NJA 2007 s. 540

En treårig flicka har utsatts för sexuellt utnyttjande när hon sov. Flickan har ansetts berättigad till kränkningsersättning oavsett om hon blivit informerad om övergreppen.

Sundsvalls tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Sundsvalls tingsrätt åtal mot H.V. för grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Som målsägande angavs Flickan A, född 1998. Under rubriken Gärning anförde åklagaren: H.V. har vid tre tillfällen, den 26 juni, den 4 juli och den 16 juli 2002 inom Sundsvalls kommun haft sexuellt umgänge med flickan A enligt bilaga till stämningsansökan. Brottet bedöms som grovt med hänsyn till flickans mycket låga ålder, att det skett i hennes eget hem vid upprepade tillfällen samt till de sexuella handlingarnas art.

Bilagan till stämningsansökningen omfattas av sekretess.

Flickan A yrkade skadestånd av H.V. med 100 000 kr, avseende kränkning, jämte ränta. Som grund åberopades H.V:s brottsliga gärning.

H.V. erkände att han hade betett sig på sätt som åklagaren angett men gjorde gällande att detta skett vid endast ett tillfälle och att hans handlande var att bedöma som sexuellt ofredande. Han medgav att utge skadestånd till Flickan A med 25 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Sten Sikström) meddelade dom den 16 september 2005.

Domskäl

Huvuddelen av tingsrättens domskäl omfattas av sekretess enligt förordnande i domen. Av den offentliga delen av domskälen framgår att tingsrätten funnit utrett att H.V:s sexuella handlingar med Flickan A hade skett vid de av åklagaren påstådda tre tidpunkterna och inte varit av ”helt flyktig karaktär”. Hans handlande var därför enligt tingsrätten att bedöma som sexuellt umgänge. Med hänsyn härtill och då brottet, på av åklagaren angivna skäl, var att bedöma som grovt skulle H.V. enligt tingsrätten ådömas ansvar för grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Beträffande Flickan A:s skadeståndsyrkande anförde tingsrätten: H.V. har medgivit att utge skadeståndsersättning till Flickan A med 25 000 kr. Tingsrätten finner, med hänsyn till gärningens art och den allvarliga kränkning av Flickan A:s personliga integritet som brottet orsakat henne, att ersättningen för kränkning skäligen bör bestämmas till yrkade 100 000 kr.

Domslut

Tingsrätten dömde H.V. enligt 6 kap. 4 § andra stycket BrB i dess lydelse före den 1 april 2005 för grovt sexuellt utnyttjande av underårig samt bestämde påföljden för detta brott och viss annan brottslighet till fängelse 3 år.

H.V. ålades att utge skadestånd till Flickan A med 100 000 kr jämte ränta.

Hovrätten för Nedre Norrland

H.V. överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland och yrkade såvitt avsåg åtalet för grovt sexuellt utnyttjande av underårig i första hand att han i stället skulle dömas för sexuellt ofredande, i andra hand att brottet inte skulle betraktas som grovt. Han yrkade vidare under alla omständigheter att påföljden skulle ändras och att skadeståndet till Flickan A skulle nedsättas väsentligt.

Åklagaren och målsäganden bestred H.V:s ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén, adjungerade ledamoten f.d. kammarrättslagmannen Stina Zackari, referent, tf. hovrättsassessorn Helene Ramqvist och två nämndemän) meddelade dom den 23 november 2005.

Domskäl

I domskälen anförde hovrätten beträffande åtalet för grovt sexuellt utnyttjande av underårig: Hovrätten finner i likhet med tingsrätten utrett att H.V., som vid den aktuella tiden var sammanboende med Flickan A:s mor, handlat på det sätt som anges i åtalet vid de i gärningsbeskrivningen angivna tillfällena. Då hans handlande såsom tingsrätten funnit är att bedöma som sexuellt umgänge har han gjort sig skyldig till sexuellt utnyttjande av underårig. Hovrätten finner lika med tingsrätten att brottet är att bedöma som grovt.

I påföljdsdelen fann hovrätten att brottens sammanlagda straffvärde var lägre än tingsrätten funnit och att fängelsestraffet därför skulle sättas ner.

I fråga om Flickan A:s skadeståndsyrkande anförde hovrätten i domskälen:

Flickan A:s yrkande om skadestånd avser ersättning på grund av brottslig gärning för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Den skada som kan ersättas enligt denna paragraf är det lidande som den kränkande handlingen framkallat hos den skadelidande, såsom rädsla, förnedring, skam eller liknande psykisk påfrestning (se prop. 2000/ 01:68 s. 48). Rätt till ersättning förutsätter således att den brottsliga gärningen framkallat ett lidande av angett slag hos den skadelidande. Om något lidande inte har förekommit därför att den som utsatts för gärningen inte varit medveten om vad som hänt kan någon ersättning i princip inte utgå (se SOU 1992:84 s. 236; jfr NJA 1993 s. 138). Så är fallet även om gärningen som sådan för en utomstående kan uppfattas som kränkande. Saken kan också uttryckas så att det är det lidande som gärningen förorsakat som skall ersättas men att någon ersättning inte kan utgå för den kränkande gärningen som sådan (se prop. 2000/01:68 s. 66).

När det gäller H.V:s övergrepp mot Flickan A är annat inte utrett än att gärningarna, såsom H.V. själv berättat, genomfördes under det att flickan sov. Gärningarna har inte innefattat något våld eller något annat handlande som ger anledning anta att Flickan A i sitt sovande tillstånd skulle ha uppfattat vad som pågick. De uppgifter som flickans mor lämnat i hovrätten ger också vid handen att barnet varken i anslutning till gärningarna eller senare på något sätt visat att hon varit medveten om att hon varit utsatt för övergrepp. Modern har vidare uppgett att hon inte har avsikt att framöver berätta om övergreppen för flickan.

Det nu sagda innebär att Flickan A inte kan anses ha blivit kränkt i den mening som avses i skadeståndslagen och att hon alltså inte heller enligt lagen är berättigad att erhålla kränkningsersättning. H.V. har emellertid, för det fall han skulle bli dömd för gärningen, medgett att utge ersättning för kränkning med 25 000 kr. Flickan A:s skadeståndsyrkande skall därför bifallas på så sätt att hon tillerkänns det medgivna beloppet 25 000 kr.

Domslut

Hovrätten ändrade den överklagade domen på så sätt att hovrätten bestämde påföljden för H.V. till fängelse 2 år och nedsatte skadeståndet till Flickan A till 25 000 kr jämte ränta.

Högsta domstolen

Flickan A överklagade hovrättens dom och yrkade att H.V. skulle förpliktas att utge skadestånd till henne med ytterligare 75 000 kr, avseende kränkning, jämte ränta.

H.V. bestred ändring.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Karin Hellmont, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl

Enligt hovrättens i denna del lagakraftvunna dom har H.V. fällts till ansvar för grovt sexuellt utnyttjande av underårig vid tre tillfällen gentemot den vid gärningarna ca fyra år gamla Flickan A. Brottet har bedömts som grovt med hänsyn till flickans mycket låga ålder, att det skett i hennes eget hem vid upprepade tillfällen samt till de sexuella handlingarnas art.

Fråga är nu om skyldighet för H.V. att ersätta Flickan A för sådan skada som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen, s.k. kränkningsersättning. Anledning saknas att vid prövningen av denna fråga bedöma H.V:s gärning på annat sätt än som skett i brottmålet.

Till utveckling av sin talan har Flickan A i HD gjort gällande följande. Det brott som hon utsatts för innefattar, som huvudregel och oavsett offrets ålder, automatiskt en sådan kränkning att rätt till kränkningsersättning föreligger. Det kan inte heller anses utrett att hon sov vid gärningstillfällena. Oavsett om hon har upplevt sig kränkt vid tidpunkten för gärningarna eller inte, måste hon antas bli kränkt någon gång i framtiden. Hennes mamma har haft kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin och blivit informerad om att det är högst olämpligt att undanhålla information om vad hon har utsatts för. I allt fall är det därför en förutsebar skada av den brottsliga gärningen eller en risk för en sådan skada.

H.V., som har vidgått att Flickan A på grund av hans gärning utsatts för en kränkning av sin kroppsliga integritet och att denna i och för sig kan vara ersättningsbar, har häremot invänt att det faktum att flickan sov väsentligt bör påverka graden av kränkning. Vidare att lidande som i sådant fall skulle kunna uppkomma senare i livet genom att offret får vetskap om vad som hänt inte skall ersättas som kränkningsersättning utan som ersättning för sveda och värk.

Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott av vissa angivna slag ersätta den skada som kränkningen innebär. Ersättningens storlek bestäms enligt 5 kap. 6 § samma lag, varvid särskilt skall beaktas vissa i bestämmelsen angivna omständigheter. Reglerna ändrades senast den 1 januari 2002. Det var inte fråga om någon större ändring i sak. Begreppet skada är avsett att väsentligen motsvara det som tidigare benämndes lidande. Avsikten var att i mindre mån syfta till den skadelidandes egen upplevelse. Skadan skall i huvudsak bedömas utifrån objektiva kriterier (se prop. 2000/01:68 s. 66). I den praktiska tillämpningen har utbildats vissa schablonbelopp (se NJA 1997 s. 514). Det är den typiska skadan som ersätts.

Med skada avses känslor som den kränkande handlingen har framkallat hos den skadelidande, såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande reaktioner som inte är att hänföra till personskada. Ersättningen skall lindra verkningarna av kränkningen (se SOU 1992:84 s. 213 f. och prop. 2000/01:68 s. 19 och 48). Begreppet skada har också beskrivits som ett slags faktisk negativ förändring som drabbat en person och som orsakats av en annan persons handlande (se Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 288).

En del påfrestningar som olika brott typiskt sett kan medföra saknar aktualitet om det är ett helt litet barn som har drabbats, medan andra - såsom känslor av obehag, skräck och ångest - är att beakta även i sådana fall. Det har förutsatts att ett 17 månader gammalt barn, som kastats ut genom ett fönster och fallit 7,5 meter, kunde tillfogas sådana påfrestningar som medför rätt till kränkningsersättning (jfr NJA 1993 s. 138).

Sexuella övergrepp mot barn innefattar alltid en allvarlig integritetskränkning (se SOU 1992:84 s. 238). Bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen förutsätter emellertid - enligt sin ordalydelse - att någon form av skada har uppstått.

Ett barn kan ibland inte alls eller endast i begränsad utsträckning ge uttryck för hur denne upplevt en kränkning, vilket också är ett av skälen till att ersättning skall utgå för den typiska skadan (prop. 2000/01:68 s. 51). Sexualbrott mot barn som innefattar våld eller betvingande bör också alltid berättiga till ersättning för kränkning. Däremot torde en försiktig beröring av ett spädbarn i avsikt att väcka eller tillfredsställa gärningsmannens egna sexuella lustar, även om det är straffbart, inte anses orsaka sådan skada som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. När ett brott av det ifrågavarande slaget i sig inneburit att smärta eller obehag tillfogats ett barn, får det således förutsättas att barnet har tillfogats en sådan skada som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen även om barnet inte kan berätta vad som utspelat sig (jfr SOU 1992:84 s. 236). I annat fall och då barnet inte heller i efterhand erhållit vetskap om vad som skett torde det, för att skada får anses föreligga, krävas att utredningen visar att barnet i vart fall uppfattat vad som skett, antingen under själva gärningen eller senare.

Även den som varit medvetslös under ett övergrepp kan känna sig i hög grad kränkt när han eller hon efteråt får kännedom om övergreppet (se SOU 1992:84 s. 238). I förevarande fall är brottet av sådan beskaffenhet att Flickan A då kan vara berättigad till kränkningsersättning. Risken för att hon någon gång i framtiden får kännedom om vad som skett kan emellertid inte anses som i så hög grad förutsebar att det kan förutsättas att hon kommer att tillfogas skada med anledning av brottet.

Att anse att vissa brott, oavsett om det kan utredas eller förutsättas enligt det ovan anförda huruvida skada har inträffat, med nödvändighet innefattar en sådan kränkning för målsäganden att rätt till kränkningsersättning föreligger torde vara fråga om en alltför betydande utvidgning av rätten till skadestånd. En sådan utvidgning bör - om det bedöms som önskvärt - därför ske genom lagstiftning (jfr NJA 2003 s. 508).

Frågan är då vem av parterna som i sådana fall har bevisbördan för att skada har uppkommit. I såväl förarbeten, praxis som doktrin uttalas att det enligt allmänna grundsatser åligger den part som fordrar skadestånd att styrka att han tillfogats skada (se t.ex. SOU 1926:32 s. 261, NJA 1994 s. 287, NJA 2005 s. 919 samt Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen, 2 uppl. 2006 s. 41, jfr dock Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, s. 293 ff.).

Så är fallet också när det gäller ersättning enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 skadeståndslagen till närstående när personskada har lett till döden. En närstående som yrkar ersättning med belopp som sammanfaller med de schablonbelopp som utvecklats i praxis har endast erhållit en viss bevislättnad avseende storleken på skadan, inte befriats från bevisbördan avseende skadan. Det räcker inte med endast ett påstående om att skada har uppkommit (prop. 2000/01:68 s. 71). Någon anledning att i fråga om kränkningsersättning fördela bevisbördan på annat sätt föreligger inte.

Som hovrätten konstaterat har det inte varit fråga om brott som innefattat våld eller betvingande av något slag. Det åvilar då Flickan A att styrka att skada har uppkommit. Hovrätten har funnit att det inte går att utreda annat än att hon sov samt att hon inte heller annars har fått vetskap om vad som skett. Några synnerliga skäl att frångå hovrättens bedömning därvidlag har inte framkommit. Flickan A har därmed inte styrkt att hon tillfogats sådan skada som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Överklagandet skall således lämnas utan bifall.

Domslut

HD lämnar överklagandet utan bifall.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Dag Victor, Ann-Christine Lindeblad, Ella Nyström, referent, och Kerstin Calissendorff) meddelade den 6 juli 2007 följande dom:

Domskäl

Enligt hovrättens i denna del lagakraftvunna dom har H.V. fällts till ansvar för bl.a. grovt sexuellt utnyttjande av underårig vid tre tillfällen. Gärningarna har bestått i att H.V. hållit sin penis mellan den då knappt fyraåriga Flickan A:s skinkor och mot hennes könsorgan samt att han fått hennes hand att hålla om hans penis. Annat är inte utrett än att gärningarna genomfördes medan flickan sov och gärningarna har inte innefattat något våld eller annat handlande som ger anledning att anta att flickan i sitt sovande tillstånd skulle ha uppfattat vad som pågick.

I 2 kap. 3 § skadeståndslagen föreskrivs att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär (s.k. kränkningsersättning).

Att de mot Flickan A riktade gärningarna innefattar en allvarlig kränkning av hennes person är ställt utom varje tvivel. Enligt bestämmelsernas ordalydelse är det emellertid inte kränkningen i sig som berättigar till ersättning utan ”den skada som kränkningen innebär”. Frågan i HD är i första hand om Flickan A kan sägas ha drabbats av någon sådan ersättningsgill skada som avses i bestämmelsen om kränkningsersättning.

För att en person-, sak- eller förmögenhetsskada skall vara ersättningsgill enligt skadeståndslagen krävs att det föreligger ett orsakssamband mellan den ansvarsutlösande handlingen och skadan. Bestämmelsen om kränkningsersättning överensstämmer i så måtto med skadeståndslagens bestämmelser om andra ersättningsformer att även denna förutsätter ett samband mellan den gärning som utlöser skadeståndsskyldigheten och en ersättningsgill skada. I förarbetena till den nuvarande regleringen (prop. 2000/01:68 s. 66) anges emellertid, med hänvisning till användningen av ordet ”innebär”, att det är korrekt att tala om ersättning för själva kränkningen trots att det enligt lagtexten ”i strängt logisk mening” är ”skadan” och inte ”kränkningen” som ersätts. Att lagtexten utformats på detta sätt anges vara grundat på ”skäl som närmast är av systematisk art” (jfr a. prop. s. 49).

Vid kränkning skall, i motsats till vad som i regel gäller vid andra ersättningsformer, frågan om vilken skada som uppkommit inte bedömas fristående från värderingen av den ansvarsutlösande gärningen. Tvärtom är det förutsatt att utgångspunkten för värderingen av skadan (bestämmande av kränkningsersättningen) skall vara en på förhärskande etiska och sociala värderingar baserad bedömning av den ansvarsutlösande gärningen (jfr t.ex. prop. 1972:5 s. 572 och prop. 2000/01:68 s. 51).

Att det är den ansvarsutlösande gärningen och omständigheterna kring denna som primärt är avgörande för bedömningen av skadan framgår också av föreskrifterna om bestämmande av skadestånd i 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Det grundläggande är enligt den regleringen den ansvarsutlösande handlingens art och varaktighet. De exempel som i övrigt anges på faktorer som särskilt skall beaktas är också samtliga anknutna till denna handling.

Det är mot den angivna bakgrunden naturligt att det i förarbetena sägs (prop. 2000/01:68 s. 19) att kränkningsersättning, i motsats till ersättning för personskada, inte avser de efterföljande reaktionerna på gärningen utan tar sikte på att ersätta den kränkning av den personliga integriteten som uppkommer just i samband med angreppet. Detta behöver dock inte betyda att den angripne måste ha varit medveten om angreppet när det företogs. En ersättningsgill kränkning kan föreligga även om den angripne inte uppfattat angreppet på grund av exempelvis medvetslöshet eller sömn (jfr a. prop. s. 75 och 6 kap. 1 § andra stycket BrB).

Att Flickan A vid gärningarna var sovande och inte uppfattade vad hon utsattes för är alltså inte något som i sig innebär att kränkningsersättning inte skulle kunna utgå. Inte heller den omständigheten att hon inte därefter informerats om gärningarna och att det är oklart om detta kommer att ske kan anses utgöra ett skäl för att hon inte skulle vara berättigad till kränkningsersättning.

I förarbetena sägs visserligen att det får anses föreligga ett utrymme för att i särskilda fall även ta hänsyn till hur den utsatte i det enskilda fallet upplevt situationen vid bedömningen av hur allvarlig en kränkning varit (a. prop. s. 51 och 66). Det kan emellertid inte antas att en avsikt med detta uttalande skulle vara att exempelvis barn eller förståndshandikappade inte skulle ha rätt till ett skadeståndsrättsligt skydd mot kränkning i sådana fall då de inte blivit fullt informerade om vad de utsatts för eller saknat förmåga att tillgodogöra sig sådan information. De särskilda fall då det med hänvisning till den utsattes personliga upplevelse (eller hans agerande i sammanhanget) kan finnas anledning att anse att kränkningsersättning är utesluten eller bör begränsas i förhållande till normal ersättning torde främst vara situationer där den utsatte kan sägas ha avstått från att värna sin integritet (jfr a. prop. s. 52 och 65 f.).

Att Flickan A var sovande vid gärningarna och, såvitt framkommit, inte därefter informerats om dessa utgör alltså inte skäl för att inte döma ut kränkningsersättning. Med beaktande av gärningarnas art finner HD att den ersättning som Flickan A skall tillerkännas skäligen bör bestämmas till 50 000 kr.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom, såvitt nu är i fråga, bestämmer HD det belopp som H.V. har att utge som skadestånd till Flickan A till 50 000 kr jämte ränta.

HD:s dom meddelad: den 6 juli 2007.

Mål nr: T 4961-05.

Lagrum: 2 kap. 3 § och 5 kap. 6 §skadeståndslagen (1972:207).