JK 6848-16-40

Kritik mot Polismyndigheten och en tingsrätt för hanteringen av ett beslag

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår PS skadeståndsanspråk.

Justitiekanslern riktar kritik mot dåvarande Polismyndigheten i Norrbottens län, numera Polismyndigheten, Polisregion Nord, för att det dröjde oacceptabelt länge innan PS informerades om att hans egendom tagits i beslag och för ett flertal andra brister vid hanteringen av beslaget.

Justitiekanslern riktar kritik mot Haparanda tingsrätt för att en dom som innehöll ett beslut om att häva ett beslag inte omgående expedierades till den myndighet som ansvarade för förvaringen av det beslagtagna.

Justitiekanslern kommer att i särskild ordning uppmärksamma Domstolsverket på behovet av att i den expedieringshandbok som ska ge stöd vid handläggningen av brottmål vid tingsrätt förtydliga vilka åtgärder som ska vidtas när ett beslag har hävts i en dom eller i ett beslut.

Ärendet

Bakgrund

PS är yrkesfiskare och fiskar bl.a. i Kalix skärgård. I maj 2014 hade han där placerat ut två fasta fiskeredskap med så kallade fiskhus avsedda för laxfiske. Fiskhusen var fästa vid något som PS benämnt förslag. År 2014 fick fiske med fasta redskap efter andra arter än strömming i det aktuella området påbörjas först den 27 juni. Utsättning av ej fiskande delar av fasta redskap fick dock påbörjas innan fiske var tillåtet.

Den 27 maj 2014 upptäckte Kustbevakningen vid patrullering de två fiskhusen med fisk och en död säl i. Vakthavande befäl vid dåvarande Polismyndigheten i Norrbottens län kontaktades, och fattade beslut om att ta fiskhusen i beslag. Grunden för beslaget var att egendomen kunde antas ha betydelse för utredning av brott samt att den kunde antas vara förverkad på grund av brott. Kustbevakningen verkställde beslaget och upprättade beslagsprotokoll samt en anmälan om olaga fiske. Som misstänkt angavs PS. Handlingarna överlämnades till Polismyndigheten i Norrbottens län den 3 juni 2014. Vid Norrbottenspolisen inleddes därefter den 30 augusti 2014 en förundersökning mot PS om brott mot fiskelagen.

För att verkställa beslaget och få med sig fiskhusen var Kustbevakningens tjänstemän tvungna att lösgöra fiskhusen från de så kallade förslagen. Detta skedde enligt Kustbevakningen genom att de skar upp en handsydd söm som höll samman fiskhusen och förslagen. Fiskhusen fördes sedan till Kustbevakningens kuststation i Luleå för förvaring i ett garage där.

Åtal väcktes mot PS för brott mot 37 § första stycket 2 fiskelagen (1993:787). I en dom den 21 december 2015 ogillade Haparanda tingsrätt åtalet eftersom rätten inte ansåg att åklagaren hade bevisat att de redskap som PS satt ut var fiskande. Tingsrätten hävde beslaget och beslutade att egendomen skulle lämnas ut till PS.

Åklagaren överklagade domen till hovrätten.

Haparanda tingsrätt expedierade inte domen till Polismyndigheten. Den 19 januari 2016 skickade domstolen i stället ett bevis till Polismyndigheten om att domen hade överklagats. Den 31 augusti 2016 skickade tingsrätten emellertid en kopia av domen med en underrättelse till Polismyndigheten om att förverkande/beslaget vunnit laga kraft, men att domen var överklagad i ansvarsdelen.

Haparanda tingsrätts underrättelse den 31 augusti 2016 registrerades som inkommen hos Polismyndigheten den 6 september 2016. Samma dag kontaktade Polismyndigheten Kustbevakningen och kom överens om att fiskhusen skulle överföras till polisen i Kalix. Den 9 september 2016 transporterade Kustbevakningen fiskhusen i ett täckt släp från kuststationen i Luleå till polisen i Kalix. Där lät polisen förvara fiskhusen i Kronofogdens garage.

Polismyndigheten har uppgett att en beslagshandläggare den 14 september 2016 ringde till PS och informerade honom om att redskapen fanns att hämta hos polisen i Kalix. Polisen skickade även en kallelse per brev till PS med samma information. Vid telefonsamtalet sa PS enligt polisen att han inte skulle hämta ut fiskeredskapen då han ansåg att Kustbevakningen skulle återlämna dem till honom. PS har uppgett att han varken fått något telefonsamtal från polisen eller någon kallelse.

Hovrätten fastställde den 21 september 2016 tingsrättens dom.

Fiskhusen hade i december 2017 inte hämtats ut av PS och de fanns alltjämt kvar hos polisen.

Anspråket m.m.

PS har begärt skadestånd av staten med 439 500 kr, varav 203 500 kr för två fiskhus, 48 500 kr för två förslag, 150 500 kr för förhindrande av näringsverksamhet i fyra år samt 37 500 kr för reparation av två fiskhus och förslag. Grunden för anspråket är, såvitt PS kan förstås, att beslutet om beslag varit felaktigt och oproportionerligt, att hans egendom skadats när beslaget verkställdes, att Kustbevakningen och Polismyndigheten i Norrbottens län/Polismyndigheten (hädanefter samlat Polismyndigheterna) brustit i sin vård av den beslagtagna egendomen samt att det förekommit fel i hanteringen i samband med att beslaget hävdes vilket lett till att egendomen varit kvar i statens vård för länge. Han har även menat att Kustbevakningens agerande inkräktat på hans rätt att driva näring enligt 2 kap. 17 § regeringsformen.

PS har utöver att begära skadestånd också framfört ett flertal klagomål mot Kustbevakningen och Polismyndigheterna.

Kustbevakningen, Polismyndigheten och Haparanda tingsrätt har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Den rättsliga regleringen avseende statens skadeståndsansvar

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Kustbevakningens, Polismyndigheters och domstolars handläggning av och beslut i frågor som rör beslag är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

I 8 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) ges enskilda en rätt till ersättning bl.a. då deras egendom skadats till följd av att någon myndighet använt lagligt våld mot egendomen. För att få rätt till ersättning krävs det inte att myndigheten varit oaktsam.

Den rättsliga regleringen avseende beslag

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott får enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken tas i beslag. En sådan åtgärd får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse (den så kallade proportionalitetsprincipen).

Av 27 kap. 10 § rättegångsbalken framgår att ett föremål som tagits i beslag som huvudregel ska tas i förvar av den som verkställt beslaget. Det beslagtagna ska vårdas väl. Den som häver ett beslag ska omgående underrätta den som förvarar egendomen om beslutet. Utgångspunkten är att beslaget därefter genast ska kunna lämnas ut. (Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, tredje upplagan, s. 451, avsnitt 31.18.4, och s. 453, avsnitt 31.19.2).

När ett föremål ska lämnas ut till den som beslaget har gjorts hos ska denne enligt 27 kap. 8 b § rättegångsbalken så snart som möjligt efter att beslaget har hävts underrättas om att föremålet kan hämtas och att det kan komma att säljas för statens räkning eller förstöras om det inte hämtas. Justitiekanslern har i ett tidigare ärende uttalat att ett återställande bör ske senast omkring en vecka efter hävandet (dnr 405-98-40).

Underrättelsen får enligt 20 § delgivningslagen (2010:1932) ske genom muntlig delgivning, dvs. att innehållet i den handling som ska delges läses upp för delgivningsmottagaren. Handlingen ska också skickas till mottagaren om det kan ske och inte bedöms obehövligt. Enligt 21 § samma lag har muntlig delgivning skett när innehållet har lästs upp.

Bedömningen av skadeståndsskyldigheten i detta fall

Polisen

Polisen har fattat beslutet om beslag av fiskhusen och sedan beslaget hävts underrättat PS om att de funnits för avhämtning där. Polisen har också förvarat fiskhusen.

När beslagsbeslutet fattades var omständigheterna, såvitt framgår av utredningen, sådana att det fanns skäl att misstänka brott. Det fanns därmed utrymme för att fatta beslutet att ta fiskhusen i beslag. Att åtalet senare ogillades medför inte någon annan bedömning. Polismyndighetens i Norrbottens län beslut om beslag kan därför inte grunda någon rätt till skadestånd för PS.

När det gäller åtgärderna efter tingsrättens beslut att häva beslaget konstaterar Justitiekanslern att polisen, när tingsrätten den 31 augusti 2016 underrättade myndigheten om det hävda beslaget, såvitt framgår av utredningen kontaktade PS inom ca en vecka. Det saknas skäl att ifrågasätta polisens uppgift att PS underrättats om att han kunde hämta fiskhusen. Något skadeståndsgrundande fel hos Polismyndigheten har alltså inte förekommit genom åtgärderna efter att beslaget hävdes.

Det är inte heller visat att polisen på något sätt skulle ha brustit i sin vårdplikt avseende fiskhusen. Inte heller på denna grund har PS därför rätt till skadestånd.

Kustbevakningen

Kustbevakningen var den myndighet som verkställde beslaget och som därefter förvarade fiskhusen under drygt två år.

Kustbevakningens uppgift om att skiljandet av fiskhusen från förslagen endast innebar ett litet ingrepp i form av att en handsydd söm skars upp har inte motbevisats av PS. PS har inte heller presenterat något underlag när det gäller uppgiven kostnad för honom att återställa sömmarna. Det kan anmärkas att PS haft goda möjligheter att säkra bevis om eventuella skador på fiskhusen och återställningskostnader genom att hämta ut dem från polisen, vilket han inte gjort. Eftersom det inte finns något som visar att Kustbevakningen skadat fiskhusen på ett sätt som ger rätt till skadestånd vare sig när beslaget verkställdes eller när fiskhusen förvarades på kuststationen, har PS inte någon rätt till skadestånd med anledning av Kustbevakningens åtgärder.

Det finns inte heller något i utredningen som visar att Kustbevakningen har gjort intrång i PS rätt att driva näring. Inte heller på denna grund kan han därför få skadestånd. Det kan tilläggas att ett åsidosättande av 2 kap. 17 § regeringsformen inte kan grunda någon rätt till skadestånd för enskild. Det finns visserligen exempel på att skadeståndsansvar för staten har ansetts uppkomma vid åsidosättanden av regeringsformen (se NJA 2014 s. 323, som gällde 2 kap. 7 § och NJA 2014 s. 332, som gällde nuvarande 2 kap. 15 §), men enligt gällande rätt kan den absoluta merparten av regeringsformens bestämmelser, däribland 2 kap. 17 §, inte anses vara direkt skadeståndssanktionerade.

Tingsrätten

Det var Haparanda tingsrätt som hävde beslaget av fiskhusen. Tingsrätten borde, som ovan konstaterats, omedelbart ha underrättat den myndighet som förvarade den beslagtagna egendomen om beslutet. Genom att inte göra det har tingsrätten varit försumlig på ett sätt som kan göra staten skadeståndsskyldig.

För en rätt till ersättning krävs emellertid, förutom att det har förekommit ett skadeståndsgrundande fel, också att detta har orsakat skada för den enskilde. Frågan blir därför om det finns ett orsakssamband mellan bristerna i Haparanda tingsrätts handläggning och den skada som PS uppger sig ha drabbats av. För att avgöra detta får prövas vad som skulle ha hänt om tingsrätten hade handlat korrekt.

Mot bakgrund av vad som är känt om hur PS agerade när han i september 2016 fick veta att han kunde hämta fiskhusen hos polisen finns det inget som talar för att han skulle ha agerat annorlunda om polisen eller Kustbevakningen hade underrättats om hävningen tidigare än som skedde, och han därmed fått informationen i början av år 2016. Någon rätt att få beslagtagen egendom återlämnad där beslaget skedde eller i hemmet finns inte och inte heller någon rätt att få hjälp av staten med transport av egendomen (se Lindberg, a.a., s. 456). Eftersom PS valt att inte hämta ut den beslagtagna egendomen, saknas det orsakssamband mellan tingsrättens handläggningsfel och den eventuella skada han drabbats av. Tingsrättens underlåtenhet att omedelbart underrätta polisen eller Kustbevakningen kan därför inte grunda någon rätt till skadestånd för PS.

Sammanfattning avseende skadeståndsanspråket

Justitiekanslern finner sammanfattningsvis att PS inte har rätt till något skadestånd med anledning av hur polisen, Kustbevakningen och tingsrätten hanterat beslaget av hans fiskhus. Hans skadeståndsanspråk kan därför inte till någon del bifallas.

Frågan om tillsyn

PS har utöver att begära skadestånd framfört flera klagomål mot myndigheternas handläggning av beslaget.

Polisen

PS har bl.a. klagat på att han inte underrättades om beslaget.

Om den som ett beslag sker från inte är närvarande när beslaget verkställs ska personen enligt 27 kap. 11 § rättegångsbalken utan dröjsmål underrättas om detta och om vad som skett med det beslagtagna. Underrättelseskyldigheten är viktig bl.a. för att den som drabbas ska kunna begära rättens prövning av beslaget enligt 27 kap. 6 § rättegångsbalken.

I detta fall identifierades PS som misstänkt redan när fiskhusen togs i beslag och det fanns såvitt framgått inga utredningsskäl som gav anledning att vänta med underrättelsen. Han borde därför ha underrättats om beslaget så snart det kunde ske, dvs. inom någon dag.

I detta fall skedde beslaget inom ramen för ett samarbete mellan dåvarande Polismyndigheten i Norrbottens län och Kustbevakningen enligt 7 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. Vid ett sådant samarbete är det viktigt att de samarbetande myndigheterna har klart för sig vilken myndighet som ansvarar för vad, särskilt när det är fråga om hantering av tvångsmedel. Kustbevakningen har menat att polisen hade ansvaret för alla underrättelser och att Kustbevakningens roll begränsade sig till att biträda polismyndigheten genom att verkställa beslaget. Uppfattningen överensstämmer väl med systematiken i 1982 års lag och underordnade författningar och Justitiekanslern delar bedömningen att det var Polismyndigheten i Norrbottens län som hade ansvaret för att underrätta PS om beslaget.

PS har själv uppgett att han fick reda på beslaget vid ett förhör hos polisen den 19 maj 2015, dvs. närmare ett år efter att beslaget verkställdes. Förhöret var det första som hölls i ärendet. Vid förhöret delgavs PS misstanke om brott. Av förhörsprotokollet och beslagsliggaren framgår däremot inte att han formellt underrättades om beslaget vid förhöret eller att polisen gav honom den information som krävs enligt 27 kap. 11 § rättegångsbalken, dvs. information om vad som skett med det beslagtagna. Det framgår inte heller att han fick en kopia av beslagsprotokollet, vilket är det normala sättet att fullgöra underrättelseskyldigheten. Polisen hänvisade dock, såvitt framgår av det skriftliga underlaget, vid förhöret till uppgifter som kom från beslagsprotokollet. Även om det alltså vid förhöret måste ha framgått för PS att fiskhusen var tagna i beslag, vilket han också själv bekräftat, är det mot denna bakgrund tveksamt om polisen över huvud taget kan anses ha fullgjort sin underrättelseskyldighet enligt 27 kap. 11 § rättegångsbalken. Om skyldigheten ska anses ha fullgjorts den 19 maj 2015 är emellertid dröjsmålet med att underrätta honom oacceptabelt. Dåvarande Polismyndigheten i Norrbottens län, numera Polismyndigheten, Region Nord, måste kritiseras för denna allvarliga brist. Att det dröjde närmare ett år från det att beslaget verkställdes till det att PS delgavs misstanke och förhördes innebär också, med hänsyn till beslaget och ärendets relativt enkla karaktär, att förundersökningen har handlagts alldeles för långsamt.

En förutsättning för att polisen ska kunna begära biträde av Kustbevakningen med stöd av 7 § lagen om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning är att en förundersökning har inletts avseende vissa typer av brott, bl.a. brott som rör fiske. I detta fall har Polismyndigheten uppgett att det vakthavande befälet vid polisen som blev uppringt av Kustbevakningen den 27 maj 2014 inte fattade något beslut om att inleda förundersökning, utan att det beslutet fattades först den 30 augusti 2014. När det som i detta fall inte var aktuellt med en så kallad förenklad utredning enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken, är en förutsättning för att få fatta beslut om beslag att en förundersökning har inletts (jfr 23 kap.3 och 16 §§rättegångsbalken). Det var alltså i den aktuella situationen fel av det vakthavande befälet att fatta ett beslut om beslag utan att samtidigt inleda förundersökning. En förundersökning får dock anses vara inledd genom att en straffprocessuell tvångsåtgärd vidtas (se bl.a. JO 2001/02 s. 95). I detta fall får polisen alltså anses ha inlett en förundersökning den 27 maj 2014, även om ett formellt beslut fattades först den 30 augusti samma år. Justitiekanslern vill dock betona att ett beslut om tvångsmedel i princip förutsätter att det finns ett beslut om att inleda förundersökning, och att detta är särskilt angeläget när polisen som i detta fall begär biträde av Kustbevakningen.

Även om polisens hantering efter det att beslaget hade hävts inte ådragit staten skadeståndsansvar, så finns det flera invändningar mot hanteringen.

För det första

För det andra

För att det i efterhand ska gå att kontrollera att en underrättelse skett på rätt sätt och att fristerna följts, är det av stor betydelse att dokumentationen sker korrekt. I beslagsliggaren bör framgå inte bara att underrättelse skett, utan också vilken delgivningsform som använts samt att en skriftlig kallelse skickats och till vilken adress. Om det finns förutsättningar för förenklad delgivning och sådan har använts, bör det också dokumenteras att kontrollmeddelandet skickats arbetsdagen efter. En viktig sak att kunna kontrollera i efterhand är vilken adress kallelsen skickats till, då det ibland ifrågasätts om kallelsen gått till rätt adress. Detta talar för att en kopia av kallelsen bör sparas, vilket då kan ersätta att adressen skrivs in i beslagsliggaren. I samma riktning talar att det i kallelsen ska skrivas in vid vilket utlämningsställe egendomen finns, när detta utlämningsställe har öppet och vilka föremålspunkter det gäller (se Polismyndighetens blankett ”KALLELSE att hämta föremål”, PM 102.9). Även dessa uppgifter kan behöva kontrolleras i efterhand.

Att dokumentera en underrättelse på en post-it-lapp istället för i beslagsliggaren är inte acceptabelt. Om den som egendomen ska lämnas ut till vid den muntliga delgivningen säger något som det finns skäl att dokumentera bör detta också lämpligen ske direkt i beslagsliggaren. Att dokumentationen sker i en separat tjänsteanteckning kan givetvis accepteras, men det är önskvärt att så mycket information som möjligt går att utläsa direkt av den så kallade historiken i beslagsliggaren.

Allt det som nu sagts talar enligt Justitiekanslern med styrka för att Polismyndigheten bör ha tydliga föreskrifter och tillämpa enhetliga rutiner när det gäller dokumentationen i beslagsärenden. Något som för övrigt gäller beträffande tvångsmedelsärenden i allmänhet.

I det nu aktuella ärendet är dokumentationen i beslagsliggaren även i övrigt mycket bristfällig. Beslagsliggaren började inte föras förrän i juni 2015, dvs. mer än ett år efter att beslaget verkställdes och fastställdes. Som konstaterats i det föregående hade polisen ansvaret för underrättelser och dokumentation även om beslaget verkställdes av Kustbevakningen och godset enligt överenskommelse mellan myndigheterna förvarades där. Att PS fick information om beslaget den 19 maj 2015 dokumenterades, som redan nämnts, inte i beslagsliggaren. Såvitt framgår tillfrågades han inte heller vid detta tillfälle om han gjorde anspråk på fiskhusen. En sådan fråga borde ha ställts, och hans anspråk skulle ha antecknats i beslagsliggaren (se 12 § punkten 4 i FAP 102–2 och sista stycket i det allmänna rådet till denna paragraf). Inte förrän vid telefonsamtalet den 14 september 2016 antecknades PS som anspråkstagare.

Dåvarande Polismyndigheten i Norrbottens län, numera Polismyndigheten, Polisregion Nord måste kritiseras för de brister som konstaterats när det gäller dokumentationen av vidtagna åtgärder i beslagsärendet. Det inträffade föranleder Justitiekanslern att ännu en gång inskärpa vikten av en korrekt dokumentation av alla handläggningsåtgärder i ärenden rörande straffprocessuella tvångsmedel.

Den tredje bristen

Polisen har emellertid i december 2017 uppgett att fiskhusen då fortfarande fanns kvar hos polisen. Även om lagtexten anger fristen till minst en månad lämnar förverkandelagen inte utrymme för den myndighet som förvarar egendomen att vänta någon längre tid med en försäljning eller ett förstörande, t.ex. därför att handläggare på myndigheten tror att den som beslaget gjorts hos så småningom kommer att hämta ut egendomen. Även detta utgör skäl för kritik mot polisens hantering.

minst

Avslutningsvis kommenterar Justitiekanslern hur PS egen polisanmälan hanterades av polisen.

PS har uppgett att han dagen efter beslaget gjorde en polisanmälan om att hans fiskhus blivit stulna. En anmälan från PS om stöld av fiskhusen registrerades den 31 maj 2014 vid Brottssamordningsenheten vid dåvarande Polismyndigheten i Norrbottens län. I en tillläggsanmälan den 4 juni 2014, som gjordes av en vän till PS, antecknades att det fanns fiskare som sett Kustbevakningen hantera redskap liknande dem som PS blivit av med.

Med anledning av de uppgifter som tillkommit i tilläggsanmälan inledde Norrbottenspolisen den 4 juli 2014 en förundersökning om stöld.

Den 17 september 2014 hölls förhör med PS som målsägande. Han berättade då att det fanns vittnen som sett att Kustbevakningen tagit fiskhusen. Samma dag hölls även ett förhör med en tjänsteman vid Kustbevakningen. Efter detta lades förundersökningen ner.

Det är svårt att förstå hur polisen kunde undgå att se sambandet mellan de två anmälningarna och därmed undgå att dra slutsatsen att fiskhusen som myndigheten själv tagit i beslag var de som PS anmält som stulna. Detta särskilt efter upplysningen den 4 juni 2014 om att Kustbevakningen varit inblandad när fiskhusen försvann.

Om man hade gjort de sökningar som är möjliga och rimliga i systemen RAR och DurTvå så torde man enkelt ha kunnat konstatera att det stöldanmälda godset i själva verket fanns hos Polismyndigheten (jfr Justitiekanslerns beslut den 28 april 2017 i ärende dnr 5851-16-40). Detta dock givetvis under förutsättning att dokumentationen fanns tillgänglig i systemen. Eftersom det inträffade ligger långt tillbaka i tiden väljer Justitiekanslern att inte göra några ytterligare uttalanden i denna del.

Kustbevakningen

När det gäller den kritik PS riktat mot Kustbevakningen saknas det skäl att göra några tillsynsuttalanden.

Haparanda tingsrätt

Som framgått ovan underrättade Haparanda tingsrätt inte omedelbart Kustbevakningen eller Polismyndigheten om beslutet att häva beslaget. Tingsrätten har i sitt remissvar till Justitiekanslern uppgett att detta berodde på ett förbiseende. Det är möjligt att detta är riktigt. Något som kan ha bidragit är emellertid att domstolen inte verkar ha en helt korrekt uppfattning om vilka åtgärder som ska vidtas när ett förverkandeyrkande ogillas, respektive när ett beslag hävs. I tingsrättens yttrande sägs således att man rätteligen borde ha underrättat polisen om att förverkandet/beslaget vunnit laga kraft. Detta är också vad tingsrätten underrättade Polismyndigheten om när misstaget uppmärksammades. Det finns emellertid inte någon skyldighet att lämna en sådan underrättelse som tingsrätten uppgett.

Det är viktigt att förverkande och beslag hålls isär i detta sammanhang, även om de anges under samma rubrik i domshuvudet. Beslag är ett straffprocessuellt tvångsmedel medan förverkande är en särskild rättsverkan av brott (se 27 kap.rättegångsbalken jämfört med 1 kap. 8 § brottsbalken). Att ett yrkande om förverkande ogillats är inte i sig ett beslut som behöver rapporteras särskilt, vare sig när beslutet fattas eller när det vinner laga kraft (med undantag för förverkande enligt vapenlagen, vilket dock inte är aktuellt här – se 17 kap. 3 § vapenförordningen [1996:70]). Ett beslut om att häva ett beslag måste däremot rapporteras så att beslutet kan verkställas. Det bör för fullständighetens skull sägas att ett beslut om att ogilla ett yrkande om sakförverkande ska åtföljas av ett beslut om att häva beslaget, om den aktuella egendomen är tagen i beslag (se prop. 2015/16:68 s. 49). Om egendom är tagen i beslag men domstolen inte fattar något beslut om att häva beslaget när ett förverkandeyrkande ogillas, förfaller beslaget (se SOU 2011:45, s. 302). Detta är att likställa med att beslaget hävts, och domstolens beslut ska därför i en sådan situation expedieras på samma sätt som vid en hävning.

Vilka åtgärder en tingsrätt ska vidta när ett beslut om att häva ett beslag har meddelats är inte tydligt författningsreglerat. Redan av det förhållandet att det är fråga om ett tvångsmedel – som aldrig får bestå när det inte längre finns grund för det (se 27 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken) – följer dock att tingsrätten omedelbart måste vidta åtgärder som gör att hävningen kan verkställas. Att hävningen gäller omedelbart framgår också av 30 kap. 12 § första stycket 3 rättegångsbalken. Riksdagens ombudsmän (JO) har uttalat att den myndighet som förvarar egendomen självfallet måste underrättas om ett beslut om att häva ett beslag i omedelbar anslutning till att beslutet fattas (se JO 2003/04 s. 127). (Att en överinstans kan bestämma att ett sådant beslut tills vidare inte får verkställas framgår av 51 kap. 8 § rättegångsbalken.)

Det som nu redovisats innebär alltså att om en domstol fattar ett beslut om att häva ett beslag så ska beslutet genast expedieras till den myndighet som förvarar egendomen. I detta fall kunde tingsrätten ha skickat domen till Polismyndigheten eller till Kustbevakningen (eller till båda).

När det gäller tingsrättens hantering vill Justitiekanslern avslutningsvis tillägga följande.

Tingsrättens anteckningar på dagboksbladet i brottmålet mot PS om vilka expedieringar som skett är inte fullt tillfredsställande. Det framgår således inte vem som var mottagare av meddelandet den 19 januari 2016 om att målet fullföljts till hovrätten. Det framgår inte heller att själva domen expedierades till Polismyndigheten den 31 augusti 2016, utan bara att en underrättelse skickades. Det har varit nödvändigt att hämta in kompletterande upplysningar i dessa delar för att försöka få en klar bild av vad som hänt. Justitiekanslern vill mot denna bakgrund framhålla att anteckningarna på dagboksbladet i ett mål eller ärende vid en domstol – särskilt i de fall en kopia av en handling som skickats inte sparas – måste vara utformade så att det tydligt framgår vad som har expedierats och till vem.

Även om anvisningarna i Domstolsverkets handbok ”Expediering i brottmål Tingsrätt” inte är helt tydliga, ursäktar det inte att Haparanda tingsrätt expedierade domen till Polismyndigheten först drygt åtta månader efter att den meddelats. Det måste ställas höga krav på noggrannhet hos domstolarna vid hanteringen av straffprocessuella tvångsmedel. Haparanda tingsrätt bör därför kritiseras för att beslutet om att häva ett beslag inte omgående expedierades till den myndighet som ansvarade för förvaringen av det beslagtagna.

Justitiekanslern kommer att i särskild ordning informera Domstolsverket om behovet av att se över innehållet i expedieringshandboken för brottmål.