Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Susanne Hård och tf. hovrättsassessorn Sasha Matić) anförde i dom den 29 maj 2020 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Tingsrättens dom ska fastställas

I målet har C.L. invänt att A.J. i egenskap av god man för B.L. inte har rätt att för hennes räkning väcka talan om äktenskapsskillnad. Även om denna fråga prövades av hovrätten i hovrättens beslut den 18 april 2019 finns det inte, mot bakgrund av att C.L. inte haft möjlighet att överklaga detta beslut, något hinder för hovrätten att på nytt pröva invändningen. Hovrätten gör i denna del följande bedömning.

B.L. kan pga. sin sjukdom inte uttrycka sin vilja och hon saknar processbehörighet. A.J. är förordnad att som god man för B.L. bevaka hennes rätt och förvalta hennes egendom.

Av 12 kap. 2 § första stycket FB följer att en god man, i enlighet med sitt förordnande, ska bevaka rätten för de personer som den företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person. Enligt lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2017 lades det till ett nytt tredje stycke i bestämmelsen. Av detta stycke, 12 kap. 2 § tredje stycket FB, framgår att en god man eller en förvaltare inte är behörig att företräda den enskilde i frågor om att ingå äktenskap. Gode män och förvaltare får alltså inte företräda den enskilde i vissa frågor av utpräglat personlig karaktär. Däremot har inte behörigheten för en god man att ansöka om äktenskapsskillnad för sin huvudmans räkning undantagits. Av förarbetena till 12 kap. 2 § tredje stycket FB (se prop. 2016/17:30 s. 135) framgår att det med detta tillägg inte var avsett att göras någon ändring i sak i förhållande till vad som tidigare hade gällt. I tidigare praxis har också en god man under vissa förhållanden ansetts att inom ramen för förordnandet kunna föra sin huvudmans talan som kärande i ett mål om äktenskapsskillnad (se RH 2008:33). Alltså ger varken utformningen av lagtexten i 12 kap. 2 § FB, förarbetsuttalanden eller tidigare praxis stöd för uppfattningen att frågor om äktenskapsskillnad är av så utpräglat personlig karaktär att en god man är förhindrad att för sin huvudmans räkning ansöka om äktenskapsskillnad.

I detta fall omfattar A.J:s förordnande bl.a. att bevaka B.L:s rätt. A.J. är därmed behörig att för B.L:s räkning ansöka om äktenskapsskillnad. Det förhållandet att B.L. inte kan uttrycka en egen vilja i frågan och ha insikt i konsekvenserna av äktenskapsskillnaden ger inte anledning till någon annan bedömning.

Rätten till äktenskapsskillnad är ovillkorlig och hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i denna del. Tingsrättens dom ska alltså fastställas.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättsrådet Rikard Ebbing var skiljaktig och anförde följande.

Jag anser i likhet med majoriteten att det inte föreligger hinder för hovrätten att pröva C.L:s invändning om att den gode mannen saknar behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad för B.L.

Av HD:s avgörande NJA 1994 s. 61 och RH 2008:33 framgår att den gode mannen kan vara behörig att ansöka om äktenskapsskillnad för huvudma¬nnens räkning. Vad som ska krävas för att en god man ska vara behörig att ansöka om äktenskapsskillnad för huvudmannens räkning i ett fall då huvudmannen inte kan avge sin inställning till om denne anser att äktenskapet ska upplösas är inte prövat av HD.

I Svea hovrätts avgörande den 30 mars 2009 i mål T 5708-08 uppkom fråga om en 92-årig man kunde företrädas av en för honom förordnad god man i mål angående äktenskapsskillnad. Hovrätten konstaterade att mannen numera inte hade någon rättshandlingsförmåga och att han därför fick anses sakna förmåga att i nuläget uttrycka en egen mening rörande skilsmässa. Hovrätten fann dock att utredningen i målet visat att mannen tidigare klart manifesterat sin vilja att skiljas, varför den gode mannen ansågs behörig att företräda huvudmannen i målet om äktenskapsskillnad.

Av den medicinska utredningen framgår att B.L. sedan flera år tillbaka är gravt dement, bor på ett demensboende och inte kan sörja för sin person, förvalta sin egendom eller bevaka sin rätt. Av utredningen framgår vidare att B.L. sedan ett antal år saknar förmåga att uttrycka sin egen mening rörande skilsmässa från sin make, C.L. Av ovan nämnda avgörande följer att den gode mannen även i denna situation skulle kunna vara behörig att företräda B.L. i mål om äktenskapsskillnad.

A.J., som är son till B.L. och har varit god man för henne sedan år 2015, har uppgett bl.a. följande. B.L. har aldrig nämnt för honom att hon ville skiljas men har år 2011 eller 2012 nämnt att hon ville bort från Jädraås där hon och C.L. bodde. Utan att ha förstått innebörden av detta uttalande har A.J. senare förstått att B.L. inte klarade av att genomföra detta eftersom hon redan vid den tiden led av en demenssjukdom. Av kontoutdrag från år 2013 och 2014 framgår att det gjorts ett flertal uttag från B.L:s konto utan att hon på något sätt varit delaktig i inköpen eller uttagen eftersom hon bott på ett demensboende sedan år 2013.

C.L. har motsatt sig att äktenskapet upplöses och anfört bl.a följande. Det har inte på något sätt kommit till uttryck att en äktenskapsskillnad är förenlig med B.L:s vilja. Han får inte lov att bo på demensboendet men han hälsar på henne regelbundet. Det finns inte heller några ekonomiska motiv för att bevilja ansökan om äktenskapsskillnad eftersom han inte har insyn i B.L:s ekonomi sedan år 2015 då A.J. blev god man för B.L.

Min bedömning

A.J:s uppgift om att B.L. någon gång under 2011 eller 2012 uttalat att hon ville bort från Jädraås där hon och C.L. bodde ger enligt min bedömning inte något tydligt stöd för att B.L. ville att äktenskapet med C.L. skulle upplösas. Det har inte heller i övrigt framkommit något som talar för att B.L. gett uttryck för en vilja att skiljas från C.L. Det är således inte visat att B.L. tidigare manifesterat en vilja att skiljas. Vid nu angivna förhållanden och då det inte heller framkommit att C.L. tillgodogör sig B.L:s ekonomiska medel eller att det på annat sätt är skadligt eller medför betydande olägenhet för B.L. om äktenskapet består, är det inte visat att den gode mannen var behörig att föra B.L:s talan i mål om äktenskapsskillnad. Tingsrättens dom ska därför upphävas. ( Jämför Svea hovrätts dom den 30 mars 2009 i mål T 5708-08.)

Domskäl

HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff och Cecilia Renfors) meddelade den 7 juli 2021 följande slutliga beslut.

SKÄL

Bakgrund

Målet i HD

Allmänt om en god mans behörighet

Behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad

Bedömningen i detta fall

HD:S AVGÖRANDE

HD undanröjer tingsrättens och hovrättens domar och avskriver målet från vidare handläggning.

Dödsboet efter B.L. ska ersätta C.L. för hans rättegångskostnad i HD med 21 286 kr, avseende ombudsarvode, och ränta – – –.

Justitieråden Agneta Bäcklund och Johan Danelius, referent, var skiljaktiga i fråga om rättegångskostnader och avslog C.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad. De anförde.

Vi ställer oss bakom det som anges i beslutet till och med punkten 12. Vi menar att skälen därefter bör ha följande lydelse.

Förarbetena ger inte stöd för att lagstiftaren ansett att upplösning av äktenskap är en fråga av sådan utpräglat personlig karaktär att den faller utanför den gode mannens behörighet enligt 12 kap. 2 § tredje stycket FB ( jfr prop. 2016/17:30 s. 135 och SOU 2004:112 s. 451). I doktrinen har det uttalats att bestämmelsen inte torde ha den innebörden (se Lars Tottie och Örjan Teleman, Äktenskapsbalken, 4 uppl. 2020, s. 461).

Ändamålsskäl talar också för att gode män, liksom förvaltare, i vart fall i vissa situationer bör ha behörighet att initiera en talan om äktenskapsskillnad. I annat fall skulle den som inte har egen processbehörighet sakna möjlighet att få till stånd en upplösning av äktenskapet även när det finns objektiva skäl för detta ( jfr Anders Agell och Margareta Brattström, Äktenskap, samboende och partnerskap, 6 uppl. 2018, s. 47).

Slutsatsen är att frågor om äktenskapsskillnad får anses falla inom den behörighet som gode män har enligt 12 kap. 2 § FB när den enskilde själv saknar processbehörighet. Såsom lagreglerna är utformade saknas det stöd för att knyta behörigheten i aktuellt avseende till vad som i det enskilda fallet bedöms ligga i den enskildes intresse eller till vad den enskilde tidigare kan antas ha haft för uppfattning i frågan. Det finns heller inte stöd i gällande lagstiftning för att med hänvisning till omständigheter av sådant slag ogilla en talan om äktenskapsskillnad.

Av utredningen i målet framgår att B.L. på grund av sin sjukdom inte hade förmåga att uttrycka någon egen vilja vid tidpunkten för ansökan om äktenskapsskillnad. Hon saknade således egen processbehörighet. Det har därmed fallit inom A.J:s exklusiva behörighet som god man att för B.L:s räkning ansöka om äktenskapsskillnad. På grund av B.L:s tillstånd har det inte varit möjligt att inhämta hennes samtycke till ansökan. Det förelåg inte någon sådan intressekonflikt som medförde att A.J. enligt 12 kap. 8 § andra stycket FB saknade rätt att företräda B.L.

Det framgår också av utredningen att makarna hade levt åtskilda sedan minst två år och att B.L. därför hade rätt till äktenskapsskillnad. Det hade sålunda funnits förutsättningar att enligt 5 kap. 2 och 4 §§ ÄktB meddela dom på äktenskapsskillnad.

Vid den bedömningen ska C.L:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader avslås.

Domskäl

Tingsrätten (tingsfiskalen Sanna Ordenius) anförde i dom den 11 januari 2019 följande.

DOMSKÄL

Enligt 5 kap. 2 § ÄktB har en make rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid. Sedan betänketid löpt föreligger i enlighet med 5 kap. 3 § samma balk en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad och domstolsprövningen blir därmed normalt av formell natur. Enbart ett bestridande därför att den bestridande parten inte vill skiljas leder normalt inte till prövning av några subjektiva förutsättningar för äktenskapsskillnad.

C.-G.G. har gjort gällande bl.a. att förvaltaren saknar processbehörighet att för C.G:s räkning ansöka om äktenskapsskillnad, att äktenskapsskillnad förutsätter att sökanden har vilja att skilja sig och insikt om konsekvenserna av äktenskapsskillnad, att förvaltaren i första hand borde ha ansökt om någon annan åtgärd än äktenskapsskillnad (såsom att väcka talan med stöd av åberopad redovisningsplikt i förening med säkerhetsåtgärd eller yrkande om edition, eller påkalla bodelning under pågående äktenskap) samt att en dom på äktenskapsskillnad vore uppenbart oskäligt och skulle strida mot såväl C.G:s som C.-G.G:s rätt enligt artiklarna 6 och 12 i Europakonventionen att gifta sig och förbli gifta.

Tingsrätten har redan tagit ställning till frågan om förvaltarens processbehörighet genom beslutet den 15 januari 2018. C.-G.G:s på nytt framförda yrkande om att C.G:s talan med hänsyn till detta ska avvisas ska, av samma skäl som anförts i tingsrättens beslut den 15 januari 2018, avslås.

Tingsrätten anser dock att C.-G.G:s ifrågasättande av C.G:s verkliga vilja att skilja sig kan prövas som en del av saken i målet liksom övriga förutsättningar för att döma till äktenskapsskillnad (se NJA 2003 s. 407).

Tingsrätten gör följande bedömning.

Det är ostridigt i målet att C.G. pga. sin sjukdom inte kan uttrycka sin vilja. Som tingsrätten har angett i beslutet den 15 januari 2018 saknar hon rättshandlingsförmåga. I äktenskapsmål anses rättshandlingsförmåga innebära tillräcklig omdömesförmåga för att kunna förstå innebörden av de processuella handlingar som företas samt ett erkännande eller vitsordande av ett faktum. I och med avsaknaden av rättshandlingsförmåga saknar hon även processbehörighet, och hennes förvaltare har ensam processbehörighet. I doktrinen har anförts att förvaltarens rätt att föra huvudmannens talan inte torde vara begränsad på sådant sätt att viss processhandling – t.ex. väckande av talan om äktenskapsskillnad – eller viss fråga skulle anses som så personlig att endast huvudmannen själv ägde agera (se Lars Tottie, Giftermål och skilsmässa, 1974, s. 144 f.). Ställföreträdaren torde äga samma behörighet som maken själv skulle ha haft (se Lars Tottie och Örjan Teleman, Äktenskapsbalken, [1 januari 2017, Zeteo], inledande kommentaren till 14 kap.). HD har vidare slagit fast att, i mål där huvudmannen saknat förmåga att uttrycka en egen mening i frågan, dennes ställföreträdare får anses ha behörighet att för huvudmannens räkning i målet ge uttryck åt viss uppfattning i personlig angelägenhet (se NJA 1994 s. 61, där fråga var om god man och inte förvaltare). Mot bakgrund av detta finner tingsrätten att äktenskapsskillnad inte förutsätter att sökanden kan uttrycka en vilja att skilja sig och ha insikt om konsekvenserna av äktenskapsskillnad. I en situation där maken saknar rättshandlingsförmåga – som i det förevarande målet – måste det däremot för den maken förordnas en god man eller förvaltare som för makens talan i äktenskapsmålet. I det förevarande målet är det den redan tidigare förordnade förvaltaren som har anhängiggjort målet.

Som anförts ovan har en make, om de objektiva förutsättningarna uppfyllts, en ovillkorlig rätt att skilja sig. En make behöver alltså inte redovisa sina motiv för upplösning av äktenskapet, utan dennes önskan om äktenskapsskillnad ska respekteras. Domstolen ska heller inte befatta sig med frågan hur makarna förhållit sig till varandra under äktenskapet (se Tottie och Teleman, a.a., kommentaren till 5 kap. 2 §).

C.G. har genom sin förvaltare ansökt om äktenskapsskillnad och efter att betänketid löpt, begärt fullföljd av äktenskapsskillnaden. Tingsrätten finner att fullföljd har begärts i rätt tid.

Förvaltaren har agerat med stöd av samma behörighet som C.G. själv skulle ha haft, om hon hade haft rättslig handlingsförmåga. C.-G.G. har dock anfört att förvaltaren genom sina åtgärder, med beaktande av de av C.-G.G. uppgivna motiven för skilsmässan, överskridit sin befogenhet och behörighet som förvaltare. Även om rätten att skilja sig är ovillkorlig och någon redovisning av motiven för skilsmässan inte behöver ske, har detta i det aktuella målet viss betydelse för tingsrättens bedömning av frågan om förutsättningarna för äktenskapsskillnad inte skulle vara uppfyllda därför att förvaltaren skulle ha företagit en rättshandling utanför sitt förordnande, som huvudmannen inte är bunden av enligt 11 kap. 11 § FB. Förvaltaren har uppgett att ansökan om äktenskapsskillnad föranleddes av en sammanvägd bild från hans sida, där C.G:s ekonomi var en stark faktor. Förvaltaren har vidare uppgett att hans intryck var att C.G. befann sig i en utsatt situation genom sin sjukdom och att det fanns risk för att personer utnyttjade henne ekonomiskt. Tingsrätten anser att förvaltarens processuella åtgärder ryms inom ramen för hans förordnande. Vad som har framkommit i målet ger inte stöd för påståendet om att förvaltaren skulle ha överskridit sin behörighet. Det har inte heller framkommit något som tyder på att han skulle ha överskridit sin befogenhet.

Rätten till äktenskapsskillnad är inte villkorad av att andra, mindre ingripande åtgärder, dessförinnan måste ha vidtagits eller ens övervägts. Risken att förhastade åtgärder vidtas anses tillgodosedd genom att det i vissa fall uppställs krav på föregående betänketid. Att förvaltaren kunde ha vidtagit andra rättsliga åtgärder för att skydda C.G:s tillgångar innebär inte att förutsättningar skulle saknas för att döma till äktenskapsskillnad mellan parterna.

Tingsrätten finner inte att en dom på äktenskapsskillnad skulle strida mot C.-G.G:s rätt att ingå äktenskap enligt artikel 12 i Europakonventionen, eller hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Vad C.-G.G. i övrigt har anfört innebär inte heller hinder mot att döma till äktenskapsskillnad mellan parterna.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att förutsättningar föreligger för att döma till äktenskapsskillnad mellan parterna.

DOMSLUT

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Monica Kämpe och Christina Brobacke, referent, samt tf. hovrättsassessorn Ulrika Lundgren) anförde i dom den 7 januari 2020 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

De frågor hovrätten har att ta ställning till är om förvaltaren har haft behörighet att för C.G:s räkning ansöka om äktenskapsskillnad och om det föreligger något hinder mot att bifalla denna talan.

I målet är ostridigt att C.G. i dagsläget inte kan uttrycka någon egen vilja och att så var fallet också i oktober 2017, när talan om äktenskapsskillnad väcktes i tingsrätten. Det har inte framkommit att C.G. vid något tillfälle har uttryckt en vilja att skilja sig från C.-G.G.

Omfattningen av ett förvaltaruppdrag bestäms, förutom av förordnandet, bl.a. av bestämmelserna i 12 kap. 2 § FB.

Förvaltarens förordnande i detta fall omfattar bl.a. att bevaka C.G:s rätt, vilket som utgångspunkt medför en behörighet att företräda henne i domstol.

Av 12 kap. 2 § tredje stycket FB framgår dock att gode män och förvaltare inte är behöriga att företräda den enskilde i frågor om att ingå äktenskap, bekräfta faderskap, upprätta testamente eller liknande frågor av utpräglat personlig karaktär. Detta tredje stycke infördes den 1 juli 2017 och av förarbetena till bestämmelsen framgår följande (prop. 2016/17:30 s. 135).

Även i de fall godmanskapet eller förvaltarskapet är oinskränkt och därför omfattar alla angelägenheter som nämns i första stycket, är den gode mannen eller förvaltaren inte behörig att företräda den enskilde i frågor av utpräglat personlig karaktär. Detta tydliggörs i det nya tredje stycket. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Huruvida en fråga är av utpräglat personlig karaktär får liksom hittills avgöras med beaktande av vilken rättshandling det rör och hur regleringen av denna har utformats avseende utrymmet för annan än den enskilde att personligen vidta handlingen (se t.ex. rättsfallet RH 2008:33 om möjligheterna för en ställföreträdare att ansöka om äktenskapsskillnad för sin huvudmans räkning). Som exempel på frågor av utpräglat personlig karaktär anges att ingå äktenskap, bekräfta faderskap och upprätta testamente ( jfr 4 kap. 2 § ÄktB, 1 kap. 4 § FB respektive 10 kap. 1 § ÄB). Med liknande frågor av utpräglat personlig karaktär avses t.ex. samtycke till adoption (se 4 kap. 5 och 5 a §§ FB) och en begäran om sterilisering (se 2 § steriliseringslagen [1975:580]).

Den omständigheten att lagtexten inte anger ansökan om äktenskapsskillnad bland exemplen på frågor av utpräglat personlig karaktär, i förening med ovan angivna uttalande i förarbetena, talar enligt hovrätten för att förvaltares behörighet omfattar sådana frågor. Vissa uttalanden i doktrin och rättspraxis talar i samma riktning. Utöver det som redovisats i tingsrättens dom kan följande nämnas.

I RH 2008:33, som berördes i de ovan angivna förarbetena, hänvisade Svea hovrätt bl.a. till uttalanden i Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare (SOU 2004:112 s. 451) och Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m, 1990 s. 503 f.). Hovrätten konstaterade därefter att regleringen om gode män och förvaltare i föräldrabalken inte utesluter att en god man eller förvaltare kan få ett uppdrag som omfattar behörighet att föra talan i ett äktenskapsmål. Hovrätten uttalade vidare att en sådan möjlighet framstår som mest ändamålsenlig – i annat fall skulle nämligen en person som förlorat sin processbehörighet aldrig kunna få till stånd en skilsmässa oavsett hur förhållandet mellan makarna utvecklats. Mot den bakgrunden fann hovrätten att det inte borde anses föreligga något hinder mot att en ställföreträdare inom ramen för sitt förordnande får föra sin huvudmans talan i äktenskapsmål.

Avgörandet RH 2008:33 har berörts i doktrinen, varvid bl.a. följande uttalats.

Rättsfallet väcker principiella och svåra frågor. Situationen kan jämföras med vad som gäller för äktenskaps ingående – som anses vara en strikt personlig rättshandling och samtycket kan inte lämnas av annan än den blivande maken. Borde motsvarande gälla beträffande upplösning av äktenskapet? Mot det talar att en person som förlorat sin processbehörighet i så fall aldrig skulle kunna få till stånd en äktenskapsskillnad, inte ens när det finns objektivt goda grunder för en sådan önskan. Men att ge en förvaltare rätt att ansöka om äktenskapsskillnad å sin huvudmans vägnar utan att man vet att det överensstämmer med huvudmannens vilja kan strida mot huvudmannens rätt att ingå äktenskap. (Agell, Äktenskap Samboende Partnerskap, sjätte upplagan, Iustus, 2018, s. 46 f.)

Avsaknaden av vägledande avgöranden från HD innebär att rättsläget rörande frågan om förvaltare har behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad inte kan sägas vara helt klart.

Hovrätten instämmer dock i de överväganden som tingsrätten gjort och anser mot bakgrund av utformningen av lagtexten i 12 kap. 2 § FB, förarbetsuttalandena samt de skäl som framförts i RH 2008:33, att frågor om äktenskapsskillnad inte är av så utpräglat personlig karaktär att en förvaltare är förhindrad att för sin huvudmans räkning ansöka om äktenskapsskillnad och att därmed ge uttryck för en vilja att upplösa äktenskapet. Det förhållandet att sökanden inte kan uttrycka en egen vilja i frågan och ha insikt i konsekvenserna av äktenskapsskillnaden saknar därmed betydelse.

En ansökan om äktenskapsskillnad och en sådan dom kan enligt hovrätten inte anses strida mot C.G:s och C.-G.G:s rätt att ingå äktenskap och förbli gifta eller rätten till en rättvis rättegång (artikel 12 och 6 i Europakonventionen).

Som tingsrätten konstaterat är rätten till äktenskapsskillnad ovillkorlig och hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att ett bifall till talan inte förutsätter att andra, mindre ingripande åtgärder dessförinnan vidtagits eller övervägts. Det C.-G.G. i övrigt anfört påverkar inte bedömningen av de i målet aktuella frågorna.

Det ovan anförda leder till slutsatsen att förvaltaren har varit behörig att ansöka om äktenskapsskillnad för C.G:s räkning och att det inte förelegat något hinder mot att döma till äktenskapsskillnad mellan parterna. Tingsrättens dom samt beslut i avvisningsfrågan ska därmed stå fast.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Domskäl

HD ( justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff och Cecilia Renfors) meddelade den 7 juli 2021 följande slutliga beslut.

SKÄL

Bakgrund

Målet i HD

Allmänt om en förvaltares behörighet

Behörighet att ansöka om äktenskapsskillnad

Bedömningen i detta fall

HD:S AVGÖRANDE

HD undanröjer tingsrättens och hovrättens domar och avskriver målet från vidare handläggning.

Dödsboet efter C.G. ska ersätta C.-G.G. för rättegångskostnad i tingsrätten – – – och i hovrätten – – –. Dödsboet efter C.G. ska vidare ersätta C.-G.G. för rättegångskostnad i HD med 50 000 kr avseende ombudsarvode samt 372 kr avseende utlägg och ränta – – –.

Justitieråden Agneta Bäcklund och Johan Danelius, referent, var skiljaktiga i fråga om rättegångskostnader och fastställde vad tingsrätten och hovrätten hade beslutat i fråga om rättegångskostnader där samt förpliktade C.-G.G. att ersätta dödsboet efter C.G. för rättegångskostnad i HD med 19 000 kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta – – –. De anförde:

Vi ställer oss bakom det som anges i beslutet till och med punkten 13. Vi menar att skälen därefter bör ha följande lydelse.

Förarbetena ger inte stöd för att lagstiftaren ansett att upplösning av äktenskap är en fråga av sådan utpräglat personlig karaktär att den faller utanför förvaltarens behörighet enligt 12 kap. 2 § tredje stycket FB ( jfr prop. 2016/17:30 s. 135 och SOU 2004:112 s. 451). I doktrinen har det uttalats att bestämmelsen inte torde ha den innebörden (se Lars Tottie och Örjan Teleman, Äktenskapsbalken, 4 uppl. 2020, s. 461).

Ändamålsskäl talar också för att förvaltare, liksom gode män, i vart fall i vissa situationer bör ha behörighet att initiera en talan om äktenskapsskillnad. I annat fall skulle den som inte har egen processbehörighet sakna möjlighet att få till stånd en upplösning av äktenskapet även när det finns objektiva skäl för detta ( jfr Anders Agell och Margareta Brattström, Äktenskap, samboende och partnerskap, 6 uppl. 2018, s. 47).

Slutsatsen är att frågor om äktenskapsskillnad får anses falla inom den behörighet som förvaltare har enligt 12 kap. 2 § FB när den enskilde själv saknar processbehörighet. Såsom lagreglerna är utformade saknas det stöd för att knyta behörigheten i aktuellt avseende till vad som i det enskilda fallet bedöms ligga i den enskildes intresse eller till vad den enskilde tidigare kan antas ha haft för uppfattning i frågan. Det finns heller inte stöd i gällande lagstiftning för att med hänvisning till omständigheter av sådant slag ogilla en talan om äktenskapsskillnad.

Av utredningen i målet framgår att C.G. på grund av sin sjukdom inte hade förmåga att uttrycka någon egen vilja vid tidpunkten för ansökan om äktenskapsskillnad. Hon saknade således egen processbehörighet. Det har därmed fallit inom G.M:s exklusiva behörighet som förvaltare att för C.G:s räkning ansöka om äktenskapsskillnad.

Det framgår också av utredningen att C.G., efter att hon ansökte om äktenskapsskillnad och sedan betänketid löpt under sex månader, i rätt tid framställde ett yrkande om äktenskapsskillnad. Det hade sålunda funnits förutsättningar att enligt 5 kap. 2 och 3 §§ ÄktB meddela dom på äktenskapsskillnad.

Vid den bedömningen ska det som tingsrätten och hovrätten har beslutat i fråga om rättegångskostnader där fastställas och C.-G.G. ska förpliktas att ersätta dödsboet efter C.G. för rättegångskostnad i HD. Kostnadsyrkandet är skäligt.