NJA 2016 s. 553

Grovt vapenbrott. Frågor om straffvärde och påföljd.

Göteborgs tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs tingsrätt åtal mot S.S. för grovt vapenbrott enligt följande gärningsbeskrivning.

S.S. har innehaft en pistol med ammunition utan att ha rätt till det. Det var den 22 januari 2015 på Tellusgatan i Göteborg. Brottet bör bedömas som grovt eftersom S.S. i narkotikapåverkat tillstånd innehaft ett laddat vapen på allmän plats och det med hänsyn till situationen kunnat befaras komma till brottslig användning. S.S. begick gärningen med uppsåt.

S.S. åtalades även för narkotikabrott, ringa brott.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Staffan Rydholm) anförde i dom den 12 februari 2015 följande.

Domskäl

Skuldfrågan

S.S. har erkänt gärningen men gjort gällande att vapenbrottet inte är att bedöma som grovt. Han har erkänt narkotikabrott.

S.S. har närmare hörd berättat att han fick pistolen för att lämna den vidare. Han hade den i innerfickan på sin jacka endast under en kort tid. Han var narkotikapåverkad vid gripandet.

Tingsrättens bedömning

S.S. har erkänt vapenbrott och frågan i målet är om vapenbrottet, som åklagaren har påstått, är att bedöma som grovt.

S.S. har innehaft en laddad pistol på allmän plats och varit narkotikapåverkad. Även om han endast innehaft vapnet under en kortare tid är vapenbrottet mot den bakgrunden att anse som grovt.

Av analysbeskedet framgår att S.S. var påverkad av cannabis/hasch vid gripandet.

S.S. ska därför i enlighet med sitt erkännande dömas också för ringa narkotikabrott.

Påföljdsfrågan

S.S. har tidigare godkänt strafförelägganden för ringa narkotikabrott.

Vapenbrott är brott av den art att det råder en stark presumtion för fängelse som påföljd om inte särskilda skäl talar emot. Vapenbrott som bedöms som grovt har ett minimistraff på fängelse ett år efter den straffskärpning som trädde i kraft den 1 september 2014. S.S. ska nu dömas för grovt vapenbrott och ringa narkotikabrott. Både art och straffvärde medför att påföljden ska bestämmas till fängelse. Straffets längd kan stanna vid ett år.

Domslut

Tingsrätten dömde S.S. för grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen (1996:67) och narkotikabrott, ringa brott, enligt 1 § första stycket 6 och 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) till fängelse 1 år.

Hovrätten för Västra Sverige

Åklagaren och S.S. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige. Åklagaren yrkade att hovrätten skulle skärpa påföljden. S.S. yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift att genomgå Kriminalvårdens PRISM-program, i andra hand till skyddstillsyn med samhällstjänst alternativt med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg, hovrättsråden Helena Josefsson och Marie Wettersten, referent, samt två nämndemän) anförde i dom den 23 mars 2015 följande.

Hovrättens domskäl

Hovrätten har tagit del av förhöret i tingsrätten med S.S. och av det av åklagaren åberopade undersökningsprotokollet avseende vapnet.

I enlighet med tingsrättens dom har S.S. gjort sig skyldig till ringa narkotikabrott och vapenbrott, som på de av tingsrätten anförda skälen är att bedöma som grovt.

Målet är överklagat endast i fråga om påföljd. När det gäller att bedöma brottets straffvärde har hovrätten att utgå från samma omständigheter som tingsrätten. Av de uppgifter som S.S. lämnade i tingsrätten framgår att han på begäran av en person han inte vill peka ut förvarade vapnet under högst en timme, att han sedan skulle lämna det vidare till en annan person som han inte vill namnge och att han inte visste vad vapnet skulle användas till. Det finns inget som tyder på att S.S. tillhör ett kriminellt gäng. Inte heller finns stöd för att anta att hans omdöme eller motoriska förmåga var nedsatt på grund av att han tidigare hade använt cannabispreparat eller hasch.

Av utredningen framgår vidare att vapnet var en halvautomatisk pistol - vilket innebär att man inte behöver göra mantelrörelse för att avfyra vapnet - med en uppenbarligen ordinär kaliber.

Med beaktande av de nu angivna omständigheterna delar hovrätten tingsrättens uppfattning att straffvärdet för det grova vapenbrottet motsvarar minimistraffet för ett sådant brott, ett års fängelse.

Vapenbrottets art och straffvärde medför att det finns en mycket stark presumtion för att bestämma påföljden till fängelse. En grundprincip vid påföljdsbestämningen är dock att rätten ska fästa särskild uppmärksamhet vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Detta följer av bestämmelsen i 30 kap. 4 § första stycket BrB. Frågan är därför om det här finns tillräckliga skäl att ändå välja annan påföljd än fängelse.

Av yttrande från frivården framgår bl.a. följande. S.S. har en svag etablering på arbetsmarknaden. Han missbrukar cannabis, främst i självmedicinerande syfte, då han inte mår bra psykiskt. Det stämmer att han tidigare har hamnat i kriminella situationer med anledning av sin bekantskapskrets. Nu vill han ta avstånd från denna och leva ett skötsamt liv. För att klara av detta vill han ha stöd och hjälp på vägen. Frivården har bedömt att det mot bakgrund av den aktuella brottsligheten, användandet av cannabis samt från stöd- och uppföljningssynpunkt finns ett övervakningsbehov och har föreslagit att påföljden bestäms till skyddstillsyn med föreskrift att S.S. ska genomgå Kriminalvårdens påverkansprogram PRISM, jämte föreskrift om att lämna urinprov.

S.S. har i hovrätten uppgett bl.a. följande. Innan han greps rökte han cannabis så gott som dagligen, eftersom han var deprimerad över att han inte hade kunnat få något jobb. Nu när han under en längre period inte har kunnat använda cannabis kan han tänka klart igen och mår bättre. Genom sin flickvän har han nu fått en provanställning på en restaurang där han tidigare haft en praktikplats.

Hovrättens bedömning av den utredning som lagts fram är att S.S:s missbruk har ett samband med att han mått psykiskt dåligt av att under många år vara arbetslös och att han nu vill ta tag i och förbättra sin levnadssituation. En klar förbättring har också skett genom att han via sin flickvän ordnat en anställning. Han framstår som väl motiverad att kämpa mot sitt drogmissbruk och att bryta med de kriminella delarna av sin bekantskapskrets. En skyddstillsyn med den föreslagna programverksamheten, som syftar till att ge deltagaren redskap och instrument för att hantera olika situationer där risken är hög för återfall i missbruk och kriminalitet, kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Allt detta gör att det finns starka skäl som talar för att påföljden bör bestämmas till skyddstillsyn. Inte desto mindre är de nu anförda omständigheterna, med hänsyn till vapenbrottets utomordentligt allvarliga art och straffvärde, inte tillräckliga för att en skyddstillsyn med de av frivården föreslagna föreskrifterna ska kunna ersätta ett fängelsestraff, ens om skyddstillsynen också förenas med samhällstjänst.

Frågan är då om ett fängelsestraff kan ersättas med den påföljdskombination som föreskrivs i 28 kap. 3 § BrB, dvs. skyddstillsyn i förening med fängelse. För ett sådant påföljdsval förutsätts enligt 30 kap. 11 § BrB att det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet att förena en skyddstillsyn med fängelse. Även om bestämmelsen inte nämner brottets art får kombinationen användas också vid artbrott, men då endast när straffvärdet är så högt att alternativet till skyddstillsyn är ett inte helt kort fängelsestraff (se NJA 2013 s. 922). Förutsättningarna för att välja denna påföljd synes vara uppfyllda i fråga om S.S.

Det kan i och för sig sättas i fråga om inte det förhållandet att det rör sig om ett brott av så allvarlig art som grovt vapenbrott utesluter att påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse väljs. Frågan synes inte ha berörts i förarbetena eller prövats i praxis. Vid sådant förhållande ligger det enligt hovrättens mening i linje med den humanitetsprincip som ska prägla påföljdsbestämningen att rätten har att utgå från att det finns utrymme för att tillämpa denna i jämförelse med fängelse lindrigare påföljd. Hovrätten dömer därför S.S. till skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB. Fängelsestraffets längd ska vara tre månader. Skyddstillsynen ska dessutom förenas med föreskrift dels om att genomgå Kriminalvårdens program PRISM, dels om att lämna urinprov.

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till skyddstillsyn i förening med

- fängelse 3 månader enligt 28 kap. 3 § BrB samt

- föreskrift att genomgå Kriminalvårdens program PRISM och att på anmodan av frivården lämna urinprov.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

S.S. motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Andreas Lööf, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Punkterna 1-9 motsvarar i huvudsak punkterna 1-9 i HD:s dom.

10. Riksåklagaren har gjort gällande att det grova vapenbrottet bör anses ha ett straffvärde som överstiger ett års fängelse. Som skäl för detta har anförts att vapnet var skarpladdat, att patronerna var särskilt kraftfulla och att S.S. var narkotikapåverkad.

11. Det är klarlagt att det rörde sig om ett fungerande vapen med tillhörande ammunition, men det kan inte anses vara utrett huruvida de aktuella patronerna var särskilt kraftfulla. Inte heller har det framgått att S.S:s narkotikapåverkan har haft någon betydelse för gärningens farlighet (jfr prop. 2013/14:226 s. 47).

12. Beträffande gärningen har vidare kommit fram att S.S. som en tjänst till en bekant innehade vapnet under högst en timme och att han sedan skulle lämna det vidare till en annan person. S.S:s innehav av vapnet var alltså förhållandevis kortvarigt.

13. Några försvårande eller förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 2 och 3 §§ BrB att beakta vid straffvärdebedömningen finns inte.

14. Vid en samlad bedömning får straffvärdet för det grova vapenbrottet anses uppgå till fängelse i ett år.

15. Det ringa narkotikabrottet har ett straffvärde som motsvarar ett lågt bötesstraff och inverkar därmed inte nämnvärt på den samlade brottslighetens straffvärde.

16. Sammanfattningsvis gör HD, i likhet med tingsrätten och hovrätten, bedömningen att straffvärdet för brottsligheten motsvarar fängelse i ett år.

Påföljdsfrågan

Punkten 17 motsvarar punkten 18 i HD:s dom.

18. Att olagligt inneha ett skjutvapen utgör brottslighet av sådan art att påföljden normalt bör bestämmas till fängelse (se t.ex. rättsfallet NJA 2002 s. 256). Också när det gäller det aktuella vapenbrottet, som dessutom utgör ett grovt vapenbrott, talar brottslighetens art starkt för fängelse.

Punkterna 19-21 motsvarar i huvudsak punkterna 19 och 20 i HD:s dom.

22. Den tilltalades ålder vid brottet är ett exempel på en omständighet som i vissa fall kan göra att det finns alldeles särskilda skäl för att döma till annan påföljd än ett fängelsestraff. I HD:s dom den 21 december 2015 i B 3277-15 (NJA 2015 s. 1024) bestämdes påföljden till skyddstillsyn och fängelse tre månader. Av domen framgår att den tilltalades ålder vid brotten - den tilltalade i det målet var 18 år och fyra månader när brotten begicks - var av betydelse (jfr även prop. 1978/79:212 s. 55). De bestämmelser som gäller för unga lagöverträdare, i betydelsen personer som vid brottet inte hade fyllt 21 år, är emellertid inte tillämpliga i detta mål.

23. Som nämnts ovan (p. 5) har S.S. efter hovrättens dom genomfört en del av skyddstillsynen. Beträffande frågan om detta utgör skäl för att döma till annan påföljd än fängelse, gör HD följande bedömning.

Punkten 24 motsvarar punkten 24 i HD:s dom.

25. Av 30 kap. 4 § BrB framgår att omständigheterna i 29 kap. 5 § också ska beaktas vid påföljdsvalet som skäl för lindrigare påföljd än fängelse. I rättsfallet NJA 2008 s. 359 uttalas att det inte torde kunna ges något generellt svar på frågan i vad mån omständigheterna främst är av betydelse för straffmätningen eller för påföljdsvalet. HD uttalade emellertid att det torde vara naturligt att olika former av s.k. sanktionskumulation primärt beaktas vid straffmätningen medan hänsyn till den tilltalades hälsotillstånd och liknande i allmänhet torde vara av störst betydelse för påföljdsvalet.

Punkten 26 motsvarar punkten 25 i HD:s dom.

27. S.S. har efter hovrättens dom den 23 mars 2015 påbörjat skyddstillsynen. Av yttranden från frivården framgår i huvudsak följande. S.S. har skött övervakningen sedan hovrättens dom och har haft regelbunden kontakt med frivården. Han har genomgått programmet PRISM. Flera av de urinprov som S.S. har lämnat har visat positivt testresultat på THC. S.S. har inte börjat avtjäna sin strafftid i anstalt. Preliminärt kommer 53 dagar att tillgodoräknas efter häktesvistelse.

28. Vad S.S. har undergått till följd av skyddstillsynen kan inte anses utgöra tillräckliga skäl för att bestämma påföljden till något annat än fängelse. Det bör emellertid beaktas vid straffmätningen (29 kap. 5 § första stycket p. 8 BrB i dess lydelse när gärningen begicks) och får även anses utgöra särskilda skäl för att, med stöd av 29 kap. 5 § andra stycket BrB, döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för grovt vapenbrott.

29. Brottsligheten har ett straffvärde på ett års fängelse (se p. 16). Med beaktande av vad S.S. har undergått till följd av skyddstillsynen, bör fängelsestraffets längd reduceras med sex månader. Påföljden ska därmed, med tillämpning av 29 kap. 5 § andra stycket BrB, bestämmas till fängelse sex månader.

Domslut

HD ändrar på det sättet hovrättens domslut, att domstolen bestämmer påföljden till fängelse sex månader.

HD tillämpar 29 kap. 5 § andra stycket BrB.

HD (justitieråden Ella Nyström, Johnny Herre, Svante O. Johansson, Anders Eka, referent, och Sten Andersson) meddelade den 14 juni 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. S.S. åtalades för grovt vapenbrott. Han hade enligt åklagaren uppsåtligen innehaft en pistol med ammunition utan att ha rätt till det. Brottet var enligt gärningspåståendet grovt eftersom S.S. i narkotikapåverkat tillstånd innehade det laddade vapnet på allmän plats och då vapnet med hänsyn till situationen kunde befaras komma till brottslig användning. Han åtalades också för ringa narkotikabrott bestående i att han olovligen hade använt hasch eller annat cannabispreparat.

2. S.S. dömdes i tingsrätten för grovt vapenbrott och ringa narkotikabrott. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år.

3. Hovrätten har ändrat tingsrättens dom och med stöd av 28 kap. 3 § BrB bestämt påföljden till skyddstillsyn i förening med fängelse i tre månader. Enligt domen skulle S.S. också genomgå Kriminalvårdens påverkansprogram PRISM och på anmodan lämna urinprov. Han har efter hovrättens dom påbörjat verkställigheten av skyddstillsynspåföljden.

Frågorna i HD

4. Frågorna i målet är hur vapenbrottet ska rubriceras, straffvärdet av detta brott och vilken påföljd som ska bestämmas för den samlade brottsligheten.

Omständigheterna i målet

5. Av utredningen i målet framgår följande. S.S. greps på allmän plats i Göteborg när han var tillsammans med två andra personer. I innerfickan på sin jacka hade han en halvautomatisk pistol som var laddad med åtta patroner av kalibern 9 x 19 mm. Han hade använt narkotika och enligt egna uppgifter kände han sig påverkad och kunde inte tänka klart. Enligt honom var skälet till att han innehade vapnet att han skulle transportera det som en tjänst åt en annan person. När han greps hade han innehaft pistolen under högst en timme.

Regleringen om vapenbrott

6. Enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen (1996:67) döms den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen utan att ha rätt till det eller överlåter eller lånar ut ett skjutvapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet för vapenbrott till fängelse i högst två år.

7. I 9 kap. 1 a § första stycket vapenlagen finns bestämmelser om grovt vapenbrott. Där anges att om ett brott som avses i 1 § första stycket är grovt så döms till fängelse i lägst ett och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om 1. vapnet har innehafts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller i ett fordon på en sådan plats, 2. vapnet har varit av särskilt farlig beskaffenhet, 3. innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett flera vapen, eller 4. gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

8. Om ett brott som avses i 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen är synnerligen grovt, döms för synnerligen grovt vapenbrott till fängelse i lägst tre och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om innehavet, överlåtelsen eller utlåningen har avsett ett stort antal vapen. (9 kap. 1 a § andra stycket vapenlagen.)

9. Bestämmelserna om vapenbrott ändrades i vissa avseenden den 1 september 2014. Då infördes den särskilda brottstypen synnerligen grovt vapenbrott. Vidare höjdes straffminimum för grovt vapenbrott från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Dessutom gjordes vissa ändringar beträffande de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Det är den nya lagstiftningen som ska tillämpas i målet.

10. Genom ändringarna år 2014 tillkom den fjärde punkten i 9 kap.

1 a § första stycket vapenlagen enligt vilken det särskilt ska beaktas om gärningen annars har varit av särskilt farlig art. Avsikten med införandet av den punkten var enligt förarbetena att betona att även andra omständigheter än de som anges i de tidigare punkterna kan vara av betydelse vid bedömningen av om brottet är grovt. Ändringarna syftade också till att betona att gärningens farlighet är central vid bedömningen. (Se prop. 2013/14:226 s. 47.)

Vapenbrottets rubricering och straffvärde

11. Vid bestämmandet av straffvärdet i ett visst konkret fall får sådana förhållanden till ledning för bedömningen av brottets allvar som är knutna till den särskilda straffbestämmelsen central betydelse. Faktorer av detta slag tillmäts ofta särskild vikt även vid bedömningen av till vilken grad av ett gradindelat brott som gärningen hör. Av betydelse vid straffvärdebedömningen är vidare förhållanden som generellt ska beaktas när straffvärdet bestäms. Det rör sig då främst om sådana omständigheter som anges i 29 kap. 1 § BrB. Den bestämmelsen kompletteras av 2 och 3 §§. Samtliga omständigheter som påverkar straffvärdet ska vara täckta av den tilltalades uppsåt eller, i förekommande fall, oaktsamhet. (Se bl.a. NJA 2014 s. 559 p. 6 och 7.)

12. Av 9 kap. 1 a § första stycket 1 vapenlagen framgår att det förhållandet att ett skjutvapen har innehafts på allmän plats är en sådan omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt. Lagtexten uppställer inte något krav på att det ska vara fråga om ett skarpladdat vapen. I förarbetena anges emellertid att innehav av ett skarpladdat vapen på de platser som anges i bestämmelsen regelmässigt bör bedömas som grovt brott. (Se prop. 2013/14:226 s. 41.)

13. Av utredningen framgår att S.S. innehade en skarpladdad pistol på allmän plats. Brottet bör redan av detta skäl - och då det inte föreligger några omständigheter som starkt talar i annan riktning - bedömas som grovt.

14. När det gäller frågan om straffvärdet av det grova vapenbrott som S.S. har gjort sig skyldig till finns det anledning att särskilt beakta följande. Det vapen som han innehade var en halvautomatisk pistol laddad med åtta patroner och med en förhållandevis hög eldkraft. Pistolen fanns lättillgänglig och var klar att använda. S.S. kände till att vapnet var laddat. Han innehade vapnet efter att ha intagit narkotika. Han kände sig enligt egen uppgift påverkad och oförmögen att tänka klart. Nu nämnda omständigheter verkar förhöjande på straffvärdet och kan inte anses fullt ut ha beaktats vid bedömningen att det är fråga om ett grovt brott.

15. Enligt S.S. innehade han vapnet under endast en kortare tid. Det påverkar i någon mån straffvärdet i sänkande riktning.

16. En sammantagen bedömning av det nu anförda leder till slutsatsen att straffvärdet något överstiger minimistraffet för grovt vapenbrott och motsvarar fängelse i ett år och två månader.

17. Det ringa narkotikabrottet har ett straffvärde som motsvarar ett lågt bötesstraff och inverkar därmed inte nämnvärt på den samlade brottslighetens straffvärde.

Utgångspunkter för påföljdsvalet

18. Vid val av påföljd ska rätten enligt 30 kap. 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid ska sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § (s.k. billighetsskäl) beaktas. Enligt 30 kap. 4 § andra stycket får rätten som skäl för fängelse, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

19. Om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse, anses det föreligga en presumtion för att fängelse ska väljas som påföljd (se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 100 och NJA 2003 s. 414). Presumtionen kan påverkas bl.a. av om det finns billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB. Frågan om fängelse ska väljas brukar då prövas med utgångspunkt från längden av det straff som skulle ha dömts ut (det s.k. straffmätningsvärdet). (Se NJA 2014 s. 559 p. 14.) I vilken utsträckning billighetsskälen ska få genomslag vid påföljdsvalet måste dock avgöras med hänsyn till bl.a. vilken typ av billighetsskäl som gör sig gällande och i vilken grad straffvärdet överstiger riktpunkten om ett år (se bl.a. NJA 2008 s. 359 och Petter Asp, Svensk rättspraxis - Straffrätt 2001-2009, SvJT 2010 s. 976 ff.).

20. Brottslighetens art kan inskränka möjligheten att välja en annan påföljd än fängelse. Även i de fall brottslighetens art bara i mindre grad talar för fängelse krävs alldeles särskilda skäl för att välja en annan påföljd när brottslighetens straffmätningsvärde motsvarar fängelse i sex månader eller mer (se t.ex. NJA 2015 s. 1024 p. 27 med hänvisning till NJA 2000 s. 195).

Påföljdsvalet i detta fall

21. Brottslighetens straffvärde motsvarar fängelse i ett år och två månader. Det förhållandet att S.S. har genomfört större delen av skyddstillsynspåföljden bör enligt 29 kap. 5 § BrB i skälig omfattning beaktas i sänkande riktning vid straffmätningen (se p. 24-29). Förhållandet är emellertid inte sådant att det bör påverka påföljdsvalet i detta fall (se p. 19). Presumtionen för fängelse bryts alltså inte. Till detta kommer att grovt vapenbrott är brott av sådan art som starkt talar för fängelse.

22. Med hänsyn till det grova vapenbrottets förhållandevis höga straff-och artvärde finns det inte heller förutsättningar att bestämma påföljden till skyddstillsyn i förening med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB (jfr NJA 2015 s. 1024 där förhållandena var annorlunda).

23. Påföljden ska därför bestämmas till ett fängelsestraff.

Betydelsen när det gäller straffmätningen av att större delen av skyddstillsynspåföljden har verkställts

24. I 29 kap. 5 § första stycket BrB anges olika omständigheter som utöver brottets straffvärde ska beaktas i skälig omfattning vid straffmätningen. Bestämmelsen ändrades den 1 april 2015. Lagändringen har emellertid ingen betydelse i sak för bedömningen i detta fall. Enligt 29 kap. 5 § första stycket 8, i dess lydelse när gärningen begicks (som i nuvarande lydelse motsvaras av 29 kap. 5 § första stycket 9), ska rätten vid straffmätningen utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta om det föreligger någon annan omständighet som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

25. Billighetsskälen kan, om särskilda skäl påkallar det, föranleda domstolen att döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet (29 kap. 5 § andra stycket BrB). I förarbetena till den bestämmelsen framhålls att restriktivitet ska iakttas med att underskrida den aktuella straffskalan (prop. 1987/88:120 s. 97).

26. S.S. har efter hovrättens dom den 23 mars 2015 påbörjat skyddstillsynen. Han skötte enligt yttranden från Kriminalvården den övervakning som ingick i skyddstillsynen och hade regelbunden kontakt med frivården. Han genomgick Kriminalvårdens påverkansprogram PRISM, vilket omfattade drygt 30 timmar. Enligt Kriminalvården visade dock flertalet av de urinprov som S.S. lämnade att han alltjämt använder cannabis.

27. Det som S.S. har verkställt av skyddstillsynen bör beaktas vid bestämmandet av fängelsestraffets längd (29 kap. 5 § första stycket 8 BrB i dess lydelse när gärningen begicks). Bedömningen av i vilken grad en helt eller delvis verkställd skyddstillsyn ska påverka en senare straffmätning måste ta sin utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet. Hänsyn bör då tas bl.a. till det närmare innehållet i skyddstillsynen, hur ingripande de skyldigheter som följt av påföljden har varit för den dömde samt i vilken grad han eller hon har fullgjort dessa skyldigheter.

28. S.S. har stått under övervakning och genomfört påverkansprogrammet PRISM. Han tycks i allt väsentligt ha fullgjort de skyldigheter som har ålagts honom till följd av skyddstillsynen även om urinprov har visat att han regelbundet använt narkotika.

29. Det som S.S. har genomgått till följd av skyddstillsynen bör vid straffmätningen beaktas så att fängelsestraffet reduceras med fyra månader. Det finns särskilda skäl att med stöd av 29 kap. 5 § andra stycket BrB döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse i tio månader.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom och bestämmer med tillämpning av 29 kap. 5 § andra stycket BrB påföljden till fängelse tio månader.

HD:s dom meddelad: den 14 juni 2016.

Mål nr: B 2095-15.

Lagrum: 29 kap. 5 § BrB, 9 kap. 1 a § vapenlagen (1996:67).

Rättsfall: NJA 2000 s. 195, NJA 2003 s. 414, NJA 2008 s. 359, NJA 2014 s. 559 och NJA 2015 s. 1024.