NJA 2015 s. 1024
En 18-åring har dömts för bl.a. våldtäkt. Om påföljden hade bestämts till fängelse skulle straffet ha blivit ett år. Straffmätningsvärdet i förening med brottslighetens art har gjort det oundgängligen påkallat att en ådömd skyddstillsyn förenas med fängelse i tre månader.
Skaraborgs tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Skaraborgs tingsrätt åtal mot J.K., född 1996, enligt följande.
Åtalspunkt 1. Sexuellt ofredande, 6 kap. 10 § 2 st. BrB. J.K. har den 5 november 2014 i Tidaholm uppsåtligen ofredat målsägande A på ett sätt som är ägnat att kränka målsägande A:s sexuella integritet genom att beröra hennes bröst, rumpa och underliv samt ta tag i hennes hand och föra den mot sitt eget underliv.
Åtalspunkt 2. Våldtäkt, 6 kap. 1 § 1 st. BrB. J.K. har den 5 november 2014 i Tidaholm uppsåtligen med våld tvingat målsägande B till vaginalt samlag. Våldet har bestått i att J.K. trots målsägande B:s motstånd hållit fast hennes armar, dragit ner hennes tights och trosor samt tvingat isär hennes ben i syfte att kunna genomföra samlaget.
Målsägandena yrkade skadestånd.
Domskäl
Tingsrätten (ordförande lagmannen Anna-Karin Lundberg) anförde i dom den 2 januari 2015:
Domskäl
J.K. har förnekat gärningen under åtalspunkten 1 och bestritt det enskilda anspråket. - - -.
Under åtalspunkten 2 har J.K. förnekat våldtäkt. Han har medgett att han och målsäganden haft samlag men att detta skett frivilligt från bådas sida. J.K. har bestritt det enskilda anspråket - - -.
Av utredningen framgår att de två målsägandena spelat biljard tillsammans med kamraterna A.N. och A.H. samt med J.K. A.N. hade tidigare varit tillsammans med J.K. och samtliga kände varandra i varierande grad. Samtliga var nyktra under kvällen. Efter biljarden blev de sittandes ute en stund och pratade för att sedan gå hem till målsäganden B:s lägenhet. I vardagsrummet pratade de och åt godis. De satt eller halvlåg i en soffa medan någon satt på golvet. Det ska noteras att vare sig J.K. eller A.H. talar någon svenska. De två pratar arabiska och någon engelska.
Under kvällen lämnade J.K. och A.H. lägenheten och polis tillkallades av målsägandena. Målsäganden B undersöktes på Skaraborgs sjukhus den 6 november 2014 kl. 03:55. Av rättsintyg framgår att hon företett tecken på bett på underläpp samt tecken på fingeravtryck under den vänstra käkhalvan. Fynden på halsen talade för att de åstadkommits av annan person.
Vid husrannsakan togs en del plagg i beslag. Man tog även ett tejpfolieprov från målsäganden B:s mage, lår och bröst. I materialet påvisades enligt SKL sperma. Av sakkunnigutlåtande från SKL framgår att resultaten talar extremt starkt för att sperman kommer från J.K. (grad +4).
Sedan J.K. uppgett att hans sperma hamnat på golvet i sovrummet undersöktes detta men inget spår av sperma kunde hittas.
Den muntliga bevisningen
Målsäganden A har uppgett i huvudsak följande: De hade trevligt i vardagsrummet från början. Plötsligt sprang J.K. iväg och B sprang efter honom. Hon följde efter dem för att se vad som stod på och de befann sig då i B:s sovrum. J.K. hade tagit B:s mobiltelefon. B lämnade rummet och hon kom att befinna sig ensam med J.K. i hallen mellan sovrummen. Han tafsade på hennes bröst och rumpa. Hon tog sig in i barnrummet och in i ett hörn där hon tog upp en leksaksdammsugare för att försvara sig med. De lämnade rummet då B kom och undrade varför de uppehöll sig i barnrummet. Alla tre gick ut i hallen och B återvände till vardagsrummet. När hon skulle passera förbi dörren till B:s sovrum knuffade J.K. in henne där och puttade till henne så hon hamnade på sängen. Han släckte lampan. För att skydda sig rullade hon ned från sängen och kröp in under den. J.K. drog ut henne men hon kröp in igen. När han drog i henne tafsade han samtidigt på hennes rumpa och mellan hennes ben. B och A.H. kom till sovrummet och tände, men de förstod inte vad som hände. Hon kom upp och hamnade på sängen och fick B över sig. J.K. tafsade både på henne och på B då de låg på sängen. Han klämde på bröst och rumpor. De skulle sedan gå ut alla fyra. A.H. och B gick först och precis när hon skulle gå ut hann J.K. framför henne och stängde dörren samt släckte lampan. Han knuffade omkull henne på golvet precis framför dörren. Hon hamnade på rygg och han satte sig grensle över hennes lår. Han försökte kyssa henne men hon höll handen för munnen då hon inte ville. Han kysste henne på halsen och ner mot brösten. Han drog ner hennes tröja och bh och kysste henne på brösten trots att hon sa sluta och nej. Hon sa det även på arabiska. Han satte sina händer på hennes bröst och hon försökte dra bort dem men orkade inte. Hon försökte hela tiden vrida sig för att komma loss. J.K. tog hennes hand och drog mot sitt underliv. Han tog på hennes underliv utanför kläderna. Strax efter kom B till dörren och då slutade J.K. genast och hon kunde ta sig loss och springa ut. Hon tänkte inte vidare på vad som hände men märkte efter en stund att B var ensam med J.K. i sovrummet. Hon kände då att något var fel. Hon gick mot dörren till sovrummet och A.H. var tätt bakom henne. Hon fick inte upp dörren då något spärrade handtaget. Hon hörde B säga nej inne i sovrummet. Hon återvände till dörren efter en stund och fick då upp den. Hon såg då B på rygg i sängen med J.K. stående över sig. Hon såg bara ryggen på J.K. men såg att han onanerade. Hon stängde dörren och strax efteråt kom J.K. ut och gick på toaletten. B kom ut och gick till balkongen. Hon såg då att B grät och B sa till henne att slänga ut J.K. A.H. och J.K. fick brått att lämna lägenheten. Därefter berättade B att J.K. våldtagit henne. B har aldrig varit intresserad av J.K. Det är riktigt att i något läge föll en garderobsdörr över henne.
Hon har efter händelsen mått väldigt dåligt. Hon kan inte sova och orkar inte gå till skolan. Hon är spänd och tänker mycket på händelsen.
Målsäganden B har uppgett i huvudsak följande: A:s kompis M. skrev sms till hennes telefon. J.K. tog telefonen för att skriva något på arabiska till M. Då J.K. sprang iväg med telefonen följde hon efter. De sprang in i sovrummet och där nuddade J.K. henne på brösten. Hon tog det inte så allvarligt utan återvände till vardagsrummet. När de satt i soffan satt J.K. bredvid henne. Hon hade en filt i knät. J.K. drog hennes hand mot sitt underliv men hon tog bort handen. Hon ville absolut inte ta på hans penis. Hon flirtade inte med J.K. på något sätt. Det sprangs i lägenheten och vid ett tillfälle påträffade hon A och J.K. i barnrummet där A stod med en leksaksdammsugare i handen. Hon fattade inte varför. Lite senare var A i hennes sovrum. A låg då under sängen och J.K. drog i hennes ben. De hamnade på något sätt i sängen alla tre med A underst. J.K. passade på att tafsa på dem båda på brösten. Det var ganska kortvarigt. En garderobsdörr lossnade under tumultet. Då A och A.H. gick ut från rummet slängde sig J.K. framför dörren och spärrade vägen för henne. Han tryckte henne med ryggen mot dörren och tog henne på brösten. Hon försökte ta sig loss men lyckades inte. Hon hörde hur någon drog i dörrhandtaget utanför men J.K. höll emot samtidigt som han hade ett grepp om hennes arm. Hon hörde att A var utanför dörren. Hon sa nej till J.K. flera gånger men han fortsatte att kyssa henne på munnen och halsen. Han drog ned hennes tröja och bh och tog på hennes underliv utanpå kläderna. Hon hörde hur A och A.H. lämnade dörren. J.K. förde hennes hand mot sin penis och han hade då dragit ned byxor och kalsonger. Han knuffade henne på sängen så hon föll på rygg. Han drog ned hennes tights och trosor men hon drog upp dem igen. Han drog ner dem igen till knäna medan hon försökte dra upp dem. Han lyckades inte komma in i henne först då trosorna och tightsen var i vägen. Han drog ned plaggen ytterligare och trängde in med sin penis i henne. Hon sa nej flera gånger men J.K. brydde sig inte. Han höll fast hennes armar över huvudet på henne och sa ”just one minute”. Han drog sig ur henne och sprutade på hennes mage. Han försökte därefter kyssa henne men fick sedan bråttom att klä sig och lämna rummet. Hon torkade bort sperman från magen med en tröja. Hon drog upp sina kläder och gick gråtande ut på balkongen. Hela händelsen kanske tog fem minuter. Under händelsen bet J.K. henne i läppen då han försökte kyssa henne. Han måste ha förstått att hon inte ville ha sex då hon sa nej flera gånger och gjorde motstånd hela tiden genom att vrida sig och kränga med kroppen samt dra upp sina kläder. Hon var i chock under händelsen. Hon tror att övergreppet hände vid 22:30-tiden och att de ringde polisen som kom vid midnatt.
Efter händelsen kunde hon inte återvända till sin lägenhet. Hon bodde hos sin mor och mådde väldigt dåligt. Hennes dotter fick stanna i sin kontaktfamilj två och en halv vecka. Hon tänker på händelsen hela tiden, kan inte sova och orkar inte med skolan. Hon är idag väldigt rädd för J.K.
J.K. har uppgett i huvudsak följande: Han stötte på A, B och A.N. på biljarden. Efter en stund ville B spela biljard vilket de gjorde. A.N. grät och var ledsen. Han och A.H. tröstade henne. När biljarden stängde gick de ut alla tillsammans. Han förstod inte vad som sas men han förstod att de skulle följa med till en lägenhet. På vägen dit satte de sig vid en byggnad för att vila. B började där att lägga sin hand på hans penis inför ögonen på alla andra. B handlade sedan något på en bensinstation och så gick de till B:s lägenhet. A.N. la sig i ena delen av soffan och han satte sig bredvid B som bjöd på godis. Han hade ett litet täcke i famnen som räckte till en person. B förde in sin hand under täcket och tog på hans underliv. A.H. lyfte upp täcket och såg detta. A.H. sa att B ville knulla med honom. Han flyttade sig till A på golvet och tittade i hennes telefon. A pratade med hans kompis M. Han återvände till soffan och satte sig bredvid B. B och A.H. förde ett samtal men han förstod inte språket. De började att springa och leka i lägenheten. De hoppade på varandra. A sprang till sovrummet och fick en garderobsdörr på sig. Han hjälpte till att montera fast garderobsdörren i sovrummet. Han tog inte någon gång på A. Han kan ha dragit ut henne från under sängen då de lekte. B sa till de andra att gå och han och B blev ensamma i sovrummet. B pussade honom och tog på hans penis. De öppnade och gick ut i hallen. De andra satt i soffan och B tog då hans hand och drog in honom i sovrummet igen. B kysste honom och knäppte upp hans byxor. Han låste ingen dörr och det fanns ingen möjlighet att spärra dörren. B lade sig på sängen. Hon tänkte sedan hoppa upp på honom men kunde inte för sina byxor. De drog ner sina byxor till under knäna men tog inte av sig helt. B låg på ryggen. Han tog inte hårt i B utan allt var frivilligt från hennes och hans sida. Han använde inget våld och B sa inte nej. Hon skrek inte heller. Hade han förstått att hon inte ville skulle han ha slutat. Han fortsatte samlaget, som varade 9-10 minuter. Han drog sig ur B och hjälpte sig själv till utlösning. Sperman hamnade på golvet bredvid sängen. Han märkte då att dörren öppnades och såg A.H. utanför. Det är möjligt att han vände sig och att sperma även hamnade på B:s mage. Han och B tog på sig och B pussade honom. Detta var första gången i sitt liv som han hade sex. De gick ut och allt var normalt. Han kände sedan att stämningen var konstig och såg inte B. Han och A.H. lämnade lägenheten då denne sa att B bett dem gå genast. Vid midnatt fick han ett sms från sin kompis M. där det stod att han skulle ta farväl av sin familj för han skulle till fängelse.
A.N. har omvittnat i huvudsak följande: Hon är kamrat med A och B. J.K. träffade hon då skolan började i augusti 2014. Hon har varit tillsammans med J.K. nästan en hel månad i september 2014. Under den tiden hade de sex med varandra fem gånger. Vid händelsen hade de gjort slut sedan en tid tillbaka. Under biljardspelandet hade inte J.K. någon kontakt med B. Det hände inte heller något då de var på väg till B:s lägenhet. I lägenheten låg hon i soffan och såg att J.K. tog B:s telefon och sprang iväg. B följde efter och tog tillbaks sin telefon. Sedan satte sig B, J.K. och A.H. i soffan. A satt på golvet. J.K. och B hade en filt över sig. Hon såg inte att något hände under filten. A, B, J.K. och A.H. sprang sedan runt i lägenheten och lekte. Hon låg kvar i soffan och såg inget tafsande eller annat.
Efter ett tag kom B ut från sovrummet och grät på balkongen. Hon och A bad J.K. och A.H. att gå. A berättade för henne att J.K. tafsat på henne och att hon gömt sig under sängen men att han dragit fram henne. B berättade att J.K. hade dragit ned hennes byxor och våldtagit henne. De ringde då till polisen.
Efter händelsen har A mått dåligt och inte orkat med skolan. A har haft humörsvängningar och har blivit inbunden och ledsen. B var helt förstörd efter kvällen och har gråtit mycket. Både hon och A och B är mycket rädda för J.K.
Slutligen har A.H. omvittnat följande: Flickorna kom till biljarden när han och J.K. var där. J.K. och A.N. hade haft problem men de försonades inne på biljarden. Han såg inget mellan J.K. och B inne på biljardhallen. Ingen var intresserad av någon annan person. När lokalen skulle stänga gick de ut och rökte. De satte sig vid en byggnad en stund, sedan gick de alla till B:s lägenhet. I lägenheten satte de sig i soffan. J.K. och B satt bredvid varandra i soffan. Han satt bredvid J.K. A.N. låg i soffan och A satt på golvet och lekte med mobilen. J.K. hade ett täcke över sig. Han vet inte om denne tagit fram sin penis eller inte. Han såg dock att B:s hand var under täcket. Han sa till J.K. på arabiska ”titta på hennes hand, hon är kåt”. B bar en stor urringad tröja så man såg halva brösten på henne. Hon hade dessutom puffat upp sina bröst både inne på biljarden och utanför. Hennes handlingar tydde på att hon var kåt. De lyssnade på musik en stund och sedan gick B till sitt sovrum. Han lekte med sin mobil och vet inte vad som hände. Efter en stund gick han och A till sovrummet och öppnade dörren. Lampan var släckt därinne och han såg endast skuggor på sängen. Han hörde att någon sa ”go” och de stängde dörren. Han och A stannade utanför och när de försökte öppna igen var dörren spärrad. De gick tillbaka till vardagsrummet. Efter tio minuter kom J.K. ut och gick till toaletten. B gick ut på balkongen och rökte. Hon såg arg ut. A.N. och A bad honom och J.K. att lämna lägenheten. När han frågade J.K. vad som hänt sa denne ingenting. Han har haft kontakt med J.K:s föräldrar en gång efter häktningen.
Tingsrätten gör följande bedömning.
Bevisvärdering i våldtäktsmål
HD har i NJA 2009 s. 447 uttalat att för en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre.
HD har i nämnda avgörande vidare uttalat att vid påstådd brottslighet av förevarande slag saknas ofta direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuduppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet - t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen - vara tillräckligt för en fällande dom.
Tingsrättens bevisvärdering
I målet är utrett att J.K. haft samlag med målsäganden B i dennas sovrum. Frågan är om det sexuella umgänget skett frivilligt eller om B tvingats till detta på sätt åklagaren påstått.
Målsäganden B har lämnat en detaljerad och sammanhängande berättelse om vad som skett i lägenheten. Hon har under mycket stor vånda lämnat en levande berättelse och det har inte framkommit något som talar för att B skulle oriktigt vilja anklaga J.K. för våldtäkt. Målsäganden B har lämnat likartade uppgifter om händelsen vid tingsrätten som till målsäganden A, vittnet A.N., undersökande läkare och i de olika polisförhören. Hon har tillkallat polis kort efter det att J.K. och A.H. i hast lämnat lägenheten. Såväl målsäganden A som A.N. har bekräftat att B varit mycket ledsen och uppriven efter händelsen och bett dem slänga ut J.K. Även vittnet A.H. har tillstått att de blev tillsagda att lämna lägenheten i hast.
Målsäganden B:s uppgifter om bett i läppen vinner stöd av rättsintyg som utvisar tecken på bett i underläppen. Hennes uppgifter om att J.K. fick utlösning på hennes mage stöds också av den tekniska utredningen, där DNA-spår visar spår av sperma från denne på hennes kropp. Målsäganden B får även stöd av A:s utsaga där det framkommer att dörren till sovrummet vid ett tillfälle var spärrad samt att A, då hon stod utanför dörren, hörde B säga nej. Även vittnet A.H. har uppgett att sovrumsdörren i något läge var spärrad samt att då han och A fick upp den möttes de av att någon ropade ”go”. Att det skulle varit någon annan än J.K. som sagt ”go” förefaller osannolikt då målsäganden B:s modersmål är svenska.
Till detta kommer att J.K. i vissa delar lämnat uppgifter som inte stämmer överens med vad han tidigare sagt i förhör. Till exempel har han i förhör uppgett att han fick utlösning på golvet bredvid sängen men, då han blivit medveten om att inget spår av sperma på golvet återfunnits, ändrat sig och uppgett att han kanske vände sig mot B:s kropp då han fick utlösning. Han har också lämnat uppgift om att det var första gången han hade sex med någon den aktuella kvällen. Denna uppgift motbevisas av A.N:s under ed lämnade uppgifter om att hon och J.K. haft sex med varandra fem gånger under den tid de var tillsammans.
J.K. har gjort gällande att målsäganden B uppmuntrat honom till sex, bland annat genom sin klädsel och genom att lägga handen på hans penis både ute på väg till lägenheten samt under ett täcke när de suttit i soffan. Enligt tingsrättens mening saknar det betydelse hur målsäganden B varit klädd eller eventuellt agerat innan händelsen i sovrummet. Dessutom vinner påståendet om B:s agerande inte stöd av annat än A.H:s nya uppgift vid huvudförhandlingen om att B haft sin hand under täcket. Vem som eventuellt stoppat dit handen framkommer inte. J.K:s uppgift om att B uppmuntrat honom till sex och att han därmed inte fått klart för sig att hon inte ville ha samlag är därmed vare sig trovärdig eller sannolik.
Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter bedömer tingsrätten att målsäganden B:s uppgifter är så tillförlitliga och får sådant stöd av övrig bevisning att J.K:s uppgifter om frivillighet är klart motbevisade. Målsäganden B:s uppgifter läggs därmed till grund för bedömningen och det är därmed visat att J.K. gjort sig skyldig till våldtäkt.
Tingsrätten övergår därefter till bedömningen av åtalet för sexuellt ofredande.
Målsäganden A har även hon lämnat en lång och detaljerad berättelse om vad som utspelat sig i lägenheten. Klarlagt är att samtliga i lägenheten, utom A.N., rört sig runt och att man sannolikt från början sprungit runt och jagat varandra men att leken senare ändrat karaktär. A:s uppgifter om att J.K. tafsade på henne utanför barnrummet och att hon därmed försökte försvara sig styrks av B:s uppgifter att hon fann A i ett hörn med en leksaksdammsugare framför sig. A:s uppgifter om att hon senare sökte skydd under sängen stöds av B:s iakttagelser men även av J.K:s medgivande att han kan ha dragit ut henne från sängen. B har även bekräftat att J.K. tog såväl henne som A på brösten då de alla tre hamnat i sängen, låt vara kortvarigt. A har vidare berättat för vittnet A.N. om att J.K. tafsat på henne strax efter det att denne lämnat lägenheten.
Målsäganden A får således sådant stöd av övrig bevisning att hennes utsaga är så tillförlitlig att den ska läggas till grund för bedömningen. Tingsrätten finner därmed styrkt att J.K. tagit på A:s bröst, rumpa samt underliv samt fört hennes hand mot sitt eget underliv. Beröringen har skett på flera ställen i lägenheten. Åtalet för sexuellt ofredande är därmed styrkt och ska bifallas.
- - -
Påföljden
J.K. är 18 år gammal och tidigare ostraffad. Av yttrande från frivården framgår att han endast varit i Sverige i ett halvår. Han bor med sina föräldrar och går i skolan i Tidaholm. Han har inga missbruksproblem eller kriminella värderingar.
Frivården har bedömt att det inte föreligger något övervakarbehov, inte heller är någon programverksamhet lämplig då J.K. inte tillstår behov av någon behandling. Samhällstjänst har inte bedömts som genomförbar.
För brottet våldtäkt är straffet fängelse i lägst två år. Tingsrätten gör bedömningen att gärningarna i nu aktuellt fall för en vuxen person skulle rendera ett fängelsestraff om drygt två år. Emellertid är J.K. endast 18 år gammal varför straffvärdet ska halveras. Våldtäkt är ett brott av sådan art att det föreligger särskilda skäl att välja påföljden fängelse trots J.K:s låga ålder. Både artvärdet och straffvärdet är således sådant att påföljden ska bestämmas till fängelse ett år.
Domslut
Domslut
Tingsrätten dömde J.K. enligt 6 kap. 1 § första stycket och 6 kap. 10 § andra stycket BrB för våldtäkt och sexuellt ofredande till fängelse 1 år.
J.K. ålades att utge skadestånd till målsägande A med 9 400 kr, varav 7 000 kr avsåg kränkning och 2 400 kr sveda och värk samt till målsägande B med 115 000 kr, varav 100 000 kr avsåg kränkning och 15 000 kr sveda och värk, i båda fallen jämte ränta.
Göta hovrätt
J.K. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom och befria honom från skyldigheten att betala skadestånd till målsägandena.
Åklagaren och målsägandena motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl, hovrättsråden Ulf Johansson, referent, och Cathérine Beckström Gustafsson samt två nämndemän) anförde i dom den 22 maj 2015:
Hovrättens domskäl
Skuld
Parterna har lagt fram samma bevisning i hovrätten som vid tingsrätten. Dessutom har ny skriftlig bevisning i form av sakkunnigutlåtande från SKL daterat den 15 december 2014 och ett läkarintyg från den 13 april 2015 avseende målsägande B åberopats. Kompletterande frågor har även, på J.K:s begäran, ställts till A.N.
Vittnet A.N. har berättat bl.a. följande. Efter tingsrättens dom har hon sagt upp bekantskapen med målsägandena, eftersom de ”ligger runt” och enligt hennes mening inte uppträder på ett sådant sätt, att hon känner att hon kan fästa tilltro till deras uppgifter om att J.K. våldfört sig på dem. Hennes misstro har också spätts på av det faktum, att målsäganden pratar vitt och brett om vad hon ska göra med pengarna hon kan komma att få på grund av händelsen. Hon är medveten om att målsägande B varit inlagd på sjukhus efter händelsen.
Det som tagits upp i hovrätten ger inte anledning till några andra bedömningar än de som tingsrätten gjort i frågor om skuld och skadestånd. När det gäller påföljden finner hovrätten i likhet med tingsrätten att brottslighetens art och höga straffvärde utgör sådana särskilda skäl som medför att J.K. trots sin ungdom ska dömas till fängelse ett år. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras.
Hovrättens domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Högsta domstolen
J.K. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle i första hand ogilla åtalet och befria honom från att betala skadestånd till målsägandena samt i andra hand mildra påföljden.
Riksåklagaren och målsägandena motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit utrett om gärningarna meddelade HD prövningstillstånd i frågan om påföljd. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad, Gudmund Toijer, Martin Borgeke, referent, och Lars Edlund) meddelade den 21 december 2015 följande dom:
Domskäl
Bakgrund
Enligt hovrättens dom har J.K. gjort sig skyldig till våldtäkt och sexuellt ofredande. I den delen har domen vunnit laga kraft genom HD:s beslut rörande prövningstillstånd.
Våldtäkten begicks mot en yngre kvinna i en lägenhet där det också fanns några andra yngre personer närvarande. Den föregicks av ett allmänt umgänge. Vid något tillfälle befann sig flera av personerna i lägenhetens sovrum. När de andra lämnade sovrummet hindrade J.K. kvinnan från att följa efter. Han tvingade henne till sängen, drog ned hennes tights och trosor och genomförde ett vaginalt samlag. Hon sa nej flera gånger och försökte också göra motstånd med kroppen, men J.K. höll fast hennes armar över hennes huvud. Vid något tillfälle bet J.K. kvinnan i läppen när han försökte kyssa henne. Det hela pågick under kanske fem minuter.
Det sexuella ofredandet bestod i att J.K. - i samma lägenhet och innan våldtäkten ägde rum - tog en annan yngre kvinna utanpå kläderna på hennes bröst, stjärt och underliv samt förde hennes hand mot sitt eget underliv. Detta hände i samband med att de som befann sig i lägenheten sprang runt och jagade varandra på lek.
Frågan i HD
Både tingsrätten och hovrätten har bestämt påföljden för brottsligheten till fängelse i ett år. Frågan i HD är om påföljden bör sättas ned.
Brottslighetens straffvärde
Straffskalan för våldtäkt av normalgraden är fängelse i lägst två och högst sex år. För grov våldtäkt är straffskalan fängelse i lägst fyra och högst tio år, medan den för mindre grovt brott är fängelse i högst fyra år. Med hänsyn till att minimistraffet för grov våldtäkt är fängelse i fyra år finns det mycket sällan anledning att för en våldtäkt av normalgraden döma till fängelse i fyra år eller mer. Den praktiskt tillämpbara straffskalan för normalgraden av våldtäkt börjar alltså på fängelse i två år och sträcker upp till, men inte till och med, fängelse i fyra år.
Straffskalan för sexuellt ofredande är böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömningen av straffvärdet ska rätten enligt 29 kap. 1 § BrB beakta den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade har insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han eller hon har haft. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2010 (prop. 2009/10:147) gjordes det tillägget till lagtexten, att rätten särskilt ska beakta om gärningen har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Bakgrunden till detta var lagstiftarens uppfattning att straffen för de allvarliga våldsbrotten borde vara strängare än de var enligt praxis.
I förarbetena (se a. prop. s. 15 och 41 f.) anges ganska detaljerat vilka straffskärpningar som lagstiftaren tänkte sig. Eftersom lagändringen tog sikte på bara de allvarliga våldsbrotten uteslöts alla brott som enligt då gällande praxis bedömdes ha ett straffvärde motsvarande fängelse i högst fem månader. Ett brott som hade ett straffvärde som motsvarade fängelse i sex månader skulle emellertid efter lagändringen anses ha ett straffvärde som motsvarar fängelse i åtta månader. Hade brottet tidigare haft ett straffvärde motsvarande fängelse i ett år skulle straffvärdet efter den 1 juli 2010 anses motsvara fängelse i ett år och tre månader. Och om det rörde sig om ett brott med ett straffvärde som motsvarade fängelse i två år skulle det nya straffvärdet anses motsvara fängelse i två år och fem månader. Vid högre straffvärden skulle påslagen i nominella tal efter hand bli allt större. Vid de allra högsta straffen skulle straffvärdeökningen dock bli mindre och vid den normala maximitiden för tidsbestämt straff, fängelse i tio år (se 26 kap. 1 § BrB), skulle det inte bli något påslag alls.
Som HD framhöll i rättsfallet NJA 2011 s. 89 kan det diskuteras hur lämplig den valda lagstiftningstekniken är om man vill uppnå den straffskärpning som var lagstiftningens syfte samt i vad mån den nya regleringen är förenlig med grundläggande straffrättsliga principer. I rättsfallet uttalade domstolen emellertid också, att det står klart att reformen syftade till en markerad höjning av straffnivåerna för allvarliga våldsbrott i en storleksordning som indikeras av de i motiven angivna exemplen. Enligt domstolen borde detta syfte respekteras vid rättstillämpningen inom ramen för vad som är förenligt med de genomförda lagändringarna.
I förarbetena anges vissa exempel på brott som avses med den skärpta straffvärdebedömningen. Särskilt framhålls bl.a. misshandel av allvarligare slag, grov kvinnofridskränkning och olaga tvång. I allmänmotiveringen sägs att sexualbrott kan utgöra sådana angrepp (prop. 2009/10:147 s. 14). Frågan tas också upp i författningskommentaren. Där uttalas (a. prop. s. 41) att tillägget till 29 kap. 1 § andra stycket BrB är avsett att i regel träffa bl.a. grov våldtäkt och våldtäkt. Samtidigt sägs att det ska röra sig om ett angrepp direkt riktat mot en annan person som har bestått i eller innefattat uppsåtlig allvarligare våldsanvändning, uppsåtligt allvarligare hot eller med sådant våld eller hot jämställbart handlande, t.ex. att ha försatt någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd eller att, utan våld eller hot, ha berövat någon friheten.
Någon ändring av straffskalan för våldtäkt gjordes inte vid 2010 års lagstiftning. Detta innebär att det fortfarande, trots de redovisade motivuttalandena, måste finnas fall av våldtäkt som har ett straffvärde som motsvarar minimistraffet fängelse i två år. Lagändringen bör dock medföra att ett antal fall, som tidigare bedömdes som mindre grova, numera med hänsyn till våldsanvändningen anses utgöra våldtäkt av normalgraden (jfr NJA 2013 s. 1155 p. 7).
Inslaget av våld i det våldtäktsbrott som J.K. har gjort sig skyldig till är inte särskilt framträdande. I stället är det straffvärda i allt väsentligt att han på ett mycket allvarligt sätt har kränkt målsägandens sexuella integritet. Hans gärning är inte på något sätt sådan, att den kan bedömas som mindre allvarlig i våldtäktsbestämmelsens mening. I stället är den helt klart av normalgraden. Däremot träffas den knappast av den ändring som år 2010 gjordes i 29 kap. 1 § BrB. Inte heller i övrigt finns det några särskilt försvårande omständigheter (jfr 29 kap. 2 §). Eftersom det inte heller finns några förmildrande omständigheter rör det sig om ett våldtäktsbrott som i allvarsgrad (straffvärde) motsvarar det minimistraff om fängelse i två år som gäller för brottet.
Straffvärdet av det sexuella ofredandet motsvarar ett högt bötesstraff. Det inverkar därmed inte nämnvärt på den samlade brottslighetens straffvärde. I likhet med tingsrätten och hovrätten gör således HD bedömningen att straffvärdet motsvarar fängelse i två år.
Tidigare brottslighet
Det finns inte någon anteckning i belastningsregistret avseende J.K. Han har berättat att han inte heller i sitt tidigare hemland har dömts för brott.
Billighetsskäl
Det har inte kommit fram att det av skäl som anges i 29 kap. 5 § BrB finns anledning att vid en straffmätning avvika från straffvärdet.
Beaktandet av J.K:s ålder vid en tänkt straffmätning
När J.K. begick brotten var han 18 år och fyra månader. Därmed ska enligt 29 kap. 7 § BrB hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Enligt fast praxis brukar en reduktion av straffet för en artonåring ske med ungefär hälften (se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012 s. 219 ff.). Eftersom J.K. var några månader äldre än 18 år skulle det leda till en tänkt strafflängd på ett år och två månader. Det ska dock observeras att HD i rättsfallet NJA 2000 s. 421 uttalade, att det vid långvariga frihetsstraff ofta kan vara rimligt att sätta ned straffet mera än vid kortare frihetsstraff eller bötesstraff. Detta innebär att det straff som skulle dömas ut, om fängelse valdes som påföljd för J.K., skulle lyda på ett år (straffmätningsvärdet).
Det är inte möjligt att överlämna J.K. till särskild vård för unga
När straffmätningsvärdet är så högt att det motsvarar fängelse i ett år eller däröver kan en ungdomspåföljd tillämpas för den som vid brottet hade fyllt 18 år bara om förhållandena är speciella. De påföljder som i så fall närmast står till buds är ungdomsvård eller ungdomsvård i kombination med ungdomstjänst (32 kap. 1-3 §§ BrB). För ungdomsvård krävs emellertid att den unge har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge. Av den utredning från J.K:s hemkommun, som i enlighet med 28 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har hämtats in i HD, framgår att J.K. inte har något sådant särskilt behov. En ungdomspåföljd är således utesluten i hans fall. Därmed ska påföljd väljas enligt de allmänna reglerna i 30 kap. BrB.
Grundprinciperna för påföljdsvalet
Vid val av påföljd ska rätten, enligt 30 kap. 4 § BrB, fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Detta innebär att ett alternativ till fängelse har företräde och att ett fängelsestraff ska väljas i sista hand. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.
I enlighet med ett uttalande i förarbetena (prop. 1987/88:120 s. 100) är det ett riktvärde att om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar fängelse i ett år, finns det en presumtion för att fängelse ska väljas som påföljd. Om straffvärdet är så högt eller högre men ett fängelsestraff, om fängelse hade valts som påföljd, på grund av den tilltalades ungdom hade bestämts till kortare tid än ett år, ska den faktiska strafflängden vara avgörande för om det råder en presumtion för fängelse med hänsyn till straffvärdet (se ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314). Motsvarande gäller i allmänhet också om det är billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § BrB som motiverar straffsänkningen (se ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 14; jfr också Dag Victor, ”Straffmätningsvärde” och påföljdsval, SvJT 2015 s. 173, Martin Borgeke, Straffmätningsvärdet - en replik, SvJT 2015 s. 281 och Petter Asp, Enighet om tumregeln, SvJT 2015 s. 292). Trots att ett fängelsestraff i J.K:s fall alltså ska reduceras ganska avsevärt med hänsyn till hans ålder vid brottet (se p. 16), är den grundläggande presumtionen mot fängelse bruten eftersom straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i ett år. Det innebär att varken villkorlig dom (och böter) eller skyddstillsyn är tillräckligt ingripande.
I de situationer då presumtionen mot fängelse alltså är bruten och villkorlig dom (och böter) eller skyddstillsyn inte är tillräckligt ingripande, så har rätten möjlighet att ändå bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn om det finns särskilda skäl för det. Exempel på sådana särskilda skäl finns i 30 kap. 7 § andra stycket och i 30 kap. 9 § andra stycket BrB. Det rör sig om fall där en villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förenas med en föreskrift om samhällstjänst eller en skyddstillsyn med en behandlingsplan (kontraktsvård). Men det kan också vara fråga om situationer där det har skett en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation i något hänseende som kan antas ha haft samband med hans eller hennes brottslighet, eller där den tilltalade undergår behandling som syftar till att motverka fortsatt brottslighet.
För J.K. är inte någon behandling aktuell. Enligt personutredningen lever han under ordnade förhållanden. Han går i skolan och tillbringar det mesta av fritiden tillsammans med sin familj. Frågan är därmed närmast om det är möjligt att ersätta ett fängelsestraff med villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst. Det ska då noteras att J.K. har samtyckt till samhällstjänst och att Kriminalvården i sitt yttrande till HD har bedömt honom lämplig för sådan tjänst.
Förutsättningarna är uppfyllda både för villkorlig dom och för skyddstillsyn
I Kriminalvårdens yttrande har angetts att det inte finns något övervakningsbehov beträffande J.K. och - underförstått - att det därmed inte är aktuellt med skyddstillsyn. Som HD har uttalat vid flera tillfällen (se ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314, ”Skärtorsdagsdomen” NJA 2008 s. 359, särskilt s. 371, och ”De kinesiska kullagren” NJA 2014 s. 559 p. 15) ska föreskriften i 30 kap. 9 § första stycket BrB emellertid inte läsas så, att det är en förutsättning för skyddstillsyn att det bedöms finnas ett s.k. övervakningsbehov. I stället ska lagbestämmelsen uttydas på det sättet, att skyddstillsyn är utesluten som påföljd endast om det helt saknas anledning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet. Det innebär att även den som uppfyller kraven för villkorlig dom (villkorlig dom är utesluten endast i de fall då det finns särskild anledning att befara att den dömde kan komma att begå brott på nytt) kan dömas till den generellt sett mera ingripande påföljden skyddstillsyn, om detta krävs med hänsyn till allvaret i den brottslighet som han eller hon har gjort sig skyldig till och för att ett fängelsestraff ska kunna undvikas.
Fastän det alltså inte framgår annat än att J.K. lever under ordnade förhållanden och att det saknas särskild anledning att befara att han kommer att begå brott på nytt, uppfyller han förutsättningarna för skyddstillsyn. Det saknas nämligen inte helt anledning att anta att en skyddstillsyn kan bidra till att J.K. avhåller sig från fortsatt brottslighet.
En påföljd med samhällstjänst skulle inte vara tillräckligt ingripande
Villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst kan i vissa fall användas som ersättning för ett fängelsestraff. I det lagstiftningsärende då samhällstjänst infördes som en permanent del av påföljdssystemet (prop. 1997/98:96 s. 96) uttalades att samhällstjänst inte bör komma i fråga när straffvärdet är så högt att det enbart på grund av detta finns hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd enligt de allmänna principerna för påföljdsval i 30 kap. BrB. Samtidigt framhöll regeringen att enligt den tumregel för bestämmandet av antalet timmar samhällstjänst som gäller, ska maximala antalet timmar samhällstjänst, dvs. 240, motsvara ett fängelsestraff på elva månader. Regeringen underströk emellertid att uttalandena i propositionen ska uppfattas endast som riktlinjer.
De angivna riktlinjerna innebär att det med hänsyn till straffmätningsvärdet inte skulle vara omöjligt att bestämma påföljden för J.K. till villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst. I sammanhanget måste emellertid också hänsyn tas till brottslighetens art.
Det råder inte någon tvekan om att våldtäkt är en brottstyp där omständigheterna generellt sett är sådana att brottslighetens art starkt talar för fängelse och därmed emot villkorlig dom eller skyddstillsyn, och det även om en sådan påföljd förenas med en föreskrift om samhällstjänst. Att våldtäkt inte nämns i förarbetena till påföljdsreformen år 1989 (se prop. 1987/88:120 s. 100) som exempel på en brottstyp av sådan art att särbehandling bör ske vid påföljdsvalet, torde hänga samman med det höga minimistraffet. När det är aktuellt att döma ut ett fängelsestraff på ett år eller mer spelar nämligen brottslighetens art ingen roll för bedömningen. Då räcker straffmätningsvärdet som skäl för fängelse. Och som framgått är ju minimistraffet för våldtäkt av normalgraden fängelse i två år. Det sagda hindrar inte att en nyanserad bedömning alltid måste göras. Rör det sig om våldtäkt som är mindre grov (6 kap. 1 § tredje stycket BrB) kan det i ett enskilt fall vara så att brottets art inte leder till att fängelse måste dömas ut (jfr NJA 2014 s. 990).
I de fall brottslighetens art talar för fängelse inskränks möjligheterna att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst. I vilken utsträckning som det ändå är möjligt att tillämpa ett påföljdsval av detta slag är i viss mån oklart, även om det i rättspraxis kan skönjas vissa linjer. Här kan pekas på att också i de fall då brottslighetens art bara i mindre grad talar för fängelse har det ansetts krävas alldeles särskilda skäl för att ett fängelsestraff ska kunna undvikas, när brottslighetens straffmätningsvärde motsvarar fängelse i sex månader eller mer (se t.ex. NJA 2000 s. 195). I detta skikt är alltså möjligheterna att ersätta fängelse med en påföljd med samhällstjänst klart begränsade.
När det gäller det aktuella våldtäktsbrottet talar brottslighetens art starkt för fängelse. Vid ett så högt straffmätningsvärde som motsvarande fängelse i ett år skulle därför en påföljd med samhällstjänst inte vara tillräckligt ingripande. Detta gäller även om samhällstjänsten skulle knytas till en skyddstillsyn. Frågan blir därmed om det i J.K:s fall finns alldeles särskilda skäl för att döma till något annat än ett fängelsestraff utmätt efter brottslighetens straffmätningsvärde. Vad som då skulle kunna vara aktuellt är skyddstillsyn och fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB.
Skyddstillsyn och fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB
En skyddstillsyn kan enligt 28 kap. 3 § BrB förenas med fängelse i lägst 14 dagar och högst tre månader. Denna påföljdskombination får enligt 30 kap. 11 § tillämpas bara om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Brottets art nämns inte i lagtexten. Det ska dock inte uppfattas så att detta skäl för fängelse (se 30 kap. 4 §) aldrig kan tala för att skyddstillsyn och fängelse väljs som påföljd (se NJA 2013 s. 922 p. 7; se också prop. 1987/88:120 s. 108). Däremot ska det observeras att kombinationen skyddstillsyn och fängelse får användas endast när alternativet är ett inte helt kort fängelsestraff.
Var gränsen går för att det ska vara möjligt att förena en skyddstillsyn med fängelse är inte alldeles klart. Om brottslighetens art saknar betydelse för bedömningen bör dock tillämpningsområdet för påföljdskombinationen börja där det fängelsestraff som annars hade dömts ut hade bestämts till ett år. Ett rimligt antagande är att den yttersta gränsen i dessa fall går ungefär när detta fängelsestraff hade fått lyda på ett år och sex månader. Om också brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet inverkar på påföljdsvalet sänks uppenbarligen denna gräns. Det bör dock i sådana fall normalt vara möjligt att tillämpa skyddstillsyn och fängelse till och med ett straffmätningsvärde som motsvarar fängelse i ett år.
Påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse ersatte genom en lagstiftning år 1980 (prop. 1978/79:212) den tidigare möjligheten att vid skyddstillsyn förordna om behandling i anstalt under en tid som inte var bestämd på förhand och som kunde variera mellan en och två månader. Då uttalade departementschefen (a. prop. s. 74) att skyddstillsyn och fängelse i princip bör kunna användas i alla fall när inte hänsynen till allmän laglydnad kräver en ännu strängare påföljd. Enligt departementschefen borde skyddstillsyn och fängelse många gånger kunna komma i fråga när man tidigare hade dömt ut ett fängelsestraff av sådan längd att villkorlig frigivning blev aktuellt (då fängelse i fyra månader eller mer, se tidigare lydelse av 26 kap. 6 § BrB i SFS 1965:620; ändrat till fängelse i tre månader den 1 januari 1980, SFS 1979:680). Han framhöll särskilt att kombinationen skulle kunna tillämpas i en del fall när den tilltalade tidigare skulle ha dömts till ungdomsfängelse, en påföljd som avskaffades genom samma lagstiftning.
I dessa lagstiftningsförarbeten uttalade departementschefen (a. prop. s. 55) att syftet med anstaltsvistelsen, dvs. fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § BrB, borde vara att för det gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd tillföra skyddstillsynen ett ytterligare moment av skärpa. Genom möjligheten att kombinera skyddstillsyn med ett frihetsberövande på upp till tre månader borde, och då kanske främst vad gäller unga lagöverträdare, ett långvarigt frihetsberövande kunna undvikas.
Vid införandet av 30 kap. 11 § BrB gjordes inga uttalanden av innebörd att det som angavs i prop. 1978/79:212 inte längre skulle gälla. I stället inskärptes att påföljdskombinationen ska användas när alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff.
Det råder en allmän presumtion mot fängelse som påföljd (30 kap. 4 § BrB). Att denna är särskilt stark i fråga om den som vid brottet ännu inte hade fyllt 21 år framgår av 30 kap. 5 §. Där föreskrivs att för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. För den något äldre åldersgruppen, mellan 18 och 21 år, gäller att det för att fängelse ska få tillämpas krävs särskilda skäl med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars. Med ”annars” förstås här gärningsmannens tidigare brottslighet och brottslighetens art.
Med hänsyn till föreskrifterna i 30 kap. 4 och 5 §§ BrB är det rimligt att anta att syftet med bestämmelsen i 30 kap. 11 § är att beträffande främst unga lagöverträdare skapa en större möjlighet än en vanlig skyddstillsyn erbjuder att undvika ett längre fängelsestraff (jfr ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314, särskilt s. 322). Detta gäller också i situationer där brottslighetens art starkt talar för fängelse. När straffmätningsvärdet som här motsvarar fängelse i ett år måste dock den maximala tiden om tre månader för fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § tillämpas.
Det är inte nödvändigt att döma J.K. till ett långt fängelsestraff
HD:s bedömning blir att det är möjligt att undvika ett längre fängelsestraff i J.K:s fall, om han döms till kombinationspåföljden skyddstillsyn och fängelse. Den möjligheten ska då användas. Det innebär att i stället för det av hovrätten bestämda fängelsestraffet på ett år ska J.K. dömas till skyddstillsyn och fängelse i tre månader enligt 28 kap. 3 § BrB.
Domslut
Domslut
Med ändring av hovrättens domslut bestämmer HD påföljden för den samlade brottsligheten till skyddstillsyn och fängelse tre månader.
HD tillämpar 28 kap. 3 § BrB.
HD:s dom meddelad: den 21 december 2015.
Mål nr: B 3277-15.
Lagrum: 6 kap. 1 och 10 §§, 28 kap. 3 §, 29 kap. 1 och 7 §§, 30 kap. 4, 5, 7, 9 och 11 §§ samt 32 kap. 1-3 §§ BrB och 28 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Rättsfall: NJA 2000 s. 195, NJA 2000 s. 314, NJA 2000 s. 421, NJA 2008 s. 359, NJA 2011 s. 89, NJA 2013 s. 922, NJA 2013 s. 1155, NJA 2014 s. 559 och NJA 2014 s. 990.