Prop. 1978/79:212

om ändring i brottsbalken, m.m.

Prop. 1978/79: 212 Regeringens proposition 1978/79: 212

om ändring i brottsbalken , m. m.;

beslutad den 5 april l979.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTFLN

SVEN ROMANUS

1 Inledning

Ungdomsfängelse såsompåföljd för brott infördes i vårt land är 1935. De nuvarande bestämmelserna om ungdomsfängelse finns i 29 kap. brottsbal- ken (BrB). Enligt huvudregeln får ungdomsfängelse ådömas den som fyllt 18 men ej 21 år för brott på vilket kan följa fängelse. om sådan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelsc prövas lämplig med hänsyn till den tilltalades personliga utveckling. vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum såväl i som utom anstalt. Behandlingen får pågåi högst fem år. varav högst tre år i anstalt.

Under senare år har en allt starkare kritik mot påföljden ungdomsfäng- else gjort sig gällande framför allt på grund av påföljdens tidsobestämda karaktär. Mot bakgrund av denna kritik och med hänsyn till utvecklingen inom den kriminalpolitiska debatten angående det hittillsvarande påföljds- systemets allmänna lämplighet och effektivitet ansågs år 1974 tiden vara mogen att avskaffa ungdomsfängelsc. Med stöd av bemyndigande till min företrädare tillkallades därför tre sakkunnigal för att utreda med en sådan reform sammanhängande frågor om påföljder för unga lagöverträdare. De sakkunniga. som antog namnet ungdomsfangelseutredningen. avlämnade i januari 1978 betänkandet (SOU 1977: 83) Tillsynsdom. ] betänkande före- slås att ungdomsfängelse avskaffas. I stället föreslås omfattande" föränd- ringar i det nuvarande systemet för kriminalvård i frihet. bl. a. införande av en ny frivårdspåföljd benämnd tillsynsdom. I syfte att begränsa använd-

1 Numera hovrättspresidcntcn Tore Landahl. ordförande. samt ledamöterna av riksdagen ombudsmannen En'c Jönsson och rådmannen Inger Lindquist.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1978/79: 212 44

ningen av frihetsstraff för unga lagöversträdare framläggs förslag om änd- ringar i bestämmelserna om påföljdsval och straffmätning för denna kate- gori. l samma syfte föreslås ändringar angående villkorlig frigivning liksom beträffande bestämmelserna om frigivningspermission och verkställighet av frihetsstraff utom anstalt. Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av betänkandet som bilaga I och det lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2. Beträffande gällande rätt. tillämpningen av denna samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkan- det.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ). Göta hovrätt. hovrätten för Övre Norrland. kammarrätten i Jönköping. Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. Vä- nersborgs tingsrätt. domstolsverket. rikspolisstyrelscn, kriminalvårdssty- relsen. kriminalvårdsnämnden. ungdomsfängelsenämnden. internerings- nämnden. övervakningsnämnden i Stockholm. andra avdelningen. över- vakningsnämnden i Eskilstuna. övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen. övervakningsnämnden i Malmö. första avdelningen. över- vakningsnämnden i Kristinehamn, socialstyrelsen. styrelsen för Bärby yr- kesskola. styrelsen för Ryagårdens yrkesskola, statskontoret. riksrevi- sionsverket.juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet.juridiska fakultetsnämnden vid Ltrnds universitet. länsstyrelsen i Jönköpings län. länsstyrelsen i Kronobergs län. utredningen (Ju 1976:07) om isolering inom kriminalvården (isoleringsutredningen). Riksdagens ombudsmän (JO). Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Sveriges psykologförbund. Sveriges socio- nomers riksförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO). Svenska arbets- givareföreningen. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreingen Sveriges åklagare. För- eningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvårdsanstaltema (SAK), Övervakarnas riksförbund. Centerns ungdomsförbunds riksorgani- sation. Folkpartiets ungdomsförbund. Moderata ungdomsförbundet samt Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM).

RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göte- borgs åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Uppsala. Värmlands och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har överlämnat yttrande från socialkonsulenterna i länet.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

3 Ungdomsfängelse

Ungdomsfängelse såsom påföljd för brott infördes i vårt land är 1935. De nuvarande bestämmelserna om ungdomsfängelse finns i 29 kap. BrB. Enligt huvudregeln får ungdomsfangelse ådömas den som fyllt 18 men ej 21 år för brott på vilket kan följa fängelse. om sådan fostran och utbildning som avses med ungdomsfängelse fmns vara lämplig med hänsyn till den tillta- lades personliga utveckling. vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Behandlingen av den som dömts till ungdomsfängelse äger rum i och utom anstalt. Behandlingen får pågå i högst fem år, varav högst tre år i anstalt. Enligt de regler som tidigare gällde hölls ungdomsfängelseklientelet under anstaltsvistelsen avskilt från andra kategorier intagna som undergick fri- hetsberövande påföljd. Vid särskilda ungdomsanstalter försökte man byg-

• Sida 47
•  Original

Prop. 1978/79: 212 '. 47

ga upp behandlingsformer särskilt avpassade för det unga klientelet. 1973 års kriminalvårdsreform innebar i detta hänseende genomgripande änd- ringar. Fördelningen av de till frihetsberövande påföljd dömda mellan olika typer av anstalter sker nu i princip oberoende av påföljdens art. De som dömts till ungdomsfängelse avtjänar fr.o.m. den ljuli 1974 sina straff-på kriminalvårdens anstalter tillsammans med internerade. fängelsedömda och personer som ådömts skyddstillsyn med anstaltsbehandling. Viss hän- syn tas dock vid placeringen till de intagnas ålder. Några särskilda bestäm- melser för ungdomsfängelseklientelet finns dock inte utan särrcgleringen tar sikte på unga lagöverträdare över huvud taget; 85 lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KvaL).

I direktiven för ungdomsfängelseutredningen förutsatte min företrädare att ungdomsfängelsepåföljden skulle avskaffas. Ungdomsfängelseutred- ningen föreslår i enlighet härmed att påföljden utmönstras ur BrB:s på- följdssystem.

Förslaget att avskaffa påföljden ungdomsfängelse har inte direkt av- styrkts av någon remissinstans och endast ett fåtal har ställt sig tvek- samma.

Om ungdomsfängelse avskaffas utan att andra ändringar vidtas i på- följdssystemet kommer påföljden i regel att ersättas med det tidsbestämda fängelsestraffet. Man kan nämligen utgå ifrån att ungdomsfängelse i nuva- rande domstolspraxis inte tillämpas i andra fall än då domstolen har ansett det vara uteslutet att döma till annat än frihetsberövande påföljd.

En sådan övergång från ungdomsfängelse till fängelse skulle medföra längre frihetsberövande för flertalet av de unga lagöverträdare som det här är fråga om. Enligt ungdomeängelsenämndens praxis fortgår nämligen den inledande anstaltsvården under en tid av tio månader eller. om domen på ungdomsfängelse avsett mycket grov brottslighet. ett år. Som jämförelse kan nämnas att kriminalvårdsnämnden som" regel beviljar villkorlig fn'giv- ning efter halva strafftiden för den som dömts till fängelse i ett år och sex månader eller mer för brott som han har begått för fyllda 22 år. Med ledning av dessa uppgifter kan sägas att ungdomsfängelse normalt medför ett kortare frihetsberövande än fängelse under förutsättning att det alterna- tiva fängelsestraffet skulle ha avsett minst ett år och åtta månader. Om man emellertid enbart beaktar den inledande anstaltsvården, kommer ett avskaffande av ungdomsfängelse sannolikt endast i ett ganska litet antal fall att föranleda längre frihetsberövanden. om påföljden i stället bestäms till fängelse.

Det är emellertid inte tillräckligt att enbart beakta den inledande an- staltsvården vid en jämförelse mellan ungdomsfängelse och fängelse. Man måste också ta hänsyn till den förlängda eller förnyade anstaltsvård som kan bli föjden av ny brottslighet under påföljdstiden. Återfallsfrekvensen är högre för dem som dömts till ungdomsfängelse än för någon annan påföljdsform. Återfallssiffroma för ungdomsfängelseklientelet håller sig i

• Sida 48
•  Original

Prop. 1978/79: 212 48

regel omkring 800? (SOU 1977:83 s. 74). I sammanhanget kan anmärkas att återfallsfrekvensen synes ge anledning att räkna med att en del som tillhör detta klientel kan ingå i den krets av särskilt brottsbenägna som i enlighet med de av riksdagen hösten 1978 antagna förslagen till ändringar i KvaL Blå) skall underkastas särskilda restriktioner i permissionshän— seende (prop. 1978/79162).

Den som undergår ungdomsfängelse och begär brott under anstaltstiden. dvs. vanligen i samband med rymning eller permission. kan räkna med att åtalsunderlåtelse meddelas i mycket stor utsträckning eller. om åtal väcks. att domstol med tillämpning av 34 kap. 1 ä ] BrB förordnar att ungdoms- fängelsepåföljden skall avse även det nya brottet. I anslutning härtill bru- kar ungdomsfängelsenämnden meddela beslut om hur länge den fortsatta anstaltsvården skall pågå. Den förlängning som därvid sker är regelmässigt ganska kortvarig och understiger inte sällan straffminimum för brottet. Den som undergår ungdomsfängelse kan således vid återfall i regel påräkna avsevärt kortare förlängning av anstaltstiden än den som undergår fängel- se.

När det gäller återfall i brott under pågående vård utom anstalt kan brottet. liksom under anstaltstiden. föranleda åtalsunderlåtelse eller till- lämpning av 34 kap. 1 & ! BrB. I anslutning härtill kan förordnas om återintagning i anstalt. Generellt kan sägas att den anstaltstid som därvid bestäms är något längre än den som bestäms med anledning av nya brott under anstaltstiden men att den likväl i de fall den nya brottsligheten innefattar grova brott vanligen blir kortare än det lägsta straff som skulle ha kunnat utmätas om påföljden i stället hade bestämts till fängelse.

Sistnämnda förhållande beror på att om den som villkorligt frigivits från fängelse återfaller i brott. detta ofta föranleder att ett nytt fängelsestraff ådöms honom med tillämpning av 34 kap. l ä 2 BrB. Därvid gäller. förutom att straffskalan för brottet måste följas. att den villkorligt medgivna frihe- ten skall förklaras förverkad. om ej särskilda skäl talar däremot (34 kap. 45 första stycket BrB).

För egen del menar jag att ungdomsfängelse nu bör utmönstras ur påföljdssystemet dels på grund av att påföljden i praktiken inte skiljer sig från fängelsestraffet tillräckligt mycket för att det skall vara motiverat att bibehålla båda påföljdsformerna, dels därför att påföljden med hänsyn till de skiljaktigheter som kvarstår. främst i fråga om påföljdens principiella konstruktion — dess tidsobestämda natur — strider mot de kriminalpolitis- ka värderingar som har kommit att läggas till grund för rättsutvecklingen under senare tid. Härtill kommer den omständigheten att det inte längre finns någon motsvarighet till ungdomsfängelse i de nordiska grannländer- na.

l—itt avskaffande av ungdomsfängelse kommer emellertid i många fall att leda till längre frihetsberövanden vid återfall för det berörda klientelet. såvida inte reformen kompletteras med sådana ändringar av bestämmelser-

• Sida 49
•  Original

Prop. 1978/79: 212 ' 49

nu i BrB att det blir möjligt att hade frångf't brottens straffskalor vid återfall i brott ttndcr pi'il'öljdstiden och i större omfattning än enligt gällande rätt underlåta att förverka villkorligt medgiven frihet. .lag återkommer i det följande ( avsnitt 5.3 och 5.3 ) till dessa frågor. Det är emellertid ettligl niin mening inte tillräckligt med de åtgärder som jag har angett nu. Även i övrigt påkallas ändringar i BrB för att i görligaste mått förhindra längre frihetsberövanden för unga lagt'iverträdarc än som tillämpas i dag.

4 Kriminalvård i frihet

5 Fängelse

6 Kostnadsfrägor m. m.

De resursmässiga konsekvenserna för kriminalvården av de framlagda förslagen är för dagen svåra att överblicka. Flera av dem syftar till att göra frihetsstraffen färre och kortare. 1 vilken utsträckning en överföring av klienter från anstaltsvården till frivården kommer att äga rum går dock inte att nu bedöma med någon större grad av säkerhet. Vidare är det osäkert i vilken utsträckning de föreslagna kontaktföreskrifterna vid skyddstillsyn kommer att tillämpas.

De ändringar i BrB:s bestämmelser som har föreslagits kommer att med- föra följdändringar i åtskilliga författningar. 1 de författningar som i detta sammanhang är aktuella rör det sig dock huvudsakligen om rena konse- kvensändringar som inte kräver någon närmare motivering. 1 den mån sådan erfordras lämnas den i specialmotiveringen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1980. Beträffande övergångsbestämmelserna får jag hänvisa till specialmotiveringen."

7 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken .

2. lag om ändring i rättegångsbalken .

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbe- komma allmänna handlingar.

4. lag om ändring i lagen (1963: 193.) om samarbete med Danmark. Fin- land. lsland och Norge angående verkställighet av straff rn. m..

5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister.

6. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelserom unga lagöverträdare .

7. lag om ändring i lagen (19641450) om åtgärder vid samhällsfarlig aso- cialitet.

8. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personunderst'ikning i brottmål.

9. lag om ändring i lagen (1965194) om polisregister m. m..

• Sida 70
•  Original

Prop. 1978/79: 212 71)

10. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. 1 1. lag om ändring i rättshjälpslagen( 1972: 429). 12. lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän. 13. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m.. 14. lag om ändring i lagen ( 19741203) om kriminalvård i anstalt. 15. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk- ning. 16. lag om ändring i passlagen(1978: 302), 17. lag om ändring i lagen ( 1978: 801 ) om internationellt samarbete rörande . kriminalvård i frihet. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som hilugu 4. l

8 Specialmotivering

9 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

10 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1978/79: 212 92

Biluga ]

Utredningens sammanfattning av betänkandet

1 Inledning

1 direktiven för utredningen förutsätts att ungdomsfängelse skall avskaf- fas. Utredningens uppdrag avser i första hand att undersöka vilken eller vilka påföljder som skall kunna tillämpas i stället för ungdomsfängelse och att föreslå de ändringar i påföljdssystemet som är påkallade av att ung- domsfängelse avskaffas. Vissa riktlinjer för utredningens arbete har an- getts i direktiven. Det uttalas nämligen där att avskaffandet av ungdoms- fängelse inte får leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av lagöverträdare som berörs av reformen. Tvärtom bör utredningens förslag syfta till en förskjutning av tyngdpunkten på andra kriminalvårdande åtgär- der än frihetsberövande. Utredningen bör således bl.a. undersöka i vad mån ungdomsfängelse kan ersättas med skyddstillsyn.

l betänkandets kapitel 2 redovisas hur ungdomsfängelse tillämpats i olika avseenden. En mera utförlig redovisning återfinns i de bilagor som fogats till betänkandet. [ bilaga 1 redovisas således en undersökning av domstolarnas och ungdomsfängelsenänmdens praxis. Bilaga 2 innefattar en redogörelse för anstaltsvårdens utformning och verkställighetspraxis. 1 bilaga 3 slutligen finns vissa uppgifter" om ungdomsfängelseklientelet. Des— sa uppgifter avser att med utgångspunkt från förhållandena år 1975 kom- plettera vissa uppgifter i en av kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet publicerad rapport med titeln "Ungdomsfängelseklientelet 1968 — en be- skrivning av klientelct före. under och efter ungdomsfängelse".

Sammanfattningsvis kan sägas följande om tillämpningen av ungdoms- fängelse. Samtliga ungdomar som dömts till ungdomsfängelse har haft tidigare kriminell belastning. Oftast har kriminaliteten varit långvarig och omfattande. Många av de dömda har tidigare dömts till skyddstillsyn en eller flera gånger. ibland i förening med anstaltsbehandling. Flertalet har under längre tid varit föremål för vård enligt barnavårdslagen och många har därvid varit berövade friheten i form av intagning i ungdomsvårdssko- la. Till grund för domen på ungdomsfängelse ligger nästan alltid allvarlig och omfattande brottslighet. När det gäller brottslighetens art intar förmö- genhetsbrotten en helt dominerande ställning. Det stora flertalet av de dömda återfaller i brott någon gång under påföljdstiden, ofta i samband med rymning eller permission från anstalt. Återfallsfrekvensen är högre för ungdomsfängelse än för någon annan påföljdsform. Verkställigheten av ungdomsfängelse måste med hänsyn till klientelets sammansättning till stor del ske i slutna anstalter och i en del fall äger verkställigheten rum också i anstalter som är avsedda för ett särskilt svårbehandlat klientel, t.ex. Kumla. De som döms till ungdomsfängelse har vid sidan av den omfattande kriminaliteten merendels svårartade sociala problem, såsom missbruk av alkohol eller narkotika. psykiska besvär, eftersatt utbildning. många gånger med läs- och skrivsvårigheter som följd, avsaknad av yrkes- erfarenhet m. m.

I kapitel 3 redovisas bl.a. lagstiftning och praxis beträffande andra påföljder som enligt nuvarande ordning kan tillämpas för unga lagöverträ— dare, nämligen fängelse. skyddstillsyn och överlämnande till vård enligt barnavårdslagen.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1978/79: 212 " 93

Utredningens allmänna överväganden återfinns i kapitel 4. 1 avsnitt 4.1 redovisas under rubriken '."Kriminalvårdj frihet i stället för ungdomsfängelse" de grundläggande motiven för utredningens förslag till en ny påföljd i frihet med benämningen tillsynmlonz. Det grundläggande innehållet i den nya påföljden utgörs av intensiv övervakning. När det av särskild anledning erfordras för att motverka återfall i brott. kan päft'sljden förenas med föreskrift för den dömde att vistas i frivårdshem. Vidare kan påföljden förenas med ett kortvarigt frihetsberövande. när sådant är påkal- lat av hänsyn till allmän laglydnad. Tillsynsdom skall således förekomma i tre olika former. tillsynsdom med enbart intensiv övervakning. tillsynsdom med föreskrift om frivårdshem samt tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt.

Tillsynsdom kan inte införas utan att detta får vissa konsekvenser för påföljdssystemet i övrigt och särskilt för den nuvarande frivårdspåföljden skyddstillsyn. Härtill kommer att vissa av de motiv som ligger till grund för avskaffandet av ungdomsfängelse kan åberopas också till stöd för ändring- ar med avseende på skyddstillsynens utformning. Dessa frågor diskuteras närmare i avsnitt 4.2 som erhållit rubriken "Villkorlig dom i stället för skyddstillsyn". Utredningen föreslår att skyddstillsyn ersätts med två nya påföljdsformer, båda inordnade i den nuvarande påföljden villkorlig dom. De nya påföljdsformerna kallas villkorlig dom med övervakning resp. villkorlig dom med stödåtgärder och skall förekomma vid sidan av den nuvarande villkorliga domen som helt saknar verkställighetsinnehåll.

Avsnitt 4.3 har erhållit rubriken ”Fängelse i stället för ungdomsfäng- else”. Här redovisas först gru nderna för de förslag till ändringar i fråga om fängelsestraffets utformning som närmast är föranledda av direktivens krav att avskaffandet av ungdomsfängelse inte får leda till längre frihets- berövanden för den kategori unga lagöverträdare som berörs av reformen. Utredningen föreslår bl.a. en bestämmelse som medger straffnedsättning för lagöverträdare under 21 år samt inskränkning i Eingelscstraffets till- lämplighet för ungdomar i åldern 18—.20 år.

Vidare diskuteras mot bakgrund av utredningens förslag till påföljder i frihet hur den kriminalvård i frihet som kan anordnas efter ett fängelse- straff bör vara utformad och vilka regler som bör gälla för frigivning i förtid från fängelse. Utredningen föreslår att förtida frigivning skall kunna ske antingen som verkställighet utom anstalt. varvid tiden för vistelsen utanför anstalten skall avräknas från straffet. eller som villkorligji-igiming. varvid strafftid liksom nu inte avräknas.

De olika förslagen redovisas mera ingående i kapitel 5—7. I kapitel 8 redovisas förslag till övergångsbestämmelser samt diskuterats frågor av betydelse för ett genomförande av förslagen. Specialmotivering till vissa bestämmelseri lagförslaget återfinns i kapitel 9.

l betänkandet redovisas enbart de förslag till ändrad lagstiftning som berör brottsbalken. I bilaga 4 redovisas förslag till en ny frivårdsförordning samt till ändringar i annan lagstiftning.

2 Tillsynsdom

Det torde numera vara en allmän uppfattning att frihetsberövande pä- följder generellt sett är till skada för de personer som utsätts för dem. genom att de lätt kan befästa eller förstärka en kriminell livsföring. Frihets-

• Sida 94
•  Original

Prop. 1978/79: 212 94

straff bör därför undvikas så längt det är möjligt och samhällets insatser för att avhålla lagöverträdare från fortsatt brottslighet bör i första hand inrik— tas på positiva åtgärder i syfte att komma till rätta med sådana sociala missförhållanden som kan stå i samband med kriminaliteten. Särskild återhållsamhet bör iakttas när det gäller att beröva unga personer friheten.

De här anförda synpunkterna har under en följd av år legat till grund för en utveckling inom rättspraxis mot en alltmera begränsaditillämpning av frihetsberövande påföljder. vilken inte minst kommit att gälla unga lag— överträdare. Det är emellertid angeläget att även genom lagstiftningsåt- gärder försöka att ytterligare inskränka frihetsstraffens tillämpningsområ- de i synnerhet för ungdomar.

Om kriminalvård i frihet till någon del skall kunna ersätta ungdomsfäng- else. måste vården i frihet enligt utredningens uppfattning utformas på sådant sätt att den dels framstår som en för lagöverträdaren mera kännbar reaktion än den nuvarande skyddstillsynen och dels blir bättre ägnad att motverka brott under påföljdstiden. Denna uppfattning grundas på den omständigheten att domar på ungdomsfängelse i många fall innefattat så allvarlig brottslighet att en kännbar reaktion av hänsyn till allmän laglyd- nad framstått som nödvändig. Vidare har ungdomsfängelse så gott som alltid föregåtts av ett flertal samhällsingripanden i anledning av tidigare omfattande brottslighet och valet av ungdomsfängelse har därför ofta haft sin grund i att domstolen funnit det angeläget att genom frihetsberövandet i vart fall tillfälligt förhindra nya återfall i brott.

De här återgivna övervägandena ligger till grund för utredningens förslag till den nya påföljden tillsynsdom. Såsom tidigare sagts utgörs det grund- läggande innehållet i tillsynsdomen av intensiv övervakning. Enligt utred- ningens mening bör en tillräckligt intensiv övervakning kunna framstå som ett så allvarligt ingrepp i den dömdes frihet att den tillgodoser även högt ställda allmänpreventiva krav på en kännbar reaktion. Vidare bör verkstäl- ligheten av en sådan övervakning utformas på ett sådant sätt att den i vart fall försvårar fortsatt brottslig verksamhet så länge övervakningen pågår.

Det senast sagda ställer stora krav på verkställighetsmyndigheten. Om fortsatt brottslighet skall kunna motverkas, trots att den dömde inte är föremål för den massiva kontroll som ett frihetsberövande innebär. måste verkställighetsmyndigheten hela tiden ha noggrann kännedom om den dömdes förhållanden. Detta krav förutsätter att övervakningen i allmänhet innefattar uppsökande verksamhet. Vidare torde det i många fall bli nöd- vändigt att flera personer engageras i samma övervakningsuppdrag.

En effektiv övervakning förutsätter också att det ställs stränga krav på den dömde när det gäller dennes skyldighet att upprätthålla kontakt med verkställighetsmyndigheten. Dessa krav som till en början i regel bör innefatta skyldighet att hålla daglig kontakt bör vara tydligt angivna i en för den dömde utfärdad föreskrift. Det är således viktigt att den dömde får klart för sig vad han måste iaktta. Det är också viktigt att föreskriften framstår som allvarligt menad. Detta betyder att de krav som ställs på den dömde måste upprätthållas med fasthet och att sanktionsåtgärder, ytterst i form av frihetsberövande. måste tillgripas gentemot den som inte uppfyller kraven. Tillsynsdomens kontrollfunktion beskrivs i aVSnitt 5.7.

Av det som nu sagts framgår att tillsynsdom i första hand skall tillgodose en kontrollfunktion. Liksom skyddstillsyn skall påföljden emellertid också ha en hjälpfunktion. Detta är självklart och viktigt med hänsyn till att tillsynsdomen till största delen kommer att tillämpas med avseende på lagöverträdare med svårartade sociala problem. Om påföljden i några fall

• Sida 95
•  Original

Prop. 1978/79: 212 ; . 95

skall kttnna bidra till en mera varaktig anpassning i samhället och inte enbart motverka återfall i brott under själva påföljdstiden. måste deldömda inom påföljdens ram kunna erbjudas stöd som kan hjälpa dem att komma till rätta med sina problem. Frågor som rör hjälpfunktonen diskuteras i msnitt 5.6.

l aVsnitt 5.l redovisas närmare i vilka fall utredningen anser att tillsyns- dom skall tillämpas. Tillsynsdom skall betraktas som en ersättning för frihetsstraffen och inte för den traditionella frivården. Påföljden skall väl- jas endast då det föreligger en så påtaglig återfallsrisk att den intensiva övervakningen framstår som det enda alternativet till frihetsberövande. Tillsynsdom skall således inte meddelas när det finns förutsättningar att komma till rätta med den tilltalades kriminalitet genom en frivård av mera traditionellt slag. I regel bör tillsynsdom inte komma i fråga förrän uppre- pade försök med mindre ingripande påföljder visat att fortsatt användning av sådana påföljder saknar utsikt till framgång.

Av vad som nu sagts framgår att tillsynsdom i första hand skall meddelas i sådana fall som nu föranleder frihetsstraff. dvs. fängelse eller ungdoms- fängelse. Det sagda hindrar emellertid inte att tillsynsdom kan vara en lämplig påföljd även i vissa fall då nu skyddstillsyn tillämpas trots upprepa- de tidigare lagföringar. Det är viktigt att framhålla att tillsynsdom inte får meddelas för annat än brottslighet av förhållandevis svår beskaffenhet. Utredningen menar att tillsynsdom bör anses motsvara ett fängelsestraff på minst sex månader.

När man talar om tillsynsdomens tillämpningsområde bör det beaktas att det vid sidan av fängelse och ungdomsfängelse nu finns ytterligare en frihetsberövande påföljd för ungdom. nämligen intagningi ungdomsvårds- skola i anslutning till vård enligt barnavårdslagen. Sådan intagning kan beslutas i anledning av den unges brottslighet intill dess han fyllt 20 år. En konsekvens av socialutredningens förslag skulle bli att denna möjlighet till frihetsberövande med stöd av sociallagstiftningen bortfaller när det gäller ungdomar över 18 år och att därigenom en grupp unga lagöverträdare, större än den grupp som nu döms till ungdomsfängelse. skulle föras över till kriminalvårdens ansvarsområde. Enligt utredningens uppfattning fram- står tillsynsdom i många fall som en lämplig påföljdsform för denna katego- ri lagöverträdare. Någon lindrigare påföljd kan knappast komma i fråga för de flesta av dessa.

Tillsynsdomen är främst avsedd att tillämpas på unga lagöverträdare. Utredningen har emellertid inte ansett det lämpligt att föreskriva någon viss åldersgräns för påföljden. Detta innebär att tillsynsdom också kan komma i fråga beträffande äldre lagöverträdare. Utredningens förslag till begränsning av fängelsestraffets tillämplighet för personer under 21 år bör dock leda till att tillsynsdom främst kommer att tillämpas i fråga om ett yngre klientel.

Det har tidigare framhållits att tillsynsdom inte bör tillämpas sålänge det finns förutsättningar för en frivård av mera traditionellt slag. Lika angelä- get som det är att begränsa tillsynsdomens tillämpningsområde nedåt är det emellertid att se till att påföljden får en så vidsträckt tillämpning som möjligt såsom ersättning för frihetsstraff. Utredningen föreslår därför att tillsynsdomen skall kunna skärpas på två olika sätt för att den skall kunna passa även för en del fall då enbart en intensiv övervakning inte är tillräck- lig. _

lbland kan det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden framstå som mer eller mindre omöjligt att anordna en övervakning som kan

• Sida 96
•  Original

Prop. 1978/79: 212 %

få någon brottsförebyggande effekt. Detta kan t.ex. vara fallet då den tilltalade saknar bostad och arbete eller annan regelbtrnden sysselsättning och även har svåra narkotika- eller alkoholproblem. Utredningen föreslår därför att domstolen. då tillsynsdom meddelas. skall kunna föreskriva skyldighet för den dömde att under viss tid. högst tre månader. vistas i ett frivårdshem. En sådan föreskrift skall som regel innebära skyldighet för den dömde att ha sin bostad i frivårdshemmet samt att hålla föreståndaren för detta underrättad om var han vistas när han inte uppehåller sig där. Förslaget i denna del redovisas närmare i avsnitt 5.2 .

Frivårdshem är enligt utredningens förslag en sammanfattande benäm- ning på institutioner av ganska olika slag. Utredningen förutsätter således att de nuvarande frivårdshotellen till stor del kan inrättas som frivårdshem. Vidare anser utredningen att man kan tänka sig frivårdshem för olika särskilda ändamål. t. ex. för narkotnanvård. Det bör dock uppmärksam- mas att sådan vård. liksom annan vård eller behandling. enligt utredning- ens förslag inte får anordnas utan att den dömde är införstådd därmed. om inte förutsättningar för tvångsmässig vård föreligger enligt sociallagstift- ningen eller annan vårdlagstiftning. Slutligen tänker sig utredningen att enskilda hem ttnder vissa förutsättningar skall kunna tas i anspråk som frivårdshem för en eller två klienter åt gången.

Föreskrift om frivårdshem skall kunna meddelas inte bara i anslutning till domen utan även under påföljdstiden. om förhållandena blir sådana att en tillräckligt effektiv övervakning inte kan anordnas på annat sätt.

Det andra sätt, på vilket tillsynsdomen skall kunna skärpas för att dess tillämpningsområde skall bli så stort som möjligt i förhållande till frihets- straffen. är förordnande om intagning i anstalt under viss tid. minst en och högst tre månader. Detta utvecklas närmare i avsnitt 5.3 .

Det ligger nära till hands att jämföra intagning i anstalt vid tillsynsdom med den anstaltsbehandling som kan anordnas i anslutning till skyddstill- syn. Därvid bör uppmärksammas att det föreligger viktiga skillnader mel- lan de båda formerna för frihetsberövande. Vid tillsynsdom skall således frihetsberövandet vara tidsbestämt ntedan detta vid skyddstillsyn i princip är tidsobestämt. Viktigast är dock att intagningen i anstalt vid tillsynsdom, till skillnad mot vad som gäller för anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn. inte får beslutas av individualpreventiva skäl. Förordnande om intagning i anstalt skall nämligen meddelas endast när ett frihetsberövande är ound- gängligen påkallat av hänsyn till allmän laglydnad. Kombinationen av tillsynsdom med en kortare tids anstaltsvistelse innebär att domstolarna får möjlighet att undvika de längre frihetsberövanden som skulle ha blivit följden. om i stället fängelsestraff utmätts med tillämpning av de för brot- ten gällande straffskalorna och vedertagen straf'fmätningspraxis.

Det har tidigare antytts att de krav som måste ställas på de dömda under den intensiva övervakningen förutsätter ett sanktionssystem inom tillsyns- domen. Förordnande om lntagning i anstalt framstår därvid som en natur- lig sanktionsform. Utredningen har tärtkt sig att sådant förordnande skall utgöra det yttersta sanktionsmedlet vid överträdelse av de för övervak- ningen gållande föreskrifterna. I motsats till vad som nu gäller för skydds- tillsyn skall tillsynsdom således inte kunna undanröjas annat än då den dömde lagförs för nya brott.

lntagning i anstalt under minst en månad framstår ofta som en alltför ingripande sanktionsform. Utredningen föreslår därför även en lindrigare sanktion i form av ett kortvarigt omhändertagande under högst fjorton dagar. Verkställigheten av sådant omhändertagande skall i vissa fall kunna

• Sida 97
•  Original

Prop. 1978/79: 212 97

delas upp på flera korta perioder. Sanktionsfrågorna diskuteras i avsnitt 5.8 . . .

Ansvaret för verkställigheten av tillsynsdom bör ankomma på kriminal— vårdens f'rivårdsorganisatiott. dvs. i första hand på skyddskonsulenten. Detta är nödvändigt med hänsyn till den vikt som bör fästas vid påföljdens hjälpfunktion. Frågor om verkställighetens organisation diskuteras i av- snitt 5.5.

Till övervakare för den som meddelats tillsynsdom skall alltid förordnas en frivårdstjänsteman. Med hänsyn till tillsynsdomens ingripande karaktär och till de ganska omfattande arbetsinsatser som kommer att krävas med avseende på varje enskild klient blir det enligt utredningens uppfattning nödvändigt med denna ordning. Detta betyder emellertid inte att utred- ningen anser att man skall avstå från medverkan av lekmän när det gäller verkställigheten av tillsynsdont. Tvärtom anser utredningen att lekmän skall kttnna spela en betydelsefull roll som biträdande övervakare. Såsom redan antytts förutsätter nämligen den intensiva övervakningen ofta att flera personer engageras i övervakningsuppdrag för samma klient.

Biträdande övervakare skall ibland kunna förordnas för särskilda ända— mål. t.ex. att upprätthålla kontakten med den dömde på hans arbetsplats eller under hans fritid. Vidare kan det finnas särskilt behov av att förordna biträdande övervakare när den dömde är bosatt på en ort som saknar frivårdsexpedition.

Även frivårdstjänstemän bör ibland kunna förordnas till biträdande övervakare. Det kan således vara lämpligt att tjänstemän som ingår i samma arbetsgrupp förordnas till biträdande övervakare för varandras klienter. Vidare bör i regel de tjänstemän som tas i anspråk för jourtjänst- göring. i den mån sådan kan anordnas. vara biträdande övervakare för de klienter som undergår tillsynsdom inom distriktet.

Förordnande av biträdande övervakare är av betydelse inte bara från ren kontrollsynpunkt. Såsom tidigare sagts skall den som dömts till tillsyns- dom meddelas en föreskrift vari tydligt skall anges httr ofta och på vilket sätt han skall upprätthålla kontakt med övervakaren. Det är enligt utred- ningens uppfattning angeläget att denna obligatoriska kontaktskyldighet kan fullgöras på ett sätt som väcker så liten trpmärksamhet som möjligt och som inte innebär några onödiga olägenheter för den dömde. Helst bör således någon person som den dömde ändå regelbundet kommer i kontakt med förordnas till biträdande övervakare.

] den här sammanfattande redovisningen för tillsynsdom skall slutligen sägas att utredningen föreslår att övervakningstiden normalt skall uppgå till sex månader. dock med möjlighet till förlängning, medan påföljdstiden. eller närmare bestämt prövotiden, alltid skall uppgå till två år. Tiden för övervakning kan tyckas kort vid enjämförelse med den övervakningstid av två år som nu i allmänhet tillämpas för skyddstillsyn. Utredningen anser emellertid att en intensiv övervakning inte bör upprätthållas under alltför lång tid av vare sig psykologiska eller resursmässiga orsaker. Vidare kan det sägas att de skäl som ursprungligen föranlett att den intensiva övervak- ningen anordnats, nämligen att det bedömts föreligga en påtaglig risk för återfall i brott, inte kvarstår med någon nämndvärd styrka när ett halvår förflutit utan att den dömde verkligen återfallit i brott. Övervakningstiden räknas från den dag domen meddelades. Tillsynsdom föreslås nämligen gå i omedelbar verkställighet. Dessa frågor berörs i avsnitt 5.4 .

7 Riksdagen l978/79. ! saml. Nr 212

• Sida 98
•  Original

Prop. l978/79:212 98 3 Villkorlig dom

En förutsättning för att tillsynsdom inte skall få en alltför vidsträckt användning är att det också finns en påföljd av den nuvarande skyddstill- synens karaktär. dvs. en påföljd som innefattar en kriminalvård i frihet med ett mera begränsat tvångsmässigt kontrollinslag än det som är knutet till tillsynsdom. Den främsta anledningen till att skyddstillsyn inte kan bibehållas i oförändrat skick är att dess tvångsmässiga inslag formellt sett inte är tillräckligt begränsade. Skyddstillsynens regelsystem hindrar nämli- gen inte att den dömde underkastas en övervakning som är lika intensiv som den som avses med tillsynsdomen. Vidare innefattar skyddstillsyn ett sanktionssystetn som rent formellt sett är mera ingripande än det som föreslås för tillsynsdom. Den som inte följer de föreskrifter som meddelats för verkställigheten av skyddstillsyn riskerar nämligen att påföljden undan— röjs och ersätts med ett långvarigt frihetsstraff.

Enligt utredningens mening bör en påföljd som skall innefatta en frivård av traditionellt slag i alla avseenden kunna uppfattas som lindrigare än tillsynsdom. Den som dömts till en sådan påföljd bör således inte riskera att ställas under intensiv övervakning med mindre påföljdsfrågan på nytt blivit föremål för domstolsprövning. Vidare bör en sådan påföljd innefatta ett avsevärt lindrigare sanktionssystem än tillsynsdomen. Påföljden bör således inte kunna ttndanröjas och ersättas med fängelsestraff annat än efter lagföring för nya brott och i den mån frihetsberövande över huvud taget skall ingå i dess sanktionssystem bör ett så långvarigt frihetsberö- Vande sotn den nuvarande anstaltsbehandlingen vid skyddstillsyn inte komma i fråga.

Det kan sägas att erfarenheterna från rättstillämpningen visat att det formella kontrollinslaget i skyddstillsyn inte fått någon större betydelse samt att påföljdens sanktionssystem tillämpats i mycket begränsad ut— sträckning. l)et mest framträdande draget i skyddstillsyn har varit den socialt stödjande verksamheten. Detta innebär att skillnaderna mellan skyddstillsyn och den övervakningspåföljd som enligt utredningens förslag skall ersätta skyddstillsyn i första hand ligger på det formella planet.

Utredningen föreslår att den här beskrivna övervakningspåföljden skall benämnas villkorlig dom med övervakning. Denna påföljdsform. som när- mare beskrivs i aVsnitt 6.3. skall erhålla följande konstruktion.

Den övervakade skall vara skyldig att på kallelse inställa sig hos skydds- konsulenten och att upprätthålla kontakt med övervakaren. Några for- mella föreskrifter som reglerar intensiteten i övervakningen skall emeller- tid inte meddelas. Det får således i första hand ankomma på övervakaren att avgöra när den dömde undandragit sig övervakningen i sådan grad att det finns skäl för ett ingripande.

litt viktigt led i övervakningen blir. liksom i den nuvarande skyddstill— synen. det sammanträffande som i början av övervakningstiden skall äga rum mellan skyddskonsulenten. övervakaren och den dömde.

Det ingripande sotn kan komma i fråga när den dömde undandragit sig övervakningen är i första hand att han kallas till ett sammanträde med övervakningsnämnden. Han kan därvid meddelas varning. Övervaknings- nämnden har i motsats till vad som gäller för skyddskonsulenten möjlighet att anlita hämtning genom polisens försorg för att genomdriva den dömdes närvaro vid sammanträdet.

Det bör påpekas att den omständigheten att den dömde undandragit sig övervakningen inte nödvändigtvis skall föranleda ett ingripande från verk-

• Sida 99
•  Original

Prop. 1978/79: 212 99

ställighetsmyndighetens sida. Har övervakaren eller skyddskonsulenten kännedom om att den dömde lever under sadana förhi'tllanden att risken för att han skall återfalla i brott inte framstår som särskilt påtaglig. bör ett ingripande ttnderlåtas.

Det senast sagda hänger samman med att den egentliga sanktionsformen för att genomdriva övervakningen består i att den villkorliga domen undan- röjs av domstol och tillsynsdom i stället meddelas. En sådan åtgärd förut- sättcr emellertid att rekvisiten för tillsynsdom är uppfyllda och detta är fallet endast om den dömde lever under sådana förhållanden att en intensiv övervakning framstår som etforderlig för att motverka att han återfaller i brott. Härtill kommer att den villkorliga domen inte bör ersättas av till- synsdom. om inte de brott sotn avsetts med domen varit av så allvarlig beskaffenhet att tillsynsdom kunnat komma i fråga från början.

Liksom fallet nu är vid skyddstillsyn skall den dömde kunna bli föremål för omhändertagande under högst en vecka. eller efter nytt beslut ytterliga- re högst en vecka, när det erfordras för utredning ang. eventuell sanktions— åtgärd. Ett sådant omhändertagande kan bli aktuellt i två olika situationer. nämligen dels när ett omedelbart ingripande framstår som nödvändigt med hänsyn till den dömdes förhållanden och dels när den dömde undandragit sig övervakningen pa ett sådant sätt att verkställighetsmyndigheten inte har någon kännedom om under vilka förhållanden han lever. Omhänderta- gandet skall alltid omedelbart hävas så snart frågan om undanröjande av den villkorliga domen inte längre är aktuell.

Såsom tidigare antytts kan det förutsättas att det tvångsmässiga inslaget i villkorlig dom med övervakning i allmänhet får ganska liten betydelse. Det kan därför antas att det endast sällan kommer i fråga att undanröja påföljden och i stället meddela tillsynsdom. Detta gäller i särskilt hög grad under slutet av övervakningstiden. vilken enligt utredningens förslag i allmänhet skall uppgå till ett år. Ju längre tid som förflutit titan att den dömde verkligen återfallit i brott. desto svårare blir det att hävda att det föreligger en sådan återfallsrisk som skall utgöra en fömtsättning för att meddela tillsynsdom.

Det sagda innebär att sanktionshotet vid villkorlig dom med övervak- ning. liksom ofta vid skyddstillsyn. vanligen blir mindre framträdande. Detta gäller särskilt om påföljden tillämpas i sådana fall där man redan från början kan säga att det saknas tillräckliga skäl att tillgripa sanktionsåt- gärder för att genomföra en övervakning mot den dömdes vilja. Det bör dock å andra sidan finnas vissa situationer då en villkorlig dom med övervakning framstår som en ändamålsenlig påföljd. En sådan situation kan vara när den tilltalade visserligen uppfyller rekvisiten för att tillsyns— dom skall meddelas. men då det likväl finns viss anledning att underlåta att döma till en. så ingripande påföljd. Det kan t. ex. vara fråga om en tilltalad med narkotikaproblem och med flera tidigare lagföringar bakom sig som i anslutning till den nya lagföringen förklarat sig beredd att vidta åtgärder för att komma till rätta med missbruket av narkotika. ! en sådan situation kan en villkorlig dom med övervakning i princip sägas innebära att rätten låter påföljdsfrågan stå öppen till dess det visat sig om den tilltalades föresatser varit allvarligt menade och genomförbara. Om den tilltalade efter domen åter hemfaller i missbruk av narkotika på ett sådant sätt att risken för återfall i brott blir påtaglig. kan den villkorliga domen ersättas med den tillsynsdom som rätten från början övervägt.

[ den nuvarande rättstillämpningen används ofta skyddstillsyn enbart för att den dömde genom övervakningen skall komma i åtnjutande av det

• Sida 100
•  Original

Prop. 1978/79: 212 ltlt)

sociala stöd som frivården kan erbjuda och inte för att han skall underkas- tas den kontroll som öveth-tkningen också skall innebära. Enligt utredning- ens uppfattning är påföljdens tvangsmässiga inslag i dessa fall onödiga och de bör kttnna ttndvaras.

Utredningen föreslår motbakgrund härav att det vid sidan av tillsyns- dom och villkorlig dom med övervakning skall finnas ytterligare en fri- vz'irdspåft'iljd. även den inordnad i den villkorliga domen. Påföljden kan kallas villkorlig dom med stödåtgärder. Den beskrivs närmare i avsnitt 6.2 . Enligt utredningens förslag skall rätten. när det är lämpligt i anslutning till att villkorlig doin meddelas. uppdra åt skyddsktltnsulenten att bereda den dömde personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhället. En åtgärd som därefter kan komma i fråga är att skyddskonsu- lenten förordnar förtroendeman för den dömde. Skyddskonsulentcns upp- drag skall kvarstå så länge den dömde har behov av stöd och hjälp. dock längst till dess att den tvååriga prövotiden för villkorlig dom utgått. Upp- draget kan dock upphöra på den grunden att det inte går att etablera eller upprätthålla ett samarbete med den dömde. Detta är en naturlig konse- kvens av att påföljden inte skall förenas med sanktionsmöjligheter.

Sådan frivård som avses med villkorlig dom med. stödåtgärder skall enligt utredningens förslag ingå även i andra påföljdsformer. Såsom tidi- gare redovisats skall övervakningstiden vid tillsynsdom i allmänhet uppgå till sex månader och vid villkorlig dom med övervakning .till ett år medan prövotiden i båda fallen skall uppgå till två år. Enligt utredningens förslag skall frivården dock ha kvar sin uppgift att lämna den dömde personligt stöd och hjälp under hela prövotiden. dvs. också efter det att den formella kontr()IIUppgiften upphört. En villkorlig dom .mcd övervakning får således i alla avseenden samma innehåll som en villkorlig dom med stödåtgärder så snart övervakningen upphört. Detsamma gäller också tillsynsdomen i fråga om frivårdcns verksamhet. Detta betyder bl. a. att det i stället för överva- kare kan förordnas förtroendeman och i de fall en lekman haft uppdrag som övervakare vid villkorlig dom eller biträdande övervakare vid tillsyns- dom bör det ofta ligga nära till hands att han får fortsätta sin verksamhet som förtroendeman.

4 Fängelse

Med hänsyn till den bild av ungdomsfängelseklientelet som tidigare tecknats framstår det som uppenbart att ungdomsfängelse inte helt kan ersättas med tillsynsdom. En del av dem som i dag döms till ungdoms- fängelse kommer i stället att dömas till tidsbestämt fängelsestraff. Det är därför med hänsyn till utredningens uppdrag viktigt att klargöra i vad mån en sådan förändring kan leda till längre frihetsberövanden för den berörda kategorin lagöverträdare.

I avsnitt 3.3 gör utredningen en jämförelse mellan ungdomsfängelse och fängelse när det gäller tiden för anstaltsvistelsen i olika fall. Avjämförelsen framgår att ett avskaffande av ungdomsfängelse i många fall kommer att bli till nackdel för det berörda klientelet. såvida inte. reformen kompletteras med vissa ändringar i fråga om fängelsestraffet. Ungdomsfängelsc medför således uppenbart kortare anstaltsvistelse än fängelse i de fall påföljden tillämpas för brott med mycket högt straffminimum. såsom t. ex. grovt rån. Dessa fall är dock ganska fåtaliga. Viktigare är att ungdomsfängelse gene-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1978/79: 212 ' , !()l

rellt sett är en avsevärt gynnsammare paföljd än fängelse för den som återfaller i brott ttnder påföljdstiden. Brott som begås under pågående verkställighet av ett fängelsestraff föranleder vanligen att nytt straffådöms med tillämpning av 34 kap. ] ä 2 BrB. varvid rätten vid straffmätningen är bunden av den för brottet gällande straffskalan (straffet för t. ex. grov stöld kan således inte sättas under fängelse sex månader). Är den dömde villkor- ligt frigiven vid tiden för den nya lagföringen. skall härutöver i allmänhet den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Begas brott under pågående verkställighet av ungdomsfängelse. kan atal och ny lagföring i mycket stor utsträckning undvikas. ! stället sker i dessa fall "straffmät- ningen" i anledning av det nya brottet genom att ungdomsfängelsenämn- den beslutar om s. k. riktpunkt. Med riktpunkt avses ett preliminärt beslut angående tidpunkten för frigivning. (Se närmare redogörelsen för ting- domslängelsenämndens praxis i bilaga l.) Nämnden är därvid inte bunden av brottets straffskala. vilket innebär att ändrad riktpunkt i anledning av ett grovt förmögenhetsbrott mcd straffminimum sex månader i vissa fall kan komma att förlängas med endast en eller två månader.

Av det som nu sagts framgår att det i första hand är den omständigheten att de för brotten angivna straffskalorna måste läggas till grund för straff- mätningen vid fängelse som gör att ungdomsfängelse i vissa fall blir den gynnsammare påföljden. Om man vill undvika olägenheter av ett avskaf- fande av ungdomsfängelse i form av förlängda frihetsberövanden. bör man således vidga domstolarnas möjligheter att frångå straffskalorna. Enligt nuvarande ordning får rätten med stöd av 33 kap. 4å l st. BrB döma till lindrigare straff än för brottet är stadgat när det är fråga om brott som någon begått innan han fyllt låt är. Utredningen föreslår att åldersgränsen i detta stadgande höjs till Zl år. Detta förslag redovisas i avsnitt 7 . l.

Ett komplement till den föreslagna straffnedsättningsregeln är utred- ningens förslag om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Dessa för- slag hänför sig inte till någon viss ålderskategori. Enligt nuvarande ordning skall villkorligt medgiven frihet enligt en huvudregel i 34 kap. 4ä BrB förklaras förverkad när den frigivne under prövotiden döms till nytt fängel- sestraff. Såsom tidigare framhållits utgör detta ett viktigt skäl till att en jämförelse mellan fängelse och ungdomsfängelse ibland utfaller till fängel- sestraffets nackdel. Utredningen föreslår att presumtionen för förverkande i den angivna situationen skall bortfalla. 1 det berörda stadgandet skall således anges att villkorligt medgiven frihet må förklaras förverkad. Vi- dare föreslår utredningen den ändringen att förverkande endast skall få ske i anledning av brott som begåtts under prövotiden efter den villkorliga frigivningen. Slutligen föreslår utredningen också att förverkande skall kunna avse del av reststraffet.

Utredningens främsta uppgift enligt direktiven är att försöka begränsa användningen av frihetsstraff för unga lagöverträdare och i gengäld vidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet. Detta kan i första hand ske genom ett införande av den föreslagna tillsynsdomen. Av betydelse för tillämpningen av frihetsstraff för ungdomar är emellertid också stadgandet i 26 kap. 4ä BrB. Detta stadgande innehåller bestämmelser som reglerar tillämpningen av fängelse när det gäller lagöverträdare som ej fyllt 21 år. Den som är under 18 år får således inte dömas till fängelse titan att synnerliga skäl föreligger och fängelse får inte ådömas den som är i åldern 18—20 år med mindre frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1978/79: 212 103

Den bestämmelse i 26 kap. 4.5. BrB som avser ungdomar under 18 år har lett till att fängelse tillämpats endast i sällsynta undantagsfall. sällan fler än tio om året. Samtidigt kan noteras att inte heller ungdomsfängelse tilläm- pats i någon nämnvärt större utsträckning för denna ålderskategori. Detta hänger samman med att lagöverträdare under [8 år företrädesvis skall överlämnas till vård enligt barnavårdslagen i stället för att dömas till påföljd inom kriminalvården samt, vilket torde vara särskilt betydelsefullt i sammanhanget. att frihetsberövande kan anordnas med stöd av barna- vårdslagen. Enligt direktiven skall utredningen särskilt överväga om fri- hetsberövande inom kriminalvarden helt kan undvaras när det gäller lag- överträdare under 18 år. Utredningen har funnit att en sådan reform inte är möjlig. Den skulle nämligen förutsätta ändringar i barnavårdslagstiftningen som går i helt annan riktning än vad socialutredningen föreslagit i sitt nyligen avlämnade slutbetänkande. Utredningen anser i stället att den nuvarande bestämmelsen ger uttryck för ett tillräckligt mått av restriktivi- tet och därför kan bibehållas oförändrad.

Den bestämmelse i 26 kap. 4 & BrB som avser lagöverträdare i åldern 18— 20 år föreskriver egentligen inte någon särskild restriktivitet i fråga om användningen av frihetsberövande. [ stället ger bestämmelsen uttryck för att andra former av frihetsberövande skall ha företräde framför fängelse. skyddstillsyn med anstaltsbehandling framför ett kortvarigt straff och ung- domsfängelse framför ett längre. Utredningen föreslår en sådan ändring i bestämmelsen att den ger klart uttryck för att frihetsberövande skall tilläm- pas med större restriktivitet i fråga om ungdomar under 21 år än när det gäller äldre. Fängelse skall nämligen enligt förslaget kunna ådömas endast när det föreligger särskilda skäl för frihetsberövande.

Det har tidigare sagts att ett införande av tillsynsdomen får konsekven- ser också för fängelsestraffet. Det ger nämligen anledning att överväga vilket slags frivård som skall tillämpas efter en förtida frigivning från fängelse. Dessa överväganden och därav föranledda förslag redovisas i avsnitt 7.2 .

Frigivning från fängelse före strafftidens slut kan enligt nuvarande ord- ningi första hand ske genom villkorlig frigivning. Den frigivne ställs därvid ganska regelmässigt under övervakning under en prövotid som i allmänhet bestäms till ett år. Den villkorligt medgivna friheten kan förklaras förver- kad om den frigivne undandrar sig övervakningen eller bryter mot de föreskrifter som gäller för denna. Många gånger är den övervakning som anordnas efter villkorlig frigivning i praktiken nästan enbart av formell beskaffenhet och den frigivne löper egentligen ingen verklig risk för ett förverkande. I sådana fall kan fängelsestraffet i verkligheten sägas ha upphört i och med den villkorliga frigivningen. [ andra fall däremot fram- står hotet om förverkande som mera påtagligt. vilket dels ger övervakning- en en karaktär av fortsatt verkställighet och dels innebär att den frigivne löper risken att få verkställa hela reststraffet i anstalt utan avräkning för övervakningstiden.

De skillnader mellan olika dömda i fråga om verkställigheten av fängel- sestraff vilka beskrivits ovan och som i och för sig framstår som ganska otillfredsställande skulle uppenbarligen bli än mer markerade om övervak- ningen efter villkorlig frigivning för vissa lagöverträdare anordnas i enlig- het med reglerna för tillsynsdom. Utredningen anser emellertid att det i många fall framstår som angeläget att låta frigivningen från fängelse ske i form av successiva lättnader i verkställigheten och att en begränsad fri- hetsinskränkning i form av en intensiv övervakning i frihet kan utgöra ett

• Sida 103
•  Original

Prop. 1978/79: 212 - 103

lämpligt led mellan verkställigheten i anstalt och den slutliga frigivningen. En förutsättning för en sådan ordning är dock. med hänsyn till de konse— kvenser Som nyss berörts. att en frigivning som förenas med intensiv övervakning far avräknas från strafftiden medan det motsatta bör gälla för en frigivning som inte är förenad med särskilda krav på den frigivne.

Fört ida frigivning från anstalt kan enligt nu gällande lagstiftning ske även på annat sätt än genom villkorlig frigivning. [Enligt 33så lagen om kriminal— vård i anstalt kan således den som undergår frihetsstraff beviljas s. k. frigivningspermission. Han kan vidare med stöd av 34.5 samma lag under vissa förutsättningar medges rätt att vistas utom anstalt. företrädesvis för behandlingsändamål. Båda dessa pcrmissionsformer kan betraktas som frigivning från anstalt. eftersom det vid beslutstilltället som regel ft.-rutsätts att den intagne inte skall behöva i'ttervända till anstalten. En viktig skillnad från den villkorliga frigivningen är att den tid som den dömde till följd av pcrmissionbeslutet vistas utanför anstalt avräknas från strafftiden. Det är alltså fraga om en frigivning från anstalt av just det slag som utredningen tänker sig för en frigivning som förenats med en övervakning enligt till— synsdomens regler.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen följande ordning. Frigivning fran anstalt före påföljdstidens utgång skall ktlnna äga rttm i två former. dels som villkorlig frigivning och dels som verkställighet utom anstalt.

Villkorlig frigivning förenas inte med övervakning. Däremot skall frivår- den lämna den frigivne personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhället. Det blir alltså fråga om sådan fortn av frivård som avses med villkorlig dom med stödåtgärder och som kan innefatta ett förordnande av förtroendeman. En konsekvens av detta blir att den vill- korligt medgivna friheten inte kan förverkas annat än i samband med en lagföring för nya brott vilka begåtts under prövotiden. Såsom tidigare redovisats skall därvid förverkandct kunna begränsas till endast en del av reststraffet. Prövotiden skall motsvara den tid som vid frigivningen ater— står av straffet. lägst ett och högst tre år. Vistelsen i frihet under prövoti- den avräknas inte från strafftiden.

Verkställighet utom anstalt skall vara förenad med övervakning. För denna skall i princip tillsynsdomens regler öm intensiv överVakning tilläm- pas. Detta betyder bl.a. att en frivårdstjänstemän skall ha det främsta ansvaret för övervakningen, att biträdande övervakare kan förordnas och att den dömde skall meddelas föreskrift, vari skyldigheten att hålla kontakt med övervakaren regleras. Övervakningen behöver dock inte alltid göras lika intensiv som under början av tillsynsdomens verkställighet. När verk- ställigheten utom anstalt sker under sådana betingelser som nu anges i 34.5 lagen om kriminalvård i anstalt, dvs. när den dömde blir föremål för särskilda behandlingsåtgärder. ltan efter omständigheterna en föreskrift om skyldighet att hålla kontakt med övervakaren helt underlåtas. l sådana fall skall den dömde i stället meddelas särskilda villkor för vistelsen utan- för anstalten. Bryter den dömde mot de villkor som gäller för verkställighe— ten utom anstalt, kan han på nytt bli föremål för frihetsberövande. Såsom framgår av benämningen verkställighet utom anstalt skall tiden för vistel— sen utanför anstalten avräknas från strafftiden. Undantag härifrän kan dock förekomma när den dömde undandragit sig övervakningen på sådant sätt att det inte kan anses skäligt att han får avräkna hela tiden från straffet.

För tillämpningen av de båda frigivningsformerna skall följande regler gälla.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1978/79: 212 It)—1

Verkställighet tttom anstalt får medges av två skäl. Det första svarar mot den nuvarande bestämmelsen i 349" lagen om kriminalvård i anstalt. (_)m särskilda skäl föreligger, får medgivande således lämnas när den dömde kan bli föremål för särskilda åtgärder utanför anstalten. vilka kan antas underlätta hans anpassning i samhället. Bestämmelsen tar i enlighet med nuvarande praxis närmast sikte på sådana åtgärder som t. ex. vård i behandlingshem för narkotikamissbrukarc. Några särskilda tidsgränser skall inte gälla för medgivande till verkställighet utom anstalt på denna grttnd. Det andra skälet till medgivande svarar delvis mot bestämmelsen om frigivningspermission i 33.5 lagen om kriminalvård i anstalt. Sådant medgivande skall emellertid kunna lämnas inte endast inför en nära före- stående villkorlig frigivning utan även då en något längre tids verkstäl- lighet tttom anstalt kan antas få väsentlig betydelse för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av straffet. Med det senare rekvisitet avses närtnast fall då en villkorlig frigivning bör föregås av en successiv nedtrappning av frihetsberövandet och då en intensiv övervakning därför framstår som en lämplig mellanform för verk- ställighet. Medgivande till verkställighet tttom anstalt kan i de här angivna fallen lämnas tidigast när halva straffet. dock minst tre månader. verk- ställts. Generellt skall gälla att verkställighet utom anstalt inte får medges när hänsyn till allmän laglydnad lägger hinderi vägen.

För beslut om villkorlig frigivning skall i stora drag gälla samma bestäm— melser sotn nu. Villkorlig frigivning skall således enligt en huvudregel medges senast när två tredjedelar av straffet avtjänats. Detta gäller då även när viss del av straffet avtjänats ttnder verkställighet utom anstalt. Avsteg från principen att villkorlig frigivning skall ske vid den angivna tidpunkten får emellertid göras när särskilda skäl talar för ett fortsatt frihetsberövande eller en intensiv övervakning. Den som kort tid före två-tredjedelsdagen blivit återintagen från en verkställighet utom anstalt kan således inte göra anspråk på en omedelbar villkorlig frigivning. Tvärtom stadgas att en villkorlig frigivning i allmänhet bör föregås av förnyad verkställighet utom anstalt. Villkorlig frigivning skall liksom nu i begränsad omfattning kunna beslutas redan efter halva strafftiden. Den minsta tid, före vilken frigivning inte får ske. sänks från fyra till tre månader.

Beslut om verkställighet utom anstalt och om villkorlig frigivning skall fattas av övervakningsnämnd eller. när strafftiden överstiger ett år. av kriminalvårdsnämnden. Beslut om återintagning i anstalt meddelas av övervakningsnämnd.

5 Övriga förslag

Den föreslagna påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder skall. såsom tidigare nämnts, innefatta kriminalvård i frihet utan bakomliggande sanktionshot. Enligt utredningens mening kan avsaknaden av sanktionshot inte antas leda till att de dömda undandrar sig den kontakt med frivården som förutsatts genom påföljdsvalet. Detta gäller i vart fall. om frivården får tillfälle att göra aktiva insatser till förmån för klienten redan före rätte- gången. l-"örutsättningarna för att ett samarbete skall kunna etableras bör nämligen då vara allra bäst. eftersom det finns anledning tro att den som står under åtal för brott i allmänhet har särskilt stort intresse för hjälpinsat- ser av skilda slag. Detta beror inte alltid enbart på att den tilltalades sociala

• Sida 105
•  Original

Prop. 1978/79: 212 . , IOS

situation och hans beredvillighct att komma till rätta med missförhållanden ofta får stor betydelse för påföljdsvalet tttan ibland också på att han i anslutning till rättegången särskilt starkt upplever ett personligt "misslyc— kande.

Det som nu sagts innebär att aktiva frivårdsinsatser i anslutning till personttndersökningen eller annars före rättegången kan få stor betydelse för tillämpningen av villkorlig dom med stödåtgärder. Sådana insatser är dock enligt utredningens mening alltid värdefulla och inte minst i de fall en tillämpning av tillsynsdom kan bli aktuell. (')m frivården kan etablera ett gott samarbete med klienten före rättegången. kan tillsynsdom i många fall framstå som en onödigt ingripande påföljd medan ett sådant samarbete i andra fall kan underlätta den framtida verkställigheten av tillsynsdom.

En annan omständighet som gör det angeläget att frivården ägnar sär- skild uppmärksamhet at personutredningen när tillsynsdom är aktuell är den att tillsynsdom såsom tidigare sagts skall gå i omedelbar verkställighet. Detta förutsätter nämligen i allmänhet att verkställigheten i någon mån förberetts före domen. Utredningen föreslår därför att skyddskonsulenten. då han får i uppdrag att föranstalta om personundersökning eller på annat sätt avge yttrande i påföljdsfrågan. i förekommande fall också skall anmo- das att avge ett särskilt yttrande i fråga om förutsättningarna för att meddela tillsynsdom. När ett sådant yttrande utarbetas. skall skyddskon- sulenten också. om det inte framstår som onödigt. vidta lämpliga åtgärder till förberedande av en eventuell verkställighet. Utredningen förutsätter att yttrandet utarbetas av den frivårdstjänstemän som efter domen kan kom- ma i fråga för förordnande som övervakare. Denne tjänsteman skall också enligt utredningens förslag i princip vara skyldig att närvara vid handlägg- ningen av påföljdsfrågan under huvudförhandlingen i målet mot den tillta- lade. Enligt utredningens mening kan en sådan närvaro många gånger få stor betydelse för domstolarnas påföljdsval.

En motsvarighet till frivårdens verksamhet före rättegången när det gäller frivårdspåföljderna är för fängelsestraffets vidkommande de insatser som kan göras av frivården redan under anstaltstiden. Utredningen före- slår att skyddskonsulenten i den dömdes hemort alltid skall ha till uppgift att redan från och med intagningen i anstalt medverka till att förbereda frigivningen. Han skall vidare vara skyldig att medverka till genomförande av permissioner från anstalten. Vidare skall skyddskonsulenten, om det inte kan anses obehövligt. utsc frivårdstjänstemän till övervakare för den dömde. Detta innebär att övervakare alltid blivit förordnad innan verkstäl- ligheten skall äga rum utom anstalt. Även biträdande övervakare skall kunna förordnas under antaltstiden och då inte bara med sikte på en framtida verkställighet utom anstalt utan även när det kan erfordras för att underlätta genomförande av permissioner.

Av den tidigare redovisningen har framgått att skyddskonsulenten skall svara för verkställigheten av kriminalvård i frihet. En sådan ordning över— ensstämmer med vad som i praktiken gäller även nu. Det formella ansvaret för verkställigheten ankommer emellertid inte på skyddskonsulenten utan på övervakningsnämnden. Utredningens förslag innebär således en över- flyttning av det formella verkställighetsansvaret och överensstämmer däri med det förslag som tidigare lämnats av övervakningsnämndutredningen.

Utredningens förslag förutsätter att övervakningsnämnderna skall ha kvar beslutanderätten i vissa för den dömde särskilt ingripande verkstäl— lighetsfrågor. Detta gäller förlängning av övervakningstiden vid villkorlig dom eller tillsynsdom. föreskrift om frivårdshem vid tillsynsdom samt

• Sida 106
•  Original

Prop. 1978/79: 212 106

beslut om varning eller omhändertagande. Nämnderna blir vidare full- följdsinstans i frågor som först avgjorts av skyddskonsulenten. Det sagda innebär att övervakningsnämndernas uppgifter kan sägas bli av uteslutan- de domstolsmässig karaktär. Nämnderna får således ingen möjlighet att besluta om olika verkställighetsåtgärder utan att framställning gjorts från antingen skyddskonsulenten eller den dömde. Visst undantag från denna princip föreslås dock i fråga om beslut angående verkställighet tttom an- stalt samt villkorlig frigivning.

Beslut om intagning i anstalt i ansltttning till tillsynsdom samt om undan- röjande av villkorlig dom skall alltid fattas av domstol även ttär beslutet inte meddelas i anslutning till en lagföring för nya brott. I detta hänseende överensstämmer ungdomsfångelsetttredningcns förslag med vad som nu gäller förjämförliga sanktionsåtgärder inom frivården. Det skiljer sig emel- lertid i viss mån från övervakningsnämndutredningens förslag. som går ut på att övervakningsnämnderna ges behörighet att besluta om anstaltsbe- handling vid skyddstillsyn.

Talan mot övervakningsni'tmndens beslut i frågor som rör frivårdspå- följder skall liksom hittills föras i hovrätt. En sådan ordning blir nödvän- dig. om man vill ha en gemensam fullföljdsinstans när vissa verkställighets- frågor såsom nyss sagts skall avgöras av tingsrätt i första instans. Nuva— rande fullföljdsordning bibehålls också när det gäller fängelsestraffet.

Mot bakgrund av utredningens förslag kan det sägas att kriminalvårdens myndigheter har två uppgifter. Man skall dels bedriva en socialt stödjande verksamhet till förmån för den dömde och dels i renodlat samhällsintresse på olika sätt kontrollera den dömde. De förutsättningar som gäller för dessa båda uppgifter blir med nödvändighet ganska olika. När det gäller den socialt stödjande verksamheten måste ett betydande utrymme inom ramen för tillgängliga resurser lämnas åt den enskilde tjänstemannens egna initiativ. Verksamheten kan eller bör inte bindas tipp av alltför detaljerade regler. När det gäller kontrollfunktionen är däremot förhållandet det mot- satta. Hänsynen till den dömdes rättssäkerhet kräver fasta normer som inte får frångås till den dömdes nackdel. Eftersom kontrollfunktionen skall tillgodose ett samhällsintresse. är en normbunden tillämpning emellertid också från samhällets synpunkt av stor betydelse. Alltför stora variationer i tillämpningen mellan olika verkställighetsorgan eller övervaknings- nämnder kan inte godtas.

De synpunkter som ntl anförts ligger till grund för utredningens förslag att kriminalvårdsstyrelsen såsom företrädare för det allmänna skall ges behörighet att fullfölja talan mot beslut som meddelats av övervaknings- nämnd när det för ledning av rättstillämpningen eller eljest är av synnerlig vikt att fråga som avses med beslutet prövas i högre instans.

6 Resursfrågor

I avsnitt 8.1 diskuterar utredningen reformförslagets ekonomiska konse- kvenser.

Ett väsentligt syfte med reformen är att begränsa tillämpningen av frihetsstraff, särskilt för ttnga lagöverträdare. genom att ersätta sådana straff med kriminalvård i frihet. Ett genomförande av reformen bör därför leda till att behovet av anstaltsplatser ittom kriminalvården minskar och att ett utrymme för besparingar uppkommer. Utredningen saknar underlag att

• Sida 107
•  Original

Prop. 1978/79: 212 l07

närmare beräkna storleken av de besparingar som kan komma i fråga för anstaltsvårdens vidkommande. Rent allmänt kan etnellcrtid sägas att dessa i vart fall på sikt bör bli betydande. eftersom verkställigheten av frihets- straff är avsevärt mera kostnadskrävande än kriminalvård i frihet.

Enligt utredningens förslag skall kriminalvård i frihet anordnas i tre olika former — intensiv övervakning vid tillsynsdom och under verkställighet tttom anstalt av fängelsestraff, ordinär övervakning vid villkorlig dom samt stöd- och hjälpåtgärder dels vid villkorlig dom och villkorlig frigivning. dels vid tillsynsdom under tiden efter det att övervakningen upphört. Utredningen har mycket grovt beräknat den genomsnittliga storleken av frivårdsklientelet, fördelat på de olika verkställighetsformerna, enligt föl- jande.

lntensiv övervakning: 700 Ordinär övervakning: 4500 Stöd- och hjälpåtgärder: 2000

Beräkningarna ger vid handen att antalet frivårdsklienter minskar från f.n. drygt 16000 till drygt 7000. Minskningen beror främst på att tiden för övervakning är kortare vid villkorlig dom med övervakning än vid skydds- tillsyn satnt på att verkställighetsformen stöd- och hjälpåtgärder i allmän- het inte förutsätter mera varaktiga insatser från frivårdens sida. Det kan antas att minskningen i huvudsak hänför sig till de klienter som idag generellt sett kräver minst arbetsinsatser, nämligen dels sådana klienter som befinner sig i slutet av övervakningstiden vid skyddstillsyn. dels sådana som ställts under övervakning enbart därför att de varit i behov av personligt och socialt stöd för att komma till rätta med någon särskild angelägenhet.

Det sist sagda innebär att reformen inte på långt när frigör resurser i den omfattning som minskningen av antalet klienter antyder. Samtidigt ställer den nya verkställighetsformen intensiv övervakning krav på betydande arbetsinsatser för varje enskild klient. Det är därför angeläget att framhålla att reformen inte får leda till inskränkning av frivårdens resurser. Å andra sidan förutsätter ett genomförande av reformen inte heller några omedel- bara resurstillskott. Sådana kan dock efter hand bli erforderliga dels för att jourverksamheten skall kunna anordnas, dels i den mån behovet av institu- tioner för frivårdshem inte kan tillgodoses enbart genom att nuvarande frivårdsinstitutioner tas i anspråk.

Avslutningsvis kan sägas att reformen, när det gäller frivårdens verk- samhet, syftar till att koncentrera resurser och arbetsinsatser till de klien- telgrupper som har störst kriminell belastning. Dessa har i allmänhet också störst behov av olika insatser från frivårdens sida och de har samtidigt svårast att tillgodogöra sig det stöd som kan erbjudas från annat håll. Denna förskjutning av tyngdpunkten i verksamheten till det mest svårbe- handlade klientelet förutsätter en begränsning av frivårdens insatser med avseende på lagöverträdare som endast mera tillfälligt undergår påföljd inom kriminalvården.

• Sida 108
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att 29 kap.. 34 kap. 7, 8 och 12 5.5 samt 38 kap. 1 % skall upphöra att gälla.

dels att nuvarande 37 kap. 10 och 11 ss skall sammanföras till en paragraf med beteckningen 37 kap. 11 å.

dels att 1 kap. 3 och båä. 26—28 kap., 30 kap. 5, 6. 10 och 1155, 33 kap. 2. 4. 5 och 7äs', 34 kap. 1, 4—6. 9—11. 13 och 18.55. 35 kap. 105, 36 kap. (tå. 37 kap. 1 och 3—9ss. den nya 37 kap. 11.5, 38 kap. 3—9 och 12 åå samt rubriken till 28 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i balken skall införas nya bestämmelser. 37 kap. 10 och 12 55

av nedan angivna lydelse.

[ kap.

Med påföljd för brott förstås i denna balk:

de allmänna straffen böter och fängelse.

disciplinstraff för krigsmän. samt villkorlig dom. skyddstillsyn, ungt/0msfängelse. internering och överlämnande till särskild vård.

Med påföljd för brott förstås i denna balk:

de allmänna straffen böter och fängelse.

disciplinstraff för krigsmän, samt villkorlig dom, tillsynsdom. in- ternering och överlämnande till sär- skild vård.

Skall någon dömas för flera brott. ådömes gemensam påföljd för brotten. om ej annat är stadgat.

Om särskilda skäl äro därtill, må för ett eller flera brott dömas till böter jämte påföljd för annan brottslighet, så ock till fängelse jämte villkorlig dom eller skydds- tillsyn för brottsligheten i övrigt.

Om särskilda skäl äro därtill. må för ett eller flera brott dömas till böter jämte påföljd för annan brottslighet, så ock till fängelse jämte villkorlig dom för brottslighe- ten i övrigt.

26 kap. Om fängelse

Fängelse ådömes enligt vad för brottet är stadgat på viss tid. ej över tio år. eller på livstid. Fängelse på viss tid må ej understiga en månad. Om fängelse såsom förvandlingsstraff för böter är särskilt stadgat.

Fängelse må användas såsom gemensamt straff för flera brott. om fäng- else kan följa å något av brotten.

• Sida 109
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

l09

F öres/(igen lydelse

Fängelse på viss tid må sättas över det svåraste av de högsta straff som kunna följa & brotten men må ej överskrida detta med mer än två år eller överstiga de högsta straffen sammanlagda med varandra, därvid bötes- straff anses svara mot det fängelse som skulle följa vid böternas förvand-

ling.

Ej må det svåraste av de lägsta straffen underskridas.

4.5

3.5

Den som är under aderton år må ej dömas till fängelse. med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år al- lenast när frihetsberövande är på- kallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han fyllt aderton år.

Så

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i kriminalvårdsanstalt. Härom är särskilt stadgat.

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år al- lenast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligga särskilda skäl för frihetsberövande och annan på- följd ejfinnes lämpligare.

Fängelse på liVStid må ej ådömas för brott som någon begått innan han fyllt tjugoett år.

4.5

Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av straffet intagas i kriminalvårdsanstalt. Om verk- ställigheten i anstalt är särskilt stadgat.

5 &

Kari den som undergår fängelse genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kunna antagas underlätta hans an- passning i samhället. må. om sär- skilda skäl föreligga, medgivande lämnas honom att för sådant ända- mål undergå Verkställighet utom anstalt. Medgivande som här avses må begränsas till viss tid och skall förenas med de villkor som kunna anses erforderliga med hänsyn till ändamålet med vistelsen utanför anstalt.

Medgivande till verkställighet utom anstalt må ej lämnas, om på grund av den dömdes brottslighet hinder kan anses möta av hänsyn till allmän laglydnad eller det av särskild anledning finnes skäl an- taga att den dömde ej skall avhålla sig från brottslig verksamhet eller ställa sig till efterrättelse de villkor, varmed medgivandet skall förenas.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

l lö Föreslagen lydelse

635

Verkställighet utom anstalt må även i annat fall än som avses i Så medgivas den som dömts till fängel- se. när det finnes lämpligt till förbe- redande av en nära förestående fri- givning eller villkorlig frigivning. Medgivande må även lämnas. om det för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och motver- ka skadliga följder av straffet kan antagas få särskild betydelse att fri- hetsberövandet till mera väsentlig del ersättes med en intensiv över- vakning. Medgivande till verkstäl- lighet utom anstalt enligt detta stad- gande må lämnas den som undergår fängelse på viss tid, högst tre måna- der, eller på livstid endast om syn- nerliga skäl föreligga och må ej läm— nas annan som undergår fängelse innan halva straffet, dock minst tre månader, avtjänats. Vad i 5.5 andra stycket stadgas äger motsvarande tillämpning.

Har medgivande som avses i första stycket lämnats, skall för verkställigheten utom anstalt i tillämpliga delar gälla vad som stad- gas i 28 kap. 9—12åå om verkstäl- lighet av tillsynsdom. Medgivandet må förenas med föreskrift som avses i 28 kap. 2 5.

7.5

Medgivande till verkställighet utom anstalt må återkallas, om den dömde underlåter att iakttaga de fö- reskrifter eller villkor som medde- lats eller eljest gälla för verkstäl- ligheten. Är den dömdes försum- melse ej av allvarlig beskaffenhet, må i stället varning meddelas ho- nom.

Har den dömde undandragit sig övervakningen eller åsidosatt vill- kor som fastställts enligt 55, må förordnas att viss tid av vistelsen utanför anstalt icke skall räknas som verkställighet av straffet.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1978/79: 212 Nuvarande lydelse

65

Den som undergår fängelse på viss tid må villkorligt frigivas sedan två tredjedelar av tiden eller. om särskilda skä/föreligga. halva tiden avtjänats. Frigivning mä dock ej ske förrän verkställigheten pägätt minst fvra månader.

7 5

Vid prövning avfräga om villkor- lig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsattfrihetsför- lust för den dömde och förutsätt- ningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de för- hållanden i vilka han skulle komma attförsättas efterfrigivningen.

8.5

Verkställas samtidigt flera fäng- elsestraff, skall vid tillämpning av 65 hänsyn tagas till den samman- lagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlings- straff för böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkställt på grund av domstols för- ordnande som i 33 kap. 5—755 sägs.

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid av minst ett och högst tre är eller, om den tid som vid frigivningen åter- står av straffet överstiger tre år. högstfem är.

9.5 Fråga om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde an- stalten här.

l l l [föreslagen lydelse

85 Den som undergår ängelse på viss tid skall villkorligt frigivas se— dan tvä tredjedelar av tiden. dock minst tre månader avtjänats. om ej övervakning som avses i 6.5 eller fortsatt frihetsherövamle av siir— skilda skäl er:/ordrasför att motver— ka äter/all i brottslig verksam/tet.

llar medgivande till verkställighet utom anstalt återkallats med stöd av 7 55 försm styeket. bör beslut om villkorlig frigivning i allmänhet jö— regäs av förnyad verkställighet utom anstalt.

Ont särskilda skäl därtill förelig- ga. mä villkorlig frigivning beslutas sedan halva straffet. dock minst tre månader. avtjänats.

95%

Verkställas samtidigt flera fäng— elsestraff. skall vid tillämpning av 6 oeh 85.6 hänsyn tagas till den sam- manlagda fängelsetiden. Som fäng- else anses härvid ävenförordnande enligt 28 kap. 3.5 om intag/ting i

' anstalt och förvandlingsstraff för

böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall anses verkStällt på grund av domstols för- ordnande.

lOä

Efter villkorlig frigivning skall gälla en prövotid av ett är eller den längre tid som vid frigivningen återstår av straffet. dock högst tre ar.

ll åå Övervakningsnämnd beslutar om verkställighet atom anstalt, åtgärd enligt 75 samt villkorlig frigivning. Regeringen mä dock förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av nämndens befo-

• Sida 112
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuva rande lydelse

215

Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om vissa andra åtgärder, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat brott. stadgas i 34 kap.

245

Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad. skall straffet anses vara till fullo verk- ställt vid prövotidens utgång.

ll'Z

Föreslagen lydelse

genhet att medgiva verkställighet utom anstalt samt att återkalla så- dant medgivande.

lZä

Undergår den dömde fängelse på viss tid. minst sex månader. skall fråga om verkställighet utom an- stalt eller villkorlig frigivning av övervakningsnämnden självmant upptagas till prövning dels innan halva straffet avtjänats. dels. om viilkorlig frigivning ej dessförinnan medgivits, innan två tredjedelar av straffet avtjänats eller ock verkstäl- lighet utom anstalt fortgått under en satttmanhängande tid av sex månader. Fråga som här avses upptages eljest till prövning efter framställning av den dömde. skyddskonsulent eller .s'tyresman- nen för anstalten.

Fråga om återkallelse av medgi- vande till verkställighet utom an- stalt eller annan åtgärd enligt 7.5 prövas efter framställning av skyddskonsulent.

13 å

Den som villkorligt frigivits från fängelse skall under prövotiden ge- nom skyddskonsulenten beredas personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhäl— let. Vad i 27 kap. 3.6 andra stycket och 7.5 stadgas skall äga motsva— rande tillämpning.

145

Om förverkande av villkorligt medgiven frihet, när den som dömts till fängelse finnes hava be- gått annat brott under prövotiden, stadgas i 34 kap.

Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad. skall straffet anses vara till fullo verk- ställt vid prövotidens utgång.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

ll?

F öres/agan lydelse

27 kap. Om villkorlig dom

Villkorlig dom mä meddelas för brott vara kan följa fängelse, om det med hänsyn främst till den till- talades karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes grun- dad anledning antaga att övervak- ning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.

Villkorlig dom må ej meddelas. om på grund av brottets svårhet el- ler eljest hinder möter av hänsyn till allmän It'tglydnad. Ifråga om brott av krigsman må villkorlig dom ej brukas, med mindre det finnes kunna ske utan fara för krigs/ydna- den och ordningen inom krigsmak- ten.

Villkorlig doin m:"t meddelas för brott varft kan följa fängelse, om ej på grund av brottets svär/tet eller eljest (lll/ttltl pt'i/ölid som innefattar mera ingripande åtgärd prövas er—

forderlig.

Om det för den tilltalades tillrättaf'örande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte villkorlig dom dömas till dagsböter. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

n'

Kan den til/talade genom skyddskonsulentens försorg bere- das personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i sam- hä/let. må rätten. då villkorlig dom meddelas, uppdraga åt skyddskon- sulenten att bistå honom nted lämpliga stödåtgärder.

Har uppdrag som avses i första stycket lämnats, må skyddskonsu- lenten i samförstånd med den dömde förordna lämplig person att såsom förtroendeman upprätthålla kontakt med den dömde.

45

Rätten mä, då villkorlig dom meddelas. förordna att den tillta- lade skall ställas under övervak- ning. om sådan prövas erforderlig

för attförebygga fortsatt brottslig-

het.

• Sida 114
•  Original

Prop. 1978/79: 212 Nuvarande lydelse

3.5

Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av två år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår pä— följd för brottet genom nöjdförkla- ring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

5 5

Har den dömde förpliktats ersät- ta genom brottet uppkommen ska- da. skall han göra vad i hans förmå- ga står att fullgöra denna skyldig- het. Rätten äger )Q'ireskriva att han under prövotiden skall söka fullgö- ra skadeståmlsskyldigheten eller del därav på tid och sätt som angi- vas i domen.

Föreskrift som avses i första stycket må, efter ansökan av åkla— gare eller den dömde, ändras eller upphävas, när skäl äro därtill.

ll4

Föreslagen lydelse

5 få För villkorlig dom skall gälla en prövotid av två år. räknatf'rän den dag domen meddelades.

6.5

Hur den dömdc förpliktats ersät- ta genom brottet uppkommen ska- da, skall han göra vad i hans förmå- ga står att fullgöra denna skyldig- het. Har uppdrag enligt 3 # lämnats eller fi'irordnande enligt 4 # medde- lats, skall vad i 28 kap. 75 stadgas om skyldighet för den dömde att rådgöra med skyda'skonsulenten äga motsvarande tillämpning.

7.5

Uppdrag enligt 3 s och förordnande för förtrm'ndeman gäller så länge skyddskonsulenten finner den dömde vara i behov av särskilt stöd. dock längst till dess prövoti— den utgått. Skyddskonsulenten må dessförinnan avsluta uppdraget. om ändamålsenligt samarbete med den dömde icke kan komma till stånd eller upprätthållas.

Så

Övervakning som avses i4 #fort- går under en tid av ett år. Övervak- ningsnämnd må dock efter fram- ställning av den dömde eller skyddskonsulenten förordna att övervakningen skall upphöra innan ett år förflutit. Nämnden må vek, när särskilda skäl äro därtill. för- länga tiden för övervakning med viss tid. högst tre månader åt gång- en. "l'alan om förlängning skall väekas innan tiden för övervakning gått till ända.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

1 I * Föreslagen lydelse

(')vervakare utses av skyddskon- sulenten och står under dennes överinseende. Det åligger överva- karen att omedelbart till skydds- konsulenten anmäla, om den dömdes förlu'tllamlen utvecklas på sådant sätt att återfall i brott kan befaras.

Den som ställts under övervak- ning skallfortlöpaiule ltälla kontakt med övervakaren. Han är vidare skyldig att på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten. Finnes skäl att särskilt erinra den överva- kade ont hans skyldigheter. mä övervaknin_t..'snämnd på begäran av skyddskonsulenten kalla den över- vakade till sammanträde inför nämnden. Den övervakade må där- vid mea'delas varning.

95

Finnes nted hänsyn till allvarliga missförhållanden nted avseende på den övervakades livsföring eller hans omständigheter i övrigt en in- tensiv övervakning vara erforderlig för att motverka att han återupp- tager brotts/ig verksamhet, må rät- ten undanröja den villkorliga do- men och i stället meddela tillsyns- dom för brottet. Beslut som här avses må ej förenas med förord- nande enligt 28 kap. 3 #.

Talan om undanrt'ijande enligt första stycket föres av åklagare. om skyddskonsulenten hos honom gjort framställning därom. Talan skall väckas innan övervakningen upphört.

109”

Har den övervakade undandragit sig ("ivervakningen och uppkommer i (inledning härav fråga om undan- röjande enligt 95, må övervak- ningsnämnd på framställning av skyddskonsulenten besluta att den övervakade ska/l omhändertagas på lämpligt sätt. Har talan om un- danröjande av den villkorliga do-

• Sida 116
•  Original

Prop. 1978/79: 212 llt»

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

men väckts eller har skyddskonsu- lenten till åklagaren gjortfi-amställ- ning ont sådan talan. må beslut om omhändertagamle ock meddelas av åklagaren.

Beslut om omltändertagande skall omedelbart återkallas när fortsatt omhände/"tagande ej längre etf'ordrt'ts. Skyddskonstt/enten må, när skäl äro därtill. föreskriva att beslut om omhändertagande ej skall gå i verställigltet. Rätten må häva beslut om omhändertagande. när talan enligt 9 9" väckts.

Den som omhändertagits enligt detta stadgande mä ej kvarhållas mer än en vecka. Har talan enligt 95 väckts. mä dock rätten, om syn- nerliga skäl äro därtill, genom nytt beslutfi'irordna att den övervakade skall kvarhållas ytterligare högst en vecka.

flå

Vad i 3 och 7 ös? stadgas om stöd- åtgärder genom skyddskonsulen- tens försorg skall även gälla när förordnande om övervakning enligt 4 # meddelats. dock att skyddskon- sulenten ej må avsluta uppdraget så länge ("ivervt'tkning pågår. Har till övervakareförordnats annan än tjänsteman Itos skyddskonsulenten. skall t'ivervakaren utan särskilt för— ordnande vara förtroendeman för tiden efter det att övervakningen upphört.

7 s' 12 5 Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder. när den dömde finnes hava begått annat brott. stadgas i 34 kap.

28 kap. Om skyddstillsyn 28 kap. Om tillsynsdom

få

Tillsynsdom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om intensiv övervakning av särskilda skäl prövas erforderlig för att mot- verka att den tilltalade fortsätter brottslig verksamhet och hinder ej

• Sida 117
•  Original

Prop. l978/79:212 ll7 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

möter av hänsyn till allmän laglyd— nad.

Den som är ttnder aderton år må ej meddelas tillsynsdom, med mindre sådan pålöl/"dfinttes lämpli- gare ätt värd ett/igt lntruavardsla- gen.

2.5

Dä tillsynsdom meddelas utå rät- ten, om det prövas erforderligt för att syftet nted övert'akningen skall tillgmloses,_fi'ireskriva att deti tillta- lade under viss tid, högst tre måna- der, skall vistas ifrivårdshem. Så— dan föreskrift skall avse visst f'ri- värdshem.

Regeringen äger tneddela när- mare bestämmelser om frivårds- Item.

3?"

Om frihetsberövande prövas oundgängligen erforderligt av hän- syn till allmän laglydnad, må rät- ten. då tillsynsdom meddelas, för- ordna att den tilltalade skall inta- gas i anstalt under viss tid, högst tre månader.

Om verkställigheten av förord- nande som avses iförsta stycket gäller i tillämpliga delar vad om fängelse är stadgat. Vad i 26 kap. 5 eller 65 stadgas om verkställighet utom anstalt må dock tillämpas en- dast när frigivning före utgången av den i förordnandet angivna tiden finnes synnerligen angelägen för den dömdes anpassning i samhäl- let.

Förordnande om intagning i (Ht- stalt tnå ej meddelas den som är under aderton år, med mindre syn- nerliga skäl äro därtill.

4 &

Tillsynsdom går i verkstt'illighet utan hinder av att dontett icke vun- nit laga kraft. Rätten äger dock be- sluta att verkställigheten avförord- nande enligt 3 .*5 skall anstå till dess

• Sida 118
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

Il8

Föreslagen lydelse

domen vutmit laga kraft mot den dömde. I""öres talan mot domen. må högre rätt för tiden intill dess målet slutligt prövats förordna att viss åtgärd för verkställighet ieke mä vidtagas eller att all verkstäl- lighet skall upphöra.

För tillsynsdom skall gälla en prövotid av två år räknat från den dag domen meddelades. Efter prö- votidens utgång må ej vidtagas an- nan verkställighetsåtgärd än sådan som avserförordnande enligt 3 5.

5.5

Verkställigheten av tillsynsdom. tttom såvitt gäller fi'irt.)t'dltat1de ett- ligt 3s. ankommer på skyddskon- sulent.

6.5

Den dömde skall genom skydds- konsulentens försorg under prövo- tiden beredas personligt stöd och hjälp i sylie att främja hans an- passning i samhället. Vad i 27 kap. 3.5 stadgas äger därvid motsvaran- de tillämpning.

7 &

Har den dömde förpliktats ersät- ta genom brottet uppkommen ska— da. skall han göra vad i hans för- måga står att fullgöra denna skyl- dig/tet. Kan han icke omedelbart gälda skadeståndet, skall han råd- göra med skyda'skonsulenten.

8å

Tillsynsdom skall vara förenad med (fivervaktting under en tid av sex månader. räknat från prövoti- dens början. Har i domen medde- lats förordnande enligt 3 55 om in- tagning i anstalt, skall övervak- ningen doek pågå intill dess sex månader förflutit från frigivningen.

Tiden för övervakning må, när särskilda skäl äro därtill. förlängas tried viss tid, högst tre månader åt gången. Bes/at härom meddelas av

• Sida 119
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

ll9

Föreslå 'en lvdelse !— .

ös'ert'akningsnåmnd på begäran av skyddskonsalertten. Sådan begäran skall _h'ctrrt.sttilltt.s' innan tiden för övervakning gått till ända.

9 &

Övervakningen skall under skyddskonsttlentetts överinseende Itandhavas av därtill förordnad tjänsteman Itos kortsulerttert. Skyddskonsulentert må därjämte förordna en ellerflera personer att biträda med övervakningen.

Föreståndare för frivårdshem är utart särskilt förordnande biträdan— de t'r'vervakarefi'ir den som skall vis- tas i hemmet.

10.5

Den som står urtder ("ivert-'ttkrtirzg skall upprätthålla rtära kontakt nted övervakaren eller biträdande övervakare och därvid lärrtrta upp- lysning om egna förhållanden av betydelse för övervakningen. Det åligger honom särskilt att ofördröj- ligen upplysa om ändrade bostads- ft'irhällanden eller om påbörjad el- ler avslutad anställning. utbildning eller annan verksamhet som han ägnar sig åt. Han är vidare skyldig att på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten eller överva- karen.

Skyddskansa/enten ska/l medde- la den dömde särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervak- ningen. Sådanföreskrift skall utfor- mas rned beaktande av vad som kan antagas vara erforderligt för att tillgodose syftet med övervak-

- ningen.

[föreskrift skall anges på vilket sätt och i vilken orrtfattning den dömde skall hålla kontakt rrted övervakaren eller biträdande över- vakare. Föreskrift ntå innefatta in- skränkning för den dömde i fråga om val av bostad, uppehållsplats eller verksamhet. Vidare må före- skrivas skyldighet för den dömde

• Sida 120
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

120

Fr'ireslagen lydelse

att omedelbart lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats. skola eller annan i _ft'ireskriftett artgivert verkstan/tet eller inrättning.

11.5

.S'kyddskonsulenten skall fortlö- partde hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hansför— hål/anden i övrigt sarrtt omedelbart besluta om sådan ärtdrirtg iföre- skrift enligt 10.5 andra stycket som av omstrittdigheterna finns påkal- lad.

Finnes.ltitt'eskrift som mä medde- las av skyddskons/alertt nted hän— syn till den dömdes ft'r'r'ltållartden icke vara tillfyllest/ör att tillgodose t'rvervakningens syfte, må övervak- ningsnämnd på framställning av skyddskonsulenten meddela före- skrift om vistelse ifrivt'irdshem en- ligt 235. Vid prövning av sådan framställning äger nämnden besla— ta om ändring av föreskrift enligt 10.5 andra stycket.

Föreskrift enligt 2 35 må. om skäl äro därtill. på framställning av skyddskonsulenten eller den dömde av övervaknirtgsnärrtndert upphä- vas utart hinder av att den iföre- skriften angivna tidert ej gått till ända. Nämnden ntå ock förlänga tiden med högst en månad ät gång- en.

12 åt

Övervakaren eller biträdande övervakare må meddela anvisning i fråga om verkställandet av före- skrift ("!/it!! [05 andra stycket, så ock rnedgiva tillfällig lättnad eller vidtaga orrtedelbart erforderlig ättdring.

13 & lakttager den som står under övervakning icke vad som åligger honom ert/igt [Dä-första stycket el- ler till följd av _f't'ireskrift enligt 25 eller ll.) # andra stycket, rrtå varning

• Sida 121
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

meddelas honom. Har den dömde icke låtit sig rätta av meddelad var- ning eller är hans försammelse av svär beskaffenhet. må förordnas att ltan tatder viss tid. ntinst tvä oclt högst fjorton dagar. på lämpligt sätt skall omlu'indertugas. Avser sådant förordnande omltt'inderta- gattde i mer än tre dagar, fårföre- skrivas att verkställigheten inom en tidsrymd av högst en mantal skall uppdelas på högst tre olika tillfäl- len om vardera minst två dagar.

Fråga som avses iförsta stycket prövas av övervakningsttämnd. om skyddskonsulenten därom gjort särskild framställning eller frågan uppkommit i annat ärende. vari skyddskonsulenten väckt talan mot den dömde. [lar särskild framstäl- lan gjorts. äger nämnden ock be- sluta om åtgärd som avses i 85 andra stycket eller I! # andra eller tredje stycket.

14%

Har den dötnde särskilt allvarligt åsidosatt sina åligganden, och anses ej annan åtgärd tillfyllest. ntå åklagare på begäran av skydds— konsulenten vid domstolföra talan om uttagning i anstalt enligt 3.6. Sådan talan skall anhängiggöras före övervakningstidens utgång.

Föres talan som avses if'örsta stycket. äger rätten. i stället/ör att förordna om intagning i anstalt, be- sluta om åtgärd som avses i 13 5).

15.5

Framkommer i ärende som på framställning av skyddskonsulent prövas i övervakningsnämttd att den dömde totdandragit sig över- vakningen eller att ltans förhållan- den eljest äro sådana att omedel- bart ingripande framstår som nöd— vändigt. må nämnden besluta att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande. Har skyddskonsulen-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

] 22 ["t'ireslagen lydelse

ten gjort _f'ramstt'illning som avses i 14,5. må beslut om omhänderta— gande meddelas av t'iklagaren. Rät— ten må ltäva beslut om omhänder- tagande när talan 14.5 väckts.

Den som omhändertagits enligt detta stadgande må ej kvarhållas mer än en vecka. Har talan enligt [4.5 väckts. må dock rätten. om synnerliga skäl äro därtill. genom nytt beslut förordna att den dömde skall kvarhållas ytterligare högst en vecka.

Den tid varunder den omhänder- tagne kvarhållits skall avräknas från fi'irordnande som i ärendet meddelas enligt 13 .*Sförsta stycket. Beslutas om intagning [ anstalt. skall rätten förordna att tidför ont- händer/ägandet skall anses som avtjänande i anstalt.

enligt

16.5

Om undanröjande av tillsynsdom och om vissa andra åtgärder. när den dömde finnes hava begått an- nat brott. stadgas i34 kap.

30 kap.

5.5

Behandlingen skall. efter utgången av minsta tiden. fortsätta utom an- stalt. när vård i anstalt fmncs icke längre vara påkallad för att avhålla den dömde från fortsatt brottslighet.

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av internerings- nämnden, som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsomräde anstalten hör. att närmare bestämma dag för över- gängen.

föreligga sådana skäl för vistel- se utanför anstalt som angivas i 26 kap. 5.5. må dock vården i anstalt avslutas före utgången av minsta tiden.

654

Beslut om övergång till vård utom anstalt meddelas av internerings- nämnden, som dock äger uppdraga åt den övervakningsnämnd. till vars vcrksamhetsområde anstalten hör. att närmare bestämma dag för över- gången. Regeringen må förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av övervak-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse l-"öreslagen lydelse

ningsnätntids befogenhet i här an— givet avseende.

h'öre utgången av minsta tiden och därefter minst var sjätte manad skall övervakningsnämnden pröva frågan om övergång till vård utom anstalt.

Finner övervakningsnämnden att den dömde bör överföras till värd utom anstalt eller gör han själv ansökan därom. skall övervakningsnämn- den med eget yttrande hänskjuta frågan till interneringsnämndens pröv-

ning.

1035

I fråga om vården utom anstalt skola bestämmelserna i 26 kap. 12- 17 N äga motsvarande till- lt'impning. Övervakare mä ockjör- ordnas ocltfi'ireskrijt enligt 20 kap. 159' meddelas av internerings— nämnden i beslut om vård utom att— stalt.

] fråga om övervakningen skola bestämmelserna om villkorlig dom i 27 kap. 8 # andra och tredje stycket eller. om interneringsnt'imtulen i be- slut ont värd utont attstalt så för- ordnar. bestämmelserna om till- synsdont i 28 kap. 5 samt 9—13535 äga motsvarande tillämpning.

Under vården utont anstalt skall den dömde genom skyddskonsulen- tens försorg beredas personligt stöd och hjälp i syfte att främja hans anpassning i samhället.

lls

Iakttager den sotn vårdas tttom anstalt icke vad som åligger honom ett/igt denna balk eller enligt före- skrift eller anvisning som medde- lats med stöd därav. äger övervak- ningsnäntnden. utom att meddela föreskrift ett/igt 26 kap. 15 #. beslu— ta att varning skall meddelas ho— nom.

Har övervakning anordnats en- ligt bestämmelserna för villkorlig dom. må övervakningsnt'imnd. ifall som avses i 27 kap. 9 #. på begäran av skyddskonsulent förordna att övervakningen i stället skall vara anordnad såsom vid tillsynsdom.

Övervaknittgsnt'immlen tnä. efter

framställning a v skyddskonsulen- ten eller den dömde. förordna att övervakning sotn anordnats enligt bestämmelserna för tillsynsdom i fortst'ittningen skall vara anordnad såsom vid villkorlig dom.

33 kap.

För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom. sin- ncslöhet eller annan själslig abnor- mitet av så djupgående natur. att den måste anses jämställd med sin- nessjukdom. mä cj tillämpas annan påföljd än överlämnande till sär—

För brott som någon begått under inflytande av sinnessjukdom. sin- neslöhet eller annan själslig abnor- mitet av så djupgående natur. att den måste anses jämställd med sin- nessjukdom. mä ej tillämpas annan påföljd än överlämnande till sär-

• Sida 124
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

skild vård eller. i fall som angivas i andra stycket. böter eller skydds- tillsyn.

Till böter må dömas. om det finnes ändamålsenligt för att avhål- la den tilltalade från fortsatt brotts- lighet. Skyddstillsyn mä ådömt'ts, därest sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård; ej mä isådantfall fi'irordnas om behandling varom stadgas i 28 kap. 3 s.

124

Föreslagen lydelse

skild vård eller, ifall sotn angivas i andra stycket. böter eller villkorlig dom.

Till böter må dömas. om det finnes ändamålsenligt för att avhål- la den tilltalade från fortsatt brotts- lighet. Villkorlig dom mä meddelas, därest sådan påföljd med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligare än särskild vård.

Finnes påföljd som här sagts icke böra ådömas. skall den tilltalade vara fri från påföljd.

Har någon begått brott innan han fyllt aderton år, må efter omstän- digheterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff må ock. om särskilda skäl äro därtill, bestämmas för brott som nå- gon begått under inflytande av själslig abnormitet.

Har någon begått brott innan han fyllt tjugoett år, må efter omstän- digheterna ådömas lindrigare straff än för brottet är stadgat. Lindrigare straff må ock. om särskilda skäl äro därtill. bestämmas för brott som nå- gon begått under inflytande av själslig abnormitet.

Om synnerliga skäl äro därtill och hinder uppenbarligen ej möter av hänsyn till allmän laglydnad. måjämväl i annat fall ådömas lindrigare straff än som stadgats för brottet.

Finnes på grund av särskilda omständigheter uppenbart, att påföljd för brottet ej är erforderlig, må påföljd helt eftergivas.

Dömes någon till fängelse på viss tid, ungdomsfängelse eller inter- nering eller förordnar rätten. med tillämpning av 34 kap. 1 5 1. att så- dan påföljd skall avse ytterligare brott, och har den dömde med an- ledning av misstanke om brott. som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad fri- heten som anhållen. häktad, tagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 95 la- gen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. skall tiden för frihetsberövandet, till den del därunder icke samtidigt skett verk- ställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den ådömda

&

Dömes någon till fängelse på viss tid eller internering eller förordnar rätten med tillämpning av 34 kap. 15 1. att sådan påföljd skall avse ytterligare brott. och har den dömde med anledning av misstanke om brott. som prövats genom dom i målet. under en sammanhängande tid av minst tjugofyra timmar varit berövad friheten som anhållen. häktad. tagen i förvarsarrest eller intagen på rättspsykiatrisk klinik enligt 9ä lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, skall tiden för frihetsbe- rövandet. till den del därunder icke samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål. anses som tid un- der vilken den ådömda påföljden

• Sida 125
•  Original

Prop. 1978/79z212 Nuvarande lydelse

påföljden verkställts i anstalt. Dom- stolen skall i domen angiva det an- tal dagar påföljden skall anses verk— ställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihetsberövan— det ringa. må förordnas att fängel— sestraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövandet.

Undanröjes villkorlig dom eller sir_wldstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid. ungdoms/äng— else eller internering. äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande som föregått den villkorliga domen. domen pä skyddstillsyn eller dom. varigenom förordnats att den genom sådan dom ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån frihetsberö- vandet icke tillgodoräknats enligt första eller tredje stycket.

Föreslagen lydelse

verkställts i anstalt. Vad som sagts skall även gälla när rätten i dom förordnar. att någon som medde- lats tillsynsdom skall intagas i an— stalt enligt 28 kap. 35. Domstolen skall i domen angiva det antal dagar påföljden eller åtgärden skall anses verkställd. Är den tid varmed ådömt fängelse överstiger frihets- berövandet ringa. må förordnas att ft-ingelscstraffet skall anses helt verkställt genom frihetsberövan- det.

Undanröjes villkorlig dom eller tillsynsdom och dömes i stället till fängelse på viss tid eller interne- ring. äger första stycket tillämpning även i fråga om frihetsberövande som föregått den villkorliga domen. tillsynsdomen eller dom. varige- nom förordnats att den genom så- dan dotn ådömda påföljden skall avse även ytterligare brott. Detta gäller dock endast i den mån fri- hetsberövandet icke tillgodoräk- nats enligt första eller tredje stycket.

Dömes någon till böter eller disciplinstraff och har han med anledning av misstanke om brott. som prövats genom dom i målet. varit berövad frihe- ten på sätt sOm angives i första stycket. må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.

Har någon börjat undergå fängel- se. ungdom.sjti'ingelse. internering eller. efter dom på skyddstillsyn. sådan behandling som avses i 28 kap. 3 55. och dömes han i högre rätt i stället till annan i 55 första eller tredje stycket angiven påföljd. äger vad där är föreskrivet om tillgodo- räknande av tid för frihetsberö- vande motsvarande tillämpning i fråga om tid under vilken verkstäl- lighet sålunda skett.

Undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn och dömes i stället till fängelse på viss tid. ungdomsfäng- else eller internering. äger första stycket motsvarande tillämpning i

Har någon börjat undergå fängel- se eller internering eller i anslut- ning till tillsynsdom intagits i an- stalt enligt 28 kap. 35. och dömes han i högre rätt i stället till annan i Så första eller tredje stycket angi- ven päföljd. äger vad där är före- skrivet om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande motsvarande tillämpning i fråga om tid under vil- ken verkställighet sålunda skett.

Undanröjes villkorlig dom eller tillsynsdom och dömes i stället till fängelse på viss tid eller interne- ring. äger första stycket motsvaran- de tillämpning i fråga om tid var—

• Sida 126
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

fråga om tid varunder verkställighet skett på grund av dom i det mål vari den villkorliga domen eller damen pa skyddstillsyn slutligen medde- lades.

lZo

Fa'ireslagen lydelse

Linder verkställighet skett pä grund av dom idet mal vari den villkorliga domen eller tillsynsdatnen slutligen meddelades.

34 kap.

Finnes den som för brott dömts till fängelse. villkorlig '.)m. skydds- tillsyn. tmgdatnsji'ingt "0 eller in- ternering hava begått innat brott före domen eller begå: han nytt brott efter domen men int-an påfölj- den till fullo verkställts eller eljest upphört. må rätten. med iakttagan— de av vad för vissa fall är föreskri- vet i 2—9ss. efter omständigheter- na

]. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet,

2. döma särskilt till påföljd för detta brott. eller

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft. undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

Tillämpas i l 5 l eller 2 beträffan— de någon som villkorligt frigivits från fängelse. må den villkorligt medgivna friheten förklaras förver- kad; dömes enligt [55 2 till fängelse på viss tid, ska/! sådan förklaring meddelas. om ej särskilda skäl ära däremot.

Beslutas ej förverkande enligt första stycket. äger rätten hes/uta åtgärd som avses i 26 kap. [835 eller förlänga prövotiden med lu'igst ett år utöver den vid frigivningen be- stämda tiden.

Förverkande eller åtgärd som nyss sagts må ej beslutas. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

&

Finnes den som för brott dömts till fängelse. villkorlig dom. till- synsdom eller internering hava be- gått annat brott före domen eller begär han nytt brott efter domen men innan påföljden till fullo verk- ställts eller eljest upphört. mä rät- ten. med iakttagande av vad för vis- sa fall är föreskrivet i2 —() ”('lt 9 ss. efter omständigheterna

l. förordna att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet.

2. döma särskilt till påföljd för detta brott. eller

3. därest den tidigare domen vunnit laga kraft. undanröja den ådömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan art.

4.5

Tillämpas l 5 l eller '! beträffande någon som villkorligt frigivits från fängelse. må. om brottet begåtts under prövotiden. den villkorligt medgivna friheten eller del därav förklaras förverkad.

Förklaras villkorligt ntedgiv; :t fri/te!_li'irverkaa', skall med avseen— de päji'äga ont verkställighet utont anstalt eller ny villkorlig frigivning det ji'irverkade straffet anses såsom nytt straff.

Förverkande mä ej beslutas. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den frigivne häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

• Sida 127
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lvdelse

Är den tidigare ådömda pri/ölj- den villkorlig (!()nt. mö_li'irurdnande enligt ls? I meddelas allenaxt med avseende ö brott mm begåttx _löre ].trömtidt-Ws bö'tjan.

tl'leddelas' jörordnande enligt l 5 l. må rätten. om detjinnes påkallat för det! tilltalades tillrätta/Finalde eller av hönxj'n till allmän laglyd- nad. även döma till dagxböter, högst etthumh'atiagu, vare sig böter ära stadgade för brottet eller ej.

Tillämpas lå [ eller 2, må rätten bes-luta åtgärd som sägs i 27 kap. 635 I eller 3 eller förlänga prövoti- den till tre år. dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt 15 3 må ej ske. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av ätal inom ett årfrån prövotidens utgång.

Är den tidigare ådömda påföljden Skyddstillsyn. må rätten vid till— lämpning av 1.5 1. om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. även döma till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brot- tet eller ej.

Tillämpas 1.5 I eller 2, må rätten besluta åtgärd eller behandling

l27

Föreslagen lydelse

Är den tidigare ådömda pri/ölj- den villkorlig dom, mä rätten, rid tillämpning av l & ] även döma till böter i enlighet med vad i 27 kap. .? .é' .s'iigx.

Tillämpas 1.5 I eller 2. må rätten lämna .vkyddsköns'ulenten uppdrag Som avses" i 27 kap. _? Ö. förordna om övervakning enligt 27 kap. 4.5 eller förlänga prövotiden med högst ett år. dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjande av villkorlig dom enligt lä 3 må ej ske. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång. Dömes med tillämpning av ] 9' 3 till fängelse, skall vid xtra/fet.? bestäm—

mande .rkälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av den villkorliga domen samt till böter som ådömts enligt 27 kap. 25 eller enligt första stycket, och må. om .rärskilda skäl föreligga därtill, dömas till lindrigare straff än för det tidigare brottet är .rtadgat.

Är den tidigare ådömda påföljden tillsynsdom. må rätten vid till- lämpning av lå |. om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. även döma till dagsböter. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brot- teteller ej.

Tillämpas lå" I eller 2. må rätten förlänga prövotiden med högst ett

• Sida 128
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

som avses i 28 kap. 9.5 eller för- länga prövotiden till högst,/ein är.

Dömes med tillämpning av lå 3 till fängelse. skall vid straffets be- stämmande gälla vad i 28 kap. 9.6 stadgas.

Beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skydds- tillsyn må ej meddelas. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

9.5

128

F öres/(igen lydelse

är. besluta om förnyad övervak- ning under viss tid. högst sex mä- nader. förordna om intagning i an- stalt enligt 28 kap. 3.5 eller. om övervakning pägär eller amndnasx besluta om åtgärd som avses i 28 kap. l35. Beslutas om intagning i anstalt enligt 28 kap. 3 s mä rätten förordna att övervakning skall vara anordnad till dess viss tid. högst sex månader. förflutit f'rän frigiv- ningen.

Dömes med tillämpning av l ä 3 till fängelse. skall vid straffets be— stämmande skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av tillsynsdomen samt till böter som ådömts enligt första stycket. och må fängelse därvid ådömas på kortare tid än som följer av 26 kap. 2 s.

Beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av tillsyns- dom må ej meddelas. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.

Är den tidigare ådömda påföljden internering och vårdas den dömde utom anstalt. må rätten vid tillämpning av ls" ! besluta att han skall återintagas i anstalt. Meddelas sådant beslut eller tillämpas ] 5 ] beträffan- de den som vårdas i anstalt. skall rätten. om ej särskilda skäl äro däremot. bestämma minsta tid för den fortsatta anstaltsvården. Minsta tiden må i sådant fall bestämmas till lägst sex månader.

Vårdas den dömde i anstalt, må vad i l ä 2 sägs icke tillämpas.

Undanröjande av internering en- ligt ! :$ 3 må ske endast om dom meddelas innan påföljden upphört. Ådömes fängelse. skall vad i 7 55 tredje stycket sägs äga motsvaran- de tillämpning.

Undanröjande av internering en- ligt ] ä 3 må ske endast om dom meddelas innan påföljden upphört. Ådömes fängelse. skall vid straffets bestämmande skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått på grund av den tidigare domen. och må därvidfängelse ådömas på kor- tare tid än somföljer av 26 kap. 2 5.

10.5

Har med tillämpning av l s ] ge- nom lagakraftvunnen dom förord- nats. att fängelse. villkorlig dom. skyddstillsyn, ungdomsfängelse el-

Har med tillämpning av ] ä ] ge— nom lagakraftvunnen dom förord- nats. att fängelse. villkorlig dom, tillsynsdom eller internering som

• Sida 129
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

ler internering som ådömts i tidi- gare mål skall avse ytterligare brott. och ändras den tidigare ådömda påföljden av högre rätt ge- nom dom som vinner laga kraft. skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åklagare ånyo prövas av domstol. Det- samma skall gälla, när straff be- stämts med tillämpning av 3 5 andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

l 29 F äreslagen [_l-"(It'lSC

ådömts i tidigare mål skall avse yt- terligare brott. och ändras den tidi- gare ådömda påföljden av högre rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd för sagda brott efter anmälan av åkla- gare ånyo prövas av domstol. Det- samma skall gälla, när straff be- stämts med tillämpning av 3 å andra stycket och det tidigare ådömda straffet ändras.

Finnes. när dom å fängelse på viss tid skall verkställas. att den dömde begått brottet innan sådant straff som ådömts honom för annat brott börjat verkställas, och framgår ej av domarna att det andra straffet beaktats, skall sedan domarna vunnit laga kraft domstol. efter anmälan av åklagare, med tillämpning av 3 & andra stycket bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av den dom, som sist förekommer till verkställighet.

115

Förekomma till verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid och dom å böter. förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, vill- korlig dom. skyddstillsyn, ung- domsfängelse, internering eller di- sciplinstraff skall livstidsstraffet träda i stället för den andra påfölj- den.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å fängelse på livstid och dom å böter. förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, vill— korlig dom. tillsynsdom, interne- ring eller disciplinstraff skall livs- tidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

135

Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och dom å böter. förvandlingsstraff för böter. fängelse på viss tid. villkorlig dom. skyddstillsyn. ungdomsfäng— else eller disciplinstraff, skall. om den dömde för undergående av in- ternering skall vårdas i anstalt, in— terneringen träda i stället för den andra påföljden.

Förekomma till verkställighet på en gång dom å internering och dom ä böter, förvandlingsstraff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom. tillsynsdom eller disciplin- straff, skall. om den dömde för un- dergående av internering skall vår- das i anstalt, interneringen träda i stället för den andra påföljden.

Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott som interneringen sålunda ytterligare skall avse, ny minsta tid för anstaltsvården påkallad. må efter ansökan av åklagare domstol bestämma sådan tid.

18%

Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller in- ternering som gemensam påföljd 9 Riksdagen 1978/79. I saml. Nr 212

Uppkommer fråga om utlämning till Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till fängelse eller internering som ge- mensam påföljd för två eller flera

• Sida 130
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

för två eller flera brott. och kan ut- lämning enligt den främmande sta- tens lagstiftning ej ske för alla brot- tcn. skall domstol, efter anmälan av åklagare. undanröja den gemen— samt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet. för vilken utlämning kan äga rum.

130

Föreslagen lydelse

brott, och kan utlämning enligt den främmande statens lagstiftning ej ske för alla brotten. skall domstol, efter anmälan av åklagare, undan- röja den gemensamt ådömda påfölj— den och döma till påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla, då fråga uppkom- mer om att svensk brottmålsdom. som avser två eller flera brott. skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och hinder mot verk- ställighet föreligger enligt den främmande statens lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten. '

35 kap. 10?

Ungdmnsfängelse bortfaller när fem år och internering när femton år förflutit från det domen vann laga kraft. såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan.

Avbrytes verkställigheten av ungdomsfängelse eller internering medan den dömde vårdas i anstalt eller meddelas när han vårdas atom anstalt beslut om hans återintag- ning i anstalt. skall vad i första stycket sägs äga motsvarande till— lämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om återintag- ning vann laga kraft.

Förordnande att någon som meddelats tillsynsdom skall intagas i anstalt enligt 28 kap. 3 5 bort- faller. om verkställighet ej påbör- jats innan fem år förflutit från det förordnandet meddelades.

lnternering bortfaller när femton år förflutit från det domen vann laga kraft, såframt verkställighet ej påbörjats dessförinnan.

Avbrytes verkställigheten avfär- ordnande enligt 28 kap. 3 ä' eller av internering medan den dömde vår- das i anstalt eller meddelas beträfl fande den som dömts till interne— ring beslut om återintagning i an- stalt, skall vad i första och andra stycket sägs äga motsvarande till- lämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten: och skall därvid tiden räknas från det avbrottet skedde eller beslutet om återintag- ning vann laga kraft.

36 kap.

6.5

Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som omförmäles i 1 kap. 3 äådömes. Vid tillämpningen av stycket skola

första villkorlig dom,

Vid tillämpningen av första stycket skola villkorlig dom, till-

• Sida 131
•  Original

Prop. 1978/79: 212 Nuvarande lydelse

skyddstillsyrz. ungdomsfängelse och internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas. överläm- nande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola inter- nering samt. om så förordnas, skuldstillsyn. ungdomsfängelse och överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader.

131

Föreslagen lydelse

synsdom och internering Samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till särskild vård anses lika med fängelse. Därvid skola tillsynsdom och internering samt. om så förordnas, överläm- nande till särskild vård anses mot- svara fängelse i minst sex månader.

37 kap.

Övervakningsnämnds verksam- hetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- krets, om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handlägg- ning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse. ungdoms- j't'ingelse eller internering må dock tillsättas särskilda övervaknings- nämnder. Övervakningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

Övervakningsnämnds verksam- hetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- krets, om ej särskilda skäl föreligga till annan indelning. För handlägg- ning av ärenden rörande personer som dömts till fängelse eller inter- nering må dock tillsättas särskilda övervakningsnämnder. Övervak- ningsnämnds verksamhetsområde bestämmes av regeringen.

Overvakningsnämnd består av fem ledamöter, om ej regeringen förord- nar att viss nämnd skall hava flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. [ brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt äger ordföranden ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämnden.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdel- ningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.

För prövning. enligt vad nedan stadgas. av ärenden angående vill- korlig frigivning skall finnas en sär- Skild nämnd, kriminalvårdsnämn— den. Denna skall bestå av en leda— mot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden samt ytterli- gare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen be- stämmer. Regeringen utser ordfö- rande, övriga ledamöter och ersät- tare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersät-

För prövning, enligt vad nedan stadgas. av ärenden angående verk- ställighet utom anstalt och villkor- lig frigivning skall finnas en särskild nämnd. kriminalvårdsnämnden. Denna skall bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av do- marämbete och som skall vara ord- förande i nämnden samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övri- ga ledamöter och ersättare. Vid för- fall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd

• Sida 132
•  Original

Prop. 1978/79: 212

tN-im'arande lydelse

tare som kunnat förordnas till ord- förande.

Ft'ireslagen lvdelse

ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

()t'dfl'irandc. övriga ledamöter och ersättare utses för fetn är. Avgår ledamöter eller ersättare före tidens utgång. utses ny ledamot eller ersät- tare för återstående tid.

41.

(_.l'ugdmnslänga/sendmriden och interneringsnämnden skala vardera bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden och en ledamot sotn är psykiater. båda med särskilda er- sättare som uppfylla de för ledamo- ten stadgade behörighetsvillkoren, samt ytterligare tre ledamöterjämte ersättare till det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ord- förande. övriga ledamöter och er- sättare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersät- tare som kunnat förordnas till ord- förande.

lnterneringsnämnden består av en ledamot som är eller varit inne- havare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden och en ledamot som är psykiater. båda med särskilda ersättare som uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren, samt ytterli- gare tre ledamöter jämte ersättare till det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande. övri- ga ledamöter och ersättare. Vid för- fall för ordföranden tjänstgöri hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersättare som kunnat förordnas till ordförande.

Ordföranden må i brådskande fall, så ock i ärenden av mindre vikt, ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sam manträde med nämden.

Ordförande. övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamot eller ersättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för återstående tid.

Ledamot och ersättare i övervak- ningsnätnnd. kriminalvårdsnämn- den. ungdmnsfk'ingelsem'imnde/t och interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skola gälla sammajäv som i fråga om domare: dock skall vad i 4 kap. l3 & 7 rättegångsbalken sägs icke äga tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd.

55

Ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd. kriminalvårdsnämn-- den och interneringsnämnden skola hava avlagt domared. Mot ledamot och ersättare skola gälla samma jäv som i fråga om domare: dock skall vad i 4 kap. 13.5 7 rättegångsbalken sägs icke äga tillämpning i fråga om ledamot och ersättare i övervak- ningsnämnd.

I fråga om beslut av nämnd som i första stycket sägs skall vad angående omröstning i brottmål i överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Begär den dömde att bliva munt- ligen hörd i ärende, som handlägges

6.5

l ärende. som handlägges av övervakningsnämnd, skall den

• Sida 133
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

av övervakningsnämnd. skall till- fälle därtill beredas honom.

] ärende hos kriminalvårdsnämn- den. ungdotnsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske. tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigiv- ning.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligt 26 kap. 11.5, förordnande av överva- kare enligt 26 kap. 12 ,5, föreskrift enligt 26 kap. [5.5 eller åtgärd en- ligt 26 kap. 18, 19 eller 22 s?. äger han hos kriminalvårdsnämnden pä- kalla prövning av beslutet.

['"t'ireslagen lydelse

dömde höras muntligen, ont det inte av särskilda skäl kan anses obehövligt.

] ärende hos kriminalvårdsnänm- den och interneringsnämnden bör. om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske. tillfälle be— redas den dömde att bliva muntli- gen hörd.

75

Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i ärende om ver/tstt'illighet utom anstalt eller Villkorlig frigiv- ning.

Har övervakningsnämnd återkal- lat medgivande till verkställighet utom anstalt. beslutat annan ät- gärd enligt 26 kap. 7.5 eller med stöd av 28 kap. 11 .5' meddelat före- skrift omfrivärdshem eller förlängt tiden för sådan föreskrift, äger den dömde hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervaknings- närnndens beslut.

s_s

Den som dömts till skyddstillsyn må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds be- slut angående övervakning enligt 28 kap. 5 .5, förordnande av överva- kare enligt 28 kap. 6 .5, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 11.5 eller föreskrift som avses i 26 kap. 15 $$. Besvärsti- den räknas från den dag då han er— höll del av beslutet.

Åtnöjes icke den som dömts till ungdomsfängelse eller internering med övervakningsnämnds beslut om förordnande av övervakare en- ligt 29 kap. 7.5 eller 30 kap. 10.5 eller med nämndens beslut enligt 29 kap. 8 eller 11 .5' eller 30 kap. 11 eller 14.5 eller angående föreskrift som avses 126 kap. 15 .5', äger han hos ungdomsfängelsenämnden eller in-

Den som meddelats villkorlig dom eller tillsynsdom må genom besvär hos hovrätt föra talan mot Övervakningsnämnds beslut ifråga som avses i27 kap. 8 eller 10 .5' eller i 28 kap. 8.5 andra eller tredje stycket, 11.5 andra stycket. 13 eller 15 .5. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.

Åtnöjes icke den som dömts till internering med övervaknings- nämnds beslut enligt 30 kap. 11.5 eller i fråga om föreskrift om fri- vårdshem ellerförlängning av tiden för sådan föreskrift enligt 28 kap. 11.5 eller om åtgärd enligt 28 kap. 13.5första stycket, äger han hos in- terneringsnämnden påkalla pröv- ning av beslutet.

• Sida 134
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

terneringsnämnden påkalla pröv- ning av beslutet.

105

134

Föreslagen lydelse

105

Den som står under övervakning i samband med verkställighet utom anstalt av fängelsestraff eller i an- ledning av villkorlig dom, tillsyns— dom eller dom å internering äger hos övervakningsnäntnd påkalla prövning av skyddskonsulents be- slut ont förordnande av övervakare eller biträdande övervakare eller om föreskrift enligt 28 kap. 109" andra stycket.

Den som meddelats villkorlig dom må hos övervakningsnämnd påkalla prövning av skyddskonsu- lents beslut enligt 27 kap. 75 att avsluta uppdrag som lämnats ho- nom enligt 27 kap. 35.

115

Övervakningsnämnds beslut som avses i 7—9 55 länder omedelbart till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.

115

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av över- vakningsnämnd i andra fall än i 7— 955 sägs, av hovrätt enligt 85 eller av kriminalvårdsnämnden, ung— damsfängelsenämnden eller inter- neringsnämnden.

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna balk meddelas av skyddskonsulent i andra fall än i 105 sägs, av övervakningsnämnd i andra fall än i 7—955 sägs. av hov- rätt enligt 85 eller av kriminal- vårdsnämnden eller internerings- nämnden.

12 5 Är det för ledning av rättstill- lämpningen eller eljest av synnerlig vikt att fråga som avses med över- vakningsnämnds beslut prövas i högre instans, skall vad i 7—955 stadgats om rätt för den dömde att anföra besvär även gälla för krimi- nalvårdsstyrelsen såsom företräda- re för det allmänna.

38 kap.

Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 5 5 andra stycket eller 6 5 upptages

35

• Sida 135
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.

Talan enligt 28 kap. 85 väckes vid allmän underrätt. inom vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är verksam.

135

Föreslagen lydelse

Talan enligt 27 kap. 95 eller 28 kap. 145 väckes vid allmän under- rätt, inom vars område den skydds- konsulent som har överinseemle över övervakningen är verksam.

'l'alan enligt 30 kap. 8 5 väckes vid den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering.

Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol. där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den ort. där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredning- en samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

45

Anmälan jämlikt 34 kap. 10 eller 125 göres hos första domstol i nå- got av målen.

Anmälan jämlikt 34 kap. 105 gö- res hos första domstol i något av målen.

Ansökanjämlikt 34 kap. 13 5 göres hos den rätt som först avgjort det mål vari dömts till internering.

Anmälan jämlikt 34 kap. 185 göres hos den rätt som först dömt i målet.

55

'l'alan som avses i27 kap. 65, 28 kap. 85 eller 30 kap. 85 skall anses anhängiggjord, då ansökan om må- lets upptagande delgavs den dömde.

Talan som avses i27 kap. 95. 28 kap. 145 eller 30 kap. 85 skall anses anhängiggjord. då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde.

65

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga, som avses i 25 eller i 27 kap. 6 5, 28 kap. 95, 30 kap. 85 eller 34 kap. 105 andra stycket, 12 5, 13 5 eller 18 5. Det- samma skall gälla i fråga om undan- röjande av påföljd enligt 34 kap. 1 5 3, förverkande av villkorligt medgi- ven frihet eller annan åtgärd enligt 34 kap. 4 5. åtgärd enligt 34 kap. 55 tredje stycket, åtgärd eller behand— ling enligt 34 kap. 65 andra stycket samt återintagning i anstalt eller an- nan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 95.

Vid avgörande av fråga, som avses i 27 kap. 55 andra stycket eller 28 kap. 11 5, är underrätt dom— för med en lagfaren domare.

Nämnd skall deltaga vid under- rätts avgörande av fråga. som avses i 25 eller i 27 kap. 95. 28 kap. 14 5. 30 kap. 85 eller 34 kap. 105 andra stycket, 135 eller 185. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 5 3, för- verkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 45, åtgärd en- ligt 34 kap. 55 andra stycket eller 6 5 andra stycket samt återintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 95.

Vid avgörande av fråga, som avses i27 kap. 105 eller 28 kap. 15 5, är underrätt domför med en lagfaren domare.

• Sida 136
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

75

136

Föreslagen lydelse

Uppkommer fråga om ådömande av internering, skall rätten. om det ej av särskild anledning finnes obehövligt, inhämta yttrande av internerings- nämnden, huruvida sådan åtgärd bör vidtagas.

lnnan rätten enligt 34 kap. 15 be- slutar angående påföljd beträffande någon som dömts till ungdomsfäng- else eller internering skall. om det finnes erforderligt. yttrande inhäm- tas från ungdoms/ängelsenämnden eller interneringsnämnden. Vad nu sagts skall äga motsvarande till- lämpning i fall som avses i 34 kap. 12 .5.

lnnan rätten enligt 34 kap. 15be- slutar angående påföljd beträffande någon som dömts till internering skall, om det finnes erforderligt. yttrande inhämtas från interne- ringsnämnden.

85

1 mål om åtgärd enligt 2 5 eller 27 kap. 55 andra stycket eller 65. 28 kap. 95. 30 kap. 85 eller 34 kap. 105 andra stycket, 125 eller 135 skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd. skall tillfälle därtill beredas honom. 1 mål om åt- gärd enligt 34 kap. 185 skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig, där så är möjligt. Rättens avgöran- de av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 28 kap. 115 må be- slutas utan att tillfälle beredes den dömde att yttra sig.

Vid handläggning i underrätt av mål om åtgärd enligt 27 kap. 95 eller 28 kap. 14 5 skall den dömde höras muntligen. 1 mål om åtgärd enligt 25 eller 30 kap. 85 eller 34 kap. 105 andra stycket eller 135 skall underrätt lämna den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att bliva muntligen hörd. skall tilfälle därtill beredas honom. 1 mål om åt— gärd enligt 34 kap. 185 skall den dömde lämnas tillfälle att yttra sig. där så är möjligt. Rättens avgöran- de av saken sker genom beslut.

Åtgärd enligt 27 kap. [05 eller 28 kap. 15 5 må beslutas utan att tillfäl- le beredes den dömde att yttra sig.

95

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 55 andra stycket. 28 kap. 115 eller 34 kap. 105 andra stycket. 125.135 eller 185 länder omedel— bart till efterrättelse om ej annor- lunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 65. 28 kap. 95 eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8.5 angående föreskrifter. prövotid el- ler tid för ungdomsfängelse.

Avser beslut jämlikt 28 kap. 95 andra stycket eller 34 kap. 65 att någon skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 5, äger rätten, om förhållandena påkalla det. ji'irordna att beslutet skall gå i

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 9 eller 105. 28 kap. 14 eller 155 eller 34 kap. 5.5 andra stycket. 65 andra stycket, 105 andra stycket. 135 eller 185 länder ome- delbart till efterrättelse om ej an- norlunda förordnas.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1978/79: 212

Nuvarande lydelse

verkstt'illighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Sådant/öronl- nande må ock meddelas ifråga om heslmjämlikt 34 kap. 8 5 om återin— tagning ianstalt av den som under- går ungdomsfängelse.

137

Föreslagen lydelse

12.5

Det åligger polismyndighet att lämna domstol. övervaknings- nämnd. kriminalvårdsnämnden. ungdomsjöngelsenämnden och in- terneringsnämnden handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande jämlikt 26 kap. 22 5. 28 kap. [15. 29 kap.

Det åligger polismyndighet att lämna domstol. åklagare. övervak- ningsnämnd. kriminalvårdsnämn— den och interneringsnämnden handräckning för den dömdes in- ställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhän- dertagande jämlikt 27 kap. 105. 28 kap. 155 eller 30 kap. 145.

115 eller 30 kap. 145.

Denna lag träder i kraft 00-00-00. Äldre bestämmelser och särskilda övergångsbestämmelser skall dock i följande fall äga tillämpning efter lagens ikraftträdande.

]. För den som vid lagens ikraftträdande är villkorligt frigiven från fängelse skall äldre bestämmelser äga fortsatt tillämpning. Den nya lagen skall dock tillämpas i fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 5.

2. Äldre lag skall äga fortsatt tillämpning beträffande den som vid lagens ikraftträdande undergår skyddstillsyn eller är dömd till skyddstillsyn enligt dom som icke vunnit laga kraft.

3. För den som vid lagens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse eller är dömd till ungdomsfängelse enligt dom som icke börjat verkställas skall äldre lag äga fortsatt tillämpning. Vad i 29 kap. 45 sägs om att viss minsta tid i allmänhet skall ha förflutit innan den dömde må överföras till vård utom anstalt skall dock icke längre gälla. Vidare skall gälla, i stället för vad i 29 kap. 125 första stycket andra punkten stadgas. att påföljden skall förordnas upphöra senast då ett år förflutit från det den dömde sist överfördes till vård utom anstalt.

4. Äldre lag skall tillämpas beträffande den som vid lagens ikraftträ- dande är föremål för vård utom anstalt i anledning av dom å internering, dock att den nya lagen skall gälla för den fortsatta verkställigheten sedan återintagning skett.

5. Bestämmelserna i 34 kap. skall i äldre lydelse äga tillämpning i fråga om den som dömts till skyddstillsyn eller ungdomsfängelse. dock att för- ordnande enligt 15 ] mä meddelas endast med avseende på brott som begåtts före lagens ikraftträdande samt att annan påföljd än böter. disci- plinstraff eller överlämnande till särskild vård ej må ådömas med tillämp- ning av 1 5 2.

6. Fråga som med tillämpning av äldre lag skolat handläggas av ung- domsfängelsenämnden skall i stället prövas av kriminalvårdsnämnden.

• Sida 138
•  Original

Prop. 1978/79: 212 138 Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena

Remissinstanser

Yttranden över betänkandet har avgetts av justitiekanslern (JK). riks- åklagaren (RÅ). Göta hovrätt. hovrätten för Övre Norrland. kammarrätten i Jönköping. Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. Vänersborgs tings- rätt. domstolsvcrkct. rikspolisstyrelscn. kriminalvårdsstyrelscn. kriminal- vårdsnämnden. ungdomsfångelsenämnden. interneringsnämnden. över- vakningsnämnden i Stockholm, andra avdelningen. övervakningsnämnden i Eskilstuna, övervakningsnämnden i Göteborg. andra avdelningen. över- vakningsnämnden i Malmö. första avdelningen. övervakningsnämnden i Kristinehamn. socialstyrelsen. styrelsen för Bärby yrkesskola. styrelsen för Ryagårdens yrkesskola, statskontoret. riksrevisionsverket. juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet.juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet. länsstyrelsen i Jönköpings län. länsstyrelsen i Krono- bergs län. utredningen (Ju 1976: 07) om isolering inom kriminalvården (isoleringsutredningen), riksdagens ombudsmän (JO). Landstingsförbun- det. Svenska kommunförbundet. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges psykologförbund. Sveriges socionomers riksförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO). Svenska arbetsgivareföreningen. Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsäklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polis- chefer. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvårdsanstalterna (SAK) Övervakarnas riksförbund. Centerns ungdomslörbunds riksorganisation. Folkpartiets ungdomsförbund, Moderata ungdomsförbundet samt Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM).

RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms och Gö- teborgs åklagardistrikt samt från länsåklagarna i Uppsala. Värmlands och Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har bifogat yttrande från socialkonsulenterna i länet.

] Avskaffandet av ungdomsfängelse

Förslaget att avskaffa påföljden ungdomsfängelse har mottagits positivt av så gott som samtliga remissinstanser. Endast övervakningsnämnden i Eskilstuna. övervakningsnämnden i Malmö. första avdelningen, länssty- relsen i Jönköpings län. Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges polischefer har ställt sig tveksamma.

Övervakningsnämna'en i Eskilstuna tillstyrker förslaget om avskaftande av ungdomsfängelse men framhåller samtidigt att påföljden kan anses fungera ganska väl och att det inte på något sätt brådskar med en reform på området.

Övervakningsnämnden i Malmö, första avdelningen konstaterar att ut- redningen redan 1 det refererande avsnittet diskuterar om ungdomsfängel- se bör utmönstras ur påföljdssystemet och att utredningen med huvudsak— lig principiell motivering. som bl. a. anknyter till vad utredningen uppfat-

• Sida 139
•  Original

Prop. 1978/79z212 ': ' - 139

tar som knäsatta krinrinalpolitiska värderingar. i detta hänseende ansluter sig till vad som angetts i direktiven. Som en följd av att denna uppfattning finns angiven redan i början av betänkandet kommer utredningen i fortsätt- ningen icke fram till någon samlad bedömning i frågan. Det hade varit na— trrrligare att. sedan utredningen fullgjort sin uppgift att belysa konsekven- serna av att påföljden avskaffas och övervägt vilka andra påföljder som kan komma ifråga. uttala sig också om hållbarheten i direktivens stånd- punkt till påföljdens avskaffande. Något avgörande i denna fråga föreligger ännu icke och utredningens resultat är av stor betydelse för ett ställnings- tagande. Det kan då först konstateras att det i varje fall ter sig högst tvivel— aktigt om ett avskaffande av ungdomsfängelse kommer att leda till något annat än att denna påföljd ersättes av tidsbestämt fängelse. Även om man nrenar att skillnaderna mellan dessa påföljder på senare år har minskat i så- dan grad att detta resultat bör godtagas sktrlle vissa olägenheter uppkom- ma. Ett problem ligger däri att ungdomsfängelse har kunnat fungera som ett frihetsberövande när någon vid mycket unga år har begått ett särskilt allvarligt brott. för vilket lagen innehåller ett högt straffminimum. Utred- ningen. som har haft i uppdrag att tillse att en reform icke leder till ett ökat frihetsberövande för dessa unga. anvisar den lösningen att BrB:s regel om reducerad straffmätning för den som begått brott innan han fyllt 18 år änd- ras så att åldersgränsen höjs till 2l år. Nämnden anser att denna ändring är helt nödvändig om ungdomsfängelse avskaffas men att det likväl kan kvar- stå en viss tvekan om icke reformen i praktiken kan leda till ökat frihetsbe- rövande för de unga. åtminstone i vissa fall. Det gäller särskilt den situatio- nen dä någon fortsätter att begå brott i samband med rymningar och per- missionsmissbruk. Det är angeläget att vid en reform utvecklingen i detta hänseende noga följes så att eventuellt ytterligare lagändringar kan snabbt övervägas. De negativa erfarenheter man anser sig ha gjort av behand— lingsresultatet inom ungdomsfängelsets ram talar väl emot att ungdoms- fängelse kommer till användning i lindrigare fall. där kravet på ett tillräck- ligt bestämt ingripande från samhällets sida kan tillgodoses genom frivärd eller kortare fängelsestraff. Detta synes emellertid redan beaktas av dom- stolarna. Däremot kan sådana synpunkter icke anföras mot att ungdoms- fängelse användes i stället för ett långt fängelsestraff. Ett alternativ att överväga kan alltså vara att man, i stället för att helt avskaffa ungdoms- fängelse. genom lag begränsar dess tillämpning till brott med högt straffmi- nimum. Föreställningen om det negativa utfallet av behandlingsåtgärder får självfallet icke avskräcka från att. inom ramen för ett frihetsstraff som må kallas för ungdomsfängelse eller för fängelse. söka på allt sätt minska skadeverkningarna av frihetsberövandet för dessa unga och öka möjlighe- terna till anpassning i samhället. .

Länsstyrelsen iJönköpings län anser inte att man genom kriminalvård i frihet kan rehabilitera alla de ungdomar som i dag döms till ungdomsfäng— else. Tvång krävs i vissa fall för deras tillrättaförande. Ur vårdsynpunkt kunde det därför förefalla bättre att infria intentionerna med ungdomsfäng- else än att införa nya påföljder av tillsynsdomens karaktär. Svårigheterna att inom det nuvarande systemets ram göra detta måste emellertid vara stora och länsstyrelsen anser därför att förslaget bör i huvudsak godtas men att möjligheten att för vissa svåra fall tillgripa mer slutna vårdformer ytterligare bör övervägas. _

Fare/ringen Sveriges åklagare vill — med hänsyn till de skäl som åbero— pas därför — inte motsätta sig att ungdomsfängelsepåföljden avskaffas. Ett par nackdelar förenade med sådan åtgärd kan dock enligt föreningen skön-

• Sida 140
•  Original

Prop. 1978/79: 212 140

jas. nämligen en oundvikligen ökad användning av fängelse för det nuva- rande ungdomsfangelseklicntclet och en risk för att vissa av dessa ungdo- mar — de som fyllt Zl år — i återfallssituationer får undergå sammanlagt längre frihetsberövande i form av fängelse än de skulle ha behövt göra om de dömts till ungdomsfängelse.

Enligt Föreningen Sveriges [mlisr-lebr har ungdomstängelsestraffet så- som det tillämpats under senare åren väl trots allt måst betraktas som ett sätt att under viss tid förhindra den unge att begå brottsliga handlingar ge- nom att förvara honom på en sluten anstalt. De anmärkningar som kanske i första hand kan riktas mot ungdomsfängelseinstitutet synes vara att påfölj- den framstår till tiden obestämd. ] debatten har på senare tid framförts att man skall betrakta straffet som ett straff och icke som ett medel att be- handlar den brottslige. Straffet framstår alltså som helt repressivt. Skulle dessa idéer föras över på tankarna runt ungdomsfängelsets vara eller icke vara skulle väl resultatet bli att man slopar ungdomsfängelse och i stället dömer till frihetsstraff och att efter straffets avtjänande eventuell övervak- ning eller tillsyn kan följa. Straffet skulle tjäna både individualpreventiva och allmänpreventiva syften. Härigenom skulle också undanröjas den kri— tik som har riktats mot institutet ungdomsfängelse så till vida att straffti- dens längd inte för den dömde skulle framstå som obestämd. Dessa tanke— gångar förutsätter emellertid att begränsningar som föreligger rörande an- vändande av fängelsestraff bör bortfalla så att inget hinder möter att ådö- ma en person över l5 år ett fängelsestraff. Det kunde möjligen framstå som en kompromisslösning att strafftidens längd begränsades genom regler i 26 kap. brottsbalken (BrB).

2 Utredningens förslag i stort

JK anför att det är trppenbart att åtgärden att avskaffa påföljden ung- domsfängelse inte avskaffar den typ av brottslingar för vilken påföljden tillämpats. Svårigheterna ligger med andra ord i att frnna alternativ. Detta har också varit utredningens huvuduppgift. Att lösa denna uppgift utan att öka antalet frihetsberövanden i form av fängelse, vilket i direktiven angi- vits som ett mål. är svårt. Utredningen har tyckt sig finna lösningen fram- förallt idet nya institutet tillsynsdom. JK är mycket tveksam till denna ny- het. JK delar utredningens uppfattning om nödvändigheten av effektiv kontroll i de fall som avses. Det kan dock starkt ifrågasättas om detta krä- ver så omfattande förändringar i påföljdssystemet så vitt avser kriminal- vård i frihet som utredningen föreslår. Utredningens förslag att villkorlig dom och skyddstillsyn skall ersättas med sex olika former av kriminalvård i frihet var och en inrymmandc en rad olika sanktionsformer leder till att påföljdssystemet blir svåröverskådligt och medför komplikationeri lagtek- niskt hänseende. JK kan därför inte tillstyrka att förslaget utan betydande omarbetningar läggs till grund för lagstiftning. JK:s allmänna uppfattning är att påföljden villkorlig dom bör behållas i allt väsentligt oförändrad och att möjligheterna till intensivövervakning och intagning i anstalt bör till- godoses inom skyddstillsynens ram. Något tillspetsat och förenklat hyser JK den uppfattningen att en del av det nuvarande ungdomstängelsekliente- let kan föras in under den vanliga fängelsepåföljden och att det beträffande återstoden frnns i stort sett tillräckliga handlingsmöjligheter inom ramen för den nuvarande skyddstillsynen.

• Sida 141
•  Original

Prop. 1978/79: 212 ;;, r4r

RÅ betonar att en förutsättning för ett avskaffande av ungdomsfängelse— påföljden är att detta ej tillåtes medföra en vidgad tillämpning av fängelse- straffet. En sådan utveckling torde dock vara möjlig att förhindra genom tämligen begränsade ingrepp i påföljdssystemet. Sålunda torde en utvidg— ning av institutet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn samt en höjning av åldersgränsema i 26 kap. 4 s 2 st. BrB för begränsning av fängelsestraffets tillämplighet och i 33 kap. 4 5 BrB för underskridande av straffminimum i princip vara tillfyllest. Utredningen går emellertid mycket längre och låg- ger fram förslag till delvis helt nytt påföljdssystem. Mot bakgrund av vad man känner till om ungdomsfängelseklientelet kan man ställa sig tveksam till frågan om frivård i egentlig mening är en paföljd som kan få nämndvärd praktisk användning beträffande dem som i dag dönres till ungdomsfängel- se. Visserligen torde en upprustning av frivårdens resurser ktrnna i viss mån vidga ramen för institutets användning men något avgörande substitut för frihetsberövande påföljd torde. det inte komma att utvecklas till. Med hänsyn härtill anser sig inte RÅ kunna tillstyrka det framlagda förslaget. vilket i väsentlig mån vilar just på den förutsättningen att en påföljd med intensiv övervakning skall kunna kompensera bortfallet av påföljden Ling- domsfängelse. Vidare kan mot förslaget till förändringari påföljdssystemet anföras att detta genom förslaget sktrlle bli ytterligt komplicerat och svar— överskådligt. Härtill kommer att gränsen mellan påföljdema villkorlig dom och tillsynsdom är oklar. I viss mån går dessa påföljder över i varand- ra. De nu påtalade bristerna är enligt RA:s mening så allvarliga att förslag- "et även av denna anledning ej kan läggas till grund för lagstiftning. RÅ framhåller vidare att BRÅ—rapporten (Brottsförebyggande rådets rapport 1977: 7. Nytt straffsystem) måhända kan komma att leda till fortsatt utred- ningsarbete då det gäller påföljdssystemets utformning. Det kan därför sät- tas i fråga om man ej nu bör avstå från andra ändringar än sådana som är nödvändigt förbundna med ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden. De sålunda nödvändiga ändringarna är enligt RÅ en utvidgning av institu— tet anstaltsbehandling vid skyddstillsyn samt en höjning av vissa ålders— gränser. Beträffande anstaltsbehandling vid skyddstillsyn ansluter sig RÅ till utredningens uppfattning. Enligt RÅ bör den längsta tiden för anstalts- behandling kunna ökas till tre månader. Samtidigt bör anstaltstiden be- stämmas av domstolen. Därmed skulle påföljdens allmänpreventiva värde öka. Vidare bör i enahanda syfte någon verkställighet utom anstalt ej få komma ifråga. Slutligen bör nuvarande förbud att förordna om anstaltsbe- handling beträffande den som ej fyllt 18 år utgå. l sakens natur ligger dock att restrektivitet måste iakttas beträffande denna åldersgrupp. En höjning av åldersgränsemai nuvarande 26 kap. 4 :$ 2 st. BrB beträffande fängelse- straffets tillämplighet och i 33 kap. 4 5 1 st. BrB för underskridande av straffminimum kommer främst att beröra den stora del av ungdomsfängel- seklientelet som kännetecknas av hög brottsintensitet och snara återfall. Givetvis medför en höjning av berörda åldersgränser lättnader även för den grupp som vid ett oförändrat påföljdssystem skulle ha dömts till tids- bestämt fängelsestraff. Detta behöver emellertid ej utgöra något hinder mot att bestämma generella åldersgränser. För att undvika att åstadkom- ma beaktansvärda förlängningar av anstaltstiderna för den betydande del av ungdomsfängelseklientelet som fyllt Zl år vill RÅ förorda'att ifrågava- rande åldersgränser höjs till 23 år. När det gäller trnderskridanden av straffminimum bör — såsom utredningen framhållit — mera väsentliga så- _ dana förbehållas de yngre inom åldersgruppen. Enligt länsåklagaren i Uppsala län kan några bärande skäl för att ha

• Sida 142
•  Original

Prop. 1978/79: 212 142

speciella påföljder för ungdomar i lx—ZO-årsåldern knappast anföras. De förslag till kriminalvård i frihet som utredningen lagt fram bör därför inte leda till separat lagstiftning. [ stället bör dessa förslag tas med i de fortsatta överväganden som BRÅ:s rapport måste leda till. l avvaktan på resultatet i denna fortsatta utredning bör för ungdomsfängelseklientelet endast företas vissa smärre ändringar som redan nu trtan svårigheter kan genomföras. De viktigaste förändringarna skttlle då vara att påföljden ungdomsfängelse av— skaffades oelr ersatts med fängelse samt att stadgandet om lindrigare straff för ungdomar trnder 18 år i BrB 33 kap.4 å trtvidgades till att också avse ungdomar under 21 år.

Länsåklugaren i Skaraborgs län anser att det inte frnns anledning att helt förkasta behandlingstanken och särskilt inte i ett straffsystem för unga lagöverträdare. Adekvata åtgärder i början av brottsligheten skulle kunna minska behovet av fängelsestraff. Utredningens förslag till kriminalvård i frihet är svåröverskåt'lligt i många stycken. Det innebär en onödigt stor dif- ferentiering av påföljderna och för stora möjligheter för verkställighets- myndigheten till ändring av deras innehåll. Om man anser det angeläget att snarast avskaffa trngdornsfängelse torde en intensivövervakning vara enda lösningen för att undvika större användning av fängelsestraff för dem som nu dönrs till ungdomsfängelse. Ett förslag är att en förenklad. mindre re- strrskrävande tillsynsdom införs för endast ungdomsbrottslingarna innan man inför påföljden som allmän sanktion. Då kunde man pröva dess funk— tion och verkan och få till stånd ett intressant experiment för den krimino- logiska forskningen. Det behov som onekligen frnns av utvidgade kontroll- åtgärder och ingripanden mot dem som dömts till skyddstillsyn kunde till- godoses inom ramen för nuvarande skyddstillsyn. Domstolen skulle då i domen bestämma övervakningens utformning. Resultatet sktrlle alltså bli en skyddstillsyn med mera differentierade ingripanden. Nästa steg vore för vuxna lagöverträdare fängelse medan de unga lagöverträdarna anförtrod- des en frivårdsform med för dem lämpade kraftiga kontrollåtgärder.

Överklagar-en i Gölehm'gs åklagurdistrikt påpekar att ett genomförande av utredningens förslag rrtan revidering skulle innebära inte mindre än sex olika frivårdspåföljder med inbördes ganska små olikheter. Härutöver till- kommer ytterligare en övervakningsform vid förtida frigivning. Det fram- står som ytterst tveksamt om det lämpliga i så många skilda men ändock likartade påföljder då risken till svåröverskådlighet är uppenbar. Bl. &. sy- nes domstolarna i strävan att ftnna en så adekvat påföljd som möjligt kun- na hamna i bcsvärliga valsituationer till men för en önskvärd enhetlig rätts— tillämpning. Vidare torde det för såväl den dömde som vederbörande över- vakare kunna uppkomma svårigheter vid tillänrpningen av den i det enskil- da fallet föreskrivna övervakningsformen. Detta kan i sin tur medföra att behovet skjuts i bakgrunden till förmån för det formella beslutet vilket na- turligtvis vore djupt olyckligt. Det bör vara möjligt att inordna den intensi- va övervakningen i nuvarande skyddstillsynspåföljd. Utredningen har ock- så diskuterat en sådan lösning men funnit den vara betänklig ur rättssäker- hetssynpunkt under motivering att den som dömts till skyddstillsyn bör ha ett berättigat anspråk att redan genom domen få klart för sig om påföljden skall kunna förenas med en intensiv övervakning. Emellertid synes utan svårighet kunna införas en regel som ålägger domstolen att i samband med domen meddela vilken övervakningsform som skall vara tillämplig i det en- skilda fallet. Kravet pa erforderlig rättssäkerhet borde härigenom vara uppfyllt och de av utredningen anförda betänklighetema blir på så vis eli- minerade. Det förordas sålunda att de nya och värdefulla tankegångar som

• Sida 143
•  Original

Prop. 1978/79: 212 .-.-.... 143

kommit till uttryck i utredningens förslag tillvaratas på det sättet att den nuvarande villkorliga domen bibehålls i oförändrat skick och att intentio- nerna bakom begreppet tillsynsdom inordnas under i dag gällande skydds- tillsynspåföljd med de ändringar och tillägg som lagtekniskt då måste följa. Förutom att man härigenom undviker införandet av ett helt nytt begrepp — tillsynsdom — reduceras det föreslagna antalet frivardspåföljder väsentligt vilket får bedömas som angeläget. Genom en utvidgning av skyddstillsyns- påföljden på föreslaget sätt bör i vart fall en viss mindre del av de personer som i dag har dömts till ungdomsfängelse förhoppningsvis kunna undgå att i fortsättningen omedelbart kunna dömas till fängelse. För övriga återstår som enda ersättningspåföljd fängelse. De föreslagna strafflindringsreglerna för personer under 2l år bör då i allt väsentligt utgöra säkerhet för att ett avskaffande av ungdomsfängelse likväl inte leder till ökade frihetsberövan- den för berörd kategori. Slutligen blir en sannolik konsekvens vid ett ge- nomförande av utredningens tankegångar att olägenheten rörande avsak- naden av ett mellanting mellan nuvarande skyddstillsyn och fängelse för andra lagöverträdare än ungdomsfängelseklientelet försvinner. Denna ef- fekt som i viss mån — i vart falljämfört med direktiven — kan sägas vara en gratisprodukt av utredningens förslag hälsas med stor tillfredsställelse.

Göta hovrätt tillstyrker att ungdomsfängelse avskaffas och att straffned— sättningsregeln i 33 kap. 4 % BrB utvidgas så att den omfattar även ungdo- mar i åldern 18—20 år. i övrigt avstyrker hovrätten utredningens förslag. 1 direktiven för utredningen uttalas att avskaffandet av ungdomsfängelse in- te får leda till ökade frihetsberövanden för den kategori av unga lagöverträ- dare som det här är fråga om utan tvärtom bör medföra en förskjutning mot andra kriminalvårdande åtgärder. Sedan dessa uttalanden gjordes har ung- domsfängelsepåföljden i domstolarnas praxis använts betydligt mer re- striktivt än tidigare. Antalet nyintagna i anstalt efter dom på ungdomsfäng- else har sålunda sedan 1973 minskat med omkring 50 %. Delvis kan minsk- ningen förklaras av att fängelse ådöms i stället för ungdomsfängelse men i flertalet fall har ungdomsfängelsepåföljden ersatts av skyddstillsyn. ] de fall fängelse har använts torde strafftiden ha varit relativt kort. När ting- domsfängelse tillgrips f. n. är brottsligheten vanligen av sådan art och om- fattning att ett fängelsestraff skulle medföra en längre tids frihetsberövan- de än ungdomsfängelse. ] tillämpningen har ungdomsfängelse således av- skaffats i fall där denna påföljd kan ersättas av kriminalvård i frihet eller kortare tids fängelse. När ungdomsfängelse inte kunnat ersättas av annan påföljd är det regelmässigt fråga om allvarlig kriminalitet. främst grova för- mögenhetsbrott i stort antal. eller allvarliga narkotikabrott och våldsbrott. Tanken att i dessa fall ersätta ungdomsfängelse med kriminalvård i frihet är enligt hovrättens mening inte realistisk. Brottens art och omfattning är genomgående sådan att annat än frihetsberövande påföljd inte kan komma i fråga. Om ungdomsfängelse skall avskaffas utan att detta skall leda till längre tids frihetsberövande för ungdomar i åldern l8—20 år krävs att straffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 & BrB utvidgas att omfatta även denna kategori. Någon ytterligare lagstiftning behövs inte för att ungdomsfängel- se skall kunna avskaffas. Hovrätten anser alltså att det är opåkallat att med anledning av ungdomsfängelsets avskaffande genomföra de förändringar av frivårdspåföljderna som utredningen föreslår. Enligt hovrättens mening är de föreslagna ändringarna av dessa påföljder dessutom olämpliga från flera synpunkter.

Hovrätten för Övre Norrland ansluter sig i allt väsentligt till utredning- ens förslag. Hovrätten vill emellertid varna för att det kan bli svån att få

• Sida 144
•  Original

Prop. 1978/79: 212 144

förslagets system att fungera i praktiken såsom utredningen har tänkt sig. Det förefaller kanske väl teoretiskt i sin konstruktion. Det är dessutom tvi- velaktigt om det kan eller bör genomföras titan betydligt större resursför- stärkningar än utredningen har räknat med. I vissa avseenden ger utred- ningens förslag anledning till närmare kritik. En fördel med förslaget blir enligt utredningen att det skapar större möjligheter att vid återfall i brott åstadkomma en från allmänpreventiv synpunkt påkallad upptrappning inom påföljdssystemet titan att man därför alltför snart behöver tillgripa frihetsstraff. Den inbördes svårighetsgraden mellan de olika påföljderna framträder i utredningens förslag genom rekvisiten för deras tillämpning. Det är svårt att inse varför man inte uttryckligen anger den inbördes svå- righetsgraden mellan de olika påföljderna. Det kan självfallet hävdas att en sådan bestämmelse bör införas först i samband med en fullständig revision av påföljdssystemet. Den invändningen kan sägas få en ökad tyngd genom att den föreslagna påföljden tillsynsdom kan sägas ta sikte på en viss grupp av lagöverträdare. nämligen de yngre. Hovrätten är inte övertygad om bärkraften hos dessa invändningar. Hovrätten förutsätter därför att frågan övervägs allvarligt i det fortsatta beredningsarbetet. Hovrätten ifrågasätter också om inte de föreslagna lagändringarna innebär en så pass väsentlig modifiering av behandlingsteorierna att det är befogat med en omformule- ring också av 1 kap. 7 & BrB. Med hänsyn till de rekvisit som uppställs för tillämpningen av påföljderna förefaller det som om villkorlig dom med övervakning har mer gemensamt med tillsynsdom än med övriga former av villkorlig dom. Det blir än tydligare mot bakgrund av att villkorlig dom med övervakning under verkställigheten kan omvandlas till tillsynsdom och därmed slutligen leda till frihetsberövande genom intagning i anstalt. låt vara att förordnande därom inte får ges samtidigt med förändringen av påföljden. Enligt hovrättens uppfattning bör ett enklare och överskådligare system kunna vinnas. om bestämmelserna om tillsynsdom och om villkor- lig dom med övervakning arbetas samman i ett gemensamt kapitel. En an- nan metod kunde vara att behandla villkorlig dom i ett kapitel. villkorlig dom med övervakning i ett annat kapitel och tillsynsdom i ett tredje. Där- med skulle man också vinna att förutsättningarna i 27 kap. 9 & BrB för att förvandla villkorlig dom med övervakning till tillsynsdom kunde uttryckas klarare. Med den nu föreslagna systematiken skulle den rena villkorliga domen få en enklare och klarare utformning. Påföljden skulle bättre svara mot benämningen straffvarning. Möjligheten till erbjudande om stöd och hjälp bör utan tvivel finnas kvar. Det kan sättas i fråga om inte föreskrifter- na i detta ämne bör tas in i frivårdsförordningen. Förordnandet bör dock ankomma på domstolen. ] utredningens förslag framställs sådant erbjudan- de som avses nu i någon mån som kännetecken för en självständig på- följdsform. Detta kan dock knappast sägas motsvaras av någon realitet. För att ett orealistiskt synsätt skall motverkas bör därför bestämmelsen om erbjudande om stöd och hjälp kanske arbetas in i 27 kap. l & BrB. Ut- redningen har strävat efter att ge sina förslag samma språkdräkt som de författningar i vilka de föreslagna ändringarna skall göras. Detta är enligt hovrätten en minst sagt tveksam metod. Den blir särskilt tveksam när det blir fråga om så omfattande och ingripande ändringar som här. Det kan inte vara rimligt att. av hänsyn till enhetligt. år [978 använda ett så ålderdom- ligt språk som utredningen har i nyskrivna texter. Hovrätten erinrar i detta sammanhang om hur ändringarna i giftermålsbalken utformades när den balken ändrades i betydande omfattning år 1974 och förutsätter att de be- stämmelser som utredningens förslag kan föranleda får en modernare och mera lättbegriplig utformning.

• Sida 145
•  Original

Prop. l978/79: 212 l45

Kammarrätten i./()'n/töpiri_q finner det angeläget att nya regler införs så att frihetsberövande påföljder för ungdomar i så stor utsträckning som möjligt skall kunna ersättas med påföljd i frihet. Kammarrätten iinser det därför lämpligt att en ny påföljd tillskapas som ersättning för ungdoms— fängelse i enlighet med de riktlinjer som anges av utredningen. Det före- slagna frivärdssystemet förefaller dock onödigt invecklat. l vart fall ur den dömdes synpum. torde det många gånger vara likgiltigt vilken form av övervakning sota han är utsatt för.

Stockholms i'vrgrrätt, som delar utredningens uppfattning att det inte längre finns anledning att behålla ungdomslängelsepåföljden. vill dock cr- inra om utredningens påpekande att ungdomsfängelse har vid prövning av domstol eller genom åtalsunderlåtelse av åklagare i stor omfattning kom— mit att avse även nya brott. begångna innan påföljden tillfullo verkställts. Vid upprepad brottslighet kommer. sedan ungdomsfängelse avskaffats. som påföljd i stället i icke ringa utsträckning fängelsestraff att behöva till- gripas varvid tiden för frihetsberövandet sammantaget kan komma att överstiga tiden för frihetsberövandet vid ungdomsfängelse. Vad gäller de ändringar i påföljdssystemet som har betraktats som en nödvändig följd av att ungdomsfängelse avskaffas är förslaget att införa den nya påföljden till- synsdom det mest väsentliga. Tingsrätten anser sig inte kunna biträda ut- redningens uppfattning att en sådan påföljd. vars grundläggande innehåll utgörs av intensiv övervakning. är ägnad att tillgodose högt ställda all- mänpreventiva krav på en kännbar reaktion eller att för det starkt brotts- benägna klientel det här gäller motverka återfall i brott. Dessutom måste befaras att det uppstår faktiska svårigheter att genomföra påföljden i enlig- het med utredningens intentioner. Som utredningen också har anmärkt finns inom ramen för skyddstillsyn formellt starka tvångsmässiga inslag och dess sanktioner är — åtminstone teoretiskt sett — ännu mer ingripande än de som föreslås för tillsynsdom. Vid skyddstillsynen motiveras de tvångsmässiga inslagen. inklusive anstaltsbehandling. huvudsakligen från individualpreventiva utgångspunkter under det att tillsynsdomens tvångs- inslag enligt förslaget grundas på allmänpreventiva överväganden. Tings- rätten delar utredningens uppfattning att tvångsåtgärder inom kriminal— vården i huvudsak bör användas endast i syfte att tillgodose samhällets in— tresse av att den dömde hindras att begå nya brott eller att andra personer avhålls att begå brott. Det torde dock vara möjligt att med mindre lagänd- ringar och en ändrad tillämpningi praxis tillgodose en sådan princip inom ramen för nuvarande skyddstillsyn. ()m vissa tvångsinslag i skyddstillsy- nen. som t. ex. anstaltsbehandling. uttryckligen kunde motiveras av hän- syn till allmän laglydnad ges — med den begränsning som anges i 28 kap. | .it 3 st. BrB och som fortfarande bör finnas kvar —— också ökade möjlighe- ter att tillämpa skyddstillsynen vid allvarlig brottslighet. För att markera det allmänpreventiva syftet med anstaltsbehandling bör tiden för denna be- stämmas av domstolen och sanktionen gärna kallas fängelse. För de ung- domar inom det nuvarande ungdomsfängelseklientelet som inte kan få till- synsdom skall enligt förslaget vanligt fängelse utgöra påföljd. Även om så- dana fängelsestraffi fortsättningen torde bli sällsynta synes det dock tings- rätten vara en brist i det tänkta systemet att en frihetsberövande påföljd som mera direkt anpassas till det unga klientel det här är fråga om inte har övervägts. Måhända är det svårt att finna en sådan form. Det är också möj- ligt att frågan närmast hör hemma inom kriminalvårdens ram. Tingsrätten finner vidare anledning till åtskilliga erinringar mot utredningens förslag att avskaffa skyddstillsyn och i stället införa två nya varianter av villkorlig l0 Riksdagen I978/79. [Saml. Nr 212

• Sida 146
•  Original

Prop. 1978/79: 212 |4t»

dom. Däremot ansluter sig tingsrätten till förslagen om att begränsa till- Iämpningen och längden av fängelsestraff för ungdomar mellan IS och Zl år samt att mildra reglerna om förverkan av villkorlig frigivning. Tingsrät- ten anser inte — oavsett om förslaget om lillsynsdont blir antaget eller ej -- att utredningens argumentation för ändring i reglerna för villkorlig frigiv- ning och verkställighet utom anstalt är övertygande. Utöver vad som för— anleds av själva remissen vill tingsrätten särskilt framhålla de mycket stora problem som skulle uppstå om man genomför soeialutredningens förslag att överföra ansvaret för ungdomar mellan IX och Zl år som begått brott från de barnavårdande myndigheterna till kriminalvården. Den vård som bereds dessa ungdomar i bl. a. ungdomsvårdsskolor ersätter nu ofta ett fri- hetsberövande som påföljd för allvarlig brottslighet. Kriminalvårdens fri— vårdsorganisation. även med den tilltänkta utbyggnaden. motsvarar ej de krav som nu kan tillgodoses genom ungdomsvårdsskolorna. För domsto- len återstår då ej annat än att döma ungdomar med den allvarliga brottsliga belastning. varom här är fråga. till fängelse.

(?t'itt'litit'gx tingsrätt delar utredningens allmänna grundsyn att ungdoms— fängelse bör ersättas dels med en icke frihetsberövande påföljd vars grund- läggande innehåll utgörs av intensivövervakning. dels med tidsbestämt fängelsestraff för det hårdast belastade klientelet. Trots detta tar tingsrät- ten avstånd från utredningens bedömningar på väsentliga punkter och av- styrker beträffande de huvudsakliga delarna av reformf'örslaget att dessa läggs till grund för lagstiftning. Det material som redovisas i BRÅ-rappor— tcn och de slutsatser som kan dras av detta ger enligt tingsrättens uppfatt- ning all anledning till en genomgripande översyn av hela påföljdssystemet. l avvaktan på denna översyn bör påföljdssystemet inte underkastas mer omfattande förändringar än som år påkallade av att ungdomsfängelsepå- följden avskaffas. Mot bakgrund härav kan tingsrätten inte tillstyrka att påföljdssystemet redan i förevarande sammanhang blir föremål för en så genomgripande omarbetning som den utredningen föreslagit. Det föreslag- na systemet är vidare komplicerat och svåröverskådligt. påföljderna är svåra att jämföra. Risk föreligger att systemet kan leda till orättvis och olikartad behandling av personer som begått likartade brott. Tingsrätten instämmer i att man bör sträva efter att ett avskaffande av ungdomsfängel- se i vart fall inte leder till ökat frihetsberövande för det ifrågavarande kli- entelet. Vid bedömandet av i vilken utsträckning frihetsberövande påföljd bör komma till användning beträffande dessa ungdomar bör man dock hål- la i minnet att ungdomsfängelseklientclet till alldeles övervägande del be- står av ungdomar som redan i de yngre tonåren blivit föremål för upprepa- de ingripanden från samhällets sida. Dessa ingripanden har ofta lett till fri- hetsberövanden i form av intagningi ungdomsvårdsskola. Sådana ungdo- mar kommer sannolikt att uppfatta all frivård. även intensivövervakning. som lindrigare än intagning i ungdomsvårdsskola. Med hänsyn härtill är det viktigt att ungdomsfängelsepåföljdens avskaffande och ersättande med annan eller andra påföljder inte får till följd att detta klientel ftnner det "lönsamt" att begå brott och därigenom blir föremål för kriminalvård i fri- het i stället för frihetsberövande i form av återintagning på ungdomsvårds- skola. Dessa ungdomar skall alltså inte kunna "straffa sig ut" till en som de uppfattar lindrigare påföljd i frihet. Realistiskt sett måste man därför räkna med att denna del av ungdomsfängclseklientelet. dvs. de ungdoms- vårdsskoleintagna, inte kan dömas till annan påföljd än frihetsberövande. När ungdomsfängelset skall avskaffas bör man därför. i vart fall i avvaktan på den översyn av påföljdssystemet som tingsrätten tidigare har berört.

• Sida 147
•  Original

Prop. l978/79: 212 . . 147

koncentrera sig på att för dessa ungdomar finna någon form av frihetsberö- vande som är lindrigare och kottvarigare än ett fängelsestraff som med nu gällande regler skttlle komma att utdömas. För den del av ungdomsfängel- seklientelet som inte har denna bakgrund och belastning bör tillskapas en frivårdspåföljd som är mer ingripande än nuvarande skyddstillsyn. Det- samma gäller också möjligen för de ungdomar som nu upprepade gånger dönts till skyddstillsyn för jämförelsevis lindriga brott. Enligt tingsrättens uppfattning bör dessa åtgärder kunna vidtagas inom det nuvarande på- följdssystemet utan att man behöver tillgripa så ingripande förändringar och tillskapa ett så komplicerat påföljdssystem som utredningen har före— slagit. l huvudsak hör man kunna ersätta ungdomsfangelsepå'tföljden dels genom att inotn ramen för skyddstillsynen föra in huvuddelarna av de re- formft'n'slt-tg sotn utredningen har lagt fram om intensivövervakning och vistelse i anstalt. dels genom att ändra reglerna för fängelsestraffets använ- dande för ungdomar i enlighet med vad utredningen har föreslagit.

Enligt Vänersborgs tingsrätt bör en sådan rik Hora av olika påföljder som utredningen föreslagit om möjligt undvikas. Rättstillämpningen blir lätt ojämn och skillnaderna mellan de olika påföljderna kan ofta bli svår att urskilja. framför allt på verkställighetsstadiet. Redan av den anledningen avstyrker tingsrätten att utredningens förslag om förändringar av den vill- korliga domen och skyddstillsynen genomförs i sin helhet. Vissa av del— f'örslagen kan dock godtas. Påföljden villkorlig dom bör bestå i sin nuva- rande form. Möjlighet bör dock finnas att i enlighet med utredningens för- slag förena villkorlig dom med stödåtgärder. Tingsrätten avstyrker infö- rande av påföljden tillsynsdom. Skyddstillsynen böri stället bestå med vis- sa ändringar. Först och främst bör åtgärder av olika slag vidtas i syfte att göra övervakningen mer effektiv. Vidare bör sanktionshotet för den som undandrar sig övervakningen under skyddstillsyn förstärkas. Dessutom bör viss ändring ske av reglerna om s. k. anstaltsbehandling. Enligt tings- rätten är det numera så ringa skillnad mellan anstaltsbehandling och fäng- else att tingsrätten ifrågasätter om det är tillräcklig anledning att i fortsätt— ningen behålla anstaltsbehandling som en speciell behandlingsform. Det synes naturligast och även konsekvent att kalla även anstaltsbehandling fängelse. Detta skulle innebära att det fanns möjlighet för domstol att för ett och samma brott döma till skyddstillsyn i förening med kortvarigt fäng— elsestraff. Tingsrätten anscr att en sådan påföljdsmöjlighet. innebärande att domstolen vid utdömande av fängelsestraffi samband med skyddstill- syn har möjlighet att underskrida straffminimum för fängelse i den aktuella strafflatituden. bör införas såsom ett mellanled mellan "ren” skyddstillsyn och fängelse. En sådan kombination skulle i många fall ersätta den nuva- rande ungdomsfängelsepåföljden men kan användas också i andra fall. Tingsrätten föreslår en sådan kombination i stället för införande av påfölj- den tillsynsdom. Med en sådan kombinationsmöjlighet torde bestämmel- sen i 28 kap, l ä 3 st. BrB om särskilda skäl för ådömande av skyddstillsyn vid brott med ett års fängelse som straffminimum kunna upphävas. Tings- rätten tillstyrker vidare förslagen att höja åldersgränserna i 26 kap. 4 & och 33 kap. 4 & BrB.

Domsttils—verket erinrar om att flera utredningar nyligen avgett betänkan- den med förslag som inverkar på användningen av olika påföljder. Det gäl- ler bl. a. betänkandena av socialutredningen (SOU l977:4()), utredningen om behandlingen av psykiskt avvikande (SOU 1977: 23). häktningsutred- ningen tSOU 1977: 50) och åtalsrättskommittén (SOU l976:47). Av bety- delse för reformverksamheten på detta område är också de överväganden

• Sida 148
•  Original

Prop. l978/79: 212 HK

i fråga om interneringsstraffet sotn f.n. pågår inom justitiedepartementet samt i viss mån resultatet av utredningen angående översyn av rättegångs- förfarandet vid allmän domstol. l BRÅ-rapporten som innehåller många tankeväckande synpunkter, diskuteras ingående principerna för straff- systemets uppbyggnad. ] ungdomsfängelseutredningens betänkande slutli- gen framläggs förslag till betydande förändringar i påföljdssystemet. Med hänsyn till denna mångfald av utredningar torde det vara nödvändigt att re- fortnverksamheten inom straffrättens påföljdssystem inriktas på en samlad översyn av regelkomplexet. l avvaktan härpå bör enligt domstolsverkets mening endast angelägna reformer genomföras vilket bör ske inom ramen för nuvarande påföljder. Domstolsverket tillstyrker dock att ungdomsfäng- else avskaffas men avstyrker f.n. att en ny självständig form av frivårdspå- följd införs. Ett avskaffande av ungdomstängelsepåföljden gör det nödvän- digt att förändra fängelsestraffet och skyddstillsynspåföljden. l betänkan- det förutsätts att merparten av dem som nu döms till ungdomsfängelse skulle kunna kontma i fråga för kriminalvård i frihet genom att institutet tillsynsdom tillskapas som en mera ingripande frivårdspåföljd. Det nuva- rande ungdomsfängelseklientelet består av personer med allvarlig krimi- nell belastning och tned en typiskt sett mycket hög återfallsrisk. Av gjorda klientelundersökningar framgår att inemot hälften av de dömda images i ungdomsfängelse direkt från ungdomsvårdsskola. Vidare framgår att fler- talet tidigare lagförts och/eller erhållit åtalsunderlåtelse. Härtill kommer att olika former av giftmissbruk är vanligt förekommande bland dessa dömda. Mot bakgrund av dessa förhållanden ifrågasätter domstolsverket om kriminalvård i frihet över huvud taget är realistiskt som huvudalterna- tiv vid ett avskaffande av ungdomsfängelse. F.nligt domstolsverkets me- ning torde man i stället få räkna med att merparten kommer att dömas till fängelse. Förutsatt att bestämmelserna om fängelsestraff ändras så som ut- redningen tänkt sig bör en sådan utveckling godtas. Kriminalvårdsstyrelsen ansluter sig till förslaget om avskaffande av ung- domsfängelsepåföljden. Denna påföljd bör också enligt styrelsens mening delvis kunna ersättas med någon form av skärpt tillsyn i frihet. För en be- tydande del av ungdomsklientelet kommer emellertid även fortsättningsvis frihetsstraff många gånger att te sig ofrånkomligt. De av utredningen före- slagna bestämmelserna om Strafflindring för ungdomsklientelet tillstyrks därför. lnför de ersättningspåföljder som utformas i betänkandet ställer sig styrelsen emellertid i väsentliga delar tveksam. Styrelsen hyser visserligen förståelse för synpunkten att det av allmänpreventiva skäl kan vara moti- verat att tidigare än vad som nu är fallet markera en upptrappning inom på— följdssystemet även såvitt avser påföljdsformer i frihet. I praktiken torde emellertid det komma att ställa sig svårt att åstadkomma den åsyftade skillnaden mellan de sex olika formerna av frivård som föreslagits. Risk torde föreligga att de avsedda nyanserna endast får formell betydelse un- der det att i den praktiska hanteringen de olika påföljdernas faktiska inne- håll inte i någon väsentlig grad kommer att skilja sig åt. Vidare kan syste- met komma att bli stelt och tungrott inte minst p. g. a. den ökande styrning- en från domstolarnas sida. Tillsynsdomspåföljden kommer sannolikt gans- ka snart att visa sig ur kontroll- och säkerhetssynpunkt otillräcklig för stora grupper av det hårt brottsbelastade och ofta starkt rymningsbenägna nuvarande ungdomsfängelseklientelet. Däremot finns det anledning att an- taga att domstolarna skulle i den nya påföljden finna ett välkommet kor- rektiv att användas företrädesvis för den som återfaller i brott och härföri brist på bättre alternativ döms till fortsatt skyddstillsyn. Om tillsynsdom i

• Sida 149
•  Original

Prop. 1978/79: 212 ;. 149

betydande omfattning skulle komma att ådömas sistnämnda klientel finns också anledning befara att påföljden i sig inte kommer att anses som ett till— räckligt ingripande alternativ till ungdomsfängelse. Styrelsen vill om för— slaget till tillsynsdom i dess tre olika konstruktioner framhålla att genom förslagets förverkande ingenting av nämnvärd praktisk betydelse skulle uppnås som inte skulle kunna genomföras genom tillskapandet av en enda påföljd. En ny sanktion som skulle kunna utgöra en sådan paföljd i frihet som enligt utredningens direktiv kunde ersätta ungdomsfängelse skulle kunna ges en smidigare utformning än den föreslagna och ändå tillgodose kraven på skärpt tillsyn. Man kan nämligen väl tänka sig att åstadkomma en strikt. på goda känslobindningar grundad och därmed måhända ända- målsenligare kontroll av klienten genom åtgärder som fortlöpande kan an- passas efter vad som framstår som behövligt. Valet av övervakare fram— står som utomordentligt betydelsefullt för utfallet av intensivövervakning. Skyddskonsulenten torde med sin personkännedom ha goda möjligheter att utse lämplig övervakare i det särskilda fallet. Under förutsättning att övervakningen ges ett sådant innehåll som antytts skulle styrelsen vara benägen acceptera en sålunda kvalificerad skyddstillsyn som självständig påföljd vid sidan av den ordinära skyddstillsynen. Nuvarande skyddstillsy— nen och den villkorliga domen skulle i så fall kvarstå oförändrade. Det nu- varande skyddstillsynsinstitutet kan enligt styrelsens mening inte ännu an- ses färdigutvecklat eftersom verkställighetsmyndigheterna först på senare tid erhållit tillräckliga resurser för det fulla förverkligandet av innehållet i denna påföljd. Ett för utredningen signifikativt drag är att den vill förlägga tyngpunktcn i frivårdens verksamhet till den kriminellt mest belastade kli- entelgruppcn. Styrelsen finner en sådan koncentration av resurserna dis- kutabel. Bland de mindre brottsbelastadc — särskilt då bland det yngre kli- entelet — ger frivårdsinsatserna erfarenhetsmässigt väsentliga och många gånger avgörande resocialiseringsresultat. Det vore högst olyckligt om denna gynnsamma Utveckling skulle äventyras som en följd av ändrad allo- kering av de tillgängliga resurserna. _

Ungdomsfängelsenämnden betonar att de viktigaste komponenterna när det gäller att förebygga sociala problem och kriminalitet hos ungdom är utbildning och arbete. Som också utredningen har visat är det på dessa punkter som ungdomsfängelseeleverna här de största bristerna. Deras skolgång har ofta avbrutits i förtid och yrkesutbildning och arbetslivscrfa- renhet saknar de i allmänhet helt. Den sysslolöshet som följer med ökande ungdomsarbetslöshet är en grogrund för missbruk och kriminalitet. Den viktigaste kriminalvårdande behandlingen för de ungdomar som redan är kriminellt belastade är därför att övervinna dessa ungdomars utbildnings- och arbetshandikapp. De viktigaste åtgärderna för att förebygga att nya ungdomar hemfaller åt kriminalitet är att tillförsäkra alla ungdomar en god skol- och yrkesutbildning och ett meningsfullt arbete. Ungdomsfängelsc- eleverna har således ofta svårartade sociala och personliga problem. En förändring har också skett på senare är i ungdomsfängelseklientelets sam- mansättning mot i regel grövre brottslighet och mer omfattande tidigare kriminalitet. Nämnden anser därför högst tveksamt om den intensivöver- vakning som anges i förslaget till tillsynsdom är tillräcklig för att tillråttafö- ra stora delar av det unga klientel det är fråga om.

Interncringxträ/mulen ställer sig mycket tveksam till om det av utred- ningen uppställda syftet med tillsynsdomen kan nås med förslaget. Argu- mentationen för den föreslagna påföljden är inte övertygande. Den intensi- va övervakningen kan väl komma att uppfattas som kännbar. Risk förelig-

• Sida 150
•  Original

Prop. 1978/79: 212 150

ger emellertid att den så gott som dagligen återkommande kontaktskyldig- heten mången gång av den dömde kommer att uppfattas som trakasseri och därmed kommer att motverka sitt syfte. Det kan även sättas i fråga om sådan övervakning som föreslås får någon brottsförebyggande effekt sär- skilt när det gäller den grupp unga lagöverträdare som påföljden närmast är avsedd för. lnterneringsnämnden delar utredningens uppfattning att det är angeläget att begränsa användandet av frihetsberövande påföljder. Enligt nämndens mening är det emellertid tveksamt om tillsynsdom i enlighet med förslaget i någon nämnvärd utsträckning kan bli ett användbart alter- nativ till frihetsstraff för de unga lagöverträdare som f. n. tas in i kriminal- vårdsanstalterna. Såsom utredningen framhållit lämnar den nuvarande på- följden skyddstillsyn möjlighet till en mer eller mindre intensiv övervak- ning. Nämndcn är inte övertygad om angelägenheten av att ersätta skydds— tillsyn med tillsynsdom och villkorlig dom med övervakning. Enligt nämn- dens mening bör den nuvarande skyddstillsynen behållas. Därmed skulle frivårdens stödjande och behandlande roll framhävas tydligare. Vidare skulle det formella tvånget för den dömde att följa föreskrifter och anvis- ningar kvarstå. Enligt nämndens mening bör påföljden inte konstrueras så att man förlitar sig helt på den dömdes frivilliga medverkan. En reform av kriminalvården i frihet synes böra ske inom ramen för skyddstillsyn.

Enligt ("ivertnimi/remain:micn i Eskilstmm har tiden i någon mån gått för- bi utredningen. Önskemålet om en förskjutning mot ej frihetsberövande åt- gärder för ifrågavarande kategori av unga lagöverträdare kan sägas redan vara tillgodosett genom de förändringar i praxis som på senare år ägt rum i fråga om-ådömande av ungdomsfängelse. Det restklientel som numera åläggs denna påföljd består huvudsakligen av unga återfallsförbrytare. för vilka andra ingripanden prövats men misslyckats. Det kan med utgångs- punkt i nämndens erfarenheter hävdas att kriminalvård i frihet sällan eller aldrig kunnat vara ett realistiskt alternativ för dem som på senare tid ådömts ungdomsfängelse. [ och med detta saknas faktiskt i och för sig an- ledning att ta ungdomsfängelses avskaffande till intäkt för mera ingripande reformer på frivårdens område. Nämnden är i mångt och mycket kritisk mot utredningens förslag. Rent allmänt framstår det framlagda betänkan- det i mycket som en ambitiös skrivbordsprodukt. överarbetad. svåröver- skådlig och till sina effekter i åtskilliga hänseenden orealistisk och oprak- tisk. Det är nämndens uppfattning att förslagen på många punkter måste omarbetas för att en godtagbar lagprodukt skall framkomma. Det måste ifrågasättas om ett sådant arbete bör utföras innan principerna för den framtida kriminalpolitiken klarnat.

Överva/rningmämmlvn i Göteborg, andra avdelningen anser att hela på- följdssystemet bör bli föremål för ytterligare utredning. Till följd härav bör förändringar f. n. göras endast i den utsträckning sådana är påkallade av att ungdomsfängelse avskaffas. En reform som begränsas på detta sätt kan fungera som försöksverksamhet för en mera genomgripande reform i fram— tiden. Näntndcn kan därför inte tillstyrka att påföljdssystemet redan nu omarbetas på ett så genomgripande sätt som utredningen föreslagit. Utred- ningens förslag är dessutom komplicerat samt svårt att överblicka och på— följderna svåra att jämföra. Nämnden instämmer i att ett avskaffande av ungdomsfängelse inte får leda till ökat frihetsberövande. Vid denna be- dömning bör man dock utgå från att ungdomsfängelseklientelet till alldeles övervägande del består av ungdomar som redan tidigare blivit föremål för upprepade'ingripanden från samhällets sida och att dessa ingripanden mycket ofta leder till frihetsberövanden i form av intagning i ungdoms-

• Sida 151
•  Original

Prop. l978/79: 212 .. 151

vårdsskola. Realistiskt sett måste man därför räkna med att de ungdoms- vårdsskoleintagna inte kan dömas till annan påföljd än frihetsberövande. När ungdomsfängelse skall avskaffas bör'man'därför koncentrera sig på att för dessa ungdomar finna någon form av frihetsberövande som är lindriga- re och kortvarigare än vad som annars är praxis. För den del av ungdoms- längelseklientelct som inte har denna bakgrundsbelastning och möjligen för de ungdomar som nu upprepade gånger döms till skyddstillsyn bör till— skapas en frivårdspåföljd som är mer ingripande än den nuvarande skydds— tillsynen. Enligt nämndens uppfattning bör dessa åtgärder kunna vidtas inom det nuvarande påföljdssystemet och att man alltså inte behöver till— gripa så ingripande förändringar och tillskapa ett så komplicerat påföljds- system som det utredningen föreslagit. I huvudsak bör man kunna ersätta ungdomsfängelse dels genom att inom ramen för skyddstillsynen föra in huvuddelarna av de reformförslag utredningen framlagt beträffande inten— sivövervakning och vistelse i anstalt. dels genom att ändra reglerna för fängelsestraffets användande beträffande ungdomar i enlighet med vad ut— redningen föreslagit.

Öt'ervak/u'ngsnärnnclen i Malmö, första avdelningen anser det vara osannolikt att tillsynsdom med den föreslagna utformningen kan komma att träda i stället för ungdomsfängelse i någon nämnvärd omfattning. Med tanke på den begränsning i antalet domar på ungdomsfängelse som har skett de senaste åren måste man räkna med att ett övervägande flertal av dem som nu döms till ungdomsfängelse i stället kommer att dömas till läng- else antingen i första hand eller ev. efter försök också med tillsynsdom. Om detta antagande är riktigt försvagas skälet för att införa denna påföljds- form. Den har icke mera allmänt sett sådana lördelar att den likväl bör övervägas. Det kan väl sägas att det bland dem som dömts till skyddstill- syn eller Som får frigivningspermission ifrån ett fängelsestraff förekommer fall för vilka intensiv övervakning. åtminstone för en kortare tid. är ända- målsenlig och önskvärd och därför också redan nu kommer till användning i den utsträckning det är praktiskt möjligt. Det måste dock observeras att intensiv övervakning i kontrollsyfte inte i sig själv har något värde. Att själva övervakningen. såsom utredningen tänker sig. skulle kunna förhind- ra eller försvåra fortsatt brottslig verksamhet måste betvivlas. Övervak- ningen måste hänföra sig till bestämda krav som indirekt tar sikte på att minska risken för en fortsatt brottskarriär. Viktigast härvidlag när det gäl- ler den stora grupp som har brott till levebröd är kravet att söka arbete och att infinna sig till och fullfölja ett erhållet arbete eller påbörjad utbildning. Av stor betydelse för att förebygga fortsatt brottslighet är också kravet att avstå från alkolhol eller narkotika i de fall då bruket härav framstår som en riskfaktor. lntensivövervakning kan vara befogad. särskilt under kortare tid. beträffande dömda med sådana personlighetsdrag att de väl har goda föresatser men ringa vitalitet när det gäller att förverkliga dem. I vilka fall en sådan övervakning är befogad och i vilka fall den närmast är till skada måste dock bedömas i omedelbar anslutning till frivårdens genomförande och av den personal och de organ som är vana att kämpa med dessa pro- blem och därtill har en omfattande personkännedom. Om man däremot gör en intensivare övervakning till en särskild påföljdsform att besluta för domstol förstör man alldeles användningen av denna. Detta gäller särskilt när domstolen skall anlägga den synpunkten att själva övervakningen är "en kännbar påföljd" och sålunda föreskriva den för personer på vilka den inte alls passar. Över huvud taget är tanken att domstolen också inom ra- men för frivården skall utportionera obehag i passande doser allt efter

• Sida 152
•  Original

Prop. l978/79:212 153

brottets svärhetsgrad helt orimlig. Potportinalitet kan väl. som nu. få gälla fängelse eller böter men inte graden av övervakning som måste bestämmas av det aktuella behovet. Man riskerar eljest att de krav som ställs uppfattas som helt meningslösa och därför inte kan upprätthållas. Den nya påföljds- formen kan härigenom bli ett totalt misslyckande. Nämnden anser alltså att i lämpliga fall en intensiv övervakning skall kunna förekomma som ett led i den frivård som nu bedrives. Några ändrade regler härom för skydds- tillsyn eller andra former av frivård är icke behövliga. Det bör ankomma på skyddskonsulent och övervakningsnämnd att anpassa övervakningen till vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt. Det bör allenast betonas att detta är frivårdens primära uppgift. för vilken personalen i första hand skall användas och som icke bör tillåtas stå tillbaka för några mindre vikti- ga administrativa bestyr. Mot att nu ändra BrB i syfte att införa de föreslag- na reglerna om tillsynsdom kan också erinras att dessa aVser en liten grupp av dömda och att frågan om det ändamålsenliga i dessa lagänt'lringar. på grund av utredningens bundna mandat. icke har övervägts i ett större sam- manhang. lägger man huvudvikten vid att minska användningen av fri— hetsstraff och i högre grad än hittills lita till frivård kommer andra grupper i första hand i blickfältet. Främst gäller detta det stora antalet korta frihets- straff. Det kan erinras om att det förslag till nyansering av påföljdssyste- met för trafiknykterhetsbrott genom införande av skyddstillsyn med nyk- terhetsvårdande behandling i huvudsakliga delar icke har förverkligats än- nu. Även i övrigt är sambandet mellan brott och alkohol eller narkotika av stor betydelse. inte minst när det gäller de unga. Om socialutredningens förslag förverkligas kommer dessa problem i ökad grad att drabba krimi- nalvården och motverka strävandena att mera än hittills tillämpa frivård i stället för frihetsstraff. Att också inom kriminalvården. i samma utsträck— ning som socialutredningen tänker sig för socialtjänsten. avstå från att stäl- la krav på skötsamhet i sådana hänseenden lär icke vara möjligt: samhäl- lets ingripande mot brott är och förblir tvång. En uppenbar olägenhet med utredningens förslag att göra tillsynsdom till en särskild påföljd är att det uppkommer en konstlad och helt onödig gränsdragning till skyddstillsyn. vilken påföljd utredningen bibehåller ändrad till villkorlig dom med över- vakning. Utredningen säger att denna påföljd måste framstå som mindre ingripande än tillsynsdom. Man kan fråga sig hur en sådan skillnad skall kunna upprätthållas i praktiken. Utredningen har även i övrigt bemödat sig om att göra skillnader mellan olika former av frivård. Dessa skiljaktigheter kommer att vålla en hel del administrativa svårigheter. medan det är tvi- velaktigt om de i övrigt kommer att motsvara några realiteter. Den huvud- sakliga skiljelinjen kommer även i fortsättningen att gå mellan frihetsberö- vande och frivård. Nämnden anser icke att de ändringar som sålunda berör villkorlig dom och skyddstillsyn bör självständigt genomföras utom i det fall som sagts i 28 kap. 2 s BrB i förslaget.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn ansluter sig i stort sett till utred- ningens förslag. Nämnden anser dock att utredningen alltför ensidigt utfor- mat vissa förslag med beaktande enbart av vad hänsynen till allmänna lag- lydnaden kräver. Vidare anser nämnden att det kan befaras att urform- ningen av straffet i fortsättningen inte i tillräcklig omfattning sätts i relation till den dömdes person. Beträffande samhällets möjligheter att mot den dömdes vilja förordna om viss vård för att avhjälpa missbruk av t. ex. alko— hol eller narkotika har nämnden följande uppfattning. Det bör finnas möj- lighet för domstol att beträffande det yngre klientelet förordna om nödvän- dig vård mot den dömdes vilja. En sådan möjlighet skulle lämpligen kunna

• Sida 153
•  Original

Prop. l978/791212 . - 153

utformas i enlighet med socialutredningens huvudförslag (SOU 1977: 40). litt genomförande fullt ut av undt'nnsfängelseutredningens förslag kan få icke önskvärda konsekvenser för den dömde. Han kan befinna sig i en så- dan situation att han själv har svart att avgöra om han äri behov av vård. Nämnden anser vidare att det allmänna kravet på skötsamhet för den som efter doin är föremål för frivård bör finnas kvar. Det kan inte uteslutas att enbart existensen av detta krav kan ha viss inverkan på den dömdes livsfö- ring.

St)('fllf.Vf_l'r('/S('ll konstaterar att utredningen föreslår omfattande föränd- ringar i det straffrättsliga systemet. Bortsett från att förslagen innebär att ungdomsfängelse avskaffas skulle de leda fram till resultat som harmonise- rar dåligt med det straffsystem som BRÅ-rapporten förespråkar. Det kan knappast bli akutellt att ta upp frågan om genomförande av utredningens förslag innan det blivit klart vad den principiella diskussionen i BRÅ-rap- poncn skall leda till. Enligt socialstyrelsens bedömning kommer fängelse troligen att bli den strafform som vanligen ersätter ungdomsfängelse. Sty— relsen har svån att se att det är praktiskt motiverat med så många alternati- va frivårdspåföljder som sex stycken. Socialstyrelsen vill även peka på en oklarhet beträffande den framtida gränsdragningen mellan socialvärd och kriminalvård. Bestämmelserna i l 9" andra punkten i socialutredningens förslag till lag om särskilda bestämmelser om vård av underårig tyder på att möjligheterna att inom socialvården ta hand om femton-sjuttonåringar kommer att minska. För tvångsvård krävs enligt nämnda stadgande att den underårige utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom t. ex. brottslig verksamhet. Frågan är om farlighetskravet alltid är uppfyllt i de fall brottsligheten bedöms föranleda frihetsberövande. Tolkningen synes ligga nära till hands men är inte självklar. Bestämmelsen angeri varje fall en snävare ram än 25b ä och 29 å bamavårdslagen enligt vilka omhänder- tagande kan ske p. g. a. brottslig gärning om "behov av särskilda tillrätta- förande åtgärder bedöms vara eller visat sig vara gagnlösa". Det är här nödvändigt med ett klargörande. Det finns annars en risk att vissa lag- överträdare i åldern li— [7 år i brist på alternativ inom socialvården skulle ådömas fängelse. En sådan utvidgning i användandet av fängelsestraffet är dock inte avsett vare sig av socialutredningen eller av ungdomsfängelse.- utredningen. Under senare tid är det inte bara socialutredningen och ung- domsfängelseutredningen som tagit upp frågan om straffrättsliga påföljder för unga lagöverträdare. Den behandlas ocksåi BRÅ-rapporten. Med hän- syn till att de straffrättsliga påföljderna för unga lagöverträdare nu berörs från flera olika utgångspunkter och att omfattande ändringar diskuteras vore det enligt styrelsens mening angeläget att få till stånd en samordning av de olika förslagen. De borde tas upp till särskild behandling i ett sam- manhang. Den föreslagna samordningen skulle inte bara vara av värde som underlag för en bedömning av generella frågor. Härigenom skulle man ock- så kunna komma åt en del särskilda problem. Ett av dem rör en grupp av mycket svårbehandlade ungdomar som nu bollas mellan olika vårdområ- den. Det är ett femtiotal ungomar per år för vilka adekvata behandlingsal- ternativ f.n. saknas och som — beroende på omständigheterna — hamnar inom kriminalvården. den psykiatriska vården eller barnavården. Dessa ungdomars förhållanden är mycket otillfredsställande och deras problem måste lösas. lnom socialstyrelsen har en arbetsgrupp tillsatts för att utreda frågan om behandlingen av särskilt vårdkrävande ungdomar.

Styrelsen för Bärby _vrkcss/mla anser att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn bör finnas kvar. Anstaltsbehandling kombinerad med

• Sida 154
•  Original

Prop. 1978/79: 212 154

skyddstillsyn bör slopas. Frivårdspåföljdema bör kompletteras med till- synsdom enligt utredningens förslag.

Styrelsen för R_vugårtluns _vrkvsskolu uttalar att de föreslagna alternati- ven till ungdomsfängelse är helt osannolika som påföljd åt ungdomsvårds- skoleelever. Detta klientel kommer att dömas till fängelse eftersom fri- vårdspåföljderna inte är något realistiskt altemativ. Den föreslagna föränd- ringen inom påföljdssytcmet är trots allt endast en skrapning på ytan. Det viktigaste är satsningen på den profylaktiska grundforskningen. Förutom denna förebyggande forskning nås mycket större effekter genom under- sökning av hur man ökar risken för upptäckt. avkortar tiden mellan upp- täckt och påföljd. etc. Nu invaggar man den unge lagöverträdaren i den tron att han kan inom en viss ram bryta mot lagen hur som helst utan att de tidigare sanktionerna ur den unges synpunkt förvärras. Lagstiftaren har här en mycket stor makt som normbildare. Allmänheten kan knappast ac- ceptera att förhållandevis många och svåra brott inte åtgärdas. Beträffande ungdomama i riskzonen hjälper lagstiftaren till att intemalisera helt felakti- ga normer vid ansvarstagandet för sina egna handlingar. Styrelsen anser att utredningens förslag till påföljdssytem passar väl för ett icke så belastat klientel. Men det skulle vara mycket olyckligt om detta förslag till förnyat påföljdssystem skulle komma att användas för det klientel som rekryteras till kriminalvården från ungdomsvårdsskoloma.

Riksrc'l'isiotls'l'erkc't anser att en ökad differentiering av påföljder är önskvärd. Differentieringen ställer emellertid stora krav på en väl funge- rande frivård. Den kräver också att frivårdens roll och uppgift i detta sam- manhang preciseras. Det är därför tveksamt om reformerna inom frivården f.n. kan genomföras i den omfattning som utredningen föreslår.

Fakultetsniimnden vid Uppsala universitet uttalar att utredningen har skött sitt uppdrag med stor skicklighet och att. om man accepterar den fö- reslagna reformens principiella uppläggning. utredningens förslag till lag- text tordc vara ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Nämnden ställer sig emellertid utomordentligt tveksam till den pricipiella utformning av kri- nimalvård i frihet som utredningen förordar. Att laborera med sex olika på- följdsarter på domstolsstadiet framstår som en alltför invecklad ordning. En domstol har knappast underlag för att göra distinktioner av den art som förutsätts och det blir svårt att undvika att det blir individualpreventiva synpunkter som blir avgörande för påföljdsvalet även i fall där detta inte är meningen. Utredningen har visserligen tänkt sig ett nära samarbete mellan domstol och frivårdsorgan redan före domen. l betänkandet sägs bl. a. att det är viktigt att förlägga en stor del av frivårdens sociala verksamhet till ti- den förc domen men att det bör starkt betonas att frivårdens insatser före domen av rättssäkerhetsskäl måste grundas på ett frivilligt samarbete med den dömde. Det framskymtar även att den misstänktes villighet att samar- beta med skyddskonsulenten skulle kunna påverka domstolens val av på— följd. Nämnden kan inte finna annat än att det ur principiell synpunkt är utomordentligt betänkligt att börja verkställa en brottspåföljd där vederbö- rande inte är dömd för brottet. Även om brottsbalken präglas av behand- lingstanken utgör givetvis genuint straffrättsliga åskådningar grundvalen för dess utformning. Det skulle inte vara svårt att med relativt enkla änd- ringar nå hygglig överensstämmelse med det kriminalpolitiska synsätt som utredningen företräder. Men det framstår givetvis som angeläget att samti- digt om möjligt åstadkomma mer påtagliga förbättringar i systemet. Fakul- tetsnämnden vill därvidlag förorda att man avstår från tanken att på en gång göra en totalrevision av påföljdssystemet. Erfarenheterna från BrB:s

• Sida 155
•  Original

Prop. l978/79: 212 fséz- rss

tillkomst är twskräckandc. Tillräckligt material av allmän karaktär torde nu föreligga för att man utan orimlig tidsförlust skall kunna genomföra angelägna delreformer. Ett sådant förfarande underlättas. om man inte ge- nomför så fundamentala förändringar av krinimalvården i frihet som utred- ningen föreslår. Fakultetsnämnden kan sålunda inte se nagot bärande skäl mot att i en första omgång i huvudsak nöja sig med att avskaffa ungdoms- fängelse. För att undvika vissa negativa effekter för unga återfallsförbryta- re bördärvid 26 kap. 4 553 st. BrB och 33 kap. 4 & I st. BrB ändras på sätt ut- redningen föreslår. Nämnden ser det vidare som rimligast att man bibehål- ler nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Detta hindrar inte att man inom ramen för rådande ordning kan genomföra vissa refor- mer. Sålunda delar nämnden uppfattningen att anstaltsbehandling vid skyddstillsyn bör avskaffas. Vidare har starka skäl framförts t. ex. för att avskaffa möjligheten att undanröja skyddstillsyn på annan grund än nytt brott. En lagstiftning om en påföljd vars huvudinnehåll är intensivövervak- ning liksom större förändringar rörande skyddstillsyn synes förutsätta att stön'e klarhet nåtts i frågan hur relationen mellan krinimalvård och social- vård skall utformas.

Juridiska _l'akulletsm'inrndun vid Lunds universitet finner det i ungdoms- fängelsets ställe föreslagna institutet tillsynsdom vara i sig en innovation som bör tillvaratas. Nämnden ifrågasätter dock om tillsynsdom kommer att möjliggöra en tillräcklig kontroll av det kriminellt svårt belastade klien- tel som nu befolkar ungdomsfängelserna. Man måste räkna med att man i framtiden blir nödsakad att döma en sannolikt betydande del av detta kli- entel till fängelse. Däremot förefaller tillsynsdomen med fördel kunna an- vändas i fråga orn en del av det klientel som f. n. erhåller en i realiteten till intet förpliktande skyddstillsyn. Det föreslagna påföljdsystemets nyansri- kedom. som ur vissa synpunkter är en förtjänst. är dock också dess svaghet. Det blir alltför komplicerat.

Enligt vad länsstyrelse/r iJiinköpings län erfarit är de ungdomar som gör sig skyldiga till allvarliga brott för vilka påföljden kan bli ungdomsfängelse eller längre frihetsstraff ofta i behov av vård. fostran och utbildning. Ej säl- lan har dessa ungdomar misslyckats i skolan. De har ej fullföljt någon yr- kesutbildning. De har ej lyckats på arbetsmarknaden. Även i framtiden kommer många av dessa ungdomar att behöva vård. fostran och utbild- ning. All institutionsvard har den senaste tiden uppmärksammats och kri- tiserats. Ungdomsfängelse har fått ta hand om de mest utslagna bland Ling- domar i åldersgruppen IR— 20 år. Om ungdomsfängelserna ej kunnat åter- föra ungdomarna till ett välanpassat leverne har institutionen fått bära skulden för misslyckandet. I stället torde anledning härtill och till den öka- de allvarliga ungdomskrirninaliteten över huvud ligga djupare. Länsstyrel- sen anser att direkta reformer på området för att nå resultat måste åtföljas av åtgärder som angriper den bakomliggande problematiken. Om lagförsla- get om tillsynsdom realiseras — länsstyrelsen är tveksam i åtskilliga styc- ken — är det viktigt både att den nyssnämnda grundsynen kommer till ut- tryck och att den dömde i möjligaste mån får del av den värd, fostran och utbildning som ungdomsfängelset syftat till att ge. En förutsättning för ett lyckat resultat av tillsynsdomen måste vara att ungdomarna har tillgång till bostad och arbete. Länsstyrelsen instämmer i utredningens förslag till ut- formning av påföljden villkorlig dom.

Länsstyrelsmr i Kronobergs liin konstaterar att utredningen visar att de i ungdomsfängelse intagna merendels har psykiska besvär, eftersatt skolut- bildning. är i avsaknad av yrkeserfarenhet samt missbrukar alkohol och

• Sida 156
•  Original

Prop. l978/79: 212 ISo

narkotika. Ett flertal av dem har varit föremål för vård enligt barnavardsla- gen och många har dömts till skyddstillsyn en eller flera gånger. Detta ty— der enligt länsstyrelsen påatt insatta årgärder varit otillfredsställandc eller satts in för sent. [ många fall har irreparabla skador uppkommit. Det är dock inte självklart att dessa är att hänföra till påföljden ungdomsfängelse. Snarare torde missförhållandena ha sin grund i underlåtenhet från samhäl- lets sida att i tid ingripa mot ungdomsbrottsligheten liksom i en alltför stor passivitet när det gäller ungdomar med alkohol- och narkotikaproblem. Länsstyrelsen vill understryka vikten av förebyggande åtgärder. För att motverka en utveckling i kriminell riktning krävs fasta normer i upp- fostran. Det är i första hand föräldrz'rrna som har ansvaret härför. Samhäl- let mäste å andra sidan också visa fasthet och ingripa mot missbruk och brottslighet på tidigt stadium. ()m samhället visar för stor tolerans försvå- ras förält'lrarnas uppfostran och bamen och ungdomen bibringas uppfatt- ningen att inte behöva rätta sig efter samhällets regler. Under fängelsevis— telse befästes och törstärkes ofta den kriminella livsföringen särskilt när det gäller unga lagöverträdt-rrc. Det är därför i princip riktigt att ersätta ungdomsfängelse med annan påföljd. För att en sådan reform skall få av- sedd effekt är det nödvändigt med ett varierat påföljdssystem som gör det möjligt att anpassa påföljden såväl till brottets art som den tilltalades per- sonliga situation. Att fängelse likväl måste komma i fråga för unga brotts- lingar av allmänpreventiva skäl vid brottslighet av särskild allvarlig att sy- nes ofrånkomligt. För att minska skadeverkningarna med anstaltsvistelsen bör man emellertid ta till vara det som varit positivt i utformningen av ung- domsfängelse. Länsstyrelsen tillstyrker i princip förslaget till tillsynsdom. Länsstryrelsen tar också upp frågan om alternativa påföljder. Länsstyrel- sen konstatcrar att narkomanerna ofta inte är i egentlig mening kriminella titan att det är behovet av pengar till narkotika som oundvikligen leder till brottslighet. Enligt länsstyrelsens mening bör en altemativ påföljd prövas. som tillämpas bl.a. i Frankrike. vissa stater i USA och som föreslagits som en försöksverksamhet av den s.k. Bexelius-kommittén (SOU l977123). Den alternativa påföljden går i korthet ut på att domstolen kan erbjuda den dömde att. som ett alternativ till det utmätta straffet såväl till fängelsestraff som till straffenligt tillsynsdom. välja att underkasta sig behandling för sitt missbruk enligt en i förväg uppgjord behandlingsplan. För att kunna kon- trollera att behandlingen sköts bör drogfriheten kontrolleras. För den hän- delse den dömde allvarligt missköter behandlingen bör straffet verkställas enligt domen. Länsstyrelsen ställer sig vidare principiellt positiv till tan- ken på att samhällstjänst efter modell från England och Nya Zeeland skall ingå i vårt reaktionssystem. Självfallet måste påföljden utformas så att den kan anpassas till svenska förhållanden. Denna fråga bör därför bli föremål för närmare överväganden. Slutligen konstaterar länsstyrelsen att det är viktigt att åtgärder vidtas också mot den som begår förseelse av mindre allvarlig art exempelvis vandalisering. Detta bl.a. för att förebygga upp- repningar. För sådana fall kunde det vara lämpligt med en påföljdsform som ålägger vederbörande skyldighet att städa upp efter sig eller att på an- nat sätt göra rätt för sig. En annan tänkbar åtgärd vore att där så är lämp- ligt låta vederbörande konfronteras med brottsoffret. För att dylika påfölj— der skall få avsedd effekt bör de sättas in i så nära anslutning till förseelsen som möjligt. Enligt länsstyrelsens mening bör någon form av jourdomsto- lar inrättas. Även denna fråga bör närmare övervägas.

Enligt isoleringsutra/ningen påverkar det förhållandet att påföljden ting- domsfängelse avskaffas och unga lagöverträdare i stället döms till tillsyns-

• Sida 157
•  Original

Prop. l978/79: 212 , 157

dom eller i vissa fall till fängelse inte nämnvärt förekomsten av avskild- hetsätgärder pa kriminalvårdens anstalter. Någon ökad förekomst är knap- past tänkbar. Någon nämnvärd minskning är inte heller att räkna med cf- tersom de ungdomar som enligt förslaget skall bli föremål för frivård i stäl- let för anstaltsvärd i allmänhet inte torde tillhöra det klientel som f. n. kom- mer ifråga för avskiljanden. i vart fall inte långvariga sådana. Utifrån de in- tressen utredningen har att beakta finns ingen erinran mot huvudtankarna i betänkandet.

10 kan i väsentliga delar ansluta sig till de allmänna överväganden ut- redningen har gjort. På några punkter ifrågasätter JO dock utredningens förslag. vilket knappast till alla delar framstår som nödvändiga konsekven- ser av ungdomsfängelsepåföljdens avskaffande. JO understryker dock det värdefulla i att utredningen lagt sig vinn om att anlägga en övergripande syn på påföljdssystemet. Det torde inte råda delade meningar därom att ungdomsfängelsepåföljden är mogen att avskaffas. Redan det förhållandet att påföljden inte längre skiljer sig påtagligt från fängelsestraffet är nog för att motivera dess upphörande. Numera torde den framför allt vara av bety- delse genom det sätt varpå den reglerar strafftiden. Samma resultat kan så- som utredningens förslag visar uppnås på annat sätt. Utredningen har emellertid som grund för sina ställningstaganden lagt även en mot behand- lingstanken principiellt negativ syn. påminnande om den BRÅ-rapporten ger uttryck för. Det sägs vara en konsekvens av principer som leder till att ungdomsfängelse avskaffas. att tvångsåtgärder inom kriminalvården en- dast bör användas i syfte att tillgodose samhällets intresse att förhindra el- ler motverka att de dömda begår nya brott eller att avhålla andra personer från att begå brott. Således bör enligt utredningen den som är föremål för kriminalvård inte under hot om frihetsberövande tvångsvis underkastas psykiatrisk vård. nykterhetsvård eller narkomanvård utan att han uppfyl— ler de förutsättningar som i allmänhet gäller för sådan vård. JO anser att kritiken mot behandlingstanken bör värderas med viss försiktighet och att den knappast för så långt att man kan avvara ett inslag av. om nödvändigt, också tvångsvis genomförd behandling inom kriminalvården. JO anser att den nya påföljden tillsynsdom utgör en i allt väsentligt väl genomtänkt lös— ning på uppgiften att till någon del ersätta ungdomsfängelset med en fri— vårdspåföljd. J(.) anser vidare att villkorlig dom liksom hittills bör reserve— ras för fall där domstolen finner prognosen god och kan inte biträda förslag som innebär att påföljden kan komma att tillämpas på ett slentrianmässigt sätt. JO godtar i övrigt i stort utredningens förslag till konstruktion av på- följden villkorlig dom men anser att termen skyddstillsyn bör finnas kvar.

Lundsringsji'irbundet ställer sig bakom den allmänna principen i utred- ningen att frihetsstraff för unga lagöverträdare begränsas i största möjliga utsträckning och ersätts med andra påföljdsformer. Över de kriminal- vårdstekniska övervägandena och reformförslaget vilka icke primärt berör sjukvårdshuvudmännen avstår förbundet från att yttra sig.

Svens/ru krminumjörhundt'r konstaterar att utredningens främsta uppgift har varit att försöka begränsa användningen av frihetsstraff för unga lag- överträdare och i stället vidga tillämpningsområdet för kriminalvård i fri- het. Dct förslag utredningen lägger fram idetta syfte främst den nya påfölj- den tillsynsdom i olika former. med tyngdpunkten lagd på intensiv över- vakning. villkorlig dom med övervakning resp. villkorlig dom med stödåt- gärder samt vissa verkställighetsåtgärder vid förtida frigivning förefaller förbundet rimliga och realistiska med hänsyn till att det här är fråga om ur brottshänseende vanligen ganska starkt belastade ungdomar. som tidigare varit föremål för olika samhällsåtgärder på grund av begångna brott.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1978/79: 212 ms

TCO vill ge ett vidgat kriminalpolitiskt perspektiv på utredningens för- slag. Endast mycket begränsade effekter på kritninalitetens utveckling och omfattning i stort står att uppnå genom smärre förändringar inom pa- följdssystemet. Rättsväsendet är ett dåligt stödinstrumcnt vars effekter på återfallsbrottsligheten är små och otydliga. TCO anser att de större social- . politiska orsakerna bakom kriminaliteten kommer i skymundan genom den snäva fokusering på rättsväsendets möjligheter som utmärker dagens dc- batt. Mot denna bakgrund vill TCO att ytterligare ansträngningar inleds att få till stånd samlade insatser för att kotnma åt de mekanismer som ligger bakom de ökande sociala problemen. Utredningens förslag har i detta av- seende en klar begränsning. Utredningens allmänna inriktning att inskrän- ka på användandet av fängelsestraff ter sig däremot helt riktigt med tanke på vad som i dag är känt om de allvarliga skadeverkningarna. Äterfallssiff— roma efter avtjänade längre straff visar att anstaltsvistelse varken har nå- gon avskräckande eller positiv inverkan på de dömda. Positiva rehabilite- ringsinsatser kan många gånger initieras under anstaltstiden men de be— gränsas av olika negativa verkningar av straffet och är oftast svåra att överföra till tiden efter frigivningen. För säväl samhället som för den en- skilde dömde är därför på sikt stora vinster att göra genom att utrymmet att avtjäna påföljder i frihet vidgas. Naturligtvis måste påföljdsystemet un- dergå förändringar i och med att samhällets värderingar av olika beteenden förändras. Påföljdema kan dock aldrig bli annat än ramar till ett mycket skiftande innehåll i verkställigheten. Enligt TCO:s uppfattning finns det därför ingenting som talar för att fastare ramar och större precisering av olika straff på det sätt utredningen föreslår skulle ge systemet större effek- tivitet. TCO vill i stället understryka att det ytterst är effektiviteten i sam- hällets olika socialpolitiska insatser i vid mening inklusive stödåtgärder från kommunernas socialvård som skapar förutsättningar för en bra krimi— nalvård. När det gäller ersättningspåföljd för ungdomsfängelse vill TCO framhålla som högst sannolikt att fängelse och inte frivårdspåföljder enligt utredningens förslag skulle bli följden för den kategori klienter som i dag döms till ungdomsfängelse. Av allmänpreventiva skäl kommer domstolar- na sannolikt i de flesta fall att döma dessa ungdomar till fängelse eftersom de oftast har en avancerad kriminalitet och flera andra typer av frihetsbe- rövanden bakom sig. Utredningen föreslår att en ny påföljd. tillsynsdom. införs. Samtidigt lämnas ett förslag till förändrad villkorlig dom. Den nuva- rande skyddstillsynen föreslås upphöra. TCO avvisar utredningens förslag och anser att man i stället bör förstärka den nuvarande skyddstillsynspå- följden. Genom kriminalvårdsreformen l974 skapades förutsättningama för en nödvändig utbyggnad av frivården i Sverige. Denna utbyggnad. som mer konkret innebar ett tillskott av frivårdstjänstemän och därmed av stöd- och behandlingsrcsurser. har först i år avslutats i och med genomfö- randet av den s.k. storstadsutredningens förslag. Under en mycket kort tid har frivårdsdistrikten expanderat mycket kraftigt och fått uppleva hur en ny. oprövad kader av socialarbetare tillkommit och börjat fungera. Utan stöd av någon särskilt anordnad introduktionsutbildning och utan hjälp av centralt framtagna tillämpningsföreskrifter. vilka försenats. har många nya frivårdstjänstemän upplevt en osäkerhet i arbetet. Är l977 in- troducerades vidare en ny frivårdsförordning på ett sätt som väckte olust på många håll och mot vilken bl. a. ST—vård reagerade under förhandlingar med statens förhandlingsråd. TCO vill således hävda att frivården efter kriminalvårdsreformen i praktiken inte givits någon chans att uppfylla statsmakternas förväntningar. Detta innebär bl. a. att den nuvarande

• Sida 159
•  Original

Prop. 1978/79:212 ._. 159

skyddstillsynspåföljden ännu inte prövats på ett sätt som gör det möjligt att sakligt underkänna dess möjligheter att verka brottsförebyggande och so- cialt stödjande. TCO anser att övervakningen som den utöv'as vid påfölj- den skyddstillsyn i de flesta fall har en brottsförebyggande effekt och att det är de positiva stödjande momenten i övervakningsarbetet som främst verkar i den riktningen. TCO hade därför gäma sett att utredningen lagt fram förslag om utökade sociala insatser. Således finns exempelvis behov av en förbättrad övervakarutbildning. fler familjevårdshem och fler be- handlingshem. En rad insatser behÖVs vidare för stöd till organisationer och enskilda som kan hjälpa till i frivårdsarbetet. TCO anser således att ut- redningens förslag till nytt påföljdssystem bör avvisas. De grundläggande frågor som tangeras av utredningen bör bli föremål för belysning i ett brett kriminal- och soeialpolitiskt perspektiv. TCO hari sitt nyligen avlämnade yttrande över socialutredningens slutbetänkande (SOU 1977140) förordat att en offentlig utredning tillsätts med uppdrag att genomföra en omfattan- de översyn av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Denna bör — i enlighet med vad TCO i detta sammanhang framhöll — ock- så innefatta samtliga andra lagbestämmelser som möjliggör kort- och lång- variga frihetsberövanden i utrednings-. straff- och vårdsyfte. Målsättning- en bör vara att sådana bestämmelser skall finnas i så få lagar som möjligt. vara så enhetliga som möjligt och så rättssäkra som möjligt. Utredningen bör behandla den grundläggande frågan om begreppen vård och straff lik- som frågan om psykiatribegreppets avgränsning. Utredningen bör vidare framlägga förslag till regler för hur de olika myndigheterna skall samverka när ansvarsområdena tangerar varandra i frågor av denna typ. Det blir i detta sammanhang naturligt att också behandla relationerna mellan bl. a. öppen social service. kriminalvårdens frivård. polisens verksamhet och andra berörda samhällssektorer. Av särskild vikt är att representanter för dem som är yrkesverksamma på fältet i detta sammanhang ges möjligheter att komma till tals.

S ivriga- psykologförbmzd konstaterar att gemensamt för alla de av ut- redningen föreslagna påföljderna är att behandlingsideologin har förkas- tats. Enligt 4 & kriminalvårdslagen skall kriminalvården främja den intag- nes anpassning i samhället och i IO & i samma lag sägs att psykologisk och medicinsk behandling skall ske under arbetstid såvida den intagne har be- hov därav. Utredningen konstaterar att klienterna på kriminalvårdens an- stalteri högre grad än tidigare uppvisar multiproblembeteenden med grava missbrukssymtom beträffande alkohol och narkotika. Att av detta dra Slul- satser om att reducera behandlingsinsatserna finner psykologförbundet an- märkningsvärt. Det självklara vore naturligtvis att kraftigt öka insatserna då det gäller den psykosociala situationen. Den "behandling" som utred- ningen talar om är i själva verket ingenting annat än en viss forma av social service i form av anskaffande av livets nödtorft till klientema i form av mat och uppehälle samt bostad. Någon behandling i psykologisk mening före- kommer endast i undantagsfall inom kriminalvården på grund av bristen på personal med egentlig behandlingskunskap. Förbundet ftnner också oroan— de att ingen psykologisk behandlingsexpertis knutits till utredningen. För- bundet är i och för sig positiv till en förlängning av en behandlingskedja i egentlig mening inom ramen för frivården. Detta kräver dock i motsats till vad utredningen föreslår en ordentlig satsning på psykologisk behandlings- expertis inom frivården. Vidare borde det heller inte vara omöjligt att inom en tvångsorganisation. som kriminalvården ändå obestridligt utgör. ålägga klienterna ett behandlingsansvar vid t. ex. de föreslagna frivårdshcmmen.

• Sida 160
•  Original

Prop. 1978/79: 212 lot)

Att tvinga männsikor till att bo på frivårdshem titan att kunna erbjuda be- handling vore djupt olyckligt. Behovet av psykologisk behandling är utom- ordentligt stort bland kriminalvårdsklientcr och de få psykologer som verkar på området är överbelastade. En nödvändig upprustning av resur- ser har skett men den är otillräcklig. Det torde vidare bli problematiskt att bedöma klienternas kriminalitet subtilt till de föreslagna sex frivårdspåfölj- derna så att dessa får en verklighetsrelaterad innebörd. Åtminstone de som f. n. döms till ungdomsfängelse skulle passera samtliga påföljder. utom till- synsdom med intagning i anstalt. bara genom sin brottsbelastning. Förbun- det hävdar således att den individualpreventiva aspekten förtjänar framhä- vas på ett helt annat sätt än som kommit till uttryck i förslaget. Det får inte bli kriminalvårdens uppgift att undandra sig ett behandlingsansvar på be- kostnad av kontrollfunktionen. Domstolen bör ha rätt att veta att ordentli- ga psykosociala stöd— och behandlingsåtgärder vidtas under påföljdstiden. Det är också i linje med den kriminalvårdsreform som en enig riksdag tagit och som trädde i kraft så sent som år l974.

Siv-Wiges .t'ut'fullun'lt'l'X riksförbund tillstyrker utredningens förslag att på— följden ungdomsfängelse avskaffas. Förbundet tillstyrker vidare de före- slagna ändringama i BrB som syftar till att begränsa användandet av påfölj- den fängelse för åldersgruppen 18— Zl år samt reducera frihetsberövandets längd i den mån fängelse utdöms. Förbundet ifrågasätter om inte ålders- gränsen kunde höjas till 23 år. Förbundet instämmer i att samhällets insat- ser föratt avhålla lagöverträdare från fortsatt brottslighet i första hand bör inriktas på positiva åtgärder i syfte att komma till rätta med sådana sociala missförhållanden som kan stå i samband med kriminaliteten. Förbundet uppfattar emellertid inte utredningens förslag som sådana positiva åtgär- der. Utredningen har snarast undvikit att diskutera sociala missförhållan- den och vad som skulle kunna göras för att undanröja dem medan de före- slagna åtgärderna. främst den nya tillsynsdomen. inriktat sig på att hålla "offren" för missförhållandena i schack genom kontroll och sanktioner. Denna snäva aspekt är en anledning till att förbundet avvisar utredningens slutsatser. Även av andra skäl vill förbundet avstyrka utredningens förslag i fråga om frivårdspåföljdernas utformning. Tillsynsdomen med sina olika föreskrifter. med placering i frivårdshem och anstaltsvistelse som skärp— ning ellcr sanktion samt de tre olika typerna av villkorlig dom med skiftan- de grad av frivillighet bildar ett snår där det är risk att både dömande och verkställande organ trasslar in sig ordentligt. Det räcker sannolikt inte att ge kriminalvårdsstyrelscn rätt att föra talan för att åstadkomma en enhetlig tillämpning. Det är vidare föga troligt att klienter och allmänhet skulle kun— na överblicka det hela och se ett logiskt samband brott—straff. Ett sådant samband är en första förutsättning för en antagen allmänpreventiv effekt. Klientens känsla av godtycke och rättsosäkerhet kan bli betydande. För— bundet vill i första hand föreslå att den nuvarande skyddstillsynen bibe- hålls men att dess verkställighetsformer följs med uppmärksamhet för att en stramare och mer enhetlig praxis skall åstadkommas. En väsentlig fak- tor i sammanhanget är att den utbyggnad av frivården som kriminalvårds- reformen bl.a. siktade till och som skulle göra kriminalvård i frihet till ett hållbart altemativ till fängelset först i år fullbordats. Den stora grupp fri- vårdare som nyrekryterats. inte minst i storstäderna. måste få tid på sig att stabilisera sin verksamhet. Det är viktigt att ge organisationen några års arbetsro och inte hela tiden utmönstra och ändra. Den starkt försummade assistentutbildningen måste repareras. Rejäla satsningar måste också gö- ras på övervakarutbildning. fritidsverksamhet och familjevård. 1 den mån

• Sida 161
•  Original

Prop. 1978/79: 212 .='__: m]

en översyn av påföljdssystemet anses behövlig tillstyrker förbundet att en ny utredning får detta uppdrag och får god .tid på sig. lin dialog med fältar- betarna inom kriminalvård och socialvård sktille vara intressant 'som om- växling till alla teoretiska resonemang. Som underlag för diskussioner om det s. k. allmänpreventiva värdet hos olika påföljder kati man också tänka sig enkätundei'sökningar inom olika befolknings- och yrkesgrupper som bl. a. visar vad "folk i allmänhet" tror om de olika påföljdernas innehåll. Det är möjligt att man t.ex. skulle finna att skyddstillsyn har en mycket diffus framtoning vilket då kunde anses bidra till låg allmänpreventiv ef- fekt. En återgång till den typ av villkorlig dom med övervakning som ger anstånd med verkställighet av utdömt fängelsestraff kan eventuellt göra det lättare att uppfatta vad man riskerar genom att bryta mot villkoret för anståndet. Man kunde också diskutera att verkligen göra villkorligheten till en avtalsfråga mellan den dömde och rätten. Att sotn nu låta rätten av— göra vad som är bäst för den dömde över huvudet på honom kan vara en dålig start för övervakningsarbetet. De flesta tar skyddstillsynen som en rättighet. några som ett påtvunget ont. Låt vara att de flesta skulle välja villkorligt anstånd framför att avtjäna fängelse — förfarandet skulle i alla fall klargöra vad alternativet är. I detta sammanhang bör också problemet med behandlingsinslaget i övervakningsarbetet kunna diskuteras utan skygglappar. Utredningen har gjon det lätt för sig genom att i knapphändi- ga och standardiserade motiveringar ansluta sig till "frivilliglinjen'" dvs. kriminalvårdstvånget gör halt efter föreskriften om kontakfrekvens och kontaktsätt. Bland annat är det önskvärt att övervakarna arbetar påatt mo- tivera klienten för exempelvis narkomanvård och man kan tänka sig vissa lättnader i kontaktskydligheten vid vistelse på behandlingshem e. d.. men att öppet ställa villkor i dessa avseenden är fult. Det resonemang som ut- redningen för om skillnader mellan tvångsåtgärder som "tillgodoser sam- hällets intresse att förhindra eller motverka att de dömda begår nya brott" och sådana som "syftar till att iden dömdes eget intressse förändra hans sociala situation" är akademiskt och långsökt. Samhällets och den dömdes intressen framställs som axiomatiskt motstridiga. vilket är intressant men knappast genomtänkt. Man borde kunna överväga att ta steget fullt ut och göra även konstruktiva alternativ till fängelse i form av behandling "avtal- bara” mellan klient och domstol. Det är i och för sig önskvärt att finna en mellanform mellan frivård och fängelse eftersom det finns en benägenhet att uppleva sanktionssystemet som en trappa ochjust trappsteget från fri- het till institution är påfallande högt. Men problemet skulle kanske kunna angripas från motsatt håll än det utredningen använder. [ stället för att konstruera en frivårdspåföljd som ter sig som ett fängelse skulle man ktin- na gå in för att skapa en arsenal av fängelsealternativ. Domstolen kan då döma till fängelse men förklara att påföljden är utbytbar mot viss annan placering. Kontrollen av att placeringen fungerar kan handhas av frivården även om placeringen har skett utanför kriminalvården. Förbundet vill slut- ligen understryka att påföljdernas utformnig och verkställighetens innehåll visserligen är viktiga för klienterna. inte minst ur humanitär synpunkt. men sannolikt har en perifer betydelse för kriminalitetens utveckling. Det är samhällets struktur och dess socialpolitik i vid mening som måste bear- betas.

L(') konstaterar sammanfattningsvis att utredningens förslag rymmer alltför mycket av oklarheter om konsekvensema av förslaget. Det är där- för L():s uppfattning att utredningen inte utan vidare överarbetning kan ligga till grund för beslut om att ersätta ungdomsfängelsepåföljden med de nya alternativ utredningen föreslagit. ll Riksdagen [978/79. I sant/. Nr 212

• Sida 162
•  Original

Prop. 1978/79z212 lol

.S't'cnsku urin-fsg[rare/Fun:ingen kan ansluta sig till utredningens förslag om en ökad differentiering av påföljdssystemet beträffande unga lagöver- t rädare .

.S'r'urigt-x drmrure/å'jrlmut! konstaterar att om det torde råda enighet om att ungdomsfängelse bör avskaffas det är svårt att säga vad som bör sättas i stället. Utredningens förslag om tillsynsdom är en möjlighet som måste övervägas. Det måste emellertid uppmärksammas att påföljden är bättre lämpad för dem som ännu inte hunnit så långt på kriminalitetens bana som de vilka nu döms till ungdomsfängelse. För de mer avancerade fallen. där ett frihetsberövande nu framstår som ofrånkomligt. skulle den föreslagna tillsynsdomen i allmänhet inte komma att bedömas som tillräckligt repres— siv även om förordnande om anstaltsbehandling meddelas. I dessa fall skulle därför enligt förbundets uppfattning påföljden regelmässigt bli fång- else. l)et är mot denna allmänna bakgrund som övervägandena av refor- men bör ske. Vidare vill förbundet understryka att påföljdssystemet som sådant har en begränsad betydelse när det gäller att påverka lagöverträda- re. De åtgärder som kan ha effekt måste sättas in på ett avsevärt tidigare stadium. Vad som har anförts gäller i särskilt hög grad i fråga om ungdoms- fängelseklientelet. Ambitionsnivån för en reform måste också avvägas med beaktande av att den rör ett förhållandevis litet klientel. En utgångs- punkt för utredningens överväganden har också varit att ungdomsfängelse skulle ersättas dels med en icke frihetsberövande påföljd. vars grundläg- gande innehåll utgörs av intensivövervakning. dels med ett tidsbestämt fängelsestraff för det hårdast belastade klientelet. Förbundet har — utöver vad nyss anförts — ingen erinran mot detta. När det gäller utredningens konkreta förslag måste förbundet emellertid anmäla avvikande uppfattning i stora delar. Enligt förbundets mening är det föreslagna systemet visserli- gen konsekvent och logiskt mcn alltför komplicerat. Påföljdcrna kan bli svåra att jämföra och risk kan föreligga att systemet leder till orättvis be- handling av personer som har begått likartade brott. l avvaktan på den vidare översyn av påföljdssystemet som kan bli en följd av BRÅ-rapporten bör heller inte göras mer omfattande ändringar än som är en direkt konse- kvens av att ungdomsfängelse föreslås avskaffat. Förbundet delar uppfatt- ningen att ett avskaffande av ungdomsfängelse i princip inte bör leda till ökat frihetsberövande för det ifrågavarande klientelet. Förbundet vill emellertid erinra om att ungdomsfängelseklientelet till alldeles övervägan- de del består av ungdomar som redan ide yngre tonåren blivit föremål för upprepande ingripanden från samhällets sida. ofta i form av intagning i ungdomsvårdsskola. Dessa ungdomar kommer sannolikt att uppfatta all frivard. även med intensiv övervakning. som lindrigare än intagning i ung- domsvårdsskola. Det finns en risk för att detta klientel när ungdomsfängel- ser avskaffas finner det "lönsamt" att begå brott och därigenom få krimi- nalvård i frihet i stället för frihetsberövande genom återintagning på ung- domsvårdsskola. Om man skall undvika ett system med "utstraffning" mäste sannolikt denna del av ungdomsfängelseklientelet även fortsätt- ningsvis dömas till någon form av frihetsberövande. Det är alltså önskvärt att det för dessa ungdomar finns någon form av frihetsberövande som är lindrigare och kortvarigare än det fängelsestraff som med nu gällande reg— ler skulle komma att utdömas. För den del av ungdomsfängelseklientelet som inte har denna bakgrund och belastning bör finnas en frivårdspåföljd som är mer ingripande än nuvarande skyddstillsyn. Detta torde också gälla i fråga om de ungdomar som nu upprepade gånger döms till skyddstillsyn förjämförelsevis lindriga brott. Enligt förbundets uppfattning bör angivna

• Sida 163
•  Original

Prop. 1978/79: 212 ». 163

åtgärder kunna vidtas inom det nuvarande påföljdssystemet utan att man behöver göra så ingripande förändringar och skapa ett så komplicerat på- följdssystem som utredningen har föreslagit. I huvudsak bör ungdomsfäng- elsepåföljden kunna ersättas dels genom att man inom ramen för skydds- tillsynen för huvuddelama av de reformförslag som utredningen har lagt fram om intensiv övervakning och vistelse i anstalt. dels genom att regler- na för fängelsestraffets användande ändras för ungdomar i enlighet med vad utredningen har föreslagit.

Föreningen Sveriges sratsåklagarc anser att en allmän reform av på- följdssystemet inte bör genomföras utan att först en övergripande bearbet- ning skett av hela området och att därvid också de gränsdragningar och samordningar som kan motiveras av reformer avseende vård— och social- lagstiftning beaktats. Huvuddelen ”av det förslag som framläggs av utred- ningen rörande mera långtgående förändringar i påföljdssystemet synes därför f. n. böra anstå i avvaktan på en sådan övergripande bearbetning av hela straffsystcmet. Då det gäller förslaget om avskaffande av ungdoms- fängelse synes dock detta kunna genomföras utan föregripande av andra möjliga förändringar. För att kunna tillgodose kraven att avskaffandet ej får leda till längre frihetsberövande för de unga lagöverträdare som berörs av reformen tillstyrker föreningen vissa ändringar av reglerna om påföljds- val. straffmätning samt förverkande av villkorligt medgiven frihet.

Föreningen Sveriges åklagare vill inte motsätta sig att ungdomsfängel- sepåföljden avskaffas. Föreningen vill dock påpeka att det ingalunda är nå- gon lätt uppgift att på ett tillfredsställande sätt fylla den därigenom upp- komna luckan i påföljdssystemet. Enligt föreningens mening måste man. om utredningens förslag godtas. acceptera åtminstone ett par påtagliga nackdelar i förhållande till det nuvarande systemet. En är att utredningens huvudförslag — tillsynsdomen — trots vissa förtjänster ändock i mindre omfattning torde i praktiken kunna tillämpas på det ytterst brottsbelastadc klientel som i dag döms till ungdomsfängelse. En ökad användning av fäng- else i vissa fall synes därför ofrånkomligt. En annan nackdel är att utred- ningens förslag torde innebära risk för att vissa äldre ungdomar i återfalls- situationer får undergå frihetsberövande under sammanlagt längre tid än de skulle fått enligt nuvarande system.

Ett genomförande av förslaget om tillsyndom skulle således enligt för- eningens mening inte i praktiken få så stor tillämpning på ungdomsfängel- seklicntclet som utredningen räknar med. De föreslagna reglerna har dock stort värde och skulle utfylla luckan i vårt påföljdssystem mellan fängelse och skyddstillsyn. Föreningen föreslår att skyddstillsynen bibehålls och att reglerna för tillsynsdom i erforderlig omfattning inarbetas i bestämmel- serna rörande skyddstillsynen. Föreningen tillstyrker att den nuvarande villkorliga domen bibehålls men avstyrker. som en konsekvens av dess uppfattning att skyddstillsynen bör bibehållas. förslaget om införande av villkorlig dom med stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning. För— eningen tillstyrker slutligen de föreslagna ändringarna beträffande fängel- sepåföljden med undantag för förslaget till ändring i 26 kap. 4 & andra st. BrB samt förslaget om borttagandet av möjligheterna att vid allvarlig miss- skötsamhet förverka villkorligt medgiven frihet. Vidare bör presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet kvarstå.

Enligt Föreningen Sveriges polischefer gäller beträffande ungdomsfäng- else samma sak som beträffande övriga frihetsberövande straffpåföljder nämligen att behandlingstanken mer och mer skjuts i bakgrunden och att omhändertagande i sluten anstalt mer och mer får karaktären av ett rent

• Sida 164
•  Original

Prop. 1978/79: 212 lta-4

repressivt ingripande på allmänpreventiva och individualpreventiva grunder. Antalet brott som kommit till polisens kännedom har ökat de se- nastc ären. Samtidigt har brottsligheten blivit grövre och de personer som gör sig skyldiga till brott hänsynslösarc. Detta har lett till att den som drab— bats av ett brott eller sotn iakttagit en brottlig handling många gånger på grund av rädsla drar sig för att delge polisen vad som har hänt. Härigenom har polisarbetet blivit betydligt försvårat. Målsättningen för polisens och kriminalvårdens arbete bör naturligtvis vara att i första hand förhindra brott. Detta kan ske på olika sätt. Polisen har härvid sina uppgifter. litt an— nat sätt att förhindra brott är enligt föreningen. om man ser till enkelheten. att den brottsbenägne sätts ur stånd att begå brott. Detta sker naturligtvis effektivast. genom ett frihetsberövande som utesluter de flesta möjligheter att begå brott. Även om man tyvärr tvingas konstatera att viss brottsverk- samhet bedrivs även av personer som dömts till frihetsstraff. Enligt för- eningen har ungdomsfängelsestraffct såsom det tillämpats under senare åren trots allt betraktats som ett sätt att under viss tid förhindra den ange att begå brottsliga handlingar genom att förvara honom på sluten anstalt. Utredningen vill nu ersätta ungdomsfängelse med en intensivövervakning i frihet. Tanken att man genom en intensivare övervakning skulle förhindra fortsatt brottsligt handlande från den dömdes sida synes emellertid sakna realitet. Man måste ha i minnet att det rör sig om en grupp människor med en intensiv brottslighet bakom sig och även framför sig under ett antal är. Härjämte rör det sig om ungdomar vilka alla har problem antingen med narkotika eller med alkohol eller med båda drogformerna. Tanken att man genom intensivare övervakning skall förhindra fortsatt brottslighet från dessa personers sida då de uppehåller sig i större tätorter och i sina invan- da miljöer torde sakna all förankring i verkligheten. Däremot torde. om man i dagens samhälle hade vad man brukar kalla social kontroll. denna möjligen leda till önskat resultat. Den sociala kontrollen i större tätorter har dock tyvärr blivit allt mindre och mindre. l storstaden är man helt ano- nym och den ena människan lägger sig vinn om att inte veta och se vad den andra gör. Så länge detta förhållande är rådande torde inte heller nagon ökad tillsyn — låt vara genom flera övervakare — leda till det av utredning- en eftersträvade resultatet. Förleds man att tro att den föreslagna övervak- ningen skulle föra fram till det av utredningen förväntade resultatet leder detta i praktiken till att de dömdas brottslighet kommer att fortsätta. Detta får till följd att ytterligare personer utsätts för mer eller mindre grova brott. Vidare kommer kriminalpolisens redan stora arbetsbörda att öka varige- nom de polisiära resurserna. som f.n. på kriminalsidan är otillräcklig. kommer att framstå som otillbörligt knappa med påföljd att allmänheten frågar sig vad polisen gör då det gäller att utreda och förhindra brott. Vida- re kommer den oförhindrade brottsligheten från dessa ungdomars sida att verka degenererande på så sätt att andra i deras krets i än ökande grad blir medvetna om att man kan begå brott utan nämnvärd reaktion från samhäl— lets sida. Utifrån allmänpreventiv och repressiv synpunkt framstår därför institutet tillsynsdom som föga tilltalande.

Föreningen Sveriges frit'årdst/t'instenn'in anser att alternativa påföljder till ungdomsfängelse kan sökas inom det nuvarande påföljdssystemet med ringa ändringar. Föreningen avstyrker därför utredningens förslag att av- skaffa skyddstillsynen och ersätta den med villkorlig dom med stödåtgär- der och villkorlig dom med övervakning samt införandet av en helt ny på- följd. tillsynsdom. Föreningen avstyrker även införandet av tillsynshcm. När det gäller det nuvarande ungdomsfängelseklientelet föreslär förening-

• Sida 165
•  Original

Prop. 1978/79: 212 .fr":- 165 en att tillägg görs i BrB så att domstolarna för denna kategori får möjlighet att — med omedelbar verkställighet i samband med dom till skyddstillsyn — tttdöma förstärkt anstaltsbehandling pä-minst två och högst fyra måna- der. Vidare föreslås att övervakningsnämnden får ökad befogenhet att i samband med sådan anstaltsbehandlings upphörande förordna att den dömde skall erhålla/undergå en tids — minst tre och högst sex månaders — intensivövervakning innehållande bl. a. förstärkt samhällsstöd i form av prioriterad hjälp till arbete. bostad. ckonontisanering etc. lntcnsivöver- vakning innebär ökad kontaktfrekvens och därmed effektivare kontroll. Vid grav misskötsamhet skall övervakningsnå'tmnd. som nu, kttnna gå till t'tklagarc-domstol med begäran om ttndanröjande av skyddstillsynen. Domstolen skulle härvid kttnna utdöma ny förstärkt anstz'tltsbehandling el- ler annan påföljd.

SAK anser att betänkandet aktualiserar behovet av ett samlat grepp över hela det kriminalpolitiska fältet. Under de senaste åren har stora utred- ningar framlagts titan inbördcs kongrttcns. Samordningsbehovet har påta- lats vid flera tillfällen av SAK och även av andra remissorgan. Det har dock sällan framstått så påtagligt som nu. SAK framhåller vidare att fri- vårdsorganisationett nu är ttnder uppbyggnad och ännu inte kan förväntas fttngera enligt kriminalvardsreft'u'ntens intentioner. Den kraftiga utbyggna- den av pcrsonalresttrscr inom frivården i förening med en mängd nya ar- bctsttppgifter har medfört att en stor del av frivårdens personal i stort sett är nyanställd eller endast har kortvarig erfarenhet av kriminalvård. Till detta kommer omorganisationen i storstadsområdena. Mot den bakgrun- den kan det inte vara välbetänkt att på nytt göra några mer ingripande för- ändringar. Utvärderingen av det s. k. Sundsvallsprojektet och den kritik mot frivården som domstolarna. framför allt i storstadsområdena. ger ut- tryck för måste tas på allvar. Det är dock föreningens uppfattning att dessa problem bör lösas inom ramen för den organisation som finns för verkstäl- landet av påföljder.

Övervakarnas riksförbund konstaterar att det som det ter sig mest ange- läget att ta ställning till i utredningens förslag är den delen som handlar om intensivövervakning. Förbundet noterar att införandet av en ny påföljd i frihet synes ligga i tiden. Förbttndet anser dock att om utredningens förslag går igenom finns det en mycket stor risk för att det nuvarande ungdoms- fängelseklicntclet skttlle kttnna dömas till fängelse i framtiden och att det nuvarande skyddstillsynsklicntelet kommer att drabbas av den nya till- synsdomen. Utredningen har visseligen i sitt förslag fört fram en ny påföljd som kallas villkorlig dom med övervakning. vilken tydligen skall fungera ungefär som skyddstillsynen gör i dag. men förbttndet anser ändock att det är en mycket stor fara för att den nya påföljden tillsynsdom kommer att få alltför stort utrymme inom frivården. I stället för att införa en ny påföljd i frihet borde man satsa mer på skyddstillsynen som finns i dag. Förbundet ntenar att det är en felaktig tanke att risken för återfall minskarju oftare en övervakare träffar den person som han eller hon övervakar. Vidare anser förbundet att förhållandet övervakt'tre—övervakad kommer att kraftigt för- sämras om påföljden tillsynsdom genomförs eftersom tillsynsdomen enligt utredningen bl. a. skall tttformas så att den för den dömde framstår som en mera kännbar reaktion än den nuvarande skyddstillsynen. Detta kommer att föra nted sig att övervakaren riskerar att komma i den svåra roll som värdarna på kriminalvårdsanstaltcrna har i dag. Det är bekant från många ttndersökningar att det inte går att på ett vettigt sätt förena uppgifterna att såväl vårda som vakta. Förbttndets uppfattning är att det är bättre att satsa

• Sida 166
•  Original

Prop. 1978/79: 212 tot»

på den i dag fungerande skyddstillsynen än att skapa en ny påföljd som nästan enbart betonar kontrollen och därmed återgå till en föråldrad syn på kriminalvård i frihet.

Centerns ungdmnxji'irbuml delar utredningens grundinställning att fri- hetsberövande påföljder generellt är till skada för de personer som utsätts för dem och ett frihetsstraffdärför bör undvikas. Samhällets insatser mås- te främst satsas på positiva åtgärder. Förbundet kan i huvudsak instämma i utredningens förslag. I både villkorlig dom och tillsynsdom måste det vikti- gaste vara den stödjande funktionen. Påföljderna måste ge möjlighet till och ha som syfte att den dömde inte återfaller i brott utan kan delta i sam- hällets verksamhet. Detta ställer krav på skyddskonsulenter och överva— kare så att dessa verkligen kan ägna sig åt att hjälpa den dömde med att skaffa arbete, bostad. sociala kontakter etc. Enligt förbundet är den vikti- gaste åtgärden inom kriminalpolitiken dock att genom förebyggande insat- ser och genom uppföljning av personer som blivit utsatta för samhällsingri- pande begränsa gruppen brottslingar. I den förebyggande verksamheten spelar samhällsplaneringen. tttbildningssystemet och arbetslivets organisa— tion avgörande roller. Samhällets koncentrationsutveckling och den tillta- gande sektoriseringen har medfört ökade sociala problem och därmed föl- jande kriminalitet. I stället måste samhället byggas tipp i decentralistisk struktur med fungerande lokalsamhällen. Dagens utbildningssystem med en skola isolerad från samhälle och arbetsliv och med betygskonkurrens och ökande utslagning måste ändras så att alla ungdomar får den utbildning de är lämpade för och som ger möjligheter till meningsfull sysselsättning efter skolan. Allas rätt till arbete måste garanteras. De ungdomar som tvingas till långvarig arbetslöshet löper störst risk att drabbas av miss- bruksproblem och då är det också stor risk att de begår brott. Ökade insat- ser för att ge alla arbete är effektivt för att förebygga brottslighet. För ung- domar och andra som redan begått brott och som döms till påföljd är upp- följningen och anpassningen till samhällsverksamheten av oerhört stor be- tydelse. Också här spelar rätten och möjligheten till utbildning och arbete en icke ringa roll. Men också hjälp att skaffa bostad, att få sociala kontak- ter med andra människor och att få en meningsfull fritid är viktig. Därmed kan risken för återfall minskas.

Folkpartiets ungdomsförbund anser också att man bör sträva efter att minska antalet frihetsberövanden. Förslaget om tillsynsdom är ett bra al— ternativ för många som i dag får kortare fängelsestraff. Det är klart att det behövs en starkare kontroll än vad t. ex. dagens skyddstillsyn innebär för dessa personer som alltså i dag omhändertas för sluten kriminalvård. För- bundet vill starkt understryka att frivården måste få starkt utökade resur— ser för att kriminalvården över huvud taget skall kunna fungera på ett rim- ligt och effektivt sätt.

Moderata ungdomsförbundet anser det vara en lämplig åtgärd att tillska- pa den nya tillsynsdomen som ersättning för skyddstillsyn. Att ändra den villkorliga domen som f. n. är en enkel och billig påföljdsform till att i stort sett bli den gamla skyddstillsynen är enligt förbundet inte bra.

KRUM ansluter sig i princip till utredningens resonemang och avvägan- de. KRUM tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.

• Sida 167
•  Original

Prop. l978/79:212 167 3 Tillsynsdom allmänt

JK anser att möjligheterna till intensiVÖvervakning och lntagning i an— stalt bör tillgodoses inom skyddstillsynens ram. Även de sanktionsformer som avses med tillsynsdom bör ingå i påföljden skyddstillsyn.

RÅ avstyrker att påföljden tillsynsdom införs.

Länsåklagart-n [ Värmlands län finner det vara väl värt att pröva en på— följd innebärande intensivövervakning såsom alternativ till frihetsstraff. lntcnsiVÖVerVakning kan lämpligen ges de former som föreslås av utred- ningen. l likhet med utredningen anser länsi'tklagaren att övervakningen bör ske genom en uppsökande verksamhet och att då så är nödvändigt fle— ra personer engageras i samma övervakningsuppdrag. Det torde vara av betydelse att kontakten mellan övervakare och övervakad katt ske på så— dant sätt att den väcker så liten uppmärksamhet som möjligt och inte inne— bär onödiga olägenheter för den dömde. ltitensivövervakning med anmä- lan på polisstation finner länsåklagare vara onödigt diskriminerande i de orter där det snart blir allmänt känt att övervakningen pågår. Utredningens utformning av tillsynsdomen finner länsåklagaren väl nyanserad.

Öt't'rt'iklttgurt'n iStm'k/mltns tik/(tgt'trdt'stri'kt finner att den föreslagna pa— följdcn tillsynsdom bör införas och att förslaget i den delen i huvudsak fått en utformning som kan läggas till grtind för en kommande lagstiftning. Åklagarens huvudsakliga invändning gäller utredningens uppfattning att den nya påföljden skulle kunna komma i fråga för det stora flertalet av dem som enligt nuvarande ordning döms till ungdomsfängelse. Överåklagaren anser vidare att det finns skäl till att i vissa detaljfrågor diskutera alternati- va lösningar. Den nya påföjden tillsynsdom är enligt överå'iklagaren avsedd att vara en ersättning för frihetsstraffen och icke för den traditionella fri— vården. Enligt överåklagaren har utredningen genom att i sina motiv be- skriva tillämpningsområdet på detta sätt ställt alltför stora förhoppningar vid tillsynsdomens möjlighet att förhindra brott från den dömdes sida. Det är svårt att uppfatta en frivårdspåföljd. även om den liksom tillsynsdomen har en utbyggd kontrollfunktion med möjligheter att inskrida med sanktio- ner vid överträdelser. som ett hållbart alternativ till frihetsberövande på— följd för ett klientel där erfarenheten torde visa att i flertalet fall endast tämligen långvariga intagningar på anstalt kan förhindra återfall i brott. Överåklagaren beklagar utredningens förklaring att tillsynsdomen bör komma i fråga först efter det att upprepade försök med mindre ingripande påföljder visat att fortsatt användning av sådana påföljder saknar utsikt till framgång. l väsentligt större utsträckning än utredningen finner lämpligt bör tillsynsdomen vara en lämplig påföljd i de fall där i nuläget skyddstill- syn kommer i fråga trots tidigare lagföringar. I detta sammanhang förtjänar att påpekas att den påföljd som i utredningens förslag närmast är avsedd att ersätta skyddstillsynen. villkorlig dom med övervakning. i flera avseen- den är en mindre ingripande påföljd än skyddstillsyn.

Enligt ijt'c'rt'FIt/ugarcfn i Göteborgs åklagardisrrt'kl är (len av utredningen föreslagna nya påföljden tillsynsdom — oaktat kritik kan riktas mot den i vissa enskildheter — till sitt innehåll i flera avseenden förtjänstfull. Det har sedan lång tid framstått som en uppenbar brist att påföljdssystemet är i av- saknad av ett mellanting mellan skyddstillsyn och fängelse. Domstolarna har sökt komma till rätta med denna olägenhet huvudsakligen på två sätt. Dels har man under trycket av allmänpreventiva krav kombinerat en skyddstillsynsdom med anstaltsbehandling. dels har man meddelat samme lagöverträdare fyra. fem. ja kanske ändå fler domar på skyddstillsyn under

• Sida 168
•  Original

Prop. 1978/79: 212 168

förhållandevis kort tidsrymd. Ett tredje alternativ har varit en fängelsedom när en sådan trots allt hade bort undvikas. Samtliga alternativ är otillfreds- ställande varvid särskilt de tipprepade skyddstillsynsdomarna många gång- er är direkt stötande. Genom att i vårt påföljdssystem införa tankegångar- na bakom begreppet tillsynsdont förefaller man emellertid komma till rätta nted de nackdelar som nti råder i här angivna avseenden och en sådan lös- ning skulle därför hälsas med tillfredsställelse. Det sagda innebär enligt överåklagaren att utredningens förslag kan komma att utgöra en värdefull och adekvat påföljd fören tämligen stor kategori lagöverträdare. Det nuva- rande tingdomsfängelseklientelet synes dock knappast i någon större tit- sträckning i framtiden komma i åtnjutande av dentta frivårdspåföljd. De domar på ungdomsfängelse som i dag meddelas innefattar mestadels så all- varlig brottslighet av vårdskaraktär eller av upprepad förmögenhetsrå'ittslig art att omedelbar reaktion av hänsyn till allmän laglydnad framstått som nödvändig. En dom på ungdomsfängelse har — som utredningen också framhåller — så gott som alltid föregåtts av flertalet samhällsingripanden i anledning av tidigare brottslighet. l ntänga fall har gränsen för frihetsberö- vande åtgärder uppnåtts redan innan ungdomsfängelse kommit i fråga ge- nom att vederbörande tidigare varit intagen i ungdomsvårdsskola eller va- rit dömd till skyddstillsyn med eller utan anstaltsbehandling eller till fäng- else. I)et kan konstateras att domstolarna redan i dagens läge är ytterst ovilliga att döma till ungdomsfängelse varför man vågar dra den slutsatsen att det är de mest svårbehandlade och brottsbenägna som ådöms denna på- följd. De ungdomar det här gäller har med ytterst få undantag haft över- vakning i olika former sedan lång tid både före inskrivningen vid ungdoms- vårdsskola och i anslutning till vård utom skolan. Det förefaller med hän- syn till dessa omständigheter föga sannolikt att detta brottsklientel. med förhoppning om ett positivt resultat. skulle kunna dömas till en frivårdande påföljd även i beaktande av de krav på intensitet i övervakningen som före- slås. Utredningens uppfattning att den intensiva övervakningen kommer att försvåra möjligheterna att begå nya brott förefaller också väl optimis— tisk. Snarare torde förslaget i denna del innebära att samhällets verksam- het för att motverka kriminaliteten kan försvåras eller försvagas. Det är se- dan länge ett välkänt faktum att brottsligheten oroväckande. ökar och då främst förmögenhets- och våldsbrott. Resurserna för att bemästra denna utveckling är på många sätt otillräckliga och uppklarningsprocenten är låg. Det förefaller i denna situation klart otillfredsställande att skyddet för så- väl den enskilde som samhället ytterligare kan komma att försvagas genom att de personer som genom åren visat sig ständigt återfalla i brott skttlle ådömas en påföljd av ej frihetsberövande karaktär. Man kan vidare svårli— gen ansluta sig till utredningens uppfattning att en intensiv övervakning för denna kategori skulle framstå som ett så allvarligt ingrepp i den dömdes fri- het att den tillgodoser även högt ställda allmänpreventiva krav på en känn- bar reaktion. Det torde snarare vara tvärtom. Slutligen inställer sig också frågan om det inte vore möjligt att med vissa ändringar inordna de av ut- redningen föreslagna tankegångarna under den nuvarande påföljden skyddstillsyn.

Göta hovrätt. som avstyrker förslaget om tillsynsdom. säger att detta in- nefattar en skyldighet för den dömde att hålla nära kontakt med övervaka- ren. Härutöver innehåller utredningens förslag regler som ger skyddskon- sulenten befogenheter att meddela den dömde mycket långtgående före- skrifter i fråga om livsföring och personliga förhållanden. Sådan föreskrift kan innefatta inskränkning för den dömde i fråga om val av bostad. uppe-

• Sida 169
•  Original

Prop. l978/79: 212 ., 169

:

hållsort eller verksamhet. De valda formuleringarna ger uttryck för prak- tiskt taget vilka inskränkningar som helst i den dömdes rörelsefrihet och möjlighet att disponera sitt fritid. Föreskrifterna går alltså betydligt längre än de som f. n. kan ges i samband med skyddstillsyn. De föreslagna före- skrifterna är emellertid inte — såsom fallet är med dem som ges i samband med skyddstillsyn — motiverade av ett bchandlingsbehov utan av risken för fortsatt brottslighet. Enligt hovrättens tnening gör den ändrade motive— ringen inte den föreslagna ordningen mera tilltalande. I själva verket synes någon saklig skillnad inte föreligga eftersom behandlingen syftar till att motverka återfall. Sannolikt ger en hänvisning till risken för fortsatt brotts- lighet utrynune för större osäkerhet och godtycke i bedömningen. Särskilt anmärkningsvi'trt är att föreskrifter av så drastisk art skall ligga hos skyddskonsulenten. ”fanken att genom tvt'tngsföreskrifter av angiven art hindra den dömde från fortsatt brottslighet är enligt hovrättens mening minst lika orealistisk som behandlingstanken och inger dessutom betydligt större betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Enligt _S'tot-It'lmlms tingsrätt torde en kontrollerande och straffande över- vakning av den typ som utredningen föreslår inte i nämnvärd utsträckning komma att verka brottsavhi'tllande för det klientel det här är fråga om. Även den som noga fullgör sin anmälningsskylidghet och iakttar givna fö- reskrifter torde titan svårighet kunna dölja att han fortsätter brottslig verk- samhet. Vidare kan den dömde åsidosätta de särskilda föreskrifterna utan att det kommer till övervakarens kännedom. Ytterligare är risken stor för att den dömde efterhand undandrar sig övervakarens tillsyn. om denne cn- dast Uppfattas som representant förde straffrättsliga myndigheterna — nå- got som enligt förslaget skall vara övervakarens primära funktion. Om en övervakning skall kunna verka i brottsavhållande riktning fordras enligt tingsrättens mening att ett förtroendefullt förhållande skapas mellan över- vakare och den dömde och att åtgärder i rehabiliterande syfte kommer till stånd som ett led i själva övervakningen. Den dömde skall därigenom kun- na finna motiv att avhålla sig från fortsatt brottslig verksamhet. Rent prin- cipiellt anser tingsrätten att det är olämpligt att utsätta det klientel för vil- ken tillsynsdomen skall komma i fråga för den starka psykiska påfrestning som en ständig. tät kontroll i sex månader utgör. Man måste beakta att det häri regel är fråga om i olika aVseenden starkt handikappade individer som är i behov av den trygghet och det sociala och medicinska stöd som sant— hället förmår ge dem. Det finns en uppenbar risk att den intensiva övervak- ningen hos den dömde befäster en aversion mot de rättsvårdande myndig- heterna och mot samhället i övrigt. Den dömde blir allt svårare att nå med positiv påverkan och anpassning till samhällets normala levnadsförhållan- den. Tingsrätten kan inte tillstyrka förslaget om tillsynsdom. För den lag- överträdare för vilken kriminalvård i frihet trots tidigare starkt kriminell belastning kan vara ett realistiskt påföljdsalternativ till fängelse torde en förstärkt form av nuvarande skyddstillsyn vara bättre och tillfyllest. Lag- stiftarens ursprungliga intentioner med en ofta förekommande. på för- troende uppbyggd kontakt mellan den dömde och övervakaren bör för- verkligas. En så utövad skyddstillsyn har större förutsättningar att avhålla den dömde från att ånyo begå brott.

Enligt Göteborgs tingsrätt bör om ungdomsfängelse avskaffas nuvaran- de påföljdssystem kompletteras med en påföljd som ligger mellan skydds- tillsynen och fängelse. Avsaknaden av sådan påföljd blir i annat fall speci- ellt påtaglig när det gäller den mindre belastade delen av brottsklientelet. Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit att en särskild påföljd. till-

• Sida 170
•  Original

Prop. 1978/79: 212 |"t)

I

synsdom. tillskapas för att bl. a. fylla detta behov. 'f'ingsrättcn menar emellertid att det nuvarande påföljdssystemet mycket väl kan förbättras i detta avseende utan att så ingripande förändringar som utredningen före— slagit behöver tillgripas. 'l'ingsrätten avstyrker därför förslaget att skapa en särskild piitföljd i form av tillsynsdom. l)e ungdomar det främst är fråga om har ofta gjort sig skyldiga till upprepade brottsliga gärningar men är in- te så hårt belastade att frihetsberövande varit påkallat i någon större om- fattning. För att kriminalvård i frihet skall kunna fylla någon väsentlig funktion för dessa ungdomar krävs en ingripande påföljd med huvudsyfte att motverka fortsatt brottslighet. En intensivi'it'crvakning enligt vad ut— redningen föreslagit kan väl uppfylla de krav som måste ställas på en sådan friv:'irdspåf'('ifjd. Den är i vart fall värd att prövas i avbidan på den översyn av påföljdssystemet som tingsrätten förordar. Tingsrätten föreslår därför att de av utredningen föreslagna reglerna angående intensivövervakning inarbetas i nuvarande skyddstillsyn och att den sålunda förstärkta skydds- tillsynen i huvudsak förbehålles det nu diskuterade klientelet.

Vz'in('t-.vlmrgv tings-rätt konstaterar att förslaget att införa den nya påfölj- den tiflsynsdom bygger delvis på tanken att det behövs en påföljd som i stränghet ligger mellan skyddstillsyn och fängelse. Tingsrätten instämmeri och för sig i denna uppfattning. Skyddstillsyn kan visserligen kombineras med böter eller anstaltsbehandling men det torde många gånger inte vara tillräckligt när det gäller att successivt skärpa påföljderna fram till ett — på grund av straffminimum kanske långvarigt — fängelsestraff. Även tingsrät- ten anser det angeläget med en möjlighet att efter t. ex. ett par domar på skyddstillsyn. i något fall kanske förenat med anstaltsbehandling. döma till en strängare påföljd innan ett långvarigt fängelsestraff ådöms. Detta gäller inte bara ungdomsklientelet. Tingsrätten ställer sig dock mycket tveksam till om den föreslagna påföljden tillsynsdom. innebärande intensivövervak- ning. är en lämplig påföljd i det hänseendet. Tingsrätten vill framhålla att den gärna ser att övervakning inom frivården görs mer effektiv än den många gånger nu är. Enligt tingsrättens erfarenhet har den övervakning som förekommit inom skyddstillsynens ram ofta varit nära nog obefintlig. Anledningarna härtill katt ha varit många. bl. a. att många övervaknings— uppdrag förenats hos en och samma person eller att den dömde funnit sig nära nog riskfritt kunna undandra sig skyldigheten att hålla kontakt med övervakaren. Å andra sidan ifrågasätter tingsrätten om den tänkta inten- sivövervakningen kan genomföras i praktiken. Som utredningen framhållit måste den vara intensiv under flera månaders tid. bl. a. därför att den i fle- ra fall skall anses utgöra en ersättning för fängelse. Sådan övervakning kan nog tänkas fungera i många fall under en kortare tid och då främst i större tätorter. Svårigheter kan dock tänkas uppstå i mindre tätorter och glesbyg- der där en tillräcklig kontroll kan vara svår att ordna. ()m den för tillsyns- dom avsedda övervakningen inte blir effektiv Linder en längre tid förlorar den sin betydelse som ersättare för fängelsestraffi vissa fall. Skillnaden mellan å ena sidan den nuvarande skyddstillsynen eller den föreslagna vill- korliga domen med övervakning och. å andra sidan. tillsynsdomen blir då så ringa att det inte är motiverat att införa en särskild påföljd. Det är tings- rättens uppfattning att skillnaden i praktiken blir så obetydlig att förslaget om införande av tillsynsdom bör avstyrkas. Skyddstillsynen bör i stället bestå. dock med vissa ändringar.

Dumstulsver/tet avstyrker f. n. att en ny självständig form av frivårdspå— följd införs. Vid utformningen av institutet tillsynsdom har enligt dom- stolsverket utredningen eftersträvat att ge påföljden ett betydande allmän-

• Sida 171
•  Original

Prop. 1978/79: 212 i7i

preventivt värde samt att forma den så att den verkar i brottsförebyggande riktning. ] sistnämnda hänseende betonas särskilt kontrollfunktionen. Denna skall tillgodoses genom intensivt'ivervakning med till en början dag- lig kontakt mellan övervakare och övervakad. Bortsett från kontaktfrek— vensen ter sig de flesta av de minimikrav som utredningen uppställer på en sådan övervakning som sådana som i och för sig bör gälla även för den nu- varande skyddstillsynen. l.)omstolsverkct ifrågasätter om intensivöver— vakningen kommer att verka mer hrottsförebyggande än den form av över- vakning som förekommer för den som dömts till skyddstillsyn. Det finns viss risk för att den dagliga anmälningsskyldigheten enbart kommer att uppfattas som ett trakasseri fran myndigheternas sida. Det torde vara åt- gärder av helt annat slag som har en verkligt brottsförebyggande effekt. Dessa åtgärder måste dock huvudsakligen vidtas inom ramen för andra samhälleliga verksamheter än kriminalvården. lnnan större förändringar sker beträffande kriminalvård i frihet bör vidare möjligheten att utvidga bötesstraffets tillänipningsområde och möjligheten till alternativa sank— tionsformer utredas närmare. Vissa moment i den föreslagna tillsynsdom- påföljden bör dock prövas inom den nuvarande skyddstillsynens ram. Ut- redningens förslag till uppbyggnad av tillsynsdomen innehåller mycket av värde som skulle kunna användas för att förbättra skyddstillsynspåföljden utan att denna helt förlorar sin nuvarande karaktär. En utvidgning av skyddstillsynens användningsomiåde för att den skall ktinna ersätta bl. a. vissa medellånga frihetsstraff kräver en förstärkning av påföljdens allmän- preventiva funktion. Viss möjlighet finns f. n. att av allmänpreventiva skäl förordna om anstaltsbeht-tndling. I första hand skall dock sådan behandling komma till användning "om det är erforderligt för den dömdes tillrättafö- rande". Skall skyddstillsynens användningsomrädc kunna utvidgas torde det vara nödvändigt att domstolen ges större möjlighet att enbart av all- mänpreventiva skäl förordna om intagning i anstalt Linder en kortare tid. Anstaltstidens längd bör därvidlag bestämmas av domstolen och vara en ren straffmätning. Det sagda utesluter inte att det alltjämt torde finnas be- hov av att kunna använda attstaltsbehandling Linder kort tid för att bryta en pågående brottslig aktivitet. Även i dessa fall kan ifrågasättas om inte insti- tutet bör göras tidsbestämt genom en straffmätning från domstolens sida. Eftersom några särskilda tillsynsanstalter inte finns längre och då verkstäl- lighet i övrigt inte heller skiljer sig från fängelsestraffet bör institutet be- nämnas intagning i anstalt. [ samband med en utformning av påföljden cn- ligt dessa riktlinjer bör möjligheten att ådöma skyddstillsyn vid brott med högt straffminimum kunna göras mindre restriktiv. Det centrala momentet i skyddstillsynspåföljden bör fortfarande vara övervakning. Verkställig— hctsinnchållct bör då göras fastare genom att man i lagtexten uppställer krav på viss minimikontakt mellan övervakaren och den dömde. Vad den dömde i övrigt har att iaktta får inte uttryckas genom ett allmänt hållet krav på skötsamhet utan noga preciseras genom särskilda föreskrifter. Prövotiden kan med fördel förkortas till två år för att nå bättre överens- stämmelse med tidrymden för övervakningen. Domstolsverket tar inte ställning till vilka sanktionsformer som skall användas vid villkorsöverträ- delser men vill betona vikten av att överträdelse regelmässigt leder till nå- gon sanktion. Detta kräver system med successivt strängare ingripanden. Utredningen föreslår bl. a. ett kortvarigt omhändertagande Linder minst två och högst 14 dagar som ett sanktionsmedel vid överträdelse av villko- ren för tillsynsdom. lnförs omhändertagande som sanktion vid överträdel- se av villkoren för skyddstillsyn torde tiden böra begränsas till en vecka

• Sida 172
•  Original

Prop. l978/79: 212 172

med tanke på påföljdens mindre ingripande karaktär. Domstolsverket vill i detta sammanhang uttala viss tvekan i fråga om lämpligheten av att dela upp frihetsberövandet på flera perioder. främst på grttnd av de praktiska svårigheter detta skulle medföra.

Med hänsyn främst till det kraftigt brottsbelastadc klientel som den före- slagna påföljden tillsynsdom tar sikte på anser riks/mlisstyrelsen förslaget verklighetsfrämmande. Det förefaller nämligen vara orealistiskt att tro att ungdomar som bakom sig har allvarlig och omfattande brottslighet och som dessutom ofta har svårartade såväl psykiska problem som alkohol- el- ler narkotikaproblem skall förmås avhålla sig från att begå brott på det sätt utredningen tänkt sig. Om ungdomsfängelse avskaffas torde påföljden of- tast bli fängelse.

Den nykonstruerade påföljden tillsynsdom är enligt Åriminulwirdsstyrel- sens uppfattning icke grundad på helt övertygande premisser vare sig med avseende på de tänkta klienternas situation eller med hänsyn till syftet att motverka brott. Av de tre skisserade formerna för tillsynsdom föreslås den första innefatta sadan dom med intensivövervakning, innebärande att det åtminstone till en början kan förekomma daglig kontakt mellan å ena sidan övervakaren eller biträdande övervakaren eller kontaktmannen eller ett helt tillsynsteam och å andra sidan den dömde i den kontakttäthet som för- utsätts ske både i bostaden och på arbetsplatsen. Härvid synes utredning- en ha förbisett det förhållandet att en ansenlig del av de ifrågavarande kli- enterna torde sakna fast bostad och att en än större del bedöms sakna ar- betsanställning. För de klienter som har arbete bör besök på arbetsplatsen om möjligt undvikas. Sådana besök framstår av naturliga skäl vanligen så- som besvärande för klienten och kan äventyra såväl klientens kommunika— tion till arbetskamraterna som i ogynnsamma fall arbetsanställningen som sådan. Skulle kontrollen bli tillnärmelsevis så effektiv som man enligt be- tänkandet tycks förvänta skulle den intensiva tillsynen omfatta utom var- dagar även helger och annan fritid jämte nattetid. Det lär enligt styrelsens mening stöta på avsevärda svårigheter att finna övervakare som är bered- da att fungera i sådan omfattning. Även om en så tät kontroll vore möjlig att faktiskt gestalta skulle den förmodligen verka aggressionsalstrande på den övervakade och svåruthärdlig för den övervakande. varigenom den kunde befaras bli till mera skada än gagn. Inte heller torde vara möjligt att åstadkomma en så intensiv övervakning att den hindrar den övervakade från att begå brott. En ny sanktion som skulle kunna utgöra en sådan på- följd i frihet som enligt utredningens direktiv kunde ersätta ungdomsfäng- else skulle enligt styrelsens mening kunna ges en smidigare utformning än den föreslagna och ändå tillgodose kraven på skärpt tillsyn. Man kan näm- ligen väl tänka sig att åstadkomma en strikt på goda känslobindningar grundad och därmed måhända ändamålsenligare kontroll av klienten ge- nom åtgärder som fortlöpande kan anpassas efter vad som framstår som behövligt. Valet av övervakare framstår som utomordentligt betydelsefullt för utfallet av en intensivövervakning. Skyddskonsulenten borde genom sin personliga kännedom ha goda möjligheter utse lämplig övervakare i det särskilda fallet. Under förutsättning att övervakningen fick ett sådant inne- håll som antytts skulle styrelsen vara benägen acceptera en sålunda kvali- ficerad skyddstillsyn som självständig påföljd vid sidan av den ordinära skyddstillsynen.

Ungdomsfängelsenämnden anser det högst tveksamt om den intensiv- övervakning som angetts i förslaget om tillsynsdom är tillräcklig för att till- rättaföra stora delar av det unga klientel det är fråga om. De som döms till

• Sida 173
•  Original

Prop. 1978/79: 212 . m.

ungdomsfängelse har ofta svårartade sociala och personliga problem. En förändring har också skett under senare är i ungdotnsfzingelseklientelets sammansättning mot i regel grövre brottslighet och mer omfattande tidiga— re kriminalitet.

Det synes inlcm('ri/igsnänzmlwz mycket tveksamt om det av utredning- en uppställda syftet med påföljden tillsynsdom kan nås med förslaget. Ar- gumcntationen för den föreslagna påföljden är inte övertygande. Risk före_ ligger att den så gott som dagligen återkommande kontaktskyldighetcn mången gång av den dömde kommer att uppfattas som trakasseri och där- igenom motverka sitt syfte. Det kan även sättas i fråga om sådan övervak- ning som föreslagits får någon brottsförebyggande effekt. särskilt när det gäller den kategori grupp unga lagöverträdare som påföljden närmast är avsedd för. Nämnden ställer sig tveksam till om tillsynsdom i enlighet med förslaget i någon nämnvärd utsträckning kan bli ett användbart alternativ till frihetsstraff för de unga lagöverträdare som f. n. tas in i kriminalvårds- anstalterna.

Öt't'ri'ukningsnäninc/('n (' Stuck/mhn. andra avdelningen konstaterar att avsikten med påföljden tillsynsdom är att i någon mån utjämna skillnaden mellan frihetsstraff och den nuvarande enda egentliga frivårdspåföljden skyddstillsyn. Om detta syfte verkligen tillgodoses genom kontaktskyldig» het av angivet slag är emellertid tveksamt. För det första kan man fråga sig om det ganska belastade klientel som påföljden i första hand är tänkt för kommer att uppfatta kontaktskyldighetcn som särskilt obehaglig eller in- gripande. Risk finns också för att många dömda inte kommer att fullgöra kt'mtaktskyldigheten i tillfredsställande omfattning. Föreskrift om frivårds- hem kan naturligtvis ha positiv stödjande verkan men om en sådan anord- ning förstärker påföljdens repressiva karaktär kan sättas i fråga. Genom förordnande om anstaltsintagning är man reelt sett tillbaka vid fängelse- straffet eller sådan anstaltsbehandling som nu förekommer vid skyddstill- syn. lin annan invändning ligger enligt nämnden i följande. En skyldighet till täta kontakter kan i en del fall på allvar försvåra den dömdes försök att genom utbildning eller arbete återgå till samhället. Om den dömde är so- cialt etablerad kan kontaktkravet få ogynnsamma verkningar genom det ingrepp i arbetsförhållandena som det kan innebära. Vad nu sagts talar för att det bör finnas möjligheter att mildra kontaktskyldighetcn i vissa fall. Men då blir obehaget mindre och systemet inte rättvist. Man befinner sig här i ett svårlöst dilemma. För att påföljden skall vara "i nivå med" fri- hetsstraff fordras att påföljden innebär ett avsevärt ingrepp i den dömdes rörelsefrihet men härmed riskerar man att få verkningar liknande dem som motiverar att frihetsstraffet begränsas. Det är emellertid svårt att finna andra alternativ än de som föreslås i betänkandet. Nämnden vill därför inte avstyrka att en ny påföljd tillskapas efter ungefär de huvudlinjer som lagts fram i betänkandet. Påföljden måste också formas så att ett visst hänsyns- tagande till individuella förhållanden kan ske.

Övervakaingsnämmlwi i Eskilstuna anser att tilltron till effekterna av tillsynsdom förefaller överdriven. Åtskilligt av vad som sägs om överva- karnas uppgifter. såsom att dessa skall hålla sig underrättade om den döm- des bostad. sysselsättning och livsföring i övrigt. lär gälla redan vid skyddstillsyn. Den fundamentala skillnaden skulle ligga i betydligt tätare kontakter än vad som är vanligt vid skyddstillsynen. Det är att befara att kontakterna blir i motsvarande grad ytliga. Nämnden ftnner att man kan fråga sig vad man egentligen skall göra och samtala om vid de täta kontak- terna. Det kunde möjligen vara av värde för att vinna erfarenheter av in-

• Sida 174
•  Original

Prop. 1978/79: 2l2 174

tensivövervakning att i nuvarande 28 kap. 5 s" BrB införa ett stadgande om att sådan övervakning får föreskrivas i kontrollsyfte. Tillsynsdom och vill- korlig dom är påföljder som ådömts den brottslige. Terminologien att dö— ma till någon sorts dom är misslyckad. Termer som skyddstillsyn eller in- tensivtillsvn är mera lämpliga.

Örervukningsniimnden i Göteborg. undra avdelningen uttalar att den fö- reslagna påföljden tillsynsdom bör utformas inom ramen för den nu gällan- de skyddstillsynen.

Enligt ÖverraÅningsnämnden i Mulrnö._fijr.m'1 avdelningen måste det an- ses osannolikt att tillsynsdom med den föreslagna utformningen kan kom— ma att träda i stället för ungdomsfängelse i någon nämnvärd omfattning. Med tanke på den begränsning av antalet domar på ungdomsfängelse som har skett de senaste åren måste man räkna med att det övervägande flerta- let av dem som nu döms till ungdomsfängelse i stället kommer att dömas till fängelse antingen i första hand eller eventuellt efter försök också med tillsynsdom. Om detta antagande är riktigt försvagas huvudskälet för att införa denna påföljdsform. Den har icke mera allmänt sett sådana fördelar att den likväl bör övervägas. Det måste observeras att intensiv övervak- ning i kontrollsyfte inte i sig själv har något värde. Att själva övervakning- en. såsom utredningen tänker sig. skulle kunna förhindra eller försvåra fortsatt brottslig verksamhet måste betvivlas. Vidare är tanken att domsto- len också inom ramen för frivård skall utportionera obehagi passande do- ser alltefter brottets svärhetsgrad helt orimlig. Nämnden anser att i lämpli— ga fall en intensiv övervakning bör kunna förekomma som ett led i den fri- vård som nu bedrivs. Några ändrade regler härom för skyddstillsyn eller andra former av frivård är inte behövliga. Det bör ankomma på skydds- konsulent och övervakningsnämnd att anpassa övervakningen till vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt. En uppenbar olägenhet med utred- ningens förslag att göra tillsynsdom till en särskild påföljd är att det upp- kommer en konstlad och helt onödig gränsdragning till skyddstillsyn. vil- ken påföljd utredningen bibehåller med namnet ändrat till villkorlig dom med övervakning.

Övervakningsnämnden i Kristine/mum har i vissa avseenden en avvi- kande mening rörande utformningen av påföljden tillsynsdom men anslu- ter sig i stort sett till utredningens förslag.

Socialstyrelsen ställer sig kritisk till en strafform som innebär intensiv- övervakning. (')m emellertid denna påföljd kan få den effekten att fängelse- straffet inte behöver användas i en del fall är socialstyrelsen beredd att godta någon form av mer intensiv frivårdsövervakning. Utredningen har visserligen endast begränsad tro på möjligheten att genom straff uppnå po- sitiva behandlingsresultat men mycket i betänkandet är ändå uttryck för tanken om straff som behandling. Detta återspeglas även i utformningen av påföljden tillsynsdom. Den har inte bara en hjälpande utan också en kon- trollerande funktion som ses som välgörande ur den straffades synpunkt. En kritik mot förslaget till tillsynsdom är att argumenten i fråga om den kontrollerande funktionen troligen hade förefallit mer realistiska om utred- ningen hade klargjort att det här faktiskt är fråga om en åtgärd som till stor del också har ett repressivt inslag.

Styrelsen för Bärby yrkets/cola anser att när det gäller Vuxna påföljden tillsynsdom är ett utmärkt sätt att förskjuta tyngdpunkten från fängelse till kriminalvård i frihet. Många som i dag döms till fängelsestraff därför att skyddstillsyn p. g. a. allmän laglydnad inte anses hårt nog kan i stället dö- mas till tillsynsdom. För ungdomsgruppema [8—20 år kan många här kom-

• Sida 175
•  Original

Prop. l978/79:212 i. , 175

ma i fraga. Styrelsen tror vidare att tillsynsdotn kan användas för många av dem som nu döms till ungt'lomslängelse._Dock inte för alla. En viss del av ungdomstängelsegruppen kommer att dömas till fängelse och styrelsen tror att den största delen kommer att bestå av f.d. ungdomsvårdsskole— elever. dvs. dem som styrelsen bedömer ungdomsvårdsskolans resurser vara uttömda för. Styrelsen anser att frivt'trdspat'öljdema bör kompletteras med tillsynsdom enligt utredningens förslag.

Juridiska _lltkultt't.t'tu'inuuli'n vid (_l/),).ralu universitet framhåller att en lagstiftning om intensivövervakning (och större förändringar rörande skyddstillsyn) synes förutsätta att större klarhet nåtts i frågan httr relatio- nerna mellan kriminalvård och socialvård skall utformas. Det torde inte kunna förnekas att det klientel som betyder mcst arbete för frivården ock- så har varit. är och i framtiden blir. ett socialvårdsklientcl. Det framstår därför som mest rationellt att helt förlägga samhälleliga vård- och stödåt- gärder inom socialvårdens ram. varvid kriminalvårdens åtgärder i detta hänseende skulle inskränka sig till att vara av förbindelsekaraktär. En så— dan ordning skulle emellertid innebära en mycket påtaglig förändring av kriminalvårdens organisation som säkerligen skulle möta stort motstånd och medföra många problem. Alternativet är i främsta rummet en kraftig ökning av kriminalvårdens resurser samtidigt som kriminalvården övertar socialvårdens primäransvar för dem som är föremål för kriminalvård i fri— het. Mindre lämplig är rådande ordning som har en benägenhet att utkris- tallisera vissa persongrupper som ingen vill ta hand om. Det är givetvis föga tillfredsställande att brottspåföljdernas innehåll bestäms av vilka myndigheter som finns tillgängliga och vilka resurser de har. Enligt nämn- dens mening krävs dock en avklarning av kriminalvårdsmyndigheternas roller innan man kan bestämma hur ett alternativ till frihetsstraff skall ut- formas.

.luridisku j'aÅultetsnäntndett vid Lunds universitet konstaterar att det i ungdomstängelsets ställe föreslagna institutet tillsynsdom förefaller i sig vara en innovation som bör tillvaratas. Det måste dock ifrågasättas om till- synsdom kommer att ge en tillräcklig kontroll av det kriminellt svårt belas- tade klientel som nu befolkar ungdomsfängelserna. Man måste räkna med att man i framtiden blir nödsakad att döma en sannolikt betydande del av detta klientel till fängelse. Däremot förefaller tillsynsdomen med fördel kunna användas i fråga om en del av det klientel som f.n. erhåller en i rea- liteten till intet förpliktande skyddstillsyn.

Den kontrollfunktion sotn enligt utredningens förslag tillsynsdomen i första hand skall tillgodose kan enligt länsstyrelsen i.]önköpings lätt bli ef- fektiv endast om övervakaren ägnar myckert tid åt de dömda ungdomarna. På grund av det ökande våldet bland missbruksgrupper och den mycket tidskrävande uppgiften torde det bli mycket svårt att finna kompetenta och arbetsvilliga övervakare. Länsstyrelsen ifrågasätter om ungdomsfängel- seklientelet. som enligt utredningen har återfallit i brott i mycket hög grad. genom denna kontrollfunktion över huvud taget i någon större omfattning kan hindras att begå nya brott.

Länsstyrelsen i Kronobergs län tillstyrkeri princip förslaget om tillsyns- dom. Genom sina tre olika former ger den i många fall god möjlighet till an- passning av påföljden till den dömdes personliga förhållanden.

JO anser att den föreslagna nya påföljden tillsynsdom utgör en i allt vä- sentligt Väl genomtänkt lösning på uppgiften att i någon del ersätta ung- domsfängelse med en frivårdspåfölj. Den bedömningen att kriminalvård i frihet omöjligt kan komma i fråga för hela det ifrågavarande klientelet 'är

• Sida 176
•  Original

Prop. 1978/79: 212 Po

I

säkerligen realistisk. Det är däremot sannolikt att det f. n. föreligger ett be— hov av en mera ingripande frivårdspåföljd. ej endast för yngre. än den nu- varande skyddstillsynen kommit att bli. Den föreslagna pt'tföljden svarar väl mot de höga krav som främst allmänpreventionen och behovet av sam- hällsskydd ställer påen påföljd som skall kunna fylla syftet att ersätta ung— domsfängelse. Den är också i övrigt lämpad att utfylla det nuvarande gapet mellan kriminalvård i frihet och i anstalt. Det skulle i princip vara möjligt att inordna den nya påföljden i skyddstillsynen. Häremot har utredningen andragit rättssäkerhetsskäl. Den dömde bör genom domen få veta hur pass ingripande den ådömda påföljden är. Därtill kommer behovet av att till domstolarnas förfogande ställa ett mer avancerat. "trappstcgsliknande'" påfi'iljdssystem. som utredningen beaktat. Såsom framhållits är det uppen- bart att skyddstillsynen sällan tillämpas så att övervakningen får någon på- taglig brottsförebyggande effekt eller kan tillmätas större allmänpreventivt värde. Utredningen har velat skapa garantier för effektiv övervakning vid tillsynsdom. Detta har skett bl. a. genom mycket detaljerade föreskrifter i förslaget till frivårdsförordning. Häremot är inget annat att erinra än att (len dömdes grundläggande skyldigheter bör regleras sa uttömmande som möjligt i BrB.

'I'('() avvisar utredningens förslag i stort beträffande tillsynsdom och an— ser att man i stället bör förstärka den nuvarande skyddstillsynspåföljden. Enligt TCO finns en betydande risk föratt den föreslagna intensivövervak- ningen i praktiken kommer att uppfattas som en kontroll för kontrollens skull. Till skillnad från utredningen hävdar TCO att en förtroendefull kon- takt med åtföljande informell kontroll inte kan åstadkommas med hjälp av den formella kontroll intensivövervakning innebär. Utvecklingen på andra vårdområden går också bort från ett starkt formaliserat övervakningsinsti- tttt. Ett åberopat skäl för att införa intensivövervakning som påföljd är att den skulle minska återfallsfrekvensen. Det finns dock inga forskningsre— sultat som pekar i den riktningen. Det avgörande för övervakningens in- verkan ärinte frekvensen av kontakter tttan kontaktens art i känslomässigt och andra avseenden. Kontakterna övervakare—övervakad kan vara hur långa och täta som helst men de har ingen brottsförebyggande betydelse förrän de ges ett faktiskt innehåll. Frivårdstjänstemännen skall givetvis ha tät kontakt med de klienter som har de svåraste problemen och har det re- dan i dag. Den föreslagna tillsynsdomens konstruktion skulle läsa de som verkställer påföljden till alltför intensiv kontakt med de allra svåraste pro— blematikerna med utgångspunkt i dessas kriminella belastning. Detta bör inte vara den självklara utgångspunkten för täta kontakter. Det är riktigare att kunna sätta in olika intensiva insatser bland alla dem som undergår på- följd där man upplever attjust det särskilt behövs TCO anser att kontroll- och hjälp- och stödfunktionerna är delar av samma begrepp i dagens skyddstillsynspåföljd. l tillsynsdomen däremot skulle kontrollfunktionen kunna utgöra ett allvarligt hinder för konstruktiva hjälpåtgärder. Ett annat skäl som skulle kunna åberopas för utredningens förslag till system är att antalet möjliga variationer i påföljderna skulle bli så många att tiden fram till första fängelsestraffet förlängdes för de "svåraste" klienterna. Detta är ett diskutabelt antagande. Utredningen talar om sex alternativ men det bör observeras att villkorlig dom och villkorlig dom med stödåtgärder rimligen sällan kommer att ifrågakomma för de aktuella klienterna. Villkorlig dom med övervakning och tillsynsdom skulle förvisso kunna användas som konsumtionsdomar. lntagning i anstalt finns dock med som sista skärpning av tillsynsdomen och det innebär ju fängelse. Det finns ingen garanti för att

• Sida 177
•  Original

Prop. l978/79: 212 177

de sotn nu ådöms fängelse efter tre skyddstillsynsdomar inte "år tillsyns- dom med intagning i anstalt efter samma tidsperiod i det av utredningen skisserade systemet. Lägg därtill att för tillsynsdomen fi'irutsätt's ett konse— kvent och snabbt sanktionsförfart'tnde (om den dömde inte har någon "godtagbar ursäkt") som obönhörligt leder fram till en mycket snabb ut- straffning med intagning i anstalt för många av de här aktuella människor- na. som av en rad kända skäl har svårt att klara de precisa krav som lag- stiftning och förordning ställer.

Sveriges socionomers riÅsjih'hmth avstyrker utredningens förslag i fråga om frivårdspåföljdernas utformning. Enligt förbundet utgår utredningen från antagandet att en tät kontakt genom hembesök eller annan uppsökan- de verksamhet kombinerad med olika föreskrifter och hot om sanktioner skall försvåra kriminell aktivitet. Resonemanget är enligt förbundets me- ning kortsiktigt och illa underbyggt. En "tät" social kontroll i samhället kan antas ha betydelse för att bromsa nyrekrytering av normbrytare. Men är man etablerat kriminell — den grupp tillsynsdomen avser — måste san- nolikt andra mekanismer till för att vända utvecklingen. Det har omvittnats gång på gång att det handlar om mänskliga relationer. nya sociala anknyt- ningar som ett incitament till nya värderingar. möjligheten att byta ut kon- takterna kring missbruksmedlen mot annan gemenskap. Detta åstadkom- mes inte genom upptrappning av kontaktfrckvenser. Det är kvaliteten det handlar om. Kontakten måste ge möjlighet att tillfredsställa mänskliga be- hov. ()m den övervakade har behov av att komma ur ett förnedrande miss- bruksberoende. att öka sin självkänsla genom en vettig sysselsättning eller ett eget boende. att få betyda något för andra. att få ta ansvar — då är det också detta han skall få möjligheter till. Frivården har här haft litet att er- bjuda. Den ”lika rätt" till samhällets resurser som en enig riksdag 1973 till- erkände kriminalvårdens klienter är fortfarande i många avseenden en fras utan innehåll. Dessutom har resurserna generellt sett minskat sedan l973. exempelvis på bostadssidan. vilket drabbat marginalkonsumenterna hår- dast. Dessa brister kan en ökad kontroll- och kontaktfrekvens inte elimine- ra. Övervakaren och hans klient får "endast konstatera sin otillräcklighet en gång om dagen i stället för en gång i veckan. Någon gång kanske detta kan utlösa en irritation så stor att den tvingar fram en bostad eller ettjobb — för det mesta har det förmodligen demoraliserande effekt. Utredningens påpe— kande att det bör ligga i båda parters intresse att dessa kontakter inte bara får karaktären av ett fullgörande av en besvärande anmälningsskyldighet ärinte till någon konkret hjälp. Problemet med de människor som inte bor och inte arbetar — de som "går och driver" — hari och för sig uppmärk- sammats av utredningen och lett till förslaget om frivårdshem som en möj- lighet att fånga in även dessa i en kontrollerad tillvaro. Förslaget utgår från att denna grupp är liten. vilket torde vara en riskabel felbedömning. Fri- vården har f. n. cirka 50 % arbetslösa och cirka 20 % i realiteten bostadslö- sa klienter. dessutom en mycket stor grupp svåra missbrukare. Tillsyns- dömda kommer förmodligen att notera ännu högre siffror. Den modell för intensivövervakning som utredningen skissar med hembesök. biträdande övervakare på arbetsplatsen etc. kommer snarare att vara undantag än re- gel och den föreslagna frivårdshemsorganisationen är markant underdi- mensionerad. Den nya påföljden riskerar att snart komma i vanrykte var- vid reaktionen kan bli återgång till frihetsstraff. Den yttre ramen för påfölj- den tillsynsdom har ägnats stort intresse av utredningen som bl. a. utfor- mat tre olika typer av kortvarigt omhändertagande. Avsaknaden av ett konstruktivt innehåll framstår desto mer påfallande. Visserligen dispone-

lZ Riksdagen 1978/79. ! sum]. Nr 2I2

• Sida 178
•  Original

Prop. I978/79: 212 178

rar inte kriminalvården själv över de samhällsresurser som behövs för att reellt förändra klienternas villkor men det är svagt att lämna ämnet med anmärkningen att tillsynsdomen "ställer avsevärt högre krav på” frivår- dens sociala verksamhet. Den socialt stödjande verksamheten överlämnas också till den enskilde tjänstemannens egna initiativ inom ramen för till- gängliga resurser. Frivarden ärver anstalternas urgamla dilemma att "fvakt'lbiten ägnas omsorg medan "vård"-biten inte får samma dignitet. ÄVen frivårdshemmen är i första hand tänkta som en begränsad frihetsin- skränkning utan något egentligt terapeutiskt eller pedagogiskt innehåll. 'fillsynsdomcn framstår som samhällets registrering och bevakning av en avvikargrupp som i stor utsträckning består av utslagna människor. inte av terrorister. narkotikagrossister. organisatörer av omfattande ekonomisk brottslighet eller andra samhällsfarliga individer. Förbundet anser att den stora satsningen på kontrollapparaten gör att frivårdens uppgift att påver- ka sina klienters situation i samhället både individuellt och i grupp skjuts åt sidan. Resurserna koncentreras till klicntgrupper med stor kriminell be- lastning och grupper med bättre prognos kan komma att bli försummade. Detta är ett avsteg från tidigare många gånger framförda principer om sats- ning på "mellangruppen".

1.0 vill vad gäller förslaget om införandet av straffet tillsynsdom fram- föra vikten av att straffet och stödet utformas flexibelt. Det måste bli möj- ligt att ta hänsyn t. ex. till den dömdes sociala situation för tillfället. An- nars kan intensivövervakningen uppfattas som alltför närgången och pro— vocerande. vilket snarast bör motverka syftet. Den stelbenta form utred- ningen föreslår kan LO inte tillstyrka.

Avskaffas ungdomsfängelse bör enligt Sveriges domareförbuna' det nu- varande systemet kompletteras med en påföljd mellan skyddstillsyn och fängelse. Behovet av sådan påföljd är särskilt påtaglig när det gäller den mindre belastade delen av ungdomstängelseklientelet. Enligt förbundet hör emellertid det nuvarande påföljdssystemet kunna förbättras i detta av-- seende utan så ingripande förändringar som den av utredningen föreslagna särskilda påföljden tillsynsdom innebär. Förbundet avstyrker därför för- slaget att införa en särskild påföljd. De ungdomar som det främst gäller har ofta gjort sig skyldiga till upprepade brottsliga gärningar men är inte så hårt belastade att frihetsberövande har varit påkallat i någon större omfattning. För att kriminalvård i frihet skall kunna fylla någon väsentlig funktion i så- dana fall behövs en ingripande påföljd med syfte bl. a. att motverka fort- satt brottslighet. En intensiv övervakning kan fylla de krav som måste stäl- las på en sådan frivårdspåföljd och synes i vart fall vara värd att prövas. Förbundet förordar att de av utredningen föreslagna reglerna om intensiv övervakning i huvudsak inarbetas i nuvarande skyddstillsyn.

Fr'irwrinru'n Sveriges åklagare anser att den föreslagna påföljden till- synsdom endast i mindre utsträckning kan ersätta ungdomsfängelset. En dom på ungdomsfängelse har så gott som alltid föregåtts av ett flertal sam- hällsingripandcn på grund av tidigare brottslighet. ] många fall har gränsen till området för frihetsberövande åtgärder överskridits långt innan ung- domsfängelse blivit aktuellt genom att vederbörande en eller flera gånger undergått anstaltsbehandling i samband med dom på skyddstillsyn eller för samhällsvård varit intagen i ungdomsvårdsskola. De som varit intagna i ungdomsvårdsskola — de utgör en stor del av ungdomsfängelseklientelet — har ofta vistats lång tid på skolan och därunder företagit täta rymningar varvid många brott begåtts. lnnan en dom på ungdomsfängelse fällts har alla tänkbara försök gjorts att tillrättaföra dem inom ungdomsskoleorgani-

• Sida 179
•  Original

Prop. 1978/791212 "tel-".".- 179

sationens ram. Först sedan dess resurser bedömts vara uttömda har ting- domsfängelse tillgripits. Enligt föreningens mening är det praktiskt sett in- te möjligt att tillgripa tillsynsdom i alla fall av denna art inte ens om den kombineras med intagning i anstalt. Fängelse blir den enda möjligheten. Trots att påföljden enligt föreningens bedömning inte skulle få någon mera påtaglig betydelse när det gäller behandlingen av ungdomsfängelseklicnte- let skulle den ändock kttnna vara av stort värde i många fall. Det har nämli- gen enligt föreningens erfarenhet sedan länge funnits ett behov i vårt på- följdssystem av ett mellanting mellan skyddstillsyn och fängelse. Domsto- larna har sökt komma till rätta med denna brist på olika sätt. Ibland har man meddelat samme lagöverträdare fyra, fem ja kanske flera skyddstill- synsdomar under förhållandevis kort tidrymd. l andra fall har man av hän- syn till allmän laglydnad känt sig tvingad att döma till fängelse. ehuru en sådan utväg egentligen bort undvikas. Ingen av dessa utvägar har varit till- fredsställande. En påföljd med det innehåll som den föreslagna tillsynsdo- men har skulle sannolikt utgöra ett realistiskt påföljdsalternativ i många fall. Föreningen tillstyrker därför att ett sådant alternativ införs i vårt på- följdssystem. Reglerna härom bör dock enligt föreningens mening inte ges formen av en självständig påföljd utan inordnas under den nuvarande på- följden skyddstillsyn. Vad nu sagts innebär emellertid inte att föreningen på varje punkt delar utredningens uppfattning om hur den föreslagna på- följden bör tillämpas.

Vad gäller förslaget till tillsynsdom anser Föreningen Sveriges frivårds- tjänstemän att en påföljd som huvudsakligen skulle innebära kontroll och där värdet av påföljdens brottsförebyggande syfte ansetts kunna öka ge- nom på förhand i domen reglerad kontakt mellan den dömde och handläg- gare/övervakare bygger på felaktiga grunder. Föreningen anser att den största brottsförebyggande effekt som kan uppnås inom ramen för krimi- nalvård i frihet måste ske genom ett långsiktigt uppbyggande av ett för- troendefullt samarbete mellan övervakad. övervakare och assistent och att detta ej kan ske inom ramen för en påföljd vars egentliga innehåll synes va- ra ren kontroll. Föreningen avstyrker att påföljden tillsynsdom införs.

Övervakarnas riksförbund har uppfattningen att det är bättre att satsa på den idag fungerande skyddstillsynen än att skapa en ny påföljd som nästan enbart betonar kontrollen och därmed återgå till en föråldrad syn på krimi- nalvård ifrihet.

Folkpartiets ungdomsförbund instämmer i att man bör sträva efter att minska antalet frihetsberövanden. Utredningens förslag om tillsynsdom är ett bra alternativ för många som i dag får kortare fängelsestraff. Det är klart att det behövs starkare kontroll än vad t. ex. dagen skyddstillsyn in- nebär för dessa personer som alltså i dag omhändertas för sluten kriminal- värd.

Moderata ungdomsförbundet finner det vara en lämplig åtgärd att till- skapa den nya tillsynsdomen som ersättning för skyddstillsynen. Förbun- det ställer sig dock frågande inför förslaget om intensiv övervakning. Verkställighetsmyndigheten kan troligen inte ställa upp med de resurser som kommer att krävas. Likaväl som skyddstillsynsklientelet i dag behö- ver sociala stödåtgärder kommer de som ådöms tillsynsdom att behöva det. Undersökningar behöver göras för att se om den kommunala social- vården kan handha denna uppgift i framtiden. åtminstone de lättare fallen. Utredningen framhåller att om socialutredningens förslag införs kommer ungdomar över 18 år inte att tas om hand med stöd av sociallagstiftningen. De kan då komma att dömas till skyddstillsyn i frihet eller om utredningens

• Sida 180
•  Original

Prop. l978/79: 212 IRO

förslag genomförs tillsynsdom i frihet. ()m den brottslige är under IX år kan Vederbörande intas i ungdomsvi'trdsskola. Denna konstruktion är inte lämplig eller rättvis.

3.1 Tillsynsdomens tillämpningsområde

”( hänvisar till att utredningen anser att tillsynsdom bör komma i fråga bara för brott med någorlunda högt straffvärde och att kravet i 28 kap. I = lagförslaget alltså generellt sett är för lågt ställt. Enligt .IK bör vad som så- lunda anförs om påföljdens tillämpningsområde komma till direkt uttryck i lagtexten. Tillsynsdom får enligt utredningen meddelas om intensiv över— vakning anses erforderlig för att tnotverka att den tilltalade fortsätter brottslig verksamhet. Möjligen skulle enligt JK redan i BrB ges en närmare definition av begreppet intensiv övervakning.

I'I'ItH rätten för ()t re Norrland anser tatt man måste se till att det inte öpp- nas någon möjlighet till en alltför vid tillämpning av intensiv övervakning. Användningen av denna p."-iföljdstorm bör vara begränsad till det område som utredningen har tänkt sig. Utredningens förslag till tttformning av 28 kap. l & BrB säkerställer knappast detta. Än mindre betydelse lär den fing— ervisning om tillämpningsområdet som får antas vara åsyftad med försla- get till ändring av 36 kap. 6 åZ st. BrB kunna få. Hovrätten föreslår att deti 28 kap. 1 .a sägs klart ut att päföljdsformens intensivövervakning normalt skall användas bara för brottslighet som förskyller fängelse i minst 6 måna— der.

.S'm-ialstyrelsen erinrar om att tvångsomhändertagande för vård inom so- cialtjänsten enligt socialutredningens förslag skulle kunna företas endast beträffande den som var under 18 år och att vård som föranletts av den om- händertagnes eget beteende inte fick överstiga tre månader. Under remiss— behandlingen framfördes kritik mot socialutredningens förslag. Man befa- rade att det skulle leda till en överströmning av ungdomar från socialvar- den till psykiatrisk vård och kriminalvård. Problemet har tagits tipp av en arbetsgrupp inom soeialdepartementet i en nyligen redovisad rapport (DsS 197818) om vård utan enskilds samtycke inom socialvård och sjukvård. Arbetsgruppen föreslår dels att vård oberoende av samtycke inom social— tjänsten skall kunna ges upp till dess den unge fyllt 20 är, dels att vårdtiden förlängs från tre till sex månader och att denna tid skall kunna förlängas ge— nom omprövning av social nämnd. (.)m arbetsgruppens förslag genomförs tillsammans med ungdomsfängelseutredningens förslag om begränsad tillämpning av fängelsestraff föt lagöverträdare ! åldern 18— 20 år kommer det praktiska resultatet förmodligen att bli att dessa ungdomar | ökad om- fattning tas om hand inom barnavården. Enligt socialstyrelsens bedömning är det nämligen så att frihetsberövande under ej alltför kort tid tyvärr inte går att undvika för svårt kriminella ungdomar i de nämnda åldrarna och tvångsvård inom socialvården skulle då bli den enda möjligheten som stod till buds. Den föreslagna tillsynsdomen är i första hand tänkt att verkställas inom frivården och tiden för omhändertagandet i frivårdshem eller anstalt är begränsad till tre månader. De nämnda effekterna överensstämmer inte med det syfte som legat bakom den nya sociallagstiftningen och ungdoms- tängelseutredningens förslag. Ett sätt att förhindra ett sådant resultat vore att omarbeta de föreslagna reglerna för tillsynsdom i vad avser de intagna i frivårdshem och anstalt och förlänga tiden till högst sex månader i stället för högst tre månader. invändningen att tre månader ofta är en för kort tid för omhändertagande har nämligen samma relevans för i varje fall en hel

• Sida 181
•  Original

Prop. l978/79:212 _";3, 18] del av dem som sktrlle kunna komma i fråga för tillsynsdom som för dem som är avsedda att tas om hand enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Det skulle härigenom också finnas ett mera använd- bart alternativ till fängelse samtidigt som en icke avsedd användning av so- cialtjänstens institutitoner sktllle kunna undvikas.

Enligt Sveriges udi'ukutsunr/itnd bör i den föreslagna lagtexten till 28 kap. l & BrB klarare komma till uttryck de minimikrav som enligt utred- ningen skall föreligga för att påföljden skall få användas. Tillsynsdom skall anses som allvarligare ingripande än kortvarigt frihetsstraff och i vissa sammanhang jämställas med fängelse sex månader (36 kap. 6 & 2 st.). Det bör därför övervägas om inte visst lägsta straff för brottet skall vara stad- gat för tillämpningen av påföljden.

3.2 Föreskrift om frivårdshem

RÅ konstaterar att en föreskrift om vistelse i frivårdshem innebär — så- vitt framgår av motivuttalandena — en förhållandevis begränsad frihetsin- skränkning. Det anges sålunda att den dömde skall ha rätt att lämna hem- met ej endast under dagtid för att sköta sitt arbete eller bedriva studier utan även under kvällstid för att "ägna sig åt fritidssysselsättning eller um- gänge". Några tvångsmedel för att säkerställa att den dömde vistas i fri- vårdshemmet skall ej finnas. Utredningen tänker sig vidare att enskilt hem skall kunna fungera som frivårdshem. Av det anförda framgår enligt RÅ att kontrollen stundom måste bli mycket svår att upprätthålla och att institu- tets allmänpreventiva värde därför torde bli förhållandevis begränsat. Vis- telse i frivårdshem torde. om den skall kunna utgöra ett lämpligt alternativ till en vistelse i kriminalvårdsanstalt. dels kräva ingående tillsyn och över- vakning. dels kräva mycket stora personliga och materiella insatser. Här- vid torde endast böra framhållas att antalet nu i drift varande institutioner (frivårdshotell) som skulle kunna tjäna som frivårdshem är ytterst begrän- sat. Härtill kommer det från principiell utgångspunkt onöjaktiga i det för- hållandet att det egentliga innehållet i en föreskrift om vistelse i frivårds- hem skulle regleras ej av domstolen trtan av verkställighetsmyndigheten. RÅ avstyrker att möjlighet öppnas att såsom särskild påföljdsform medde- la föreskrift om vistelse i frivårdshem.

Samma starka tvivel på tillsynsdom som ersättning för ungdomsfängelse gör sig enligt överåklaguren i Göteborgs äklugardistrikt även gällande vid vistelse i frivårdshem. Enligt utredningen skall trnder begreppet frivårds- hem ktrnna inrymmas olika mer eller mindre instittrtionsliknande vistelse- platser alltifrån de nuvarande frivårdshotellen till enskilda hem. Därest fri- vardshcmmet har möjlighet att kunna erbjuda en mer aktiv social verksam- het till förmån för klienten skulle krävas dennes samtycke. Sistnämnda tankegång är i linje med socialutredningens förslag men förefaller olycklig då härigenom exempelvis en brottsbenägen alkohol— eller narkotikabe- roende person trtan sjukdomsinsikt skulle avskärmas från en påföljd med möjlighet till social hjälp- och stödåtgärd. Överåklagaren förordar således att domstol oavsett vederbörandes samtycke skall ha möjlighet att förord- na om vistelse i sådant frivårdshem som kan erbjuda någon form av be— handling. Det har betonats att en föreskrift om frivårdshem inte får lägga hinder i vägen för den dömde när det gäller att utföra arbete eller studera och att vederbörande därför skall ha rätt att lämna hemmet för detta syfte. Det anförs vidare att den dömde trnder dag- och kvällstid skall ha rätt ägna sig åt umgänge och fritidssysselsättning utanför hemmet. ibland inbegri-

• Sida 182
•  Original

Prop. 1978/79: 212 IXZ

pande vistelse över natt på annan plats. Mot de anförda synpunkterna. så- vitt de berör studier och arbete. finns ej någon invändning att göra. Där- emot ifrågasätts i övrigt hur kontrollfunktionen skall kunna upprätthållas. Det finns en uppenbar risk att fritidssysselsättningen och umgänget kom- mer att bli detsamma som att tillsammans med likasinnade begå nya brott. Stor restriktivitet bör således råda för tillåtande av alltför mycket verk- samhet utanför hemmets ram. ej minst i beaktande av att vistelse på fri- vårdshem är en skärpning av påföljden jämfört med intensivövervakning. Här gör sig naturligt nog också allmänpreventiva synpunkter starkt" gällan- de. Slutligen är förslaget i denna del även en rcsursfråga. Utredningen konstaterar också att tillgången på platser åtminstone till en början kom- mer att bli begränsad. Liknande synpunkter anförs av Föreningen Sveri- ges åklagare.

Hovrättenför Övre Norrland anför att utredningen föreslår att föreskrift att vistas i frivårdshem skall vara bestämd till viss tid högst tre månader. Tiden skall bestämmas av rätten som därvid kan ta hänsyn till den aktuella brottsligheten. Även om skälet för en föreskrift skall vara att möjliggöra en verksam kontroll av den dömde kommer i verkligheten en föreskrift om vistelse i frivårdshem ofta nog att i minst lika hög grad bero på att den dömde behöver en bostad eller på annat sätt är nödställd. Föreskriften är i ett sådant fall motiverad endast så länge behovet kvarstår. Domstolen sak- nar möjlighet att veta hur lång tid detta skall bli. Utredningen har också lagt i övervakningsnärnndens hand att vid behov upphäva eller förlänga fö- reskriften. Domstolens tidsbestämning framstår även av det skälet som ganska illusorisk. Det kan därför sättas i fråga om domstolen bör befatta sig med denna typ av föreskrift. Enligt hovrättens mening skulle det vara fullt tillräckligt om domstolen när sådan föreskrift meddelades angav den längsta tid under vilken den dömde skulle vara skyldig att bo på frivårds- hemmet. Övervakningsnämnden skulle därefter få upphäva eller förlänga föreskriften på det sätt som utredningen har föreslagit.

Stockholms tingsrätt anför att beträffande den för vilken tillsynsdomen främst kan komma i fråga gäller ofta att han vid lagföringen är så nedgång- en av gravt missbruk av narkotika och alkohol att det befinnes påkallat att meddela föreskrift om vistelse i frivårdshem. Tingsrätten efterlyser en möjlighet att i sådana fall med tvångsmedel få föreskriften verkställd — in— te endast för att tillgodose samhällets berättigade skyddsintresse — utan också av hänsyn till den dömde själv och till hans egentliga behov.

Göteborgs tingsrätt erinrar om att den i yttrande över betänkandet Häktning och anhållande framfört kritiska synpunkter mot förslaget om in- rättande av tillsynshem. Samma kritik kan i viss utsträckning anföras även mot utredningens förslag om frivårdshem. även om säkerhetsaspekten inte gör sig lika starkt gällande i förevarande sammanhang. Enligt tingsrättens mening är det orealistiskt att tänka sig att vistelse i frivårdshem med dess öppna form på något avgörande sätt kan avhålla den dömde från fortsatt brottslighet. Frivårdshemmets öppenhet och avsaknaden av möjligheten att tvångsvis verkställa de föreskrifter som skall gälla för vistelse i hemmet medför dessutom att förordnande om en sådan vistelse inte framstår som någon egentlig skärpning av påföljden.

Förslaget att inrätta frivårdshem är enligt Vänersborgs tingsrätt i och för sig gott men tingsrätten befarar att det av brist på ekonomiska resurser för inrättande av frivårdshotell och brist på enskilda hem som är villiga och lämpliga att taga emot det avsedda klientelet inte kan genomföras annat än i enstaka fall.

• Sida 183
•  Original

Prop. l978/79: 212 l83

Rikspolisstyrelsen ställer sig övervägande kritisk till förslaget om vistel- se i frivårdshem. Styrelsen är emellertid införstådd med svårigheten att finna något annat alternativ till sådan vistelse. Om man emellertid i fri- vårdshem sammanför ett belastat och brottsbenäget klientel torde risken vara övervägande att den brottsbefrämjande miljön tillskapas som inte tor- de motverka återfall i brottslig verksamhet. Rikspolisstyrelsen avstyrker därför förslaget i denna del.

It'riminalvårdsstyrelsen ftnner konstruktionen tillsynsdom med före- skrift om frivårdshem svårrealiserbar bl.a. så till vida som frivårdshem knappast kan tttbyggas på ett tillräckligt stort antal platser i landet för att syftet med institutet skall kunna tillgodoses. Enligt styrelsens mening är det också mindre tilltalande att för ändamålet använda nuvarande frivårds- hotell och frivårdshem. Vistelsen på dessa institutioner äger i dag ofta rum i mycket öppna och på ömsesidigt förtroende grundade former. som inte står i samklang med det starkt kontrollerande och i viss mån repressiva in- nehållet i den föreslagna tillsynsdomspåföljden. Ett system med frihetsbe- rövande i form av vistelse i frivårdshem och anstalter inom ramen för kri- minalvård i frihet kan enligt styrelsens uppfattning leda till ett institutiona- liserande av hela frivården. varvid den värdefulla och för verksamhetsom- rådet karakteristiska grundsynen skulle äventyras.

Övervakningsniimnden i Stockholm. andra avdelningen anser att före- skrift om frivårdshem naturligtvis kan ha positiv stödjande verkan men att det kan ifrågasättas om en sådan anordning förstärker påföljdens repres- siva karaktär.

Enligt övervakningsnämna'en [ Eskilstuna är tanken med frivårdshem god men torde kunna realiseras redan nu genom föreskrift vid skyddstill- syn. Synpunkten att rätten skall beakta om ett så allvarligt ingripande som föreskrift om frivårdshem är motiverat med hänsyn till den aktuella brotts- ligheten rimmar illa med tanken att tillsynsdomen alltid skall anses mot- svara fängelse i minst sex månader. Åsikten att det ej skulle finnas anled- ning gc föreskrift om frivårdshem när klienten frivilligt underkastar sig vård etc. bör ses i belysning av att erfarenhetsmässigt intresset för vården etc. ofta försvinner när domen väl är avkunnad. Förslaget att föreskrift skall avse visst frivårdshem bör tillbakavisas. Det innebär bl. a. att plats måste reserveras i samband med påföljdsförslaget och hållas öppen för en åtalad som slutligen kanske döms till en helt annan påföljd. att ett kanske först vid domstolens överläggning aktualiserat förslag om föreskrift om fri— vårdshem kanske är omöjligt att realisera och att omplaceringar alldeles onödigtvis skulle kompliceras. Med det förtroende som eljest visas frivår- dens organ borde dessa också kunna anförtros att välja frivårdshem.

Enligt övervakningsnämnden i Göteborg, andra avdelningen finns stora svårigheter inbyggda i förslaget om frivårdshem. t. ex. personalens befo- genheter. gruppens sammansättning på frivårdshemmet i fråga och varia- tioner i frihetsinskränkningar. Nämnden föreslår därför att man inte byg- ger tipp ett nytt institutionssystem utan t. ex. använder de inackorderings- hem inom frivården som redan finns och utvärderar erfarenheterna från dessa.

Övervakningsnämnden i Malmö. första avdelningen anser att vad utred- ningen föreslår om frivårdshem är ett värdefullt tillskott till frivårdens be- handlingsmöjligheter och att förslaget i denna de] bör genomföras oavsett vad som i övrigt sker med utredningens förslag och eventuellt alltså ankny— tas till den nuvarande skyddstillsynen. Nämnden erinrar om att hovrätten över Skåne och Blekinge redan i yttrande den 2l december 1960 föreslog

• Sida 184
•  Original

Prop. l978/79: 212 184

att de då aktuella tillsynsanstalterna skulle inrättas enligt en modell som nära överensstämmer med vad utredningen nti tänker sig för frivårdshem- men. Hovrätten framhöll då att de nya anstalterna i behandlingshänseende borde vara ett instrument för skyddsorganisationen och att anstaltstiden icke borde tillåtas bli en isolerad påföljd med en påhängd och mindre väl förberedd frigivningstid efteråt. Samma synpunkter bör anläggas på vistel- se i frivårdshem som bör ses som ett behandlingsinstrument. Av stor bety- delse är att frivårdshemmen kan användas också vid verkställighet utom anstalt. Det förekommer. ehuru mycket sällan. att utplaceringen av vissa intagna vållar speciella svårigheter därför att de inte passar in i något sam- manhang. Det har t. ex. förekommit att en intagen väl icke kunnat beredas vård inom mentalsjukvården men likväl för nämnden tett sig så oförmögen att ta vård om sig själv att nämnden funnit det vara inhumant att placera ut honom i ett hyresrtim eller ett hotellrum utan hjälp och tillsyn. 1 ett dylikt fall kan frivårdshem komma att erbjuda en möjlighet.

Riksrevisionsverket anser att utredningens beskrivning av syftet med fri- vårdshemmen och dess verksamhet visar att dessa hem har stor likhet med öppna lokalanstalter som tillämpar frigång och fritidsaktiviteter utom an- stalten i enlighet med 11 och 14 ss och vistelse utom anstalt enligt 34 & la- gen om kriminalvård i anstalt. Verket anser inte att man inom kriminalvår- den bör bygga upp nya institutioner med en social verksamhetsinriktning. De institutioner som kriminalvården och framför allt socialvården i dag förfogar över bör kunna utnyttjas för de ändamål såsom utredningen av- sett. Eventuella resurstillskott bör enligt verkets mening i stället användas till attXfortsätta utbyggnaden av lokalanstaltsnätet enligt intentionerna i 1973 års kriminalvårdsreform.

Länsstyrelsen iJönköpings [än konstaterar att under den tid tillsynsdom verkställs kan enligt utredningens förslag övervakningsnämnd besluta om vistelse i frivårdshem. Länsstyrelsen anser det angeläget att frivårdsperso- nal i brådskande fall kan överföra de ungdomar som är i behov av sådan vård till frivårdshem. Det administrativa förfarandet får ej göras tungrott.

[.ands!ingsji'irbundet anför att utredningen föreslår även att frivårdshem inrättas för särskilda ändamål t.ex. behandling av narkotikamissbrukare. Förbundet anser liksom utredningen att vissa sociala uppgifter med förtur kan tillgodoses i frivården. Det är dock väsentligt att frivårdsklientelet i största möjliga utsträckning omfattas av samhällets reguljära resurser inom såväl social- som sjukvård. Förbundet ifrågasätter därför förslaget att kvalificerade behandlingsresurser skall skapas för missbrukare som en kort tid — kanske alltför kort tid för att uppnå bchandlingsresultat — är att hänföra till kriminalvårdens frivård. Förbundet vill även erinra om det nio- punktsprogram regeringens ledningsgrupp i narkotikafrågor utarbetat och riksdagen nyligen tagit ställning till.

Svenska kommunförbundet instämmer i att vissa sociala uppgifter med fördel kan tillgodoses inom frivården. Samtidigt är det dock angeläget att verka för att frivårdsklientelet i ökande utsträckning omfattas av samhäl- lets reguljära sociala och medicinska vård- och behandlingsresurser. Den av utredningen framförda tanken på frivårdshem för särskilda ändamål. exempelvis hem med behandlingsresurser för dömda som är narkotika- missbrukare. finner förbundet därför bör övervägas ytterligare. Det före- faller tveksamt om särskilda. i vart fall mera kvalificerade. behandlingsre- surser i detta hänseende skall tillskapas för missbrukare som för viss tid omfattas av kriminalvårdens frivård.

När det gäller tillsynsdom med föreskrift om frivårdshem är TCO av den

• Sida 185
•  Original

Prop. 1978/79: 212 185

principiella uppfattningen att valet av vilka vårdinsatser som skall sättas in bör göras av dem som verkställer påföljden. Det är därför ej lämpligt att in— rangera frivårdshotell. inackorderingshem och i synnerhet enskilda famil— jevårdshem bland institutioner som skall fylla en formell funktion i en på- följd. Däremot bör avsevärda resurser sättas in på uppbyggnaden av ett större familjevårdsnät och även av inackorderingshem som kan fylla en viktig funktion ur behandlingssynpunkt. Separata sådana resurser bör dock inte tillskapas inom kriminalvården.

Sveriges .voc'ionomer.i' rikt/örbu/id finner det angeläget att samhället. speciellt i rådande kostnadsläge. bygger ut olika boendeformer för att till- godose frivårdsklicnternas behov såväl som andra eftersatta gruppers. Ge— nomgångslägenhet med viss tillsyn. familjevårdshem. kollektiv. små in- ackorderingshem och bostadshotell kan vara bra instrument i arbetet med olika ärenden. Givetvis kan det någon gång vara lämpligt att föreskriva en viss boendeform för att temporärt bryta en missbruksperiod eller dylikt. l största utsträckning bör man emellertid undvika segregerade institutioner som konserverar den kriminella grupptillhörigheten. För speciella fri- vårdShem av föreslagen typ är det särskilt viktigt att gästerna fångas tipp i aktiviteter och att det finns en genomtänkt metodik på hemmet. Tillsyns- klienterna kan knappast lämnas åt sig själva som många av de nuvarande frivårdshotellens gäster kan. Vistelsen på hemmet bör inte låsas till tre må- nader med eventuell förlängning. Boendet där kan troligen många gånger anVändas för att lösa krissituationer och bör avslutas när en bättre place- ring är klar.

LO är tveksam till förslaget att placera de ungdomar som saknar bostad i de s.k. frivårdshotellen. Risken. eftersom det här rör sig om en ofta hårt utslagen grupp av ungdomar. med förslaget är att frivårdshotellen utveck- las till nya institutioner i stället för att fungera som utslussningsstationer som de nu gör.

Enligt Sveriges advokatsarn/iind bör det i lagtexten komma till uttryck att det skall föreligga samband mellan brottets art och beslutet om frivårds- hem respektive tiden för vistelse i frivårdshem. Det föreligger annars risk att sanktionerna mot den som inte följt ett beslut om vistelse i frivårdshem är för svaga för att domstolarna skall våga tillgripa påföljden.

Sveriges doniareji'irbund är tveksam till utredningens förslag om fri- vårdshem. Man kan ifrågasätta om vistelse i frivårdshem. med dess öppna form. på något avgörande sätt kan avhålla den dömde från fortsatt brotts- lighet. Frivårdshemmets öppenhet och avsaknaden av möjligheter att tvångsvis verkställa de föreskrifter som skall gälla för vistelse i hemmet medför också att förordnande om sådan vistelse sannolikt inte framstår som någon egentlig skärpning av påföljden. Däremot kan frivårdshemmet fylla en uppgift när det gäller att få intensivövervakningen att fungera för dem som annars driver omkring utan bostad och arbete.

Beträffande utredningens förslag att förvandla de nuvarande frivårdsho- tellen till tillsynshem befarar Föreningen Sveriges frivårdsijiinsterniiii att detta på kort tid sktille kunna försvåra frivårdshotellens nuvarande verk- samhet och förvandla dem till anstalter som frivårdens övriga klienter skulle betrakta med misstro.

SAK anser att det mot bakgrund av ungdomsfängelseklientelets sam— mansättning framstår klart att detta klientel är i behov av en skala av mer och mer ingripande kontrollåtgärder. ] vad gäller omhändertagandeformen har alternativet frivårdshem diskuterats i samband med häktesutredning- en. Föreningen betraktar förslaget som orealistiskt. Ett alternativ vore att

• Sida 186
•  Original

Prop. l978/79: 212 l8t»

avkorta allmänna straffminimum kanske ner till sju dagar. Dessa korta fri— hetsstraff sktille kunna verkställas inom ramen för anstaltssystemet under förutsättning av en vidareutveckling av detta.

("enter-ny unga/t”n.sgli'irlnunl kan acceptera att vistelse i frivårdshem skall kunna föreskrivas. om inte lämplig bostad kan ordnas på annat sätt eller om andra skäl föreligger.

Moderata uiigu'imis/Firhimdet anser att förslaget att tillsynsdomen kan skärpas genom intagning i frivårdshem under högst tre månader är en olämplig lösning. [än brottspåföljd bör ha innehåll. Om man vill ha vård i frivardshem skall detta kunna ske i form av fängelse och tillsynsdom. Att dölja ett frihetsberövande i tillsynsdomen är olämpligt. ()m frihetsberö- vandet inte är nödvändigt med hänsyn till laglydnaden bör det ej heller ske. Detta bör enligt förbundet framhållas i synnerhet mot bakgrund av att tit- redningen betonar att anstaltsbehandlingen inte bör ske av individualpre— ventiva skäl titan enbart på grtind av hänsyn till allmän laglydnad.

3.3 lntagning i anstalt

.IK påpekar att i 28 kap. 3 & 2 st. lagförslaget ges möjlighet till verkstäl- lighet utom anstalt av sådant förordnande om intagning i anstalt som avses i paragrafens första stycke. Med hänsyn till att varaktigheten av ett sådant förordnande i regel är kort vill JK ifrågasätta om inte den föreslagna möj- ligheten onödigtvis komplicerar systemet. Det är också oklart vad utred- ningen menar med "frigivning" när man talar om "frigivning före utgång- en av den i förordnandet angivna tiden". JK hänvisar till 26 kap. 6 5 1 st. i lagförslaget där det talas om "en nära förestående frigivning eller villkorlig frigivning". l specialmotiveringen till 33 kap. 5 & anförs av utredningen att tillsynsdom i praktiken inte kan förenas med förordnande om intagning i anstalt i de fall avgörandet föregås av en häktning som varat längre än tre månader. Med hänsyn till att det vid återfall i brott kan bli fråga om att trappa upp påföljden anser JK att ett sådant förordnande bör ges även om man samtidigt förklarar att förordnandet skall anses verkställt genom den tilltalades hållande i häkte. JK anför vidare att utredningen föreslår att nå- gon möjlighet inte skall finnas att för samma brott döma till tillsynsdom jämte böter. Däremot bör det enligt utredningen vara möjligt att i samband med förordnande om konsumtion beträffande tidigare tillsynsdom döma till böter. JK har svårt att inse konsekvensen i detta resonemang.

RÅ anser att det för att tillsynsdomen skall kunna bli ett slagkraftigt al- ternativ till frihetsberövande påföljd är erforderligt att möjlighet ges att kombinera tillsynsdomen med en kortare tids inledande anstaltsvistelse. Att anstaltstidcns längd bör bestäm-mas av domstolen och ej av administra- tiv myndighet ligger i linje med RÅ:s allmänna uppfattning att domstolen bör ges större inflytande vad gäller straffpåföljdernas närmare innehåll. RÅ ansluter sig vidare till utredningens bedömning att den övre tidsgrän- sen för anstaltsvistelsen bör sättas till tre månader. Den nedre gränsen bör * såsom utredningen anfört i motivuttalanden — bestämmas till en månad. Detta bör klart utsägas i lagtexten. Att medge verkställighet utom anstalt vid så kortvariga frihetsberövanden. högst tre månader, som det här är frå- ga om är endast ägnat att försvaga institutets allmänpreventiva effekt och avstyrks av RÅ.

Mot utredningens förslag om intagning i anstalt finner överåklagaren i Göteborgs åklagare/isiriki i och för sig ej skäl till större invändningar. Den nuvarande anstaltsbehandlingen i samband med dom på skyddstillsyn har

• Sida 187
•  Original

Prop. l978/79:212 137

säkert i många fall komntit att beslutas av domstolarna av allmänpreventi- va skäl och i främsta syfte att undvika en fängelsedom. Lagstiftarens tir- sprungliga tanke att anstaltsbehandlingen skulle ha ett individualpreven— tivt ändamål har med tiden starkt titttinnats. Det är därför positivt att det enligt förslaget klart sägs ut att intagningen skall ske av hänsyn till allmän laglydnad samt att terminologicn ändras från behandling till intagning. Mot den föreslagna tiden för vistelse på anstalten har överåklagaren inget att erinra. Däremot avstyrks förslaget att frigivning före den av domstol fast- ställda tiden skall få ske om det "prövas synnerligen angeläget". Tiden för anstaltsvistelsen är redan så begränsad att det på grund härav ej bör ske någon reduktion. Vidare är risken för varierande praxis i olika räjonger up- penbar. Slutligen tillstyrker överåklagaren förslaget att den nuvarande nedre åldersbegränsningen för intagning i anstalt bortfaller.

Med hänsyn till att tillsynsdomen skall komma i fråga vid brottslighet av förhållandevis svår beskaffenhet och skall anses motsvara ett fängelse- straff på minst sex månader kan enligt Stockholms tingsrätt antas att dom- stolarna ofta av allmänpreventiva skäl förordnar om intagning i anstalt. För verkställighet av sådant förordnande skall enligt lagförslaget gälla vad som stadgas om fängelse. [ konsekvens härmed och i linje med strävande- na inom kriminalpolitiken att införa ett enhetligt frihetsstraff borde även denna form av frihetsberövande kallas fängelse.

Göteborgs tingsrätt instämmer i utredningens överväganden angående intagning i anstalt och föreslår att nuvarande regler om behandling i anstalt i samband med dom på skyddstillsyn ersätts med vad utredningen föresla- git om vistelse i anstalt. För att en med anstaltsvistelse skärpt skyddstill— syn ur allmänpreventiv synpunkt skall kunna bli ett användbart alternativ till ett tidsbestämt fängelsestraff bör tiden för vistelse i anstalt eventuellt förlängas. Även om man således ändrar anstaltsbehandling till vistelse i anstalt. vilket bättre svarar mot vad påföljden innebär efter 1.7.1974. finns enligt tingsrättens mening anledning understryka vikten av att man från kriminalvårdens sida redan under anstaltsvistelsen gör särskilda ansträng- ningar för att underlätta den intagnes frigivning. Vid anstaltsvistelse i sam- band med dom på skyddstillsyn bör villkorlig frigivning inte förekomma oavsett tiden för anstaltsvistelsen. Domstolarna bör i stället ges möjlighet att förordna att sådan anstaltsvistelse skall följas av viss tids intensivöver- vakning. Liknande synpunkter framförs av överva/ozingsnämtiden i Göte— borg. andra avdelningen och Sveriges domarefi'irbttnd.

Enligt kriminalvårdsstyrelsen synes allt väsentligt i den med påföljden tillsynsdom med förordnande om intagning i anstalt åsyftade effekten kun- na uppnås inom ramen för vårt nuvarande straffsystem genom att domsto- larna begagnar den möjlighet som står till buds enligt 28 kap. 3 ? BrB.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser anstaltsbehandling vid skyddstillsyn vara ett utmärkt inslag i påföljdssystemet. kanske inte så mycket ur behandlingssynpunkt som genom den möjlighet som därigenom öppnas att pröva ett mellanting mellan frivård och i egentlig mening fri- hetsberövande påföljder. En omkonstruktion innebärande att anstaltstiden bestäms på förhand kan vara befogad. Varför endast hänsyn till allmän lag- lydnad skall få föranleda anstaltsbehandling är enligt nämnden emellertid svårt att förstå. Den åtalades behov av en rejäl näsbränna kan också vara ett gott skäl för en sådan behandling.

Övervakningsnämm/en i Malmö, första avdelningen påpekar att lagtex- ten inte stämmer överens med motiven i fråga om tid för intagning i anstalt.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att det bör finns möjlighet

• Sida 188
•  Original

Prop. 1978/79: 212 IXS

att i samband med tillsynsdom döma till böter. Samma åsikt har JU.

'l'illsynsdom med förordnant'le om intagningi anstalt synes 'I'CO vara ett bättre alternativ än nuvarande anstaltsbehandling eftersom rätten omedel- bart vid domstillfället kan bestämma anstaltstidens längd. TCO är av tipp- fattningen att intagning i anstalt skall vara sista sanktionsmöjlighet i påfölj- den skyddstillsyn och även vara en självständig påföljdsmöjlighet. Som så- dan bör den ktinna vara ett alternativ till längre fängelsestraff.

.S't'ert'_i,'es socionomers t'iÅs/i'irhnml anser utformningen av institutet in- tagning i anstalt vara rakare och på så sätt mera tilltalande än den nuvaran- de anstaltsbehandlingen. Även om förslaget om tillsynsdom inte genom- förs titan den nuvarande skyddstillsynen behålls vill förbundet tillstyrka intagtting i anstalt i den föreslagna utformningen. Det är dock tveksamt om intagningen skall få verkställas så långt efter prövotidens utgång som fem år.

Enligt Svens/ta arbetsgivare/iirenitigen utgör den föreslagna maximiti- den för anstaltsvistelse om tre månader en diskutabel inskränkning i för- hållande till vad som f. n. är stadgat beträffande ungdomsfängelse. särskilt med hänsyn till den grövre brottsligheten. Den föreslagna maximitiden bör också ses mot bakgrund av utredningens förslag om större restriktivitet vid tillämpning av fängelse i fråga om ungdomar under 21 är.

Sveriges advokatsamjimd anser att lagtextens formulering i 28 kap. 3 %% kan tyckas något inkonsekvent då tillsynsdom är allvarligare än kortvarigt fängelsestraff och då tillsynsdom inte får användas om hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. Som sanktion enligt 28 kap. 14 & är påföljden däremot välmotiverad.

Centerns nngdmnsjörhuna' anser det vara viktigt att betona att tillsyns- domen skall ersätta frihetsstraffet — främst ungdomsfängelse — inte fri— vård. Möjligheterna att kombinera en tillsynsdom med fängelse "av hän- syn till allmän laglydnad" ställer sig förbtindet tveksamt till. Enligt utred- ningens förslag skall villkorlig frigivning från fängelse i allmänhet följas av tillsyn eller övervakning. Anstaltsintagning vid tillsynsdom leder till att gränsen mellan tillsyn och fängelsedomarna suddas ut vilket inte kan vara avsikten.

Enligt Moderata ttngt/(nns/örhundt't bör möjligheten att kombinera fängelse och tillsynsdom även finnas så att man har möjlighet att ge de stödåtgärder. övervakning etc. som kan bli nödvändiga efter fängelsevis— telsen. Likaså bör möjlighet finnas att kombinera tillsynsdom med böter.

3.4 Påföljdstiden m. m.

Enligt JK bör föreskriften om prövotid anges på ett tydligare sätt i lag- texten. t. ex. genom att andra stycket i 28 kap. 4 5 byter plats med första stycket eller genom att föreskriften tas in i en särskild paragraf som bör komma före föreskriften om verkställigheten.

RÅ anser att övervakningstiderna bör göras så korta som det över huvud taget är möjligt. Mot bakgrund härav vill RÅ ifrågasätta om det i normalfal- let är motiverat att bibehålla en intensiv övervakning under en så förhål- landevis lång tid som sex månader.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardisirikt anför att utredningen har fö- reslagit vissa. något diffusa. informella kontakter mellan domstol och skyddskonsulent ttnder en lagöverträdares häktningstid. Även om tanke- gången bakom förslaget må vara aldrig så vällovligt kan förslaget i denna del enligt överåklagaren under inga omständigheter godtas. Dylika infor-

• Sida 189
•  Original

Prop. l978/79: 212 180

mella kontakter mellan domstol och frivardsorgan titan möjlighet för såväl åklagaren som kanske advokaten att komma med synpunkter får på inga villkor förekomma. Enligt rent principiella grundsatser måste det dess— utom vara felaktigt att domstolen. med vilken i det här sammanhanget maste avses juristdomaren. före huvudförhandling samt utan att nämnde— männen erbjudits tillfälle att avge synpunkter. uttalar sig om sannolik på- följd. Det kan även omedvetet vara svårt för domaren att känna sig obun' den av det arbete med tillhörande påföljdsförslag som frivårdstjänsteman- nen genom sin informella kontakt med domstolen förmåtts utföra. Liknan— de synpunkter har anförts av RÅ. Iiinsiikluguren i Skaraborgs län samt Ii'iireninltwn Sveriges" åklagare. RÅ anför vidare att när det gäller närvaro av frivårdstjänsteman vid huvudförhandlingen förekommer detta redan nu i viss omfattning. Erfarenheterna härav är enbart goda då frivårdstjänste- mannen ofta kan lämna en för påföljdsfrågans bedöming önskvärd kom- plettering av personutredningen.

Enligt överåklagaren i Stockholms åklagare/istrikt står den korta över— vakningstiden. ett halvt år. vid tillsynsdom i radikal kontrast till den tid som gäller vid skyddstillsyn. där dock numera en begränsning ägt rum. Ut- redningens argumentation för en kort intensiv övervakningstid är i stort sett övertygande. Som utredningen påpekat uttunnas skälen för övervak- ning varefter prövotiden fortgått utan återfall i brott. Emellertid är sex må- nader en i sådana sammanhang mycket kort tid. Under denna period kan avsevärd tid ha tillbringats t.ex. på frivårdshem och endast förhållandevis kort tid då stått till förfogande för övervakare och skyddskonsulent att bil— da sig en uppfattning om hur den dömde förhåller sig till övervakningen och givna föreskrifter. Mot den bakgrunden anser överåklagaren möjlighe— terna att förlänga prövotiden vara alltför begränsade. Kravet i 28 kap. tt & på särskilda skäl för sådan förlängning bör utgå och ersättas med texten "om så prövas erforderligt" e. !.

Enligt Stockholms tingsrätt torde en följd av att övervakningstiden — av psykologiska och resursmässiga orsaker — begränsas till sex månader bli att möjligheterna att under prövotiden åstadkomma något postivit avsevärt bcskärs. Erfarenheterna visar att kontakt och förtroende inte kan byggas upp förrän efter några månader och den stödjande funktion som frivårdsor- ganisationen skall ha efter sexmånadersperiodens utgång kan inte tillmätas någon större betydelse. Detta förhållande borde inte ändras av att till- synsdomens övervakning skall börja omedelbart med kraftiga kontroll- funktioner. En möjlighet vore. om hela frivårdssystemet nu ändras. att ef- ter sexmänadersperioden trappa ned övervakningen till att motsvara tinge- fär en sådan övervakning som enligt förslaget skall förekomma vid villkor- lig dom med övervakning och att påföljden möjligen avslutas med uteslu— tande stödåtgärder. Tingsrätten påpckar vidare att det är en risk. som inte kan uteslutas. nämligen att i den mån tillsynsdom med intensivövervak- ning blir en vanlig påföljdsform andra mildare påföljdsformer utnyttjas i allt mindre utsträckning. Tingsrätten kan i allt väsentligt ansluta sig till vad utredningen har anfört om betydelsen av aktiva frivårdsinstanser i anslut- ning till personundersökningen eller i övrigt före rättegången. Redan enligt gällande regler bör sådana åtgärder kunna sättas in. Erfarenheterna visar emellertid att insatser görs huvudsakligen när det gäller ungdomar som ris- kerar frihetsstraff men att de ansvariga myndigheterna i andra fall avvaktar dom i målet.

Göteborgs tingsrätt biträder utredningens förslag att förordnande om in- tensivövervakning och vistelse i anstalt bör kunna verkställas i omedelbar

• Sida 190
•  Original

Prop. 1978/79: 212 190

anslutning till domen. Dock ftnner tingsrätten det föra för långt att såsom utredningen föreslagit införa omedelbar verkställighet som huvudregel. Den möjlighet som redan finns att förordna om omedelbar verkställighet av anstaltsbehandling i samband med dom på skyddstillsyn får anses vara tillfyllest. Motsvarande rcge, rör införas beträffande intensivövervakning. I detta sammanhang har utredningen tagit upp frågan om planering av fri- vård redan på häktningsstadiet. Att sådan planering kommer till stånd så tidigt som möjligt är eftersträvansvärt. Vad utredningen anfört om att domstolen redan efter häktningsförhandlingen bör meddela skyddskonsu- lenten att den häktade eventuellt kan komma att dömas till påföljd innefat- tande intensivövervakning inger emellertid betänkligheter. En dom bör in- te föregripas. Ett sådant meddelande kan medföra att den misstänkte inges falska förhoppningar. Samma åsikter framförs av Sveriges dunrureftiir- bund.

Den föreslagna ordningen att tillsynsdom skall gå ? verkställighet utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft synes enligt Vänersborgs tings— riil! kunna leda till vissa icke tillfredsställande konsekvenser vid fullföljd från den dömdes sida.

Enligt i)"vert'akningsnämmlen i Ii'skilslunu kan sex månaders intensiv övervakning vara en lång tid men tiden är samtidigt. jämfört med vad som gäller vid skyddstillsyn. anmärkningsvärt kort. En längre övervakning kan vara påkallad. Man kan tänka sig en konstruktion med en inledande period av intensiv övervakning följd av en tid med mera hovsam kontroll. Nämn- den anser vidare att vad som av utredningen sägs om att domstolen redan i samband med häktningsförhandling bör tillkännage en förhandsinställning i påföljdsfrågan och att frivårdsorganisationen på grund härav skall träda i funktion inte förtjänar instämmande.

Enligt örervakningsniimndens i Kristinehamn mening bör övervakning- en inte avbrytas efter sex månader. En lämplig lösning kunde vara att den intensiva övervakningen avtrappas genom övergång till ordinär övervak— ning under 3—6 månader.

Utredningens förslag att skyddskonsulenten skall anmodas att yttra sig till domstolen i fråga om förutsättningarna för att meddela tillsynsdom och att frivårdstjänstemän skall närvara vid handläggning av påföljdsfrågan un- der huvudförhandlingen ftnner länsstyrelsen iJijnköpings län positivt. 1 fö— rcslagen lydelse av 28 kap. 3 & sägs att om verkställighet av intagen i an- stalt skall gälla vad som är stadgat om fängelse. Länsstyrelsen anser att om polisen skall verkställa förordnandet enligt förslaget bestämmelse därom bör intas i exempelvis lagen om beräkning av strafftid m. m.

Enligt JO är den förslagna övervakningstiden — sex månader — kort även i betraktande av möjligheten till förlängning. Ett argument. ehuru icke huvudargumentet. härför är att påföljden är mycket resurskrävande. Den kan dock göras något mindre resurskrävande genom att för kontrollen av den dömde anlitas också andra samhällsorgan än skyddskonsulentorga- nisationen. Även om man anser att risken för återfall i brott i allmänhet minskat så starkt efter sex månader att övervakningen då ej längre be- hövs. finns det uppenbarligen fall där det redan vid domstillfället måste stå klart att övervakningen behöver fortgå längre. För sådana fall borde dom— stolen ges möjlighet att föreskriva en längre övervakningstid. förslagsvis upp till ett är.

Sveriges socionnnwrs riksförbund tillstyrker de föreslagna reglerna om verkställighetens början etc. Förbundet är också i princip positivt till att kontakt och stöd erbjuds en tilltalad person och att frivården vidtar vissa

• Sida 191
•  Original

Prop. l978/79: 212 _ l9|

förberedande åtgärder inför en eventuell övervakning. Detta sker redan nu inom personundcrsökningsverksamheten om än i begränsad omfattning. Det är emellertid angeläget att understryka att alla åtgärder förutsätter att brotten är erkända och att vederbörande ställer upp frivilligt och inte får utsättas för påtryckningar. Ur praktisk synpunkt betyder ett arbetssätt som det föreslagna — särskilt yttrande vid eventuell tillsynsdom. närvaro vid rättegången etc. —— en stor arbetsbelastning för frivården. Utredningen har inte gjort något försök att beräkna tidsåtgången. Ett eventuellt faststäl- lande av dessa nya arbetsuppgifter maste föregås av en seriös resursberäk- ning. Prövotiden bör enligt förbtlndets mening vara lika lång för tillsyns- dom och villkorlig dom. dvs. två år. Om skyddstillsynen behålls bör prö- Voliden även där sättas till två år i stället för nuvarande tre. Skillnaden mellan prövotid och "normal" övervakningstid är obegriplig för de flesta berörda och ointressant för allmänheten. Att prövotiden enligt förslaget bara skall kunna förlängas med högst ett år är också en förbättring. Över- Vakningstiden bör för båda påföljderna normalt vara två år med möjlighet till förkortning. Förlängning bör endast förekomma om prövotiden för- längts.

Sveriges adi'okatsamhmd förutsätter att samordning av nya regler om häktning och tillsyn sker med det föreslagna stadgandet i 28 kap. 4 & i fall av beslut om icke omedelbar verkställighet.

3.5 Verkställighetens organisation

Utredningens uppfattning att offentligt biträde bör kunna förordnas för den dömde i samtliga ärenden som handläggs av övervakningsnämnd kan JK instämma i. Förslaget att den som utsetts till offentligt biträde (av rätts- hjälpsnämnd eller eventuellt av övervakningsnämnd) skall vid fullföljd i hovrätt utan nytt förordnande vara offentlig försvarare är enligt JK ratio- nellt men torde med hänsyn till att det enligt 21 kap. 4 & rättegångsbalken är rätten som förordnar offentlig försvarare kräva ytterligare lagändring.

Ett genomförande av påföljden tillsynsdom skulle enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt ställa utomordentligt stora krav på verkställig- hetsmyndigheterna. Kontakten mellan övervakaren och den dömde skall i Vart fall i inledningsskedet vara i princip daglig. Vidare måste det för över- Vakaren framstå som minst sagt betungande att t. ex. ha kravet på sig att ordna ett arbete för sin klient. Det bör även uppmärksammas att de erfa— renheter som föreligger beträffande övervakning i samband med skydds- tillsynsdomar är mindre tillfredsställande. I allt för många fall kan tyvärr konstateras att övervakningen endast funnits på papper men ej fungerat i praktiken. Vid ett eventuellt genomförande av utredningens intentioner om intensiv övervakning synes det därför nödvändigt att de tänkta överva- karna ges en utbildning inriktad bl.a. på att de som sin huvuduppgift trots allt har att verkställa en påföljd. Det synes vidare angeläget att problemet hur övervakaren skall agera vid kännedom om nya brott noggrant diskute- ras samt att härefter anvisning ges till övervakarna om hur de skall förfara.

Enligt Stockholms tingsrätt ställer den intensiva övervakningen synner- ligen höga krav på de frivårdstjänstemän som i första hand skall anlitas som övervakare. Förutom betydande praktiska olägenheter får övervak- ningen nämligen ett helt nytt innehåll så till vida att övervakaren. som är inriktad på att genom stöd och råd försöka återanpassa den dömde. nu i första hand skall verkställa ett straff. Detta förhållande kan med stor san- nolikhet leda till intressekollisioner för många övervakare.

• Sida 192
•  Original

Prop. l978/79: 212 19:

Göteborgs tingsrätt påpekar beträffande utformningen av 3.7 kap. 8 s att detta lagrum hänvisar bl. a. till 28 kap. 8 52 andra eller tredje st. och ll & andra st. 28 kap. 8 & innehåller endast två stycken. Hänvisningen torde av- se 28 kap. 8 s andra st. och ll & andra eller tredje st.

Dontstulsrer/wt tillstyrker utredningens förslag att offentligt biträde skall kunna förordnas för den dömde i samtliga ärenden som skall prövas av övervakningsnämnd. Förslaget att biträdet vid fullföljd till hovrätt auto- matiskt skall anses som offentlig försvarare om han uppfyller behörighets- kraven kan accepteras under förutsättning att i dessa mål sådana särskilda skäl. varom talas i Zl kap. 5 s" första st. rättegångsbalken. anses föreligga förjurist som inte är advokat. En annan ordning leder till att endast advo- kater kan förordnas till offentligt biträde i ärende hos övervakningsnämnd vilket skulle innebära en betydande skärpning av kompetenskravet i för— hållande till vad som nu gäller för offentligt biträde.

Kriminulrårdsstyrelsen konstaterar att utredningen tangerar den viktiga principfrågan om användandet av lekmannaövervakare eller tjänsteman- naövervakarc. Styrelsen vill förorda att vid sidan av tjänstemannaöverva- kare lekmannaövervakare anlitas i största möjliga utsträckning. Lekmän— nen kan i större omfattning än tjänstemännen förlägga tillsynen till kontra— henternas fritid och bl.a. därigenom ge övervakningen ett positivt inne- håll. Vidare kan klienterna via lekmannaövervakarna beredas tillfälle att spontant knyta socialt önskvärda kontakter. Därtill bidrar lekmännen — vilket ur kriminalpolitisk synvinkel inte är det minst värdefulla — erfaren— hetsmässigt till att hos allmänheten öka förståelsen för klienternas ömtåli- ga situation och därmed även underlätta deras samhällsanpassning. Styrel- sen finner förslaget att övervakare skall förordnas av skyddskonsulenten välbetänkt. Styrelsen avstyrker utredningens förslag att införa en bestäm- melse av innebörd att kriminalvårdsstyrelsen som representant för det all- männa tilldelas besvärsrätt i högre instans såvitt gäller övervaknings- nämnds beslut. Styrelsen finner det betänkligt om styrelsen på detta sätt skulle tilldelas rollen av åklagare gentemot det klientel som blir föremål för kriminalvård. En sådan motpansställning kan inte komma att främja en önskvärd någorlunda positiv anda inom kriminalvården.

Överrakningsnämnden i Stockholm. andra avdelningen har erfarenhe- ten att övervakningsnämndernas faktiska möjligheter att utöva tillsyn över skyddskonsulenternas verksamhet är mycket begränsade. Det ter sig där- för enligt nämnden rimligt att skyddskonsulenten som alltså f.n. bär det faktiska ansvaret för frivården också får överta det formella ansvaret. Det- ta innebär att nämndernas uppgifter nästan uteslutande blir av domstols- mässig karaktär. som att besluta om sanktioner och att överpröva vissa be- slut. Nämnden vill dock betona att frågan om övervakningsnämndernas roll bör lösas i samband med att man tar ställning till frågan om lekmanna- medverkan inom hela kriminalvårdens område. Nämnden erinrar om för- slagen i betänkandet (SOU 1977176) Personalen vid kriminalvårdens an- stalter. Tillräckliga skäl för att kriminalvårdsstyrelsen skall ha rätt att som företrädare för det allmänna överklaga beslut av övervakningsnämnd före- ligger enligt nämndens mening inte. Nämnden pekar särskilt på de avse- värda praktiska svårigheter som skulle uppkomma. Den eftersträvade en- hetligheten i bedömningen torde kunna uppnås på andra vägar. t.ex. ge— nom ökade möjligheter till information övervakningsnämnderna emellan. När det gäller tillsynsdomens närmare utformning är enligt nämnden en första fråga vilken myndighet som skall svara för kontrollen. F.nligt nämn- dens uppfattning måste man här utgå från att skyddskonsulenten även vid

• Sida 193
•  Original

193

Prop. l978/79: 212

denna päft'iljd skall ge den dömde stöd och hjälp. Detta talar både för och emot att låta kontaktskyldighetcn fullgöras hos skyddskonsulenten. Å ena sidan bör det förhållandet att man får'personlig kontakt med den dömde göra det lättare att sätta igång olika hjälpinsatser. Å andra sidan kan den påtvingade täta kontakten tänkas påverka den dömdes attityd gentemot skyddskonsulenten i negativ riktning och därigenom minska intresset för att ta emot hjälp och stöd. Nämnden tror för sin del att den förra synpunk- tcn vägcr över. Skyddskonsulenten bör därför kunna ta på sig åtminstone en del av kontrolluppgifterna. Nämnden ansluter sig till en lösning som in- nebär att den dömde skall ha kontakt med skyddskonsulenten en gång i veckan och övriga gånger med polismyndigheten, Att den dömde skall an- mäla sig hos polisen har den fördelen att påföljdens ansvar inskärps och kan möjligen ocksä ha viss brottsförebyggande verkan. l—Lnligt nämndens mening bör kontrolluppgifterna endast åvila tjänstemännen inom skydds— konsulentorganisationen. Lekmannaövervakarna bör således inte ha några kontrollerande uppgifter. Annars kan den positiva verkan som en lekman- naövervakning brukar ha gå förlorad. Dessutom kan rekryteringen av lek- mannaövervakare försvåras.

l—Lnligt (irert'ukningsniimmlen i Eskilstuna ter sig den föreslagna kompe— tensfördelningen mellan skyddskonsulent och övervakningsnämnd i vissa fall anmärkningsvärd. Nämnden har uppfattningen att initiativrätt i fri- värdsfrägor bör finnas hos övervakningsnämnderna. Såvitt gäller fram- ställning om undanröjande av villkorlig dom och om intagning i anstalt vid tillsynsdom föreslås i betänkandet att övervakningsnämnd inte skall ha några rättigheter alls. Detta innebär bl. a. att övervakningsnämnd skall va- ra betagen att i ärenden som prövas av nämnden göra framställning som nyss sagts. även om detta framstår som den riktigaste åtgärden. Nämnden prövar t. ex. en fråga om åtgärd enligt 28 kap. 13%? och ftnner omhänderta- gande otillräckligt. Nämnden måste då antingen avstå från att göra någon- ting eller vidtaga en enligt nämndens uppfattning otillräcklig åtgärd. trots att bättre alternativ finns att tillgå. Denna konstruktion kan inte vara lämp— lig. Föreskriften i 37 kap. ss att den dömde som huvudregel skall höras muntligen av övervakningsnämnd måste bestämt avstyrkas. Dess tillämp- ning skulle — om inte undantagen blir vanligare än regeln — vålla mycket bekymmer för alla berörda. oftast i onödan. Den nuvarande bestämmelsen att den dömde skall ha möjlighet att bli hörd om han så vill kan med fördel behållas. Den nämnda möjligheten utnyttjas. i vart fall inom frivården. mycket sällan av de dömda. Detta har enligt nämndens mening ej medfört olägenheter. Förslaget att kriminalvårdsstyrelsen såsom företrädare för det allmänna skall kunna föra talan mot beslut av övervakningsnämnd är en nymodighet vartill man kan ställa sig tveksam. En besvärsrätt för det allmänna är visserligen lämplig; varför denna skulle vara inskränkt till pre- judikatsfrågor är dock svårt att förstå. Uppgiften skulle emellertid med för- del kunna genomföras av allmän åklagare eller eventuellt — om besvärsrät- ten inskränks på sätt utredningen föreslår — av JK.

Vad utredningen föreslagit om övervakningsnämnds behörighet och funktion föranleder ingen erinran från övervakaingsnämnden i Göteborg. andra avdelningen. Att nämnden enligt förslaget befrias från sin lednings- funktion i förhållande till frivården innebär endast ett konfirmerande av .vad som i praktiken redan gäller. I detta sammanhang vill nämnden ifråga- sätta det lämpliga i att — såsom utredningen föreslagit — besvärsrätt på det allmännas vägnar mot övervakningsnämnds beslut förbehålles kriminaI—Ä vårdsstyrelsen. Nämnden anser att besvärsrätten bör tillerkännas skydds- konsulenten.

• Sida 194
•  Original

Prop. l978/79: 2 [2 l94

ÖvervaÅningsnt'itnnden i lvla/mö. första avdelningen anser att ansvaret för att övervakningen sker på ett ändamålsenligt sätt bör åvila övervak- ningsnämnderna. Det är emellertid givet att övervakningsnämnderna inte har möjlighet att mer i detalj ge anvisningar och direktiv för frivårdsarbe- tet. titan att detta i främsta rummet ankommer på skyddskonsulent och den personal som står till dennes förfogande. I viss utsträckning kan det dock förekomma att skyddskonsulent tar upp vissa principfrågor till dis- kussion för att få enhetlighet i handläggningen. För en sådan diskussion kan övervakningsnämnderna vara ett lämpligt forum. Redan nu har alltså skyddskonsulenten det fulla ansvaret för sin verksamhet och några refor- mer på den punkten behövs inte. Den föreslagna ändringen i 37 kap. 65' första stycket bygger den syn på övervakningsnämnds uppgifter som nämnden icke kan dela. Men även bortsett härifrån är den föreslagna änd— ringen olämplig. Den leder till att. när den dömde inte vill inställa sig. nå- got som då och då inträffar. nämnden skulle vara i princip förhindrad att handlägga ärendet och nödgas tvinga honom till inställelse. Inte heller kan det vara riktigt att i fall då den dömde begär att få närvara detta skulle kun- na vägras därför att nämnden tycker att det är "obehövligt". Den gällande lagtexten är lämpligare och bör enligt nämnden bibehållas. Däremot finns det såsom nämnden tidigare flera gånger påpekat anledning att ändra andra stycket av 37 kap. två så att den dömde får samma rätt att bli hörd personli- gen hos de centrala nämnderna. Den nuvarande ordningen innebär att dömda med längre frihetsstraff har rätt till inställelse hos övervaknings- nämnden. som avger yttrande i ärendet. men icke ovillkorligen hos den centrala nämnd som avgör ärendet. Någon svårighet att ordna transport av den dömde till sammanträde med central nämnd kan inte finnas. Därför bör andra stycket utgå och första stycket i stället — med gällande lydelse i övrigt — göras tillämpligt också på de centrala nämnderna. Om denna änd- ring anses medföra att kriminalvårdsnämnden får alltför betungande upp- gifter löses detta enkelt genom att ärendena i ökad grad decentraliseras. Härför finns. såsom nämnden också flera gånger har påpekat. starka sakli- ga skäl.

Öt'erva/tningsniitrtttden i Kristinehamn konstaterar att i förslaget förut- sätts att biträdande övervakare skall kunna förordnas bl. a. då detär påkal- lat med särskilda övervakningsinsatser under den dömdes fritid, på kvällar och helger. Nämnden anser att det kan bli svårt att få lämpliga lekmän för denna typ av övervakarinsatser. Frågan bör ytterligare uppmärksammas innan förslaget om tillsynsdom kan genomföras. Nämnden biträder inte ut- redningens förslag att offentligt biträde skall kunna förordnas för den döm- de i samtliga ärenden som handläggs i övervakningsnämnd. Enligt nämn- dens erfarenhet tillvaratar kriminalvården resp. frivårdens tjänstemän re- gelmässigt de dömdas intressen på ett förtjänstfullt och engagerat sätt. Ej heller synes — med tanke bl. a. på övervakningsnämnds sammansättning — hänsyn till rättssäkerheten kunna åberopas till stöd för förslaget. Något uttalat behov för den dömde att ha tillgång till offentligt biträde kan därför enligt nämndens mening inte anses föreligga. Vidare skulle systemet bli bå- de tungrott och dyrbart utan att några påtagliga fördelar uppnås.

Enligt .s'ueialxtyrelsen kan givetvis praktiska hänsyn anföras som argu- ment för förslagen i fråga om överförande av beslutanderätten i vissa fr: — gor från övervakningsnämnd till skyddskonsulentema. den stora befogen- het som ges skyddskonsulent (i stället för t.ex. domstol eller övervak- ningsnämnd) att faktiskt påverka innehållet i ådömd tillsynsdom och för- slaget att skyddskonsulent skall ha möjlighet att vidta hjälpåtgärder redan

• Sida 195
•  Original

Prop. 1978/79: 212 195

före domstolsavgörandet. Det är emellertid klart att det i ett brottmål före- ligger en intressemotsättning mellan den enskilde och det allmänna. Därför bör rättssäkerhetsaspekten här ges en avgörande betydelse. Den talar emot utredningens förslag. Principerna böri stället vara att innehållet i ett straff skall bestämmas av domstol. att delegering av beslutanderätten un— der straffverkställigheten till lägre administrativa organ skall undvikas och att hjälpätgärder till en person som ännu ej är fälld för brott skall företas av socialvården och inte av kriminalvården.

Statskontoret och riksrevisionsverket tillstyrker att det formella ansva— ret för verkställigheten övergår från övervakningsnämnderna till skydds- konsulenterna. Riksrevisimtsverket konstaterar vidare att utredningen för- utsätter att även tjänstemannaövervakare skall förordnas av övervak- ningsnämnden för att säkerställa valet av övervakare blir det lämpligaste för den dömde. Riksrevisionsverket anser att ett sådant förordnande inte är nödvändigt eftersom övervakningsfunktionen ingår i den ordinarie fri- vårdsverksamheten. Arbetsfördelningen inom frivårdsorganisationen bör ske internt inom denna. Säkerställande av att en individuell bedömning görs bör kunna ske t.ex. genom föreskrift i frivårdsförordningen. Med hänsyn bl.a. till att många tillsynsdömda inte skulle ha möjlighet att under ordinarie arbetstid anmäla sig hos frivårdsorganisationen föreslår utred- ningen att _jourverksamhet inrättas inom frivården. En sådan kontroll av tillsynsdömda synes emellertid i stor utsträckning kunna åstadkommas ge- nom att den dömde får möjlighet att anmäla sig hos polisen. Den akuta so— ciala verksamhet som jourverksamheten även skulle fullgöra synes nor- malt kunna tillgodoses av den kommunala socialvården. Riksrevisionsver- ket anser därför att tillräckliga motiv inte föreligger för att ge särskilda re— surser för en jourverksamhet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län är tveksam om möjligheterna att engage- ra erforderligt antal lämpliga lekmän för en övervakning som skall vara kännbar för den övervakade och som därmed måste bli påfrestande för övervakaren. Härtill kommer att anspråk på medverkan av lekmän ställs även i andra sammanhang. Länsstyrelsen vill understryka behovet av jour- verksamhet. Synnerligen positivt är vidare utredningens förslag att frivår- den skall kunna förberedas redan i samband med personundersökningen.

JO anser att en hög kontaktfrekvens mellan skyddskonsulent och den övervakade i regel föranledes mera av behovet av kontroll än av behovet av social service. Utredningen har kommit in på det problem det innebär att i en roll förena den kontrollerande och socialt stödjande verksamheten. Problemet får inte underskattas. Utredningen har visserligen varit inne på tanken att överlåta verkställigheten av påföljden åt polisen eller åt någon särskilt inrättad verkställighetsorganisation. men avfärdat en sådan lös- ning under hänvisning till vikten av den sociala hjälp— och stödverksamhet som skall ingå som ett viktigt inslag i verkställigheten. Med det argumentet kan dock ej en uppdelning av anmälningsskyldigheten avfärdas. En kom- pletterande anmälningsskyldighet hos polisen skulle kunna innebära en högst väsentlig förstärkning av påföljdens kontrollerande och brottsföre- byggande funktion samtidigt som den avlastar frivården och även på andra sätt förbättrar dess möjligheter att stödja den dömde socialt. Andra förde- lar som kan vinnas är att den dömdes bosättningsort inte behöver inverka på kontaktfrekvensen i så hög grad som annars blir nödvändigt samt att ini- tiativ från åklagarens sida i händelse av misskötsamhet hos den dömde un- derlättas. JO menar därför att en uppdelning av anmälningsskyldigheten så att denna fullgörs delvis hos polisen. vilket skulle befrämja flera av påfölj- dens funktioner. bör övervägas.

• Sida 196
•  Original

Prop. l978/79: 212 196

TCO framhåller särskilt att ett genomförande av utredningens förslag i vad gäller tillsynsdom och verkställighet utotn anstalt skulle medföra en kraftig ökning av det administrativa arbetet inom frivården. vilket skulle leda till mindre tid för egentligt behandlingsarbcte. l'frivårdstjänstemännen skulle huvudsakligen fä agera för att upprätthålla kontrollinnehallet i åtgär- derna. Antalct sammanträffanden och kontakter med domstolar. åklagare och nämnder skulle avsevärt öka om verksamheten skulle motsvarade in— tentioner som anges i lagtexten. De här aktuella formella funktionerna sva- rar vidare dåligt mot förväntningarna hos de socialarbetare som nu finns i frivårdsorganisationerna. Den allvarligaste invändningen ur personalsyn- punkt gäller de nya arbetsuppgifter av repressiv karaktär som föreslås. Som exempel kan anges bestämmelsen i 28 kap. 13 si rörande omhänderta- gandeinstitutet. Skulle utredningens förslag genomföras är dätt'ör risken stor att många av frivårdstjänstemännen skulle söka sig över till andra verksamhetsomräden. ] den nuvarande påföljden skyddstillsyn är det kon— trollerande momentet hanterligt och bl. a. denna paföljd har lett till en ny- rekrytering inom frivården.

Sveriges socionomers riksförbund finner det förslag som utredningen skisserat i sitt remissyttrande över betänkandet Kriminalvårdens nämnder tilltalande. Det förenklar administrationen. minskar antalet överordnande organ samtidigt som rättssäkerhet och lekmannaintlytande tillgodoses. Ut- redningens tanke att övervakaren vid tillsynsdom alltid skall vara frivårds- tjänsteman är enligt förbundet geografiskt orimlig såvida man inte tänker sig en omfattande uppdelning av frivårdsdistrikten i små kommunalt an- knutna enheter. Att få socialarbetare eller erfarna lekmannaövervakare att ställa upp med intensivövervakning på landsbygden är orealistiskt. För- bundet välkomnar möjligheten att förordna en eller flera biträdande över- vakare i komplicerade ärenden även om rollen bör vara den traditionella övervakarens och inte den biträdande kontrollantens. lnom skyddstillsyv nens ram har det länge funnits behov av flexiblare arrangemang för att till- godose de enskilda klienternas behov av kontakt och stimulans. Kriminal- vårdsberedningens förslag om kontaktman försvann av kostnadsskäl — det är bra att det återuppstår. Gruppövervakning. familjeövervakning m.m. kan prövas om reglerna blir mindre stelbenta. För både tjänstemän och lekmän är ett sådant sätt att arbeta mycket positivt och kan i viss mån eli- minera den förslitning som "tunga" ärenden annars lätt medför. Förbun- det välkomnar att utredningen föreslagit en enhetlig ordning för offentligt biträde åt klienter inför nämnd och domstol.

LO är tveksam till om det blir möjligt att fa övervakare som ställer upp vardag som söndag och alla tider på dygnet vilket förutsätts kunna ske.

Övervakarnas riksförbund anser det vara olämpligt att man skall kunna förordna flera övervakare för samma övervakningsuppdrag. Utredningen menar att till någon sorts chefsövervakare skall förordnas en tjänsteman samt som biträdande övervakare en eller flera lekmän. Förbundet anser det föreligga risk för att tjänstemannaövervakaren enbart håller på den for- mella kontrollen och att en stor del av den mänskliga delen på så sätt för- svinner. Det kommer även i många fall att bli svårt för en lekmannaöverva- kare i sin egenskap av biträdande övervakare att hjälpa till att verkställa en påföljd som till största delen bygger på kontroll och inte på stöd och hjälp och kamratskap. Att mer än hälften av dem som i dag döms till skyddstill- syn inte återfaller i brott beror bl. a. på att man lyckats etablera ett gott för- hållande mellan övervakare och övervakad. Förbundet vill inte att detta förhållande förändras till det sämre.

• Sida 197
•  Original

Prop. l978/79:212 |97

('t'nturns nnlut/(mis/iirlmntl. som anser att vid både tillsynsdom och vill- korlig dotn det viktigaste måste vara den stödjande funktionen. finner med hänsyn härtill förslaget om biträdande övervakare värdefullt. Dessa biträ- den får inte ha som sin huvuduppgift att kontrollera den dömde utan att hjälpa denne.

Enligt Folkpartiets ungt]:nns/i'irbnntl är det föga meningsfullt att genom- föra förslaget innan tillräckliga resurser garanteras. Utredningens resone- mang inger betänkligheter på denna punkt. Mot bakgrund av de bristande resurserna torde det vara nödvändigt att en del av övervakningskontakten hälls med polisen.

KRUM konstaterar att utredningen beträffande villkorlig dom med stöd- åtgärder slår fast att en förtroendeman måste ha klientens förtroende och att lörtroendcmannen skall utses i samförstånd med den dömde och också kunna bytas ut på den dömdes begäran. Detta resonemang anser KRUM vara lika giltigt beträffande den biträdande övervakare som utses vid till- synsdom. KRU M kräver att den dömde får samma inflytande på dennes tillsättande. Eftersom övervakningen vid tillsynsdom är intensiv och på- frestande för den dömde vore det mycket olyckligt om denne har en enty- dig negativ inställning till den biträdande övervakare som förordnas. Att som nämnts i utredningen tillsätta polis. kriminalvårdstjänsteman eller an- nan person med liknande bakgrund utan att det sker med den dömdes sam- tycke torde annars omintetgöra de möjligheter till positiv påverkan som även denna strafform måste innehålla.

3.6 Tillsynsdomens hjälpfunktion

Vad gäller utredningens bedömningar i frågor rörande fullgörande av skadeståndsskyldighet har RÅ ej någon erinran mot förslaget att avskaffa nuvarande möjligheter för domstol att meddela föreskrifter härom. Enligt motivuttalanden bör domstolen i stället vid huvudförhandlingen i målet sö- ka få till stånd "rimliga och för båda parter bindande överenskommelser" i hithörande frågor. Att domstolen i samband med huvudförhandling i brott- mål skulle bedriva angiven form av förlikningsverksamhet finner RÅ ej bö- ra komma i fråga. Det kan nämligen inte uteslutas att den tilltalade skulle komma att känna en press på sig att acceptera ett av domstolen givet för- likningsförslag i tro att detta skulle kunna medföra en mildare bedömningi brottmålsdelen.

Hovrätten för Övre Norrland vill i anslutning till utredningens uttalande att domstolens verksamhet beträffande skadeståndsfrågor inte bör med- föra att rättegången tyngs av en orimligt vidlyftig handläggning av dessa er- inra om att BRÅ i rapporten Straffades skulder påpekat att det nog någon gång ägnas alltför liten uppmärksamhet åt skadeståndsfrågor under rätte- gången i brottmål. kanske med följd att den skadeståndsskyldiges lagliga möjligheter inte alltid tas till vara fullt ut.

Stockholms tingsrätt framhåller att tvångsåtgärder inom kn'minalvården i huvudsak bör motiveras endast med hänsyn till allmän laglydnad. [ vissa situationer. t. ex. vid allvarlig narkomani. är det dock av stor vikt för dom- stolen att veta att föreskrifter om stöd och hjälpåtgärder verkligen får ett rejält innehåll. Oavsett om ett förordnande om viss vård eller behandling ges av allmän- eller individualpreventiva skäl. bör domstolen kunna be- stämma om sådana åtgärder och dessa bör också på verkställighetsplanet kunna sanktioneras med tvångsmedel. [ den allmänpolitiska debatten före- kommer en diskussion om tvångsingripande vid socialt vårdbehov. men

• Sida 198
•  Original

Prop. l978/79: 212 198

det är att märka att här är fråga om val mellan olika brottspåföljder — alltså även fängelse.

Göteborgs tingsrätt anser att sista meningen i 28 kap. 7 så lämpligen kan utgå.

! motsats till utredningen är rikspolisstyreIsen av åsikten att samhället även mot den dömdes vilja skall kunna ge föreskrift om att den som är föremål för kriminalvård jämväl skall underkasta sig viss behandling då så- dan framstår som oundgängligen påkallad. särskilt psykiatrisk vård och nykterhets- eller narkomanvård. Det kan inte anses rimligt att sådana missbrukare som ofta saknar möjlighet att själva bedöma sin belägenhet el- ler som är helt ointresserade av vårdinsatser själva skall få avgöra frågan om de behöver vård eller inte. Erfarenheten visar att dylikt missbruk i oli- ka iormer ofta utgör grogrunden för brottsligt beteende. Samhället bör där- för inte fråntas möjligheten att. om så erfordras. tvångsvis genom att angri- pa missbruket förhindra återfall i brott.

Slatskontoret påpekar att det i tidigare remissyttranden aktualiserat frå- gan om hur gränsen mellan kriminalvård och socialvård skall dras. Utred- ningens förslag pekar enligt verkets mening på att en klarare gränsdragning är angelägen. Statskontoret anser att i den mån påföljd ej innebär övervak- ning — ordinär eller intensiv — så bör huvudansvaret för hjälp och stödåt- gärder i princip ankomma på socialvården. Samhällets ordinarie organ för denna typ av verksamheten bör i första hand utnyttjas.

Enligt riksrevisionsverkets mening föranleder utredningens förslag en närmare precisering av bl.a. vilka uppgifter som bör ligga på frivården re- spektive den kommunala socialvården.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet ifrågasätter det välbe- tänkta i utredningens uppfattning att den dömde i alla situationer ensam skall avgöra om han vill acceptera sociala stödåtgärder och/eller medicinsk behandling. I exempelvis sådana fall då alkohol- eller narkotikamissbruk lett till upprepad brottslighet kan det inte vara rimligt att låta missbrukaren själv avgöra om han vill låta sig behandlas eller fortsätta sitt missbruk och sin kriminella verksamhet. Domstolen måste i sådana fall ha möjlighet att föreskriva att missbrukaren skall undergå behandling.

JO anser att kritiken mot behandlingstanken bör värderas med viss för- Siktighet och att den knappast fört så långt att man kan avvara ett inslag av. om nödvändigt. också tvångsvis genomförd behandling inom kriminal- vården.

Svenska kommunförbundet finner det. eftersom de föreslagna åtgär- derna är avsedda att ersätta fn'hetsstraff. naturligt att kontrollen av de dömda kommit i framskjutande ställning. Att de sociala insatserna ändock inte skall tillmätas mindre betydelse i den nya påföljden finner förbundet tillfredsställande. Likaså är det riktigt att föreskrifter om hur den dömde Skall förhålla sig inte längre skall kunna meddelas. Detta innebär att frivår- dens sociala insatser i det enskilda fallet får inriktas på sådana åtgärder som den dömde accepterar. Kriminalvårdens frivårdsverksamhet kommer härigenom att få arbeta under i princip samma förutsättningar som den kommunala socialhjälpen. I många fall blir det fråga om att söka motivera den dömde att ta emot och söka tillgodogöra sig det sociala stöd och den vård och behandling som samhället kan erbjuda. ] likhet med utredningen finner förbundet det riktigt att hålla fast vid de principer om den sociala verksamheten inom kriminalvården som fastslogs i anslutning till 1973 års kriminalvårdsreform och som främst innebär att kriminalvårdens klienter i så stor utsträckning som möjligt skall begagna sig av samhällets allmänna

• Sida 199
•  Original

Prop. l978/79:212 .I._-...

I 99

resurser när det gäller socialvård. sjukvård. utbildning etc. Genomföran- det av socialutredningens förslag om socialhjälp torde kunna medverka till att samverkan mellan kriminalvårdens sociala verksamhet och socialtjäns- ten vidgas och fördjupas. Förbundet understryker vad utredningen fram- håller att kontakten mellan övervakare och klient inte bara får ges karaktär av ett fullgörande av en i och för sig besvärande anmälningsskyldighet titan att man i stället försöker att gemensamt åstadkomma något positivt för den dömde. Förslaget om att i vissa fall jämte övervakare skall kunna förord— nas en förtroendeman för den dömde tillstyrker förbttndet. lin minoritet inom Svenska ktnnmtin/örbundets styrelse delar utredningens uppfattning att de framlagda förslagen till frivård skall tillgodose en hjälpfunktion. En förutsättning för att hjälpen skall bli effektiv är — såsom utredningen fram— håller — att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan den dömde och samhällets hjälpande organ. Det är självfallet önskvärt att stöd och hjälp utgår i enlighet med frivilliga uppgörelser. Detta får emellertid in- te innebära att inga krav ställs på den dömde. Det måste också i fortsätt- ningen finnas möjlighet att ingripa mot en kompakt misskötsamhet hos den som efter brott är föremål för frivård.

Sveriges socionomers riksförbund anser att förslaget att ersätta före- skrift om sätt att betala skadestånd med försök att åstadkomma en över- enskommelse mellan målsägande och klient är mycket bra. även om det kan bli svårt att realisera i någon större omfattning. Det enda rationella är förmodligen att införa en statlig målsägandeförsäkring med regressrätt mot klienten. Frivårdens roll i detta sammanhang bör absolut inte vara någon sekunda indrivningsmyndighets. varför ifrågavarande bestämmelser bör omarbetas i den föreslagna förordningen. Frivården bör däremot medver- ka med budgetplanering. kontakter med kronofogde m.m.

Föreningen Sveriges åklagare anser att samhället bör kunna mot den dömdes vilja förordna om viss vård som kan anses erforderlig för att av- hjälpa missbruk av t. ex. alkohol- eller narkotika och att domstol därutin- nan bör ha möjlighet att. oavsett samtycke. förordna att den dömde skall vistas i visst behandlingshem.

Föreningen Sveriges frivårdstjänslemän anser det vara viktigt att göra en skarp gränsdragning mellan kriminalvårdens och andra myndigheters ansvarsområden. inte minst mot bakgrund av att de sociala myndigheterna i framtiden förmodligen ej kommer att tillämpa tvång mot vuxna männi- skor.

3.7 Tillsynsdomens kontrollfunktion

RÅ konstaterar att det grundläggande kriteriet på påföljden tillsynsdom är "intensiv övervakning”. Härigenom skiljer sig påföljden från villkorlig dom med övervakning. Vad som skall konstituera intensiv övervakning kan emellertid ej anses så distinkt angivet att det kan tjäna som kännetec- ken för en viss påföljd. Förslaget i 28 kap. lO & kan således inte godtas i fö— revarande utformning. Från principiella utgångspunkter anser RÅ det vidare vara tveksamt om övervakare eller biträdande övervakare skall få. även om det endast är tillfälligt. upphäva av skyddskonsulenten meddelad föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen.

Stockholms tingsrätt pekar på de praktiska svårigheter som uppstår för den dömde i en storstadsregion eller på en ort på långt avstånd från över- vakaren. Han kommer inte att kunna sköta ett arbete, arbetsresor, familje- skyldigheter och samtidigt mer eller mindre dagligen avsätta kanske avse- värd tid till att fullgöra anmälningsskyldighet.

• Sida 200
•  Original

Prop. 1978/79:212 200

1 den föreslagna 28 kap. 10 Få har utredningen givit skyddskonsulenten befogenhet att efter dom på tillsynsdom meddela den dömde föreskrifter om bl. a. bostad. uppehållsplats och verksamhet. Föreskrifter av sådana för den dömde ingripande art bör enligt Vänersborgs tingsrätt meddelas av övervakningsnämnden.

När det gäller placering i behandlingshem utanför kriminalvården fram- hålls av utredningen att underrättelseskyldighet i regel inte kan åläggas be- handlingshcmmets personal. Detta må enligt övert'akningsnämnden i li's- kilstuna visserligen vara riktigt men ingenting hindrar att man gör ett åta- gande i sådant hänseende till ett villkor för att godtaga placeringen. Den som vill ställa upp för krininalvårdens klientel bör göra detta på kriminal- vårdens villkor. Det ärju dock fråga om verkställighet av påföljd.

För att den föreslagna intensivövervakningen skall göra skäl för namnet — och tillsynsdomen få det innehåll skyddstillsynen saknar — kan det en- ligt länsstyrelsen i Kronobergs [än inte vara tillfyllest som utredningen anger att övervakaren skall hålla sig underrättad om var klienten bor. hans huvudsakliga sysselsättning. hur hans livsföring i övrigt är. Därutöver an- ger utredningen att övervakaren i regel också bör försöka hålla reda på vad klienten företar sig under fritiden. Det är enligt länsstyrelsen just under fri— tiden som de kritiska situationerna och stora svårigheterna i regel upp- står. För att genomföra tillsynsdomens syfte torde enligt länsstyrelsens mening i en del fall fordras sådana resurser och föreskrifter att intensiv- övervakningen kan pågå dygnet om.

JO påpekar att utredningen har velat skapa garantier för effektiv över- vakning vid tillsynsdom. Detta har skett bl.a. genom mycket detaljerade föreskrifter i förslaget till frivårdsförordning. Härom ärinte annat att erin- ra än att den dömdes grundläggande skyldigheter bör regleras så uttöm— mande som möjligt i brottsbalken. Vad som enligt 28 kap. 10 ä 2 st. i för— slaget skall gälla borde därför preciseras ytterligare. Detta kan möjligen ske genom att det föreslagna innehållet i 31 ä 2 st. 1 p. och 3 st. samt 39 ä 2 st. frivårdsförordningen på lämpligt sätt inarbetas i BrB.

3.8 Sanktioner vid villkorsöverträdelser

Helt allmänt anser./K att utredningens förslag beträffande sanktioner är svåröverskådligt. Det kan t. ex. ifrågasättas om den möjlighet till kortva- rigt omhändertagande som föreslås i 28 kap. 135 fyller någon egentlig funktion vid sidan av övriga sanktionsformer. Under alla förhållanden är det tveksamt om övervakningsnämnd skall få förordna om sådant omhän- dertagande. Dessutom anser JK att skillnaden mellan denna form av om- händertagande och den form för sådan åtgärd som föreslås i 28 kap. 15 ö är svårgripbar. Beträffande sistnämnda form av omhändertagande föreslås vidare att åklagare i viss situation skall besluta. Något förslag till föreskrif- ter om överklagande av åklagares beslut ges dock inte.

RÅ vill helt allmänt framhålla att utredningens förslag till sanktionssy- stem vid villkorsöverträdelser är i hög grad komplicerat och svåröverskåd- ligt. Enligt RÅ bör omhändertagande kunna ske endast när fråga uppkom- mit om att vid domstol föra talan om intagning i anstalt enligt 28 kap. 3 s'. Att utnyttja det kortvariga omhändertagandet som ett sanktionsmedel vid villkorsöverträdelser anser RÅ sålunda ej böra komma i fråga. Utredning- en föreslår att verkställigheten av ett sådant omhändertagande skall kunna förläggas till den dömdes fritid, oftast till veckosluten. och därvid kunna delas upp på flera perioder. En sådan ordning skulle vara administrativt yt-

• Sida 201
•  Original

Prop. l978/79: 212 201

.a"?

let'st krävande och tungt-odd. Den första fråga som inställer sig är var den omhändertagne skall förvaras. Att detta ej lämpligen bör ske hos polis- myndighet torde vara ställt tttotn allt tviv'e'l. RÅ avstyrker att det kortvari- ga omhändertägandet utnyttjas som ett självständigt sanktionsmedel och under alla omständigheter att en uppdelning av omhändertagandet på flera perioder får ske.

1 anslutning till bestämmelsen i 28 kap. 15.5 att beslut om omhänderta- gande far meddelas av åklagaren anser lättstiklaguren i Värmlands län det Vara ett rättssäkerhctsintresse att regeln också kompletteras med en be- stämmelse om den tid inom vilken åklagare skall meddela beslut om talan skall föras eller inte.

linligt :'it't'rti/xluguren i .S'tm-klmlnzs åklagurtlistrikt har sanktionssyste- met vid tillsynsdomen i stort sett erhållit en lämplig utformning. Emellertid har regeln om kortvarigt omhändertagande som ett sanktionsmedel fått en med hänsyn till de syften man avsett att uppnå med sanktionen något otill- fredsställande utformning. ! många fall torde denna sanktion aktualiseras först sedan andra åtgärder prövats utan resttltat varför det finns det utrym- me för berättigade farhågor beträffande den dömdes vilja att uppfylla sina skyldigheter utan kraftiga påtryckningsmedel. Som förslaget är formulerat kan det förväntas att sanktionen sätts in snabbt vilket i och för sig är vä- sentligt. Emellertid anser överåklagaren att ett genomförande av den i 28 kap. Bs beskrivna möjligheten till uppdelning på flera korta perioder av verkställigheten av det kortvariga frihetsberövandet riskerar att göra sank- tionen betänkligt ttddlös. Endast i undantagsfall torde situationen för den dömde vara sådan att verkställigheten av det kortvariga frihetsberövandet i ett sammanhang kan tänkas lägga hinder i vägen för hans sociala anpass- ning. Överi'tklagaren anser sålunda att bestämmelsen om uppdelning av verkställighetstiden bör utgå ur förslaget.

Hovrätten/iir Övre Norrland ställer sig tveksam till utredningens förslag när det gäller sanktionen kortvarigt omhändertagande. Ett frihetsberövan— de pä nägra fa dagar i uteslutande sanktionssyfte är inte tilltalande. Än mindre tilltalande är det att tänka sig frihetsberövanden som skall verkstäl- las i korta perioder vid skilda tillfällen. t.ex. tre veckoslut i en månad. Skall frihetsberövandet ske i polisarrest blir den tänkta sanktionen än mer tveksam. Till detta kommer att sanktionsformen med all sannolikhet blir svår att tillämpa. Det är givetvis svårt att finna andra lämpligare sanktions- former för dent som helt undandrar sig tillsynen. Sanktionen bör dock lät- tare kunna accepteras om frihetsberövandet verkställs på kriminalvårds- anstalt där de intagna kan sysselsättas t.ex. med sådant lagningsarbete som förekommer i England. Hovrätten vill också fästa uppmärksamheten på förslaget att ett omhändertagande som har beslutats av åklagare enligt 2? kap. ISs I st. skall kunna bestå en vecka. Visserligen är det här inte frå- ga om frihetsberövande på grund av endast misstanke om brott. Förslaget kan dock inte sägas ligga i linje med de förslag som har lagts fram av utred- ningen otn översyn av häktningsbestämmelserna.

Att sanktionerna enligt tillsynsdomen kan skärpas är enligt Stockholms tingsrätt i och för sig bra men tingsrätten finner för sin del att själva upp- byggnaden av reglerna med en till synes trappstegsliknande skärpning är en alltför komplicerad konstruktion. Tingsrätten vill vidare fästa uppmärk- samheten pä att endel av de åtgärder som skall vidtas i följd av tillsynsdo- mens upptrappade sanktioner kommer att kräva snabb handläggning. inte bara hos skyddskonsulent. övervakningsnämnd och åklagare utan också i domstolen. (')m sådana åtgärder skall kttnna genomföras måste detaljreg-

• Sida 202
•  Original

Prop. 1978/79: 212 202

lerna utformas så att de kan på ett naturligt och enkelt sätt inpassas i dont— stolens övriga arbetsmetodik.

Enligt Vänersborgs tingsrätt bör utredningens förslag till möjlighet att kortvarigt omhänderta den dömde utan att situationen är sådan som avses i 28 kap. 11 & BrB i dess nuvarande lydelse kunna ingå såsom en förstärkt sanktion vid den nuvarande skyddstillsynspåföljden.

Ungdoms/ängelsenämnde/1 anför att förslaget om kortvarigt omhänder- tagande (2— 14 dagar.) synes meningslöst. i varje fall från behandlingssyn- punkt.

l.)et sanktionssystem som föreslås vid tillsynsdom är enligt äverralt- ningsnämnden i Eskilstuna invecklat och plottrigt. inte minst med tanke på de korta tider som omhändertagande skall kttnna avse. Administrerandet av dessa korta frihetsberövanden. eventuellt med uppdelningar i omgångar och med avräkningar. skulle bli besvärligt. tveksamt till vad nytta. Till- lämpning av bestämmelserna om beräkning av strafftid kan heller knappast vara lämplig vid dessa korta frihetsberövanden som snarare skttlle behöva bestämmas i timmar. Jämför vad som sägs om att verkställighet av två da- gar skullc kunna "påbörjas fredag kväll och avslutas på söndagen". Det är också anmärkningsvärt att den yttersta sanktionen. förverkande. saknas. Frågan är hur man skall hantera situationen om någon notoriskt undandrar sig tillsynen. Skall man tänka sig en serie anstaltsbehandlingar eller hur skall saken lösas? Rimligen kan man inte avse att man skall åtnöjas med en anstaltsintagning vilkenju skulle innebära att tillsynsdom av den trcdskan- de skulle kunna utbytas mot endast ett kortare frihetsstraff. Utredningen säger att sanktionerna vid skyddstillsyn. undanröjande av påföljden eller beslut om anstaltsvistelse. är av övervägande formell natur. Utredningen bortser emellertid här från betydelsen av sanktionerna som påtrycknings- medel. Nämnden har för sin del i åtskilliga fall funnit anledning att i sam- band med varning erinra den dömde om de yttersta konsekvenserna av fortsatt misskötsamhet. Man torde kttnna göra en jämförelse med värdet av att det finns möjlighet att förvandla böter.

Öt'erva/tningsnäntnden i Mulmö.förstu avdelningen anser att det ter sig svårbegripligt varför möjlighet till omhändertagande skall behövas i två skilda former. Vad som är nödvändigt är att övervakningsnämnd har möj- lighet att begära efterlysning och omhändertagande av den som håller sig undan och även att omedelbart ingripa på detta sätt när någon befinner sig i en akut risksitttation. Men att vid sidan härom också ha en form för arrest- straff inbakat i frivården finns det inte något behov av. Nämnden föreslår att reglerna i 28 kap. 13%? i förslaget stryks. varvid dock övervaknings- nämnd såsom nu bör ha möjlighet att förlänga omhändertagandet enligt 15%? med en vecka utöver den första.

Uppdelning av verkställigheten på flera tillfällen bör enligt övervak- ningsnämndens i Kristinehamn mening få ske endast undantagsvis. Lag- texten bör kompletteras med krav på särskilda skäl för uppdelning av verk- ställigheten.

Sanktionerna i de fall då den dömde bryter mot meddelade föreskrifter eller på annat sätt missköter sig förefallerjttridiskafakultetsnt't'mnden vid Lunds universitet alltför vaga och ineffektiva. Därtill kommer att risk före- ligger föratt dessa sanktioner. liksom är fallet vid den nuvarande skydds- tillsynen. kommer att stanna på papperet.

Utredningen om isolering inom kriminalvården ftnner i och för sig inget att erinra mot utredningens åsikt att den nya tillsynsdomen för att kunna utgöra ett verkligt alternativ till fängelse bl. a. måste förses med ett effek-

• Sida 203
•  Original

Prop. l978/79: 212 . ,- 203 tivt sanktionssystem. Som en sanktion mot villkorsbrott föreslås emeller- tid ett frihetsberövande på mellan två och fjorton dagar. Detta skall i all- mänhet verkställas i öppen kriminalvårdsanstalt. Om frihetsberövandet skall uppgå till högst sex dagar får det dock verkställas i häkte eller sluten anstalt. Detsamma gäller om den dömde avviker från öppen anstalt. Slutli- gen kan övervakningsnämnden medge att verkställigheten äger rttm i polis— arrest. Mot en sanktion med en sådan utformning kan många invändningar riktas. Det inom anstaltsvården tidigare förekommande isoleringsstraffet avskaffades från den ljuli 1976. Ungdomsfängclseutredningens förslag in- nebär att isoleringsstraffet ånyo skulle införas. men nu för frivärdskliente- let. Det skulle dessutom i vissa fall ha längre varaktighet än det avskaffade isoleringsstraffet. De skäl som föranledde isoleringsslraffets avskaffande år 1976 har naturligtvis än större styrka vad gäller frivården. Tillsynsdo— men är främst avsedd att tillämpas på unga lagöverträdare. Det är över hu- Vttd taget olämpligt att unga människor isoleras. vilket ocksä kommer till uttryck i bestämmelserna om häktning i rättegångsbalken. Unga lagöver- trädare bör då inte heller p. g. a. en misskött tillsynsdom placeras i sådan isolering. Härtill kommer att sanktionsmedlet kan komma att präglas av visst mått av godtycke och rättsosäkerhet för den dömde eftersom frågan om sanktionens verkställande blir beroende av övervakarens bedömning av misskötsamhetens omfattning, en bedömning som med naturlighet inte kan förväntas bli enhetlig bland alla övervakare. lsoleringsutredningen an- ser på grund av det anförda att ett frihetsberövande av denna art inte bör utgöra sanktion vid villkorsbrott under tillsynsdom. Övriga föreslagna medel att hålla den dömde till ordningen bör vara tillräckliga. .

Enligt TCO bör det föreslagna sanktionsmedlet kortvarigt omhänderta- gande övervägas ytterligare. Särskilt tacksam är möjligheten att dela upp omhändertagandet i tre perioder. Detta förfarande leder till veckoslutsar- rest. en sanktionsform som ter sig diskutabel. Bland annat är möjligheterna till sociala stödåtgärder i samband med denna form av omhändertagande minst sagt dåliga.

Sveriges socionomers riksförbund kan acceptera att det kortvariga om- händertagandet skall kunna användas som ren sanktion när klienten un- dandrar sig kontakt. Detta kan genomföras även om skyddstillsynen be- hålls. I praktiken har omhändertagandet redan nu något av denna effekt trots att det legalt har andra kriterier. Uppdelningen på flera verkställig- hetstillfällen avstyrker förbundet däremot av praktiska skäl. Möjligheten att använda omhändenagandetiden till konstruktiva kontakter med frivår— den försvåras och mottagande anstalt/häkte måste få stora administrativa svårigheter. Utredningens mycket koncisa krav på klienterna bör också diskuteras vidare. Följer vi förslaget kommer det ganska snart att samlas en skara socialt inkapabla människor på anstalt som ”straffat ut sig" ur tillsynsdomen.

KRUM delar helt och fullt utredningens uppfattning att förordnande om intagning i anstalt vid tillsynsdom endast skall kunna meddelas av domstol sedan åklagaren fört talan. KRUM påyrkar — till skillnad mot utredningen — samma förfaringssätt även för de kortvariga omhändertaganden varom stadgas i 28 kap. 13 &. KRUM anser detta påkallat av rättssäkerhetsskäl.

• Sida 204
•  Original

Prop. 1978/79:212 304 4 Villkorlig dom allmänt

.IK anser att någon ändringi fråga om påföljdsformen villkorlig dom inte bör ske. Med denna reservation har JK följande synpunkter på utredning- ens allmänna bestämmelser. JK har ingen erinran mot utredningens förslag beträffande förutsättningarna för villkorlig dom. Däremot kan JK inte an- sluta sig till förslaget att det allmänna skötsamhctskravet i 27 kap. 4.5 och sanktionsbestämmelsen i 27 kap. (lä BrB i dess nuvarande lydelse slopas. Ett sådant slopande torde få till följd att skillnaden mellan villkorlig dom och ren påföljdseftergift i praktiken suddas ut. Det enda som skulle skilja dem sktllle vara att påföljdseftergifl inte kan undanröjas vid nya brott. .lK konstaterar vidare att utredningen föreslår som en följd av den föreslagna utformningen av kriminalvård i frihet att påföljden villkorlig dom skall ktlnna tillämpas beträffande psykiskt avvikande lagöverträdare. Det fram- går enligt JK inte klart om detta även skall gälla motsvarigheten till den nu- varande villkorliga domen. ()m såär fallet kan JK inte tillstyrka förslaget.

Den föreslagna lagtexten i 27 kap. l & innefattar enligt RÅ en påtaglig ut— vidgning av den villkorliga domens tillämpningsområde så till vida att nå- got krav på god prognos hos Iagöverträdaren ej ställs. Bl.a. föreslår utred- ningen att villkorlig dom skall kunna tillämpas även vid återfall i brott un- der prövotiden. RÅ tillstyrker att tillämpningsområdet för villkorlig dom utvidgas. dock ej därhän att det tillåts omfatta jämväl under prövotid be- gångna brott. Vidare bör — såsom sker i den nuvarande rättstillämpningen » villkorlig dom ej få komma i fråga vid vissa typer av brott.

Överåk/aguren i Stock/minn åklagardistrikr anför att ett införande av den nya tillsynsdomen enligt utredningen nödVändiggör en reglering be- träffande de båda gällande frivårdspåföljderna villkorlig dom och skydds- tillsyn för att draga en klar gräns gentemot tillsynsdom. Utredningen har samtidigt funnit det lämpligt att låta den nya påföljden villkorlig doln mot- svara håda dc ntl gällande frivårdspåföljderna. Det kan enligt överåklaga- ren i vissa avseenden ifrågasättas om det är lämpligt att låta namnet för en tidigare påföljd få ett i stora avseenden nytt innehåll. Utredningen har själv i namnfrågan ansett att namnet skyddstillsyn ej kunde bibehållas på grund av de omfattande ändringar som föreslagits beträffande påföljden. Över- åklagaren anser dock ej att några mer bärande invändningar kan göras mot utredningens lösning att låta den nya villkorliga domen täcka de båda fri— vårdspåföljderna enligt nuvarande ordning. Genom den föreslagna kon- struktionen torde det nuvarande kravet på god prognos vid villkorlig dom ej kunna ingå i lagtexten. Emellertid finner överåklagaren att lydelsen av 27 kap. 1 s i förslaget kanske bättre än gällande lydelse står i överensstäm- melse med rättstillämpningen.

Enligt överåklagaren i Göteborgs åklagurdistrikt finns ej något att erinra beträffande bibehållandet av villkorlig dom i den form sotn nu gäller. De motiveringar som utredningen framfört som skäl för avskaffande av möj— ligheten att förena en villkorlig dom med föreskrift om skadeståndsbetal- ning bör enligt överåklagaren ej godtas. Målsäganden tillhör redan i dag en i samhället alltför bortglömd kategori vars intressen i den allmänna krimi- nalpolitiska debatten ständigt fötts i bakgrunden. I motsats till utredning- ens uppfattning synes starka skäl finnas för antagande att övervakaren kan ha en betydelsefull uppgift i att se till att den dömde söker följa en uppgjord betalningsplan. Återbetalningen kan även ses som ett viktigt led för den dömdes motivation till återanpassning. Den av utredningen föreslagna er- inran till den dömde i syfte att skadeståndsskyldighetcn skall fullgöras tor-

• Sida 205
•  Original

205

Prop. l978/79: 2l2

de ej lltgöra något särskilt medel till gagn för den föl'fördelade parten all- denstund sanktionsmedel saknas. l—lärutöver kan elfarenhetsmässigt konstateras att exekutiva åtgärder nästan undantagslöst är resultatlösa gentemot de personer varom nu är fråga.

l.?tl'edningens förslag att villkorlig dom skall omfatta tre olika påföljds- varianter är enligt Göta hovrätt mindre lämpligt. Det stora antalet frivårds- påföljder som med utredningens förslag skulle stå till buds kan lätt leda till oenhetlighet i tillämpningen. Missförstånd om innebörden av den ådömda påföljden kan också uppstå. De formella olikheterna mellan villkorlig dom med övervakning och skyddstillsyn kan icke heller anses motivera ett av— skaffande av benämningen skyddstillsyn. Praktiska synpunkter talar också emot ett sammanfölande av villkorlig dom och skyddstillsyn till en gemen- sam benämning.

SINCÅ/IUIHIX tingsrätt ställer sig avvisande till förslaget att skyddstillsyn avskaffas och att två nya varianter av villkorlig dom införs. Under förut- sättning att skyddstillsynen med vissa föri'lndringar bibehålls i påföljdssy— stemet saknas anledning att införa de föreslagna påföljderna villkorlig dom med övervakning och villkorlig dom med stödåtgärder. De intressen som dessa påföljder är ämnade att tillgodose kan beaktas inom ramen för en förbättrad skyddstillsyn. I de fall då allmänpreventiva hänsyn gör sig starkt gällande kan de tvangsmässiga inslagen betonas och i de situationer där ett starkt behov av kontakt med en övervakare och av stödåtgärder föreligger kan dessa moment uttryckligen prioriteras. Med mindre lagänd- ringar kan också kravet på en stegvis upptrappning av samhällets reaktion tillgodoses inom ramen för kriminalvård i frihet utan att man behöver in- föra helt nya påföljder eller byta namn på redan existerande sådana.'l'ings- rätten delar utredningens mening att villkorlig dom med dess nuvarande utformning skall bibehållas som en påföljd av varningskaraktär och utan särskilt verkställighetsinnehåll. Tingsrätten tillstyrker vidare förslaget om att prövotiden vid villkorlig dom automatiskt inleds från den dag då domen meddelas och anser att så skall vara fallet även vid skyddstillsyn om denna behålls i påföljdssystemet. Oavsett om utredningens förslag genomförs bör möjligheten att av allmänpreventia skäl kombinera kriminalvård i frihet med böter finnas kvar.

Med hänsyn till att det nuvarande påföljdssystemet inte bör underkastas mer ingripande förändringar än som är påkallade av ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden avstyrker Göteborgs tingsrätt utredningens förslag till ett nytt institut med beteckningen villkorlig dom men med till stora delar annan innebörd än den nuvarande villkorliga domen. Vad ut- redningen önskar uppnå ryms inom institutet skyddstillsyn. Samma åsikt framförs av Sveriges dotnarql't'irhtutd.

Enligt Vänersborgs tingsrätt bör den villkorliga domen bestå i sin nuva- rande form. alltså med eller tltan bötesstraff. Denna påföljd har enligt tingsrätten visat sig lämplig för aVsett klientel. Tingsrätten tillstyrker för— slaget att kunna förena villkorlig dom med stödåtgärder men avstyrker för- slaget att förena villkorlig dom med övervakning utan förordar att skydds- tillsynen kvarstår. doek med bl. a. mer effektiv övervakning. Den föreslag— na ordningen att villkorlig dom skall gå i verkställighet utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft synes enligt tingsrätten kunna leda till vissa icke tillfredsställande konsekvenser vid fullföljd från den dömdes sida. Däremot anser tingsrätten att möjlighet bör finnas för domstol att vid t. ex. akut behov av hjälp och stöd åt den dömde förordna om omedelbar verk— ställighet av dom som är förenad med föreskrift om stödåtgärder eller övervakning.

• Sida 206
•  Original

Prop. l978/79: 212 206

Enligt rikspt)lisst_t't'elsett är villkorlig dom i dag en så lindrig påföljd att den närmast uppfattas som straffvarning. Styrelsen anser det därför mind- re lämpligt att låta påföljden ändra innehåll och avstyrker förslaget i den delen.

"Öt'erl'ttÅningsnt'itnndetl i .S'luekho/tn, andra avdelningen anser att regel- systemet skall vara 'enkelt och verklighetsförankrat och avstyrker dälför förslaget till villkorlig dom i dess tre varianter. Det synes nämnden uppen- bart att den praktiska skillnaden mellan den ena och den andra sortens vill- korlig dom kommer att vara mycket liten. Mot förslaget kan också invän- das att man skapar intrycket av att hjälp och stöd inte skall förekomma i andra fri '» '"lrdspåföljder än just villkorlig dom med stödåtgärder. Nämnden vill förotua att det vid sidan av intensivövervakning skall förekomma en- dast en frivårdspåföljd. bortsett från vanlig villkorlig dom. Denna bör kun- na betecknats skyddstillsyn och innebära krav på att den dömde häller viss kontakt med skyddskonsulenten men samtidigt innefatta hjälpåtgärder från dennes sida.

Överl'akttitlgsnäntnden i Eskilstuna ftnner det mindre lämpligt att inom samma beteckning. villkorlig dom. inrymma vad som svarar mot den nuva— rande villkorliga domen och vad som närmast svarar mot skyddstillsyn.

Länsstyrelsen iJön/täpings län instämmer i utredningens förslag till ut— formning av påföljden villkorlig dom i dess tre varianter. Domstolarnas möjlighet att ge den tilltalade en mer adekvat påföljd och att åstadkomma en från allmänpreventiv synpunkt påkallad upptrappning inom påföljds- systemet utan att för snart behöva tillgripa frihetsstraff ökar härmed.

JO uppger sig inte ha något att invända mot vad utredningen anfört om att en tanke bakom det föreslagna påföljdssystemet är att en av allmänpre- ventiva skäl påkallad upptrappning skall kunna göras i flera steg än nu. JO ftnner emellertid vissa av de konsekvenser utredningen dragit med den angivna utgångspunkten egendomliga. Detta gäller särskilt konsekvenser- na med avseende på det nuvarande institutet villkorlig dom, vars tillämp- ningsområde utsträckes genom en påtaglig uppmjukning av rekvisiten och genom vissa ändringari 34 kap. BrB. Utredningen motiverar sina ställnings- taganden med att ”förslaget med olika former av villkorlig dom förutsätter således att villkorlig dom skall kunna tillämpas för återfallsbrottslighet un- der prövotiden". JO ftnner icke det anförda innefatta sakliga skäl för upp- givandet av kravet på god prognos för den påföljd som nu benämnes vill- korlig dom. Förslaget framställes närmast som en följd av den systematik utredningen valt att utforma lagförslaget efter. JO anser att villkorlig dom liksom hittills hör reserveras för fall där domstolen ftnner prognosen god och kan inte biträda förslag som innebär att påföljden kan komma att till- lämpas på ett slentrianmässigt sätt. Inte heller bör tidigare meddelad vill- korlig dom kunna utsträckas till att avse under prövotiden begångna brott. Utrymmet för villkorlig dom synes ändå kunna ökas. Så kan ske genom att påföljden i större utsträckning kombineras med böter, men framför allt ge- nom att man ställer mindre stränga krav på den tilltalades sociala situation än f. n.

Sveriges advokatsamfund ftnner det värdefullt att villkorlig dom kan an- vändas även vid klar återfallsrisk under förutsättning att den dömde under- kastar sig frivillig vård mot narkotikamissbruk m.m.

Föreningen Sveriges åklagare anser att villkorlig dom i den utformning som finns i dag bör bibehållas. Däremot avstyrker föreningen införandet av de två andra formerna. Detta som en konsekvens av att föreningen an- ser att påföljden skyddstillsyn bör bibehållas.

• Sida 207
•  Original

Prop. l978/79: 212 say.-' 207

Moderata ungdom.sjförbumlel anser att den villkorliga domen f.n. är en enkel och billig påföljdsform. Att ändra den till att i stort sett_bli den gamla skyddstillsynen är inte bra. Förslaget om villkorlig dom med stödåtgärder bör kunna inpassas i tillsynsdomen.

4.1 Villkorlig dom med stödåtgärder

JK anför att utredningen anger som förutsättning för att uppdrag skall lämnas till skyddskonsulenten att den tilltalade skall ha behov av stödåt- gärder. Detta återspcglas emellertid inte i lagtexten. där det bara förutsätts att den tilltalade genom skyddskonsulentens försorg kan beredas person- ligt stöd och hjälp. l'inligt JKzs mening bör det även av lagtexten framgå att behov av stödåtgärder skall föreligga. Av utredningens uttalanden framgår att bedömningen av frågan om ett hjälpbehov kvarstår helt ankommer på skyddskonsulenten och att denne. när han anser sig ha fullgjort det av rät— ten lämnade uppdraget. skall avskriVa ärendet och entlediga en eventuellt förordnad förtroendeman. JK ställer sig en smula tveksam till en sådan ordning. Man kan t. ex. fråga sig vad som händer om skyddskonsulenten inte alls delar rättens uppfattning i fråga om behovet av stödåtgärder. Kan skyddskonsulenten då helt sätta sig över innehållet i rättens domslut? Vidare skall skyddskonsulenten enligt utredningen kunna avskriva ärendet om ändamålsenligt samarbete med den dömde inte kan komma till stånd el- ler upprätthållas. Man frågar sig då vad som skall hända med den dömde. Borde det t.ex. inte finnas en möjlighet att undanröja domen, som s.a.s. har meddelats under oriktiga förutsättningar, och döma till annan påföljd. Visserligen föreskrivs i 37 kap. lf) & 2 st. att avskrivningsbeslutet får över- klagas av den dömde men JK har svårt att tänka sig att denna möjlighet kommer att utnyttjas i en situation sådan som den nu aktuella.

Som motiv för införande av påföljdsformen villkorlig dom med stödåt— gärder anför utredningen enligt RÅ att skyddstillsyn i den nuvarande rätts- tillämpningen ofta används enbart för att den dömde genom övervakning— en skall komma i åtnjutande av det sociala stöd frivården kan erbjuda och inte för att han skall underkastas den kontroll som övervakningen också skall innefatta. Några skäl till varför det behov av råd. stöd och hjälp som en villkorligt dömd må kunna ha i första hand skall tillgodoses genom fri- vårdens organ och ej inom ramen för den allmänna sociala omsorgen har ej förebragts. Som RÅ ser det är den enda grunden som kunde motivera in— förandct av ifrågavarande påföljdsform en önskan att öka antalet steg i "påföljdstrappan". Något behov härav synes RÅ emellertid ej föreligga. Sammanfattningsvis avstyrker RÅ påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder. [ sammanhanget anmärker RÅ att det även utan särskild lag- stiftning torde ankomma på frivårdens organ att bistå den som ådömts vill- korlig dom med personligt stöd och hjälp i den mån behov därav föreligger.

Överå/tlaguren i _S'mekholms åklagardistrikt är tveksam till värdet av stödåtgärder inom en brottspåföljd utan samband med övervakning. Den sociala verksamheten i Sverige är tämligen väl utbyggd och för den som önskar komma i kontakt med något hjälporgan torde några nämnvärda svå- righeter inte föreligga. Det visar sig att lagöverträdarens intresse för so- ciala åtgärder ofta är störst under den tid det rättsliga förfarandet pågår och det är ej ovanligt att han då självmant tar kontakt med sociala myndig- heter och andra inrättningar med olika rehabiliteringsprogram. Samtidigt kan det konstateras att detta intresse ofta snabbt avklingar efter det att dom fallit. Dessa överväganden gör att överåklagaren ej anser att denna

• Sida 208
•  Original

Prop. l978/79: 212 3th

påföljdsform bör återfinnas i en kommande lagstiftning. Det av utredning— en framförda påståendet om en upptrappningseffekt framstår ej heller som övertygande.

Några väsentliga skillnader mellan villkorlig dom med stödåtgärder och villkorlig dom nred övervakning torde enligt överåklagaren i Götes/wres- irklagartlistrikt i praktiken knappast komma att kttnna urskiljas även om den senare formellt sett har såväl en kontrollfunktion som st'rnktionsreglert l båda fallen är tanken att den dömde skall erhålla personligt stöd. Då den föreslagna konstruktionen villkorlig dom med stödåtgärder bygger pa fri- villig medverkan av den döde och hänför sig till dennes behov av socialt stöd ifrågasätter överåklagaren emellertid om inte dessa behov bör kunna tillgodoses utanför kriminalvården. En sådan tankegång är också väl för-- enlig med den grundsats som kommer till uttryck i den genomförda krimi- nalvårdsreformen. Skulle det anses att behovet av förtroendeman ändock bör tillgodoses i kriminalvårdens regi och domstolen i det enskilda fallet skulle finna förordnande härom lämpligt vore en tänkbar lösning att dom— stolen i samband med att personen i fråga döms till villkorlig dom genom brev till skyddskonstrlenten meddelar förhållandet. Skyddskonsulenten kan sedan på vanligt sätt förordna en förtroendeman. Genom det nu be— skrivna förfarandet torde man undgå införandet av ytterligare en frivårds- påföljd vilket får anses värdefullt.

Vänersborgs tingsrätt har den erfarenheten att det bland de personer med god prognos som i och för sig enligt nuvarande lagstiftning bör erhålla villkorlig dom ibland förekommer sådana som visserligen inte behöver övervakning men som är i behov av mer eller mindre kortvarig hjälp att ordna upp något akut problem. Det kan t.ex. gälla bostad. äktenskaplig konflikt eller trasslig ekonomi. När sådan person kan antas sakna förmåga att själv ta kontakt med de samhälleliga organ som sktrlle kunna hjälpa ho- nom har tingsrätten ibland funnit det lämpligt att döma till skyddstillsyn i stället för villkorlig dom för att ge den dömde hjälp och stöd i fortn av över- vakare. Från andra synpunkter kan påföljden därvid synas onödigt ingri- pande. 'liingsrätten har i dessa fall efterlyst möjligheter att förena en vill- korlig dom med skyldighet för frivården att ge den dömde tillfälligt stöd och hjälp utan att övervakning ordnas. Utredningens förslag att förena vill- korlig dom med stödåtgärder ligger i linje med denna tankegång. Tingsrät- ten vill därför tillstyrka förslaget iden delen.

Det förefaller krinrinalr'årdsstyrelsen som om innehållet i den av utred- ningen skisserade påföljden villkorlig dom med stödåtgärder likaväl skulle ktrnna täckas genom användande av den nuvarande villkorliga domen jäm— te enkla anvisningar — eventuellt genom skyddskonsulenten — om de stöd- åtgärder som socialvården och andra samhällsorgan erbjuder. I detta sam— manhang vill kriminalvårdsstyrelsen erinra om kriminalvårdsberedningens starka understrykande av det förhållandet att varje intagen och envar frigi- ven — vare sig han står under övervakning eller ej — äger samma rätt som varje annan medborgare att komma i åtnjutande av samhällsorganens olika stödåtgärder tjfr SOU 1972: 64. 5 & kriminalvårdslagen).

Varianten villkorlig dom med stödåtgärder skulle enligt övervaknings- nämnden i Eskilstuna med fördel kunna ersättas av en rad i den underrät- telse om domen som skall tillställas den dömde. Där skulle förslagsvis kun- na stå: Önskar ni socialt stöd bör ni kontakta skyddskonsulenten. Skälen för denna ståndpunkt är flera. Mottagandet av stödet är helt frivilligt. stö- det anses böra sättas in redan före domen och anses kunna upphöra ganska kort tid efter domen. Varför domstolen trnder dessa förhållanden alls skall befatta sig med hela saken är enligt nämnden svårt att inse.

• Sida 209
•  Original

Prop. l978/79: 212 "ff" 209

Öl'l'rl'(Ik'llillgA'Ilälnlldt'll i Kristinehamn ifrågasätter om inte påföljden villkorlig dom med stödåtgärder kan undvaras. Utredningens motiv för att stöd och hjälp i anslutning till en villkorlig dom skall lämnas genom skyddskonsulentens försorg är att denne i samband med personutredning- en kan ha fått kännedom om den åtalades personliga situation och utifrån dessa kunskaper kan hänvisa denne till olika samhällsorgan för stödinsat- ser. Enligt socialutredningen åligger det samhällets socialtjänst att ge en- skild person bistånd till hans försörjning och livsföring i övrigt om hans be- hov ej kan tillgodoses på annat sätt (SOU l977: 40 s. 122). Enligt nämndens mening bör skyddskonsulenten om det i samband med personutredningen uppmärksammas att vederbörande behöver samhällets stödåtgärder ome- delbart vidta erforderliga åtgärder. Den åtalade bör sålunda få samhällets stöd oberoende av fällande dom. Den föreslagna påföljden avses inte heller vara förenad med några tvångsmedel. Straffsystcmet bör vara klart och en- koll och utrustat med så få påföljder som möjligt. Nämnden anser att ut- redningen inte lagt fram tillräckliga motiv för den föreslagna påföljden.

Enligt riks—ri»visionxr'wke! torde frivården normalt ha bättre förutsätt- ningar än domstolen att bedöma den dömdes behov av stödåtgärder. Det synes därför lämpligt att domstolen inte tar ställning till sådant behov i samband med domen. Eftersom det dessutom föreslås av utredningen att alla villkorligt dömda skall få viss tillgång till frivårdens service synes det enligt riksrevisionsverkets mening inte finnas behov av att införa den sär- skilda påföljden villkorlig dom med stödåtgärder.

JO biträder utredningens förslag om införande av konstruktionen vill- korlig dom med stödåtgärder med den reservationen att principen om fri— villighet bör upprätthållas fullt ut vid denna påföljd. Stödet bör anvisas av domstolen där det finnes behövligt men det bör vara den dömdes sak huru- vida och i vad mån han vill ta den erbjudna hjälpen i anspråk. Att frivillig- hetsprincipen enligt JO:s mening bör upprätthållas vid villkorlig dom sam— manhänger med den principiella syn JO har på denna påföljd. JO anser att det ligger ett psykologiskt värde i att den villkorliga domen för den dömde framstår som ett förtroendebevis. Varken från domstolens eller senare skyddskonsulentens sida bör förekomma något som kan uppfattas som på- tryckningar. Härför talar också rättssäkerhetsskäl. Tidigare har i svensk rätt inte uppställts krav på den tilltalades samtycke för att anordna krimi- nalvård i frihet och härför har bl. a. anförts det skälet att alltför stor vikt ej bör sättas vid uttalanden av den tilltalade inför rätta (jfr brottsbalkskom- mentaren vid 28 kap. l ä). JO anser att denna inställning har fog för sig. Om emellertid samtycket skall tillmätas vikt synes frågan därom böra reg- leras i lagen. Utredningens motiv lämnar öppet hur domstolen skall förfara om den tilltalade motsätter sig att samarbeta med skyddskonsulenten.

Beträffande förslaget till förändrad villkorlig dom anser TCO att speciellt påföljdsformen villkorlig dom med stödåtgärder är att betrakta som en form av social service som lämpligen hör hemma hos den kommunala so- cialvården. Det finns anledning till stor återhållsamhet med reformer av denna art i avvaktan på en nödvändig genomgripande diskussion av roll- fördelningen mellan kriminalvård och socialvård.

Sveriges socionomers riksförbund avstyrker förslaget om villkorlig dom med stödåtgärder. Under personundersökningstiden skall frivården stå till tjänst med rådgivning och eventuell förtroendeman om klienten så önskar och behöver. Givetvis avvisas inte en klient som återkommer i något ären- de. Principiellt är det dock socialvårdens sak att ta emot denna typ av hjälpsökande. Den föreslagna skyldigheten att genomföra planeringssam-

l4 Riksdagen 1978/79. [ saml. Nr 212

• Sida 210
•  Original

Prop. 1978/79: 212 2l0

tal utan fortsatta krav på kontakt är en egendomlig konstruktion. Det före- faller också betänkligt att den dömde inte kan avsäga sig kontakten utan måste "maska” sig ur den. Behovet av stöd och hjälp blir också beroende av kommttnal standard.

När det gäller den föreslagna påföljden villkorlig dom med stödåtgärder anser Hire/ringen .S'varigcxfrit'a'rtlstjänxlwniin det felaktigt att på frivården lägga behandlingsansvaret för de kategorier dömda som ej står under över- vakning eller är föremål för frivårdens utredning i samband med personun— dersökning. Utredningens förslag sktrlle på ett olyckligt sätt sudda ut grän- serna mellan kriminalvårdens och övriga myndigheters ansvarsområde i detta avseende. Det stöd frivården enligt utredningen skulle ge inom ra- men för villkorlig dom med stödåtgärder skttlle vara helt frivilligt från den dömdes sida. Föreningen anser att ansvaret för denna kategori dömda icke skall åvila kriminalvården utan i stället naturligt bör ingå i de socialvårdan- de myndigheternas uppgifter.

Enligt moderata ungdoms_li'irbundet bör förslaget om villkorlig dom med stödåtgärder kunna inpassas i tillsynsdomen.

4.2 Villkorlig dom med övervakning

.IK anför att den omständigheten att övervakningen upphör enligt utred- ningen inte innebär att den dömde står utan det stöd som kontakten med frivården kan ge. Med hänvisning till 27 kap. ll & i lagförslaget sägs det nämligen att de bestämmelser som gäller för villkorlig dom med stödåtgär- der blir omedelbart tillämpliga. Det bör dock uppmärksammas att det i denna paragraf föreskrivs att vad som stadgas om stödåtgärder även skall gälla när förordnande om övervakning enligt 4 & meddelats. Om avsikten är att beslut om övervakning också skall innefatta beslut om stödåtgärder bör detta enligt JK:s mening klargöras bättre i lagtexten. Enligt 27 kap. 8 5 första st. fortgår övervakningen under en tid av ett år. Övervaknings- närnnd får dock efter framställning av den dömde eller skyddskonsulenten förordna att övervakningen skall upphöra innan ett år förflutit. Det anges dock inte under vilka förutsättningar ett sådant förordnande får ges. vilket JK anser vara en brist. I samma stycke sägs att nämnden när särskilda skäl föreligger får förlänga övervakningstiden och att talan om förlängning skall väckas innan tiden för övervakningen gått till ända. JK saknar i detta sam- manhang bestämmelser om hur och av vem sådan talan skall väckas. Nå- got förslag till föreskrifter om överklagande av åklagares beslut enligt 27 kap. 10 55 första st. ges inte. Enligt samma paragrafs andra st. skall skydds— konsttlenten ha rätt att inhibera verkställigheten av ett beslut om omhän- dertagande. Det framgår inte klart om detta skall kunna ske även när åkla- garen har beslutat om omhändertagande något som enligt JKzs mening är tveksamt.

RÅ har i och för sig inte något att erinra mot att tillämpningsområdet för den villkorliga domen vidgas genom att denna kan förenas med övervak- ning. Enligt 27 kap. 8 5 3 st. i lagförslaget åligger det den som ställs under övervakning att fortlöpande hålla kontakt med övervakare och på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten. Denna övervakningens närmare inne- börd får anses vara angiven med tillräcklig grad av tydlighet. lfrågavaran- de bestämmelse bör emellertid för att klarare markera det särskilda institu- tet villkorlig dom med övervakning införas under 27 kap. 4 5. För att ej i alltför hög grad uttunna övervakningsinnehållet bör så korta övervaknings—

• Sida 211
•  Original

Prop. 1978/79: 212 2,1

tider som möjligt eftersträvas. Mot bakgrund härav ifrågasätter RÅ om in- te en övervakning av ett år i normalfallet är alltför lång. Enligt RÅ är det vidare endast ägnat att skapa oklarhet i påföljdssystemet om övergång från en påföljd till en annan skall kunna ske utan mellankommande dom i anled- ning av återfall i brott. RÅ avstyrker därför utredningens förslag härom i 27 kap. 9 ;s.

Den kontrollfunktion som övervakningen fullgör är enligt överåklagaren i.S'mck/wlm.s- äklagardistrikl det primära innehållet såväl i skyddstillsyn som i den föreslagna villkorliga domen med övervakning, när det gäller att härigenom försöka förhindra återfall i brott. De sanktionerade föreskrifter som för att främja den dömdes anpassning kan meddelas vid skyddstillsyn förväntas givetvis ha samma verkan. Utredningens förslag om stödåtgär- der. till vilka hela frivårdsklientelet skall ha tillgång, lägger emellertid av- görandet hos den dömde som fritt äger att antaga eller förkasta det förslag som läggs fram för honom. Detta utgör enligt överåklagarens uppfattning en allvarlig brist hos förslagen. Överåklagaren anser sålunda att i huvud- saklig överensstämmelse med gällande ordning en möjlighet bör finnas att vid villkorlig dom med övervakning meddela sanktionerade föreskrifter om nykterhetsvård. vistelseort, skadeståndsbetalning m.m. Ej heller finns det någon anledning att frångå det allmänna skötsamhetskravet. Överåkla- garen finner att hans invändningar väl låter sig förenas med kravet att vill- korlig dom med övervakning skall framstå som en mindre ingripande på- följd än tillsynsdom. Med hänsyn till att övervakningen är det centrala in- nehållet i en villkorlig dom med övervakning är det väsentligt att framhäva vikten av att den dömde iakttager sina skyldigheter i samband med över- vakningen. Hotet om tillsynsdom är det tvångsmedel som ytterst ligger bakom övervakningen vid villkorlig dom. men detta ho't torde med den ut- formning 27 kap. 9 & fått sällan komma att förverkligas. Det bör därför övervägas om inte domstolen vid undanröjande enligt detta lagrum av vill- korlig dom med övervakning skall ha möjlighet att välja annan påföljd än skyddstillsyn. Överåklagaren anser sig kunna tillstyrka förslaget när det gäller prövotidens längd och tiden för övervakning men finner att det icke skall behöva föreligga särskilda skäl för att fatta beslut om förlängning av prövotiden.

Någon mera påtaglig skillnad mellan nuvarande skyddstillsyn och vill- korlig dom med övervakning föreligger enligt överåklagaren i Göteborgs åklagardisrrikt inte. Utredningen har också framhållit att skillnaden mer kommer att få formell än praktisk betydelse. En olikhet som enligt över- åklagaren dock ej bör förbises är att det yttersta tvångsmedlet vid villkorlig dom med övervakning utgörs av en möjlighet att undanröja den villkorliga domen och i stället meddela tillsynsdom. Härvid bör då uppmärksammas att domstolen ej omedelbart äger förordna om intagning i anstalt. Någon möjlighet till fängelsestraff eller förordnande om anstaltsbehandling före- slås således ej finnas. Det kan starkt ifrågasättas om ej domstolen vid upp- kommen fråga om undanröjande av villkorlig dom bör ha fritt påföljdsval. Den begränsning som föreslås bör alltså utgå. Vad utredningen i övrigt fö- reslagit bl. a. angående övervakningsnämnderna, kortvariga omhänderta- ganden, m.m. ger ej överåklagaren skäl till invändning. Det kan dock an- tas att skyddskonsulentens benägenhet att göra framställning till åklagare om att inleda förfarande för att undanröja en villkorlig dom torde bli tämli- gen låg. Vid en närmare granskning av påföljden villkorlig dom med över— vakning kan konstateras att någon mer markant skillnad inte kommer att föreligga mellan denna påföljd och nuvarande skyddstillsyn. En fråga som

• Sida 212
•  Original

Prop. 1978/79: 212 2l2

då inställer sig är vad som skiljer förslaget i denna del från förslaget om till- synsdom. Det synes som om utredningen här haft påtagliga svårigheter att finna en konstruktion som till sitt innehåll de facto utgör en olikhet. Man har stannat för att den för tillsynsdomen utmärkande regelbundna kontakt- skyldighetcn vid villkorlig dom med övervakning skall anges som en fortlö- pande kontaktskyldighet. Denna formella olikhet kommer med all säkerhet inte kunna urskiljas varken av den dömde eller av vederbörande övervaka- re. Med hänsyn bl.a. härtill förordar överåklagaren som lämpligt att un- derlåta införa denna nya frivårdspåföljd. I stället bör den nuvarande skyddstillsynen bibehållas. dock med vissa ändringar.

Hovrätten för Övre Norrland vill framhålla att gränsen mellan de före- slagna påföljderna villkorlig dom med stödåtgärder och villkorlig dom med övervakning är oklar. Denna oklarhet kan medföra att övervakningspåfölj- den tillgrips i andra och fler fall än utredningen har tänkt sig. Den antydda oklarheten skulle kunna undvikas om det i 27 kap. 4 s angavs att övervak- ning skall anordnas främst när tidigare brottslighet gör att man kan befara återfall i brottet.

Göteborgs tingsrätt konstaterar att utredningen angivit att det för att villkorlig dom skall kunna undanröjas och ersättas med tillsynsdom måste krävas att den brottslighet som avsetts med den villkorliga domen varit av tillräckligt allvarlig beskaffenhet för att motivera en tillsynsdom. Detta krav framgår enligt tingsrätten inte av lagtexten.

Vänersborgs tingsrätt avstyrker förslaget att förena villkorlig dom med övervakning och förordar att skyddstillsynen kvarstår. dock med bl.a. mer effektiv övervakning.

Konstruktionen villkorlig dom med övervakning är enligt kriminalvårds- styrelsens bedömande otillfredsställande underbyggt. Om man såsom sty- relsen förordar behåller påföljden skyddstillsyn framstår den nya påföljden som en överflödig utbyggnad av straffsystemet. Även i betänkandet kon- stateras det att skillnaden mellan skyddstillsyn och villkorlig dom med övervakning får mer formell än praktisk betydelse.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser det olämpligt att rätten är kringgärdad av begränsningar vid undanröjande av påföljden villkorlig dom med övervakning. Nämnden kan vidare inte tillråda att skyddskonsu- lent skall kunna föreskriva att övervakningsnämnds och åklagares beslut om omhändertagande ej skall gå i verkställighet. Det kunde däremot vara rimligt att skyddskonsulenten kunde förordna om inhibition i avbidan på förnyat ställningstagande från beslutsfattande organ.

Övervakningsnämnden i Malmö. första avdelningen anser det icke lämpligt att intensiv övervakning skall bero på särskilt beslut av rätten. ln- te heller bör rätten då villkorlig dom (skyddstillsyn) undanröjes vara be- gränsad i sitt påföljdsval. Om den anmärkning som riktas mot den dömde består däri att han med stor skicklighet gör sig oanträffbar för de överva- kande organen är det svårt att förstå vad man vinner på att byta ut den vill- korliga domen med en tillsynsdom. Något behov av den behörighet som tillagts skyddskonsulent att inhibera verkställigheten av beSItn om omhän— dertagande finns inte. Det naturliga är att det organ som meddelar ett be- slut också återkallar det. Därigenom undvikes missförstånd och oklarhe- ter. Ordföranden i övervakningsnämnd eller ersättare för denne finns alltid anträffbar och beslut kan alltid erhållas utan tidsutdräkt.

Övervakningsnämnden i Kristinehamn anser att domstolen i fråga om undanröjande av villkorlig dom bör ha fritt påföljdsval.

JO anser att eftersom skillnaderna mellan den nuvarande skyddstillsy-

• Sida 213
•  Original

Prop. 1978/79z212 ._.. '. 213

nen och utredningens villkorliga dom med övervakning är av så ringa prak- tisk betydelse man måste ifrågasätta den av utredningen valda terminolo- gin. lnnebörden av termen skyddstillsyn är känd av allmänheten och redan detta kan vara skäl nog att behålla den. Men lika så välkänd är innebörden av villkorlig dom. Att utsträcka den senare termen till att avse en mera in- gripande påföljd är ägnat att leda till begreppsförvirring. Ur systematisk synpunkt finns det större anledning att betona sambandet mellan å ena si- dan de frivårdspåföljder som har ett mer eller mindre starkt inslag av tvång och kontroll och å andra sidan de som har karaktär av straffvarning. Störst pedagogiskt värde skulle en sådan terminologi ha som anslöt sig till ”trappstegs'"vresonemanget. JO förordar att termen skyddstillsyn bibehål- Ies. De ändringar utredningen föreslår med avseende på den nuvarande på- följden skyddstillsyn har till övervägande del formell karaktär och syftar till att markera gränsen mot den föreslagna tillsynsdomen. Med hänsyn till det sätt varpå skyddstillsynen f.n. gestaltar sig i praktiken måste föränd- ringarna anses vara mindre ingripande. Man kan visserligen utifrån princi- piella synpunkter hysa betänkligheter mot den föreslagna begränsningen i fråga om domstolens möjligheter att i händelse av misskötsamhet fritt välja annan påföljd för den till skyddstillsyn dömde. Påföljden skall endast kun- na omvandlas till tillsynsdom. JO menar emellertid att sistnämnda påföljd bör rymma tillräckliga reaktionsmöjligheter såvitt avser skötsamhet som inte yttrat sigi ny brottslighet. Med hänsyn dessutom till att i förevarande situation skyddstillsynens undanröjande f. n. utverkas i endast ett mycket ringa antal fall anser JO att det saknas starkare skäl att motsätta sig för- slaget i den delen. Även om det genom den föreslagna påföljden tillsyns- dom tillskapas en övervakningsform som bättre än skyddstillsynen till— godoser kravet på kontroll av den dömde torde det finnas ett betydande ut- rymme för effektivisering av denna påföljd. Erfarenheten tycks visa att sanktionsmekanismer inte utnyttjas i erforderlig omfattning. Därför bör övervägas lagstiftningsåtgärder varigenom övervakningens intensitet och formerna för anmälningsskyldighet m. rn. regleras mera utförligt på unge— färligen samma sätt som vid tillsynsdom.

Sveriges socionomers riks/örbuna' påpekar att villkorlig dom med över- vakning motsvarar i stort den nuvarande skyddstillsynen. Den "uttun- ning" som skett i förslaget om villkorlig dom med övervakning (påföljden kan ej undanröjas på grund av misskötsamhet. anstaltsbehandling ingår ej) bör enligt förbundets mening inte komma i fråga. Konsekvenserna av en sådan uttunning kan lätt bli att domstolarna tar till korta fängelsestraff eller tillsynsdom i stället för skyddstillsyn (villkorlig dom med övervakning) samt att en del av nuvarande villkorligt dömda i fortsättningen får villkorlig dom med öVervakning. Förbundet vill i stället hävda att skyddstillsynen — med vissa klarlägganden och en uppstramning av praxis i domstolarna — är en tillräckligt ingripande påföljd för att ge frivården ett reellt innehåll. Det kan dock diskuteras om den bör byta namn och i fortsättningen kallas vill- korlig dom med övervakning.

Mot bakgrund av utredningens grundsyn på sambandet mellan brott och straff. vilken Sveriges advokatsam/itnd delar. är den föreslagna påföljden i 27 kap. 9 ä enligt samfundet tveksam och bör utgå. Detta gäller även un- danröjande av villkorlig dom utan nytt brott.

Moderata ungdmnsjörbundet förordar att domstolen ges frihet vid valet av alternativ påföljd då villkorlig dom undanröjs.

KRUM finner det ur rättssäkerhetssynpunkt inte tillfredsställande att en av domstol utdömd påföljd skall kunna ändras till en strängare påföljd utan

• Sida 214
•  Original

Prop. 1978/79: 212 214

lagföring för nya brott. Visserligen har utredningen föreslagit att ett nytt domstolsbeslut måste ligga till grund för straffskärpningen men KRUM an- ser inte att det kan finnas tillräckliga andra skäl att ändra en villkorlig dom med övervakning till tillsynsdom. KRU M motsätter sig bestämt att straff- skärpning skall kunna ske utan dokumenterad ny brottslighet och påyrkar ändring av 27 kap. 9 &.

4.3 Reaktionen vid återfall i brott

Sveriges socionomers riksförbund anser det vara ett välkommet förslag att villkorlig dom inte skall kunna undanröjas i mål där åtal skett efter prö- votidens utgång.

5 Fängelse för ungdomar

5.1 Påföljdsvalet

JK kan ansluta sig till förslaget att begränsa möjligheterna att ådöma personer under 21 år fängelse.

RÅ anför att vad först gäller de allra yngsta lagöverträdarna. de som än- nu ej fyllt 18 år, utdömes enligt fast praxis fängelse "endast när fråga är om mycket grov brottslighet, företrädesvis våldsbrott. Då någon alternativ på- följd som tillgodoser de krav på kännbar reaktion som gör sig gällande vid sådan brottslighet ej står till buds och då man torde kunna utgå från att hit— tillsvarande mycket restriktiva praxis kommer att bestå ansluter RÅ sig till utredningens bedömning att förutsättningar saknas att helt avskaffa möjlig- heterna att döma denna ålderskategori till fängelse. Utredningen föreslår att fängelsestraff skall få ådömas ungdomar i åldern 18—20 är endast när det med hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsbe- rövande och annan påföljd ej finnes lämpligare. Med det sist angivna rekvi- sitet avser utredningen enligt motivuttalanden att markera att tillsynsdom med intagning i anstalt i regel skall ha företräde framför fängelse när fri- hetsberövande påföljd anses böra utdömas. RÅ ansluter sig i och för sig till utredningens bedömning att fängelsestraffets tillämplighet för berörd ål- derskategori ytterligare bör begränsas. Beaktas bör emellertid att det stora flertalet av dem som i denna åldersgrupp ådömes fängelse har gjort sig skyldiga till s.k. taxebrott, t. ex. rattfylleri och icke ringa misshandel, som anses kräva frihetsberövande. Beträffande denna kategori lagöverträdare gäller att den generellt sett ej är i behov av övervakning. Att för denna grupp förorda tillsynsdom med intagning i anstalt synes sålunda mindre lämpligt.

Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anför att flertalet lagöver- trädare i åldern 18—20 år som ådöms ett fängelsestraff utan att deras ung- dom i högre grad beaktas vid påföljdsvalet har gjort sig skyldiga till brott där enligt praxis ett kortare fängelsestraff är den normala påföljden (t.ex. rattfylleri och våld mot tjänsteman), narkotikabrott och grövre våldsbrott. Endast en mindre del har ådömts fängelse för grov stöld, stöld och till- grepp av fonskaffningsmedel, dvs. den brottslighet som återfinns hos ma- joriteten av dem som dömts till ungdomsfängelse. För denna grupp torde införandet av tillsynsdom minska bruket av fängelse samtidigt som ung-

• Sida 215
•  Original

Prop. l978/79z212 . 215

domsfängelse försvinner. Det saknas anledning att i övriga beskrivna fall särbehandla åldersgruppen i vidare mån än nu är fallet vid val av påföljd. Brottsutvecklingen är ogynnsam och bruket av frihetsberövande paföljd har minskat samtidigt som Strafftiderna avkortats. I den situationen kan en ytterligare inskränkning av möjligheten att vid behov ingripa med fängelse- strafficke vara tillrådlig. Särskilt beträffande de brottstyper där ett kortare fängelsestraff är den normala påföljden kan den föreslagna utformningen av 26 kap. 3 & andra stycket antagas komma att innebära en långtgående och ej önskvärd liberalisering. Överåklagaren vill därför ifrågasätta om an— ledning finns att frångå bestämmelsens nuvarande lydelse.

Öi'eråklugareri i Göteborgs åklagardistrikt hävdar att det saknas anled— ning att som ytterligare en förutsättning för att döma en person mellan 18 och 21 år till fängelse införa det skärpande rekvisitet särskilda skäl. Den presumtion som redan finns i syfte att söka undvika döma denna kategori till fängelse får anses fullt tillräcklig.

Göta hovrätt tillstyrker utredningens förslag att fängelse skall få ådömas ungdomar i åldern 18—20 är endast om det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande. Däremot kan hovrätten icke tillstyrka prioriteringen av frivårdspåföljderna för ungdomari den aktuella älderskategorin. Den av utredningen föreslagna utformningen av lagtexten i 26 kap. 3 s 2 st. medför att kriminalvård i frihet skall tillämpas i första hand även vid sådana brottstyper där kortare frihetsstraff regelmässigt ut- dömes. En sådan ordning är enligt hovrätten mindre lämplig. Hovrätten vill därför förorda att uttrycket "och annan påföljd ej finnes lämpligare" i den föreslagna lydelsen av lagtexten utgår.

Såsom en följd av att ungdomsfängelse avskaffas synes det Stockholms tingsrätt lämpligt att BrB ger klan uttryck för att frihetsberövande skall till- lämpas med större restriktivitet i fråga om ungdomar under 21 år än när det gäller äldre. Tingsrätten tillstyrker därför — oavsett huruvida tillsynsdom införs eller ej och oberoende av om socialutredningens förslag angående överflyttat ansvar för ungdomar över 18 år blir genomfört — att fängelse- straff för ungdomar mellan 18 och 21 år får förekomma endast när det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl för frihetsberövande och annan påföljd ej finnes lämpligare. [ detta sammanhang vill tingsrätten peka på de svårigheter som är förenade med att ungdomar i brottsbalkens system hänförs till olika slags klientel genom fixa åldersgränser. Domsto- lcn känner ofta ett behov av att ha möjlighet att vid straffmätning kunna ta hänsyn till den brottsliges personliga utveckling och sociala bakgrund utan beaktande av på vilken sida om 18-årsgränsen han befinner sig. Särskilt på- tagliga framstår svårigheterna när flera ungdomar i olika åldrar lagförs för samma brottsliga aktiviteter.

Utredningens förslag om ytterligare begränsning av tillämpningen av fri- hetsstraff beträffande ungdomar är helt i linje med de kriminalpolitiska överväganden som Göteborgs tingsrätt instämmer i. Som utredningen an— fört bör enligt tingsrätten fängelsestraff för ungdom — förutom vid vissa särskilda brottstyper — komma i fråga endast när brottsligheten varit sär- skilt svår eller omfattande eller ock annan påföljd är utesluten på grund av tidigare upprepade återfall i grova brott. När det gäller ungdomsklientelet innebär detta att fängelsestraffet i princip förbehålls den svårast belastade delen av det klientel som nu blir föremål för ungdomsfängelse. Detta stäm- mer väl överens med tingsrättens åsikter.

Vänersborgs tingsrätt tillstyrker förslaget att höja åldersgränsen i 26 kap. 4 l?" BrB.

• Sida 216
•  Original

Prop. l978/79: 212 216

Dmnsmlsverket tillstyrker att fängelsestraffets tillämplighet begränsas för ungdomar i åldern 18—20 år.

Öi'ervukningsnämnden iStoek/wlm. andra avdelningen instämmer i ut- redningens förslag om att ytterligare inskränka möjligheten att döma unga lagöverträdare till fängelse.

Övervakningsnämnden i Eskilstuna anser att det föreslagna stadgandet i 26 kap. 3 & inte tar hänsyn till att det kan vara påkallat att för en tid oskad- liggöra även en ung brottsling. Motsvarande stadgande i nuvarande 26 kap. 4 & är enligt nämnden att föredraga.

Juridiska flikultetsniimnden vid Lunds universitet anser att det förefaller högst tveksamt om möjligheten att utdöma fängelsestraff bör inskränkas på sätt utredningen föreslår även för den kategori brottslingar som ålders— mässigt ligger mellan 18 och 21 år. Man bör räkna med att det blir nödvän- digt att efter avskaffandet av ungdomsfängelse döma en del av det genom- gående svårt kriminellt belastade ungdomsklientelet till fängelse.

Svenska kommunförbundet vill understryka angelägenheten av att de fö- reslagna frivårdsåtgärderna. främst då tillsynsdomen. får ett så pass vitt tillämpningsområde i rättstillämpningen att inte ungdomar i åldern 18—20 år framdeles i ökad omfattning kommer att dömas till fängelsestraff. Ut- redningens förslag om att frihetsstraff skall kunna ådömas ungdomar en- bart när det föreligger särskilda skäl framstår därför som särskilt beaktans- värt.

Sveriges socionomers riksförbund tillstyrker de föreslagna ändringarna som syftar till att begränsa användandet av påföljden fängelse för ålders- gruppen 18—21 år. Förbundet ifrågasätter om inte åldersgränsen kunde hö- jas till 23 är.

Sveriges domareförbuna' ansluter sig till utredningens förslag om ytterli- gare begränsning av tillämpningen av frihetsstraff beträffande ungdomar. Som utredningen har anfört bör fängelsestraff för ungdom — förutom vid vissa särskilda brottstyper — komma i fråga endast när brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller om annan påföljd är utesluten på grund av tidigare upprepade återfall i grova brott.

Föreningen Sveriges stats—åklagare anser att någon ändring av nuvaran- de 26 kap. 4 $? ej bör genomföras i avvaktan på ytterligare utredning.

I—"iireningen Sveriges åklagare avstyrker den förslagna ändringen i 26 kap. 4 så 2 st. i dess nuvarande lydelse. De begränsningar som redan nu finns intagna i lagrummet är enligt föreningens mening tillräckliga. Erfor- derlig restriktivitet iakttas också i praxis.

När det gäller det nuvarande ungdomsfängelseklientelet — dvs. ungdo- mar mellan 18—22 år som gjort sig skyldiga till upprepad grov kriminalitet — delar Föreningen Sveriges frivårdstjiinstemän utredningens uppfattning att därest ungdomsfängelsepåföljden avskaffas utan att ändringar sker i det nuvarande påföljdssystemet skulle i många fall i stället för ungdomsfängel- se komma att utömas långa fängelsestraff vilket inte vore lyckligt. För- eningen tillstyrker därför utredningens förslag att sådana ändringar görs i BrB att domstolarna för dessa kategorier ges möjlighet att i större utsträck- ning än när det gäller äldre lagöverträdare undvika fängelse och i stället välja andra påföljder.

KRUM anför att dess ställningstagande — KRUM ansluter sig i princip till utredningens resonemang och överväganden — baserar sig på den för- utsättningen att åldersgränsen i brottsbalkens nuvarande 26 kap. 4 å änd- ras i enlighet med utredningens förslag.

• Sida 217
•  Original

Prop. l978/79z212 .- -, |. 217

5.2 Straffmätningen

.IK ansluter sig vad gäller utredningens överväganden beträffande läng- elsestraffet till förslaget att begränsa möjligheterna att ådöma personer un- der 21 år till fängelse.

lin höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4s 1 st. för underskridande av straffminimum kommer enligt RÅ främst att beröra den stora del av ung- domslängelseklientelet som kännetecknas av hög brottsbenägenhet och snara återfall. Givetvis medför en höjning av åldersgränsen lättnader även för den grupp som vid ett oförändrat påföljdssystem sktillc ha dömts till tidsbestämt fängelsestraff. Detta behöver emellertid ej utgöra något hinder mot att bestämma generella åldersgränser. För att undvika att åstadkom- ma beaktansvärda förlängningar av anstaltstiderna för den betydande del av ungdomslängelseklientelet som fyllt 21 år vill RÅ förorda att ifrågava- rande åldersgräns höjes till 23 år. Vad gäller underskridanden av straffmi- nimtim bör — såsom utredningen framhållit — mera väsentliga sådana för- behållas de yngre inom åldersgruppen. Förslaget att höja åldersgränsen för ådömande av fängelse på livstid tillstyrkes av RÅ.

l..iinsåklaguren i Värmlands län konstaterar att utredningen finner att det kan ifrågasättas om inte åldersgränsen i 33 kap. 4 & 1 st. borde höjas till 25 år. Utredningen anför att en sådan höjning skulle leda till att bestämmel- sen emellertid fick karaktär av huvudregel i stället för att vara en undan- tagsbestämmelse. Länsåklagaren anser att det anförda inte är tillräckligt skäl emot en höjning. Det är önskvärt att möjlighet ges att gå under straff- minimum för mycket grova brott. exempelvis mord. då det gäller personer upp till 25 är. Låt vara att bestämmelsen i 33 kap. 4 %$ 2 st. ger sådan möjlig— het. Det bör enligt länsåklagaren ändå klarare utsägas att gärningsmannens ungdom utgör en straffminskningsgrund.

Överäklugaren i Stoekholnis äklagardistrikt anför att mot utredningens argumentation för en höjning av åldersgränsen i 33 kap. 4 så 1 st. står att en sådan höjning med stor säkerhet kommer att få till följd en generell sänk- ning' av straffnivån för lagöverträdare i åldern 18—20 år. En sådan vittgåen- de konsekvens ter sig enligt överåklagaren i nuläget föga lämplig. En an- nan följd är att tröskeleffekterna. som uppstår oavsett vilken åldersgräns som gäller. kan medföra stötande och orättvisa resultat vilket kan vara svårare att acceptera om man väljer den högre åldersgränsen.

Göta hovrätt instämmer i utredningens förslag om en höjning av ålders- gränsen i 33 kap. 4 % 1 st. till 21 år. Även överåklagaren i Göteborgs åkla- gardistrikt. Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. Vänersborgs tings- rätt. domstolsverket. rikspolisstyrelseri. juridiska fakultetsnämriderna vid Uppsala och Lunds universitet. Svenska kommunförbundet, Sveriges do- ninretförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare samt Föreningen S veri- gesfrii'ärdstjänsteniän tillstyrker förslaget.

.S'toekliolnis tingsrätt tillstyrker förslaget att den lägsta ålder vid vilken livstidsfängelse skall kunna tillämpas höjs till 21 år. Detsamma görjuridis- ka faknltetsniimnden vid Uppsala universitet och Föreningen Sveriges statsåklagare.

Enligt ungdoins/fingeIsenämndens uppfattning kommer beträffande det klientel som nu döms till ungdomsfängelse vanligt fängelsestraffi större omfattning än hittills att behöva tillgripas. Nämnden har dock den uppfatt- ningen att man beträffande yngre lagbrytare — även om de dömes för all- varliga brott — bör eftersträva en så kort anstaltstid som möjligt. Enligt nämndens uppfattning är många ungdomsfängelselever med grov kriminell

• Sida 218
•  Original

Prop. 1978/79: 212 218

belastning psykiskt och socialt omogna även vid högre ålder än 21 år. För att inte sådana elever i framtiden skall bli dömda till långvariga fängelse- straff föreslår ungdomsfängelsenämnden att åldersgränsen för straffned- sättning skall bestämmas till i vart fall 23 år.

Öi'ervukningsnämnden i Eskilstuna delar uppfattningen att avskaffande av ungdomsfängelse bör medföra att åldersgränsen i 33 kap. 4 5 1 st. höjs till 21 år. Utredningen trycker i sammanhanget på att detta är nödvändigt för att nyordningen inte med tanke på den höga brottsfrekvensen skall bli till nackdel för det berörda klientelet. Detta må föranleda rellektionen så- ger nämnden att den befarade konsekvensen inte självklart är till nackdel ur allmän synptinkt. Visar erfarenheten att nu förekommande korta an- staltsvistelser inte förhindrar en hög brottsfrekvens hos vissa individer kan dettaju vara en anledning att i dessa fall acceptera längre strafftider. Såda- na i kombination med förnuftig användning av möjligheterna till verkstäl- lighet utom anstalt kan rent av i vissa fall vara ett mycket bra påföljdsaltcr- nativ.

Sveriges socionomers riks/örbund tillstyrker förslaget till ändring av 33 kap. 4 s 1 st. men ifrågasätter om inte åldersgränsen kunde höjas till 23 år.

Föreningen Sveriges åklagare anser att risk föreligger för att ungdoms- fängelsepåföljdens avskaffande kan komma att medföra att vissa starkt brottsbelastadc ungdomar i återfallssituationer får undergå frihetsberövan- de under sammanlagt längre tid än de skulle ha fått enligt nuvarande sy— stem. Det är här fråga om ungdomar som fyllt 21 år och som måste dömas till fängelse i stället för till ungdomsfängelse. Farhågorna grundar sig främst på den i betänkandet intagna uppgiften att i fler än vart tredje av de fall då beslut om åtalsunderlåtelse meddelats med tillämpning av 20 kap. 7 & ?. rättegångsbalken med avseende å personer som undergår ungdoms- fängelse har det med beslutet avsedda brottet begåtts efter det att den dömde fyllt 21 år. Möjligheten enligt 33 kap. 4 5 2 st. att om synnerliga skäl föreligger döma till lindrigare straff än som är stadgat för brottet och det fr. o. m. I april 1976 genomförda straffnivåsänkande ändringarna i brotts- balken kommer enligt föreningens bedömning knappast att medföra att fri- hetsberövandets sammanlagda längd i alla situationer utjämnas mellan de båda systemen. Ett avskaffande av ungdonisfängelsepåföljden bör sålunda ske med ögonen öppna för den risk som föreningen påtalat.

5.3 Verkställigheten

Ungdomsjöngelsenämnden konstaterar att genom lagen om kriminal— vård i anstalt. som trädde i kraft den 1 juli 1974, försvann ungdomsanstal- terna och med dem de möjligheter som där fanns för ungdomsfängelseele- verna att få särskild fostran och utbildning. Numera placeras de som dömts till ungdomsfängelse på samma anstalter som såväl det äldre fängel- seklientelet som interneringsklientelet och någon särbehandling av det yngre klientelet kommer icke i fråga. Nämnden ifrågasätter om man inte återigen bör inrätta för det unga klientelet speciellt avsedda anstalter som kan tillgodose kraven på de ungas fostran och utbildning.

Socialstyrelsen anför att utöver ungdomsfängelsets tidsobestämda ka- raktär anför utredningen dessutom som argument för att påföljden avskaf- fas att skillnaderna på verkställighetsplanet blivit så små att det inte längre är motiverat att ha kvar olika påföljder. Styrelsen anser att detta förhållan— de emellertid inte utgör något skäl för att avskaffa ungdomsfängelse. Enligt styrelsens uppfattning bör det nuvarande tillståndet inte tas som självklart.

• Sida 219
•  Original

Prop. 1978/79:212 . . 219

Även om alla straffade bör ges en god behandling talar bl. a. humanitära skäl för att ungdomar skall särbehandlas både inom anstalts- och frivår- den. Enligt styrelsens mening leder ett avskaffande av ungdomsfängelse till att frågan om straffverkställighet för unga lagöverträdare sätts mer i förgrunden än tidigare. Styrelsen anser att vid verkställighet av det straff som sätts i stället för ungdomsfängelse skall hänsyn ovillkorligen tas till den dömdes ungdom. Det får inte komma i fråga att de fördelar som ändå är förknippade med nuvarande ordning försvinner i ett kommande system. Utöver de aspekter som utredningen nämnt i fråga om förmånligare be- handling i verkställighetshänseende för det yngre klientelet är personalens utbildning och personaltätheten mycket betydelsefulla faktorer i detta sammanhang. Verkställighetsfrågorna är enligt styrelsens mening så vikti- ga att man bör överväga om inte lagstiftningen på området skall göras tnera omfattande.

Om ungdomsfängelset skall avskaffas och ersättas med tillsynsdom tror styrelsen för Bärby yrkesskala att det ändå blir oundvikligt med viss över- strömning av de som annars skulle dömas till ungdomsfängelse till fängel- se. Framför allt för elever i åldersgruppen 18—20 år som kommer från ung- domsvårdsskola. Dessa ungdomar skall placeras ut på olika anstalter och det blir förmodligen till en början slutna sådana. Styrelsen anser det olämpligt att blanda denna ungdomsgrupp med äldre till fängelse dömda. Ungdomsanstalterna bör behållas för att taga hand om ungdomar som dömts till fängelse men även de ungdomar som dömts till tillsynsdom och måste intas på anstalt skall kunna beredas plats på ungdomsanstalterna. Personella resurser skall koncentreras till dess anstalter. Styrelsen vet av erfarenhet att ungdomar kräver stora personella insatser såväl bland vård- personal som bland s. k. expertis som assistenter. psykologer m. fl.

lsoleringsutredningen anför att i betänkandet inte närmare behandlas frågor rörande verkställigheten av frihetsstraff med hänvisning till att kri- minalvårdsreformen ännu ej helt genomförts. Det sägs dock att det for- mellt sett inte föreligger någon skillnad mellan olika ålderskategorier vad gäller behandlingsinnehållet. Så är emellertid fallet beträffande regelbund- na permissioner där kortare kvalifikationstider gäller för ungdomsfängel- seklientelet än för fängelseklientelet. Ett avskaffande av ungdomsfängelse- påföljden bör inte leda till försämrade möjligheter för det yngre anstaltskli- entelet att erhålla regelbundna permissioner. Samtidigt bör då också den i departementspromemorian Permissioner inom kriminalvården (Ds Ju 1977: 13) föreslagna allmänna förkortningen av kvalitjkationstiderna för in— tagna i lokalanstalter och öppna riksanstalter genomföras. Även för ungdo- mar intagna i slutna riksanstalter bör en kvalifikationstid av tre månader gälla.

SAK uttalar att i 8 5 lagen om kriminalvård i anstalt förordas att ungdo- mar under 21 år skall särbehandlas. För övrigt ansåg inte kriminalvårdsbe- redningen något behov av differentiering av klientelet föreligga. 1 dag går tendensen åt motsatt håll. Det finns och är under uppbyggnad specialav- delningar/anstalter för intagna med olika behov t. ex. rymningsbenägna. narkomaner, icke narkomaner osv. Ovedersägligt måste gruppen ungdo- mar anses ha särskilda behov. Kriminalvårdare med erfarenhet från ung- domsfängelser kan vitsorda att dessa ungdomar är sent mogna. inte på nåt— got sätt kan betraktas som vuxna, en effekt av institutionernas infantilise- ring. För denna grupp bör därför enligt SAK:s uppfattning inrättas särskil— da enheter vilka bör vara små och personalintensiva och ha varierande grad av kontrollfunktioner. Personalen där bör vara specialutbildad för ar-

• Sida 220
•  Original

Prop. 1978/79: 212 220

bete med ungdomsklientelet. Det är ytterst otillfredsställande att som hit— tills placera de mest rymningsbenägna ungdomarna på anstalter av typ Kumla. Samhället måste hitta andra vägar. Särbehandling bör således ske inom ramen för verkställigheten.

6 Förtida frigivning

6.1 Verkställighet utom anstalt

JK anser att den föreslagna lagtexten inte ger något riktigt klart besked om när den ena och den andra formen av förtida frigivning. verkställighet utom anstalt och villkorlig frigivning. skall tillämpas. Vad angår de före- slagna lagbestämmelserna i 26 kap. 5— 7 åå har .lK ingen erinran mot 5 s. 1 så föreskrivs att verkställighet utom anstalt får ske för att "motverka skadliga följder av straffet". Det som åsyftas torde enligt .lK vara skadliga följder av själva frihetsberövandet. Vidare medför det sätt på vilket be- gränsningen av möjligheterna att medge verkställighet utom anstalt vid kortvariga straff och livstidsstraff ha uttryckts att lagtexten blir svårför- ståelig.

RÅ tillstyrker i sak utredningens förslag i 26 kap. 5 s. Utredningens för- slag att verkställighet utom anstalt skall få medgivas när det synes lämpligt till förberedande av nära förestående frigivning motsvaras närmast av in- stitutet frigivningspermission enligt 33 & lagen om kriminalvård i anstalt och föranleder inte någon erinran från RÅ:s sida. Däremot anser RÅ sig in- te kunna tillstyrka att medgivande till verkställighet utom anstalt därutöver skall kunna lämnas. nämligen "om det för att underlätta den dömdes an— passning i samhället och motverka skadliga följder av straffet kan antagas å särskild betydelse att frihetsberövandet till mera väsentlig del ersättes med en intensiv övervakning". Fängelse bör vara den påföljd som har den starkaste allmänpreventiva funktionen. Det bör därför ej komma i fråga att betaga fängelsepåföljden denna dess karaktär genom att öppna vägen för så långtgående lättnader i straffverkställigheten. Härtill kommer att den föreslagna åtgärden skulle innefatta betydande risker för en oenhetlig till- lämpning.

01 eråklagaren i SHK k/mlms (tklagardistrikr anför att i 26 kap.5 & i lag- förslaget ftnns regeln om den vistelse utom anstalt som nu finns beskriven i 34 & lagen om kriminalvård i anstalt. Även om denna senare bestämmelse är ganska ny anser överåklagaren att det lrnns anledning att framföra in- vändningar då det nu ifrågasätts att utan större ändringar av lydelsen över- föra bestämmelsen till BrB. Samtidigt som man i högre grad än hittills fram- häver allmänpreventiva synpunkter på påföljdsbestämmelsernas utform- ning finns det anledning att resa anspråk på större konsekvens på verkstäl- lighetsplanet. De individuella variationerna i samband med verkställighe- ten kan på ett uppenbarligen tämligen slumpartat sätt bli avsevärda vilket överåklagaren uppfattar som betänkligt ur flera synpunkter. Överåklaga- ren anser sålunda att det föreslagna lagrummet bör ändras på så sätt att den beslutande myndigheten åläggs en avsevärd högre grad av restriktivi- tet vid medgivande av verkställighet utom anstalt jämlikt detta lagrum. Den nuvarande villkorliga frigivningen är förenad med övervakning under prövotiden. Att övervakningen ofta är av närmast formell karaktär är självfallet icke ägnat att taga tillvara resultatet av det arbete som trots kri- tiska uppgifter om motsatsen läggs ned på att skapa en gynnsam frigiv-

• Sida 221
•  Original

Prop. 1978/79: 212 . .- 221

ningssituation. För att i en del särskilt angelägna fall under hårdare kon- troll åstadkomma en säkrare övergång från vistelsen i anstalt till en tillvaro utanföranstalt förefaller 26 kap. 6 ä i lagförslaget ha fått en lämplig utform- ning. 1 överensstämmelse med sin uppfattning beträffande villkorlig frigiv- ning anser överåklagaren emellertid att den minsta tid som skall ha förflutit innan verkställighet utom anstalt enligt 26 kap. 6 Ö 1 st. kan ske bör sättas till fyra månader. Ett medgivande av verkställighet tttom anstalt utgör en förmån och stora krav bör därför kunna ställas på den dömde. Reaktionen vid underlåtenhet från dennes sida att iakttaga givna föreskrifter bör regel- mässigt vara återintagning i anstalt. om försummelsen ej är av helt haga- tellartad beskaffenhet. Överåklagaren anser att 26 kap. 7 s* 1 st. bör få en lydelse som motsvarar en sådan uppfattning.

Göta hovrätt påpekar att reglerna om verkställighet utom anstalt inte bör införasi BrB. Den föreslagna lösningen bryter nämligen systematiken i balken. Hovrätten konstaterar vidare att verkställighet utom anstalt enligt förslaget kan ske om hinder ej möter av hänsyn till allmän laglydnad eller det av särskild anledning finns skäl anta att den dömde ej skall avhålla sig från fortsatt brottslig verksamhet eller ställa sig till efterrättelse föreskriv- na villkor. lnnebörden av de föreslagna reglerna kan sägas vara att frågan i vad mån ett av domstol utmätt fängelsestraff verkligen skall avtjänas är be- roende av en prövning från de verkställande organens sida. En sådan ord- ning vill hovrätten bestämt motsätta sig. Särskilt betänkligt är att de verk- ställande myndigheternas prövning innefattar en bedömning av risk för återfall. En sådan bedömning ger utrymme för betydande osäkerhet. l själva verket innebär förslaget att fängelsestraffet inom ramen för den av domstolen bestämda längsta tiden blir till tiden helt obestämt. Den i olika sammanhang — och även av utredningen — framförda kritiken mot tids- obestämda straff drabbar alltså utredningens eget förslag.

Stockholms tingsrätt anser inte — oavsett om förslaget om tillsynsdom blir antaget eller ej — att utredningens argumentation för ändring i reglerna om verkställighet utom anstalt är övertygande. Utredningen har anfört att ett införande av tillsynsdomen ger anledning att överväga vilket slags fri- vård som skall tillämpas efter förtida frigivning från fängelse. Det är ap- penbarligen i huvudsak endast mot bakgrund av sådana överväganden för— slagen om förändringar av reglerna om verkställighet utom anstalt har kommit till. Den kritik som har anförts mot det nuvarande systemet är ej av den styrkan att det f. n. finns anledning att genomföra några ändringar i angivna hänseenden. Så bör f. ö. ej heller ske förrän resultatet av 1973 års kriminalvårdsreform har hunnit utvärderas. .

Göteborgs tingsrätt ftnner att frågan om utformningen av reglerna om verkställighet utom anstalt är intimt förknippad med frågan huruvida den villkorliga frigivningen skall bibehållas och i så fall i vilken form sådan fri- givning skall ske. De båda frågorna bör alltså lösas i ett sammanhang. De behöver emellertid utredas närmare varför tingsrätten avstyrker lag- ändring i förevarande sammanhang. Liknande synpunkter framförs av Sveriges domarefi'irbtmd .

Vänersborgs tingsrätt finner inte tillräcklig anledning att. som utred— ningen föreslagit. i brottsbalken införa regler om vistelse utom anstalt. De föreslagna bestämmelserna synes f. ö. tillkrånglade och svåröverskådliga. Tingsrätten. som inte tillstyrker förslaget om införande av påföljden till- synsdom, anser sig inte heller kunna ansluta sig till förslaget om ändrade regler för s.k. verkställighet utom anstalt. Däremot anser tingsrätten att den hittillsvarande tillämpningen av 34 & lagen om kriminalvård i anstalt

• Sida 222
•  Original

Prop. 1978/79: 212 222

bör undersökas och redovisas samt. om anledning därtill då visas förekom- ma. göras till föremål för en översyn. Tingsrätten har nämligen erhållit uppfattningen att bestämmelsen på vissa håll tillämpats med större genero- sitet än som varit avsedd vid dess tillkomst vilket kan ha lett till orättvisor. Som exempel kan nämnas vistelse utom anstalt för deltagande i repeti- tionsövning.

Domstolsverket delar utredningens uppfattning att möjligheterna till vis- telse tttom anstalt enligt 34 & lagen om kriminalvård i anstalt samt till fri- givningspermission enligt 33 & samma lag bör behållas. Förslaget om en successiv nedtrappning av fängelsestraffet genom att en del av straffet er— sätts med intensivövervakning torde vara dikterat av önskemål om att göra fängelsepåföljden mer anpassad för de ungdomsfängelseelever som nu in- tas i anstalt för relativt korta perioder, särskilt efter återfall i brott under frigivningspermission och vård utom anstalt. Domstolsverket avvisar detta förslag mot bakgrund av ett önskemål om att minska de tidsobestämda mo- menten i fängelsepåföljden. Syftet med utredningens förslag torde bättre kunna uppnås genom att den generella straffnivån för yngre lagöverträdare sänks.

Rikspolisstyrelsen som delar utredningens åsikter om verkställighet ut- om anstalt vill samtidigt understryka vikten av att permissioner från an- stalt bör planeras med stor omsorg. En grundförutsättning för att en per- mission skall utfalla väl och inte resultera i återfall i brott torde vara att permittenten har medel till sitt uppehälle och kan beredas vistelse i lämplig miljö.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet har inget att erinra mot att 33—35 åå lagen om kriminalvård i anstalt överförs till BrB på det sätt och med de ändringar som utredningen föreslår. 1 utredningens redak- tion av 26 kap. 5 och 6 ss synes dock "bör" lämpligare som modalt verb än 'må".

TCO avvisar utredningens förslag om verkställighet utom anstalt. 33 och 34 ss lagen om kriminalvård i anstalt täcker väl de fall av förtida frigivning som kan komma i fråga.

Sveriges socionomers riksförbund anser att reglerna för verkställighet utom anstalt och villkorlig frigivning och deras övergång i varann är svår- överskådliga och inbjuder till missförstånd. De bör överarbetas. Förslaget att misskötsamhet under anstaltstiden skall kunna föranleda verkställighet utom anstalt i stället för villkorlig frigivning är dubiöst — det kan leda till skiftande tolkning och rättsosäkerhet. För övrigt är emellertid verkställig- het utom anstalt enligt förbundets mening den verkställighetsform som kri- minalvården bör satsa stort på. Det kan diskuteras om den bör bindas upp i fullt så snäva regler som de föreslagna. Å andra sidan bör den få en klarare ställning än nuvarande 33 och 34 55 lagen om kriminalvård i anstalt. Den måste bli ett viktigt alternativ till verkställigheten i anstalt. Utbyggd famil- jevård och andra behandlingsenheter bör bli tillgängliga för en betydligt större. del av längelseklientelet än nu.

Föreningen Sveriges åklagare tillstyrker de föreslagna ändringarna.

6.2 Villkorlig frigivning

JK konstaterar att utredningen föreslår att förtida frigivning från fängel— se skall kunna ske i två former. nämligen verkställighet utom anstalt och villkorlig frigivning. Rent allmänt vill JK ifrågasätta om det verkligen finns behov av båda de föreslagna formerna. Om man bortser från möjligheterna

• Sida 223
•  Original

Prop. 1978/79: 212 -. ”3

att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad innebär nämligen i vart fall sådan villkorlig frigivning som sker efter 2/3 av strafftiden i realite- ten ingenting annat än avkortning av det straff som domstolen har utmätt — en åtgärd som sker helt titan domstolens medverkan. Vid sådant förhål- lande synes avkortningen lika gärna kunna göras av domstolen själv ] sam- band med straffmätningen.

RÅ menar att institutet villkorlig frigivning på sikt bör kunna avskaffas. Detta förutsätter givetvis en allmän avkortning av frihetsstraffens längd. Om den villkorliga frigivningen anses skola behållas bör presumtionen för sådan frigivning så snart viss kvotdel av straffet avtjänats stärkas. l nor- diskt sammanhang övervägs bl. a. frågan om vilken kvotdelsregel som skall gälla fortsättningsvis. Utredningen föreslår i detta hänseende ingen ändring i förhållande till gällande ordning. l detta läge föranleder det fram- lagda förslaget i 26 kap. 8 så ej något särskilt uttalande från RÅ:s sida. För att underlätta den villkorligt frigivnes anpassning i samhället bör han. såvi- da ej detta av särskilda skäl kan anses obehövligt. under en prövotid stå under övervakning. Erfarenheten av inom vilken tidsperiod äterfallcn efter villkorlig frigivning inträffar talar med styrka mot mycket långa prövo- och övervakningstider. Med hänsyn härtill har RÅ ej någon erinran mot att den nuvarande övre gränsen för prövotidens längd nerbringas. Enligt RÅ:s me- ning talar övervägande skäl för att behålla presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet när. med tillämpning av 34 kap. 1 få 2. dömes till fängelse. För att ett avskaffande av ungdomsfängelsepåföljden ej skall leda till längre anstaltsvistelse för den kategori lagöverträdare som beröres av reformen kunde emellertid övervägas att göra ifrågavarande presum- tionsregel tillämplig endast beträffande lagöverträdare över en viss ålder. förslagsvis 23 år. Förslaget att införa möjlighet att endast till en del förver- ka reststraffet föranleder ej någon erinran från RÅ:s sida.

Beträffande de nya reglerna om villkorlig frigivning finner överåklagaren i Stockholms åklagardistrikr att dessa fått en lämplig utformning när det gäller de förutsättningar som skall gälla vid sådan frigivning. Däremot mot— sätter sig överåklagaren förslaget att den minsta tid som skall förflyta in— nan frigivning kan ske föreslås sänkt från fyra till tre månader. Eftersom det också föreslås att den frigivne ej skall vara föremål för övervakning el— ler kunna meddelas särskilda föreskrifter blir den villkorliga frigivningen en ren straffavkortning. Sålunda kommer endast de som medges verkstäl- lighet utom anstalt att bli föremål för övervakning då de lämnar anstalten. Visserligen torde dessa utgöra den del av klientelet som främst bör bli före- mål för sådan kontroll men även för deras vidkommande upphör övervak- ningen vid den villkorliga frigivningen. Enligt överåklagarens uppfattning är det alltför lättvindigt att överge den nuvarande ordningen med övervak- ning i samband med villkorlig frigivning. Övervakningen utgör, om kravet på kontakt mellan övervakaren och den dömde upprätthålles, en möjlighet att iakttaga sådana förändringar i den dömdes förhållanden som normalt anses öka risken för återfall i brott. l konsekvens med denna uppfattning anser överåklagaren att bestämmelserna i 26 kap. l3— 19 55 bör bibehållas med i huvudsak samma utformning som nu. Det främsta villkoret som gäl- ler vid villkorligt medgiven frihet är att den dömde ej begår brott under prövotiden. Utredningens förslag om borttagande av presumtionen för för- verkande av villkorligt medgiven frihet då det med tillämpning av 34 kap. 1 $.. 7 döms till fängelse viss tid riskerar att leda till en betänklig brist på en- hetlighet ] domstolarnas praxis i detta avseende. innefattar det nya brottet_ __ en så allvarlig överträdelse av kravet på brottsfrihet att domstolen ftnner

• Sida 224
•  Original

Prop. 1978/79: 212 224

påföljden böra bestämmas till fängelse. skall den villkorligt medgivna fri- heten förklaras förverkad. dock med ett bibehållande av gällande och fullt tillräckliga möjligheter att underlåta sådan förklaring. En svårighet vid till- lämpningen är de fall då den återstående strafftid det är fråga om att förver- ka är förhållandevis lång. något som kan förmå domstolen att ibland på skäligen lösa grunder avstå från ett förverkande. Därför tillstyrker över- åklagaren förslaget om införande av en möjlighet för domstolen till partiellt förverkande av villkorligt medgiven frihet. med den inskränkningen att överåklagaren anser att det skall föreligga särskilda skäl. om blott en del av den villkorligt medgivna friheten skall förklaras förverkad. Den i förslaget angivna förutsättningen för förverkande av villkorligt medgiven frihet. att det nya brottet skall ha begåtts undet prövotiden utgör enligt överåklaga- rens uppfattning en riktig precisering av lagrummet.

Otcråklagaren i Göteborgs riklugardistrikt anser att om villkorlig frigiv- ning bibehålles saknas bärande skäl att avskaffa presumtionsregeln om för— verkande av sådan frihet vid återfall i brott. Möjligen skulle man kunna tänka sig att utredningsförslaget i denna del fick gälla enbart för personer under Zl år. Härigenom kan alltför negativa effekter av frihetsberövande slag undvikas vid återfall. Mot förslaget om möjlighet till delförverkande finns dock i och för sig inget att invända.

Stockholms tingsrätt anser inte —- oavsett om förslaget om tillsynsdom blir antaget eller ej — att utredningens argumentation för ändringar i regler- na för villkorlig frigivning är övertygande. Utredningen har anfört att ett införande av tillsynsdomen ger anledning att överväga vilket slags frivård som skall tillämpas efter förtida frigivning från fängelse. Det är uppenbarli- gen i huvudsak endast mot bakgrund av sådana överväganden förslagen om förändringar om reglerna om villkorlig frigivning har kommit till. Reg- lerna om villkorlig frigivning hör enligt tingsrättens mening inte hemma i BrB utan i verkställighetslagen. Utredningens förslag om ändrade regler för förverkande av villkorligt medgiven frihet är ägnade att undanröja olägen- heter i form av alltför långa frihetsberövanden som kan bli en följd bl. a. av att ungdomsfängelse avskaffas. Tingsrätten anslttter sig därför till utred- ningens förslag i dessa delar.

Vänersborgs tingsrätt ftnner inte tillräckliga skäl föreligga att vidtaga de vittgående ändringar i institutet villkorlig frigivning som förslagits. såvida inte institutet helt avskaffas. I allt fall kan tingsrätten inte tillstyrka försla- get att göra det möjligt med förverkande av endast en del av reststraffet. En sådan möjlighet kan antas medföra rättsolikhet och rättsosäkerhet. Tingsrätten vill dock tillstyrka utredningens förslag att borttaga presumtio— ner för förverkande men borttagandet bör gälla endast åldrarna under 21 år. Också förslaget att tillåta villkorlig frigivning redan efter tre månader kan tillstyrkas. Under alla omständigheter bör någon ändring av reglerna om villkorlig frigivning inte ske utan att nordisk rättslikhet uppnås. Tings- rätten tillstyrker förslaget att förverkande av villkorlig frigivning på grund av nytt brott skall kunna ske endast när brottet begåtts under prövotiden.

Enligt domstolsverket bör huvudregeln om villkorlig frigivning i anslut- ning till dagen för avtjänande av 2/3 av strafftiden behållas. Någon senare- läggning av frigivningen på den grtrnd att den dömde skulle vara i behov av intensiv övervakning efter anstaltstiden bör inte accepteras. Utredningens förslag i denna del leder till att fängelsepåföljden blir än mer tidsobestämd än f.n. Den kritik som riktats mot det tidsobestämda ungdomsfängelset kan därför också riktas mot utredningens förslag härvidlag. Övervakning under prövotiden bör anordnas enligt nu gällande regler. Övervaknings-

• Sida 225
•  Original

Prop. 1978/79: 212 . , 225

nämnden har enligt dessa möjlighet att besluta att övervakning inte skall vara anordnad. Detta torde tillgodose behovet av flexibilitet. Utredningens förslag om brytande av presumtionen för förverkande av straf'fåterstod vid återfall i brott under prövotiden saint möjligheten att förverka del av straff— återstod tillstyrkes av domstolsverket. Som påpekats i betänkandet är det väsentligt att det sammanlagda fängelsestraffet vid återfall i brott genom förslaget kan minskas väsentligt,

Rikspr)lisstyrt'lst'n delar de åsikter som utredningen framfört angående villkorlig frigivning.

()m risken för dubbelbestraffning elimineras ansluter sig kriminalt"(tri/.t- styrt'lsr'n till förslaget att den intagnes förhållanden ttnder anstaltstiden på nytt bör ges betydelse för bedömningen av villkorlig frigivning. lin över- syn av reglerna i kritninalvårdslagen om disciplinär bestraffning måste dock komma till stand. Styrelsen ställer sig tveksam till utredningens reso- nemang kring frågan om en klient efter villkorlig frigivning bör ställas un- der övervakning eller om stödåtgärder är tillfyllest. Styrelsen förordar ett bibehållande av nuvarande ordning i denna del.

linligt iit'r'rt'akningsniintttclt'tt i illa/mit". _li'irstn avdelningen föreskriver. noga läst. den föreslagna bestämmelsen i 26 kap. 8 s 3 st. att i vissa fall be— slut om villkorlig frigivning får fattas sedan halva straffet. dock minst tre månader. har avtjänats. Meningen måste emellertid vara att frigivning kan få ske tidigast vid den angivna tidpunkten. Något hinder'att besluta om detta tidigare kan inte vara avsett. Nämnden kan icke finna att tillräckliga skäl har anförts för att avveckla de nuvarande reglerna i 26 kap. IS— 20 åå. Även om de efter hand har kommit att användas i minskad omfattning föreligger behov av dem i de fall då de används. Ett exempel härpå är att det i enstaka fall med långa mellanrum framkommer genom brottets art och den dömdes aktuella inställning att hans frigivande kan innebära en viss fara för annan person. Lagens bestämmelser bör icke vara sådana att övervakningsnämnd är utestängd från att ge de föreskrifter om vistelseort som kan tänkas vara till någon nytta i ett dylikt fall och att uppfyllandet därav också kontrolleras genom övervakning. Villkorlig frigivning bör allt— så som regel medföra övervakning och i allvarligare fall av misskötsamhet bör övervakningsnämnd kttnna besluta om förverkande. Om möjlighet in— föres att vid nytt brott ttnder prövotiden förverka endast del av villkorligt medgiven frihet — vartill även enligt nämndens mening skäl kan finnas — uppkommer frågan om därefter i en senare dom för ytterligare brott under prövotiden återstoden eller del därav kan förverkas. Motiven är inte helt klara på denna punkt.

Öt'crt'akningxniimttdwt i Kristinehamn anser att prövotiden bör bestäm- mas med hänsyn till samtliga omständigheter. att den villkorligt frigivne skall ha övervakare och att det skall vara möjligt att vid allvarlig missköt- samhet förverka den villkorligt medgivna friheten.

Riksrcvixionsvr'rkat anför att till fängelse dömda i princip utgör kriminal- vårdens mest belastade klienter vilka torde vara i behov av såväl kontroll som stöd särskilt under den första tiden efter frigivningen. Under denna omställningsperiod är risken för återfall störst och övervakning synes där— för enligt verkets mening väl befogad —- åtminstone under en kortare tid.

I likhet med utredningen anserjuridiska_f'akttltetsnr'itnmir'n l'ftl Uppsala universitet att reglerna om förverkande av villkorligt medgiven frihet i 34 kap. 4 .t bör ändras.

Förslaget att villkorlig frigivning skall kunna förläggas efter 2/3-dagen om det finns särskild anledning att befara återfall i brottslig verksamhet in- 15 Riksdagen l978/79. I raml. Nr 212

• Sida 226
•  Original

Prop. l978/79: 212 226

nebär enligt is:tft'ringsntredningun en återgång till den ordning sotn gällde före kriminalvårdsreformen men då avskaffades på grund av risken för dubbelbestraffningar. r'z'tttsosäkerhet och bristande samband mellan miss— skötsamheten och påföljden. Förarbetena till kriminalvårdsreformen talar om att omfattande miSskötsamhet skall kunna påverka tiden för villkorlig frigivning. Bestämmelserna har emellertid inte kommit att tillämpas så. Misskötsamhet under anstaltstiden påverkar nu endast bedömningen av den i'llilgnCS Person och de krav sotn med hänsyn härtill bör ställas på fri- givningssitttationen. Bedömningen i betänkandet att frågan om risken för dubbelbestraff'ningar etc. är av underordnad betydelse. eftersom fråga en- dast skulle vara om vilken slags frivård som skall anordnas. är inte hållbar. Som det framhålls i betänkandet år frivård i form av verkställighet utom anstalt väsentligt mer ingripande än frivård i form av villkorlig frigivning ochjämförbar med ett icke kortvarigt frihetsstraff. Den i betänkandet före- slagna ordningen skttlle medförajust de nackdelar sotn föranledde ändring- arna i samband mcd kritninalvårdsrefortnen. Dessa skulle upplevas nega— liVl HV de intagna och påverka klimatet i anstalterna i ogynnsam riktning. lsoleringsutredningen anser därför att eventuell misskötsamhet under an- staltsvistelsen ej bör påverka tidpunkten för villkorlig frigivning i vidare mån än f.n.

JO uttalar att vad utredningen anfört om utformningen av reglerna för villkorlig frigivning är väl förenligt med de synpunkter som J(_) anlägger. Dock bör enligt .l('):s mening de materiella förutsättningarna för fortsatt fri— hetsberövande komma till tydligt uttryck i lagtexten vilket knappast kan sägas vara fallet med den av utredningen föreslagna lydelsen av 26 kap. 8 &. l paragrafen bör sålunda förslagsvis anges att vid prövningen huruvida fortsatt frihetsberövande erfordras särskilt skall beaktas den dömdes för- hållande ttnder anstaltstiden och den situation vari han skttllc komma att försättas efter frigivningen. JO påpekar att det av utredningen särskilt om- nämnda fallet att den dömde själv önskar avtjäna hela det utmätta straffet i anstalt ej väl låter sig inordnas under den föreslagna lydelsen av lagtexten. | 26 kap. 8 så har begagnats samma uttryck. brottslig verksamhet. som åter- finns i 38 kap. l &. där det enligt motiven avser att beteckna att brottet när- mast utgjort ett led i en kriminell livsföring. Motiven lämnar i viss mån öp- pet om avsikten varit att i fråga om den villkorliga frigivningen uppställa ett så kvalificerat krav på arten av den befarade brottsligheten. Möjligen rör det sig bara om en språklig inadvertens. JO anser att övervägande skäl talar för bibehållandet av presumtionsregeln i 34 kap. 4 s om att återståen- de strafftid skall förverkas då nytt fängelsestraffutmätes. Utredningen mo- tiverar den föreslagna ändringen av lagrummet med hänvisning till regelns verkningar beträffande den ungdomskategori som beröres av ungdoms- fängelsets avskaffande. I och för sig anser JO att den dömdes ålder skall kunna beaktas vid prövningen huruvida särskilda skäl talar för att underlå— ta förverkandet. Om möjligheten införes att endast till en del förverka rest- straffet — vilket JO inte motsätter sig — leder detta till ökade möjligheter att nyansera bedömningen. Emedan den dömdes ålder beaktats av dom- stolen vid dess straffmätning finns dock inte från principiell synpunkt an- ledning att bedöma frågan om förverkande av reststraffet annorlunda för de yngre lagbrytarnas del. Skulle en särskild reglering för yngre älders- grupper te sig motiverad vill JO peka på möjligheten att utforma lagrum- met i enlighet därmed.

TC'O anser att institutet villkorlig frigivning tills vidare bör bestå med nuvarande utformning. Det finns dock enligt TCO anledning betona den

• Sida 227
•  Original

Prop. l978/79: 212 - 227

rättsosäkerhetsfaktor som består i att faktisk strafftid vid längre straff all— tid skiljer sig från den av domstolen utdömda. Å andra sidan kan också övervakningen ha stor betydelse för dem som kommer ut från anstalt och tillhör de mest utslagna i samhället. Denna problematik bör bli föremål för ytterligare övervägande.

Sveriget- .t't)('f()ll()l)1(')'_l' ri/tsjfi'irhmn/ anser att det i och för sig skulle kunna diskuteras om den villkorliga frigivningen har någon väsentlig funktion att fylla vid jämförelse med verkställighet utom anstalt. Förbundet anser emellertid att den villkorliga frigivningen bör bestå under en övergängstid till dess man hunnit få erfarenhet av en eventuell utbyggd verksamhet med verkställighet utom anstalt. Det kommer under relativt lång tid att finnas intagna som inte kan komma i åtnjutande av denna typ av utslussning. För dem innebär den villkorliga frigivningen en möjlighet till tidigare start och en rättighet till stöd av övervakare och frivårdsorganisationer som tills vidare bör besta. Med kännedom om den kontaktsli'ishet och de praktiska svarigheter som många frigivna kämpar med är enbart stödåtgärder på den frigivnes eget initiativ knappast till fyllest. Förbundet tillstyrker den före- slagna ändringen av 34 kap. 4 &.

["t'ircningcn Srerigm .s'mtst'iklugure anser att den som komplement till straffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 k" föreslagna ändringen av stadgandet om förverkande av villkorligt medgiven frihet bör komma till stånd.

Fiirwzingen St'z'rigux åklagare anser att presumtionen för förverkande av villkorligt medgiven frihet bör kvarstå samt att prövotiden vid villkorlig frigivning bör bestämmas med hänsyn till samtliga omständigheter. Likaså anser föreningen att det skall vara möjligt att vid allvarlig misskötsamhet förverka den villkorligt medgivna friheten.

Moderata ungdomsjfk'irbmtdet förordar att villkorligt frigiven regelmäs- sigt skall tilldelas övervakare. Vid misskötsamhet skall möjlighet finnas att förklara den villkorliga frigivningen förverkad.

6.3 Organisations- och handläggningsfrågor

Kammarrätten th'in/täping anmärker att utredningens förslag i vissa de- lar leder till invecklade besvärsregler. Utredningen föreslår sålunda att permission enligt 33 å och vistelse utom anstalt enligt 34 lå lagen om krimi— nalvård i anstalt skall ("överföras till frivårdssidan och kallas för verkställig- het utom anstalt. Tiden för sådan verkställighet skall avräknas från straffti- den. Vid misskötsamhet skall övervakningsnämnd och i andra instans kri- minalvårdsnämnden kunna förklara att viss tid inte skall inräknas i straffti- den. Om en ordinär permission frän anstalt inte sköts ankommer samma förklaring på anstaltens styresman. kriminalvårdsstyrelsen. kammarrätten och i högsta instans regeringsrätten. Det kan ifrågasättas om en sådan upp- delning av besvärsgången är lämplig. Kammarrätten finner det angeläget att besvärsreglerna i fråga om anstalts- och frivårdsätgärder ses över och samordnas. Översynen kan lämpligen göras i samband med översynen av verksamhetsområde och organisation för kriminalvårdens nämnder. Det bör härvid övervägas om det är möjligt att överföra huvuddelen av frågor- na tilI nämndorganisationen.

Dwnxmlsvyr/re! konstaterar att utredningen i förhållande till gällande rätt föreslår den förändringen att det beslut som övervakningsnämnd har att fatta i vissa fall skall fattas av "anstaltsnämnden” och i vissa fall av "hemortsnämnden". Till skillnad mot utredningen anser domstolsverket att fråga om villkorlig frigivning skall prövas av anstaltsnämnden även när

• Sida 228
•  Original

Prop. l978/79: 212 228

den dömde är föremål för verkställighet utom anstalt. Denna nämnd torde ha erhållit den bästa kännedomen om den dömdes förhållanden och bör därför vara behörig ända tills dess att beslut om villkorlig frigivning fattas. lin sådan ordning gäller f. n. och synes fttngera tttan anmärkning.

Förslaget i 26 kap. 12 s' att övervakningsnämnd självmant skall upptaga vissa frigivningsfrt'tgt'u' är enligt iiw'rt'ultni!lys-ru'inlmlz'n [ Eskils/mia olämp- ligt. Grunden härför är särskilt de täta tlyttningarna mellan anstalter som gör det svårt att hålla reda på vilka fall som är aktuella. Att övervaknings- nämnden skall syssla härmed är till yttermera visso alldeles onödigt. Det saknas anledning till antagande att inte handläggande tjänsteman på anstal- ten som ett led i sitt arbete skall kttnna se till att frågor tas tipp i tid. Nämn— den har på alla år inte stött på ett enda fall då så inte skett. Ansvaret bör kort och gott läggas där det är lättast och naturligast att taga det.

Örerrakningsnämndan [ Malmö. första avdelningar uttalar att utred— ningen betr. behörigheten att besluta i frågor om verkställighet tttotn an- stalt. återkallelse av medgivande därtill och om villkorlig frigivning delar upp ansvaret mellan "anstaltsnämnd'" och "hemortsnämnd'" på ett sätt som är helt opraktiskt i varje fall för Malmö. där det finns två övervak— ningsnämnder och fyra skyddskonsttlentdistrikt. Det kommer att leda till många förväxlingar och missförstånd och den osäkra ansvarsfördelningen kommer att underlätta för den permitterade att hålla sig undan. Det måste observeras att frågan inte bara gäller vem som äger besluta i ett givet ögonblick. Det gäller framför allt den praktiska frågan var akten i ärendet skall finnas och var detta bevakas så att erforderliga åtgärder icke försum- mas. Härtill kommer att eventuella motsättningar i uppfattningen mellan två övervakningsnämnder eller två skyddskonsulenter skulle kunna leda till sakligt motstridiga beslut som starkt minskar tilltron till kriminalvår- den. Förslaget avstyrkes därför bestämt. Ansvaret för vistelse utanför an- stalt och för frigivningspermission bör ligga kvar hos samma övervak— ningsnämnd och skyddskonsttlent. Först när ett beslut meddelats om vill- korlig frigivning och sålunda en mera permanent frivård inrättas bör ansva- ret överflyttas till annan nämnd och annan skyddskonsulent. något som bör framgå av beslutet.

Riks-revisionsrer/tet anför att förslaget om verkställighet utom anstalt in- nebär att den dömde även i formellt hänseende är utskriven från anstalt. Ansvaret för verkställigheten överförs därmed till frivården. Därigenom minskas förmodligen ett problem som sammanhänger med betalningsan- svaret för olika behandlingsåtgärder. Frivårdsklienter äger samma rätt att ta del av samhällets sociala resurser som övriga medborgare. Verket till- styrker därför förslaget i princip. Det huvudsakliga ansvaret för planering- en av verkställighet tttom anstalt kommer enligt förslaget att åvila skydds— konsulenten. Detta kräver ett nära samarbete mellan anstalt och frivård ef— tersom denna planering ofta måste göras under anstaltstiden. Redan i för- arbetena till lagen om kriminalvård i anstalt framhålls vikten av ett nära samarbete mellan anstalt och frivård för att uppnå lagstiftarens intentio- ner. Under verkets uppföljning av tidigare revision inom kriminalvården har emellertid observerats att bl. a. långa avstånd mellan anstalter och fri— vårdsexpeditioner ofta försvårar ett nära samarbete. Detta förhållande är enligt verket ett skäl att närmare undersöka de praktiska förutsättningarna för att överallt genomföra den föreslagna ansvarsfördelningen.

• Sida 229
•  Original

Prop. 1978/79: 212 229

7 lnternering

Utredningens ttttalande att den föreslagna häiwisningen i 30 kap. lt) få till reglerna för tillsynsdom i 28 kap. 5 & och 9— 13 ss enligt sakens natur inte avser möjligheten att såsom sanktion förordna om ett kortvarigt omhän- dertagande är enligt lini'rättt'iijiir Övre Norrland inte så solklart som tit- redningen synes mena. Lagtexten maste antas leda till missförstånd. ()m den avsedda begränsningen skall gälla måste den ktinna läsas ut av lagtex- ten.

Interin'riri_t_'.t'ii(iinndcn anför att utredningen tänker sig att vården i an- stalt för till internering dömda skall ktinna upphöra före utgången av mins— ta tiden. Förslaget sammanhänger med vad utredningen föreslår i fråga om verkställighet av fängelse titom anstalt. För interneringspåföljdens del har avsikten tydligen varit att bestämmelserna om frigivningspermission skall ersättas av det stadgande som upptages i 26 kap. 6 &. Den bestämmelse som skulle reglera denna fråga. andra stycket i 30 kap. 5 s". hänvisar emel— lertid inte till 26 kap. 6 &. Följden blir att möjlighet till "frigivningspermis- sion" inte längre kommer att stå öppen för internerade. Om denna möjlig— het såsom utredningen måste ha avsett — alltjämt skall finnas får nämnden anmäla tveksamhet inför den lösning utredningens motiv antyder. lin av- kortning av anstaltsvården som sktille ktinna ske genom att minsta tidens utgång ej behövde avvaktas bör ej genomföras titan samband med en ge- nomgripande översyn av interneringspåföljden. Det av utredningen före- slagna stadgandet i 26 kap. 5 s" är avsett att ersätta vistelse utanför anstalt enligt 34 .5 lagen om kriminalvård i anstalt. Enligt förslaget skall för de in- ternerades del anstaltsvården ktinna upphöra om skäl som anges i 26 kap. 5 & föreligger (30 kap. 5 & 2 st.). Konstruktionen synes tveksam. Såsom enligt 26 kap. 5 & bör medgivande kunna begränsas till viss tid. Vården i anstalt bör då inte avslutas. Tidsbegränsade medgivanden som innebär ett kort avbrott i anstaltsvården lämnas f. n. enligt 34 & lagen om kriminalvård i anstalt i viss omfattning. Vidare bör för denna form av vistelse titanför anstalt kunna uppställas särskilda villkor såsom föreslås i 26 kap. 5 9. Det kan inte vara tillfyllest att för de internerades del lita till de bestämmelser för övervakningen som utredningen föreslår i 30 kap. lt) &. Utredningens förslag angående vården utom anstalt innebär att de föreslagna reglerna för villkorlig dom och tillsynsdom skall tillämpas. lnterneringsnämnden är tveksam till utredningens förslag om tillsynsdom och villkorlig dom. När det gäller internering aVstyrker nämnden förslaget. Vården utom anstalt bör anordnas efter i huvudsak de regler som gäller f.n. Genomföres för- slaget bör det i varje fall ankomma på interneringsnämnden att besluta om erforderliga åtgärder beträffande den för vilken anstaltsvården upphör före minsta tidens utgång. med möjlighet för interneringsnämnden att delegera till övervakningsnämnd.

8 Genomförande av förslagen

8.1 Resursfrågor

Kammarrätten iJönköping betvivlar att utredningens bedömning av re- sursbehovet är riktigt. De ungdomar som f.n. döms'till fängelse och ung- domsfängelse är i allmänhet mycket brottsaktiva och svårpåverkbara och har dessutom ofta stora alkohol- och narkotikaproblem. Med hänsyn här—

• Sida 230
•  Original

Prop. l978/79: 212 230

till finns det anledning att anta till endast en mycket intensiv och såväl tids- mässigt som geografiskt heltäckande övervakning har någon nämnvärd brottshindrande effekt. Även om det beräknade antalet samtidiga intensiv- övervakningar. 700. inte skulle visa sig vara för lågt finns enligt kammar- rättens mening en påtaglig risk för att intensiteten i övervakningen blir för låg. Detta kan få till följd att domstolarna tillgriper frihetsstraffi stället för de föreslagna påföljderna. Vid förstärkningen av frivårdsorganisationen är det nödvändigt att tillse dels att möjlighet finns för jourverksamhet. dels att tillräckliga resurser finns även titanför de större städerna. F.nligt kam- marrättens mening sktillc det vara olämpligt att genomföra reformen utan att samtidigt förstärka resurserna.

Utredningens bedömning att reformen ej kräver någon ökning av till- gängliga restirser för frivårdsorganisationen synes Stockholms tingsrätt verkligen optimistisk. Med tingsrättens erfarenheter av htir tillsynen vid kriminalvård i frihet fungerar nu vill tingsrätten starkt betona att ett ge- ntnnförande av förslaget i dess helhet kräver en mycket kraftig utbyggnad av frivårdsorganisationen i fråga om institutioner. nya tjänster och inte minst utbildning. Om resurserna koncentreras på tillsynsdomens särskilda verkställighetsformer är också risken uppenbar att medel ej återstår till andra lika betydelsefulla uppgifter inom frivården.

Rik.vpolisstyruIsen vill framhålla att kostnaden och övriga konsekvenser av förslagen för en effektiv frivård bör utredas och ingå som en oskiljaktig del i ett framtida beslut om ändrade påföljder. Det får inte bli så att samhäl- lets bristande resurser på kriminalvårdens områdc går ut över enskilda medborgare som i ännu högre grad än vad som nu är fallet utsätts för brottsliga gärningar av det klientel varom här är fråga.

Enligt kriminaIi'årdsstyrelsens bedömning skulle förslagets realiserande komma att framtvinga personalförstärkningar inom skyddskonsulentorga- nisationen till följd av den ökning av frivårdstjänstemännens arbetsvolym som ter sig ofrånkomlig. Det torde inte vara orealistiskt att räkna med att domstolarna i många fall skulle komma att preferera de mer ingripande av de föreslagna frivårdspåföljderna framför de enklare. Ett avsevärt större antal lekmän måste också delta i övervakningsproceduren. Vidare vill sty— relsen understryka behovet av resursförstärkning för det svårbchandlade tingdomsklientel som vid ett genomförande av förslaget även fortsättnings- vis kommer att ådömas frihetsberövande påföljder.

Öi'eri'akningxniinmdwi i Kristinehamn konstaterar att den intensiva övervakningen ställer krav på att jourverksamhet inrättas. Enligt nämn— dens uppfattning kan det bli svårt att få kvalificerad personal för sådan verksamhet och denna kommer att bli mycket kostnadskrävande. Nämn- den ifrågasätter om inte utredningen överskattar de resurser som kan fin- nas till förfogande för verkställighet av intensiv övervakning. Frågan om jourverksamhet torde kräva ingående överväganden innan förslaget om tillsynsdom kan genomföras. Såsom utredningen har förutskickat kommer förslaget om frivårdshem att kräva nya resurser. Det kan nämnas att so- cialutredningen föreslagit institutionsplanering för varje län och att förstu- dier inför ett gemensamt utredningsarbete om samverkan bedrivs av kom- munförbundet. socialstyrelsen och SPRl. Det synes nämnden naturligt att frågan om frivårdshem beaktas i det sammanhanget.

Enligt Statskontorets mening bör reformen ktinna genomföras inom ra- men för kiminalvårdens nuvarande resurser. Enligt verket är det angeläget att uppmärksamma de resursmässiga konsekvenserna för anstaltsorganisa- tionen. Den samlade effekten av de olika förslagen blir enligt utredningens

• Sida 231
•  Original

Prop. 1978/79: 212 lit

beräkningar att den genomsnittliga beläggningen vid anstalterna minskar med 350—400 personer. Det får ankomma på kriminalvårdsverkel att vid ett genomförande av reformen — och sedan erfarenheter vunnits — redovisa det samlade behovet av resurser som särskilt följer av utredningens förslag till ändringar i påföljdssystemet. Kriminalvårdsverket bör härvid redovisa de besparingar som görs inom anstaltsorganisationen och vilka rationalise- ringar som är möjliga inom denna organisation till följd av ett minskat be- hov av anstaltsplatser. Statskontoret föresätter i övrigt att utredningen om kriminalvårdsstyrelsens organisation m. m. (Ju 1976206) i sitt fortsatta ar- bete beaktar de administrativa och organisatoriska konsekvenser som kan följa för kriminalvårdsstyrelsens centrala och regionala organisation vid ett genomförande av reformen.

Riksrm-isionsverket förmodar att en sådan förskjutning som utredningen anför kommer att ske från fängelse till tillsynsdom även kommer att ske från skyddstillsyn till tillsynsdom. Utredningen har beräknat att I 100 per- soner per år skall dömas till tillsynsdom. l betänkandet anges inte hur be- räkningarna har gjorts. Enligt riksrevisionsverkets mening synes dock an- talet litet. Det finns därför enligt verkets mening anledning överväga att beräkna kostnadskonsekvenserna även vid några alternativa antaganden om antalet tillsynsdömda. Enligt utredningens beräkningar skulle belägg- ningen på riksanstalter för yngre och på öppna lokalanstalter minska med 350—400 personer. Utredningen föreslår att denna minskning av behovet av anstaltsplatser används för att öka marginalen för att möta variationer i beläggningen. Härutöver menar man att besparingar kan uppkomma ge— nom minskat resursbehov. Riksrevisionsverket vill i detta sammanhang nämna att verket i en revisionsrapport ställd till kriminalvårdsstyrelsen pe- kat på olika åtgärder för att komma till rätta med en ojämn beläggning på anstalterna. Genom att utnyttja dessa möjligheter skulle marginalen för att möta beläggningsvariationerna öka ytterligare. l-Zn minskning av belägg- ningen bör därför enligt riksrevisionsverkets mening direkt leda till mot- svarande reducering av anstaltsbeståndet.

Om tillsynsdom skall kunna ersätta ungdomsfängelse och vissa andra frihetsberövanden med ett från allmän — och individualpreventiv syn- punkt godtagbart resultat fordras enligt It'insstyrelswt i Jt'inkt'ipings [än stora resurser i form av kvalificerad övervakningspersonal. Utredningens resursberäkning härvidlag synes väl optimistisk.

TCO uttalar tveksamhet inför de beräkningar som utredningen gör av antalet klienter som kommer att undergå olika påföljder. Detta bl.a. då en förstärkning av det allmänpreventiva elementet i en ny frivårdspåföljd som tillsynsdom antagligen skulle locka många domstolar att utdöma tillsyns- dom till förfång för andra frivårdspåföljder.

Sveriges socionomers riksförbund ifrågasätter realismen i utredningens beräkningar av antalet tillsynsdömda. villkorligt dömda etc. Samtliga grup- per kan förväntas bli större inte minst omedelbart efter en eventuell lag— ändring då man kanske är optimistisk beträffande den nya tillsynsdomen men ändå inte vill "släppa" de gamla skyddstillsynsärendcna. Risk förelig- ger också att villkorlig dom med stödåtgärder kan dra till sig en del av nu- varande villkorlig doms klientel. Besparingarna genom avkortad övervak- ningstid kan vara en kortsiktig vinst. Vid återfall är det troligt att villkorlig dom med övervakning avlöses av tillsynsdom i många fall där man nu skul- le utdöma en andra skyddstillsynsdom. Utredningens antagande att frivår- dens nuvarande personalrcsurser räcker till är illa underbyggt. Den admi- nistrativa apparaten sväller kraftigt i samband med kontroll och sanktio-

• Sida 232
•  Original

Prop. l978/79: 212 ”1”

ner. De nya arbetsuppgifterna vid domstolsförhandlingar. permissioner etc. blir mycket tidskrävande. Till detta kommer en stark förslitning av personalen på grund av koncentrerat arbete med de tyngsta ärendena. Det förefaller ocksä orealistiskt att tro att det endast krävs "begränsade resur— ser" föratt bygga ut frivårdshem. Om inte denna boendeform enbart skall bli ett slags förvaring långt borta från hemorten måste det göras avsevärda satsningar.

St'wtsku urin-tsgit'm't(IFHT/tingen betonar att de utökade möjligheterna till kriminalvård i frihet förutsätter att tillräckliga resurser ställs till över- vakningsmyndigheternas förfogande.

Folkpartiets ttngt/tmm;/i'irhnntl anser att det finns ytterligare en faktor. som utredningen inte tagit hänsyn till. vid resursheräkningarna. Det är nämligen så att den tyngsta biten av en övervakning är den första tiden. Det är då kontakt skall tagas. Redan i dag finns det krav på hembesök inom en månad vilket frivårdspersonalen har stora svårigheter att klara av. Det är också då behandlingsplan skall göras upp efter en kartläggning av eko- nomi. bostadsförhållanden. arbetsförhållanden. sociala kontakter osv. Kanske innebär den första kontakten att en frigivning skall förberedas. Det är föga meningsfullt att genomföra förslag innan tillräckliga resurser garan- teras. Utredningens resonemang inger betänkligheter på denna punkt.

Mac/emm ungdontsl'r'irhmulvt framhåller beträffande frivårdens resurs- frågor att om den kommunala socialvården tar hand om de enklare över- vakningsfallen kan frivårdens resurser användas på ett effektivare sätt. Skyddskonsulenterna och deras medhjälpare kan då inrikta sig på de svå- rare fallen.

8.2 Följdlagstiftning

JK har inte funnit anledning till annat än en översiktlig genomgång av systemet i den föreslagna frivårdsförordningen. ”(:s allmänna intryck av förslaget är att det är överambitiöst och kommer att medföra alltför myc- ket byråkrati. Utredningen redovisar ett förslag till ändring i lagen om er- sättning vid frihetsinskränkning som är påkallat av hänsyn till att tillsyns— dom skall gå i omedelbar verkställighet. Enligt sin ordalydelse omfattar detta förslag alla former av tillsynsdom. alltså även sådan tillsynsdom som innefattar enbart intensivövervakning. Om detta också är utredningens mening vill JK anmäla att han är av annan uppfattning än utredningen. Bara sådan tillsynsdom som har inneburit intagning i anstalt bör kunna medföra rätt till ersättning.

Stockholms tingsrätt tar avstånd från den av utredningen framförda tan- ken att en häktad skall få lämna häkteslokalcn för utredningen i påföljds- frågan (förslaget till lag om ändring i 13 & häkteslagen). För det klientel som häktas är just frihetsberövandet i det skedet av rättegången nödvän- dig. Om förutsättningar ftnns att den misstänkte kan lämna häkteslokalen skall han inte längre vara häktad.

• Sida 233
•  Original

Prop. |978/79: 212 233

LJ td rag L.AGRAl.")l_-I'l' PR(')'l"()K(_)l.l.

vid sammanträde

1979—(14413

Närvarande: justitierådet Hesser. regeringsrådet Hamdahl. justitierådet Höglund.justitierådet Hessler.

Enligt protokoll vid regeringssatnmanträde den 15 mars 1979 har rege- ringen på hemställan av statsrådet Sven Romanus beslutat inhämta lagrå- dets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken.

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att ut— bekommaallmänna handlingar.

4. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. l—"in- land. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.. 5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. (». lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagövertrt'tdt'tre.

7. lag om ändring i lagen ( 1964:—150) om åtgärder vid samhällsfarlig aso- eialitet.

8. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brott— mål.

9. lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m.m.. 10. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av slttten psykia- trisk vård i vissa fall.

11. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429). 12, lag om ändring i lagen ( 1.973: 18) om disciplinstraff för krigsmän. 13. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m.. 14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. 15. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränk- ning.

16. lag om ändring i passlagen( 1978: 302). 17. lag om ändring i lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rö- rande kriminalvård i frihet.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Axel Lundqvist.

Lugrin/et lämnar förslagen utan erinran.

• Sida 234
•  Original

Prop. l978/79: 212 234

Utdrag PR( )TOKOLI. vid regeringssammanlräde 1979—()4—(15

Närvarande: statsministern Ullsten. ordförande. och statsråden Sven Ro- mantts. M undebo. Wikström. Friggebo. Httss. Rodhe. Wahlberg. Hansson. Enlund. Lindahl. Winther. De Geer. Blix. Gabriel Romanus. 'l'ham. Bonde- stam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Proposition om ändring i brottsbalken, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till 1. lag om ändring i brottsbalken. 2. lag om ändring i rättegi'tngsbalken.

3. lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbckomma allmänna handlingar.

4. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

5, lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. 6, lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

7. lag om ändring i lagen (1964z450) om åtgärder vid samhällsfarlig asoeialitet.

8. lag om ändring i lagen ( 1964: 542) om personundersökning i brottmål.

9. lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.. 10. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykia- trisk vård i vissa fall.

1 1. lag om ändringi rättshjälpslågen (1972: 429). 12. lag om ändring i lagen ( 1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän. 13. lag om ändringi lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.. 14. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. 15. lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsin- skränkning.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 mars 1979.

• Sida 235
•  Original

|.) '.'-J 'It

Prop. l978/79: 212

16. lag om ändring i passlagen (l97x:3(12). 17. lag om ändring i lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rö- rande kriminalvård i frihet. l—"öredragandcn upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erin— ran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föret'lra- ganden har lagt fram.

• Sida 236
•  Original

Prop. l978/79: 212

Innehåll

Propositionen ................................................. Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ Lagförslag .................................................... 1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken ..................... 2. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken .................. 3

4.

Ul

6.

14.

15.

16 17

. Förslag till lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkning- ar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ................. Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m .............................................. . Förslag till lag om ändringi lagen (1963: 197) om allmänt kriminal- register ................................................... Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda be— stämmelser om unga lagövertrå'tdare .......................... Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 450) om åtgärder vid sam- hällsfarlig asocialitet ....................................... . Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersök- ning i brottmål ............................................. . Förslag till lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m.m. . Förslag till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av slu- ten psykiatrisk vård i vissa fall .............................. . Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) ......... 1 . Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän .............................................. . Förslag till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. ............................................. Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt .................................................... Förslag till lag om ändring i lagen (1974: 515) om ersättning vid fri- hetsinskränkning .......................................... . Förslag till lag om ändring i passlagen (1978: 302) .............. . Förslag till lag om ändring i lagen (1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet ....................... Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1979 . . . . 1 2 3 4

'Jl

Inledning .................................................. Påföljdssystemet i omvandling ............................... Ungdomsfängelse .......................................... Kriminalvård i frihet ........................................ 4.1 Tillsynsdom ............................................ 4.2 Skyddstil_1s_yn__. . . ................................... Fängelse .................................................. 5.l Ungdomsfängelseutredningen ............................ 5.2 Påföljdsval och straffmätning för unga lagöverträdare ....... 5.3 Villkorlig frigivning ..................................... Kostnadsfrågor m. m. ....................................... Upprättade lagförslag ....................................... Speeialmotivering .......................................... 8.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken .................

8.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken .............

236

Sid.

(_l—__.

.,

19

21

"V!

24 26 27

28 29

40 41

41 43 43 44 46 49 49 5 1 60 60 62 65 69 69 70 70 86

• Sida 237
•  Original

Prop. l978/79: 212 237

8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt

kriminalregister ........................................ 88 8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1.965:94) om polisre- gister m.m. ............................................ 88 8.5 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:-129) . . . . 89 8.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning

av strafftid m. m. ....................................... 89

8.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminal- vård i anstalt ........................................... .90 8.8 Förslaget till lag om ändring i passlagen (1978: 302) ......... 90 9 Hemställan ................................................ 91 10 Beslut .................................................... 91

Bilaga ! LJngdomstängelseutredningens satntnanfattning av betänkandet (SOU l977:83")'1"illsynsdont .......................................... 92

Bilaga] l,?ngdomstängelsetttredningens förslag till lag om ändring i brotts-

balken ....................................................... 108 Bilaga 3 S::tmtnansti-illning av remissyt[r:-indena ........................... 138 Remissit'tstt-tnser ............................................... 138 1 Avskaffandet av ungdomsfängelse ............................ 138 2 Utredningens förslag i stort .................................. 140 3 'l'illsynsdom allmänt ........................................ 167 3.1 "l'ills_t-'nsdotnens tillämpningsomrade ....................... 180 3.2 Föreskrift om frivårdshem ............................... 181 3.3 lntagning i anstalt ....................................... 186 3.4 Ptftföljdstiden m. m. ..................................... 188 3.5 Verkställighetens organisation ............................ 191 3.6 Tillsynsdomens hjälpfunktion ............................ 197 3.7 Tillsynsdomens kontrollfunktion .......................... 1.99 3.8 Sanktioner vid villkorsöverträdelser ...................... 200 4 Villkorlig dom allmänt ...................................... 204 4. 1 Villkorlig dom med stödåtgärder .......................... 207 4.2 Villkorlig dom med övervakning .......................... 210 4.3 Reaktionen vid återfall i brott ............................ 214 5 Fängelse för ungdomar ...................................... 214 5.1 Paföljdsvalet ........................................... 214 5.2 Straffmätningen ........................................ 217 5.3. Verkställigheten ........................................ 218 6 Förtidafrigivning........................................... 220 6.1 Verkställighet utom anstalt .............................. 220 6.2 Villkorlig frigivning ..................................... 222 6.3 Ol'glllllSllllUnS— och handläggningsftägor ................... 227 7 lnternering ................................................ 229 8 Genomförandet av förslagen ................................. 229 8. ] Resttrsfrftgor ....................................... . . . . 229 8.2 Följdlagstiftning ........................................ 232 Utdrag av lagradets protokoll den 3 april 1979. . . . . . . . . _ . . . . . . . . . .. 233 Utdrag av protokoll vid regeringssamn'tanträde den 5 april 1979 . . . . . 234

• Sida 238
•  Original