginal i avkastningskravet vid nuvärdesberäkning utöver den riskfria avkastningen av framtida kassaflöden. Den riskjusterade avkastningen för en investering r

i

fastställs i förhållande

till marknadens avkastningskrav r

m

och den riskfria avkastningen r

enligt

( )

r r r r

m

i

i

  • + =

β

där

β

motsvarar det betraktade objektets relativa volatilitet (”risk”)

i förhållande till marknaden, COV(r

i

, r

m

)/V(r

m

).

Metoden används huvudsakligen för finansiella tillgångar. Vid värdering av stokastiska åtaganden (skulder) tolkas CAPM så att

β

skall vara negativt, dvs. ge en lägre diskonteringsränta än den säkra. Svårigheten vid tillämpning av CAPM på ett försäkringsbolags åtaganden ligger dels i att fastställa

β

, dels i att bestämma

antaganden kring kassaflöden. Är försäkringsbolaget noterat kan aktiens beta användas genom att denna dras från

β

för försäkrings-

bolagets tillgångar. Vad som är kvar bör vara skuldernas

β

.

Metoden används praktisk i någon enstaka delstat i USA.

1.3.3 Finansiell prissättning enligt optionsteori

Inom den finansiella matematiken prissätts betingade kontrakt (optioner) C definierade på en underliggande tillgång S under antagande om en arbitragefri marknad. Därigenom följer att det finns ett unikt pris, oberoende av riskpreferenser, vilket ges av

[ ]

C e P

Q

rT

E

=

Poängen här är att vi bytt det personliga sannolikhetsmåttet P mot ett av marknaden entydigt fastställt ”riskneutralt” sannolikhetsmått

Q. Det ges entydigt när marknaden är komplett. Marknaden sägs

vara komplett när – det betingade kontraktet C kan representeras som en linjärkombination av andra tillgångar på marknaden (replikerande portfölj) och – dessa andra tillgångar har unika priser.

Om marknaden är komplett är priserna på betingade kontrakt entydigt bestämda och oberoende av aktörernas riskpreferenser. Om marknaden inte är komplett är inte heller priset på risk unikt. I det förra fallet är sannolikhetsmåttet Q unikt, i det senare inte och vi är hänvisade till det subjektiva valet P.

Ett försäkringsavtal kan betraktas som ett betingat kontrakt definierat på någon underliggande skadeprocess. Priset på, eller värderingen av, försäkringsavtalet kommer i så fall att vara beroende av denna underliggande process fram till och med upphörandetidpunkten T. Givet att en sådan process finns, får försäkringskontrakten ett likartat utseende som de finansiella kontrakten.

Låt S

t

vara den underliggande processen och betrakta en

amerikansk köpoption med tillslagspris K och upphörandetidpunkt T. Den matematiska formuleringen av optionen är

( )

T 0, t ) ( ∈

  • =

+

K S C

t

,

vilket liknar ett försäkringsavtal med självrisk K. En europeisk köpoption har samma karaktär som ett återförsäkringskontrakt utformat som en excess of loss definierad på den totala skadekostnaden och med inomläge K. Återförsäkringsavtalet stop-loss liknar den asiatiska optionen.

Försäkringsavtal betraktade som betingade kontrakt kan naturligtvis värderas som tidigare diskuterats med sannolikhetsmåttet P, och där St får vara en generaliserad skadekostnadsprocess av skadekostnaden C. Däremot kommer vi inte att kunna bestämma sannolikhetsmåttet Q eftersom försäkringsavtal inte är betingade kontrakt på en komplett marknad. Den risk som ett försäkringsavtal avser kan inte representeras som en linjärkombination av på marknaden omsatta likadana risker. Det motsvaras inom den finansiella världen av en option som inte går att replikera genom att gå lång eller kort i den underliggande aktien, på grund av att den underliggande aktien inte handlas och inte har ett observerbart pris förrän vid upphörandetidpunkten T.

Om portföljer av försäkringsavtal handlades på en noterad andrahandsmarknad skulle ett entydigt och tillräckligt kontinuerligt pris kunna finnas. Det förutsätter då att skadekostnadsprocessen C(t) kan observeras kontinuerligt. Det skall samtidigt noteras att det inom livförsäkring förekommer produkter med begränsat eller inget inslag av försäkringsrisk men med stort inslag av finansiell risk. För dessa produkter gäller naturligtvis att den finansiella prissättningsteorin kan användas.

Praktisk utformning och beräkning av säkerhetsavdraget

I bilagan redogörs för säkerhetsavdragets tänkta utformning och beräkning av olika risker. Bilagan är ämnad att illustrera allmänformuleringen och skall inte läsas som ett förslag. De procentsatserna som anges nedan är tentativa.

Skuldtäckningstest

Från skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde skall ett säkerhetsavdrag göras. Ett försäkringsbolag skall ha tillgångar – tillåtna för skuldtäckning – åtminstone till ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska avsättningarna. Det kan även uttryckas som att skuldtäckningstillgångarnas verkliga värde åtminstone skall uppgå till summan av de försäkringstekniska avsättningarna och säkerhetsavdraget.

Resultatet av skuldtäckningstestet är antingen sant eller falskt. För att beräkna minsta mängd skuldtäckningstillgångar krävs en iterativ metod eftersom avdragets storlek kommer att vara beroende av tillgångarnas sammansättning.

Försäkringstekniska avsättningar

De försäkringstekniska avsättningarna (FTA) beräknas med realistiska antaganden och den räntesats som föreskrivs och är relevant med hänsyn till åtagandenas karaktär. En nominell räntesats skall användas för nominella ersättningar och en real räntesats för reala ersättningar. Räntesatsen skall även väljas med beaktande av vilken valuta som försäkringsåtagandena är utfästa i.

Alternativ 1: En räntesats för alla löptider

Utgå ifrån ett antal väl omsatta statsobligationer och fastställ räntesatsen utifrån marknadsprissättningen av dessa. Utformningen kan t.ex. bestämmas som det aritmetiska medelvärdet av sista köpkurs - uttryckt som räntefot utan korrektion för kuponger och med ett schablonmässigt säkerhetsavdrag om 5 procent för återinvesteringsrisk.

Alternativ 2: Terminskurvan

Utformningen kan t.ex. utgå ifrån nollkupongskurva som härleds från observerade marknadsnoteringar med en princip för extrapolering av avkastningskurvan efter längsta förfall.

Säkerhetsavdraget

Säkerhetsavdraget (SA) beräknas av tre komponenter:

FÖ – försäkringsrisk (systematisk och diversifierbar) FI – finansiell risk (marknadsrisk, kreditrisk) M – matchningsrisk (ränterisk och valutarisk)

För tillgångar och åtaganden där försäkringsbolaget genom avtal överfört den finansiella risken till försäkringstagarna beaktas enbart försäkringsrisker.

Säkerhetsavdraget beräknas som:

2

2

2

M FÖ FI SA + + =

Tabell: Sammanfattning av beräkning av enskilda riskfaktorer

Riskfaktor Beräkning Diversifierbar försäkringsrisk

2,5 standardavvikelser av det förväntade skadeutfallet för portföljen av försäkringsavtal p.g.a. slumpmässiga avvikelser från vad som antagits i avsättningsberäkningen.

Systematisk försäkringsrisk

Ett belopp motsvarande en systematisk försämring av skadeutfallet upp till vad som antagits i premieberäkningen. Kan dock vara lägst noll.

Marknadsrisk för noterade aktier

20 procent av aktiernas marknadsvärde justerat för om relevant aktieindex kan anses högt eller lågt värderat.

Marknadsrisk för onoterade aktier

30 procent av aktiernas uppskattade försäljningsvärde justerat för om relevant jämförelseindex för noterade aktier kan anses högt eller lågt värderat.

Marknadsrisk för fastigheter

30 procent av det uppskattade försäljningsvärdet, justerat för om det aktuella fastighetsinnehavet kan anses högt eller lågt värderat.

Kreditrisk 8 procent av marknadsvärdet för tillgångar som bär kreditrisk, justerat för motpartens kreditvärdighet. Ränterisk Förändringen i bolagets nettoposition (skillnaden mellan skuldtäckningstillgångar och försäkringstekniska avsättningar) efter en förändring av relevanta räntor med 20 procent. Valutarisk 5 procent av omatchade åtaganden.

Försäkringsrisk

Försäkringsrisken delas in i en systematisk (SFÖ) och en diversifierbar del (DFÖ). Försäkringsrisken beräknas som:

2

2

DFÖ SFÖ FÖ + =

Systematisk försäkringsrisk

Beräkna den systematiska försäkringsrisken (SFÖ) kollektivt som skillnaden, om positiv, mellan åtagandena värderade till upplupen anskaffningskostnad (P) och de realistiskt beräknade försäkringstekniska avsättningarna (FTA).

FTA P SFÖ

  • =

Värdering till anskaffningskostnad bör strikt använda premieberäkningens antaganden eller premiens belopp. För korta försäkringsavtal utnyttjas lämpligen beloppet som skrivs av linjärt. Tekniker för att matematiskt åstadkomma att värderingen till anskaffningskostnad vid avtalets tecknande väsentligt understiger den initialt betalda premien, som t.ex. zillmering, bör ej medges. Beräkningen åläggs försäkringsbolagen. Den praktiska beräkningen bedöms inte medföra några stora administrativa förändringar.

Diversifierbar försäkringsrisk

Beräkna den diversifierbara försäkringsrisken (DFÖ) som 2,5 standardavvikelser av skadekostnad för portföljen av försäkringsåtaganden (C) under förutsättning att räntesatser och valutakurser är konstanta. Se bilaga 6 Beräkning av diversifierbar försäkringsrisk.

[ ]

C DFÖ

V

5 . 2 =

Beräkningen åläggs försäkringsbolagen. För skadeförsäkring och kort livförsäkring bedöms beräkningarna vara väl genomförbara. För lång livförsäkring kan beräkningen vara förenade med vissa svårigheter, där en praxis kan komma att behöva utvecklas.

Finansiell risk

Finansiell risk beräknas som roten ur kvadratsumman av marknadsrisk (M) och kreditrisk (K):

2

2

K M FI

+ =

Marknadsrisk (M)

Marknadsrisk skall beräknas för tillgångsslagen noterade aktier, onoterade aktier och fastigheter.

Noterade aktier (N): Risken beräknas som marknadsvärdet på aktieportföljen (MV

N

) för varje relevant marknad multiplicerad med en

justerad riskfaktor. Den justerade riskfaktorn beräknas från den normala riskfaktorn för noterade aktier (σ

N

) multiplicerat med kvoten

mellan realräntan (r) och direktavkastningen (d

N

) för index för den

relevanta marknadsplatsen. Den justerade riskfaktorn kan behöva ha en övre och en lägre gräns (t.ex 70 % och 10 %).

Onoterade aktier (O): Risken beräknas som det uppskattade försäljningsvärdet för onoterade aktier (MV

O

) multiplicerad med en

justerad riskfaktor. Den justerade riskfaktorn beräknas från den normala riskfaktorn för onoterade aktier (σ

O

) multiplicerat med kvoten

mellan realräntan och direktavkastningen för den marknadsplats som är relevant som jämförelse för de onoterade tillgångarna. Beakta eventuell övre och lägre gräns.

Fastigheter (F): Risken beräknas som det uppskattade försäljningsvärdet för fastighetsbeståndet (MV

F

) multiplicerad med en justerad

riskfaktor. Den justerade riskfaktorn bestäms som riskfaktorn för fastigheter (σ

F

) multiplicerad med kvoten mellan realräntan och

direktavkastningen för det aktuella innehavet (d

F

). Beakta eventuell

övre och lägre gräns.

Marknadsrisk beräknas på följande sätt:

N

N

N

d

r

MV N

σ

=

F

F

F

d

r

MV F

σ

=

N

O

O

d

r

MV O

σ

=

2

2

) (

F O N M

+ + =

Kreditrisk

Kreditrisk är relevant för följande tillgångsslag; fastförräntade tillgångar, lån och fordran på återförsäkrare.

Olika tillgångar ges olika riskvikter. Uppdelningen av tillgångar följer av 3 kap. 1 § i lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar (1994:2004). Obligationer utgivna av stater bedöms vara utan kreditrisk – detta uttrycks som en riskvikt på 0 procent. För kommunobligationer är motsvarande siffra 20 procent och obligationer utgivna av bostadslåneinstitut 50 procent. För övriga placeringar, fordringar och garantiförbindelser är riskvikten 100 procent.

Kreditrisken beräknas som 8 procent av det sammanlagda riskvägda marknadsvärdet.

Matchningsrisker (M)

Matchningsrisken beräknas som roten ur kvadratsumman av ränterisk (R) och valutarisk (V):

Ränterisk

Fastställ den relativa ränterisken d (modifierad duration) för varje skuldtäckningstillgång och försäkringsåtagande. Antag att ränterisk skall beräknas utifrån 20 procents förändring i marknadsräntorna. Beräkna förändringen i procentenheter för nominell respektive real ränta.

Summera produkten av marknadsvärde, relativ ränterisk och förändringen i procentenheter för varje tillgång. Genomför samma beräkning för åtagandena. Tag differensen mellan dessa.

För aktier och fastigheter bestäms den relativa ränterisken till kvoten mellan den bestämda riskfaktorn och direktavkastningen genom 100 med beaktande av eventuell övre och nedre gräns.

beloppet

Riskvägda

K

_

08 , 0

×

=

F O N i

d

i i

, ,

100

1 =

σ

2

2

V R M + =

Valutarisk

Valutarisken beräknas utifrån nettopositionen i varje valuta som åtagandena är utfärdade i. Valutarisken beräknas som 5 procent av nettopositionen i omatchade åtaganden. Ingen valutarisk antas mellan kronor och euro.

Exempel

I det följande förenklade exempel beskrivs hur säkerhetsavdraget kan beräknas för ett fiktivt försäkringsbolag. Antag att försäkringsbolaget har det skuldtäckningsregister och avsättningar som redovisas i tabell 1.

Tabell 1: Skuldtäckningsregister och avsättningar

Realistiskt/verkligt värde

Försäkringsåtaganden

nominella belopp reala belopp

30

överförd finansrisk

30

Värde

20

Skuldtäckningstillgångar

Tillgångar med överförd finansiell risk

20

Obligationer & växlar utan kreditrisk

50

Obligationer & växlar med kreditrisk

10

Aktier, Noterade

30

Fastigheter 10

Värde

120

Försäkringsbolaget beräknar säkerhetsavdraget utifrån skuldtäckningstillgångar till ett verkligt värde om 120. Dessa tillgångar skall – efter säkerhetsavdraget – åtminstone uppgå till 80. Antag vidare att bolaget beräknar den systematiska och diversifierbara försäkringrisken utifrån den befintliga försäkringsportföljen till noll respektive tio. Valutarisk antas i exemplet vara noll.

För att beräkna skuldtäckningstillgångarnas marknadsrisk sorteras de relevanta tillgångarna ut. Beräkningen redovisas i tabell 2. Bolaget har aktier och fastigheter till ett verkligt värde motsvarande

30 respektive 10. För noterade aktier antas en normal faktor om 20 procent, vilken multipliceras med kvoten mellan relevant realränta (3 %) och direktavkastning (2,9 %) för att erhålla den justerade faktorn (21 %). Produkten av den justerade faktorn och marknadsvärdet ger marknadsrisken för dessa tillgångar.

För fastigheter beräknas enligt samma metod – med en normalfaktor om 30 procent , realränta om 3 procent och direktavkastning om 4,3 procent – marknadsrisken till 2,1.

Bolagets sammanlagda marknadsrisk erhålls genom att kvadrera aktiernas och fastigheternas marknadsrisk var för sig – för att därefter dra kvadratroten av summan av de båda. Marknadsrisken blir 6,6. Diversifieringseffekten mellan aktier och fastigheter är 1,7.

Tabell 2: Beräkning av marknadsrisk

Tillgångar

Marknads värde

Normal faktor

Real ränta

Direkt avkastning

Justerad faktor

Marknads risk

Aktier, noterade 30 20% 3% 2,9% 21% 6,2 Fastigheter 10 30% 3% 4,3% 21% 2,1

Värde

6,6

För att beräkna skuldtäckningstillgångarnas kreditrisk sorteras de tillgångar som bär kreditrisk ut. Bolaget har obligationer med kreditrisk till ett verkligt värde om 10. Dessa har riskvikten 100 procent (t.ex. företagsobligationer) och en normalfaktor – om 8 procent. Den justerade faktorn uppgår alltså även den till 8 procent och det riskvägda beloppet uppgår till tillgångarnas verkliga värde. Kreditrisken beräknas som det verkliga värdet multiplicerat med den justerade faktorn till 0,8. I tabell 3 redovisas beräkningen av kreditrisk.

Tabell 3: Beräkning av kreditrisk

Tillgångar

Marknads- värde

Normal- faktor

Riskvikt Justerad

faktor

Kreditrisk

Obligationer

10

8% 100% 8%

0,8

För att beräkna ränterisken sorteras relevanta skuldtäckningstillgångar och försäkringsåtaganden ut. Beräkningen redovisas i tabell 4. Antag att den nominella räntan för alla löptider på 4 procent valts

respektive 3 procent för reala åtaganden och att ränterisken skall beräknas utifrån en ränteförändring på 20 procent. Ränteförändringen blir då 0,8 respektive 0,6 procentenheter för den nominella och reala räntan.

Bolaget har både nominella och reala försäkringsåtaganden som bär ränterisk – båda realistiskt värderade till 30. De nominella åtagandena har en räntekänslighet om 15 procent och de reala om 17 procent. Ränterisken för de nominella åtagandena blir då 3,6 och för de reala 3,7.

Bland skuldtäckningstillgångarna har bolaget räntekänsliga obligationer, med (50) och utan kreditrisk (10). Även de reala tillgångsslagen aktier (30) och fastigheter (10) är genom marknadsriskens konstruktion känslig för förändringar i den reala räntan.

För båda obligationerna är räntekänsligheten 5 procent , vilket innebär en skattning av ränterisken på 2,0 för de utan kreditrisk och 0,4 för de med kreditrisk. Skattningen av marknadsrisk är räntekänslig, vilket innebär att aktiers räntekänslighet blir 7 procent och fastigheters 5 procent. Deras ränterisk beräknas till 1,3 respektive 0,3.

Ränterisken beräknas genom differensen mellan åtagandenas (6,7) och skuldtäckningstillgångarnas räntekänslighet (4,0) till 2,7.

Tabell 4: Beräkning av ränterisk

Åtagande/Tillgångar

Marknadsvärde

Relativ ränterisk

Ränteförändring

Ränterisk

Nominella

30 -15% 0,8

3,6

Reala 30 -17% 0,6

3,7

Summa åtaganden

6,7

Obligationer m. k.r.

50 -5% 0,8

2,0

Obligationer u. k.r.

10 -5% 0,8

0,4

Aktier

30 -7% 0,6

1,3

Fastigheter 10 -5% 0,6

0,3

Summa tillgångar

4,0

Netto

2,7

Resultatet av beräkningarna summeras i tabell 5. Säkerhetsavdraget beräknas genom att exponeringen för varje riskfaktor kvadreras, varefter dras kvadratroten ur summan av de kvadrerade riskerna.

Tabell 5: Summering av beräkning av säkerhetsavdraget

Riskfaktor Risk Kvadrat

Diversifierbar försäkringsrisk

10,0

100,0

Systematisk försäkringsrisk

0,0

0,0

Marknadsrisk 6,6 42,9 Kreditrisk 0,8 0,6 Ränterisk 2,7 7,2 Valutarisk 0,0 0,0

Summa 20,0 150,7 Säkerhetsavdrag 12,3

Avslutningsvis kan skuldtäckningstestet genomföras. Detta beskrivs i tabell 6. Bolaget genomförde skuldtäckningstestet med skuldtäckningstillgångar om 120 och hade realistiskt beräknade avsättningar om 80. Bolaget klarar av ett säkerhetsavdrag om 40 vilket är bolagets tillgängliga marginal. Säkerhetsavdraget beräknades till 12,3 och bolaget klarar följaktligen skuldtäckningstestet.

Om den minsta möjliga mängden skuldtäckningstillgångar eftersöks kan mängden skuldtäckningstillgångar i testet reduceras till den punkt där testet precis klaras.

Tabell 6: Beskrivning av skuldtäckningstestet

Sammanställning

Skuldtäckningstillgångar

120

Realistiska avsättningar

80

Tillgänglig marginal

40

Säkerhetsavdrag 12,3

Risksammansättning

Försäkringsrisker 10 Finansiell risk 6,6 Matchningsrisker 2,7

I tabell 6 beskrivs också bolagets risksammansättning. Bolaget har försäkringsrisker om 10, finansiell risk om 6,6 (kvadratroten av 43,5) och matchningsrisk om 2,7.

Beräkning av diversifierbar försäkringsrisk

Utredningen har föreslagit att diversifierbar försäkringsrisk (avvikelserisk) kan beräknas som 2,5 standardavvikelser under antagande om att samtliga försäkringsåtaganden är oberoende.

[ ]

C DFÖ

V

5 . 2 =

1.1 Beteckningar

C skadekostnad för portföljen av försäkringsåtaganden C

i

skadekostnad för ett försäkringsåtagande

λ skadeintensitet m skadekostnadsfördelningens väntevärde σ2 skadekostnadsfördelningens varians n antalet (tillräckligt) likafördelade risker V Variansoperatorn ^ skattning

1.2 Portfölj av försäkringsavtal

Variansen för avvikelserisken för portföljen av försäkringsavtal beräknas som summan av de individuella varianserna.

[ ]

[ ]

[ ]

[ ]

0

; 2

+ =

+ =

  

   =

∑

∑ ∑

∑

<

i

i

j i

j

i

i

i

i

i

C

C C C

C C

V

COV V

V V

För tillräckligt homogena bestånd (lika fördelade risker) kan följande approximation (kollektiv beräkning) användas.

1.3 Skadeförsäkring

Med skadeförsäkring avses här en försäkrad risk som är av den arten att flera skador kan inträffa under avtalstiden. Låt C

T

vara ett

försäkringsavtal som betalar ut den stokastiska skadeersättningen X(t) för varje skada som inträffar inom den återstående försäkringsavtalstiden T.

Låt X(t) vara den stokastiska skadekostnaden vid tiden t för en inträffad skada enligt ett försäkringsavtal. Antag att X(t) kan uppdelas i en tidsoberoende komponent och en kapitalvärdesfaktor.

Antag att skadekostnaden för X har momenten:

För skador med ersättningar beroende av ett stokastiskt tillstånd ges beräkningsanvisningar för väntevärde och varians senare.

Antag att det skattade väntevärdet och variansen är riktiga.

Antag vidare att skador inträffar med intensiteten λ oberoende av X. Antalet skador följer då en Poisson-process. Den stokastiska skadekostnaden, väntevärde och varians ges av:

^

2

2

^

σ σ

= = m

m

[ ] [ ]

2

σ

= =

X

m X

V E

X e X e t X

rt

rt

= = ) 0 ( ) (

[ ]

C n C C

n

i

i

≈   

   =

∑

V V

Ovan har utnyttjats att:

1.3.1 Kort skadeförsäkring

För ”korta” återstående avtalstider upp till ett år kan lämpligen variansen approximeras med:

under presumtionen att avtalet förlängs vid nästa huvudförfallodag. Endast i det fallet avtalet med säkerhet upphör vid avtalstidens utgång bör hänsyn tas till den kortare avtalstiden. Denna beräkning bör vara huvudregel för ettårig skadeförsäkring.

1.3.2 ”Lång” skadeförsäkring

För längre återstående avtalstider än ett år bör rimlig hänsyn tas till avtalstidens längd i variansberäkningen. En begränsande approximation för tillräckligt konstanta skadeintensiteter ges av den ettåriga variansberäkningen ovan multiplicerad med den återstående avtalstiden i kvadrat.

{ }

[ ] [ ] [ ] [ ]

( )

( )

( )

[ ]

X E a m a C

ma dt e v X dt t X v C

T t t X C

r T

r T

T

r T

T

rt t

T

t

T

N

i

i

T

2

2

|

2

2

2

|

|

0

0 1

) (

) (

λ σ λ

λ λ λ

δ

δ

δ

=

= + =

= = =

< =

∫ ∫ ∑

V

E E E

I

( )

[ ]

2

2

2

X m

E

λ σ λ

= +

[ ]

( )

( ) ( ) ( )

[ ]

2

2

2

2

2

2

2

2

2

|

X m m T m a C

r T

T

E V

λ σ λ σ λ σ λ

δ

= + ≤ + ≈ + =

1.3.3 Implicit kostnadsökningsantagande

I de fall skillnaden mellan diskonteringsräntan och skadekostnadsökningen är ”liten”, och speciellt när diskonteringsräntan är högre än den förväntade kostnadsökningen, approximeras lämpligen variansen genom att det antas att de två räntorna är lika stora.

1.3.4 Den praktiska beräkningen

Beräkningen förutsätter således en uppfattning om

  • skadeintensitet,
  • skadekostnadens väntevärde och
  • skadekostnadens varians.

I premieberäkningen är antaganden om de två förra en nödvändighet och antagande om varians en normal konsekvens av antagande om skadekostnadsfördelning.

I erfarenhet (historiskt skadeutfall) kan skadeintensiteten skattas från antal skador per årsrisk. Medelskada och stickprovsvarians är omedelbara storheter i ett skaderegister. Förutsättningarna för den praktiska beräkningen är därmed väl tillgodosedda. För lång skadeförsäkring kan antaganden om skadekostnadsinflation och diskonteringsränta behöva göras.

1.4 Livförsäkring

Med livförsäkring avses här försäkringsavtal där ersättningar är betingade av ett tillstånd (t.ex. överlevnad, fortsatt arbetsoförmåga, arbetslöshet) eller övergången från ett tillstånd till ett annat tillstånd och där övergången är irreversibel eller kan betraktas som irreversibel. För vissa försäkringsavtal kvarstår försäkringsrisk efter skadehändelse på grund av att en periodisk ersättning betingad av ett visst stokastiskt tillstånd vidtar. Försäkringsavtal med sådana periodiska ersättningar och sådana inträffade och pågående skador värderas enligt följande.

1.4.1 Definitioner och hjälpfunktioner

Låt den stokastiska variabeln T vara avvecklingstidpunkten från ett väl definierat tillstånd för en försäkrad och F(x) fördelningsfunktionen för tillhörande avvecklingsintensitet m enligt:

Låt nuvärdet av framtida betalningar definieras av ränteintensiteten

δ

enligt:

Definiera kommutationstalen:

och

1.4.2 Senarelagd engångsutbetalning betingad på överlevnad

Låt E

x

(t) vara det stokastiska kapitalvärdet av en betalning om 1

som inträffar vid tiden t om avveckling inte skett före t sett från tiden 0.

( ) ( )

∫

  • = ≤ =

x

du u

e x T P x F

0

) (

1

µ

( ) ( )

) ( ) ( ) (

) ( ) (

1 ) (

x N x D x M

du u D x N

x F v x D

x

x

δ

  • =

=

  • =

∫

∞

( ) ( )

) ( ' ) ( ' ) ( '

) ( ' ) ( '

1 ) ( '

2

x N x D x M

du u D x N

x F v x D

x

x

δ

  • =

=

  • =

∫

∞

x

x

e v

δ

=

1.4.3 Engångsutbetalning betingad av avveckling (död)

Låt A

x

(s,t) vara det stokastiska kapitalvärdet av en betalning om 1

som inträffar vid avveckling (t.ex. död, invaliditet, arbetslöshet) mellan tiden s och t, s<t, sett från tiden 0.

Följande approximation kan användas för korta avtalstider, särskilt om s=0 och t<=1. Den är väl tillämpbar på korta dödsfallsförsäkringar som t.ex. gruppliv.

{ }

[ ]

[ ]

[ ] [ ] [ ]

  

   +

+

=

  • =

+ = + =

+

=

> =

) (

) (

1

) (

) (

) ( ) ( ) (

) (

) (

) ( '

) ( '

) (

) (

) (

) (

) (

2

2

2

x D

t x D

x D

t x D v

t E t E t E

x D

t x D v

x D

t x D

t E

x D

t x D

t E

t T v t E

t

x

x

x

t

x x

x

t

x

E E V E E

I

{ }

[ ] [ ] [ ] [ ] [ ]

2

2

2

) , ( ) , ( ) , (

) ( '

) ( ' ) ( '

) , (

) (

) ( ) (

) , (

) , (

t s A t s A t s A

x D

t x M s x M

t s A

x D

t x M s x M

t s A

t T s v t s A

x

x

x

x x

x

X

x

E E V E E

I

  • =

+

  • + =

+

  • + =

< < =

{ } { }

[ ] [ ] [ ] [ ] [ ]

( )

x

x

x

x

x

x

x

x

x

x

x

x

x

x

X

x

q q q q t s A t s A A

q A

q F A

T T v A

  • =
  • =
  • =

=

= =

< ≈ < =

1 ) , ( ) , ( ) 1 , 0 (

) 1 , 0 (

) 1 ( ) 1 , 0 (

1 1 ) 1 , 0 (

2

2

2

2

E E V E E

I I

För små q

x

kan ytterligare förenkling erhållas genom följande

approximation som begränsar den skattade variansen:

vilken ofta lämpar sig för grupplivförsäkringar.

1.4.4 Överlevelseräntor

Låt U

x

(s,t) vara en s år uppskjuten kontinuerlig utbetalning om 1

per år under t-s år, s<t, betingad av överlevnad (eller frånvaro av avveckling).

Utnyttja att:

och erhåll:

För denna klass av åtaganden som t.ex. pensioner, sjukräntor, trafiklivräntor, arbetslöshet m.m. blir formelapparaten tämligen otrevlig. Den blir ytterligare komplicerad i det fall avtalet innefattar avtal om löpande nominell bestämd premie.

Om den avtalade premien är P och det avtalade beloppet är B erhålles för överlevelseräntans andramoment:

[ ]

( )

x

x

x

x

q q q A <

  • = 1 ) 1 , 0 (

V

) , ( ) ( ) ( ) , (

t s U t E s E t s A

x

x

x

x

δ

  • =

{ }

[ ] [ ] ( ) [ ] [ ] [ ]

2

2

2

) , (

) , (

) , (

) ( '

)

( '

)

( '

) , (

2

) , ( '

) , (

2

) , (

) , (

) (

)

(

)

(

) , (

) , (

t s

U

t s

U

t s

U

x D

t x N

s x N

t s a v

t s

a t s a v

t s

U

t s a

x D

t x N

s x N

t s

U

du T u v

t s

U

x

x

x

x

s

x

x

s

x

x

x

t

s

x

u

x

E

E

V E E

I

=

  

  

+

+

=

=

=

+

+

=

<

=

∫

δ

δ

[ ]

[ ]

[ ]

) , ( '

) , (

2 ) , ( )

1 (

2 ) , 0 ( '

) , 0 (

2 ) , (

2

2

2

t s

a t s a e B

t s a

e

PB

s

a s

a

P

t s

U E

x

x

s

x

s

x

x

x

+

=

δ

δ

δ

δ

δ

Någon typ av approximationer synes därför nödvändiga för försäkringsavtal som antingen i form av premie eller ersättning innehåller överlevelseräntor.

1.4.5 Ytterligare exempel

Betalningar både vid överlevelse och avveckling

Betrakta den sammansatta kapitalförsäkringen G

x

(t) som utbetalar

1 vid t eller vid dödsfall dessförinnan.

Varvid,

Betalningar betingade av kombinationer av oberoende överlevelser

För t.ex. livförsäkring på två liv går alltid de stokastiska kapitalvärdena att uttrycka som linjärkombinationer av enskilda oberoende överlevelser.

1.5 Konsekvenser

Följande är beräkningar brutto utan riskreduktion för återförsäkring. Den beräknade exponeringen för diversifierbar försäkringsrisk är ställd mot skadekostnaden, som ett mått på riskpremieintäkten, för att illustrera diversifieringseffekten i förhållande till dagens solvensmarginal.

) , ( 1 ) ( ) , 0 ( ) (

t s U t E t A t G

x

x

x

x

δ

  • = + =

[ ] [ ] [ ] [ ]

) , ( ) (

) , ( 1 ) (

2

t s U t G

t s U t G

x

x

x

x

V V

E E

δ

δ

=

  • =

Sep. hem Villa och hem Fritidshus

Erfarenhet

antal årsrisker

2 825 000 1 575 000 586 000

antal skador

215 154 129 809 13 795

skadekostnad (msek )

980

1 429

209

Skattningar

skadeintensitet 0,076 0,082 0,024 medelskada (kr) 4 554 11 009 15 142 (stickprovsvarians)

½

22 102 69 747 75 300

Beräkningsillustration 2,5std/skadekostnad

Antal avtal Sep. hem Villa och hem Fritidshus Samtliga 1 000 142% 177% 261% 119% 10 000 45% 56% 83% 38% 100 000 14% 18% 26% 12% 1 000 000 5% 6% 8% 4%

Erforderlig solvensmarginal

16%/18% 16%/18% 16%/18% 16%/18%

1.6 Generella metoder vid beräkning av varians

Använd realistiska antaganden

Vid skattning av den verkliga variansen ska realistiska antaganden användas snarare än konservativa eller medvetet försiktiga antaganden. Speciellt gäller att medvetet inbyggda marginaler i premieberäkningen bör omprövas.

Använd skattade antaganden

Varianser är väntevärden E[f(X)]. I praktiska beräkningar används den skattade fördelningen, dvs. med skattade antaganden E[f(^X)].

Använd kalkylformeln

Varianser beräknas enklast genom sambandet:

[ ]

Utnyttja normering

Beräkna varianser för betalningar om 1 och utnyttja:

Utnyttja approximationer

Det är inte nödvändigt att beräkna varianser med samma precision som premier eller avsättningar. Formelapparaten kan förenklas avsevärt med goda approximationer. Periodiska ersättningar som i verkligheten är diskreta, t.ex. en gång per månad, kvartal eller år, approximeras lämpligen med kontinuerliga betalningsströmmar. Kollektiv beräkning är motiverad för homogena försäkringsbestånd (dvs. när flera försäkringsavtal är tillräckligt lika) och en individuell beräkning knappast skulle tillföra ytterligare noggrannhet. Ytterligare exempel på rimliga approximationer ges i det följande.

Återförsäkring

Vi skiljer här på individuell återförsäkring (sk. fakultativa/excedent) som avser en riskbegränsning eller riskdelning av utfallet från ett enskilt försäkringsavtal och portföljåterförsäkring som avser utfallet på en portfölj eller delportfölj av försäkringsavtal.

Hänsyn till individuell återförsäkring av enskilda avtal tas direkt vid beräkning av variansen för varje avtal.

Återförsäkring avseende en portfölj av avtal eller en delportfölj av avtal påverkar variansen för portföljen av avtal. Beräkna först väntevärde och varians för portföljen av försäkringsavtal med hänsyn till individuell återförsäkring men utan hänsyn till portföljåterförsäkring. En proportionell återförsäkring påverkar väntevärde och varians enkelt. Riskreduktionen på grund av stop-loss eller excess of loss återförsäkring beräknas under antagande om normalfördelning.

[ ] [ ]

X X

V V

2

α α

=

Executive Summary

The changes proposed in the Swedish Insurance Business Act2 are intended to strengthen policyholder protection by increasing transparency and enhancing incentives for insurance undertakings to identify, estimate and mitigate their risks. Policyholder protection will be augmented by regulation aiming to ensure that the risks involved in insurance undertakings are more clearly reflected in the demands made of these enterprises. The disclosure of a realistic financial position will also improve the platform for supervision and enhance market discipline.

The proposal conforms to international developments in the field, most importantly with the ongoing “Solvency II” project, a corresponding reform of regulation in the EU. This notwithstanding, changes are required in the regulation of undertakings at national level, and these are also being made – in parallel with the Solvency II project – in other Member States. This proposal is compatible with the main principles within the Solvency II project as well as current EC directives and should be regarded as a natural transition from the current regulation until the new EC directives can be implemented in Sweden.

The core of the proposal consists of three interdependent components which cannot be viewed in isolation: – realistic valuation of insurance liabilities (technical provisions), – amended asset restrictions and valuation of assets covering the technical provisions3 and – assessment of risk expressed as a safety margin.

1 This Executive Summary contains a digest of the main proposals and arguments made by the Investment Commission in its report Proposal for a Modernised Solvency System for

Insurance Undertakings (Förslag till ett moderniserat solvenssystem för försäkringsbolag) SOU 2003:84. 2Försäkringsrörelselagen (1982:713). 3 Asset restrictions only apply to assets covering technical provisions. These assets are identified and separated from the total assets of the undertaking through a register and pledged to policyholders through preferential rights in case of a winding up situation.

Figure 1: Overview of existing and proposed solvency systems

Realistic valuation of insurance liabilities

The cornerstone of a solvency system aiming at protecting policyholders is the valuation of liabilities as determined by policy conditions resulting in the technical provisions. These are currently systematically overvalued and do not reflect a realistic estimate of the assets required to pay future claims. Therefore, the statutory reporting does not reflect the true financial position of an insurance undertaking and undermines attempts to assess the true risks involved. This may result, among other consequences, in insufficient focus on risk control and disincentives for matching.

Technical provisions should rather be based on a realistic valuation of the insurance liabilities that is symmetrical with the valuation of assets. The aim is to enable and encourage sound risk control in the companies and to improve transparency and comparability between insurers. Sound risk control means that risks are identified and mitigated through measures such as diversification, matching and reinsurance.

The proposed principle for the valuation of insurance liabilities will involve changes for non-life, life and unit-link insurance. However, the greatest changes will take place in the area of life

Technical

provisions

Technical

provisions

Free assets

Restriced assets

  • Admissibility
  • Register
  • rights
  • Limits

Restricted assets

  • Admissibility
  • Register
  • rights

Realistic value

Realistic value Implicit margin

Required solvency margin Available solvency margin

Share capital other equity

Share capital

other equity

Free assets

Current system

Proposal

Required solvency margin

Market value

Safety margin

Available solvency margin

Technical

provisions

Technical

provisions

Free assets

Restriced assets

  • Admissibility
  • Register
  • rights
  • Limits

Restricted assets

  • Admissibility
  • Register
  • rights

Realistic value

Realistic value Implicit margin

Required solvency margin Available solvency margin

Share capital other equity

Share capital

other equity

Free assets

Current system

Proposal

Required solvency margin

Market value

Safety margin

Available solvency margin

insurance as the current method of using conservative assumptions when calculating the technical provisions will no longer apply.

Amended asset restrictions

In the event of insolvency, the main protection to policyholders in the Swedish regulation is their preferential right linked to assets covering the technical provisions. These “pledged assets” can be viewed as a collateral security for policyholders. Policyholder protection thus requires regulation to determine admissible assets, how these are valued and the magnitude of admissible assets in relation to the insurance liabilities.

In the current asset restrictions, the financial risk of assets is considered from a static point of view. There is no restriction of financial risk as long as the value of an asset or asset class remains within the quantitative limits determined for the type of asset(s) involved. Consequently, as the security is fixed, the credit risk of policyholders against the insurer will vary with the amount of financial risk the insurer opts for within the admissible limits. These limits may even reduce awareness of risk as they may erroneously be perceived as defining acceptable risk levels irrespective of the real financial risk.

The proposal suggests that financial risk be considered on the basis of the risk characteristics of each individual asset and expressed in the context of solvency rather than as quantitative limits relating to asset restrictions. This is achieved by deducting a risk-sensitive safety margin from the market value of the assets. This will not impact on external accounting as the safety margin will only be considered in a capital adequacy test. In general accounting, assets will be listed at market value and the safety margin disclosed as the difference between pledged assets and technical provisions.

Figure 2: Illustration of the differences between a valuation for solvency and general accounting purposes

This solution implies that the current quantitative asset restrictions can be relaxed. The increased freedom offers the insurance undertakings better scope for capital management reflecting the characteristics of their insurance liabilities.

In addition, a greater variety of assets may be admitted to cover liabilities. Regarding admissible assets, not only the improved risk management encouraged by the safety margin is considered but also the need for disclosure of the pledged assets. Despite this new freedom, however, some new restrictions will be required for the sake of policyholder protection.

Safety margin

The safety margin will determine the amount of assets an insurance undertaking is required to pledge to cover its technical provisions. The margin should allow for both insurance and financial risks in order to reflect the risk for policyholders of the undertaking being unable to fulfil its insurance liabilities. Any increase in risk should trigger the requirement to pledge further assets. Reduction of this

Technical

provisions

Technical

provisions

Pledged assets

Pledged

assets

Realistic value

Market value

Safety margin

Share capital

other equity

Free assets

Capital adequacy valuation

Valuation of liabilities and pledged assets only

General accounting

Valuation of all items in balance

Realistic value

Available solvency margin

Technical

provisions

Technical

provisions

Pledged assets

Pledged

assets

Realistic value

Market value

Safety margin

Share capital

other equity

Free assets

Capital adequacy valuation

Valuation of liabilities and pledged assets only

General accounting

Valuation of all items in balance

Realistic value

Available solvency margin

risk by measures such as diversification, reinsurance or matching should lead to a reduction of these requirements.

The proposal means, therefore, that within the context of solvency the current deliberate overvaluation of liabilities is to be replaced by a prudential valuation of the assets pledged. Instead of an implicit margin in the technical provisions, an explicit safety margin in the assets covering the liabilities will be achieved; a margin that moreover depends both on the risks associated with the portfolios of liabilities and assets. This will increase transparency for all stakeholders in an insurance undertaking as well as providing the companies with financial incentives to govern these risks themselves in the management of their asset and policy portfolios.

The safety margin is to be calculated on the basis of the insurance and financial risks in insurance liabilities and pledged assets. The proposal presents a framework for how a safety margin could be designed along with a brief description of the way the risks in an insurance enterprise could be estimated and quantified. It is proposed that the Swedish Financial Supervisory Authority (Finansinspektionen) should be authorised to devise a more detailed method for the calculation of the safety margin.

In the discussion relating to the safety margin, the emphasis has been placed on creating incentives for insurance undertakings to govern their risks rather than on precise risk quantification. From a regulatory point of view, it is more important to focus on desirable behaviour rather than on complex risk measurement. In addition to this standpoint, particular consideration has been paid to the significant role played by insurance undertakings in financial markets and the impact that this regulation may have on the ways in which the markets function.

Supervision

The proposals imply a shift from a static solvency system to a more proactive one. This leads to changes in supervision toward more individual and qualitative assessments of the way in which specific undertakings manage risk and of their governance.

Figure 3: Asset based and equity based intervention levels

The safety margin in effect defines an asset-based capital adequacy level as a complement to the prevailing equity-based requirement of a solvency margin. The former can be viewed as a target capital and the latter as a minimum capital. The target capital provides an earlier level at which formal intervention may take place to supplement the minimum requirement.

This proposal fits in well with the general trends concerning supervision in the future, as described, for instance, in the Enquiry into the role and resources of the Swedish Financial Supervisory Authority.4 Developments in the supervision of financial institutions are moving towards approaches with a qualitative and analytical focus. This applies in particular to the requirements of sound forward planning.

Other issues raised in the report

In recent years with-profit life companies’ treatment of policyholder surplus has been much in focus. This issue is closely linked to the issue of their risk capital, as this capital to a very high degree corresponds to the surplus on a company’s balance sheet. The

4SOU 2003:22.

Technical

provisions (TP)

Technical

provisions

Pledged

assets

(MV)

Pledged

assets

Available solvency margin

(ASM)

Realistic value

Required solvency margin (RSM)

Share capital other equity

Free assets

Target capital

  • Asset based
  • Safety margin
  • MV - SM > TP

Minimum capital

  • Equity based
  • Solvency margin
  • ASM > RSM

Safety margin (SM)

Market value

Balance (B)

Technical

provisions (TP)

Technical

provisions

Pledged

assets

(MV)

Pledged

assets

Available solvency margin

(ASM)

Realistic value

Required solvency margin (RSM)

Share capital other equity

Free assets

Target capital

  • Asset based
  • Safety margin
  • MV - SM > TP

Minimum capital

  • Equity based
  • Solvency margin
  • ASM > RSM

Safety margin (SM)

Market value

Balance (B)

report offers a brief description of the problems involved and some conceivable approaches to a solution through a general review of the corporate law relating to insurance undertakings. During the spring of 2003 the Swedish Government has announced that a review of this kind is forthcoming.

In the long run, either the policyholders’ funds must be kept separate from a company’s risk capital or policyholders must be provided with influence and insight into the company’s operations commensurate with the risk capital they have contributed. However, each life assurance undertaking should be free to opt for which of these solutions it prefers.

Other issues dealt with concern the regulations relating to external financing of insurance undertakings and a number of accounting issues.

Technical aspects of the valuation of liabilities

A realistic valuation of insurance liabilities is defined as using realistic rather than conservative assumptions including discounting future cash flows using the market interest rate for government bonds for the relevant currency and term. Assumptions should be established in a prudent manner, normally using statistical methods. The expected return on investments should normally be above the return on government bonds, and it is prudent to choose the riskfree rate of return for discounting. In discounting cash flows with a longer term than the principal payment from the longest relevant bond, a prudent margin is proposed for the reinvestment risk.

Different valuation methodologies are discussed in some depth in the proposal. The calculation should be made using an acknowledged actuarial method. This would entail a prospective valuation using the mathematical expectancy operator taking into account relevant policy data, either policy by policy (individual method) or using relevant information representing a group of policies (statistical or collective method), whichever is most relevant for the type of liabilities and type of provisions concerned. A retrospective method is not rejected if it is combined with a prospective assessment of future incomes and outlay regarding the relevant policies.

As the technical provisions are calculated using the expected value as measure, individual and statistical methods are interchangeable because the mathematical expectancy operator is additive. This is

generally not the case for measures intended to provide a risksensitive margin such as a percentile measure.

The question of the valuation of options embedded in policies is explicitly addressed. The provision should be determined on the basis of the least favourable outcome for the insurer with respect to any option a policyholder may have according to the specific policy. This is a departure from the principle of a realistic valuation, which implies that insurers should not try to estimate the probability of potential policyholder behaviour but rather presume that their actions are economically rational. Such a method is relevant from a solvency perspective but not necessarily so from a shareholder point of view.

Through the connection between solvency and accounting regulation the same valuation of liabilities will apply in both areas. Whereas the main focus has been on solvency aspects, advantages are also offered by enhanced disclosure in general accounting. The latter issue has to be addressed in the ongoing project within the accounting community. The proposal highlights certain technical obstacles in a valuation containing a risk sensitive margin, a principle proposed by IASB for the valuation of insurance contracts in general accounting.

Technical aspects of the safety margin

As already stated, the Swedish FSA is authorised to devise the precise methods for the calculation of the safety margin. Therefore, the detailed aspects of risk assessment outlined here should be regarded as no more than a discussion with illustrative examples.

The suggested design should be viewed as a standard model. Applicability and transparency is preferred to what might be regarded as more complete and precise but – at the same time – more complex risk assessment methods. The Commission is reluctant to suggest complicated risk measurements restricted to a small group of specialists. A simpler method is preferred which can be intuitively understood and interpreted by management and the supervisory authority.

Having said that, the design proposed is not easy to grasp. It should be viewed as a compromise between practical applicability and advanced risk measurement techniques that results in relatively crude measurements of risk. Still the suggestion presents a major

step forward by including a capital charge in the solvency system reflecting the spread of possible outcomes.

The method suggested for a risk-sensitive margin includes grouping risks in insurance, financial and matching risks. Certain risks are, however, excluded from the safety margin.

Operational risk is not included as this risk is not unique to insurance and indeed the extent to which it can be quantified is questionable. It could also be seen as being covered by equity rather than pledged assets. Operational risk is better taken care of through supervision and internal governance rather than through quantitative capital charges.

Liquidity risk is not explicitly considered, but is implicitly reflected through market and credit risk.

Diversifiable financial risk is not quantified but is limited through risk concentration limits in the asset restrictions. Also, the financial markets provide good opportunities for diversification, for which established practices exist.

Insurance risk

Insurance risk is divided into a diversifiable and a systematic element. The standard deviation is recommended as a risk-measure for diversifiable insurance risk as this gives incentives for diversification, reinsurance and healthy product design. The systematic insurance risk is notoriously difficult to quantify, but insurers themselves provide an estimate when deciding the insurance premium. Using this risk margin as a proxy for systematic insurance risk takes advantage of existing incentives for insurers to overvalue liabilities when premiums are decided and does not create dangerous incentives to undervalue them when the technical provisions are subsequently calculated. The margin is the positive difference between the premium, equivalent with the liabilities valued at amortised cost, and the technical provisions.

Financial risk

Financial risk is divided into market and credit risk. Market risk is considered for non-fixed-interest assets i.e. equity and property, while the risk for value fluctuations for fixed-interest assets is estimated under credit and interest rate risk.

Investments in equity or property are characterised by a shortterm volatile behaviour while at the same time, on average, representing a stake in the general economy with long-term properties. These investments are generally, in the short term, riskier than fixedinterest assets as the market value is not bound by fixed payments.

Market risk can be assessed through market values or fundamental values. Methods using current or smoothed market values are regarded as being hazardously pro-cyclical for financial markets. Instead, a fundamental-value-based proxy used to amplify or reduce the magnitude of market risk is preferred. This is accomplished by linking long-term normal risk-levels for the relevant asset classes to the relation between the real interest rate and dividend yield. Assumed advantages include less disturbance of financial markets and interest-rate sensitivity. The latter feature makes it more feasible to include non-fixed-interest assets in composing a portfolio comprising long-term liabilities while further discouraging the use of these assets to cover short-term liabilities.

Different methods to assess credit risk are discussed, including factor-based methods, the use of rating agencies and the market price of credit risk as reflected by current, smoothed or acquisition-time interest-rate spreads. Though insurance business is different in product duration and systemic importance compared to banks, the factor-based capital charges for credit risk of the banking sector might be preferable in order to avoid regulatory arbitrage.

Matching risks

The financial risks, interest-rate and exchange-rate risks are classified as matching risks, as they affect both the market value of assets and technical provisions. Exposure to interest-rate risk measures the degree of timely matching between assets and liabilities. The interest and exchange rate exposure are estimated by the change in value of the net position (pledged assets less insurance liabilities) resulting

from a proportional change in the relevant market interest rate. A proportional change affords incentives for matching as well as implicitly incorporating inflation risk in the estimate. A similar approach is proposed for exchange-rate risk.

The safety margin is calculated from the different risk categories allowing for full diversification, not because they are necessarily independent but because that is how they are defined; a concession to simplicity and verifiability which means that no correlations need to be estimated or determined.

Table 1: Summary of calculations for risk factors in the safety margin

Risk type Calculation Diversifiable insurance risk

2.5 standard deviations for the value of the portfolio of insurance liabilities due to random deviations from what is expected in the technical provisions subject to current levels of interest rates and exchange rates and that claims from individual policies are independent.

Systematic insurance risk

An amount corresponding to an adverse systematic claims experience up to what is implicitly assumed in premiums for the existing portfolio of liabilities.

Market risk for traded equity

20 percent of current market value adjusted for the ratio between the real interest rate and the observed dividend yield for the relevant market place.

Market risk for non- marketed equity

30 percent of estimated market value adjusted for the ratio between the real interest rate and observed dividend yield for a comparable market place.

Market risk for property

30 percent of the estimated market value adjusted for the ratio between the real interest rate and the income return on current investments in property.

Credit risk 8 percent of market value for assets with credit risk, adjusted for the creditworthiness of the counter-party. Interest- rate risk The change in the net position between pledged assets* and technical provisions after a change in relevant interest rates of 20 percent. Exchange rate risk 5 percent of unmatched liabilities.

*The sensitivity to interest-rate risk, i.e. modified duration, for non fixed-interest-assets is defined by the derivative as the (negative) normal risk factor divided by the yield. As an example, assume investments in listed equity with a market value of 100, a prospective real interest rate of 3% and an average dividend yield for the relevant market place of 2.5 %. The exposure to market risk is calculated as the market value times the adjusted risk factor 100*20 %*3/2.5 = 24. The sensitivity to changes in the interest rate for equity is calculated as 20 %/2.5 %*(1/100) = 8 %. This means, that if the real interest rate changes then the exposure to market risk will change as well. An increase in the interest rate will increase the calculated market risk and vice versa. If the stress test for interest-rate risk is 20 % then the pledged assets should be sufficient relative to liabilities for a change of 20 %*3 %=0.6 percent units in the real interest rate. The interest-rate risk for equity is thereby calculated as 0.6*8 %*100 =4.8. The net effect of both the market risk and the interest-rate risk for equity will be dependent on the liabilities. If liabilities are short-term, assume modified duration equals 0, the total effect will be 24 for market risk and 4.8 for interest rate risk. If liabilities are “long” then the 4.8 will reduce the net exposure to interest rate risk but leave the 24 unchanged.