RH 2021:48

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Susanne Södersten samt nämndemännen Sven-Arne Ryberg, Moa Rasmusson och Anders Eriksson) anförde i dom den 9 juni 2021 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuld

K.D:s erkännande stöds av utredningen i målet. Åtalet är styrkt. Gärningen ska på av åklagaren åberopade skäl rubriceras som grovt flygfylleri.

Påföljd

K.D. har framfört planet under påtaglig påverkan av alkohol. Han har kört vilse i mörkret och inte vetat var han befunnit sig. Flygturen har skett inom kontrollerat luftrum utan kontakt med flygledningen. När bränslet har tagit slut har K.D. nödlandat på en cykelbana. Det är uppenbart att det har varit en mycket riskfylld situation och att färden hade kunnat få betydligt allvarligare konsekvenser än vad som blev fallet. Detta medför att straffvärdet för brottet motsvarar i vart fall ett par månaders fängelse.

K.D. är tidigare ostraffad. Varken straffvärdet eller någon tidigare brottslighet talar för att välja fängelse som påföljd. Det saknas stöd i förarbeten eller i praxis från Högsta domstolen att flygfylleri är brottslighet av sådan art att det finns anledning till särbehandling i valet av påföljd. Påföljden ska därför bestämmas till villkorlig dom som ska förenas med dagsböter.

– – –

DOMSLUT

1. Tingsrätten dömde K.D. för grovt flygfylleri enligt 13 kap.1 § första och tredje styckena samt 3 §luftfartslagen (2010:500) till villkorlig dom och 60 dagsböter om 750 kr vardera.

– – –

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Thomas Kaevergaard, referent, Monica Björnfot Spaak och Carina Sjögren) anförde i dom den 6 december 2021 följande.

DOMSKÄL

– – –

Straffbestämmelsen om grovt flygfylleri

För flygfylleri döms enligt 13 kap. 2 § luftfartslagen den som manövrerar ett luftfartyg eller i övrigt ombord på ett luftfartyg fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för flygsäkerheten efter att ha intagit alkohol i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter fullgörandet av uppgifterna uppgår till minst 0,2 promille i blodet eller 0,10 milligram per liter i utandningsluften till böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt döms enligt 3 § för grovt flygfylleri till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen: 1. har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften, 2. annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel eller 3. fullgjort sin uppgift på ett sätt som inneburit en påtaglig fara för flygsäkerheten.

Straffbestämmelsen omfattar både flygbesättning och kabinpersonal.

Den aktuella brottslighetens straffvärde

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att brottslighetens straffvärde motsvarar i vart fall två månaders fängelse. Som tingsrätten har konstaterat talar varken straffvärdet eller tidigare brottslighet för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Den huvudsakliga frågan i målet är om grovt flygfylleri är brott av sådan art att det finns anledning att särbehandla det från påföljdssynpunkt på så sätt att det även i de fall som straffvärdet understiger ett års fängelse finns skäl att bestämma påföljden till fängelse.

Tidigare överväganden av brottets art vid grovt flygfylleri

Vid val av påföljd ska rätten enligt 30 kap. 4 § brottsbalken fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Det innebär att ett alternativ till fängelse har företräde och att fängelsestraff ska väljas i sista hand. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Frågan om grovt flygfylleri, generellt eller i vissa fall, är brottslighet av sådan art att det råder en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse har inte prövats av Högsta domstolen. I rättsfallet RH 2018:31 har hovrätten uttalat följande.

Straffbestämmelsen om grovt flygfylleri träffar en bred krets av personer som utför skilda uppgifter med anknytning till flygverksamhet. Det finns omständigheter som talar för att grovt flygfylleri begånget av en kabinchef under flygning kan vara att se som ett s.k. artbrott. Hovrätten konstaterar emellertid, i likhet med tingsrätten, att det saknas stöd i förarbetena (se prop. 2009/10:95; jämför dock SOU 1999:42 s. 427) eller i praxis från Högsta domstolen för att grovt flygfylleri är brottslighet av sådan art att det finns anledning till särbehandling i valet av påföljd. Det saknas mot den bakgrunden tillräckliga skäl för hovrätten att göra en annan bedömning än tingsrätten i påföljdsfrågan.

I RH 1991:25, som gällde tillämpning av äldre rätt, dömdes en pilot som under färd haft en alkoholkoncentration i blodet på 1,95 promille till två månaders fängelse.

I den proposition som föregick införandet av nu gällande straffbestämmelser om flygfylleri och grovt flygfylleri finns inga uttalanden om att grovt flygfylleri bör särbehandlas i påföljdshänseende med hänvisning till brottets art. Det framhålls emellertid att alkoholpåverkan vid tjänstgöring ombord på ett luftfartyg allmänt sett måste anses förenat med stora faror (se prop. 2009/10:95 s. 270). De lagförslag som lades fram i nämnda proposition bygger i stor utsträckning på förslagen i Lufträttsutredningens slutbetänkande Ny luftfartslag. Där anförs, visserligen utan något mer ingående resonemang, att grovt flygfylleri är att anse som ett s.k. artbrott och att normalpåföljden ska vara fängelse samt att det bör föreligga särskilda skäl för att en icke-frihetsberövande påföljd ska väljas (se SOU 1999:42 s. 425). Frågan behandlades emellertid inte, som redan framgått, i det fortsatta lagstiftningsarbetet. När det däremot gäller grovt rattfylleri följer av såväl förarbeten som rättspraxis att det är ett brott där det råder en presumtion för att påföljden, även vid ett så lågt straffvärde som fängelse en månad, bestäms till fängelse (se bl.a. prop. 1993/94:44 s. 29 ff. och rättsfallen NJA 2000 s. 17 I och II samt NJA 2015 s. 895).

Allmänt om förutsättningarna för att genom rättspraxis särbehandla ett brott med hänvisning till dess art

Högsta domstolen har under senare år i en rad avgöranden behandlat frågan om ett visst brott, eller en viss brottstyp, utgör brott av sådan art att det finns skäl för att särbehandla det i påföljdshänseende. I rättsfallet NJA 2014 s. 559 ”De kinesiska kullagren” har frågan diskuterats särskilt ingående. Högsta domstolen har framhållit att det generellt måste antas att utrymmet för att genom rättsutveckling i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat (se p. 31 i domen). Högsta domstolen anför vidare att när det gäller vad som skulle kunna få betydelse för frågan, om ett visst brott trots avsaknad av stöd i lagförarbeten eller i tidigare praxis bör särbehandlas med hänvisning till dess art, ligger det nära till hands att se det så, att det rör sig om det särskilda behovet av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda. Detta behov kan ha sin grund i, anför Högsta domstolen vidare, att det typiskt sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen. Högsta domstolen framhåller också att det anförda tar sikte på brottstypens betydelse för bedömningen av brottslighetens art och att en individualiserad bedömning också ska göras av hur starkt brottslighetens art talar för fängelse. (Se domen p. 32 och 33.) I det aktuella fallet kom Högsta domstolen fram till att varumärkesintrång inte utgjorde brott av sådan art att det skulle särbehandlas i påföljdshänseende.

Efter 2014 års avgörande har Högsta domstolen i flera avgöranden tagit ställning till frågan om det funnits skäl att särbehandla en viss brottstyp med hänvisning till brottslighetens art. Högsta domstolen har ansett så inte vara fallet i bl.a. NJA 2016 s. 95 (missbruk av urkund), NJA 2016 s. 540 (brott mot 12 kap. 65 a § jordabalken), NJA 2017 s. 446 (upphovsrättsintrång), NJA 2018 s. 229 (människosmuggling), NJA 2020 s. 216 (olaga förföljelse) och Högsta domstolens dom den 8 oktober 2021 i mål nr B 6641-20 (grov stöld av egendom som målsäganden haft i sin omedelbara närhet).

Skäl för särbehandling har däremot ansetts föreligga i avgörandena NJA 2019 s. 909 (brott mot den s.k. rekryteringslagen), NJA 2021 s. 303 (krigsförbrytelse mot person) och i Högsta domstolens dom den 2 juli 2021 i mål nr B 2862-20 (oaktsam våldtäkt).

I de fall då Högsta domstolen har bedömt att det inte finns skäl att särbehandla en viss brottstyp i nu aktuellt hänseende har domstolen särskilt framhållit det begränsade utrymme som finns att i rättspraxis särbehandla brott i påföljdshänseende. Då Högsta domstolen, trots avsaknad av uttryckliga uttalanden i lagförarbetena, funnit att brottslighetens art är sådan att det finns skäl att särbehandla det i påföljdshänseende, har domstolen lyft fram att det varit frågan om brott med påtagliga integritetsinslag som medför kränkningar av någons person och att behovet av normbildning framträtt särskilt tydligt.

Det bör med hänsyn till brottets art råda en presumtion för fängelse vid grovt flygfylleri

Några sådana integritetskränkande inslag som nämnts i föregående stycke finns inte ifråga om grovt flygfylleri. Det finns inte heller stöd i utredningen för att grovt flygfylleri har blivit mera utbrett, att brottsligheten skulle vara särskilt svårupptäckt eller svårutredd eller att brottsligheten tagit sig allvarligare uttryck. När det gäller grovt flygfylleri är det liksom vid grovt rattfylleri det faremoment som framför allt framförande av luftfartyg i alkoholpåverkat tillstånd innebär som skulle kunna föranleda behov av en sådan särskild normbildning som ligger i att särbehandla brottstypen med hänsyn till dess art. Just denna fara har framhållits i förarbetena till nu gällande luftfartslag (se ovan).

I likhet med vad som gäller för sjöfarten är förhållandena vid flygverksamhet inte fullt ut jämställbara med de som råder i vägtrafiken. Straffbestämmelsen om grovt flygfylleri träffar en vid krets av personer som är involverade i flygverksamhet, t.ex. piloter och kabinpersonal. Omfattningen och arten av de uppgifter som dessa yrkeskategorier har att utföra kan dessutom variera allteftersom flygningen fortskrider. Straffbestämmelsen omfattar både kommersiell och icke-kommersiell luftfart och därmed också varierande typer av flygplan: alltifrån flygplan som kan medföra flera hundra personer till mindre sportflygplan där den enda ombordvarande är piloten. Generellt gäller dock att luftfart är en komplicerad verksamhet. Brister i handhavandet – oavsett om det beror på alkoholpåverkan hos föraren eller annan personal ombord – kan få mycket allvarliga konsekvenser för personer – och gods – som transporteras med flygplanet eller befinner sig på marken. De yrkeskategorier som omfattas av straffbestämmelsen utför under vissa moment av en flygning uppgifter som inte skiljer sig från sådana som utförs på marken, t.ex. servering av mat och dryck, men fullgör i andra moment ytterst viktiga uppgifter när det gäller passagerares säkerhet. Eftersom förhållandena kan skifta snabbt finns det skäl att ha en sträng syn på onykterhet hos piloter och kabinpersonal.

Ett liknande synsätt kan märkas också i mål om ansvar för grovt sjöfylleri. Högsta domstolen har inte heller med avseende på den brottstypen lagt fast att det finns skäl att med hänsyn till brottets art särbehandla det i påföljdshänseende. Ur hovrättspraxis framträder emellertid den bilden att brottet betraktas som ett s.k. artbrott och det även när det har begåtts vid framförande av fritidsfartyg och således inte endast i kommersiell eller liknande sjöfart (se bl.a. RH 1994:16, RH 1996:97 och RH 1996:150 samt Svea hovrätts domar i målen B 11311-17 och B 2104-18).

Även om straffbestämmelserna i 13 kap.2 och 3 §§luftfartslagen alltså omfattar flera yrkeskategorier som är involverade i flygverksamheten är det naturligt nog främst onykterhet hos piloten som kommer i blickfånget. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att motsvarande synsätt bör anläggas ifråga om andra yrkeskategorier (jfr RH 2018:31).

Pilotens förmåga att framföra luftfartyget kontrollerat och i övrigt i överensstämmelse med vad som gäller för uppgiften är av avgörande betydelse för medföljandes säkerhet, men också för personer som uppehåller sig på marken eller i andra luftfartyg i närområdet. Det är uppenbart att sådana krav inte kan mötas på ett fullgott sätt av en pilot som framför luftfartyget i alkoholpåverkat tillstånd.

Även med hänsyn taget till det begränsade utrymme som finns att i praxis särbehandla brott i påföljdshänseende, talar övertygande skäl för att brottets art bör tillmätas betydelse för påföljdsbestämningen vid grovt flygfylleri begånget av den som manövrerar luftfartyget och att det därför finns en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse i dessa fall. Förarbetena till 13 kap.2 och 3 §§luftfartslagen motsäger inte ett sådant synsätt.

Påföljdsbestämningen i detta fall

När det gäller K.D:s framförande av flygplanet visar utredningen att han varit påtagligt påverkad av alkohol. Han har under färden, som avsåg en betydande sträcka, förlorat kontrollen över var han befann sig och inte svarat på anrop från flygledningen. Hans flygning har ägt rum i så kallat kontrollerat luftrum, dvs. en del av luftrummet där det finns skäl att räkna med att andra flygplan också uppehåller sig. Han har uppenbarligen missbedömt hur lång färd han gett sig ut på och har inte anpassat flygplanets bränsletillgång till detta. Han har tvingats genomföra en nödlandning på en del av en allmän väg i anslutning till tätbebyggda områden, men inte kunnat stanna flygplanet på denna utan kört av vägen, utför en slänt och ner på en cykelbana.

Dessa omständigheter medför att brottsligheten i detta fall har ett så högt s.k. artvärde att det finns mycket starka skäl för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Frågan är då om den påföljden ändå kan undvikas.

Högsta domstolen har när det gäller grovt rattfylleri i rättsfallet NJA 2002 s. 653 uttalat att mycket talar för att den som framför en bil med en alkoholhalt i blodet om ca 1,5 promille eller mer i allmänhet får antas utgöra ett sådant faremoment i trafiken att en icke frihetsberövande påföljd, om än förenad med föreskrift om samhällstjänst, inte kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd. Högsta domstolen uttalar vidare att det sagda inte hindrar att omständigheterna i det enskilda fallet kan vara sådana att en frivårdspåföljd ändå kan väljas. Förhållandena kan exempelvis ha varit sådana att körningen i stort sett inte utgjort någon trafikfara.

Det anförda gör sig enligt hovrätten i betydande grad gällande vid ett grovt flygfylleri av nu aktuellt slag. Utredningen ger inte utrymme för ett konstaterande att K.D:s framförande av flygplanet i stort sett inte utgjort någon fara för flygsäkerheten och flygtrafiken, eller för personer och föremål på marken för den delen. Faran har tvärtom varit påtaglig. Det finns därmed inte förutsättningar för att frångå presumtionen för ett fängelsestraff i detta fall. Denna bedömning påverkas inte av att K.D. numera saknar anställning, att han har fått sitt flygcertifikat indraget, att han blivit ersättningsskyldig för skador på flygplanet eller av hans personliga förhållanden i övrigt. Påföljden ska därför bestämmas till fängelse i enlighet med straffvärdet, dvs. två månader.

Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det sagda.

DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på det sättet att påföljden bestämdes till fängelse 2 månader.

Hovrättens dom meddelad: den 6 december 2021.