om ändring i brottsbalken, m.m.
Regeringens proposition
1978/79: 212
om ändring i brottsbalken, m. m.;
beslutad den 5 april 1979.
Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.
På regeringens vägnar
OLA ULLSTEN
SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att påföljden ungdomsfängelse avskaffas. Vi-
dare föreslås vissa ändringar i brottsbalken som främst syftar till att göra frihetsstraffen färre och kortare, framför allt för unga lagöverträdare. Förslagen innebär följande. Möjligheten att kombinera skyddstillsyn med en i princip tidsobestämd behandling i anstalt upphör och ersätts med att skyddstillsyn i särskilda fall och som ett alternativ till ett längre frihetsbe-
rövande skall kunna kombineras med ett kortvarigt fängelsestraff, lägst en
och högst tre månader. Verkställighetsinnehållet i skyddstillsynen görs fastare bl. a. därigenom att övervakningsnämnden får befogenhet att meddela den dömde föreskrift om skyldighet att hålla kontakt med övervakare.
Möjligheten att ådöma den som har fyllt aderton men inte tjugoett år frihetsberövande påföljd begränsas. F.n. gäller vidare att om någon har
begått brott innan han fyllt aderton får han ådömas lindrigare straff än vad
som är stadgat för brottet. Denna åldersgräns höjs till tjugoett är. Minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning sänks från fyra till tre månader. Slutligen ändras reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet så
att det i framtiden skall finnas större möjlighet för domstolen att underlåta förverkande liksom också möjlighet att förverka endast del av den villkor-
ligt medgivna friheten.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1980.
I Riksdagen 19781/79. I saml. Nr 212
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fräga om brottsbalken!
dels att 29 kap. och 34 kap. 7, 8 och 12 §§ skall upphöra att gälla, dels att I kap. 3 §, 26 kap. 1, 4,6, 19 och 23 §§, 28 kap. 1, 3, 4, 7-9 och
11.88, 33 kap. 2,4, 5 och 7 §§, 34 kap. 1,4, 6, 9—11, 13 och 18 88, 35 kap. 10
$, 36 kap. 6 §, 37 kap. I, 4--6, 8, 9 och 11 §§ samt 38 kap. 1, 4, 6—9 och 12
$$ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 28 kap. 6 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
38? Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott förstås i
denna balk: denna balk: de allmänna straffen böter och de allmänna straffen böter och fängelse, fängelse, disciplinstraff för krigsmän, samt disciplinstraff för krigsmän, samt villkorlig dom, skyddstillsyn, villkorlig dom, skyddstillsyn, inungdomsfängelse, internering och ternering och överlämnande till säröverlämnande till särskild vård. skild vård.
26 kap.
Fängelse ådömes enligt vad för Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över brottet är stadgat på viss tid, ej över
tio är, eller på livstid. Fängelse på tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad. viss tid må ej understiga en månad. Vid ådömande enligt 28 kap. 3 % av fängelse i förening med skyddstill-
syn gäller i fråga om tiden för fängelsestraffet vad i nämnda lagrum stadgas. Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.
4§
Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse, med mindre synnerliga skäl äro därtill.
! Senaste lydelse av 29 kap. 3 § 1974: 205 29 kap. 8 § 1973: 918. > Senaste lydelse 1975: 667.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
Fängelse må ådömas den som Fängelse må ådömas den som
fyllt aderton men ej tjugoett år al- fyllt aderton men ej tjugoett år al-
lenast när frihetsberövande är på- lenast när det av hänsyn till allmän kallat främst av hänsyn till allmän laglvdnad föreligger särskilda skäl
lagIvdnad eller fängelse eljest för frihetsberövande.
finnes lämpligare än annan påföljd.
Fängelse på livstid må ej äådömas Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan för brott som någon begått innan han fyllt aderton år. han fyllt tjugoett år.
6 §?
Den som undergår fängelse på Den som undergår fängelse på
viss tid må villkorligt frigivas sedan viss tid må villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av tiden eller, om två tredjedelar av tiden eller, om särskilda skäl föreligga, halva tiden särskilda skäl föreligga, halva tiden avtjänats. Frigivning må dock ej avtjänats. Frigivning må dock ej ske förrän verkställigheten pågått ske förrän verkställigheten pågått
minst fyra månader. minst fre månader.
19 5" Har villkorligt frigiven allvarligt Har villkorligt frigiven allvarligt
åsidosatt sina åligganden och kan åsidosatt sina åligganden och kan det antagas att han icke skall låta det antagas att han icke skall låta sig rätta genom annan åtgärd som sig rätta genom annan åtgärd som
övervakningsnämnden äger vid- övervakningsnämnden äger vid-
taga, må nämnden förklara den vill- taga, må nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten förver- korligt medgivna friheten eller del kad. därav förverkad.
23 §5 Förklaras villkorligt medgiven Förklaras villkorligt medgiven
frihet förverkad, skall med avseen- frihet helt eller delvis förverkad,
de å frågan om ny villkorlig frigiv- skall med avseende å frågan om ny
ning återstoden av straffet anses villkorlig frigivning vad som förversåsom nytt straff. Dömes icke den kats anses såsom nytt straff.
frigivne samtidigt till fängelse på Dömes icke den frigivne samtidigt viss tid, må dock villkorlig frigiv- till fängelse på viss tid, må dock
ning äga rum ändå att tid som i 6 § villkorlig frigivning äga rum ändå
sägs Icke gått till ända. att tid som i 6 §& sägs icke gått till
ända.
3 Senaste lydelse 1965: 620. 4 Senaste lydelse 1973: 918. 5 Senaste lydelse 1965: 620.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
28 kap.
Skyddstillsyn må ådömas för brott varäå kan följa fängelse, såframt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes päkallad.
Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.
Är det lindrigaste straff som är Är det lindrigaste straff som är
stadgat för brottet fängelse i et år stadgat för brottet fängelse i ett år
eller däröver, må dömas till skydds- eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skäl tillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill. äro därtill.
3 6
Har den tilltalade fyllt aderton Om det av hänsyn till allmän lagår, må rätten, såframt det finnes lydnad prövas oundgängligen ererforderligt för hans tillrättafö- forderligt att skyddstillsyn förenas
runde eller eljest, i domen förordna med frihetsberövande, må jämte att i skyddstillsynen skall ingå be- skyddstillsvn dömas till fängelse i
handling i anstalt. Sådan behand- lägst en och högst tre månader. ling skall, enligt vad därom bestämmes under behandlingens gång, pågå minst en månad och högst två månader. Sedan behand-
lingen pågått en månad skall den
upphöra så snart fortsatt omhändertagande i anstalt ej kan anses erforderligt. Om behandlingen är i övrigt särskilt stadgat.
Om förhållandena påkalla det, äger rätten besluta att förordnande som i första stycket sägs skall gå i verkställighet utan hinder av att domen å skyddstillsyn icke vunnit laga kraft.
Beslut om upphörande uv behandling enligt första stycket meddelas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde anstalten hör.
Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år.
Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för
brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.
Har rätten meddelat beslut som i 3 § andra stycket sägs, räknas prövotiden från dagen för domen.
& Senaste lydelse 1974: 205.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
608 Övervakningsnämnden kan meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. I föreskrift får angivas på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Vidare får föreskrivas skyldighet för den dömde att omedelbart lämna underrättelse till övervakaren eller skyddskonsulent
hos nämnden om utevaro från ar-
betsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksumhet eller
inrättning. Skyddskonsulenten får
meddela föreskrift som nu sagts för
tiden intill dess nämnden beslutat i
frågan.
Skyddskonsulenten skall fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigt samt omedelbart föreslå övervakningsnämnden sådan ändring i föreskrift enligt första stycket som av omständigheterna finnes påkallad. Skvddskonsulenten får ändra sådan föreskrift för tiden intill dess nämnden beslutat i
frågan.
Övervakaren må meddela anvisningar i fråga om verkställandet av föreskrift enligt första stycket, så ock medgiva tillfällig lättnad och vidtaga — omedelbart = erforderlig jämkning.
78 Iakttager den dömde icke vad Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av do- som åligger honom till följd av domen å skyddstillsyn, äger övervak- men å skyddstillsyn, äger övervak-
ningsnämnden, utom att förordna ningsnämnden, utom att förordna
om övervakning eller meddela före- om Övervakning eller meddela före-
skrift enligt 26 kap. 15 §, besluta att skrift enligt 26 kap. 15 § eller enligt
varning skall meddelas den dömde. 6 a § i detta kapitel, besluta att var-
ning skall meddelas den dömde.
Åtgärd som avses i denna paragraf må ej av övervakningsnämnden beslutas efter prövotidens utgång.
88 Har den dömde allvarligt åsido- Har den dömde allvarligt åsido- 7 Senaste lydelse 1973: 918. 3 Scnaste lydelse 1973: 918.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
satt sina åligganden och kan det an- satt sina åligganden och kan det antagas att han icke skall låta sig rätta tagas att han icke skall låta sig rätta genom ätgärd som Övervaknings- genom åtgärd som övervakningsnämnden äger vidtaga, skall nämn- nämnden äger vidtaga, skall nämnden hos åklagare göra framställning den hos åklagare göra framställning att vid domstol föres talan om un- att vid domstol föres talan om undanröjande av skyddstillsynen eller danröjande av skyddstillsynen. om behandling varom stadgas i 3 §. Talan som nu sagts skall anhängiggöras före prövotidens utgång.
9 §?
Undanröjes skyddstillsynen, Undanröjes skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan på- skall rätten bestämma annan påföljd för brottet. Därvid skall skälig följd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tagas till vud den dömde un- hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av domen å skydds- dergått till följd av domen å skyddstillsyn samt till böter som ådömts tillsyn samt till böter eller fängelse enligt 2 § och 34 kap. 6 §; och må som ådömts enligt 2 eller 3 § eller 34 fängelse ådömas på kortare tid än kap. 6 §; och må fängelse ådömas för brottet är stadgat. på kortare tid än för brottet är stad-
gat. Finnas tillräckliga skäl ej förelig- Finnas tillräckliga skäl ej förelig-
ga att undanröja skyddstillsynen, ga att undanröja skyddstillsynen, må rätten i stället besluta åtgärd må rätten i stället besluta åtgärd som avses i 7 § eller, om den dömde som avses i 7 8. Sådan åtgärd må ej fyllt aderton år, förordna att han beslutas efter prövotidens utgång. skall undergå behandling enligt 3 §. Föres talan om sådan behandling, må i stället beslutas undanröjande av skyddstillsynen eller åtgärd som avses I 7 §. Har prövotiden utgått, må ej beslutas åtgärd som uvses i7
$.
118 Uppkommer fråga om att undan- Uppkommer fråga om att undanröja skyddstillsynen eller om be- röja skyddstillsynen eller om åtgärd handling enligt 3 § eller åtgärd som som avses i 7 §, må övervakningsavses I 7 §, må övervakningsnämn- nämnden eller domstol vid vilken den eller domstol vid vilken föres föres talan enligt 8 §, såframt omtalan enligt 8 §, såframt omständig- ständigheterna föranleda därtill, heterna föranleda därtill, förordna förordna att den dömde skall på att den dömde skall på lämpligt sätt lämpligt sätt omhändertagas i avbiomhändertagas i avbidan på vidare dan på vidare förordnande. förordnande. Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den omhändertagne ej kvarhållas.
9 Senaste lydelse 1975: 1395.
Prop. 1978/79: 212 fa 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 kap.
2§
För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den mäste anses jämställd med sinnessjukdom, må ej tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård eller, i fall som angivas i andra stycket, böter eller skyddstillsyn.
Till böter må dömas, om det Till böter må dömas. om det finnes ändamålsenligt för att avhål- finnes ändamålsenligt för att avhäl-
la den tilltalade från fortsatt brotts- la den tilltalade frän fortsatt brotts-
lighet. Skyddstillsyn må ådömas, lighet. Skyddstillsyn må ådömas, därest sädan påföljd med hänsyn till därest sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård: ej må I sådant fall än särskild vård. förordnas om behandling varom
stadgas i 28 kap. 3 §.
Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas, skall den tilltalade vara
fri från påföljd.
48 Har någon begått brott innan han Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omstän- fyllt tjugoett år, må efter omständigheterna ädömas lindrigare straff digheterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare än för brottet är stadgat. Lindrigare straff må ock, om särskilda skäl äro straff må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som nå- därtill, bestämmas för brott som nägon begätt under inflytande av gon begått under inflytande av själslig abnormitet. själslig abnormitet.
Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff än som stadgats för brottet.
Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.
5 810
Dömes någon till fängelse på viss Dömes någon till fängelse på viss tid. ungdomsfängelse eller inter- tid eller internering eller förordnar nering eller förordnar rätten, med rätten, med tillämpning av 34 kap.
tillämpning av 34 kap. 1 § 1, att så- 13 1, att sådan påföljd skall avse
dan påföljd skall avse ytterligare ytterligare brott, och har den
brott, och har den dömde med an- dömde med anledning av misstanke
ledning av misstanke om brott, som om brott, som prövats genom dom i prövats genom dom i målet, under målet, under en sammanhängande
en sammanhängande tid av minst tid av minst tjugofyra timmar varit tjugofyra timmar varit berövad fri- berövad friheten som anhållen, heten som anhållen, häktad, tagen i häktad, tagen i förvarsarrest eller
förvarsarrest eller intagen på intagen på rättspsykiatrisk klinik
rättspsykiatrisk klinik enligt 9 § la- enligt 9§ lagen (1966:301) om
gen (1966:301) om rättspsykiatrisk rättspsykiatrisk undersökning i
0 Senaste lydelse 1975: 667.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
undersökning i brottmäl, skall tiden brottmål, skall tiden för frihetsbeför frihetsberövandet, till den del rövandet, till den del därunder icke därunder icke samtidigt skett verk- sumtidigt skett verkställighet av ställighet av dom t annat mål, anses dom i annat mål, anses som tid unsom tid under vilken den ådömda der vilken den ädömda påföljden påföljden verkställts i anstalt. Dom- verkställts i anstalt. Domstolen stolen skall i domen angiva det an- skall i domen angiva det antal dagar tal dagar päföljden skall anses verk- påföljden skall anses verkställd. Är
ställd. Är den tid varmed ådömt den tid varmed ådömt fängelse
fängelse överstiger frihetsberövan- överstiger frihetsberövandet ringa, det ringa, må förordnas att fångel- må förordnas att fängelsestraffet sestraffet skall anses helt verkställt skall anses helt verkställt genom genom frihetsberövandet. frihetsberövandet.
Undanröjes villkorlig dom eller Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid. ungdoms- fängelse på viss tid eller internefängelse eller internering, äger för- ring, äger första stycket tillämpning sta stycket tillämpning även i fråga även 1 fråga om frihetsberövande, om frihetsberövande, som föregått som föregått den villkorliga domen, den villkorliga domen, domen på domen på skyddstillsyn eller dom, skyddstillsyn eller dom, varigenom varigenom förordnats att den geförordnats att den genom sådan nom sådan dom ådömda påföljden dom ådömda påföljden skall avse skall avse även ytterligare brott. även ytterligare brott. Detta gäller Detta gäller dock endast i den mån dock endast i den mån frihetsberö- frihetsberövandet icke tillgodoräk-
vandet icke tillgodoräknats enligt nats enligt första eller tredje
första eller tredje stycket. stycket.
Dömes nägon till böter eller disciplinstraff och har han med anledning av
misstanke om brott, som prövats genom dom 1 mälet, varit berövad friheten på sätt som angives i första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
7 Fn
Har någon börjat undergå fängel- Har någon börjat undergå fängel-
se, ungdomsfängelse, internering se eller internering och dömes han i eller, efter dom på skyddstillsyn, högre rätt i stället till annan i 5 §
sådan behandling som avses i 28 första eller tredje stycket angiven
kap. 3 §, och dömes han i högre rätt påföljd, äger vad där är föreskrivet i stället till annan i 5 § första eller om tillgodoräknande av tid för fri-
tredje stycket angiven påföljd, äger hetsberövande motsvarande tillvad där är föreskrivet om tillgodo- lämpning i fråga om tid under vilräknande av tid för frihetsberö- ken verkställighet sålunda skett. vande motsvarande tillämpning i fråga om tid under vilken verkställighet sålunda skett.
Undanröjes villkorlig dom eller Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till skyddstillsyn och dömes i stället till
fängelse på viss tid, ungdoms- fängelse på viss tid eller internefängelse eller internering, äger för- ring, äger första stycket motsvaran-
!! Senaste lydelse 1973:43.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
sta stycket motsvarande = till- de tillämpning i fråga om tid varlämpning i fråga om tid varunder under verkställighet skett på grund verkställighet skett på grund av av dom i det mål vari den villkorliga
dom i det mål vari den villkorliga domen eller domen på skyddstilldomen eller domen på skyddstill- syn slutligen meddetades. syn slutligen meddelades.
34 kap.
18 Finnes den som för brott dömts Finnes den som för brott dömts
till fängelse, villkorlig dom, skydds- till fängelse, villkorlig dom, skydds-
tillsyn, ungdomsfängelse eller in- tillsyn eller internering hava begått ternering hava begått annat brott annat brott före domen eller begår före domen eller begår han nytt han nytt brott efter domen men inbrott efter domen men innan påfölj- nan påföljden till fullo verkställts den till fullo verkställts eller eljest eller eljest upphört, må rätten, med upphört, må rätten, med iakttagan- iakttagande av vad för vissa fall är de av vad för vissa fall är föreskri- föreskrivet i 2—6 och 9 §§ efter omvet i 2—9 §§, efter omständigheter- ständigheterna
na
1. förordna att den tidigare I. förordna att den tidigare
ådömda påföljden skall avse jämväl ådömda påföljden skall avse jämväl
det andra brottet, det andra brottet,
2. döma särskilt till påföljd för 2. döma särskilt till påföljd för
detta brott, eller detta brott, eller
3. därest den tidigare domen 3. därest den tidigare domen
vunnit laga kraft, undanröja den vunnit laga kraft, undanröja den ådömda påföljden och för brotten ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art. döma till påföljd av annan art.
Har jämte skyddstillsvn ådömts
fängelse enligt 28 kap. 3 §, skall vid
tillämpningen av bestämmelserna i
detta kapitel den ådömda fängelse-
påföljden anses som en del av
skyddstillsvnen.
4 812
Tillämpas 1 § 1 eller 2 beträffan- Tillämpas 1 § I eller 2 beträffan-
de någon som villkorligt frigivits de någon som villkorligt frigivits
från fängelse, må den villkorligt från fängelse, må, om brottet be-
medegivna friheten förklaras förver- gåtts under prövotiden, den villkor-
kad; dömes enligt I $2 till fängelse ligt medgivna friheten eller del där-
på viss tid, skall sådan förklaring av förklaras förverkad. meddelas, om ej särskilda skäl äro
däremot.
Beslutas ej förverkande enligt första stycket, äger rätten besluta åtgärd som avses I 26 kap. 18 § eller förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid frigivningen bestämda tiden.
!2 Senaste lydelse 1973: 918.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
Förverkande eller åtgärd som nyss sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
6 Fa
Är den tidigare ådömda påföljden Är den tidigare ådömda påföljden
skyddstllsyn, må rätten vid till- skyddstillsyn, må rätten vid tilllämpning av 185 1, om det finnes lämpning av 1§ 1, om det finnes påkallat för den tilltalades tillrätta- påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän förande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dags- laglydnad, även döma till dagsböter, högst etthundratjugo, vare böter, högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet sig böter äro stadgade för brottet eller ej. eller ej. Är fängelse stadgat för det nva brottet och prövas frihetsberövände oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglvdnad, må rätten i stället för att döma till böter döma till fängelse enligt 28 kup. 3 §. Tillämpas 1 § I eller 2, må rätten Tillämpas 1 § 1 eller 2, må rätten
besluta åtgärd eller behandling som besluta åtgärd som avses i 28 kap. avses I 28 kap. 9§ eller förlänga 9§ eller förlänga prövotiden till
prövotiden till högst fem är. högst fem år. Dömes med tillämpning av 1§3 Dömes med tillämpning av I $ 3
till fängelse, skall vid straffets be- till fängelse, skall vid straffets be-
stämmande gälla vad i 28 kap. 9 § stämmande skälig hänsyn tagas till stadgas. vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstillsyn och till vad han avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3§ ävensom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 §; och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är stad-
gat.
Beslut enligt andra stycket eller Fängelse enligt första stycket må
beslut om undanröjande av skydds- ej ådömas och beslut enligt andra
tillsyn må ej meddelas, med mindre stycket eller beslut om undanröfråga därom uppkommer i mål vari jande av skyddstillsyn må ej medden dömde häktats eller erhållit del delas, med mindre fråga därom
av åtal före prövotidens utgång. uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före
prövotidens utgång.
9 §
Är den tidigare ådömda påföljden internering och vårdas den dömde
utom anstalt, må rätten vid tillämpning av 1§ 1 besluta att han skall
återintagas i anstalt. Meddelas sådant beslut eller tillämpas 1 & I beträffan-
13 Senaste lydelse 1975:1395.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
de den som vårdas i anstalt, skall rätten, om ej särskilda skäl äro däremot, bestämma minsta tid för den fortsatta anstaltsvården. Minsta tiden mä i sådant fall bestämmas till lägst sex månader.
Vårdas den dömde i anstalt, må vad i I $ 2 sägs icke tillämpas.
Undanröjande av internering en- Undanröjande av internering en-
ligt 1 § 3 må ske endast om dom ligt 1§ 3 må ske endast om dom
meddelas innan påföljden upphört. meddelas innan påföljden upphört.
Ådömes fängelse, skall vad i 7§ Dömes med tillämpning av I $ 3 till tredje stycket sägs äga motsvaruan- fängelse, skall vid straffets bestämde tillämpning. mande skälig hänsyn tagas till vad
den dömde undergått på grund av
den tidigare domen, och må därvid
fängelse ådömas på kortare tid än
som följer av 26 kap. 2 §.
10 §
Har med tillämpning av I $ 1 ge- Har med tillämpning av 1 § I genom lagakraftvunnen dom förord- nom lagakraftvunnen dom förord-
nats, att fängelse, villkorlig dom, nats, att fängelse, villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse el- skyddstillsyn eller internering som ler internering som ådömts i tidi- ådömts i tidigare mål skall avse ytgare mål skall avse ytterligare terligare brott, och ändras den tidibrott, och ändras den tidigare gare ådömda påföljden av högre ådömda påföljden av högre rätt ge- rätt genom dom som vinner laga nom dom som vinner laga kraft, kraft, skall frågan om påföljd för skall frågan om påföljd för sagda sagda brott efter anmälan av åklabrott efter anmälan av åklagare gare ånyo prövas av domstol. Detånyo prövas av domstol. Det- samma skall gälla, när straff besamma skall gälla, när straff be- stämts med tillämpning av 3 § andstämts med tillämpning av 3 § and- ra stycket och det tidigare ådömda ra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras. straffet ändras.
Finnes, när dom å fängelse på viss tid skall verkställas, att den dömde
begätt brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft domstol, efter anmälan av åklagare, med tillämpning av 3 § andra stycket bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.
$
Förekomma till verkställighet på Förekomma till verkställighet på
en gång dom å fängelse på livstid en gång dom å fängelse på livstid
och dom å böter, förvandlingsstraff och dom å böter, förvandlingsstraff
för böter, fängelse på viss tid, vill- för böter, fängelse på viss tid, vill-
korlig dom, skyddstillsyn, ung- korlig dom, skyddstillsyn, internedomsfängelse, internering eller di- ring eller disciplinstraff skall livssciplinstraff skall lhivstidsstraffet tidsstraffet träda i stället för den
träda i stället för den andra påfölj- andra påföljden.
den.
Nuvarande bydelse Föreslagen Ivdelse
135 Förekomma till verkställighet på Förekomma tll verkställighet på en gång dom å internering och dom en gång dom å internering och dom ä böter, förvandlingsstraff för å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsföäng- dom, skyddstillsyn eller disciplinelse eller disciplinstraff, skall, om straff, skall, om den dömde för unden dömde för undergående av in- dergående av internering skall värternering skall vårdas I anstalt, in- das i anstalt, interneringen träda i terneringen träda i stället för den stället för den andra påföljden.
andra påföljden.
Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad, må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.
188 Uppkommer fråga om utlämning Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av till Sverige för verkställighet av
dom, varigenom någon dömts till dom, varigenom någon dömts till
fängelse, ungdomsfängelse eller in- fängelse eller internering som geternering som gemensam påföljd mensam påföljd för två eller flera för två eiler flera brott. och kan ut- brott, och kan utlämning enligt den lämning enligt den främmande sta- främmande statens lagstiftning ej tens lagstiftning ej ske för alla brot- ske för alla brotten, skall domstol, ten, skall domstol, efter anmälan av efter anmälan av åklagare, undan-
åklagare, undanröja den gemen- röja den gemensamt ådömda påföljsamt ådömda påföljden och döma den och döma till påföljd för den
till påföljd för den brottslighet, för brottslighet. för vilken utlämning
vilken utlämning kan äga rum. kan äga rum. Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla, då fråga uppkom-
mer om att svensk brottmålsdom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvärd i frihet, och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning sävitt avser något eller några av brotten.
35 kap. 108 Ungdomsfängelse bortfaller när Internering bortfaller när femton fem år och internering när femton år förfluut från det domen vann
är förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej
laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan.
påbörjats dessförinnan.
Avbrytes verkställigheten av Avbrytes verkställigheten av inungdomsfängelse eller internering ternering medan den dömde vårdas medan den dömde vårdas i anstalt i anstalt eller meddelas när han vår-
4 Senaste lydelse 1978: 802.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
eller meddelas när han värdas utom das utom anstalt beslut om hans anstalt beslut om hans återintag- återintagning 1 anstalt, skall vad i ning I anstalt, skall vad i första första stycket sägs äga motsvaranstycket sägs äga motsvarande till- de tillämpning i fråga om den fortlämpning i fråga om den fortsatta satta verkställigheten: och skall verkställigheten; och skall därvid därvid tiden räknas frän det avbrottiden räknas från det avbrottet tet skedde eller beslutet om äterinskedde eller beslutet om äterintag- tagning vann laga kraft. ning vann laga kraft.
36 kap.
6§
Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i 1 kap. 3 § ädömes.
Vid tillämpningen av första Vid tillämpningen av första
stycket skola = villkorlig dom, stycket skola = villkorlig dom, skyddstillsyn, — ungdomsfängelse skyddstillsyn och internering samt, och internering samt, om ej i domen om ej i domen annorlunda förordannorlunda förordnas, överläm- nas, överlämnande till särskild vård nande till särskild vård anses lika anses lika med fängelse. Därvid med fängelse. Därvid skola inter- skola internering samt, om så för-
nering samt, om så förordnas, ordnas, skyddstillsyn och överlämskyddstillsyn, — ungdomsfängelse nande till särskild vård anses mot-
och överlämnande till särskild vård svara fängelse i minst sex månader.
anses motsvara fängelse i minst sex
månader.
37 kap.
155
Övervakningsnämnds verksam- Övervakningsnämnds verksam-
hetsområde skall omfatta en eller hetsomräde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl föreligga krets, om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handlägg- till annan indelning. För handläggning av ärenden rörande personer ning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse, ung- som dömts till fängelse eller interdomsfängelse eller internering må nering må tillsättas särskilda övertillsättas särskilda övervaknings- vakningsnämnder. Övervaknings-
nämnder. - Övervakningsnämnds nämnds verksamhetsområde be-
verksamhetsområde bestämmes av stämmes av regeringen. regeringen.
Övervakningsnämnd består av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. |
's Senaste lydelse 1977: 312.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.
48!6
Ungdomsfängelsenämnden och Interneringsnämnden skull bestå interneringsnämnden skola vardera av en ledamot som är eller varit bestå av en ledamot som är eller innehavare av domarämbete och varit innehavare av domarämbete som skall vara ordförande i nämnoch som skall vara ordförande i den och en ledamot som är psykianämnden och en ledamot som är ter, båda med särskilda ersättare psykiater, båda med särskilda er- som uppfylla de för ledamoten stad-
sättare som uppfylla de för ledamo- gade behörighetsvillkoren, samt yt-
ten stadgade behörighetsvillkoren, terligare tre ledamöter jämte ersätsamt ytterligare tre ledamöter jämte tare till det antal regeringen beersättare till det antal regeringen stämmer. Regeringen utser ordföbestämmer. Regeringen utser ord- rande, övriga ledamöter och ersätförande, övriga ledamöter och er- tare. Vid förfall för ordföranden sättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersätdärtill utsedd ledamot eller ersät- tare som kunnat förordnas till ordtare som kunnat förordnas till ord- förande. förande.
Ordföranden må i brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående tid.
Ledamot och ersättare i övervak- Ledamot och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämn- ningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden den och interneringsnämnden skola och interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv
och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare; dock skall
som i fråga om domare; dock skall vad i 4 kap. 1387 rättegångsbalken
vad i 4 kap. 138 7 rättegångsbalken sägs icke äga tilllämpning i fråga om
sägs icke äga tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervak-
ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd.
ningsnämnd.
I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall vad angående
omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
!6 Senaste lydelse 1974: 565.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iyvdelse
6 § 17 Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende, som handlägges av övervakningsnämnd, skall tillfälle därtill beredas honom. I ärende hos kriminalvärdsnämn- I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden den och interneringsnämnden bör, och interneringsnämnden bör, om om det kan antagas vara till gagn det kan antagas vara till gagn och och lämpligen kan ske, tillfälle be-
lämpligen kan ske, tillfälle beredas redas den dömde att bliva muntli-
den dömde att bliva muntligen gen hörd. hörd.
8§I!8 Den som dömts till skyddstillsyn Den som dömts till skyddstillsyn må genom besvär hos hovrätt föra må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds be- talan mot övervakningsnämnds be-
slut angående övervakning enligt 28 slut angående övervakning enligt 28 kap. 5 8, förordnande av överva- kap. 5 §, förordnande av överva-
kare enligt 28 kap. 6 §, åtgärd enligt kare enligt 28 kap. 6 §, föreskrift
28 kap. 7 eller 11 § eller föreskrift enligt 28 kap. 6 a §, åtgärd enligt 28
som avses i 26 kap. 15 §. Besvärsti- kap. 7 eller 11 § eller föreskrift som den räknas från den dag då han er- avses I 26 kap. 15 §. Besvärstiden
höll del av beslutet. räknas från den dag då han erhöll
del av beslutet.
gg
Åtnöjes icke den som dömts till Åtnöjes icke den som dömts till
ungdomsfängelse eller internering internering med =:övervakningsmed övervakningsnämnds beslut nämnds beslut om förordnande av om förordnande av övervakare en- övervakare enligt 30 kap. 10§ eller ligt 29 kap. 7§ eller 30 kap. 10§ med nämndens beslut enligt 30 kap.
eller med nämndens beslut enligt 29 11 eller 14§ eller angående före-
kap. 8 eller 11 § eller 30 kap. 11 eller skrift som avses i 26 kap. 158, äger 14§ eller angående föreskrift som han hos interneringsnämnden påavses i 26 kap. 158, äger han hos kalla prövning av beslutet. ungdomsfängelsenämnden eller in-
terneringsnämnden påkalla pröv-
ning av beslutet.
11§ Talan må ej föras mot beslut som Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över- enligt denna balk meddelas av övervakningsnämnd i andra fall än i 7— vakningsnämnd i andra fall än i 7—
9 §§ sagts, av hovrätt enligt 8§ eller 9 5§ sagts, av hovrätt enligt 8§ eller
av kriminalvårdsnämnden, ung- av kriminalvårdsnämnden eller in-
domsfängelsenämnden eller inter- terneringsnämnden. neringsnämnden.
!7 Senaste lydelse 1971: 570. !8 Senaste lydelse 1973: 918. Senasta lydelse 1973: 918.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
38 kap.
[ $ 20
Den som ådömts villkorlig dom Den som äådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger före full- eller skyddstillsyn äger före full-
följdstidens utgång avgiva förkla- följdstidens utgång avgiva förklaring, att han är nöjd med domen i ring, att han är nöjd med domen i
vad gäller den ådömda påföljden. vad gäller den ådömda påföljden.
Sådan förklaring skall avse jämväl Sådan förklaring skall avse jämväl
böter, som ådömts med stöd av 27 böter, som ådömts med stöd av 27
kap. 2§ eller 28 kap. 28, och inbhe- kap. 2§ eller 28 kap. 28. Förkla-
griper behandling varom stadgas i ringen ävgives i den ordning rege- 28 kap. 3§. Förklaringen avgives I ringen föreskriver. den ordning regeringen föreskriver.
Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke återtagas. Har
den dömde fullföljt talan moi domen, skall hans talan i vad angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fråga Angående nöjdförklaring i fråga om dom å fängelse, ungdomsfäng- om dom å fängelse och internering
else och internering är särskilt stad- är särskilt stadgat.
gat.
4852
Anmälan jämlikt 34 kap. 10 eller Anmälan jämlikt 34 kap. 10§ gö- 128 göres hos första domstol i nå- res hos första domstol i något av got av målen. målen.
Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering.
Anmälan jämlikt 34 kap. 18§ göres hos den rätt som först dömt 1 målet.
6 &22
Nämnd skall deltaga vid under- Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, Som avses rätts avgörande av fråga, som avses
1 2§ eller i 27 kap. 6§, 28 kap. 95, i 28 eller i 27 kap. 6§, 28 kap. 9§,
30 kap. 8§ eller 34 kap. 10& andra 30 kap. 8§ eller 34 kap. 10§ andra
stycket, !2§, 13§ eller 188. Det- stycket, 13§ eller 1835. Detsamma
samma skall gälla i fråga om undan- skall gälla i fråga om undanröjande röjande av påföljd enligt 34 kap. 1% av påföljd enligt 34 kap. 1§ 3, för-
3, förverkande av villkorligt medgi- verkande av villkorligt medgiven
ven frihet eller annan åtgärd enligt frihet eller annan åtgärd enligt 34
34 kap. 48, åtgärd enligt 34 kap. 5§ kap. 4§, åtgärd enligt 34 kap. 58 tredje stycket, åtgärd eller behand- tredje stycket eller 34 kap. 6§ andra ling enligt 34 kap. 6§ andra stycket stycket samt återintagning i anstalt
samt återintagning i anstalt eller an- eller annan åtgärd enligt 34 kap. 9§.
nan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9§.
Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 5§ andra stycket eller 28 kap. 118, är underrätt domför med en lagfaren domare.
20 Senaste lydelse 1974: 565. 21 Senaste lydelse 1975: 667. 22 Senaste lydelse 1975: 1395.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
Uppkommer fråga om ådömande av internering, skall rätten, om det ej av särskild anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av interneringsnämnden, huruvida sådan ätgärd bör vidtagas.
Innan rätten enligt 34 kap. I 8 be- Innan rätten enligt 34 kap. 1§ beslutar angående påföljd beträffande slutar angående päföljd beträffande någon som dömts till ungdomsfäng- någon som dömts till internering else eller internering skall, om det skall, om det finnes erforderligt, finnes erforderligt, yttrande inhäm- yttrande inhämtas från internetas från ungdomsfängelsenämnden ringsnämnden. eller interneringsnämnden. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning i fall som avses i 34 kap. 1258.
882
I mål om åtgärd enligt 28 eller 27 I mål om ätgärd enligt 28 eller 27 kap. 5§ andra stycket eller 6 §, 28 kap. 5§ andra stycket eller 6§, 28
kap. 9§, 30 kap. 8§ eller 34 kap. kap. 98, 30 kap. 8§ eller 34 kap.
108 andra stycket, 12§ eller 138 108 andra stycket eller 138 skall
skall underrätt lämna den dömde underrätt lämna den dömde tillfälle tillfälle att yttra sig. Begär han att att yttra sig. Begär han att bliva bliva muntligen hörd, skall tillfälle muntligen hörd, skall tillfälle därtill därtill beredas honom. I mål om ät- beredas honom. I mål om åtgärd gärd enligt 34 kap. 18§ skall den enligt 34 kap. 18§ skall den dömde dömde lämnas tillfälle att yttra sig lämnas tillfälle att yttra sig där så är där sä är möjligt. Rättens avgöran- möjligt. Rättens avgörande av sade av saken sker genom beslut. ken sker genom beslut.
Åtgärd enligt 28 kap. 115 må beslutas utan att tillfälle beredes den
dömde att yttra sig.
98 Rättens beslut om åtgärd enligt Rättens beslut om åtgärd enligt
27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 118 eller 34 kap. 10§ andra stycket, 118 eller 34 kap. 10§ andra stycket,
12§, 13§ eller 188 länder omedel- 133 eller 188 länder omedelbart till
bart till efterrättelse om ej annor- efterrättelse om ej annorlunda förlunda förordnas. Detsamma gäller ordnas. Detsamma gäller avgöranavgöranden enligt 27 kap. 6§, 28 den enligt 27 kap. 6§, 28 kap. 9§ kap. 9§ eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8§ eller 34 kap. 4, 5 eller 6§ angående angående föreskrifter, prövotid el- föreskrifter eller prövotid. ler tid för ungdomsfängelse.
Avser beslut jämlikt 28 kap. 9§ andra stycket eller 34 kap. 6§ att någon skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3§, äger rätten, om förhållandena påkalla det, förordna att beslutet skall gå i
> Senaste lydelse 1975: 667. 24 Senaste lydelse 1975: 667. 2 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 212
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
verkställighet utan hinder av att det ej vunnit luga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i fråga om beslut jändikt 34 kap. 8§ om återintagning i anstalt av den som undersår ungdomsfängelse.
ped Det ähgger polismyndighet att Det åligger polismyndighet att lämna domstol, = övervaknings- lämna domstol, = övervaknings-
nämnd, kriminalvårdsnämnden, nämnd, kriminalvårdsnämnden och
ungdomsfängelsenämnden och in- interneringsnämnden handräckning
terneringsnämnden — handräckning för den dömdes inställande i mål för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller
eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande jämlikt
för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 228, 28 kap. 11§ eller 30
26 kap. 228, 28 kap. HS, 29 kap. kap. 148. I11§ eller 30 kap. 148.
1. Denna lag träder i kraft den I januari 1980. 2. Efter ikraftträdandet får ej dömas till ungdomsfängelse och ej heller
meddelas förordnande enligt 28 kap. 3 § i dess tidigare lydelse om att i
skyddstillsyn skall ingå behandling i anstalt. 3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som vid ikraftträdandet undergår behandling I anstalt enligt 28 kap. 3§ i dess tidigare lydelse eller på grund av förordnande skall undergå sådan behandling vilken inte har börjat verkställas. 4. Äldre bestämmelser gäller, med nedan angivna undantag, fortfarande i fråga om den som vid ikraftträdandet undergår ungdomsfängelse eller är dömd till ungdomsfängelse enligt dom som inte har börjat verkställas. Vad som sägs I 29 kap. 4§ andra meningen om att viss minsta tid skall ha förflutit innan den dömde må överföras till vård utom anstalt skall inte längre gälla. I stället för bestämmelsen i 29 kap. 12§ första stycket andra meningen skall gälla, att påföljden skall förordnas upphöra senast då ett år förflutit från det den dömde sist överfördes till vård utom anstalt.
Förordnande enligt 34 kap. 18 1 får meddelas endast i fråga om brott
som har begåtts före ikraftträdandet. Annan påföljd än böter eller disciplinstraff får inte ådömas med ullämpning av 34 kap. 1§ 2.
Fråga som enligt de äldre bestämmelserna handläggs av ung-
domsfängelsenämnden skall från och med den dag regeringen bestämmer i
stället handläggas av kriminalvårdsnämnden.
2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 29 kap. 2 och 3 §& samt SI kap. 258 rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
29 kap.
28!
Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.
Är fråga om ansvar för flera brott, skall, om det erfordras, först i fråga om varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig till brottet, och därefter omröstning angående påföljden företagas. Uppkommer fråga, huruvida ett eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.
Förekomma vid omröstning an- Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga me- gående påföljden skiljaktiga meningar, huruvida annan påföljd än ningar, huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte straff eller sådan påföljd jämte böter skall ådömas eller huruvida i böter eller skyddstillsyn jämte skyddstillsyn skall ingå anstaltsbe- fängelse enligt 28 kap. 3 § brottshandling, skall, om det erfordras, balken skall ådömas, skall, om det särskild omröstning ske om varje erfordras, särskild omröstning ske mening av nu angiven innebörd, be- om varje mening av nu angiven inträffande vilken yrkande fram- nebörd, beträffande vilken yrkande ställes av någon av de röstande. framställes av någon av de rös- Vad nu sagts gälle ock fråga, huru- tande. Vad nu sagts gälle ock fråga, vida påföljd skall eftergivas eller huruvida påföljd skall eftergivas elhuruvida tilltalad skall vara fri från ler huruvida tilltalad skall vara fri påföljd på den grund att han begått från påföljd på den grund att han brottet under inflytande av själslig begått brottet under inflytande av abnormitet. Blir sådan mening ej själslig abnormitet. Blir sådan megällande, skall särskild omröstning ning ej gällande, skall särskild omske om straff. röstning ske om straff.
Föreligga skilda meningar om Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas storleken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff, om Jämte annan påföljd än straff, om särskilda föreskrifter vid skyddstill- längden av fängelsestraff som ensyn eller om minsta tid för interne- ligt 28 kap. 3 § brottsbalken ring, skall, om det erfordras, sär- ådömes jämte skyddstillsyn, om skild omröstning därom företagas. särskilda föreskrifter vid skyddstill-
syn eller om minsta tid för interne-
ring, skall, om det erfordras, sär-
skild omröstning därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angående ådömande av straff eller beträffande fråga, huruvida påföljd skall
! Senaste lydelse 1964: 166.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet, skall dock den som tidigare röstat för den tilltalades frikännande anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.
3 3
Yppas I tingsrätt, då rätten består av en lagfaren domare och nämnd, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemiin om skälen och slutet, gille nämndens mening: i annat fall gälle ordförandens.
Yppas, då tingsrätten består av två lagfarna domare och nämnd, annan mening än sådan som omfattas av de lagfarna domarna och förena sig, när sex sitta I nämnden, minst fem och eljest minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening. I annat fall gälle den mening som omfattas av de lagfarna domarna. Förena sig dessa ej om en mening, gälle av deras meningar den som biträdes av de flesta av nämndemännen eller, om lika mänga biträda vardera meningen, den som är lindrigast; kan ej nägon mening anses som lindrigare, gälle ordförandens. Om det erfordras, sker I fall som nu avses fortsatt omröstning inom nämnden för att utröna hur många som biträda vardera meningen.
Vid omröstning i annat fall gälle Vid omröstning i annat fall gälle den mening, som omfattas av mer den mening, som omfattas av mer än hälften av ledamöterna. Har nå- än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rös- gon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, terna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida = villkorlig omröstning, huruvida = villkorlig dom skall meddelas eller skyddstill- dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller inter- syn, skyddstillsvn jämte fängelse nering ådömas eller förordnande enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller meddelas om överlämnande till sär- internering ådömas eller förordskild vård, så ock eljest, då ej nå- nande meddelas om överlämnande gon mening kan anses som lindri- till särskild vård, så ock eljest, då ej gare, gälle dock den mening, som någon mening kan anses som lindrierhållit hälften av rösterna och gare, gälle dock den mening, som bland dem ordförandens. erhållit hälften av rösterna och
biand dem ordförandens.
51 kap.
25 §?
Ej må hovrätten i anledning av Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, av åklagare föres till hans förmån, döma till brottspåföljd, som är att döma till brottspåföljd, som är att anse såsom svårare än den, vartill anse såsom svårare än den, vartill
! Senaste lydelse 1976: 560. 2 Senaste lydelse 1964: 166.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
underrätten dömt. Har den tillta- underrfätten dömt. Har den utlltalade av underrätten dömts till fäng- lade av underrätten dömts till fång-
else. äge hovrätten förordna om else, äge hovrätten förordna om
villkorlig dom, skyddstillsyn, ng- villkorlig dom, skyddstillsyn. inter-
domsfängelse, internering = eller nering eller överlämnande till sär-
överlämnande till särskild vård, så skild vård, så ock jämte villkorlig ock jämte villkorlig dom, skydds- dom, skyddstillsyn eller överlämtillsyn eller överlämnande till värd nande till vård enligt barnavärdslaenligt barnavårdslagen döma till gen döma till böter ävensom jämte
böter. Har underrätten meddelat skyddstillsyn döma till fängelse en-
förordnande som nu sagts, äge hov- ligt 28 kap. 3 § brottsbalken. Har rätten döma till annan påföljd. underrätten meddelat förordnande som nu sagts, äge hovrätten döma
till annan påföljd.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
12 §! Hos myndighet vid kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller arbetsan-
stalt upprättade handlingar rörande i anstalten intagen person må ej utläm-
nas tidigare än sjuttio år efter deras datum, såvida det ej är uppenbart att
utlämnandet ej kommer att missbrukas till men för enskild. Fråga om utlämnande av handling hos myndighet inom kriminalvården prövas av
kriminalvärdsstyrelsen. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.
Detsamma = gäller handlingar, Detsamma = gäller handlingar, vilka upprättats av befattningsha- vilka upprättats av befattningshavare inom skyddskonsulentorgani- vare inom skyddskonsulentorganisationen eller annan som fullgör sationen eller annan som fullgör skyddskonsulents uppgifter eller av skyddskonsulents uppgifter eller av övervakare eller den som anlitats övervakare eller den som anlitats såsom biträde vid övervakning, i säsom biträde vid övervakning, i den mån handlingarna röra perso- den mån handlingarna röra personer som ställts under övervakning ner som ställts under övervakning efter dom å fängelse, skyddstillsyn, efter dom ä fängelse, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering eller internering eller intagning i arbetsintagning i arbetsanstalt. anstalt.
! Senaste lydelse 1977: 1029.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
Hos kriminalvärdsnämnden, Hos kriminalvårdsnämnden, inungdomsfängelsenämnden, mter- terneringsnämnden eller övervakneringsnämnden = eller övervak- ningsnämnd upprättade handlingar ningsnämnd upprättade handlingar rörande person som är intagen i unrörande person som är intagen i an- stalt eller ställd under övervakning stalt eller ställd under övervakning må ej utlämnas tidigare än sjuttio är må ej utlämnas tidigare än sjuttio år efter deras datum, om det kan antaefter deras datum, om det kan anta- gas att handlingarnas offentliggögas att handlingarnas offentliggö- rande skulle medföra men för den rande skulle medföra men för den som berörs eller någon honom närsom berörs eller någon honom när- stående. Vad nu sagts gäller ej i stående. Vad nu sagts gäller ej i fråga om beslut som utfärdats särfråga om beslut som utfärdats sär- skilt eller upptagits i protkoll. skilt eller upptagits i protokoll. Har uppgifter om den som häktats eller dömts för brott eller beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanstalt tillförts av kriminalvårdsstyrelsen fört register inom rättsväsendets informationssystem, må uppgifterna ej utlämnas, såvida det ej är uppenbart att utlämnandet ej kommer att
missbrukas till men för enskild. Vid utlämnande böra erforderliga förbehäll göras.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om handlingar rörande dem som före ikraftträdandet har
dömts till ungdomsfängelse.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom föreskrivs att 12, 19 och 21 §§ lagen (1963: 193) om samarbe-
te med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
125! Vad för den dömde är bestämt Vad för den dömde är bestämt
angående prövotid och övervak- angående prövotid och övervak-
ningstid i den stat där domen med- ningstid i den stat där domen med-
delats skall gälla såsom om domen delats skall gälla såsom om domen
givits här i riket. Föreskrifter an- givits här i riket. Föreskrifter an-
gående den dömdes åligganden, gående den dömdes åligganden,
som meddelats i anslutning till do- som meddelats i anslutning till domen, skola, om ej övervaknings- men, skola, om ej övervaknings-
! Senaste lydelse 1964: 548.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
nämnden förordnar annat, äga till- nämnden förordnar annat, äga tilllämpning. I övrigt skall vad i lämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om skyddstill- svensk lag är stadgat om skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning; syn äga motsvarande tillämpning. förordnande om behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken må dock ej
meddelas.
Meddelas i Danmark. Finland, Island eller Norge beslut om ändrade bestämmelser med avseende ä domen eller om förverkande av anständet, skall beslutet äga giltighet här i riket.
19 §!
Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervakningstdi den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej övervakningsnämnden förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall, om ej annat föreskrives nedan, tillämpas vad i svensk lag i allmänhet är stadgat om villkorlig frigivning; dock må prövotiden ej förlängas.
Förklaras här i riket den villkor- Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, ligt medgivna friheten helt eller det-
skall verkställighet här ske av det vis förverkad, skall verkställighet vid frigivningen återstående straf- här ske av vad som förverkats, omfet, omvandlat till fängelse på lika vandlat till fängelse på lika lång tid. läng tid.
Beslutas I Danmark, Finland, Istand eller Norge ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen eller förverkande av den villkorligt medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.
218 Om någon, som villkorligt frigi- Om nägon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av vits efter avtjänande i Danmark av
fengsel, i Finland av tukthus eller fengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller I fångelse, i Island av fangelsi eller i
Norge av fengsel, här i riket överty- Norge av fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begätt gas om annat brott som han begått under prövotiden, må rätten, ändå under prövotiden, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den att övervakning i anledning av den villkorliga frigivningen ej anordnats villkorliga frigivningen ej anordnats
här, med tillämpning av vad i här, med tillämpning av vad i
svensk lag är stadgat om villkorlig svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning förklara den villkorligt frigivning förklara den villkorligt medegivna friheten förverkad. Där- medgivna friheten helt eller delvis
vid skola bestämmelserna 1 19 § förverkad. Därvid skola bestämandra stycket äga tillämpning. melserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
! Senaste lydelse 1974: 913. 2 Senaste lydelse 1964: 548.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 2-4, 10 och 11 58 lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Registret skall innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket
I: dömts till fängelse, villkorlig 1. dömts ull fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfäng- dom. skyddstillsyn eller interneelse eller internering: ring;
”
2. överlämnats till sluten eller öppen psykiatrisk värd eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller. om för brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhetsvård; eller
3. erhållit anstånd med verkställighet av förvundlingsstraff.
Har brott. för vilket dömts tll Har brott, för vilket dömts till
skyddstillsyn, enligt domen begåtts skyddstillsyn, enligt domen begätts
under inflytande av sådan själslig under inflytande av sådan själslig
abnormitet som avses I 33 kap. 2 § abnormitet som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, eller har i dom å brottsbalken, skall detta särskilt anskyddstillsyn. meddelats — förord- märkas I registret. nande om behandling enligt 28 kap. 3 § samma balk, skall detta särskilt
anmärkas I registret.
I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.
35?
I registret skall anteckning ske
I. om för den som dömts till påföljd av beskaffenhet att skola antecknas i registret prövotid förtlänges eller påföljden förklaras skola avse jämväl annat brott eller undanröjes eller ock påföljd förklaras skola träda i stället för annan påföljd:
”
2. om villkorligt medgiven frihet 2. om villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad; förklaras helt eller delvis förverkad:
3. om för den som dömts till skyddstillsyn. förordnande meddelas om behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken;
4. om för den som dömts till ungdomsfängelse domstol förlänger den längsta tid som ungdomsfäng-
else må pågå eller föreskriver, att
överförande till vård utom anstalt
ej må ske före viss tidpunkt;
! Senaste lydelse 1967: 946. 2 Senaste lydelse 1975: 296.
Prop. 1978/79: 212 ta nn
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
5. om för den som dömts till internering domstol medgiver förlängning av tiden för värd i anstalt eller bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården;
6. om beslut meddelas jämlikt 34 kap. 10 eller 18 § brottsbalken: samt
7. om för den som erhållit anständ med verkställigheten av förvandlingsstraff prövotiden förlänges eller anståndet förklaras förverkat.
48!
Registret skall innehålla anteckning om
1. verkställighetens början beträffande den som dömts till fängelse och frigivning från sådant straff, med angivande vid villkorlig frigivning av prövotiden och den äterstående strafftiden: samt
2. verkställighetens början, Över- 2. verkställighetens början, över-
gång till vård utom anstalt samt gäng till vård utom anstalt samt återintagning i anstalt beträffande äterintagning I anstalt beträffande den som dömts ull ungdomsfäng- den som dömts till internering else eller internering ävensom upp- ävensom upphörande av sådan påhörande av sådan påföljd. följd.
10 8?
I registerutdrag enligt 8 § skall, om ej annat följer av vad nedan stadgas,
icke medtagas anteckning om 1. villkorlig dom, skyddstillsyn, 1. villkorlig dom, skyddstillsyn,
överlämnande till särskild vård el- fängelse som ådömts enligt 28 kap.
ler anständ med verkställighet av 3 § brottsbalken, överlämnande till förvandlingsstraff, sedan tio år för- särskild vård eller anständ med flutit från domen eller beslutet: verkställighet av förvandlingsstraff, samt sedan tio år förflutit från domen eller beslutet; samt 2, fängelse, ungdomsfängelse el- 2. fängelse i annat fall än som ler internering, sedan tio år förflutit avses i I eller internering, sedan tio från frigivningen eller övergången år förflutit från frigivningen eller
till vård utom anstalt. övergången till vård utom anstalt.
Har före utgången av tid som nu sagts beträffande samma person ånyo
meddelats dom eller beslut, som enligt 2 § skall antecknas i registret, skola båda anteckningarna upptagas I registerutdrag, så länge någondera jämlikt första stycket skall medtagas. Förekomma flera anteckningar, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Anteckning om dom eller beslut, som meddelats före den 1 januari 1945, eller om verkställighet av påföljd som bestämts i sådant avgörande medtages dock endast 1 den utsträckning regeringen bestämmer, om ej begäran om fullständigt utdrag har gjorts.
Skall med tillämpning av vad i denna paragraf stadgas i utdraget ej medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga
anteckningar, som må förekomma I registret. I utdrag till domstol elter
åklagare skall dock alltid medtagas anteckning om verkställd sinnesundersökning eller rättspykiatrisk undersökning.
Bestämmelserna I denna paragraf skola jämväl äga tillämpning beträffan-
de uppgift som antecknats med stöd av 6 8.
!Ss enaste lydelse 1975: 13. > Senaste lydelse 1975: 411.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Begränsning som förut angetts i denna paragraf skall ej iukttagas, om för särskilt fall fullständiga uppgifter begäras av justitiekanslern. justitieombudsman eller datainspektionen.
11 8! I fråga om utdrag jämlikt 9 § skall vad i 108 stadgas äga motsvarande tillämpning med följande avvikelser: 1. Såvitt avser anteckning om 1. Såvitt avser anteckning om
fängelse i högst ett år, villkorlig fängelse i högst ett är, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfäng- dom, skyddstullsyn, fängelse som else eler anstånd med verkstäl- ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsballighet av förvandlingsstraff skall i ken eller anstånd med verkstäl-
stället för den i 10 § första stycket lighet av förvandlingsstraff skall i
angivna tiden gälla en tid av fem år. stället för den i 10 § första stycket angivna tiden gälla en tid av fem år.
2. Anteckning om påföljd, vilken äådömts endast för gärning som någon begått innan han fyllt aderton år, skall ej i något fall medtagas. 3. Föreskrifterna i 10 § andra stycket tredje punkten och tredje stycket andra punkten skola ej gälla.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om anteckning om dom på ungdomsfängelse och förordnande enligt 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling i anstalt, som har meddelats före tkraftträdandet.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.
95 Ej må den som icke fyllt aderton Ej må den som icke fyllt aderton
är dömas till fängelse, skyddstillsyn år dömas till fängelse eller skyddseller ungdomsfängelse, med mind- tillsyn, med mindre den som har re den som har värdnaden om ho- vårdnaden om honom, där så lämpnom. där så lämpligen kunnat ske, ligen kunnat ske, blivit hörd i måblivit hörd i målet. let. Innan nägon som är under tjugoett år dömes till päföljd som avses I första stycket skall den som utfört personundersökning i målet höras, om skäl äro därtill.
! Senaste lydelse 1970: 421. 2 Senaste lydelse 1974: 245.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
Vårdnadshavare som höres enligt första stycket äger rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen skall gäldas av statsverket.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980.
7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet
Härigenom föreskrivs att 3 och 18 §§ lagen (1964: 450) om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 8!
Förordnande om intagning I arbetsanstalt må meddelas endast om det är uppenbart att den som avses därmed icke kan genom hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder förmås till livsföring som ej är farlig för
allmän ordning och säkerhet.
Ej mä förordnande om någons intagning i arbetsanstalt meddelas
a) om han är i behov av sluten psykiatrisk vård, vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller vård på allmän vårdanstalt för alkobolmissbrukare,
b) om han dömts till fängelse i b) om han dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfäng- minst sex månader, internering elelse, internering eller skyddstillsyn ler skyddstillsyn eller omhändertaeller omhändertagits för samhälls- gits för samhällsvård och mindre än värd och mindre än ett år förflutit ett år förflutit från det straffet till från det straffet till fullo verkställts fullo verkställts eller påföljden el-
eller päföljden eljest upphört eller jest upphört eller samhällsvården
samhällsvården slutligt upphört, el- slutligt upphört, eller ler
c) om beslut angående hans avvisning, förpassning, förvisning eller
utvisning ur riket kan verkställas. Förordnande om någons intag- Förordnande om någons intag-
ning i arbetsanstalt förfaller, om ning i arbetsanstalt förfaller, om
han, innan intagning skett, dömes han, innan intagning skett, dömes
till fängelse i minst sex månader, till fängelse i minst sex månader elungdomsfängelse eller internering. ler internering,.
Om flera fängelsestraff verkställas eller skola verkställas samtidigt, skall
vid tillämpning av andra stycket b) eller tredje stycket hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter.
! Senaste lydelse 1967: 944.
Nuvarande Ilvdelse Föreslagen Ivdelse
18 5! Skall den som är intagen i arbets- Skall den som är intagen i arbets-
anstalt eller villkorligt utskriven un- anstalt eller villkorligt utskriven undergå fängelse i minst sex månader, dergå fängelse i minst sex månader
ungdomsfängelse eller internering, eller internering, skall förordnandet skall förordnandet om intagning i om intagning i arbetsanstalt anses
arbetsanstalt anses förfallet. förfallet. Om intagen skall undergå fängelse kortare tid än sex månader, så ock om domstol överlämnat intagen till sluten psykiatrisk vård, vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller vård enligt lagen om nykterhetsvård och han till följd därav skall intagas för sluten psykiatrisk värd eller vård I specialsjukhus eller tvångsintagas på vårdanstalt, skall verkställigheten eller vården sä länge den pågår träda i stället för behandlingen i urbetsanstalt.
I kvarhållningstiden inräknas tid för verkställighet och vård. som avses i andra stycket, men ej tid, varunder intagen till följd av häktning eller
avvikande varit frånvarande från arbetsanstalten, ej heller tid, under vil-
ken äterintagen varit villkorligt utskriven.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har dömts till urgdoms-
fängelse.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål
Härigenom föreskrivs att 2 och 7 §§ lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 Ej må nägon dömas till fängelse i Ej må någon dömas till fängelse i
sex mänader eller däröver, skydds- sex månader eller däröver, skyddstillsyn. ungdomsfängelse eller in- tillsyn eller internering eller över-
ternering eller överlämnas till: sär- lämnas till särskild vård utan att skild vård utan att personunder- personundersökning ägt rum. Persökning ägt rum. Personundersök- sonundersökning är likväl ej erforning är likväl ej erforderlig, om ut- derlig, om utredning som avses därredning som avses därmed ändock med ändock är tillgänglig för rätten. är tillgänglig för rätten.
! Senaste lydelse 1967: 944. ? Senaste lydelse 1979: 79.
758!
Rätten må, när skäl äro därtill. förordna läkare att avgiva läkarintyg angående misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som meddelas av regeringen.
Om rättspsykiatrisk undersök- Om rättspsykiatrisk undersök-
ning ej verkställts, skall läkarintyg ning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första stycket inhämtas som sägs I första stycket inhämtas från psykiater, innan någon dömes från psykiater, innan någon dömes
till internering eller överlämnas till till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård eller någon öppen psykiatrisk värd. som ej fyllt aderton år dömes till ungdomsfängelse.
Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte. må polismyndighet lämna handräckning för hans inställande.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965: 94) om polisregister m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
78?
I uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a §, ej medtagas
anteckning om
1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av
strafföreläggande;
2. villkorlig dom, skyddstillsyn, 2. villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård, fängelse som ådömts enligt 28 kap.
dom varigenom någon enligt 33 3 § brottsbalken, överlämnande till kap. 2 § brottsbalken förklarats fri särskild vård, dom varigenom nåfrån påföljd, dom vari förordnats gon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken
om villkorligt anstånd med intag- förklarats fri från påföljd, dom vari
ning i arbetsanstalt, beslut av åkla- förordnats om villkorligt anstånd
gare att icke tala å brott eller beslut med intagning i arbetsanstalt, beom förpassning eller utvisning, se- slut av åklagare att icke tala å brott dan tio år förflutit från dom eller eller beslut om förpassning eller ut-
beslut; | visning, sedan tio år förflutit från
dom eller beslut;
! Senaste lydelse 1975: 720. ? Senaste lydelse 1970: 642 (jfr 1973: 56).
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
3. fängelse, ungdomsfängelse, 3. fängelse i annat fall än som
internering eller intagning i arbets- — avses i 2, internering eller intagning
anstalt, sedan tio år förflutit från — i arbetsanstalt, sedan tio år förflutit frigivningen eller övergången till — från frigivningen eller övergången vård utom anstalt; - till vård utom anstalt: 4. vandel i övrigt, sedan tio är förflutit från den händelse som föranlett anteckningen. Anteckning om förvisning medtages under tid, som är föreskriven för brottspäföljd vilken ådörmts jämte förvisningen. Har före utgängen av tid som nu sagts beträffande samma person änyvo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i
tidigare dom eller beslut, må båda anteckningarna medtagas sä länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande ullämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om anteckning om dom på ungdomsfängelse som har meddelats före ikraftträdandet.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48! Ansökan om intagning fär göras av make till den som ansökningen avser, om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sammanbor med honom eller av hans barn, fader. moder, syskon, förmyndare eller gode man. Ansökan får göras även av ordförande i socialnämnd, barnavärds-
nämnd, nykterhetsnämnd eller hälsovärdsnämnd eller av polismyndighet. Om kommunfullmäktige besluta det, äger socialnämnden uppdraga åt an-
nan ledamot i nämnden än ordföranden eller åt tjänsteman i ledande
ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.
Läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk vård icke medde-
las, eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller rektor för särskola eller föreständare för
värdhem för psykiskt utvecklingsstörda får göra ansökan i fråga om den för vars vård han svarar. Militär chef, dock lägst kompanichef eller motsvarande chef, fär göra ansökan beträffande den som står under hans befäl.
! Senaste lydelse 1974: 581.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
I fråga om den som genom laga- I fråga om den som genom lagakraftvunnen dom dömts till skydds- kraftvunnen dom dömts till skyddstillsyn eller som villkorligt frigivils tillsyn eller som villkorligt frigtvits från kriminalvårdsanstalt eller vill- från kriminalvärdsanstalt eller villkorhigt utskrivits från arbetsanstalt korligt utskrivits från arbetsanstalt eller som överförts ull vård utom eller som överförts till vård utom anstalt efter att ha dömts till 710- anstalt efter att ha dömts till interdomsfängelse eller internering fär nering får ansökan göras av ordföansökan göras av ordföranden i den randen i den övervakningsnämnd övervakningsnämnd under vars till- under vars tillsyn han star. syn han står.
Beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, arbetsanstalt,
häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvärdsskola
och vistas inom anstalten får ansökan göras endast av tjänsteman som har att sörja för den intagne. Sädan tjänsteman får i annat fall än som avses i tredje stycket göra ansökan även I fråga om den som vistas utom anstalten utan att vara slutligt utskriven därifrån.
Regeringen äger förordna om be- Regeringen äger förordna om behörighet att vid krig eller krigsfara hörighet att vid krig eller krigsfara göra ansökan I fråga om den som göra ansökan i fråga om den som villhör krigsmakten. tillhör försvarsmakten.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om den som före ikraftträdandet har dömts till ungdomsfängelse.
11 Förslag till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Härigenom föreskrivs att 41 § rättshjälpslagen (1972: 429) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
41 §!
Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende
1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9 § eller utskrivning enligt 16 eller [9 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall,
2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eHer specialsjukhus enligt lagen (1967: 940) angäende omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 § samma lag.
3. hos förvaltningsdomstol angående tvångsintagning i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare enligt 18 eller 55 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård eller kvarhällande enligt 45 § samma lag,
! Senaste lydelse 1978: 363.
Prop. 1978/79: 212 NH ta
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4. angående omhändertagande för samhiällsvård enligt 29. 8 barnavärdslagen (1960: 97) eller utredning enligt 30 § samma lag eller angäcnde sadan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § samma lag.
5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960:97),
6. angående förpassning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning,
7. angående utvisning enligt utlänningstagen (1954: 193),
8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954: 193). dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,
9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954: 193), om anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket samma lag eller hänskjuta ärendet dit med stöd av 58 § tredje stycket samma lag eHer om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits I förvar längre än en vecka,
11. angående föreskrifter som meddelas enligt 10 §, 34 § eller 51 § femte stycket utlänningslagen (1954: 192),
12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 § första stycket utlänningslagen (1954: 193),
13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap.
14. angående äterintagning I an- 14. angående återintagning i anstalt enligt 29 elier 30 kap. brotts- = stalt enligt 30 kap. brottsbalken, balken,
15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmälsdom,
16. angående utlämning enligt lagen (1970: 375) om utlämning till Dan-
mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling,
17. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,
18. hos regeringen enligt I $ andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsätgärder I spaningssyfte i vissa fall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om den som före ikraftträdandet har dömts ull ungdoms-
fängelse.
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän
Härigenom föreskrivs att 108 lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
108 Förekommer på en gång till verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff och dom om fängelse på viss tid skall i stället för verkställighet av fritidsstraffet löneavdrag ske eller den straffskyldige åläggas att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 4§ tredje stycket äga tillämpning. Skall någon undergå behandling som avses [28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt till verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för fritidsstraffer eller vad som återstår av detta straff.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som före ikraftträdandet har dömts till skydds-
tillsyn och skall undergå behandling som avses i 28 kap. 3 § brottsbalken.
13 Förslag till
Lag om ändring i lagen ( 1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. dels att 17 och 26 §§ skall upphöra att gälla, dels att i 4, 13 och 148§ orden ”Kungl. Maj:t” i olika böjningsformer
skall bytas ut mot ”regeringen”” i motsvarande form,
dels att 168 ordet ”krigsmakten” skall bytas ut mot ”försvarsmakten”. dels att 1—3, 8—-10, 15, 16, 18, 20, 21, 24 och 27 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 Dom på fängelse, ungdomsfäng- Dom på fängelse eller internering else eller internering eller förord- skall befordras till verkställighet nande enligt 28 kap. 3§ brottsbal- — enligt denna lag. Lagen gäller även i ken om behandling i anstalt skall — fråga om hur tid för sådan verkstäl-
befordras till verkställighet enligt = lighet skall beräknas.
denna lag. Lagen gäller även i fråga om hur tid för sådan verkställighet
skall beräknas.
Vad 1 denna lag är föreskrivet om fängelse gäller även fängelse vilket ålagts som förvandlingsstraff för böter.
3 Riksdagen 1978179.1 saml. Nr 212
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har den som dömts till fängelse, Har den som dömts till fängelse ungdomsfängelse eler internering eller internering icke inom föreskriicke inom föreskriven tid fullföljt ven tid fullföljt talan i målet såvitt talan i målet såvitt angår den angår den ådömda påföljden, får adömda päföljden, får domen verk- domen verkställas i denna del utan ställas I denna del utan hinder av att hinder av att åklagare eller målsåklagare eller mälsägande fullföljt ägande fullföljt talan mot domen. talan mot domen.
Dom som avses I första stycket får även i andra fall än som sägs där verkställas utan hinder av att domen ej vunnit laga kraft. Härom är särskilt stadgat.
Dom på fängelse, ungdomsfäng- Dom på fängelse eller internering else eller internering får även verk- får även verkställas, om den dömde ställas. om den dömde före full- före fullföljdstidens utgång i den följdstidens utgång i den ordning ordning som anges i denna lag
som anges i denna lag avger förkla- avger förklaring att han avstår från
ring att han avstår från talan mot talan mot domen såvitt angår den domen sävitt angår den ådömda på- ådömda påföljden och medger att följden och medger att den får verk- den får verkställas (nöjdförklaring). ställas (nöjdförklaring).
Nöjdförklaring som avgivits en- Nöjdförklaring som avgivits en-
ligt denna lag får icke återtagas. ligt denna lag får icke ätertagas. Har den dömde fullföljt talan mot Har den dömde fullföljt talan mot domen I vad han därigenom dömts domen i vad han därigenom dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller till fängelse eller internering, skall internering, skall denna talan anses denna talan anses återkallad genom återkallad genom nöjdförklaringen. nöjdförklaringen.
Är den som skall undergå fängel- Är den som skall undergå fängel-
se, ungdomsfängelse eller interne- se eller internering häktad eller är ring häktad eller är han intagen i han intagen i kriminalvårdsanstalt
kriminalvårdsanstalt för under- för undergående av påföljd i annat
gående av påföljd i annat mål när mål när domen får verkställas, skall domen får verkställas, skall styres- styresmannen vid den kriminalmannen vid den kriminalvårdsan- vårdsanstalt där han är intagen eller stalt där han är intagen eller före- föreståndaren för det häkte eller ständaren för det häkte eller chefen chefen för den rättspsykiatriska kli-
för den rättspsykiatriska klinik där nik där han förvaras eller, om han han förvaras eller, om han hålles i hålles i militärhäkte, den befatt-
militärhäkte, den befattningshavare ningshavare som har uppsikt över som har uppsikt över häktet ome- häktet omedelbart befordra domen delbart befordra domen till verk- till verkställighet. ställighet.
Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.
Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han ej I kriminalvärdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förvaras.
Är den som skall undergå fängel- Är den som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse eller interne- se eller internering icke häktad eller
ring icke häktad eller intagen i kri- intagen I kriminalvärdsanstalt när minalvärdsanstalt när domen enligt domen enligt 28 första stycket fär
28 första stycket får verkställas, verkställas, skall kriminalvärdssty-
skall kriminalvärdsstyrelsen före- relsen förelägga honom att senast lägga honom att senast viss dag in- viss dag inställa sig vid den krimiställa sig vid den kriminalvårds- nalvårdsanstalt, där domen skall anstalt, där domen skall verkstäl- verkställas. las.
Kan det befaras att den dömde avviker eller efterkommer han icke föreläggande enligt första stycket, skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten.
Avger den dömde nöjdförklaring Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårds- inför styresman vid kriminalvårds-
anstalt eller föreståndare för all- anstalt eller föreståndare för all-
mänt häkte, skall den som tager mänt häkte, skall den som tager
emot förklaringen omedelbart be- emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. fordra domen till verkställighet.
Avger den dömde nöjdförklaring in- Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet eller befatt- för polismyndighet eiler befattningshavare vid krigsmakten, skall ningshavare vid försvarsmakten,
den som tager emot förklaringen skall den som tager emot förkla-
Jåta förpassa den dömde till krimi- ringen låta förpassa den dömde till nalvårdsanstalt enligt bestämmel- kriminalvårdsanstalt enligt bestäm-
ser som = kriminalvårdsstyrelsen melser som kriminalvärdsstyrelsen meddelar. Befattningshavare vid meddelar. Befattningshavare vid krigsmakten skall begära biträde av försvarsmakten skall begära biträde polismyndigheten i orten för att av polismyndigheten i orten för att verkställa förpassningen. verkställa förpassningen.
Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom dit.
158 Om fängelse, ungdomsfängelse Om fängelse eller internering
eller internering börjat verkställas börjat verkställas och högre rätt i
och högre rätt i stället dömer till stället dömer till annan av dessa påannan av dessa påföljder eller för- följder eller förlänger tiden för fänglänger tiden för fångelse, skall verk- else, skall verkställigheten fortsätta ställigheten fortsätta enligt den tidi- enligt den tidigare domen till dess gare domen till dess den dömde den dömde avger nöjdförklaring i avger nöjdförklaring i fråga om den fråga om den nya domen eller dennya domen eller denna på annan na på annan grund får verkställas.
grund får verkställas.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
I6§ Bestämmelserna i 2—11 och 1588 Bestämmelserna i 2- I och 1588 äger motsvarande tillämpning när äger motsvarande tillämpning när domstol förordnar om återintagning domstol förordnar om återintagning I anstalt av den som dömts till w1g- i anstalt av den som dömts ull interdomstfängelse eller internering. nering.
185 Hiäktas den som undergår fängel- Häktas den som undergär fångelse, ungdomsfängelse, internering se eller internering av annan anledeller behandling t anstalt enligt 28 ning än misstanke om brott, skall kap. 3§ brottsbalken av annan an- verkställigheten avbrytas. ledning än misstanke om brott, skall verkställigheten avbrytas.
20 § För den som börjat undergå fång- För den som börjat undergå fäng-
else på viss tid skall kriminalvärds- else på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen så snart det kan ske fast- styrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. ställa dagen för strafftidens slut. Överstiger strafftiden fyru måna- Överstiger strafftiden tre månader, der, skall styrelsen även ange den skall styrelsen även ange den eller eller de dagar, som är av betydelse de dagar, som är av betydelse för för tillämpning av bestämmelserna i tillämpning av bestämmelserna i
brottsbalken om villkorlig frigiv- brottsbalken om villkorlig frigiv-
ning. samt den strafftid som då ning, samt den strafftid som då återstår. återstår. När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna, skall anmälan därom göras till kriminalvårdsstyrelsen som har att förordna i ärendet.
218 Förekommer till verkställighet Förekommer till verkställighet
fängelse i högst fyra månader, skall fängelse i högst tre månader, skall vid beräkning av strafftiden om- vid beräkning av strafftiden om-
räkning ske till dagar, därvid månad räkning ske till dagar, därvid mänad skall anses utgöra trettio dagar. An- skall anses utgöra trettio dagar. Antalet dagar skall läggas till den dag talet dagar skall läggas till den dag
från vilken tiden räknas. från vilken tiden räknas.
Skall tid för fängelse räknas efter månad eller är, skall den dag som genom sitt tal i månaden motsvarar den från vilken strafftiden räknas anses
som slutdag. Finns ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens
sista dag anses som slutdag. Ingår även dagar i tiden, skall antalet dagar läggas till slutdagen för den övriga tiden. Är tiden för fängelse bestämd endast i dagar, skall antalet dagar läggas till den dag från vilken tiden räknas. Uppkommer vid beräkning av tid för fängelse del av månad, anses
månaden utgöra trettio dagar. Del av dag bortfaller.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
248 Har villkorligt medgiven frihet Har villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad. skall återsto- = förklarats helt eller delvis förverden av straffet anses som nytt straff kad, skall vad som förverkats anses vid beräkning av tiden. som nytt straff vid beräkning av tiden.
278 Bestämmelserna i denna lag om Bestämmelserna i denna lag om beräkning av tid för fängelse gäller i — beräkning av tid för fängelse gäller i tillämpliga delar i fråga om tid för — tillämpliga delar i fråga om tid för behandling i anstalt enligt 28 kap. — mternering. 3§ brottsbalken och för ungdomsfängelse eller internering.
1. Denna lag träder i kraft den I januari 1980. 2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om dom på ungdomsfängelse och förordnande enligt 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling i anstalt, som har meddelats före ikraftträdandet. 3. Bestämmelserna i 20 och 21 §§ i deras nya lydelse tillämpas även före
den 1 januari 1980 i fråga om den som efter utgången av år 1979 kan friges
villkorligt enligt 26 kap. 6 § brottsbalken i dess lydelse enligt lagen (1979: 000) om ändring i brottsbalken.
14 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 1, 6, 33, 49 och 54—57 §§ lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse
I $
Denna lag avser kriminalvård i Denna lag avser kriminalvård i anstalt efter dom på fängelse, ung- = anstalt efter dom på fängelse eller domsfängelse eller internering eller — internering. förordnande enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken om behandling i an-
stalt. Vad som föreskrives i lagen om den som dömts till fängelse gäller även den som ålagts fängelse som förvandlingsstraff för böter.
6 §
Vid fördelning av de intagna mellan lokalanstalter och riksanstalter skall följande allmänna riktlinjer vara vägledande. Den som undergår fängelse i Den som undergår fängelse i
Nuvarande lxdelse Föreslagen lydelse
högst ett är eller behandling enligt högst ett år skall företrädesvis vara 28 kap. 3 § brottsbalken skall före- placerad i lokalanstalt. trädesvis vara placerad i lokalanstalt.
Den som undergår fängelse i mer Den som undergår fängelse i mer
än ett är, ungdomsfängelse eller in- än ett år eller internering placeras ternering placeras företrädesvis I företrädesvis i riksanstalt. När så riksanstalt. När så behövs för en behövs för en ändamålsenlig förbeändamälsenlig förberedelse av fri- redelse av frigivning eller övergång givning eller övergäng till vård till vård utom anstalt, får den inutom anstalt. får den intagne över- tagne överföras till lokalanstalt.
föras till lokalanstalt.
33 §
Till förberedande av frigivning Till förberedande av frigivning eller överförande till vård utom an- eller överförande till värd utom anstalt kan intagen som undergär stalt kan intagen som undergår fängelse eller dömts till ungdoms- fängelse eller dömts till internering Jängelse eller internering beviljas beviljas permission under viss permission under viss längre tid längre tid (frigivningspermission).
(frigivningspermission).
Den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast om synnerliga skäl föreligger. Annan som undergäår fängelse och den som dömts till internering får ej beviljas frigivningspermission före den dag då villkorlig frigivning eller överförande titl vård utom anstalt tidigast kan ske. För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforderliga beträffande vistelseort, anmälningsskyldighet eller annat.
49 &!
Föreligger flera förseelser skall disciplinär bestraffning bestämmas gemensamt för samtliga förseelser. Genom upprepade förordnanden Genom upprepade förordnanden enligt 47 § andra stycket 2 får den enligt 47 § andra stycket 2 får den
tid som icke skall inräknas i verk- tid som icke skall inräknas i verk-
ställighetstiden cj överstiga sam- ställighetstiden ej överstiga sammanlagt fyrtiofem dagar eller, be- manlagt fyrtiofem dagar eller, be-
träffande den som undergår fängel- träffande den som undergår fängel-
se i högst fyra månader eller be- se i högst fyra månader, samman-
handling enligt 28 kap. 3 § brotts- lagt femton dagar. balken, sammanlagt femton dagar.
54 § I frågor som avses i 33 och 34 §§ beslutar
I. den övervakningsnämnd till 1. den övervakningsnämnd till
vars verksamhetsområde anstalten vars verksamhetsområde anstalten hör beträffande intagen som under- hör beträffande intagen som under-
I Senaste lydelse 1976: 506.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
går fängelse, dock med undantag går fängelse, dock med undantag för fall som avses i andra stycket, för fall som avses I andra stycket
och
2. ungdomsfängelsenämnden 2. interneringsnämnden = beträf-
beträffande intagen som undergår fande intagen som undergår inter-
ungdomsfängelse samt nering.
3. interneringsnämnden beträffande — intagen som undergår internering.
Kriminalvårdsnämnden beslutar i frågor som avses 133 och 34 §§ beträffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 § lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken.
55 §!
Regeringen kan förordna att till- Regeringen kan förordna att till-
lämpningen av 33 och 34 8& får lämpningen av 33 och 34 §§ får
överflyttas från — krimimalvårds- överflyttas — från — kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämn- nämnden eller interneringsnämn-
den eller interneringsnämnden till den till den övervakningsnämnd, den övervakningsnämnd, till vars till vars verksamhetsområde anstal-
verksamhetsområde anstalten hör. ten hör.
Har i fall som avses i första stycket övervakningsnämnden meddelat beslut. får den intagne påkalla prövning av beslutet hos den centrala nämnd från vilken tillämpningen överflyttats.
I annat fall än som sägs I andra stycket får intagen hos kriminalvårds-
nämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i frågor som
avses I 33 och 34 §§.
56 §
I frågor som avses i 35 § såvitt I frågor som avses i 35 8 såvitt gäller tid för vistelse utanför anstalt gäller tid för vistelse utanför anstalt enligt 33 eller 34 § beslutar ung- enligt 33 eller 34 § beslutar interdomsfängelsenämnden beträffande neringsnämnden beträffande intaintagen som undergår ungdoms- gen som undergår internering. fängelse och interneringsnämnden beträffande intagen som undergär internering.
57 § Övervakningsnämnds beslut enligt denna lag länder till efterrättelse
omedelbart, om ej annorlunda förordnas.
Mot ungdomsfängelsenämn- Mot interneringsnämndens och dens, interneringsnämndens och kriminalvårdsnämndens beslut enkriminalvårdsnämndens beslut en- ligt denna lag får talan cj föras.
ligt denna lag får talan ej föras.
I. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
! Senaste lydelse 1976: 506.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om dom på ungdomsfängelse och förordnande enligt 28 kap. 3 § brottsbalken om behandling i anstalt. som har meddelats före ikraftträdandet.
3. Fråga som enligt de äldre bestämmelserna handläggs av ungdomsfängelsenämnden skall från och med den dag regeringen bestämmer i stället handläggas av kriminalvärdsnämnden.
15 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974: 515) om ersättning vid frihets-
inskränkning skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
2 8
Den som har undergått fängelse, Den som har undergått fängelse,
förvundlingsstraff för böter eller fri- förvandlingsstraff för böter eller fritidsstraff eller varit intagen i anstalt tidsstraff eller varit intagen i anstalt
för undergående av behandling en- för undergående av internering har ligt 28 kap. 3 § brottsbalken, ung- rätt till ersättning av staten, om efdomsfängelse eller internering har ter fullföljd av talan eller anlitande rätt till ersättning av staten, om ef- av särskilt rättsmedel frikännande ter fullföljd av talan eller anlitande dom meddelas eller mindre inpriav särskilt rättsmedel frikännande pande påföljd ådömes eller dom el-
dom meddelas eller mindre ingri- ler beslut som legat till grund för
pande påföljd ådömes eller dom et- verkställigheten undanröjes utan ler beslut som legat till grund för förordnande om ny handläggning. verkställigheten undanröjes utan Detsamma gäller den som efter förförordnande om ny handläggning. ordnande av domstol enligt 31 kap. Detsamma gäller den som efter för- 3 § brottsbalken har undergått sluordnande av domstol enligt 31 kap. ten psykiatrisk vård eller vård i spe- 3 § brottsbalken har undergått slu- cialsjukhus för psykiskt utveckten psykiatrisk vård eller vård i spe- lingsstörda.
cialsjukhus för psykiskt utveck-
lingsstörda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller
fortfarande i fråga om den som på grund av dom, som har meddelats före
ikraftträdandet, har varit intagen i anstalt för att undergå behandling enligt
28 kap. 3 § brottsbalken eller ungdomsfängelse.
16 Förslag till
Lag om ändring i passlagen (1978: 302)
Härigenom föreskrivs att 19 § passlagen (1978: 302) skall ha nedan an-
givna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
198 Passtillständ fordras för den som
I. undergår kriminalvård i anstalt, utom när påföljden är fängelse på så
kort tid att villkorlig frigivning ej kan komma i fråga,
2. står under övervakning efter 2. står under övervakning efter
dom på skyddstillsyn eller villkorlig dom på skyddstillsyn eller villkorlig frigivning från fängelse eller under- = frigivning från fängelse eller undergår värd utom anstalt efter dom på = går vård utom anstalt efter dom på ungdomsfängelse eller internering. internering.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som undergår vård utom anstalt efter dom på ungdomsfängelse, som har meddelats före den 1 januari 1980.
17 — Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
258 Samarbete enligt denna lag avser 1. verkställighet 1 Sverige av a) utländsk brottmålsdom, varigenom den dömde har erhållin villkorligt anstånd med ådömande av straff eller verkställighet av frihetsstraff eller på
annat Jiknande sätt ålagts att under en prövotid undergå kriminalvård i
frihet, b) utländsk brottmålsdom avseende frihetsberövande påföljd, sedan den dömde enligt beslut i den främmande staten har frigivits villkorligt eller annars överförts till kriminalvård utom anstalt, 2. verkställighet i ffämmande stat av a) svensk dom på skyddstillsyn, a) svensk dom på skyddstillsyn, dock ej såvitt avser behandling enligt 28 kap. 3 § brottsbalken. b) svensk dom på fängelse, ung- b) svensk dom på fängelse eller
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
domstängelse eller internering, se- internering, sedan den dömde enligt dan den dömde enligt beslut här i beslut här i landet har frigivits villlandet har frigivits villkorligt eller korligt eller överförts till vård utom överförts till vård utom anstalt. anstalt.
Vad som föreskrivs i denna lag om utländsk brottmälsdom gäller även i
fråga om annat avgörande i främmande stat som har meddelats efter
rättegång I brottmål.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980. Äldre bestämmelser gäller fortfarande I fråga om verkställighet i främmande stat av svensk dom på
ungdomsfängelse, som har meddelats före ikraftträdandet.
Prop. 1978/79: 212 ma 43
Utdrag
JUSTIFIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1979-03-15
Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl. Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham. Bondestam
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Lagrädsremiss om ändring i brottsbalken, m. m.
1 Inledning
Ungdomsfängelse säsom., påföljd för brott infördes i vårt land år 1935. De nuvarande bestämmelserna om ungdomsfängelse finns i 29 kap. brottsbal-
ken (BrB). Enligt huvudregeln får ungdomsfängelse ådömas den som fyllt
18 men ej 21 är för brott på vilket kan följa fängelse, om sådan fostran och
utbildning som avses med ungdomsfängelse prövas lämplig med hänsyn till
den tilltalades personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum såväl i som utom anstalt. Behandlingen får pågå i högst fem år, varav högst
tre år i anstalt.
Under senare år har en allt starkare kritik mot påföljden ungdomsfängelse gjort sig gällande framför allt på grund av påföljdens tidsobestämda karaktär. Mot bakgrund av denna kritik och med hänsyn till utvecklingen inom den kriminalpolitiska debatten angående det hittillsvarande påföljdssystemets allmänna lämplighet och effektivitet ansägs år 1974 tiden vara mogen att avskaffa ungdomsfängelse. Med stöd av bemyndigande till min
företrädare tillkallades därför tre sakkunniga! för att utreda med en sådan
reform sammanhängande frågor om påföljder för unga lagöverträdare. De sakkunniga, som antog namnet ungdomsfängelseutredningen, avlämnade i januari 1978 betänkandet (SOU 1977: 83) Tillsynsdom. I betänkande före-
slås att ungdomsfängelse avskaffas. I stället föreslås omfattande föränd-
ringar i det nuvarande systemet för kriminalvård i frihet, bl. a. införande av en ny frivårdspäåföljd benämnd tillsynsdom. I syfte att begränsa använd-
! Numera hovrättspresidenten Tore Landahl, ordförande, samt ledamöterna av riksdagen ombudsmannen Eric Jönsson och rådmannen Inger Lindquist.
ningen av frihetsstraff för unga lagöversträdare framläggs förslag om ändringar i bestämmelserna om päföljdsval och straffmätning för denna kate-
gori. I samma syfte föreslås ändringar angående villkorlig frigivning liksom
beträffande bestämmelserna om frigivningspermission och verkställighet av frihetsstraff utom anstalt. Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga I och det lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande gällande rätt, tillämpningen av denna samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland,
kammarrätten i Jönköping, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdssty-
relsen. kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, internerings-
nämnden, övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen, övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen, övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, övervakningsnämnden i Kristinehamn, socialstyrelsen, styrelsen för Bärby yr-
kesskola, styrelsen för Ryagårdens yrkesskola, statskontoret, riksrevi-
sionsverket, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Kronobergs län, utredningen (Ju 1976:07) om isolering
inom kriminalvärden (isoleringsutredningen), Riksdagens ombudsmän (JO). Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers riksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreingen Sveriges åklagare, För-
eningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, Föreningen styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanstalterna (SAK), Övervakarnas riksförbund, Centerns ungdomsförbunds riksorgani-
sation, Folkpartiets ungdomsförbund, Moderata ungdomsförbundet samt
Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM). RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Uppsala, Värmlands och
Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har överlämnat yttrande
från socialkonsulenterna i länet. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 3.
2¶Påföljdssystemet i omvandling
Som anförs i årets budgetproposition (prop. 1978/79: 100 bil. 5 s. 8) har
den kriminalpolitiska debatten under de senaste åren i betydande utsträck-
Prop. 1978/79: 212 og 45
ning varit inriktad på frågor som har anknytning till det straffrättsliga
påföljdssystemet. Detta torde till stor del bero på det omfattande underlag
för debatten som under senare tid har lagts fram i en räd betänkanden och
rapporter. Hit hör förutom ungdomsfängelseutredningens nu aktuella betänkande bl. a. en rapport från brottsförebyggande rädets dåvarande krimi-
nalpolitiska arbetsgrupp Nytt straffsystem, Idéer och förslag (BRÅ 1977: 7). Rapporten har remissbehandlats tillsammans med ungdomsfäng-
elseutredningens betänkande och remissutfallet i stort har redovisats i den nämnda bilagan tll budgetpropositionen.
Ungdomsfängelseutredningens betänkande och BRÅ-rapporten innehåller kritik av tidsobestämda päföljder och innefattar förslag om avskaffande av ungdomsfängelsepäföljden. I BRÅ-rapporten föreslås på samma grunder dessutom att interneringspåföljden skall avskaffas. I en departementspromemoria (Ds Ju 1979: 5) som i dagarna remitteras frän justitiedepartementet behandlas frågan om interneringspåföljdens framtid. Det bör i sammanhanget anmärkas att riksdagen nyligen (JuU 1978/79:9, rskr 1978/79: 53) har uttalat sig till förmån för ett avskaffande eller — i fråga om internering — åtminstone en begränsning av användningen av tidsobestämda påföljder.
Till de betänkanden som behandlar päföljdssystemet hör också Psykiskt störda lagöverträdare (SOU 1977: 23). Betänkandet, som innehåller förslag bl.a. om begränsning av möjligheterna att överlämna lagöverträdare till sluten psykiatrisk vård, bereds f. n. inom justitiedepartementet. Inskränkningar i möjligheterna att döma till vård torde också bli följden av socialut-
redningens betänkande (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkrings-
tillägg vari behandlas bl. a. frågan om vård utan samtycke av alkohol- och narkotikamissbrukare. I den lagrådsremiss som har utarbetats inom socialdepartementet på grundval av betänkandet föreslås bl. a. att möjligheten att överlämna lagöverträdare för värd enligt lagen (1954: 579) om nykter-
hetsvård avskaffas (31 kap. 28 BrB). Däremot kvarstår i allt väsentligt de
nuvarande möjligheterna att överlämna lagöverträdare under 20 år till vård genom de sociala myndigheternas försorg (31 kap. 18 BrB).
Förslag om en möjlighet till frivillig vård som ett alternativ till frihetsstraff läggs fram i en nyligen remitterad promemoria om försöksverksamhet med s.k. kontraktsvärd av narkotikamissbrukare som har begått brott
(justitiedepartementets ärende 249-79). Förslagen innebär möjligheter till vilandeförklaring i brottmål för att bereda den tilltalade tillfälle att undergå
vård mot sitt narkotikamissbruk vid sjukhus inom Stockholms och Uppsala län. Verksamheten. som föreslås få försökskaraktär, bygger bl. a. på
tankar som framförs i betänkandet Psykiskt störda lagöverträdare.
Kontraktsvård brukar nämnas som ett s. k. alternativ till frihetsstraff, ett
begrepp som har blivit mycket diskuterat under senare år. Alternativ till
frihetsstraff av denna typ behandlas förhållandevis kallsinnigt i den nyssnämnda BRÅ-rapporten medan ungdoumsfängelseutredningen i sitt betän-
kande förutsätter att sädana alternativ blir föremål för närmare prövning. Det kan nämnas att nordiska straffrättskommittén nu har ämnet på sitt program. Det är inte endast päföljdssystemets utformning i BrB som nu är föremål för ett livligt intresse. Också kriminalvårdens organisation och verksamhet diskuteras. Till grund för diskussionen ligger bl.a. betänkandena Kriminalvårdens nämnder (SOU 1975: 16) och Personalen vid kriminalvårdens anstalter (SOU 1977:76). Våren 1979 beräknas brottsförebyggande rädet framlägga en rapport om det s. k. Sundsvallsprojektet, ett försök att med förstärkta resurser I ett frivårdsdistrikt nå en effektivare behandling av kriminalvårdsklientelet. Som anförs I justitiedepartementets bilaga till årets budgetproposition framstår det mot bakgrund av föreliggande och väntade betänkanden som uppenbart att det behövs en samordnad vidare behandling av de frågor som rör påföljdssystemet. Jag avser att senare denna dag hemställa om regeringens bemyndigande att tillkalla två kommittéer härför. Den ena kommittén skall i huvudsak ta sig an frågan om den framtida utformningen av kriminalvård i frihet och av alternativ till frihetsstraff. Den andra kommittén skall främst behandla frågor som mera direkt hänger samman med frihetsstraff. Mot bakgrund av vad sålunda har anförts, ställer det sig naturligt att nu ta upp till prövning ungdomsfängelseutredningens förslag med sikte på att genomföra endast sådana delar som har vunnit bred anslutning under remissbehandlingen och som — om de genomförs nu — inte hindrar den genomgripande översyn av påföljdssystemet som sålunda bör komma till stånd. Vad som därvid främst kommer i fråga är att avskaffa påföljden ungdomsfängelse och att genomföra sådana ändringar i BrB som är omedelbart påkallade för att i görligaste mån förhindra längre anstaltstider för unga lagöverträdare än som tillämpas i dag.
3 Ungdomsfängelse
Ungdomsfängelse såsom påföljd för brott infördes i vårt land år 1935. De nuvarande bestämmelserna om ungdomsfängelse finns i 29 kap. BrB. Enligt huvudregeln får ungdomsfängelse ådömas den som fyllt 18 men ej 21 är för brott på vilket kan följa fängelse, om sädan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse finns vara lämplig med hänsyn till den tilltalades personliga utveckling, vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och utom anstalt. Behandlingen får pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Enligt de regler som tidigare gällde hölls ungdomsfängelseklientelet under anstaltsvistelsen avskilt från andra kategorier intagna som undergick frihetsberövande påföljd. Vid särskilda ungdomsanstalter försökte man byg-
Prop. 1978/79: 212 ms 47
ga upp behandlingsformer särskilt avpassade för det unga klientelet. 1973 års kriminalvärdsreform innebar i dettå hänseende genomgripande änd-
ringar. Fördelningen av de till frihetsberövande påföljd dömda mellan olika
typer av anstalter sker nu i princip oberoende av påföljdens art. De som
dömts till ungdomsfängelse avtjänar fr. o. m. den 1 juli 1974 sina straff -på kriminalvårdens anstalter tillsammans med internerade, fängelsedömda och personer som ådömts skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Viss hän-
syn tas dock vid placeringen till de intagnas ålder. Några särskilda bestäm-
melser för ungdomsfängelseklientelet finns dock inte utan särregleringen tar sikte på unga lagöverträdare över huvud taget; 88 lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (Kval).
I direktiven för ungdomsfängelseutredningen förutsatte min företrädare att ungdomsfängelsepåföljden skulle avskaffas. Ungdomsfängelseutredningen föreslår i enlighet härmed att påföljden utmönstras ur BrB:s på-
följdssystem.
Förslaget att avskaffa påföljden ungdomsfängelse har inte direkt av-
styrkts av någon remissinstans och endast ett fåtal har ställt sig tvek-
samma. Om ungdomsfängelse avskaffas utan att andra ändringar vidtas i påföljdssystemet kommer påföljden i regel att ersättas med det tidsbestämda fängelsestraffet. Man kan nämligen utgå ifrån att ungdomsfängelse i nuvarande domstolspraxis inte tillämpas i andra fall än då domstolen har ansett
det vara uteslutet att döma till annat än frihetsberövande påföljd.
En sådan övergång från ungdomsfängelse till fångelse skulle medföra längre frihetsberövande för flertalet av de unga lagöverträdare som det här
är fråga om. Enligt ungdomsfängelsenämndens praxis fortgår nämligen den
inledande anstaltsvården under en tid av tio månader eller, om domen på ungdomsfängelse avsett mycket grov brottslighet, ett år. Som jämförelse kan nämnas att kriminalvårdsnämnden som regel beviljar villkorlig frigivning efter halva strafftiden för den som dömts till fängelse i ett år och sex månader eller mer för brott som han har begått för fyllda 22 år. Med
ledning av dessa uppgifter kan sägas att ungdomsfängelse normalt medför ett kortare frihetsberövande än fängelse under förutsättning att det alterna-
tiva fängelsestraffet skulle ha avsett minst ett år och åtta månader. Om man emellertid enbart beaktar den inledande anstaltsvården, kommer ett
avskaffande av ungdomsfängelse sannolikt endast i ett ganska litet antal fall att föranleda längre frihetsberövanden, om påföljden i stället bestäms
till fängelse.
Det är emellertid inte tillräckligt att enbart beakta den inledande an-
staltsvården vid en jämförelse mellan ungdomsfängelse och fängelse. Man måste också ta hänsyn till den förlängda eller förnyade anstaltsvård som
kan bli föjden av ny brottslighet under påföljdstiden. Återfallsfrekvensen
är högre för dem som dömts till ungdomsfängelse än för någon annan
påföljdsform. Återfallssiffrorna för ungdomsfängelseklientelet håller sig i
regel omkring 804 (SOU 1977:83 s. 74). I sammanhanget kan anmärkas
att återfallsfrekvensen synes ge anledning att räkna med att en del som tillhör detta klientel kan ingå i den krets av särskilt brottsbenägna som I enlighet med de av riksdagen hösten 1978 antagna förslagen ull ändringar i Kval (328) skall underkastas särskilda restriktioner i permissionshänseende (prop. 1978/79: 62).
Den som undergär ungdomsfängelse och begår brott under anstaltstiden. dvs. vanligen i samband med rymning eller permission. kan räkna med att åtalsunderlåtelse meddelas i mycket stor utsträckning eller, om åtal väcks,
att domstol med tillämpning av 34 kap. 1§ I BrB förordnar att ungdoms-
fängelsepåföljden skall avse även det nya brottet. I anslutning härtill brukar ungdomsfängelsenämnden meddela beslut om hur länge den fortsatta anstaltsvården skall pågå. Den förlängning som därvid sker är regelmässigt ganska kortvarig och understiger inte sällan straffminimum för brottet. Den som undergär ungdomsfängelse kan således vid återfall i regel päräkna
avsevärt kortare förlängning av anstaltstiden än den som undergår fängelse.
När det gäller återfall i brott under pågående vård utom anstalt kan brottet. liksom under anstaltstiden. föranleda åtalsunderlåtelse eller tilllämpning av 34 kap. 1§ I BrB. I anslutning härull kan förordnas om återintagning I anstalt. Generellt kan sägas att den anstaltstid som därvid
bestäms är något längre än den som bestäms med anledning av nya brott under anstaltstiden men att den likväl i de fall den nya brottsligheten
innefattar grova brott vanligen blir kortare än det lägsta straff som skulle
ha kunnat utmätas om påföljden i stället hade bestämts till fängelse. Sistnämnda förhållande beror på att om den som villkorligt frigivits från
fängelse återfaller i brott, detta ofta föranleder att ett nytt fängelsestraff ådöms honom med tillämpning av 34 kap. I & 2 BrB. Därvid gäller, förutom att straffskalan för brottet måste följas. att den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad, om ej särskilda skäl talar däremot (34 kap. 4§ första stycket BrB).
För egen del menar jag att ungdomsfängelse nu bör utmönstras ur påföljdssystemet dels på grund av att påföljden i praktiken inte skiljer sig från fängelsestraffet tillräckligt mycket för att det skall vara motiverat att
bibehälla båda påföljdsformerna, dels därför att påföljden med hänsyn till
de skiljaktigheter som kvarstår, främst i fråga om påföljdens principiella
konstruktion — dess tidsobestämda natur — strider mot de kriminalpolitiska värderingar som har kommit att läggas till grund för rättsutvecklingen under senare tid. Härtill kommer den omständigheten att det inte längre finns någon motsvarighet till ungdomsfängelse i de nordiska grannländerna. Ett avskaffande av ungdomsfängelse kommer emellertid i många fall att leda till längre frihetsberövanden vid återfall för det berörda klientelet,
såvida inte reformen kompletteras med sådana ändringar av bestämmelser-
na I BrB att det blir möjligt att både frångå brottens straffskalor vid återfall i brott under påltöljdsuden och i större omfattning än enligt gällande rätt underlåta att förverka villkorligt medgiven frihet. Jag återkommer i det följande tavsnitt 5.2 och 5.3) till dessa frågor. Det är emellertid enligt min mening inte tillräckligt med de åtgärder som jag har angett nu. Även i övrigt päkallas ändringar t BrB för att i görligaste mån förhindra längre frihetsberövanden för unga lagöverträdare än som tillämpas i dag.
4 Kriminalvård i frihet
4.1 Tillsynsdom
Ungdomsfängelseutredningens huvudsakliga uppdrag var att undersöka vilken eller vilka påföljder som skulle kunna tillämpas i stället för ungdomsfängelse och att förestå de ändringar i påtöljdssystemet som var
påkallade av att ungdomsfängelse avskaffas. En riktlinje för utredningens
arbete var som tidigare nämnts att avskaffandet av ungdomsfängelse inte
skall leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare
som berörs av reformen. Utredningens förslag går i korthet ut på följande.
[ stället för ungdomsfängelse införs en ny påföljd med benämningen tillsvnsdom. Denna nya påföljd skall enligt utredningens mening kunna användas i många fall som nu leder till ungdomsfängelse eller annat slag av frihetsstraff. Tillsynsdom innebär att den dömde ställs under intensiv övervakning i frihet. Sådan övervakning skall alltid handhas av tjänsteman inom skyddskonsulentorganisationen. Vid sidan av övervakaren skall dock kunna finnas biträdande övervakare. För sådant förordnande bör i
allmänhet lek män komma i fråga. Den som stär under intensiv övervakning
skall vara skyldig att hålla tät och regelbunden kontakt med övervakauren eller med biträdande övervakare. I början äv påföljdstiden bör kontakten i allmänhet vara daglig. Om den dömdes förhållanden är sådana att en tillfredsställande övervakning inte kan anordnas - t.ex. när den dömde saknar arbete eller annan sysselsättning och han dessutom har svära missbruksproblem — kan tillsynsdomen förenas med föreskrift att den dömde skall vistas i frivärdshem. Sådant förordnande får meddelas endast om det
är nödvändigt för att motverka äterfall i brott. Tillsynsdom kan också förenas med ett förordnande om att den dömde skall tas in i anstalt under högst tre manader. Intagning i anstalt kan komma i fråga när brottsligheten varit av särskilt allvarligt slag och domstolen därför inte anser sig kunna
komma ifrån att döma till frihetsstraff. Om den dömde bryter mot de föreskrifter som gäller för tillsynsdomen kan han bli föremål för ett kort-
varigt omhändertagande under minst två och högst fjorton dagar. Ett
sådant omhändertagande kan få verkställas under ett eller flera veckoslut.
Är brottet mot föreskrifterna av särskilt allvarligt slag kan den dömde i stället tas in i anstalt under högst tre mänader. Tillsynsdom skall användas
4 Riksdagen 1978/79.1 samt. Nr 212
när det framstår som nödvändigt för att motverka fortsatt brottslighet från
den dömdes sida. men den skall också tillgodose en hjälpfunktion. Detta är
enligt utredningen viktigt med tanke på att tillsynsdom I allmänhet kommer att tillämpas för lagöverträdare med svära sociala problem. De dömda skall därtör under verkställighetstiden få bistånd med personligt stöd och hjälp.
När det gäller grunderna för frivårdens sociala verksamhet föreslär utredningen en ändring I förhållande ull vad som nu gäller. Sociala stödätgärder skall nämligen enligt utredningens förslag inte kunna genomföras mot den dömdes vilja annat än när tvångsatgärder är tillåtna enligt den allmänna sociala lagstiftningen.
Fillsynsdom kan enligt utredningens mening inte införas utan att detta
får konsekvenser för päföljdssystemet i övrigt. Särskilt gäller detta för den nuvarande frivårdspåföljden skyddsullsyn (28 kap. BrB). Utredningen föreslår att skyddstillsyn ersätts med två nya påföljdsformer. Dessa kallas villkorlig dom med övervakning och villkorlig dom med stödåtgärder.
Villkorlig dom med övervakning motsvarar i allt väsentligt den nuvarande skyddstillsynen. En skillnad är att den föreslagna påföljden inte skall kunna undanröjas och ersättas med fängelsestraff. om den dömde bryter mot föreskrifterna för verkställigheten utan att begå nya brott. I stället skall päföljden i ett sådant fall kunna omvandlas till tillsynsdom.
Villkorlig dom med stödåtgärder skiljer sig från skyddstillsyn genom att påföljden saknar tvångsmässiga inslag. Den dömde skall lämnas personligt
stöd och hjälp genom frivårdens försorg och en förtroendeman kan förord-
nas för honom. Den dömde riskerar däremot inte att påföljden undanröjs och ersätts med en svårare påföljd. om han underlåter att hälla kontakt med frivården eller med förtroendemannen. Utredningen menar att villkorlig dom med stödåtgärder bör kunna användas i många fall som nu föranleder skyddstillsyn. .
Vid sidan av de nu nämnda frivårdspäföljderna skall enligt förslaget villkorlig dom förekomma I sin nuvarande utformning (27 kap. BrB) såsom en påföljd i frihet av varningskaraktär utan särskilt verkställighetsinnehåll. Det nuvarande kravet på god prognos för att kunna erhälla villkorlig dom avskaffas dock. I stället bör enligt utredningen principen vara den att villkorlig dom skall kunna meddelas så snart det inte föreligger skäl att
välja mera ingripande påföljder. Det frivårdssystem som utredningen sålunda föreslår är utformat främst
med tanke på unga lagöverträdare. Utredningen föreslår emellertid inte
några särskilda åldersgränser för de olika påföljdernas tillämplighet. Detta
innebär bl. a. att tillsynsdom skulle kunna tillämpas även för äldre lagöverträdare.
Remissinstanserna har över lag ställt sig kritiska till utredningens förslag till utformning av frivårdspåföljderna. Därvid anförs bl.a. att systemet med sex skilda frivårdspåföljder blir onödigt invecklat och att det i praktiken blir mycket svårt att åstadkomma faktiska skillnader mellan de olika
Prop. 1978/79: 212 on 51
påföljderna och få dem klart avgränsade från varandra. En genomgående uppfattning är att mer ingripande förändringar inte bör vidtagas f.n. utan att alternativa påföljder till ungdomsfängelse bör sökas inom det nuvarande påföljdssystemet med vissa ändringar. Som skäl härför har anförts bl. a. att frivårdsorganisationen först under det senaste aret har blivit fullt utbyggd och fått de resurser som den behöver för att kunna verkställa de intentioner som ligger bakom 1973 ärs kriminalvärdsreform. Flera instanser anför också att. innan mer genomgripande ändringar vidtas av frivardspåföljderna. en samlad översyn bör ske av dessa.
Jag delar de äsikter som remissopinionen sålunda har gett uttryck för. Även enligt min mening är det föreslagna frivardspåföljdssystemet med sina sex olika päföljder onödigt invecklat och skulle sannolikt bli svårt att tillämpa i praktiken. Utredningens förslag i dessa delar bör mot bakgrund härav och I avvaktan på den kommande nya översynen av frivårdspåföljderna inte läggas till grund för någon genomgripande lagstiltning.
Flera remissinstanser har dock gett uttryck för åsikten att redan nu vissa
begränsade förändringar bör äga rum inom ramen för skyddstillsynspafölj-
den. I detta instämmer jag. Ändringarna bör syfta till att öka möjligheterna
att använda skyddstillsyn som ett alternativ till frihetsberövande påföljd.
Vad som därvid kan övervägas är utformningen av ett kortvarigt frihetsberövande vid dom på skyddstillsyn, alltså den nuvarande aänstaltsbehand-
lingen enligt 28 kap. 3 § BrB. samt en förstärkning av övervakningens
kontrollmoment.
4.2 Skyddstillsyn
Skyddstillsvn kan ådömas för brott som har fängelse i straffskalan, om
övervakning anses erforderlig och annan, mera ingripande påföljd inte är påkallad. Om det lindrigaste straff som föreskrivs för brottet är fängelse i ett år eller mer fär dock skyddstillsyn tillämpas endast om det finns synnerliga skäl därutt (28 kap. I $ BrB).
Skyddstillsyn skall fortgå under en prövotid av tre är och vara förenad
med övervakning från prövotidens början. Övervakningen upphör normalt efter två är. (28 kap. 4 och 5 §§ BrB). Vid ådömande av skyddstillsyn kan den dömde meddelas särskilda föreskrifter om vad han har att iaktta under
prövotiden. Sådana föreskrifter kan avse vistelseort eller bostad. utbildning eller arbetsanställning samt läkarvärd. nykterhetsvärd eller annan
värd eller behandling i eller utom sjukhus eller annan sådan inrättning (28
kap. 6 § BrB). Skyddstillsvnen kan också kombineras med dagsböter (28 kap. 2 8 BrB).
Om den tilltalade har fyllt 18 år kan rätten om det finnes erforderligt för hans tillrättaförande eller eljest förordna att i skyddstillsynen skall ingä
behandling i anstalt. Sådan behandling skall pågå minst en och högst två
månader. Sedan behandlingen pågätt en mänad skall den upphöra så snart
Prop. 1978/79: 212 'n I
fortsatt omhändertagande i anstalt inte kan anses ertorderligt. Om förhållandena påkallar det kan rätten besluta att förordnande om anstaltsbehandling skall gå i verkställighet utan hinder av att domen på skyddstillsyn inte har vunnit laga kraft. Beslut om upphörande av anstaltsbehandling medde- Jas av övervakningsnämnd (28 kap. 3 5 BrB).
Skyddstillsynen handhas av övervakningsnämnd som meddelar beslut om, förutom anstaltsbehandlingens upphörande. övervakning samt föreskrifter och ätgärder vid misskötsamhet. De atgärder som övervakningsnämnd kan vidta vid visad misskötsamhet är att förordna om fortsatt övervakning, att meddela sädan föreskrift som nyss nämnts eller att besluta om varning. Om den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden kan nämnden hos äklagare göra framställning om att talan förs vid domstol om undanröjande av skyddstillsynen eller förordnande om anstaltsbehandling. Undanröjs skyddstillsynen skall rätten bestämma annan påföljd för brottet
(28 kap. 6-9 58 BrB).
Den nuvarande skyddstillsvnen kan således skärpas bl. a. genom att den förenas med ett förordnande om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 8 BrB. Enligt nuvarande ordning skall sådant förordnande meddelas främst då det
prövas erforderhigt för den tilltalades tillrättaförande. Grundtanken är att
en på lämpligt sätt utformad behandling i anstalt i vissa fall kan vara ägnad att främja en positiv utveckling för den dömde. Ungdomsfängelseutredningen konstaterar emellertid att de hittillsvarande erfarenheterna av anstaltsbehandlingen ger vid handen att anstaltsvärden i allmänhet inte har fått avsedd behandlingseffeki. Detta konstaterande stämmer enligt utredningen helt överens med den syn på anstaltsvärd som ligger till grund för förslaget att avskaffa ungdomsfängelsepåföljden. Enligt utredningen bör säledes möjlighet inte finnas att kombinera en frivårdspåföljd med en anstaltsvistelse utformad på sådant sätt som den nuvarande anstaltsbehandlingen enligt 28 kap. 3 & BrB.
Utredningen föreslär för tillsynsdomens vidkommande en motsvarighet till anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn benämnd intagning i anstalt.
Enligt förslaget får rätten dä tillsvnsdom meddelas. om frihetsberövande
prövas oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad. för-
ordna att den tilltalade skall intas I anstalt under viss tid. högst tre mana-
der. Längden av frihetsberövandet bestäms således av domstolen. Utredningen betonar att det föreligger viktiga skilinader mellan intagning i an-
stalt vid tillsynsdom och den anstaltsbehandling som f.n. kan anordnas 1
anslutning till skyddstillsyn. Vid tillsynsdom skall således frihetsberövandet vara tidsbestämt medan detta vid skyddstillsyn är tidsobestämt inom ramen en till två mänader. Viktigast är dock enligt utredningen att intagningen i anstalt vid tillsynsdom. till skillnad mot vad som gäller för anstaltsbehandling vid skyddstillsyn. inte far beslutas av individualpreventiva skäl. Förordnande om intagning i anstalt skall. som framgick av det
nyss anförda, meddelas endast när ett frihetsberövande är oundgängligen
påkallat med hänsyn till allmän laglydnad. Kombinationen av tillsynsdom med en kortare tids anstältsvistelse innebär enligt utredningen att domstolarna får möjlighet att undvika de längre frihetsberövanden som skulle ha blivit följden. om i stället fängelsestraff hade utmätts med tillämpning av de för brotten gällande straffskalorna och vedertagen straffmitningspraxis. Utredningen föreslär vidare att ett förordnande om intagning i anstalt skall utgöra det yttersta sanktionsmedlet vid överträdelse av de föreskrifter som gäller för övervakningen vid tillsynsdom.
Remissinstanserna har över lag varit positiva till det föreslagna institutet
intagning i anstalt. BL a. har anförts att det är en fördet att anstaltstidens
längd bestäms av domstolen och att utformningen av intagning i anstalt bättre svarar mot det faktiska verkställighetsinnehållet efter den 1 juli 1974. Endast ett par remissinstanser har varit negativa till förslaget. Till dessa hör kriminalvärdsstyrelsen som menar att allt väsentligt som äsyftas med institutet intagning i anstalt kan uppnås inom ramen för vårt nuvarande straffsystem genom att domstolarna begagnar möjligheten till anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § BrB. Bland de instanser som är positiva till
förslaget har en del, såsom Sveriges domareförbund, förordat att, även om
påföljden tillsynsdom ej införs. de nuvarande reglerna om behandling I anstalt i samband med dom på skyddstillsyn skall ersättas med vad utredningen har föreslagit om intagning i anstalt. Vänersborgs tingsrätt avstyrker att påföljden tillsynsdom införs. Skyddstillsynen bör i stället bestå med vissa ändringar, bl. a. av reglerna om anstaltsbehandling. Enligt tings-
rätten är det numera så ringa skillnad mellan anstaltsbehandling och fäng-
else att det kan ifrågasättas om det är tillräcklig anledning att i fortsättningen behälla anstaltsbehandling som en särkild behandlingsform. Det synes
tingsrätten naturligast och även konsekvent att kalla även anstaltsbe-
handling fängelse. Detta skulle innebära att det fanns möjlighet för domstol att för ett och samma brott döma till skyddstillsyn i förening med ett kortvarigt fängelsestraff. Stockholms tingsrätt konstaterar att det för verkställighet av ett förordnande om intagning i anstalt enligt förslaget skall
gälla vad som stadgas om fängelse. I konsekvens härmed och i linje med
strävandena inom kriminalpolitiken att införa ett enhetligt frihetsstraff borde enligt tingsrätten även denna form av frihetsberövande kallas fångel-
se.
Jag vill för min del instämma i den kritik som har riktats mot insitutet
anstaltsbehandling vid skyddstillsyn. Anstaltsbehandlingen förefaller inte
längre ha något självständigt ändamål. Behandlingen har enligt gällande
ordning två huvudmotiv. För det första avser den att erbjuda ett visst
behandlingsinnehåll. Detta kan dock lika väl åstadkommas inom ramen för
ett vanligt korttidsstraff. Den nuvarande verkställigheten skiljer sig för övrigt inte heller på någon väsentlig punkt från vanliga korttidsstratt. Den äger i allmänhet rum på lokalanstalt där de som döms till anstaltsbehandling vistas tillsammans med andra intagna. För det andra skall anstaltsbe-
handling kunna tillgripas för att skärpa en påföljd som i övrigt verkställs i frihet. Också en sådan ettekt kan komma att uppnås genom korttidsstraft.
Härtill kommer att den kritik som kan riktas mot tidsobestämda stratt i
allmänhet också i viss män drabbar anstaltsbehandlingen. Övervägande
skäl talar sålunda enligt min mening för att institutet anstaltsbehandling vid
skyddstillsyn bör avskaffas och att i stället möjlighet bör införas att kombinera skyddstillsynen med ett kortvarigt tidsbestämt frihetsberövande.
Ett sådant kortvarigt frihetsberövande bör till tiden bestämmas av dom-
stol och det bör verkställas helt enligt de regler som gäller för fängelsestraf-
fet. Med hänsyn härtill bör ett kortvarigt frihetsberövande av det slag som nu diskuteras också kallas för fängelse.
Det förhållandet att fängelse förekommer som självständig påföljd i BrB
innebär vissa problem med hänsyn ull att man således för ett och samma
brott kommer att kunna döma såväl ull skyddstillsyn som till fängelse.
Man kan gå fram på två olika vägar för att lösa dessa problem. För det första kan man jämte skyddsullsyn döma till fångelse på samma sätt som nu är möjligt att kombinera skyddstillsyn med böter (28 kap. 2 § BrB). För det andra kan man, på samma sätt som nu gäller för anstaltsbehandlingen.
öppna en möjlighet att förordna att i skyddstillsynen skall ingå fängelse.
Med hänsyn till BrB:s systematik och uppbyggnad är det enligt min mening uteslutet alt använda den andra vägen som skulle innebära att en självständig påföljd i visst fall skulle ingå i en annan påföljd. Jag förordar således den lösningen att domstolen för ett och samma brott jämte skyddstillsyn får döma till fängelse. Denna påföljdskombination blir vtterligare ett undantag från huvudregeln i bestämmelsen i I kap. 5 § BrB enligt vilken det inte får dömas till flera påföljder för samma brott. om inte annat är stadgat.
Vad gäller längden av frihetsberövandet har under remissbehandlingen
— med något undantag — enighet rått om att den övre tidsgränsen för anstaltsvistelsen bör sättas till tre månader. För egen del vill jag anmärka
att jag senare kommer att behandla frägan om minimitid för erhällande av
villkorlig frigivning och föresla att denna sänks från nuvarande fyra mänader till tre månader. Bl. a. med hänsyn härull bör maximitiden för anstaltsvistelsen inte sättas högre än tre månader eftersom i annat fall särreglering skulle behöva ske beträffande reglerna om villkorlig frigivning från an-
staltsvistelsen. Jag ansluter mig därför till den allmänna remissopinionen och föreslår att skyddstillsyn skall kunna kombineras med fängelse i högst
tre månader.
F.n. är avsikten att anstaltsbehandling i förening med skyddsullsyn skall tillgripas främst när det är motiverat från behandlingssynpunkt men att förordnande om behandling kan meddelas även när en kortare tids omhändertagande i anstalt är påkallad av allmänpreventiva hänsyn. Enligt utredningens förslag skulle förordnande om intagning i anstalt kunna meddelas om det prövas erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad. Rekvisitet för
intagning i anstalt skulle därmed i praktiken bli detsamma som rekvisitet
för ådömande av fängelse. Intagning i anstalt skulle inte kunna motiveras från behandlingssynpunkt. Jag kan i princip instämma i dessa uttalanden om syftet med att jämte kriminalvärd i frihet ädöma ett kortvarigt frihetsberövande. Svftet med anstaltsvistelsen bör vara att för det gränsskikt där valet stär mellan skyddstillsyn och en betydhgt allvarligare påföljd ullföra skyddstillsynen ett ytterligare moment av skärpa. Genom möjligheten att kombinera skyddstillsyn med ett frihetsberövande på upp tull tre mänader bör sålunda, och då kanske främst vad gäller unga lagöverträdare, ett långvarigt frihetsberövande kunna undvikas.
Avsikten med den föreslagna kombinationen av skyddstillsyn och kort-
varigt fängelse är med andra ord 1 första hand att föra in ytterligare ett alternativ i päföljdssystemet. Detta kommer, om mina förslag genomförs, att innehålla bl. a. böter, villkorlig dom, villkorlig dom med böter. skyddstillsyn. skyddstillsyn med böter, skyddsttlsyn med kortvarigt fängelse. fängelse med underskridande av straffminimum för brottet och fängelse i sedvanlig omfattning. Av vad vi i dag vet om fängelsestraffets allmänna verkningar på de intagna, kan närmast den slutsatsen dras att ett fängelsestraff som motiveras av behandlingsskäl i regel inte får åsyftad effekt. Jag menar därför att skyddstillsyn bör få kombineras med fängelse endast när allmänpreventiva skäl motiverar det.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att 28 kap. 3 § BrB ges
den nya lydelsen att om det av hänsyn till allmän laglydnad prövas ound-
gängligen erforderligt att skyddstillsyn förenas med frihetsberövande må Jämte skyddstillsyn dömas till fångelse i lägst en och högst tre månader.
Om det lindrigaste straff som är föreskrivet för brottet är fängelse i ett är eller däröver får, enligt 28 kap. I $ tredje stycket BrB, skyddstillsyn ådömas endast om synnerliga skäl finns därtill. Skyddstillsyn skall således endast i undantagsfall få följa på allvarligare brottslighet. Hänsynen till bl. a. allmän laglydnad anses vid sådan brottslighet kräva att annan påföljd än skyddstillsyn väljs. om inte alldeles speciella förhållanden föreligger. Det är dock att märka att påföljden skyddstillsyn kan utformas så att den ter sig mer eller mindre sträng. En skyddstillsyn som är förenad endast med övervakning eller med övervakning jämte någon inte så betungande föreskrift är naturligtvis mindre ägnad att tillgodose allmänpreventionens krav
än en skyddstillsyn som är förenad med ingripande föreskrifter. Även en
kombination med böter enligt 28 kap. 28 BrB är ägnad att minska betänkligheterna mot att avstå från att döma den tilltalade till en strängare påföljd. I viss utsträckning har också hittills allmänpreventiva synpunkter kunnat tillgodoses genom att i dom på skyddstillsyn har förordnats om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 35 BrB.
Genom den lydelse av 28 kap. 3§ BrB som jag nyss har förordat ökar möjligheterna ganska avsevärt att tillgodose allmänpreventiva hänsyn vid en dom på skyddstillsyn. Inte minst för unga lagöverträdare torde det av
hänsyn till allmän laglydnad ej sällan vara tillräckligt med ett frihetsberö-
Sö
vande på upp till tre månader även för brott som har ett sträffminimum på et är eller däröver. Med hänsyn härull anser jag att bestämmelsen i 28 kap. I $ tredje stycket BrB bör ändras så att möjligheterna att ädöma skyddstillsyn även vid grövre brottslighet något utvidgas. Jag förordar att bestäm-
melsen får det innehållet att om det lindrigaste straff som är stadgat för
broucet är fängelse i et år eller däröver skyddstillsyn fär ädömas endast om särskilda skäl är därull.
Den ändrade lydelse av 28 kap. 3§ BrB som jag har föreslagit föranleder vidare. utöver rena konsekvensändringar, ändringar i 26 kap. 18.28 kap. samt 34 kap. BrB. Jag återkommer till dessa frågor I speetalmotiveringen.
För att någon skall kunna ädömas skyddstillsyn krävs att det prövas erforderligt att han ställs under övervakning. Övervakningen är således det centrala innehållet i skyddsullsynspaföliden. Tanken är att den dömde genom övervakningen skall inte bara underkastas kontroll utan också erhälta den hjälp och det stöd som han behöver för att för framtiden avhålla sig från att begå nya brott och för att anpassa sig I samhället.
Det väsentliga innehallet i den av utredningen föreslagna påföljden tillsynsdom är en intensiv övervakning. en övervakning med betydligt tätare kontakter mellan den dömde och verkställighetsmyndigheterna samt även i övrigt av mer ingripande natur än den som förekommer vid skyddstillsyn. Verkställigheten av övervakningen bör enligt utredningen utformas på sådant sätt alt den i vart fall försvårar brottslig verksamhet så länge övervakningen pägår. För att uppfylla detta krav föreslår utredningen bl. a. att det skall ställas strängare krav på den dömde när det gäller dennes skyldighet att upprätthålla kontakt med verkställighetsmyndigheten. Desså krav. som till en början I regel bör innefatta skyldighet att hålla daglig kontakt. skall vara tydligt angivna i en för den dömde utfärdad föreskrift. Föreskriften utfärdas av skyddskonsulenten.
Även om förslaget till tillsynsdom allmänt avvisas av remissinstanserna
ställer sig dock flertalet av dem positiva till att man inom ramen för den nuvarande skyddstillsynen försöker göra övervakningen effektivare. Jag delar denna uppfattning. För att kriminalvärd ; frihet skall vara ett
verkligt alternativ till frihetsberövande påföljder krävs dels att den framstår som ett så allvarligt ingrepp i den dömdes frihet att den tillgodoser även förhållandevis högt ställda allmänpreventiva krav på en kännbar reaktion. dels att den utformas på ett sådant sätt att den om möjligt försvårar brottslig verksamhet så länge den pågär. Den kommitté för en översyn av frågor om kriminalvaärd i frihet som jag senare i dag kommer att föreslå regeringen att tillkalla kommer bl. a. att få ull uppgift att utreda hur dessa målsättningar skall kunna uppnäs på ett mera effektivt sätt än f.n. Jag anser det emellertid angeläget att redan nu åstadkomma en viss upp-
stramning av verkställighetsinnehållet i skyddstillsynen. Några mer omfattande ändringar kan dock inte bli aktuella eftersom man då alltför mycket skulle binda den kommande utredningen i dess arbete. Den ändring av 28
kap. 38 BrB som jag tidigare har föreslagit innebär att allmänpreventiva krav I högre grad än f.n. kan tillgodoses då man ådömer skyddstillsyn. Härutöver bör nu endast ske en viss förstärkning av kontrollmöjligheten i skyddstllsynspaföljden.
I syfte att få en effektivare kontroll av den som undergar kriminalvard i
frihet föreslår ungdomsfängelseutredningen att vid tillsynsdom skyddskonsulenten skall meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall
gälla för övervakningen. Det väsentligaste i föreskriften skall vara sättet
och omfattningen av den dömdes kontakt med övervakaren (utredningens lagförslag 28 kap. 108 BrB).
Enligt min mening bör inom rumen för skyddstillsynen redan nu införas
en möjlighet att meddela den dömde föreskrift om främst kontakten mellan
denne och övervakaren i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag utredningen har lagt fram. Det bör dock inte vara obligatoriskt att meddela sädan föreskrift. Tvärtom torde det för den helt övrvägande delen av skyddstillsynsklientelet inte vara erforderligt med en särskild kontaktföreskrift. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att den nya frivårdsförordningen (1977: 329) innehåller obligatoriska regler om upprättande av behandlingsplan och om kontakt mellan den dömde och övervakaren. Innan en föreskrift meddelas bör därför noga prövas om den är erforderlig och
vilken grad av kontakt som krävs. Föreskrift får inte användas för att
tillföra skyddstillsynen något moment av extra skärpa. Kontaktföreskrif-
ten syftar således till att göra det möjligt att kontrollera den dömdes
förehavanden, främst för att bryta en utveckling som innebär en påtaglig
risk för fortsatt brottslig verksamhet. Föreskriften är således att se som en
del av verkställigheten av påföljden och inte som ett moment i själva påföljden.
Enligt utredningens förslag skulle skyddskonsulenten meddela kontakt-
föreskrift. Detta föll sig naturligt eftersom verkställigheten av tillsynsdom
skulle ankomma på frivårdsorganisationen, dvs. skyddskonsulenterna. En
av de kommittéer som jag senare i dag kommer att begära bemyndigande
att tillkalla avses bl. a. få i uppdrag att utreda frågan om hur verkställighe-
ten skall organiseras i fortsättningen. Med hänsyn til att övervakningsnämnd enligt gällande ordning har det övergripande ansvaret för övervakningen och till att övervakningsnämnd är det verkställighetsorgan som har
befogenhet att meddela föreskrifter enligt 26 kap. 158 BrB bör det enligt
min mening t.v. ankomma på övervakningsnämnd att också besluta om
kontaktföreskrift.
Man kan inte bortse från att en föreskrift om kontaktskyldighet i vissa
fall kan bli betungande för den dömde. Det skulle från denna synpunkt i och för sig te sig tillfredsställande att låta även domstol kunna meddela föreskrift om kontaktskyldighet. på samma sätt som den nu kan meddela
föreskrifter enligt 28 kap. 6 § jämfört med 26 kap. 158 BrB, dvs. beträffande vistelseort, bustad, utbildning. arbetsanställning m. m. Det torde dock i de
flesta fall inte vara möjligt att redan vid domstullfäller med tillräcklig grad av säkerhet uttala sig om vilken kontakt mellan den dömde och övervakaren som behövs eller är lämplig under övervakningstiden. En föreskrift om kontaktskyldighet. som aldrig bör komma i fråga som ett regelmässigt inslag i verkställigheten, bör i stället kunna meddelas när som helst under övervakningstiden och den skall också upphävas så snart den inte längre behövs. Detta utesluter dock inte att domstolen i domen kan uttala sig om behovet av en eventuell föreskrift. Jag utgar från att så kommer att ske när domstolen finner det motiverat och att övervakningsnämnden i så fall
också noga överväger behovet av föreskrift.
Utöver föreskrift om kontaktskyldighet bör övervakningsnämnden, i överensstämmelse med utredningens förslag, få möjlighet att föreskriva
skyldighet för den dömde att omedelbart lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats. skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller
inrättning.
Det är angeläget att en effektiv övervakning kommer till stånd snarast
efter det att frågan om övervakning aktualiserats. Som ett medel att nå
detta syfte har skyddskonsulenten rätt att för tiden intill dess övervak-
ningsnämnden beslutat I frågan förordna övervakare (26 kap. 128 BrB). På motsvarande sätt bör skyddskonsulenten ha befogenhet att under övervakningstiden interimistiskt meddela föreskrifter av aktuellt slag. Enligt 208 frivårdsförordningen skall skyddskonsulenten medverka till att den
dömde och övervakaren håller den kontakt som behövs och i övrigt hålla sig underrättad om den dömdes livsföring. Med hänsyn till vad som tidi-
gare sagts angående kontaktföreskriftens ingripande karaktär framstår det som särskilt angeläget att skyddskonsulenten. i fall då sådan föreskrift har meddelats. fortlöpande håller sig underrättad om den dömdes förhållanden så att han omedelbart kan föreslå övervakningsnämnden sådan ändring av föreskriften som är påkallad.
Mot bakgrund av det anförda förordar jag att i 28 kap. BrB införs en ny paragraf. 6 a§. Enligt denna får övervakningsnämnd meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. I föreskrift fär anges på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla
kontakt med övervakaren. Vidare fär föreskrivas skyldighet för den dömde att omedelbart limna underrättelse till övervakaren eller skyddskonsulenten om utevaro från arbetsplats. skola eller annan i föreskriften angiven
verksamhet eller inrättning. Skyddskonsulenten får interimistiskt meddela
föreskrift. Skyddskonsulenten skall vidare fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigt samt
omedelbart förestå övervakningsnämnden sådan ändring i meddelad föreskrift som päkallas av omständigheterna. Skyddskonsulenten får även
ändra föreskrift för tiden intill dess nämnden beslutat i frägan.
Den dömde bör ha möjlighet att hos hovrätt besvära sig över övervak-
ningsnämnds beslut om föreskrift. Vidare bör övervakningsnämnd ha be-
fögenhet att som en åtgärd vid misskötsamhet från den dömdes sida besluta om köontaktföreskrift på samma sätt som nämnden nu kan besluta om föreskrift enligt 26 kap. 15§ BrB. Bestämmelserna 1 37 kap. 8§ och 28 kap. 7§ BrB föreslas bli ändrade I enlighet härmed.
Såsom framgått äv vad jag tidigare har anfört får domstolen när den
dömer till skyddstillsyn även meddela vissa särskilda föreskrifter (28 kap.
68 BrB). Särskild föreskrift får avse bl.a. läkarvård. nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning (26 kap. 15 & BrB). I den tidigare nämnda vill lagrådet avgivna remissen om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård har chefen för
socialdepartementet föreslagit att det för personer över 20 ars älder inte längre skall finnas möjlighet att besluta om vard utan samtycke inom
sociallagstiftningen. Det blir således, för att ta ett exempel, inte längre möjligt att med stöd av sociallagstiftningen tvinga någon att underkasta sig nykterhetsvard. I stället föreslås att i den nuvarande lagen (1966: 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård 1 vissa fall förs in bestämmelser för
det fall att någon till följd av missbruk är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna och utebliven värd skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa. I sådant fall skall missbrukaren även mot sin vilja kunna beredas vård under högst fyra veckor. Att meddela föreskrift i samband med dom på skyddstillsyn om att någon skall underkasta sig sådan vård är inte möjligt.
Hittills har det i viss utsträckning förekommit att den som har dömts till
skyddstillsyn meddelats föreskrift exempelvis innebärande att han skall underkasta sig den nykterhetsvård som skyddskonsulent i samråd med läkare finner erforderlig. Med hänsyn till den ändrade syn på tvångsvård
inom socialtjänst och sjukvärd som regeringen givit uttryck för i den nyssnämnda lagrådsremissen kan det övervägas om i framtiden möjlighet
bör finnas att kombinera en påföljd med föreskrift om viss värd eller
behandling. Det förhållandet att det sociala tvänget i princip upphör medför dock inte automatiskt att föreskrifter om vård inte skall kunna meddelas inom kriminalvården. Kriminalvård innebär i sig ett tvång mot den dömde. Det är därför inte orimligt att tänka sig att den som har begått brott även fortsättningsvis såsom ett led i påföljden för brottet skall kunna bli skyldig att underkasta sig föreskrifter om viss vård eller behandling. Praktiska problem kan dock uppstå i samarbetet med socialtjänsten och sjuk-
värden. Förberedelser för försök med s.k. kontraktsvård av narkotikamissbrukare som gjor sig skyldiga till brott pågår f.n. inom justitie- och socialdepartementen. Som jag tidigare nämnt avses vidare den kommande
kommittén med uppgift att utreda kriminalvård i frihet få i uppdrag att
bl.a. undersöka möjliga alternativ till frihetsstraff. Ett sådant alternativ är
kontraktsvård. Kontraktsvård innebär en form av tvångsvård på så sätt att
om den dömde inte fullföljer vården drabbas han av sanktioner inom
kriminalvården. Med hänsyn till detta kommande försöks- och utredningsarbete är jag inte nu beredd att föreslå nägon ändring av den möjlighet som finns att enligt 26 kap. 15 § BrB meddela föreskrift om värd och behandling av den som ådöms påföljd för brott.
5 Fängelse
5.1 Ungdomsfängelseutredningen
Utredningen tror inte att frihetsstraff kan undvaras helt när det gäller unga lagöverträdare. Fängelsestraff kan således komma i fråga för mycket
allvarliga brott eller när omfattande kriminalitet inte har kunnat hindras
med lindrigare päföljdsformer. Utredningen betonar dock det angelägna i att tiden för frihetsberövande så längt möjligt begränsas när det är fråga om ungdomar. Utredningen föreslår därför att domstolarna skall ges möjlighet att döma till lindrigare straff än för brottet är stadgat när det är fråga om
brott som någon har begätt innan han fyllt 21 år. F.n. gäller en gräns på 18 år (33 kap. 4 & BrBj.
Såsom ett komplement till den föreslagna straffnedsättningsregeln före-
slår utredningen vissa ändringar av bestämmelserna om förverkande av
villkorligt medgiven frihet. Dessa förslag hänför sig inte till någon viss ålderskategori. Enligt nuvarande ordning skall i regel villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad om den frigivne under prövotiden döms till nytt fängelsestraff (34 kap. 4 § BrB). Utredningen föreslår att presumtionen för
förverkande i den angivna situationen skall bortfalla. Vidare föreslår utred-
ningen den ändringen att förverkande endast skall få ske i anledning av brott som begåtts under prövotiden efter den villkorliga frigivningen. Shutligen föreslår utredningen i denna del också att förverkande skall kunna avse även del av reststraffet och inte såsom nu endast hela straffåterstoden.
Utredningen anser att dess huvuduppgift — att försöka begränsa använd-
ningen av frihetsstraff för unga lagöverträdare och i gengäld vidga till-
lämpningsområdet för kriminalvård i frihet — i första hand har lösts genom den föreslagna tillsynsdomen. Utredningen föreslår härutöver en skärpning av bestämmelserna angående förutsättningarna för att döma nägon
som fyllt 18 men ej 21 år till fängelse. Enligt 26 kap. 4 § BrB gäller f.n. att i
sådant fall fängelse får komma i fräga allenast när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd. Utredningen förordar i stället att fängelse skall kunna ådömas endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande och annan påföljd inte finnes vara lämpligare.
Utredningen föreslår slutligen vissa förändringar som hänför sig till
reglerna för frigivning från anstalt. Frigivning från anstalt före påföljdsttdens utgång skall kunna äga rum i två former. dels som villkorlig frigtvning och dels som verkställighet utom anstalt. Villkorlig frigivning förenas inte med övervakning. Den villkorligt medgivna friheten skall inte kunna förverkas annat än i samband med en lagföring för nya brott. vilka har begåtts under prövotiden. Som tidigare nämnts skall därvid förverkandet kunna begränsas till endast en del av reststraffetr. Prövotiden skall motsvara den
tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock lägst ett och högst tre år.
Vistelsen i frihet under prövotiden skall inte avräknas från strafftiden.
Verkställighet utom anstalt skall vara förenad med övervakning. För
denna skall i princip tillsynsdomens regler om intensiv övervakning ulläm-
Pas. Som framgär av benämningen verkställighet utom anstalt skall tiden för vistelsen utanför anstalten avräknas från strafftiden. Undantag härifrån är dock tänkt att kunna förekomma när den dömde har undandragit sig övervakningen på sådant sätt att det inte kän anses skäligt att han fär avräkna hela tiden frän stratfet.
Verkställighet utom anstalt får medges av två skäl. Det första svarar mot det som anges i den nuvarande bestämmelsen i 34 §& KvaL. Om särskilda skäl föreligger skall således medgivande till sådan vistelse få lämnas när den dömde kan bli föremål för särskilda åtgärder utanför anstalten. vilka kan antas underlätta hans anpassning + samhället. Det andra skälet till medgivande svarar delvis mot bestämmelserna om frigivningspermission I 33 § KvaL. Sådant medgivande skall enligt förslaget emellertid kunna lämnas inte endast inför en nära förestående villkorlig frigivning utan även då en nägot längre tids verkställighet utom anstalt kan antas få väsentlig betydelse för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av straffet. Medgivande till verkställighet utom
anstalt skall i detta sista fall kunna lämnas tidigast när halva straffet. dock
minst tre månader, har verkställs. |
För beslut om villkorlig frigivning skall enligt förslaget i stora drag gälla samma bestämmelser som nu. Villkorlig frigivning skall således enligt en huvudregel kunna medges senast när två tredjedelar av straffet har avtjänats. Detta gäller då även när viss del av straffet avtjänats under verkställighet utom anstalt. Villkorlig frigivning skall vidare Jiksom nu i begränsad omfattning kunna beslutas redan efter halva strafftiden. Den minsta tid före vilken frigivning inte får ske föreslås sänkt från fyra till tre månader.
Utredningens förslag till ändringar i bestämmelserna om päföljdsval och
straffmätning för unga lagöverträdare har genomgående fått ett positivit bemötande under remissbehandlingen. Åtgärder av detta slag är också
enligt min mening nödvändiga inslag i en reform som innebär att ungdomsfängelse avskaffas. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.
De förslag utredningen har lagt fram om verkställighet utom anstalt och om villkorlig frigivning har däremot bemötts övervägande kritiskt under remissbehandlingen antingen i sin helhet eller i sin detaljutformning. Det
har anförts bl. a. att frågan om utformningen av reglerna om verkställigheten utom anstalt är intimt förknippad med frågan huruvida den villkorliga frigivningen skall bibehållas och i så fall under vilka förhällanden sådan frigivning skall ske. Bada frågorna bör alltså lösas i ett sammanhang.
Enligt min äsikt bör f.n. inte några större ändringar göras i reglerna om verkställighet utom anstalt eller om villkorlig frigivning. Dessa frågor. och dä inte minst frågan om vi i värt påföljdssystem över huvud tuget skall ha kvar institutet villkorlig frigivning, kräver vtterligare överväganden. De avses också ingå bland uppgifterna för den kommitté angaende fängelse och kriminalvård i anstalt som jag senare i dag kommer att begära regeringens bemyndigande att tillkalla. Jag anser dock att utredningens förslag om en förkortning av minsta tiden för erhållande av villkorlig frigivning och
om ändrade bestämmelser angaende förverkande av villkorligt medgiven
frihet redan nu bör tas upp till prövning. Att så sker är inte minst av vikt för att förhindra att det mycket återfallsbenägna ungdomsfängelseklientelet i den nya ordning som jag förordar kommer att berövas friheten under längre tider än f. n.
5.2 Päföljdsval och straffmätning för unga lagöverträdare
Enligt utredningens förslag skall ungdomsfängelsepaföljden i stor utsträckning ersättas av kriminalvård i frihet genom den nya tillsynsdomen.
Genom de ändringar som jag tidigare har förordat beträffande skyddstillsynspäföljden kommer denna i viss mån att kunna ersätta ungdomsfängelse. Utredningen föreslår som nämnts även andra åtgärder för att göra frihetsstraffen färre och kortare för unga lagöverträdare. Förslagen hänför sig ill påföljdsvalet och straffmätningen.
Vad först gäller påföljdsvalet för unga lagöverträdare gäller att den som är under 18 är inte fär dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl
finns därför. Den som fyllt 18 men inte 21 år fär ådömas fängelse endast när
frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse annars finnes lämpligare än annan påföljd. Fängelse på livsud får inte ådömas för brott som någon begått innan han har fyllt 18 år (26 kap.
4 & BrB).
Utredningen konstaterar att ungdomar under 18 är döms till fängelse
endast i sällsynta undantagsfall, sällan i fler fall än tio om året. Utredning-
en anser att den nuvarande bestämmelsen i 26 kap. 4 § BrB sävitt avser
denna åldersgrupp ger uttryck för ett tillräckligt mätt av restriktivitet och
Den bestämmelse i 26 kap. 4 & BrB som avser lagöverträdare i åldern 18-
20 år (andra stycket) föreskriver enligt utredningen egentligen inte någon
särskild restriktivitet i fräga om användningen av frihetsberövande. I stäl-
let ger bestämmelsen närmast uttryck för att andra former av frihetsberövande skall ha företräde framför fängelse, skyddstillsyn med anstaltsbe-
handling framför ett kortvarigt straff och ungdomsfängelse framför ett längre. Utredningen föreslar en sådan ändring i bestämmelsen att den per klart uttryck för att frihetsberövande skall tillämpas med större restriktivitet I fräga om ungdomar under 21 år än när det gäller äldre. Fängelse skall nämligen enligt förslaget kunna adömas endast när det av hänsyn till
allmän laglydnad föreligger särkilda skäl för frihetsberövande och annan
påföljd ej finnes lämpligare. Utredningen föreslår vidare att fängelse på livstid inte får ädömas för brott som nägon har begått innan han fyllt 21 är (utredningens lagförslag 26 kap. 3 & BrB).
Utredningens förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flertalet som uttalat sig i frägan har dock varit positiva. De som har intagit en negativ hållning menar att de begränsningar som redan nu finns
intagna i 26 kap. 4 8 BrB är tillräckliga samt att erforderlig restriktivitet
iakttas i praxis. Vidare har anförts att. särskilt beträffande de brottstyper där ett kortare fängelsestraff är den normala påföljden. den föreslagna utformningen av bestämmelsen kan antas komma att innebära en långigående och ej önskvärd Bberalisering. Det är inte lämpligt att kriminalvärd i frihet skall tillämpas i första hand även vid sådana brottstyper där kortare
frihetsstraff regelmässigt utdöms. Sådan äsikt har uttalats bl.a. av Göta hovrätt som tillstyrker utredningens förslag att fängelse skall få ådömas
ungdomar i äldern 18—20 år endast om det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särkilda skäl för frihetsberövande. Däremot kan hovrätten inte tillstyrka prioriteringen av frivårdspåföljderna för ungdomar i den aktuella
ålderskategorin. Den av utredningen förslagna utformningen av lagtexten medför att kriminalvård i frihet skalt tillämpas i första hand även vid sådana brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt utdöms. Fn sådan ordning är enligt hovrätten mindre lämplig. Hovrätten förordar därför att
uttrycket "och annan påföljd ej finnes lämpligare” i den föreslagna lydelsen av lagtexten utgår.
Mot förslaget att höja åldersgränsen för ådömande av fängelse på livstid till 21 är har nägon kritik inte riktats.
För egen del vill jag anföra följande.
Utredningens förslag att någon ändring ej bör ske av bestämmelsen i 26 kap. 4 & BrB såvitt den reglerar användningen av fängelse för dem som är under I8 år liksom att minimitiden för ådömande av livstidsstraff skall höjas till 21 år har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även Jag delar de åsikter utredningen sålunda har gett uttryck för. Jag förordar
och alt äldersgränsen i samma paragrafs tredje stycke höjs från I8 ull 21 år.
Enligt gällande rätt begränsas beträffande dem som vid domen har fyllt
18 men ej 21 år användningen av fängelse tämligen starkt, dock inte så
starkt som beträffande yngre. Bestämmelsen i 26 kap. 4 § andra stycket BrB syftar dock närmast till att klargöra vid vilka tillfällen frihetsberövande
skall ske genom ädömande av fängelse och när annan frihetsberövande
påföljd i stället skall komma i fråga. Fängelse skall ådömas då frihetsberövandet är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad. I motsats härtill skall dömas till ungdomsfängelse eller skyddstillsvn med anstaltsbehandling eller förordnas om överkimnande till vård enligt barnavårdslagen för
behandling t ungdomsvårdsskola dä frihetsberövandet är påkallat för den
tuilltalades tullrättaförande. Påföljder som motiverats från behandlingssynpunkt har säledes visst företräde. Med det av utredningen föreslagna rekvisitet att fängelse inte får ådömas om annan påföljd prövas lämpligare har utredningen främst önskat marke-
ra att tillsynsdomen med intagning i anstalt i regel skall ha företräde
framför fängelsestraffet i de fall frihetsberövande påföljd mäste väljas.
Enhgt utredningens förslag skall förordnande om intagning i anstalt således
kunna meddelas, om det prövas erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad. I princip innebär detta att rekvisitet för intagning I anstalt blir detsamma som rekvisitet för ädömande av fängelse. Enbgt utredningen bör för ungdomar i åldern 18—20 år fängelse komma i fråga endast när det av hänsyn till allmän laglydnad är påkallat med ett frihetsberövande av längre varaktighet eller då frihetsberövandet visserligen bör vara kortvarigt men
då en tillsynsdor med förordnande om intagning i anstalt framstär som en
med hänsyn till brottet alltför ingripande päföljd. Det senare kan enligt
utredningen bli fallet om man vid rättstillämpningen vidhåller nuvarande
praxis att frihetsstraff i allmänhet skall följa på vissa brottstyper. Jag har tidigare förordat att säväl ungdomsfängelse som institutet an-
staltsbehandling vid skyddstillsyn skall utmönstras ur påföljdssystemet. För lagöverträdare som är över 18 år kommer överlämnande till vard enligt
barnavårdslagen för behandling i ungdomsvårdsskola i fråga i starkt begränsad omfattning. Någon ändring härav kommer inte att ske genom den nya lagstiftningen rörande socialtjänsten. Jag har också föreslagit att skyddstillsynen fortsättningsvis skall kunna kombineras med ett kortvarigt fängelsestraff. Detta fängelsestraff skall kunna motiveras endast av hänsyn till allmän laglydnad. Med beaktande av dessa förhållanden anser jag det inte längre vara behövligt att göra nägon särskild markering av fängelsestraffets lämplighet i förhållande till andra påföljder. Fängelse som ensamt straff bör få ådömas
den som fyllt 18 men ej 21 år endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Kravet på särskilda skäl innebär att det erfordras starkare allmänpreventiva skäl för tillämpning av
fängelse när den tilltalade inte fyllt 21 år än eljest. Om fängelse ådöms
jämte skyddstillsyn bör dock den föreslagna bestämmelsen i 28 kap. 3 § BrB företrädesvis vara tillämplig även för denna åldersgrupp. För ungdomar i
åldern 18—21 är bör säledes fängelse som ensamt straff i huvudsak komma i fråga endast när brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller
om annan påföljd är utesluten på grund av tidigare upprepade återfall i grov brottslighet samt vid sådana brottstyper, exempelvis trafikbrott, där kortare frihetsstraff regelmässigt utdöms.
Med hänsyn till det nu anförda förordar jap att bestämmelsen i 26 kap. 4 § andra stycket BrB erhåller den lydelsen ätt fängelse får adömas den som fyllt 18 men ej 21 år endast när det av hänsyn ull allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande.
Vad härefter gäller straffmätningen föreskrivs i 33 kap. 4 § första
stycket första meningen BrB att det för brott som någon har begått innan
han fylh 18 år får dömas till lindrigare straff än för brottet är stadgat.
Utredningen har föreslagit att åldersgränsen i bestämmelsen skall höjas
till 21 år.
Förslaget har med nägot undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Ett par remissinstanser har förordat att åldersgränsen borde vara ännu högre, 23 eller 25 år.
För egen del instämmer jag i utredningens förslag. Som utredningen har pävisat har i en del fall påtöljden ungdomsfängelse medfört kortare frihets-
berövande än ett alternativt fängelsestraff skulle ha gjort. Det rör sig dels om ett Fåtal fall då ungdomsfängelse har tillämpats som påtöljd för mycket
grova brott och dels ett ganska stort antal fall då nya brott under pågående verkställighet av ungdomsftängelse har föranlett åtalsunderlätelse eller tilllämpning av 34 kap. I & I BrB. Det som I dessa fall framför ailt har lett till att verkställighetstiderna blivit kortare vid ungdomsfängelse än de skulle ha blivit om fängelse i stället hade ullämpats, är den omständigheten att de
för brotten angivna straffskalorna inte har omedelbar betydelse för
frihetsberövandets varaktighet vid ungdomsfängelse under det att de alltid måste läggas till grund för straffmätningen vid ådömande av fängelse. Det
nu anförda leder enligt min åsikt till att äldersgränsen i 33 kap. 4 § första stycket första meningen BrB bör höjas i anslutning till att ungdomsfängelse-
påföljden avskaffas. Detta för att motverka de olägenheter som eljest kan uppkomma vid en sådan reform. Såsom utredningen påpekat kan ändringen av den aktuella bestämmelsen komma att medföra en viss generell sänkning av straffnivån för ungdomar i åldern 18—20 är. En sådan utveck- Jing ligger i linje med de strävanden som finns att. framför allt för yngre Jagöverträdare, få till stånd en ordning som innebär att frihetsberövandena blir kortare och mera sällan förekommande. Några remissinstanser har föreslagit att åldersgränsen bör sättas högre än 21 år. Jag anser emellertid, i likhet med utredningen och flertalet remissinstanser, att den föreslagna äldersgränsen 21 är är lämplig. En högre äldersgräns skulle innebära att bestämmelsen snarare fick karaktär av huvudregel i stället för att vara en undantagsbestämmelse. Jag förordar således att bestämmelsen i 33 kap. 4 § första stycket första meningen BrB ändras på så sätt att åldersgränsen
bestäms till 21 är.
5.3 Villkorlig frigivning
Utredningen lägger fram omfattande förslag till ändringar av institutet villkorlig frigivning. I viss mån hänger dessa förslag ihop med förslaget till 5 Riksdagen 1978/79.1 sum. Nr 212
tillsynsdom och utredningens utformning av verkställigheten utom anstalt. Som jag tidigare har nämnt avser jag icke nu att närmare till behandling ta upp utredningens förslag i dessa delar. Frågan om den villkorliga frigtvningens vara eller inte vara och dess eventuella utformning anser jag bör bli föremäl för en genomgripande utredning. Jag finner det emellertid vara lämpligt att redan nu ta upp två av ungdomsfängelseutredningens förslag rörande villkorlig frigivning, nämligen de som rör minimitid för erhållande av villkorlig frigivning och förverkande
av villkorligt medgiven frihet.
Enligt nu gällande bestämmelser får den som undergår fängelse på viss tid villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av tiden eller, om särskilda skäl föreligger, halva tiden har avtjänats. Frigivning får dock inte i något fall ske förrän verkställigheten pågätt minst fyra månader (26 kap. 6 § BrB). Utredningen föreslår att minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning sänks från fyra till tre månader. Flertalet remissinstanser har inte närmare behandlat utredningens förslag till utformning av instilutet villkorlig frigivning. Av dem som gjort det har huvudparten ställt sig avvisande till stora delar av förslaget. Frägan om en sänkning av minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning har föranlett särskilda uttalanden av endast ett par instanser. Endast en remissinstans har dock ställt sig direkt avvisande till förslaget i denna del, nämligen överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt. Överäklagarens negativa inställning synes dock i viss mån hänga samman med den utformning förslaget till villkorlig
frigivning i övrigt fått.
Nordiska straffrättskommittén har i sitt betänkande (NU A 1978:6) Villkorlig frigivning behandlat frågan om minimitiden. Villkorlig frigivning
kan inte heller i övriga nordiska länder ske vid kortvariga straff. I Danmark
och Norge går gränsen, liksom i Sverige, vid fyra månader samt i Finland och Island vid tre månader. Tanken på att sänka gällande minimitider har under de senaste åren varit aktuell i flera av de nordiska länderna. Enligt kommitténs uppfattning kan det varken med hänsyn till allmänpreven-
tionen eller individualpreventionen anföras avgörande invändningar mot en sänkning av minimitiden vid verkställighet av frihetsstraff. Kommittén anser att inga väsentliga betänkligheter är förknippade med att sänka minimitiden till två månader. Bestämmelsen om den begränsning av frigivningsinstitutets tillämpnings-
område som ligger i att villkorlig frigivning inte kan beviljas innan fyra månader av straffet avtjänats har liksom flera andra bestämmelser om
villkorlig frigivning sin grund i strävandena till nordisk rättsenhet. Som
framgått av vad jag nyss har nämnt om reglerna i de övriga nordiska
länderna föreligger emellertid numera inte någon överensstämmelse på
denna punkt. Enligt vad jag har inhämtat överväger man även i Danmark
och Norge att sänka minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning. Till
detta kommer att en sänkning av minimitiden i enlighet med utredningens
förslag innebär en förhållandevis betydande förkortning av frihetstraffets längd för de fyrahundra—fyrahundrafemtio personer som varje år döms till
fyra månaders fängelse. Jag föreslår att utredningens förslag om en sänk-
ning av minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning från fyra till tre månader genomförs och att 26 kap. 68 BrB ändras i enlighet härmed.
Förverkande av villkorligt medgiven frihet kan äga rum i två situationer. Förverkande kan således ske då den villkorligt frigivne före prövotidens utgäng begår nya brott. Bestämmelsen härom finns It 34
kap. 4§ första stycket BrB. Ådöms den frigivne nytt fängelsestraff på viss
tid med tillämpning av 34 kap. 182 BrB skall enligt huvudregeln den villkorhgt medgivna friheten förklaras förverkad. Förverkandet kan endast avse hela straffäterstoden. Det är alltså inte möjligt att förverka bara en del av denna. Domstolen kan underlåta förverkande endast då särskilda skiäl talar mot en sådan ätgärd. Skäl att underlåta förverkande föreligger enligt förarbetena tll BrB då det nya brottet föranleder endast en kort uds fängelse, särskilt om brottet är begånget före den tidigare domen eller i början av en läng fångelsetid, under vars senare del den dömde har skött sig väl, eller om det nya straffet är påkallat främst av allmänpreventiva skäl eller slutligen om det nya brottet är av annat slag än det tidigare. Enligt utredningen torde domstolarna i praxis dessutom ha varit ganska obenägna att förverka villkorligt medgiven frihet då straffäterstoden varit långvarig. Den villkorligt medgivna friheten kan förverkas vid ny brottslighet även då domstolen förordnar att det tidigare ådömda fängelsestraffet skall avse även det nya
brottet eller dömer särskilt till annan påföljd än fängelse för detta brott. I
dessa fall föreligger dock ingen presumtion för förverkande. Sker förverkande kan det dock avse endast hela straffåterstoden.
Den andra situationen i vilken den villkorligt medgivna friheten kan förklaras förverkad är om den villkorligt frigivne under prövotiden allvarligt åsidosätter sina åligganden och det kan antas att han inte skall lata sig rätta genom annan lindrigare åtgärd som övervakningsnämnden 1 sådant fall kan vidta. Nämnden får då förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Bestämmelsen härom finns i 26 kap. 198 BrB. Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad skall vid prövning av ny villkorlig frigivning återstoden av straffet anses såsom nytt straff (26 kap. 23 & BrB). Döms inte den frigivne samtidigt till fängelse på viss tid, får dock villkorlig
frigivning äga rum trots att minimitiden för villkorlig frigivning, f.n. fyra månader, inte har gått till ända.
Utredningens förslag till ändring av 34 kap. 4§ första stycket BrB innebär i tre avseenden ändringar i förhållande till nu gällande ordning. Dels
bortfaller presumtionen för att förverkande skall ske dä den frigivne för
den nya brottsligheten ådöms ett nytt fängelsestraff, dels införs en möjlighet att förverka endast en del av reststraffet och dels uppställs som en förutsättning för förverkande att det nya brottet begätts under prövotiden. I utredningens förslag till utformning av villkorlig frigivning har möjlighe-
ten att såsom yttersta sanktion vid misskötsamhet förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad avskaffats.
Beträffande remissinstansernas allmänna inställning till utredningens förslag om villkorlig frigivning vill jag hänvisa till vad jag nyss anfört. Hälften av de remissinstanser som särskilt har yttrat sig över förslaget om förverkande av villkorligt medgiven frihet har ställt sig positiva till detta. Frän Övriga har, med ett undantag, kritik endast riktats mot förslaget till den del det innebär att presumtionsregeln för förverkande då nytt fängelsestraff ädöms avskaffas. Enligt RÅ talar således övervägande skäl för att behälla presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet när nytt fångelsestraff ådöms. För att ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden inte skall leda till längre anstaltsvistelse för den kategori lagöverträdare som berörs av reformen kan det emellertid enligt RÅ övervägas utt göra ifrågavarande presumtionsregel tillämplig endast på lagöverträdare över viss ålder, förslagsvis 23 är. Liknande åsikter framförs av JO, Vänersborgs tingsrätt och överäklagaren i Göteborgs äklagardistrikt. Vänersborgs tingsrätt avstyrker förslaget att göra det möjligt att förverka endast en del av reststraffet. En sädan möjlighet skulle enligt tingsrätten kunna antas medföra rättssvårighet och rättsosäkerhet.
Förslaget att ta bort presumtionen för förverkande vid återfall i brott som leder till eu nytt fängelsestraff syftar i första hand till att ett avskaffande av ungdomsfängelse inte skall medföra nackdelar i form av längre anstaltstider för lagöverträdare som berörs av reformen. Utredningen påpekar att det är just med avseende på bedömningen av återfallsbrottslighet som ungdomsfängelse generellt sett har varit en för lagöverträdaren gynnsammare påföljd än fängelse. Fängelsestraffet är påtagligt oförmånligt för lagöverträdaren i det fallet nya brotu begås efter villkorlig frigivning med hänsyn till att den villkorligt medgivna friheten som regel skall förverkas i samband med den nya lagföringen. Jag instämrher i den bedömning utred-
ningen härvidlag har gjort samt anser att skäl föreligger att avskaffa den
nuvarande presumtionsregeln för förverkande då nytt fängelsestraff på viss tid ådöms. Den kritik som har riktats mot utredningens förslag i denna del har huvudsakligen gått ut på att presumtionen bör avskaffas endast för yngre lagöverträdare. Jag vill dock inte förorda en sädan begränsning. Det kan nämligen väl tänkas situationer då möjligheten bör stå öppen även för äldre brottslingar. Med hänsyn härtill finner jag det lämphgast att låta den nuvarande presumtionsregeln för förverkande då fängelse på viss tid äådöms helt utgå. Domstolarna får härigenom en möjlighet att göra en friare bedömning av om förverkande bör ske eller ej. Jag anser för min del inte att ett sådant system är ägnat att leda till större rättsosäkerhet för den tilltalade än det nuvarande. Det kan däremot leda till att större hänsyn kan tas till individuella omständigheter och att därigenom en för den enskilde mer rättvis bedömning kan göras.
Utredningens förslag i övrigt till ändring av 34 kap. 4§ första stycket BrB
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en bred remissmajoritet. Beträftande de överväganden som i dessa delar legat bakom utredningens förslag vill jag hänvisa till betänkandet. Jag instämmer t de bedömningar som utredningen sålunda har gjort.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att 34 kap. 4§ första stycket BrB erhåller den Ivdelse som utredningen föreslår.
Frågan om ändring av reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet i 26 kap. 19 och 2388 BrB kommer jag att behandla i specialmotiveringen till dessa bestämmelser.
6¶Kostnadsfrågor m. m.
De resursmässiga konsekvenserna för kriminalvärden av de framlagda förslagen är för dagen svära att överblicka. Flera av dem syftar till att göra
frihetsstraffen färre och kortare. I vilken utsträckning en överföring av
klienter från anstaltsvården till frivården kommer att äga rum går dock inte att nu bedöma med någon större grad av säkerhet. Vidare är det osäkert i vilken utsträckning de föreslagna kontaktföreskrifterna vid skyddstillsyn kommer att tillämpas.
De ändringar i BrB:s bestämmelser som har föreslagits kommer att medföra följdändringar i åtskilliga författningar. I de författningar som i detta sammanhang är aktuella rör det sig dock huvudsakligen om rena konsekvensändringar som inte kräver någon närmare motivering. I den mån
sådan erfordras lämnas den i specialmotiveringen.
Lagändringarna föreslås träda 1 kraft den 1 januart 1980. Beträffande övergångsbestämmelserna får jag hänvisa till specialmotiveringen.:
7 - Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
I. lag om ändring i brottsbalken,
ta . lag om ändring i rättegångsbalken,
[Sa . lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, 4. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.. 5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, 6. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 7. lag om ändring i lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
8. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmäl,
9. lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.,
10. Jag om ändring I lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall. HH. lag om ändring I rättshjälpslagen (1972: 429),
12. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän, 13. Jag om ändring i lagen 11974: 202) om beräkning av strafftid m. m.,
14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård I anstalt,
15. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning, 16. lag om ändring i passlagen (1978:302), 17. Jag om ändring i lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande -kriminalvärd i frihet.
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4!
8¶Specialmotivering
8.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
Avskaffandet av påföljden ungdomsfängelse sker genom upphävande av 29 kap. BrB om ungdomsfängelse. Vidare upphävs bestämmelserna i 34
kap. 7, 8 och 12 8§ som reglerar dels återfall i brott under verkställighet av
ungdomsfängelse dels verkställighet på en gång av ungdomsfängelse och annan päföljd. Termerna ”ungdomsfängelse” och ”ungdomsfängelse-
nämnden” samt hänvisningar till de lagrum som enligt vad nyss sagts
upphävs utmönstras som en följd härav ur I kap. 3 §, 33 kap. 5 och 7 §§, 34 kap. 1, 9—11, 13 och 18 §§, 35 kap. I0 5, 36 kap. 6 §, 37 kap. I, 4--6, 9 och 11 §§, 38 kap. 1,4. 6-9 och 12 §§.
Att den nuvarande möjligheten enligt 28 kap. 3 § till anstaltsbehandling inom ramen för skyddsullsyn försvinner föranleder vissa följdändringar i 28 kap. 4, 8, 9 och 11 8§, 33 kap. 2 och 7 §§, 34 kap. 6 § samt 38 kap. 1, 6 och 9 88.
26 kap. I 5
I första stycket anges f. n. att fängelse skall ädömas på viss tid, inte över tio år, eller på livstid. Tiden mäste dock bestämmas inom den ram som
straffskalan för brottet utgör. Enligt den föreslagna ändringen i 28 kap. 3 8 BrB skall såsom påföljd kunna ådömas skyddstillsyn i kombination med
fängelse i lägst en och högst tre månader. Skyddstillsyn kan ådömas endast för brott på vilket kan följa fängelse. En kombinationsdom av angivet slag kan därför endast komma i fråga för brott där fängelse ingår i straffskalan. Fängelse jämte skyddstillsyn skall dock kunna ådömas även när straffminimum för brottet överstiger tre månader. Någon bundenhet till straffskalan skall inte föreligga. En bestämmelse som möjliggör detta har införts i första stycket. ! Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propasitionen.
26 kap. 4 §
I paragrafens andra stycke regleras i vilka fall den som fyllt I8 men inte 21 år fär ädömas fängelse. I tredje stycket anges minimiäldern för livstids-
straff. Ändringarna har kommenterats i avsnitt 5.2.
26 kup. 6 §
Av skäl som har utvecklats i avsnitt 5.3 har den minsta tid under vilken verkställigheten skall ha pågått innan villkorlig frigivning kan komma i fråga sänkts från nuvarande fyra till tre mänader.
26 kap. 19 §
Enligt denna paragraf har övervakningsnämnd möjlighet att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, om den frigivne altvarligt åsidosatt sina åligganden. En förutsättning är att det kan antas att den villkorligt frigivne inte skall låta sig rätta genom annan mindre ingripande åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta.
Enligt 34 kap. 4 §& BrB kan också domstol förklara villkorligt medgiven
frihet förverkad. Paragrafen reglerar det fallet att någon som är villkorligt
frigiven från fängelse ådömt för visst bro. i mål mot honom om ansvar för annat brott befinnes ha begått detta. Förverkandeförklaring kan då meddelas om domstolen med anledning av ätalet för det nya brottet förordnar att
det tidigare ådömda fängelset skall avse även detta brott eller också dömer särskilt till påföljd för brottet.
Förverkande kan, vare sig det beslutas av övervakningsnämnd eller av domstol, f.n. avse endast hela straffåterstoden. Jag har i avsnitt 5.3 före-
slagit att bestämmelsen i 34 kap. 4 § BrB ändras så att möjlighet öppnas att förverka del av reststraffet.
Den som villkorligt frigivits från ett fängelsestraff är underkastad en rad föreskrifter (jfr 26 kap. 13—15 §§). Bryter den intagne mot dessa kan förverkande av den villkorligt medgivna friheten ifrågakomma. Under år 1975 meddelade övervakningsnämnderna beslut om förverkande i 24 fall. Motsvarande siffra för är 1976 var 38 och för är 1977 30. Jag har inte något underlag för att påstå att förverkande bort äga rum i ett större antal fall än som skett. Det torde dock förhålla sig så att man många gånger drar sig för att förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad eftersom den straffäterstod, för vars avtjänande den frigivne i händelse av förverkande återin-
tas, kan tyckas alltför lång i förhållande till den misskötsamhet som kan föranleda förverkandeförklaringen. Enligt 26 kap. 23 § BrB kan visserligen villkorlig, frigivning äga rum från straffåterstoden utan de begränsningar
med avseende på tiden som annars gäller enligt 26 kap. 6 & BrB. Frigivning
kan således ske redan innan fyra mänder av reststraffet avtjänats. Vid
vilken tidpunkt villkorlig frigivning kommer att äga rum är dock inte något som kan förutses redan då beslutet om förverkande meddelas och ju större
straffåterstoden är desto längre kan anstaltsvistelsen bli. Enligt min me-
ning är en ordning som innebär att även övervakningsnämnderna fär förverka del av reststraffet utt föredra. Längden av det förverkade straffet
kan då ställas i direkt proportion till den visade misskötsumheten. Detta
medför inte endast att nämndernas övervakande funktion sannolikt blir
mer effektiv utun även att ett för den villkorligt frigivne mer rättvist
resultat kan uppnås. Mot bakgrund av det anförda föreslas att. i överensstämmelse med den föreslagna lydelsen av 34 kap. 4 § BrB, övervakningsnämnd får möjlighet att förklara även del av villkorligt medgiven frihet förverkad. Jag vill tillägga att delförverkande enligt min mening inte lämpligen bör ske av mindre del av reststraffet än som motsvarar allmänna straffminimum för fängelse, f.n. en månad. Någon särskild föreskrift här-
om behövs dock inte.
Den del av den villkorligt medgivna friheten som förklaras förverkad
anses enligt 26 kap. 23 § BrB såsom ett nytt straff. Villkorlig frigivning fär emellertid äga rum utan hinder av att den del som förverkats inte uppgär
till den i 26 kap. 6 § Brb föreskrivna minsta tiden för villkorlig frigivning,
enligt nyss berört förslag tre månader. Sker villkorlig frigivning från delvis förverkat reststraff kan två prövotider komma att löpa samtidigt, en på
grund av den ursprungliga domen och en på grund av förverkandebeslutet.
Båda avser emellertid samma brottslighet. Som utvecklas under 34 kap. 4 8
BrB har domstol vid lagföring av den villkorligt frigivne på grund av brott som han har begätt under en sådan dubbel prövotid valfrihet att helt eller delvis förverka endera av reststraffen eller bäda. Summan av vad han kan
komma att avtjäna på grund av sådana förverkanden kan ju aldrig överstiga det ursprungliga reststraff som förelåg vid tiden för den första villkorliga
frigivningen. Motsvarande får anses gälla för övervakningsnämnden vid fortsatt misskötsumhet från den dömdes sida under en dubbel prövotid av nu angivet slag.
: 26 kap. 23 §
De ändringar som föreslås i denna paragraf är föranledda av förslaget om möjlighet till att förverka endast del av villkorligt medgiven frihet. Om
delförverkande skett skall med avseende å frågan om ny villkorlig frigiv-
ning således endast den del som förklarats förverkad anses såsom nytt
straff. Paragrafens första mening har ändrats I överensstämmelse härmed. Har samtidigt som villkorligt medgiven frihet förklarats förverkad domstolen dömt till nytt fängselsestraff, skall prövningen av frågan om ny villkorlig frigivning ske enligt vanliga regler, varvid hänsyn skall tas till den sammanlagda fängelsetiden. Det kan emellertid undantagsvis inträffa att villkorligt medgiven frihet förklaras helt eller delvis förverkad utan att ny
påföljd samtidigt ädöms. Om villkorligt frigiven under prövotiden begär nytt brott som inte är av alltför allvarlig art, kan det t.ex. någon gång vara lämpligt att domstolen tillämpar 34 kap. I $ I BrB och förklarar den villkorligt medgivna friheten helt eller delvis förverkad utan att döma till nytt
straff. I sådant fall får enligt 26 kap. 23 § andra meningen ny villkorlig frigivning äga rum utan någon bestämd tidsgräns. Teoretiskt skulle sålunda frigivningen kunna ske omedelbart, om de allmänna förutsättningarna härför föreligger. Det är emellertid givet att övervakningsnämnden resp. kriminalvärdsnämnden i fall av denna typ även har anledning att beakta syftet med förverkandeförklaringen, nägot som ofta kan leda till den bedömning-
en att frigivningen inte skäligen bör få ske förrän efter viss tid. Nu beskriv-
na situationer tillhör de undantagsfall då den nämnd som verkställer prövningen har anledning att fästa visst avseende vid brottslighetens art och övriga omständigheter kring lagföringen.
28 kap. I $
Skälen för ändringsförslaåget som innebär att "synnerliga skäl” byts ut mot "särskilda skäl” har utvecklats i avsnitt 4.2.
28 kap. 3 §
I paragrafen ges nu bestämmelser om förordnande om anstaltsbehandling i dom på skyddstillsyn. Jag har 1 avsnitt 4.2 förordat att institutet anstaltsbehandling upphör och ersätts med en möjlighet att jämte skydds-
tillsyn ådöma fängelse i lägst en och högst tre månader. Beträffande skälen
för den föreslagna ordningen och förutsättningarna för tillämpningen av densamma hänvisar jag till vad jag anfört i det sammanhanget.
Kombinationsmöjligheten skyddstillsyn och fängelse för samma brottslighet är så uppbyggd att för fängelsestraffet de allmänna reglerna i BrB om fängelse blir tillämpliga. I några fall har dock undantag från denna regel måst göras. Det gäller bestämmelserna i 26 kap. I & första stycket samt i 34 kap. Dessa undantag kommenteras i specialmotiveringen för resp. paragraf. Att de allmänna reglerna om fängelse skall tillämpas innebär bl. a. följande. Fängelse får inte heller i kombination med skyddstillsyn ådömas den som är under 18 år om inte synnerliga skäl föreligger därför (26 kap. 4 § första stycket BrB). Avräkning av häktningstid skall ske enligt reglerna i 33 kap. 5 & BrB och domstolen kan förordna att den dömde i häkte skall avbida att domen vinner laga kraft.
Även för verkställigheten gäller de allmänna reglerna i BrB, lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m. och KvaL. Eftersom tiden för fängelsestraffet är maximerat till tre månader kan villkorlig frigivning inte ske (26 kap. 6 § BrB). Frigivningspermission får beviljas endast om synnerliga skäl föreligger (33 & KvaL). Med hänsyn till att anstaltsvistelsen kan pågå högst tre månader kommer vidare utrymmet för vistelse utanför anstalt enligt 34 & Kval. rent faktiskt att vara begränsat.
Av förarbetena till den nuvarande bestämmelsen om anstaltsbehandling
framgär att man tänkt sig att kombinationen skyddstillsyn med anstaltsbehandling företrädesvis skulle användas beträffande unga lagöverträdare.
Det var främst på de unga man hoppades kunna göra intryck genom att låta
skyddstillsynen börja med behandling i anstalt. De äldre ansågs inte så
mottagliga för den behandling som kunde meddelas. Kombinationen av
skyddstillsyn med fängelse skall, till skillnad från vad som främst gäller för anstaltsbehandlingen, inte motiveras utifrån någon behandlingssynpunkt. Den skall användas då det är oundgängligen påkallat av allmänpreventiva
hänsyn. Mot bakgrund av denna skillnad mellan anstaltsbehandlingen och
fängelse I kombination med skyddsullsyn finns inte några skäl att begränsa användningen till de yngre åldersgrupperna. Skyddstillsyn jämte fängelse bör i princip kunna användas i alla fall då inte hänsvnen till allmän laglydnad kräver en ännu strängare påföljd. Skyddstillsyn jämte fängelse skall således enligt min mening fortsättningsvis kunna komma i fråga i många
fall då man f.n. utdömer ett fängelsestraff av den längden att enligt gällan-
de bestämmelser villkorlig frigivning blir aktuell. Vidare bör den nya
kombinationen kunna tillimpas i en del fall då tidigare ungdomsfängelse
ädömts.
Skyddstillsyn jämte fängelse skall sålunda dels kunna användas i vissa fall då tf. n. skyddstillsynen kombineras med anstaltsbehandling, dels kunna tillämpas I fall då I dag ett längre frihetsberövande anses erforderligt.
Avsikten är inte att kombinationen skall användas för att i ökad utsträck-
ning skärpa skvddstllsynspåföljden för dem som nu erhåller en skyddstillsyn utan anstältsbehandling. Detta markeras i lagtexten på så sätt att
fängelse får äådömas jämte skyddstillsyn endast om det prövas oundgängli-
gen erforderligt att skyddstillsyn förenas med frihetsberövande. Om så
icke är fallet men skäl ändock föreligger att på nägot sätt skärpa skyddstillsynen kan den kombineras med böter enligt 28 kap. 2 § BrB. Att jämte skyddstillsynen ådöma såväl fångelse som böter bör inte komma i fråga.
Avsikten är inte att den möjlighet som nu öppnas att för ett eller flera brott döma till skyddstillsyn jämte fängelse skall medföra någon ändring i
sak av den praxis som utbildats att i vissa fall jämlikt I kap. 6 § andra
stycket BrB för ett eller flera brott döma till fängelse och för brottsligheten i övrigt till skyddstillsyn.
28 kap. 4 §
Som en konsekvens av att institutet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn utmönstras upphävs paragrafens tredje stycke.
I paragrafens andra stycke anges att prövotiden för skyddstillsyn räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde. Om jämte
skyddstillsyn har ådömts fängelse enligt 28 kap. 3 & BrB i förslaget, börjar
prövotiden löpa redan när den dömde har nöjdförklarat sig beträffande skyddstillsynen. Nägot krav på att domen även såvitt gäller ådömt fängelse genom nöjdförkaring eller eljest har vunnit laga kraft mot den dömde ställs
således inte.
Jag vill här även hänvisa till vad som sägs I specialmotiveringen till 38 kap. I 5 BrB och 3 § lagen om beräkning av strafftid m. m.
28 kup. 6 u § |
Skälen för att införa denna nya bestämmelse och utformningen av den bar kommenterats i avsnitt 4.2.
I första stycket ulläggs övervakningsnämnden befogenhet att meddela den dömde vissa föreskrifter om vad som skall gälla för övervakningen. I föreskrift får säledes anges på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Vidare får föreskrivas skyldighet för den dömde att omedelbart lämna underrättelse till övervakaren
eller skyddskonsulenten om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i
föreskriften angiven verksamhet eller inrättning. Skyddskonsulenten fär meddela beslut om föreskrift för tiden intill dess nämnden beslutat i frågan.
Som framgått av vad jag har anfört i den allmänna delen är syftet med kontaktföreskriften att göra det möjligt att kontrollera den dömdes förehavanden, främst för att bryta en utveckling som innebär en påtaglig risk för
fortsatt brottslig verksamhet. Det är inte avsikten att föreskrift mer slen-
trianmässigt skall meddelas den som dömts tull skyddstillsyn. Den får således inte bli något regelmässigt inslag i skyddstillsynen. Enligt min mening torde det för den helt övervägande delen av skyddstillsynsklientelet inte vara nödvändigt med särskild föreskrift. Föreskrift skall meddelas endast då det föreligger särskild anledning att utöva en närmare kontroll över den dömde. Detta kan vara fallet när allvarligare avvikelse skett från den plan som enligt 19 § frivårdsförordningen skall upprättas för övervakningen. Bedömningen av om föreskrift behövs eller inte får i övrigt göras mot bakgrund av den dömdes allmänna personliga situation, arten och omfattningen av hans brottslighet samt tidigare erfarenheter av den dömde inom frivärden.
Det närmare innehället i föreskriften måste bero av omständigheterna i det enskilda fallet. dvs. vilka kontrollinsatser som bedöms erforderliga främst för att motverka ny brottslighet. Föreskriften bör utförmas på ett sådant sätt att den inte i onödan försvårar för den dömde att upprätthålla ett arbete eller andra legitima sysselsättningar. Samtidigt bör den dock också möjliggöra kontroll just av sådana förhållanden. Detta kan medföra problem. I de fall övervakaren är en person i den dömdes närmare omgivning torde de kunna lösas utan större svårigheter. I annat fall kan föreskriften utformas som en skyldighet för den dömde att på vissa tider hälla sig anträffbar i hemmet för besök av övervakaren. Den kan också avse skyl-
dighet för den dömde att uppsöka övervakaren. Kontaktskyldigheten bör som regel alltid avse personligt sammanträffande mellan övervakare och
klient. Undantag från denna regel bör dock kunna förekomma så att viss del av kontaktskyldigheten kan fullgöras genom en regelbunden telefonkontakt. En föreskrift som innebär att en viss regelbunden kontakt skall
hållas får inte uppfattas som ett hinder för övervakaren att uppsöka klien-
ten på andra tider och platser än dem som angetts i föreskriften. Tvärtom måste det åligga övervakaren att bedriva sådan uppsökande verksamhet i
viss omfattning för att övervakningen skall kunna få avsedd etfekt. Övervakaren bör således göru hembesök hos klienten och i övrigt aktivt kontrollera denne. En föreskrift för den dömde att lämna underrättelse om utevaro frän arbetsplats eller liknande kan vara motiverad t.ex. i sådana fall där det framstår som nödvändigt att tillfälligt sätta in särskilda övervakningsinsatser då klienten inte fgnar sig ät sin vanliga sysselsättning. När det gäller utformningen av föreskriften vill jag understryka att denna bör vara så tydlig att det inte kan uppstå någon tvekan hos den dömde om vad som åligger honom. Detta är viktigt med hänsyn till att brott mot föreskriften kan leda till sanktion mot den dömde. Kravet på tydlighet innebär bl. a. att föreskriften alltid måste utfärdas i skriftlig form. Den bör vidare alltid överlämnas personligen till den dömde och därvid noggrant förklaras. Vad jag nu har sagt gäller även för det fall att skyddskonsulenten
interimistiskt beslutar om föreskrift.
Om den dömde sköter sig väl bör efter hand lättnader i den meddelade föreskriften medges och så småningom föreskriften helt upphävas. Med hänsyn härtill bör. som jag anfört i avsnitt 4.2, skyddskonsulenten fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes personliga förhällanden samt omedelbart föreslå övervakningsnämnden sådan ändring i föreskrift som
omständigheterna påkallar. Skyddskonsulenten får också interimistiskt
ändra meddelad föreskrift. En bestämmelse härom har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Som ett komplement till detta stadgande skall man se bestämmelsen I tredje stycket att övervakaren får meddela anvisningar i fråga om verkställandet av föreskrift samt medge tillfällig lättnad och vidta omedelbart erforderlig jämkning. Bestämmelsen i tredje stycket överensstämmer med den som i motsvarande situation gäller vid villkorlig frigivning (26 kap. 17 & BrB). Interimistiskt beslut om föreskrift kan av skyddskonsulenten således
meddelas när som helst under övervakningstiden. Skyddskonsulenten kan
därvid inte endast meddela ny föreskrift utan även ändra av övervakningsnämnd tidigare meddelad föreskrift i såväl skärpande som lindrande riktning. Skyddskonsulenten bör dock inte meddela beslut, och framför allt
inte ändra tidigare meddelat beslut, i annat fall än när omständigheterna är
sädana att beslut av övervakningsnämnd inte kan avvaktas. Har skyddskonsulenten meddelat interimistiskt beslut om föreskrift skall frågan snarast underställas övervakningsnämnden.
Övervakningsnämnds beslut om föreskrift kan enligt förslag till 37 kap.
8 & BrB överklagas av den dömde.
28 kup. 7§ Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn, har övervakningsnämnden enligt paragrafen möjlighet att meddela föreskrift enligt 28 kap. 6 a §& BrB. Övervakningsnämnden kan
säledes dels meddela föreskrift om sädan inte tidigare är beslutad, dels ändra tidigare meddelad föreskrift.
28 kup. &$
Enligt paragrafens nuvarande Ivdelse kan övervakningsnämnd, om den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och det kan antas att han inte skall låta sig rätta genom åtgärd som nämnden själv äger vidta, hos åklagare göra framställning att vid domstol förs talan om undanröjande av skyddstillsyn eller om anstaltsbehandling enligt 28 kap. 3 § BrB. Med den ordning jag har föreslagit utmönstras institutet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn ur påföljdssystemet och i stället införs en möjlighet att kombinera skyddstillsvn med ett kortvarigt fängelsestraff. Anstaltsbehandlingen kan därvid inte heller bibehållas såsom en sanktion vid visad missskötsamhet. Om åtgärd som nämnden äger vidta inte är tillräcklig, kvarstår således endast möjligheten att hos äklagare göra framställning att vid domstol föres talan om undanröjande av skyddstillsynen. Detta innebär en begränsning av sanktionsmöjligheterna inom skyddstillsynens ram. Mot detta kan anföras att möjligheten att hos åklagare göra framställning att denne vid domstol skall föra talan om anstaltsbehandling utnyttjats mycket sparsamt. Under år 1975 begagnades således möjligheten i endast 13 fall. Motsvarande siffror för år 1976 och år 1977 var sex resp. tio. Sanktionssystemet inom frivården bör i sin helhet bli föremål för ytterligare utredning. Den kommitté med uppdrag att utreda kriminalvärd i frihet som jag senare i dag kommer att föreslå regeringen att tillkalla kommer bl. a. att få till uppgift att utföra en sädan översyn. I avbidan på resultatet av denna översyn är jag inte beredd att nu lägga fram förslag om nya eller ändrade sanktionsformer.
28 kup. 9 § Om skyddstillsyn undanröjs skall rätten bestämma annan påföljd för brottet och därvid ta skälig hänsyn till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till böter som adömts jämte skyddstillsynen.
Anstaltsbehandlingen ingår i skyddstillsynen och ryms således inom be-
greppet ”vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstillsyn”.
Med den konstruktion jag föreslagit i 28 kap. 3 § BrB skall fängelse ådömas
Jämte skyddstillsyn och berörs säledes inte av undanröjande enligt föreva-
rande paragraf. Det blir med hänsyn till det anförda nödvändigt att i
paragrafen särskilt anmärka att vid undanröjande av skyddstillsyn hänsyn skall tas även till fängelse som åädömts jämte skyddstillsynen. Paragrafen
har ändrats i enlighet härmed. På samma sätt som f.n. gäller beträffande böter som ådömts enligt 28 kap. 2 § eller 34 kap. 6 & BrB bortfaller således inte fängelse som ådömts jämte skyddstillsyn, om skyddstillsynen skulle
undanröjas på den grunden att den dömde allvarligt åsidosatt sina åliggan-
den. I övrigt har sädana ändringar vidtagits som är en följd av att institutet
anstaltsbehandling upphör.
33 kup. 2§
Ändringen i paragrafens andra stycke är en följd av den föreslagna lydelsen av 28 kap. 3 & BrB. Något särskilt förbud mot att i de fall som avses i paragrafen döma till fängelse jämte skyddstillsyn behöver inte meddelas. Att en sådan kombination är utesluten framgär av paragrafens första stycke där fångelse ej nämns bland de påföljder som är tillåtna.
33 kap. 4 §
Den föreslagna ändringen, som innebär att åldersgränsen i paragrafens första stycke höjs från 18 till 21 år, har kommenterats i avsnitt 5.2.
33 kup. 5 §
Som jag tidigare har påpekat i specialmotiveringen till 28 kap. 3 § BrB skall för fängelsestraff som ädömts jämte skyddstillsyn gälla de allmänna reglerna för fängelse, såvida ej särskilda undantag gjorts. Detta innebär att vid fängelse som ädömts jämte skyddstillsyn häktningstid m.m. skall avräknas enligt de vanliga reglerna.
34 kap. I $
I paragrafen upptas de centrala bestämmelserna för fall då nägon som i tidigare rättegång dömts till viss påföljd övertygas om att ha begätt annat brott. Om den som dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, unpdomsfängelse eller internering befinns ha begått annat brott före domen
eller begår han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verk-
ställts eller eljest upphört får rätten, med iakttagande av vad som är särkilt föreskrivet för de olika päföljderna, efter omständigheterna
1. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse även det andra brottet,
2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller
3. om den tidigare domen vunnit laga kraft undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.
Den ändring av 28 kap. 3 § BrB som jag har förordat och som innebär en möjlighet att för samma brottslighet ädöma skyddstillsyn i kombination med fängelse medför vissa komplikationer vid tillämpningen av 34 kap. Även enligt nu gällande bestämmelser kan i tre fall två påföljder ådömas för ett och samma brott. I alla tre fallen är det böter som kan kombineras med annan påföljd, nämligen med villkorlig dom (27 kap. 2 § BrB), skyddstillsyn (28 kap. 2 & BrB) eller vård enligt barnavårdslagen (31 kap. I $ BrB). Denna möjlighet till ådömande av två påföljder för samma brott medför dock inte någon komplikation vid tillämpningen av 34 kap. I $ eftersom inte böter, och ej heller överlämnande till särskild vård. behandlas i förevarande paragraf. Någon konkurrenssituation kan säledes inte uppkomma i förhållande till dessa påföljder. Annorlunda förhåller det sig om man för ett och samma brott dömer till fängelse jämte skyddstillsyn. Skulle man i
en sådan situation vid ny brottslighet ta hänsyn till bägge de ädömda päföljderna var för sig skulle komplicerade och med nuvarande regelsystem i 34 kap. olösliga situationer kunna uppkomma. Probtemet kan lösas på olika sätt. En särreglering kan införas för det fall att den tidigare ådömda påföljden är skyddstillsyn jämte fängelse. Vidare kan den nuvarande regleringen ändras och förses med undantag så att den täcker de situationer som kan tänkas uppkomma. Slutligen kan en regel införas som innebär att om den tidigare ädömda påföljden är skyddstillsyn jämte fängelse endast de för fängelse eller endast de för skyddstillsyn gällunde konkurrensreglerna blir tillämpliga. Den sista lösningen är otvivelaktigt den som skulle medföra minst ingrepp i den systematik som finns i 34 kap. Jag förordar därför denna lösning. Med hänsyn till att skyddstillsynen får ses som den ådömda huvudpåföljden och till den möjlighet som måste finnas att kunna undanröja den ådömda skyddstillsynspäföljden och döma till frihetsberövande påföljd bör därvid de för skyddstillsyn gällande reglerna bli tillämpliga. Med hänsyn till vad jag har anfört nu förordar jag att i paragrafen införs ett nytt andra stycke av innebörd att om skyddstillsyn har ådömts i kombination med fängelse enligt 28 kap. 3 § så skall vid tillämpningen av 34 kap. den ådömda fängelsepåföljden anses som en del av skyddstillsynen.
I en uppkommen konkurrenssituation skall således påföljdskombinationen skyddstillsyn jämte fängelse behandlas som om den endast var en dom på skyddstillsyn. Detta innebär exempelvis att om påföljdskombinationen undanröjes, domstolen i stället kan döma till fängelse. Vidare blir de särskilda bestämmelserna för fängelse i 34 kap. 3 § BrB inte tillämpliga, utan endast bestämmelserna för skyddstillsyn i 34 kap. 6 & BrB.
34 kup. 4§
Den lydelse av paragrafens första stycke som jag har föreslagit t avsnitt 5.3 innebär i tre avseenden ändringar i förhållande till nu gällande ordning. Dels bortfallet presumtionen för att förverkande skall ske då den frigivne för den nya brottsligheten ådöms ett nytt fängelsestraff, dels införs en möjlighet att förverka endast en del av reststraffet och dels uppställs som en förutsättning för förverkande att det nya brottet begätts under prövotiden.
Beträffande förslaget att upphäva presumuonen för att förverkande skall ske då den villkorligt frigivne enligt 34 kap. I$ 2 för ny brottslighet döms
till fängelse på viss tid hänvisar jag till vad jag har anfört i avsnitt 5.3.
Ändringen medför att domstolarna kan göra en friare bedömning av frågan om förverkande skall ske än enligt nuvarande ordning och förverkande bör därvid kunna underlåtas i något större omfattning än nu. Frågan i vilka
situationer det kan anses lämpligt att besluta om förverkande och när detta
bör underlåtas bör bedömas bl. a. med hänsyn till förverkandets funktion att utgöra en sanktion av det villkor om brottsfrihet som allmänt gäller tör
villkorligt frigivna. Arten och omfattningen av den nva brottsligheten liksom tidpunkten för äterfallet inverkar på frågan om förverkande skall ske eller ej. Är brottsligheten omfattande eller av allvarlig karaktär bör förverkande normalt ske.
Enligt nuvarande ordning kan förverkande av villkorligt medgiven frihet ske oavsett när brottet är begånget, om bara frågan om päföljd blir aktuell efter det att villkorlig frigivning skett och innan prövotiden gått ut. Detta innebär att förverkande kan ske även om brottet begätts under anstaltstiden eller t. o. m. före den tidigare domen. Genom den föreslagna ordningen
uppställs såsom en förutsättning för förverkande det kravet att brottet skall
ha begåtts under prövotiden. I beslut om villkorlig frigivning skall prövotiden fastställas. Vid bestämmande av stutdagen beräknas tiden från, ej trån och med frigivningsdagen. En sådan beräkning av prövotiden kan vid tilliimpningen av förevarande paragraf i dess föreslagna lydelse ge det intrycket att om brott begås under själva frigivningsdagen efter det att den villkorligt frigivne lämnat anstalten något förverkande av den villkorligt medgivna friheten ej skulle kunna ske. Detta är självfallet inte meningen. Vid tillämpningen av denna paragraf anses prövotiden börja löpa vid den
tidpunkt under frigivningsdagen då den villkorligt frigivne på grund av
beslutet om villkorlig frigivning lämnar anstalten. Vistas den som villkorligt friges ej I anstalt på frigivningsdagen, exempelvis på grund av att han
då har frigivningspermission enligt 33 §& KvaL, räknas prövotiden på van-
ligt sätt från frigivningsdagen.
Om domstolen finner att förverkande av villkorligt medgiven frihet bör ske inställer sig, när nu möjlighet öppnas till delförverkande, frågan om hur stor del av den villkorligt medgivnu friheten som skall förklaras förverkad. Även i detta fall bör som grund för bedömningen ligga på vilket sätt och i vilken omfattning den frigivne missbrukat den villkorliga frigivningen. Arten och omfattningen av den nya brottsligheten får även här en avgörande betydelse. Ju allvarligare den nya brottsligheten är, ju mer påkallat är det att reagera med ett kraftigare förverkande. Hänsyn bör i detta sammanhang emellertid också kunna tas tll tidpunkten för återfallet i förhållande till prövotidens längd och utgång. Delförverkande bör inte avse mindre tid än det allmänna straffminimum som gäller för fängelsestraffet, dvs. f.n. en mänad. .
Om endast del av villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad uppkommer frågan om man därefter i en senare dom för ytterligare brott under
prövotiden kan förverka återstoden av reststraffet eller en del av återstoden. Enligt min mening bör frågan i princip besvaras jakande. En komplikation i sammanhanget kan dock vara om domstolen t. ex. dömt särskilt
för ny brottslighet till fängelse och förklarat del av villkorligt medgiven
frihet förverkad med resultat att den dömde har ett nytt straff som över-
stiger minsta tiden för villkorlig frigivning, enligt vad jag tidigare har föreslagit tre månader. Friges han viilkorligt från sistnämnda straff kan
Prop. 1978/79: 212 | 81
dubbla prövotider komma att löpa delvis på grund av samma brott. Dubbla prövotider är emellertid ingen principiell nyhet i svensk rätt. Det kan redan i dag förekomma efter tillämpning av 34 kap. I $2 BrB. Om den villkorligt frigivne under en dubbel prövotid av nu angivet slag begår ytterligare brott har domstolen vid lagföring för den nya brottsligheten valfrihet beträffande
vilket reststraff som helt eller delvis skall förklaras förverkat. Ingenting hindrar enligt min mening heller att bäda reststraffen förverkas. Summan
av vad den villkorligt frigivne kan komma att avtjäna på grund av sådana förverkanden — efter avräkning av vad som belöper på den senare brottsligheten — kan ju inte överstiga det ursprungliga reststraffet som föreläg vid tiden för den första villkorliga frigivningen. Om domstol har förklarat del av villkorligt medgiven frihet förverkad bör dock starka skäl fordras för
att på grund av ny brottslighet resten av straffåterstoden därefter skall förverkas. Detta bör främst komma i fråga då den nya brottsligheten begåtts i tiden före delförverkandet eller i anslutning till detta. Om den nya
brottsligheten begås sedan den dömde villkorligt frigivits efter att ha avtjä-
nat delförverkande bör normalt endast den sist villkorligt medgivna frihe-
ten komma i fråga för förverkande.
Den möjlighet till delförverkande av villkorligt medgiven frihet som nu
öppnas kommer att ställa ökade krav på information till domstolar och
verkställande myndigheter så att de erhåller ett entydigt och fullständigt
underlag för sina bedömningar. Det är således nödvändigt att rutiner
tillskapas som gör det möjligt att ur tillgängliga register få fram riktiga och lätt överblickbara uppgifter om exempelvis kvarstående straffåterstoder och löpande prövotider.
34 kap. 6 §
Om den som har dömts till skyddstillsyn sedermera övertygas om att
vara skyldig till annat brott som har begåtts innan skyddstillsynen har upphört kan rätten enligt 34 kap. 1§ BrB med iakttagande av vad som är närmare föreskrivet i förevarande paragraf välja mellan tre alternativ i fråga om påföljdsbestämningen. Den kan sålunda 1. förordna att domen på
skyddstillsyn skall avse också det andra brottet, 2. döma särskilt till påföljd för detta brott eller 3. undanröja domen på skyddstillsyn och för
hela den samlade brottsligheten döma till påföljd av annan art, i praktiken vanligen frihetsstraff. Vid tillämpning av alternativ 1 eller 2 kan rätten enligt förevarande paragraf efter omständigheterna också besluta om över-
vakning eller varning, meddela särskild föreskrift eller förlänga prövotiden. Vidare kan rätten besluta att den dömde skall undergå behandling i anstalt enligt 28 kap. 3§ BrB. Tillämpas alternativ I, dvs. meddelas förord-
nande att den tidigare ådömda skyddstillsynen skall avse också den nytill-
komna brottsligheten, kan rätten även döma till dagsböter, vare sig böter
är stadgade för brottet eller inte.
I anledning av förslaget att institutet anstaltsbehandling vid skyddstill- 6 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212
syn skall upphöra måste förevarande paragraf ändras. Förordnande om anstaltsbehandling kan f.n. meddelas vid tillämpningen av såväl 34 kap. 18 I som 2 BrB. För att undvika längre frihetsberövande påföljder är det enligt min mening önskvärt att domstolen även i fortsättningen har möjlighet att vid förordnande om att tidigare ädömd skyddstillsyn skall avse ny brottslighet jämväl förordna om ett kortare frihetsberövande. Vid tillämpningen uv 34 kap. 18 I BrB bör rätten säledes ha möjlighet att, om de särskilda förutsättningarna härför föreligger, döma till fängelse eniigt 28 kap. 3 § BrBi förslaget, förutsatt naturligtvis att fängelse ingår i straffskalan för den nya brottsligheten. Första stycket har ändrats i enlighet härmed.
Såsom framgått finns f.n. formellt möjligheten att vid tillämpningen av
34 kap. 182 BrB förordna om behandling i anstalt. Denna möjlighet torde dock inte ha någon praktisk betydelse. De påföljder som det kan finnas anledning att döma särskilt till när den tidigare påföljden är skyddstillsyn är framför allt böter eller kort fängelsestraff. Det kan också tänkas situationer då överlämnande till särskild vård bör beslutas. Inte i något av dessa fall finns det enligt min mening anledning att samtidigt kunna förordna om ett kortvarigt frihetsberövande inom ramen för den tidigare ådömda
skyddstillsynen. Fängelse enligt 28 kap. 3§ BrB i den föreslagna lydelsen
bör därför inte kunna ädömas i det fall att domstolen tillämpar 34 kap. 182
BrB. I dag förekommer det inte så sällan att domstolarna, när den tidigare
ådömda påföljden är skyddstillsyn, för exempelvis trafikbrott dömer särskilt till ett kortvarigt fängelsestraff. I dessa fall bör i fortsättningen domstolarna likaväl med tillämpning av 34 kap. 1§ 1 BrB kunna förordna att den tidigare ådömda skyddstillsynen skall avse även den nya brottsligheten och samtidigt döma till fängelse enligt 28 kap. 3§ BrB i förslaget.
Enligt paragrafens nuvarande tredje stycke skall rätten, om den undanröjer skyddstillsynen och dömer till fängelse — såsom framgår av hänvisningen till 28 kap. 9 & BrB — vid straffets bestämmande ta skälig hänsyn till vad den dömde undergätt till följd av domen på skyddstillsyn samt till böter som ådömts enligt 28 kap. 2 § eller förevarande paragrafs första stycke. Beträffande böter är innebörden härav att hänsyn skall tas även till
bötesstraff som ännu inte har verkställts, eftersom ådömda böter inte
bortfaller genom att skyddstillsynen undanröjs. Jag har beträffande be-
stämmelsen i 28 kap. 9 § BrB föreslagit den ändringen att vid undanröjande av skyddstillsyn på den grunden att den dömde allvarligt åsidosatt sina
åligganden skälig hänsyn skall tas även till fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & BrB eller första stycket i förevarande paragraf. Sådant fängelse
betraktas enligt förslaget i allmänhet och således även vid tillämpningen av
28 kap. 9 & BrB inte som en del av skyddstillsynen och bortfaller lika litet som ädömda böter genom att skyddstillsynen undanröjs enligt 28 kap. 9 §
BrB. I fråga om 34 kap. 1 & BrB har jag däremot förordat en tilläggsregel, enligt vilken en jämte skyddstillsyn ådömd fängelsepåföljd enligt 28 kap.
3 & BrB skall vid tillämpning av 34 kap. anses som en del av skyddstill-
synen. Detta får till följd att, när skyddstillsyn undanröjs enligt 34 kap. I 8 3 BrB, även fängelse som ådömts enligt 28 'kap. 3 & BrB eller enligt den nu aktuella paragrafens första stycke undanröjs. Nägon vidare verkställighet av fängelsepåföljden kan således därefter inte ske. Med hänsyn till det nu sagda bör rätten då den på grund av ny brottslighet undanröjer skyddstillsyn och dömer till fängelse ta hänsyn till vad den dömde avtjänat av fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & BrB eller förevarande paragrafs första stycke. Eftersom vid tillämpningen av 34 kap. sådant fängelse skall anses som en del av skyddstillsynen. skulle det inte behöva särskilt nämnas att hänsyn sålunda skall tas till vad den dömde avtjänat av ådömt fängelse. Detta torde nämligen följa av att hänsyn skall tas till vad den dömde undergått till följd av domen på skyddstillsyn. För att någon tvekan ej skall uppstä bör dock direkt i lagtexten anges att i fall som avses i tredje stycket hänsyn skall tas till vad den dömde avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 § BrB. En bestämmelse härom har tagits in i tredje stycket, vilket samtidigt utformats som ett självständigt stadgande utan hänvisning till 28 kap. 9 & BrB.
Paragrafens fjärde stycke har ändrats så att det framgår att inte heller fängelse enligt 28 kap. 38 BrB i dess föreslagna lydelse fär ädömas vid tillämpning av 34 kap. 18 I BrB med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
34 kap. 9§
Ändringen, som är rent redaktionell, föranleds av att 34 kap. 7§ BrB upphävs.
37 kap. 8§
I paragrafen har det tillägget gjorts att även övervakningsnämnds beslut angående föreskrift enligt 28 kap. 6 a § BrB kan överklagas till hovrätt.
38 kap. 1§
I paragrafen meddelas bestämmelser om nöjdförklaring av den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn. Såvitt avser skyddstillsyn omfattar nöjdförklaring den ådömda påföljden jämte de föreskrifter av olika slag som har meddelats i domen. Har böter ådömts med stöd av 28 kap. 2§ BrB skall förklaringen avse även böterna och den skall även inbegripa förordnande om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3§ BrB.
För nöjdförklaring vid fängelse enligt 28 kap. 3§ BrB i den föreslagna lydelsen skall de allmänna reglerna om nöjdförklaring vid fängelse i lagen om beräkning av strafftid m. m. tillämpas. I motsats till vad som gäller f. n. beträffande anstaltsbehandling kommer således en nöjdförklaring vid skyddstillsyn inte att inbegripa fängelse som ådömts jämte skyddstillsynen. Jag hänvisar till vad som sägs i specialmotiveringen till 3 § lagen om beräkning av strafftid m. m. samt 28 kap. 48 BrB.
När någon avgett nöjdförklaring beträffande skyddstillsyn kan det, för att undvika missförstånd, vara lämpligt att upplysa honom om på vilket sätt ett jämte skyddsullsynen ådömt fängelsestraff bringas till verkställighet.
Övergångsbestämmelserna
I. Lagen bör som har anförts i den allmänna motiveringen träda i kraft den I januari 1980.
2. Bestämmelserna i denna punkt innebär bl. a. att högre rätt efter ikraftträdandet inte kan fastställa tidigare meddelad dom på ungdomsfängelse eller dom med förordnande om behandling i anstalt.
3. Lagen innebär bl. a. att påföljden ungdomsfängelse avskaffas och att
möjligheten slopas att förordna att I dom på skyddstillsyn skall ingå be-
handling i anstalt. Den som lagförs efter den I januari 1980 kan alltså inte drabbas av dessa sanktioner. En annan fråga är hur man vid ikraftträdandet skall förfara med redan utdömt ungdomsfängelse eller meddelat förordnande om behandling i anstalt enligt 28 kap. 3§ BrB, som inte har till fullo verkställts.
För den som vid ikraftträdandet undergår behandling i anstalt enligt 28
kap. 3§ BrB torde den enklaste lösningen vara att han alltjämt skall vara
underkastad de äldre bestämmelserna. Detsamma bör gälla den, beträffande vilken domstol före ikraftträdandet har förordnat om behandling i anstalt, men där förordnandet inte har börjat verkställas den I januari
1980. Detta gäller oavsett om förordnandet vid ikraftträdandet har vunnit laga kraft eller inte. En bestämmelse härom har tagits in i punkt 3.
4. Denna punkt reglerar situationen för den som före ikraftträdandet har dömts till ungdomsfängelse, vilket inte har verkställts helt.
I motsats till anstaltsbehandling inom ramen för skyddstillsyn är ungdomsfängelse en långvarig påföljd och det kan som utredningen har påpekat övervägas att omvandla ungdomsfängelse under verkställighet till ett tidsbestämt fängelsestraff för att snabbt avveckla ungdomsfängelsepåföljden. En sådan omvandling enligt fasta omräkningsregler skedde i Danmark i samband med den där genomförda ungdomsfängelsereformen. Den danska lösningen är dock enligt utredningen inte lämpad för svenska förhållan-
den. Den schablonartade omvandlingen bortser nämligen från det förhål-
landet att tiden för frihetsberövandet vid ungdomsfängelse inte enbart är beroende av vilken brottslighet som ursprungligen har avsetts med påföljden eller med beslutet om återintagning utan att mycket ofta även brottslighet som hänför sig till påföljdstiden får inverka på frihetsberövandets varaktighet. Utredningen påpekar att detta kommer klart till uttryck genom de riktpunkter som brukar anges av ungdomsfängelsenämnden. Den
innebär skulle mista all sin betydelse i samband med ikraftträdandet, om
ungdomsfängelse regelmässigt skulle omvandlas till fängelse på viss tid,
t.ex. ett år. Eftersom beslut om åtalsunderlåtelse eller tillämpning av 34 kap. 18 I BrBi anledning av ny brottslighet med en sådan övergångsreglering under tiden närmast före ikraftträdandet inte längre skulle leda till en skärpning av den pågående påföljden genom förlängning av antaltstiden, skulle åtal sannolikt väckas och ungdomsfängelsepäåföljden ersättas med tidsbestämt straff i flertalet av de fall där frågan blir aktuell. Detta skulle, framhåller utredningen, i realiteten leda till avsevärt längre frihetsberövanden än med tillämpning av nuvarande ordning.
Med hänsyn främst till vad som här har återgivits har utredningen valt
att i stället låta ungdomsfängelsepåföljden kvarstå beträffande dem som vid ikrafttträdandet undergår ungdomsfängelse. Mot denna lösning har ingen invändning riktats under remissbehandlingen.
Även enligt min mening talar övervägande skäl för att välja den övergångsreglering som utredningen har förordat. Huvudregeln — att äldre
bestämmelser fortfarande gäller för den som vid ikraftträdandet undergår
ungdomsfängelse eller är dömd till sådan påföljd men där domen ännu inte har börjat verkställas — har tagits in i första stycket. I de följande styckena kompletteras denna regel.
I enlighet med utredningens förslag innehåller andra— fjärde styckena
regler som påskyndar avvecklingen av påföljden ungdomsfängelse. Genom -andra stycket möjliggörs överförande till vård utom anstalt tidigare än enligt nu gällande regler, genom tredje stycket avkortas tiden för vård utom anstalt och genom fjärde stycket begränsas möjligheterna att låta påföljden ungdomsfängelse bestå vid lagföring efter ikraftträdandet.
I 29 kap. 48 BrB föreskrivs nu att den dömde inte fär överföras till vård utom anstalt innan ett år har förflutit från det att han intogs, om det inte
föreligger särskilda skäl för ett tidigare överförande. Denna begränsnings-
regel tillämpas av ungdomsfängelsenämnden på så sätt att frigivningspermission visserligen medges med stöd av 33§ KvaL redar efter 9—10 månader, utom i de fall riktpunkten har förlängts, men att det formella
överförandet till vård utom anstalt i allmänhet får anstå till dess anstalts-
vården har pågått under ett år. Denna tillämpning har lett till att institutet frigivningspermission har fått en annan innebörd vid ungdomsfängelse än vid andra påföljdsformer, där permissionen i allmänhet har samband med en omedelbart förestående frigivning. Ett avskaffande av begränsningsre-
geln i 29 kap. 4§ BrB för tiden efter lagförslagets ikraftträdande bör kunna leda till att beslutande myndighet, med en i övrigt oförändrad frigivnings-
praxis, kan förlägga det formella överförandet till vård utom anstalt till den tidigare tidpunkt från vilken nu frigivningspermission beviljas. Eftersom det är angeläget att den formella anstaltsvården får upphöra så snart som möjligt efter ikraftträdandet har i andra stycket tagits in ett sådant avskaf-
fande av begränsningsregeln. I tredje stycket föreskrivs att ungdomsfängelsepåföljden alltid skall för-
ordnas upphöra senast då ett är förflutit från det den dömde sist överfördes
till vård utom anstalt. Detta innebär en begränsning av övervakningstiden i förhållande till vad som nu gäller. Enligt 29 kap. 128 BrB skall nämligen vården utom anstalt i allmänhet pågå under en sammanhängande tid av två år. En konsekvens av den föreslagna övergångsbestämmelsen är att ungdomsfängelse omedelbart skall förordnas att upphöra i fråga om den, som vid ikraftträdandet redan har varit föremål för vård utom anstalt under ett år.
Det är angeläget att alla tillfällen tas till vara att efter ikraftträdandet undanröja en pågående ungdomsfängelsepåföljd. I fjärde stycket har därför
med avseende på den som dömts till ungdomsfängelse tagits in förbud mot tillämpning av 34 kap. 18 I BrB i fråga om brott som har begätts efter
ikraftträdandet och av 34 kap. 182 BrB på annat sätt än genom ådömande av böter eller disciplinstraff. Att tillämpning av 34 kap. 1§ 1 BrB blir tillåten endast beträffande brott begångna före ikraftträdandet torde leda till att beslut enligt 34 kap. 85 andra stycket BrB om äåterintagning i anstalt inte blir
aktuellt efter ikraftträdandet. Om den som redan har överförts till värd
utom anstalt vid lagföring för brott begänget före ikraftträdandet anses inte
kunna undgå nytt frihetsberövande, bör ungdomsfängelsepåföljden undan-
röjas. I sammanhanget kan påpekas att möjligheten för ungdomsfängelse-
nämnden att enligt 29 kap. 9§ BrB återinta den dömde i anstalt på grund av
misskötsamhet inte formellt upphör vid ikraftträdandet. Som en yttersta sanktion mot misskötsamhet under värden utom anstalt bör denna möjlig-
het stå öppen. Däremot ligger i linje med övergångsregleringen i övrigt att
återintagning, som i realiteten grundas på ny brottslighet — vilket är det i
praktiken vanliga fallet — inte bör beslutas av ungdomsfängelsenämnden. Vid ny brottslighet får i stället väckas åtal. Det bör slutligen uppmärksammas att det föreslagna förbudet mot tillämpning av 34 kap. 13 1 BrB får till
följd att bestämmelsen om åtalsurderlåtelse i 20 kap. 7§ 2 rättegångsbalken kan tillämpas endast i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet. ”
Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna kommer det under en övergångstid att kvarstå vissa arbetsuppgifter som enligt nuvarande bestämmelser ankommer på ungdomsfängelsenämnden. Dessa uppgifter bör under början av avvecklingsperioden alltjämt handhas av ungdomsfångel-
senämnden och därefter, från och med den dag som regeringen bestäm-
mer, överföras på kriminalvårdsnämnden. En bestämmelse härom har tagits in i femte stycket.
8.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
29 kap. 28
Reglerna i 29 kap. 2 § tredje — femte styckena rättegångsbalken angående de fall, då mer än en omröstning skall företas rörande påföljden, bygger på tanken att särskilda omröstningar kan vara erforderliga, när det råder
delade meningar huruvida annan påföljd än straff skall tillgripas. Framkommer t. ex. under överläggningen både uppfattningen att skyddstillsyn skall ådömas och uppfattningen att skyddstillsyn med förordnande enligt 28 kap. 3 & BrB om behandling i anstalt skall väljas, skall f.n. båda dessa
meningar — var för sig — bli föremål för särskild omröstning före eventuellt
erforderlig omröstning om straff (fr tredje stycket). Skälet härför är att de röstande bör få ta ställning till ett i sina huvuddrag (jfr däremot beträffande särskilda föreskrifter fjärde stycket) slutligt utformat skyddstillsynsalternativ, innan omröstning om straff kommer i fråga. Samma skäl talar för särskild omröstning beträffande mening som innebär att skyddstillsyn i kombination med fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB i den nu föreslagna lydelsen skall ådömas. Det finns anledning att anta att en sådan ordning främjar strävandena mot kortare fängelsestraff i de fall där ett frihetsberövande anses ofrånkomligt. Har alternativet skyddstillsyn jämte fängelse vunnit, bör längden av fängelsestraffet — vid behov — därefter bli föremäl för särskild omröstning. I enlighet med det anförda har ändringarna i paragrafen utformats.
29 kap. 3 §
F.n. gäller (prop. 1964:10 s. 150) vid särskild omröstning om mening enligt vilken i skyddstillsyn skall ingå behandling i anstalt eller påföljd skall kombineras med böter att ingen mening kan anses lindrigare än annan. Det har inte ansetts nödvändigt att i paragrafens tredje stycke uttryckligen nämna detta. Vid påföljdskombinationen skyddstillsyn jämte fängelse ställer sig saken något annorlunda. Det faller sig inte lika naturligt att i
svärhetsgrad jämställa påföljden skyddstillsyn och kombinationen skydds-
tillsyn jämte fängelse. De nämnda alternativen bör dock i omröstningshänseende behandlas som likställda. Ett motsatt betraktelsesätt skulle bryta den systematik som finns i omröstningsreglerna och bl. a. leda till att kombinationen av skyddstillsyn och fängelse skulle anses som svårare än enbart fängelse. För att undvika oklarhet på denna punkt bör i paragrafen uttryckligen anges att den nämnda påföljdskombinationen i svärhetsgrad är likställd med villkorlig dom, skyddstillsyn, internering och förordnande om överlämnande till särskild vård. Den valda lösningen får bl. a. till följd att fängelse oavsett straffets längd inte är svårare än kombinationen skyddstillsyn och fängelse. Om omröstningen leder till att skyddstillsyn
jämte fängelse skall ådömas, är det en särskild fråga hur längden av
fängelsestraffet skall bestämmas. Härvid får skyddstillsyn i förening med
ett kortare fängelsestraff anses lindrigare än skyddstillsyn i förening med ett längre fängelsestraff.
SI kap. 25 §
Paragrafen innehåller förbudet för hovrätt mot ändring av dom till den
tilltalades nackdel i anledning av talan, som har fullföljts av den tilltalade
eller av åklagaren till hans förmän. Genom en hänvisning i 55 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken är förbudet tillämpligt även i högsta domstolen. F.n. föreskrivs i andra meningen att hovrätten, om den tilltalade av
underrätten har dömts till fängelse, får förordna om villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till särskild vård,
så ock jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavärdslagen döma ull böter. Vidare sägs i tredje meningen att, om underrätten har meddelat förordnande som nu sagts, hovrätten fär döma till annan päföljd. Regleringen bör nu ändras så — förutom utt ungdomsfängelse utgår - att kombinationen av skyddstillsyn och fängelse Jämställs med de redan nämnda påföljderna och påföljdskombinationerna. Hovrätten skall alltså i anledning av den tilltalades talan t. ex. kunna ändra
ett fängelsestraff, oavsett straffets längd, till skyddstillsyn jämte fängelse.
8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister
2§
Bestämmelserna om ungdomsfängelse och om förordnande om behandling i anstalt i dom på skyddstillsyn har utmönstrats ur lagen. Den nya möjligheten att enligt 28 kap. 3 § BrB kombinera skyddstillsyn med fängelse omnämns inte särskilt. Härav följer att registrering och utlämnande av uppgifter angående dem som har dömts till en sådan påföljdskombination skall följa vanliga regler för skyddstillsyn och fängelse. I 10 och 11 §§ har dock en särregel för fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 8 BrB införts.
10 och 11 §§
I paragraferna, som reglerar efter vilken tid registerutdrag till domstol
och andra myndigheter resp. till enskilda inte längre skall innehålla uppgift om ådömd påföljd, har särskilda bestämmelser tagits in för fängelse som har ädömts enligt 28 kap. 3 & BrB. Dessa innebär att anteckning om en sädan päföljd skall följa reglerna för skyddstillsyn. Även fängelse som med
stöd av 34 kap. 6 & BrB ådömts enligt 28 kap. 3 & BrB skall omfattas av
särregleringen.
8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.
7§
I paragrafen har — på samma sätt som i lagen om allmänt kriminalregis-
ter — tagits in en särskild bestämmelse för fängelse som har ådömts enligt
28 kap. 3 § BrB.
8.5 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)
Övergångsbestämmelserna
Av de föreslagna övergångsbestämmelserna till ändringarna i BrB framgår att möjligheten att, efter ikraftträdandet. enligt 29 kap. 9 § BrB återinta den som har dömts till ungdomsfängelse i anstalt inte formellt skärs av. fastän något praktiskt behov härav knappast förutses. Som en följd härav föreskrivs i övergångsbestämmelserna till ändringen i rättshjälpslagen att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i fråga om den som har dömts till ungdomsfängelse före ikraftträdandet.
8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.
18 Vad som sägs om fängelse i denna paragraf, liksom i lagen i övrigt, gäller även för sådant fängelsestraff som enligt 28 kap. 3 § BrB i förslaget har ädömts jämte skyddstillsyn.
2§
F.n. gäller att dom på fängelse, ungdomsfängelse och internering får verkställas, om den dömde inte inom föreskriven tid har fullföljt talan i målet såvitt angår den ådömda frihetsberövande påföljden, utan hinder av att åklagare eller målsägande har fullföljt talan mot domen. Att den dömde själv har fullföljt talan mot domen i annan del än beträffande den ådömda påföljden fängelse, ungdomsfängelse eller internering, t. ex. angående förverkande eller förvisning, utgör inte heller hinder mot verkställighet. Den dömde kan t. o. m. föra talan mot annan påföljd som har ådömts honom i målet än den frihetsberövande utan att detta hindrar verkställighet av den frihetsberövande påföljden (jfr prop. 1964: 76 s. 21, 76-77 och 80).
[ paragarafen har nu endast den ändringen gjorts att ordet ”ungdomsfängelse”' har utgått. Beträffande den som har dömts till skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB i förslaget för en viss gärning innebär paragrafen att fängelsestraffet får verkställas bl. a. i det säkerligen sällsyn-
ta fallet att den dömde varken har fullföljt talan mot bedömningen av
gärningen (jfr NJA 1970 s. 436) eller mot fängelset, men däremot mot skyddstillsynen.
3§
Som har framgått av specialmotiveringen till 38 kap. 18 BrB avges nöjdförklaring av den som har dömts till skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3§ BrBi dess föreslagna lydelse enligt två skilda regelsystem, ett för skyddstillsynen och ett för fängelset. Nöjdförklaring avseende fängelsestraffet regleras i denna lag.
I denna paragraf har ordet ”ungdomsfängelse” strukits. Innebörden av paragrafen för den som har dömts till skyddstillsyn jämte fängelse enligt 28 kap. 3 § BrBi förslaget är att fängelsedelen omedelbart blir verkställbar, om den dömde avger nöjdförklaring beträffande den. Något krav på att domen även såvitt gäller skyddstillsyn genom nöjdförklaring eller eljest har vunnit laga kraft mot den dömde ställs alltså inte.
20 och 21 §§ Ändringarna i dessa paragrafer har föranletts av sänkningen frän fyra till tre månader i 26 kap. 6§ BrB av minimitiden för verkställighet av fängelsestraff, dvs. den tid före vilkens utgång villkorlig frigivning inte fär ske.
245§
Ändringen i denna paragraf är en följd av de föreslagna ändringarna i BrB att villkorligt medgiven frihet skall kunna förklaras förverkad endast delvis
(fr 26 kap. 19 och 23 §§ samt 34 kap. 4 § BrB).
Övergångsbestämmelserna
Den sänkta minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning från fyra till tre månader i 26 kap. 6§ BrB skall tillämpas omedelbart efter lagänd-
ringens ikraftträdande. Till ändringen i lagen om beräkning av strafftid m.m. bör därför fogas en övergångsbestämmelse som medger att strafftidsresolution i vissa fall kan utfärdas med tillämpning av 20 och 21881 den nya lydelsen redan före tremånadersregelns ikraftträdande. Det gäller här främst fall då den dömde kommer att kunna friges villkorligt med stöd av tremänadersregeln så snart den har trätt i kraft.
8.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt Övergångsbestämmelserna Under punkt 3 har tagits in samma regel som i femte stycket i punkt 4 i
förslaget till övergångsbestämmelser till ändringarna i BrB.
8.8 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978: 302)
Övergångsbestämmelserna Passlagen (1978: 302) har ännu inte trätt i kraft. Så skall ske den dag som
regeringen bestämmer. Detta bör gälla även den nu föreslagna ändringen.
9 Hemställan
Jag hemställer att lagrädets yttrande inhämtas över förslagen till ! . Jag om ändring I brottsbalken, 2. lag om ändring i rättegångsbalken, 3 . lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbe-
komma allmänna handlingar, . Jag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,
. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister, 6. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, 7. lag om ändring i lagen (1964: 450) om ätgärder vid samhällsfarlig aso-
cialitet, 8. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål, 9. lag om ändring i lugen (1965: 94) om polisregister m. m.,
10. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, 11. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429), 12. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän,
13. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.,
14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt, 15. lag om ändring I lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränk-
ning, 16. lag om ändring i passlagen (1978: 302), 17. lag om ändring i lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande
kriminalvård i frihet.
10¶Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Utredningens sammanfattning av betänkandet
1 Inledning
I direktiven för utredningen förutsätts att ungdomsfängelse skall avskaf-
fas. Utredningens uppdrag avser i första hand att undersöka vilken eller
vilka påföljder som skall kunna tillämpas i stället för ungdomsfängelse och
att föreslå de ändringar i påföljdssystemet som är påkallade av att ung-
domsfängelse avskaffas. Vissa riktlinjer för utredningens arbete har an-
getts i direktiven. Det uttalas nämligen där att avskaffandet av ungdomsfängelse inte får teda till ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som berörs av reformen. Tvärtom bör utredningens förslag
syfta till en förskjutning av tyngdpunkten på andra kriminalvårdande ätgär-
der än frihetsberövande. Utredningen bör således bl. a. undersöka i vad mån ungdomsfängelse kan ersättas med skyddstillsyn.
I betänkandets kapitel 2 redovisas hur ungdomsfängelse tillämpats i
olika avseenden. En mera utförlig redovisning återfinns i de bilagor som fogats till betänkandet. I bilaga I redovisas således en undersökning av
domstolarnas och ungdomsfängelsenämndens praxis. Bilaga 2 innefattar en
redogörelse för anstaltsvårdens utformning och verkställighetspraxis. I bilaga 3 slutligen finns vissa uppgifter om ungdomsfängelseklientelet. Des-
så uppgifter avser att med utgångspunkt från förhållandena år 1975 kom-
plettera vissa uppgifter i en av kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet publicerad rapport med titeln ”Ungdomsfängelseklientelet 1968 — en beskrivning av klientelet före, under och efter ungdomsfängelse”.
Sammanfattningsvis kan sägas följande om tillämpningen av ungdomsfängelse. Samtliga ungdomar som dömts till ungdomsfängelse har haft tidigare kriminell belastning. Oftast har kriminaliteten varit långvarig och omfattande. Många av de dömda har tidigare dömts till skyddstillsyn en eller flera gånger, ibland i förening med anstaltsbehandling. Flertalet har under längre tid varit föremål för värd enligt barnavårdslagen och många
har därvid varit berövade friheten i form av intagning i ungdomsvårdssko-
la. Till grund för domen på ungdomsfängelse ligger nästan alltid allvarlig och omfattande brottslighet. När det gäller brottslighetens art intar förmögenhetsbrotten en helt dominerande ställning. Det stora flertalet av de dömda återfaller i brott någon gång under påföljdstiden, ofta i samband
med rymning eller permission från anstalt. Återfallsfrekvensen är högre för
ungdomsfängelse än för någon annan påföljdsform. Verkställigheten av
ungdomsfängelse måste med hänsyn till klientelets sammansättning till stor del ske i slutna anstalter och i en del fall äger verkställigheten rum också i anstalter som är avsedda för ett särskilt svårbehandlat klientel,
t.ex. Kumla. De som döms till ungdomsfängelse har vid sidan av den
omfattande kriminaliteten merendels svärartade sociala problem, såsom
missbruk av alkohol eller narkotika, psykiska besvär, eftersatt utbildning.
många gånger med läs- och skrivsvårigheter som följd, avsaknad av yrkes-
erfarenhet m. m.
I kapitel 3 redovisas bl.a. lagstiftning och praxis beträffande andra päföljder som enligt nuvarande ordning kan tillämpas för unga lagöverträ-
dare, nämligen fängelse, skyddstillsyn och överlämnande till vård enligt
barnavärdslagen.
Prop. 1978/79: 212 fn 93
Utredningens allmänna överväganden återfinns i kapitel 4.
I avsnitt 4.1 redovisas under rubriken "Kriminalvård a frihet i stället för ungdomsfängelse” de grundläggande motiven för utredningens förslag till en ny påföljd i frihet med benämningen tillsvusdom. Det grundläggande innehållet i den nya påföljden utgörs av intensiv övervakning. När det av särskild anledning erfordras för att motverka återfall i brott, kan päföljden förenas med föreskrift för den dömde att vistas i frivårdshem. Vidare kan påföljden förenas med ett kortvarigt frihetsberövande, när sådant är påkal-
lat av hänsyn till allmän laglydnad. Tillsynsdom skall således förekomma i
tre olika former, tillsynsdom med enbart intensiv övervakning, tillsynsdom
med föreskrift om frivärdshem samt tillsynsdom med förordnande om ihtagning i anstalt.
Tillsynsdom kan inte införas utan att detta får vissa konsekvenser för påföljdssystemet i övrigt och särskilt för den nuvarande frivårdspåföljden skyddstillsyn. Härtill kommer att vissa av de motiv som ligger till grund för avskaffandet av ungdomsfängelse kan äberopas också till stöd för ändringar med avseende på skyddstillsynens utformning. Dessa frägor diskuteras närmare i avsnitt 4.2 som erhållit rubriken ”Villkorlig dom i stället för skyddstillsyn”. Utredningen föreslår att skyddstillsyn ersätts med två nya påföljdsformer, båda inordnade i den nuvarande påföljden villkorlig dom.
De nya påföljdsformerna kallas villkorlig dom med övervakning resp.
villkorlig dom med stödåtgärder och skall förekomma vid sidan av den nuvarande villkorliga domen som helt saknar verkställighetsinnehäll.
Avsnitt 4.3 har erhållit rubriken ” Fängelse i stället för ungdomsfängelse”. Här redovisas först grunderna för de förslag till ändringar i fråga om
fängelsestraffets utformning som närmast är föranledda av direktivens
krav att avskaffandet av ungdomsfängelse inte fär leda till längre frihets-
berövanden för den kategori unga lagöverträdare som berörs av reformen. Utredningen föreslår bl. a. en bestämmelse som medger straffnedsättning för lagöverträdare under 21 år samt inskränkning i fängelsestraffets till-
lämplighet för ungdomar i åldern 18-20 år.
Vidare diskuteras mot bakgrund av utredningens förslag till påföljder i frihet hur den kriminalvård i frihet som kan anordnas efter ett fängelsestraff bör vara utformad och vilka regler som bör gälla för frigivning i förtid från fängelse. Utredningen föreslår att förtida frigivning skall kunna ske antingen som verkställighet utom anstalt, varvid tiden för vistelsen utanför anstalten skall avräknas från straffet, eller som villkorlig frigivning, varvid
strafftid liksom nu inte avräknas.
De olika förslagen redovisas mera ingående i kapitel 5-7. I kapitel 8 redovisas förslag till övergångsbestämmelser samt diskuteras frågor av betydelse för ett genomförande av förslagen. Specialmotivering till vissa bestämmelser i lagförslaget återfinns i kapitel 9.
I betänkandet redovisas enbart de förslag till ändrad lagstiftning som berör brottsbalken. I bilaga 4 redovisas förslag till en ny frivårdsförordning samt till ändringar i annan lagstiftning.
2¶Tillsynsdom
Det torde numera vara en allmän uppfattning att frihetsberövande påföljder generellt sett är till skada för de personer som utsätts för dem, genom att de lätt kan befästa eller förstärka en kriminell livsföring. Frihets-
straff bör därför undvikas så längt det är möjligt och samhällets insatser för att avhålla lagöverträdare från fortsatt brottslighet bör i första hand inriktas på positiva åtgärder i syfte att komma till rätta med sådana sociala missförhållanden som kan stå i samband med kriminaliteten. Särskild återhållsamhet bör iakttas när det gäller att beröva unga personer friheten.
De här anförda synpunkterna har under en följd av år legat till grund för
en utveckling inom rättspraxis mot en alltmera begränsad. tillämpning av
frihetsberövande påföljder, vilken inte minst kommit att gälla unga lagöverträdare. Det är emellertid angeläget att även genom lagstiftningsåtgärder försöka att ytterligare inskränka frihetsstraffens tillämpningsområde i synnerhet för ungdomar.
Om kriminalvård i frihet till någon del skall kunna ersätta ungdomsfänp-
else, måste vården i frihet enligt utredningens uppfattning utformas på sådant sätt att den dels framstår som en för lagöverträdaren mera kännbar reaktion än den nuvarande skyddstillsynen och dels blir bättre ägnad att
motverka brott under påföljdstiden. Denna uppfattning grundas på den omständigheten att domar på ungdomsfängelse i många fall innefattat så
allvarlig brottslighet att en kännbar reaktion av hänsyn till allmän laglydnad framstått som nödvändig. Vidare har ungdomsfängelse så gott som
alltid föregåtts av ett flertal samhällsingripanden i anledning av tidigare
omfattande brottslighet och valet av ungdomsfängelse har därför ofta haft sin grund i att domstolen funnit det angeläget att genom frihetsberövandet i vart fall tillfälligt förhindra nya återfall i brott.
De här återgivna övervägandena ligger till grund för utredningens förslag till den nya päföljden tillsynsdom. Såsom tidigare sagts utgörs det grundläggande innehållet i tillsynsdomen av intensiv övervakning. Enligt utred-
ningens mening bör en tillräckligt intensiv övervakning kunna framstå som ett så allvarligt ingrepp i den dömdes frihet att den tillgodoser även högt
ställda allmänpreventiva krav på en kännbar reaktion. Vidare bör verkställigheten av en sådan övervakning utformas på ett sådant sätt att den i vart fall försvårar fortsatt brottslig verksamhet så länge övervakningen pågår.
Det senast sagda ställer stora krav på verkställighetsmyndigheten. Om fortsatt brottslighet skall kunna motverkas, trots att den dömde inte är föremål för den massiva kontroll som ett frihetsberövande innebär, måste verkställighetsmyndigheten hela tiden ha noggrann kännedom om den dömdes förhållanden. Detta krav förutsätter att övervakningen i allmänhet innefattar uppsökande verksamhet. Vidare torde det i många fall bli nödvändigt att flera personer engageras i samma Öövervakningsuppdrag.
En effektiv övervakning förutsätter också att det ställs stränga krav på den dömde när det gäller dennes skyldighet att upprätthålla kontakt med verkställighetsmyndigheten. Dessa krav som till en början i regel bör
innefatta skyldighet att hålla daglig kontakt bör vara tydligt angivna i en för
den dömde utfärdad föreskrift. Det är således viktigt att den dömde får
klart för sig vad han måste iaktta. Det är också viktigt att föreskriften framstår som allvarligt menad. Detta betyder att de krav som ställs på den
dömde måste upprätthållas med fasthet och att sanktionsåtgärder, ytterst i form av frihetsberövande, måste tillgripas gentemot den som inte uppfyller
kraven. Tillsynsdomens kontrollfunktion beskrivs i avsnitt 5.7.
Av det som nu sagts framgår att tillsynsdom i första hand skall tillgodose
en kontrollfunktion. Liksom skyddstillsyn skall påföljden emellertid också ha en hjälpfunktion. Detta är självklart och viktigt med hänsyn till att
tillsynsdomen till största delen kommer att tillämpas med avseende på lagöverträdare med svårartade sociala problem. Om påföljden i några fall
Prop. 1978/79: 212 so 95
skall kunna bidra till en mera varaktig anpassning i samhället och inte enbart motverka återfall i brott under själva påföljdstiden, måste de dömda
inom påföljdens ram kunna erbjudas stöd som kan hjälpa dem att komma till rätta med sina problem. Frågor som rör hjälpfunktonen diskuteras i
avsnilt 5.6.
I avsnitt 5.1 redovisas närmare i vilka fall utredningen anser att tillsyns-
dom skall tillämpas. Tillsynsdom skall betraktas som en ersättning för
frihetsstraffen och inte för den traditionella frivården. Påföljden skall väljas endast då det föreligger en så påtaglig återfallsrisk att den intensiva
övervakningen framstår som det enda alternativet till frihetsberövande.
Tillsynsdom skall således inte meddelas när det finns förutsättningar att komma till rätta med den tilltalades kriminalitet genom en frivård av mera traditionellt slag. I regel bör tillsynsdom inte komma i fråga förrän uppre-
pade försök med mindre ingripande påföljder visat att fortsatt användning
av sådana påföljder saknar utsikt till framgång.
Av vad som nu sagts framgär att tillsynsdom i första hand skall meddelas i sådana fall som nu föranleder frihetsstraff, dvs. fängelse eller ungdoms-
fängelse. Det sagda hindrar emellertid inte att tillsynsdom kan vara en
lämplig påföljd även i vissa fall då nu skyddstillsyn tillämpas trots upprepade tidigare lagföringar. Det är viktigt att framhålla att tillsynsdom inte får meddelas för annat än brottslighet av förhållandevis svår beskaffenhet. Utredningen menar att tillsynsdom bör anses motsvara ett fängelsestraff på minst sex månader.
När man talar om tillsynsdomens tillämpningsområde bör det beaktas att det vid sidan av fängelse och ungdomsfängelse nu finns ytterligare en frihetsberövande påföljd för ungdom, nämligen intagning i ungdomsvårdsskola i anslutning till vård enligt barnavårdslagen. Sådan intagning kan
beslutas i anledning av den unges brottslighet intill dess han fyllt 20 år. En
konsekvens av socialutredningens förslag skulle bli att denna möjlighet till frihetsberövande med stöd av sociallagstiftningen bortfaller när det gäller ungdomar över 18 år och att därigenom en grupp unga lagöverträdare,
större än den grupp som nu döms till ungdomsfängelse, skulle föras över till kriminalvårdens ansvarsområde. Enligt utredningens uppfattning fram-
står tillsynsdom i många fall som en lämplig påföljdsform för denna katego-
ri lagöverträdare. Någon lindrigare påföljd kan knappast komma i fråga för
de flesta av dessa.
Tillsynsdomen är främst avsedd att tillämpas på unga lagöverträdare.
Utredningen har emellertid inte ansett det lämpligt att föreskriva någon
viss åldersgräns för påföljden. Detta innebär att tillsynsdom också kan komma i fråga beträffande äldre lagöverträdare. Utredningens förslag till begränsning av fängelsestraffets tillämplighet för personer under 21 år bör dock leda till att tillsynsdom främst kommer att tillämpas i fråga om ett yngre klientel.
Det har tidigare framhållits att tillsynsdom inte bör tillämpas så länge det finns förutsättningar för en frivård av mera traditionellt slag. Lika angeläget som det är att begränsa tillsynsdomens tillämpningsområde nedåt är
det emellertid att se till att påföljden får en så vidsträckt tillämpning som möjligt såsom ersättning för frihetsstraff. Utredningen föreslår därför att tillsynsdomen skall kunna skärpas på två olika sätt för att den skall kunna passa även för en del fall då enbart en intensiv övervakning inte är tillräcklig. . Ibland kan det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden
framstå som mer eller mindre omöjligt att anordna en övervakning som kan
få någon brottsförebyggande effekt. Detta kan t.ex. vara fallet då den tilltalade saknar bostad och arbete eller annan regelbunden sysselsättning och även har svåra narkotika- eller alkoholproblem. Utredningen föreslår därför att domstolen. då tillsynsdom meddelas, skall kunna föreskriva
skyldighet för den dömde att under viss tid, högst tre månader, vistas i ett
frivårdshem. En sådan föreskrift skall som regel innebära skyldighet för den dömde att ha sin bostad i frivårdshemmet samt att hälla föreständaren för detta underrättad om var han vistas när han inte uppehåller sig där.
Förslaget i denna del redovisas närmare I avsnitt 5.2.
Frivårdshem är enligt utredningens förslag en sammanfattande benämning på institutioner av ganska olika slag. Utredningen förutsätter således att de nuvarande frivårdshotellen till stor del kan inrättas som frivårdshem. Vidare anser utredningen att man kan tänka sig frivårdshem för olika särskilda ändamål, t.ex. för narkomanvård. Det bör dock uppmärksam-
mas att sådan vård, liksom annan vård eller behandling, enligt utredning-
ens förslag inte får anordnas utan att den dömde är införstådd därmed, om inte förutsättningar för tvångsmässig vård föreligger enligt sociallagstiftningen eller annan väårdlagstuftning. Slutligen tänker sig utredningen att enskilda hem under vissa förutsättningar skall kunna tas i anspråk som frivårdshem för en eller två klienter åt gången.
Föreskrift om frivårdshem skall kunna meddelas inte bara i anslutning
till domen utan även under påföljdstiden, om förhållandena blir sådana att en tillräckligt effektiv övervakning inte kan anordnas på annat sätt.
Det andra sätt, på vilket tillsynsdomen skall kunna skärpas för att dess tillämpningsområde skall bli så stort som möjligt i förhållande till frihetsstraffen, är förordnande om intagning i anstalt under viss tid, minst en och
högst tre månader. Detta utvecklas närmare i avsnitt 5.3.
Det ligger nära till hands att jämföra intagning i anstalt vid tillsynsdom med den anstaltsbehandling som kan anordnas i anslutning till skyddstillsyn. Därvid bör uppmärksammas att det föreligger viktiga skillnader mellan de båda formerna för frihetsberövande. Vid tillsynsdom skall således frihetsberövandet vara tidsbestämt medan detta vid skyddstillsyn i princip är tidsobestämt. Viktigast är dock att intagningen i anstalt vid tillsynsdom,
till skillnad mot vad som gäller för anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn,
inte får beslutas av individualpreventiva skäl. Förordnande om intagning i anstalt skall nämligen meddelas endast när ett frihetsberövande är oundgängligen påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. Kombinationen av
tillsynsdom med en kortare tids anstaltsvistelse innebär att domstolarna
får möjlighet att undvika de längre frihetsberövanden som skulle ha blivit följden, om i stället fängelsestraff utmätts med tillämpning av de för brot-
ten gällande straffskalorna och vedertagen straffmätningspraxis. Det har tidigare antytts att de krav som måste ställas på de dömda under
den intensiva övervakningen förutsätter ett sanktionssystem inom tillsynsdomen. Förordnande om intagning i anstalt framstår därvid som en naturlig sanktionsform. Utredningen har tänkt sig att sådant förordnande skall
utgöra det yttersta sanktionsmedlet vid överträdelse av de för övervakningen gällande föreskrifterna. I motsats till vad som nu gäller för skyddstillsyn skall tillsynsdom således inte kunna undanröjas annat än då den
dömde lagförs för nya brott.
Intagning i anstalt under minst en månad framstår ofta som en alltför ingripande sanktionsform. Utredningen föreslär därför även en lindrigare sanktion i form av ett kortvarigt omhändertagande under högst fjorton
dagar. Verkställigheten av sådant omhändertagande skall i vissa fall kunna
delas upp på flera korta perioder. Sanktionsfrågorna diskuteras I avsnitt
5.8. . . Ansvaret för verkställigheten av tillsynsdom bör ankomma på kriminal-
värdens frivärdsorganisation, dvs. i första hand på skyddskonsulenten. Petta är nödvändigt med hänsyn till den vikt som bör fästas vid påföljdens hjälpfunktion. Frågor om verkställighetens organisation diskuteras i avsnitt 5.5.
Till övervakare för den som meddelats tillsynsdom skall alltid förordnas en frivärdstjänsteman. Med hänsyn till tillsynsdomens ingripande karaktär och till de ganska omfattande arbetsinsatser som kommer att krävas med
avseende på varje enskild klient blir det enligt utredningens uppfattning
nödvändigt med denna ordning. Detta betyder emellertid inte att utred-
ningen anser att man skall avstå från medverkan av lekmän när det gäller
verkställigheten av tillsynsdom. Tvärtom anser utredningen att lekmän skall kunna spela en betydelsefull roll som biträdande övervakare. Säsom
redan antytts förutsätter nämligen den intensiva övervakningen ofta att
flera personer engageras I Övervakningsuppdrag för samma klient.
Biträdande övervakare skall ibland kunna förordnas för särskilda ändamål, t.ex. att upprätthålla kontakten med den dömde på hans arbetsplats eller under hans fritid. Vidare kan det finnas särskilt behov av att förordna biträdande övervakare när den dömde är bosatt på en ort som saknar frivårdsexpedition.
Även frivårdstjänstemän bör ibland kunna förordnas till biträdande övervakare. Det kan således vara lämpligt att tjänstemän som ingår i
samma arbetsgrupp förordnas till biträdande övervakare för varandras klienter. Vidare bör i regel de tjänstemän som tas I anspråk för jourtjänstgöring, i den mån sådan kan anordnas, vara biträdande övervakare för de klienter som undergår tillsynsdom inom distriktet.
Förordnande av biträdande övervakare är av betydelse inte bara från ren kontrolisynpunkt. Såsom tidigare sagts skall den som dömts till tillsynsdom meddelas en föreskrift vari tydligt skall anges hur ofta och på vilket sätt han skall upprätthålla kontakt med övervakaren. Det är enligt utredningens uppfattning angeläget att denna obligatoriska kontaktskyldighet kan fullgöras på ett sätt som väcker så liten upmärksamhet som möjligt och som inte innebär några onödiga olägenheter för den dömde. Helst bör således någon person som den dömde ändå regelbundet kommer i kontakt med förordnas till biträdande övervakare.
I den här sammanfattande redovisningen för tillsynsdom skall slutligen sägas att utredningen föreslår att övervakningstiden normalt skall uppgå till sex månader, dock med möjlighet till förlängning, medan påföljdstiden, eller närmare bestämt prövotiden, alltid skall uppgå till två år. Tiden för övervakning kan tyckas kort vid en jämförelse med den övervakningstid av två år som nu I allmänhet tillämpas för skyddstillsyn. Utredningen anser emellertid att en intensiv övervakning inte bör upprätthållas under alltför lång tid av vare sig psykologiska eller resursmässiga orsaker. Vidare kan det sägas att de skäl som ursprungligen föranlett att den intensiva övervakningen anordnats, nämligen att det bedömts föreligga en påtaglig risk för återfall i brott, inte kvarstår med någon nämndvärd styrka när ett halvår
förflutit utan att den dömde verkligen återfallit i brott. Övervakningstiden
räknas från den dag domen meddelades. Tillsynsdom föreslås nämligen gå i omedelbar verkställighet. Dessa frågor berörs i avsnitt 5.4.
7 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 212
3¶Villkorlig dom
En förutsättning för att tillsynsdom inte skall få en alltför vidsträckt användning är att det också finns en påföljd av den nuvarande skyddstillsynens karaktär. dvs. en påföljd som innefattar en kriminalvård i frihet med eu mera begränsat tvängsmissigt kontrollinslag än det som är knutet till tillsynsdom. Den främsta anledningen till att skyddstillsyn inte kan
inte är tillräckligt begränsade. Skyddstillsynens regelsystem hindrar nämligen inte att den dömde underkastas en övervakning som är lika intensiv som den som avses med tillsynsdomen. Vidare innefattar skyddstillsyn ett sanktionssystem som rent formellt sett är mera ingripande än det som föreslås för tillsynsdom. Den som inte följer de föreskrifter som meddelats för verkställigheten av skyddstillsyn riskerar nämligen att påföljden undanröjs och ersätts med ett långvarigt frihetsstraff.
Enligt utredningens mening bör en påföljd som skall innefatta en frivård
av traditionellt slag i alla avseenden kunna uppfattas som lindrigare än tillsynsdom. Den som dömts till en sådan påföljd bör således inte riskera att ställas under intensiv övervakning med mindre påföljdsfrågan på nytt
blivit föremål för domstolsprövning. Vidare bör en sådan påföljd innefatta ett avsevärt lindrigare sanktionssystem än tillsynsdomen. Påföljden bör
säledes inte kunna undanröjas och ersättas med fängelsestraff annat än
efter lagföring för nya brott och i den mån frihetsberövande över huvud taget skall ingå i dess sanktionssystem bör ett så långvarigt frihetsberövande som den nuvarande anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn inte
komma i fråga.
Det kan sägas att erfarenheterna från rättstillämpningen visat att det
formella komrollinslaget i skyddstillsyn inte fått någon större betydelse
samt att påföljdens sanktionssystem tillämpats i mycket begränsad utsträckning. Det mest framträdande draget i skyddstillsyn har varit den socialt stödjande verksamheten. Detta innebär att skillnaderna mellan
skyddstillsyn och den övervakningspåföljd som enligt utredningens förslag
skall ersätta skyddstillsyn i första hand ligger på det formella planet.
Utredningen föreslar att den här beskrivna övervakningspåföljden skall
benämnas villkorlig dom med övervakning. Denna påföljdsform, som när-
mare beskrivs i avsnitt 6.3. skall erhålla följande konstruktion.
Den övervakade skall vara skyldig att på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten och att upprätthålla kontakt med övervakaren. Några for-
mella föreskrifter som reglerar intensiteten i övervakningen skall emeller-
tid inte meddelas. Det får således i första hand ankomma på övervakaren att avgöra när den dömde undandragit sig övervakningen i sådan grad att
det finns skäl för ett ingripande. Ett viktigt led i övervakningen blir, liksom i den nuvarande skyddstill-
synen, det sammanträffande som i början av övervakningstiden skall äga
rum mellan skyddskonsulenten, övervakaren och den dömde.
Det ingripande som kan komma i fräga när den dömde undandragit sig
övervakningen är i första hand att han kallas till ett sammanträde med
övervakningsnämnden. Han kan därvid meddelas varning. Övervakningsnämnden har i motsats till vad som gäller för skyddskonsulenten möjlighet
att anlita hämtning genom polisens försorg för att genomdriva den dömdes
närvaro vid sammanträdet.
Det bör påpekas att den omständigheten att den dömde undandragi sig övervakningen inte nödvändigtvis skall föranleda ett ingripande från verk-
Prop. 1978/79: 212 | 99
ställighetsmyndighetens sida. Har övervakaren eller skyddskonsulenten kännedom om att den dömde lever under sådana förhållanden att risken för att han skall återfalla i brott inte framstår som särskilt påtaglig. bör ett ingripande underlåtas.
Det senast sagda hänger samman med att den egentliga sanktionsformen
för att genomdriva övervakningen består tatt den villkorliga domen undan-
röjs av domstol och tillsynsdom i stället meddelas. En sådan åtgärd förutsätter emellertid att rekvisiten för tillsynsdom är uppfyllda och detta är
fallet endast om den dömde lever under sådana förhållanden att en intensiv
övervakning framstår som erforderlig för att motverka att han äterfaller i brott. Härtill kommer att den villkorliga domen inte bör ersättas av till-
synsdom. om inte de brott som avsetts med domen varit av så allvarlig beskaffenhet att tillsynsdom kunnat komma i fråga frän början.
Liksom fallet nu är vid skyddstillsyn skall den dömde kunna bli föremäl för omhändertagande under högst en vecka, eller efter nytt beslut ytterligare högst en vecka, när det erfordras för utredning ang. eventuell sanktions-
ätgärd. Ett sådant omhändertagande kan bli aktuellt i två olika situationer,
nämligen dets när ett omedelbart ingripande framstår som nödvändigt med
hänsyn till den dömdes förhållanden och dels när den dömde undandragit
sig övervakningen på ett sådant sätt att verkställighetsmyndigheten inte
har nägon kännedom om under vilka förhällanden han lever. Omhändertagandet skall alltid omedelbart hävas så snart frågan om undanröjande av
den villkorliga domen inte längre är aktuell.
Såsom tidigare antytts kan det förutsättas att det tvångsmässiga inslaget
i villkorlig dom med övervakning i allmänhet får ganska liten betydelse. Det kan därför antas att det endast sällan kommer i fråga att undanröja påföljden och i stället meddela tillsynsdom. Detta gäller i särskilt hög grad under slutet av övervakningstiden, vilken enligt utredningens förslag i allmänhet skall uppgå till eu år. Ju längre tid som förflutit utan att den
dömde verkligen återfallit i brott, desto svårare blir det att hävda att det föreligger en sädan återfallsrisk som skall utgöra en förutsättning för att meddela tillsynsdom.
Det sagda innebär att sanktionshotet vid villkorlig dom med övervak-
ning, liksom ofta vid skyddstillsyn, vanligen blir mindre framträdande. Detta gäller särskilt om påföljden tillämpas i sådana fall där man redan från början kan säga att det saknas tillräckliga skäl att tillgripa sanktionsåtgärder för att genomföra en övervakning mot den dömdes vilja. Det bör
dock å andra sidan finnas vissa situationer då en villkorlig dom med
övervakning framstår som en ändamålsenlig påföljd. En sådan situation kan vara när den tilltalade visserligen uppfyller rekvisiten för att tillsyns-
dom skall meddelas, men då det likväl finns viss anledning att underlåta att
döma till en så ingripande påföljd. Det kan t. ex. vara fråga om en tilltalad
med narkotikaproblem och med flera tidigare lagföringar bakom sig som i anslutning till den nya lagföringen förklarat sig beredd att vidta åtgärder för att komma till rätta med missbruket av narkotika. I en sådan situation kan
en villkorlig dom med övervakning i princip sägas innebära att rätten låter påföljdsfrågan stå öppen till dess det visat sig om den tilltalades föresatser
varit allvarligt menade och genomförbara. Om den tilltalade efter domen äter hemfaller i missbruk av narkotika på ett sådant sätt att risken för
återfall i brott blir påtaglig, kan den villkorliga domen ersättas med den tillsynsdom som rätten från början övervägt.
I den nuvarande rättstillämpningen används ofta skyddstillsyn enbart för
att den dömde genom övervakningen skall komma i atnjutande av det
sociala stöd som frivärden kan erbjuda och inte för att han skall underkastas den kontroll som övervakningen också skall innebära. Enligt utredningens uppfattning är påföljdens tvångsmässiga inslag i dessa fall onödiga och de bör kunna undvaras. Utredningen föreslär mot bakgrund härav att det vid sidan av tillsynsdom och villkorlig dom med övervakning skall finnas ytterligare en frivärdspåföljd, även den inordnad i den villkorliga domen. Påföljden kan kallas villkorlig dom med stödåtgärder. Den beskrivs närmare i avsnitt 6.2. Enligt utredningens förslag skall rätten. när det är lämpligt i anslutning till att villkorlig dom meddelas, uppdra åt skyddskonsulenten att bereda den dömde personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i
samhället. En åtgärd som därefter kan komma i fråga är att skyddskonsu-
Ienten förordnar förtroendeman för den dömde. Skyddskonsuleniens upp-
drag skall kvarstå sä länge den dömde har behov av stöd och hjälp, dock längst till dess att den tvåäriga prövotiden för villkorlig dom utgatt. Uppdraget kan dock upphöra på den grunden att det inte gär att etablera eller
upprätthälla ett samarbete med den dömde. Detta är en naturlig konscekvens av att påföljden inte skall förenas med sanktionsmöjligheter. Sådan frivård som avses med villkorhg dom med. stödåtgärder skall enligt utredningens förslag ingå även i andra påföljdsformer. Såsom tidigare redovisats skall övervakningstiden vid ullsynsdom i allmänhet uppga till sex månader och vid villkorlig dom med övervakning till ett år medan
prövotiden i bäda fallen skall uppgå till två år. Enligt utredningens förslag skall frivården dock ha kvar sin uppgift att lämna den dömde personligt stöd och hjälp under hela prövotiden, dvs. ocksä efter det att den formella kontrolluppgiften upphört. En villkorlig dom med övervakning får således i
alla avseenden samma innehåll som en villkorlig dom med stödåtgärder så
snart övervakningen upphört. Detsamma gäller också tillsynsdomen i fråga
om frivärdens verksamhet. Detta betyder bl. a. att det i stället för övervakare kan förordnas förtroendeman och i de fall en lekman haft uppdrag som övervakare vid villkorlig dom eller biträdande övervakare vid tillsynsdom bör det ofta ligga nära till hands att han får fortsätta sin verksamhet som förtroendeman.
4 Fängelse
Med hänsyn till den bild av ungdomsfängelseklientelet som tidigare tecknats framstår det som uppenbart att ungdomsfängelse inte helt kan
ersättas med tillsynsdom. En del av dem som i dag döms till ungdoms-
fängelse kommer i stället att dömas till tidsbestämt fängelsestraff. Det är
därför med hänsyn till utredningens uppdrag viktigt att klargöra i vad mån en sådan förändring kan leda till längre frihetsberövanden för den berörda kategorin lagöverträdare. I avsnitt 3.3 gör utredningen en jämförelse mellan ungdomsfängelse och fängelse när det gäller tiden för anstaltsvistelsen i olika fall. Av jämförelsen
framgår att ett avskaffande av ungdomsfängelse i många fall kommer att bli
till nackdel för det berörda klientelet, såvida inte reformen kompletteras med vissa ändringar i fråga om fängelsestraffet. Ungdomsfängelse medför således uppenbart kortare anstaltsvistelse än fängelse i de fall påföljden tillämpas för brott med mycket högt straffminimum, såsom t. ex. grovt rån.
Dessa fall är dock ganska fåtaliga. Viktigare är att ungdomsfängelse gene-
rellt sett är en avsevärt gynnsammare påföljd än fängelse för den som
återfaller i bro under påföljdstiden. Brott som begås under pagäende verkställighet av ett fängelsestraff föranleder vanligen att nytt straff ådöms
med tillämpning av 34 kap. 18 2 BrB. varvid rätten vid straffmätningen är
bunden av den för brottet gällande straffskalan (straffet för t.ex. grov stöld kan således inte sättas under fängelse sex månader). Är den dömde villkorligt frigiven vid tiden för den nya lagföringen, skall härutöver i allmänhet den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Begäs brott under pågående verkställighet av ungdomsfängelse, kan atal och ny lagföring i mycket stor utsträckning undvikas. I stället sker i dessa fall ”straffmöät-
ningen” i anledning av det nya brottet genom att ungdomsfängelsenämnden beslutar om s. k. riktpunkt. Med riktpunkt avses ett preliminärt beslut
angående tidpunkten för frigivning. (Se närmare redogörelsen för ungdomsfängelsenämndens praxis i bilaga 1.) Nämnden är därvid inte bunden
av brottets straffskala, vilket innebär att ändrad riktpunkt i anledning av
ett grovt förmögenhetsbrott med straffminimum sex månader i vissa fall
kan komma att förlängas med endast en eller två mänader.
Av det som nu sagts framgär att det i första hand är den omständigheten att de för brotten angivna straffskalorna måste läggas till grund för straftmätningen vid fängelse som gör att ungdomsfängelse i vissa fall blir den gynnsammare päföljden. Om man vill undvika olägenheter av ett avskaffande av ungdomsfängelse i form av förlängda frihetsberövanden, bör man säledes vidga domstolarnas möjligheter att frängå straffskalorna. Enligt
nuvarande ordning får rätten med stöd av 33 kap. 48 I st. BrB döma till
lindrigare straff än för brottet är stadgat när det är fråga om brott som någon begått innan han fyllt 18 är. Utredningen föreslår att åldersgränsen i
detta stadgande höjs till 21 år. Detta förslag redovisas i avsnitt 7.1.
Ett komplement till den föreslagna straffnedsättningsregeln är utredningens förslag om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Dessa förslag hänför sig inte till nägon viss älderskategori. Enligt nuvarande ordning
skall villkorligt medgiven frihet enligt en huvudregel i 34 kap. 48 BrB förklaras förverkad när den frigivne under prövotiden döms till nytt fängel-
sestraff. Säsom tidigare framhållits utgör detta ett viktigt skäl till att en jämförelse mellan fängelse och ungdomsfängelse ibland utfaller till fängelsestraffets nackdel. Utredningen föreslår att presumtionen för förverkande i den angivna situationen skall bortfalla. I det berörda stadgandet skall således anges att villkorligt medgiven frihet må förklaras förverkad. Vidare föreslår utredningen den ändringen att förverkande endast skall få ske I anledning av brott som begåtts under prövotiden efter den villkorliga frigivningen. Slutligen föreslär utredningen ocksä att förverkande skall kunna avse del av reststraffet.
Utredningens främsta uppgift enligt direktiven är att försöka begränsa
användningen av frihetsstraff för unga lagöverträdare och i gengäld vidga
tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet. Detta kan i första hand ske genom ett införande av den föreslagna tillsynsdomen. Av betydelse för tillämpningen av frihetsstraff för ungdomar är emellertid också stadgandet
i 26 kap. 48 BrB. Detta stadgande innehåller bestämmelser som reglerar
tillämpningen av fängelse när det gäller lagöverträdare som ej fyllt 21 år.
Den som är under 18 år får således inte dömas till fängelse utan att synnerliga skäl föreligger och fängelse får inte ädömas den som är i åldern
18-20 år med mindre frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till
allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.
Den bestämmelse i 26 kap. 4§ BrB som avser ungdomar under I8 är har lett till att fängelse tillämpats endast i sällsynta undantagsfall, sällan fler än tio om äret. Samtidigt kan noteras att inte heller ungdomsfängelse tilläm-
pats i någon nämnvärt större utsträckning för denna älderskategori. Detta
hänger samman med att lagöverträdare under 18 år företrädesvis skall överlämnas till vård enligt barnavärdslagen i stället för att dömas till
påföljd inom kriminalvården samt, vilket torde vara särskilt betydelsefullt i
sammanhanget, att frihetsberövande kan anordnas med stöd av barna-
vårdslagen. Enligt direktiven skall utredningen särskilt överväga om fri-
hetsberövande inom kriminalvärden helt kan undvaras när det gäller lagöverträdare under 18 år. Utredningen har funnit att en sådan reform inte är
möjlig. Den skulle nämligen förutsätta ändringar i barnavärdslagstiftningen
som gär i helt annan riktning än vad socialutredningen föreslagit i sitt nyligen avlämnade slutbetänkande. Utredningen anser i stället att den
nuvarande bestämmelsen ger uttryck för ett tillräckligt mått av restriktivitet och därför kan bibehållas oförändrad.
Den bestämmelse i 26 kap. 4 § BrB som avser lagöverträdare i åldern 18— 20 är föreskriver egentligen inte nägon särskild restriktivitet i fräga om användningen av frihetsberövande. I stället ger bestämmelsen uttryck för att andra former av frihetsberövande skall ha företräde framför fängelse,
skyddstillsyn med anstaltsbehandling framför ett kortvarigt straff och ung-
domsfängelse framför ett längre. Utredningen föreslår en sådan ändring i bestämmelsen att den ger klart uttryck för att frihetsberövande skall tillämpas med större restriktivitet i fråga om ungdomar under 21 år än när det gäller äldre. Fängelse skall nämligen enligt förslaget kunna ådömas endast
när det föreligger särskilda skäl för frihetsberövande.
Det har tidigare sagts att ett införande av tillsynsdomen får konsekven-
ser också för fängelsestraffet. Det ger nämligen anledning att överväga
vilket slags frivård som skall tillämpas efter en förtida frigivning från fängelse. Dessa överväganden och därav föranledda förslag redovisas I avsnitt 7.2.
Frigivning från fängelse före strafftidens slut kan enligt nuvarande ordning i första hand ske genom villkorlig frigivning. Den frigivne ställs därvid ganska regelmässigt under övervakning under en prövotid som i allmänhet bestäms till ett år. Den villkorligt medgivna friheten kan förklaras förverkad om den frigivne undandrar sig övervakningen eller bryter mot de föreskrifter som gäller för denna. Många gånger är den övervakning som anordnas efter villkorlig frigivning i praktiken nästan enbart av formell beskaffenhet och den frigivne löper egentligen ingen verklig risk för ett
förverkande. I sådana fall kan fängelsestraffet i verkligheten sägas ha
upphört i och med den villkorliga frigivningen. I andra fall däremot fram-
står hotet om förverkande som mera påtagligt, vilket dels ger övervakning-
en en karaktär av fortsatt verkställighet och dels innebär att den frigivne löper risken att få verkställa hela reststraffet i anstalt utan avräkning för
övervakningstiden.
De skillnader mellan olika dömda i fråga om verkställigheten av fängel-
sestraff vilka beskrivits ovan och som i och för sig framstår som ganska
otillfredsställande skulle uppenbarligen bli än mer markerade om övervakningen efter villkorlig frigivning för vissa lagöverträdare anordnas I enlighet med reglerna för tillsynsdom. Utredningen anser emellertid att det i många fall framstår som angeläget att låta frigivningen från fängelse ske i form av successiva lättnader i verkställigheten och att en begränsad frihetsinskränkning i form av en intensiv övervakning i frihet kan utgöra ett
Prop. 1978/79: 212 : 103
lämpligt led mellan verkställigheten i anstalt och den slutliga frigtvningen. En förutsättning för en sådan ordning är dock. med hänsyn ull de konse-
kvenser som nyss berörts. alt en frigivning som förenas med intensiv
övervakning far avräknas från strafftiden medan det motsatta bör gälla för en frigivning som inte är förenad med särskilda krav på den frigivne.
Förtida frigivning från anstalt kan enligt nu gällande lagsuftning ske även på annat sätt än genom villkorlig frigivning. Enligt 33 § lagen om kriminalvärd i anstalt kan således den som undergår frihetsstratf beviljas s.k.
frigivningspermission. Han kan vidare med stöd av 348 samma Jag under
vissa förutsättningar medges rätt att vistas utom anstalt, företrädesvis för behandlingsändamål. Båda dessa permissionsformer kan betraktas som
frigivning från anstalt. eftersom det vid beslutstillfället som regel förutsätts att den intagne inte skall behöva återvända till anstalten. En viktig skillnad
från den villkorliga frigivningen är att den tid som den dömde till följd av
permissionbeslutet vistas utanför anstalt avräknas från strafftiden. Det är
alltså fråga om en frigivning från anstalt av just det slag som utredningen tänker sig för en frigivning som förenats med en övervakning enfigt till-
synsdomens regler.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen följande ordning.
Frigivning från anstalt före påföljdstidens utgång skall kunna äga rum i två former, dels som villkorlig frigivning och dels som verkställighet utom
anstalt.
Villkorlig frigivning förenas inte med övervakning. Däremot skall frivården lämna den frigivne personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhället. Det blir alltsä fråga om sådan form av frivård som avses med villkorlig dom med stödätgärder och som kan innefatta ett
förordnande av förtroendeman. En konsekvens av detta blir att den villkorligt mMedgivna friheten inte kan förverkas annat än i samband med en
lagföring för nya brott vilka begätts under prövotiden. Säsom tidigare redovisats skall därvid förverkandet kunna begränsas till endast en del av
reststraffet. Prövotiden skall motsvara den tid som vid frigivningen ater-
står av straffet, lägst ett och högst tre år. Vistelsen i frihet under prövotiden avräknas inte från strafftiden.
Verkställighet utom anstalt skall vara förenad med övervakning. För denna skall i princip tillsynsdomens regler om intensiv övervakning tilläm-
pas. Detta betyder bl.a. att en frivärdstjänsteman skall ha det främsta
ansvaret för övervakningen, att biträdande övervakare kan förordnas och att den dömde skall meddelas föreskrift, vari skyldigheten att hålla kontakt med övervakaren regleras. Övervakningen behöver dock inte alltid göras lika intensiv som under början av tillsynsdomens verkställighet. När verkställigheten utom anstalt sker under sådana betingelser som nu anges i 34§ lagen om kriminalvård i anstalt, dvs. när den dömde blir föremål för
särskilda behandlingsåtgärder, kan efter omständigheterna en föreskrift
om skyldighet att hålla kontakt med övervakaren helt underlåtas. I sådana
fall skall den dömde i stället meddelas särskilda villkor för vistelsen utan-
för anstalten. Bryter den dömde mot de villkor som gäller för verkställigheten utom anstalt, kan han på nytt bli föremål för frihetsberövande. Såsom framgår av benämningen verkställighet utom anstalt skall tiden för vistelsen utanför anstalten avräknas från strafftiden. Undantag härifrån kan dock förekomma när den dömde undandragit sig övervakningen på sådant
sätt att det inte kan anses skäligt att han får avräkna hela tiden från straffet. För tillämpningen av de båda frigivningsformerna skall följande regler
gälla.
Verkställighet utom anstalt får medges av tvä skäl. Det första svarar mot den nuvarande bestämmelsen 1 348 lagen om kriminalvård i anstalt. Om särskilda skäl föreligger, får medgivande således lämnas när den dömde kan bli föremål för särskilda åtgärder utanför anstalten, vilka kan antas underlätta hans anpassning i samhället. Bestämmelsen tar i enlighet med nuvarande praxis närmast sikte på sådana åtgärder som t.ex. vård i behandlingshem för narkotikamissbrukare. Några särskilda tidsgränser skall inte gälla för medgivande till verkställighet utom anstalt på denna grund. Pet andra skälet till medgivande svarar delvis mot bestämmelsen om frigivningspermission + 338 lagen om kriminalvård i anstalt. Sådant medgivande skall emellertid kunna lämnas inte endast inför en nära förestående villkorlig frigivning utan även då en något längre tids verkställighet utom anstalt kan antas få väsentlig betydelse för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av straffet. Med det senare rekvisitet avses närmast fall då en villkorlig frigivning bör föregås av en successiv nedtrappning av frihetsberövandet och då en intensiv övervakning därför framstår som en lämplig mellanform för verkställighet. Medgivande till verkställighet utom anstalt kan i de här angivna
fallen lämnas tidigast när halva straffet, dock minst tre månader, verk-
ställts. Generellt skall gälla att verkställighet utom anstalt inte får medges när hänsyn till allmän laglydnad lägger hinder i vägen.
För beslut om villkorlig frigivning skall i stora drag gälla samma bestämmelser som nu. Villkorlig frigivning skall således enligt en huvudregel medges senast när två tredjedelar av straffet avtjänats. Detta gäller då även
när viss del av straffet avtjänats under verkställighet utom anstalt. Avsteg
från principen att villkorlig frigivning skall ske vid den angivna tidpunkten
får emellertid göras när särskilda skäl talar för ett fortsatt frihetsberövande
eller en intensiv övervakning. Den som kort tid före två-tredjedelsdagen blivit återintagen från en verkställighet utom anstalt kan således inte göra anspråk på en omedelbar villkorlig frigivning. Tvärtom stadgas att en villkorlig frigivning i allmänhet bör föregås av förnyad verkställighet utom anstalt. Villkorlig frigivning skall liksom nu i begränsad omfattning kunna
beslutas redan efter halva strafftiden. Den minsta tid, före vilken frigivning
inte får ske, sänks från fyra till tre månader.
Beslut om verkställighet utom anstalt och om villkorlig frigivning skall fattas av övervakningsnämnd eller, när strafftiden överstiger ett år, av kriminalvärdsnämnden. Beslut om återintagning i anstalt meddelas av övervakningsnämnd.
5¶Övriga förslag
Den föreslagna påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder skall,
såsom tidigare nämnts, innefatta kriminalvård i frihet utan bakomliggande
sanktionshot. Enligt utredningens mening kan avsaknaden av sanktionshot inte antas leda till att de dömda undandrar sig den kontakt med frivården
som förutsatts genom påföljdsvalet. Detta gäller i vart fall, om frivården får
ullfälle att göra aktiva insatser till förmän för klienten redan före rättegången. Förutsättningarna för att ett samarbete skall kunna etableras bör
nämligen då vara allra bäst, eftersom det finns anledning tro att den som star under åtal för brott i allmänhet har särskilt stort intresse för hjälpinsatser av skilda slag. Detta beror inte alltid enbart på att den tilltalades soctala
Prop. 1978/79: 212 oo 105
situation och hans beredvillighet att komma till rätta med missförhällanden ofta får stor betydelse för påföljdsvalet utan ibland också på att han i anslutning till rättegången särskilt starkt upplever ett personligt 'misslyckande.
Det som nu sagts innebär att aktiva frivårdsinsatser i anslutning till personundersökningen eller annars före rättegången kan få stor betydelse
för tillämpningen av villkorlig dom med stödåtgärder. Sädana msatser är dock enligt utredningens mening alltid värdefulla och inte minst i de fall en
tillämpning av tillsynsdom kan bli aktuell. Om frivärden kan etablera ett gott samarbete med klienten före rättegången, kan tillsynsdom i mänga fall framstå som en onödigt ingripande påföljd medan ett sådant samarbete i andra fall kan underlätta den framtida verkställigheten av tillsynsdom.
En annan omständighet som gör det angeläget at frivården ägnar särskild uppmärksamhet ät personutredningen när tillsynsdom är aktuell är den att tillsynsdom säsom tidigare sagts skall gå i omedelbar verkställighet. Detta förutsätter nämligen i allmänhet att verkställigheten i nägon mån förberetts före domen. Utredningen föreslår därför att skyddskonsulenten, då han får i uppdrag att föranstalta om personundersökning eller på annat
sätt avge yttrande i påföljdsfrågan, i förekommande fall också skall anmo-
das att avge ett särskilt yttrande i fräga om förutsättningarna för att meddela tillsynsdom. När ett sådant yttrande utarbetas, skall skyddskonsulenten ocksä, om det inte framstär som onödigt, vidta lämpliga åtgärder till förberedande av en eventuell verkställighet. Utredningen förutsätter att yttrandet utarbetas av den frivärdstjänsteman som efter domen kan komma i fråga för förordnande som övervakare. Denne tjänsteman skall också enligt utredningens förslag I princip vara skyldig att närvara vid handlägg-
ningen av påföljdsfrågan under huvudförhandlingen i målet mot den tillta-
lade. Enligt utredningens mening kan en sädan närvaro mänga gånger få stor betydelse för domstolarnas päföljdsval.
En motsvarighet till frivårdens verksamhet före rättegången när det gäller frivårdspåföljderna är för fängelsestraffets vidkommande de insatser
som kan göras av frivården redan under anstaltstiden. Utredningen före-
slår att skyddskonsulenten i den dömdes hemort alltid skall ha till uppgift att redan från och med intagningen i anstalt medverka till att förbereda frigivningen. Han skall vidare vara skyldig att medverka till genomförande av permissioner från anstalten. Vidare skall skyddskonsulenten, om det inte kan anses obehövligt, utse frivårdstjänsteman till övervakare för den dömde. Detta innebär att övervakare alltid blivit förordnad innan verkställigheten skall äga rum utom anstalt. Även biträdande övervakare skall kunna förordnas under antaltstiden och då inte bara med sikte på en framtida verkställighet utom anstalt utan även när det kan erfordras för att underlätta genomförande av permissioner.
Av den tidigare redovisningen har framgått att skyddskonsulenten skall svara för verkställigheten av kriminalvård i frihet. En sådan ordning överensstämmer med vad som i praktiken gäller även nu. Det formella ansvaret för verkställigheten ankommer emellertid inte på skyddskonsulenten utan på övervakningsnämnden. Utredningens förslag innebär således en över-
flyttning av det formella verkställighetsansvaret och överensstämmer däri
med det förslag som tidigare lämnats av övervakningsnämndutredningen.
Utredningens förslag förutsätter att övervakningsnämnderna skall ha kvar beslutanderätten i vissa för den dömde särskilt ingripande verkställighetsfrågor. Detta gäller förlängning av övervakningstiden vid villkorlig
dom eller tillsynsdom, föreskrift om frivårdshem vid tillsynsdom samt
beslut om varning eller omhändertagande. Nämnderna blir vidare fullföljdsinstans i frågor som först avgjorts av skyddskonsulenten. Det sagda innebär att övervakningsnämndernas uppgifter kan sägas bli av uteslutan-
de domstolsmässig karaktär. Nämnderna får således ingen möjlighet att
besluta om olika verkställighetsåtgärder utan att framställning gjorts från antingen skyddskonsulenten eller den dömde. Visst undantag från denna princip föreslås dock i tråga om beslut angående verkställighet utom anstalt samt villkorlig frigivning.
Beslut om intagning t anstalt i anslutning till tillsynsdom samt om undanröjande av villkorlig dom skall alltid fattas av domstol även när beslutet inte meddelas i anslutning till en lugföring för nya brott. I detta hänseende överensstämmer ungdomsfängelseutredningens förslag med vad som nu
gäller för jämförliga sanktionsätgärder inom frivården. Det skiljer sig emel-
lertid i viss mån från övervakningsnämndutredningens förslag, som gär ut på att övervakningsnämnderna ges behörighet att bestuta om anstaltsbehandling vid skyddstillsyn.
Talan mot övervakningsnämndens beslut i frägor som rör frivärdspä-
följder skall liksom hittills föras i hovrätt. En sådan ordning blir nödvän-
dig, om man vill ha en gemensam fullföljdsinstans när vissa verkställighetsfrågor såsom nyss sagts skall avgöras av tingsrätt i första instans. Nuvarande fullföljdsordning bibehålls också när det gäller fängelsestraffet.
Mot bakgrund av utredningens förslag kan det sägas att kriminalvårdens myndigheter har två uppgifter. Man skall dels bedriva en socialt stödjande verksamhet till förmån för den dömde och dels i renodlat samhällsintresse på olika sätt kontrollera den dömde. De förutsättningar som gäller för dessa båda uppgifter blir med nödvändighet ganska olika. När det gäller den socialt stödjande verksamheten måste ett betydande utrymme inom ramen för ullgängliga resurser lämnas åt den enskilde tjänstemannens egna initiativ. Verksamheten kan eller bör inte bindas upp av alltför detaljerade regler. När det gäller kontrollfunktionen är däremot förhållandet det motsatta. Hänsynen till den dömdes rättssäkerhet kräver fasta normer som inte får frängås till den dömdes nackdel. Eftersom kontrollfunktionen skall tillgodose ett samhällsintresse, är en normbunden tillämpning emellertid också från samhällets synpunkt av stor betydelse. Alltför stora variationer i tillämpningen mellan olika verkställighetsorgan eller övervakningsnämnder kan inte godtas.
De synpunkter som nu anförts ligger till grund för utredningens förslag att kriminalvårdsstyrelsen säsom företrädare för det allmänna skall ges behörighet att fullfölja talan mot beslut som meddelats av övervakningsnämnd när det för ledning av rättstillämpningen eller eljest är av synnerlig
vikt att fråga som avses med beslutet prövas i högre instans.
6¶Resursfrågor
I avsnitt 8.1 diskuterar utredningen reformförslagets ekonomiska konse-
kvenser.
Ett väsentligt syfte med reformen är att begränsa tillämpningen av
frihetsstraff, särskilt för unga lagöverträdare, genom att ersätta sådana straff med kriminalvård i frihet. Ett genomförande av reformen bör därför leda till att behovet av anstaltsplatser inom kriminalvården minskar och att ett utrymme för besparingar uppkommer. Utredningen saknar underlag att
närmare beräkna storleken av de besparingar som kan komma i fråga för anstaltsvårdens vidkommande. Rent allmänt kan emellertid sägas att dessa i vart fall på sikt bör bli betydande, eftersom verkställigheten av frihetsstraff är avsevärt mera kostnadskrävande än kriminalvärd i frihet.
Enligt utredningens förslag skall kriminalvärd i frihet anordnas i tre olika
former — intensiv övervakning vid tillsynsdom och under verkställighet
utom anstalt av fängelsestraff, ordinär övervakning vid villkorlig dom samt stöd- och hjälpåtgärder dels vid villkorlig dom och villkorlig frigivning, dels vid tillsynsdom under tiden efter det att övervakningen upphört. Utredningen har mycket grovt beräknat den genomsnittliga storleken av
frivärdsklientelet, fördelat på de olika verkställighetsformerna, enligt föl-
jande. Intensiv övervakning: 700
Ordinär övervakning: 4 500
Stöd- och hjälpåtgärder: 2 000
Beräkningarna ger vid handen att antalet frivårdsklienter minskar från f.n. drygt 16 000 till drygt 7000. Minskningen beror främst på att tiden för övervakning är kortare vid villkorlig dom med övervakning än vid skydds-
tillsyn samt på att verkställighetsformen stöd- och hjälpåtgärder i allmän-
het inte förutsätter mera varaktiga insatser från frivårdens sida. Det kan antas att minskningen i huvudsak hänför sig till de klienter som idag generellt sett kräver minst arbetsinsatser, nämligen dels sådana klienter som befinner sig i slutet av övervakningstiden vid skyddstillsyn, dels sådana som ställts under övervakning enbart därför att de varit i behov av personligt och socialt stöd för att komma till rätta med någon särskild angelägenhet.
Det sist sagda innebär att reformen inte på längt när frigör resurser i den
omfattning som minskningen av antalet klienter antyder. Samtidigt ställer den nya verkställighetsformen intensiv övervakning krav på betydande
arbetsinsatser för varje enskild klient. Det är därför angeläget att framhålla att reformen inte får leda till inskränkning av frivårdens resurser. Å andra
sidan förutsätter ett genomförande av reformen inte heller några omedelbara resurstillskott. Sådana kan dock efter hand bli erforderliga dels för att jourverksamheten skall kunna anordnas, dels i den mån behovet av institutioner för frivårdshem inte kan tillgodoses enbart genom att nuvarande
frivårdsinstitutioner tas i anspråk. Avslutningsvis kan sägas att reformen, när det gäller frivårdens verk-
samhet, syftar till att koncentrera resurser och arbetsinsatser till de klientelgrupper som har störst kriminell belastning. Dessa har i allmänhet också störst behov av olika insatser från frivårdens sida och de har samtidigt svårast att tillgodogöra sig det stöd som kan erbjudas från annat håll. Denna förskjutning av tyngdpunkten i verksamheten till det mest svårbehandlade klientelet förutsätter en begränsning av frivårdens insatser med avseende på lagöverträdare som endast mera tillfälligt undergår påföljd
inom kriminalvården.
Bilaga 2
Utredningens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken
dels att 29 kap., 34 kap. 7, 8 och 12 §§ samt 38 kap. 13 skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 37 kap. 10 och 11588 skall sammanföras till en paragraf med beteckningen 37 kap. 1158,
dels att I kap. 3 och 6 §§, 26—28 kap., 30 kap. 5, 6, 10 och 11§§, 33
kap. 2,4, 5 och 7 §§, 34 kap. I, 4—6, 9—-11, 13 och 1888, 35 kap. 108, 36
kap. 68, 37 kap. I och 3-9§5§, den nya 37 kap. 118, 38 kap. 3—9 och 1288
samt rubriken till 28 kap. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas nya bestämmelser, 37 kap. 10 och 1288
av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I kap.
Med påföljd för brott förstås i Med påföljd för brott förstås i
denna balk: denna balk:
de allmänna straffen böter och de allmänna straffen böter och fängelse, fängelse,
disciplinstraff för krigsmän, samt disciplinstraff för krigsmän, samt
villkorlig dom, skyddstillsyn, villkorlig dom, tillsynsdom, inungdomsfängelse. wimternering och ternering och överlämnande till säröverlämnande till särskild vård. skild vård.
Skall någon dömas för flera brott, ådömes gemensam påföljd för brotten, om ej annat är stadgat.
Om särskilda skäl äro därtill, må Om särskilda skäl äro därtill, må
för ett eller flera brott dömas till för ett eller flera brott dömas till böter jämte påföljd för annan böter jämte påföljd för annan
brottslighet, så ock till fängelse brottslighet, så ock till fängelse jämte villkorlig dom eller skydds- jämte villkorlig dom för brottslighetillsyn för brottsligheten i övrigt. ten i övrigt.
26 kap. Om fängelse
Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid, ej över tio år, eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad. Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.
Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fång-
else kan följa å något av brotten.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som kunna följa å brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötes-
straff anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvandling. Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.
48 38
Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse, med mindre
synnerliga skäl äro därtill.
Fängelse må ådömas den som Fängelse må ådömas den som
fyllt aderton men ej tjugoett år al- fyllt aderton men ej tjugoett år allenast när frihetsberövande är på- lenast när det av hänsyn till allmän
kallat främst av hänsyn till allmän laglydnad föreligga särskilda skäl laglydnad eller fängelse eljest för frihetsberövande och annan påfinnes lämpligare än annan påföljd. följd ej finnes lämpligare.
Fängelse på livstid må ej ådömas Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan för brott som någon begått innan
han fyllt aderton år. han fyllt tjugoett år.
5§ 4§
Den som dömts till fängelse skall Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas för verkställighet av straffet intagas i kriminalvårdsanstalt. Härom är i kriminalvårdsanstalt. Om verksärskilt stadgat. ställigheten i anstalt är särskilt stadgat.
5§
Kan den som undergår fängelse
genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kunna antagas underlätta hans anpassning i samhället, må, om särskilda skäl föreligga, medgivande lämnas honom att för sådant ändamål undergå verkställighet utom anstalt. Medgivande som här avses
må begränsas till viss tid och skall
förenas med de villkor som kunna anses erforderliga med hänsyn till ändamålet med vistelsen utanför
anstalt. Medgivande till verkställighet utom anstalt må ej lämnas, om på
grund av den dömdes brottslighet
hinder kan anses möta av hänsyn
till allmän laglydnad eHer det av
särskild anledning finnes skäl an-
taga att den dömde ej skall avhålla
sig från brottslig verksamhet eller ställa sig till efterrättelse de villkor,
varmed medgivandet skall förenas.
Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse
6§
Verkställighet utom anstalt må
även i annat fall än som avses I 5§
medgivas den som dömts till fängelse, när det finnes lämpligt till förberedande av en nära förestående frigivning eller villkorlig frigivning. Medgivande må även lämnas, om det för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och motver-
ka skadliga följder av straffet kan antagas få särskild betydelse att fri-
betsberövandet till mera väsentlig
del ersättes med en intensiv över-
vakning. Medgivande till verkstäl-
lighet utom anstalt enligt detta stadgande må lämnas den som undergår
fängelse på viss tid, högst tre månader, eller på livstid endast om syn-
nerliga skäl föreligga och må ej lämnas annan som undergäår fängelse
innan halva straffet, dock minst tre
månader, avtjänats. Vad i 5§ andra
stycket stadgas äger motsvarande
tillämpning.
Har medgivande som avses i första stycket lämnats, skall för verkställigheten utom anstalt i tillämpliga delar gälla vad som stad-
gas i 28 kap. 9—12§§ om verkstäl-
lighet av tillsynsdom. Medgivandet må förenas med föreskrift som avses i 28 kap. 28.
78 Medgivande till verkställighet
utom anstalt må återkallas, om den dömde underlåter att iakttaga de fö-
reskrifter eller villkor som medde-
lats eller eljest gälla för verkstäl-
ligheten. Är den dömdes försum-
melse ej av allvarlig beskaffenhet, må i stället varning meddelas honom. Har den dömde undandragit sig
övervakningen eller åsidosatt vill-
kor som fastställts enligt 5§, må
förordnas att viss tid av vistelsen utanför anstalt icke skall räknas
som verkställighet av straffet.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
68 88
Den som undergår fängelse på Den som undergår fängelse på viss tid må villkorligt frigtvas sedan viss tid skall villkorligt frigivas se-
två tredjedelar av tiden eller, om dan två tredjedelar av tiden, dock
särskilda skäl föreligga, halva tiden minst tre månader avtjänats, om ej
avtjänats. Frigivning må dock ej övervakning som avses i 68 eller
ske förrän verkställigheten pågått fortsatt frihetsberövande uv särminst fvra månader. skilda skäl erfordras för att motver-
ka återfall i brotislig verksamhet.
7§ Har medgivande till verkställighet
utom anstalt återkallats med stöd
Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skall särskilt beaktas av 7§ första stycket, bör beslut om
verkningarna av fortsatt frihetsför- villkorlig frigivning i allmänhet fölust för den dömde och förutsätt- regås av förnvad verkställighet ningarna för hans anpassning i utom anstalt. samhället med hänsyn till de för- Om särskilda skäl därtill förelighållanden i vilka han skulle komma gå, må villkorlig frigivning beslutas att försättas efter frigivningen. sedun halva straffet, dock minst tre
månader, avtjänats.
8§ 98 Verkställas samtidigt flera fäng- Verkställas samtidigt flera fäng-
elsestraff, skall vid tillämpning av elsestraff, skall vid tillämpning av 6
6§ hänsyn tagas till den samman- och 8§§ hänsyn tagas till den sam-
lagda fängelsetiden. Som fängelse manlagda fängelsetiden. Som fänganses härvid även förvandlings- else anses härvid även förordnande straff för böter. enligt 28 kap. 3§ om intagning i
. anstalt och förvandlingsstraff för
böter.
Såsom avtjänad tid räknas även Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses tid varunder straffet skall anses
verkställt på grund av domstols för- verkställt på grund av domstols förordnande som i 33 kap. 5—7§§ ordnande. Sägs.
105 I beslut om villkorlig frigivning Efter villkorlig frigivning skall skall fastställas en prövotid av gälla en prövotid av ett år eller den minst ett och högst tre år eller, om längre tid som vid frigivningen den tid som vid frigivningen åter- återstår av straffet, dock högst tre står av straffet överstiger tre år, år. högst fem år.
98 115
Fråga om villkorlig frigivning Övervakningsnämnd beslutar om prövas av den övervakningsnämnd verkställighet utom anstalt, åtgärd till vars verksamhetsområde an- enligt 7§ samt villkorlig frigivning. stalten hör. Regeringen må dock förordna om
överflyttning till tjänsteman inom
kriminalvården av nämndens befo-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
genhet att medgiva verkställighet utom anstalt samt att återkalla sådant medgivande.
12§
Undergår den dömde fängelse på viss tid, minst sex månader, skall fråga om verkställighet utom anstult eller villkorlig frigivning av övervakningsnämnden — självmant upptagas till prövning dels innan halva straffet avtjänats, dels, om villkorlig frigivning ej dessförinnan medgivits, innan två tredjedelar av straffet avtjänats eller ock verkställighet utom anstalt fortgått under en sammanhängande tid uv sex månader. Fråga som här uvses upptages eljest till prövning efter framställning av den dömde, skyddskonsulent eller styresmannen för anstalten.
Fråga om återkallelse av medgi-
vande till verkställighet utom an-
stalt eller annan åtgärd enligt 7§ prövas efter framställning av skyddskonsulent.
135 Den som villkorligt frigivits från fängelse skall under prövotiden genom skyddskonsulenten beredas personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhället. Vad i 27 kap. 3§ andra stycket och 7§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning.
218 148
Om förverkande av villkorligt Om förverkande av villkorligt
medegiven frihet och om vissa andra medgiven frihet, när den som åtgärder, när den som dömts till dömts till fängelse finnes hava be-
fängelse finnes hava begått annat gått annat brott under prövotiden, brott, stadgas i 34 kap. stadgas i 34 kap.
24§ Kan villkorligt medgiven frihet ej Kan villkorligt medgiven frihet ej
längre förklaras förverkad, skall längre förklaras förverkad, skall
straffet anses vara till fullo verk- straffet anses vara till fullo verk-
ställt vid prövotidens utgång. ställt vid prövotidens utgång.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
27 kap. Om villkorlig dom
(8
Villkorlig dom mä meddelas för Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om brott varå kan följa fängelse, om ej det med hänsyn främst till den till- på grund av brottets svärhet eller talades karaktär och personliga eljest annan påföljd som innefattar förhållanden i övrigt finnes grun- mera ingripande åtgärd prövas erdad anledning antaga att övervak- forderlig. ning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.
Villkorlig dom må ej meddelas. om på grund av brottets svårhet eller eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av krigsman må villkorlig dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.
28 Om det för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte vilikorlig dom dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
35 Kan den = tilltalade genom
skvddskonsulentens försorg bere-
das personligt stöd och hjälp i syfte
att främja hans anpassning i sam-
hället, må rätten, då villkorlig dom
meddelas, uppdraga åt skyddskon-
sulenten att bistå honom med
lämpliga stödåtgärder.
Har uppdrag som avses ti första
stycket lämnats, må skyddskonsu-
lenten i samförstånd med den
dömde förordna lämplig person att
såsom förtroendeman upprätthålla
kontakt med den dömde.
Rätten må, då villkorlig dom
meddelas, förordna utt den tillta-
lade skall ställas under övervak-
ning, om sådan prövas erforderlig
för att förebygga fortsatt brottslig-
het.
8 Riksdagen 19781/79. 1 saml. Nr 212
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
38 58
Den som erhåller villkorlig dom För villkorlig dom skall gälla en skall vara underkastad en prövotid prövotid av två år, räknat från den av två år. dag domen meddelades.
Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.
58 6§
Har den dömde förpliktats ersät- Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen ska- ta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmå- da, skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldig- ga står att fullgöra denna skyldighet. Rätten äger föreskriva att han het. Har uppdrag enligt 3 § lämnats under prövotiden skall söka fullgö- eller förordnande enligt 4§ medde-
ra skadeståndsskyldigheten eller lats, skall vad i 28 kap. 7§ stadgas
del därav på tid och sätt som angi- om skyldighet för den dömde att vas i domen. rådgöra med skyddskonsulenten Föreskrift som avses i första äga motsvarande tillämpning. Stycket må, efter ansökan av åkla-
gare eller den dömde, ändras eller
upphävas, när skäl äro därtill.
7§
Uppdrag enligt 3 § och förordnande för förtroendeman gäller så länge Skyddskonsulenten — finner — den dömde vara i behov av särskilt stöd, dock längst till dess prövotiden utgått. Skyddskonsulenten må dessförinnan avsluta uppdraget, om ändamålsenligt samarbete med den dömde icke kan komma till stånd eller upprätthållas.
8§
Övervakning som avses i 4§ fortgår under en tid uv ett år. Övervukningsnämnd må dock efter framställning av den dömde eller skyddskonsulenten förordna att övervakningen skall upphöra innan
ett år förflutit. Nämnden må ock,
när särskilda skäl äro därtill, förlänga tiden för övervakning med viss tid, högst tre månader åt gången. Talun om förlängning skall väckas innan tiden för övervakning gålt till ända.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
Övervakare utses av skyddskonsiulenten och står under dennes överinseende. Det åligger övervakaren att omedelbart till skyddskonsulenten — ammnäla, om den dömdes förhållanden utvecklas på sådant sätt att återfall i brott kan befaras.
Den som ställts under övervakning skall fortlöpande hälla kontakt med övervakaren. Han är vidare skyldig att på kallelse inställa sig hos — skyddskonsulenten. Finnes skål att särskilt erinra den övervakade om hans skyldigheter, må övervakningsnämnd på begäran av skyddskonsulenten kalla den övervakade till sammanträde inför nämnden. Den övervakade må därvid meddelas varning.
98 Finnes med hänsyn till allvarliga missförhållanden med avseende på den övervakades livsföring eller hans omständigheter i övrigt en intensiv övervakning vara erforderlig för att motverka att han återupptager brottslig verksamhet, må rätten undanröja den villkorliga domen och i stället meddela tillsynsdom för brotter. Beslut som här avses må ej förenas med förordnande enligt 28 kap. 3§.
Talan om undanröjande enligt första stycket föres av åklagare, om skyddskonsulenten hos honom gjort framställning därom. Talan skall väckas innan övervakningen upphört.
108 Har den övervakade undandragit sig övervakningen och uppkommer i anledning härav fråga om undan-
röjande enligt 9§, må övervak-
ningsnämnd på framställning av skyddskonsulenten besluta att den övervakade skall omhändertagas på lämpligt sätt. Har talan om undanröjunde av den villkorliga do-
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
men väckts eller har skvddskonsulenten till åklagaren gjort framställning om sådan talan, må beslut om omhändertagande ock meddelas av äklagaren. Beslut om omhändertagande skall omedelbart återkallas när fortsatt omhändertagande ej längre erfordras. Skyddskonsulenten må, när skål äro därtill, föreskriva att beslut om omhändertagande ej skall gå i verställighet. Rätten må häva beslut om omhändertagande, när talan enligt 9§ väckts. Den som omhåändertugits enligt detta stadgande må ej kvarhållas mer än en vecka. Har talan enligt 98 väckts, må dock rätten, om synnerliga skäl äro därtill, genom nytt beslut förordna att den övervakade skall kvarhållas ytterligare högst en vecka.
118 Vad i 3 och 7 §§ stadgas om stödåtgärder genom skyddskonsulentens försorg skall även gälla när förordnande om övervakning enligt 4§ meddelats, dock att skyddskonsulenten ej må avsluta uppdraget så länge övervakning pågår. Har till övervakare förordnats annan än tjänsteman hos skyddskonsulenten, skall övervakaren utan särskilt förordnande vara förtroendeman för tiden efter det att övervakningen upphört.
78 128 Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder, när
den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.
28 kap. Om skyddstillsyn 28 kap. Om tillsynsdom
£$
Tillsvnsdom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om intensiv övervakning av särskilda
skäl prövas erforderlig för att mot-
verka utt den tilltalade fortsätter brottslig verksamhet och hinder ej
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
möter av hänsyn till allmän laglvdnad.
Den som är under aderton är må ej meddelas — tillsynsdom, med mindre sådan påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavardslagen.
28 Då tillsvnsdonm meddelas må rätten, om det prövas erforderligt för utt syftet med övervakningen skall tillgodoses, föreskriva att den tilltalade under viss tid, högst tre månader, skall vistas i frivärdshem. Sådan föreskrift skall avse visst frivårdshem.
Regeringen äger meddela närmare bestämmelser om frivårdshem.
3§
Om frihetsberövande — prövas oundgängligen erforderligt av hänsva till allmän laglydnad, må rätten, då tillsvnsdom meddelas, förordna att den tilltalade skall intagas I anstalt under viss tid, högst tre månader.
Om verkställigheten av förordnande som avses i första stycket gäller i tillämpliga delar vad om fängelse är stadgat. Vad i 26 kap. 5 eller 6§ stadgas om verkställighet utom anstult må dock tillämpas endast när frigivning före utgången av den i förordnandet angivna tiden finnes synnerligen angelägen för den dömdes anpassning i samhället.
Förordnande om intagning i anstalt må ej meddelas den som är under aderton år, med mindre synnerliga skäl äro därtill.
Tillsvnsdom går i verkställighet utan hinder av att domen icke vunnit laga kraft. Rätten äger dock besluta att verkställigheten av förordnunde enligt 3§ skall anstå till dess
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
domen vunnit luga kraft mot den dömde. Föres talan mot domen, må högre rätt för tiden intill dess målet slutligt prövats förordna att viss åtgärd för verkställighet icke må vidtagas eller att all verkställighet skall upphöra. För tillsvnsdom skall gälla en prövotid av två år räknat från den dag domen meddelades. Efter prö-
votidens utgång må ej vidtagas an-
nun verkställighetsåtgärd än sådan som avser förordnande enligt 3§.
5§
Verkställigheten av tillsvnsdom, utom såvitt gäller förordnande en-
ligt 38, ankommer på skyddskon-
sulent.
65 Den dömde skall genom skyddskonsulentens försorg under prövotiden beredas personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassming I samhället. Vad i 27 kap. 3§ studgas äger därvid motsvarande tillämpning.
78 Hur den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Kan han icke omedelbart gälda skadeståndet, skall han rådgöra med skyddskonsulenten.
85 Tillsvnsdom skall vara förenad med övervakning under en tid av sex månader, räknat från prövotidens början. Har i domen medde-
lats förordnande enligt 3§ om in-
tagning i anstalt, skall övervakningen dock pågå intill dess sex manader förflutit från frigivningen. Tiden för övervakning må, när särskilda skäl äro därtill, förlängas med viss tid, högst tre månader åt gången. Beslut härom meddelas av
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse g )
övervakningsnämnd på begäran av skyddskonsulenten. Sådan begäran skall framställas innan tiden för övervakning gått till ända.
98 Övervakningen — skall — under skyddskonsulentens överinseende handhavas av därtill förordnad tjänsteman hos — konsulenten. Skvddskonsulenten må därjämte förordna en eller flera personer att biträda med övervakningen.
Föreståndare för frivårdshem är utan särskilt förordnande biträdande övervakare för den som skall vistas i hemmet.
10 §
Den som står under övervakning skall upprätthålla nära kontakt med övervakaren eller biträdande övervakare och därvid lämna upp-
lysning om egna förhållanden av
betydelse för övervakningen. Det åligger honom särskilt att ofördröjligen upplysa om ändrade bostadsförhållanden eller om påbörjad eller avslutad anställning, utbildning eller annan verksamhet som han ägnar sig åt. Han är vidare skyldig att på kallelse inställa sig hos skvddskonsulenten eller övervakaren.
Skyddskonsulenten skall meddela den dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. Sådan föreskrift skall utformus med beaktande av vad som kan antagas vara erforderligt för att tillgodose syftet med övervakningen.
I föreskrift skall anges på vilket
sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren eller biträdunde övervakare. Föreskrift må innefatta inskränkning för den dömde i fråga om val av bostad, uppehållsplats eller verksamhet. Vidare må föreskrivas skyldighet för den dömde
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
att omedelbart lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.
118 Skyddskonsulenten skall fortlöpande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhållanden i övrigt samt omedelbart besluta om sådan ändring i föreskrift enligt 108 andra stycket som av omständigheterna finns påkallad. Finnes föreskrift som må meddelas av skyddskonslulent med hän-
syn till den dömdes förhållanden
icke vara tillfyHesi för ant tillgodose övervakningens syfte, må övervak-
ningsnämnd på framställning av
skyddskonsulenten meddela föreskrift om vistelse i frivårdshem en-
ligt 28. Vid prövning av sådan
framställning äger nämnden besluta om ändring av föreskrift enligt 108 andra stycket. Föreskrift enligt 2§ må, om skäl äro därtill, på framställning av skyddskonsulenten eller den dömde av Öövervakningsnämnden upphävas utan hinder av att den i föreskriften angivna tiden ej gått till ända. Nämnden må ock förlänga tiden med högst en månad åt gången.
125 Övervakaren = eller biträdande övervakare må meddela anvisning i fråga om verkställandet av före-
skrift enligt 10§ andra stycket, så ock medgiva tillfällig lättnad eller
vidtaga — omedelbart — erforderlig ändring.
138 Jakttager den som står under övervakning icke vad som åligger honom enligt 10§ första stycket el-
ler till följd av föreskrift enligt 2§
eller 10§ andra stycket, må varning
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
meddelas honom. Har den dömde icke låtit sig rätta av meddelad varning eller är hans försummelse av svår beskaffenhet, må förordnas att han under viss tid, minst två och högst fjorton dagar, på lämpligt sätt skall omhändertagas. Avser sådant förordnande omhändertavande i mer än tre dagar, får föreskrivas att verkställigheten inom en tidsrymd av högst en månad skall uppdelas på högst tre olika tillfällen om vardera minst två dagar.
Fråga som avses i första stycket prövas av övervakningsnämnd, om skyddskonsulenten därom — gjort särskild framställning eller frågan uppkommit i annat ärende, vari skyddskonsulenten väckt talan mot den dömde. Har särskild framställan gjorts, äger nämnden ock besluta om åtgärd som avses i 8§ andra stycket eller 11§ undra eller tredje stycket.
14 8
Har den dömde särskilt allvarligt åsidosatt sina åligganden, och anses ej annan åtgärd tillfvllest, må åklagare på begäran av skyddskonsulenten vid domstol föra talan om intagning i anstalt enligt 38. Sådan talan skall anhängiggöras före övervakningstidens utgång.
Föres talan som avses i första stycket, äger rätten, i stället för att förordna om intagning i anstalt, besluta om åtgärd som avses i 13§.
Framkommer i ärende som på framställning av skyddskonsulent prövas i övervakningsnämnd att den dömde undandragit sig övervakningen eller att hans förhållanden eljest äro sådana att omedelbart ingripande framstår som nödvändigt, må nämnden besluta att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas it avbidan på vidare förordnande. Har skvyddskonsulen-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ten gjort framställning som avses i 14§, må beslut om omhändertagande meddelas av åklagaren. Rätten må häva beslut om omhändertagande när talan enligt 14§ väckts. Den som omhändertagis enligt detta stadgande må ej kvarhållas mer än en vecka. Har talan enligt 14§ väckts, må dock rätten, om synnerliga skäl äro därtill, genom nytt beslut förordna att den dömde
skall kvarhållas ytterligare högst
en vecka. Den tid varunder den omhändertagne kvarhållits skall avräknas från förordnande som it ärendet meddelas enligt 13 § första stycket. Beslutas om intagning i anstalt, skall rätten förordna att tid för omhändertagandet skall anses som avtjänande i anstalt.
168 Om undanröjande av tillsvnsdom och om vissa undra åtgärder, när den dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.
30 kap.
5§
Behandlingen skall, efter utgången av minsta tiden, fortsätta utom anstalt, när vård i anstalt finnes icke längre vara påkallad för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Föreligga sådana skäl för vistelse utanför anstalt som angivas i 26
kap. 5§, må dock vården i anstalt avslutas före utgången av minsta
tiden.
6§ Beslut om övergång till vård utom Beslut om övergång till vård utom
anstalt meddelas av internerings- anstalt meddelas av interneringsnämnden, som dock äger uppdraga nämnden, som dock äger uppdraga
ät den övervakningsnämnd, till vars åt den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsomräde anstalten hör, verksamhetsområde anstalten hör, att närmare bestämma dag för över- att närmare bestämma dag för över-
gängen. gången. Regeringen må förordna
om överflyttning till tjänsteman
inom kriminalvården av övervak-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ningsnömnds befogenhet i här un-
vivet avseende.
Före utgången av minsta tiden och därefter minst var sjätte månad skall övervakningsnämnden pröva frågan om övergång tll vård utom anstalt.
Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras tll värd utom anstalt eller gör han själv ansökan därom, skall övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan till interneringsnämndens prövning.
I fråga om vården wtom anstalt I fråga om övervakningen skola skola bestämmelserna i 26 kap. bestämmelserna om villkorlig dom i 12-17§§ äga motsvarande till- 27 kap. 8§ andra och tredje stycket lämpning. Övervakare må ock för- eller, om interneringsnämnden it beordnas och föreskrift enligt 26 kap. slut om vård utom anstalt så tör- 15§ meddelas av internerings- ordnar, bestämmelserna om tillnämnden i beslut om vård utom an- synsdom i 28 kap. 5 samt 9—138§ stalt. äga motsvarande tillämpning.
Under vården utom anstalt skall
den dömde genom skyddskonsulen-
tens försorg beredas personligt
stöd och hjälp i syfte att främja
hans anpassning i samhället.
I:S
lakttager den som vårdas utom Hur övervakning anordnats enanstalt icke vad som åligger honom ligt bestämmelserna för villkorlig enligt denna balk eller enligt före- dom, må övervakningsnämnd, i fall skrift eller anvisning som medde- som avses I 27 kap. 9§, på begäran lats med stöd därav, äger övervak- av skyddskonsulent förordra att ningsnämnden, utom att meddela övervakningen i stället skall vara föreskrift enligt 26 kap. 15§, beslu- anordnad såsom vid tillsyvnsdom. ta att varning skall meddelas ho- Övervakningsnämnden må, efter nom. framställning av skyddskonsulen-
ten eller den dömde. förordna att
övervakning som anordnats enligt
bestämmelserna för tillsyvnsdom i
fortsättningen skall vara anordnad
såsom vid villkorlig dom.
33 kap.
$
För brott som någon begått under För brott som någon begått under
inflytande av sinnessjukdom, sin- inflytande av sinnessjukdom, sin-
neslöhet eller annan själslig abnor- neslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att mitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sin- den måste anses jämställd med sinnessjukdom, må ej tillämpas annan nessjukdom, mä ej tillämpas annan påföljd än överlämnande till sär- påföljd än överlämnande till sär-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skild vård eller, i fall som angivas i skild värd eller, i fall som angivas i andra stycket, böter eller skydds- andra stycket, böter eller villkorlig tillsyn. dom. Till böter må dömas, om det Till böter må dömas, om det finnes ändamälsenligt för att avhäl- finnes ändamålsenligt för att avhälla den tilltalade från fortsatt brotts- la den tilltalade från fortsatt brottslighet. Skyddstillsvn må ddömas, lighet. Villkorlig dom må meddelas, därest sådan påföljd med hänsyn till därest sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård; ej må i sådant fall än särskild vård. förordnas om behandling varom
stadgas I 28 kap. 3§.
Finnes påföljd som här sagts icke böra ädömas, skall den tilltalade vara
fri från påföljd.
Har nägon begått brott innan han Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omstän- fyllt fjugoett år, må efter omständigheterna ådömas lindrigare straff digheterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare än för brottet är stadgat. Lindrigare straff må ock, om särskilda skäl äro straff må ock, om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som nå- därtill, bestämmas för brott som någon begått under inflytande av gon begått under inflytande av själslig abnormitet. själslig abnormitet.
Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn till allmän laglydnad, må jämväl i annat fall ådömas lindrigare straff än som stadgats för brottet.
Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.
Dömes någon till fängelse på viss Dömes någon till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller intert- td eller internering eller förordnar nering eller förordnar rätten, med rätten med tillämpning av 34 kap. tillämpning av 34 kap. 185 1, att så- 18 1, att sådan påföljd skall avse
dan påföljd skall avse ytterligare ytterligare brott, och har den
brott, och har den dömde med an- dömde med anledning av misstanke ledning av misstanke om brott, som om brott, som prövats genom dom I prövats genom dom i målet, under målet. under en sammanhängande en sammanhängande tid av minst tid av minst tjugofyra timmar varit
tjugofyra timmar varit berövad fri- berövad friheten som anhållen,
heten som anhällen, häktad, tagen i häktad, tagen i förvarsarrest eller
förvarsarrest eller intagen på intagen på rättspsykiatrisk klinik
rättspsykiatrisk klinik enligt 9§ la- enligt 98 tagen (1966:301) om gen (1966: 301) om rättspsykiatrisk rättspsykiatrisk undersökning i
undersökning i brottmål, skall tiden brottmål, skall tiden för frihetsbeför frihetsberövandet, till den del rövandet, till den del därunder icke
därunder icke samtidigt skett verk- samtidigt skett verkställighet av ställighet av dom i annat mål, anses dom i annat mål. anses som tid un-
som tid under vilken den ädömda der vilken den ådömda påföljden
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
påföljden verkställts i anstalt. Dom- verkställts i anstalt. Vad som sagts stolen skall i domen angiva det an- skall även gälla när rätten i dom tal dagar påföljden skall anses verk- förordnar, att någon som meddeställd. Är den tid varmed ädömt lats tillsvasdom skall intagas i an-
fängelse överstiger frihetsberövan- stalt enligt 28 kap. 3§. Domstolen
det ringa, må förordnas att fängel- skall i domen angiva det antal dagar sestraffet skall anses helt verkställt påföljden eller åtgärden skall anses
genom frihetsberövandet. verkställd. Är den tid varmed ädömt fängelse överstiger frihets-
berövandet ringa, må förordnas att
fängelsestraffet skall anses helt
verkställt genom frihetsberövan-
det.
Undanröjes villkorhig dom eller Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till tillsvnsdom och dömes i stället till
fängelse på viss tid, ungdomsfäng- fängelse på viss tid eller interne-
else eller internering, äger första ring, äger första stycket tillämpning
stycket tillämpning även i fräga om även i fråga om frihetsberövande frihetsberövande som föregått den som föregått den villkorliga domen,
villkorliga domen, domen — på tillsvnsdomen eller dom, varigeskyddstillsvn eller dom, varigenom nom förordnats att den genom såförordnats att den genom sådan dan dom ådömda påföljden skall dom ädömda påföljden skall avse avse även ytterligare brott. Detta även ytterligare brott. Detta gäller gäller dock endast i den mån fridock endast i den mån frihetsberö- hetsberövandet icke tillgodoräk-
vandet icke tillgodoräknats enligt nats enligt första eller tredje
första eller tredje stycket. stycket.
Dömes någon till böter eter disciplinstraff och har han med anledning av
misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad frihe-
ten på sätt som angives I första stycket, må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
Har någon börjat undergå fängel- Har någon börjat undergå fängel- Se, ungdomsfängelse, internering se eller internering eller i ansluteller, efter dom på skyddstillsyn, ning till tillsvnsdom intagits i an-
sådan behandling som avses i 28 stalt enligt 28 kap. 3§, och dömes kap. 38, och dömes han i högre rätt han + högre rätt i stället till annan i
i stället till annan i 5§ första eller 5§ första eller tredje stycket angitredje stycket angiven påföljd, äger ven påföljd, äger vad där är förevad där är föreskrivet om tillgodo- skrivet om tillgodoräknande av tid
räknande av tid för frihetsberö- för frihetsberövande motsvarande
vande motsvarande tillämpning i tillämpning i fråga om tid under vil-
fråga om tid under vilken verkstäl- ken verkställighet sålunda skett.
lighet sålunda skett.
Undanröjes villkorlig dom eller Undanröjes villkorlig dom eller
skyddstillsyn och dömes i stället till tillsynsdom och dömes i stället till fängelse på viss tid, ungdomsfäng- fängelse på viss tid eller interneelse eller internering, äger första ring, äger första stycket motsvaran-
stycket motsvarande tillämpning i de tillämpning i fråga om tid var-
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
fräga om td varunder verkställighet under verkställighet skett på grund skett på grund av dom i det mål vari av dom i det mål vari den villkorliga den villkorliga domen eller domen domen eller tillsynsdomen slutligen på skyddstillsvn slutligen medde- meddelades. lades.
34 kap.
$
Finnes den som för brott dömts Finnes den som för brott dömts ull fängelse, villkorlig "om, skydds- till fängelse, villkorlig dom, tilltillsyn, ungdomsfänge "ee eller in- syasdom eller internering hava beternering hava begätt »nnat brott gått annat brott före domen eller före domen eller begå: han nytt begär han nytt brott efter domen brott efter domen men invan påfölj- men innan påföliden till fullo verk-
den till fullo verkställts eter eljest ställts eler eljest upphört. mä rät-
upphört, må rätten, med iakttagan- ten, med iakttagande av vad för visde av vad för vissa fall är föreskri- sa fall är föreskrivet i2—6 och 9 §§,
vet 12—95§§, efter omständigheter- efter omständigheterna na
1. förordna att den tidigare 1. förordna att den tidigare
ådömda påföljden skall avse jämväl ådömda påföljden skall avse jämväl
det andra brottet, det andra brottet.
2. döma särskilt till påföljd för 2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller detta brott, eller
3. därest den tidigare domen 3. därest den tidigare domen
vunnit laga kraft. undanröja den vunnit laga kraft. undanröja den
ådömda påföljden och för brotten ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd uv annan art. döma till påföljd av annan art.
Tillämpas i I & I eller 2 beträffan- Tillämpas 1§ 1 eller 2 beträffande de någon som villkorligt frigivits någon som villkorligt frigtvits från från fängelse, må den villkorligt fängelse, må, om brottet begätts medgivna friheten förklaras förver- under prövotiden, den villkorligt kad; dömes enligt I $ 2 till fängelse medgivna friheten eller del därav på viss tid, skall sådan förklaring förklaras förverkad. meddelas, om ej särskilda skäl äro däremot.
Beslutas ej förverkande enligt Förklaras villkorligt medgiv: a första stycket, äger rätten besluta frihet förverkad, skall med avseenåtgärd som avses i 26 kup. 18§ eller de på fråga om verkställighet utom förlänga prövotiden med högst ett anstalt eller ny villkorlig frigivning år utöver den vid frigivningen be- det förverkade straffet anses såsom stämdea tiden. nytt straff.
Förverkande eller åtgärd som Förverkande må ej beslutas, med A”VvSsS sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer i mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens erhållit del av åtal före prövotidens utgång. utgång.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Ivdelse
5§
Är den tidigare äådömda påföljden villkorlig dom, må förordnande enligt 18 I meddelas allenast med avseende å brott som begåtts före prövotidens början. Meddelas förordnande enligt 18 Är den tidigare ådömda påfölj- 1, må rätten. om det finnes påkallat den villkorlig dom, må rätten, vid för den tilltalades tillrättaförande tillämpning av 18 Väven döma till
eller av hänsyn till allmän laglvd- böter i enlighet med vad i 27 kap.
nad, även döma till dagsböter, 2§ sägs. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. Tillämpas 1§ 1 eller 2, må rätten Tillämpas 18 I eHer 2, må rätten besluta åtgärd som sågs Ii 27 kap. lämna skyddskonsulenten uppdrag 658 I eller 2 eller förlänga prövoti- som uvses i 27 kap. 3§. förordna den till tre år, dock endast om fråga om övervakning enligt 27 kap. 4§ därom uppkommer i mål vari den etler förlänga prövotiden med högst
dömde häktats eller erhållit del av ett år, dock endast om fråga därom åtal före prövotidens utgång. uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före
prövotidens utgång.
Undanröjande av villkorlig dom Undanröjande av villkorlig dom enligt 1§ 3 må ej ske, med mindre enligt 18 3 må ej ske, med mindre
fråga därom uppkommer i mål vari fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller erhållit del den dömde häktats eller erhällit del
av åtal inom ett år från prövotidens av åtal före prövotidens utgång. utgång. Dömes med tillämpning av 1§ 3 till fängelse, skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av den villkorliga domen samt till böter som ådömts enligt 27 kap. 2§ eller enligt första stycket, och må, om särskilda skäl föreligga därtill, dömas till lindrigare straff än för det tidigare brottet är stadgat.
6§
Är den tidigare ådömda påföljden Är den tidigare ådömda påföljden
Skyddstillsvn, må rätten vid till- tillsyvnsdom, må rätten vid till-
lämpning av 1§ 1, om det finnes lämpning av 1§ I, om det finnes påkallat för den = tilltalades påkallat — för den = tilltalades
tillrättaförande eller av hänsyn till tillrättaförande eller av hänsyn till
allmän laglydnad, även döma till allmän laglydnad, även döma till
dagsböter, högst etthundratjugo, dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brot- vare sig böter äro stadgade för brottet elter ej. tet eller ej. Tillämpas 1§ 1 eller 2, må rätten Tillämpas 18 I eller 2, må rätten
besluta åtgärd eller behandling förlänga prövotiden med högst ett
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
som uvses t 28 kap. 9§ eller för- år. besluta om förnyad övervaklänga prövotiden till högst fem är. ning under viss tid. högst sex månader, förordna om intagning i anstalt enligt 28 kap. 3§ eller, om övervakning pågår eller anordnas, besluta om åtgärd son avses i 28 kap. 138. Beslutus om intagning i
anstalt enligt 28 kup. 3 §, må rätten
förordna att övervakning skall vara anordnad till dess viss tid, högst sex månader, förflutit från frigivningen. Dömes med tillämpning av 1§ 3 Dömes med tillämpning av 183 till fängelse, skall vid straffets be- till fängelse, skall vid straffets bestämmande gälla vad i 28 kap. 9§ stämmande skälig hänsyn tagas till stadgus. vad den dömde undergätt till följd av tillsvnsdomen samt till böter som ådömts enligt första stycket, och må fängelse därvid ådömas på kortare tid än som följer av 26 kap.
28.
Beslut enligt andra stycket eller Beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skydds- beslut om undanröjande av tillsynstillsyn må ej meddelas, med mindre dom må ej meddelas, med mindre fräga därom uppkommer i mål vari fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller erhällit del den dömde häktats eller erhållit del
av ätal före prövotidens utgäng. av åtal före prövotidens utgång.
9 8 År den tidigare ädömda päföljden internering och vårdas den dömde utom anstalt, må rätten vid tillämpning av 18 1 besluta att han skall återintagas i anstalt. Meddelas sådant beslut eller tillämpas 18 1 beträffande den som vårdas i anstalt, skall rätten, om ej särskilda skäl äro däremot, bestämma minsta tid för den fortsatta anstaltsvården. Minsta tiden må i sådant fall bestämmas till lägst sex månader. Vårdas den dömde i anstalt, må vad i I $ 2 sägs icke tillämpas. Undanröjande av internering en- Undanröjande av internering enligt I $ 3 må ske endast om dom ligt I $ 3 må ske endast om dom meddelas innan påföljden upphört. meddelas innan påföljden upphört. Ådömes fängelse, skall vad i 7 § Ådömes fängelse, skall vid straffets tredje stycket sägs äga motsvaran- bestämmande skälig hänsyn tagas de tillämpning. till vad den dömde undergått på grund av den tidigare domen, och
må därvid fängelse ådömas på kor-
tare tid än som följer av 26 kap. 2§.
108 Har med tillämpning av 1 § I ge- Har med tillämpning av 1§ 1 genom lagakraftvunnen dom förord- nom lagakraftvunnen dom förordnats, att fängelse, villkorlig dom, nats, att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse el- tillsvnsdom eller internering som
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ler internering som ådömts i tidi- ådömts I tidigare mål skall avse vtgare mål skall avse ytterligare terligare brott, och ändras den tidibrott. och ändras den tidigare gare ådömda påföljden av högre ådömda påföljden av högre rätt ge- rätt genom dom som vinner laga nom dom som vinner laga kraft, kraft, skall frågan om påföljd för skall frågan om påföljd för sagda sagda brott efter anmälan av åklabrott efter anmälan av äklagare gare ånyo prövas av domstol. Detänyo prövas av domstol. Det- samma skall gälla, när straff besamma skall gälla, när straff be- stämts med tillämpning av 3 § andra stämts med tillämpning av 3 § andra stycket och det tidigare ådömda stycket och det tidigare ådömda straffet ändras. straffet ändras.
Finnes, när dom å fängelse på viss tid skall verkställas, att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft domstol, efter anmälan av åklagare, med tillämpning av 3 §& andra stycket bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.
118 Förekomma till verkställighet på Förekomma till verkställighet på
en gång dom å fängelse på livstid en gång dom å fängelse på livstid och dom å böter, förvandlingsstraff och dom å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, vill- för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ung- korlig dom, tillsvnsdom, interne-
domsfängelse, internering eller di- ring eller disciplinstraff skall livssciplinstraff skall livstidsstraffet tidsstraffet träda i stället för den
träda I stället för den andra påfölj- andra påföljden. den.
138 Förekomma till verkställighet på Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och dom en gång dom å internering och dom å böter, förvandlingsstraff för å böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom. skyddstillsyn, ungdomsfäng- dom, tillsyvnsdom eller disciplinelse eller disciplinstraff, skall, om straff, skall, om den dömde för unden dömde för undergående av in- dergående av internering skall vårternering skall vårdas i anstalt, in- das i anstalt, interneringen träda i terneringen träda : stället för den stället för den andra påföljden. andra påföljden.
Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad, må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.
185 Uppkommer fråga om utlämning Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till dom, varigenom någon dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller in- fängelse eller internering som ge-
ternering som gemensam påföljd mensam påföljd för två eller flera
9 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 212
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
för två eller flera brott, och kan ut- brott, och kan utlämning enligt den
lämning enligt den främmande sta- främmande statens lagstiftning ej tens lagstiftning ej ske för alla brot- ske för alla brotten, skall domstol, ten, skall domstol, efter anmälan av efter anmälan av åklagare, undanaklagare. undanröja den gemen- röja den gemensamt ådömda påföljsamt ådömda påföljden och döma den och döma till påföljd för den
till påföljd för den brottslighet, för brottslighet, för vilken utlämning
vilken utlämning kan äga rum. kan äga rum. Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla, då fråga uppkommer om att svensk brottmälsdom, som avser två eller flera brott, skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och hinder mot verkställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten. |
35 kap.
10 §
Förordnande att någon som meddelats tillsynsdom skall intagus i anstalt enligt 28 kap. 3 § bortfaller, om verkställighet ej påbörjats innan fem år förflutit från det förordnandet meddelades. Ungdomsfängelse bortfaller när Internering bortfaller när femton fem år och internering när femton år förflutit från det domen vann år förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan. påbörjats dessförinnan. Avbrytes verkställigheten av Avbrytes verkställigheten av för-
ungdomsfängelse eller internering ordnande enligt 28 kap. 3 § eller av
medan den dömde vårdas i anstalt internering medan den dömde våreller meddelas när han vårdas utom das i anstalt eller meddelas beträfanstalt beslut om hans äåterintag- fande den som dömts till interne-
ning i anstalt, skall vad i första ring beslut om återintagning i an-
stycket sägs äga motsvarande till- stalt, skall vad i första och andra lämpning i fråga om den fortsatta stycket sägs äga motsvarande tillverkställigheten; och skall därvid lämpning i fråga om den fortsatta tiden räknas från det avbrottet verkställigheten; och skall därvid
skedde eller beslutet om återintag- tiden räknas från det avbrottet ning vann laga kraft. skedde eller beslutet om återintagning vann laga kraft.
36 kap.
6§
Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i I kap. 3 § ådömes. Vid tillämpningen av första Vid tillämpningen av första stycket skola = villkorlig dom, stycket skola villkorlig dom, till-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skyddstillsyn, ungdomsfängelse synsdom och internering samt, om
och internering samt, om ej i domen ej i domen annorlunda förordnas, annorlunda förordnas, överläm- överlämnande till särskild vård nande till särskild vård anses lika anses lika med fängelse. Därvid med fängelse. Därvid skola inter- skola tillsyvnsdom och internering nering samt, om så förordnas, samt, om så förordnas, överlämskvddstillsyn, ungdomsfängelse nande till särskild vård anses motoch överlämnande till särskild vård svara fängelse i minst sex månader. anses motsvara fängelse i minst sex månader.
37 kap.
Övervakningsnämnds verksam- Övervakningsnämnds verksam-
hetsområde skall omfatta en eller hetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- flera allmänna underrätters domkrets, om ej särskilda skäl föreligga krets, om ej särskilda skäl föreligga
till annan indelning. För handlägg- till annan indelning. För handlägg-
ning av ärenden rörande personer ning av ärenden rörande personer
som dömts till fängelse, ungdoms- som dömts till fängelse eller inter-
fängelse eller internering må dock nering må dock tillsättas särskilda tillsättas särskilda övervaknings- övervakningsnämnder. Övervaknämnder. Övervakningsnämnds ningsnämnds verksamhetsområde verksamhetsområde bestämmes av bestämmes av regeringen. regeringen.
Övervakningsnämnd består av fem ledamöter, om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.
Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.
För prövning, enligt vad nedan För prövning, enligt vad nedan
stadgas, av ärenden angående vill- stadgas, av ärenden angående verk-
korlig frigivning skall finnas en sär- ställighet utom anstalt och villkor-
skild nämnd, kriminalvårdsnämn- lig frigivning skall finnas en särskild den. Denna skall bestå av en leda- nämnd, kriminalvårdsnämnden. mot som är eller varit innehavare Denna skall bestå av en ledamot av domarämbete och som skall vara som är eller varit innehavare av doordförande i nämnden samt ytterli- marämbete och som skall vara ord-
gare fyra ledamöter. Ersättare förande i nämnden samt ytterligare
utses till det antal regeringen be- fyra ledamöter. Ersättare utses till stämmer. Regeringen utser ordfö- det antal regeringen bestämmer. rande, övriga ledamöter och ersät- Regeringen utser ordförande, övritare. Vid förfall för ordföranden ga ledamöter och ersättare. Vid för-
tjänstgör i hans ställe av regeringen fall för ordföranden tjänstgör i hans
därtill utsedd ledamot eller ersät- ställe av regeringen därtill utsedd
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
tare som kunnat förordnas till ord- ledamot eller ersättare som kunnat förande. förordnas till ordförande.
Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem är. Avgår ledamöter eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eler ersättare för återstående uid.
Ungdomsfängelsenämnden och Interneringsnämnden består av interneringsnämnden skola vardera en ledamot som är eller varit innebestå av en ledamot som är eller havare av domarämbete och som varit innehavare av domarämbete skall vara ordförande I nämnden och som skall vara ordförande i och en ledamot som är psykiater, nämnden och en ledamot som är båda med särskilda ersättare som psykiater. båda med särskilda er- uppfylla de för ledamoten stadgade sältare som uppfylla de för ledamo- behörighetsvillkoren, samt ytterli-
ten stadgade behörighetsvillkoren, gare tre ledamöter jämte ersättare
samt ytterligare tre ledamöter jämte till det antal regeringen bestämmer. ersättare till det antal regeringen Regeringen utser ordförande, övribestämmer. Regeringen utser ord- ga ledamöter och ersättare. Vid förförande, övriga ledamöter och er- fall för ordföranden tjänstgör i hans sättare. Vid förfall för ordföranden ställe av regeringen därtill utsedd
tjänstgör i hans ställe av regeringen ledamot eller ersättare som kunnat
därtill utsedd ledamot eller ersät- förordnas till ordförande. tare som kunnat förordnas till ordförande.
Ordföranden må i brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt, ensam besluta å nämndens vägnar. Sädant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämden.
Ordförande, övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgär ledamot eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstäende tid.
Ledamot och ersättare i övervak- Ledamot och ersättare i övervakningsnämnd, kriminalvärdsnämn- ningsnämnd, - kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden den och interneringsnämnden skola och — interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv
och ersättare skola gälla samma jäv som I fråga om domare: dock skall
som i fråga om domare; dock skall vad 1 4 kap. 138 7 rättegångsbalken vad i 4 kap. 138 7 rättegångsbalken sägs icke äga tillämpning i fråga om sägs icke äga tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervak-
ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd.
ningsnämnd.
I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall vad angående omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Begär den dömde att bliva munt- I ärende, som handlägges av ligen hörd i ärende, som handlägges övervakningsnämnd, skall den
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
av övervakningsnämnd, skall till- dömde höras muntligen, om det fälle därtill beredas honom. inte av särskilda skäl kan anses
I ärende hos kriminalvärdsnämn- obehövligt. den, ungdomsfängelsenämnden I ärende hos kriminalvårdsnämn-
och interneringsnämnden bör, om den och interneringsnämnden bör,
det kan antagas vara till gagn och om det kan antagas vara till gagn lämpligen kan ske, tillfälle beredas och lämpligen kan ske, tillfälle beden dömde att bliva muntligen redas den dömde att bliva muntlihörd. gen hörd.
7§
Den som dömts till fängelse äger Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden päkalla hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds prövning av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigiv- beslut i ärende om verkställighet
ning. utom anstalt eller villkorlig frigiv-
ning.
Åtnöjes villkorligt frigiven icke Har övervakningsnämnd återkalmed övervakningsnämnds beslut lat medgivande till verkställighet angående övervakning enligt 26 utom unstalt, beslutat unnan åt-
kap. 118, förordnande av överva- gärd enligt 26 kap. 7§ eller med
kare enligt 26 kap. 128, föreskrift stöd av 28 kap. 11 § meddelat föreenligt 26 kap. 15§ eller åtgärd en- skrift om frivårdshem eller förlängt ligt 26 kap. 18, 19 eller 228, äger tiden för sådan föreskrift, äger den han hos kriminalvårdsnämnden på- dömde hos kriminalvårdsnämnden kalla prövning av beslutet. påkalla prövning av övervuknings-
nämndens beslut.
85 Den som dömts till skyddstillsyn Den som meddelats villkorlig må genom besvär hos hovrätt föra dom eller tillsvnsdom må genom
talan mot övervakningsnämnds be- besvär hos hovrätt föra talan mot slut angående övervakning enligt övervakningsnämnds beslut i fråga
28 kap. 5§, förordnande av överva- som avses i 27 kap. 8 eller 10§ eller
kare enligt 28 kap. 6 §, åtgärd enligt i 28 kap. 8§ andra eller tredje 28 kap. 7 eller 118 eller föreskrift stycket, II $ andra stycket, 13 eller som avses i 26 kap. I5§. Besvärsti- 15§. Besvärstiden räknas från den
den räknas från den dag då han er- dag då han erhöll del av beslutet.
höll del av beslutet.
Åtnöjes icke den som dömts till Åtnöjes icke den som dömts till
ungdomsfängelse eller internering internering med = övervaknings-
med övervakningsnämnds beslut nämnds beslut enligt 30 kap. 11§
om förordnande av övervakare en- eller i fråga om föreskrift om friligt 29 kap. 7§ eller 30 kap. 10§ vårdshem eller förlängning av tiden
eller med nämndens beslut enligt 29 för sådan föreskrift enligt 28 kap.
kap. 8 eller I1§ eller 30 kap. I 1 eller l1§ eller om åtgärd enligt 28 kup. 14§ eller angående föreskrift som 13§ första stycket, äger han hos in-
avses i 26 kap. I5§, äger han hos terneringsnämnden påkalla pröv-
ungdomsfängelsenämnden eller in- ning av beslutet.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
terneringsnämnden påkalla prövning av beslutet.
10 §
Den som står under övervakning i samband med verkställighet utom anstalt av fängelsestraff eller i an-
ledning av villkorlig dom, tillsvnsdom eller dom å internering äger hos övervakningsnämnd påkalla
prövning av skyddskonsulents beslut om förordnande av övervakare eller biträdande övervakare eller
om föreskrift enligt 28 kap. 10§
undra stycket. Den som meddelats villkorlig dom må hos övervakningsnämnd påkalla prövning av skyddskonsu-
lents beslut enligt 27 kap. 7§ att
avsluta uppdrag som lämnats ho-
nom enligt 27 kap. 3§.
108 118 Övervakningsnämnds beslut som avses i 7—-9§§ länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
115 Talan må ej föras mot beslut som Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över- enligt denna balk meddelas av vakningsnämnd i andra fall än i 7— skyddskonsulent i andra fall än i
98§§ sägs, av hovrätt enligt 8§ eller 10§ sägs, av övervakningsnämnd i av kriminalvårdsnämnden, ung- andra fall än i 7—9 838 sägs, av hov-
domsfängelsenämnden eller inter- rätt enligt 8§ eller av kriminalneringsnämnden. vårdsnämnden eller interneringsnämnden.
12 §
Är det för ledning av rättstill-
lämpningen eller eljest av synnerlig
vikt att fråga som avses med över-
vakningsnämnds beslut prövas i
högre instans, skall vad i 7—9§§ stadgats om rätt för den dömde att
anföra besvär även gälla för kriminalvårdsstyrelsen såsom företrädare för det allmänna.
38 kap. 3§ Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5§ andra stycket eller 6 § upptages
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.
Talan enligt 28 kap. 8§ väckes Talan enligt 27 kap. 9§ eller 28 vid allmän underrätt, inom vars kap. 14§ väckes vid allmän underområde den övervakningsnämnd rätt, inom vars område den skyddssom handhar övervakningen över konsulent som har överinseende den dömde är verksam. över Övervakningen är verksam.
Talan enligt 30 kap. 8§ väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari
dömts tll internering.
Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
4§
Anmälan jämlikt 34 kap. 10 eller Anmälan jämlikt 34 kap. 10§ gö- 12§ göres hos första domstol i nå- res hos första domstol i något av got av målen. målen.
Ansökan jämlikt 34 kap. 13 § göres hos den rätt som först avgjort det mäl
vari dömts till internering.
Anmälan jämlikt 34 kap. 18§ göres hos den rätt som först dömt i målet.
55§ "Talan som avses i 27 kap. 6 §, 28 Talan som avses i 27 kap. 98, 28 kap. 8§ eller 30 kap. 8§ skall anses kap. 14§ eller 30 kap. 8§ skall
anhängiggjord, då ansökan om mä- anses anhängiggjord, då ansökan lets upptagande delgavs den om mälets upptagande delgavs den dömde. dömde.
6 §
Nämnd skall deltaga vid under- Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av fråga, som avses rätts avgörande av fråga, som avses
i 28 eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 98, 1 2§ eller i 27 kap. 9§, 28 kap. 14§,
30 kap. 8§ eller 34 kap. 10§ andra 30 kap. 8§ eller 34 kap. 10§ andra stycket, 12§, 13§ eller 18§. Det- stycket, 13§ eller 18§. Detsamma samma skall gälla i fråga om undan- skall gälla i fråga om undanröjande
röjande av påföljd enligt 34 kap. 1% av påföljd enligt 34 kap. 18 3, för-
3, förverkande av villkorligt medgi- verkande av villkorligt medgiven ven frihet eller annan åtgärd enligt frihet enligt 34 kap. 4§, åtgärd en-
34 kap. 4§, åtgärd enligt 34 kap. 5§ ligt 34 kap. 5§ andra stycket eller
tredje stycket, åtgärd eller behand- 6 § andra stycket samt äterintagning ling enligt 34 kap. 6§ andra stycket i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 samt återintagning i anstalt eller an- kap. 98.
nan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §. Vid avgörande av fråga, som Vid avgörande av fråga, som
avses i 27 kap. 5§ andra stycket avses i 27 kap. 10§ eller 28 kap. eller 28 kap. I1§, är underrätt dom- 15§, är underrätt domför med en för med en lagfaren domare. lagfaren domare.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
Uppkommer fräga om ädömande av internering, skall rätten. om det ej av särskild anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av interneringsnämnden, huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.
Innan rätten enligt 34 kap. 1§ be- Innan rätten enligt 34 kap. 1§ beslutar angående påföljd beträffande slutar angående påföljd beträffande någon som dömts till ungdomsfäng- någon som dömts till internering else eller internering skall, om det skall, om det finnes erforderligt, finnes erforderligt, yttrande inhäm- yttrande inhämtas från internetas från ungdomsfängelsenämnden ringsnämnden. eller interneringsnämnden. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning i fall som avses i 34 kap.
12§.
8§
I mål om ätgärd enligt 2 § eller 27 Vid handläggning i underrätt av kap. 5§ andru stycket eller 6§, 28 mål om åtgärd enligt 27 kap. 9§ kap. 9§, 30 kap. 8§å eller 34 kap. eller 28 kap. 14§ skall den dömde 108 andra stycket, 12§ eller 138 höras muntligen. I mål om åtgärd
skall underrätt lämna den dömde enligt 2§ eller 30 kap. 8§ eller 34
tillfälle att yttra sig. Begär han att kap. 10§ andra stycket eller 138
bliva muntligen hörd, skall tillfälle skall underrätt lämna den dömde
därtill beredas honom. I mål om åt- tillfälle att yttra sig. Begär han att gärd enligt 34 kap. 18§ skall den bliva muntligen hörd, skall tilfälle dömde lämnas tillfälle att yttra sig, därtill beredas honom. I mål om åtdär så är möjligt. Rättens avgöran- gärd enligt 34 kap. 18§ skall den
de av saken sker genom beslut. dömde lämnas tillfälle att yttra sig,
där så är möjligt. Rättens avgöran-
de av saken sker genom beslut.
Åtgärd enligt 28 kap. I 1 § må be- Åtgärd enligt 27 kap. 10§ eller 28
slutas utan att tillfälle beredes den kap. 15 § må beslutas utan att tillfäldömde att yttra sig. le beredes den dömde att yttra sig.
9 §
Rättens beslut om åtgärd enligt Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5§ andra stycket, 28 kap. 27 kap. 9 eller 108, 28 kap. 14 eller
11§ eller 34 kap. 10§ andra stycket, 15§ eller 34 kap. 5§ andra stycket, 12§, 138 eller 188 länder omedel- 6§ andra stycket, 108 andra bart till efterrättelse om ej annor- stycket, 13§ eller 18§ länder ome-
lunda förordnas. Detsamma gäller delbart till efterrättelse om ej an-
avgöranden enligt 27 kup. 6 §, 28 norlunda förordnas.
kup. 9§ eller 34 kap. 4, 5,6 eller 8§ angående föreskrifter, prövotid eller tid för ungdomsfängelse.
Avser beslut jämlikt 28 kap. 9§
andru stycket eller 34 kap. 6§ att
någon skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3§, äger rätten, om förhållandena påkalla det, förordna att beslutet skall gå i
Prop. 1978/79: 212 ul 137
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse
verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Sådant förordnande må ock meddelas i fråga om beslut jämlikt 34 kap. 8§ om återintagning i anstalt av den som undergår ungdomsfängelse.
12.8¶Det åligger polismyndighet att Det åligger polismyndighet att lämna domstol, övervaknings- lämna domstol, åklagare, övervaknämnd, kriminalvårdsnämnden, = ningsnämnd, kriminalvårdsnämnungdomsfängelsenämnden och in- den och = interneringsnämnden terneringsnämnden = handräckning <:handräckning för den dömdes inför den dömdes inställande i mål — ställande i mål eller ärende enligt eller ärende enligt denna baik eller — denna balk eller för hans omhänför hans omhändertagande jämlikt = dertagande jämlikt 27 kap. 10§, 28
26 kap. 22§, 28 kap. I1§, 29 kap. — kap. 15§ eller 30 kap. 14§.
1138 eller 30 kap. 14§.
Denna lag träder i kraft 00-00-00. Äldre bestämmelser och särskilda övergångsbestämmelser skall dock i följande fall äga tillämpning efter lagens ikraftträdande.
1. För den som vid lagens ikraftträdande är villkorligt frigiven från fängelse skall äldre bestämmelser äga fortsatt tillämpning. Den nya lagen skall dock tillämpas i fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 48.
2. Äldre lag skall äga fortsatt tillämpning beträffande den som vid lagens ikraftträdande undergår skyddstillsyn eller är dömd till skyddstillsyn enligt dom som icke vunnit laga kraft.
3. För den som vid lagens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse
eller är dömd till ungdomsfängelse enligt dom som icke börjat verkställas
skall äldre lag äga fortsatt tillämpning. Vad i 29 kap. 4§ sägs om att viss minsta tid i allmänhet skall ha förflutit innan den dömde må överföras till vård utom anstalt skall dock icke längre gälla. Vidare skall gälla, i stället för vad i 29 kap. 12§ första stycket andra punkten stadgas, att påföljden skall förordnas upphöra senast då ett år förflutit från det den dömde sist överfördes till vård utom anstalt.
4. Äldre lag skall tillämpas beträffande den som vid lagens ikraftträdande är föremål för vård utom anstalt i anledning av dom å internering, dock att den nya lagen skall gälla för den fortsatta verkställigheten sedan
återintagning skett.
5. Bestämmelserna i 34 kap. skall i äldre lydelse äga tillämpning i fråga om den som dömts till skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, dock att förordnande enligt 1§ 1 må meddelas endast med avseende på brott som begåtts före lagens ikraftträdande samt att annan påföljd än böter, disciplinstraff eller överlämnande till särskild vård ej må ådömas med tillämpning av 18 2.
6. Fråga som med tillämpning av äldre lag skolat handläggas av ung-
domsfängelsenämnden skall i stället prövas av kriminalvårdsnämnden.
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttrandena
Remissinstanser
Yttranden över betänkandet har avgetts av justitiekanslern (JK). riks-
åklagaren (RÅ), Göta hovrätt. hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten
i Jönköping. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt. domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden. ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden, övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen, övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen, övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, övervakningsnämnden i Kristinehamn, socialstyrelsen, styrelsen för Bärby yrkesskola, styrelsen för Ryagårdens yrkesskola, statskontoret, riksrevisionsverket. juridiska fakultetshämnden vid Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden vid
Lunds universitet, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen i Kronobergs län, utredningen (Ju 1976: 07) om isolering inom kriminalvården
(isoleringsutredningen), riksdagens ombudsmän (JO), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers riksförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO). Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polis-
chefer, Föreningen Sveriges frivärdstjänstemän, Föreningen styresmän
och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanstalterna (SAK), Övervakarnas riksförbund. Centerns ungdomsförbunds riksorganisation, Folkpartiets ungdomsförbund, Moderata ungdomsförbundet samt Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM). RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Gö-
teborgs åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Uppsala, Värmlands och
Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har bifogat yttrande från socialkonsulenterna i länet.
1¶Avskaffandet av ungdomsfängelse
Förslaget att avskaffa påföljden ungdomsfängelse har mottagils positivt
av så gott som samtliga remissinstanser. Endast övervakningsnämnden i
Eskilstuna, övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen, länssty-
relsen i Jönköpings län, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges polischefer har ställt sig tveksamma. Övervakningsnämnden i Eskilstuna tillstyrker förslaget om avskaffande
av ungdomsfängelse men framhåller samtidigt att påföljden kan anses fungera ganska väl och att det inte på något sätt brådskar med en reform på området.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen konstaterar att ut-
redningen redan i det refererande avsnittet diskuterar om ungdomsfängelse bör utmönstras ur päföljdssystemet och att utredningen med huvudsak-
lig principiell motivering, som bl. a. anknyter till vad utredningen uppfat-
Prop. 1978/79: 212 öna 139
tar som knäsatta kriminalpolitiska värderingar. i detta hänseende ansluter
sig till vad som angetts i direktiven. Som en följd av att denna uppfattning finns angiven redan i början av betänkandet kommer utredningen i fortsätt-
ningen icke fram till nagon samlad bedömning i frågan. Det hade varit na-
turligare att, sedan utredningen fullgjort sin uppgift att belysa konsekvenserna av att påföljden avskaffas och övervägt vilka andra påföljder som kan komma ifräga, uttala sig också om hållbarheten i direktivens ståndpunkt till påföljdens avskaffande. Nägot avgörande i denna fråga föreligger ännu icke och utredningens resultat är av stor betydelse för ett ställningstagande. Det kan då först konstateras att det i varje fall ter sig högst tvivel-
aktigt om ett avskaffande av ungdomsfängelse kommer att leda ull något
annat än att denna påföljd ersättes av tidsbestämt fängelse. Även om man
menar att skillnaderna mellan dessa påföljder på senare år har minskat i sä-
dan grad att detta resultat bör godtagas skulle vissa olägenheter uppkom-
ma. Ett problem ligger däri att ungdomsfängelse har kunnat fungera som
ett frihetsberövande när nägon vid mycket unga år har begått ett särskilt
allvarligt brott. för vilket lagen innehåller ett högt straffminimum. Utred-
ningen, som har haft i uppdrag att tillse att en reform icke leder till ett ökat frihetsberövande för dessa unga, anvisar den lösningen att BrB:s regel om
reducerad straffmätning för den som begått brott innan han fyllt 18 år änd-
ras så att åldersgränsen höjs till 21 är. Nämnden anser att denna ändring är helt nödvändig om ungdomsfängelse avskaffas men att det likväl kan kvar-
stå en viss tvekan om icke reformen i praktiken kan leda till ökat frihetsberövande för de unga, åtminstone i vissa fall. Det gäller särskilt den situatio-
nen då någon fortsätter att begå brott i samband med rymningar och per-
missionsmissbruk. Det är angeläget att vid en reform utvecklingen i detta
hänseende noga följes så att eventuellt ytterligare lagändringar kan snabbt övervägas. De negativa erfarenheter man anser sig ha gjort av behandlingsresultatet inom ungdomsfängelsets ram talar väl emot att ungdomsfängelse kommer till användning i lindrigare fall. där kravet på ett tillräck-
ligt bestämt ingripande från samhällets sida kan tillgodoses genom frivärd
eller kortare fängelsestraff. Detta synes emellertid redan beaktas av dom-
stolarna. Däremot kan sådana synpunkter icke anföras mot att ungdoms-
fängelse användes i stället för ett långt fängelsestraff. Ett alternativ att överväga kan alltså vara att man, i stället för att helt avskaffa ungdoms-
fängelse, genom lag begränsar dess tillämpning till brott med högt straffmi-
nimum. Föreställningen om det negativa utfallet av behandlingsåtgärder får självfallet icke avskräcka från att, inom ramen för ett frihetsstraff som
må kallas för ungdomsfängelse eller för fängelse, söka på allt sätt minska
skadeverkningarna av frihetsberövandet för dessa unga och öka möjlighe-
terna till anpassning i samhället. |
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser inte att man genom kriminalvård i
frihet kan rehabilitera alla de ungdomar som i dag döms till ungdomsfäng-
else. Tvång krävs i vissa fall för deras tillrättaförande. Ur vårdsynpunkt
kunde det därför förefalla bättre att infria intentionerna med ungdomsfängelse än att införa nya påföljder av tillsynsdomens karaktär. Svårigheterna att inom det nuvarande systemets ram göra detta måste emellertid vara stora och länsstyrelsen anser därför att förslaget bör i huvudsak godtas
men att möjligheten att för vissa svåra fall tillgripa mer slutna värdformer ytterhgare bör övervägas. |
Föreningen Sveriges åklagare vill — med hänsyn till de skäl som åberopas därför — inte motsätta sig att urgdomsfängelsepåföljden avskaffas. Ett par nackdelar förenade med sådan åtgärd kan dock enligt föreningen skön-
Jas, nämligen en oundvikligen ökad användning av fängelse för det nuvarande ungdomsfängelseklientelet och en risk för att vissa av dessa ungdo-
mar — de som fyllt 21 är — i återfallssituationer får undergå sammanlagt
längre frihetsberövande i form av fängelse än de skulle ha behövt göra om
de dömts till ungdomsfängelse.
Enligt Föreningen Sveriges polischefer har ungdomsfängelsestraffet sä-
som det tillämpats under senare åren väl trots allt måst betraktas som ett
sätt att under viss tid förhindra den unge att begå brottsliga handlingar genom alt förvara honom på en sluten anstalt. De anmärkningar som kanske i första hand kan riktas mot ungdomsfängelseinstitutet synes vara att påföljden framstär till tiden obestämd. I debatten har på senare tid framförts att
man skall betrakta straffet som ett straff och icke som ett medel att behandla den brottslige. Straffet framstår alltså som helt repressivt. Skulle dessa idéer föras över på tankarna runt ungdomsfängelsets vara eller icke
vara skulle väl resultatet bli att man slopar ungdomsfängelse och i stället
dömer till frihetsstraff och att efter straffets avtjänande eventuell övervak-
ning eller tillsyn kan följa. Straffet skulle tjäna bäde individualpreventiva och allmänpreventiva syften. Härigenom skulle också undanröjas den kritik som har riktats mot institutet ungdomsfängelse så till vida att straffti-
dens längd inte för den dömde skulle framstå som obestämd. Dessa tanke-
gångar förutsätter emellertid att begränsningar som föreligger rörande an-
vändande av fängelsestraff bör bortfalla så att inget hinder möter att ådö-
ma en person över 15 år ett fängelsestraff. Det kunde möjligen framstå som en kompromisslösning att strafftidens längd begränsades genom regler i 26 kap. brottsbalken (BrB).
2¶Utredningens förslag i stort
JK anför att det är uppenbart att åtgärden att avskaffa påföljden ungdomsfängelse inte avskaffar den typ av brottslingar för vilken påföljden tillämpats. Svårigheterna ligger med andra ord i att finna alternativ. Detta har också varit utredningens huvuduppgift. Att lösa denna uppgift utan att öka antalet frihetsberövanden i form av fängelse, vilket i direktiven angivils som ett mål, är svårt. Utredningen har tyckt sig finna lösningen framförallt i det nya institutet tillsynsdom. JK är mycket tveksam till denna nyhet. JK delar utredningens uppfattning om nödvändigheten av effektiv
kontroll i de fall som avses. Det kan dock starkt ifrågasättas om detta kräver så omfattande förändringar i påföljdssystemet så vitt avser kriminalvård i frihet som utredningen föreslär. Utredningens förslag att villkorlig dom och skyddstillsyn skall ersättas med sex olika former av kriminalvård
i frihet var och en inrymmande en rad olika sanktionsformer leder till att
påföljdssystemet blir svåröverskådligt och medför komplikationer i lagtek-
niskt hänseende. JK kan därför inte tillstyrka att förslaget utan betydande omarbetningar läggs till grund för lagstiftning. JK:s allmänna uppfattning
är att påföljden villkorlig dom bör behållas i allt väsentligt oförändrad och att möjligheterna till intensivövervakning och intagning i anstalt bör till-
godoses inom skyddstillsynens ram. Något tillspetsat och förenklat hyser JK den uppfattningen att en del av det nuvarande ungdomsfängelsekliente-
let kan föras in under den vanliga fängelsepåföljden och att det beträffande
återstoden finns i stort sett tillräckliga handlingsmöjligheter inom ramen
för den nuvarande skyddstillsynen.
Prop. 1978/79: 212 ola 141
RÅ betonar att en förutsättning för ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden är att detta ej tillätes medföra en vidgad tillämpning av fängelsestraffet. En sådan utveckling torde dock vara möjlig att förhindra genom tämligen begränsade ingrepp i päföljdssystemet. Sålunda torde en utvidgning av institutet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn samt en höjning av åldersgränserna i 26 kap. 4 82 st. BrB för begränsning av fängelsestraffets
tillämplighet och i 33 kap. 4 § BrB för underskridande av straffminimum i
princip vara tillfyllest. Utredningen går emellertid mycket längre och läg-
ger fram förslag till delvis helt nytt päföljdssystem. Mot bakgrund av vad man känner till om ungdomsfängelseklientelet kan man ställa sig tveksam
till frågan om frivård I egentlig mening är en påföljd som kan få nämndvärd praktisk användning beträffande dem som i dag dömes till ungdomsfängelse. Visserligen torde en upprustning av frivårdens resurser kunna I viss mån vidga ramen för institutets användning men något avgörande substitut
för frihetsberövande påföljd torde det inte komma att utvecklas tll. Med hänsyn härtill anser sig inte RÅ kunna tillstyrka det framlagda förslaget, vilket i väsentlig mån vilar just på den förutsättningen att en påföljd med intensiv övervakning skall kunna kompensera bortfallet av påföljden ung-
domsfängelse. Vidare kan mot förslaget ull förändringar i paföljdssystemet anföras att detta genom förslaget skulle bli ytterligt komplicerat och svåröverskådligt. Härtill kommer att gränsen mellan påföljderna villkorlig
dom och tillsynsdom är oklar. I viss mån går dessa påföljder över i varand-
fa. De nu påtalade bristerna är enligt RÅ:s mening så allvarliga att förslaget även av denna anledning ej kan läggas till grund för lagstiftning. RÅ framhåller vidare att BRÅ-rapporten (Brottsförebyggande rådets rapport
1977:7, Nytt straffsystem) mähända kan komma att leda till fortsatt utredningsarbete då det gäller påföljdssystemets utformning. Det kan därför sättas i fråga om man ej nu bör avstå från andra ändringar än sådana som är
nödvändigt förbundna med ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden. De sålunda nödvändiga ändringarna är enligt RÅ en utvidgning av institutet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn samt en höjning av vissa åldersgränser. Beträffande anstaltsbehandling vid skyddstillsyn ansluter sig RÅ till utredningens uppfattning. Enligt RÅ bör den längsta tiden för anstalts-
behandling kunna ökas till tre månader. Samtidigt bör anstaltstiden be-
stämmas av domstolen. Därmed skulle påföljdens allmänpreventiva värde öka. Vidare bör i enahanda syfte någon verkställighet utom anstalt ej få komma ifråga. Slutligen bör nuvarande förbud att förordna om anstaltsbehandling beträffande den som ej fyllt 18 år utgå. I sakens natur ligger dock att restrektivitet måste iakttas beträffande denna äldersgrupp. En höjning
av åldersgränserna i nuvarande 26 kap. 4 8 2 st. BrB beträffande fängelse-
straffets tillämplighet och i 33 kap. 4 3 I st. BrB för underskridande av
straffminimum kommer främst att beröra den stora del av ungdomsfängelseklientelet som kännetecknas av hög brottsintensitet och snara återfall. Givetvis medför en höjning av berörda åldersgränser lättnader även för den grupp som vid ett oförändrat påföljdssystem skulle ha dömts till tidsbestämt fängelsestraff. Detta behöver emellertid ej utgöra något hinder mot att bestämma generella åldersgränser. För att undvika att åstadkom-
ma beaktansvärda förlängningar av anstaltstiderna för den betydande del
av ungdomsfängelseklientelet som fyllt 21 år vill RÅ förorda”att ifrägavarande åldersgränser höjs till 23 år. När det gäller underskridanden av straffminimum bör — såsom utredningen framhållit — mera väsentliga sä-
. dana förbehållas de yngre inom åldersgruppen.
Enligt länsåklagaren i Uppsala län kan några bärande skäl för att ha
speciella påföljder för ungdomar i 18—20-årsåldern knappast anföras. De
leda till separat lagstiftning. I stället bör dessa förslag tas med i de fortsatta överväganden som BRÅ:s rapport måste leda till. I avvaktan på resultatet i denna fortsatta utredning bör för ungdomsfängelseklientelet endast företas vissa smärre ändringar som redan nu utan svårigheter kan genomföras. De
skaffades och ersatts med fängelse samt att stadgandet om lindrigare straff för ungdomar under 18 år i BrB 33 kap. 4 § utvidgades till att också avse ungdomar under 21 år.
Länsåklagaren i Skaraborgs län anser att det inte finns anledning att helt förkasta behandlingstanken och särskilt inte i ett straffsystem för unga
lagöverträdare. Adekvata åtgärder i början av brottsligheten skulle kunna minska behovet av fängelsestraff. Utredningens förslag vill kriminalvård i frihet är sväröverskädligt i många stycken. Det innebär en onödigt stor dif-
ferentiering av påföljderna och för stora möjligheter för verkställighetsmyndigheten till ändring av deras innehåll. Om man anser det angeläget att snarast avskaffa ungdomsfängelse torde en intensivövervakning vara enda
lösningen för att undvika större användning av fängelsestraff för dem som nu döms till ungdomsfängelse. Ett förslag är att en förenklad, mindre re-
surskrävande tillsynsdom införs för endast ungdomsbrottslingarna innan man inför påföljden som allmän sanktion. Då kunde man pröva dess funktion och verkan och få till stånd ett intressant experiment för den krimino-
logiska forskningen. Det behov som onekligen finns av utvidgade kontrollåtgärder och ingripanden mot dem som dömts till skyddstillsyn kunde till-
godoses inom ramen för nuvarande skyddstillsyn. Domstolen skulle då i
domen bestämma övervakningens utformning. Resultatet skulle alltså bli
en skyddstillsyn med mera differentierade ingripanden. Nästa steg vore för vuxna lagöverträdare fängelse medan de unga lagöverträdarna anförtrod-
des en frivårdsform med för dem lämpade kraftiga kontrollåtgärder.
Överklagaren i Göteborgs åklagardistrikt påpekar att ett genomförande av utredningens förslag utan revidering skulle innebära inte mindre än sex olika frivårdspåföljder med inbördes ganska små olikheter. Härutöver tillkommer ytterligare en övervakningsform vid förtida frigivning. Det framstär som ytterst tveksamt om det lämpliga i så mänga skilda men ändock likartade påföljder då risken till svåröverskådlighet är uppenbar. Bl. a. synes domstolarna i strävan att finna en så adekvat påföljd som möjligt kun-
na hamna i besvärliga valsituationer till men för en önskvärd enhetlig rättstillämpning. Vidare torde det för såväl den dömde som vederbörande övervakare kunna uppkomma svårigheter vid tillämpningen av den i det enskil-
da fallet föreskrivna övervakningsformen. Detta kan i sin tur medföra att
behovet skjuts i bakgrunden till förmän för det formella beslutet vilket na-
turligtvis vore djupt olyckligt. Det bör vara möjligt att inordna den intensiva övervakningen i nuvarande skyddstillsynspåföljd. Utredningen har också diskuterat en sådan lösning men funnit den vara betänkhig ur rättssäkerhetssynpunkt under motivering att den som dömts till skyddstillsyn bör ha
ett berättigat anspråk att redan genom domen få klart för sig om påföljden skall kunna förenas med en intensiv övervakning. Emellertid synes utan
svårighet kunna införas en regel som ålägger domstolen att i samband med
domen meddela vilken övervakningsform som skall vara tillämplig i det en-
skilda fallet. Kravet på erforderlig rättssäkerhet borde härigenom vara
uppfyllt och de av utredningen anförda betänkligheterna blir på så vis eliminerade. Det förordas sålunda att de nya och värdefulla tankegångar som
Prop. 1978/79: 212 fon 143
kommit till uttryck i utredningens förslag tillvaratas på det sättet att den nuvarande villkorliga domen bibehålls i oförändrat skick och att intentio-
nerna bakom begreppet tillsynsdom inordnås under i dag gällande skydds-
tillsynspåföljd med de ändringar och tillägg som lagtekniskt då maste följa. Förutom att man härigenom undviker införandet av ett helt nytt begrepp — tillsynsdom — reduceras det föreslagna antalet frivärdspåföljder väsentligt vilket får bedömas som angeläget. Genom en utvidgning av skyddstillsyns-
påföljden på föreslaget sätt bör i vart fall en viss mindre del av de personer som i dag har dömts till urgdomsfängelse förhoppningsvis kunna undgå att i fortsättningen omedelbart kunna dömas till fängelse. För övriga återstår
som enda ersättningspåföljd fängelse. De föreslagna strafflindringsreglerna
för personer under 21 år bör då i allt väsentligt utgöra säkerhet för att ett avskaffande av ungdomsfängelse likväl inte leder till ökade frihetsberövan-
den för berörd kategori. Slutligen blir en sannolik konsekvens vid ett ge-
nomförande av utredningens tankegångar att olägenheten rörande avsak-
naden av ett mellanting mellan nuvarande skyddstillsyn och fängelse för andra lagöverträdare än ungdomsfängelseklientelet försvinner. Denna effekt som i viss mån — i vart fall jämfört med direktiven — kan sägas vara en gratisprodukt av utredningens förslag hälsas med stor tillfredsställelse.
Göta hovrätt tillstyrker att ungdomsfängelse avskaffas och att straffned-
sättningsregeln i 33 kap. 4 § BrB utvidgas så att den omfattar även ungdo-
mar i åldern 18—20 år. I övrigt avstyrker hovrätten utredningens förslag. I
direktiven för utredningen uttalas att avskaffandet av ungdomsfängelse inte får leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av unga lagöverträdare som det här är fråga om utan tvärtom bör medföra en förskjutning mot andra kriminalvårdande åtgärder. Sedan dessa uttalanden gjordes har ungdomsfängelsepåföljden i domstolarnas praxis använts betydligt mer re-
striktivt än tidigare. Antalet nyintagna i anstalt efter dom på ungdomsfängelse har sålunda sedan 1973 minskat med omkring 50 46. Delvis kan minskningen förklaras av att fängelse ådöms i stället för ungdomsfängelse men i
flertalet fall har ungdomsfängelsepåföljden ersatts av skyddstillsyn. I de
fall fängelse har använts torde strafftiden ha varit relativt kort. När ungdomsfängelse tillgrips f. n. är brottsligheten vanligen av sådan art och omfattning att ett fängelsestraff skulle medföra en längre tids frihetsberövan-
de än ungdomsfängelse. I tillämpningen har ungdomsfängelse således avskaffats i fall där denna påföljd kan ersättas av kriminalvård i frihet eller kortare tids fängelse. När ungdomsfängelse inte kunnat ersättas av annan påföljd är det regelmässigt fråga om allvarlig kriminalitet. främst grova för-
mögenhetsbrott i stort antal, eller allvarliga narkotikabrott och våldsbrott. Tanken att i dessa fall ersätta ungdomsfängelse med kriminalvård i frihet
är enligt hovrättens mening inte realistisk. Brottens art och omfattning är genomgående sådan att annat än frihetsberövande påföljd inte kan komma i fråga. Om ungdomsfängelse skall avskaffas utan att detta skall leda till
längre tids frihetsberövande för ungdomar i åldern 18—20 år krävs att straffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 & BrB utvidgas att omfatta även denna kategori. Någon ytterligare lagstiftning behövs inte för att ungdomsfängel-
se skall kunna avskaffas. Hovrätten anser alltså att det är opåkallat att med anledning av ungdomsfängelsets avskaffande genomföra de förändringar
av frivårdspåföljderna som utredningen föreslår. Enligt hovrättens mening är de föreslagna ändringarna av dessa påföljder dessutom olämpliga från flera synpunkter. Hovrätten för Övre Norrland ansluter sig i allt väsentligt till utredning-
ens förslag. Hovrätten vill emellertid varna för att det kan bli svårt att få
förslagets system att fungera i praktiken såsom utredningen har tänkt sig. Det förefaller kanske väl teoretiskt i sin konstruktion. Det är dessutom tvi-
velaktigt om det kan eller bör genomföras utan betydligt större resursför-
stärkningar än utredningen har räknat med. I vissa avseenden ger utredningens förslag anledning vill närmare kritik. En fördel med förslaget blir enligt utredningen att det skapar större möjligheter att vid återfall i brott ästadkomma en från allmänpreventiv synpunkt påkallad upptrappning
frihetsstraff. Den inbördes svårighetsgraden mellan de olika påföljderna framträder i utredningens förslag genom rekvisiten för deras tillämpning.
Det är svårt att inse varför man inte uttryckligen anger den inbördes svå-
righetsgraden mellan de olika päföljderna. Det kan självfallet hävdas att en
sådan bestämmelse bör införas först i samband med en fullständig revision
av påföljdssystemet. Den invändningen kan sägas få en ökad tyngd genom att den föreslagna påföljden tillsynsdom kan sägas ta sikte på en viss grupp av lagöverträdare, nämligen de yngre. Hovrätten är inte övertygad om bärkraften hos dessa invändningar. Hovrätten förutsätter därför att frågan övervägs allvarligt i det fortsatta beredningsarbetet. Hovrätten ifrågasätter
också om inte de föreslagna lagändringarna innebär en så pass väsentlig
modifiering av behandlingsteorierna att det är befogat med en omformulering också av I kap. 7 & BrB. Med hänsyn till de rekvisit som uppställs för tillämpningen av påföljderna förefaller det som om villkorlig dom med övervakning har mer gemensamt med tillsynsdom än med övriga former av
villkorlig dom. Det blir än tydligare mot bakgrund av att villkorlig dom
med övervakning under verkställigheten kan omvandlas till tillsynsdom och därmed slutligen leda till frihetsberövande genom intagning i anstalt,
låt vara att förordnande därom inte får ges samtidigt med förändringen av
påföljden. Enligt hovrättens uppfattning bör ett enklare och överskådligare
system kunna vinnas, om bestämmelserna om tillsynsdom och om villkorlig dom med övervakning arbetas samman i ett gemensamt kapitel. En an-
nan metod kunde vara att behandla villkorlig dom i ett kapitel, villkorlig dom med övervakning i ett annat kapitel och tillsynsdom i ett tredje. Därmed skulle man också vinna att förutsättningarna i 27 kap. 9 & BrB för att förvandla villkorlig dom med övervakning till tillsynsdom kunde uttryckas klarare. Med den nu föreslagna systematiken skulle den rena villkorliga domen fä en enklare och klarare utformning. Påföljden skulle bättre svara
mot benämningen straffvarning. Möjligheten till erbjudande om stöd och hjälp bör utan tvivel finnas kvar. Det kan sättas i fråga om inte föreskrifterna I detta ämne bör tas in i frivårdsförordningen. Förordnandet bör dock ankomma på domstolen. I utredningens förslag framställs sådant erbjudande som avses nu i någon mån som kännetecken för en självständig påföljdsform. Detta kan dock knappast sägas motsvaras av någon realitet.
För att ett orealistiskt synsätt skall motverkas bör därför bestämmelsen
om erbjudande om stöd och hjälp kanske arbetas in i 27 kap. 1 § BrB. Ut-
redningen har strävat efter att ge sina förslag samma språkdräkt som de
författningar i vilka de föreslagna ändringarna skall göras. Detta är enligt
hovrätten en minst sagt tveksam metod. Den blir särskilt tveksam när det blir fråga om så omfattande och ingripande ändringar som här. Det kan inte vara rimligt att. av hänsyn till enhetligt, år 1978 använda ett så ålderdom-
ligt språk som utredningen har i nyskrivna texter. Hovrätten erinrar i detta sammanhang om hur ändringarna i giftermålsbalken utformades när den
balken ändrades i betydande omfattning år 1974 och förutsätter att de be-
stämmelser som utredningens förslag kan föranleda får en modernare och mera lättbegriplig utformning.
Prop. 1978/79: 212 Nr 145
Kanpmarrätten i Jönköping finner det angeläget att nya regler införs så att frihetsberövande påföljder för ungdomar I så stor utsträckning som möjligt skall kunna ersättas med påföljd i frihet. Kammarrätten anser det därför lämpligt att en ny päföljd tillskapas som ersättning för ungdomsfängelse i enlighet med de riktlinjer som anges av utredningen. Det föreslagna frivårdssystemet förefaller dock onödigt invecklat. F vart fall ur den dömdes synpun+. torde det många gånger vara likgiltigt vilken form av övervakning söo:n han är utsatt för.
Stockholms + ngsrätt, som delar utredningens uppfattning att det inte längre finns anledning att behålla ungdomsfängelsepåföljden, vill dock erinra om utredningens påpekande att ungdomsfängelse har vid prövning av domstol eller genom åtalsunderlåtelse av åklagare i stor omfattning kommit alt avse även nya brott. begångna innan påföljden tillftullo verkställts. Vid upprepad brottslighet kommer, sedan ungdomsfängelse avskaffats.
som påföljd i stället i icke ringa utsträckning fängelsestraff att behöva tillgripas varvid tiden för frihetsberövandet sammantaget kan komma att
överstiga tiden för frihetsberövandet vid ungdomsfängelse. Vad gäller de ändringar i påföljdssystemet som har betraktats som en nödvändig följd av
att ungdomsfängelse avskaffas är förslaget att införa den nya päföljden till-
synsdom det mest väsentliga. Tingsrätten anser sig inte kunna biträda utredningens uppfattning att en sådan påföljd. vars grundläggande innehäll utgörs av intensiv övervakning, är ägnad att tillgodose högt ställda all-
mänpreventiva krav på en kännbar reaktion eller att för det starkt brottsbenägna kliemtcl det här gäller motverka återfall i brott. Dessutom måste befaras att det uppstår faktiska svärigheter att genomföra påföljden i enlig-
het med utredningens intentioner. Som utredningen också har anmärkt finns inom ramen för skyddstillsyn formellt starka tvångsmässiga inslag och dess sanktioner är — åtminstone teoretiskt sett — ännu mer ingripande
än de som föreslås för tillsynsdom. Vid skyddstillsynen motiveras de tvångsmässiga inslagen, inklusive anstaltsbehandling, huvudsakligen från
individualpreventiva utgångspunkter under det att tillsynsdomens tvängsinslag enligt förslaget grundas på allmänpreventiva överväganden. TVingsrälten delar utredningens uppfattning att tvångsåtgärder inom kriminalvården i huvudsak bör användas endast i syfte att tillgodose samhällets intresse av att den dömde hindras att begå nya brott eller att andra personer avhålls att begå brott. Det torde dock vara möjligt att med mindre lagändringar och en ändrad tillämpning i praxis tillgodose en sädan princip inom ramen för nuvarande skyddstillsyn. Om vissa tvångsinslag i skyddstillsynen, som t. ex. anstaltsbehandling, uttryckligen kunde motiveras av hänsyn till allmän laglydnad ges —- med den begränsning som anges i 28 kap. I $3 st. BrB och som fortfarande bör finnas kvar — också ökade möjligheter att tillämpa skyddstillsynen vid allvarlig brottslighet. För att markera det allmänpreventiva syftet med anstaltsbehandling bör tiden för denna bestämmas av domstolen och sanktionen gärna kallas fängelse. För de ung-
domar inom det nuvarande ungdomsfängelseklientelet som inte kan få till-
synsdom skall enligt förslaget vanligt fängelse utgöra påföljd. Även om så-
dana fängelsestraff i fortsättningen torde bli sällsynta synes det dock tingsrätten vara en brist i det tänkta systemet att en frihetsberövande påföljd
som mera direkt anpassas till det unga klientel det här är fråga om inte har
övervägts. Måhända är det svårt att finna en sådan form. Det är också möjligt att frågan närmast hör hemma inom kriminalvårdens ram. Tingsrätten
finner vidare anledning till åtskilliga erinringar mot utredningens förslag att avskaffa skyddstillsyn och i stället införa två nya varianter av villkorlig 10 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 212
dom. Däremot ansluter sig tingsrätten till förslagen om att begränsa tilllämpningen och längden av fängelsestraff för ungdomar mellan 18 och 21 är sumt att mildra reglerna om förverkan av villkorlig frigivning. Tingsrätten anser inte — oavsett om förslaget om tillsynsdom blir antaget eller ej att utredningens argumentation för ändring i reglerna för villkorlig frigivning och verkställighet utom anstalt är övertygande. Utöver vad som för-
anleds av själva remissen vill ungsrätten särskilt framhälla de mycket stora
problem som skulle uppstå om man genomför socialutredningens förslag
att överföra ansvaret för ungdomar mellan 18 och 21 är som begätt brott
från de barnavårdande myndigheterna till kriminalvården. Den vård som bereds dessa ungdomar i bl. a. ungdomsvårdsskolor ersätter nu ofta ett fri-
hetsberövande som påföljd för allvarlig brottslighet. Kriminalvårdens fri-
värdsorganisation, även med den tilltänkta utbyggnaden, motsvarar ej de krav som nu kan tillgodoses genom ungdomsvärdsskolorna. För domstolen återstår då ej annat än att döma ungdomar med den allvarliga brottsliga belastning, varom här är fråga. till fängelse.
Göteborgs tingsrätt detar utredningens allmänna grundsyn att ungdomsfängelse bör ersättas dels med en icke trihetsberövande påföljd vars grund-
läggande innehäll utgörs av intensivövervakning, dels med tidsbestämt
fängelsestraff för det hårdast belastade klientelet. Trots detta tar tingsrät-
ten avständ från utredningens bedömningar på väsentliga punkter och av-
styrker beträffande de huvudsakliga delarna av reformförslaget att dessa läggs till grund för lagstiftning. Det material som redovisas i BRÅ-rapporten och de slutsatser som kan dras av detta ger enligt tingsrättens uppfattning all anledning till en genomgripande översyn av hela påföljdssystemet. I avvaktan på denna översyn bör påföljdssystemet inte underkastas mer
omfattande förändringar än som är påkallade av att ungdomsfängelsepäföljden avskaffas. Mot bakgrund härav kan tingsrätten inte tillstyrka att
påföljdssystemet redan i förevarande sammanhang blir föremäl för en så genomgripande omarbetning som den utredningen föreslagit. Det föreslagna systemet är vidare komplicerat och sväröverskådligt, påföljderna är
svåra att jämföra. Risk föreligger att systemet kan leda till orättvis och
olikartad behandling av personer som begått likartade brott. Tingsrätten instämmer i att man bör sträva efter att ett avskaffande av ungdomsfängelse i vart fall inte leder till ökat frihetsberövande för det ifrågavarande klientelet. Vid bedömandet av i vilken utsträckning frihetsberövande påföljd
bör komma till användning beträffande dessa ungdomar bör man dock häl-
la i minnet att ungdomsfängelseklientetet till alldeles övervägande del består av ungdomar som redan i de yngre tonären blivit föremäl för upprepade ingripanden från samhällets sida. Dessa ingripanden har ofta lett ull frihetsberövanden i form av intagning i ungdomsvårdsskola. Sådana ungdomar kommer sannolikt att uppfatta all frivård, även intensivövervakning, som lindrigare än intagning i ungdomsvårdsskola. Med hänsyn härtill är det viktigt att ungdomsfängelsepåtöljdens avskaffande och ersättande med annan eller andra påföljder inte får till följd att detta klientel finner der
"lönsamt ” att begå brott och därigenom blir föremål för kriminalvård i frihet i stället för frihetsberövande i form av äterintagning på ungdomsvårds-
skola. Dessa ungdomar skall alltså inte kunna ”straffa sig ut” till en som de uppfattar lindrigare påföljd i frihet. Realistiskt sett måste man därför
räkna med att denna del av ungdomsfängelseklientelet, dvs. de ungdomsvärdsskoleintagna, inte kan dömas till annan päföljd än frihetsberövande. När ungdomsfängelset skall avskaffas bör man därför, i vart fall i avvaktan
på den översyn av påföljdssystemet som tingsrätten tidigare har berört,
Prop. 1978/79: 212 on. 147
koncentrera sig på att för dessa ungdomar finna någon form av frihetsberö-
vande som är lindrigare och kortvarigare än ett fängelsestraff som med nu gällande regler skulle komma att utdömas. För den del av ungdomsfängel-
seklientelet som inte har denna bakgrund och belastning bör tillskapas en frivårdspåföljd som är mer ingripande än nuvarande skyddstillsyn. Detsamma gäller också möjligen för de ungdomar som nu upprepade gånger döms till skyddstillsyn för jämförelsevis lindriga brott. Enligt ungsrättens uppfattning bör dessa åtgärder kunna vidtagas inom det nuvarande påföljdssystemet utan att man behöver tillgripa så ingripande förändringar och tillskapa ett så komplicerat påföljdssystem som utredningen har föreslagit. F huvudsak bör man kunna ersätta ungdomsfängelsepåföljden dels
genom att inom ramen för skyddstillsynen föra in huvuddelarna av de re-
formförslag som utredningen har lagt fram om intensivövervakning och
vistelse i anstalt, dels genom att ändra reglerna för fängelsestraffets använ-
dande för ungdomar I enlighet med vad utredningen har föreslagit.
Enligt Vänersborgs tingsrätt bör en sådan rik flora av olika påföljder som utredningen föreslagit om möjligt undvikas. Rätustillämpningen blir lätt ojämn och skillnaderna mellan de olika påföljderna kan ofta bli svår att urskilja, framför allt på verkställighetsstadiet. Redan av den anledningen avstyrker tingsrätten att utredningens förslag om förändringar av den villkorliga domen och skyddstillsynen genomförs i sin helhet. Vissa av delförslagen kan dock godtas. Påföljden villkorlig dom bör besta i sin nuva-
runde form. Möjlighet bör dock finnas att i enlighet med utredningens för-
slag förena villkorlig dom med stödätgärder. Tingsrätten avstyrker införande av påföljden tillsynsdom. Skyddstillsynen bör i stället bestå med vissa ändringar. Först och främst bör åtgärder av olika slag vidtas i syfte att
göra övervakningen mer effektiv. Vidare bör sanktionshotet för den som
undandrar sig övervakningen under skyddstillsyn förstärkas. Dessutom
bör viss ändring ske av reglerna om s. k. anstaltsbehandling. Enligt tingsrätten är det numera så ringa skillnad mellan anstaltsbehandling och fäng-
else att tingsrätten ifrågasätter om det är tillräcklig anledning att i fortsättningen behålla anstaltsbehandling som en speciell behandlingsform. Det synes naturligast och även konsekvent att kalla även anstaltsbehandling fängelse. Detta skulle innebära att det fanns möjlighet för domstol att för
ett och samma brott döma till skyddstillsyn i förening med kortvarigt fäng-
elsestraff. Tingsrätten anser att en sådan påföljdsmöjlighet. innebärande
att domstolen vid utdömande av fängelsestraff i samband med skyddstillsyn har möjlighet att underskrida straffminimum för fängelse i den aktuella strafflatituden, bör införas såsom ett mellanled mellan ”ren”" skyddstillsyn
och fängelse. En sådan kombination skulle i många fall ersätta den nuvarande ungdomsfängelsepåföljden men kan användas också i andra fall.
Tingsrätten föreslår en sådan kombination i stället för införande av påföljden tillsynsdom. Med en sådan kombinationsmöjlighet torde bestämmelsen i 28 kap. I $3 st. BrB om särskilda skäl för ådömande av skyddstillsyn vid brott med ett års fängelse som straffminimum kunna upphävas. Tings-
rätten tillstyrker vidare förslagen att höja åldersgränserna i 26 kap. 4 § och
33 kap. 4 & BrB.
Domstolsverket erinrar om att flera utredningar nyligen avgett betänkan-
den med förslag som inverkar på användningen av olika påföljder. Det gäl-
ler bl. a. betänkandena av socialutredningen (SOU 1977:40), utredningen om behandlingen av psykiskt avvikande (SOU 1977:23), häktningsutred-
ningen (SOU 1977: 50) och åtalsrättskommittén (SOU 1976: 47). Av betydelse för reformverksamheten på detta område är också de överväganden
i fräga om interneringsstraffet som f.n. pågår inom justitiedepartementet
samt i viss mån resultatet av utredningen angående översyn av rättegångs-
förfarandet vid allmän domstol. I BRÅ-rapporten som innehåller många tankeväckande synpunkter, diskuteras ingående principerna för straff-
systemets uppbyggnad. I ungdomsfängelseutredningens betänkande slutli-
gen framläggs förslag till betydande förändringar i påföljdssystemet. Med hänsyn till denna mångfald av utredningar torde det vara nödvändigt att reformverksamheten inom straffrättens päföljdssystem inriktas på en samlad
översyn av regelkomplexet. I avvaktan härpå bör enligt domstolsverkets
mening endast angelägna reformer genomföras vilket bör ske inom ramen för nuvarande påföljder. Domstolsverket tillstyrker dock att ungdomsfängelse avskaffas men avstyrker f. n. att en ny självständig form av frivårdspå-
följd införs. Ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden gör det nödvändigt att förändra fängelsestraffet och skyddstillsynspåföljden. I betänkandet förutsätts att merparten av dem som nu döms till ungdomsfängelse skulle kunna komma i fråga för kriminalvärd i frihet genom att institutet
tillsynsdom tillskapas som en mera ingripande frivårdspäföljd. Det nuvarande ungdomsfängelseklientelet bestär av personer med allvarlig kriminell belastning och med en typiskt sett mycket hög återfallsrisk. Av gjorda klientelundersökningar framgår att inemot hälften av de dömda intages i
ungdomsfängelse direkt från ungdomsvärdsskola. Vidare framgär att flertalet tidigare lagförts och/eller erhållit ätalsunderlåtelse. Härtill kommer
att olika former av giftmissbruk är vanligt förekommande bland dessa
dömda. Mot bakgrund av dessa förhållanden ifrågasätter domstolsverket
om kriminalvård i frihet över huvud taget är realistiskt som huvudalternativ vid ett avskaffande av ungdomsfängelse. Enligt domstolsverkets mening torde man i stället få räkna med att merparten kommer att dömas till
fängelse. Förutsatt att bestämmelserna om fängelsestraff ändras så som ut-
redningen tänkt sig bör en sådan utveckling godtas.
Kriminalvårdsstyrelsen ansluter sig till förslaget om avskaffande av ung-
domsfängelsepåföljden. Denna påföljd bör också enligt styrelsens mening
delvis kunna ersättas med någon form av skärpt tillsyn i frihet. För en be-
tydande del av ungdomsklientelet kommer emellertid även fortsättningsvis frihetsstraff många gånger att te sig ofrånkomligt. De av utredningen föreslagna bestämmelserna om strafflindring för ungdomsklientelet tillstyrks därför. Inför de ersättningspåföljder som utformas i betänkandet ställer sig styrelsen emellertid i väsentliga delar tveksam. Styrelsen hyser visserligen
förståelse för synpunkten att det av allmänpreventiva skäl kan vara moti-
verat att tidigare än vad som nu är fallet markera en upptrappning inom påföljdssystemet även såvitt avser päföljdsformer i frihet. I praktiken torde emellertid det komma att ställa sig svårt att åstadkomma den åsyftade
skillnaden mellan de sex olika formerna av frivärd som föreslagits. Risk torde föreligga att de avsedda nyanserna endast får formell betydelse under det att i den praktiska hanteringen de olika påföljdernas faktiska innehåll inte i någon väsentlig grad kommer att skilja sig åt. Vidare kan syste-
met komma att bli stelt och tungrott inte minst p. g. a. den ökande styrningen från domstolarnas sida. Tillsynsdomspåföljden kommer sannolikt gans-
ka snart att visa sig ur kontroll- och säkerhetssynpunkt otillräcklig för stora grupper av det härt brottsbelastade och ofta starkt rymningsbenägna nuvarande ungdomsfängelseklientelet. Däremot finns det anledning att an-
taga att domstolarna skulle i den nya päföljden finna ett välkommet kor-
rektiv att användas företrädesvis för den som återfaller i brott och härför i brist på bättre alternativ döms till fortsatt skyddstillsyn. Om tillsynsdom i
Prop. 1978/79: 212 a 149
betydande omfattning skulle komma att adömas sistnämnda klientel finns också anledning befara att påföljden i sig inte kommer att anses som ett till-
räckligt ingripande alternativ till urgdomsfängelse. Styrelsen vill om förslaget till tillsynsdom i dess tre olika konstruktioner framhålla att genom förslagets förverkande ingenting av nämnvärd praktisk betydelse skulle uppnås somm inte skulle kunna genomföras genom tillskapandet av en enda
påföljd. En ny sanktion som skulle kunna utgöra en sådan påföljd i frihet
som enligt utredningens direktiv kunde ersätta ungdomsfängelse skulle kunna ges en smidigare utformning än den föreslagna och ändå tillgodose kraven på skärpt tillsyn. Man kan nämligen väl tänka sig att ästadkomma en strikt, på goda känslobindningar grundad och därmed måhända ända-
målsenligare kontroll av klienten genom åtgärder som fortlöpande kan anpassas efter vad som framstär som behövligt. Valet av övervakare fram-
står som utomordentligt betydelsefullt för utfallet av intensivövervakning. Skyddskonsulenten torde med sin personkännedom ha goda möjligheter att utse lämplig övervakare i det särskilda fallet. Under förutsättning att övervakningen ges ett sådant innehåll som antytts skulle styrelsen vara benägen acceptera en sälunda kvalificerad skyddstillsyn som självständig
påföljd vid sidan av den ordinära skyddstillsynen. Nuvarande skyddstillsy-
nen och den villkorliga domen skulle i så fall kvarstå oförändrade. Det nu-
varande skyddstillsynsinstitutet kan enligt styrelsens mening inte ännu anses färdigutvecklat eftersom verkställighetsmyndigheterna först på senare
tid erhållit tillräckliga resurser för det fulla förverkligandet av innehället i
denna påföljd. Ett för utredningen signifikativt drag är att den vill förlägga
tyngpunkten i frivårdens verksamhet till den kriminellt mest belastade klientelgruppen. Styrelsen finner en sådan koncentration av resurserna diskutabel. Bland de mindre brottsbelastade — särskilt dä bland det yngre klientelet — ger frivårdsinsatserna erfarenhetsmässigt väsentliga och många gånger avgörande resocialiseringsresultat. Det vore högst olyckligt om denna gynnsamma utveckling skulle äventyras som en följd av ändrad allokering av de tillgängliga resurserna. -
Ungdomsfängelsenämnden betonar att de viktigaste komponenterna när det gäller att förebygga sociala problem och kriminalitet hos ungdom är utbildning och arbete. Som också utredningen har visat är det på dessa punkter som ungdomsfängelseeleverna här de största bristerna. Deras skolgång har ofta avbrutits i förtid och yrkesutbildning och arbetslivserfarenhet saknar de i allmänhet heh. Den sysslolöshet som följer med ökande
ungdomsarbetslöshet är en grogrund för missbruk och kriminalitet. Den viktigaste kriminalvårdande behandlingen för de ungdomar som redan är kriminellt belastade är därför att övervinna dessa ungdomars utbildnings-
och arbetshandikapp. De viktigaste åtgärderna för att förebygga att nya ungdomar hemfaller åt kriminalitet är att tillförsäkra alla ungdomar en god skol- och yrkesutbildning och ett meningsfullt arbete. Ungdomsfängelsc-
eleverna har således ofta svårartade sociala och personliga problem. En
förändring har också skett på senare år i ungdomsfängelseklientelets sam-
mansättning mot i regel grövre brottslighet och mer omfattande tidigare kriminalitet. Nämnden anser därför högst tveksamt om den intensivövervakning som anges i förslaget till tillsynsdom är tillräcklig för att tillrättafö-
ra stora delar av det unga klientel det är fråga om.
Interneringsnhämnden ställer sig mycket tveksam tll om det av utredningen uppställda syftet med tillsynsdomen kan nås med förslaget. Argumentationen för den föreslagna påföljden är inte övertygande. Den intensi-
va övervakningen kan väl komma att uppfattas som kännbar. Risk förelig-
ger emellertid att den så gott som dagligen återkommande kontaktskyldigheten mangen gång av den dömde kommer att uppfattas som trakasseri och därmed kommer att motverka sitt syfte. Det kan även sättas i fråga om sådan övervakning som föreslås får någon brottsförebyggande effekt särskilt när det gäller den grupp unga lagöverträdare som päföljden närmast är avsedd för. Imerneringsnämnden delar utredningens uppfattning att det är
angekiget att begränsa användandet av frihetsberövande påföljder. Enligt
nämndens mening är det emellertid tveksamt om tillsynsdom i enlighet med förslaget i någon nämnvärd utsträckning kan bli ett användbart alter-
nativ till frihetsstraff för de unga lägöverträdare som f. n. tas in i kriminal-
värdsanstahterna. Såsom utredningen framhållit lämnar den nuvarande påföljden skyddstillsyn möljlighet till en mer eller mindre intensiv övervak-
ning. Nämnden är inte övertygad om angelägenheten av att ersätta skyddstillsyn med tillsynsdom och villkorlig dom med övervakning. Enligt nämn-
dens mening bör den nuvarande skyddstillsynen behållas. Därmed skulle
frivärdens stödjande och behandlande roll framhävas tydligare. Vidare
skulle det formella tvänget för den dömde att följa föreskrifter och anvisningar kvarstå. Enligt nämndens mening bör påföljden inte konstrueras så
att man förlitar sig helt på den dömdes frivilliga medverkan. En reform av kriminalvården i frihet synes böra ske inom ramen för skyddstillsyn.
Enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna har tiden i någon mån gått förbi utredningen. Önskemälet om en förskjutning mot ej frihetsberövande åt-
gärder för ifrägavarande kategori av unga lagöverträdare kan sägas redan
vara tillgodosett genom de förändringar i praxis som på senare är ägt rum i fråga om: ådömande av ungdomsfängelse. Det restklientel som numera åläggs denna påföljd består huvudsakligen av unga återfallsförbrytare, för vilka andra ingripanden prövats men misslyckats. Det kan med utgångs-
punkt i nämndens erfarenheter hävdas att kriminalvård i frihet sällan eller aldrig kunnat vara ett realistiskt alternativ för dem som på senare tid
ådömts ungdomsfängelse. I och med detta saknas faktiskt i och för sig anledning att ta ungdomsfängelses avskaffande till intäkt för mera ingripande
reformer på frivårdens område. Nämnden är i mångt och mycket kritisk
mot utredningens förslag. Rent allmänt framstår det framlagda betänkandet I mycket som en ambitiös skrivbordsprodukt, överarbetad, svåröverskådlig och ull sina effekter i ätskilliga hänseenden orealistisk och oprak-
tisk. Det är nämndens uppfattning att förslagen på mänga punkter måste
omarbetas för att en godtagbar lagprodukt skall framkomma. Det måste ifrågasättas om ett sådant arbete bör utföras innan principerna för den framtida kriminalpolitiken klarnat.
Övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen anser att hela på-
följdssystemet bör bli föremäl för ytterligare utredning. Till följd härav bör
förändringar f. n. göras endast i den utsträckning sådana är päkallade av att
ungdomsfängelse avskaffas. En reform som begränsas på detta sätt kan fungera som försöksverksamhet för en mera genomgripande reform i fram-
tiden. Nämnden kan därför inte tillstyrka att påföljdssystemet redan nu omarbetas på ett så genomgripande sätt som utredningen föreslagit. Utredningens förslag är dessutom komplicerat samt svårt att överblicka och pä-
följderna svåra att jämföra. Nämnden instämmer i att ett avskaffande av ungdomsfängelse inte får leda till ökat frihetsberövande. Vid denna bedömning bör man dock utgå från att ungdomsfängelseklientelet till alldeles övervägande del bestär av ungdomar som redan tidigare blivit föremål för upprepade ingripanden från samhällets sida och att dessa ingripanden mycket ofta leder till frihetsberövanden i form av intagning i ungdoms-
Prop. 1978/79: 212 vo 151
väårdsskola. Realistiskt sett måste man därför räkna med att de ungdomsvärdsskoleintagna inte kan dömas ull annan päföljd än frihetsberövande. När ungdomsfängelse skall avskaffas bör man därför koncentrera sig på att
för dessa ungdomar finna någon form av frihetsberövande som är lindriga-
re och kortvarigare än vad som annars är praxis. För den del av ungdoms-
fängelseklientelet som inte har denna bakgrundsbelastning och möjligen
för de ungdomar som nu upprepade gänger döms till skyddstillsyn bör uiflskapas en frivårdspåföljd som är mer ingripande än den nuvarande skydds-
tillsynen. Enligt nämndens uppfattning bör dessa åtgärder kunna vidtas
inom det nuvarande påföljdssystemet och att man alltså inte behöver tillgripa sä ingripande förändringar och tillskapa ett så komplicerat påföljds-
system som det utredningen föreslagit. I huvudsak bör man kunna ersätta
ungdomsfängelse dels genom att inom ramen för skyddstillsynen föra in
huvuddelarna av de reformförslag utredningen framlagt beträffande intensivövervakning och vistelse i anstalt. dels genom att ändra reglerna för fängelsestraffets användande beträffande ungdomar i enlighet med vad ut-
redningen föreslagit.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser det vara osannolikt att tillsynsdom med den föreslagna utformningen kan komma att träda I stället för ungdomsfängelse i någon nämnvärd omfattning. Med tanke på den begränsning i antalet domar på ungdomsfängelse som har skett de senaste åren måste man räkna med att ett övervägande flertal av dem som nu döms till ungdomsfängelse i stället kommer att dömas till fång-
else antingen i första hand eller ev. efter försök också med tillsynsdom.
Om detta antagande är riktigt försvagas skälet för att införa denna päföljdsform. Den har icke mera allmänt sett sådana fördelar att den likväl bör
övervägas. Det kan väl sägas att det bland dem som dömts till skyddstill-
syn eller som fär frigivningspermission ifrån ett fängelsestraff förekommer
fall för vilka intensiv övervakning, åtminstone för en kortare tid, är ända-
mälsenlig och önskvärd och därför också redan nu kommer till användning i den utsträckning det är praktiskt möjligt. Det måste dock observeras att intensiv övervakning i kontrollsyfte inte i sig själv har något värde. Att själva övervakningen, såsom utredningen tänker sig, skulle kunna förhindra eller försvåra fortsatt brottslig verksamhet måste betvivlas. Övervakningen mäste hänföra sig till bestämda krav som indirekt tar sikte på att minska risken för en fortsatt brottskarriär. Viktigast härvidlag när det gäller den stora grupp som har brott till levebröd är kravet att söka arbete och att infinna sig till och fullfölja ett erhållet arbete eller påbörjad utbildning. Av stor betydelse för att förebygga fortsatt brottslighet är också kravet att avstå från alkolhol eller narkotika i de fall då bruket härav framstår som en
riskfaktor. Intensivövervakning kan vara befogad, särskilt under kortare
tid. beträffande dömda med sådana personlighetsdrag att de väl har goda
föresatser men ringa vitalitet när det gäller att förverkliga dem. I vilka fall
en sådan övervakning är befogad och i vilka fall den närmast är till skada
måste dock bedömas i omedelbar anslutning till frivårdens genomförande
och av den personal och de organ som är vana att kämpa med dessa problem och därtill har en omfattande personkännedom. Om man däremot gör
en intensivare övervakning till en särskild påföljdsform att besluta för
domstol förstör man alldeles användningen av denna. Detta gäller särskilt när domstolen skall anlägga den synpunkten att själva övervakningen är
"en kännbar påföljd” och sälunda föreskriva den för personer på vilka den
inte alls passar. Över huvud taget är tanken att domstolen också inom ramen för frivården skall utportionera obehag i passande doser allt efter
brottets svårhetsgrad helt orimlig. Porportinalitet kan väl, som nu. få gälla fängelse eller böter men inte graden av övervakning som mäste bestämmas
av det aktuella behovet. Man riskerar eljest att de krav som ställs uppfattas som helt meningslösa och därför inte kan upprätthållas. Den nya påföljds-
formen kan härigenom bli ett totalt misslyckande. Nämnden unser alltså
att i lämpliga fall en intensiv övervakning skall kunna förekomma som ett
led i den frivård som nu bedrives. Några ändrade regler härom för skyvdds-
tullsyn eller andra former av frivärd är icke behövliga. Det bör ankomma på skyddskonsulent och övervakningsnämnd att anpassa övervakningen till
vad som I varje särskilt fall är ändamälsenhgt. Det bör allenast betonas att detta är frivärdens primära upppift. för vilken personalen i första hand
skall användas och som icke bör tillåtas stå tillbaka för några mindre vikti-
ga administrativa bestyr. Mot att nu ändra BrB i syfte att införa de föreslag-
nå reglerna om tillsynsdom kan också erinras att dessa avser en liten grupp av dömda och att frågan om det ändamålsenliga i dessa lagändringar, på
grund av utredningens bundna mandat, icke har övervägts I ett större sam-
manhang. Lägger man huvudvikten vid att minska användningen av frihetsstraff och i högre grad än hittills lita till frivård kommer andra grupper i
första hand i blickfältet. Främst gäller detta det stora antalet korta frihets-
straff. Det kan erinras om att det förslag till nyansering av påföljdssyste-
met för trafiknykterhetsbrott genom införande av skyddstillsyn med nyk-
terhetsvårdande behandling i huvudsakliga delar icke har förverkligats än-
nu. Även i övrigt är sambandet mellan brott och alkohol eller narkotika av stor betydelse. inte minst när det gäller de unga. Om socialutredningens förslag förverkligas kommer dessa problem 1 ökad grad att drabba krimi-
nalvården och motverka strävandena att mera än hittills tillämpa frivård i stället för frihetsstraff. Att också inom kriminalvården, i samma utsträck-
ning som socialutredningen tänker sig för socialtjänsten, avstå från att stäl-
la krav på skötsamhet i sådana hänseenden lär icke vara möjligt; samhäl-
lets ingripande mot brott är och förblir tvång. En uppenbar olägenhet med utredningens förslag att göra tillsynsdom till en särskild påföljd är att det uppkommer en konstlad och helt onödig gränsdragning till skyddstillsyn, vilken påföljd utredningen bibehåller ändrad till villkorlig dom med övervakning. Utredningen säger att denna påföljd mäste framstå som mindre ingripande än tillsynsdom. Man kan fråga sig hur en sådan skillnad skall kunna upprätthållas i praktiken. Utredningen har även i övrigt bemödat sig om att göra skillnader mellan olika former av frivård. Dessa skiljaktigheter kommer att vålla en hel del administrativa svårigheter, medan det är tvivelaktigt om de i övrigt kommer att motsvara några realiteter. Den huvudsakliga skiljelinjen kommer även i fortsättningen att gå mellan frihetsberövande och frivård. Nämnden anser icke att de ändringar som sålunda berör villkorlig dom och skyddstillsyn bör självständigt genomföras utom i det
fall som sagts i 28 kap. 2 § BrB i förslaget.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn ansluter sig i stort sett till utred-
ningens förslag. Nämnden anser dock att utredningen alltför ensidigt utformat vissa förslag med beaktande enbart av vad hänsynen till allmänna lag-
lydnaden kräver. Vidare anser nämnden att det kan befaras att urform-
ningen av straffet i fortsättningen inte i tillräcklig omfattning sätts i relation till den dömdes person. Beträffande samhällets möjligheter att mot den dömdes vilja förordna om viss vård för att avhjälpa missbruk av t. ex. alko-
hol eller narkotika har nämnden följande uppfattning. Det bör finnas möjlighet för domstol att beträffande det yngre klientelet förordna om nödvän-
dig vård mot den dömdes vilja. En sådan möjlighet skulle lämpligen kunna
Prop. 1978/79: 212 os 153
utformas I enlighet med socialutredningens nuvudförslag (SOU 1977: 40). Ett genomförande fullt ut av undomsfängelscutredningens förslag kan få icke önskvärda konsekvenser för den dömde. Han kan befinna sig i en sådan situation att han själv har svärt att avgöra om han är i behov av värd. Nämnden anser vidare att det allmänna kravet på skötsamhet för den som efter dom är föremål för frivård bör finnas kvar. Det kan inte uteslutas att
enbart existensen av detta krav kan ha viss inverkan på den dömdes livstö-
ring.
Socialstyrelsen konstaterar att utredningen föreslår omfattande föränd-
ringar i det straffrättsliga systemet. Bortsett från att förslagen innebär att
ungdomsfängelse avskaffas skulle de leda fram till resultat som harmonise-
rar dåligt med det straffsystem som BRÅ-rapporten förespråkar. Det kan knappast bli akutellt att ta upp frågan om genomförande av utredningens förslag innan det blivit klart vad den principiella diskussionen i BRÅ-rapporten skall leda till. Enligt socialstyrelsens bedömning kommer fängelse
troligen att bli den strafform som vanligen ersätter ungdomsfängelse. Styrelsen har svårt att se att det är praktiskt motiverat med så många alternati-
va frivårdspåföljder som sex stycken. Socialstyrelsen vill även peka på en
oklarhet beträffande den framtida gränsdragningen mellan socialvård och kriminalvård. Bestämmelserna i I $ andra punkten i socialutredningens
förslag till lag om särskilda bestämmelser om vård av underårig tyder på att möjligheterna att inom socialvården ta hand om femton-sjuttonåringar kommer att minska. För tvångsvård krävs enligt nämnda stadgande att den
underårige utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom t. ex.
brottslig verksamhet. Frågan är om farlighetskravet alltid är uppfyllt i de fall brottsligheten bedöms föranleda frihetsberövande. Tolkningen synes
ligga nära till hands men är inte självklar. Bestämmelsen anger i varje fall
en snävare ram än 25b § och 29 § barnavärdslagen enligt vilka omhändertagande kan ske p. g. a. brottslig gärning om ”behov av särskilda tillrättaförande åtgärder bedöms vara eller visat sig vara gagnlösa”. Det är här
nödvändigt med ett klargörande. Det finns annars en risk att vissa lag-
överträdare I åldern 15—17 år i brist på alternativ inom socialvården skulle ådömas fängelse. En sådan utvidgning i användandet av fängelsestraffet är dock inte avsett vare sig av socialutredningen eller av ungdomsfängelseutredningen. Under senare tid är det inte bara socialutredningen och ungdomsfängelseutredningen som tagit upp frågan om straffrättsliga påföljder för unga lagöverträdare. Den behandlas också i BRÅ-rapporten. Med hänsyn till att de straffrättsliga påföljderna för unga lagöverträdare nu berörs från flera olika utgångspunkter och att omfattande ändringar diskuteras vore det enligt styrelsens mening angeläget att få till stånd en samordning av de olika förslagen. De borde tas upp till särskild behandling i ett sammanhang. Den föreslagna samordningen skulle inte bara vara av värde som underlag för en bedömning av generella frågor. Härigenom skulle man också kunna komma åt en del särskilda problem. Ett av dem rör en grupp av mycket svårbehandlade ungdomar som nu bollas mellan olika vårdområden. Det är ett femtiotal ungomar per år för vilka adekvata behandlingsal-
ternativ f.n. saknas och som — beroende på omständigheterna — hamnar
inom kriminalvården, den psykiatriska vården eller barnavården. Dessa ungdomars förhållanden är mycket otillfredsställande och deras problem mäste lösas. Inom socialstyrelsen har en arbetsgrupp tillsatts för att utreda
frågan om behandlingen av särskilt vårdkrävande ungdomar.
Styrelsen för Bärby yrkesskola anser att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn bör finnas kvar. Anstaltsbehandling kombinerad med
skyddstillsyn bör slopas. Frivårdspåföljderna bör kompletteras med tillsynsdom enligt utredningens förslag.
Styrelsen för Ryugårdens yrkesskola uttalar att de föreslagna alternativen till ungdomsfängelse är helt osannolika som påföljd åt ungdomsvärdsskoleelever. Detta klientel kommer att dömas till fängelse eftersom frivårdspäföljderna inte är något realistiskt alternativ. Den föreslagna förändringen inom påföljdssytemet är trots allt endast en skrapning på ytan. Det viktigaste är satsningen på den profylaktiska grundforskningen. Förutom denna förebyggande forskning nås mycket större effekter genom undersökning av hur man ökar risken för upptäckt. avkortar tiden mellan upptäckt och påföljd. etc. Nu invaggar man den unge lagöverträdaren i den tron att han kan inom en viss ram bryta mot lagen hur som helst utan att de tidigare sanktionerna ur den unges synpunkt förvärras. Lagstiftaren har här en mycket stor makt som normbildare. Allmänheten kan knappast acceptera att förhållandevis många och svåra brott inte åtgärdas. Beträffande ungdomarna i riskzonen hjälper lagstiftaren till att internalisera heh felaktiga normer vid ansvarstagandet för sina egna handlingar. Styrelsen anser att utredningens förstag till påföljdssytem passar väl för ett icke så belastat klientel. Men det skulle vara mycket olyckligt om detta förslag till förnyat påföljdssystem skulle komma att användas för det klientel som rekryteras till kriminalvården från ungdomsvårdsskolorna.
Riksrevisionsverket anser att en ökad differentiering av påföljder är önskvärd. Differentieringen ställer emellertid stora krav på en väl fungerande frivård. Den kräver också att frivårdens roll och uppgift i detta sammanhang preciseras. Det är därför tveksamt om reformerna inom frivården f.n. kan genomföras i den omfattning som utredningen föreslår.
Fakultetshämnden vid Uppsala universitet uttalar att utredningen har skött sitt uppdrag med stor skicklighet och att, om man accepterar den föreslagna reformens principiella uppläggning, utredningens förslag till lagtext torde vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Nämnden ställer sig emellertid utomordentligt tveksam till den pricipiella utformning av krinimalvård i frihet som utredningen förordar. Att laborera med sex olika påföljdsarter på domstolsstadiet framstår som en alltför invecklad ordning. En domstol har knappast underlag för att göra distinktioner av den art som förutsätts och det blir svårt att undvika att det blir individualpreventiva synpunkter som blir avgörande för påföljdsvalet även i fall där detta inte är meningen. Utredningen har visserligen tänkt sig ett nära samarbete mellan domstol och frivårdsorgan redan före domen. I betänkandet sägs bl. a. att det är viktigt att förlägga en stor del av frivårdens sociala verksamhet till tiden före domen men att det bör starkt betonas att frivårdens insatser före domen av rättssäkerhetsskäl måste grundas på ett frivilligt samarbete med den dömde. Det framskymtar även att den misstänktes villighet att samarbeta med skyddskonsulenten skulle kunna påverka domstolens val av påföljd. Nämnden kan inte finna annat än att det ur principiell synpunkt är utomordentligt betänkligt att börja verkställa en brottspåföljd där vederbörande inte är dömd för brottet. Även om brottsbalken präglas av behandlingstanken utgör givetvis genuint straffrättsliga åskådningar grundvalen för dess utformning. Det skulle inte vara svårt att med relativt enkla ändringar nå hygglig överensstämmelse med det kriminalpolitiska synsätt som utredningen företräder. Men det framstår givetvis som angeläget att samtidigt om möjligt åstadkomma mer påtagliga förbättringar i systemet. Fakultetsnämnden vill därvidlag förorda att man avstår från tanken att på en gång göra en totalrevision av påföljdssystemet. Erfarenheterna från BrB:s
Prop. 1978/79: 212 nån 155
tillkomst är avskräckande. Tillräckligt material av allmän karaktär torde nu föreligga för att man utan orimlig tidsförlust skall kunna genomföra angelägna delreformer. Ett sädant förfarande underlättas, om man inte genomför så fundamentala förändringar av krinimalvården i frihet som utredningen föreslår. Fakultetsnämnden kan sålunda inte se nägot bärande skäl mot att i en första omgång i huvudsak nöja sig med att avskaffa ungdomsfängelse. För att undvika vissa negativa effekter för unga återfallsförbrytare bör därvid 26 kap. 4 §3 st. BrB och 33 kap. 4 § I st. BrB ändras på sätt utredningen föreslår. Nämnden ser det vidare som rimligast att man bibehåller nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Detta hindrar inte att man inom ramen för rådande ordning kan genomföra vissa reformer. Sälunda delar nämnden uppfattningen att anstaltsbehandling vid skyddstillsyn bör avskaffas. Vidare har starka skäl framförts 1. ex. för att avskaffa möjligheten att undanröja skyddstullsyn på annan grund än nytt brott. En lagstiftning om en påföljd vars huvudinnehåll är intensivövervakning liksom större förändringar rörande skyddstillsyn synes förutsätta att större klarhet nåtts i frågan hur relationen mellan krinimalvård och socialvård skall utformas.
Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet finner det i ungdoms-
fängelsets ställe föreslagna institutet tillsynsdom vara i sig en innovation
som bör tillvaratas. Nämnden ifrågasätter dock om tillsynsdom kommer
att möjliggöra en tillräcklig kontroll av det kriminellt svärt belastade klientel som nu befolkar ungdomsfängelserna. Man måste räkna med att man i framtiden blir nödsakad att döma en sannolikt betydande del av detta klientel till fängeise. Däremot förefaller tillsynsdomen med fördel kunna användas I fråga om en del av det klientel som f. n. erhåller en i realiteten till intet förpliktande skyddstillsyn. Det föreslagna påföljdsystemets nyansrikedom, som ur vissa synpunkter är en förtjänst. är dock också dess svaghet. Det blir alltför komplicerat.
Enligt vad länsstyrelsen i Jönköpings län erfarit är de ungdomar som gör sig skyldiga till allvarliga brott för vilka påföljden kan bli ungdomsfängelse eller längre frihetsstraff ofta i behov av värd, fostran och utbildning. Ej sällan har dessa ungdomar misslyckats i skolan. De har ej fullföljt någon yrkesutbildning. De har ej lyckats på arbetsmarknaden. Även i framtiden kommer många av dessa ungdomar att behöva vård. fostran och utbildning. All institutionsvård har den senaste tiden uppmärksammats och kritiserats. Ungdomsfängelse har fått ta hand om de mest utslagna bland ungdomar i åldersgruppen 18-20 år. Öm ungdomsfängelserna ej kunnat återföra ungdomarna till ett välanpassat leverne har institutionen fått bära skulden för misslyckandet. I stället torde anledning härtill och till den ökade allvarliga ungdomskriminaliteten över huvud ligga djupare. Länsstyrelsen anser att direkta reformer på området för att nå resultat måste åtföljas av åtgärder som angriper den bakomliggande problematiken. Om lagförslaget om ullsynsdom realiseras — länsstyrelsen är tveksam i åtskilliga stycken — är det viktigt både att den nyssnämnda grundsynen kommer till uttryck och att den dömde i möjligaste mån får del av den vård, fostran och
utbildning som ungdomsfängelset syftat till att ge. En förutsättning för ett
lyckat resultat av tillsynsdomen måste vara att ungdomarna har tillgång till
bostad och arbete. Länsstyrelsen instämmer i utredningens förslag till ut-
formning av päföljden villkorlig dom.
Länsstyrelsen i Kronobergs län konstaterar att utredningen visar att de i ungdomsfängelse intagna merendels har psykiska besvär, eftersatt skolutbildning, är i avsaknad av yrkeserfarenhet samt missbrukar alkohol och
narkotika. Ett flertal av dem har varit föremål för vård enligt barnavardslagen och många har dömts tll skyddstillsyn en eller flera gånger. Detta tyder enligt länsstyrelsen på att insatta årgärder varit otillfredsställande eller satts in för sent. I många fall har irreparabla skador uppkommit. Det är dock inte självklart att dessa är att hänföra till påföljden ungdomsfängelse. Snarare torde missförhållandena ha sin grund i underlåtenhet från samhäl-
lets sida att i tid ingripa mot ungdomsbrottsligheten liksom i en alltför stor
passivitet när det gäller ungdomar med alkohol- och narkotikaproblem. Länsstyrelsen vill understryka vikten av förebyggande åtgärder. För att motverka en utveckling i kriminell riktning krävs fasta normer i upp-
let mäste ä andra sidan också visa fasthet och ingripa mot missbruk och
brottslighet på tidigt stadium. Om samhället visar för stor tolerans försvå-
ningen att inte behöva rätta sig efter samhällets regler. Under fängelsevis-
telse befästes och förstärkes ofta den kriminella livsföringen särskilt när
det gäller unga lagöverträdare. Det är därför i princip riktigt att ersätta ungdomsfängelse med annan påföljd. För att en sådan reform skall få av-
sedd effekt är det nödvändigt med ett varierat påföljdssystem som gör det
möjligt att anpassa påföljden såväl till brottets art som den tilltalades personliga situation. Att fängelse likväl måste komma i fråga för unga brottslingar av allmänpreventiva skäl vid brottslighet av särskild allvarlig art synes ofrånkomligt. För att minska skadeverkningarna med anstaltsvistelsen
bör man emellertid ta till vara det som varit positivt i utformningen av ungdomsfängelse. Länsstyrelsen tillstyrker i princip förslaget till tillsynsdom.
Länsstryrelsen tar också upp frågan om alternativa påföljder. Länsstyrel-
sen konstaterar att narkomanerna ofta inte är i egentlig mening kriminella
utan att det är behovet av pengar till narkotika som oundvikligen leder till brottslighet. Enligt länsstyrelsens mening bör en alternativ påföljd prövas.
som tillämpas bl. a. i Frankrike. vissa stater i USA och som föreslagits som en försöksverksamhet av den s.k. Bexelius-kommittén (SOU 1977:23).
Den alternativa påföljden går I korthet ut på att domstolen kan erbjuda den dömde att. som ett alternativ till det utmätta straffet såväl till fängelsestraff som till straff enligt tillsynsdom, välja att underkasta sig behandling för sitt missbruk enligt en i förväg uppgjord behandlingsplan. För att kunna kontrollera att behandlingen sköts bör drogfriheten kontrolleras. För den händelse den dömde allvarligt missköter behandlingen bör straffet verkställas enligt domen. Länsstyrelsen ställer sig vidare principiellt positiv till tanken på att samhällstjänst efter modell från England och Nya Zeeland skall ingå i vårt reaktionssystem. Självfallet måste påföljden utformas så att den
kan anpassas till svenska förhållanden. Denna fråga bör därför bli föremål
för närmare överväganden. Slutligen konstaterar länsstyrelsen att det är
viktigt att åtgärder vidtas också mot den som begår förseelse av mindre allvarlig art exempelvis vandalisering. Detta bl.a. för att förebygga upprepningar. För sädana fall kunde det vara lämpligt med en påföljdsform som ålägger vederbörande skyldighet att städa upp efter sig eller att på an-
nat sätt göra rätt för sig. En annan tänkbar åtgärd vore att där så är lämpligt låta vederbörande konfronteras med brottsoffret. För att dylika påfölj-
der skall få avsedd effekt bör de sättas in i så nära anslutning till förseelsen
som möjligt. Enligt länsstyrelsens mening bör någon form av jourdomstolar inrättas. Även denna fråga bör närmare övervägas.
Enligt isoleringsutredningen påverkar det förhållandet att påföljden ung-
domsfängelse avskaffas och unga lagöverträdare i stället döms till tillsyns-
Prop. 1978/79: 212 vn 157
dom eller i vissa fall till fängelse inte nämnvärt förekomsten av avskild-
hetsätgärder på kriminalvårdens anstalter. Någon ökad förekomst är knap-
past tänkbar. Någon nämnvärd minskning är inte heller att räkna med ef-
tersom de ungdomar som enligt förslaget skall bli föremål för frivård i stället för anstaltsvård i allmänhet inte torde tillhöra det klientel som f. n. kom-
mer ifråga för avskiljanden, i vart fall inte långvariga sådana. Utifrån de in-
tressen utredningen har att beakta finns ingen erinran mot huvudtankarna i betänkandet.
JO kan I väsentliga delar ansluta sig till de allmänna överväganden utredningen har gjort. På några punkter ifrågasätter JO dock utredningens förslag. vilket knappast till alla delar framstår som nödvändiga konsekvenser av ungdomsfängelsepåföljdens avskaffande. JO understryker dock det värdefulla i att utredningen lagt sig vinn om att anlägga en övergripande
syn på påföljdssystemet. Det torde inte råda delade meningar därom att
ungdomsfängelsepåföljden är mogen att avskaffas. Redan det förhällandet
att påföljden inte längre skiljer sig påtagligt från fängelsestraffet är nog för
att motivera dess upphörande. Numera torde den framför allt vara av betydelse genom det sätt varpä den reglerar strafftiden. Samma resultat kan såsom utredningens förslag visar uppnås på annat sätt. Utredningen har emellertid som grund för sina ställningstaganden lagt även en mot behand-
lingstanken principiellt negativ syn. påminnande om den BRÅ-rapporten
ger uttryck för. Det sägs vara en konsekvens av principer som leder till att ungdomsfängelse avskaffas, att tvängsåtgärder inom kriminalvården en-
dast bör användas i syfte att tillgodose samhällets intresse att förhindra el-
ler motverka att de dömda begär nya brott eller att avhålla andra personer
från att begå brott. Således bör enligt utredningen den som är föremål för kriminalvård inte under hot om frihetsberövande tvångsvis underkastas
psykiatrisk värd, nykterhetsvård eller narkomanvård utan att han uppfyl-
ler de förutsättningar som i allmänhet gäller för sådan vård. JO anser att
kritiken mot behandlingstanken bör värderas med viss försiktighet och att den knappast för så långt att man kan avvara ett inslag av, om nödvändigt, också tvångsvis genomförd behandling inom kriminalvården. JO anser att
den nya påföljden tillsynsdom utgör en i allt väsentligt väl genomtänkt lös-
ning på uppgiften att till någon del ersätta ungdomsfängelset med en frivårdspåföljd. JÖ anser vidare att villkorlig dom liksom hittills bör reserve-
ras för fall där domstolen finner prognosen god och kan inte biträda förslag
som innebär att påföljden kan komma att tillämpas på ett slentrianmässigt sätt. JO godtar i övrigt i stort utredningens förslag till konstruktion av påföljden villkorlig dom men anser att termen skyddstillsyn bör finnas kvar.
Landstingsförbundet ställer sig bakom den allmänna principen i utredningen att frihetsstraff för unga lagöverträdare begränsas I största möjliga utsträckning och ersätts med andra påföljdsformer. Över de kriminal-
vårdstekniska övervägandena och reformförslaget vilka icke primärt berör
sjukvårdshuvudmännen avstår förbundet från att yttra sig.
Svenska kommunförbundet konstaterar att utredningens främsta uppgift har varit att försöka begränsa användningen av frihetsstraff för unga lag-
överträdare och i stället vidga tilämpningsområdet för kriminalvård i frihet. Det förslag utredningen lägger fram i detta syfte främst den nya påföljden tillsynsdom i olika former, med tyngdpunkten lagd på intensiv över-
vakning, villkorlig dom med övervakning resp. villkorlig dom med stödåtgärder samt vissa verkställighetsätgärder vid förtida frigivning förefaller
förbundet rimliga och realistiska med hänsyn till att det här är fråga om ur
brottshänseende vanligen ganska starkt belastade ungdomar, som tidigare varit föremål för olika samhällsåtgärder på grund av begångna brott.
TCO vill ge ett vidgat kriminalpolitiskt perspektiv på utredningens för-
slag. Endast mycket begränsade effekter på kriminalitetens utveckling och omfattning I stort står att uppnå genom smärre förändringar inom påföljdssystemet. Rättsväsendet är ett dåligt stödinstrument vars effekter på återfallsbrottsligheten är små och otydliga. TCO anser att de större social- .
politiska orsakerna bakom kriminaliteten kommer i skymundan genom den
snäva fokusering på rättsväsendets möjligheter som utmärker dagens debatt. Mot denna bakgrund vill TCO att ytterligare ansträngningar inleds att få till stånd samlade insatser för att komma ät de mekanismer som ligger bakom de ökande sociala problemen. Utredningens förslag har i detta avscende en klar begränsning. Utredningens allmänna inriktning att inskränka på användandet av fängelsestraff ter sig däremot helt riktigt med tanke
på vad som i dag är känt om de allvarliga skadeverkningarna. Återfallssiffrorna efter avtjänade längre straff visar att anstaltsvistelse varken har nä-
gon avskräckande eller posuiv inverkan på de dömda. Positiva rehabilteringsinsatser kan många gånger initieras under anstaltstiden men de begränsas av olika negativa verkningar av straffet och är oftast svåra att
överföra till tiden efter frigivningen. För såväl samhället som för den enskilde dömde är därför på sikt stora vinster att göra genom att utrymmet
att avtjäna påföljder i frihet vidgas. Naturligtvis måste påföljdsystemet undergå förändringar i och med att samhällets värderingar av olika beteenden förändras. Påföljderna kan dock aldrig bli annat än ramar till ett mycket
skiftande innehåll i verkställigheten. Enligt TCO:s uppfattning finns det
därför ingenting som talar för att fastare ramar och större precisering av olika straff på det sätt utredningen föreslår skulle ge systemet större effektivitet. TCO vill i stället understryka att det ytterst är effektiviteten i sam-
hällets olika socialpolitiska insatser i vid mening inklusive stödåtgärder från kommunernas socialvård som skapar förutsättningar för en bra krimi-
nalvård. När det gäller ersättningspåföljd för ungdomsfängelse vill TCO
framhålla som högst sannolikt att fängelse och inte frivårdspåföljder enligt
utredningens förslag skulle bli följden för den kategori klienter som i dag döms till ungdomsfängelse. Av allmänpreventiva skäl kommer domstolarna sannolikt i de flesta fall att döma dessa ungdomar till fängelse eftersom de oftast har en avancerad kriminalitet och flera andra typer av frihetsberövanden bakom sig. Utredningen föreslår att en ny påföljd, ullsynsdom, införs. Samtidigt lämnas ett förslag till förändrad villkorlig dom. Den nuvarande skyddstillsynen föreslås upphöra. TCO avvisar utredningens förslag och anser att man i stället bör förstärka den nuvarande skydådstillsynspåföljden. Genom kriminalvårdsreformen 1974 skapades förutsättningarna
för en nödvändig utbyggnad av frivärden i Sverige. Denna utbyggnad. som
mer konkret innebar ett tillskott av frivårdstjänstemän och därmed av stöd- och behandlingsresurser, har först i år avslutats i och med genomförandet av den s.k. storstadsutredningens förslag. Under en mycket kort
tid har frivårdsdistrikten expanderat mycket kraftigt och fått uppleva hur en ny, oprövad kader av socialarbetare tillkommit och börjat fungera. Utan stöd av någon särskilt anordnad introduktionsutbildning och utan hjälp av centralt framtagna tillämpningsföreskrifter, vilka försenats, har
många nya frivärdstjänstemän upplevt en osäkerhet i arbetet. År 1977 in-
troducerades vidare en ny frivärdsförordning på ett sätt som väckte olust
på många håll och mot vilken bl. a. ST-värd reagerade under förhandlingar med statens förhandlingsråd. TCO vill således hävda att frivården efter kriminalvårdsreformen i praktiken inte givits någon chans att uppfylla
statsmakternas förväntningar. Detta innebär bl.a. att den nuvarande
Prop. 1978/79: 212 åt 159
skyddstillsynspåföljden ännu inte prövats på ett sätt som gör det möjligt att sakligt underkänna dess möjligheter att verka brottsförebyggande och socialt stödjande. TCO anser att övervakningen som den utövas vid påföljden skyddstillsyn i de flesta fall har en brottsförebyggande effekt och att det är de positiva stödjande momenten i öÖvervakningsarbetet som främst verkar i den riktningen. TCO hade därför gärna sett att utredningen lagt
fram förslag om utökade sociala insatser. Således finns exempelvis behov av en förbättrad övervakarutbildning, fler familjevårdshem och fler behandlingshem. En rad insatser behövs vidare för stöd till organisationer och enskilda som kan hjälpa till i frivårdsarbetet. TCO anser således att ut-
redningens förslag till nytt påföljdssystem bör avvisas. De grundläggande frågor som tangeras av utredningen bör bli föremål för belysning i ett brett
kriminal- och socialpolitiskt perspektiv. TCO har i sitt nyligen avlämnade
yttrande över socialutredningens slutbetänkande (SOU 1977: 40) förordat att en offentlig utredning tillsätts med uppdrag att genomföra en omfattan-
de översyn av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Denna bör — i enlighet med vad TCO i detta sammanhang framhöll — också innefatta samtliga andra lagbestämmelser som möjliggör kort- och långvariga frihetsberövanden i utrednings-, straff- och vårdsyfte. Målsättningen bör vara att sådana bestämmelser skall finnas i så få lagar som möjligt, vara så enhetliga som möjligt och så rättssäkra som möjligt. Utredningen bör behandla den grundläggande frågan om begreppen vård och straff liksom frågan om psykiatribegreppets avgränsning. Utredningen bör vidare framlägga förslag till regler för hur de olika myndigheterna skall samverka när ansvarsområdena tangerar varandra i frågor av denna typ. Det blir i detta sammanhang naturligt att också behandla relationerna mellan bl. a. öppen social service, kriminalvårdens frivård, polisens verksamhet och andra berörda samhällssektorer. Av särskild vikt är att representanter för dem som är yrkesverksamma på fältet i detta sammanhang ges möjligheter att komma till tals.
Sveriges psykologförbund konstaterar att gemensamt för alla de av utredningen föreslagna påföljderna är att behandlingsideologin har förkas-
tats. Enligt 4 8 kriminalvårdslagen skall kriminalvården främja den intag-
nes anpassning i samhället och i 10 § i samma lag sägs att psykologisk och medicinsk behandling skall ske under arbetstid såvida den intagne har behov därav. Utredningen konstaterar att klienterna på kriminalvårdens anstalter i högre grad än tidigare uppvisar multiproblembeteenden med grava missbrukssymtom beträffande alkohol och narkotika. Att av detta dra slutsatser om att reducera behandlingsinsatserna finner psykologförbundet anmärkningsvärt. Det självklara vore naturligtvis att kraftigt öka insatserna
då det gäller den psykosociala situationen. Den ”behandling” som utred-
ningen talar om är i själva verket ingenting annat än en viss forma av social
service I form av anskaffande av livets nödtorft till klienterna i form av mat
och uppehälle samt bostad. Någon behandling i psykologisk mening förekommer endast i undantagsfall inom kriminalvården på grund av bristen på
personal med egentlig behandlingskunskap. Förbundet finner också orovande att ingen psykologisk behandlingsexpertis knutits till utredningen. För-
bundet är i och för sig positiv till en förlängning av en behandlingskedja i egentlig mening inom ramen för frivården. Detta kräver dock i motsats till vad utredningen föreslår en ordentlig satsning på psykologisk behandlingsexpertis inom frivården. Vidare borde det heller inte vara omöjligt att inom en tvångsorganisation, som kriminalvården ändå obestridligt utgör. ålägga
klienterna ett behandlingsansvar vid t. ex. de föreslagna frivårdshemmen.
Alt tvinga männsikor till att bo på frivårdshem utan att kunna erbjuda behandling vore djupt olyckligt. Behovet av psykologisk behandling är utom-
ordentligt stort bland kriminalvårdsklienter och de få psykologer som
verkar på området är överbelastade. En nödvändig upprustning av resurser har skett men den är otillracklig. Det torde vidare bli problematiskt att
bedöma klienternas kriminalitet subtilt till de föreslagna sex frivårdspåfölj-
derna så att dessa får en verklighetsrelaterad innebörd. Åtminstone de som
f.n. döms till ungdomsfängelse skulle passera samtliga påföljder. utom till-
synsdom med intagning i anstalt. bara genom sin brottsbelastning. Förbundet hävdar således att den individualpreventiva aspekten förtjänar framhävas på ett helt annat sätt än som kommit till uttryck i förslaget. Det får inte bli kriminalvårdens uppgift att undandra sig ett behandlingsansvar på bekostnad av kontrollfunktionen. Domstolen bör ha rätt att veta att ordentliga psykosociala stöd- och behandlingsåtgärder vidtas under päföljdstiden.
Det är också i linje med den kriminalvärdsreform som en enig riksdag tagit
och som trädde i kraft så sent som år 1974.
Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker utredningens förslag att påföljden ungdomsfängelse avskaffas. Förbundet tillstyrker vidare de föreslagna ändringarna i BrB som syftar till att begränsa användandet av påföljden fängelse för åldersgruppen 18-21 år samt reducera frihetsberövandets längd i den mån fängelse utdöms. Förbundet ifrågasätter om inte åldersgränsen kunde höjas till 23 år. Förbundet instämmer 1 att samhällets insatser för att avhålla lagöverträdare från fortsatt brottslighet i första hand bör
inriktas på positiva åtgärder i syfte att komma till rätta med sådana sociala missförhållanden som kan stå i samband med kriminaliteten. Förbundet uppfattar emellertid inte utredningens förslag som sådana positiva åtgärder. Utredningen har snarast undvikit att diskutera sociala missförhållan-
den och vad som skulle kunna göras för att undanröja dem medan de före-
slagna åtgärderna, främst den nya tillsynsdomen, inriktat sig på att hålla
”offren” för missförhällandena i schack genom kontroll och sanktioner. Denna snäva aspekt är en anledning till att förbundet avvisar utredningens slutsatser. Även av andra skäl vill förbundet avstyrka utredningens förslag i fråga om frivårdspåföljdernas utformning. Tillsynsdomen med sina olika föreskrifter, med placering i frivårdshem och anstaltsvistelse som skärpning eller sanktion samt de tre olika typerna av villkorlig dom med skiftande grad av frivillighet bildar ett snår där det är risk att både dömande och verkställande organ trasslar in sig ordentligt. Det räcker sannolikt inte att ge kriminalvärdsstyrelsen rätt att föra talan för att åstadkomma en enhetlig tillämpning. Det är vidare föga troligt att klienter och allmänhet skulle kunna överblicka det hela och sc ett logiskt samband brott— straff. Ett sådant samband är en första förutsättning för en antagen allmänpreventiv effekt. Klientens känsla av godtycke och rättsosäkerhet kan bli betydande. För-
bundet vill i första hand föreslå att den nuvarande skyddstillsynen bibehålls men att dess verkställighetsformer följs med uppmärksamhet för att en stramare och mer enhetlig praxis skall åstadkommas. En väsentlig faktor i sammanhanget är att den utbyggnad av frivården som kriminalvårds-
reformen bl. a. siktade till och som skulle göra kriminalvård i frihet till ett
hållbart alternativ till fängelset först i år fullbordats. Den stora grupp fri-
vårdare som nyrekryterats, inte minst i storstäderna, måste få tid på sig att stabilisera sin verksamhet. Det är viktigt att ge organisationen några års arbetsro och inte hela tiden utmönstra och ändra. Den starkt försummade
assistentutbildningen måste repareras. Rejäla satsningar måste också gö-
ras på övervakarutbildning, fritidsverksamhet och familjevård. I den mån
an 161 Prop. 1978/79: 212
en översyn av påföljdssystemet anses behövlig tillstyrker förbundet att en ny utredning fär detta uppdrag och får god tid på sig. En dialog med fältarbetarna inom kriminalvård och socialvård skulle vara intressant som omväxling till alla teoretiska resonemang. Som underlag för diskussioner om det s.k. allmänpreventiva värdet hos olika påföljder kan man också tänka
sig enkätundersökningar inom olika befolknings- och yrkesgrupper som
bl. a. visar vad folk i allmänhet” tror om de olika päföljdernas innehåll. Det är möjligt att man t. ex. skulle finna att skvddstillsyn har en mycket diffus framtoning vilket då kunde anses bidra ull låg allmänpreventiv effekt. En återgång till den typ av villkorlig dom med övervakning som ger anstånd med verkställighet av utdömt fängelsestraff kan eventuellt göra det lättare att uppfatta vad man riskerar genom att bryta mot villkoret för anständet. Man kunde också diskutera att verkligen göra villkorligheten till en avtalsfråga mellan den dömde och rätten. Att som nu låta rätten avgöra vad som är bäst för den dömde över huvudet på honom kan vara en dälig start för övervakningsarbetet. De flesta tar skyddstillsynen som en
rättighet. några som ett påtvunget ont. Lät vara att de flesta skulle välja
villkorligt anstånd framför att avtjäna fängelse — förfarandet skulle i alla fall klargöra vad alternativet är. I detta sammanhang bör också problemet med behandlingsinslaget i övervakningsarbetet kunna diskuteras utan skygglappar. Utredningen har gjort det lätt för sig genom att i knapphändiga och standardiserade motiveringar ansluta sig till ”frivilliglinjen” dvs. kriminalvårdstvånget gör halt efter föreskriften om kontakfrekvens och kontaktsätt. Bland annat är det önsk värt att övervakarna arbetar på att motivera klienten för exempelvis narkomanvärd och man kan tänka sig vissa lättnader i kontaktskydligheten vid vistelse på behandlingshem e. d., men att öppet ställa villkor i dessa avseenden är fult. Det resonemang som utredningen för om skillnader mellan tvångsåtgärder som ”tillgodoser samhällets intresse att förhindra eller motverka att de dömda begår nya brott”
och sädana som "syftar till att i den dömdes eget intressse förändra hans
sociala situation” är akademiskt och långsökt. Samhällets och den dömdes intressen framställs som axiomatiskt motstridiga. vilket är intressant men
knappast genomtänkt. Man borde kunna överväga att ta steget fullt ut och
göra även konstruktiva alternativ till fängelse i form av behandling ”avtal-
bara” mellan klient och domstol. Det är i och för sig önskvärt att finna en mellanform mellan frivård och fängelse eftersom det finns en benägenhet att uppleva sanktionssystemet som en trappa och just trappsteget från fri-
het till instnution är påfallande högt. Men problemet skulle kanske kunna
angripas från motsatt häll än det utredningen använder. I stället för att
konstruera en frivårdspaföljd som ter sig som ett fängelse skulle man kunna gå in för att skapa en arsenal av fängelsealternativ. Domstolen kan då döma till fängelse men förklara att påföljden är utbytbar mot viss annan
placering. Kontrollen av att placeringen fungerar kan handhas av frivården även om placeringen har skett utanför kriminalvården. Förbundet vill slut-
ligen understryka att påföljdernas utformnig och verkställighetens innehåll
visserligen är viktiga för klienterna, inte minst ur humanitär synpunkt, men sannolikt har en perifer betydelse för kriminalitetens utveckling. Det
är samhällets struktur och dess socialpolitik i vid mening som mäste bearbetas.
LO konstaterar sammanfattningsvis att utredningens förslag rymmer
alltför mycket av oklarheter om konsekvenserna av förslaget. Det är där-
för LO:s uppfattning att utredningen inte utan vidare överarbetning kan
ligga till grund för beslut om att ersätta ungdomsfängelsepåföljden med de
nya alternativ utredningen föreslagit. 11 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 212
Svenska arbetsgivareföreningen kan ansluta sig till utredningens förslag om en ökad differentiering av påföljdssystemet beträffande unga lagöverträdare.
Sveriges domareförbind konstaterar att om det torde råda enighet om att ungdomsfängelse bör avskaffas det är svårt att säga vad som bör sättas i stället. Utredningens förslag om tillsyvnsdom är en möjlighet som måste övervägas. Det mäste emellertid uppmärksammas att påföljden är bättre
lämpad för dem som ännu mte hunnit så långt på kriminalitetens bana som
de vilka nu döms till ungdomsfängelse. För de mer avancerade fallen. där ett frihetsberövande nu framstår som ofränkomligt, skulle den föreslagna tillsynsdomen i allmänhet inte komma att bedömas som tillräckligt repressiv även om förordnande om anstaltsbehandling meddelas. I dessa fall skulle därför enligt förbundets uppfattning påföljden regelmässigt bli fångelse. Det är mot denna allmänna bakgrund som övervägandena av reformen bör ske. Vidare vill förbundet understryka att påföljdssystemet som sådant har en begränsad betydelse när det gäller att påverka lagöverträdare. De åtgärder som kan ha effekt måste sättas in på ett avsevärt tidigare stadium. Vad som har anförts gäller i särskilt hög grad i fråga om ungdomsfängelseklientelet. Ambitionsnivån för en reform måste också avvägas med beaktande av att den rör ett förhållandevis litet klientel. En utgångs-
punkt för utredningens överväganden har också varit att ungdomsfängelse
skulle ersättas dels med en icke frihetsberövande påföljd. vars grundläggande innehåll utgörs av intensivövervakning, dels med ett tidsbestämt fängelsestraff för det hårdast belastade klientelet. Förbundet har — utöver vad nyss anförts — ingen erinran mot detta. När det gäller utredningens konkreta förslag måste förbundet emellertid anmäla avvikande uppfattning i stora delar. Enligt förbundets mening är det föreslagna systemet visserligen konsekvent och logiskt men alltför komplicerat. Påföljderna kan bli svåra att jämföra och risk kan föreligga att systemet leder till orättvis behandling av personer som har begått likartade brott. I avvaktan på den vidare översyn av påföljdssystemet som kan bli en följd av BRÅ-rapporten
bör heller inte göras mer omfattande ändringar än som är en direkt konse-
kvens av att ungdomsfängelse föreslås avskaffat. Förbundet deltar uppfattningen att ett avskaffande av ungdomsfängelse i princip inte bör leda till ökat frihetsberövande för det ifrägavarande klientelet. Förbundet vill emellertid erinra om att ungdomsfängelseklientelet till alideles övervägande del bestär av ungdomar som redan i de yngre tonåren blivit föremål för upprepande ingripanden från samhällets sida. ofta i form av intagning i ungdomsvårdsskola. Dessa ungdomar kommer sannolikt att uppfatta all frivard. även med intensiv övervakning, som lindrigare än intagning i ungdomsvårdsskola. Det finns en risk för att detta klientel när ungdomsfängel-
ser avskatfas finner det ”lönsamt” att begå brott och därigenom få krimi-
nalvård i frihet i stället för frihetsberövande genom återintagning på ung-
domsvårdsskola. Om man skall undvika ett system med ”utstraffning” måste sannolikt denna del av ungdomsfängelseklientelet även fortsätt-
ningsvis dömas till någon form av frihetsberövande. Det är alltså önskvärt att det för dessa ungdomar finns någon form av frihetsberövande som är lindrigare och kortvarigare än det fängelsestraff som med nu gällande regler skulle komma att utdömas. För den del av ungdomsfängelseklientelet som inte har denna bakgrund och belastning bör finnas en frivårdspåföljd som är mer ingripande än nuvarande skyddstillsyn. Detta torde också gälla i fråga om de ungdomar som nu upprepade gånger döms till skyddstillsyn för jämförelsevis lindriga brott. Enligt förbundets uppfattning bör angivna
Prop. 1978/79: 212 "tg 163
åtgärder kunna vidtas inom det nuvarande påföljdssystemet utan att man
behöver göra så ingripande förändringar och skapa ett så komplicerat på-
följdssystem som utredningen har föreslagit. I huvudsak bör ungdomsfängelsepåföljden kunna ersättas dels genom att man inom ramen för skyddstillsynen för huvuddelarna av de reformförslag som utredningen har lagt fram om intensiv övervakning och vistelse i anstalt, dels genom att regler-
na för fängelsestraffets användande ändras för ungdomar i enlighet med
vad utredningen har föreslagit.
Föreningen Sveriges statsåklagare anser att en allmän reform av påföljdssystemet inte bör genomföras utan att först en övergripande bearbetning skett av hela området och att därvid också de gränsdragningar och samordningar som kan motiveras av reformer avseende vård- och sociallagstiftning beaktats. Huvuddelen av det förslag som framläggs av utredningen rörande mera långtgående förändringar i påföljdssystemet synes
därför f.n. böra anstå I avvaktan på en sådan övergripande bearbetning av
hela straffsystemet. Då det gäller förslaget om avskaffande av ungdomsfängelse synes dock detta kunna genomföras utan föregripande av andra möjliga förändringar. För att kunna tillgodose kraven att avskaffandet cj
får leda till längre frihetsberövande för de unga lagöverträdare som berörs
av reformen tillstyrker föreningen vissa ändringar av reglerna om påföljdsval. straffmätning samt förverkande av villkorligt medgiven frihet.
Föreningen Sveriges åklagare vill inte motsätta sig att ungdomsfängel-
sepåföljden avskaffas. Föreningen vill dock påpeka att det ingalunda är nå-
gon lätt uppgift att på ett tillfredsställande sätt fylla den därigenom uppkomna luckan i påföljdssystemet. Enligt föreningens mening måste man, om utredningens förslag godtas, acceptera åtminstone ett par påtagliga nackdetar i förhållande till det nuvarande systemet. En är att utredningens
huvudförslag — tillsynsdomen — trots vissa förtjänster ändock i mindre
omfattning torde i praktiken kunna tillämpas på det ytterst brottsbelastade klientel som i dag döms till ungdomsfängelse. En ökad användning av fäng-
else i vissa fall synes därför ofrånkomligt. En annan nackdel är att utredningens förslag torde innebära risk för att vissa äldre ungdomar i återfalls-
situationer får undergå frihetsberövande under sammanlagt längre tid än de skulle fått enligt nuvarande system.
Ett genomförande av förslaget om tillsyndom skulle således enligt föreningens mening inte i praktiken få så stor tillämpning på ungdomsfängel-
seklientelet som utredningen räknar med. De föreslagna reglerna har dock
stort värde och skulle utfylla luckan i vårt påföljdssystem mellan fängelse och skyddstillsyn. Föreningen föreslår att skyddstillsynen bibehålls och att reglerna för tillsynsdom i erforderlig omfattning inarbetas i bestämmelserna rörande skyddstillsynen. Föreningen tillstyrker att den nuvarande villkorliga domen bibehålls men avstyrker, som en konsekvens av dess uppfattning att skyddstillsynen bör bibehållas, förslaget om införande av
villkorlig dom med stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning. Föreningen tillstyrker slutligen de föreslagna ändringarna beträffande fängelsepåföljden med undantag för förslaget till ändring i 26 kap. 4 § andra st.
BrB samt förslaget om borttagandet av möjligheterna att vid allvarlig miss-
skötsamhet förverka villkorligt medgiven frihet. Vidare bör presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet kvarstå.
Enligt Föreningen Sveriges polischefer gäller beträffande ungdomsfäng-
else samma sak som beträffande övriga frihetsberövande straffpåföljder nämligen att behandlingstanken mer och mer skjuts i bakgrunden och att
omhändertagande i sluten anstalt mer och mer får karaktären av ett rent
repressivt ingripande på allmänpreventiva och individualpreventiva grunder. Antalet brott som kommit till polisens kännedom har ökat de senaste åren. Samtidigt har brottsligheten blivit grövre och de personer som gör sig skyldiga ull brott hänsynslösare. Detta har lett till att den som drabbats av ett brott eller som iakttagit en brottlig handling många gånger på grund av rädsla drar sig för att delge polisen vad som har hänt. Härigenom har polisarbetet blivit betydligt försvårat. Målsättningen för polisens och kriminalvårdens arbete bör naturligtvis vara att i första hand förhindra brott. Detta kan ske på olika sätt. Polisen har härvid sina uppgifter. Ett annat sätt att förhindra brott är enligt föreningen. om man ser till enkelheten, att den brottsbenägne sätts ur stånd att begå brott. Detta sker naturligt vis effektivast. genom ett frihetsberövande som utesluter de flesta möjligheter att begå brott. Även om man tyvärr tvingas konstatera att viss brottsverksamhet bedrivs även av personer som dömts till frihetsstraff. Enligt föreningen har ungdomsfängelsestraffet såsom det tillämpats under senare åren trots allt betraktats som ett sätt att under viss tid förhindra den unge att begå brottsliga handlingar genom att förvara honom på sluten anstalt. Utredningen vill nu ersätta ungdomsfängelse med en intensivövervakning i frihet. "Tanken att man genom en intensivare övervakning skulle förhindra fortsatt brottsligt handlande från den dömdes sida synes emellertid sakna realitet. Man måste ha i minnet att det rör sig om en grupp människor med en intensiv brottslighet bakom sig och även framför sig under ett antal är. Härjämte rör det sig om ungdomar vilka alla har problem antingen med narkotika eller med alkohol eller med båda drogformerna. Tanken att man genom intensivare övervakning skall förhindra fortsatt brottslighet från
dessa personers sida då de uppehåller sig i större tätorter och i sina invan-
da miljöer torde sakna all förankring i verkligheten. Däremot torde, om man i dagens samhälle hade vad man brukar kalla social kontroll. denna möjligen leda till önskat resultat. Den sociala kontrollen i större tätorter har dock tyvärr blivit allt mindre och mindre. I storstaden är man helt anonym och den ena människan lägger sig vinn om att inte veta och se vad den andra gör. Så länge detta förhällande är rådande torde inte heller någon ökad tillsyn — låt vara genom flera övervakare — leda till det av utredningen eftersträvade resultatet. Förleds man att tro att den föreslagna övervakningen skulle föra fram till det av utredningen förväntade resultatet leder detta i praktiken till att de dömdas brottslighet kommer att fortsätta. Detta får till följd att ytterligare personer utsätts för mer eller mindre grova brott. Vidare kommer kriminalpolisens redan stora arbetsbörda att öka varige-
nom de polisiära resurserna, som f.n. på kriminalsidan är otillräcklig,
kommer att framstå som otillbörligt knappa med påföljd att allmänheten frågar sig vad polisen gör då det gäller att utreda och förhindra brott. Vida-
re kommer den oförhindrade brottsligheten från dessa ungdomars sida att verka degenererande på så sätt att andra i deras krets i än ökande grad blir
medvetna om att man kan begå brott utan nämnvärd reaktion från samhöl-
lets sida. Utifrån allmänpreventiv och repressiv synpunkt framstår därför institutet tillsynsdom som föga tilltalande.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemåän anser att alternativa påföljder till ungdomsfängelse kan sökas inom det nuvarande påföljdssystemet med ringa ändringar. Föreningen avstyrker därför utredningens förslag att avskaffa skyddstillsynen och ersätta den med villkorlig dom med stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning samt införandet av en helt ny pä-
följd, tillsynsdom. Föreningen avstyrker även införandet av tillsynshem. När det gäller det nuvarande ungdomsfängelseklientelet föreslår förening-
Prop. 1978/79: 212 se 165
en alt tillägg görs i BrB så att domstolarna för denna kategori fär möjlighet att — med omedelbar verkställighet i samband med dom till skyddstillsyn — utdöma förstärkt anstaltsbehandling på minst två och högst fyra mänader. Vidare föreslås att övervakningsnämnden får ökad befogenhet att i samband med sådan anstaltsbehandlings upphörande förordna att den dömde skall erhälla/undergå en tids - minst tre och högst sex månaders — intensivövervakning innehällande bl. a. förstärkt samhällsstöd i form av prioriterad hjälp till arbete, bostad. ekonomisanering etc. Intensivövervakning innebär ökad kontaktfrekvens och därmed effektivare kontroll. Vid grav misskötsamhet skall övervakningsnämnd, som nu, kunna gå till aklagare-domstol med begäran om undanröjande av skyddstillsynen. Domstolen skulte härvid kunna utdöma ny förstärkt anstaltsbehandling eller annan påföljd.
SAK anser att betänkandet aktualiserar behovet av ett samlat grepp över hela det kriminalpolitiska fältet. Under de senaste ären har stora utredningar framlagts utan inbördes kongruens. Samordningsbehovet har påtalats vid flera tillfällen av SAK och även av andra remissorgan. Det har
dock sällan framstått så påtagligt som nu. SAK framhåller vidare att frivärdsorganisationen nu är under uppbyggnad och ännu inte kan förväntas
fungera enligt kriminalvärdsreformens intentioner. Den kraftiga utbyggnaden av personalresurser inom frivärden I förening med en mängd nya arbetsuppgifter har medfört att en stor del av frivårdens personal i stort sett är nyanställd eller endast har kortvarig erfarenhet av kriminalvård. Till detta kommer omorganisationen I storstadsområdena. Mot den bakgrunden kan det inte vara välbetänkt att på nytt göra några mer ingripande förändringar. Utvärderingen av det s. k. Sundsvallsprojektet och den kritik mot frivärden som domstolarna, framför allt i storstadsområdena, ger uttryck för måste tas på allvar. Det är dock föreningens uppfattning att dessa problem bör lösas inom ramen för den organisation som finns för verkställandet av påföljder.
Övervakarnas riksförbund konstaterar att det som det ter sig mest angeläget att ta ställning till i utredningens förslag är den delen som handlar om intensivövervakning. Förbundet noterar att införandet av en ny påföljd i frihet synes ligga i tiden. Förbundet anser dock att om utredningens förslag går igenom finns det en mycket stor risk för att det nuvarande ungdoms-
fängelseklientelet skulle kunna dömas till fängelse i framtiden och att det
nuvarande skyddstillsynsklientelet kommer att drabbas av den nya tillsynsdomen. Utredningen har visseligen i sitt förslag fört fram en ny påföljd som kallas villkorlig dom med övervakning, vilken tydligen skall fungera ungefär som skyddstillsynen gör i dag, men förbundet anser ändock att det är en mycket stor Fara för att den nya påföljden tillsynsdom kommer att få alltför stort utrymme inom frivärden. I stället för att införa en ny påföljd i frihet borde man satsa mer på skyddstillsynen som finns i dag. Förbundet menar att det är en felaktig tanke att risken för äterfall minskar ju oftare en övervakare träffar den person som han eller hon övervakar. Vidare anser förbundet att förhållandet övervakare -övervakad kommer att kraftigt försämras om päföljden tillsynsdom genomförs eftersom tillsynsdomen enligt utredningen bl. a. skall utformas så att den för den dömde framstår som cen mera kännbar reaktion än den nuvarande skyddstillsynen. Detta kommer att föra med sig att övervakaren riskerar att komma i den svåra roll som vårdarna på kriminalvårdsanstalterna har i dag. Det är bekant från många undersökningar att det inte gär att på ett vettigt sätt förena uppgifterna att
såväl värda som vakta. Förbundets uppfattning är att det är bättre att satsa
på den i dag fungerande skyddstillsynen än att skapa en ny påföljd som nästan enbart betonar kontrollen och därmed ätergäå till en föråldrad syn på
kriminalvård i frihet.
Centerns ungdomsförbund delar utredningens grundinställning att frihetsberövande påföljder generellt är till skada för de personer som utsätts för dem och ett frihetsstraff därför bör undvikas. Samhällets insatser måste främst satsas på positiva åtgärder. Förbundet kan i huvudsak instämma i utredningens förslag. I bäde villkorlig dom och tillsynsdom måste det viktigaste vara den stödjande funktionen. Påföljderna måste ge möjlighet till
och ha som syfte att den dömde inte återfaller i brott utan kan delta i sam-
hällets verksamhet. Detta ställer krav på skyddskonsulenter och överva-
kare så att dessa verkligen kan ägna sig åt att hjälpa den dömde med att
skaffa arbete, bostad, sociala kontakter etc. Enligt förbundet är den vikti-
gaste åtgärden inom kriminalpolitiken dock att genom förebyggande insat-
ser och genom uppföljning av personer som blivit utsatta för samhällsingripande begränsa gruppen brottslingar. I den förebyggande verksamheten spelar samhällsplaneringen, utbildningssystemet och arbetslivets organisa-
tion avgörande roller. Samhällets koncentrationsutveckling och den tillta-
gande sektoriseringen har medfört ökade sociala problem och därmed följande kriminalitet. I stället måste samhället byggas upp i decentralistisk
struktur med fungerande lokalsamhällen. Dagens utbildningssystem med en skola isolerad från samhälle och arbetsliv och med betygskonkurrens
och ökande utslagning måste ändras så att alla ungdomar får den utbildning
de är lämpade för och som ger möjligheter till meningsfull sysselsättning
efter skolan. Allas rätt till arbete måste garanteras. De ungdomar som
tvingas till långvarig arbetslöshet löper störst risk att drabbas av missbruksproblem och då är det också stor risk att de begår brott. Ökade insatser för att ge alla arbete är effektivt för att förebygga brottslighet. För ung-
domar och andra som redan begått brott och som döms till påföljd är upp-
följningen och anpassningen till samhällsverksamheten av oerhört stor be-
tydelse. Också här spelar rätten och möjligheten till utbildning och arbete en icke ringa roll. Men också hjälp att skaffa bostad, att få sociala kontak-
ter med andra människor och att få en meningsfull fritid är viktig. Därmed
kan risken för återfall minskas. Folkpartiets ungdomsförbund anser också att man bör sträva efter att
minska antalet frihetsberövanden. Förslaget om tillsynsdom är ett bra al-
ternativ för många som i dag får kortare fängelsestraff. Det är klart att det behövs en starkare kontroll än vad t. ex. dagens skyddstillsyn innebär för
dessa personer som alltså i dag omhändertas för sluten kriminalvård. För-
bundet vill starkt understryka att frivården måste få starkt utökade resur-
ser för att kriminalvården över huvud taget skall kunna fungera på ett rim-
ligt och effektivt sätt. Moderata ungdomsförbundet anser det vara en lämplig åtgärd att tillskapå den nya tillsynsdomen som ersättning för skyddstillsyn. Att ändra den
villkorliga domen som f. n. är en enkel och billig påföljdsform till att i stort sett bli den gamla skyddstillsynen är enligt förbundet inte bra.
KRUM ansluter sig i princip till utredningens resonemang och avvägan-
de. KRUM tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.
Prop. 1978/79: 212 NE 167
3¶Tillsynsdom allmänt
JK anser att möjligheterna till intensivövervakning och intagning i an-
stalt bör tillgodoses inom skyddstillsynens ram. Även de sanktionsformer som avses med tillsynsdom bör ingå i påföljden skyddstillsyn.
RÅ avstyrker att påföljden tillsynsdom införs.
Länsåklagaren i Värmlands län finner det vara väl värt att pröva en pä-
följd innebärande intensivövervakning såsom alternativ ull frihetsstraftt. Intensivövervakning kan lämpligen ges de former som föreslås av utredningen. Flikhet med utredningen anser länsåklagaren att övervakningen bör ske genom en uppsökande verksamhet och att då så är nödvändigt flera personer engageras I samma Öövervakningsuppdrag. Det torde vara av betydelse att kontakten mellan övervakare och övervakad kan ske på säådant sätt att den väcker så liten uppmärksamhet som möjligt och inte innebär onödiga olägenheter för den dömde, Intensivövervakning med anmä-
lan på polisstation finner länsåklagare vara onödigt diskriminerande i de
orter där det snart blir allmänt känt att övervakningen pågår. Utredningens utformning av tillsynsdomen finner länsåklagaren väl nyanserad.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt finner att den föreslagna påföljden tillsynsdom bör införas och att förslaget i den delen i huvudsak fått en utformning som kan läggas till grund för en kommande lagsuftning.
Åklagarens huvudsakliga invändning gäller utredningens uppfattning att den nya påföljden skulle kunna komma i fraga för det stora flertalet av dem som enligt nuvarande ordning döms till ungdomsfängelse. Överåklagaren anser vidare att det finns skäl till att i vissa detaljfrågor diskutera alternativa lösningar. Den nya påföjden tillsynsdom är enligt överäklagaren avsedd att vara en ersättning för frihetsstraffen och icke för den traditionella fri-
vården. Enligt överåklagaren har utredningen genom att i sina motiv be-
skriva tillämpningsomrädet på detta sätt ställt alltför stora förhoppningar vid tillsynsdomens möjlighet att förhindra brott från den dömdes sida. Det är svårt att uppfatta en frivårdspåföljd, även om den liksom tillsynsdomen har en utbyggd kontrollfunktion med möjligheter att inskrida med sanktio-
ner vid överträdelser, som ett hällbart alternativ till frihetsberövande pa-
följd för ett klientel där erfarenheten torde visa att i flertalet fall endast tämligen långvariga intagningar på anstalt kan förhindra återfall i brott. Överåklagaren beklagar utredningens förklaring att tillsynsdomen bör komma i fråga först efter det att upprepade försök med mindre ingripande påföljder visat att fortsatt användning av sådana påföljder saknar utsikt till
framgång. I väsentligt större utsträckning än utredningen finner lämpligt bör tillsynsdomen vara en lämplig påföljd i de fall där i nuläget skyddstill-
syn kommer i fråga trots tidigare lagföringar. I detta sammanhang förtjänar att påpekas att den påföljd som i utredningens förslag närmast är avsedd att ersätta skyddstillsynen, villkorlig dom med övervakning, i flera avscen-
den är en mindre ingripande påföljd än skyddstillsyn. Enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt är den av utredningen
föreslagna nya påföljden tillsynsdom — oaktat kritik kan riktas mot den i
vissa enskildheter — till sitt innehäll i flera avseenden förtjänstfull. Det har sedan lång tid framstått som en uppenbar brist att påföljdssystemet är i av-
saknad av ett mellanting mellan skyddstillsyn och fängelse. Domstolarna har sökt komma till rätta med denna olägenhet huvudsakligen på två sätt.
Dels har man under trycket av allmänpreventiva krav kombinerat en skyddstillsynsdom med anstaltsbehandling, dels har man meddelat samme lagöverträdare fyra, fem, ja kanske ändå fler domar på skyddstillsyn under
förhållandevis kort tidsrymd. Ett tredje alternativ har varit en fängelsedom när en sådan trots allt hade bort undvikas. Samtliga alternativ är otillfredsställande varvid särskilt de upprepade skyddstillsynsdomarna många gånger är direkt stötande. Genom att i vårt päföljdssystem införa tankegångarna bakom begreppet tillsynsdom förefaller man emellertid komma till rätta med de nackdelar som nu råder i här angivna avseenden och en sädan lösning skulle därför hälsas med tillfredsställelse. Det sagda innebär enligt överäklagaren att utredningens förslag kan komma att utgöra en värdefull
rande ungdomsfängelseklientelet synes dock knappast i någon större utsträckning i framtiden komma i ätnjutande av denna frivårdspåföljd. De domar på ungdomsfängelse som i dag meddelas innefattar mestadels så allvarlig brottslighet av vårdskaraktär eller av upprepad förmögenhetsrättslig art att omedelbar reaktion av hänsyn till allmän laglydnad framstätt som nödvändig. En dom på ungdomsfängelse har — som utredningen också
framhäller — så gott som alltid föregåtts av flertalet samhällsingripanden i
anledning av tidigare brottslighet. I mänga fall har gränsen för frihetsberövande åtgärder uppnåtts redan innan ungdomsfängelse kommit I fråga genom att vederbörande tidigare varit intagen i ungdomsvärdsskola eller va-
rit dömd till skyddstillsyn med eller utan anstaltsbehandling eller till fängelse. Det kan konstateras att domstolarna redan i dagens läge är ytterst
ovilliga att döma till ungdomsfängelse varför man vågar dra den slutsatsen alt det är de mest svårbehandlade och brottsbenägna som ådöms denna på-
följd. De ungdomar det här gäller har med ytterst få undantag haft övervakning i olika former sedan lång tid både före inskrivningen vid ungdoms-
vårdsskola och i anslutning till vård utom skolan. Det förefaller med hän-
syn till dessa omständigheter föga sannolikt att detta brottsklientel, med förhoppning om ett positivt resultat, skulle kunna dömas till en frivårdande
påföljd även i beaktande av de krav på intensitet i övervakningen som föreslås. Utredningens uppfattning att den intensiva övervakningen kommer att försvära möjligheterna att begå nya brott förefaller också väl optimistisk. Snarare torde förslaget i denna del innebära att samhällets verksam-
het för att motverka kriminaliteten kan försvåras eller försvagas. Det är sedan länge ett välkänt faktum att brottsligheten oroväckande ökar och då
främst förmögenhets- och våldsbrott. Resurserna för att bemästra denna utveckling är på många sätt otillräckliga och uppklarningsprocenten är låg.
Det förefaller i denna situation klart otillfredsställande att skyddet för så-
väl den enskilde som samhället ytterligare kan komma att försvagas genom
att de personer som genom ären visat sig ständigt återfalla i brott skulle ådömas en påföljd av ej frihetsberövande karaktär. Man kan vidare svårli-
gen ansluta sig till utredningens uppfattning att en intensiv övervakning för denna kategori skulle framstå som ett så allvarligt ingrepp i den dömdes frihet att den tillgodoser även högt ställda allmänpreventiva krav på en känn-
bar reaktion. Det torde snarare vara tvärtom. Slutligen inställer sig också
frågan om det inte vore möjligt att med vissa ändringar inordna de av utredningen föreslagna tankegängarna under den nuvarande påföljden skyddstillsyn.
Göta hovrätt, som avstyrker förslaget om tillsynsdom, säger att detta in-
nefattar en skyldighet för den dömde att hålla nära kontakt med övervakar ren. Härutöver innehåller utredningens förslag regler som ger skyddskonsulenten befogenheter att meddela den dömde mycket långtgående föreskrifter i fråga om livsföring och personliga förhållanden. Sådan föreskrift kan innefatta inskränkning för den dömde i fråga om val av bostad. uppe-
Prop. 1978/79: 212 än 169
hållsört eller verksamhet. De valda formuleringarna ger uttryck för praktiskt laget vilka inskränkningar som helst i den dömdes rörelsefrihet och
möjlighet att disponera sin fritid. Föreskrifterna går alltså betydligt längre
än de som I. n. kan ges i samband med skyddstillsyn. De föreslagna föreskrifterna är emellertid inte — såsom fallet är med dem som ges i samband
med skyddstillsvn —- motiverade av ett behandlingsbehov utan av risken
för fortsatt brottslighet. Enligt hovrättens mening gör den ändrade motiveringen inte den föreslagna ordningen mera tilltalande. I själva verket synes
någon saklig skillnad inte föreligga eftersom behandlingen syftar till att motverka äterfall. Sannolikt ger en hänvisning till risken för fortsatt brotts-
lighet utrymme för större osäkerhet och godtycke i bedömningen. Särskilt anmärkningsvärt är att föreskrifter av så drastisk art skall ligga hos skyddskonsulenten. Tanken att genom tvängsföreskrifter av angiven art hindra den dömde från fortsatt brottslighet är enligt hovrättens mening minst lika orealistisk som behandlingstanken och inger dessutom betydligt
större betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.
Enligt Stockholms tingsrätt torde en kontrollerande och straffande över-
vakning av den typ som utredningen föreslär inte i nämnvärd utsträckning
komma att verka brottsavhällande för det klientel det här är fråga om. Även den som noga fullgör sin anmälningsskylidghet och iakttar givna fö-
reskrifter torde utan svårighet kunna dölja att han fortsätter brottslig verk-
samhet. Vidare kan den dömde åsidosätta de särskilda föreskrifterna utan att det kommer till övervakarens kännedom. Ytterligare är risken stor för
att den dömde efterhand undandrar sig övervakarens tillsyn, om denne en-
dast uppfattas som representant för de straffrättsliga myndigheterna — nå-
got som enligt förslaget skall vara övervakarens primära funktion. Om en
övervakning skalt kunna verka i brottsavhållande riktning fordras enligt tingsrättens mening att ett förtroendefullt förhållande skapas mellan över-
vakare och den dömde och att ätgärder i rehabiliterande syfte kommer till
stånd som ett led i själva övervakningen. Den dömde skall därigenom kunna finna motiv att avhålla sig från fortsatt brottslig verksamhet. Rent principiellt anser tingsrätten att det är olämpligt att utsätta det klientel för vilken tillsynsdomen skall komma i fråga för den starka psykiska påfrestning
som en ständig. tät kontroll i sex månader utgör. Man mäste beakta att det här I regel är fråga om i olika avseenden starkt handikappade individer som
är I behov av den trygghet och det sociala och medicinska stöd som samhället förmär ge dem. Det finns en uppenbar risk att den intensiva övervakningen hos den dömde befäster en aversion mot de rättsvårdande myndig-
heterna och mot samhället t övrigt. Den dömde blir allt svårare att nå med positiv päverkan och anpassning till samhällets normala levnadsförhällan-
den. Tingsrätten kan inte tillstyrka förslaget om tillsynsdom. För den lagöverträdare för vilken kriminalvärd i frihet trots tidigare starkt kriminell
belastning kan vara ett realistiskt påföljdsalternativ till fängelse torde en
förstärkt form av nuvarande skyddstillsyn vara bättre och tillfyllest. Lagstiftarens ursprungliga intentioner med en ofta förekommande, på förtroende uppbyggd kontakt mellan den dömde och övervakaren bör för-
verkligas. En så utövad skyddstillsyn har större förutsättningar att avhålla den dömde frän att ånyo begå brott.
Enligt Göteborgs tingsrätt bör om ungdomsfängelse avskaffas nuvarande påföljdssystem kompletteras med en påföljd som ligger mellan skyddstillsynen och fängelse. Avsaknaden av sådan päföljd blir i annat fall speciellt påtaglig när det gäller den mindre belastade delen av brottsklientelet.
Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit att en särskild påföljd, till-
synsdom, tillskapas för att bl.a. fylla detta behov. Tingsrätten menar emellertid att det nuvarande päföljdssystemet mycket väl kan förbättras i detta avseende utan att sä ingripande förändringar som utredningen föreslagit behöver tillgripas. Yingsrätten avstyrker därför förslaget att skapa en särskild påföljd i form av tillsvnsdom. De ungdomar det främst är fråga om har ofta gjort sig skyldiga till upprepade brottsliga gärringar men är inte så härt belastade att frihetsberövande varit påkallat I någon större om-
fattning. För att kriminalvård i frihet skall kunna fylla någon väsentlig funktion för dessa ungdomar krävs en ingripande påföljd med huvudsyfte att motverka fortsatt brottslighet. En intenstvövervakning enligt vad ut-
redningen föreslagit kan väl uppfylla de kräv som mäste ställas på en sådan frivårdspåföljd. Den är i vart fall värd att prövas i avbidan på den översyn av påföljdssystemet som tingsrätten förordar. Tingsrätten föreslår därför alt de av utredningen föreslagna reglerna angående intensivövervakning inarbetas i nuvarande skyddstillsyn och att den sålunda förstärkta skyddstillsynen i huvudsak förbehälles det nu diskuterade klientelet.
Vänersborgs tingsrätt konstaterar att förslaget att införa den nya påfölj-
den tillsynsdom bygger delvis på tanken att det behövs en påföljd som i stränghet ligger mellan skyddstillsyn och fängelse. Tingsrätten instämmer i
och för sig i denna uppfattning. Skyddstillsyn kan visserligen kombineras med böter eler anstaltsbehandling men det torde många gånger inte vara
tillräckligt när det gäller att successivt skärpa päföljderna fram till eu — på
grund av straffminimum kanske långvarigt - fängelsestraff. Även tingsrät-
ten anser det angeläget med en möjlighet att efter t. ex. ett par domar på skyddsullsyn, i nägot fall kanske förenat med anstaltsbehandling, döma till
en strängare påföljd innan ett långvarigt fängelsestraff adöms. Detta gäller inte bara ungdomsklientelet. Tingsrätten ställer sig dock mycket tveksam till om den föreslagna päföljden tilsynsdom, innebärande tntensivövervakning, är en lämplig påföljd i det hänseendet. Tingsrätten vill framhälla att den gärna ser att övervakning inom frivärden görs mer effektiv än den mänga gånger nu är. Enligt tingsrättens erfarenhet har den övervakning som förekommit inom skyddstillsynens ram ofta varit nära nog obefintlig. Anledningarna härtill kan ha varit många, bl. a. att många övervakningsuppdrag förenats hos en och samma person eller att den dömde funnit sig nära nog riskfritt kunna undandra sig skyldigheten att hälla kontakt med övervukaren. Å andra sidan ifrågasätter tingsrätten om den tänkta intensivövervakningen kan genomföras i praktiken. Som utredningen framhållit mäste den vara intensiv under flera månaders tid. bl. a. därför att den i flera fail skall anses utgöra en ersättning för fängelse. Sådan övervakning kan
nog tänkas fungera i mänga fall under en kortare tid och då främst i större
tätorter. Svårigheter kan dock tänkas uppstå i mindre tätorter och glesbyg-
der där en tillräcklig kontroll kan vara svär att ordna. Om den för tillsynsdom avsedda övervakningen inte blir effektiv under en längre tid förlorar den sin betydelse som ersättare för fängelsestraff i vissa fall. Skillnaden
mellan ä ena sidan den nuvarande skyddstillsynen eller den föreslagna villkorliga domen med övervakning och, å andra sidan, tillsynsdomen blir då
så ringa alt det inte är motiverat att införa en särskild påföljd. Det är tingsrättens uppfattning att skillnaden i praktiken blir så obetydlig att förslaget
om införande av tillsynsdom bör avstyrkas. Skyddstillsynen bör i stället
bestå. dock med vissa ändringar. Duvomstolsverket avstyrker f. n. att en ny självständig form av frivärdspäföljd införs. Vid utformningen av institutet tillsynsdom har enligt dom-
stolsverket utredningen eftersträvat att ge påföljden ett betydande allmän-
Prop. 1978/79: 212 en 171
preventivt värde samt att forma den så att den verkar i brottsförebyggande riktning. I sistnämnda hänseende betonas särskilt kontrollfunktionen.
Denna skall tillgodoses genom intensivövervakning med till en början dag-
lig kontakt mellan övervakare och övervakad. Bortsett från kontaktfrekvensen ter sig de flesta av de minimikrav som utredningen uppstöäller på en sådan övervakning som sådana som i och för sig bör gälla även för den nuvarande skyddstillsynen. Domstolsverket ifrågasätter om intensivöverväkningen kommer att verka mer bröttsförebyggande än den form av övervakning som förekommer för den som dömts till skyddstillsyn. Det finns viss risk för att den dagliga anmälningsskyldigheten enbart kommer att uppfattas som ett trakasseri från myndigheternas sida, Det torde vara åtgärder av helt annat slag som har en verkligt brottsförebyggande effekt.
Dessa atgärder mäste dock huvudsakligen vidtas inom ramen för andra
sker beträtfande kriminalvärd i frihet bör vidare möjligheten att utvidga bötesstraffets tillämpningsområde och möjligheten till alternativa sanktionsformer utredas närmare. Vissa moment i den föreslagna tillsynsdompåföljden bör dock prövas inom den nuvarande skyddstillsynens ram. Ut-
redningens förslag till uppbyggnad av tillsynsdomen innehåller mycket av
värde som skulle kunna användas för att förbättra skyddstillsynspåföljden utan att denna helt förlorar sin nuvarande karaktär. En utvidgning av
skyddstillsynens användningsområde för att den skall kunna ersätta bl. a. vissa medellånga frihetsstraff kräver en förstärkning av påföljdens allmänpreventiva funktion. Viss möjlighet finns f. n. att av allmänpreventiva skäl förordna om anstaltsbehandling. I första hand skall dock sädan behandling
komma till användning ”om det är erforderligt för den dömdes tillrättafö-
rande”. Skall skyddstillsynens användningsområde kunna utvidgas torde det vara nödvändigt att domstolen ges större möjlighet att enbart av allmänpreventiva skäl förordna om intagning i anstalt under en kortare tid. Anstaltstidens längd bör därvidlag bestämmas av domstolen och vara en
ren straffmätning. Det sagda utesluter inte att det alltjämt torde finnas be-
hov av att kunna använda anstaltsbehandting under kort tid för att bryta en pägående brottslig aktivitet. Även i dessa fall kan ifrägasättas om inte institutet bör göras tidsbestämt genom en straffmätning från domstolens sida. Eftersom några särskilda tillsynsanstalter inte finns längre och då verkställighet i övrigt inte heller skiljer sig från fängelsestraffet bör institutet benämnas intagning i anstalt. I samband med en utformning av påföljden enligt dessa riktlinjer bör möjligheten att ådöma skyddstillsyn vid brott med
högt straffminimum kunna göras mindre restriktiv. Det centrala momentet
i skyddstillsynspäföljden bör fortfarande vara övervakning. Verkställighetsinnehället bör då göras fastare genom att man i lagtexten uppställer krav på viss minimikontakt mellan övervakaren och den dömde. Vad den dömde i övrigt har att iaktta fär inte uttryckas genom ett allmänt hållet
krav på skötsamhet utan noga preciseras genom särskilda föreskrifter. Prövotiden kan med fördel förkortas till två år för att nå bättre överens-
stämmelse med tidrymden för övervakningen. Domstolsverket tar inte ställning till vilka sanktionsformer som skall användas vid villkorsöverträdelser men vill betona vikten av att överträdelse regelmässigt leder till någon sanktion. Detta kräver system med successivt strängare ingripanden. Utredningen föreslår bl. a. ett kortvarigt omhändertagande under minst
två och högst 14 dagar som ett sanktionsmedel vid överträdelse av villko-
ren för tillsynsdom. Införs omhändertagande som sanktion vid överträdelse av villkoren för skyddstillsyn torde tiden böra begränsas till en vecka
med tanke på påföljdens mindre ingripande karaktär. Domstolsverket vill i detta sammanhang uttala viss tvekan i fråga om lämpligheten av att dela
upp frihetsberövandet på flera perioder. främst på grund av de praktiska
svårigheter detta skulle medföra.
Med hänsyn främst till det kraftigt brottsbelastade klientel som den föreslagna påföljden tillsynsdom tar sikte på anser rikspolisstyrelsen förslaget
verklighetsfrämmande. Det förefaller nämligen vara orealistiskt att tro att ungdomar som bakom sig har allvarlig och omfattande brottslighet och
som dessutom ofta har svärartade såväl psykiska problem som alkohol- cller narkotikaproblem skall förmås avhålla sig från att begå brott på det sätt
utredningen tänkt sig. Om ungdomsfängelse avskaffas torde påföljden oftast bli fängelse. Den nykonstruerade påföljden tillsynsdom är enligt Ariminalvårdsstyrel-
sens uppfattning icke grundad på helt övertygande premisser vare sig med avseende på de tänkta klienternas situation eller med hänsyn till syftet att motverka brott. Av de tre skisserade formerna för tillsynsdom föreslås den
första innefatta sådan dom med intensivövervakning, innebärande att det
ätminstone till en början kan förekomma daglig kontakt mellan å ena sidan
övervakaren eller biträdande övervakaren eller kontaktmannen eller ett helt tillsynsteam och å andra sidan den dömde i den kontakttäthet som för-
utsätts ske både i bostaden och på arbetsplatsen. Härvid synes utredning-
en ha förbisett det förhållandet att en ansenlig del av de ifrågavarande klienterna torde sakna fast bostad och att en än större del bedöms sakna ar-
betsanställning. För de klienter som har arbete bör besök på arbetsplatsen om möjligt undvikas. Sådana besök framstår av naturliga skäl vanligen såsom besvärande för klienten och kan äventyra såväl klientens kommunikation till arbetskamraterna som i ogynnsamma fall arbetsanställningen som sådan. Skulle kontrollen bli tillnärmelsevis så effektiv som man enligt be-
tänkandet tycks förvänta skulle den intensiva tillsynen omfatta utom vardagar även helger och annan fritid jämte nattetid. Det lär enligt styrelsens
mening stöta på avsevärda svårigheter att finna övervakare som är beredda att fungera i sädan omfattning. Även om en så tät kontroll vore möjlig att faktiskt gestalta skulle den förmodligen verka aggressionsalstrande på den övervakade och svåruthärdlig för den övervakande, varigenom den kunde befaras bli till mera skada än gagn. Inte heller torde vara möjligt att åstadkomma en så intensiv övervakning att den hindrar den övervakade från att begå brott. En ny sanktion som skulle kunna utgöra en sådan påföljd i frihet som enligt utredningens direktiv kunde ersätta ungdomsfängelse skulle enligt styrelsens mening kunna ges en smidigare utformning än den föreslagna och ändå tillgodose kraven på skärpt tillsyn. Man kan näm-
ligen väl tänka sig att åstadkomma en strikt på goda känslobindningar
grundad och därmed måhända ändamålsenligare kontroll av klienten genom åtgärder som fortlöpande kan anpassas efter vad som framstår som
behövligt. Valet av övervakare framstår som utomordentligt betydelsefullt
för utfallet av en intensivövervakning. Skyddskonsulenten borde genom sin personliga kännedom ha goda möjligheter utse lämplig övervakare i det
särskilda fallet. Under förutsättning att övervakningen fick ett sådant inne-
häll som antytts skulle styrelsen vara benägen acceptera en sålunda kvalificerad skyddstillsyn som självständig påföljd vid sidan av den ordinära skyddstillsynen.
Ungdomsfängelsenämnden anser det högst tveksamt om den intensivövervakning som angetts i förslaget om tillsynsdom är tillräcklig för att tillrättaföra stora delar av det unga klientel det är fråga om. De som döms till
Prop. 1978/79: 212 sat. 173
ungdomsfängelse har ofta svårartade sociala och personliga problem. En förändring har också skett under senare år i ungdomsfängelseklientelets
sammansättning mot I regel grövre brottslighet och mer omfattande tidigare kriminalitet.
Det synes interneringsnåpmnden mycket tveksamt om det av utredningen uppställda syftet med påföljden tillsynsdom kan näs med förslaget. Argumentationen för den föreslagna påföljden är inte övertygande. Risk föreligger alt den så gott som dagligen återkommande kontaktskyldigheten mången gång av den dömde kommer att uppfattas som trakasseri och därigenom motverka sitt syfte. Det kan även sättas i fråga om sädan övervakning som föreslagits får någon brottsförebyggande effekt. särskilt när det gäller den kategori grupp unga lagöverträdare som påföljden närmast är
avsedd för. Nämnden ställer sig tveksam till om tillsynsdom i enlighet med
förslaget i någon nämnvärd utsträckning kan bli ett användbart alternativ vill frihetsstraff för de unga lagöverträdare som f. n. tas in i kriminalvärds-
anstalterna.
Övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen konstaterar att
avsikten med påföljden tillsynsdom är att i nägon mån utjämna skillnaden mellan frihetsstraff och den nuvarande enda egentliga frivärdspåföljden
skyddstillsyn. Om detta syfte verkligen tillgodoses genom kontaktskyldighet av angivet slag är emellertid tveksamt. För det första kan man fråga sig
om det ganska belastade klientel som päföljden i första hand är tänkt för kommer att uppfatta kontaktskyldigheten som särskilt obehaglig eller ingripande. Risk finns också för att många dömda inte kommer att fullgöra
kontaktskyldigheten i tillfredsställande omfattning. Föreskrift om frivårdshem kan naturligtvis ha positiv stödjande verkan men om en sådan anord-
ning förstärker påföljdens repressiva karaktär kan sättas i fråga. Genom
förordnande om anstaltsintagning är man reelt sett tilbaka vid fängelsestraffet eller sädan anstaltsbehandling som nu förekommer vid skyddstillsyn. En annan invändning hgger enligt nämnden i följande. En skyldighet till täta kontakter kan i en del fall på allvar försvära den dömdes försök att genom utbildning eller arbete återgå till samhället. Om den dömde är socialt etablerad kan kontaktkravet få ogynnsamma verkningar genom det ingrepp i arbetsförhållandena som det kan innebära. Vad nu sagts talar för att det bör finnus möjligheter att mildra kontaktskyldigheten i vissa fall. Men dä blir obehaget mindre och systemet inte rättvist. Man befinner sig här i ett svärlöst dilemma. För att påföljden skall vara ”i nivå med” frihetsstraff fordras att päföljden innebär ett avsevärt ingrepp i den dömdes rörelsefrihet men härmed riskerar man att få verkningar liknande dem som
motiverar att frihetsstraffet begränsas. Det är emellertid svårt att finna andra alternativ än de som föreslås i betänkandet. Nämnden vill därför inte
avstyrka att en ny påföljd tullskapas efter ungefär de huvudlinjer som lagts
fram I) betänkandet. Påföljden mäste också formas så att ett visst hänsynstagande till individuella förhållanden kan ske.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser att tilltron till effekterna av tillsynsdom förefaller överdriven. Åtskilligt av vad som sägs om övervakarnas uppgifter, såsom att dessa skall hålla sig underrättade om den dömdes bostad, sysselsättning och livsföring i övrigt, lär gälla redan vid skyddstillsyn. Den fundamentala skillnaden skulle ligga i betydligt tätare
kontakter än vad som är vanligt vid skyddstillsynen. Det är att befara att kontakterna blir i motsvarande grad ytliga. Nämnden finner att man kan fråga sig vad man egentligen skall göra och samtala om vid de täta kontak-
terna. Det kunde möjligen vara av värde för att vinna erfarenheter av in-
tensivövervakning att i nuvarande 28 kap. 5 8 BrB införa ett stadgande om att sådan övervakning får föreskrivas i kontrollsyfte. Tillsynsdom och villkorlig dom är påföljder som ådömts den brottslige. Terminologien att däma till någon sorts dom är misslyckad. Termer som skyddstillsyn eller intensivtillsyn är mera lämpliga.
Övervakningsnämnden i Göteborg, andra uvdelningen uttalar att den fö-
reslagna påföljden tillsynsdom bör utformas inom ramen för den nu gällan-
de skyddstillsynen.
Enligt övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen måste det anses osannolikt att tillsynsdom med den föreslagna utformningen kan komma att träda I stället för ungdomsfängelse i någon nämnvärd omfattning. Med tanke på den begränsning av antalet domar på ungdomsfängelse som har skett de senaste åren måste man räkna med att det övervägande flertalet av dem som nu döms till ungdomsfängelse i stället kommer att dömas till fängelse antingen i första hand eller eventuellt efter försök också med tillsynsdom. Om detta antagande är riktigt försvagas huvudskälet för att införa denna påföljdsform. Den har icke mera allmänt sett sådana fördelar att den likväl bör övervägas. Det mäste ubserveras att intensiv övervakning i kontrollsyfte inte i sig själv har något värde. Att själva övervukningen, såsom utredningen tänker sig, skulle kunna förhindra eller försvåra fortsatt brottslig verksamhet måste betvivlas. Vidare är tanken att domsto-
len också inom ramen för frivård skall utportionera obehag i passande dou-
ser alltefter brottets svårhetsgrad helt orimlig. Nämnden anser att i lämpliga fall en intensiv övervakning bör kunna förekomma som ett led i den frivård som nu bedrivs. Några ändrade regler härom för skyddstillsyn eler
andra former av frivård är inte behövliga. Det bör ankomma på skydds-
konsulent och övervakningsnämnd att anpassa övervakningen till vad som
1 varje särskilt fall är ändamålsenligt. En uppenbar olägenhet med utredningens förslag att göra tillsynsdom till en särskild påföljd är att det uppkommer en konstlad och helt onödig gränsdragning till skyddstillsyn, vil-
ken påföljd utredningen bibehåller med namnet ändrat till villkorlig dom med övervakning.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn har i vissa avseenden en avvikande mening rörande utformningen av påföljden tillsynsdom men ansluter sig i stort sett till utredningens förslag.
Socialstyrelsen ställer sig kritisk till en strafform som innebär intensivövervakning. Om emellertid denna påföljd kan få den effekten att fängelsestraffet inte behöver användas i en del fall är socialstyrelsen beredd att godta någon form av mer intensiv frivårdsövervakning. Utredningen har
visserligen endast begränsad tro på möjligheten att genom straff uppnå positiva behandlingsresultat men mycket i betänkandet är ändå uttryck för
tanken om straff som behandling. Detta återspeglas även i utformningen av påföljden tillsynsdom. Den har inte bara en hjälpande utan också en kon-
trollerande funktion som ses som välgörande ur den straffades synpunkt. En kritik mot förslaget till tillsynsdom är att argumenten i fråga om den kontrollerande funktionen troligen hade förefallit mer realistiska om utredningen hade klargjort att det här faktiskt är fråga om en åtgärd som till stor del också har ett repressivt inslag. Styrelsen för Bärby yrkesskola anser att när det gäller vuxna påföljden tillsynsdom är ett utmärkt sätt att förskjuta tyngdpunkten från fängelse till kriminalvård i frihet. Många som i dag döms till fångelsestraff därför att skyddstillsyn p. g. a. allmän laglydnad inte anses hårt nog kan i stället dö-
mas till tillsynsdom. För ungdomsgrupperna 18-20 år kan många här kom-
Prop. 1978/79: 212 mn 175
ma i fråga. Styrelsen tror vidare att tillsynsdom kan användas för många av
dem som nu döms till ungdomsfängelse. Dock inte för alla. En viss det av
ungdomsfängelsegruppen kommer att dömas till fängelse och styrelsen
tror att den största delen kommer att bestå av f.d. ungdomsvårdsskoleelever. dvs. dem som styrelsen bedömer ungdomsvårdsskolans resurser vara uttömda för. Styrelsen anser att frivärdspåföljderna bör kompletteras med tillsvnsdom enligt utredningens förslag.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framhåller att en lagstiftning om intensivövervakning (och större förändringar rörande
skyddstillsyn) synes förutsätta att större klarhet nätts i frågan hur relationerna mellan kriminalvård och socialvård skall utformas. Det torde inte
kunna förnekas att det klientel som betyder mest arbete för frivården också har varit, är och i framtiden blir. ett socialvärdsklientel. Det framstår därför som mest rationellt att helt förlägga samhälleliga vård- och stödåt-
gärder inom soctalvårdens ram. varvid kriminalvärdens åtgärder i detta
hänseende skulle inskränka sig till att vara av förbindelsekaraktär. En så-
kriminalvårdens organisation som säkerligen skulle möta stort motstånd
och medföra många problem. Alternativet är i främsta rummet en kraftig ökning av kriminalvärdens resurser samtidigt som kriminalvården övertar
socialvärdens primäransvar för dem som är föremäl för kriminalvård i frihet. Mindre lämplig är rådande ordning som har en benägenhet att utkris-
tallisera vissa persongrupper som ingen vill ta hand om. Det är givetvis
föga tillfredsställande att brottspåföljdernas innehåll bestäms av vilka myndigheter som finns tillgängliga och vilka resurser de har. Enligt nämndens mening krävs dock en avklarning av kriminalvårdsmyndigheternas röller innan man kan bestämma hur ett alternativ till frihetsstraff skall ut-
formas.
Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet konstaterar att det i ungdomsfängelsets ställe föreslagna institutet tillsynsdom förefaller i sig vara en innovation som bör tillvaratas. Det mäste dock ifrågasättas om till-
synsdom kommer att ge en tillräcklig kontroll av det kriminellt svårt belastade klientel som nu befolkar ungdomsfängelserna. Man måste räkna med att man I framtiden blir nödsakad att döma en sannolikt betydande del av
detta klientel till fängelse. Däremot förefaller tillsynsdomen med fördel kunna användas i fråga om en det av det klientel som f. n. erhåller en i realiteten ull intet förpliktande skyddstillsyn.
Den kontrollfunktion som entigt utredningens förslag tillsynsdomen i första hand skall tillgodose kan enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bli effektiv endast om övervakaren ägnar mycken tid ät de dömda ungdomarna. På grund av det ökande våldet bland missbruksgrupper och den mycket tidskrävande uppgiften torde det bli mycket svärt att finna kompetenta och
arbetsvilliga övervakare. Länsstyrelsen ifrågasätter om ungdomsfängel-
seklientelet, som enligt utredningen har återfallit i brott i mycket hög grad, genom denna kontrollfunktion över huvud taget i någon större omfattning
kan hindras att begå nya brott. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrker i princip förslaget om tillsyns-
dom. Genom sina tre olika former ger den i många fall god möjlighet till anpassning av påföljden till den dömdes personliga förhållanden.
JO anser att den föreslagna nya påföljden tillsynsdom utgör en i allt väsentligt väl genomtänkt lösning på uppgiften att i någon del ersätta ung-
domsfängelse med en frivårdspåfölj. Den bedömningen att kriminalvård i
frihet omöjligt kan komma i fråga för hela det ifrågavarande klientelet är
Prop. 1978/79: 212 176 i
säkerligen realistisk. Det är däremot sannolikt att der ft. n. föreligger ett behov av en mera ingripande frivårdspåföljd. ej endast för vngre, än den nuvarande skyddstillsynen kommit att bli. Den föreslagna påföljden svarar väl mot de höga krav som främst allmänpreventionen och behovet av sum-
hällsskydd ställer på en påföljd som skall kunna fylla syftet att ersätta ung-
domsfängelse. Den är också it övrigt lämpad att utfylla det nuvarande gapet
mellan kriminalvård i frihet och i anstalt. Det skulle i princip vara möjligt
att inordna den nya påföljden i skyddsullsynen. Häremot har utredningen andragit rättssäkerhetsskäl. Den dömde bör genom domen få veta hur puss ingripande den ädömda påföljden är. Därtill kommer behovet av att till domstolarnas förfogande ställa ett mer avancerat. ”träppstegsiknande”
påföljdssystem, som utredningen beaktat. Såsom framhållits är det uppenbart att skyddstillsynen sällan tillämpas så att övervakningen får någon på-
taglig brottsförebyggande effekt eller kan tillmätas större allmänpreventivt värde. Utredningen har velat skapa garantier för effektiv övervakning vid tillsynsdom. Detta har skett bl. a. genom mycket detaljerade föreskrifter i
förslaget till frivårdsförordning. Häremot är inget annat att erinra än att
den dömdes grundläggande skyldigheter bör regleras så uttömmande som
möjligt i BrB. TCO avvisar utredningens förslag i stort beträffande tillsvnsdom och anser att man I stället bör förstärka den nuvarande skyddstillsynspåföljden. Enligt TCO finns en betydande risk för att den föreslagna intensivövervakningen i praktiken kommer att uppfattas som en kontroll för kontrollens
skull. Till skillnad från utredningen hävdar TCO att en förtrovoendefull kontakt med åtföljande informelt kontroll inte kan åstadkommas med hjälp av
den formella kontroll intensivövervakning innebär. Utvecklingen på andra
vårdområden går också bort från ett starkt formaliserat övervakningsinstitut. Ett åberopat skäl för att införa intensivövervakning som påföljd är att
den skulle minska återfallsfrekvensen. Det finns dock inga forskningsresultat som pekar i den riktningen. Det avgörande för övervakningens in-
verkan är inte frekvensen av kontakter utan kontaktens art i känslomässigt och andra avseenden. Kontakterna övervakare —-övervakad kan vara hur långa och täta som helst men de har ingen brottsförebyggande betydelse förrän de ges ett faktiskt innehåll. Frivårdstjänstemännen skall givetvis ha tät kontakt med de klienter som har de svåraste problemen och har det re-
dan i dag. Den föreslagna tillsynsdomens konstruktion skulle lasa de som
verkställer påföljden till alltför intensiv kontakt med de allra svåraste problematikerna med utgångspunkt i dessas kriminella belastning. Detta bör inte vara den självklara utgångspunkten för täta kontakter. Det är riktigare att kunna sätta in olika intensiva insatser bland alla dem som undergår päföljd där man upplever att just det särskilt behövs. TCO anser att kontroll-
och hjälp- och stödfunktionerna är delar av samma begrepp i dagens
skyddstillsynspåföljd. I tillsynsdomen däremot skulle kontrollfunktionen
kunna utgöra ett allvarligt hinder för konstruktiva hjälpåtgärder. Ett annat
skäl som skulle kunna åberopas för utredningens förslag till system är att
antalet möjliga variationer i påföljderna skulle bli så många att tiden fram
till första fängelsestraffet förlängdes för de svåraste” klienterna. Detta är ett diskutabelt antagande. Utredningen talar om sex alternativ men det bör
observeras att villkorlig dom och villkorlig dom med stödåtgärder rimligen
sällan kommer att ifrågakomma för de aktuella klienterna. Villkorhg dom med övervakning och tillsynsdom skulle förvisso kunna användas som
konsumtionsdomar. Intagning i anstalt finns dock med som sista skärpning av tillsynsdomen och det innebär ju fängelse. Det finns ingen garanti för att
Prop. 1978/79: 212 en 177
de som nu ådöms fängelse efter tre skyddstillsynsdomar inte får tillsyns-
dom med intagning i anstalt efter samma tidsperiod i det av utredningen
skisserade systemet. Lägg därtill att för tillsynsdomen förutsätts ett konsekvent och snabbt sanktionsförfarande (om den dömde inte har någon "godtagbar ursäkt”) som obönhörligt leder fram till en mycket snabb utstraffning med intagning i anstalt för mänga av de här aktuella människorna, som av en rad kända skäl har svårt att klara de precisa krav som lag-
stiftning och förordning ställer.
Sveriges socionomers riksförbund avstyrker utredningens förslag i fråga
om frivårdspåföljdernas utformning. Enligt förbundet utgår utredningen
från antagandet att en tät kontakt genom hembesök eller annan uppsökande verksamhet kombinerad med otika föreskrifter och hot om sanktioner
skall försvåra kriminell aktivitet. Resonemanget är enligt förbundets me-
ning kortsiktigt och illa underbyggt. En ”tät” social kontroll i samhället kan antas ha betydelse för att bromsa nyrekrytering av normbrytare. Men är man etablerat kriminelt — den grupp tillsynsdomen avser — måste san-
nolikt andra mekanismer till för att vända utvecklingen. Det har omvittnats
gång på gång att det handlar om mänskliga relationer, nya sociala anknytningar som ett incitament till nya värderingar. möjligheten att byta ut kontakterna kring missbruksmedlen mot annan gemenskap. Detta åstadkommes inte genom upptrappning av kontaktfrekvenser. Det är kvaliteten det handlar om. Kontakten måste ge möjlighet att tillfredsställa mänskliga behov. Om den övervakade har behov av att komma ur ett förnedrande miss-
bruksberoende, att öka sin självkänsla genom en vettig sysselsättning eller
ett eget boende, att få betyda något för andra, att få ta ansvar — då är det
också detta han skall få möjligheter till. Frivården har här haft litet att erbjuda. Den ”lika rätt” till samhällets resurser som en enig riksdag 1973 till-
erkände kriminalvårdens klienter är fortfarande i många avseenden en fras utan innehåll. Dessutom har resurserna generellt sett minskat sedan 1973, exempelvis på bostadssidan, vilket drabbat marginalkonsumenterna härdast. Dessa brister kan en ökad kontroll- och kontaktfrekvens inte eliminera. Övervakaren och hans klient får endast konstatera sin otillräcklighet en gång om dagen i stället för en gång i veckan. Någon gång kanske detta kan utlösa en irritation så stor att den tvingar fram en bostad eller ett jobb — för det mesta har det förmodligen demoraliserande effekt. Utredningens päpekande att det bör ligga i båda parters intresse att dessa kontakter inte bara får karaktären av ett fullgörande av en besvärande anmälningsskyldighet är inte till nägon konkret hjälp. Problemet med de människor som inte bor och inte arbetar — de som ”går och driver” — har i och för sig uppmärk-
sammats av utredningen och lett till förslaget om frivårdshem som en möj-
lighet att fånga in även dessa i en kontrollerad tillvaro. Förslaget utgår från att denna grupp är liten, vilket torde vara en riskabel felbedömning. Frivården har f. n. cirka 50 22 arbetslösa och cirka 20 96 i realiteten bostadslösa klienter, dessutom en mycket stor grupp svåra missbrukare. Tillsyns-
dömda kommer förmodligen att notera ännu högre siffror. Den modell för
intensivövervakning som utredningen skissar med hembesök. biträdande övervakare på arbetsplatsen etc. kommer snarare att vara undantag än regel och den föreslagna frivårdshemsorganisationen är markant underdimensionerad. Den nya påföljden riskerar att snart komma i vanrykte var-
vid reaktionen kan bli återgång till frihetsstraff. Den yttre ramen för påfölj-
den tillsynsdom har ägnats stort intresse av utredningen som bl. a. utformat tre olika typer av kortvarigt omhändertagande. Avsaknaden av ett konstruktivt innehåll framstår desto mer påfallande. Visserligen dispone- 12 Riksdagen 1978/79. 1 saml. Nr 212
rar inte kriminalvården själv över de samhällsresurser som behövs för att reellt förändra klienternas villkor men det är svagt att lämna ämnet med anmärkningen att tillsynsdomen "ställer avsevärt högre krav på” frivärdens sociala verksamhet. Den socialt stödjande verksamheten överlämnas också tll den enskilde tjänstemannens egna initiativ inom ramen för tillgängliga resurser. Frivården ärver anstalternas urgamla dilemma att "vakt -biten ägnas omsorg medan ”vård”-biten inte får samma dignitet. Aven frivärdshemmen är i första hand tänkta som en begränsad frihetsinskränkning utan något egentligt terapeutiskt eller pedagogiskt innehåll. Tillsynsdomen framstär som samhällets registrering och bevakning av en avvikargrupp som i stor utsträckning består av utslagna människor, inte av terrorister, narkotikagrossister, organisatörer av omfattande ekonomisk brottslighet eller andra samhällsfarliga individer. Förbundet anser att den stora satsningen på kontrollapparaten gör att frivårdens uppgift att påverka sina klienters situation i samhället både individuellt och i grupp skjuts åt sidan. Resurserna koncentreras till klientgrupper med stor kriminell belastning och grupper med bättre prognos kan komma att bli försummade. Detta är ett avsteg från tidigare många gånger framförda principer om satsning på ”mellangruppen”.
LO vill vad gäller förslaget om införandet av straffet tillsynsdom framföra vikten av att straffet och stödet utformas flexibelt. Det måste bli möjligt att ta hänsyn t. ex. till den dömdes sociala situation för tillfället. Annars kan intensivövervakningen uppfattas som alltför närgången och provoccerande, vilket snarast bör motverka syftet. Den stelbenta form utredningen föreslär kan LO inte tillstyrka.
Avskaffas ungdomsfängelse bör enligt Sveriges domareförbund det nuvarande systemet kompletteras med en påföljd mellan skyddstillsyn och fängelse. Behovet av sådan påföljd är särskilt påtaglig när det gäller den mindre belastade delen av ungdomsfängelseklientelet. Enligt förbundet bör emellertid det nuvarande påföljdssystemet kunna förbättras i detta av-: seende utan så ingripande förändringar som den av utredningen föreslagna särskilda påföljden tillsynsdom innebär. Förbundet avstyrker därför förslaget att införa en särskild påföljd. De ungdomar som det främst gäller har ofta gjort sig skyldiga till upprepade brottsliga gärningar men är inte så hårt belastade att frihetsberövande har varit påkallat i någon större omfattning. För att kriminalvärd i frihet skall kunna fylla någon väsentlig funktion i sådana fall behövs en ingripande påföljd med syfte bl. a. att motverka fortsatt brottslighet. En intensiv övervakning kan fylla de krav som måste stäl- Jas på en sådan frivårdspåföljd och synes i vart fall vara värd att prövas. Förbundet förordar att de av utredningen föreslagna reglerna om intensiv övervakning i huvudsak inarbetas i nuvarande skyddstillsyn.
Föreningen Sveriges åklagare anser att den föreslagna påföljden tillsynsdom endast i mindre utsträckning kan ersätta ungdomsfängelset. En dom på ungdomsfängelse har så gott som alltid föregåtts av ett flertal samhällsingripanden på grund av tidigare brottslighet. I många fall har gränsen till området för frihetsberövande åtgärder överskridits långt innan ungdomsfängelse blivit aktuellt genom att vederbörande en eller flera gånger undergätt anstaltsbehandling i samband med dom på skyddstillsyn eller för - samhällsvärd varit intagen i ungdomsvårdsskola. De som varit intagna i ungdomsvärdsskola — de utgör en stor del av ungdomsfängelseklientelet — har ofta vistats lång tid på skolan och därunder företagit täta rymningar varvid många brott begåtts. Innan en dom på ungdomsfängelse fällts har alla tänkbara försök gjorts att tillrättaföra dem inom ungdomsskoleorgani-
Prop. 1978/79: 212 hära 179
sationens ram. Först sedan dess resurser bedömts vara uttömda har ungdomsfängelse tillgripits. Enligt föreningens mening är det praktiskt sett in-
te möjligt att tillgripa tillsynsdom i alla fall av denna art inte ens om den
kombineras med intagning i anstalt. Fängelse blir den enda möjligheten. Trots att påföljden enligt föreningens bedömning inte skulle få någon mera
påtaglig betydelse när det gäller behandlingen av ungdomsfängelseklientelet skulle den ändock kunna vara av stort värde i många fall. Det har nämli-
gen enligt föreningens erfarenhet sedan länge funnits ett behov i vårt på-
följdssystem av ett mellanting mellan skyddstillsyn och fängelse. Domsto-
larna har sökt komma till rätta med denna brist på olika sätt. Ibland har man meddelat samme lagöverträdare fyra, fem ja kanske flera skyddstill-
synsdomar under förhållandevis kort tidrymd. IF andra fall har man av hän-
syn till allmän laglydnad känt sig tvingad att döma till fängelse, ehuru en
sådan utväg egentligen bort undvikas. Ingen av dessa utvägar har varit tillfredsställande. En påföljd med det innehåll som den föreslagna tillsynsdomen har skulle sannolikt utgöra ett realistiskt påföljdsalternativ i många fall. Föreningen tillstyrker därför att ett sådant alternativ införs 1 vårt påföljdssystem. Reglerna härom bör dock enligt föreningens mening inte ges
formen av en självständig påföljd utan inordnas under den nuvarande påföljden skyddstillsyn. Vad nu sagts innebär emellertid inte att föreningen
på varje punkt delar utredningens uppfattning om hur den föreslagna påföljden bör tillämpas. Vad gäller förslaget till tillsynsdom anser Föreningen Sveriges frivårds-
tjänstemän att en påföljd som huvudsakligen skulle innebära kontroll och
där värdet av päföljdens brottsförebyggande syfte ansetts kunna öka genom på förhand i domen reglerad kontakt mellan den dömde och handläg-
gare/övervakare bygger på felaktiga grunder. Föreningen anser att den största brottsförebyggande effekt som kan uppnås inom ramen för kriminalvård i frihet måste ske genom ett långsiktigt uppbyggande av ett förtroendefullt samarbete mellan övervakad, övervakare och assistent och att
detta ej kan ske inom ramen för en påföljd vars egentliga innehåll synes vara ren kontroll. Föreningen avstyrker att påföljden tillsynsdom införs.
Övervakarnas riksförbund har uppfattningen att det är bättre att satsa på
den idag fungerande skyddstillsynen än att skapa en ny påföljd som nästan
enbart betonar kontrollen och därmed återgå till en föråldrad syn på krimi-
nalvård i frihet.
Folkpartiets ungdomsförbund instämmer i att man bör sträva efter att minska antalet frihetsberövanden. Utredningens förslag om tillsynsdom är ett bra alternativ för mänga som i dag får kortare fängelsestraff. Det är klart att det behövs starkare kontroll än vad t. ex. dagen skyddstillsyn innebär för dessa personer som alltså i dag omhändertas för sluten kriminalvärd.
Moderata ungdomsförbundet finner det vara en lämplig åtgärd att tillskapa den nya tillsynsdomen som ersättning för skyddstillsynen. Förbundet ställer sig dock frågande inför förslaget om intensiv övervakning.
Verkställighetsmyndigheten kan troligen inte ställa upp med de resurser som kommer att krävas. Likaväl som skyddstillsynsklientelet i dag behö-
ver sociala stödåtgärder kommer de som ådöms tillsynsdom att behöva
det. Undersökningar behöver göras för att se om den kommunala social-
vården kan handha denna uppgift i framtiden, åtminstone de lättare fallen. Utredningen framhåller att om socialutredningens förslag införs kommer ungdomar över 18 år inte att tas om hand med stöd av sociallagstiftningen.
De kan då komma att dömas till skyddstillsyn i frihet eller om utredningens
förslag genomförs tillsynsdom i frihet. Om den brottslige är under 18 är kan vederbörande intas i ungdomsvårdsskola. Denna konstrektion är inte lämplig eller rättvis.
3.1 Tillsynsdomens tillämpningsomräde
JAK hänvisar ull att utredningen anser att tillsynsdom bör komma i fråga
bara för brou med någorlunda högt straffvärde och att kravet i 28 kap. I $ lagförslaget alltså generellt sett är för lägt ställt. Enligt JK bör vad som sålunda anförs om påföljdens tillämpningsområde komma till direkt uttryck i lagtexten. Tillsynsdom får enligt utredningen meddelas om intensiv över-
vakning anses erforderlig för att motverka att den tilltalade fortsätter
brottslig verksamhet. Möjligen skulle enligt JK redan i BrB ges en närmare
definition av begreppet intensiv övervakning.
Hovrätten för Övre Norrland anser att man mäste se till att det inte Öppnas någon möjlighet till en alltför vid tillämpning av intensiv övervakning.
Användningen av denna päföljdsform bör vara begränsad till det område som utredningen har tänkt sig. Utredningens förslag till utformning av 28 kap. I & BrB säkerställer knappast detta. Än mindre betydelse lär den fingervisning om tillämpningsomrädet som får antas vara åsyftad med försla-
get till ändring av 36 kap. 6 & 2 st. BrB kunna få. Hovrätten föreslår att det i
28 kap. I 8 sägs klart ut att påföljdsformens intensivövervakning normalt
skall användas bara för brottslighet som förskyller fängelse i minst 6 mänader.
Socialstyrelsen erinrar om att tvångsomhändertagande för vård inom socialtjänsten enligt socialutredningens förslag skulle kunna företas endast beträffande den som var under 18 år och att värd som föranletts av den omhändertagnes eget beteende inte fick överstiga tre månader. Under remissbehandlingen framfördes kritik mot socialutredningens förslag. Man befarade att det skulle leda till en överströmning av ungdomar från socialvarden till psykiatrisk värd och kriminalvärd. Problemet har tagits upp av en arbetsgrupp inom socialdepartementet i en nyligen redovisad rapport (DsS 1978:8) om värd utan enskilds samtycke inom socialvård och sjukvärd.
Arbetsgruppen föreslär dels att vård oberoende av samtycke inom social-
tjänsten skall kunna ges upp till dess den unge fyllt 20 år, dels att värdtiden förlängs från tre till sex månader och att denna tid skall kunna förlängas genom omprövning av soctal nämnd. Om arbetsgruppens förslag genomförs tillsammans med ungdomsfängelseutredningens förslag om begränsad
tillämpning av fängelsestraff för lagöverträdare i åldern 18—20 år kommer
det praktiska resultatet förmodligen att bli att dessa ungdomar i ökad om-
fattning tas om hand inom barnavården. Enligt socialstyrelsens bedömning
är det nämligen så att frihetsberövande under ej alltför kort tid tyvärr inte
går att undvika för svårt kriminella ungdomar i de nämnda åldrarna och
tvängsvård inom socialvärden skulle då bli den enda möjligheten som stod
till buds. Den föreslagna tillsynsdomen är i första hand tänkt att verkställas
inom frivärden och tiden för omhändertagandet i frivärdshem eller anstalt
är begränsad till tre månader. De nämnda effekterna överensstämmer inte
med det syfte som legat bakom den nya sociallagstiftningen och ungdoms-
fängelseutredningens förslag. Ett sätt att förhindra ett sådant resultat vore
att omarbeta de föreslagna reglerna för tillsynsdom i vad avser de intagna i frivårdshem och anstalt och förlänga tiden till högst sex månader i stället
för högst tre månader. Invändningen att tre månader ofta är en för kort tid för omhändertagande har nämligen samma relevans för i varje fall en hel
år 181
del av dem som skulle kunna komma i fraga för tillsynsdom som för dem som är avsedda att tas om hand enligt lagen med särskilda bestämmelser om värd av underårig. Det skulle härigenom också finnas ett mera använd-
bart alternativ till fängelse samtidigt som en icke avsedd användning av so-
cialtjänstens institutitoner skulle kunna undvikas.
Enligt Sveriges advokatsamfund bör i den föreslagna lagtexten till 28
kap. 1 8 BrB klarare komma till uttryck de minimikrav som enligt utredningen skall föreligga för att påföljden skall få användas. Tillsynsdom skall anses som allvarligare ingripande än kortvarigt frihetsstraff och i vissa
sammanhang jämställas med fängelse sex mänader (36 kap. 6 § 2 st.). Det bör därför övervägas om inte visst lägsta straff för brottet skall vara stad-
gat för tillämpningen av päföljden.
3.2 Föreskrift om frivårdshem
RÅ konstaterar att en föreskrift om vistelse i frivärdshem innebär — sä-
vilt framgår av motivuttalandena — en förhållandevis begränsad frihetsin-
skränkning. Det anges sälunda att den dömde skall ha rätt att lämna hem-
met ej endast under dagtid för att sköta sitt arbete eller bedriva studier
utan även under kvällstid för att ”ägna sig ät fritidssysselsättning eller um-
gänge”. Några tvångsmedel för att säkerställa att den dömde vistas 1 fri-
vårdshemmet skall ej finnas. Utredningen tänker sig vidare att enskilt hem
skall kunna fungera som frivårdshem. Av det anförda framgår enligt RÅ att kontrollen stundom mäste bli mycket svår att upprätthälla och att institu-
tets allmänpreventiva värde därför torde bli förhållandevis begränsat. Vistelse i frivårdshem torde, om den skall kunna utgöra ett lämpligt alternativ till en vistelse i kriminalvårdsanstalt, dels kräva ingående tillsyn och övervakning, dels kräva mycket stora personliga och materiella insatser. Här-
vid torde endast böra framhållas att antalet nu i drift varande institutioner
(frivårdshotell) som skulle kunna tjäna som frivårdshem är ytterst begrän-
sat. Härtill kommer det frän principiell utgångspunkt onöjaktiga i det för-
hållandet att det egentliga innehållet i en föreskrift om vistelse i frivårds-
hem skulle regleras ej av domstolen utan av verkställighetsmyndigheten.
RÅ avstyrker att möjlighet öppnas att säsom särskild påföljdsform meddela föreskrift om vistelse i frivårdshem.
Samma starka tvivel på tillsynsdom som ersättning för ungdomsfängelse gör sig enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt även gällande vid vistelse i frivårdshem. Enligt utredningen skall under begreppet frivårdshem kunna inrymmas olika mer eller mindre institutionsliknande vistelsceplatser alltifrån de nuvarande frivårdshotellen till enskilda hem. Därest frivärdshemmet har möjlighet att kunna erbjuda en mer aktiv social verksamhet till förmån för klienten skulle krävas dennes samtycke. Sistnämnda
tankegång är i linje med socialutredningens förslag men förefaller olycklig
dä härigenom exempelvis en brottsbenägen alkohol- eller narkotikaberoende person utan sjukdomsinsikt skulle avskärmas från en påföljd med möjlighet tll social hjälp- och stödåtgärd. Överåklagaren förordar således
atl domstol oavsett vederbörandes samtycke skall ha möjlighet att förord-
na om vistelse i sådant frivårdshem som kan erbjuda någon form av be-
handling. Det har betonats att en föreskrift om frivårdshem inte får lägga hinder i vägen för den dömde när det gäller att utföra arbete eller studera
och att vederbörande därför skall ha rätt att lämna hemmet för detta syfte. Det anförs vidare att den dömde under dag- och kvällstid skall ha rätt ägna sig ät umgänge och fritidssysselsättning utanför hemmet, ibland inbegri-
pande vistelse över natt på annan plats. Mot de anförda synpunkterna, såvitt de berör studier och arbete. finns ej någon invändning att göra. Däremot ifrågasätts I övrigt hur kontrollfunktionen skall kunna upprätthållas. Det finns en uppenbar risk att fritidssysselsättningen och umgänget kommer att bli detsamma som att tillsammans med likasinnade begå nya brott. Stor restriktivitet bör säledes råda för tillåtande av alltför mycket verksamhet utanför hemmets ram, ej minst i beaktande av att vistelse på frivårdshem är en skärpning av påföljden jämfört med intensivövervakning. Här gör sig naturligt nog också allmänpreventiva synpunkter starkt gällande. Slutligen är förslaget i denna del även en resursfråga. Utredningen konstaterar också att tillgången på platser åtminstone till en början kommer att bli begränsad. Liknande synpunkter anförs av Föreningen Sveriges åklagare.
Hovrätten för Övre Norrland anför att utredningen föreslår att föreskrift att vistas I frivårdshem skall vara bestämd till viss tid högst tre månader. Tiden skall bestämmas av rätten som därvid kan ta hänsyn till den aktuella brottsligheten. Även om skälet för en föreskrift skall vara att möjliggöra en verksam kontroll av den dömde kommer i verkligheten en föreskrift om vistelse i frivårdshem ofta nog att i minst lika hög grad bero på att den dömde behöver en bostad eller på annat sätt är nödställd. Föreskriften är i ett sådant fall motiverad endast så länge behovet kvarstår. Domstolen saknar möjlighet att veta hur lång tid detta skall bli. Utredningen har också lagt i övervakningsnämndens hand att vid behov upphäva eller förlänga föreskriften. Domstolens tidsbeståmning framstår även av det skälet som ganska illusorisk. Det kan därför sättas i fråga om domstolen bör befatta sig med denna typ av föreskrift. Enligt hovrättens mening skulle det vara fullt tillräckligt om domstolen när sådan föreskrift meddelades angav den längsta tid under vilken den dömde skulle vara skyldig att bo på frivärdshemmet. Övervakningsnämnden skulle därefter få upphäva eller förlänga föreskriften på det sätt som utredningen har föreslagit.
Stockholms tingsrätt anför att beträffande den för vilken tillsynsdomen främst kan komma i fråga gäller ofta att han vid lagföringen är så nedgången av gravt missbruk av narkotika och alkohol att det befinnes påkallat att meddela föreskrift om vistelse i frivårdshem. Tingsrätten efterlyser en möjlighet att i sådana fall med tvångsmedel få föreskriften verkställd — inte endast för att tillgodose samhällets berättigade skyddsintresse — utan också av hänsyn till den dömde själv och till hans egentliga behov.
Göteborgs tingsrätt erinrar om att den i yttrande över betänkandet Häktning och anhållande framfört kritiska synpunkter mot förslaget om inrättande av tillsynshem. Samma kritik kan i viss utsträckning anföras även mot utredningens förslag om frivårdshem, även om säkerhetsaspekten inte gör sig lika starkt gällande i förevarande sammanhang. Enligt tingsrättens mening är det orealistiskt att tänka sig att vistelse i frivårdshem med dess öppna form på något avgörande sätt kan avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Frivärdshemmets öppenhet och avsaknaden av möjligheten att tvångsvis verkställa de föreskrifter som skall gälla för vistelse i hemmet medför dessutom att förordnande om en sådan vistelse inte framstår som någon egentlig skärpning av påföljden.
Förslaget att inrätta frivärdshem är enligt Vänersborgs tingsrätt i och för sig gott men tingsrätten befarar att det av brist på ekonomiska resurser för inrättande av frivårdshotell och brist på enskilda hem som är villiga och lämpliga att taga emot det avsedda klientelet inte kan genomföras annat än i enstaka fall.
Prop. 1978/79: 212 såna 183
Rikspolisstyrelsen ställer sig övervägande kritisk till förslaget om vistelse i frivärdshem. Styrelsen är emellertid införstådd med svårigheten att finna något annat alternativ till sådan vistelse. Om man emellertid i fri-
värdshem sammanför ett belastat och brottsbenäget klientel torde risken vara övervägande att den brottsbefrämjande miljön tillskapas som inte torde motverka återfall i brottslig verksamhet. Rikspolisstyrelsen avstyrker därför förslaget i denna del.
Kriminalvårdsstyrelsen finner konstruktionen tillsynsdom med föreskrift om frivärdshem svärrealiserbar bl. a. så till vida som frivårdshem
knappast kan utbyggas på ett tillräckligt stort antal platser i landet för att
syftet med institutet skall kunna tillgodoses. Enligt styrelsens mening är det också mindre tilltalande att för ändamälet använda nuvarande frivårdshotell och frivårdshem. Vistelsen på dessa institutioner äger i dag ofta rum i mycket öppna och på ömsesidigt förtroende grundade former. som inte står i samklang med det starkt kontrollerande och i viss mån repressiva innehållet i den föreslagna tillsynsdomspäföljden. Ett system med frihetsberövande i form av vistelse i frivårdshem och anstalter inom ramen för kri-
minalvård i frihet kan enligt styrelsens uppfattning leda till ett institutiona-
liserande av hela frivärden, varvid den värdefulla och för verksamhetsområdet karakteristiska grundsynen skulle äventyras.
Övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen anser att före-
skrift om frivärdshem naturligtvis kan ha positiv stödjande verkan men att
det kan ifrågasättas om en sådan anordning förstärker påföljdens repres-
siva karaktär.
Enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna är tanken med frivårdshem god men torde kunna realiseras redan nu genom föreskrift vid skyddstillsyn. Synpunkten att rätten skall beakta om ett så allvarligt ingripande som
föreskrift om frivårdshem är motiverat med hänsyn till den aktuella brotts-
ligheten rimmar illa med tanken att tillsynsdomen alltid skall anses motsvara fängelse i minst sex månader. Åsikten att det ej skulle finnas anledning ge föreskrift om frivårdshem när klienten frivilligt underkastar sig vård etc. bör ses i belysning av att erfarenhetsmässigt intresset för vården etc. ofta försvinner när domen väl är avkunnad. Förslaget att föreskrift skall avse visst frivårdshem bör tillbakavisas. Det innebär bl. a. att plats måste reserveras i samband med påföljdsförslaget och hållas öppen för en åtalad som slutligen kanske döms till en helt annan påföljd, att ett kanske först vid domstolens överläggning aktualiserat förslag om föreskrift om frivärdshem kanske är omöjligt att realisera och att omplaceringar alldeles onödigtvis skulle kompliceras. Med det förtroende som eljest visas frivår-
dens organ borde dessa också kunna anförtros att välja frivårdshem.
Enligt övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen finns stora svårigheter inbyggda i förslaget om frivårdshem, t. cx. personalens befogenheter, gruppens sammansättning på frivårdshemmet i fråga och varia-
tioner i frihetsinskränkningar. Nämnden föreslår därför att man inte byg-
ger upp ett nytt institutionssystem utan t. ex. använder de inackorderingshem inom frivården som redan finns och utvärderar erfarenheterna från dessa.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser att vad utred-
ningen föreslår om frivårdshem är ett värdefullt tillskott till frivärdens behandlingsmöjligheter och att förslaget i denna del bör genomföras vavsett
vad som i övrigt sker med utredningens förslag och eventuellt alltså anknytas till den nuvarande skyddstillsynen. Nämnden erinrar om att hovrätten över Skåne och Blekinge redan i yttrande den 21 december 1960 föreslog
att de då aktuella tillsynsanstalterna skulle inrättas enligt en modell som nära överensstämmer med vad utredningen nu tänker sig för frivårdshemmen. Hovrätten framhöll då att de nya anstalterna i behandlingshänseende borde vara ett instrument för skyddsorganisationen och att anstaltstiden icke borde tillåtas bli en isolerad påföljd med en påhängd och mindre väl förberedd frigivningstid efterät. Samma synpunkter bör anläggas på vistelse I frivårdshem som bör ses som ett behandlingsinstrument. Av stor betydelse är att frivårdshemmen kan användas också vid verkställighet utom anstalt. Det förekommer, ehuru mycket sällan. att utplaceringen av vissa intagna vållar speciella svårigheter därför att de inte passar in i nägot sammanhang. Det hart. ex. förekommit att en intagen väl icke kunnat beredas värd inom mentalsjukvården men likväl för nämnden tett sig så oförmögen att ta vård om sig själv att nämnden funnit det vara inhumant att placera ut honom i ett hyresrum eller ett hotellrum utan hjälp och tillsyn. I ett dylikt fall kan frivårdshem komma att erbjuda en möjlighet.
Riksrevisionsverket anser att utredningens beskrivning av syftet med frivårdshemmen och dess verksamhet visar att dessa hem har stor likhet med öppna lokalanstalter som tillämpar frigång och fritidsaktiviteter utom anstalten i enlighet med 11 och 14 §§ och vistelse utom anstalt enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt. Verket anser inte att man inom kriminalvården bör bygga upp nya institutioner med en social verksamhetsinriktning. De institutioner som kriminalvården och framför allt socialvården i dag förfogar över bör kunna utnyttjas för de ändamål såsom utredningen avsett. Kventuella resurstillskott bör enligt verkets mening i stället användas till att fortsätta utbyggnaden av lokalanstaltsnätet enligt intentionerna i 1973 års kriminalvårdsreform.
Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar att under den tid tillsynsdom verkställs kan enligt utredningens förslag övervakningsnämnd besluta om vistelse it frivårdshem. Länsstyrelsen anser det angeläget att frivårdspersonal i brådskande fall kan överföra de ungdomar som är i behov av sådan vård till frivårdshem. Det administrativa förfarandet får ej göras tungrott.
Landstingsförbundet anför att utredningen föreslår även att frivårdshem inrättas för särskilda ändamål t. ex. behandling av narkotikamissbrukare. Förbundet anser liksom utredningen att vissa sociala uppgifter med förtur kan tillgodoses i frivården. Det är dock väsentligt att frivärdsklientelet i största möjliga utsträckning omfattas av samhällets reguljära resurser inom såväl social- som sjukvård. Förbundet ifrågasätter därför förslaget att kvalificerade behandlingsresurser skall skapas för missbrukare som en kort tid — kanske alltför kort tid för att uppnå behandlingsresultat — är att hänföra till kriminalvärdens frivård. Förbundet vill även erinra om det niopunktsprogram regeringens ledningsgrupp i narkotikafrågor utarbetat och riksdagen nyligen tagit ställning till.
Svenska kommunförbundet instämmer i att vissa sociala uppgifter med fördel kan tillgodoses inom frivården. Samtidigt är det dock angeläget att verka för att frivärdsklientelet i ökande utsträckning omfattas av samhällets reguljära sociala och medicinska vård- och behandlingsresurser. Den av utredningen framförda tanken på frivårdshem för särskilda ändamål, exempelvis hem med behandlingsresurser för dömda som är narkotikamissbrukare, finner förbundet därför bör övervägas ytterligare. Det förefaller tveksamt om särskilda, i vart fall mera kvalificerade, behandlingsresurser Ii detta hänseende skall tillskapas för missbrukare som för viss tid omfattas av kriminalvårdens frivård.
När det gäller tillsynsdom med föreskrift om frivårdshem är TCO av den
Prop. 1978/79: 212 är 185
principiella uppfattningen att valet av vilka vårdinsatser som skall sättas in bör göras av dem som verkställer påföljden. Det är därför ej lämpligt att inrangera frivårdshotell, inackorderingshem och I synnerhet enskilda faåmil-
jevårdshem bland institutioner som skall fylla en formell funktion i en på-
följd. Däremot bör avsevärda resurser sättas in på uppbyggnaden av ett
större familjevårdsnät och även av inackorderingshem som kan fylla en viktig funktion ur behandlingssynpunkt. Separata sådana resurser bör dock inte tillskapas inom kriminalvården.
Sveriges socionomers riksförbund finner det angeläget att samhället. speciellt i rädande kostnadsläge. bygger ut olika boendeformer för att tillgodose frivårdsklienternas behov såväl som andra eftersatta gruppers. Ge-
nomgångslägenhet med viss tillsyn, familjevårdshem, kollektiv, små in-
ackorderingshem och bostadshotell kan vara bra instrument i arbetet med olika ärenden. Givetvis kan det nägon gång vara lämpligt att föreskriva en viss boendeform för att temporärt bryta en missbruksperiod eller dylikt. 1 största utsträckning bör man emellertid undvika segregerade institutioner som kounserverar den kriminella grupptillhörigheten. För speciella frivärdshem av föreslagen typ är det särskilt viktigt att gästerna fångas upp i aktiviteter och att det finns en genomtänkt metodik på hemmet. Tillsynsklienterna kan knappast lämnas åt sig själva som många av de nuvarande
frivårdshotellens gäster kan. Vistelsen på hemmet bör inte låsas till tre mä-
nader med eventuell förlängning. Boendet där kan troligen många gånger användas för att lösa krissituationer och bör avslutas när en bättre place-
ring är klar. LO är tveksam till förslaget att placera de ungdomar som saknar bostad i
de s.k. frivårdshotellen. Risken. eftersom det här rör sig om en ofta hårt utslagen grupp av ungdomar. med förslaget är att frivårdshotellen utveck-
las till nya institutioner i stället för att fungera som utslussningsstationer
som de nu gör.
Enligt Sveriges advokatsumfund bör det i lagtexten komma till uttryck att det skall föreligga samband mellan brottets art och beslutet om frivårdshem respektive tiden för vistelse i tfrivärdshem. Det föreligger annars risk att sanktionerna mot den som inte följt ett beslut om vistelse i frivärdshem är för svaga för att domstolarna skall våga tillgripa påföljden.
Sveriges domareförbund är itveksam till utredningens förslag om fri-
vårdshem. Man kan ifrågasätta om vistelse i frivårdshem, med dess öppna
form, på något avgörande sätt kan avhålla den dömde frän fortsatt brottslighet. Frivärdshemmets öppenhet och avsaknaden av möjligheter att tvångsvis verkställa de föreskrifter som skall gälla för vistelse i hemmet medför också att förordnande om sädan vistelse sannolikt inte framstår som någon egentlig skärpning av påföljden. Däremot kan frivårdshemmet fylla en uppgift när det gäller att få intensivövervakningen att fungera för dem som annars driver omkring utan bostad och arbete.
Beträffande utredningens förslag att förvandla de nuvarande frivårdsho-
tellen till tillsynshem befarar Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän att
detta på kort tid skulle kunna försvåra frivårdshotellens nuvarande verk-
samhet och förvandla dem till anstalter som frivårdens övriga klienter skulle betrakta med misstro.
SAK anser att det mot bakgrund av ungdomsfängelseklientelets sam-
mansättning framstår klart att detta klientel är i behov av en skala av mer
och mer ingripande kontrollåtgärder. I vad gäller omhändertagandeformen
har alternativet frivärdshem diskuterats i samband med häktesutredningen. Föreningen betraktar förslaget som orealistiskt. Ett alternativ vore att
avkorta allmänna straffminimum kanske ner till sju dagar. Dessa korta fri-
hetsstraff skulle kunna verkställas inom ramen för anstaltssystemet under förutsättning av en vidareutveckling av detta.
Centerns ungdomsförbund kan acceptera att vistelse i frivärdshem skall kunna föreskrivas, om inte lämplig bostad kan ordnas på annat sätt eller om andra skäl föreligger.
Moderata ungdomsförbundet anser att förslaget att tillsynsdomen kan skärpas genom intagning i frivärdshem under högst tre mänader är en olämplig lösning. Fn brottspäföljd bör ha innehåll. Om man vill ha värd i frivardshem skall detta kunna ske i form av fängelse och tillsynsdom. Att
dölja ett frihetsberövande i tillsynsdomen är olämpligt. Om frihetsberö-
vandet inte är nödvändigt med hänsyn till laglydnaden bör det ej heller ske. Peta bör enligt förbundet framhållas i synnerhet mot bakgrund av att utredningen betonar att anstaltsbehandlingen inte bör ske av individualpre-
ventiva skäl utan enbart på grund av hänsyn till allmän laglydnad.
3.3¶Intagning i anstalt
JK påpekar att i 28 kap. 3 § 2 st. lagförslaget ges möjlighet till verkställighet utom anstalt av sådant förordnande om intagning i anstalt som avses
i paragrafens första stycke. Med hänsyn till att varaktigheten av ett sådant
förordnande i regel är kort vill JK ifrågasätta om inte den föreslagna möjligheten onödigtvis komplicerar systemet. Det är också oklart vad utredningen menar med ”frigivning” när man talar om ”frigivning före utgång-
en av den i förordnandet angivna tiden”. JK hänvisar till 26 kap. 6 & I st. i lagförslaget där det talus om ”en nära förestående frigivning eller villkorlig frigivning”. I specialmotiveringen till 33 kap. 5 § anförs av utredningen att tillsynsdom i praktiken inte kan förenas med förordnande om intagning I anstalt 1 de fall avgörandet föregås av en häktning som varat längre än tre månader. Med hänsyn till att det vid återfall i brott kan bli fråga om att
trappa upp påföljden anser JK att ett sådant förordnande bör ges även om man samtidigt förklarar att förordnandet skall anses verkställt genom den tilltalades hållande i häkte. JK anför vidare att utredningen föreslår att nå-
gon möjlighet inte skall finnas att för samma brott döma till tillsynsdom
jämte böter. Däremot bör det enligt utredningen vara möjligt att i samband med förordnande om konsumtion beträffande tidigare tillsynsdom döma till böter. JK har svårt att inse konsekvensen i detta resonemang.
RÅ anser att det för att tillsynsdomen skall kunna bli ett slagkraftigt alternativ till frihetsberövande påföljd är erforderligt att möjlighet ges att kombinera tillsynsdomen med en kortare tids inledande anstaltsvistelse.
Alt anstaltstidens längd bör bestämmas av domstolen och ej av administrativ myndighet ligger i linje med RÅ:s allmänna uppfattning att domstolen
bör ges större inflytande vad gäller straffpåföljdernas närmare innehåll.
RÅ ansluter sig vidare till utredningens bedömning att den övre tidsgränsen för anstaltsvistelsen bör sättas till tre månader. Den nedre gränsen bör — såsom utredningen anfört i motivuttalanden — bestämmas till en månad. Detta bör klart utsägas i lagtexten. Att medge verkställighet utom anstalt vid så kortvariga frihetsberövanden, högst tre månader, som det här är fråga om är endast ägnat att försvaga institutets allmänpreventiva effekt och avstyrks av RÅ. Mot utredningens förslag om intagning i anstalt finner överåklagaren i
Göteborgs åklagardistrikt i och för sig ej skäl ull större invändningar. Den nuvarande anstaltsbehandlingen i samband med dom på skyddstillsyn har
Prop. 1978/79: 212 Mb 187
säkert i många fall kommit att beslutas av domstolarna av allmänpreventi-
va skäl och i främsta syfte att undvika en fängelsedom. Lagstiftarens ursprungliga tanke att anstaltsbehandlingen skulle ha ett individualpreven-
tivt ändamäl har med tiden starkt uttunnats. Det är därför positivt att det enligt förslaget klart sägs ut att intagningen skall ske av hänsyn till allmän laglydnad samt att terminologien ändras frän behandling till intagning. Mot
den föreslagna tiden för vistelse på anstalten har överåklagaren inget att erinra. Däremot avstyrks förslaget att frigivning före den av domstol fastställda tiden skall få ske om det ”prövas synnerligen angeläget”. Tiden för
anstaltsvistelsen är redan så begränsad att det på grund härav ej bör ske någon reduktion. Vidare är risken för varierande praxis i olika räjonger uppenbar. Slutligen tillstyrker överäklagaren förslaget att den nuvarande
nedre åldersbegränsningen för intagning i anstalt bortfaller.
Med hänsyn till att tillsynsdomen skall komma i fråga vid brottslighet av förhållandevis svår beskaffenhet och skall anses motsvara ett fängelsestraff på minst sex månader kan enligt Stockholms tingsrätt antas att domstolarna ofta av allmänpreventiva skäl förordnar om intagning i anstalt.
För verkställighet av sådant förordnande skall enligt lagförslaget gälla vad
som stadgas om fängelse. I konsekvens härmed och i linje med strävande-
na inom kriminalpolitiken att införa ett enhetligt fribetsstraff borde även denna form av frihetsberövande kallas fängelse.
Göteborgs tingsrätt instämmer i utredningens överväganden angående intagning i anstalt och föreslår att nuvarande regler om behandling i anstalt i samband med dom på skyddstillsyn ersätts med vad utredningen föreslagit om vistelse i anstalt. För att en med anstaltsvistelse skärpt skyddstill-
syn ur allmänpreventiv synpunkt skall kunna bli ett användbart alternativ
till ett tidsbestämt fängelsestraff bör tiden för vistelse i anstalt eventuellt
förlängas. Även om man således ändrar anstaltsbehandling till vistelse i anstalt, vilket bättre svarar mot vad päföljden innebär efter 1.7.1974, finns
enligt tingsrättens mening anledning understryka vikten av att man från
kriminalvårdens sida redan under anstaltsvistelsen gör särskilda ansträng-
ningar för att underlätta den intagnes frigivning. Vid anstaltsvistelse i sam-
band med dom på skyddstillsyn bör villkorlig frigivning inte förekomma
oavsett tiden för anstaltsvistelsen. Domstolarna bör i stället ges möjlighet
att förordna att sädan anstaltsvistelse skall följas av viss tids intensivöver-
vakning. Liknande synpunkter framförs av övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen och Sveriges domareförbund.
Enligt kriminalvårdsstyrelsen synes allt väsentligt i den med påföljden
tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt åsyftade effekten kun-
na uppnås inom ramen för värt nuvarande straffsystem genom att domstolarna begagnar den möjlighet som står till buds enligt 28 kap. 3 & BrB.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser anstaltsbehandling vid skyddstillsyn vara ett utmärkt inslag i påföljdssystemet, kanske inte så mycket ur behandlingssynpunkt som genom den möjlighet som därigenom
öppnas att pröva ett mellanting mellan frivård och i egentlig mening fri-
hetsberövande påföljder. En omkonstruktion innebärande att anstaltstiden
bestäms på förhand kan vara befogad. Varför endast hänsyn till allmän laglydnad skall få föranleda anstaltsbehandling är enligt nämnden emellertid svårt att förstå. Den åtalades behov av en rejäl näsbränna kan också vara
ett gott skäl för en sådan behandling.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen påpekar att lagtexten inte stämmer överens med motiven i fråga om tid för intagning i anstalt.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att det bör finns möjlighet
att i samband med tillsynsdom döma till böter. Samma äsikt har JO.
"Tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt synes 7CO vara ett bättre alternativ än nuvarande anstaltsbehandling eftersom rätten omedelbart vid domstillfället kan bestämma anstaltstidens längd. TCO är av uppfattningen att intagning i anstalt skall vara sista sanktionsmöjlighet i päföljden skyddstillsyn och även vara en sjätvständig påföljdsmöjlighet. Som säådan bör den kunna vara ett alternativ till längre fångelsestraftt.
Sveriges socionomers riksförbund anser utformningen av institutet in-
tagning i anstalt vara rakare och på sä sätt mera tilltalande än den nuvaran-
de anstaltsbehandlingen. Även om förslaget om tillsynsdom inte genomförs utan den nuvarande skyddstillsynen behålls vill förbundet tillstyrka
intagning i anstalt i den föreslagna utformningen. Det är dock tveksamt om
intagningen skall få verkställas så långt efter prövotidens utgång som fem är.
Enligt Svenska arbetsgivareföreningen utgör den föreslagna maximitiden för anstaltsvistelse om tre månader en diskutabel inskränkning i för-
hållande till vad som f. n. är stadgat beträffande ungdomsfängelse, särskilt
med hänsyn till den grövre brottsligheten. Den föreslagna maximitiden bör också ses mut bakgrund av utredningens förslag om större restriktivitet vid tillämpning av fängelse i fråga om ungdomar under 21 är.
Sveriges advokatsamfund anser att lagtextens formulering i 28 kap. 3 § kan tyckas något inkonsekvent då tillsynsdom är allvarligare än kortvarigt
fängelsestraff och då tillsynsdom inte får användas om hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. Som sanktion enligt 28 kap. 14 § är påföljden
däremot välmotiverad.
Centerns ungdomsförbund anser det vara viktigt att betona att tillsyns-
domen skall ersätta frihetsstraffet — främst ungdomsfängelse — inte fri-
vård. Möjligheterna att kombinera en tillsynsdom med fängelse ”av hän-
syn till allmän laglydnad”” ställer sig förbundet tveksamt till. Enligt utredningens förslag skall villkorlig frigivning från fängelse i allmänhet följas av
tillsyn eller övervakning. Anstaltsintagning vid tillsynsdom leder till att
gränsen mellan tillsyn och fängelsedomarna suddas ut vilket inte kan vara avsikten. Enligt Moderata ungdomsförbundet bör möjligheten att kombinera
fängelse och tillsyvnsdom även finnas så att man har möjlighet att ge de
stödåtgärder, övervakning etc. som kan bli nödvändiga efter fängelsevis-
telsen. Likaså bör möjlighet finnas att kombinera tillsynsdom med böter.
3.4 Påföljdstiden m. m.
Enligt JK bör föreskriften om prövotid anges på ett tydligare sätt i lagtexten, t.ex. genom att andra stycket i 28 kap. 4 § byter plats med första stycket eller genom att föreskriften tas in i en särskild paragraf som bör komma före föreskriften om verkställigheten.
RÅ anser att övervakningstiderna bör göras så korta som det över huvud
taget är möjligt. Mot bakgrund härav vill RÅ ifrågasätta om det i normalfallet är motiverat att bibehälla en intensiv övervakning under en så förhäl-
landevis lång tid som sex månader.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anför att utredningen har föreslagit vissa, något diffusa, informella kontakter mellan domstol och
skyddskonsulent under en lagöverträdares häktningstid. Även om tankegängen bakom förslaget må vara aldrig så vällovligt kan förslaget i denna del enligt överåklagaren under inga omständigheter godtas. Dylika infor-
mella kontakter mellan domstol och frivardsorgan utan möjlighet för såväl aklagaren som kanske advokaten att komma med synpunkter fär på inga
villkor förekomma. Enligt rent principiella grundsatser mäste det dess-
wtom vara feläktigt att domstolen. med vilken ) det här sammanhanget mäste avses juristdomaren. före huvudförhandling samt utan att nämndemännen erbjudits tillfälle att avge synpunkter, uttalar sig om sannolik påföljd. Det kan även omedvetet vara svårt för domaren att känna sig obun-
den av det arbete med tillhörande påföljdsförslag som frivärdstjänsteman-
nen genom sin informella kontakt med domstolen förmätts utföra. Liknande synpunkter har anförts av RÅ, länsäklagaren i Skaraborgs län samt Föreningen Sveriges åklagare. RÅ anför vidare att när det gäller närvaro
av frivårdstjänsteman vid huvudförhandlingen förekommer detta redan nu
i viss omfattning. Erfarenheterna härav är enbart goda då frivårdstjänste-
mannen ofta kan lämna en för påföljdsfrågans bedöming önskvärd kom-
plettering av personutredningen.
Enligt överaklagaren i Stockholms åklagardistrikt star den korta övervakningstiden. ett halvt ar, vid tillsynsdom i radikal kontrast till den tid som gäller vid skyddstillsyn. där dock numera en begränsning ägt rum. Utredningens argumentation för en kort intensiv övervakningstid är i stort sett övertygande. Som utredningen päpekat uttunnas skälen för övervakning varefter prövotiden fortgått utan återfall i brott. Emellertid är sex månader en i sådana sammanhang mycket kort tid. Under denna period kan
avsevärd tid ha tillbringats t. ex. på frivårdshem och endast förhällandevis kort tid då stått ull förfogande för övervakare och skyddskonsulent att bil-
da sig en uppfattning om hur den dömde förhåller sig till övervakningen och givna föreskrifter. Mot den bakgrunden anser överåklagaren möjligheterna att förlänga prövotiden vara alltför begränsade. Kravet i 28 kap. 8 § på särskilda skäl för sådan förlängning bör utgå och ersättas med texten
"om så prövas erforderligt” e.l. Enligt Stockholms tingsrätt torde en följd av att övervakningstiden — av psykologiska och resursmässiga orsaker — begränsas till sex månader bli
att möjligheterna att under prövotiden åstadkomma något postivit avsevärt beskärs. Erfarenheterna visar att kontakt och förtroende inte kan byggas upp förrän efter nägra månader och den stödjande funktion som frivärdsorganisationen skall ha efter sexmånadersperiodens utgång kan inte tillmätas nägon större betydelse. Detta förhållande borde inte ändras av att tillsynsdomens övervakning skall börja omedelbart med kraftiga kontroll funktioner. En möjlighet vore, om hela frivårdssystemet nu ändras, att efter sexmänadersperioden trappa ned övervakningen till att motsvara unge-
fär en sådan övervakning som enligt förslaget skall förekomma vid villkorlig dom med övervakning och att påföljden möjligen avslutas med uteslu-
tande stödåtgärder. Tingsrätten påpekar vidare att det är en risk, som inte
kan uteslutas, nämligen att i den mån tillsynsdom med intensivövervakning blir en vanlig påföljdsform andra mildare påföljdsformer utnyttjas i allt mindre utsträckning. Tingsrätten kan i allt väsentligt ansluta sig till vad
utredningen har anfört om betydelsen av aktiva frivårdsinstanser i anslutning till personundersökningen eller i övrigt före rättegången. Redan enligt
gällande regler bör sådana åtgärder kunna sättas in. Erfarenheterna visar emellertid att insatser görs huvudsakligen när det gäller ungdomar som riskerar frihetsstraff men att de ansvariga myndigheterna i andra fall avvaktar dom It målet.
Göteborgs tingsrätt biträder utredningens förslag att förordnande om intensivövervakning och vistelse i anstalt bör kunna verkställas i omedelbar
anslutning till domen. Dock finner tingsrätten det föra för långt att såsom utredningen föreslagit införa omedelbar verkställighet som huvudregel. Den möjlighet som redan finns att förordna om omedelbar verkställighet av anstaltsbehandling i sameand med dom på skyddstillsyn får anses vara tillfyllest. Motsvarande rege. rör införas beträffande intensivövervakning. I detta sammanhang har utredningen tagit upp frågan om planering av frivård redan på häktningsstadiet. Att sådan planering kommer till stånd så tidigt som möjligt är eftersträvansvärt. Vad utredningen anfört om att domstolen redan efter häktningsförhandlingen bör meddela skyddskonsulenten att den häktade eventuellt kan komma att dömas till påföljd innefattande intensivövervakning inger emellertid betänkligheter. En dom bör inte föregripas. Ett sådant meddelande kan medföra att den misstänkte inges falska förhoppningar. Samma åsikter framförs av Sveriges domareförbund.
Den föreslagna ordningen att tillsynsdom skall gå : verkställighet utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft synes enligt Vänersborgs tingsrätt kunna leda till vissa icke tillfredsställande konsekvenser vid fullföljd från den dömdes sida.
Enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna kan sex månaders intensiv övervakning vara en läng tid men tiden är samtidigt, jämfört med vad som gäller vid skyddstillsyn, anmärkningsvärt kort. En längre övervakning kan vara påkallad. Man kan tänka sig en konstruktion med en inledande period av intensiv övervakning följd av en tid med mera hovsam kontroll. Nämnden anser vidare att vad som av utredningen sägs om att domstolen redan i samband med häktningsförhandling bör tillkännage en förhandsinställning i påföljdsfrågan och att frivärdsorganisationen på grund härav skall träda i funktion inte förtjänar instämmande.
Enligt övervakningsnämndens i Kristinehamn mening bör övervakningen inte avbrytas efter sex månader. En lämplig lösning kunde vara att den intensiva Övervakningen avtrappas genom övergång till ordinär övervakning under 3—6 mänader.
Utredningens förslag att skyddskonsulenten skall anmodas att yttra sig till domstolen i fräga om förutsättningarna för att meddela tillsynsdom och att frivårdstjänsteman skall närvara vid handläggning av påföljdsfrågan under huvudförhandlingen finner länsstyrelsen i Jönköpings län positivt. I föreslagen lydelse av 28 kap. 3 § sägs att om verkställighet av intagen i anstalt skall gälla vad som är stadgat om fängelse. Länsstyrelsen anser att om polisen skall verkställa förordnandet enligt förslaget bestämmelse därom bör intas i exempelvis lagen om beräkning av strafftid m. m.
Enligt JO är den förslagna övervakningstiden — sex månader — kort även i betraktande av möjligheten till förlängning. Ett argument, ehuru icke huvudargumentet, härför är att påföljden är mycket resurskrävande. Den kan dock göras något mindre resurskrävande genom att för kontrollen av den dömde anlitas också andra samhällsorgan än skyddskonsulentorganisationen. Även om man anser att risken för återfall i brott i allmänhet minskat så starkt efter sex månader att övervakningen då ej längre behövs, finns det uppenbarligen fall där det redan vid domstillfället måste stå klart att övervakningen behöver fortgå längre. För sådana fall borde domstolen ges möjlighet att föreskriva en längre övervakningstid, förslagsvis upp till ett är.
Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker de föreslagna reglerna om verkställighetens början etc. Förbundet är också i princip positivt till att kontakt och stöd erbjuds en tilltalad person och att frivården vidtar vissa
Prop. 1978/79: 212 se 191
förberedande åtgärder inför en eventuell övervakning. Detta sker redan nu inom personundersökningsverksamheten om än i begränsad omfattning.
Det är emellertid angeläget att understryka att alla åtgärder förutsätter att brotten är erkända och att vederbörande ställer upp frivilligt och inte får
utsättas för påtryckningar. Ur praktisk synpunkt betyder ett arbetssätt
som det föreslagna — särskilt yttrande vid eventuell tillsynsdom, närvaro
vid rättegången etc. — en stor arbetsbelastning för frivården. Utredningen
har inte gjort något försök att beräkna tidsåtgången. Ett eventuellt faststäl-
lande av dessa nya arbetsuppgifter måste föregås av en seriös resursberäk-
ning. Prövotiden bör enligt förbundets mening vara lika lång för tillsynsdom och villkorlig dom, dvs. två år. Om skyddstillsynen behålls bör prövoliden även där sättas till två år i stället för nuvarande tre. Skillnaden
mellan prövotid och ”normal” övervakningstid är obegriphg för de flesta
berörda och ointressant för allmänheten. Att prövotiden enligt förslaget bara skall kunna förlängas med högst ett år är också en förbättring. Över-
vakningstiden bör för båda påföljderna normalt vara två är med möjlighet till förkortning. Förlängning bör endast förekomma om prövotiden förlängts.
Sveriges advokatsamfund förutsätter att samordning av nya regler om
häktning och tillsyn sker med det föreslagna stadgandet i 28 kap. 4 § i tall
av beslut om icke omedelbar verkställighet.
3.5 Verkställighetens organisation
Utredningens uppfattning att offentligt biträde bör kunna förordnas för den dömde i samtliga ärenden som handläggs av övervakningsnämnd kan
JK instämma i. Förslaget att den som utsetts till offentligt biträde (av rätts-
hjälpsnämnd eller eventuellt av övervakningsnämnd) skall vid fullföljd i hovrätt utan nytt förordnande vara offentlig försvarare är enligt JK ratio-
nellt men torde med hänsyn till att det enligt 21 kap. 4 § rättegångsbalken är rätten som förordnar offentlig försvarare kräva ytterligare lagändring. Ett genomförande av påföljden tillsynsdom skulle enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt ställa utomordentligt stora krav på verkställig-
hetsmyndigheterna. Kontakten mellan övervakaren och den dömde skall i vart fall i inledningsskedet vara i princip daglig. Vidare måste det för övervakaren framstå som minst sagt betungande att t. ex. ha kravet på sig att
ordna ewt arbete för sin klient. Det bör även uppmärksammas att de erfa-
renheter som föreligger beträffande övervakning i samband med skyddstillsynsdomar är mindre tillfredsställande. I allt för många fall kan tyvärr
konstateras att övervakningen endast funnits på papper men ej fungerat i
praktiken. Vid ett eventuellt genomförande av utredningens intentioner
om intensiv övervakning synes det därför nödvändigt att de tänkta överva-
karna ges en utbildning inriktad bl. a. på att de som sin huvuduppgift trots
allt har att verkställa en påföljd. Det synes vidare angeläget att problemet hur övervakaren skall agera vid kännedom om nya brott noggrant diskute-
ras samt att härefter anvisning ges till övervakarna om hur de skall förfara.
Enligt Stockholms tingsrätt ställer den intensiva övervakningen synnerligen höga krav på de frivårdstjänstemän som i första hand skall anlitas som övervakare. Förutom betydande praktiska olägenheter får övervak-
ningen nämligen ett helt nytt innehäll så till vida att övervakaren, som är inriktad på att genom stöd och råd försöka återanpassa den dömde, nu i
första hand skall verkställa ett straff. Detta förhållande kan med stor san-
nolikhet leda till intressekollisioner för många övervakare.
Göteborgs tingsrätt påpekar beträffande utformningen av 37 kap. 8 § at! detta lagrum hänvisar bl. a. till 28 kap. 8 § andra eller tredje st. och 11 8
andra st. 28 kap. 8 § innehäller endast två stycken. Hänvisningen torde av-
se 28 kap. 8 § andra st. och 11 § andra eller tredje st.
Domstolsverket Vtstyrker utredningens förslag att offentligt biträde skall kunna förordnas för den dömde i samtliga ärenden som skall prövas
av övervakningsnämnd. Förslaget att biträdet vid fullföljd till hovrätt automaliskt skall anses som offentlig försvarare om han uppfyller behörighetskraven kan accepteras under förutsättning att i dessa mäl sådana särskilda skäl, varom talas i 21 kap. 5 § första st. rättegångsbalken. anses föreligga
för jurist som inte är advokat. En annan ordning leder till att endast advokater kan förordnas till offentligt biträde i ärende hos övervakningsnämnd
vilket skulle innebära en betydande skärpning av kompetenskravet i förhållande till vad som nu gäller för offentligt biträde.
Kriminalvårdsstyrelsen konstaterar att utredningen tangerar den viktiga
principfrågan om användandet av lekmannaövervakare eller tjänstemannaövervakare. Styrelsen vill förorda att vid sidan av tjänstemannaöverva-
kare lekmannaövervakare anlitas i största möjliga utsträckning. Lekmännen kän i större omfattning än tjänstemännen förlägga tillsvnen till kontrahenternas fritid och bl.a. därigenom ge övervakningen et positivt inne-
håll. Vidare kan klienterna via lekmannaövervakarna beredas tillfälle att spontant knyta socialt önskvärda kontakter. Därtill bidrar lekmännen — vilket ur kriminalpolitisk synvinkel inte är det minst värdefulla — erfarenhetsmässigt till att hos allmänheten öka förståelsen för klienternas ömtåliga situation och därmed även underlätta deras samhällsanpassning. Styrelsen finner förslaget att övervakare skall förordnas av skyddskonsulenten
välbetänkt. Styrelsen avstyrker utredningens förslag att införa en bestämmelse av innebörd att kriminalvårdsstyrelsen som representant för det allmänna tilldelas besvärsrätt i högre instans såvitt gäller övervakningsnämnds beslut. Styrelsen finner det betänkligt om styrelsen på detta sätt skulle tilldelas rollen av åklagare gentemot det klientel som blir före mäl för kriminalvård. En sådan motpartsställning kan inte komma att främja en
önskvärd någorlunda positiv anda inom kriminalvården.
Övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen har erfarenheten att övervakningsnämndernas faktiska möjligheter att utöva tillsyn över skyddskonsulenternas verksamhet är mycket begränsade. Det ter sig därför enligt nämnden rimligt att skyddskonsulenten som alltsä f.n. bär det
faktiska ansvaret för frivärden också får överta det formella ansvaret. Det-
ta innebär att nämndernas uppgifter nästan uteslutande blir av domstols-
mässig karaktär, som att besluta om sanktioner och att överpröva vissa be-
slut. Nämnden vill dock betona att frågan om övervakningsnämndernas
roll bör lösas i samband med att man tar ställning till frågan om lekmannamedverkan inom hela kriminalvårdens område. Nämnden erinrar om förslagen i betänkandet (SOU 1977:76) Personalen vid kriminalvårdens anstalter. Tillräckliga skäl för att kriminalvårdsstyrelsen skall ha rätt att som företrädare för det allmänna överklaga beslut av övervakningsnämnd föreligger enligt nämndens mening inte. Nämnden pekar särskilt på de avse-
värda praktiska svårigheter som skulle uppkomma. Den eftersträvade enhetligheten i bedömningen torde kunna uppnås på andra vägar, t. ex. genom ökade möjligheter till information övervakningsnämnderna emellan. När det gäller tillsynsdomens närmare utformning är enligt nämnden en
första fråga vilken myndighet som skall svara för kontrollen. Enligt nämn-
dens uppfattning mäste man här utgå från att skyddskonsulenten även vid
Prop. 1978/79: 212 Vaya 193
denna päföljd skall ge den dömde stöd och hjälp. Detta talar både för och emot att lata kontaktskyldigheten fullgöras hos skyddskonsulenten. Å ena sidan bör det förhållandet att man får personlig kontakt med den dömde
göra det lättare att sätta igång olika hjälpinsatser. Å andra sidan kan den
påtvingade täta kontakten tänkas påverka den dömdes attityd gentemot skyddskonsulenten i negativ riktning och därigenom minska intresset för att ta emot hjälp och stöd. Nämnden tror för sin del att den förra synpunk-
wen väger över. Skyddskonsulenten bör därför kunna ta på sig ätminstone
en del av kontrolluppgifterna. Nämnden ansluter sig till en lösning som innebär att den dömde skall ha kontakt med skyddskonsulenten en gång i veckan och övriga gånger med polismyndigheten. Att den dömde skall anmåla sig hos polisen har den fördelen att påföljdens ansvar inskärps och kan möjligen också ha viss brottsförebyggande verkan. Enligt nämndens mening bör kontrolluppgifterna endast ävila tjänstemännen inom skydds-
konsulentorganisationen. Lekmannaövervakarna bör således inte ha några
kontrollerande uppgifter. Annars kan den positiva verkan som en lekmannaövervakning brukar ha gå förlorad. Dessutom kan rekryteringen av lekmannaövervakare försväras.
Enligt övervakningsnämnden it Eskilstuna ter sig den föreslagna kompe-
tensfördelningen mellan skyddskonsulent och övervakningsnämnd i vissa
fall anmärkningsvärd. Nämnden har uppfattningen att initiativrätt i frivårdstrågor bör finnas hos övervakningsnämnderna. Såvitt gäller framställning om undanröjande av villkorlig dom och om intagning i anstalt vid
tillsynsdom föreslås 1 betänkandet att övervakningsnämnd inte skall ha några rättigheter alls. Detta innebär bl. a. att övervakningsnämnd skall va-
ra betagen att i ärenden som prövas av nämnden göra framställning som nyss sagts. även om detta framstår som den riktigaste åtgärden. Nämnden prövar 1. ex. en fråga om åtgärd enligt 28 kap. 13§ och finner omhänderta-
gande otillräckligt. Nämnden måste då antingen avstå från att göra någon-
ting eller vidtaga en enligt nämndens uppfattning otillräcklig åtgärd, trots att bättre alternativ finns att tillgå. Denna konstruktion kan inte vara lämp-
lig. Föreskriften i 37 kap. 6§ att den dömde som huvudregel skall höras
muntligen av övervakningsnämnd måste bestämt avstyrkas. Dess tillämpning skulle — om inte undantagen blir vanligare än regeln — vålla mycket bekymmer för alla berörda, oftast i onödan. Den nuvarande bestämmelsen
att den dömde skall ha möjlighet att bli hörd om han så vill kan med fördel
behållas. Den nämnda möjligheten utnyttjas, i vart fall inom frivården. mycket sältan av de dömda. Detta har enligt nämndens mening ej medfört olägenheter. Förslaget att kriminalvårdsstyrelsen såsom företrädare för
det allmänna skall kunna föra talan mot beslut av övervakningsnämnd är
en nymodighet vartill man kan ställa sig tveksam. En besvärsrätt för det
allmänna är visserligen lämplig; varför denna skulle vara inskränkt till prejudikatsfrågor är dock svårt att förstå. Uppgiften skulle emellertid med fördel kunna genomföras av allmän åklagare eller eventuellt — om besvärsrät-
ten inskränks på sätt utredningen föreslår — av JK.
Vad utredningen föreslagit om övervakningsnämnds behörighet och
funktion föranleder ingen erinran från övervakningsnämnden i Göteborg,
andra avdelningen. Att nämnden enligt förslaget befrias från sin lednings-
funktion i förhållande till frivården innebär endast ett konfirmerande av
-vad som i praktiken redan gäller. I detta sammanhang vill nämnden ifrågasätta det lämpliga i att — säsom utredningen föreslagit — besvärsrätt på det
allmännas vägnar mot övervakningsnämnds beslut förbehålles kriminal-
värdsstyrelsen. Nämnden anser att besvärsrätten bör tillerkännas skyddskonsulenten. 13 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 212
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser att ansvaret för att övervakningen sker på ett ändamålsenligt sätt bör åvila övervakningsnämnderna. Det är emellertid givet att övervakningsnämnderna inte
har möjlighet att mer i detalj ge anvisningar och direktiv för frivårdsarbe-
tet, utan att detta I främsta rummet ankommer på skyddskonsulent och den personal som står till dennes förfogande. I viss utsträckning kan det dock förekomma att skyddskonsulent tar upp vissa principfrågor till diskussion för att få enhetlighet i handläggningen. För en sådan diskussion kan övervakningsnämnderna vara ett lämpligt forum. Redan nu har alltså skyddskonsulenten det fulla ansvaret för sin verksamhet och nägra reformer på den punkten behövs inte. Den föreslagna ändringen i 37 kap. 68 första stycket bygger den syn på övervakningsnämnds uppgifter som nämnden icke kan dela. Men även bortsett härifrån är den föreslagna ändringen olämplig. Den leder till att, när den dömde inte vill inställa sig, något som då och då inträffar, nämnden skulle vara i princip förhindrad att handlägga ärendet och nödgas tvinga honom till inställelse. Inte heller kan det vara riktigt att i fall då den dömde begär att få närvara detta skulle kunna vägras därför att nämnden tycker att det är ”obehövligt”. Den gällande lagtexten är lämpligare och bör enligt nämnden bibehållas. Däremot finns det såsom nämnden tidigare flera gånger påpekat anledning att ändra andra stycket av 37 kap. 6§ så att den dömde får samma rätt att bli hörd personligen hos de centrala nämnderna. Den nuvarande ordningen innebär att dömda med längre frihetsstraff har rätt till inställelse hos övervakningsnämnden, som avger yttrande i ärendet, men icke ovillkorligen hos den centrala nämnd som avgör ärendet. Någon svårighet att ordna transport av den dömde till sammanträde med central nämnd kan inte finnas. Därför
bör andra stycket utgå och första stycket i stället — med gällande lydelse i
övrigt — göras tillämpligt också på de centrala nämnderna. Om denna ändring anses medföra att kriminalvärdsnämnden får alltför betungande upp-
gifter löses detta enkelt genom att ärendena i ökad grad decentraliseras.
Härför finns, säsom nämnden också flera gånger har påpekat, starka sakligå skäl.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn konstaterar att i förslaget förutsälts att biträdande övervakare skall kunna förordnas bl. a. då det är påkallat med särskilda övervakningsinsatser under den dömdes fritid, på kvällar och helger. Nämnden anser att det kan bli svårt att få lämpliga lekmän för denna typ av övervakarinsatser. Frågan bör ytterligare uppmärksammas innan förslaget om tillsynsdom kan genomföras. Nämnden biträder inte utredningens förslag att offentligt biträde skall kunna förordnas för den dömde i samtliga ärenden som handläggs i övervakningsnämnd. Enligt nämn-
dens erfarenhet tillvaratar kriminalvården resp. frivårdens tjänstemän re-
gelmässigt de dömdas intressen på ett förtjänstfullt och engagerat sätt. Ej heller synes — med tanke bl. a. på övervakningsnämnds sammansättning
— hänsyn till rättssäkerheten kunna åberopas till stöd för förslaget. Något
uttalat behov för den dömde att ha tillgång till offentligt biträde kan därför enligt nämndens mening inte anses föreligga. Vidare skulle systemet bli bå-
de tungrott och dyrbart utan att några påtagliga fördelar uppnås.
Enligt socialstyrelsen kan givetvis praktiska hänsyn anföras som argu-
ment för förslagen i fråga om överförande av beslutanderätten i vissa frå-
gor från övervakningsnämnd till skyddskonsulenterna, den stora befogenhet som ges skyddskonsulent (i stället för t.ex. domstol eller övervakningsnämnd) att faktiskt påverka innehållet i ådömd tillsynsdom och förslaget att skyddskonsulent skall ha möjlighet att vidta hjälpåtgärder redan
före domstolsavgörandet. Det är emellertid klart att det i ett brottmål föreligger en intressemotsättning mellan den enskilde och det allmänna. Därför bör rättssäkerhetsaspekten här ges en avgörande betydelse. Den talar emot utredningens förslag. Principerna bör i stället vara att innehållet i ett straff skall bestämmas av domstol, att delegering av beslutanderätten under straffverkställigheten till lägre administrativa organ skall undvikas och att hjälpåtgärder till en person som ännu ej är fälld för brott skall företas av
socialvården och inte av kriminalvården.
Statskontoret och riksrevisionsverket tillstyrker att det formella ansvaret för verkställigheten övergår från övervakningsnämnderna till skyddskonsulenterna. Riksrevisionsverket konstaterar vidare att utredningen för-
utsätter att även tjänstemannaövervakare skall förordnas av övervak-
ningsnämnden för att säkerställa valet av övervakare blir det lämpligaste för den dömde. Riksrevisionsverket anser att ett sådant förordnande inte är nödvändigt eftersom övervakningsfunktionen ingår i den ordinarie frivärdsverksamheten. Arbetsfördelningen inom frivårdsorganisationen bör ske internt inom denna. Säkerställande av att en individuell bedömning görs bör kunna ske 1.ex. genom föreskrift i frivårdsförordningen. Med hänsyn bl. a. till att många tillsynsdömda inte skulle ha möjlighet att under ordinarie arbetstid anmäla sig hos frivårdsorganisationen föreslår utred-
ningen att jourverksamhet inrättas inom frivården. En sådan kontroll av
tillsynsdömda synes emellertid i stor utsträckning kunna åstadkommas genom att den dömde får möjlighet att anmäla sig hos polisen. Den akuta so-
ciala verksamhet som jourverksamheten även skulle fullgöra synes normalt kunna tillgodoses av den kommunala socialvården. Riksrevisionsver-
ket anser därför att tillräckliga motiv inte föreligger för att ge särskilda resurser för en jourverksamhet.
Länsstyrelsen i Kronobergs län är tveksam om möjligheterna att engagera erforderligt antal lämpliga lekmän för en övervakning som skall vara
kännbar för den övervakade och som därmed måste bli påfrestande för
övervakaren. Härull kommer att anspråk på medverkan av lekmän ställs även i andra sammanhang. Länsstyrelsen vill understryka behovet av jourverksamhet. Synnerligen positivt är vidare utredningens förslag att frivår-
den skall kunna förberedas redan i samband med personundersökningen.
JO anser att en hög kontaktfrekvens mellan skyddskonsulent och den övervakade i regel föranledes mera av behovet av kontroll än av behovet av social service. Utredningen har kommit in på det problem det innebär att i en roll förena den kontrollerande och socialt stödjande verksamheten.
Problemet får inte underskattas. Utredningen har visserligen varit inne på
tanken att överlåta verkställigheten av påföljden åt polisen eller åt någon särskilt inrättad verkställighetsorganisation, men avfärdat en sådan lös-
ning under hänvisning till vikten av den sociala hjälp- och stödverksamhet
som skall ingå som ett viktigt inslag i verkställigheten. Med det argumentet kan dock ej en uppdelning av anmälningsskyldigheten avfärdas. En kompletterande anmälningsskyldighet hos polisen skulle kunna innebära en högst väsentlig förstärkning av påföljdens kontrollerande och brottsföre-
byggande funktion samtidigt som den avlastar frivården och även på andra sätt förbättrar dess möjligheter att stödja den dömde socialt. Andra förde-
lar som kan vinnas är att den dömdes bosättningsort inte behöver inverka på kontaktfrekvensen i så hög grad som annars blir nödvändigt samt att ini-
tiativ från åklagarens sida i händelse av misskötsamhet hos den dömde un-
derlättas. JO menar därför att en uppdelning av anmälningsskyldigheten så
att denna fullgörs delvis hos polisen, vilket skulle befrämja flera av påfölj-
dens funktioner. bör övervägas.
TCO framhåller särskilt att ett genomförande av utredningens förslag i vad gäller tillsynsdom och verkställighet utom anstalt skulle medföra en kraftig ökning av det administrativa arbetet inom frivården, vilket skulle leda till mindre tid för egentligt behandlingsarbete. Frivårdstjänstemännen skulle huvudsakligen få agera för att upprätthälla kontrollinnehållet i åtgärderna. Antalet sammanträffanden och kontakter med domstolar, åklagare och nämnder skulle avsevärt öka om verksamheten skulle motsvara de intentioner som anges i lagtexten. De här aktuella formella funktionerna svarar vidare dåligt mot förväntningarna hos de socialarbetare som nu finns i frivårdsorganisationerna. Den allvarligaste invändningen ur personalsynpunkt gäller de nya arbetsuppgifter av repressiv karaktär som föreslas. Som exempel kan anges bestämmelsen i 28 kap. 13 § rörande omhändertagandeinstitutet. Skulle utredningens förslag genomföras är därför risken stor att många av frivårdstjänstemännen skulle söka sig över till andra verksamhetsområden. I den nuvarande påföljden skyddstillsyn är det kontrollerande momentet hanterligt och bl. a. denna påföljd har lett ull en nyrekrytering inom frivården.
Sveriges socionomers riksförbund finner det förslag som utredningen skisserat i sitt remissyttrande över betänkandet Kriminalvärdens nämnder tilltalande. Det förenklar administrationen, minskar antalet överordnande organ samtidigt som rättssäkerhet och lekmannainflytande tillgodoses. Utredningens tanke att övervakaren vid tillsyvnsdom alltid skall vara frivårdstjänsteman är enligt förbundet geografiskt orimlig sävida man inte tänker sig en omfattande uppdelning av frivårdsdistrikten i små kommunalt anknutna enheter. Att få socialarbetare eller erfarna lekmannaövervakare att ställa upp med intensivövervakning på landsbygden är orealistiskt. Förbundet välkomnar möjligheten att förordna en eller flera biträdande övervakare i komplicerade ärenden även om rollen bör vara den traditionella övervakarens och inte den biträdande kontrollantens. Inom skyddstillsynens ram har det länge funnits behov av flexiblare arrangemang för att tillgodose de enskilda klienternas behov av kontakt och stimulans. Kriminalvårdsberedningens förslag om kontaktman försvann av kostnadsskäl — det är bra att det återuppstår. Gruppövervakning, familjeövervakning m. m. kan prövas om reglerna blir mindre stelbenta. För både tjänstemän och lekmän är ett sådant sätt att arbeta mycket positivt och kan i viss mån elimincra den förslitning som ”tunga” ärenden annars lätt medför. Förbundet välkomnar att utredningen föreslagit en enhetlig ordning för otfentligt biträde åt klienter inför nämnd och domstol.
LO är tveksam till om det blir möjligt att få övervakare som ställer upp vardag som söndag och alla tider på dygnet vilket förutsätts kunna ske.
Övervakarnas riksförbund anser det vara olämpligt att man skall kunna förordna flera övervakare för samma övervakningsuppdrag. Utredningen menar att till någon sorts chefsövervakare skall förordnas en tjänsteman samt som biträdande övervakare en eller flera lekmän. Förbundet anser det föreligga risk för att tjänstemannaövervakaren enbart håller på den formella kontrollen och att en stor del av den mänskliga delen på så sätt försvinner. Det kommer även i många fall att bli svårt för en lekmannaövervakare i sin egenskap av biträdande övervakare att hjälpa till att verkställa en påföljd som till största delen bygger på kontroll och inte på stöd och hjälp och kamratskap. Att mer än hälften av dem som i dag döms till skyddstillsyn inte återfaller i brott beror bl. a. på att man lyckats etablera ett gott förhållande mellan övervakare och övervakad. Förbundet vill inte att detta förhållande förändras till det sämre.
Prop. 1978/79: 212 sen 197
Centerns ungdomsförbund. som anser att vid både tillsynsdom och villkorlig dom det viktigaste mäste vara den stödjande funktionen. finner med hänsyn härtill förslaget om biträdande övervakare värdefullt. Dessa biträden får inte ha som sin huvuduppgift att kontrollera den dömde utan att hjälpa denne.
Enligt Folkpartiets ungdomsförbund är det föga meningsfullt att genomföra förslaget innan tillräckliga resurser garanteras. Utredningens resone-
mang inger betänkligheter på denna punkt. Mot bakgrund av de bristande
resurserna torde det vara nödvändigt att en del av övervakningskontakten hälls med polisen.
KRUM konstaterar att utredningen beträffande villkorlig dom med stödåtgärder slår fast att en förtroendeman mäste ha klientens förtroende och
att förtroendemannen skall utses i samförstånd med den dömde och också
kunna bytas ut på den dömdes begäran. Detta resonemang anser KRUM vara lika giltigt beträffande den biträdande övervakare som utses vid till-
synsdom. KRUM kräver att den dömde får samma inflytande på dennes
tillsättande. Eftersom övervakningen vid tillsynsdom är intensiv och på-
frestande för den dömde vore det mycket olyckligt om denne har en enty-
dig negativ inställning till den biträdande övervakare som förordnas. Att som nämnts i utredningen tillsätta polis, kriminalvårdstjänsteman eller annan person med liknande bakgrund utan att det sker med den dömdes samtycke torde annars omintetgöra de möjligheter till positiv påverkan som även denna strafform mäste innehålla.
3.6 Tillsynsdomens hjälpfunktion
Vad gäller utredningens bedömningar i frågor rörande fullgörande av skadeståndsskyldighet har RÅ ej nägon erinran mot förslaget att avskaffa nuvarande möjligheter för domstol att meddela föreskrifter härom. Enligt motivuttalanden bör domstolen I stället vid huvudförhandlingen i målet söka få till stånd rimliga och för båda parter bindande överenskommelser” i
hithörande frågor. Att domstolen i samband med huvudförhandling i brott-
mål skulle bedriva angiven form av förlikningsverksamhet finner RÅ ej böra komma i fråga. Det kan nämligen inte uteslutas att den tilltalade skulle komma att känna en press på sig att acceptera ett av domstolen givet förlikningsförslag i tro att detta skulle kunna medföra en mildare bedömning i brottmålsdelen.
Hovrätten för Övre Norrland vill i anslutning till utredningens uttalande att domstolens verksamhet beträffande skadeständsfrågor inte bör medföra att rättegången tyngs av en orimligt vidlyftig handläggning av dessa erinra om att BRÅ i rapporten Straffades skulder päpekat att det nog någon gång ägnas alltför liten uppmärksamhet ät skadeståndsfrågor under rättegången i brottmål, kanske med följd att den skadeståndsskyldiges lagliga möjligheter inte alltid tas till vara fullt ut.
Stockholms tingsrätt framhåller att tvångsåtgärder inom kriminalvården
i huvudsak bör motiveras endast med hänsyn till allmän laglydnad. I vissa situationer, t. ex. vid allvarlig narkomani, är det dock av stor vikt för domstolen att veta att föreskrifter om stöd och hjälpåtgärder verkligen får ett rejält innehåll. Oavsett om ett förordnande om viss vård eller behandling
ges av allmän- eller individualpreventiva skäl. bör domstolen kunna be-
stämma om sådana åtgärder och dessa bör också på verkställighetsplanet kunna sanktioneras med tvångsmedel. I den allmänpolitiska debatten förekommer en diskussion om tvångsingripande vid socialt vårdbehov, men
det är att märka att här är fråga om val mellan olika brottspåföljder — alltså även fängelse. Göteborgs tingsrätt anser att sista meningen i 28 kap. 7 § lämpligen kan utgå. I motsats till utredningen är rikspolisstyrelsen av åsikten att samhället även mot den dömdes vilja skall kunna ge föreskrift om att den som är föremål för kriminalvård jämväl skall underkasta sig viss behandling då sådan framstår som oundgängligen påkallad, särskilt psykiatrisk vård och nykterhets- eller narkomanvård. Det kan inte anses rimligt att sådana missbrukare som ofta saknar möjlighet att själva bedöma sin belägenhet eller som är helt ointresserade av värdinsatser själva skall få avgöra frågan om de behöver vård eller inte. Erfarenheten visar att dylikt missbruk i olika iormer ofta utgör grogrunden för brottsligt beteende. Samhället bör därför inte fråntas möjligheten att, om så erfordras, tvångsvis genom att angripa missbruket förhindra återfall i brott.
Statskontoret påpekar att det i tidigare remissyttranden aktualiserat frågan om hur gränsen mellan kriminalvård och socialvård skall dras. Utredningens förslag pekar enligt verkets mening på att en klarare gränsdragning är angelägen. Statskontoret anser att i den mån påföljd ej innebär övervakning — ordinär eller intensiv — så bör huvudansvaret för hjälp och stödåtgärder i princip ankomma på socialvården. Samhällets ordinarie organ för denna typ av verksamheten bör i första hand utnyttjas.
Enligt riksrevistonsverkets mening föranleder utredningens förslag en närmare precisering av bl. a. vilka uppgifter som bör ligga på frivården respektive den kommunala socialvården.
Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet ifrågasätter det välbetänkta i utredningens uppfattning att den dömde i alla situationer ensam skall avgöra om han vill acceptera sociala stödåtgärder och/eller medicinsk behandling. I exempelvis sådana fall då alkohol- eller narkotikamissbruk lett till upprepad brottslighet kan det inte vara rimligt att låta missbrukaren själv avgöra om han vill låta sig behandlas eller fortsätta sitt missbruk och sin kriminella verksamhet. Domstolen måste i sådana fall ha möjlighet att föreskriva att missbrukaren skall undergå behandling.
JO anser att kritiken mot behandlingstanken bör värderas med viss försiktighet och att den knappast fört så långt att man kan avvara ett inslag av. om nödvändigt, också tvångsvis genomförd behandling inom kriminalvården.
Svenska kommunförbundet finner det, eftersom de föreslagna åtgärderna är avsedda att ersätta frihetsstraff, naturligt att kontrollen av de dömda kommit i framskjutande ställning. Att de sociala insatserna ändock inte skall tillmätas mindre betydelse i den nya påföljden finner förbundet tillfredsställande. Likaså är det riktigt att föreskrifter om hur den dömde skall förhålla sig inte längre skall kunna meddelas. Detta innebär att frivårdens sociala insatser i det enskilda fallet får inriktas på sådana åtgärder som den dömde accepterar. Kriminalvårdens frivårdsverksamhet kommer härigenom att få arbeta under i princip samma förutsättningar som den kommunala socialhjälpen. I många fall blir det fråga om att söka motivera den dömde att ta emot och söka tillgodogöra sig det sociala stöd och den vård och behandling som samhället kan erbjuda. I likhet med utredningen finner förbundet det riktigt att hålla fast vid de principer om den sociala verksamheten inom kriminalvärden som fastslogs i anslutning till 1973 års kriminalvårdsreform och som främst innebär att kriminalvårdens klienter i så stor utsträckning som möjligt skall begagna sig av samhällets allmänna
Prop. 1978/79: 212 et 199
resurser när det gäller socialvärd, sjukvård, utbildning etc. Genomföran-
det av socialutredningens förslag om socialhjälp torde kunna medverka till att samverkan mellan kriminalvårdens sociala verksamhet och socialtjäns-
ten vidgas och fördjupas. Förbundet understryker vad utredningen framhäller att kontakten mellan övervakare och klient inte bara får ges karaktär av ett fullgörande av en i och för sig besvärande anmälningsskyldighet utan att man i stället försöker att gemensamt åstadkomma något positivt för den dömde. Förslaget om att i vissa fall jämte övervakare skall kunna förordnas en förtroendeman för den dömde tillstyrker förbundet. En minoritet inom Svenska kommunförbundets styrelse delar utredningens uppfattning att de framlagda förslagen till frivård skall tillgodose en hjälpfunktion. En förutsättning för att hjälpen skall bli effektiv är — såsom utredningen framhäller — att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan den dömde och samhällets hjälpande organ. Det är självfallet önskvärt att stöd och hjälp utgår i enlighet med frivilliga uppgörelser. Detta får emellertid in-
te innebära att inga krav ställs på den dömde. Det måste också i fortsätt-
ningen finnas möjlighet att ingripa mot en kompakt misskötsamhet hos den som efter brott är föremål för frivård.
Sveriges socionomers riksförbund anser att förslaget att ersätta föreskrift om sätt att betala skadestånd med försök att åstadkomma en över-
enskommelse mellan målsägande och klient är mycket bra. även om det kan bli svårt att realisera i någon större omfattning. Det enda rationella är
förmodligen att införa en statlig målsägandeförsäkring med regressrätt mot
klienten. Frivärdens roll i detta sammanhang bör absolut inte vara nägon
sekunda indrivningsmyndighets, varför ifrågavarande bestämmelser bör
omarbetas i den föreslagna förordningen. Frivården bör däremot medver-
ka med budgetplanering, kontakter med kronofogde m. m.
Föreningen Sveriges åklagare anser att samhället bör kunna mot den dömdes vilja förordna om viss vård som kan anses erforderlig för att avhjälpa missbruk av t. ex. alkohol- eller narkotika och att domstol därutinnan bör ha möjlighet att, oavsett samtycke, förordna att den dömde skall vistas i visst behandlingshem.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän anser det vara viktigt att göra en skarp gränsdragning mellan kriminalvårdens och andra myndigheters ansvarsområden, inte minst mot bakgrund av att de sociala myndigheterna i framtiden förmodligen cj kommer att tillämpa tvång mot vuxna människor.
3.7 Tillsynsdomens kontrollfunktion
RÅ konstaterar att det grundläggande kriteriet på påföljden tillsynsdom är ”intensiv övervakning”. Härigenom skiljer sig påföljden från villkorlig dom med övervakning. Vad som skall konstituera intensiv övervakning kan emellertid ej anses så distinkt angivet att det kan tjäna som kännetec-
ken för en viss påföljd. Förslaget i 28 kap. 10 § kan således inte godtas i fö-
revarande utformning. Från principiella utgångspunkter anser RÅ det vidare vara tveksamt om övervakare eller biträdande övervakare skall få, även om det endast är tillfälligt, upphäva av skyddskonsulenten meddelad föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen.
Stockholms tingsrätt pekar på de praktiska svårigheter som uppstår för den dömde i en storstadsregion eller på en ort på långt avstånd från över-
vakaren. Han kommer inte att kunna sköta ett arbete, arbetsresor, familjeskyldigheter och samtidigt mer eller mindre dagligen avsätta kanske avse-
värd tid till att fuligöra anmälningsskyldighet.
I den föreslagna 28 kap. 10 § har utredningen givit skyddskonsulenten
befogenhet att efter dom på tillsynsdom meddela den dömde föreskrifter
om bl.a. bostad, uppehållsplats och verksamhet. Föreskrifter av sådana för den dömde ingripande art bör enligt Vänersborgs tingsrätt meddelas av övervakningsnämnden.
När det gäller placering i behandlingshem utanför kriminalvården framhälls av utredningen att underrättelseskyldighet i regel inte kan aläggas behandlingshemmets personal. Detta må enligt övervakningsnämnden i Fskilstuna visserligen vara riktigt men ingenting hindrar att man gör ett åta-
gande i sådant hänseende till ett villkor för att godtaga placeringen. Den som vill ställa upp för krininalvårdens klientel bör göra detta på kriminal-
vårdens villkor. Det är ju dock fråga om verkställighet av påföljd.
För att den föreslagna intensivövervakningen skall göra skäl för namnet — och tillsynsdomen få det innehåll skyddstillsynen saknar — kan det en-
ligt länsstyrelsen i Kronobergs län inte vara tillfyllest som utredningen anger att övervakaren skall hålla sig underrättad om var klienten bor, hans
huvudsakliga sysselsättning, hur hans livsföring i övrigt är. Därutöver an-
ger utredningen att övervakaren i regel också bör försöka hålla reda på vad klienten företar sig under fritiden. Det är enligt länsstyrelsen just under fritiden som de kritiska situationerna och stora svårigheterna i regel uppstår. För att genomföra tillsynsdomens syfte torde enligt länsstyrelsens mening I en del fall fordras sådana resurser och föreskrifter att intensiv-
övervakningen kan pågå dygnet om.
JO päpekar att utredningen har velat skapa garantier för effektiv övervakning vid tillsynsdom. Detta har skett bl. a. genom mycket detaljerade
föreskrifter i förslaget ull frivårdsförordning. Härom är inte annat att erin-
ra än att den dömdes grundläggande skyldigheter bör regleras så uttömmande som möjligt i brottsbalken. Vad som enligt 28 kap. 10 § 2 st. i för-
slaget skall gälla borde därför preciseras ytterligare. Detta kan möjligen
ske genom att det föreslagna innehållet i 31 § 2 st. I p. och 3 st. samt 39 & 2
st. frivårdsförordningen på lämpligt sätt inarbetas i BrB.
3.8 Sanktioner vid villkorsöverträdelser
Helt allmänt anser JK att utredningens förslag beträffande sanktioner är svåröverskådligt. Det kan t. ex. ifrågasättas om den möjlighet till kortva-
rigt omhändertagande som föreslås i 28 kap. 13§ fyller någon egentlig
funktion vid sidan av övriga sanktionsformer. Under alla förhållanden är det tveksamt om övervakningsnämnd skall få förordna om sådant omhän-
dertagande. Dessutom anser JK att skillnaden mellan denna form av om-
händertagande och den form för sådan åtgärd som föreslås i 28 kap. 15 § är
svårgripbar. Beträffande sistnämnda form av omhändertagande föreslås vidare att åklagare i viss situation skall besluta. Något förslag till föreskrifter om överklagande av åklagares beslut ges dock inte. RÅ vill helt allmänt framhålla att utredningens förslag till sanktionssy-
stem vid villkorsöverträdelser är i hög grad komplicerat och svåröverskåd-
ligt. Enligt RÅ bör omhändertagande kunna ske endast när fråga uppkom-
mit om att vid domstol föra talan om intagning i anstalt enligt 28 kap. 35. Att utnyttja det kortvariga omhändertagandet som ett sanktionsmedel vid villkorsöverträdelser anser RÅ sålunda ej böra komma i fråga. Utredning-
en föreslår att verkställigheten av ett sådant omhändertagande skall kunna förläggas till den dömdes fritid, oftast till veckosluten, och därvid kunna delas upp på flera perioder. En sädan ordning skulle vara administrativt yt-
terst krävande och tungrodd. Den första fråga som inställer sig är var den omhändertagne skall förvaras. Att detta ej lämpligen bör ske hos polis-
myndighet torde vara ställt utom allt tvivél. RÅ avstyrker att det kortvari-
gå omhändertagandet utnyttjus som ett självständigt sanktionsmedel och under alla omständigheter att en uppdelning av omhändertagandet på flera perioder får ske.
Fanslutning till bestämmelsen i 28 kap. 15§ att beslut om omhänderta-
gande får meddelas av åklagaren anser länsäklagaren i Värmlands län det
vara ett rättssäkerheisimresse att regeln också kompletteras med en be-
stämmelse om den tid inom vilken åklagare skall meddela beslut om talan skall föras eller inte. Enligt överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt har sanktionssystemet vid tillsyvnsdomen i stort sett erhällit en lämplig utformning. Emellertid
har regeln om kortvarigt omhändertagande som ett sanktionsmedel fått en med hänsyn till de svften man avsett att uppnå med sanktionen nägot otill-
fredsställande utformning. I många fall torde denna sanktion aktualiseras först sedan andra åtgärder prövats utan resultat varför det finns det utrym-
me för berättigade farhågor beträffande den dömdes vilja att uppfylla sina skyldigheter utan kraftiga påtryckningsmedel. Som förslaget är formulerat kan det förväntas att sanktionen sätts in snabbt vilket i och för sig är vä-
sentligt. Emellertid anser överäklagaren att ett genomförande av den i 28 kap. 13§ beskrivna möjligheten till uppdelning på flera korta perioder av verkställigheten av det kortvariga frihetsberövandet riskerar att göra sank-
tionen betänkligt uddlös. Endast i undantagsfall torde situationen för den
dömde vara sådan att verkställigheten av det kortvariga frihetsberövandet Fett sammanhang kan tänkas lägga hinder i vägen för hans sociala anpassning. Överåklagaren anser sälunda att bestämmelsen om uppdelning av verkställighetstiden bör utgä ur förslaget. Hovrätten för Övre Norrland ställer sig tveksam till utredningens förslag när det gäller sanktionen kortvarigt omhändenagande. Ett frihetsberövan-
de på nägra få dagar i uteslutande sanktionssyfte är inte tilltalande. Än
mindre tilltalande är det att tänka sig frihetsberövanden som skall verkstäl-
las i korta perioder vid skilda tillfällen, t.ex. tre veckoslut i en månad.
Skall frihetsberövandet ske i polisarrest blir den tänkta sanktionen än mer tveksam. Till detta kommer att sanktionsformen med all sannolikhet blir
svär att tillämpa. Det är givetvis svårt att finna andra lämpligare sanktionsformer för dem som helt undandrar sig tillsynen. Sanktionen bör dock lät-
tare kunna accepteras om frihetsberövandet verkställs på kriminalvärds-
anstalt där de intagna kan sysselsättas t.ex. med sådant lagningsarbete som förekommer I England. Hovrätten vill också fästa uppmärksamheten på förslaget att ett omhändertagande som har beslutats av åklagare enligt 28 kap. 155 I st. skall kunna bestå en vecka. Visserligen är det här inte frå-
gå om frihetsberövande på grund av endast misstanke om brott. Förslaget kan dock inte sägas ligga i linje med de förslag som har lagts fram av utredningen om översyn av häktningsbestämmelserna.
At sanktionerna enligt tillsynsdomen kan skärpas är enligt Stockholms tingsrätt i och för sig bra men tingsrätten finner för sin del att själva uppbyggnaden av reglerna med en till synes trappstegsliknande skärpning är en alltför komplicerad konstruktion. Tingsrätten vill vidare fåsta uppmärksamheten på att en del av de åtgärder som skall vidtas i följd av tillsynsdomens upptrappade sanktioner kommer att kräva snabb handläggning. inte bara hos skyddskonsulent. övervakningsnämnd och åklagare utan också i
domstolen. Om sådana åtgärder skall kunna genomföras måste detaljreg-
lerna utformas så att de kan på ett naturligt och enkelt sätt inpassas i domstolens övriga arbetsmetodik.
Enligt Vänersborgs tingsrätt bör utredningens förslag till möjlighet att
kortvarigt omhänderta den dömde utan att situationen är sådan som avses i 28 kap. 118 BrB i dess nuvarande lydelse kunna ingä såsom en förstärkt sanktion vid den nuvarande skyddstillsynspåföljden. Ungdomsfängelsenämnden anför att förslaget om kortvarigt omhändertagande (2—14 dagar) synes meningslöst, i varje fall från behandlingssynpunkt.
Det sanktionssystem som föreslås vid tillsynsdom är enligt övervak-
ningsnämnden i Eskilstuna invecklat och plottrigt, inte minst med tanke på de korta tider som omhändertagande skall kunna avse. Administrerandet
av dessa korta frihetsberövanden, eventuellt med uppdelningar i omgångar
och med avräkningar, skulle bli besvärligt, tveksamt till vad nytta. Till-
lämpning av bestämmelserna om beräkning av strafftid kan heller knappast vara lämplig vid dessa korta frihetsberövanden som snarare skulle behöva bestämmas i timmar. Jämför vad som sägs om att verkställighet av två da-
gar skulle kunna påbörjas fredag kväll och avslutas på söndagen”. Det är
också anmärkningsvärt att den yttersta sanktionen, förverkande, saknas.
Frågan är hur man skall hantera situationen om någon notoriskt undandrar sig tillsynen. Skall man tänka sig en serie anstaltsbehandlingar eller hur
skall saken lösas? Rimligen kan man inte avse att man skall åtnöjas med en
anstaltsintagning vilken ju skulle innebära att tillsynsdom av den tredskan-
de skulle kunna utbytas mot endast ett kortare frihetsstraff. Utredningen
säger att sanktionerna vid skyddstillsyn, undanröjande av påföljden celler
beslut om anstaltsvistelse, är av övervägande formell natur. Utredningen bortser emellertid här från betydelsen av sanktionerna som påtryckningsmedel. Nämnden har för sin del i åtskilliga fall funnit anledning att i samband med varning erinra den dömde om de yttersta konsekvenserna av
fortsatt misskötsamhet. Man torde kunna göra en jämförelse med värdet av att det finns möjlighet att förvandla böter. Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser att det ter sig svårbegripligt varför möjlighet till omhändertagande skall behövas i två skilda former. Vad som är nödvändigt är att övervakningsnämnd har möjlighet att begära efterlysning och omhändertagande av den som håller sig undan och även att omedelbart ingripa på detta sätt när någon befinner sig i en akut risksituation. Men att vid sidan härom också ha en form för arreststraff inbakat i frivärden finns det inte något behov av. Nämnden föreslår att reglerna i 28 kap. 13§ i förslaget stryks, varvid dock övervaknings-
nämnd såsom nu bör ha möjlighet att förlänga omhändertagandet enligt
15 § med en vecka utöver den första. Uppdelning av verkställigheten på flera tillfällen bör enligt övervak-
ningsnämndens i Kristinehamn mening få ske endast undantagsvis. Lagtexten bör kompletteras med krav på särskilda skäl för uppdelning av verk-
ställigheten.
Sanktionerna i de fall då den dömde bryter mot meddelade föreskrifter eller på annat sätt missköter sig förefaller juridiska fakultetsnämnden vid
Lunds universitet alltför vaga och ineffektiva. Därtill kommer att risk före-
ligger för att dessa sanktioner, liksom är fallet vid den nuvarande skyddstillsynen, kommer att stanna på papperet.
Utredningen om isolering inom kriminalvården finner i och för sig inget
att erinra mot utredningens åsikt att den nya tillsynsdomen för att kunna utgöra ett verkligt alternativ till fängelse bl. a. måste förses med ett effek-
Prop. 1978/79: 212 nd 203
tivt sanktionssystem. Som en sanktion mot villkorsbrott föresläs emeller-
tid ett frihetsberövande på mellan två och fjorton dagar. Detta skall i allmänhet verkställas i öppen kriminalvårdsanstalt. Om frihetsberövandet
skall uppgå till högst sex dagar fär det dock verkställas i häkte eller sluten anstalt. Detsamma gäller om den dömde avviker från öppen anstalt. Slutligen kan övervakningsnämnden medge att verkställigheten äger rum i polisarrest. Mot en sanktton med en sådan utformning kan mänga invändningar riktas. Det inom anstaltsvärden tidigare förekommande isoleringsstraffet avskaffades från den I juli 1976. Ungdomsfängelseutredningens förslag innebär att isoleringsstraffet änyo skulle införas. men nu för frivårdskliente-
let. Det skulle dessutom i vissa fall ha längre varaktighet än det avskaffade isoleringsstraffet. De skäl som föranledde isoleringsstraffets avskaffande
år 1976 har naturligtvis än större styrka vad gäller frivärden. Tillsynsdomen är främst avsedd att tillämpas på unga lagöverträdare. Det är över huvud taget olämpligt att unga människor isoleras, vilket ocksä kommer till uttryck i bestämmelserna om häktning i rättegångsbalken. Unga lagöver-
trädare bör då inte heller p. g. a. en misskött tillsynsdom placeras i sådan
isolering. Härtill kommer att sanktionsmedlet kan komma att präglas av visst mätt av godtycke och rättsosäkerhet för den dömde eftersom frågan om sanktionens verkställande blir beroende av övervakarens bedömning av misskötsamhetens omfattning, en bedömning som med naturlighet inte kan förväntas bli enhetlig bland alla övervakare. Isoleringsutredningen anser på grund av det anförda att ett frihetsberövande av denna art inte bör
utgöra sanktion vid villkorsbrott under tillsynsdom. Övriga föreslagna medel att hålla den dömde till ordningen bör vara tillräckliga. . Enligt TCO bör det föreslagna sanktionsmedlet kortvarigt omhänderta-
gande övervägas ytterligare. Särskilt tacksam är möjligheten att dela upp
omhändertagandet i tre perioder. Detta förfarande leder till veckoslutsarrest. en sanktionsform som ter sig diskutabel. Bland annat är möjligheterna
till sociala stödåtgärder i samband med denna form av omhändertagande
minst sagt dåliga.
Sveriges socionomers riksförbund kan acceptera att det kortvariga omhändertagandet skall kunna användas som ren sanktion när klienten undandrar sig kontakt. Detta kan genomföras även om skyddstillsynen behålls. I praktiken har omhändertagandet redan nu något av denna effekt trots att det legalt har andra kriterier. Uppdelningen på flera verkställighetstillfällen avstyrker förbundet däremot av praktiska skäl. Möjligheten att använda omhändertagandetiden till konstruktiva kontakter med frivärden försvåras och mottagande anstalt/häkte måste få stora administrativa svärigheter. Utredningens mycket koncisa krav på klienterna bör också diskuteras vidare. Följer vi förslaget kommer det ganska snart att samlas
en skara socialt inkapabla människor på anstalt som "straffat ut sig” ur
tillsynsdomen.
KRUM delar helt och fullt utredningens uppfattning att förordnande om
intagning i anstalt vid tillsynsdom endast skall kunna meddelas av domstol
sedan åklagaren fört talan. KRUM påyrkar — till skillnad mot utredningen — samma förfaringssätt även för de kortvariga omhändertaganden varom stadgas i 28 kap. 13§. KRUM anser detta påkallat av rättssäkerhetsskäl.
4¶Villkorlig dom allmänt
JA anser all någon ändring i fräga om påföljdsformen villkorlig dom inte bör ske. Med denna reservation har JK följande synpunkter på utredningens allmänna bestämmelser. JK har ingen erinran mot utredningens förslag beträtfande förutsättningarna för villkorlig dom. Däremot kan JK inte an-
sluta sig till förslaget att det allmänna skötsamhetskravet i 27 kap. 4§ och sanktionsbestämmelsen i 27 kap. 6§ BrB i dess nuvarande lydelse slopas.
Et sådant slopande torde få till följd att skillnaden mellan villkorlig dom och ren påföljdseftergift i praktiken suddas ut. Det enda som skulle skilja dem skulle vara att påföljdseftergift inte kan undanröjas vid nya brott. JK konstaterar vidare att utredningen föreslär som en följd av den föreslagna utformningen av kriminalvärd i frihet att päföljden villkorlig dom skall kunna tillämpas beträffande psykiskt avvikande lagöverträdare. Det fram-
går enligt JK inte klart om detta även skall gälla motsvarigheten till den nu-
varande villkorliga domen. Om så är fallet kan JK inte tillstyrka förslaget.
Den föreslagna lagtexten i 27 kap. 15§ innefattar enligt RÅ en påtaglig utvidgning av den villkorliga domens tillämpningsområde så till vida att nå-
got krav på god prognos hos lagöverträdaren ej ställs. Bl. a. föreslår utredningen att villkorlig dom skall kunna tillämpas även vid återfall i brott un-
der prövotiden. RÅ tillstyrker att tillämpningsområdet för villkorlig dom utvidgas, dock ej därhän att det tillåts omfatta jämväl under prövotid begängna brott. Vidare bör — såsom sker i den nuvarande rättstillämpningen = villkorlig dom ej få komma t fräga vid vissa typer av brott.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför att ett införande av den nya tillsynsdomen enligt utredningen nödvändiggör en reglering beträffande de bada gällande frivärdspåföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn för att draga en klar gräns gentemot tillsynsdom. Utredningen har samtidigt funnit det lämpligt att låta den nya påföljden villkorlig dom motsvara båda de nu gällande frivårdspåföljderna. Det kan enligt överåklagaren I vissa avseenden ifrägasättas om det är lämpligt att läta namnet för en tidigare påföljd få ett i stora avseenden nytt innehåll. Utredningen har själv i namnfrägan ansett att namnet skyddstillsyn ej kunde bibehällas på grund
av de omfattande ändringar som föreslagits beträffande påföljden. Över-
åklagaren anser dock ej att några mer bärande invändningar kan göras mot
utredningens lösning att låta den nya villkorliga domen täcka de båda fri-
vårdspäföljderna enligt nuvarande ordning. Genom den föreslagna konstruktionen torde det nuvarande kravet på god prognos vid villkorlig dom ej kunna ingå i lagtexten. Emellertid finner överäklagaren att lydelsen av 27 kap. 1§ i förslaget kanske bättre än gällande lydelse står i överensstämmelse med rättstillämpningen.
Enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt finns ej något att erinra beträffande bibehållandet av villkorlig dom i den form som nu gäller. De
motiveringar som utredningen framfört som skäl för avskaffande av möj-
ligheten att förena en villkorlig dom med föreskrift om skadeständsbetalning bör enligt överäklagaren ej godtas. Målsäganden tillhör redan i dag en
i samhället alltför bortglömd kategori vars intressen i den allmänna krimi-
nalpolitiska debatten ständigt förts i bakgrunden. I motsats till utredningens uppfattning synes starka skäl finnas för antagande att övervakaren kan ha en betydelsefull uppgift i att se till att den dömde söker följa en uppgjord
betalningsplan. Återbetalningen kan även ses som ett viktigt led för den dömdes mutivation till återanpassning. Den av utredningen föreslagna erinran till den dömde i syfte att skadeståndsskyldigheten skall fullgöras tor-
de ej utgöra något särskilt medel till gagn för den förfördelade parten alldenstund sanktionsmedel saknas. Härmöver kan erfarenhetsmässigt konstateras att exekutiva ätgärder nästan undantagslöst är resultatlösa
gentemot de personer varom nu är fråga.
Utredningens förslag att villkorlig dom skall omfatta tre olika påföljdsvartanter är enligt Göra hovrätt mindre lämpligt. Det stora antalet frivardspåföljder som med utredningens förslag skulle stå till buds kan lätt leda ull ocnbetlighet i tillämpningen. Missförstånd om innebörden av den ådömda påföljden kan också uppstå. De formella olikheterna mellan villkorlig dom med övervakning och skyddstillsyn kan icke heller anses motivera ett avskaffande av benämningen skyddstillsyn. Praktiska synpunkter talar också emot ett sammanförande av villkorlig dom och skyddstillsyn till en gemensam benämning.
Stockholms tingsrätt sväller sig avvisande till förslaget att skyddstillsyn
avskaffas och att två nya varianter av villkorlig dom införs. Under förut-
stemet saknas anledning att införa de föreslagna påföljderna villkorlig dom
med övervakning och villkorlig dom med stödåtgärder. De intressen som
dessa påföljder är ämnade att tillgodose kan beaktas inom ramen för en förbättrad skyddstillsyn. I de fall då allmänpreventiva hänsyn gör sig
starkt gällande kan de tvangsmässiga inslagen betonas och i de situationer
där ett starkt behov av kontakt med en övervakare och av stödätgärder föreligger kan dessa moment uttryckligen prioriteras. Med mindre lagändringar kan också kravet på en stegvis upptrappning av samhällets reaktion tillgodoses inom ramen för kriminalvård i frihet utan att man behöver införa helt nya påföljder eller byta namn på redan existerande sådana. Tingsrätten delar utredningens mening att villkorlig dom med dess nuvarande utformning skall bibehällas som en påföljd av varningskaraktär och utan särskilt verkställighetsinnehåll. Tingsrätten tillstyrker vidare förslaget om att prövotiden vid villkorlig dom automatiskt inleds från den dag då domen meddelas och anser att så skall vara fallet även vid skyddstillsyn om denna behålls i påföljdssystemet. Oavsett om utredningens förslag genomförs bör möjligheten att av allmänpreventia skäl kombinera kriminalvärd i frihet med böter finnas kvar.
Med hänsyn till att det nuvarande päföljdssystemet inte bör underkastas mer ingripande förändringar än som är päkallade av ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden avstyrker Göteborgs tingsrätt utredningens förslag ull ett nytt institut med beteckningen villkorlig dom men med till stora delar annan innebörd än den nuvarande villkorliga domen. Vad utredningen önskar uppnå ryms inom institutet skyddstillsyn. Samma åsikt framförs av Sveriges domareförbund.
Enligt Vänersborgs tingsrätt bör den villkorliga domen bestå i sin nuva-
rande form, alltså med eller utan bötesstraff. Denna påföljd har enligt
tingsrätten visat sig lämplig för avsett klientel. Tingsrätten tillstyrker förslaget att kunna förena villkorlig dom med stödätgärder men avstyrker förslaget att förena villkorfig dom med övervakning utan förordar att skyddstillsynen kvarstär. dock med bl. a. mer effektiv övervakning. Den föreslag-
na ordningen att villkorlig dom skall gå i verkställighet utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft synes enligt tingsrätten kunna leda till vissa
icke tillfredsställande konsekvenser vid fullföljd från den dömdes sida. Däremot anser tingsrätten att möjlighet bör finnas för domstol att vid 1. ex. akut behov av hjälp och stöd åt den dömde förordna om omedelbar verkställighet av dom som är förenad med föreskrift om stödåtgärder eller övervakning.
Enligt rikspolisstyrelsen är villkorlig dom i dag en så lindrig påföljd att
den närmast uppfattas som straffvarning. Styrelsen anser det därför mindre lämpligt att fåta påföljden ändra innehåll och avstyrker förslaget i den
delen.
Övervakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen anser att regel-
systemet skall vara enkelt och verklighetsförankrat och avstyrker därför
förslaget till villkorlig dom i dess tre varianter. Det synes nämnden uppenbart att den praktiska skillnaden mellan den ena och den andra sortens vill-
korlig dom kommer att vara mycket liten. Mot förslaget kan också invän-
das att man skapar intrycket av att hjälp och stöd inte skall förekomma i andra fris årdspåföljder än just villkorlig dom med stödåtgärder. Nämnden vill föroi:ua att det vid sidan av intensivövervakning skall förekomma endast en "”ivårdspåföljd. bortsett från vanlig villkorlig dom. Denna bör kun-
na betecknas skyddstillsyn och innebära krav på att den dömde håller viss kontakt med skyddskonsulenten men samtidigt innefatta hjälpåtgärder
från dennes sida.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna finner det mindre lämpligt att inom samma beteckning, villkorlig dom. inrymma vad som svarar mot den nuva-
rande villkorliga domen och vad som närmast svarar mot skyddstillsyn. Länsstyrelsen i Jönköpings län instämmer i utredningens förslag till ut-
formning av påföljden villkorlig dom i dess tre varianter. Domstolarnas möjlighet att ge den tilltalade en mer adekvat påföljd och att åstadkomma
en från allmänpreventiv synpunkt påkallad upptrappning inom påföljds-
systemet utan att för snart behöva tillgripa frihetsstraff ökar härmed.
JO uppger sig inte ha något att invända mot vad utredningen anfört om att en tanke bakom det föreslagna påföljdssystemet är att en av allmänpreventiva skäl påkallad upptrappning skall kunna göras i flera steg än nu. JO
finner emellertid vissa av de konsekvenser utredningen dragit med den angivna utgångspunkten egendomliga. Detta gäller särskilt konsekvenserna med avseende på det nuvarande institutet villkorlig dom, vars tillämp-
ningsområde utsträckes genom en påtaglig uppmjukning av rekvisiten och
genom vissa ändringar i 34 kap. BrB. Utredningen motiverar sina ställnings-
taganden med att ”förslaget med olika former av villkorlig dom förutsätter således att villkorlig dom skall kunna tillämpas för återfallsbrottslighet under prövotiden”". JO finner icke det anförda innefatta sakliga skäl för uppgivandet av kravet på god prognos för den påföljd som nu benämnes vill-
korlig dom. Förslaget framställes närmast som en följd av den systematik utredningen valt att utforma lagförslaget efter. JO anser att villkorlig dom liksom hittills bör reserveras för fall där domstolen finner prognosen god och kan inte biträda förslag som innebär att påföljden kan komma att till-
lämpas på ewt slentrianmässigt sätt. Inte heller bör tidigare meddelad villkorlig dom kunna utsträckas tull att avse under prövotiden begångna brott. Utrymmet för villkorlig dom synes ändå kunna ökas. Så kan ske genom att
påföljden i större utsträckning kombineras med böter, men framför allt genom att man ställer mindre stränga krav på den tilltalades sociala situation än f.n. Sveriges advokatsamfund finner det värdefullt att villkorlig dom kan användas även vid klar återfallsrisk under förutsättning att den dömde underkastar sig frivillig värd mot narkotikamissbruk m. m. Föreningen Sveriges åklagare anser att villkorlig dom i den utformning
som finns i dag bör bibehållas. Däremot avstyrker föreningen införandet av de två andra formerna. Detta som en konsekvens av att föreningen an-
ser att påföljden skyddstillsyn bör bibehållas.
Prop. 1978/79: 212 NE 207
Moderata ungdomsförbundet anser att den villkorliga domen f.n. är en enkel och billig påföljdsform. Att ändra den till att i stort sett bli den gamla skyddstillsynen är inte bra. Förslaget om villkorlig dom med stödåtgärder bör kunna inpassas I tillsynsdomen.
4.1 Villkorlig dom med stödåtgärder
JK anför att utredningen anger som förutsättning för att uppdrag skall lämnas till skyddskonsulenten att den tilltalade skall ha behov av stödätgärder. Detta återspeglas emellertid inte i lagtexten, där det bara förutsätts
alt den tilltalade genom skyddskonsulentens försorg kan beredas personligt stöd och hjälp. Enligt JK:s mening bör det även av lagtexten framgå att behov av stödåtgärder skall föreligga. Av utredningens uttalanden framgär
att bedömningen av frågan om ett hjälpbehov kvarstär helt ankommer på
skyddskonsulenten och att denne, när han anser sig ha fullgjort det av rätten lämnade uppdraget, skall avskriva ärendet och entlediga en eventuellt
förordnad förtroendeman. JK ställer sig en smula tveksam till en sådan
ordning. Man kan t. ex. fråga sig vad som händer om skyddskonsulenten
inte alls delar rättens uppfattning i fråga om behovet av stödåtgärder. Kan skyddskonsulenten då helt sätta sig över innehållet i rättens domslut? Vidare skall skyddskonsulenten enligt utredningen kunna avskriva ärendet om ändamålsenligt samarbete med den dömde inte kan komma till stånd el-
ler upprätthållas. Man frågar sig då vad som skall hända med den dömde. Borde det 1. ex. inte finnas en möjlighet att undanröja domen, som s.a.s. har meddelats under oriktiga förutsättningar, och döma till annan påföljd. Visserligen föreskrivs i 37 kap. 10 § 2 st. att avskrivningsbeslutet får över-
klagas av den dömde men JK har svårt att tänka sig att denna möjlighet kommer att utnyttjas i en situation sådan som den nu aktuella. Som motiv för införande av påföljdsformen villkorlig dom med stödåt-
gärder anför utredningen enligt RÅ att skyddstillsyn i den nuvarande rättstillämpningen ofta används enbart för att den dömde genom övervakning-
en skall komma i åtnjutande av det sociala stöd frivården kan erbjuda och
inte för att han skall underkastas den kontroll som övervakningen också skall innefatta. Några skäl till varför det behov av råd, stöd och hjälp som en villkorligt dömd mä kunna ha i första hand skall tillgodoses genom frivärdens organ och ej inom ramen för den allmänna soctala omsorgen har ej förebragts. Som RÅ ser det är den enda grunden som kunde motivera införandet av ifrågavarande påföljdsform en önskan att öka antalet steg i ”påföljdstrappan”. Något behov härav synes RÅ emellertid ej föreligga. Sammanfattningsvis avstyrker RÅ påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder. I sammanhanget anmärker RÅ att det även utan särskild lag-
stiftning torde ankomma på frivårdens organ att bistå den som ädömts vill-
korlig dom med personligt stöd och hjälp i den mån behov därav föreligger.
Överåklaguren i Stockholms åklagardistrikt är tveksam till värdet av
stödätgärder inom en brottspåföljd utan samband med övervakning. Den sociala verksamheten i Sverige är tämligen väl utbyggd och för den som
önskar komma i kontakt med något hjälporgan torde några nämnvärda svärigheter inte föreligga. Det visar sig att lagöverträdarens intresse för sociala åtgärder ofta är störst under den tid det rättsliga förfarandet pågår och det är ej ovanligt att han då självmant tar kontakt med sociala myndig-
heter och andra inrättningar med olika rehabiliteringsprogram. Samtidigt kan det konstateras att detta intresse ofta snabbt avklingar efter det att dom fallit. Dessa överväganden gör att överåklagaren ej anser att denna
päföljdsform bör äterfinnas i en kommande lagstiftning. Det av utredningen framförda påståendet om en upptrappningseffekt framstår ej heller som övertygande. Några väsentliga skillnader mellan villkorlig dom med stödatgiärder och villkorlig dom med övervakning torde enligt överåklagaren i Götesborgs åklagardistrikt i praktiken knappast komma att kunna urskiljas även om
den senare formellt sett har säväl en kontrollfunktion som sanktionsregler.
F båda fallen är tanken att den dömde skall erhålla personligt stöd. Då den
föreslagna konstruktionen villkorlig dom med stödåtgärder bygger på frivillig medverkan av den dömde och hänför sig till dennes behov av socialt stöd ifrågasätter överäklagaren emellertid om inte dessa behov bör kunna tillgodoses utanför kriminalvärden. En sådan tankegång är också väl för-
enlig med den grundsats som kommer till uttryck i den genomförda kriminalvårdsreformen. Skulle det anses att behovet av förtroendeman ändock
bör tillgodoses i kriminalvårdens regi och domstolen i det enskilda fallet
skulle finna förordnande härom lämpligt vore en tänkbar lösning att domstolen i samband med att personen i fråga döms till villkorlig dom genom
brev till skyddskonsulenten meddelar förhållandet. Skyddskonsulenten kan sedan på vanligt sätt förordna en förtroendeman. Genom det nu beskrivna förfarandet torde man undgå införandet av ytterligare en frivärds-
påföljd vilket får anses värdefullt.
Vänersborgs tingsrätt har den erfarenheten att det bland de personer med god prognos som i och för sig enligt nuvarande lagstiftning bör erhålla villkorlig dom ibland förekommer sådana som visserligen inte behöver övervakning men som är i behov av mer eller mindre kortvarig hjälp att
ordna upp något akut problem. Det kan t. ex. gälla bostad, äktenskaplig konflikt eller trasslig ekonomi. När sådan person kan antas sakna förmäga att själv ta kontakt med de samhälleliga organ som skulle kunna hjälpa ho-
nom har tingsrätten ibland funnit det lämpligt att döma till skyddstillsyn i stället för villkorlig dom för att ge den dömde hjälp och stöd i form av över-
vakare. Från andra synpunkter kan påföljden därvid synas onödigt ingripande. Tingsrätten har i dessa fall efterlyst möjligheter att förena en villkorlig dom med skyldighet för frivården att ge den dömde tillfälligt stöd och hjälp utan att övervakning ordnas. Utredningens förslag att förena villkorlig dom med stödåtgärder ligger i linje med denna tankegäng. Tingsrätten vill därför tillstyrka förslaget i den delen. Det förefaller kriminalvärdsstyrelsen som om innehållet i den av utredningen skisserade påföljden villkorlig dom med stödåtgärder likaväl skulle kunna täckas genom användande av den nuvarande villkorliga domen jämte enkla anvisningar — eventuellt genom skyddskonsulenten — om de stödåtgärder som socialvården och andra samhällsorgan erbjuder. I detta sam-
manhang vill kriminalvärdsstyrelsen erinra om kriminalvårdsberedningens
starka understrykande av det förhållandet att varje intagen och envar frigiven — vare sig han står under övervakning eller ej — äger samma rätt som varje annan medborgare att komma i åtnjutande av samhällsorganens olika
stödåtgärder (jfr SOU 1972: 64, 5 § kriminalvårdslagen). Varianten villkorlig dom med stödätgärder skulle enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna med fördel kunna ersättas av en rad i den underrättelse om domen som skall tillställas den dömde. Där skulle förslagsvis kun-
na stä: Önskar ni socialt stöd bör ni kontakta skyddskonsulenten. Skälen
för denna ståndpunkt är flera. Mottagandet av stödet är helt frivilligt, stödet anses böra sättas in redan före domen och anses kunna upphöra ganska kort tid efter domen. Varför domstolen under dessa förhållanden alls skall
befatta sig med hela saken är enligt nämnden svärt att inse.
Prop. 1978/79: 212 Fat 209
Övervakningsnämnden i Kristinehamn ifrågasätter om inte påföljden
villkorlig dom med stödåtgärder kan undvaras. Utredningens motiv för att stöd och hjälp i anslutning till en villkorlig dom skall lämnas genom
skyddskonsulentens försorg är att denne i samband med personutredningen kan ha fått kännedom om den åtalades personliga situation och utifrån
dessa kunskaper kan hänvisa denne till olika samhällsorgan för stödinsat-
ser. Enligt socialutredningen åligger det samhällets socialtjänst att ge en-
skild person bistånd till hans försörjning och livsföring i övrigt om hans be-
hov ej kan tillgodoses på annat sätt (SOU 1977: 40 s. 122). Enligt nämndens
mening bör skyddskonsulenten om det i samband med personutredningen
uppmärksammas att vederbörande behöver samhällets stödåtgärder ome-
delbart vidta erforderliga åtgärder. Den åtalade bör sålunda få samhällets
stöd oberoende av fällande dom. Den föreslagna påföljden avses inte heller vara förenad med några tvångsmedel. Straffsystemet bör vara klart och enkelt och utrustat med så få påföljder som möjligt. Nämnden anser att utredningen inte lagt fram tillräckliga motiv för den föreslagna påföljden.
Enligt riksrevisionsverket torde frivården normalt ha bättre förutsätt-
ningar än domstolen att bedöma den dömdes behov av stödåtgärder. Det
synes därför lämpligt att domstolen inte tar ställning till sådant behov i samband med domen. Eftersom det dessutom föreslås av utredningen att alta villkorligt dömda skall få viss tillgång till frivårdens service synes det enligt riksrevisionsverkets mening inte finnas behov av att införa den sär-
skilda påföljden villkorlig dom med stödåtgärder.
JO biträder utredningens förslag om införande av konstruktionen vill-
korlig dom med stödåtgärder med den reservationen att principen om frivillighet bör upprätthållas fullt ut vid denna påföljd. Stödet bör anvisas av domstolen där det finnes behövligt men det bör vara den dömdes sak huruvida och i vad mån han vill ta den erbjudna hjälpen i anspråk. Att frivillighetsprincipen enligt JO:s mening bör upprätthållas vid villkorlig dom sammanhänger med den principiella syn JO har på denna påföljd. JO anser att
det ligger ett psykologiskt värde i att den villkorliga domen för den dömde framstår som ett förtroendebevis. Varken från domstolens eller senare
skyddskonsulentens sida bör förekomma något som kan uppfattas som påtryckningar. Härför talar också rättssäkerhetsskäl. Tidigare har i svensk rätt inte uppställts krav på den tilltalades samtycke för att anordna kriminalvård i frihet och härför har bl. a. anförts det skälet att alltför stor vikt ej
bör sättas vid uttalanden av den tilltalade inför rätta (jfr brottsbalkskom-
mentaren vid 28 kap. 1 §). JO anser att denna inställning har fog för sig. Om emellertid samtycket skall tillmätas vikt synes frågan därom böra regleras i lagen. Utredningens motiv lämnar öppet hur domstolen skall förfara om den tilltalade motsätter sig att samarbeta med skyddskonsulenten.
Beträffande förslaget till förändrad villkorlig dom anser TCO att speciellt påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder är att betrakta som en
form av social service som lämpligen hör hemma hos den kommunala socialvården. Det finns anledning till stor återhållsamhet med reformer av
denna art i avvaktan på en nödvändig genomgripande diskussion av roll-
fördelningen mellan kriminalvård och socialvård. Sveriges socionomers riksförbund avstyrker förslaget om villkorlig dom
med stödåtgärder. Under personundersökningstiden skall frivården stå till tjänst med rådgivning och eventuell förtroendeman om klienten så önskar och behöver. Givetvis avvisas inte en klient som återkommer i något ärende. Principiellt är det dock socialvårdens sak att ta emot denna typ av hjälpsökande. Den föreslagna skyldigheten att genomföra planeringssam- 14 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 212
tal utan fortsatta krav på kontakt är en egendomlig konstruktion. Det förefaller också betänkligt att den dömde inte kan avsäga sig kontakten utan måste ”maska” sig ur den. Behovet av stöd och hjälp blir också beroende av kommunal standard.
När det gäller den föreslagna påföljden villkorlig dom med stödätgärder anser Föreningen Sveriges frivärdstjänstemän det felaktigt att på frivarden lägga behandlingsansvaret för de kategorier dömda som ej står under övervakning eller är föremäl för frivårdens utredning i samband med personundersökning. Utredningens förslag skulle på ett olyckligt sätt sudda ut gränserna mellan kriminalvårdens och övriga myndigheters ansvarsområde i detta avseende. Det stöd frivården enligt utredningen skulle ge inom ramen för villkorlig dom med stödåtgärder skulle vara helt frivilligt från den
dömdes sida. Föreningen anser att ansvaret för denna kategori dömda icke
skall åvila kriminalvården utan i stället naturligt bör ingå i de socialvårdande myndigheternas uppgifter.
Enligt moderata ungdomsförbundet bör förslaget om villkorlig dom med stödätgärder kunna inpassas i tillsynsdomen.
4.2¶Villkorlig dom med övervakning
JK anför att den omständigheten att övervakningen upphör enligt utred-
ningen inte innebär att den dömde står utan det stöd som kontakten med frivården kan ge. Med hänvisning till 27 kap. 11 § i lagförslaget sägs det nämligen att de bestämmelser som gäller för villkorlig dom med stödåtgärder blir omedelbart tillämpliga. Det bör dock uppmärksammas att det i
denna paragraf föreskrivs att vad som stadgas om stödåtgärder även skall
gälla när förordnande om övervakning enligt 4 § meddelats. Om avsikten
är att beslut om övervakning också skall innefatta beslut om stödåtgärder bör detta enligt JK:s mening klargöras bättre i lagtexten, Enligt 27 kap. 8 §
första st. fortgår övervakningen under en tid av ett år. Övervakningsnämnd får dock efter framställning av den dömde eller skyddskonsulenten förordna att övervakningen skall upphöra innan ett år förflutit. Det anges
dock inte under vilka förutsättningar ett sådant förordnande får ges, vilket
JK anser vara en brist. I samma stycke sägs att nämnden när särskilda skäl föreligger får förlänga övervakningstiden och att talan om förlängning skall väckas innan tiden för övervakningen gått till ända. JK saknar i detta sammanhang bestämmelser om hur och av vem sådan talan skall väckas. Nägot förslag till föreskrifter om överklagande av åklagares beslut enligt 27
kap. 10 § första st. ges inte. Enligt samma paragrafs andra st. skall skydds-
konsulenten ha rätt att inhibera verkställigheten av ett beslut om omhändertagande. Det framgår inte klart om detta skall kunna ske även när åklagaren har beslutat om omhändertagande något som enligt JK:s mening är tveksamt.
RÅ har i och för sig inte något att erinra mot att tillämpningsområdet för den villkorliga domen vidgas genom att denna kan förenas med övervakning. Enligt 27 kap. 8 § 3 st. i lagförslaget åligger det den som ställs under
övervakning att fortlöpande hålla kontakt med övervakare och på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten. Denna övervakningens närmare innebörd får anses vara angiven med tillräcklig grad av tydlighet. Ifrågavaran-
de bestämmelse bör emellertid för att klarare markera det särskilda institu-
tet villkorlig dom med övervakning införas under 27 kap. 4 8. För att ej i
alltför hög grad uttunna övervakningsinnehållet bör så korta övervaknings-
Prop. 1978/79: 212 RS 211
tider som möjligt eftersträvas. Mot bakgrund härav ifrågasätter RÅ om inte en övervakning av ett år i normalfallet är alltför lång. Enligt RÅ är det vidare endast ägnat att skapa oklarhet i påföljdssystemet om övergång från en påföljd till en annan skall kunna ske utan mellankommande dom i antedning av återfall i brott. RÅ avstyrker därför utredningens förslag härom i 27 kap. 9 8.
Den kontrollfunktion som övervakningen fullgör är enligt överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt det primära innehållet säväl i skyddstillsyn som i den föreslagna villkorliga domen med övervakning, när det gäller att härigenom försöka förhindra återfall i brott. De sanktionerade föreskrifter som för att främja den dömdes anpassning kan meddelas vid skyddstillsyn förväntas givetvis ha samma verkan. Utredningens förslag om stödåtgärder, till vilka hela frivårdsklientelet skall ha tillgång, lägger emellertid avgörandet hos den dömde som fritt äger att antaga eller förkasta det förslag som läggs fram för honom. Detta utgör enligt överåklagarens uppfattning en allvarlig brist hos förslagen. Överåklagaren anser sålunda att i huvudsaklig överensstämmelse med gällande ordning en möjlighet bör finnas att vid villkorlig dom med övervakning meddela sanktionerade föreskrifter om nykterhetsvård, vistelseort, skadeståndsbetalning m. m. Ej heller finns det någon anledning att frångå det allmänna skötsamhetskravet. Överåklagaren finner att hans invändningar väl låter sig förenas med kravet att villkorlig dom med övervakning skall framstå som en mindre ingripande påföljd än tillsynsdom. Med hänsyn till att övervakningen är det centrala innehållet i en villkorlig dom med övervakning är det väsentligt att framhäva vikten av att den dömde iakttager sina skyldigheter i samband med övervakningen. Hotet om tillsynsdom är det tvångsmedel som ytterst ligger bakom övervakningen vid villkorlig dom, men detta hot torde med den utformning 27 kap. 9 § fått sällan komma att förverkligas. Det bör därför övervägas om inte domstolen vid undanröjande enligt detta lagrum av villkorlig dom med övervakning skall ha möjlighet att välja annan påföljd än skyddstillsyn. Överåklagaren anser sig kunna tillstyrka förslaget när det gäller prövotidens längd och tiden för övervakning men finner att det icke skall behöva föreligga särskilda skäl för att fatta beslut om förlängning av prövotiden.
Någon mera påtaglig skillnad mellan nuvarande skyddstillsyn och villkorlig dom med övervakning föreligger enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt inte. Utredningen har också framhållit att skillnaden mer kommer att få formell än praktisk betydelse. En olikhet som enligt överåklagaren dock ej bör förbises är att det yttersta tvångsmedlet vid villkorlig dom med övervakning utgörs av en möjlighet att undanröja den villkorliga domen och i stället meddela tillsynsdom. Härvid bör då uppmärksammas att domstolen ej omedelbart äger förordna om intagning i anstalt. Någon möjlighet till fångelsestraff eller förordnande om anstaltsbehandling föreslås således ej finnas. Det kan starkt ifrågasättas om ej domstolen vid uppkommen fråga om undanröjande av villkorlig dom bör ha fritt påföljdsval. Den begränsning som föreslås bör alltså utgå. Vad utredningen i övrigt föreslagit bl.a. angående övervakningsnämnderna, kortvariga omhändertaganden, m. m. ger ej överåklagaren skäl till invändning. Det kan dock antas att skyddskonsulentens benägenhet att göra framställning till åklagare om att inleda förfarande för att undanröja en villkorlig dom torde bli tämligen låg. Vid en närmare granskning av påföljden villkorlig dom med övervakning kan konstateras att någon mer markant skillnad inte kommer att föreligga mellan denna påföljd och nuvarande skyddstillsyn. En fråga som
då inställer sig är vad som skiljer förslaget i denna del från förslaget om tillsynsdom. Det synes som om utredningen här haft påtagliga svärigheter att
finna en konstruktion som till sitt innehåll de facto utgör en olikhet. Man
har stannat för att den för tillsynsdomen utmärkande regelbundna kontaktskyldigheten vid villkorlig dom med övervakning skall anges som en fortlöpande kontaktskyldighet. Denna formella olikhet kommer med all säkerhet inte kunna urskiljas varken av den dömde eller av vederbörande övervaka-
re. Med hänsyn bl. a. härtill förordar överåklagaren som lämpligt att un-
derlåta införa denna nya frivärdspäföljd. I stället bör den nuvarande skyddstillsynen bibehällas, dock med vissa ändringar.
Hovrätten för Övre Norrland vill framhålla att gränsen mellan de föreslagna påföljderna villkorlig dom med stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning är oklar. Denna oklarhet kan medföra att övervakningspäföljden tillgrips i andra och fler fall än utredningen har tänkt sig. Den antydda
oklarheten skulle kunna undvikas om det i 27 kap. 4 § angavs att övervak-
ning skall anordnas främst när tidigare brottslighet gör att man kan befara
återfall i brottet.
Göteborgs tingsrätt konstaterar att utredningen angivit att det för att
villkorlig dom skall kunna undanröjas och ersättas med tillsynsdom måste
krävas att den brottslighet som avsetts med den villkorliga domen varit av tillräckligt allvarlig beskaffenhet för att motivera en tillsynsdom. Detta krav framgår enligt tingsrätten inte av lagtexten.
Vänersborgs tingsrätt avstyrker förslaget att förena villkorlig dom med övervakning och förordar att skyddstillsynen kvarstär, dock med bl.a. mer effektiv övervakning.
Konstruktionen villkorlig dom med övervakning är enligt kriminalvårdsstyrelsens bedömande otillfredsställande underbyggt. Om man såsom styrelsen förordar behåller påföljden skyddstillsyn framstår den nya påföljden som en överflödig utbyggnad av straffsystemet. Även i betänkandet konstateras det att skillnaden mellan skyddstillsyn och villkorlig dom med
övervakning får mer formell än praktisk betydelse.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser det olämpligt att rätten är kringgärdad av begränsningar vid undanröjande av påföljden villkorlig
dom med övervakning. Nämnden kan vidare inte tillråda att skyddskonsulent skall kunna föreskriva att övervakningsnämnds och åklagares beslut
om omhändertagande ej skall gå i verkställighet. Det kunde däremot vara rimligt att skyddskonsulenten kunde förordna om inhibition 1 avbidan på förnyat ställningstagande från beslutsfattande organ.
Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen anser det icke lämpligt att intensiv övervakning skall bero på särskilt beslut av rätten. In-
te heller bör rätten då villkorlig dom (skyddstillsyn) undanröjes vara be-
gränsad i sitt påföljdsval. Om den anmärkning som riktas mot den dömde består däri att han med stor skicklighet gör sig oanträffbar för de övervakande organen är det svårt att förstå vad man vinner på att byta ut den vill-
korliga domen med en tillsynsdom. Något behov av den behörighet som
tillagts skyddskonsulent att inhibera verkställigheten av beslut om omhän-
dertagande finns inte. Det naturliga är att det organ som meddelar ett beslut också återkallar det. Därigenom undvikes missförstånd och oklarheter. Ordföranden i övervakningsnämnd eller ersättare för denne finns alltid
anträffbar och beslut kan alitid erhållas utan tidsutdräkt. Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att domstolen i fråga om
undanröjande av villkorlig dom bör ha fritt påföljdsval.
JO anser att eftersom skillnaderna mellan den nuvarande skyddstillsy-
Prop. 1978/79: 212 sd 213
nen och utredningens villkorliga dom med övervakning är av så ringa praktisk betydelse man mäste ifrågasätta den av utredningen valda terminolo-
gin. Innebörden av termen skyddstillsyn är känd av allmänheten och redan
detta kan vara skäl nog att behålla den. Men lika så välkänd är innebörden av villkorlig dom. Att utsträcka den senare termen till att avse en mera ingripande påföljd är ägnat att leda till begreppsförvirring. Ur systematisk synpunkt finns det större anledning att betona sambandet mellan å ena si-
dan de frivårdspåföljder som har ett mer eller mindre starkt inslag av tvång
och kontroll och ä andra sidan de som har karaktär av straffvarning. Störst pedagogiskt värde skulle en sådan terminologi ha som anslöt sig till ”trappstegs”-resonemanget. JO förordar att termen skyddstillsyn bibehälles. De ändringar utredningen föreslär med avseende på den nuvarande på-
följden skyddstillsyn har till övervägande del formell karaktär och syftar till att markera gränsen mot den föreslagna tillsynsdomen. Med hänsyn till
det sätt varpå skyddstillsynen f. n. gestaltar sig i praktiken måste föränd-
ringarna anses vara mindre ingripande. Man kan visserligen utifrån princi-
piella synpunkter hysa betänkligheter mot den föreslagna begränsningen i
fråga om domstolens möjligheter att i händelse av misskötsamhet fritt välja
annan påföljd för den till skyddstillsyn dömde. Päföljden skall endast kunna omvandlas till tillsynsdom. JO menar emellertid att sistnämnda påföljd
bör rymma tillräckliga reaktionsmöjligheter sävitt avser skötsamhet som
inte yttrat sig i ny brottslighet. Med hänsyn dessutom till att i förevarande situation skyddstillsynens undanröjande f. n. utverkas i endast ett mycket ringa antal fall anser JO att det saknas starkare skäl att motsätta sig förslaget i den delen. Även om det genom den föreslagna påföljden tillsynsdom tillskapas en övervakningsform som bättre än skyddstillsynen tillgodoser kravet på kontroll av den dömde torde det finnas ett betydande utrymme för effektivisering av denna påföljd. Erfarenheten tycks visa att sanktionsmekanismer inte utnyttjas i erforderlig omfattning. Därför bör
övervägas lagstftningsätgärder varigenom övervakningens intensitet och
formerna för anmälningsskyldighet m. m. regleras mera utförligt på unge-
färligen samma sätt som vid tillsynsdom.
Sveriges socionomers riksförbund päpekar att villkorlig dom med övervakning motsvarar i stort den nuvarande skyddstillsynen. Den ”uttunning” som skett i förslaget om villkorlig dom med övervakning (päföljden kan ej undanröjas på grund av misskötsamhet, anstaltsbpehandling ingår ej) bör enligt förbundets mening inte komma i fråga. Konsekvenserna av en
sådan uttunning kan lätt bli att domstolarna tar till korta fängelsestraff eller
tillsynsdom i stället för skyddstillsyn (villkorlig dom med övervakning) samt att en del av nuvarande villkorligt dömda i fortsättningen får villkorlig
dom med övervakning. Förbundet vill i stället hävda att skyddstillsynen — med vissa klarlägganden och en uppstramning av praxis i domstolarna — är en tillräckligt ingripande påföljd för att ge frivärden ett reellt innehåll. Det kan dock diskuteras om den bör byta namn och i fortsättningen kallas vill-
korlig dom med övervakning.
Mot bakgrund av utredningens grundsyn på sambandet mellan brott och straff, vilken Sveriges advokatsamfund delar, är den föreslagna påföljden i 27 kap. 9 § enligt samfundet tveksam och bör utgå. Detta gäller även un-
danröjande av villkorlig dom utan nytt brott.
Moderata ungdomsförbundet förordar att domstolen ges frihet vid valet
av alternativ påföljd då villkorlig dom undanröjs.
KRUM finner det ur rättssäkerhetssynpunkt inte tillfredsställande att en av domstol utdömd påföljd skall kunna ändras till en strängare påföljd utan
lagföring för nya brott. Visserligen har utredningen föreslagit att ett nytt domstolsbeslut mäste ligga till grund för straffskärpningen men KRUM anser inte att det kan finnas tillräckliga andra skäl att ändra en villkorlig dom med övervakning till tillsynsdom. KRUM motsätter sig bestämt att straftskärpning skall kunna ske utan dokumenterad ny brottslighet och påyrkar ändring av 27 kap. 9 §.
4.3 Reaktionen vid återfall i brott
Sveriges socionomers riksförbund anser det vara ett välkommet förslag att villkorlig dom inte skall kunna undanröjas i mäl där åtal skett efter prövotidens utgång.
5¶Fängelse för ungdomar
5.1 Påföljdsvalet
JK kan ansluta sig till förslaget att begränsa möjligheterna att ådöma personer under 21 år fängelse.
RÅ anför att vad först gäller de allra yngsta lagöverträdarna. de som ännu ej fyllt 18 år, utdömes enligt fast praxis fängelse endast när fråga är om mycket grov brottslighet, företrädesvis våldsbrott. Då någon alternativ påföljd som tillgodoser de krav på kännbar reaktion som gör sig gällande vid sådan brottslighet ej står till buds och då man torde kunna utgå från att hittillsvarande mycket restriktiva praxis kommer att bestå ansluter RÅ sig till utredningens bedömning att förutsättningar saknas att helt avskaffa möjligheterna att döma denna ålderskategori till fängelse. Utredningen föreslår att fängelsestraff skall få ädömas ungdomar i åldern 18—20 år endast när det med hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande och annan påföljd ej finnes lämpligare. Med det sist angivna rekvisitet avser utredningen enligt motivuttalanden att markera att tillsynsdom med intagning i anstalt i regel skall ha företräde framför fängelse när frihetsberövande påföljd anses böra utdömas. RÅ ansluter sig i och för sig till utredningens bedömning att fängelsestraffets tillämplighet för berörd ålderskategori ytterligare bör begränsas. Beaktas bör emellertid att det stora flertalet av dem som i denna åldersgrupp ådömes fängelse har gjort sig skyldiga till s. k. taxebrott, t. ex. rattfylleri och icke ringa misshandel, som anses kräva frihetsberövande. Beträffande denna kategori lagöverträdare gäller att den generellt sett ej är i behov av övervakning. Att för denna grupp förorda tillsynsdom med intagning i anstalt synes sålunda mindre lämpligt.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför att flertalet lagöverträdare i åldern 18—20 år som ådöms ett fängelsestraff utan att deras ungdom i högre grad beaktas vid påföljdsvalet har gjort sig skyldiga till brott där enligt praxis ett kortare fängelsestraff är den normala påföljden (t. ex. rattfylleri och våld mot tjänsteman), narkotikabrott och grövre våldsbrott. Endast en mindre del har ådömts fängelse för grov stöld, stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel, dvs. den brottslighet som återfinns hos majoriteten av dem som dömts till ungdomsfängelse. För denna grupp torde införandet av tillsynsdom minska bruket av fängelse samtidigt som ung-
Prop. 1978/79: 212 era 21 'n
domsfängelse försvinner. Det saknas anledning att i övriga beskrivna fall
särbehandla åldersgruppen i vidare mån än nu är fallet vid val av påföljd. Brottsutvecklingen är ogynnsam och bruket av frihetsberövande påföljd har minskat samtidigt som strafftiderna avkortats. I den situationen kan en ytterligare inskränkning av möjligheten att vid behov ingripa med fängelse-
straff icke vara tillrådlig. Särskilt beträffande de brottstyper där ett kortare
fängelsestraff är den normala påföljden kan den föreslagna utformningen av 26 kap. 3 § andra stycket antagas komma att innebära en långtgående och ej önskvärd liberalisering. Överäkltagaren vill därför ifrågasätta om anledning finns att frångå bestämmelsens nuvarande lydelse.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt hävdar att det saknas anled-
ning att som ytterligare en förutsättning för att döma en person mellan I8
och 21 år till fängelse införa det skärpande rekvisitet särskilda skäl. Den presumtion som redan finns i syfte att söka undvika döma denna kategori
till fängelse får anses fullt tillräcklig. Göta hovrätt tillstyrker utredningens förslag att fängelse skall få adömas
ungdomar i äldern 18-20 är endast om det av hänsyn ull allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Däremot kan hovrätten icke tillstyrka prioriteringen av frivårdspåföljderna för ungdomar i den aktuella ålderskategorin. Den av utredningen föreslagna utformningen av lagtexten i 26 kap. 3 & 2 st. medför att kriminalvård i frihet skall tillämpas i första hand även vid sådana brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt ut-
dömes. En sådan ordning är enligt hovrätten mindre lämplig. Hovrätten
vill därför förorda att uttrycket ”och annan påföljd ej finnes lämpligare” i den föreslagna lydelsen av lagtexten utgår.
Säsom en följd av att ungdomsfängelse avskaffas synes det Stockholms tingsrätt lämpligt att BrB ger klan uttryck för att frihetsberövande skall till-
lämpas med större restriktivitet i fråga om ungdomar under 21 är än när det gäller äldre. Tingsrätten tillstyrker därför — oavsett huruvida tillsynsdom
införs eller ej och oberoende av om socialutredningens förslag angående överflyttat ansvar för ungdomar över 18 år blir genomfört — att fängelsestraff för ungdomar mellan 18 och 21 år får förekomma endast när det av
hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande
och annan påföljd ej finnes lämpligare. I detta sammanhang vill tingsrätten peka på de svårigheter som är förenade med att ungdomar i brottsbalkens system hänförs till olika slags klientel genom fixa åldersgränser. Domstolen känner ofta ett behov av att ha möjlighet att vid straffmätning kunna ta hänsyn till den brottsliges personliga utveckling och sociala bakgrund utan
beaktande av på vilken sida om 18-årsgränsen han befinner sig. Särskilt på-
tagliga framstår svärigheterna när flera ungdomar i olika åldrar lagförs för
samma brottsliga aktiviteter.
Utredningens förslag om ytterligare begränsning av tillämpningen av fri-
hetsstraff beträffande ungdomar är helt i linje med de kriminalpolitiska
överväganden som Göteborgs tingsrätt instämmer i. Som utredningen an-
fört bör enligt tingsrätten fängelsestraff för ungdom — förutom vid vissa
särskilda brottstyper — komma i fråga endast när brottsligheten varit sär-
skilt svår eller omfattande eller ock annan påföljd är utesluten på grund av
tidigare upprepade återfall i grova brott. När det gäller ungdomsklientelet
innebär detta att fängelsestraffet i princip förbehålls den svårast belastade delen av det klientel som nu blir föremål för ungdomsfängelse. Detta stämmer väl överens med tingsrättens åsikter.
Vänersborgs tingsrätt tillstyrker förslaget att höja åldersgränsen i 26 kap. 4 & BrB.
Domstolsverket ullstyrker att fängelsestraffets tillämplighet begränsas för ungdomar i åldern 18—20 år.
Övervakningsnämnden i Stockholm. andra avdelningen instämmer i ut-
redningens förslag om att ytterligare inskränka möjligheten att döma unga lagöverträdare till fängelse.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser att det föreslagna stadgandet i 26 kap. 3 § inte tar hänsyn till att det kan vara påkallat att för en tid oskadliggöra även en ung brottsling. Motsvarande stadgande i nuvarande 26 kap.
4 § är enligt nämnden att föredraga.
Juridiska fakultetshämnden vid Lunds universitet anser att det förefaller högst tveksamt om möjligheten att utdöma fängelsestraff bör inskränkas
på sätt utredningen föreslår även för den kategori brottslingar som åldersmässigt ligger mellan 18 och 21 är. Man bör räkna med att det blir nödvändigt att efter avskaffandet av ungdomsfängelse döma en del av det genomgående svårt kriminellt belastade ungdomsklientelet till fängelse.
Svenska kommunförbundet vill understryka angelägenheten av att de föreslagna frivårdsåtgärderna, främst då tillsynsdomen, fär ett så pass vitt
tillämpningsområde i rättstillämpningen att inte ungdomar i åldern 18—20 är framdeles i ökad omfattning kommer att dömas till fångelsestraff. Utredningens förslag om att frihetsstraff skall kunna ådömas ungdomar enbart när det föreligger särskilda skäl framstår därför som särskilt beaktans-
värt.
Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker de föreslagna ändringarna
som syftar till att begränsa användandet av påföljden fängelse för åldersgruppen 18-21 år. Förbundet ifrågasätter om inte åldersgränsen kunde hö-
Jas till 23 år.
Sveriges domareförbund ansluter sig till utredningens förslag om ytterligare begränsning av tillämpningen av frihetsstraff beträffande ungdomar. Som utredningen har anfört bör fängelsestraff för ungdom — förutom vid
vissa särskilda brottstyper — komma i fråga endast när brottsligheten varit
särskilt svår eller omfattande eller om annan påföljd är utesluten på grund
av tidigare upprepade återfall i grova brott.
Föreningen Sveriges statsåklagare anser att någon ändring av nuvarande 26 kap. 4 § ej bör genomföras i avvaktan på ytterligare utredning.
Föreningen Sveriges åklagare avstyrker den förslagna ändringen i 26 kap. 4 § 2 st. i dess nuvarande lydelse. De begränsningar som redan nu
finns intagna i lagrummet är enligt föreningens mening tillräckliga. Erforderlig restriktivitet iakttas också i praxis.
När det gäller det nuvarande ungdomsfängelseklientelet — dvs. ungdo-
mar mellan 18—22 år som gjort sig skyldiga till upprepad grov kriminalitet — delar Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän utredningens uppfattning att därest ungdomsfängelsepåföljden avskaffas utan att ändringar sker i det
nuvarande påföljdssystemet skulle i många fall i stället för ungdomsfängel-
se komma att utömas långa fängelsestraff vilket inte vore lyckligt. Föreningen tillstyrker därför utredningens förslag att sådana ändringar görs i
BrB att domstolarna för dessa kategorier ges möjlighet att i större utsträck-
ning än när det gäller äldre lagöverträdare undvika fängelse och i stället välja andra påföljder. KRUM anför att dess ställningstagande — KRUM ansluter sig i princip
till utredningens resonemang och överväganden — baserar sig på den förutsättningen att åldersgränsen i brottsbalkens nuvarande 26 kap. 4 § änd-
ras i enlighet med utredningens förslag.
Prop. 1978/79: 212 ra 217
5.2 Straffmätningen
JAK ansluter sig vad gäller utredningens överväganden beträffande fångelsestraffet till förslaget att begränsa möjligheterna att ådöma personer under 21 är till fängelse.
En höjning av äldersgränsen i 33 kap. 4 § I st. för underskridande av
straffminimum kommer enligt RÅ främst att beröra den stora del av ung-
domsfängelseklientelet som kännetecknas av hög brottsbenägenhet och snara återfall. Givetvis medför en höjning av åldersgränsen lättnader även för den grupp som vid ett oförändrat påföljdssystem skulle ha dömts till tidsbestämt fängelsestraff. Detta behöver emellertid ej utgöra något hinder mot att bestämma generella äldersgränser. För att undvika att åstadkomma beaktansvärda förlängningar av anstaltstiderna för den betydande del
av ungdomsfängelseklientelet som fyllt 21 år vill RÅ förorda att ifrågava-
rande åldersgräns höjes till 23 är. Vad gäller underskridanden av straffminimum bör — såsom utredningen framhållit — mera väsentliga sådana förbehållas de yngre inom åldersgruppen. Förslaget att höja åldersgränsen för
ådömande av fängelse på livstid tillstyrkes av RÅ. Länsåklagaren i Värmlands län konstaterar att utredningen finner att det kan ifrågasättas om inte åldersgränsen i 33 kap. 4 § I st. borde höjas till
25 år. Utredningen anför att en sådan höjning skulle leda till att bestämmel-
sen emellertid fick karaktär av huvudregel i stället för att vara en undan-
tagsbestämmelse. Länsåklagaren anser att det anförda inte är tillräckligt skäl emot en höjning. Det är önskvärt att möjlighet ges att gå under straffminimum för mycket grova brott, exempelvis mord, då det gäller personer upp till 25 år. Låt vara att bestämmelsen i 33 kap. 4 §2 st. ger sådan möjlighet. Det bör enligt länsåklagaren ändå klarare utsägas att gärningsmannens
ungdom utgör en straffminskningsgrund.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför att mot utredningens
argumentation för en höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4 & I st. står att en sådan höjning med stor säkerhet kommer att få till följd en generell sänkning av straffnivän för lagöverträdare i åldern 18—20 år. En sådan vittgående konsekvens ter sig enligt överåklagaren i nuläget föga lämplig. En an-
nan följd är att tröskeleffekterna, som uppstår oavsett vilken åldersgräns som gäller. kan medföra stötande och orättvisa resultat vilket kan vara svårare att acceptera om man väljer den högre åldersgränsen.
Göta hovrätt instämmer i utredningens förslag om en höjning av äldersgränsen i 33 kap. 4 § I st. till 21 år. Även överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Vänersborgs tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, juridiska fakultetsnämnderna vid
Uppsala och Lunds universitet, Svenska kommunförbundet, Sveriges do-
mareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare samt Föreningen Sveri-
ges frivårdstjänstemän tillstyrker förslaget. Stockholms tingsrätt tillstyrker förslaget att den lägsta ålder vid vilken
livstidsfängelse skall kunna tillämpas höjs till 21 år. Detsamma gör juridiska fakultershämnden vid Uppsala universitet och Föreningen Sveriges
statsåklagare.
Enligt ungdomsfängelsenämndens uppfattning kommer beträffande det
klientel som nu döms till ungdomsfängelse vanligt fängelsestraff i större
omfattning än hittills att behöva tillgripas. Nämnden har dock den uppfattningen att man beträffande yngre lagbrytare — även om de dömes för allvarliga brott — bör eftersträva en så kort anstaltstid som möjligt. Enligt nämndens uppfattning är många ungdomsfängelselever med grov kriminell
belastning psykiskt och socialt omogna även vid högre ålder än 21 år. För att inte sådana elever i framtiden skall bli dömda till långvariga fängelse-
straff föreslär ungdomsfängelsenämnden att åldersgränsen för straffned-
sättning skall bestämmas till i vart fall 23 år.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna delar uppfattningen att avskaffande
av ungdomsfängelse bör medföra att åldersgränsen i 33 kap. 4 § I st. höjs till 21 år. Utredningen trycker i sammanhanget på att detta är nödvändigt för att nyordningen inte med tanke på den höga brottsfrekvensen skall bli
till nackdel för det berörda klientelet. Detta må föranleda reflektionen sä-
ger nämnden att den befarade konsekvensen inte självklart är till nackdel ur allmän synpunkt. Visar erfarenheten att nu förekommande korta anstaltsvistelser inte förhindrar en hög brottsfrekvens hos vissa individer kan
detta ju vara en anledning att i dessa fall acceptera längre strafftider. Såda-
na i kombination med förnuftig användning av möjligheterna till verkstäl-
lighet utom anstalt kan rent av i vissa fall vara ett mycket bra päföljdsalter-
nativ.
Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker förslaget till ändring av 33
kap. 4 § I st. men ifrågasätter om inte åldersgränsen kunde höjas till 23 år.
Föreningen Sveriges åklagare anser att risk föreligger för att ungdomsfängelsepåföljdens avskaffande kan komma att medföra att vissa starkt
brottsbelastade ungdomar i återfallssituationer får undergå frihetsberövan-
de under sammanlagt längre tid än de skulle ha fått enligt nuvarande system. Det är här fråga om ungdomar som fyllt 21 år och som måste dömas
till fängelse i stället för till ungdomsfängelse. Farhågorna grundar sig främst på den i betänkandet intagna uppgiften att i fler än vart tredje av de
fall då beslut om åtalsunderlåtelse meddelats med tillämpning av 20 kap.
7 § 2 rättegångsbalken med avseende å personer som undergår ungdomsfängelse har det med beslutet avsedda brottet begåtts efter det att den dömde fyllt 21 år. Möjligheten enhgt 33 kap. 4 §2 st. att om synnerliga skäl föreligger döma till lindrigare straff än som är stadgat för brottet och det
fr.o.m. I april 1976 genomförda straffnivåsänkande ändringarna i brottsbalken kommer enligt föreningens bedömning knappast att medföra att frihetsberövandets sammanlagda längd i alla situationer utjämnas mellan de båda systemen. Ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden bör sålunda ske med ögonen öppna för den risk som föreningen påtalat.
5.3 Verkställigheten
Ungdomsfängelsenämnden konstaterar att genom lagen om kriminal-
vård i anstalt, som trädde i kraft den 1 juli 1974, försvann ungdomsanstalterna och med dem de möjligheter som där fanns för ungdomsfängelseeleverna att få särskild fostran och utbildning. Numera placeras de som dömts till ungdomsfängelse på samma anstalter som såväl det äldre fängelsekhentelet som interneringsklientelet och någon särbehandling av det
yngre klientelet kommer icke i fråga. Nämnden ifrågasätter om man inte återigen bör inrätta för det unga klientelet speciellt avsedda anstalter som
kan tillgodose kraven på de ungas fostran och utbildning.
Socialstyrelsen anför att utöver ungdomsfängelsets tidsobestämda ka-
raktär anför utredningen dessutom som argument för att påföljden avskaffas att skillnaderna på verkställighetsplanet blivit så små att det inte längre är motiverat att ha kvar olika påföljder. Styrelsen anser att detta förhållande emellertid inte utgör något skäl för att avskaffa ungdomsfängelse. Enligt
styrelsens uppfattning bör det nuvarande tillståndet inte tas som självklart.
Prop. 1978/79: 212 sa 219
Även om alla straffade bör ges en god behandling talar bl. a. humanitära
skäl för att ungdomar skall särbehandlas både inom anstalts- och frivär-
den. Enligt styrelsens mening leder ett avskaffande av ungdomsfängelse
till att frågan om straffverkställighet för unga lagöverträdare sätts mer i
förgrunden än tidigare. Styrelsen anser att vid verkställighet av det straff som sätts I stället för ungdomsfängelse skall hänsyn ovillkorligen tas till den dömdes ungdom. Det får inte komma i fråga att de fördelar som ändå är förknippade med nuvarande ordning försvinner i ett kommande system. Utöver de aspekter som utredningen nämnt i fräga om förmänligare behandling I verkställighetshänseende för det yngre klientelet är personalens
utbildning och personaltätheten mycket betydelsefulla faktorer i detta sammanhang. Verkställighetsfrägorna är enligt styrelsens mening så vikti-
ga att man bör överväga om inte lagstiftningen på området skall göras mera omfattande.
Om ungdomsfängelset skall avskaffas och ersättas med tillsynsdom tror styrelsen för Bärby yrkesskola att det ändå blir oundvikligt med viss överströmning av de som annars skulle dömas till ungdomsfängelse till fängel-
se. Framför allt för elever i äldersgruppen 18—20 år som kommer från ungdomsvårdsskola. Dessa ungdomar skall placeras ut på olika anstalter och
det blir förmodligen till en början slutna sådana. Styrelsen anser det
olämpligt att blanda denna ungdomsgrupp med äldre till fängelse dömda. Ungdomsanstalterna bör behållas för att taga hand om ungdomar som dömts till fängelse men även de ungdomar som dömts till tillsynsdom och
måste intas på anstalt skall kunna beredas plats på ungdomsanstalterna.
Personella resurser skall koncentreras till dess anstalter. Styrelsen vet av erfarenhet att ungdomar kräver stora personella insatser såväl bland värdpersonal som bland s. k. expertis som assistenter, psykologer m. fl.
Isoleringsutredningen anför att i betänkandet inte närmare behandlas
frågor rörande verkställigheten av frihetsstraff med hänvisning till att kri-
minalvårdsreformen ännu ej helt genomförts. Det sägs dock att det formellt sett inte föreligger någon skillnad mellan olika ålderskategorier vad gäller behandlingsinnehållet. Så är emellertid fallet beträffande regelbundna permissioner där kortare kvalifikationstider gäller för ungdomsfängelseklientelet än för fängelseklientelet. Ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden bör inte leda till försämrade möjligheter för det yngre anstaltsklientelet att erhålla regelbundna permissioner. Samtidigt bör då också den i departementspromemorian Permissioner mom kriminalvärden (Ds Ju 1977:13) föreslagna allmänna förkortningen av kvalifikationstiderna för intagna i lokalanstalter och öppna riksanstalter genomföras. Även för ungdomar intagna i slutna riksanstalter bör en kvalifikationstid av tre månader gälla.
SAK uttalar att i 8 § lagen om kriminalvård i anstalt förordas att ungdomar under 21 år skall särbehandlas. För övrigt ansåg inte kriminalvårdsberedningen något behov av differentiering av klientelet föreligga. I dag går
tendensen åt motsatt håll. Det finns och är under uppbyggnad specialavdelningar/anstalter för intagna med olika behov t. ex. rymningsbenägna,
narkomaner, icke narkomaner osv. Ovedersägligt måste gruppen ungdo-
mar anses ha särskilda behov. Kriminalvårdare med erfarenhet från ungdomsfängelser kan vitsorda att dessa ungdomar är sent mogna, inte på nä-
got sätt kan betraktas som vuxna, en effekt av institutionernas infantilisering. För denna grupp bör därför enligt SAK:s uppfattning inrättas särskil-
da enheter vilka bör vara små och personalintensiva och ha varierande
grad av kontrollfunktioner. Personalen där bör vara specialutbildad för ar-
bete med ungdomsklientelet. Det är ytterst otillfredsställande att som hittills placera de mest rymningsbenägna ungdomarna på anstalter av typ Kumla. Samhället mäste hitta andra vägar. Särbehandling bör säledes ske inom ramen för verkställigheten.
6¶Förtida frigivning
6.1 Verkställighet utom anstalt
JK anser att den föreslagna lagtexten inte ger något riktigt klart besked om när den ena och den andra formen av förtida frigivning, verkställighet
utom anstalt och villkorlig frigivning, skall tillämpas. Vad angär de före-
slagna lagbestämmelserna i 26 kap. 5—7 8§ har JK ingen erinran mot 5 §. 1 6 § föreskrivs att verkställighet utom anstalt får ske för att "motverka
skadliga följder av straffet”. Det som åsyftas torde enligt JK vara skadliga
följder av själva frihetsberövandet. Vidare medför det sätt på vilket begränsningen av möjligheterna att medge verkställighet utom anstalt vid
kortvariga straff och livstidsstraff ha uttryckts att lagtexten blir svårför-
stäelig.
RÅ tillstyrker i sak utredningens förslag i 26 kap. 5 §. Utredningens för-
slag att verkställighet utom anstalt skall få medgivas när det synes lämpligt till förberedande av nära förestående frigivning motsvaras närmast av in-
stitutet frigivningspermission enligt 33 § lagen om kriminalvård i anstalt och föranleder inte någon crinran från RÅ:s sida. Däremot anser RÅ sig in-
te kunna tillstyrka att medgivande till verkställighet utom anstalt därutöver
skall kunna lämnas, nämligen ”om det för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av straffet kan antagas å särskild betydelse att frihetsberövandet till mera väsentlig del ersättes med en intensiv övervakning”. Fängelse bör vara den påföljd som har den
starkaste allmänpreventiva funktionen. Det bör därför ej komma i fråga att betaga fängelsepåföljden denna dess karaktär genom att öppna vägen för
så långtgående lättnader i straffverkställigheten. Härtill kommer att den föreslagna åtgärden skulle innefatta betydande risker för en oenhetlig till-
lämpning.
Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför att i 26 kap. 5 §i lag-
förslaget finns regeln om den vistelse utom anstalt som nu finns beskriven i
34 § lagen om kriminalvård i anstalt. Även om denna senare bestämmelse är ganska ny anser överåklagaren att det finns anledning att framföra invändningar då det nu ifrågasätts att utan större ändringar av lydelsen över-
föra bestämmelsen till BrB. Samtidigt som man 1 högre grad än hittills framhäver allmänpreventiva synpunkter på påföljdsbestämmelsernas utformning finns det anledning att resa anspråk på större konsekvens på verkställighetsplanet. De individuella variationerna i samband med verkställigheten kan på ett uppenbarligen tämligen slumpartat sätt bli avsevärda vilket
överåklagaren uppfattar som betänkligt ur flera synpunkter. Överåklaga-
ren anser sålunda att det föreslagna lagrummet bör ändras på så sätt att
den beslutande myndigheten åläggs en avsevärd högre grad av restriktivi-
tet vid medgivande av verkställighet utom anstalt jämlikt detta lagrum. Den nuvarande villkorliga frigivningen är förenad med övervakning under
prövotiden. Att övervakningen ofta är av närmast formell karaktär är självfallet icke ägnat att taga tillvara resultatet av det arbete som trots kri-
tiska uppgifter om motsatsen läggs ned på att skapa en gynnsam frigiv-
Prop. 1978/79: 212 a 221
ningssituation. För att i en del särskilt angelägna fall under hårdare kontroll ästadkomma en säkrare övergång från vistelsen i anstalt till en tillvaro utanför anstalt förefaller 26 kap. 6 §i lagförslaget ha fått en lämplig utform-
ning. I överensstämmelse med sin uppfattning beträffande villkorlig frigiv-
ning anser överåklagaren emellertid att den minsta tid som skall ha förflutit innan verkställighet utom anstalt enligt 26 kap. 6 § I st. kan ske bör sättas till fyra mänader. Ett medgivande av verkställighet utom anstalt utgör en förmän och stora krav bör därför kunna ställas på den dömde. Reaktionen
vid underlåtenhet från dennes sida att lakttaga givna föreskrifter bör regel-
mässigt vara återintagning i anstalt, om försummelsen ej är av helt baga-
tellartad beskaffenhet. Överåklagaren anser att 26 kap. 7 .$ I st. bör få en
lydelse som motsvarar en sådan uppfattning.
Göta hovrätt påpekar att reglerna om verkställighet utom anstalt inte
bör införas i BrB. Den föreslagna lösningen bryter nämligen systematiken i
balken. Hovrätten konstaterar vidare att verkställighet utom anstalt enligt förslaget kan ske om hinder ej möter av hänsyn tll allmän laglydnad eller
det av särskild anledning finns skäl anta att den dömde ej skall avhålla sig från fortsatt brottslig verksamhet eller ställa sig till efterrättelse föreskriv-
na villkor. Innebörden av de föreslagna reglerna kan sägas vara att frågan i vad mån ett av domstol utmätt fängelsestraff verkligen skall avtjänas är beroende av en prövning från de verkställande organens sida. En sådan ordning vill hovrätten bestämt motsätta sig. Särskilt betänkligt är att de verkställande myndigheternas prövning innefattar en bedömning av risk för
äterfall. En sådan bedömning ger utrymme för betydande osäkerhet. I själva verket innebär förslaget att fängelsestraffet inom ramen för den av
domstolen bestämda längsta tiden blir till tiden helt obestämt. Den i olika
sammanhang — och även av utredningen — framförda kritiken mot tids-
obestämda straff drabbar alltså utredningens eget förslag.
Stockholms tingsrätt anser inte — oavsett om förslaget om tillsynsdom blir antaget eller ej — att utredningens argumentation för ändring i reglerna
om verkställighet utom anstalt är övertygande. Utredningen har anfört att
ett införande av tillsynsdomen ger anledning att överväga vilket slags fri-
vård som skall tillämpas efter förtida frigivning från fängelse. Det är up-
penbarligen I huvudsak endast mot bakgrund av sådana överväganden förslagen om förändringar av reglerna om verkställighet utom anstalt har kommit till. Den kritik som har anförts mot det nuvarande systemet är ej
av den styrkan att det f.n. finns anledning att genomföra några ändringar i
angivna hänseenden. Så bör f. ö. ej heller ske förrän resultatet av 1973 års kriminalvårdsreform har hunnit utvärderas. ,
Göteborgs tingsrätt finner att frågan om utformningen av reglerna om verkställighet utom anstalt är intimt förknippad med frågan huruvida den
villkorliga frigivningen skall bibehållas och i så fall i vilken form sådan frigivning skall ske. De båda frågorna bör alltså lösas i ett sammanhang. De
behöver emellertid utredas närmare varför tingsrätten avstyrker lagändring i förevarande sammanhang. Liknande synpunkter framförs av Sveriges domareförbund.
Vänersborgs tingsrätt finner inte tillräcklig anledning att, som utred-
ningen föreslagit, i brottsbalken införa regler om vistelse utom anstalt. De föreslagna bestämmelserna synes f. ö. tillkrånglade och svåröverskådliga.
Tingsrätten, som inte tillstyrker förslaget om införande av påföljden tillsynsdom, anser sig inte heller kunna ansluta sig till förslaget om ändrade
regler för s.k. verkställighet utom anstalt. Däremot anser tingsrätten att den hittillsvarande tillämpningen av 34 8 lagen om kriminalvård i anstalt
bör undersökas och redovisas samt, om anledning därtill då visas förekom-
ma. göras till föremål för en översyn. Tingsrätten har nämligen erhållit
uppfattningen att bestämmelsen på vissa håll tillämpats med större genero-
sitet än som varit avsedd vid dess tillkomst vilket kan ha lett till orättvisor. Som exempel kan nämnas vistelse utom anstalt för deltagande i repeti-
tionsÖövning.
Domstolsverket delar utredningens uppfattning att möjligheterna till vistelse utom anstalt enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt samt till fri-
givningspermission enligt 33 § samma lag bör behållas. Förslaget om en
successiv nedtrappning av fängelsestraffet genom att en del av straffet ersätts med intensivövervakning torde vara dikterat av önskemål om att göra
fängelsepäföljden mer anpassad för de ungdomsfängelsecelever som nu in-
tas i anstalt för relativt korta perioder, särskilt efter återfall i brott under frigivningspermission och vård utom anstalt. Domstolsverket avvisar detta
förslag mot bakgrund av ett önskemål om att minska de tidsobestämda mo-
menten i fängelsepäåföljden. Syftet med utredningens förslag torde bättre kunna uppnås genom att den generella straffnivån för yngre lagöverträdare sänks.
Rikspolisstyrelsen som delar utredningens åsikter om verkställighet utom anstalt vill samtidigt understryka vikten av att permissioner från anstalt bör planeras med stor omsorg. En grundförutsättning för att en per-
mission skall utfalla väl och inte resultera i återfall i brott torde vara att permittenten har medel till sitt uppehälle och kan beredas vistelse i lämplig miljö. Juridiska fakultetshämnden vid Uppsala universitet har inget att erinra mot att 33—35 §§ lagen om kriminalvård i anstalt överförs till BrB på det sätt och med de ändringar som utredningen föreslår. I utredningens redaktion av 26 kap. 5 och 6 §§ synes dock ”bör” lämpligare som modalt verb än ”må”. TCO avvisar utredningens förslag om verkställighet utom anstalt. 33 och
34 §§ lagen om kriminalvård i anstalt täcker väl de fall av förtida frigivning som kan komma i fråga.
Sveriges socionomers riksförbund anser att reglerna för verkställighet utom anstalt och villkorlig frigivning och deras övergång i varann är svår-
överskådliga och inbjuder till missförstånd. De bör överarbetas. Förslaget
att misskötsamhet under anstaltstiden skall kunna föranleda verkställighet utom anstalt i stället för villkorlig frigivning är dubiöst — det kan leda till
skiftande tolkning och rättsosäkerhet. För övrigt är emellertid verkställig-
het utom anstalt enligt förbundets mening den verkställighetsform som kriminalvården bör satsa stort pä. Det kan diskuteras om den bör bindas upp !
fullt så snäva regler som de föreslagna. Å andra sidan bör den få en klarare ställning än nuvarande 33 och 34 §§ tagen om kriminalvård i anstalt. Den
måste bli ett viktigt alternativ till verkställigheten i anstalt. Utbyggd famil-
jevård och andra behandlingsenheter bör bli tillgängliga för en betydligt större del av fängelseklientelet än nu.
Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker de föreslagna ändringarna.
6.2 Villkorlig frigivning
JK konstaterar att utredningen föreslår att förtida frigivning från fängel-
se skall kunna ske i två former, nämligen verkställighet utom anstalt och
villkorlig frigivning. Rent allmänt vill JK ifrågasätta om det verkligen finns
behov av båda de föreslagna formerna. Om man bortser från möjligheterna
Prop. 1978/79: 212 . 223
alt den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad innebär nämligen i vart fall sådan villkorlig frigivning som sker efter 2/3 av strafftiden i realiteten ingenting annat än avkortning av det straff som domstolen har utmätt — en åtgärd som sker helt utan domstolens medverkan. Vid sådant förhållande synes avkortningen lika gärna kunna göras av domstolen själv i samband med straffmätningen. |
RÅ menar att institutet villkorlig frigivning på sikt bör kunna avskaffas. Detta förutsätter givetvis en allmän avkortning av frihetsstraffens längd. Om den villkorliga frigivningen anses skola behållas bör presumtionen för sådan frigivning så snart viss kvotdel av straffet avtjänats stärkas. I nordiskt sammanhang övervägs bl.a. frågan om vilken kvotdelsregel som skall gälla fortsättningsvis. Utredningen föreslår i detta hänseende ingen ändring i förhållande till gällande ordning. I detta läge föranleder det framlagda förslaget i 26 kap. 8 § ej något särskilt uttalande från RÅ:s sida. För att underlätta den villkorligt frigivnes anpassning i samhället bör han, såvida ej detta av särskilda skäl kan anses obehövligt, under en prövotid stå under övervakning. Erfarenheten av inom vilken tidsperiod äterfallen efter villkorlig frigivning inträffar talar med styrka mot mycket långa prövo- och övervakningstider. Med hänsyn härtill har RÅ ej någon erinran mot att den nuvarande övre gränsen för prövotidens längd nerbringas. Enligt RÅ:s mening talar övervägande skäl för att behålla presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet när, med tillämpning av 34 kap. 1 § 2, dömes till fängelse. För att ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden ej skall leda till längre anstaltsvistelse för den kategori lagöverträdare som beröres av reformen kunde emellertid övervägas att göra ifrågavarande presumtionsregel tillämplig endast beträffande lagöverträdare över en viss ålder, förslagsvis 23 år. Förslaget att införa möjlighet att endast till en del förverka reststraffet föranleder ej någon erinran från RÅ:s sida.
Beträffande de nya reglerna om villkorlig frigivning finner överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt att dessa fått en lämplig utformning när det gäller de förutsättningar som skall gälla vid sådan frigivning. Däremot motsätter sig överåklagaren förslaget att den minsta tid som skall förflyta innan frigivning kan ske föreslås sänkt från fyra till tre månader. Eftersom det också föreslås att den frigivne ej skall vara föremål för övervakning eller kunna meddelas särskilda föreskrifter blir den villkorliga frigivningen en ren straffavkortning. Sålunda kommer endast de som medges verkställighet utom anstalt att bli föremål för övervakning då de lämnar anstalten. Visserligen torde dessa utgöra den del av klientelet som främst bör bli föremål för sådan kontroll men även för deras vidkommande upphör övervakningen vid den villkorliga frigivningen. Enligt överåklagarens uppfattning är det alltför lättvindigt att överge den nuvarande ordningen med övervakning i samband med villkorlig frigivning. Övervakningen utgör, om kravet på kontakt mellan övervakaren och den dömde upprätthålles, en möjlighet att iakttaga sådana förändringar i den dömdes förhållanden som normalt anses öka risken för återfall i brott. I konsekvens med denna uppfattning anser överäklagaren att bestämmelserna i 26 kap. 13-19 §& bör bibehållas med i huvudsak samma utformning som nu. Det främsta villkoret som gäller vid villkorligt medgiven frihet är att den dömde ej begår brott under prövotiden. Utredningens förslag om borttagande av presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet då det med tillämpning av 34 kap. 1 82 döms till fängelse viss tid riskerar att leda till en betänklig brist på enhetlighet i domstolarnas praxis i detta avseende. Innefattar det nya brottet en så allvarlig överträdelse av kravet på brottsfrihet att domstolen finner
påföljden böra bestämmas till fängelse, skall den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad, dock med ett bibehållande av gällande och fullt tillräckliga möjligheter att underläta sådan förklaring. En svårighet vid tilllämpningen är de fall då den äterstående strafftid det är fräga om att förverka är förhållandevis lång, nägot som kan förmå domstolen att ibland på skäligen lösa grunder avstå från ett förverkande. Därför tillstyrker överåklagaren förslaget om införande av en möjlighet för domstolen till partiellt förverkande av villkorligt medgiven frihet, med den inskränkningen att överåklagaren anser att det skall föreligga särskilda skäl, om blott en del av den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad. Den i förslaget angivna förutsättningen för förverkande av villkorligt medgiven frihet, att det nya brottet skall ha begåtts under prövotiden, utgör enligt överåklagarens uppfattning en riktig precisering av lagrummet.
Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att om villkorlig frigivning bibehålles saknas bärande skäl att avskaffa presumtionsregeln om förverkande av sädan frihet vid återfall i brott. Möjligen skulle man kunna tänka sig att utredningsförslaget i denna del fick gälla enbart för personer under 21 år. Härigenom kan alltför negativa effekter av frihetsberövande slag undvikas vid återfall. Mot förslaget om möjlighet till delförverkande finns dock i och för sig inget att invända.
Stockholms tingsrätt anser inte — oavsett om förslaget om tillsynsdom blir antaget eller ej — att utredningens argumentation för ändringar i reglerna för villkorlig frigivning är övertygande. Utredningen har anfört att ett införande av tillsynsdomen ger anledning att överväga vilket slags frivård som skall tillämpas efter förtida frigivning från fängelse. Det är uppenbarligen i huvudsak endast mot bakgrund av sådana överväganden förslagen om förändringar om reglerna om villkorlig frigivning har kommit till. Reglerna om villkorlig frigivning hör enligt tingsrättens mening inte hemma i BrB utan i verkställighetslagen. Utredningens förslag om ändrade regler för förverkande av villkorligt medgiven frihet är ägnade att undanröja olägenheter i form av alltför långa frihetsberövanden som kan bli en följd bl. a. av att ungdomsfängelse avskaffas. Tingsrätten ansluter sig därför till utredningens förslag i dessa delar.
Vänersborgs tingsrätt finner inte tillräckliga skäl föreligga att vidtaga de vittgående ändringar i institutet villkorlig frigivning som förslagits, såvida inte institutet helt avskaffas. I allt fall kan tingsrätten inte tillstyrka förslaget att göra det möjligt med förverkande av endast en del av reststraffet. En sådan möjlighet kan antas medföra rättsolikhet och rättsosäkerhet. Tingsrätten vill dock tillstyrka utredningens förslag att borttaga presumtioner för förverkande men borttagandet bör gälla endast åldrarna under 21 år. Också förslaget att tillåta villkorlig frigivning redan efter tre månader kan tillstyrkas. Under alla omständigheter bör någon ändring av reglerna om villkorlig frigivning inte ske utan att nordisk rättslikhet uppnås. Tingsrätten tillstyrker förslaget att förverkande av villkorlig frigivning på grund av nytt brott skall kunna ske endast när brottet begätts under prövotiden.
Enligt domstolsverket bör huvudregeln om villkorlig frigivning i anslutning till dagen för avtjänande av 2/3 av strafftiden behållas. Någon senareläggning av frigivningen på den grund att den dömde skulle vara i behov av intensiv övervakning efter anstaltstiden bör inte accepteras. Utredningens förslag i denna del leder till att fängelsepåföljden blir än mer tidsobestämd än f.n. Den kritik som riktats mot det tidsobestämda ungdomsfängelset kan därför också riktas mot utredningens förslag härvidlag. Övervakning under prövotiden bör anordnas enligt nu gällande regler. Övervaknings-
Prop. 1978/79: 212 2 225
nämnden har enligt dessa möjlighet att besluta att övervakning inte skall vara anordnad. Detta torde tillgodose behovet av flexibilitet. Utredningens förslag om brytande av presumtionen för förverkande av straffäterstod vid aterfall i brott under prövotiden samt möjligheten att förverka del av strafftåterstod tillstyrkes av domstolsverket. Som påpekats I betänkandet är det väsentligt att det sammanlagda fängelsestraffet vid ärerfall i brou genom förslaget kan minskas väsentligt.
Rikspolisstyrelsen delar de åsikter som utredningen framfört angaende
villkorlig frigivning.
Om risken för dubbelbestraffning elimineras ansluter sig Ariminalvåärds-
styrelsen ull förslaget att den intagnes förhällanden under anstaltstiden på
nytt bör ges betydelse för bedömningen av villkorlig frigivning. En översyn av reglerna i kriminalvärdslagen om disciplinär bestraffning mäste dock komma till stånd. Styrelsen ställer sig tveksam till utredningens resonemang kring frågan om en klient efter villkorlig frigivning bör ställas under övervakning eller om stödätgärder är tillftylest. Styrelsen förordar ett bibehällande av nuvarande ordning i denna del.
Enligt övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen föreskriver, noga läst, den föreslagna bestämmelsen 1 26 kap. 8 § 3 st. att i vissa fall beslut om villkorlig frigivning fär fattas sedan halva straffet. dock minst tre
månader, har avtjänats. Meningen mäste emellertid vara att frigivning kan
få ske tidigast vid den angivna tidpunkten. Nägot hinder att besluta om detta udigare kan inte vara avsett. Nämnden kan icke finna att tillräckliga skäl har anförts för att avveckla de nuvarande reglerna I 26 kap. 15-20 §§. Även om de efter hand har kommit att användas i minskad omfattning föreligger behov av dem I de fall då de används. Eu exempel härpå är att det i enstaka fall med länga mellanrum framkommer genom brottets art och den dömdes aktuella inställning att hans frigivande kan innebära en viss fara för annan person. Lagens bestämmelser bör icke vara sådana att övervakningsnämnd är utestängd från att ge de föreskrifter om vistelseort som kan tänkas vara till någon nytta i ett dylikt fall och att uppfyllandet
därav också kontrolleras genom övervakning. Villkorlig frigivning bör allt-
så som regel medföra övervakning och i allvarligare fall av misskötsamhet bör övervakningsnämnd kunna besluta om förverkande. Om möjlighet införes att vid nytt brott under prövotiden förverka endast del av villkorligt medgiven frihet — vartill även enligt nämndens mening skäl kan finnas — uppkommer frägan om därefter i en senare dom för ytterligare brott under prövotiden återstoden eller del därav kan förverkas. Motiven är inte helt klara på denna punkt.
Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att prövotiden bör bestämmas med hänsyn till samtliga omständigheter. att den villkorligt frigivne skall ha övervakare och att det skall vara möjligt att vid allvarlig misskötsamhet förverka den villkorligt medgivna friheten.
Riksrevisionsverket anför att till fängelse dömda i princip utgör kriminalvärdens mest belastade klienter vilka torde vara i behov av såväl kontroll som stöd särskilt under den första tiden efter frigivningen. Under denna
omställningsperiod är risken för äterfall störst och övervakning synes därför enligt verkets mening väl befogad — åtminstone under en kortare tid.
I likhet med utredningen anser juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet avi reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet i 34
kap. 4 § bör ändras.
Förslaget att villkorlig frigivning skall kunna förläggas efter 2/3-dagen
om det finns särskild anledning att befara aterfall i brottslig verksamhet in-
IS Riksdagen 19781/79.1 samt. Nr 212
nebär enligt isoleringswiredningen en återgång till den ordning som gällde före kriminalvårdsreformen men då avskaffades på grund av risken för
dubbelbestraffningar. rättsosäkerhet och bristande samband mellan miss-
skötsamheten och påföljden. Förarbetena till kriminalvärdsretormen talar on att omfattande misskötsamhet skall kunna päverka tiden för villkorlig frigivning. Bestämmelserna har emellertid inte kommit att tillämpas så. Misskötsamhet under anstaltstiden påverkar nu endast bedömningen av den intagnes person och de krav som med hänsyn härtill bör ställas på frigivningssituationen. Bedömningen i betänkandet att frågan om risken för dubbelbestraffningar etc. är av underordnad betydelse, eftersom fråga en-
dast skulle vara om vilken slags frivärd som skall anordnas, är inte hållbar.
Som det framhålls i betänkandet är frivärd i form av verkställighet utom anstalt väsentligt mer ingripande än frivård i form av villkorlig frigivning
och jämförbar med ett icke kortvarigt frihetsstraft. Den i betänkandet före-
slagna ordningen skulle medföra just de nackdelar som föranledde ändring-
arna I samband med kriminalvärdsreformen. Dessa skulle upplevas nega-
tivt av de intagna och påverka klimatet i anstalterna I ogynnsam riktning.
Isoleringsutredningen anser därför att eventuell misskötsamhet under an-
staltsvistelsen ej bör päverka tidpunkten för villkorlig frigivning i vidare mån än f.n.
JO uttalar att vad utredningen anfört om utformningen av reglerna för villkorlig frigivning är väl förenligt med de synpunkter som JO anlägger. Dock bör enligt JO:s mening de materiella förutsättningarna för fortsatt fri-
hetsberövande komma till tydligt uttryck i lagtexten vilket knappast kan
sägas vara fallet med den av utredningen föreslagna lydelsen av 26 kap. 8 §. I paragrafen bör sålunda förslagsvis anges att vid prövningen huruvida
fortsatt frihetsberövande erfordras särskilt skall beaktas den dömdes förhållande under anstaltstiden och den situation vari han skulle komma att försättas efter frigivningen. JO påpekar att det av utredningen särskilt om-
nämnda fallet att den dömde själv önskar avtjäna hela det utmätta straffet i anstalt ej väl låter sig inordnas under den föreslagna lydelsen av lagtexten. I 26 kap. 8 § har begagnats samma uttryck, brottslig verksamhet, som åter-
finns i 28 kap. I $, där det enligt motiven avser att beteckna att brottet när-
mast utgjort ett led i en kriminell livsföring. Motiven lämnar i viss mån öppet om avsikten varit att i fråga om den villkorliga frigivningen uppställa ett så kvalificerat krav på arten av den befarade brottsligheten. Möjligen
rör det sig bara om en språklig inadvertens. JO anser att övervägande skäl
talar för bibehållandet av presumtionsregeln i 34 kap. 4 § om att äterståen-
de strafftid skall förverkas då nytt fängelsestraff utmätes. Utredningen motiverar den föreslagna ändringen av lagrummet med hänvisning ull regelns
verkningar beträffande den ungdomskategori som beröres av ungdoms-
fängelsets avskaffande. I och för sig anser JO att den dömdes ålder skall kunna beaktas vid prövningen huruvida särskilda skäl talar för att underlåta förverkandet. Om möjligheten införes att endast till en del förverka reststraffet — vilket JO inte motsätter sig — leder detta till ökade möjligheter att nyansera bedömningen. Emedan den dömdes ålder beaktats av domstolen vid dess straffmätning finns dock inte från principiell synpunkt anledning att bedöma frågan om förverkande av reststraffet annorlunda för
de yngre lagbrytarnas del. Skulle en särskild reglering för yngre äldersgrupper te sig motiverad vill JO peka på möjligheten att utforma lagrummet i enlighet därmed.
TCO anser att institutet villkorlig frigivning tills vidare bör bestå med nuvarande utformning. Det finns dock enligt TCO anledning betona den
rättsosäkerhetsfaktor som består I att faktisk strafftid vid längre straff alltid skiljer sig från den av domstolen utdömda. Ä andra sidan kan ocksä övervakningen ha stor betydelse för dem som kommer ut från anstalt och
tillhör de mest utslagna I samhället. Denna problematik bör bli föremål för
ytterligare övervägande.
Sveriges socionomers riksförbund anser att det i och för sig skulle kunna
diskuteras om den villkorliga frigivningen har någon väsentlig funktion att fvlla vid jämförelse med verkställighet utom anstalt. Förbundet anser emellertid att den villkorliga frigivningen bör bestå under en övergångstid till dess man hunnit få erfarenhet av en eventuell utbyggd verksamhet med
verkställighet utom anstalt. Det kommer under relativt lång tid att finnas
intagna som inte kan komma i ätnjutande av denna typ av utslussning. För dem innebär den villkorliga frigivningen en möjlighet till tidigare start och
en rättighet till stöd av övervakare och frivårdsorganisationer som tills vidare bör bestå. Med kännedom om den kontaktslöshet och de praktiska svarigheter som många frigivna kämpar med är enbart stödåtgärder på den
frigivnes eget initiativ knappast tll fyllest. Förbundet tillstyrker den föreslagna ändringen av 34 kap. 4 8.
Föreningen Sveriges statsåklagare anser att den som komplement till
straffnedsättningsregeln 1 33 kap. 4 § föreslagna ändringen av stadgandet
om förverkande av villkorligt medgiven frihet bör komma till stånd.
Föreningen Sveriges åklagare anser att presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet bör kvarstå samt att prövotiden vid villkorlig
frigivning bör bestämmas med hänsyn till samtliga omständigheter. Likaså
anser föreningen att det skall vara möjligt att vid allvarlig misskötsamhet
förverka den villkorligt medgivna friheten.
Moderata ungdomsförbundet förordar att villkorligt frigiven regelmäs-
sigt skall tilldelas övervakare. Vid misskötsamhet skall möjlighet finnas att
förklara den villkorliga frigivningen förverkad.
6.3 Organisations- och handläggningsfrågor
Kammarrätten i Jönköping anmärker att utredningens förslag i vissa delar leder till invecklade besvärsregler. Utredningen föreslär sälunda att permission enligt 33 § och vistelse utom anstalt enligt 34 § lagen om kriminalvård i anstalt skall överföras till frivårdssidan och kallas för verkställighet utom anstalt. Tiden för sådan verkställighet skall avräknas från strafftiden. Vid misskötsamhet skall övervakningsnämnd och i andra instans kriminalvårdsnämnden kunna förklara att viss tid inte skall inräknas i straffti-
den. Om en ordinär permission från anstalt inte sköts ankommer samma
förklaring på anstaltens styresman, kriminalvårdsstyrelsen, kammarrätten
och I högsta instans regeringsrätten. Det kan ifrågasättas om en sädan uppdelning av besvärsgången är lämplig. Kammarrätten finner det angeläget
att besvärsreglerna i fråga om anstalts- och frivårdsätgärder ses över och samordnas. Översynen kan lämpligen göras i samband med översynen av verksamhetsområde och organisation för kriminalvårdens nämnder. Det bör härvid övervägas om det är möjligt att överföra huvuddelen av frågor-
na till nämndorganisationen.
Domstolsverket konstaterar att utredningen i förhållande till gällande rätt föreslår den förändringen att det beslut som övervakningsnämnd har att fatta i vissa fall skall fattas av ”anstaltsnämnden” och i vissa fall av ”hemortsnämnden”. Till skillnad mot utredningen anser domstolsverket
att fråga om villkorlig frigivning skall prövas av anstaltsnämnden även när
den dömde är föremäl för verkställighet utom anstalt. Denna nämnd torde
ha erhållit den bästa kännedomen om den dömdes förhållanden och bör
därför vara behörig ända tills dess att beslut om villkorlig frigivning fattas. En sådan ordning gäller f.n. och synes fungera utan anmärkning. Förslaget i 26 kap. 12§ att övervakningsnämnd självmant skall upptaga vissa fngivningsfrågor är enligt övervakningsnämnden i Eskilstuna olämpligt. Grunden härför är särskilt de täta flyttningarna mellan anstalter som gör det svårt att hålla reda på vilka fall som är aktuella. Att övervakningsnämnden skall syssla härmed är till yttermera visso alldeles onödigt. Det saknas anledning till antagande att inte handläggande tjänsteman på anstalten som ett led i sitt arbete skall kunna se till att frågor tas upp i tid. Nämnden har på alla år inte stött på ett enda fall då så inte skett. Ansvaret bör kort och gott läggas där det är lättast och naturligast att taga det. Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen uttalar att utredningen betr. behörigheten att besluta i frågor om verkställighet utom an-
stalt. återkallelse av medgivande därtill och om villkorlig frigivning delar
upp ansvaret mellan ”anstaltshämnd” och ”hemortsnämnd” på ett sätt som är helt opraktiskt i varje fall för Malmö, där det finns två övervak-
ningsnämnder och fyra skyddskonsulentdistrikt. Det kommer att leda till
många förväxlingar och missförstånd och den osäkra ansvarsfördelningen kommer att underlätta för den permitterade att hälla sig undan. Det mäste observeras att frågan inte bara gäller vem som äger besluta i ett givet ögonblick. Det gäller framför allt den praktiska frågan var akten i ärendet skall finnas och var detta bevakas så att erforderliga åtgärder icke försummas. Härtill kommer att eventuella motsättningar i uppfattningen mellan två övervakningsnämnder eller två skyddskonsulenter skulle kunna leda till sakligt motstridiga beslut som starkt minskar tilltron till kriminalvår-
den. Förslaget avstyrkes därför bestämt. Ansvaret för vistelse utanför an-
stalt och för frigivningspermission bör ligga kvar hos samma övervakningsnämnd och skyddskonsulent. Först när ett beslut meddelats om villkorlig frigivning och sålunda en mera permanent frivärd inrättas bör ansvaret överflyttas till annan nämnd och annan skyddskonsulent. nägot som bör framgå av beslutet. Riksrevisionsverket anför att förslaget om verkställighet utom anstalt innebär att den dömde även i formellt hänseende är utskriven från anstalt. Ansvaret för verkställigheten överförs därmed till frivården. Därigenom minskas förmodligen ett problem som sammanhänger med betalningsan-
svaret för olika behandlingsätgärder. Frivårdsklienter äger samma rätt att
ta del av samhällets sociala resurser som övriga medborgare. Verket till-
styrker därför förslaget i princip. Det huvudsakliga ansvaret för planeringen av verkställighet utom anstalt kommer enligt förslaget att åvtla skyddskonsulenten. Detta kräver ett nära samarbete mellan anstalt och frivård ef-
tersom denna planering ofta måste göras under anstaltstiden. Redan i förarbetena till lagen om kriminalvård i anstalt framhålls vikten av ett nära samarbete mellan anstalt och frivärd för att uppnå lagstiftarens intentio-
ner. Under verkets uppföljning av tidigare revision inom kriminalvården
har emellertid observerats att bl. a. långa avstånd mellan anstalter och frivärdsexpeditioner ofta försvårar ett nära samarbete. Detta förhällande är enligt verket ett skäl att närmare undersöka de praktiska förutsättningarna
för att överallt genomföra den föreslagna ansvarsfördelningen.
7¶Internering
Utredningens uttalande att den föreslagna hänvisningen 130 kap. 10.8 till
reglerna för tillsyvnsdom i 28 kap. 5 § och 9—-13 §§ enligt sakens natur inte avser möjligheten att såsom sanktion förordna om et kortvarigt omhändertagande är enligt hovrätten för Övre Norrland inte så solklart som utredningen synes mena. Lagtexten måste antas leda till missförstånd. Om
den avsedda begränsningen skall gälla måste den kunna läsas ut av lagtex-
ten.
Interneringsnämnden anför att utredningen tänker sig att vården i anstalt för till internering dömda skall kunna upphöra före utgängen av minsta tiden, Förslaget sammanhänger med vad utredningen föreslär i fräga om verkställighet av fängelse utom anstalt. För interneringspåföljdens del har avsikten tydligen varit att bestämmelserna om frigivningspermission skall
ersättas av det stadgande som upptages i 26 kap. 6 §. Den bestämmelse
som skulle reglera denna fråga, andra stycket i 30 kap. 5 8, hänvisar emellertid inte till 26 kap. 6 §. Följden blir att möjlighet till ”frigivningspermis-
sion” inte längre kommer att stå öppen för internerade. Om denna möjlig-
het såsom utredningen måste ha avsett — alltjämt skall finnas får nämnden anmäla tveksamhet inför den lösning utredningens motiv antyder. En avkortning av anstaltsvården som skulle kunna ske genom att minsta tidens utgång ej behövde avvaktas bör ej genomföras utan samband med cen ge-
nomgripande översyn av interneringspåföljden. Det av utredningen före-
slagna stadgandet i 26 kap. 5 § är avsett att ersätta vistelse utanför anstalt enligt 34 §& lagen om kriminalvärd i anstalt. Enligt förslaget skall för de in-
ternerades del anstaltsvården kunna upphöra om skäl som anges i 26 kap.
5 § föreligger (30 kap. 5 8 2 st.). Konstruktionen synes tveksam. Såsom enligt 26 kap. 5 § bör medgivande kunna begränsas till viss tid. Vården i
anstalt bör då inte avslutas. Tidsbegränsade medgivanden som innebär ett kort avbrott i anstaltsvärden lämnas f. n. enligt 34 § lagen om kriminalvård
1 anstalt i viss omfattning. Vidare bör för denna form av vistelse utanför
anstalt kunna uppställas särskilda villkor såsom föreslås i 26 kap. 5 8. Det
kan inte vara tillfyllest att för de internerades del lita till de bestämmelser
för övervakningen som utredningen föreslår i 30 kap. 10 §. Utredningens förslag angående vården utom anstalt innebär att de föreslagna reglerna för villkorlig dom och tillsynsdom skall tillämpas. Interneringsnämnden är tveksam till utredningens förslag om tillsynsdom och villkorlig dom. När det gäller internering avstyrker nämnden förslaget. Vården utom anstalt bör anordnas efter i huvudsak de regler som gäller f.n. Genomföres förslaget bör det i varje fall ankomma på interneringsnämnden att besluta om erforderliga åtgärder beträffande den för vilken anstaltsvården upphör före
minsta tidens utgång, med möjlighet för interneringsnämnden att delegera till övervakningsnämnd.
8¶Genomförande av förslagen
8.1 Resursfrågor
Kammarrätten i Jönköping betvivlar att utredningens bedömning av resursbehovet är riktigt. De ungdomar som f. n. döms till fängelse och ungdomsfängelse är i allmänhet mycket brottsaktiva och svärpåverkbara och har dessutom ofta stora alkohol- och narkotikaproblem. Med hänsyn här-
till finns det anledning att anta att endast en mycket intensiv och säväl tidsmässigt som geografiskt heltäckande övervakning har någon nämnvärd brottshindrande effekt. Även om det beräknade antalet samtidiga intensiv-
övervakningar, 700, inte skulle visa sig vara för lågt finns enligt kammar-
"rättens mening en påtaglig risk för att intensiteten i övervakningen blir för låg. Detta kan få till följd att domstolarna tillgriper frihetsstraft i stället för
de föreslagna paåföljderna. Vid förstärkningen av frivårdsorganisationen är
det nödvändigt att tillse dels att möjlighet finns för jourverksamhet. dels
att tillräckliga resurser finns även utanför de större städerna. Enligt kam-
marrältens mening skulle det vara olämpligt att genomföra reformen utan all samtidigt förstärka resurserna. Utredningens bedömning att reformen ej kräver någon ökning av tillgängliga resurser för frivårdsorganisationen synes Stockholms tingsrätt verkligen optimistisk. Med tingsrättens erfarenheter av hur tillsynen vid
kriminalvärd i frihet fungerar nu vill tingsrätten starkt betona att ett genomförande av förslaget i dess helhet kräver en mycket kraftig utbyggnad
av frivårdsorganisationen i fräga om institutioner. nya tjänster och inte minst utbildning. Om resurserna koncentreras på tillsynsdomens särskilda verkställighetsformer är ocksä risken uppenbar att medel ej återstår till andra lika betydelsefulla uppgifter inom frivården. Rikspolisstyrelsen vill framhälla att kostnaden och övriga konsekvenser av förslagen för en effektiv frivård bör utredas och ingå som en oskiljaktig del i ett framtida beslut om ändrade påföljder. Det får inte bli sä att samhäl-
lets bristande resurser på kriminalvårdens område gär ut över enskilda
medborgare som i ännu högre grad än vad som nu är fallet utsätts för
brottsliga gärningar av det klientel varom här är fräga.
Enligt Ariminalvårdsstyrelsens bedömning skulle förslagets realiserande komma att framtvinga personalförstärkningar inom skyddskonsulentorganisationen till följd av den ökning av frivårdstjänstemännens arbetsvolym som ter sig ofrånkombhig. Det torde inte vara orealistiskt att räkna med att domstolarna i många falt skulle komma att preferera de mer ingripande av de föreslagna frivårdspåföljderna framför de enklare. Ett avsevärt större antal lekmän måste också delta i övervakningsproceduren. Vidare vill sty-
relsen understryka behovet av resursförstärkning för det svårbehandlade
ungdomsklientel som vid ett genomförande av förslaget även fortsättningsvis kommer att ädömas frihetsberövande påföljder. Övervakningsnämnden i Kristinehamn konstaterar att den intensiva övervakningen ställer krav på att jourverksamhet inrättas. Enligt nämn-
dens uppfattning kan det bli svårt att få kvalificerad personal för sädan
verksamhet och denna kommer att bli mycket kostnadskrävande. Nämn-
den ifrågasätter om inte utredningen överskattar de resurser som kan fin-
nas till förfogande för verkställighet av intensiv övervakning. Frågan om jourverksamhet torde kräva ingående överväganden innan förslaget om
tillsynsdom kan genomföras. Såsom utredningen har förutskickat kommer
förslaget om frivårdshem att kräva nya rfesurser. Det kan nämnas att so-
cialutredningen föreslagit institutionsplanering för varje län och att förstudier inför ett gemensamt utredningsarbete om samverkan bedrivs av kom-
munförbundet, socialstyrelsen och SPRI. Det synes nämnden naturligt att
frågan om frivärdshem beaktas i det sammanhanget. Enligt Statskontorets mening bör reformen kunna genomföras inom ra-
men för kiminalvårdens nuvarande resurser. Enligt verket är det angeläget
att uppmärksamma de resursmässiga konsekvenserna för anstaltsorganisationen. Den samlade effekten av de olika förslagen blir enligt utredningens
beräkningar att den genomsnittliga beläggningen vid anstalterna minskar med 350-400 personer. Det får ankomma på kriminalvårdsverket att vid ett
genomförande av reformen — och sedan erfarenheter vunnits — redovisa det samlade behovet av resurser som särskilt följer av utredningens förslag till ändringar i påföljdssystemet. Kriminalvärdsverket bör härvid redovisa de besparingar som görs inom anstaltsorganisationen och vilka rationalise-
ringar som är möjliga inom denna organisation till följd av ett minskat behov av anstaltsplatser. Statskontoret föresätter i övrigt att utredningen om
kriminalvårdsstyrelsens organisation m. m. (Ju 1976:06) i sitt fortsatta arbete beaktar de administrativa och organisatoriska konsekvenser som kan följa för kriminalvårdsstyrelsens centrala och regionala organisation vid ett genomförande av reformen.
Riksrevisionsverker förmodar att en sådan förskjutning som utredningen
anför kommer att ske från fängelse till tillsynsdom även kommer att ske
från skyddstillsyn till tillsynsdom. Utredningen har beräknat att I 100 per-
soner per är skall dömas till ullsynsdom. I betänkandet anges inte hur be-
räkningarna har gjorts. Enligt riksrevisionsverkets mening synes dock an-
talet litet. Det finns därför enligt verkets mening anledning överväga att beräkna kostnadskonsekvenserna även vid nägra alternativa antaganden
om antalet tillsynsdömda. Enligt utredningens beräkningar skulle beläggningen på riksanstalter för yngre och på öppna lokalanstalter minska med
350—400 personer. Utredningen föreslår att denna minskning av behovet
av anstaltsplatser används för att öka marginalen för att möta variationer i beläggningen. Härutöver menar man att besparingar kan uppkomma genom minskat resursbehov. Riksrevisionsverket vill i detta sammanhang nämna att verket i en revisionsrapport ställd till kriminalvärdsstyrelsen pekat på olika åtgärder för att komma till rätta med en ojämn beläggning på
anstalterna. Genom att utnyttja dessa möjligheter skulle marginalen för att
möta beläggningsvariationerna öka ytterligare. En minskning av belägg-
ningen bör därför enligt riksrevisionsverkets mening direkt leda till mot-
svarande reducering av anstaltsbeständet.
Om tillsynsdom skall kunna ersätta ungdomsfängelse och vissa andra frihetsberövanden med ett från allmän —- och individualpreventiv synpunkt godtagbart resultat fordras enligt länsstyrelsen i Jönköpings län stora resurser i form av kvalificerad övervakningspersonal. Utredningens resursberäkning härvidlag synes väl optimistisk.
TCO uttalar tveksamhet inför de beräkningar som utredningen gör av
antalet klienter som kommer att undergå olika påföljder. Detta bl. a. då en
förstärkning av det allmänpreventiva elementet i en ny frivärdspåföljd som tillsynsdom antagligen skulle locka många domstolar att utdöma tillsynsdom till förfång för andra frivårdspåföljder.
Sveriges socionomers riksförbund ifrågasätter realismen i utredningens beräkningar av antalet tillsynsdömda, villkorligt dömda etc. Samtliga grupper kan förväntas bli större inte minst omedelbart efter en eventuell lagändring då man kanske är optimistisk beträffande den nya tillsynsdomen
men ändå inte vill ”släppa” de gamla skyddstillsynsärendena. Risk förelig-
ger också att villkorlig dom med stödåtgärder kan dra till sig en del av nuvarande villkorlig doms klientel. Besparingarna genom avkortad övervak-
ningstid kan vara en kortsiktig vinst. Vid återfall är det troligt att villkorlig
dom med övervakning avlöses av tillsynsdom i många fall där man nu skulle utdöma en andra skyddstillsynsdom. Utredningens antagande att frivårdens nuvarande personalresurser räcker till är illa underbyggt. Den administrativa apparaten sväller kraftigt i samband med kontroll och sanktio-
ner. De nya arbetsuppgifterna vid domstolsförhandlingar. permissioner ete. blir mycket tidskrävande. Till detta kommer en stark förslitning av personalen på grund av koncentrerat arbete med de tyngsta ärendena. Det förefaller också orealistiskt att tro att det endast krävs ”bepränsade resur-
ser” för aut bygga ut frivårdshem. Om inte denna boendeform enbart skall
bli ett slags förvaring längt borta från hemorten mäste det göras avsevärda satsningar. Svenska arbetsgivareföreningen betonar att de utökade möjligheterna
till kriminalvård i frihet förutsätter att tillräckliga resurser ställs till över-
vakningsmyndigheternas förfogande. Folkpartiets ungdomsförbund anser att det finns ytterligare en faktor. som utredningen inte tagit hänsvn till. vid resursberäkningarna. Det är
nämligen så att den tyngsta biten av en övervakning är den första tiden.
Det är dä kontakt skall tagas. Redan i dag finns det krav på hembesök inom en månad vilket frivårdspersonalen har stora svårigheter att klara av. Det är också då behandlingsplan skall göras upp efter en kartläggning av ekonomi, bostadsförhållanden. arbetsförhallanden. sociala kontakter osv. Kanske innebär den första kontakten att en frigivning skall förberedas. Det
är föga meningsfullt att genomföra förslag innan tillräckliga resurser garanteras. Utredningens resonemang inger betänkligheter på denna punkt.
Moderata ungdomsförbundet framhåller beträffande frivårdens resurs-
frågor att om den kommunala socialvården tar hand om de enklare övervakningsfallen kan frivårdens resurser användas på ett effektivare sätt.
Skyddskonsulenterna och deras medhjälpare kan då inrikta sig på de svå-
rare fallen.
8.2 Följdlagstiftning
JK har inte funnit anledning tll annat än en översiktlig genomgång av systemet i den föreslagna frivärdsförordningen. JK:s allmänna intryck av
förslaget är att det är överambitiöst och kommer att medföra alltför mycket byråkrati. Utredningen redovisar ett förslag till ändring i lagen om ertsättning vid frihetsinskränkning som är påkallat av hänsyn till att tillsynsdom skall gå i omedelbar verkställighet. Enligt sin ordalydelse omfattar
detta förstag alla former av tillsynsdom, alltså även sådan tillsynsdom som
innefattar enbart intensivövervakning. Om detta också är utredningens mening vill JK anmäla att han är av annan uppfattning än utredningen. Bara
sädan tillsynsdom som har inneburit intagning i anstalt bör kunna medföra rätt till ersättning. Stockholms tingsrätt tar avständ från den av utredningen framförda tanken att en häktad skall få lämna häkteslokalen för utredningen i påföljdsfrågan (förslaget till lag om ändring i 13 § häkteslagen). För det klientel
som häktas är just frihetsberövandet i det skedet av rättegången nödvän-
dig. Om förutsättningar finns att den misstänkte kan lämna häkteslokalen
skall han inte längre vara häktad.
Utdrag LAGRADET PROTOKOLL
vid sammanträde
1979-04-03
Närvarande: justitierådet Hesser, regeringsradet Hamdahl. justitierådet Höglund. justitierådet Hessler.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken.
2. Jag om ändring i rättegångsbalken.
3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
4. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Fin-
land, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,
5, Jag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister,
6. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
7. lag om ändring i lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
8. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,
9. lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m..
10. jag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
11. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429). 12. Jag om ändring i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän.
13. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m..
14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvärd i anstalt,
15. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
16. lag om ändring i passtagen (1978: 302), 17. lag om ändring i lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.
Förslagen har inför lagrädet föredragits av hovrättsassessorn Axel Lundqvist.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Utdrag
PROTOKOLE
vid regeringssammanträde
1979-04-05
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Ro-
manus, Mundebo, Wikstwöm, Friggebo. Huss, Rodhe. Wahlberg. Hansson.
Enlund. Lindahl. Winther, De Geer. Blix. Gabriel Romanus. Tham. Bondestam
Föredragande: statsrådet Sven Romanus
Proposition om ändring i brottsbalken, m. m.
Föredraganden anmäler lagrädets yttrande! över förslag till 1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag om ändring i rättegångsbalken. 3. lag om ändring I lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. 4, lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angäende verkställighet av straff m. m.,
5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister.
6. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. 7. lag om ändring i lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 8. lag om ändring i tagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,
9. lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.. 10. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall, 11. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429), 12. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän, 13. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m., 14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,
15. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning,
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 mars 1979.
Prop. 1978/79: 212 [a - hn
6. lag om ändring I passlagen (1978: 302),
17. Jag om ändring I lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att antaga förslagen.
Regeringen ansluter sig ull föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposivuon föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
&.3 Förslaget till lag om ändring i lugen (1963: 197) om allmänt
KriminalregistOf oosseseserererrrer esse rtrr tera setet e stra ös 8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisre-
PISLCP IA sees re ere ere rer rer ere rr rer tr rer r rk rr reses ör
3.6 Förslaget ull låg om ändring 1 fagen (1974: 202) om beräkning
SRV fv ETS 01) Et RA 8Y 8.7 Förslaget tll Jag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminal-
värd IalSkålloossosssses ee se reser e er er rr rer rss ss rs kens 920
Y Henmställat ooscssssss reor rer rer rrr reser rr rest reser rr ses sa 91 10 Beslut oosoosesosee reser e rer rer rer seeks sr rr rr Kr RR sr rss Yl1
Bilaga I Ungdomsfängelseutredningens sammanfattning av betänkandet (SOU 1977:83) TillsyfsdOR sosse ererereseerrer er ese rer rr sr sker sets 92
Bilaga 2 Ungdomsfängelseutredningens förslag till lag om ändring i brotts- DAlKeh ooo eereeeee ee re rer error ere reser e rer rr rr K rr AK sees sr tsar 108
Bilaga 3 Sammanställning av remiSSyltfändenlda oossseorererrererr rr rr rr rss 138 IRCIMISSINISLANSC sor ereeerer er err rer esse sr rr tr rss rr rr rskr rss ses 138 I Avskaffandet av ungdomsfängelst -,.oossseeesrrrers reser rsr ses 138 2 Utredningens förslåg I SlOft sssssseseeerserere ere ss raser ess ss 140 3 Tillsynsdom allmänt sosoooosereeseeeress ser rer ere ers sr rr enes 167 3.1 Tillsynsdomens ullämpningsområde ..sssesseessers re re rest 180
3.2¶Föreskrift om frivåärdshem osssosssseerer sr er er er rer rs era 181
3.3¶Intagning I anSstaltsssosssssssseeeererrerr raster rr arr rr ena 186
3.4¶Paföljdstiden Ma Ms sossoessssseerer ers er rr ere era rr rr rss IN8
3.5¶Verkställighetens organisaliOl. sosse ssssser oss rs reses st 191
3.6 Tillsynsdomens hjälpfunkton «ooososse rer srrrer sr rer r era 197 3.7 Tillsynsdomens kontrollfunktlön...sossses rer or sser senses 199 3.8 Sanktioner vid villkorsöverträdelser sossossssrers ss rss r rea 200
4¶Villkorlig döm allmänt oooooseres ses ers er ere reser s rer rr rer ess 204
4.1 Villkorlig dom med stödåtgärder ososssseerrrrrreser rer rr rr 207 4.2 Villkorlig dom med Övervakning s.sssososerrrererrrere rer 210 4.3 Reaktionen vid återfall t Brott oooosssr esse er rer rss ser orre 214
3¶Fängelse för UNgdOMArl sosse serrser er rrrr rer rer esse sr sanne 214
SI Påföljdsvälet ooososesseeesree ser rese rer rese re rr rr reser era 214
3.2¶Strafffmälningel ococsssesserrererreree sr rer r re rr rs essens sa 217
5.3 Verkställighelel oosoosssesrsrr sees rsserr ere rer rer rer rese na 218 6 FÖrtida frigfvillg.oosssseserrr rr rr rr se ree rer rr rr er rer r rskr OO 6.1 Verkställighet utom anstalt oocoosssss reser rerers rss rr rss ers 220 6.2 Villkorlig friglVilhg scosccsersre esse re re rer riter sr sr rer ses 222
6.3¶Örgantsulions- och handläggningstfrågor ooosssssssssss secs 227
7 ÅNLErNetiDg8 oososerrrrereesere rer ere re rr rer ret rr rer ss ers sta 229
& Genomförandet av fÖrSlägeD sosse essereserrrierer esse errors 229
8.1¶RCsursfrlågOr sosossrereeereersrerr rr rr rer errors ere sons 229
8.2¶Följdfagstiflfifg sooososeseerreerrr sars arr r rr sr rst rss rena 232
Utdrag av lagrådets protokoll den 3 april 1979 sisssssssss css ss 00.0 233