om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), m.m.
Regeringens proposition
1984/85: 213
om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418), m. m.:
beslutad den I5 maj 1985.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
INGVAR CARLSSON
KJELL-OLOF FELDT
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att systemet med riktlinjer för producentpåverkan, utfärdade av konsumentverket, och tvingande beslut i enskilda fall. meddelade av marknadsdomstolen med stöd av marknadsföringslagen
(1975: 1418), skall bibehållas.
Enligt 4 § marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen förbjuda en
näringsidkare att saluhålla en farlig eller otjänlig produkt till konsumenter för enskilt bruk. Förbudet riktas alltså mot detaljistledet. 1 propositionen
föreslås en utvidgning, så att försäljningen uv varan kan stoppas också i tidigare led. Detta innebär att tillverkare, importörer och grossister kan
förbjudas att ullhandahälla varan till senare säljled. I prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag har föreslagits att 4 § mark-
nadsföringslagen skall avse också tjänster som omfattas av konsumenttjänstförslaget. Nu föreslås att produktsäkerhetsbestämmelsen skall vid-
gas till att omfatta hela tjänsteområdet.
Marknadsdomstolen kan f.n. meddela ett förbud mot saluhällandet av en farlig vara m.m. under handläggningstiden i domstolen och fram till
dess att ärendet avgörs (interimistiskt beslut). Huvudregeln är då att motparten först måste höras. Nu föreslås att marknadsdomstolen skall kunna meddela ett sådant interimistiskt beslut utan att höra denne. när synnerliga
skäl föreligger. Förslaget medför en ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Vidare föreslås bl.a. att i sistnämnda lag skall tas in en
regel om rätt för branschorganisationer att medverka i processen i mark-
nadsdomstolen. Bakgrunden är den betydelse som domstolens beslut i enskilda ärenden fär för näringslivet i övrigt. I Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 212
Vidare behandlas de egenåtgärder som näringslivet kan vidta för att
spåra och lösa konsumentproblem. Dessa åtgärder bör enligt propositio-
nen vidgas påtagligt.
De föreslagna lagändringarna avses träda I kraft den I januari 1986.
Lagförslaget i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi-
tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 7). lagrå-
dets yttrande (s. 225) och föredragande statsrädets ställningstaganden
till lagrådets synpunkter (s. 227).
Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa
alla tre delarna.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)
Härigenom föreskrivs att 4 § marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha
följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 1984/85:110 Föreslagen Iydelse
48 Saluhäller näringsidkare till kon- Saluhäller ex näringsidkare ull sument för enskilt bruk vara, som konsumenter för enskilt bruk en på grund av sina egenskaper med- vara. som på grund av sina egen-
för särskild risk för skada på person skaper medför särskild risk för skaeller egendom, kan marknadsdom- da på person eller egendom. kan
stolen förbjuda honom att fortsatta marknadsdomstolen förbjuda hodärmed. Detsamma gäller. om nöm att fortsätta därmed. Detvaran är uppenbart otjänlig för sitt samma gäller, om varan är uppenhuvudsakliga ändamål. Förbud kan bart otjänlig för sitt huvudsakliga meddelas även anställd hos nä- ändamål. Förbud kan meddelas ringsidkare och annan som handlar även anställd hos näringsidkare och på näringsidkares vägnar. annan som handlar på näringsid-
kares vägnar.
I den mån det behövs för att mot-
verka att en vara som avses I första stycket saluhålls på sätt som där
sägs, kan — marknadsdomstolen
meddela en näringsidkare som i
egenskap av tillverkare, importör
eller annars saluhåller varan till an-
nan näringsidkare förbud at fort-
sätta därmed. Aven ett sådant för-
bud kan meddelas den som handlar
på näringsidkares vägnar.
Vad som sägs I första stycket om Vad som sägs I första och andra
saluhållande av varor gäller även då styckena om förbud mor saluhål-
konsumenten erbjuds att mot er- lande gäller i motsvarande fall även sättning förvärva nyttjanderätt till då nyttjanderätt till varor erbjuds
en vara för enskilt bruk eller att mot mot ersättning eller tjänster tillhan-
ersättning få en tjänst som avses i dahålls mot ersättning. konsumenttjänstlagen — (1985:000) utförd.
Förbud enhigt denna paragraf får Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den mån det i författ- inte meddelas i den mån det i för-
ning eller beslut av myndighet har fattning eller beslut av myndighet meddelats särskilda bestämmelser har meddelats särskilda bestämmelom varan eller tjänsten med samma ser om varan eller tjänsten med ändamål som förbudet skulle fylla. samma ändamål som förbudet skul-
le fylla.
Denna lag träder i kraft den t januari 1986.
2¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.
Härigenom föreskrivs I fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m. dels att 14. 15 och 18-20 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels avt i lagen skall införas en ny paragraf. 13 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
13a58
I fråga om rätt för sammanslutningar av näringsidkare att medverka i ärenden som avses i 13.8 andra meningen gäller följande särskilda regler. Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att utgången av ärendet kan ha betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen. får marknadsdomstolen på ansökan av sammanslutningen tilläta att denna, vid sidan av enskild part, medverkar i förfarandet och därvid åberopar bevisning. Ansökningen om medverkan skall vara skriftlig och innehålla de skäl som den grundas på. Purterna skall beredas tillfälle alt vittra sig över ansökningen. Denna får inte bifallas, om parten på den sida som ansökningen om medverkan avser motsätter sig det-
la.
148 Sökanden och hans motpart skall Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ- beredas ullfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga de inför marknadsdomstolen lägga
fram sina synpunkter och före- fram sina synpunkter och före-
bringa den utredning de vill åbero- bringa den utredning de vill åbero-
pa. Till sådant sammanträde skall pa. Till sådant sammanträde skall
ombudsmannen för frågor av den ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande. han cj är sökande. Vidare skall den som medverkar enligt 13 a § kallas till sammanträdet.
I Lagen omtryckt 1984: 294. Senaste lydelse av lagens rubrik 1972: 732.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Före sammanträde kan munthg eller skriftlig förberedelse äga rum I den utsträckning domstolen bestämmer.
Förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen (1982:729) skall äga
rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande. Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt med purt. För-
handlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parterna inför
domstolen.
ISS
Arende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. om ulltredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.
Fråga om förbud. äläggande eller tillstånd enligt 18 § konkurrensiagen (1982:729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 § lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhallanden kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.
Förbud eller åläggande. som Förbud celHer äåläggande. som
avses I andra stycket, eller återkal- avses I andra stycket, eller återkal-
lelse av ullständ. som avses där, får lelse av tillstånd, som avses där. får inte beslutas utan att den som för- inte beslutas utan att den som för-
budet. åläggandet eher återkallel- budet, äläggandet eller återkallelsen avser fätt tillfälle att yttra sig i sen avser fått tillfälle art yttra sig i frågan. sävida det inte finns anled- frågan. såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest ning anta, alt han avvikit eller eljest håller sig undan. häller sig undan. I ett ärende om
förbud enligt 4 § marknadsförings-
lagen på grund av särskild risk för
skada på person eller egendom får
murknadsdomstolen dock även i
annat fall omedelbart besluta om
förbud enligt 13. $ samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.
188 Marknadsdomstolen kän vid vite förelägga part eller annan. som kan antagas hå upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3. 5 och 6 §§. I0 § andra stycket, 11 8, 13 § första stycket och 14 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge viltnesmäl eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att fuligöra sin skyldighet.
Part kan även föreläggas vid vite Part eller den som medverkar enatt tillhandahålla domstolen hand- ligt 13 a § kan även föreläggas vid ling. varuprov och liknande som vite ult tillhandahålla domstolen kan ha betydelse i ärendet. Detta handling, varuprov och liknande
innebär dock ej skyldighet att röja som kan ha betydelse i ärendet.
yrkeshemlighet av teknisk natur. Detta innebär dock ej skyldighet att
röja yrkeshemlighet av teknisk na-
tur.
Nuvarande Ixdelse Föreslagen Iydelse
I fråga om vite som avses I denna paragraf äger 9 kap. 8 § rättegangsbal-
ken motsvarande tillämpning. I stället för de dar angivna beloppen 5 000
och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor.
Den som ej är part och som efter Den som ej är part och inte heller kallelse av marknadsdomstolen in- medverkar enligt 13 a § och som ställt sig inför domstolen har rätt till efter kallelse av marknadsdomstoersällming enligt vad i rättegängs- Ien inställt sig inför domstolen har balken är föreskrivet om ersättning rätt till ersättning enligt vad i rätteull vittne eller sakkunnig. I ärende gångsbalken är föreskrivet om ervari ombudsman för talan tillämpas sättning ull vittne eller sakkunnig. I bestämmelserna för mål om allmänt ärende vari ombudsman för talan
ätal och I annat ärende bestämmel- tillämpas bestämmelserna för mäl serna för mål vari förlikning är tillå- om allmänt åtal och i annat ärende
ten. Skall ersättning utges av par- bestammelserna för mål vari förlikterna en för båda och båda för en, ning är tillåten. Skall ersättning skall domstolen slutligt fördela utges av parterna en för båda och kostnaden mellan dem med hälften båda för en, skall domstolen slutligt å vardera. fördela kostnaden mellan dem med
hälften äå vardera.
I marknadsdomstolens beslut I marknadsdomstolens beslut
varigenom ärende eller sådan fråga varigenom ärende eller sådan fråga
som avses I 15 a § avgörs anges de som avses i 15 a § avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas. Be- skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet sänds ull parterna samma dag slut som nu nämnts och beslut som som det meddelas. avses [15 § andra stycket sänds till
parterna och till den som medver-
kar enligt 13 a § samma dag som
det meddelas.
Skall inlaga, kallelse. föreläggan- Skall ansökan, kallelse eller före-
de, beslut eller annan handling till- läggande tillställas part eller annan, ställas part eller annan. sker det ge- sker det genom delgivning. Der-
nom delgivning. summa gäller beslut som sänds en-
ligt 19.8. Annan handling får till-
ställas part eller annan genom del-
givning, om det unses erforderligt.
Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföre-
läggande enligt konkurrenslagen —(1982:729), marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhällanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, far inte ske enligt 12 § delgivningslagen (1970: 428), om det inte finns anledning att anta
att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
Denna lag träder i kraft den I januari 1986.
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1985-02-28
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson. Leijon, Peterson. Boström. Bodström. Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson. Holmberg. Hellström, Thunborg.
Wickbom
Föredragande: statsrådet Feldt
Lagrådsremiss om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418),
m.m.
I Inledning
I marknadsföringslagen (1975: 1418) finns bl.a. bestämmelser riktade mot otillbörlig marknadsföring, underlåtenhet att vid marknadsföring lämna information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt och saluhällände av farliga eller otjänliga produkter. Marknadsdomstolen kan med stöd av dessa föreskrifter meddela förbud eller åläggande, förenat med vite och riktat mot ett enskilt företag. Konsumentverket ger genom olika riktlinjer för näringslivet mer konkreta regler om vad som mot denna bakgrund bör iakttas i fråga om skilda produkter, tjänster och säljsituationer m. m. Åtgärder av nu berört slag utgör en form av producentpåverkan, i syfte att främja konsumenternas intressen.
I september 1979 tillkallades en kommitté! med uppdrag att se över vissa konsumentpolitiska medel för producempäverkan m. m. Uppdraget avsåg särskilt systemet med konsumentverkets riktlinjer samt tvingande beslut av marknadsdomstolen. Uppgiften var att värdera de erfarenheter som
vunnits av den gällande ordningen och att undersöka om det fanns skäl att
söka förbättra systemet.
Kommittén, som har arbetat under namnet riktlinjekommittén. överlämnade är 1983 betänkandet (SOU 1983: 40) Konsumentpolitiska styrmedel — utvärdering och förslag. Kommittén föreslär att den nuvarande ordningen för producentpåverkan skall bestå och att graden av självreglering inom näringslivet skall öka. Vidare föreslås vissa ändringar i marknadsföringsla-
! Professorn Solveig Wikström. ordförande. samt professorn Ulf Bernitz. numera Jandshövdingen Sven Heurgren. direktören E. OO. Holm, hemkonsulenten Inger Persson och juris doktorn Sten Tengelin. Kommittén har biträtts av sakkunniga och experter.
gen. bl.a. att förbud mot saluhållande av farliga eller otjänliga produkter skall kunna riktas inte som f.n. endast mot detaljister utan även mot tidigare säljled och att även tjänsteområdet skall täckas in. Andra lagförslag rör processen I marknadsdomstolen m.m.
Etter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland. kammarrätten i Sundsvall. kommerskollegium (KK). marknadsdomstolen (MD), näringsfrihetsombudsmännen (NO). statens
pris- och kartellnämnd (SPKO, konsumentverket (KOV). allmänna reklamationsnämnden (ARN), bankinspektionen, försäkringsinspektionen, so-
cialstyrelsen (SoS). statens livsmedelsverk. statens naturvärdsverk, arbetarskyddsstyrelsen. statens brandnämnd. ståtens provningsanstalt, statens
mät- och provråd, statistiska centralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevi-
sionsverket (RRV), länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs respektive Västernorrlands län, rättegångsutredningen (Ju 1977: 06), vttrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10), konsumentköpsutredningen (Ju 1977: 13).
produktåterkallelsekommittén (H -1982:06) och konsumentpolitiska kom-
mittén (Fi 1983:03).
KK har bifogat ett yttrande av Stockholms Handelskammare. Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttranden av konsumentnämnderna i Eskilstuna, Flens. Katrineholms, Nyköpings och Strängnäs kommuner. Länsstyrelsen I Västernorrlands län har bifogat yttrande av konsumentnämnden i Sundsvalls kommun.
Vidare har yttranden avgetts av Kooperativa förbundet (KF), Sveriges
Industriförbund (SD, Svensk Industriförening, Näringslivets Delegation
för marknadsrätt (NDM). Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS), Svenska Tidningsutgivareföreningen, Hemkonsulenternas samrådsgrupp, Konsumentvägledarnas förening, Kooperativa konsumentgillesförbundet,
Husmodersförbundet Hem och Samhälle, ELandsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Advokatsamfund och Sveriges domareförbund.
Sveriges Grossistförbund (SGF), Sveriges Köpmannaförbund, SHIO-
Familjeföretagen, Företagareförbundet SFR. Svenska Handelskammarförbundet, Annonsörföreningen. Sveriges Reklambyråförbund och Svceri-
ges marknadsförbund har anslutit sig till det av NDM angivna yttrandet. Också SI har anslutit sig till detta.
Yurande har även kommit in frän Synskadades Riksförbund.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
betänkandet som bilaga I, dels lagförslagen i betänkandet som bilaga 2 och dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3. 1 fråga om utländska förhållanden och kommitténs närmare överväganden hänvisar
jag till betänkandet, som även innehåller en översikt över svenska förhällanden av betydelse.
[AT Allmän motivering
LA .J Konsumentpolitiska mål och medel — en bakgrundsbeskrivning
Konsumentpohtiken i Sverige bedrivs inom det marknadsekonomiska systemets ram. Drivkraften i marknadsekonomin är konkurrensen mellan
företagen. För dessa är lönsamheten den nödvändiga och centrala faktorn.
Konkurrens förutsätter ett decentraliserat beslutsfattande med en betydande frihet för de ekonomiska enheterna att besluta om olika åtgärder
beträffande produktion, distribution och konsumtion m.m. Ett växelspel kan då råda mellan utbud och efterfrågan.
Det marknadsekonomiska systemet för organisation av produktion och konsumtion innebär å den ena sidan fördelar för konsumenterna. Fungerar konkurrensen etfektivt. främjas effektiviteten inom näringslivet och pressas priserna. Konkurrensen kan också driva fram en bredd i utbudet. Därmed ökas konsumenternas valfrihet och möjlighet att träffa rationella val. Malet är att uppnå bästa möjliga fördelning av samhällets resurser. Enkelt uttryckt gäller det att få fram så bra varor och tjänster som möjligt
och till så låga priser som det går.
Ä den andra sidan kan vi aldrig blunda för att den marknadsekonomiska modellen endast i teorin fungerar problemfritt. I själva verket finns det konstanta brister när man ser till hur modellen ter sig i praktiken. Den förutsätter att konkurrensen kan bedrivas helt fritt och att köpbesluten är fullständigt rationella. Så är ju i verkligheten ofta inte fallet. Olika hinder för importkonkurrensen kan skapa ett skyddat utrymme för svenska företag att höja sina priser omotiverat. Offentliga åtgärder kan minska utrymmet för konkurrensfriheten. Företagsåtgärder säsom kartellbildningar, prissamverkan och säljvägran kan hindra effektivitet och prispress. Vidare saknar konsumenterna ofta möjlighet att fatta de rationella köpbeslut som modellen bygger på och som skall styra resurserna dit där de används mest effektivt för oss alla. Modellen kräver på den punkten bl.a. att köparna alltid har full överblick över marknadens utbud i fråga om pris, kvalitet och alternativ, att köparna alltid får riktig och tillräcklig information om detta från företagen samt att köparna ständigt kan hantera dessa kunskaper på
det vettigaste sättet och alltså fattar de från ekonomisk synpunkt klokaste
besluten.
Alla vet att så fungerar vi inte i våra konsumentroller. Marknadsekonomin ger oss visserligen stora fördelar. Samtidigt är den som ekonomisk modell för resursfördelning närmast definitionsmässigt på olika punkter ofullkomlig. Friheten för företagen skapar ett utrymme även för olämpliga metoder. Bristerna från konsumentsynpunkt kan på en viss marknad bero på vinstjakt, konkurrenstryckets intensitet, korkurrensens inriktning på marginella egenskaper, okunnighet, kommuniceringssvårigheter, oetiska metoder eller annat.
Det är alltså uppenbart att det allmänna måste på olika sätt fortlöpande
söka motverka bristerna i det marknadsekonomiska systemet, för att få det att fungera så bra som möjligt. Viktiga inslag är då bl. a. handelspolitiken,
konkurrenspolitiken och konsumentpolitiken. Arbetet i riktlinjekommitten
(RLK) berör i första hand utvecklingen på sistnämnda område. Som en bakgrund till de förslag av kommittén som jag här kommer att anmäla
redovisar jag nu utvecklingen där.
Konsumentpolitikens uppgift är att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Under 1950- och 1960-talen var det allmän-
nas insatser på området I huvudsak begränsade till konsumentupplysning. Syftet därmed var bl. a. att öka konsumenternas kunskaper och därigenom
göra det möjligt för dem att påverka företagens utbud av varor och tjänster. Direkta kontakter med företagen togs i allmänhet inte från myndigheternas sida. Samhällsingripandena mot olämpliga affärsmetoder skedde i huvudsak genom självreglering inom näringslivet.
Vid ingången av 1970-talet vidgades krafugt ramen för det konsumentpolitiska arbetet. Genom lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring tog samhället ansvar för normbildningen därvidlag. Konsumentombudsmannen (KO) fick därvid i uppdrag att övervaka marknaden och beivra överträdelser på marknadsföringsområdet. Vidare uppdrogs åt marknadsrådet, numera marknadsdomstolen (MD), att handha den dömande funktionen. Senare inrättades också konsumentverket som en central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Utvecklingen har därefter lett till utökad
lagstiftning, bl.a. marknadsföringslagen (1975:1418, MFL). Denna lag trädde i kraft den 1 juli 1976. Vidare trädde då i funktion det nya konsu-
mentverket (KOV), där verkschefen även är KO. Genom MFL fick myndigheterna ytterligare medel för ingripande. Lagen ger som nämnts f.n. möjlighet till tvångsåtgärder mot bl.a. otillbörlig marknadsföring, bristfäl-
lig information och saluhållande av farliga eller otjänliga produkter m. m. Lagstiftningen på konsumentområdet har som nyss berördes också i
Övrigt successivt byggts ut, bl. a. genom lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, konsumentköplagen (1973:877), konsumentkreditlagen (1977: 981) och konsumentförsäkringslagen (1980: 38). Också den nya konkurrenslagen (1982: 729) är betydelsefull för konsumentkollektivet.
Utvecklingen under 1970-talet har inneburit att det allmännas insatser har utvidgats till att gälla inte bara informationen till konsumenterna utan även direkta kontakter med företagen från de konsumentpolitiska instan-
sernas sida. Därvid söker dessa förmå företagen att anpassa sin verksamhet till konsumenternas intressen. De organ och den lagstiftning som jag tidigare har berört har inneburit en omfattande utbyggnad av detta produ-
centpåverkande arbete. Enligt instruktionen för KOV (SFS 1976:429) skall verket bl.a. söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin
verksamhet efter konsumenternas behov. Vidare skall KOV utarbeta rikt-
linjer för företagens marknadsföring och produktutformning. Bl.a. riktlin-
Jesystemets funktionsduglighet har prövats av REK. Jag vill därför här redogöra för riktlinjernas bakgrund och tillkomst sumt deras funktion i samspel med övriga medel för samhällets producentpåverkan. Redogörelsen kan lämpligen bygga på föredragandens beskrivning av utvecklingen
då RL.K:s direktiv beslutades.
Vid utformningen ar 1970 av lagsuftningen mot oullbörliga marknadsföringsätgärder ansägs det (prop. 1970:57 s. 60) att en detaljreglering i lag under vilka omständigheter vissa affärsmetoder inte fick användas var förenad med nackdelar. I stället valdes tekniken att i den nya lagstiftningen vid sidan av vissa specialbestämmelser inrymma en vidsträckt generalklausul som gav möjlighet att vid vite förbjuda en näringsidkare att förtsätta med ett visst förfarande som bedömdes vara otillbörligt mot konsu-
menter eler näringsidkare, genom att strida mot god affärssed eller på
annat:sätt. Det förutsattes därvid att de rättstillämpande organen genom sin praxis skulle utbilda ett nyanserat normsystem. Regeln skulle vidare skapa förutsättningar för en fortgående rättsbildning på området. Det bedömdes (prop. 1970:57 s. 169) att ärendena i många fall skulle komma att avslutas hos KO, bl.a. genom frivillig rättelse.
Utmärkande för gencralklausulen om otillbörlig marknadsföring, som numera finns I MFL, är att normbildningen sker först i MD genom dess beslut i enskilda ärenden. Till skillnad mot detaljerade. straffsanktionerade bestämmelser utformas ett förbud i det enskilda fallet, när domstolen har funnit de allmänna normerna i generalklausulen åsidosatta av en näringsidkare.
Ett vitesförbud med stöd av generalklausulen är formellt bindande endast för den näringsidkare som förbudet har riktats mot. MD:s beslut i enskilda ärenden har dock stor betydelse också som vägledning för andra näringsidkare. Vidare lade KÖ på ett tidigt stadium ofta domstolens beslut t principfrågor till grund för överenskommelser med näringsidkare inom en viss bransch eller för riktlinjer som KO antog för sin granskningsverksamhet i anslutning till lagen om otillbörlig marknadsföring. Sådana överens-
kommelser eller riktlinjer täckte rätt ofta även förfaranden som inte prövats av domstolen. Genom detta kom de att utgöra en blandning av dels
rättsligt prövade normer, dels normer av annan art, såsom frivilliga ätaganden av grupper av näringsidkare. I det sistnämnda fallet kunde MD komma att bedöma ätagandena som överenstämmande med god affärssed och därmed låta dem bli vägledande för domstolen vid prövning av frägan huruvida ett företags åtgärder i ett visst ärende var att bedöma som
otillbörlig marknadsföring.
Normbildningen i anslutning ull lagen om otillbörlig marknadsföring präglades på detta sätt av ett samspel mellan av MD i det enskilda ärendet rättsligt fastlagda regler och normer av annan art. Konkret utformade handlingsregler för skilda typsituationer växte fram I samband med domstolens praxis och KO:s verksamhet.
När MFL utformades år 1975 konstaterades (prop. 1975/76:34 s. 93 1.)
att den verksamhet som bedrevs inom ramen för lagen om otillbörlig
marknadsföring samt 1971 ärs avtalsvillkorslag till stor del utgjordes av
förhandlingar mellan KO och berörda företag eller branschorganisationer.
Flertalet ärenden klarades av genom att företagen eller organisationerna
inför KO frivilligt utfäste sig att ändra marknadsföringen eler avtalsvill-
koren. Vidare uttalades att KO utfärdade allmänna riktlinjer rörande mark-
nadsföring och att konsumentverket svarade för det producentpåverkande
arbetet i övrigt, såsom i fråga om produktutveckling och produktinformation, till nytta för konsumenterna.
Här kan inskjutas att det i samband med att konsumentverket inrättades år 1972 diskuterades huruvida verket skulle utrustas med formella befogenheter att vidta tvingande åtgärder gentemot producenterna (prop. 1972:33, NU 1972:40, rskr 1972: 225). Föredraganden framhöll därvid att det var naturligt att i första hand försöka ästadkomma resultat genom frivilligt samarbete med producenterna i obundna former.
Vid tillkomsten av MFL år 1975 uttalades vidare att samarbetet mellan
det dåvarande konsumentverket och företagen tagit olika former. Ibland hade brister hos enskilda produkter föranlett verket att ta upp överläggningar med berörda företagare. I andra fall hade diskussioner förts med företrädare för hela branscher. Av särskilt intresse bedömdes de riktlinjer vara som konsumentverket utfärdade rörande produktutformning och produktinformation. I riktlinjerna, angavs det, lämnade verket rekommenda-
tioner som innehöll sådana krav som verket efter samråd med branschen
hade funnit att man borde ställa inom området i fråga.
Som förut har berörts innebar tillkomsten är 1975 av MFL att möjlighe-
ter att tillgripa tvångsåtgärder mot bristfällig information och saluhällande av farliga eller otjänliga produkter infördes. De riktlinjer som KO och
konsumentverket tidigare hade utfärdat var ju i sig inte rättsligt bindande för näringsidkarna utan ett uttryck för myndigheternas uppfattning om hur
företagen borde uppträda på marknaden. Som har omnämnts kunde det dock finnas inslag som hade prövats av MD.
Vid utformningen av MFL beaktades särskilt de goda erfarenheterna av utrednings- och förhandlingsverksamheten. Man ansåg att det fanns all
anledning att värna om de fördelar som även i fortsättningen stod att vinna
inom ramen för en förhandlingsverksamhet i obundna former. Det angavs (prop. 1975/76:34 s. 94 f.) som en grundtanke att myndigheterna visserli-
gen måste ha möjlighet till tvångsvisa ingrepp men att de önskvärda för-
ändringarna av företagens beteenden så långt möjligt borde genomföras på
grundval av frivilliga åtaganden från företagens sida. Såsom en ytterligare princip angavs år 1975 att konsumentpolitiken skall bedrivas i en decentraliserad ekonomi, där besluten om produktion och konsumuon fattas av ett stort antal individer under starkt skiftande förutsättningar. I denna marknadsekonomi mäste ansvaret för produktutveck-
ling och marknadsföring i första hand ligga hos de enskilda företagen. De
närmare formerna för de konsumentpolitiska organens arbete med att
påverka producenterna måste allmänt bestämmas mot bakgrund av detta.
I fråga om den tekniska utformningen av tvingande bestämmelser rörande produktinformation och produktsäkerhet förelåg vid lagstiftningsarbetet är 1975 bl.a. ett utredningsförslag som innebar en ramlagsuftning med
befogenhet för en viss myndighet att utfärda detaljerade föreskrifter som
sanktionerades med straff. En sådan ordning bedömdes (prop. 1975/76: 34
s. 106 f.) dock vara förenad med olägenheter när det gäller det vida området som utgörs av konsumentprodukter i stort. Statsmakternas slutsats blev i stället att den nya lagsuftningen borde byggas upp efter mönster
av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring. dvs. med formell
normbildning först i MD genom vitesbeslut i enskilda ärenden. Slutsatsen byggde på förutsättningen att resultat i allmänhet kan åstadkommas genom frivilliga överenskommelser och utfärdande av riktlinjer.
Genom den valda formen och dess nu angivna förutsättningar grundades de nya bestämmelserna på att icke-bindande riktlinjer m. m. också i fortsättningen skulle vara ett av de främsta medlen för samhällets producent-
påverkan. Riktlinjerna skulle beakta behovet av vägledning för näringsli-
vet i fråga om tillämpningen av generalklausulerna rörande information och produktsäkerhet. Den valda lösningen byggde på att de fall som skulle komma under MD:s prövning ofta borde bli sådana där ett företag inte följt
riktlinjer som KÖV lämnat för ett visst område och som ju inte är bin-
dande. Utgångspunkten var därvid att de meddelade riktlinjerna normalt
ligger till grund för MD:s bedömning. Avgörandet skulle dock ankomma på
domstolen.
Det är riktigt då det i RELK:s direktiv uttalas att den nu angivna ordningen kan sägas vara okonventionell, jämfört med den vanliga tekniken för näringsrättslig reglering. De ansvariga organen lämnas ett betydande mått av frihet att själva fastställa vilka former av producentpåverkan som bäst
gagnar lagstiftningens syften samt vilka medel som är lämpligast för att
genomdriva angelägna krav.
För de närmare överväganden som har skett vid valet av denna lösning
får jag hänvisa till vad som i övrigt sägs i prop. 1975/76: 34 med förslag till
marknadsföringslag, m. m. (s. 95 ff.). Jag vill här endast erinra om vissa uttalanden rörande rtiktlinjernas utformning och förekomst. Föredraganden anförde bl.a. att detaljerade riktlinjer ställde höga krav på myndigheternas utredningsresurser. Med de resurser som inom överskådlig tid kunde stå till buds för det konsumentpolitiska arbetet torde det inte vara möjligt att annat än I undantagsfall utfärda anvisningar som innehöll mera detaljerade krav på företagens marknadsföring. Vidare uttalades att detaljerade krav kunde komma i konflikt med uppfattningen att ansvaret för produktutveckling och produktinformation I första hand måste ävila företagen själva. Det torde i normalfaltet inte heller vara möjligt för myndighe-
terna att förutse och beakta alla de olika situationer, som kunde uppstå i
anslutning till utveckling och marknadsföring av en produkt. Bedömningen blev därför den att utfärdade riktlinjer vanligen måste bli allmänt hällna
och att det av den anledningen blev nödvändigt att i inte obetydlig ut-
sträckning ha överläggningar med näringsidkare rörande riktlinjernas innebörd i enskilda fall. Vidare ansågs det inte vara möjligt eller lämpligt att
inom överskådlig framtid ta fram riktlinjer för alla de produktområden, där
konsumentsynpunkter behöver föras fram.
Verket kan fastställa riktlinjer också I frågor där ett ingripande med stöd av MFL bedöms inte kunna ske.
Innan riktlinjer utfärdas på ett visst område har normalt förhandlingar förekommit mellan verket och berörda branschorganisationer. Men verket
kan också förhandla direkt med ett visst eller vissa företag och kan utfärda
riktlinjer även om enighet inte har uppnåtts med näringslivet om deras innehåll. Verket har f. n. utfärdat ett fyrtiotal.
Av vad jag har anfört framgår att det allmänna använder två huvudtyper
av lagstiftningsåtgärder för att avhjälpa bristerna i den marknadsekonomiska modellen. De båda regelsystemen upprätthålls samtidigt och används parallellt med varandra. Detta innebär följande.
Genom civilrättsliga regler av tvingande eller dispositiv natur ökar vi konsumentskyddet när det gäller innebörden och konsekvenserna av det avtal som i den enskilda köpsituationen träffas mellan företaget och konsumenten. Man är då inne på att lagstiftningsvägen i förväg ha funnit bl. a. en
rimlig fördelning mellan dem av ansvaret för skilda faktorer. Det kan gälla
vad som skall anses vara ett fel i en prestation. felets konsekvenser samt reklamationstidens längd m.m. Att sådana lagregler finns tll hands är
påkallat inte bara för att lösa enskilda tvister. Redan genom sin existens kan de dessutom påverka agerandet på marknaden i rätt riktning. Därmed
kan reglerna medverka också till att förebygga tvister. Detta spar resurser.
både för det allmänna och för enskilda.
Den andra huvudtypen avser marknadsrättsliga regler. Här gäller det
förhållandet mellan det allmänna och företagen. Olika regelsystem, bl. a. marknadsföringslagstiftningen, ger möjlighet att påverka företagens bete-
ende mot konsumenterna.
Jag vill peka på att det för konsumenterna vidare är viktigt att ha tillgång också till förenklade förfaranden för att förebygga eller lösa tvister. Den s.k. småmålslagen, som tillkom år 1974, ger möjlighet därtill. Betydelsefull
i detta avseende är också verksamheten vid allmänna reklamationsnämn-
den (ARN), som startade på försök år 1968.
Det kan framhållas att de erfarenheter som samlas hos de på fältet verksamma organen används som ett viktigt underlag i KOV:s arbete. Enskilda ärenden kan t. ex. peka på brister hos en viss marknad i fråga om utbudets kvalitet, informationen från företagen celler de avtalsvillkor dessa tillämpar. Genom att i detta läge ta upp branschinriktade eller generella
förhandlingar med näringslivet, genom att utfärda riktlinjer eller genom att vidta andra åtgärder kan alltså KOV motverka sådana brister hos markna-
den. Detta är ett betydelsefullt arbete också i den meningen att man med
dessa marknadsrättsliga metoder, för att få olämpliga avtalsvillkor på en marknad utrensade generellt, kan begränsa framtida tvister m.m. och därmed spara resurser.
Av det anförda framgär att 1970-talets första hälft inneburit en kraftig
framfivttning av konsumentpolitikens positioner. Jag vill erinra om att
denna strävan fullföljs genom det viktiga förslag till konsumenttjänstlag
(prop. 1984/85: 110) som regeringen lämnat till riksdagen, efter föredragning av chefen för justitiedepartementet. Ytterligare en större reform för att stärka konsumenternas rättsställning förbereds f.n. Jag tänker på det arbete som bedrivs inom justittedepartementet på en ny konsumentköplag
fr SOU 1984:25).
Jag påminner vidare om arbetet inom den konsumentpolitiska kommitté som regeringen tillsatte år 1983. Också produktåterkallelsekommitten (H 1982: 06) har en viktig uppgift, som gäller åtgärder för att öka produktsäkerheten för konsumenterna.
Efter denna bakgrundsteckning kan jag nu gå in på de bedömningar och förslag som RLK har redovisat. Som nämnts tidigare hänvisar jag till betänkandet i fråga om de närmare övervägandena. För att kunna ge den erforderliga helhetsbilden kommer jag också att ta upp vissa förslag som inte kräver beslut av regeringen eller riksdagen. Jag avser därvid att
särskilt anmärka när så är fallet. De huvudfrågor som jag behandlar gäller
— riktlinjesystemet (2.2), — näringslivets egenåtgärder för att lösa konsumentproblem (2.3), — riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel (2.4), — information (2.5),
— produktsäkerhet (2.6) och
— processen i MD. m.m. (2.7)
2.2 Principiell och praktisk utvärdering av riktlinjesystemet
Mitt förslag: Systemet med riktlinjer utfärdade av konsumentverket och
tvingande beslut av marknadsdomstolen behålls.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: De flesta ställer sig bakom kommittéförslaget. Några instanser är dock starkt kritiska till riktiinjesystemet.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Rikthnjesystemet fungerar till nytta för konsumenterna och vinster kan inte förväntas av ett svstembyte. En förändring skulle dessutom skapa svårigheter. Nuvarande ordning bör
därför bestå.
Skälen för mitt förslag: REK har vid sin utvärderinguttalat bl.a. följande.
Utarbetandet av riktlinjer är ofta en tidskrävande process. Skilda uppfattningar om vad som bäst tullgodoser konsumenternas intresse kan föras fram. Arbetet i denna fas kännetecknas av en stark strävan att basera riktlinjer på förhandlingsöverenskommelser. Detta stär i god överensstämmelse med lagstiftarens intentioner och är också av stort värde för att reglerna skall få genomslagskraft. Kommittén finner flera skäl till varför riktlinjeutfärdandet har minskat under senare år. Informationen om riktlinjerna till företagen bedöms vara god. Övervakningen och efterlevnaden kan betraktas som tillfredsställande. Vissa förbättringar synes dock möjliga och planeras även av KOV. REK uttalar vidare att dess utvårdering av ullämpningen således inte visar på nägra större brister i riktlinjesystemet och KOV/KO:s roll i detta. Den kriuk som förts fram 1 den allmänna debatten synes ha haft visst berättigande vad gäller de första årens riktlinjeverksamhet. Verket och näringslivet m. fl. har numera dock fått erfarenheter av riktlinjcarbetet. Problemen hittills kan enligt kommitténs mening till stor del hänföras till att det varit fråga om en ”inkörningsperiod” där kunskap om lämpliga tillvägagängssätt vunnits.
Vidare anför RLK att det system för framtagning av reglerna som
tillimpas visserligen har svagheter. Det är bl. a. arbets- och tidskrävande då hänsyn mäste tas till motpartens ståndpunkt. Å andra sidan har syste-
met också fördelar. Förhandlingarna med näringslivet kan ofta ersätta mödosamt utredningsarbete, remissbehandling m.m. Kommittén uttalar
vidare att riktlinjerna genom förhandlingarna förankras också inom nä-
ringslivet och att detta ökar sannolikheten för att de skall fungera i praktiken. Vidare sägs att riktlinjerna i vart fall torde ha lika stor genomslagskraft som formellt bindande föreskrifter skulle ha haft och att det därför
synes lämpligt att bygga vidare på vunna erfarenheter av riktlinjesystemet.
Kommitténs förslag till förbättringar har mot denna bakgrund grundats på
det nuvarande systemet. En positiv grundsyn på riktlinjesystemet framträder i remissutfallet.
Exempelvis uttalar KOV att riktlinjerna är ett smidigt instrument som medger en successiv utveckling i arbetet med att förbättra konsumenternas situation och som bör bestå. Två fackliga organisationer är dock kritiska
och anför att riktlinjerna bara är rekommendationer, att förhandlingarna
tar för lång tid, att arbetet tar för stora resurser och att efterlevnaden är
dålig. Det yrkas av den ena organisationen att det måste bli möjligt att upphöja riktlinjerna till bindande föreskrifter med sanktionsmöjligheter
och att KÖV bör få befogenheten, för områden där behov uppstar.
För egen del vill jag framhålla följande.
Det är uppenbart att förhandlingarna mellan KOV och näringslivet möt-
te åtskilliga inkörningssvånigheter när de togs upp år 1976. I det praktiska
arbetet kom det fram säväl principiella som konkreta frågor. Förhandlingsrutiner funns givetvis inte upparbetade och förhandlingsdeltagarna ställdes i mycket inför nya arbetsuppgifter. Utomrättsliga normsystem. som kunde
ge ledning. saknades. Lagstiftningen gav alltså både KOV och näringslivet
en rätt svår uppgift. Samtidigt gjordes i lagstiftningsarbetet den bedömningen att en utbyggnad äv det system som valdes år 1970 bäst främjade konsumenternas intressen. Med den valda modeltten skulle regelframtag-
ningen ske på marknaden. De nya generalklausulerna om information och
produktsäkerhet avsägs få sin närmare innebörd preciserad genom MD:s och KOV:s agerande i förhällande till bl.a. konkreta marknader, säljme-
toder och säljsituationer.
Det är mot den bakgrunden inte svårt att förstå att kritiska röster höjdes, bl.a. från näringslivets sida. Detta ledde till att REK tillsattes är 1979. Parallellt. med kommittéarbetet fortsatte riktlinjeframtagningen. Förbätt-
ringar kunde därvid göras i frågan om framtagningsprocessen. Jag vill tillägga aut det har bedömts inte vara till nackdel att riktlinjerna kommit att bli mer detaljerade än vad man år 1975 trodde skulle bli fallet. Riktlinjesystemet har efter snart nio års tid numera blivit ett etablerat
och välbekant system för regelframtagning. De närmast berörda — MD, KÖV och näringslivet — ger uttryck för en positiv grundsyn på systemet.
Också jag finner att det fungerar väl i stort och är till nytta för konsumen-
terna. Att problem ibland uppstår är normalt även beträffande straffsanktioncerade regler. Jag kan inte se möjliga vinster av en sådan förändring som en remissinstans har begärt, samtidigt som förändringen skulle skapa svå-
righeter. Bl.a. vill jag peka på att i KOV, som föreslagits få utfärda
bindande föreskrifter, är inbyggd funktionen att som KO föra det allmännas talan i MD. Den begärda förändringen skulle därmed kräva en radikal
omläggning av det system statsmakterna beslöt år 1976. RLK:s år 1983 framlagda utvärdering ger inte fog för något sådant. Vid min prövning har jag således kommit fram till att vi bör fortsätta på
den inslagna vägen, där det dessutom är möjligt att göra vissa förbättring-
ar. Jag kommer tillbaka till detta. Av det anförda följer att jag inte lägger fram något ändringsförslag i systemfrågan. Jag vill tillägga att det är värdefullt att REK vid sin utvärdering tagit upp också aspekter som rör konkurrenspolitiken, nämligen att riktlinjesyste-
met kan medföra vissa risker för olikformiga konkurrensvillkor och för konkurrenshämmande samverkan mellan företag. Kommittén har funnit att riktlinjesystemet inte i praktiken medfört några nackdelar ur denna synvinkel. Det är enligt min mening angeläget att dessa aspekter löpande uppmärksammas i riktlinjearbetet också i det följande. Viktigt är även att man liksom hittills uppmärksammar Sveriges internationella åtaganden i fråga om tekniska handelshinder. 2 Riksdagen [9841/85. I saml. Nr 213
RLK har aktualiserat frågan om möjliga förändringar av rutinerna för att ta fram riktlinjer. Därvid har man delat upp arbetet i skilda faser. Kommittén använder begreppen initiering och prioritering, utarbetande, offentliggörande. tillämpning, övervakning samt utvärdering. KOV har framhållit all, även om utarbetandet av riktlinjer hittills i huvudsak har följt vad REK föreslagit på dessa punkter, verket anser det värdefullt med de förslag och preciseringar som kommittén har gjort. Även jag finner det värdefullt att en ingående analys har gjorts i dessa avseenden. Detta måste ju främja systemets förmåga att fungera praktiskt. I själva sakfrågan om möjliga förbättringar av rutinerna bör det i första hand ankomma på KOV att ta ställning. Jag har således nämnt saken, inte för regeringens eller riksdagens ställningstagande utan för sammanhangets
skull. Också i ett annat spörsmål som REK har tagit upp är det en
angelägenhet för verket att fatta beslut. Det gäller dä frågan om det är önskvärt att KOV i ökad omfattning prövar överenskommelser mellan verket och enskilda branscher som styrmedel, i stället för riktlinjer.
2.3 Näringslivets egenåtgärder för att lösa konsumentproblem
RLK pekar på att det utomlands i vissa fall finns omfattande självregleringsaktiviteter inom näringslivet. Kommittén finner det angeläget att bättre än hittills skett ta till vara bl. a. det marknadskunnande som finns inom näringslivet. Näringsidkarna och deras organisationer bör därvid stimuleras att mer aktivt engagera sig i arbetet med att förbättra konsumenternas ställning. Enligt REK är det önskvärt att som ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna pröva en självreglering liknande den som finns eller är under uppbyggnad i andra länder. Kommittén antar att ett självregleringssystem har sin största utvecklingsmöjlighet på informationsområdet men att ett visst utrymme kan finnas också i övrigt. Vad REK tänkt sig är i första hand att näringslivet tar fram normer i
vissa fall och svarar för viss normövervakning. Detta kräver resurser som
enligt kommitténs mening inte är större än att det är realistiskt att räkna med att man inom näringslivet skall vara beredd att ställa dem till förfogande. För att försäkra sig om att dessa bedömningar är verklighetsanknutna tog REK kontakter med näringslivet och erhöll därvid från NDM konkretiserade förslag om självregleringssystem. Vidare gjorde en företrädare för Sveriges Köpmannaförbund. i samråd med SHIO-Familjeföretagen, gentemot kommittén vissa preciseringar och angav exempel på problemomräden inom detaljhandeln där självregleringsätgärder borde kunna komma i fråga tse bilaga 9: 1-2 ull kommitténs betänkande SOU 1983:40). Ytterligare understryker REK angelägenheten av att näringslivet i ökad omfattning medverkar till att flera standarder tas fram inom konsumentom-
rådet.
RLK vill betona att förslaget om ökad självreglering inom näringslivet förutsätter att KÖV såsom central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor även I fortsättningen har ett övergripande ansvar för att erforderliga normer tas fram på marknadsföringens område. Det bör således ankomma på verket att svara för t.ex. problemuppfångning och prioritering även vad gäller de självreglerande ätgärder som REK föreslår. Dåremot är det tanken att dessa skall innebära att vissa resurser frigörs inom verket när det gäller själva normframtagningen och normövervakningen. Även beträffande den senare bör KOV ha ett övergripande ansvar och alltså följa utvecklingen på marknaden för att kunna gripa in om det skulle visa sig nödvändigt. De synpunkter som kommit till uttryck i NDOM:s förslag kan översiktligt
sammanfattas på följande sätt:
I. Självregleringen bör inriktas på åtgärder som faller inom ramen för marknadsföringslagens bestämmelser om marknadsföring och information, för att det inte skall uppstå problem från konkurrenspolitisk synpunkt. 2. Systemet får konstrueras på ett sådant sätt att uppgifterna i stort sett kan lösas med hjälp av tillgängliga resurser hos organisationer och företag. 3. Det förutsätts att man i det enskilda fallet funnit ett konsumentbehov. att KÖOV och närmneslivet är ense om att det senare bör söka lösa problemet och att uppföranderegler framstår som en realistisk utväg för att komma till rätta med detta. 4. Utgångspunkten är att ansvaret för framtagningen av uppföranderegler vanligen bör ligga hos vederbörande branschorganisation. 5. Ett centralt samråds- och kontaktorgan på näringslivssidan behövs även framdeles. Det synes lämpligt att inom NDM inrätta ett permanent organ för att bevaka övergripande frågor som rör självreglering och framtagning av uppföranderegler. Organet skulle bl.a. planera normframtagningen, I mån av resurser tillhandahålla regelskrivningsexpertis och fungera som redaktionellt samordningsorgan. 6. Vid sidan av regelframtagning finns frågan om näringslivet skall ha uppgifter som rör regelbevakning, dvs. regeltillämpning och regeltillsyn. Det enda praktiskt genomförbara är en regeltillämpning med stark branschanknytning, med en viss organisatorisk samordning av de olika branschanknutna bedömningsorganen. En sådan samordning kan lösa dilemmat att bedömningen annars lätt kan komma att bli, elier uppfattas som. alltför branschpräglad och inte framstå som tillräckligt auktoritativ utanför den egna branschen. En modell kunde vara att ordförande och vice ordförande samt möjligen även sekreterare. förslagsvis nominerade eller utsedda av NDM, är gemensamma i alla eller ett antal branschnämnder.
7. NDM bedömer att det inom flera branschorganisationer finns eller kan
uppbådas resurser för att etablera en fungerande regelbevakning. Det gäller att vara kreativ och flexibel vid val av tekniska lösningar. [pa . Det kan knappast vara aktuellt att inom näringslivet generellt operera
med utomrättsliga sanktioner. Det bör vara fullt tillräckligt att som
yttersta pätryckningsmedel ha marknadsföringslagens sanktioner.
Den förklaring som lämnats av en företrädare för Sveriges Köpmaunna-
förbund rörande självreglering inom detaljhandels- och konsumentservicese ktorerna kan översiktligt sammanfattas sålunda:
. Organisationerna (Sveriges Köpmannaförbund och SHIO-Familjeforetagen) önskar skifta roll i konsumentpolitiken från att enbart vara
objekt för myndigheternas aktivneter till att också bli subjekt med rätt
och skyldighet att ta initiativ. Man är villig att ta på sig ett större medansvar för åtgärder som syftar till att ge konsumenterna en tryg-
gare ställning på marknaden.
. Det behövs vissa regler för företagens marknadsuppträdande och så-
dana finns redan inom vissa sektorer. Det åligger i första hand branscherna, företagen själva och deras organisationer. att dra upp dessa
regler och medverka till att de följs.
. Exempel på områden där en självsanering kan bli framgångsrik är
försäljning till minderäriga, ”gör-det-själv -marknaden. pris- och kre-
diterbjudanden samt tillämpningsnormer för öppet köp.
. Inom detaljhandeln kan man räkna med en fortsatt utveckling i riktning mot en upplösning av hävdvunna branschgränser. Detta medför sannolikt att självregleringen i betydande omfattning måste administreras centralt. Man kan föreställa sig att den praktiska lösningen måste bli att de två organisationerna etablerar en gemensam självregleringsfunktion genom någon form av gemensamt utskott eller liknande, vilket i sin tur nära Samarbetar med NDM.
tin . Organisationerna är beredda att avsätta erforderliga resurser för en sådan verksamhet. Eftersom man ändock mäste ta itu med dessa frågor, och redan gör det. blir det inte några större resursförstärkning-
ar. Detta innebär att den tänkta självregleringen närmast får ses som en
systematisering och rationalisering av resursinstanserna.
. NOM skall utgöra den fasta punkten och förstärkas. . Det är realisuskt att räkna med att antalet branschregler som tas fram
totalt sett inom näringslivet inte kommer att överstiga 5-7 per är. Tyngdpunkten i självregleringsinsatserna kommer i stället att ligga på
information samt rådgivning och konfliktlösning i enskilda fall.
. Huvudansvaret för informationen, som måste upprepas med jämna
mellanrum, bör vila på branschföreningar och lokala/regionala organisationer. . Tillsyn och övervakning är centrala funktioner också i ett självregleringssystem. I praktiken utövar branschföreningarna och de lokala/regionala organisationerna en omfattande tillsyn över de egna medlem-
marnas göranden och låtanden på marknaden. Ärendena initieras ofta genom påpekanden av konkurrenter. 10. Något behov av utomrättsliga sanktioner har inte visat sig föreligga i praktiken. Det räcker med att ”skramla” med de rättsliga vapnen och hänvisa till existensen av KO.
11. En vidareutveckling av det goda lokala samarbetet med konsumentvägledare framstår som ett av de mest angelägna och konstruktiva utvecklingsinitiativen för konsumentpolitiken.
Kommitténs tankar har mötts med positivt gensvar vid remissbehandlingen, även om några ansett det vara svårt att bedöma den konkreta
innebörden. Sålunda delar KOV uppfattningen att det är önskvärt med en utvidgad självsaneringsverksamhet inom näringslivet som komplettering
ull verkets styrmedel på konsumentområdet. Verket å sin sida är villigt att diskutera olika samarbetsformer för verksamheten. Samarbetet skall inte nödvändigtvis ha som utgångspunkt det i viss mån oklara begreppet styr-
medel. Det är också angeläget att näringslivet i ökad omfattning tar egna initiativ och utreder uppkommande konsumentproblem inom visst område
samt utarbetar normer — om så behovs — för att lösa problemen. KOV skall sålunda inte i varje sammanhang behöva initiera och prioritera sådana åtgärder även om verket, som nyss nämnts, är villigt att samarbeta i sådana frågor.
KOV instämmer i kommitténs bedömning att verket inte har resurser för mera omfattande och återkommande informationsinsautser till företagen om riktlinjer och riktlinjeregler och att det därför i huvudsak får ankomma på näringslivet att svara för detta. Liksom beträffande övrig självsaneringsverksamhet uttalar sig KOV dock självfallet vara berett att samarbeta aven i detta hänseende inom ramen för tillgängliga resurser.
NO år positiv till att näringslivet genom självsaneringsverksamheten i
ökad utsträckning tar ansvar för sina åtgärder på marknadsföringsområdet.
En central normgivning bör dock inte ses som det primära sättet för sanering. Bättre information till företagen om påvisade konsumentproblem
och rådgivning om tänkbara lösningar kan ofta vara tillräckligt. Som påpe-
kas av kommittén kan även olika former av självreglerande åtgärder av normativ karaktär, på samma sätt som normering genom riktlinjer. medfö-
ra vissa risker från konkurrenssynpunkt. Det finns därför anledning för
NO att ägna uppmärksamhet åt utvecklingen på detta område.
Från ARN:s sida pekas på möjligheten att inom ramen för ett självsane-
ringssystem få till stånd en bättre reklamationshantering från näringslivets
sida.
Produktäterkallelsekommittén vill. i det läge dess arbete då nått, endast uttala att styrmedel i form av en sådan självreglering under myndighets-
kontroll som det här gäller väl kan förtjäna att övervägas, åtminstone på
vissa produktområden och i vissa särskilda hänseenden.
NDM framhåller att näringslivets rot när det gäller att främja god
affärssed på marknadsföringsområdet måste ses i ett vidare perspektiv än
kammittén — troligen mot bakgrund av direktiven — ansett sig kunna göra i betänkandet. Kommittén har i huvudsak uppmärksammat självreglering i form av intern normbildning och normövervakning inom näringslivet. Av
tradition förekommer inom såväl företagen som näringslivets organisatio-
ner internaktiviteter av många andra slag för att befästa och vidareutveckla god affärssed i marknadsföringen. Sett från funktionell synpunkt utgör även dessa aktiviteter, helt eller delvis. konsumentpolitiska styrmedel och en form av självreglering. Man saknar också en diskussion av självregleringens förutsättningar. svagheter och styrka.
Avslutningsvis framhåller NDM att den ställer sig bakom kommitténs uttalanden om näringslivets huvudansvar för att marknadsföringen bedrivs på ett tillfredsställande sätt frän bl. a. konsumentsynpunkter liksom förslagen om ökade interna aktiviteter för att främja dessa mål och att delegationen följaktligen är beredd att även I fortsättningen själv aktivt medverka i strävandena att befästa och stärka interninsatserna från företagen och från
näringslivets organisationer I syfte att vidareutveckla god affärssed på marknadsföringens område.
SHIO-Familjeföretagen ställer sig bakom RLK:s uttalande om näringslivels ansvar för att marknadsföringen bedrivs på ett ullfredsställande sätt ur bl. a. konsumentsynpunkt liksom förslagen om ökade interna aktiviteter för att främja dessa mål. SHI1O-Familjeföretagen företräder 44 branschförbund och mänga av dessa har redan i dag långt gående etiska och/eller konsumentskyddande regler för marknadsföring. reklamationer och garanvier. I likhet med NDM och övriga näringslivs- och bränschorganisationer är organisationen beredd att även i fortsättningen aktivt medverka i strävanden att befästa och stärka interninsatserna från företagen och näringslivets organisationer i syfte att vidareutveckla god affärssed på marknadsföringsomräådet.
Företagareförbundet SFR, instämmer i NOM:s yttrande, bakom vilket står bl. a. också SI och SGF liksom Svenska Handelskammarförbundet.
För egen del vill jag framhålla följande.
År 1970 antogs lagen om otillbörlig marknadsföring. Den gav uttryck för
uppfattningen att det. vid sidan av konsumentupplysning, fanns ett särskilt
framträdande behov av rättsregler som direkt skyddade konsumenterna mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och marknads-
föring (prop. 1970:57 s. 57 ff.). Föredraganden uttalade därvid att brister i lagstiftning och övervakning från det allmännas sida i viss utsträckning avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets egen regi. In-
ternationella handelskammarens grundregler för reklam, och den normbildning som hade ägt rum genom Näringslivets opintonsnämnds praxis. hade, uttalades det. spelat en stor roll i detta sammanhang. I sen tid hade opinionsnämndens verksamhet kompletterats med andra initiativ från nä-
ringslivets sida. Bl.a. hade på försök inrättats en anmälningsbyrå för marknadsföringsätgärder. Vidare hade införts ett system med ansvariga
reklamutgivare för intern kontroll av reklambyråernas produktion. Dessa frivilliga insatser var enligt föredraganden värda erkännande men hade
visat sig otillräckliga. De normer som var inneslutna i Internationella
handelskammarens grundregler och som hade utbildats av Näringslivets opinionsnämnd både inom och utanför grundreglernas tillämpningsområde representerade visserligen en jämförelsevis hög etisk standard. Men samtidigt var svagheterna 1 självsaneringssystemet uppenbara. Konsumentintressena var visserligen dåmera företrädda inom opinionsnämnden men denna dominerades fortfarande av representanter för företagarintressen.
Vidare saknade den i stort sett egentliga sanktionsmedel. Det hade dessutom visat sig att nämndens avgöranden ofta hade svårt att tränga ut.
Mot denna bakgrund förklarade föredraganden sin principiella inställ-
ning vara att samhället bör ha ett förstahandsansvar för alt en god etisk
standard iakttas i reklam och marknadsföring. Lagstiftningen borde vara så avancerad som behövdes för att den skulle kunna utgöra grundvalen för utbildandet av fullt tillfredsställande etiska normer, och normbildningen borde vara en uppgift för offentliga organ. Tillräckliga sanktionsmedel borde ställas till förfogande för dessa organ. Lagen om otillbörlig marknadsföring utformades med beaktande av detta.
För de närmare avvägningar som skedde hänvisar jag allmänt till prop. 1970: 57 med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m.m. Ständpunktstagandet ledde till att Näringslivets opinionsnämnd upphörde och att det allmännas organ marknadsrådet. numera MD, tog över den dömande funktionen. Den exekutiva uppgiften fick KO som är 1976 kopplades samman med det undersökande organet, KOV. Regler började i allt bredare omfattning tas fram genom det allmännas försorg. Systemet med
riktlinjer, överenskommelser mellan KO och olika branscher m. m., producentpåverkan i enskilda ärenden samt tvingande beslut av MD i indivi-
duella fall vidareutvecklades.
Jag har tidigare (2.1) lämnat en bakgrundsbeskrivning i fråga om konsumentpolitiska mål och medel. Som då uttalades ligger, enligt statsmakternas formulering vid tillkomsten år 1975 av nuvarande marknadsföringslag,
det principiella ansvaret för produktutveckling och marknadsföring hos de
enskilda företagen. De närmare formerna för producentpåverkan mäste allmänt bestämmas mot bakgrund av detta. Grundtanken är. som den
beskrevs år 1975, att myndigheterna visserligen måste ha möjlighet till
bör dock så långt som möjligt genomföras på grundval av frivilliga åtagan-
den från företagens sida.
Utvecklingen under 1970-talet torde rent praktiskt få sägas ha lett till att initiativ för att klara upp konsumentproblem numera inte tas på samma breda och systematiska sätt inom näringslivet som före tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring.
För mig är det visserligen uppenbart att det principiella ställningstagandet år 1970 var riktigt. Det allmänna bör ha ett förstahandsansvar för den etiska standarden i marknadsföringen — i den meningen att en lagstiftning måste finnas som ger ett tillräckligt utrymme för ingripanden. I den bemärkelsen är det principiellt sett inte tillräckligt att förlita sig uteslutande på initiativ inom näringslivet. Lagstiftningen innebär dock inte att företagen
avlyfts sitt eget förstahandsansvar för marknadsföring m. m. utan är endast det medel som måste finnas till hands när det enskilda företaget inte fullgör
sina skyldigheter. Eftersom riktlinjesystemet enligt mitt förslag skall föras vidare är det med hänsyn till den nyss nämnda utvecklingen påkallat att närmare pröva frågan om näringslivets initiativ för att ta sitt ansvar.
Vi har nu byggt upp ett system som på grundval av erfarenheterna efter 1970 års lagstiftningsbeslut förenar behovet av tillgång till tvingande sanktioner och möjlighet till normbildning I det allmännas regi med de är 1975 fustslagna principerna om företagens förstahandsansvar och om frivilliga åtaganden som det primära alternativet. Med ett sådant system är det viktigt att arbetsfördelningen mellan det allmänna och näringslivet av vägs riktigt. Utvecklingen har här lett till att KOV i mycket betydande omfatt-
ning fått axla bördan av att ta initiativet i fråga om att identifiera konsumentproblem samt att driva dem till en lösning. Verket har fätt en alltmer
arbetskrävande roll som aktör på ett område där det förut fanns ett betydande mått av initiativ inom näringslivet och ett systematiskt sätt att angripa problem. Samtidigt är KOV:s resurser begränsade medan utbudet av varor och tjänster är synnerligen omfattande. Detta har skapat en obalans till nackdel för konsumenterna.
Mot denna bakgrund är det enligt min mening nödvändigt att överväga en ändrad rollfördelning på marknaden. Vi mäste söka en koppling. inte till läget före år 1970 då rollen som aktör i princip åvilade näringslivet ensamt, utan till en balanspunkt där vardera sidan tar sin andel av initiativen tll åtgärder och av genomförandet, sett efter vad som är rimligt, praktiskt och effektivt från samhällssynpunkt.
Företagsinitiativ av detta slag kallas ofta för självreglering eller självsanering. Båda begreppen leder tanken väl snävt. Begreppet självreglering används vanligen för normframtagning I enskild regi. Emellertid är det alls inte en självklarhet att man 1 alla lägen skall överväga en regelframtagning för att lösa förekommande konsumentproblem. En sådan metod är nämligen ofta mycket resurskrävande. De möjligheter som i övrigt stär tull buds
kan i det enskilda fallet visa sig ge både bättre och snabbare utbyte, när
man behöver korrigera beteenden på marknaden. I andra fall, äter. kan en
regelframtagning vara det mest ändamålsenliga medlet. Också begreppet
självsanering är ägnat att missleda tanken. Det är lätt att uppfatta detta
som ett krav, visserligen på att aktiva ätgärder skall vidtas av företagen själva men med inriktning endast på vad som kan uppfattas som grövre
avarter av marknadsföring. Erfarenheterna visar emellertid tydiigt att pro-
blem från konsumentsynpunkt kan vara påtagliga och besvärande också av
helt andra orsaker, som inte har med sådana aspekter att göra.
Mot den här bakgrunden väljer jag att i fortsättningen tala om näringsliverts egenåtgärder för att lösa konsumentproblem.
Lät mig vidare slå fast att jag givetvis är medveten om att det inom
näringslivet sedan läng tid vidtas en mängd åtgärder för att främja relationerna till konsumenterna. Detta gäller både på företagsnivä, genom lokala föreningar, centralt och på annat sätt. Vidare är jag väl medveten om det
arbete näringslivet lägger ned på förhandlingarna med KOV om framta-
gande av riktlinjer och branschöverenskommelser samt i övrigt. Vad jag
här talar om är i stället mer systematiserade insatser från näringslivets sida
Prop. 1984/85: 213 12 An
för att spåra upp konsumentproblem och för att lösa dem. Därvid kan det också röra sig Om en systematisering och rationalisering av företagens resursinsatser. på sätt som framhållits vid remissbehandlingen.
Innan jag går närmare in på de skäl som talar för att det allmänna nu bör
formulera ett sådant synsätt som ett led i konsumentpolitiken vill jag betona att sökandet efter en bättre balanspunkti vid arbetsfördelningen mellan det allmänna och näringslivet givetvis inte skall rubba grunderna för det nuvarande systemet. Jag har redan sagt att den nuvarande lagsuftningen är nödvändig. Detta gäller också i fråga om den institutionella ramen. dår KOV/KO och MD trätt in i stället för de funktioner som fanns före år 1970. Däremot kan sägas att utrymmet för egenätgärder för att lösa konsumentproblem ter sig särskilt stort när man som i vårt land har ett rättsligt omfattande och generellt system som täcker i princip hela marknaden. Genom detta kan man. där näringslivets självreglering m.m. inte leder till avsedda effekter, inom ramen för gällande system för producent-
påverkan pröva frågan om ingripanden från det allmännas sida.
För den ändrade rollfördetningen talar redan den förut nämnda grundprincipen om företagens förstahandsansvar för produktutveckling och
marknadsföring. Det ligger i sakens natur att ett sådant ansvar måste gälla
också i relationerna till Konsumenterna samt vid valet och utformningen av konkurrensmetoder. Det är då naturligt och angeläget att man inom näringslivet fortlöpande tar initiativ för att så längt som det är möjhet rätta till fel och brister av konsumentpolitisk betydelse. Förekomsten av det rättsligt baserade systemet skall som tidigare berörts alltså inte ses som att det allmänna tagit Över förstahandsansvaret för att korrigering av olämpliga marknadsbeteenden kommer till stånd. I det enskilda fallet kan mycket väl initiativet att i systematiskt ordnade former uppnå detta. samt de mest
adekvata medlen för det. finnas inom näringslivet. Detta gäller inte bara
principielit. Också praktiska skäl talar härför. med tanke på företagens direktkontakter med köparna. Jag har således något av den uppfattning
som bl.a. en företrädare för Sveriges Köpmannaförbund formulerat sälun-
da. att det är dags att näringshvsorganisationerna skiftar roll i konsumentpolitiken till att bli också subjekt, med rätt och skyldighet att ta initiativ.
Som ännu en utgångspunkt för diskussionen om hur näringslivets egen-
åtgärder bör utvecklas står det självklara värdet för ett företag av att ha
goda kundrelationer. En bra förmåga till kontinuerlig marknadsanpassning efter konsumentbehovet är en del av det enskilda företagets styrka i konkurrensen med andra. Marknadsanpassningen som konkurrensmedel är dock alls inte avgränsad till de i sig viktiga frägorna om pris, kvalitet och användbarhet. I det utbud som profilerar det enskilda företaget på markna-
den ingår också så betydelsefulla frågor som bl.a. service, reklamations-
hantering och en tydlig intern ansvarsfördelning inom företaget när det gäller kundkontakterna. Samordnade insatser från näringslivsorganisationernas sida för att uppmuntra en tävlan om smidiga konsumentrelationer
ullhör de egenåtgärder som jag finner önskvärda och påkallade.
Jag nämnde förut att redan KOV:s trängda resursläge gör det nödvändigt att överväga en ändrad rollfördelning. Detta läge innebär att vi på sikt närmar oss en brytpunkt, då det gäller verkets möjligheter till insatser i form av riktlinjer. Vi måste av hänsyn också till det statsfinansiella läget
ompröva den fortsatta färdvägen. Det torde i framtiden inte vara möjligt
för statsmakterna att i samma breda omfattning som under de senaste tio åren söka lösningar av konsumentproblemen just genom regelframtagning i det allmännas regi. Denna aspekt har berörts också i RLK:s arbete.
Även en annan möjlig fördel med fler egenåtgärder bör framhållas. Förhandlingssystemet i anslutning ull bl.a. MFL. däribland KOV:s riktlinjeverksamhet, har en flexibiltet som medger att angelägna konsumentbehov kan tillgodoses genom lösningar som är mer företagsanpassade än vad som kan vara möjligt med straffsanktionerade regler. Samtidigt är all form av offentlig regelframtagning förenad med vissa problem. Jag vill härvidlag påminna om uttalanden som gjordes då propositionen 1984/85: 32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot ckonomisk brottslighet m. m. beslöts.
Vid sin anmälan för regeringen anförde (s. 29) därvid chefen för justitiedepartementet bl. a. följande, som visserligen närmast tog sikte på åtgärder mot ekonomisk brottslighet men som har bäring även i det nu aktuella sammanhanget. Han uttalade att näringslivets intresse av en sund företagsamhet visar sig också i att man inom ramen för olika branschorganisationer och andra sammanslutningar genom frivilliga överenskommelser och på annat sätt verkar för att upprätthålla vissa gemensamma, grundläggande
normer för näringsverksamhetens former och innehåll. Av stor betydelse
är också den kontroll som sker genom sådana som berörs av ett visst företags verksamhet. Sådan normbildning och kontrollverksamhet (självsanerande åtgärder) har, anfördes det vidare, uppenbara fördelar i förhäållande ull statligt sanktionerade regler och kontroll av myndigheter. Föredraganden pekade därvid på att förutsättningarna för en snabb och smidig anpassning till nya förhållanden är större. Vidare underlättas kontrollen genom att den förläggs närmare de konkreta verksamheterna. Behovet av formella repressiva sanktioner minskar. Enligt föredragandens mening är därför självsanerande åtgärder att föredra framför överordnad samhällelig normbildning och kontroll.
Föredraganden fortsatte dock med att framhålla att självsanering många gånger kan bli effektiv endast om den stöds av ändringar i den offentliga regleringen. Självfallet måste man också från fall ull fall pröva om åtgärder
som avtal, branschetiska regler och liknande är tillräckligt effektiva eller
om de behöver kompletteras eller ersättas med en överordnad samhällelig
normbildning och kontroll. Enligt föredraganden är det vidare viktigt att
beakta att näringsidkarna har kunskaper och förmåga att anpassa sig till de
krav som gäller för verksamheten. De överträdelser som förekommer grundas långt ifrån alltid på ett medvetet kalkylerande. Ibland är det i stället okunnighet och slarv. Det är därför angeläget att söka upprätthålla en hög kunskapsnivå och kompetens bland näringsidkarna.
På grund av det anförda anser jag att vi nu klart bör formulera som en angelägen konsumentpolitisk målsättning att det på marknaden skall före-
komma ett stort inslag av initiativ inom näringslivet för att spära konsumentproblem samt av ytterligare egenåtgärder för att lösa dem. Ett påtag-
ligt vidgat område för insatser av detta slag skapar ett ökat utrymme på KOV:s arbetsfält för verket att omfördela resurser till de särskilt prioriterade områdena. Detta framstår som mycket betydelsefullt. Sammantaget finner jag det vara starkt önskvärt att utvecklingen nu påtagligt skjuter fart. Allmänt sett bör detta innebära att näringslivet dels tar ett betydligt mer aktivt ansvar för att nuvarande regler och överenskommelser följs, dels påtagligt ökar initiativen för att höja den etiska standarden m. m. på också
andra områden.
Jag anser det knappast möjligt och i vart fall olämpligt att i nuläget söka
låsa en ram och dess innehåll i fråga om nämnda åtgärder. De direktiv som
redan gäller för KOV:s arbete lägger på verket uppgiften att vara med och driva utvecklingen samt att pröva om den går i rätt riktning och med den takt som är möjlig. Liksom hittills bör verket mer fritt pröva metodvalet. Det saknas alltsä anledning att på denna punkt sätta upp riktmärken som riksdagen eller regeringen slår fast. Som uttryck för ett av regeringens
konsumentpolitiska mål får dock den inriktning. som jag här allmänt skisserar som angelägen, sin betydelse. Från den utgångspunkten har det ett
praktiskt värde att nämna exempel på konkreta initiativ som kan aktualise-
ras i fråga om näringslivets egenåtgärder för att kartlägga och lösa konsu-
mentproblem. Vilken eller vilka åtgärder som bör komma i fråga i det enskilda fallet är givetvis beroende på marknadens utseende. arten av nyttigheter, distributionsformerna och säljsituationerna m. m.
Till underlag för egenåtgärder kan ligga statistik inom företagen över brister och reklamationsorsaker. Egenåtgärder inom näringslivet kan ock-
så aktualiseras på områden där KOV uppmärksammat olika konsument-
problem, som verket kan delge den berörda branschen. Interna rutiner för
bl.a. kontroll av funktionen hos en produkt m. m. kan förstärkas. Efter-
kontroll i någon form kan aktualiseras. Enskilda företag kan i ökad omfattning samråda med centrala näringslivsorganisationer e. d. om regehtolkning
m.m. Näringslivets sakkunskap kan i vissa fall användas utan att man
bygger upp en sädan också hos KOV. Rutiner för kritisk annonsgranskning
kan förbättras hos de företag som inte anlitar reklambyråer med särskild annonskontroll. Problemen med reklam till barn och ungdomar kan angripas på central organisationsnivå. 1. ex. när det gäller direktreklam, s.k.
okynnesleveranser, samlarserier och postorderförsäljning av riskabla produkter.
Vidare kan prövas enhetliga rutiner för reklamationsbehandling. Serviceföretagens system för att tillförsäkra konsumenterna snabb och punktlig service kan ses över. Frivilliga märkningssystem för avgränsade varuområden, där KOV har det primära myndighetsansvaret, kan prövas I ökad
omfattning. Rutiner kan upparbetas för att snabbt avlägsna från marknaden sådana produkter som MD förbjuder saluhallandet av. Särskilt viktiga är åtgärder på central mivå inom näringslivet för att löpande få ut information till företagen i fråga om konsumentpolitiska ställningstaganden, regler och ingripanden.
Åtgärder för att framtagna standarder följs behövs också, liksom åtgärder för konfliktlösning samt rådgivning. Att starta debatt och opinionsbild-
ning samt att anordna utbildning och dela varandras erfarenheter kan vara
verksamma medel, vilka kan stimuleras inom bl. a. näringslivets organisa-
tioner. Egenåtgärder skulle även kunna avse ätaganden att utarbeta egna informationssystem utifrån övervägandena I varuprovningskommitténs betänkande (SOU 1982: 38). Som redan har nämnts är det vidare av sårskild vikt att näringslivet aktivt följer upp efterlevnaden av riktlinjer och branschöverenskommelser m. m.
Jag anser att det är viktigt att man söker utforma så enkla och praktiska
system som möjligt när det gäller egenåtgärderna. vare sig de får formen av regelframtagning eller andra aktiviteter. Särskilt om de skall fungera hos det enskilda företaget redåan i de löpande kundkontakterna är detta betydelsefullt. Därmed är det också viktigt att kommunikationsvägarna inom företaget fungerar nog smidigt och snabbt. Erfarenheterna i RELK:s arbete visar bl. a. hur lätt information som en företagsledning önskar föra fram till konsumentierna kan falla i glömska vid disken, till följd av personalomby-
ten m.m. Liksom REK anser jag det nödvändigt att KOV också i fråga om vidgade
egenåtgärder inom näringslivet har ett övergripande ansvar för hur utvecklingen formar sig. Det är även viktigt att undvika onödigt dubbelarbete hos KOV och näringslivet. Självfallet skall egenåtgärderna kunna vidtas på olika nivåer och i samarbete med andra berörda. Jag vill här erinra om arbetet inom den konsumentpolitiska kommittén, som bl.a. prövar de konsumentpolitiska åtgärderna på det kommunala planet.
Jag har förut berört marknadsanpassningens betydelse som konkurrens-
medel. Det finns också andra faktorer i marknadsekonomin som gör att
just självreglering i det enskilda fallet kan fungera bra. Har normerna tagits fram internt inom näringslivet skall de tillämpas som gemensamma spel-
regler mot vilka överträdelser i allmänhet inte kan tillåtas fortsätta redan
av företagsekonomiska skäl. Den majoritet inom en bransch som måste antas stå bakom reglerna och följa dem kan ju inte godta att en konkurrent skaffar sig ekonomiska fördelar genom att åsidosätta dessa, eftersom kon-
kurrensen då inte kan bedrivas på lika villkor. Det enskilda företaget måste
därmed räkna med att konkurrenterna kommer att uppmärksamma dess regelövertramp och anmäla detta för åtgärd.
I fråga om självreglering i det enskilda fallet gäller det till en början att ta fram ett väl avvägt system av materiella spelregler, anpassade till situationen på just den marknaden och utformade med praktisk orientering till
de arbetsrutiner m.m. som där måste ullämpas i företagen. Reglerna kan
därvid ges det innehåll som skapats i det inomrättsliga systemet samt fyllas ut med utomrättsliga normer m. m., samt ges formen av mer lättillgängliga hanteringsanvisningar med konkreta instag i form av typfall eller annat. Självregleringen av en viss marknad, kanske med många företag, kan vidare kräva en särskild funktionär e.d. knuten till näringslivet och med
uppgift att snabbt ta sig an fall av bristande följsamhet till reglerna. Den allmänna bevakningen av företagen bör ofta kunna ligga på branschföre-
ningen. I fråga om företag som inte är anslutna till föreningen torde det
komma att krävas bevakningsinsatser av KÖV. givetvis med stöd från organisattonernas sida. Det är som förut berörts dock sannolikt att företagen utövar ett aktivt tryck på varandra att spela efter de uppställda och av dem själva antagna reglerna.
Ytterst finns i en sådan ordning KO och MD. med sanktionerna i bl. a. MFL.
På vissa områden torde det dock vara angeläget att ge riktlinjesystemet företräde framför egenåtgärder inom näringslivet. Jag tänker därvid särskilt på produktsäkerhetsområdet, när det behövs regler om tekniska metoder, varuegenskaper eller gränsvärden o. d. för att förebygga olycksfall. Vad som nu sagts kan ha motsvarande betydelse då det gäller områden med svag organisationsgrad, där alltså många företag står utanför bransch-
sammanslutningen. Man får dock inte i den delen bortse från att åätminsto-
ne vissa egenäåtgärder, t.ex. när det gäller affärsetik. genom konkurrenstrycket kan få effekt även utanför den krets som har beslutat vidta dem.
Jag vill understryka att det redan inom näringslivet finns flera självreg-
leringssystem, bl. a. när det gäller intern reklamgranskning vid reklambyräer. den internationella koden angående modersmjölksersättning samt
den särskilda granskningen av läkemedelsreklamen. Här finns alltså erfarenheter att hämta.
Det är också viktigt att motverka att näringslivets egenåtgärder får
olämpliga konkurrensbegränsande effekter. Därför kan det i det enskilda fallet vara av betydelse att samråd sker med NO.
Jag har funnit det vara angeläget att redan på ett tidigt stadium gå från
ord till handling i denna fråga. Under beredningen av lagstiftningsärendet har därför på initiativ från finansdepartementet etablerats överläggningar
mellan företrädare för departementet, KOV och NDM. Syftet har varit att
få fram några pilotprojekt. för att pröva olika aspekter på ett vidgat område för egenåtgärder inom näringslivet när det gäller att lösa konsumentpro-
blem. Överläggningarna har därefter fortsatt mellan verket och delegationen. med information till departementet om utvecklingen. Förhandlingarnå resulterade på ett tidigt stadium i ett konkret arbete på tre projekt, nämligen
— marknadsföringen på hemelektronikområdet,
— telefonförsäljning och — prenumerationserbjudanden inom veckopressektorn.
Resultat av detta arbete kommer att presenteras under vären 1985.
Mot denna bakgrund utgår jag från att projektarbetet skall ge praktiskt
värdefulla erfarenheter och uppslag i fråga om vidgade egenåtgärder inom näringslivet för att lösa konsumentproblem. En fortsatt inriktning på detta framstår som en viktig utveckling inom konsumentpolitiken. Den möjliggör som nämnts en omprioritering av KOV:s resursanvändning för att så
långt som möjligt nå angelägna konsumentpolitiska mål. Därför finner jag det vara värdefullt med det stöd som man allmänt deklarerat från näringsli-
vets sida för en sådan ordning samt de konkreta och detaljerade uttryck detta har fätt i RELK:s betänkande och vid remissbehandlingen. Det här bör innebära att egenåtgärderna kommer att upplevas som motiverade och kan
fungera väl. Utvecklingen på området fär naturligtvis följas. i första hand
av KOV, så att samspelet mellan olika insatser blir så bra som möjligt. Vid sidan av de praktiska uppslag som KOV kan vilja vara med och aktualisera för egenätgärder bör verket självfallet stimulera utvecklingen också på ett allmänt plan.
2.4 Riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel
Mitt förslag: Riksdagen och regeringen behöver inte vidta någon ytterligare åtgärd för att klarlägga den rättsliga statusen och den funktionella innebörden hos de riktlinjer som konsumentverket utfärdar.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt.
Remissinstanserna: De flesta som uttalat sig i frågan går i princip på en liknande linje. Flera instanser önskar dock ytterligare förtydliganden, bl. a. ett uttryckligt stöd för riktlinjesystemet i marknadsföringslagen.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Frågan om riktlinjernas rättsliga
status är väl belyst och det är fastslaget att de inte utgör rättsregler i regeringsformens mening. Deras funktionella innebörd får anses klarlagd.
Bruket av påbudsliknande skall-regler i riktlinjerna är nödvändigt, efter-
som dessa regler anger sådana krav på näringslivet som konsumentverket kommer att söka genomdriva. Riktlinjernas funktion som handlingsregler vilka inte är rättsligt tvingande bör då framgå tydligt genom deras innehåll i Övrigt.
Skälen för mitt förslag: Mot systemet med riktlinjer och tvingande beslut
av MD riktades på ett tidigt stadium kriuk för att det skulle vara rättsligt oklart. Man ansäg det på sina häll vara fel av KOV att formulera vissa regler i riktlinjerna som påbud (skall-regler) trots att företagen inte är
rättsligt skyldiga att följa dem. Med anledning härav fick REK i uppdrag
att pröva också denna fråga. Innan jag redovisar dess bedömning vill jag påminna om vad som uttalats i tidigare lagstiftningsärenden rörande rikt-
linjernas rättsliga natur.
Första gången riktlinjerna omnämndes i lagstiftningssammanhang var
vid tillkomsten år 1975 av MFL!'. Därefter har riksdagen antagit flera lagar
med särskilda regler avseende företagens marknadsföring. Dessa regler
har knutits an till MFL på så sätt. att den som äsidosätter reglerna kan
meddelas förbud eller åläggande enligt 2 eller 3 § MFL”. I förarbetena till
de ifrågavarande lagarna har förutsatts att KÖV även i anslutning till dessa
särskilda marknadsföringsregler utarbetar riktlinjer till vägledning för företagen". Så har också skett. Redan i prop. 1976/77: 123 framhöll lagrådet att utfärdandet av riktlinjer syntes utgöra en väsentlig del av samhällsregleringen inom konsumentomrädet.
Riktlinjerna har inte fått någon uttrycklig författningsmässig reglering utöver vad som framgår av 3 § instruktionen för KOV (SFS 1976: 429, ändrad senast 1984:942). Enligt denna bestämmelse åligger det verket särskilt avi utarbeta riktlinjer för företagens marknadstöring och utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för företagens tillämpning av konsumentkreditlagen (1977:981). Av de nyss nämnda lagförarbetena framgår att det är på lagstiftarens direkta tllskyndan som riktlinjer har kommit att utfärdas för åtskilliga områden.
KOV:s uppdrag enligt instruktionen att utfärda riktlinjer är som tidigare berörts inte begränsat till den ram som bildas av gencralklausulerna i MFL och de nyss nämnda bestämmelserna i andra lagar. Verket är därför oförhindrat att utfärda riktlinjer för företagens marknadsföring m. m. även i avseenden, där riktlinjerna inte kan anses ligga inom ramen för vad man
kan ingripa mot med stöd av t.ex. 2,3 eller 4 § MFL. I sådana fall kan ett åsidosättande av nktlinjerna inte föranleda nägon annan åtgärd mot en
näringsidkare än att KOV söker ta upp överläggningar med denne e.d. tfr
prop. 1976/77:123 s. 350). Generalklausulerna i 2-4 §§ MFL täcker dock ett vidsträckt område.
I förarbetena tll MFL uttalades (prop. 1975/76: 34 s. 126), som förut berörts, att fall som kommer under MD:s prövning ofta bör bli sådana där en näringsidkare inte har följt verkets riktlinjer. vilka ju inte är bindande.
Utgångspunkten var därvid alltså att de meddelade riktlinjerna normalt
! Prop. 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag. m.m... s. 92-96, 98-99. 103-110 och 126, samt prop. 1975/76: 159 med förslag till organtsation av och anslag för det nya konsumentverket, s. 10, 12 och 25-26. 25-7, 8 och 15 §§ konsumentkreditlagen 11977:981). 3 Slagen 11978: 763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker. 4 § lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror samt & $ konsumentforsäkringslagen (1980: 38). > Prop. 1976/77: 123 med förslag till konsumentkreditlag m. m.. s. 85 ff.. 89,93, 104, 107. 349 ff. och 370 f.. prop. 1977/78: 178 med forslag till fägsuftning om marknadsföringen av alkoholdrycker och tobaksvaror, s. 45. samt prop. 1979:80:9 om konsumentförsåkringslag. m. m., s. 38 f.
Prop. 1984/85: 213 3 [ES
ligger till grund för domstolens bedömning. Det bör dock understrykas att
avgörandet enligt den föreslagna ordningen ligger hos domstolen, tillades
det.
I övrigt berördes inte i förarbetena vilken rättslig karaktär riktlinjerna
kunde anses ha. Frågan togs emellertid upp av lagrådet vid dess granskning av förslaget till konsumentkreditlag. Lagrådet synes, utifrån de Syn-
punkter lagrådet hade att beakta, inte ha haft någon erinran mot riktlinje-
systemet i Sig, som ett styrmedel för producentpåverkan. Däremot ansäg lagrådet att den då rådande oklarheten rörande riktlinjernas juridiska innebörd borde undanröjas. Detta ledde till åtskilliga klarlägganden av hur man skall se på riktlinjerna från rättslig synpunkt (prop. 197677: 123, s. 350 f.
och 370 f.).
Sålunda fastslog föredraganden. med anledning av lagrädets yttrande.
uttryckligen att riktlinjerna har karaktären av rekommendationer, som inte
är rättsligt bindande på det sätt som utmärker regler i lagar och andra författningar utfärdade med stöd av regeringsformens (RF) bestämmelser
om normgivningsmakten (8 kap. RF). Formellt sett, framhöll departe-
mentschefen, kan riktlinjerna inte tvinga en enskild näringsidkare att hand-
la på ett visst sätt (prop. s. 370). Till samma uppfattning hade lagrådet
kommit (prop. s. 350).
När det gäller riktlinjernas ställning vid en process i MD underströk
lagrådet, att riktlinjerna närmast får ses som ett uttryck för den ena partens (det allmännas) ståndpunkt. Vid domstolens bedömning blir sålunda enligt
lagrådets mening det avgörande. inte om avvikelse har skett från riktlinjer utan om näringsidkarens handlande strider mot lag (prop. s. 350). Departementschefen anslöt sig till denna uppfattning och framhöll att riktlinjerna formellt sett inte kan binda MD:s prövning av t.ex. huruvida ett visst förfarande skall anses lagstridigt och därför förbjudas (prop. s. 370). Såväl
lagrådet som departementschefen påpekade emellertid att enligt sakens
natur riktlinjer dock ofta måste få en väsentlig betydelse eller en särskild auktoritet när de återspeglar även den berörda branschorganisationens
uppfattning eller när de i övrigt, t.ex. genom att de faktiskt blivit normbildande i branschen, ger uttryck för vad som får anses vara god sed på
marknaden (prop. s. 350 och 370).
Med riktlinjernas karaktär av rättsligt sett icke bindande regler sammanhänger. att de inte är förenade med några direkta sanktioner i form av straff
e.d. Om en näringsidkare inte följer vissa riktlinjer kan KOV begära
överläggningar e.d. med näringsidkaren för att söka förmå denne att
frivilligt anpassa sig efter de krav som riktlinjerna ställer. I sista hand kan KO tillgripa åtgärden att väcka talan mot näringsidkaren inför MD celler, om förutsättningarna för detta föreligger. själv utfärda ett förbuds- eller informationsföreläggande. Som framgår av det nyss anförda är det inte riktlinjerna som utgör den avgörande normen för KO och MD. I stället utgörs denna av de lagregler som anger förutsättningarna för ingripande på
det område till vilket riktlinjerna hänför sig.
Med anledning av att systemet rättsligt sett är uppbyggt på nu angivet sätt framhöll lagrädet det angelägna i att ett handlande i strid mot vissa riktlinjer inte föranleder andra sanktioner eller sanktionsliknande åtgärder från KÖV:s sida än de nyss nämnda. eftersom detta väsentligt skulle kunna förstärka intrycket att riktlinjerna vore rättsligt bindande regler (prop. s. 35). Lagrådet syftade härvid främst på det förhållandet. att KOV
ibland hade gett publicitet åt att företag inte följer riktlinjer. Departements-
chefen anslöt sig i princip till lagrädets uppfattning på denna punkt. Enligt
hans mening måste det visserligen vara KOV obetaget att fylla sin uppgift att informera konsumenterna genom att publicera eller på annat sätt ge
uttryck för verkets uppfattning om företagens uppträdande på marknaden. Publicering eller annan åtgärd på den grunden att ett företag inte följt olika riktlinjer får dock. underströk departementischefen. självfallet inte ges
sådant uttryck att åtgärden rent faktiskt får samma verkan som om riktlin-
jerna rättsligt var sanktionerade. En sådan åtgärd bör därför inte företas i andra fall än då det föreligger ett vägledande avgörande av MD eller då de aktuella riktlinjerna har bred förankring i branschen (prop. s. 370 f.).
Lagrådet behandlade vidare frågan, huruvida riktlinjer kan överklagas av den som berörs av dem. Säväl lagrådet som departementschefen fann, att det av riktlinjernas karaktär av rättsligt ej bindande rekommendationer följer, att de inte torde kunna överklagas (prop. s. 351 och 370).
De uttalanden av lagrådet och departementschefen som nu har redovisats föranledde inte några erinringar från riksdagens sida vid dess behandling av förslaget till konsumentkreditlag (LU 1977/78:5. rskr 25).
RLK uttalar att riktlinjerna juridiskt sett utgör regler som ej är förenade med omedelbara rättsliga sanktioner och att beslutet om att utfärda dem inte torde kunna överklagas. REK framhåller för sin del följande (s. 103 f.).
Från frågan om riktlinjernas formellt rättsliga natur bör i princip skiljas frågan om deras praktiska effekt som ett styrmedel för producentpåverkan. Det förhållandet att riktlinjerna från formell synpunkt inte är att
betrakta som rättsligt bindande regler hindrar inte att de i praktiken har stor effektivitet som styrmedel och är direkt avsedda att ha det. De är ju inte vilka rekommendationer som helst och inte heller fungerar de i ett rättsligt tomrum. Riktlinjerna uttrycker en sakkunnig och i regel hos näringslivet väl förankrad uppfattning om vilka krav som enligt MFL och i övrigt kan och bör ställas på företagens marknadsföring och produktutformning m.m. Riktlinjernas effektivitet som styrmedel beror härvid till en början på deras rent sakliga tyngd, härrörande från sakkunskapen hos dem som medverkar i framtagningsprocessen, och på att näringslivet har ätagi sig att följa dem. Det finns vidare all anledning att räkna med att seriösa företag lojalt medverkar tll avt ge effektivitet ät ett system för producentpåverkan som I så hög grad som riktlinjesystemet och den bakomliggande lagstiftningen bygger på näringslivets eget ansvar och frivilliga medverkan. Redan konkurrensmekanismen i marknadsekonomin kan bidra till en god 3 Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 213
efterlevnad. Härtill kommer naturligtvis att möjligheten av ett ingripande från KÖ:s sida, i sista hand genom talan inför MD. har en avsevärd effekt
som påtryckningsmedel för att förmå företagen att i olika hänseenden
anpassa sin marknadsföring m. m. efter riktlinjerna. Därvid kan vitesföreläggande riktas mot enskilda företag som inte följer de regler som företrädarna för näringslivet har anslutit sig till. Viten av denna art kan omfatta
mycket höga belopp och kan riktas också mot juridiska personer.
I själva verket, fortsätter REK, finns det anledning att understryka att skall-reglerna i KOV:s riktlinjer måste uppfattas som krav som verket
ställer på företagen. Mot dessa krav står i de flesta fall åtaganden från
näringslivets sida att följa dem. Det gemensamma syftet är därvid att riktlinjereglerna skall efterlevas. Om så inte sker ingriper verket med de olika medel som står till buds, bl. a. talan i MD. För en riktig bedömning av systemet med riktlinjer är det emellertid väsentligt att komma ihäg, att deras effektivitet som styrmedel inte beror på att riktlinjerna som sådana skulle vara rättsligt bindande regler.
RLK framhåller i förslagsdelen att termen rekommendationer inte bör användas som ett uttryck för riktlinjernas rättsliga natur. Kommittén av vi-
sar den på några håll väckta tanken på att ge KOV ett lagfäst bemyndi-
gande att utfärda riktlinjer, närmast i MFL. Vidare föreslås att KOV gör vissa förtydliganden i riktlinjerna, så att deras rättsliga innebörd blir lättare
att förstå.
MD delar uppfattningen att termen rekommendation inte bör användas
som beteckning på riktlinjerna. Domstolen är positivt inställd också i
övrigt, liksom SPK. KOV framhäller att riktlinjernas praktiska roll som effektivt styrmedel inte får överskuggas av en mer akademisk diskussion om deras juridiska status. ARN konstaterar att riktlinjerna i vissa fall getts en direkt civilrättslig genomslagskraft i nämndens arbete. Ingen remissinstans bland dem som förordar att riktlinjesystemet bibehålls har någon tyngre invändning mot RLK:s resonemang.
Jag anser att frågan om riktlinjernas rättsliga natur är väl belyst, på sätt som har framgått av min redogörelse. Det står fullt klart att de inte utgör
rättsregler i den mening som föreskriftsbegreppet har enligt RF. Riktlinjer-
na utfärdas inte med stöd av en normgivningskompetens som kan ledas tillbaka till 8 kap. RF.
Skillnaden mellan föreskrifter och icke-bindande normer har numera tydliggjorts i samband med en ändring i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar (prop. 1983/84: 119, KU 25, rskr 245. SFS 1984: 211). Därvid har utmönstrats begreppet anvisning, som förut täckte den typ av regelutfärdande som riktlinjerna exemplifierar. I fråga om vad som kungörs i en författningssamling har man numera att skilja mellan föreskrifter (lagar, förordningar och andra rättsregler) samt vad som från konstitutionella utgångspunkter kallas allmänna råd. Därmed avses sådana generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende.
Prop. 1984/85: 213 3 'n
Den omständigheten att KOV:s riktlinjer numera inte kan hänföras till ett anvisningsbegrepp här, som chefen för justitiedepartementet uttalade
(prop. 1983/84: 119 s, 25) 1 anslutning till nyssnämnda lagändring och efter samråd med mig. inte förändrat deras rättsliga status i förhällande till vad som gäller enligt RF. Som därvid anfördes är delar av riktlinjerna att se
som krav som ställs på näringslivet (skall-reglerna). Jag ansluter mig alltså i stort till REK:s beskrivning av hur riktlinjesystemet bör uppfattas funktionellt.
Kritik har som berörts tidigare riktats mot att KOV använder påbudsregler tskall-regter) i riktlinjerna trots att dessa inte är rättsligt bindande. Man har därvid föreslagit att formuleringen skall ändras till ”bör”. för att
undvika missförstånd på denna punkt. Det finns dock. enligt min mening.
ett betydande antal riktlinjeregler för vilka bör-formen framstär som helt främmande. Detta har också kommittén framhållit. Bör-formen kan bli vilseledande i fräga om verkets vilja ätt tvinga fram följsamhet beträffande exempelvis de delar av riktlinjerna som bygger på beslut av MD, nära anknyter till förarbetsuttalanden eller avser produktsäkerhet. Också i öv-
rigt kan det vara svårt att uttrycka innebörden av vad som är ett kräv på annat sätt än som verket tillämpar. Risk finns ju för missförstånd även i
motsatt riktning, nämligen att den ordning som f. n. anvisas i skall-regelns form med en annan framtoning uppfattas som endast ett exempel och
därvid som något vilket man utan följder kan avvika från. Med denna ståndpunkt är det naturligt att slå fast att riktlinjernas rättsliga status tydligt bör framgå genom deras innehäll i övrigt. REK har
lämnat förslag till hur detta bör göras. Även i andra avseenden har kommittén haft synpunkter på riktlinjernas innehåll och utformning. Jag har inte för avsikt att nu anmäla frågan för regeringens prövning men kommer att följa den. Här påkallas inte heller något riksdagens ställningstagande.
RLK har övervägt om det behövs ett i MFL givet bemyndigande för
KOV att utfärda riktlinjer. Detta är visserligen tekniskt möjligt men jag
anser det vara olämpligt t sak. Riktlinjerna utfärdas även mom andra lagområden. som jag nämnde inledningsvis. Man skulle därför behöva gå
in på också dessa. för att undvika felslut. Vidare kan riktlinjer utfärdas utanför vad som kan framtvingas inom ramen för de här aktuella lagarna. Även på denna punkt finns risk för missuppfattningar. Slutligen synes, om ett lagbemyndigande lämnas. systemet bli komplicerat och ägnat att missleda i frågan om riktlinjerna utgör rättsregler eller ej. Jag delar utredningens slutsats att en sädan förändring inte bör ske.
I frågan om det går att överklaga KOV:s beslut om att utfärda vissa riktlinjer erinrar jag om regeringens beslut denna dag i saken. Vid pröv-
ningen i ett enskilt ärende fann regeringen efter föredragning av mig därvid
att riktlinjernas innehäll inte utgör föreskrifter i RF:s mening, att riktlinjerna således inte är rättsregler som binder enskilda och att det får anses att beslutet om att utfärda dem inte är överklagbart.
REK har föreslagit vissa ändringar i KOV:s instruktion. Jag avser inte
att här anmäla denna fråga.
2.5 Information
Mitt förslag: Informationsbestämmelsen I marknadsföringslagen lämnas
oförändrad.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Ingen har avvikande uppfattning.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Överväganden i frågan om bestämmelsen kan förtydligas visar att detta inte är görligt eller ens påkallat I nuläget.
Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (2.2) förordat att systemet med riktlinjer och tvingande beslut av MD skall vara kvar. Dessa beslut bygger på MFL:s tre huvudbestämmelser om otillbörlig marknadsföring. information och produktsäkerhet. RLK:s överväganden berör i princip endast de två senare. Här behandlas informationsregeln. Senare (2.6) tar jag upp produktsäkerhetsbestämmelsen.
Om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller annan
nyttighet underlåter att lämna information som har särskild betydelse från
konsumentsynpunkt kan MD. enligt 3 & MFL, ålägga honom att lämna
sådan information. Åläggandet får innehålla att informationen skall 1. lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan form på
säljställe, 2. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller 3. i viss form lämnas till konsu-
ment som begär det.
Den principiella utgångspunkten för lagrummet är att en näringsidkare förutsätts lämna tillfredsställande information om sina produkter (prop.
1975/76:34 s. 126). Enligt förarbetena kan ett åläggande meddelas så snart ett inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i sådana fall som är
särskilt allvarliga.
RLK har funnit att skäl, som kommittén bedömer som i och för sig goda,
talar för att förtydliga bestämmelsen. Vad informationsskyldigheten skall
innebära I prakuken framgår inte av lagtexten. anför kommittén, och pekar på att bestämmelsen täcker två huvudtyper av upplysningar. Den ena avser att underlätta ekonomiskt riktiga köpbeslut. I det andra fallet gäller
det information för att motverka risken för skada på person eller egendom. Kommittén uttalar att man har att uppmärksamma en rad aspekter. Vilka konsumenters informationsbehov skall tillgodoses? Måste informationen
ha betydelse för en större krets? Kan informationen avse varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper? Kan den gätta lämplig användning. förvaring och skötsel av varan? Kan den avse priset och
betalningsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare?
Får den, slutligen, gälla vem som tillverkar. importerar eller saluför varan elter tillhandahäller eller utför tjänsten?
Emellertid finner REK. på grundval av närmare redovisade skäl, inte
anledning att föreslå ett förtydligande.
Enligt MD synes RLK ha överdrivit oklarheten. Till RLK:s slutsats
ansluter sig domstolen, KOV och NDM. Ingen erinran riktas ; övrigt mot
förslaget.
Jag delar uppfattningen att 3 § MFL täcker båda de namnda huvudtyperna av information. Dock vill jag inte beteckna dem som artskilda, eftersom även köp av farliga produkter utgör en ekonomisk felsatsning.
Övergripande för individen blir dock risksituationen, i princip. Det finns
inte underlag i nuläget att närmare pröva behovet av att i lagtexten göra någon markering i detta avseende. Produktäterkallelsekommittén kommer dock i sitt arbete i beröring med denna aspekt.
Enligt min mening är det knappast möjligt att i 3 § MFL slå fast vilka konsumenters behov som skall tillgodoses. hur stor kretsen skall vara samt annat sådant. Regeln skall ju skära över i princip samtliga marknader. säljformer och köparbeteenden m.m. Med hänsyn till det enorma antalet produkter och tjänster kan informationsbehovet variera oerhört. Regelns
innebörd bör i stället, liksom hittills, växa fram genom praxis i anslutning till enskilda fall. Att detta är naturligt visas också av att särskilda problem anses inte ha förekommit i allmänhet i den praktiska tillämpningen vid
ingripanden mot företag. Man har ju då haft en konkret vara eller tjänst att
utgå från. Jag ansluter mig alltså till kommitténs uppfattning att någon
lagändring inte bör ske på denna punkt.
Att en information, som bedöms vara av särskild betydelse, i det enskilda fallet och i ett långt förlopp. kan komma att avse vilken som helst av de uppräknade kategorierna som rör varans egenskaper e.d. förhållandet mellan säljare och köpare samt importör m.m., eller någon ytterligare
kategori, anser jag å ena sidan vara så pass givet att ett förtydligande på
den punkten framstår som obehövligt. Risken med en uppräkning är, ä den andra sidan. att den uppfattas som uttömmande.
Med hänsyn till det anförda finner jag anledning att även på denna punkt ansluta mig till RELK:s slutsats. Jag lägger alltså inte heller här fram något
RLK har vidare gjort vissa uttalanden rörande KOV:s interna riktlin-
jearbete när det gäller information. Det får ankomma på verket att ta
ställning därtill.
2.6 Produktsäkerhet
På detta område aktualiseras genom RLK:s arbete flera aspekter, nämligen — ändringar i produktsäkerhetsbestämmelsen. — frågan om ett bemyndigande för regeringen att meddela straffsanktio-
nerade föreskrifter om produktsäkerhet. —- konsumentköplagens felbegrepp och — tanken på ett skaderapporteringssystem.
2.6.1¶Produktsäkerhetsbestämmelsen
Om en näringsidkare till konsument för enskilt bruk saluhåller en vara. som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. kan MD enligt 4 5 MFL förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamäl. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare
och annan som handlar på näringsidkares vägnar.
Vad som nu sagts äger enligt bestämmelsen motsvarande tillämpning, om konsumenten erbjuds att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till vara för enskilt bruk. dvs. uthyrning.
För en redovisning av förarbetena till bestämmelsen och tillämpningen av den hänvisas till REK:s betänkande (s. 187 ff.).
Förbud enligt 4 & MFL får enligt bestämmelsen dock inte meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.
2.6.1.1¶Utvidgning till tjänster?
Mitt förslag: Produktsäkerhetsbestämmelsen i marknadsföringslagen utvidgas till att gälla hela tjänsteområdet.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Nästan alla ullstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Ingen motsätter sig det.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det står klart att produktsäker-
hetsbestämmelsen i 4 § marknadsföringslagen bör sträcka sig längre på
tjänsteområdet än enligt förslaget till konsumenttjänstlag. Det är därvid lämpligast att täcka in hela tjänsteområdet, bl. a. därför att olika former av
begränsningar i fråga om befintliga tjänster kan visa sig olämpligt gjorda.
Skälen för mitt förslag: Som har framgått av vad jag nyss sade omfattar 4 § MFL. inte tjänsteområdet. Att denna begränsning gjordes ansågs (prop.
1975/76:34 s. 100 och 127) inte hindra att tillämpningsområdet kunde vidgas, när erfarenheter vunnits från tillämpningen av de nya reglerna. I prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag har föreslagits att 4 § MFL
skall utvidgas till att gälla också tjänsteområdet men inom den ram som konsumentjänstlagen avses ha. Med vissa undantag täcks därvid in arbete
på lösa saker samt arbete på fast egendom. på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker. Också
tjänster som avser förvaring av lösa saker omfattas. Vid sin anmälan uttalade föredraganden, efter samråd med mig, att han fann det angeläget att man redan i det då aktuella sammanhanget tillskapade en marknadsrättslig regel som gör det möjligt att förbjuda tillhandahållandet av farliga eller otjänliga tjänster såvitt gällde konsumenttjänstlagens tilläimpningsområde. Han förordade därför en sådan regel. Därmed kunde konsumenttjänstlagen ges en i förhållande till konsumentköplagen likvärdig utformning, när det gäller frågan huruvida en sådan tjänst som avses med konsu-
menttjänstlagen skall anses felaktig. Det var enligt hans mening av betydande värde att konsumenttjänstlagen på så sätt kunde få en definitiv
utformning redan från början. Föredraganden uttalade vidare att hans
förslag till ändring i 4 § MFL således inte utgjorde ett ställningstagande i
frågan huruvida förbudsmöjligheten senare borde utvidgas till att omfatta
tjänsteområdet i dess helhet. Den frågan fick enligt honom prövas i samband med beredningen av RLK:s förslag. Den utvidgning av paragrafen
som han då hade förordat fick sedermera inarbetas i det lagförslag som
därvid kunde bli aktuellt.
Frågan om nämnda lagrum bör omfatta tjänster väcktes av konsumenttjänstutredningen i betänkandet (SOU 1979:36) Konsumenttjänstlag. Ut-
redningen fann goda skäl för sådan förändring. Frågan var dock, uttalade
utredningen vidare, om 4 & MFL borde utvidgas till att gälla också andra tjänster än som omfattades av den av utredningen föreslagna konsumenttjänstlagen. På denna punkt pekades på att 2 & MFL omfattar alla tjänster som marknadsförs till konsumenter. Till de grupper som föll utanför kommittéförslaget till konsumenttjänstlag hörde behandling av person och
sällskapsdjur. Enligt utredningen utförs dock de viktigaste tjänsterna inom
denna sektor, såsom läkar-, tandläkar-, sjukgymnast- och veterinärtjänster. till stor det inom den offentliga sjuk- och hälsovärdens ram och är även
i övrigt föremål för omfattande specialreglering. Andra tjänster som rör behandling av person var enligt konsumenttjänstutredningen knappast av tillräckligt intresse för att i dävarande läge motivera en utvidgning av 4 §
MFL utöver den ram som drogs upp av den föreslagna konsumenttjänstlagen.
REK åter har förordat att 4 § MFL utvidgas till att omfatta alla former av tjänster. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. En instans finner förslaget svårbedömbart men vill inte motsätta sig att det genomförs.
För egen del vill jag uttala följande.
Avgränsningen i prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag beror på vad som bedömts vara ur civilrättslig synvinkel lämpligast. Föredraganden framhöll sälunda att konsumenttjänstområdet består av en mängd sinsemellan olikartade tjänster. som det knappast är ändamålsenligt att söka reglera i ett enda sammanhang. Han fann att man i den första omgången borde inrikta sig på att åstadkomma en grundläggande civilrättslig reglering beträffande de tjänster som från rättslig och praktisk synpunkt framstod som särskilt centrala. Därmed täcktes ett stort område av stor vardaglig betydelse för såväl näringslivet som konsumenter.
Räckvidden av 4 § MFL bör enligt min mening inte avgränsas av vad
som inledningsvis är ändamålsenligt att låta ingå i den civilrättsliga lagstift-
ningen. Andra aspekter gör sig gällande i fråga om den marknadsrättsliga regleringen. Jag konstaterar att det finns en rad tjänster som faller utanför förslaget till konsumenttjänstlag men som förvisso skulle kunna vara furliga i det enskilda fallet. Som endast några typer kan tas olika slag av kroppsbehandling, transporter, tivoliverksamhet. sanering, optikerarbeten samt hotell- och pensionalstjänster. På liknande sätt kan otjänlighetsaspekten aktualiseras i dessa sammanhang. Som ett par praktiska exempel på tjänster som kan vara mycket farliga kan tas transporter med skidliftar och marknadsnöjen såsom färd i berg- och dalbana.
Redan på grund av det anförda står det klart att räckvidden av 4 § MFL mäste vidgas. Därmed väcks frågan om man, såsom REK har föreslagit,
skall ta steget fullt ut eller om det är påkallat att från lagrummets tillämp-
ningsområde skära av sådana tjänster om vilka man anser sig med säkerhet
kunna tro att de cj kan vara farliga. En motsvarande vägning fick då göras även i fråga om vad som antingen kan vara eller också aldrig är otjänliga tjänster.
Enligt min mening framstår det som ett mycket komplicerat och förmodligen föga givande arbete att söka göra en sådan värdering i fråga om alla former av tjänster. Marknadens utbud synes enormt. Förnyelsen och variationsrikedomen är dessutom stor. Olika former av avgränsningar riskerar att visa sig innebära en från säkerhetssynpunkt olycklig inskränk-
ning. Upprepade justeringar kan komma att krävas i ett på något sätt
avgränsat tjänstebegrepp. Analogislut är inte möjliga, såsom på civilrättens område. Om en farlig tjänst faller utanför en viss given definition av tjänstebegreppet saknas därför möjlighet att meddela förbud enligt 4 §
MFL.
För bedömningen av frågan är det också av betydelse vilka begrepp utöver termen tjänst som skulle avgränsa en sådan lösning som REK förordat. Dit hör att den aktuella tjänsten till sin art medför särskild risk för skada på person eller egendom resp. är uppenbart otjänlig för sitt huvud-
sakliga ändamäl. Utvidgar man lagrummet till att omfatta hela tjänsteområdet, med tanke på de risker som är förbundna med begränsningar, är det uppenbart att de nu nämnda rekvisiten i praktiken kommer att skära av tjänster som till sin art saknar den angivna fare- eller otjänlighetsnivån.
Mot denna bakgrund förordar jag RLK:s förslag. 4 § MFL bör alltså omfatta hela tjänsteområdet. Därmed vinner man också rättssystematiska fördelar. eftersom tjänsteområdet därigenom kommer att få en enhetlig
bestämning inom MFL:s ram. Om förevarande förslag genomförs, innebär
detta att det förslag till ändring i MFL som har tagits fram i prop. 1984/85: 110 mister sin aktualitet.
2.6.1.2 Skall ett säljförbud få riktas mot tidigare säljled?
Mitt förslag: Marknadsföringslagen ändras så att ett säljförbud e.d.
avseende en farlig eller otjänlig vara eller tjänst skall kunna riktas också
mot tillverkare. importör eller annan som befinner sig i tidigare säljled
än detaljister m. fl.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitt.
Remissinstanserna: Ansluter sig till kommitténs förslag.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Konsumenternas berättigade
krav på säkra produkter m. m. tillgodoses bättre genom en sädan ändring.
Skälen för mitt förslag: Jag erinrar om att produktsäkerhetsbestämmelsen i 4& MFL avser den situationen att en näringsidkare till konsument för enskilt bruk saluhåller en vara, som på grund av sina egenskaper medför
särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart
otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Av detta följer att förbud enligt läagrummet normalt träffar endast detaljistledet och inte tillverkare, importör eller grossist.
RLK:s uppdrag har omfattat frågan om ett säljförbud bör kunna riktas
också mot tidigare säljled. Förslag om en sådan ändring hade tidigare väckts av KOV. Kommittén uttalar att reglerna i 4 § MFL i praktiken har en betydande genomslagskraft i förhållande till tillverkare och andra nä-
ringsidkare i tidigare säljled. Den framhåller vidare att såväl riktlinjerna
som de enskilda ärendena angående produktsäkerhet har näringsidkare i de tidigare leden som egentliga adressater. Detta möter inget motstånd inom näringslivet. Tvärtom har man där den uppfattningen att tillverkare och importörer i regel har en betydligt större möjlighet att bedöma varorna från säkerhetssynpunkt än detaljhandeln och att de därför också formellt bör ha ett förstahandsansvar för att varorna är säkra, anför RLK vidare.
Kommittén föreslär mot denna bakgrund att förbud skall kunna riktas mot tidigare säljled. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan är alla positiva.
Vad RLK har anfört finner jug väga tungt. I likhet med kommittén bedömer jag att konsumenternas berättigade krav på säkra produkter kan tillgodoses bättre om man gör en förändring med den verkan som RLK
åsvftar.
I fråga om utformningen av lagändringen rörande tidigare led pekar REK
på att det finns varor som säljs både till konsumenter och till yrkesfolk.
Sådana varor kan vara farliga när de används av konsumenter men behöver däremot inte medföra säkerhetsrisker när de hanteras av yrkesmän.
Kommittéförslaget avses inte omfatta andra situationer än då en farlig vara säljs eller kan komma att säljas till konsumenter för enskilt bruk, alltså för
privat användning. RLK har övervägt frågan hur denna begränsning till enskilt bruk skall komma till uttryck i lagtexten.
Enligt REK är det tydligt att det knappast är ändamålsenligt att söka avgränsa de situationer i vilka 4 & MFL i fortsättningen skall komma till användning genom att knyta en begränsning till själva varans avsedda användningsområde e.d. Som ett exempel nämns att man anger att det skall vara fråga om en vara som är avsedd att användas av konsument för enskilt bruk. Därigenom avskiljs inte fall i vilka en sådan vara även säljs till yrkesfolk för yrkesmässig användning. Därför föreslår kommittén att begränsningen till sådana situationer då en farlig vara säljs eller kan komma
att säljas till konsumenter för enskilt bruk uttrycks genom en regel om innebörden av det beslut som MD skall kunna meddela vid tillämpningen av 48 MFL. Tillhandahåller en näringsidkare en farlig vara direkt åt konsumenter för enskilt bruk bör näringsidkaren liksom f. n. kunna förbjudas att fortsätta härmed. Ett förbud mot näringsidkaren i tidigare säljled,
t.ex. en tillverkare eller en importör, bör enligt RLK avse fortsatt tillhandahållande av den farliga varan åt annan näringsidkare ”för vidare marknadsföring till konsumenter”. Utvidgningen bör omfatta också otjänliga varor samt täcka även tjänsteområdet, anför kommittén.
Denna uttalar vidare att med den föreslagna utvidgningen avses att tillhandahållandet sker under sådana omständigheter att den näringsidkare som tillhandahåller varan har anledning att räkna med att den kommer att distribueras vidare till konsumentmarknaden. Den som har meddelats ett
förbud måste i princip vid försäljning e.d. av varan till andra näringsidkare
vidta de åtgärder som skäligen krävs för att han skall kunna anses ha gjort vad som är praktiskt möjligt för att förebygga eller hindra att varan når enskilda konsumenter, anser RLK.
Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot den lagtekniska konstruktionen. Vidare har ställts frågan vad som kan krävas av en näringsidkare mot vilken ett förbud har riktats. Gör vederbörande tillräckligt om produkten märks exempelvis med ”Får endast säljas till yrkesmän”?
Också jag delar uppfattningen att en regel som avser förbud riktat mot
tidigare säljled bör begränsas så att det är distributionen till konsumenter
för enskilt bruk som motverkas. Visserligen kan i ett enskilt fall goda skäl tala för att försäljningen också till andra köpare skall kunna stoppas. Man måste ju exempelvis räkna med att en vara som är farlig för en konsument
på samma grund kan vara farlig för en yrkesman. På denna punkt saknas
emellertid det nödvändiga utredningsunderlaget, eftersom RLK inte haft utrymme att behandla frågan. Denna berör ocksä det område som täcks av arbetsmiljölagstiftningens regler om ingripanden mot riskfaktorer på arbetsplatsen. Jag har emellertid erfarit att frågan kommer att uppmärksammas inom ramen för det arbete som bedrivs i produktaterkallelsekommitten.
Frägan är nu hur man rättstekniskt skall nå den lösning som f.n. är möjlig. Jag häller med RLK om att förbudet inte bör relateras till produktens avsedda användning. Kommittén har i stället valt att i lagtexten slå fast innebörden av det förbud MD skall få meddela. Vitet kan dömas ut vid vad som i efterhand bedöms vara ett tillhandahållande ”för vidare marknadsföring till konsumenter”, varmed skall förstås konsumenters använd-
ning av en vara för enskilt bruk. Även detta förslag är dock förenat med olägenheter. Det kan i det enskilda fallet framstå som mycket oklart för
den som har meddelats förbudet vad han skall göra för att undvika vad som senare bedöms vara en överträdelse. För vederbörande. exempelvis en
tillverkare. kan det vara svårt att bedöma eller omöjligt att få veta vem
grossisten så småningom kan komma att sälja produkten vidare till och var
delar av det försålda partiet slutligt hamnar. Frågan om överträdelse skett måste cmellertid enligt RELK:s förslag bedömas efter förhållandena vid den tidpunkt då tillverkaren tillhandahöll godset. Det är hans insikt då och hans vid den tiden vidtagna åtgärder som skall bedömas i ett efterföljande
domstolsärende om utdömande av vitet och som därvid skall ställas i relation till vad som skäligen kunnat krävas av vederbörande.
Av rättssäkerhetsskäl och för att vinna en effektivare ordning anser jag att man bör välja en annan teknik. Oklarheterna kring RLK:s förslag följer av metoden att i praktiken redan i lagtexten låsa fast innebörden av det
förbudsbeslut som MD meddelar. Därmed skall denna innebörd passa
beträffande alla former av produkter, alla marknadssituationer m. m. Detta förefaller inte lämpligt, eftersom man kan behöva förändra förbudets sak-
liga innehåll och innebörd från fall till fall. Faktorer som här synes kunna
inverka är bl.a. vad som utmärker den aktuella farliga produkten. farans art, tillverknings- och distributionsformer samt annat. Exempelvis kan
frågan om en märkning med ”Får endast säljas till yrkesmän” är tillräckligt besvaras bara i ett konkret, enskilt fall. Svaret på denna och andra
frägeställningar bör dock av rättssäkerhetsskäl så längt det är möjligt finnas i förväg fastslaget för den som meddelats ett förbud och inte. som är innebörden av RLK:s förslag. prövas i efterhand.
Jag förordar 1 stället en lagteknisk modell som innebär att förbudets innebörd preciseras av MD i det enskilda fallet och med utgångspunkt i vad som där bedöms vara erforderligt och lämpligt för att motverka att produk-
ten sprids till konsumenter för enskilt bruk. Därvid skall domstolen kunna
använda villkorade förbud. RL.K har föreslagit att det 14 §& MFL skall göras ett tillägg om att ett förbud mot tillhandahållande av vara eller tjänst inte bör meddelas, om det ändamål som förbudet skulle fylla kan uppnås genom ett förbud enligt 2 § eller ett åläggande enligt 3 § samma lag. Kommittén uttalar att detta överensstämmer med ett uttalande i motiven till lagen enligt vilka ett förbud enligt 4 § inte bör meddelas där åtgärder avseende produktinformation är tillräckliga (prop. 1975/76: 34 s. 101). Det har av kommittén ansetts vara av värde att detta funktionella samband mellan 4 § och de övriga generalklausulerna kommer tll uttryck i lagtexten. Det är, som MD framhållit, svårt att se vilken räckvidd den föreslagna regeln skulle få. Bl. a. skulle regeln kunna skapa processuella komplikationer som inte är belysta. Jag kan därför inte förorda en uttrycklig bestäm-
melse om detta. I och för sig kan det dock anses vara en allmän princip att
ett ingripande inte bör ges större omfattning än som är praktiskt motiverat. Det av RLK återgivna uttalandet får alltjämt beaktas.
Jag hänvisar i övrigt till specialmotiveringen.
2.6.2 Frågan om ett bemyndigande för regeringen att utfärda straffsank-
tionerade regler om produktsäkerhet
Mitt förslag: Regeringen bemyndigas inte att meddela straffsanktionerade föreskrifter om produktsäkerhet.
Kommitténs förslag: En majoritet inom kommittén delar min uppfattning.
En minoritet intar motsatt ståndpunkt.
Remissinstanserna: På majoritetens linje går marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen och företrädare för det organiserade näringslivet. För minoritetens förslag uttalar sig bl.a. statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket, socialstyrelsen och riksrevisionsverket samt vissa fackliga organisationer.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Nägot nämnvärt praktiskt behov av ett bemyndigande finns inte. Ett genomförande skulle dessutom kunna komma att föra med sig en radikal systemomläggning.
Skälen för mitt förslag: Inom RLK råder enighet om att det i vissa lägen kan visa sig ändamålsenligt att välja straffsanktionerade regler i stället för riktlinjer. Exempel på situationer som nämns är att det kommer upp behov
av produktsäkerhetsregler på en marknad där man har anledning befara att efterlevnaden av riktlinjer inte skulle vara tillräckligt god. Branschen har då kanske en starkt splittrad företagsstruktur och saknar organisationer av tillräcklig styrka och kompetens.
Kommitténs majoritet anser att behov av straffsanktionerade regler i dessa och liknande fall i praktiken kommer att aktualiseras sällan och i mycket speciella situationer. Eftersom produktsäkerhetsbestämmelserna i MFL ger möjlighet till snabba förbudsingripanden anser majoriteten att
mun I de särskilda fallen bör kunna ta fram en speciallagstiftning, om och när behov av detta kommer upp. Minoriteten anser att det bör finnas en bättre beredskap för sådana
situationer där systemet med riktlinjer och talan i MD kan förutses vara otillräckligt. Därför föreslås ett lagfäst bemyndigande för regeringen att föreskriva att en vara eHer en tjänst får tillhandahällas till konsumenter för enskilt bruk endast om den uppfyller särskilda krav i fråga om innehåll, beskaffenhet eller utförande (säkerhetsföreskrift). Förutsättningen är att föreskrifterna har till syfte att förebygga att varan eller tjänsten på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Vidare skall ett ingripande enligt 2, 3 eller 4 § MFL, eller andra åtgärder,
framstå som otillräckliga för ändamålet. Bemyndigandet får enligt förslaget
vidare utnyttjas om ett behov av samordning med andra säkerhetsföreskrifter för vara eller tjänst föreligger. En säkerhetsföreskrift får enligt
minoritetens modell också innehålla krav på att sådana uppgifter om varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet, utförande eller hantering. som
är behövliga från hälso- eller säkerhetssynpunkt, skall lämnas vid marknadsföringen. Den som bryter mot en säkerhetsföreskrift döms enligt förslaget till böter eller fängelse i högst ett år.
Jag vill för egen del uttala följande.
RLK:s utvärdering av det hitullsvarande riktlinjearbetet ger inte vid handen att det funnits något nämnvärt praktiskt behov av ett i förväg framtaget bemyndigande för regeringen att meddela straffsanktionerade föreskrifter. Detta kan hänga samman med följande omständigheter.
Av MD:s praxis synes framgå att situationer där man kanske kan anta en dålig efterlevnad eller svag organisationsgrad troligen inte sällan knyts till marknader med utpräglat udda produkter, kanske av dagsländenatur. Som
exempel kan tas billiga och samtidigt farliga importprodukter av lägpris-
karaktär, typ leksaker, prydnadsföremål m. m. I dessa fall skulle det te sig onaturligt att tå fram regler för hur produktvarianten skall vara beskaffad. Därmed blir det omtressant om reglerna lämpligen borde ha haft riktlinjer-
nas rättsliga karaktär eller straffregelns natur. I stället är det naturligt att rikta ett direkt saluhållandeförbud mot den som tillhandahåller produkten.
Så är ju möjligt för MD enligt 4 & MFL. vars krav I fråga om faregraden inte är högt ställda. Ingripanden enligt detta lagrum kan vidare göras i de fall att situationen kräver regelframtagning och man bedömer utt reglerna
bör vara straffsanktionerade. Genom sädana MD-ingripanden kan man
stoppa försäljningen av produkten och. om en särskild lagstiftning ändock
behövs, ta fram förslag till en sådan. Här kan vidare domstolen meddela interimistiska förbudsbeslut i avbidan på sin slutliga prövning.
Jag vill också erinra om att domstolen sätter ut ett högt vite — regelmässigt 100 000 kr. — i det beslut som riktas mot det enskilda företaget. I några fall har det rört sig om ett miljonbelopp. Erfarenheterna kan inte sägas visa
att denna ingripandeform är otillräcklig. Det är också möjligt att höja vitet.
Vad jag nu har sagt utgör tillräckliga skäl för att man, under hänvisning till vad RELK:s år 1983 framlagda utvärdering har visat. bör avstå från att genomföra bemyndigandeförslaget. Jag vill ändock tillägga att det enligt min mening dessutom skulle vara oklokt att tillföra den nuvarande ordningen ytterligare en beslutsfattare, som vid sidan av MD:s tvingande beslut och KÖOV:s riktlinjer kunde meddela straffsanktionerade föreskrifter på I princip alla ej specialreglerade varu- och tjänstområden. Redan vad som f.n. gäller har kritiserats som alltför invecklat och svärt att förstå. Jag är också tveksam till att det är regeringen som föreslås ha rollen att meddela sådana föreskrifter. På det här aktuella produktsäkerhetsområdet krävs knappast politisk styrning, och målkonflikterna är inte av den arten att regeringens medverkan på den grunden är behövlig. Tvärtom synes det vara naturligt att, om ett bemyndigande alls skulle lämnas, detta gavs åt den ansvariga fackmyndigheten KOV genom delegering från regeringen. Av skäl som berörts tidigare (2.2) skulle emellertid en sådan åtgärd i själva verket kunna komma att föra med sig en radikal omläggning av nuvarande system, något som jag redan har konstaterat är omotiverat.
Jag föreslår således inte någon form av bemyndigande att utfärda straftsanktioncrande regler på det område som täcks av 4 & MFL och riktlinje-
verksamheten i anslutning därtill. Som förut har utvecklats kan givetvis
frågan om straffsanktionerade bestämmelser för en viss marknad eller vissa transaktioner m. m. aktualiseras framdeles. Mot bakgrund av vad jag har anfört bedömer jag det vara tillräckligt att det då vidtas särskilda
lagsuftningsåtgärder. Däremot anser jag att det nuvarande systemet bör kompletteras med en möjlighet för MD att meddela omedelbara interimis-
tiska förbudsbeslut m. m., vilket vtterhgare ökar slagkraften i det gällande systemet. Detta behandlar jag senare (2.7.3).
2.6.3 Konsumentköplagens felbegrepp
Det finns en koppling mellan de marknadsrättsliga reglerna i 4 & MFL om produktsäkerhet samt den civilrättsliga regleringen av frågan om när en vara skall anses behäftad med fel. Enligt 8 § konsumentköplagen gäller
f.n. bland annat att en vara som sålts i strid mot ett förbud enligt 4 & MFL
skall anses vara behäftad med fel i konsumentköplagens mening. Regeln,
som är tvingande och alltså sätter åsido vad parterna kan ha avtalat om,
utlöser därmed det köprättsliga påföljdssystemet i sistnämnda lag. Bestäm-
melsens funktion är au klarlägga att den som efter förbudet köpt varan av
den som meddelats förbudet kan åberopa sina rättigheter även om han i köpeavtalet förklarat sig vara medveten om och acceptera den risk som är förbunden med produkten.
Enligt 8 §& konsumentköplagen gäller, som en tilläggsregel, därutöver att varan skall anses vara behäftad med fel om den är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.
RLK har bedömt att en produkt vars saluhållande förbjudits enligt 4 §
MFL på grund av dess personfarlighet ofta torde falla också under den tvingande tilläggsregeln 18 § konsumenttjänstlagen. Kommittén har anta-
git all varan även utanför det tvingande området normalt är att anse som
behäftad med fel i köprättslig bemärkelse. Den näringsidkare som till en konsument säljer en vara som omfattas av ett förbud enligt 4 § MEL mäste därför. enligt REK. räkna med att de köprättshiga felreglerna kan tillämpas mot honom även om förbudet inte har riktats mot honom själv utan, enligt den av kommituén föreslagna ändringen av 4 & MFL, mot 1. ex. en tillverkare eller en importör eller mot en annan detaljist.
RLK har likväl ansett att den nu berörda. som kommittén uppfattar det reella betydelsen av ett förbud enligt 4 § MFL, bör äterspeglas i den tvingande regeln i 8 § konsumentköplagen. RLK:s förslag är därför att sistnämnda lagrum ändras på så sätt att en vara som enligt beslut av MD på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, eller är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål, skall anses vara behäftad med fel, oavsett om beslutet riktats mot säljaren eller
mot någon annan näringsidkare. Kommittén tillägger att en så vidsträckt
ctvilrättslig verkan av ett beslut enligt 4 § MFL endast bör tillkomma ett beslut som har meddelats av MD. En konsekvens därav blir således att förelägganden utfärdade av KO och godkända av företagen inte får samma civilrättsliga effekter som de har nu.
Flera remissinstanser anser att den föreslagna utvidgningen är obehövlig. Exempelvis konsumentköpsutredningen uttalar att. om en vara har
sådana egenskaper att dess saluhållande kan förbjudas enligt 4 & MFL, varan normalt också blir att betrakta som felaktig vid en köprättslig bedömning. I det enskilda fallet kan i nuläget bedömningen dock tillåtas bli
en annan. om köparen haft full vetskap om varans beskaffenhet och fär anses ha godtagit den som den är.
För egen del vill jag anföra följande.
Av vad RLK uttalat framgår att den inte räknar med att den föreslagna ändringen fyller något nämnvärt praktiskt behov. Jag är benägen att dela
den uppfattningen. Samtidigt vållar ändringen rättstekniska problem, som
har berörts vid remissbehandlingen. Förslaget skule därutöver få en vidsträckt och stel civilrättslig verkan. Den av säljförbudet föranledda felförklaringen av varan skulle bli en över hela linjen tvingande norm och hindra domstolarna att beakta de särskilda omständigheterna i ett enskilt fall.
Köparen kan där ju ha ett speciellt intresse av att förvärva varan, trots dess farlighet. och avse att använda den för en funktion i vilken risken inte
materialiseras. Med hänvisning till den långtgående verkan som förslaget
för med sig har REK vidare fonnit att man inte bör ha kvar den nuvarande felverkan av godkanda KO-förelägganden. Jag vill då peka på att man därmed bryter mot den hitulls gällande principen att ett godkänt. av KO utfärdat förbudsföreläggande har samma verkan som ett beslut av MD.
Det har vid remissbehandlingen vidare anförts att REK alltför onvanserat har behandlat frågan om en detaljists möjligheter att till sin leverantör returnera varor som han har i lager och som berörs av ett förbudsbeslut med stöd av 4 § MFL. En mer ingående analys än den kommittén har gjort
torde, har det uttalats. behövas när det gäller problemen med hos detalj-
handlare befintliga lager samt andra problem som hänger samman med affärsrelationerna i de olika distributionsleden.
Jag kan i princip ansluta mig ull denna bedömning. Det är dessutom så att en automatisk felförklaring, av den modell utredningen har förordat, innebär att man, när det gäller förhällandena mellan skilda säljled. kommer
direkt in på frågor som nära berör produktåterkallelsekommitténs på-
gående arbete.
I sammanhanget kan pekas på att förslaget till konsumenttjänstlag bygger på att en tjänst skall anses felaktig, om den har utförts i strid mot ett
förbud enligt 4 § MFL. Jag vill också nämna att konsumentköpsutredning-
en i betänkandet (SOU 1984:25) Ny konsumentköplag föreslagit en motsvarighet till 8 § nuvarande konsumentköplag, av huvudsakligen samma innebörd. IF fråga om nuvarande tilläggsregel för situationen att varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparen eller någon annans liv eller hälsa föreslås dock att ordet ”uppenbar” byts mot
”allvarlig”. Konsumentköpsutredningen bedömer en sådan förändring i någon mån stärka konsumenternas skvdd mot farliga varor.
Mot den nu angivna bakgrunden lägger jag inte fram något förslag till ändring i 8 § konsumentköplagen. Den aktuella frågan kommer, enligt vad jag erfarit, att övervägas ytterligare inom ramen för produktåterkallelse-
kommitténs arbete och i sitt sammanhang med det allmänna påföljdssy-
stemet i anslutning till en eventuell lagstiftning rörande produktåterkallelse.
2.6.4 Förslaget om ett skaderapporteringssystem
Skaderapportering förekommer i Sverige lokalt inom några kommuner. KOV har bedrivit försök med skaderapportering i vissa län. En utvärdering av resultaten kommer att ske. REK uttalar att avsaknaden av ett övergripande system för rapportering av och statistik över olyckor i hem-
met och på fritiden utgör en brist i vårt nuvarande konsumentskydd. KOV
och SCB föreslås få i uppdrag att bygga upp ett sådant system. Huvuddelen av de remissinstanser som yttrat sig angående skaderapporteringssy-
stemet tillstyrker förslaget. Påpekanden görs dock om att pägående försök inom sjukvärden först bör utvärderas.
Jag vill peka på att produktsäkerhetsfrågorna ges hög prioritet inom konsumentpolitiken. Viktigt för att arbetet med produktsäkerheten skall
bli framgångsrikt är att man har så stor kännedom som möjligt om vilka
skador olika produkter förorsakar. Nordiska ministerrådet har i detta sammanhang framhållit att det är angeläget att en systematisk sådan rap-
portering inrättas i de nordiska länderna. Inom EG har bedrivits försök med olycksfallsrapportering samt planeras en fortsatt rapportering av detta
slag, enligt förslag av EG:s högsta råd. Rapporteringssystem finns bl. a. i USA, Storbritannien, Kanada och Japan.
Arbetet på ett nytt principprogram för den framtida hälso- och sjukvården med sikte på aren 1990 — 2000 (FIS 90) har resulterat i huvudrapporten
(SOU 1984: 39) Hälso- och sjukvård inför 90-talet samt bl. a. underlagsstu-
dier (SOU 1984:42) Att förebygga skador — ett hälsopohtiskt handlingsprogram. I dessa rapporter behandlas åtgärder för att förstärka det skadeförebyggande arbetet samt tillgången till statistik över inträffade skadefall och de bakomliggande omständigheterna. Bland annat föreslås att ett
system inrättas där man inom några utvalda lundstingsområden under en
begränsad tid genomför en intensiv registrering av alla skadefall som blir kända inom hälso- och sjukvården. Under andra perioder skulle motsvarande registrering göras inom andra landstingsområden. Det föreslås att socialstyrelsen skall initiera ett sådant system, svara för den centrala statistiska sammanställningen och tillhandahålla sektorsmyndigheter, som t.ex. KOV, underlag för skadeförebyggande ätgärder. Förslaget bereds f.n. inom socialdepartementet. En proposition avses att läggas under våren 1985.
Sedan RLK lade sitt betänkande har således ett mera övergripande
arbete påbörjats i fråga om skaderegistrering. Detta omfattar även konsumentområdet, och sker i samverkan med bl.a. KOV. Mot denna bakgrund saknas skäl att bygga upp ett särskilt skaderapporteringssystem för detta område. RLK:s förslag angående skaderapportering bör därför inte genomföras.
2.7 Processen i marknadsdomstolen, m. m.
I lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. ges vissa regler om processen I MD. Vid tillkomsten av lagen anförde (prop. 1970:57 s. 167) föredraganden att den föreslagna ordningen var ändamålsenlig. Denna ordning innebar att ärendena skulle handläggas i rättegångsliknande former och i stort efter rättegångsbalkens principer. Vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet borde meddelas i lag men någon detaljreglering borde inte komma i fråga. Erfarenheterna från dåvarande näringsfrihetsrädets verksamhet utvisade enligt föredragandens mening att något 4 Riksdagen lWKHSS I saml. Nr 213
Prop. 1984/85: 213 nn >
behov härav inte förelåg. Det hade visat sig vara en klar fördel att förfarandet var smidigt och att man inte var bunden av ett så strikt regelsystem som det som rättegångsbalken innehöll.
För en närmare redovisning av MD:s sammansättning och arbetsformer hänvisar jag till prop. 1981/82:165 med förslag till konkurrenslag samt RLK:s betänkande.
processuella ordningen. Jag kommer nu att anmäla eller beröra frågor som rör — direkt talerätt för företagen, — underlaget för MD:s beslut. — interimistiska förbudsbeslut.
— rättegångskostnaderna och
— talan mot MD:s beslut rörande grundlagsfrågor.
Därutöver behandlas en av MD vid remissbehandlingen väckt fråga rörande — delgivningsreglerna.
2.7.1 Frågan om direkt talerätt för företagen
Mitt förslag: Regler om rätt för ett företag att direkt väcka talan i marknadsdomstolen mot ett annat företag (direkt talerätt i s. k. konkurrentärenden) införs inte. Nuvarande ordning bibehålls, så att konsumentombudsmannen (KO) först måste ha beslutat att inte föra saken till domstolen.
Kommitténs förslag: Förslaget innebär att regler om direkt talerätt i konkurrentärenden införs.
Remissinstanserna: De flesta tillstyrker kommittéförslaget. Några är tvek-
samma. Konsumentvägledarnas förening direkt motsätter sig detta.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Konsumentintressena berörs
rätt ofta mer direkt också i fråga om konkurrentanmälningar. Konsument-
verket bör därför rent principiellt ha förstahandsansvaret för utvecklingen
och för lagtillämpningen även i fråga om konkurrentärenden. Mot en direkt talerätt talar även processuella svårigheter för KO. Den nuvarande avskrivningsgrunden passar dock inte väl med läget i vissa konkurrentärenden. Företagen kan vidare ha behov av ett snabbare besked i avskrivningsfrågan. Förbättringar i beslutsprocessen är möjliga.
Skälen för mitt förslag: Enligt 2 § MFL gäller att, om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller annan nyttighet företar reklamätgård eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på
annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. MD kan förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företa annan liknande handling.
Av bestämmelsen följer att lagrummets syfte inte är att skydda endast konsumenter mot otillbörlig marknadsföring utan även näringsidkare. I
näringsidkarfallen kan det gälla företeelser såsom nedsättande omdömen i
reklam, s.k. renommésnyltning (otillbörligt utnyttjande av det goda anseende som ett annat företags produkt m.m. han), vilseledande utnyttjande av efterbildning. oriktig ursprungsangivelse, ovederhäftiga jämförelser och negativ säljmetod (tillhandahållande av nyttigheter utan att dessa beställts av mottagaren, m. m.).
Rätten att göra ansökan om förbud eller åläggande enligt MFL (talerätt) tillkommer i första hand KÖ. Om denne för visst fall beslutar att inte göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare elier näringsidkare. Gäller saken förbud enligt 2 § MFL mot otillbörlig marknadsföring fär ansökan i detta läge göras också av en näringsidkare som berörs av handlingen.
Av vad jag har anfört framgår att en näringsidkare som menar sig utsatt för otillbörlig marknadsföring inte kan direkt föra talan i MD. Först mäste han ha ett beslut av KÖ om att denne avser att inte driva denna sak.
RLK har föreslagit att näringsidkaren i stället skall ha direkt talerått. KO skall enligt förslaget samtidigt ha talerätt. Kommittén har redovisat sin närmare argumentering för detta.
Sammanfattningsvis framhåller kommittén följande. Enligt KOV:s instruktion får klagomål rörande bl.a. 2 & MFL lämnas utan åtgärd, om det från allmän synpunkt är av ringa betydelse att saken prövas. Resursminskningar leder naturligen till att KOV koncentrerar sina insatser till problem som direkt avser konsumenterna. Konkurrentärendena avskrivs därför rätt ofta, uttalar REK som anser att genom den praktiskt nödvändiga prioriteringen näringsidkarskyddet i 2 § MFL urholkas, trots att KO har förstahandsansvaret för att överträdelser av lagen stävjas oavsett vem det är som utsätts för en otillbörlig marknadsföring. Till följd av de minskade resurserna ökar enligt kommittén spänningen mellan lagstiftarens intentioner och den praktiska tillämpningen av lagen. Förfarandet hos KO medför utan tvekan en viss för vederbörande näringsidkare inte sällan besvärande och från allmänna synpunkter olycklig försening av ett ärende, ullägger RLK.
Vid remissbehandlingen har flertalet instanser ställt sig positiva till förslaget. KOV uttalar att avskrivningar av konkurrentärenden sker men att bedömningen kan göras relativt snabbt hos verket. Skälet till ati avskrivningar sker är enligt verket självfallet inte enbart att det rör sig om s.k: konkurrentanmälningar. Många av fallen gäller komplicerade företagsärenden som kräver betydande myndighetsresurser vid handläggningen fortsätter KOV och tillfogar, att det i vissa ärenden skulle fordras utomstå-
ende expertis för utredning. Mot denna bakgrund ter det sig enligt KOV
principiellt naturligt att införa en regel om direkt talerätt. Dock har en
sådan enligt KOV även nackdelar, som verket redovisar. Sammanfatt-
ningsvis finner KOV att övervägande skäl likväl talar för en direkt talerätt.
Jag kan inte ullstyrka att man inför en regel om direkt talerätt för det enskilda företaget i fråga om otillbörlig marknadsföring. Skälen är flera.
Det finns ingen absolut skiljevägg mellan ärenden som rör företagsintressen och ärenden som rör konsumentintressen. Genom att vara effektivt och välorganiserat kan ett företag verksamt bidra till att konkurrensen fungerar bra på en viss marknad, exempelvis så all priserna pressas till nytta för konsumenterna. En sådan effektiv konkurrens är oftast ett direkt
intresse för oss alla. Skadas nu företagets konkurrensförmåga genom att en
konkurrent använder oetiska affärsmetoder. 1. ex. vilseledande jämförelser mellan deras konkurrerande produkter, är detta givetvis till nackdel för företaget liksom det är otillbörligt mot konsumenterna och kan ge direkta negativa effekter för dem, i form av felaktiga köpbeslut. Den omedelbara följden för företaget kan bli förlust av marknadsandelar. På längre sikt kan företaget slås ut så att konkurrensen minskar. Även konsumenterna kan då drabbas, exempelvis genom att utslagningen skapar utrymme för omotiverade prishöjningar. Man kan här tala om indirekta och mer långsiktiga effekter för konsumenterna.
Det är alltså ett samhällsintresse från ekonomisk synpunkt att man inte i tävlan mellan konkurrenter använder otillbörliga metoder. Därutöver gäl-
ler självfallet att sådana metoder är klandervärda i sig. I förarbetena till 2 § MFL framhölls (prop. 1970: 57 s. 64) också att även näringsidkarnas intresse av att konkurrensen inte drivs med ohederliga metoder bör beaktas och att konsument- och näringsidkarintressena f.ö. torde sammanfalla när det
gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på reklam och mark-
nadsföring. Vidare är vissa av dessa metoder som nyss nämnts även av direkt betydelse för konsumenterna.
Mot denna bakgrund är det välmotiverat att MFL:s generalklausul om otillbörlig marknadsföring ger ett skydd också för näringsidkare. Eftersom
samhällsintressena berörs, direkt eller indirekt och redan på kort sikt eller långsiktigt, också i fråga om otillbörlig marknadsföring riktad mot närings-
idkare är det därvid principiellt riktigt att KOV, vari KO-funktionen är
inbyggd, över hela fältet i första hand har ansvaret för utvecklingen och för användningen av 2 § MFL. I sitt arbete är KOV emellertid tvunget att ibland välja vilket av två var
för sig angelägna intressen som skall tillgodoses. Eftersom konsumenter-
nas läge är mer utsatt, och då företag har större resurser att själva föra cn
försvarskamp mot oetiska metoder, är det naturligt att KOV oftast måste
prioritera sådana konkurrentärenden som direkt och på mer kort sikt berör
konsumenterna negativt. Detta skall dock inte uppfattas som ett uttryck
Prop. 1984/85: 213 'n '
för att KOV anser de konkurrentärenden som inte tas upp vara utan intresse för det allmänna och för samhället i övrigt.
I de fall konsumentintressena berörs mer direkt kommer verket att även fortsättningsvis gripa in. Det går emellertid knappast att i förväg entydigt och i bredare omfattning peka ut kategorier av fall där konsumentintressena aldrig eller sällan är mer direkt berörda. Det är då inte lämpligt att bedömningen av frågan huruvida och i vilken form ingripanden skall ske i en konkurrenttvist i praktiken i första hand läggs på den angripne näringsidkaren, genom cen regel om direkt talerätt. Jag vill peka på att, om företagen använder denna talerätt, en del typer av konkurrentärenden i vilka KO f.n. för talan därför att de även inrymmer ett otillbörligt beteende mot konsumenter kommer att drivas av det enskilda företaget. Enhgt RLEK:s förslag skall verket visserligen underrättas av MD om ärendet. Utredningen i ärendet och processen kan emellertid vid det laget vara upplagd på ett sätt som inte rätt passar konsumentintressena. I sådana lägen kommer det allmännas företrädare in i efterhand. vilket knappast är ändamålsenligt. |
Principiella — och praktiska — skäl talar alltså mot att införa en direkt talerätt för näringsidkare. Omständigheterna är inte sådana att jag kan ansluta mig till REK:s förslag på denna punkt. Detta innebär inte att jag på något sätt skulle bortse från att det kan vara viktigt för det enskilda företaget att så snart som det är möjligt få besked i frägan om KO kommer att driva saken eller ej. Tvärtom anser jag det betydelsefullt bl.a. att direkta förfrågningar därvidlag besvaras snabbt. Jag har erfarit att verket här kommer att pröva nya rutiner som påskyndar handläggningen påtagligt. Vidare delar jag den åsikt NDM fört fram, nämligen att en lämpligare avskrivningsgrund för KÖ bör finnas. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till ändring i verkets instruktion.
Det finns anledning att kommentera det enskilda företagets processuella läge då KO beslutar att föra talan i ett konkurrentärende som rör både direkta konsumentaspekter och aspekter som gäller det träffade företagets situation, exempelvis vid vilseledande jämförelse mellan två produkter. Finner KO i ett sådant fall att det är tillräckligt att koncentrera det allmännas insats till marknadsföringen sävitt rör konsumenterna mer direkt, synes ett avskrivningsbeslut kunna ges av innebörd att KO inte för talan i ärendet beträffande frågan om marknadsföringen är otillbörlig mot näringsidkaren. Vill det berörda företaget då väcka talan i MD i den avskrivna delen synes den nuvarande talerättsregeln naturligen medge detta, så att även denna sida av saken kan prövas med stöd av 2 & MFL. Vidare har domstolen möjlighet att överväga en analog tillämpning av rättegångsbalkens regler om osjälvständig intervention, om företagets sakliga behov av att få delta tillgodoses tillräckligt genom detta. Så kan exempelvis vara fallet i ett läge då yrkandena skulle bli identiska med KO:s. Jag kan inte se praktiska problem förenade med att flera uppträder på sökandesidan. Självfallet är det MD som har att ta ställning i de nu berörda frågorna.
Jag vill i sammanhanget beröra Pariskonventionen för industriellt rätts-
skydd (Sveriges överenskommelser med främmande makter, SÖ, 1970: 60). Enligt artikel 10 bis är de anslutna länderna, däribland Sverige, skyldiga att genom lagstiftning ge ett verksamt skydd mot illojal konkurrens. Som typhandlingar nämns framkallande av förväxling med konkurrent, misskreditering av konkurrent och vilseledande av allmänheten. Någon bestämmelse om direkt talerätt för företag finns inte. Enligt artikel 10 ter (nuvarande lydelse tillkom är 1934 vid London-konferensen) skall unionsländerna tillförsäkra dem som tillhör andra unionsländer lämpliga rättsmedel för verksamt undertryckande av bl.a. nyss berörda former av otillbörlig konkurrens. Det förhållandet att vi i Sverige tillämpar en ordning som inte ger direkt talerätt i konkurrentärenden kan ej anses strida mot konventionen. Vid tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring gjordes också uttalanden som byggde på de föreslagna reglernas förenlighet med konventionen. Självfallet är det i sig positivt att åtgärder nu vidtas för snabbare beslut och en bättre avskrivningsgrund.
2.7.2 Underlaget för murknadsdomstiolens beslut
Processen i MD är närmast att jämföra med rättegängen i ett indisposi-
tivt tvistemål. Detta innebär att domstolen inte är bunden av ett medgivande av den mot vilken yrkande om förbud m. m. riktas. Det anses med hänsyn till MD:s prejudikatskapande funktion viktigt att domstolen har möjlighet att göra en fri bedömning av det förfarande som har underställts dess prövning (se prop. 1970:57 s. 91). KO kan väcka talan enligt MFL vid MD även om den mot vilken talan riktas tidigare förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet (prop. 1970: 57 s. 85). MD:s förbud eller åläggande enligt MFL skall i princip förenas med vite. Om vite av särskilda skäl är obehövligt kan dock MD avstå därifrån (5 § MFL). En
sådan situation kan vara att vederbörande näringsidkare visserligen har
förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet men KO ändå har tagit upp ärendet i syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i en principiellt viktig fråga. Om en sådan förklaring från näringsidkaren föreligger, kan det vara både onödigt och olämpligt att förena ett förbud
med vite. Ibland kan det vara ett gemensamt intresse för KO samt näringsidkaren och dennes organisation att få frågan prövad av MD. Om KO i ett sådant fall avstår från att begära ett vitesåläggande torde enligt förarbetena möjligheterna att vinna samförstånd om att bringa frågan under det dömande organets prövning vara betydligt större än de annars skulle vara Gfr
Ett medgivande i MD tjänar alltså endast som en upplysning om att svaranden inte ämnar göra nägon invändning. Medgivandet skall inte läggas till grund för MD:s avgörande och det gör inte bevisning obehövlig. Motsvarande gäller då svaranden redan upphört med den påtalade verksamheten eller förklarat sig beredd att göra detta. Liksom i andra ärenden
Prop. 1984/85: 213 'n nn
som MD prövar gäller i dessa fall principen om fri bevisprövning. Detta
innebår dels att alla kunskapskällor får användas för att få fram sanningen (fri bevisföring), dels att MD obunden bestämmer bevisvärdet av den framlagda bevisningen (fri bevisvärdering).
2.7.2.1¶Situationen då yrkandet medgivits
Mitt förslag: Möjligheten för marknadsdomstolen (MD) att pröva yr-
kanden som medgetts begränsas inte.
Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Någon väsentlig erinran mot förslaget riktas i allmänhet inte. Sveriges Industriförbund (STI) anser dock att möjligheten bör begränsas.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom detaljerade regler i
stort saknas på detta område är behovet av prejudikat i MD uppenbart. Domstolen kan dessutom i sina beslut ange vilken räckvidd dess uttalan-
den bör tillmätas i ärenden där utredningen varit knapphändig.
Skälen för mitt förslag: RELK redovisar i betänkandet en skrivelse från SI och SGF. I denna pekas på behov av en regel som begränsar KO:s möjligheter att föra talan i MD i sådana ärenden där näringsidkaren har medgett KO:s talan, redan upphört med ett påtalat förfarande eller förklarat sig beredd att göra detta (medgivna ärenden). Man anser att näringsidkarna ofta är obenägna att aktivt medverka i förfarandet i dessa ärenden och att detta kan få till följd att MD:s avgörande grundas på ett otillräckligt underlag.
Efter att ha granskat vissa medgivna ärenden uttalar REK att i åtskilliga av dessa svarandens bidrag till processen har varit mycket kortfattat och i realiteten inneburit att denne inte utvecklat sin talan i sak. Med hänsyn till att MD har en prejudikatskapande funktion finner kommittén det vara angeläget att domstolen har tillgång till ett så tillfredsställande beslutsunderlag som möjligt i de ärenden den avgör.
Kommittén tillägger bl.a. följande. Liksom andra domstolar har MD
visserligen en processledande funktion. Det skulle därför kunna göras
gällande att en svarandes obenägenhet att verka för en allsidig utredning inte behöver medföra några direkta olägenheter. Möjligheterna för MD att agera bestäms dock i hög grad av parternas åtgärder. MD kan inte gå utanför ramen för vad som omfattas av ansökningen (prop. 1970:57 s. 91). Dessutom ankommer det i första hand på parterna att införskaffa processmaterial i form av vittnesbevisning, sakkunnigutlåtanden m.m. Visserligen kan MD, om det anses erforderligt, självmant ombesörja att bevisning blir
Prop. 1984/85: 213 nn Ir
tillgänglig i ett ärende. Hur långt domstolens möjligheter sträcker sig i
detta avseende har inte berörts i förarbetena. Vid rättegången i allmänna
domstolar, t.ex. i mål enligt föräldrabalken, kan det finnas frågor som
rätten är skyldig att utreda. oavsett om de tas upp av parterna eller ej. Frägor av sådan karaktär torde inte förekomma i rättegången i MD. Möjlig-
heterna för MD att självmant föranstalta om utredning gäller i stället
åtgärder som är ägnade att komplettera parternas processhandlingar, t. ex.
att begära in ett sakkunnigyttrande i en fråga som berörts av parterna eller
att företa syn av en vara som endast beskrivits muntligt av parterna.
Domstolen måste dock hela tiden agera på sådant sätt att dess objektivitet
inte ifrågasätts av parterna. Detta gör att domstolen i princip är förhindrad att efterforska nva bevis som inte har äberopats av parterna, anför kommittén ytterligare.
Med hänsyn till begränsningarna I MD:s möjligheter att själv införskaffa processmaterial ligger det i sakens natur att domstolens bedömning i medgivna ärenden i realiteten ofta grundas på den utredning som KO förebringar, uttalar REK vidare. Den har därför övervägt om dessa förhållanden ger anledning att begränsa MD:s möjligheter att pröva en talan i
medgivna ärenden. Kommittén stannar dock för att inte föreslå någon
ändring i vad som gäller f. n.
Någon väsentlig erinran mot förslaget riktas i allmänhet inte vid remissbehandlingen. S1 anser dock att en begränsning bör ske.
För RLK:s ståndpunkt talar enligt min mening starka skäl. Redan i motiven till nuvarande ordning har slagits fast att MD bör kunna pröva
principiellt betydelsefulla frågor även om medgivande föreligger. En viktig
anledning till detta torde vara att man på det marknadsrättsliga området i hög grad avstått från detaljreglerande lagstiftning. Behovet av vägledande prejudikat är därmed uppenbart. Eftersom MD i sin verksamhet har en
officialprövande roll och alltså inte är bunden av ett medgivande bör det
liksom hittills ankomma på domstolen att i sina beslut ange vilken räckvidd
dess uttalanden bör tillmätas, när så krävs. Jag anser således att något
förslag till förändring av nuvarande ordning inte bör läggas. Detta hindrar
inte att näringslivsorganisationernas behov av en så allsidig belysning som
möjligt av en konkret fråga bör uppmärksammas. Jag återkommer till
denna fråga i det följande (2.7.2.2).
2.7.2.2 Branschorganisationers medverkan i processen
Mitt förslag: Marknadsdomstolen (MD) skall under vissa förutsättning-
ar kunna tillåta att en sammanslutning av näringsidkare medverkar i förfarandet bl.a. i ett ärende enligt marknadsföringslagen och därvid åberopar bevisning vid sidan av den näringsidkare som är part.
Prop. 1984/85: 213 An 3
Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt men är begränsat till de fall
då konsumentombudsmannen (KO) för talan.
Remissinstanserna: Dessa ansluter sig allmänt till kommittéförslaget. Några anser dock att möjligheten till medverkan inte bör begränsas ull ärenden där KO för talan och att motsvarande regel bör införas på konkurrensom-
rädet.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För näringslivet är det viktigt att processen i MD allsidigt belyser aktuella frågor, eftersom domstolens beslut avses få genomslag ocksä hos andra företag än det som är part. Därför är det ett berättigat önskemål att de företag som inte har partsställning I ett visst ärende ändock genom sin organisation ges möjlighet att komma till tals i bl.a. principiellt viktiga frågor som praktiskt berör näringsverksamheten.
Skälen för mitt förslag: REK uttalar bl.a. följande. Som i olika sammanhang framhållits förutsätter MFL:s regelsystem med generalklausuler en fortlöpande rättsbildning inom dessas ram. Den egentliga rättsbildningen ligger hos MD. För att domstolen rätt skall kunna fylla denna uppgift fordras inte bara att ärendena handläggs kompetent och med omsorg. Det förutsätter också att parterna, KO och vederbörande näringsidkare, aktivt medverkar i processen på ett kvalificerat sätt. Från näringslivets sida har, fortsätter kommittén, framförts att svaranden-näringsidkaren inte sällan
avstår från eller underläter att utveckla sin talan på ett sätt som kan ge MD
ett belysande underlag för bedömningen. Detta förekommer ofta i med-
givna ärenden. Vidare uttalas att kostnaderna för näringsidkaren att föra
talan på ett från rättsbildningssynpunkt tillfredsställande sätt ofta är betydande. Enligt gällande bestämmelser får näringsidkaren alltid stå för sina
kostnader, även när KO:s talan ogillas. Till detta kommer ytterligare att
näringsidkare i regel tycks anse det viktigaste vara att söka undvika den uppståndelse och negativa publicitet som ofta är förenad med en process i MD, fortsätter REK.
Även om näringsidkaren själv inte anser sig ha något eget intresse av att
driva processen kan andra näringsidkare vara angelägna om att processen förs på ett kompetent sätt, uttalar RLK och framhåller att dessa ju blir
berörda av MD-beslutets prejudikatsverkan och att det i dessa fall kan vara
lämpligt att närmast berörda branschorganisation eller en central närings-
livsorganisation får medverka till en allsidig belysning av ärendet. Möjligheterna för organisationerna att göra detta har emellertid enligt RLK i praktiken visat sig vara mycket begränsade. Ett alternativ är att organisationen själv tar på sig rollen av ombud i ärendet eller skaffar ett ombud
eller rättegångsbiträde och helt eller delvis svarar för kostnaderna för processen, anför kommittén som dock pekar på att erfarenheten visat att
det sällan eller aldrig är möjligt for en organisation att på detta sätt engagera sig i en rättegång för en viss medlem. Skälen kan variera. Ett är att organisationens stadgar kanske inte medger vad som från vissa synpunkter kan uppfattas som ett ensidigt gynnande av en enda medlems intressen. Ett annat alternativ. som kommit till användning i viss utsträckning, är att organisationen antingen på eget initiativ tillställer parterna i
ärendet ett utlåtande eller på anmodan av MD eller part inger ett yttrande. framhåller REK. Kommittén uttalar vidare att det från näringslivets sida har understrukits
att det är viktigt att organisationen kan medverka i själva processen. Frågan om en näringslivsorganisation har möjlighet att genom intervention
enligt 14 kap. 9 § rättegångsbalken medverka i rättegång inför MD var
aktuell i ärendet MD 1976:8. som gällde könsdiskriminerande reklam. Av beslutet kan utläsas att domstolen funnit det teoretiskt möjligt med intervention. I praktiken torde dock —- som framgår av MD:s beslut — dessa möjligheter vara ytterst begränsade. fortsätter kommittén.
RLK pekar också på att MD:s beslut har en avsevärd genomslagskraft.
Lagstiftarens tanke är att avgörandena skall efterlevas inte bara av den näringsidkare som är KOÖ:s motpart utan också av andra näringsidkare. För de företag inom cen bransch vars marknadsföring berörs av MD:s beslut är det därför viktigt hur en fråga drivs i domstolen, uttalar kommittén som anser det vara naturligt om det finns ett motstånd mot att efterleva beslut, som man anser vila på en otillräcklig utredning. Därför är det ett berättigat önskemål att även företag som inte är instämda ges en möjlighet
alt genom sina organisationer komma till tals i principiellt viktiga frågor som i praktiken berör deras verksamhet. Det kan dessutom vara en fördel
även för KO att saken blir mera allsidigt belyst genom ett kvalificerat
agerande från den andra sidan, framhåller kommittén vidare. RLK här övervägt om även enskilda företag m. fl. skall kunna medver-
ka. men avvisat tanken på anförda skäl.
Mot denna bakgrund föreslår RLK följande tilläggsregel i lagen om
marknadsdomstol m.m.: Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att utgången av ett ärende, i vilket KO är sökande, kan ha ett betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen eller är av allmän betydelse, kan MD på ansökan av sammanslutningen tillåta att denna
medverkar i förfarandet och åberopar bevisning vid sidan av näringsidkare
som är motpart till KO. MD:s avgörande i ärendet riktas inte mot den
medverkande.
Remissinstanserna ansluter sig allmänt till förslagets huvudinriktning.
Vissa reservationer och ändringsförslag e.d. förs därvid fram. NO ifrågasätter behovet av en uttrycklig reglering och RRV avstyrker.
Motiven för den föreslagna ändringen är enligt min mening bärande. Jag
kan i stort ansluta mig till den tekniska konstruktionen. I likhet med MD
finner jag att möjligheten till medverkan bör utsträckas till att gälla också
det läget att annan än KO för talan i MD. Jag föreslår således att en regel
om medverkan införs, utformad i stort efter REK:s förslag. Dock finns det
ett praktiskt behov av att medverkan kan ske också på sökandens sida då denne är enskild part. Regeln bör tas in i en särskild paragraf, 13 a 8, i
marknadsdomstolslagen.
Av principiella skäl kunde det vara lämpligt att motsvarande uttryckliga
regel infördes också på konkurrensområdet. Emellertid har kommittén inte
utrett denna fråga och det saknas därför ett erforderligt underlag för att
pröva saken. Det torde inte heller vara nödvändigt att ta ställning härtill nu. Frågan om en uttrycklig reglering på konkurrensområädet får säledes
prövas I annat sammanhang, när det är lämpligt.
NO har uttryckt bekymmer för att, om regler införs för KO-ärenden, en
tolkning motsatsvis leder till att den interventionsmöjlighet med stöd av rättegångsbalkens principer som, enligt NO. hittills stått öppen även för
övriga ärenden. däribland NO-ärenden, minskas eHer elimineras. Mitt förslag är emellertid alls inte avsett att uppfattas på ett sädant sätt. såsom framgår av vad jag har uttalat. Snarare kan förslaget lämna MD vägledning för någon form av analogislut, när domstolen finner omständigheterna motivera detta.
För den närmare utformningen och innebörden av mitt förslag hänvisar jag till specialmotiveringen.
RL.K anför att den medverkande fär delta i skriftväxling och sammanträden, åberopa bevisning och företa andra processhandlingar som står öppna
för KO:s motpart. Möjligheten att plädera framstår. enligt kommittén, som särskilt betydelsefull. Kommittén uttalar med hänvisning härtill att detta innebär att förfarandereglerna i 14-20 §§ lagen om marknadsdomstol m. m. äger motsvarande tillämpning i fråga om medverkande och att någon
särskild bestämmelse om detta inte krävs. Här tar jag nu upp vad som bör
gälla i fråga om MD:s sammansättning vid prövning av en ansökan om
medverkan samt vidare spörsmålet hur förfarandereglerna i övrigt i nämnda lag bör vara utformade med avseende på medverkan. MD är enligt 9 § marknadsdomstotlslagen beslutför när ordföranden och
fyra andra ledamöter, med viss sammansättning. är närvarande. Dock kan enligt lagrummet ordföranden ensam på domstolens vägnar företa förbere-
dande åtgärd. Till en sådan bör dock inte räknas ställningstagandet till en
ansökan enligt 13 a §. Huvudregeln får därmed, om ingen ändring görs,
tillämpas på beslut i fråga om medverkan. Det är motiverat att så sker.
14 § samma lag rör det sammanträde som skall hällas inför domstolen med parterna, dvs. den som ansökt om en förbudsåtgärd ce. d. samt dennes
motpart. Kravet på ett sådant sammanträde kan inte med den gällande
lydelsen av lagrummet komma att avse prövningen av en ansökan om medverkan. Också detta är en lämplig ordning.
Enligt 14 § kan vidare före sådant sammanträde ske muntlig eller skriftlig förberedelse 1 den utsträckning domstolen bestämmer. Behörig att
företa en sädan förberedande åtgärd är. som förut berörts, ordföranden.
enligt vad som följer av 9 §. Bestämmelsen om muntlig eller skriftlig
förberedelse blir formellt inte tillämplig på en ansökan om medverkan. Med stöd av 9 § kan likväl ordföranden ensam vidta erforderliga. förberedande åtgärder med avseende på en sådan ansökan. Sälunda kan exempelvis ordföranden. om det behövs. hålla ett förberedande sammanträde i medverkansträgan.
I 15 § samma lag anges under vilka förutsättningar MD kan utan sammanträde avgöra ett ärende eller meddela ett beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a §. Ingendera situationen är aktuell när det gäller beslut varigenom prövas tredje mans ansökan om medverkan. Inte
heller regeln i 15 § om beslut, utan sammanträde, i interimistiska frågor
aktualiseras här.
Jag finner således lämpligt att en ansökan om medverkan prövas av MD i
sammansättning enligt huvudregeln i 9 § första stycket marknadsdomstols-
lagen och utan att den som ansökt om medverkan eller parterna behöver
vara närvarande.
Av vad jag anfört följer att jag anser den medverkande inte kunna betraktas som part. Därför kräver den nya ordningen med en rätt till medverkan ändringar av annat slag. nämligen i 14 och 18-20 §& marknadsdomstolslagen. Ändringarna motiveras i kommentaren till dessa lagrum.
2.7.2.3 Fastställelsetalan samt möjligheten att föra talan utan förbudsyrkande m. m.
Mitt förslag: Möjlighet att föra någon form av fastställelsetalan i mark-
nadsdomstolen då det gäller marknadsföringslagen införs inte, liksom ej
heller möjlighet för konsumentombudsmannen att föra talan i domstolen utan att yrka förbud m. m.
Kommitténs förslag: Överenstämmer med mitt när det gäller regler som anger rätt till fastställelsetalan. Däremot har kommittén föreslagit regler om talan utan förbudsyrkande m. m.
Remissinstanserna: De flesta som har yttrat sip i frågan tillstyrker försla-
gets huvudinriktning eller lämnar förslaget utan erinran i det avseendet. Rättegångsutredningen redovisar dock tveksamhet. Konsumentverket anser nuvarande ordning fungera väl och delar inte kommitténs uppfattning.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Såväl ett lagförklaringsinstitut som kommitténs förslag om en begränsad talan närmar sig eu system för bindande förhandsbesked, en ordning som har avvisats tidigare. Förslaget
synes vidare innebära något av en nykonstruktion som kan sägas föregripa rättegängsutredningens arbete.
Skälen för mitt förslag: REK uttalar ätt det i den allmänna debatten kring
rättsbildningen med utgångspunkt i MFL och kring processen i marknads-
föringsmäl har framhållits såsom en ofullkomlighet i det nuvarande systemet att det endast är KO såsom företrädare för konsumenterna — och
undantagsvis en sammanslutning av nåringsidkare som talesman för ”ska-
delidande” medlemmars intressen — som har möjlighet att få ett ärende
prövat i MD. Detta innebär, enligt kommittén, att MD är hindrad att pröva en fråga om MFL:s tillämplighet. om det inte föreligger ett konkret fall av
ifrågasatt överträdelse av någon av generalklausulerna i MEL. Kommittén
uttalar att man bar menat att detta är en olämplig ordning. i synnerhet med hänsyn till att generalklausulerna 1 stort sett saknar konkret innehåll och att det är angeläget att MD kan ges ökade möjligheter att genom sina beslut fylla ut klausulerna. Som ett tänkbart medel att åtminstone i viss utsträck-
ning komma till rätta med dessa problem har från olika håll framförts
tanken på något slags ”fastställelsetalan” inför MD. Vad som hårvid
föresvävat förslagställarna synes närmast ha varit en möjlighet för en
näringsidkare att underställa MD en konkret, vidtagen eller planerad,
marknadsföringsåtgärd för bedömning av om åtgärden faller utanför eller
inom området för en eller flera generalklausuler, fortsätter REK. Enligt
denna har det bl. a. gjorts gällande att en sådan ordning skulle skapa en
bättre balans t rättsbildningsprocessen mellan KO. å ena sidan, och nä-
ringsidkarna. å andra sidan. Från näringsidkarhåll har det särskilt framhäl-
lits att det inte minst från psykologisk synpunkt skulle vara värdefullt för den enskilde näringsidkaren att ha möjlighet att i rena prejudikatsprocesser kunna uppträda som kärande, tillägger kommittén.
Mot denna bakgrund har REK prövat om det kan vara påkallat att införa
en regel angående något slags talan om regelvägledning eler regelutfyll-
nad. avpassad speciellt till MFL-området. Kommittén kommer dock fram till att det skulle föra för långt att utforma ett lagförslag till en mer allmän rätt till talan om regelvägledning. Härvid åberopas bl. a. att frågan om ett lagförklaringsinstitut inrymmer ett flertal problem och f. n. utreds av rättegängsutredningen (Ju 1977:06). Bl. a. gäller det att undvika att en domstol får en rent lagstiftande funktion.
Emellertid föreslår kommittén i stället en annan ordning, anpassad till de
fall då KO för talan främst för att få en principfråga prövad och där det inte finns anledning att räkna med att företaget fortsätter det påtalade förfaran-
det, om MD bifaller KÖ:s yrkande. RLK:s förslag är här att KO skall
kunna föra en talan som är begränsad till frågan huruvida ingripande mot en näringsidkares förfarande eller underlåtenhet kan ske med stöd av 2, 3 eller 4 & MFL. Genom detta hoppas kommittén att i ökad omfattning motivera näringsidkare att deta aktivt i ärenden av principiell betydelse.
De flesta remissinstanserna som har yttrat sig i frågan tillstyrker förslagets huvudinriktning eller lämnar förslaget utan erinran på den punkten. Rättegångsutredningen redovisar dock tveksamhet. KOV anser nuvarande ordmng fungera väl och delar inte kommitténs uppfattning.
Jag finner starka skäl tala mot att i detta sammanhang införa något slags
lagförklaringsinstitut i form av en fastställelsetalan. I praktiken närmar man sig då även en form av bindande förhandsbesked. Tanken på besked
av detta slag avvisades i förarbetena till 1971 års lag om avtalsvillkor (se
prop. 1971:15 s. 77 ff.) och till 1984 års lag om avtalsvillkor mellan
näringsidkare (se prop. 1983/84:92 s. 17). Innebörden av ett sådant institut
är otillräckligt belyst och rättegångsutredningens arbete bör inte föregri-
pas. Jag ansluter mig alltså till REK :s bedömning.
När det sedan gäller RLK:s förslag om en begränsad talan synes även detta utgöra något av en principiell nykonstruktion för svensk rätts del,
vilket också har gjort rättegångsutredningen tveksam. RLK har uttalat att
en tulan om regelvägledning ”främst” är avsedd att användas i konkreta fall när det förment otillbörliga beteendet redan har upphört. I likhet med KOV finner jag att man därmed i den praktiska tillämpningen riskerade att
närma sig en form av bindande förhandsbesked, en ordning som saknar
nämnvärd praktisk nytta men som kan vålla problem och förbruka resurser. KOV ser en teoretisk risk att verkets förhandlingar såvitt avser bl.a. MFL försväras och blockeras, om förslaget genomförs. Det synes mig vidare ovisst vad ett genomförande skulle innebära rent praktiskt. F.n. formulerar ju MD uttryckliga förbud mot konkret beskrivna företeelser. Med den föreslagna ordningen skulle domstolen dock 1 det enskilda ärendet endast utlåta sig i frågan huruvida ett ingripande skulle kunna ske enligt MFL. Spörsmålet hur förbudet eller åläggandet skulle ha avfattats, om det hade meddelats. kommer då inte under domstolens bedömning, eller skulle i vart fall knappast spegla sig i avgörandet. Detta kunde innebära olägenheter när det gäller den påverkan på andra företag som eftersträvas med rättsbildningen i MD.
På grund av det anförda och då rättegängsutredningens arbete på denna
punkt bör avvaktas lämnar jag inte heller i fråga om en begränsad talan förslag till någon förändring. Beträffande lämpliga insatser för att öka företagens motivation för att bidra till en allsidig utredning i MD erinrar jag om mitt förord för att branschorganisationer skall ges möjlighet att med-
verka i processen (2.7.2.2).
2.7.3 Interimistiska förbudsbeslut
Mitt förslag: Marknadsdomstolen får i produktsäkerhetsärenden meddela tillfälligt förbud mot saluhållande av en farlig vara eller tillhandahållande av en farlig tjänst (interimistiskt beslut) utan att svaranden fått tillfälle att yttra sig, om synnerliga skäl föreligger.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Förslaget ullstyrks i stort eller lämnas utan erinran I sak av dem som uttalat sig i frågan.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Om det föreligger överhängande
risk för skador vid försäljning av en farlig produkt kan ett omedelbart förbud mot saluhållande av varan behövas, utan att svaranden har hörts. Motsvarande gäller tjänster.
Skälen för mitt förslag: Enligt bl.a. 13 § MFL kan MD. om särskilda skäl föranleder det, meddela beslut om förbud eller åläggande för tiden till dess
slutligt beslut föreligger. Ett sådant interimistiskt beslut kan enligt 15 §
andra stycket lagen om marknadsdomstol m. m. meddelas utan sammanträde med parterna. Det är alltså tillräckligt med ett skrifttigt förfarande. Beslutet får dock inte meddelas utan att den som förbudet eter äläggandet avser har fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida det inte finns anledning anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.
Regeln i 15 § andra stycket marknadsdomstolslagen är i såk oförändrad sedan tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. Anledningen till att interimistiska beslut får meddelas på handlingarna är att hithörande frågor skall kunna behandlas snabbt. I samband med tillkomsten av 1970 års lag föreslogs I ett remissyttrande att ett interimistiskt förbud skulle kunna meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle
att yttra sig. Föredragande statsrådet fann emellertid med hänsyn till rättssäkerhetsintresset att vederbörande såvitt möjligt borde ges sådant
tillfälle (prop. 1970: 57 s. 176 f.).
RLK uttalar att, såvitt kommittén kunnat finna, regeln om att den som ett interimistiskt beslut riktas mot skall ha möjlighet att yttra sig inte har medfört några olägenheter. Utan tvekan kan dock situationer tänkas upp-
stå, då det är viktigt att MD omedelbart stoppar en pågående marknadsfö-
ring, fortsätter RLK, som här främst tänker på fall då försäljningen av en
farlig vara mäste upphöra omedelbart, t.ex. när det redan har inträffat olyckor och det föreligger en överhängande risk för ytterligare skada på
person. Denna situation var inte aktuell när ställningstagandet i prop. 1970: 57 gjordes. I sådana fall bör det enligt kommittén finnas möjlighet att meddela ett interimistiskt förbud utan föregående skriftväxling, för att
stärka handlingsberedskapen i produktsäkerhetsärenden. Interimistiska beslut utan kommunikation bör dock, med hänsyn till rättssäkerheten, främst komma i fråga när särskilt tungt vägande konsumentintressen gör det påkallat, anser RLK. Den finner att det bör framgå av den ansökan som ligger till grund för MD:s beslut att frågan är av sådan vikt och att omständigheterna vidare i princip bör vara sådana att marknadsföringen av varan med stör sannolikhet kommer att bli förbjuden genom MD:s slutliga beslut.
Med anledning av vad som anförts föreslår RLK en ändring av 15 8 andra stycket marknadsdomstolslagen, så att interimistiska beslut i ärenden om förbud enligt 4 § MFL kan meddelas utan föregående skriftväxling, om synnerliga skäl föreligger.
Förslaget har vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Också
jag förordar detta beträffande farliga produkter och tjänster. en ordning som belyses närmare i specialmotiveringen.
2.7.4 Vissa andra rättegångsfrågor
Mitt förslag: Kravet på delgivning av handlingar från marknadsdomsto-
len (MD) begränsas. Frågan om ersättning för rättegångskostnader i
domstolen prövas inte nu, liksom ej heller frågan om en rätt att överklagå MD:s beslut rörande tryckfrihetsrättsliga spörsmål.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag. Frågan om delgivningsreglerna har dock inte prövats av kommittén, utan har väckts av MD.
Remissinstanserna: De som yttrat sig i fråga om rätten att överklaga tillstyr-
ker att möjlighet öppnas till detta. Näringslivets Delegation för Marknads-
rätt finner ändringen angelägen, liksom Svenska Tidningsutgivarföreningen. I fråga om ersättning för rättegångskostnader förordar näringsfrihetsombudsmannen regler som möjliggör detta. MD, konsumentverket och delegationen anser att frågan bör övervägas i ett större sammanhang.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: MD måste f.n. i alltför stor omfattning delge handlingar. Frågan om ersättning för rättegångskostnader i domstolen bör inte prövas endast beträffande ärenden enligt marknadsföringslagen. Vidare är det lämpligt att frågan om huruvida en utredning bör göras rörande rätt att överklaga MD:s beslut i tryckfrihetsrättsliga avseenden inte prövas förrän reklamens ställning i förhållande till en ny grundlagsreglering slagits fast.
Skälen för mitt förslag: Som berörts har MD aktualiserat en fråga om en begränsning av kravet på delgivning. Enligt 20 § lagen om marknudsdom-
stol m. m. mäste inlaga, kallelse, föreläggande, eller annan handling, som skall tillställas part eller annan, delges denne. MD finner kravet på delgivning onödigt omfattande, då det har till följd att i princip all skriftväxling med parter från domstolens sida måste ske genom delgivning. Domstolen anför vidare följande. Eu formellt krav på delgivning bör kunna inskränkas ull handlingar av större vikt. Hyresrättsutredningen har i betänkandet (SOU 1981:77) Hyresrätt 3 i sitt förslag ull hyresprocesslag, vilken bl. a.
reglerar förfarandet i bostadsdomstolen. tagit in lämpligare delgivningsregler (5 kap. 12. $i förslaget). Delgivningsreglerna i marknadsdomstolen
torde kunna utformas på motsvarande sätt. Några sakliga intressen äsido-
sätts inte genom en sådan ändring. Enligt MD:s mening bör alltså 20 8 I st. marknadsdomstolslagen kunna erhålla följunde lydelse: Skall ansökan. kallelse eller föreläggande tillställas part eller annan sker det genom delgivning. Detsamma gäller beslut som sänds tll parterna enligt 19 §. Inlaga eller annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning om det anses erforderligt.
Enligt min mening bör en begränsning av kravet på delgivning ske. i
stort på sätt domstolen förordat. Dock bör även interimisuska beslut
delges, när de tillställs part eller annan. I syfte att uppnå detta bör göras en ändring 119 5.
RLK uttalar bl. a. att enligt nuvarande ordning parterna själva får stå för sina rättegångskostnader I MD och att inte ens om MD ogillar KÖ:s eller annan sökandes talan ett svarandeföretag kan få ersättning för sina kostnader. Kommittén uttalar vidare följande. Denna ordning har sin förklaring i att man använde förvaltningsrättsliga kostnadsregler som förebild när marknadsrädet inrättades år 1970. Sedan marknadsrädet numera omvandlats till marknadsdomstol är MD att betrakta som en fristående specialdomstol. Man kan i detta hänseende jämföra MD med arbetsdomstolen. I
denna kan en vinnande part få ersättning för sina rättegångskostnader. De
resonemang som år 1970 låg ull grund för regleringen av kostnadsfrågan är därför inte längre aktuella. anser REK.
Kommittén framhåller vidare att de flesta MFL-ärenden och ärenden enligt 1971 års lag om avtalsvillkor har KÖ som sökande. att denne då för talan som det allmännas representant med en ställning som liknar en
åklagares och att en tilltalad som blir frikänd i ett brottmäl numera I princip
har en ovillkorlig rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader som varit påkallade för tillvaratagande av hans försvar. En motsvarande rättighet kan, anser RLK, övervägas till förmån för den svarande som vinner ett
mål i MD i vilket KO varit sökande. Vad som talar mot ett sådant förslag är
att det i vanliga fall inte finns skäl av samma sociala karaktär för kostnads-
ersättning i ett ärende i MD som i ett brottmål, uttalar kommittén vidare. Enligt denna torde det inte desto mindre. i synnerhet för mindre företag,
vara en kännbar kostnad att betala sina advokatkostnader m.m. i ett MD-ärende. Företagens passivitet i rättegångarna skulle vidare — åtminstone till en del — kunna bero på att det inte finns möjlighet till kostnadsersättning ens om de vinner målen, sägs det ytterligare.
Även i ärenden mellan enskilda företag finns det anledning överväga en möjlighet för vinnande part att få ersättning för sina rättegångskostnader, anser kommittén.
RLK pekar därutöver på att ett förslag i denna fråga dock skulle innebära vissa utgifter för det allmänna. Kommittén anser det inte lämpligt med S Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 213
ett finansieringsförslag som bygger på inskränkning av annan verksamhet. Dessutom anser den att frågan inte kan lösas separat för marknadsföringsområdet. utan samordning med konkurrensärendena. Därför läggs inget förslag. men kommittén förutsätter att frågan löses av statsmakterna i ett sammanhang dår detta är lämpligt.
Här bör framhållas om att riksdagen haft att ta ställning ull krav på en utredning av denna fråga (LU 1983/84:31, rskr 260). Utskottet anförde
därvid åsikter av ungefär samma slag som REK. Vidare erinrades om REK:s nyss återgivna synpunkter på frågans lösning. Enligt utskottets mening borde regeringens ställningstaganden med anledning av kommit-
téns förslag inte föregripas genom uttalanden från riksdagens sida. Även
statsfinansiella skäl talade mot att riksdagen nu begärde att frågan omgående utreds, tillade utskottet. En minoritet i utskottet hade yrkat ett uttalande att frågan snarast blev föremål för utredning.
För egen del anser jag I likhet med kommittén och flera remissinstanser
att frågan får aktualiseras i ett vidare sammanhang.
Beträffande rätten att överklaga MD:s beslut när det gäller tryckfrihets-
rättsliga frågor uttalar REK att MD:s beslut inte kan överklagas annat än
med särskilda rättsmedel, t. ex. ansökan om resning. Detta gäller enligt 2 8 lagen om marknadsdomstol m.m. såväl MD:s avgöranden i huvudsaken
som dess beslut under rättegången tse prop. 1970:57 s. 171). Kommittén
anser att denna ordning som en huvudregel bör gälla även i fortsättningen. I flera fall har dock MD:s beslut inneburit att domstolen tagit ställning i frågan om gränsdragningen mellan opinionsbildande och kommersiella
inslag i reklamen. 1 två fall har MD:s beslut i ärenden av denna beskaffen-
het genom ansökan om resning kommit under prövning i högsta domstolen
(HD). I Nytt Juridiskt Arkiv (NJA) 1975 s. 589, där resning beviljades,
ansåg HD att MD inte borde ha tagit upp till prövning frågan om en
tidnings löpsedel innebar otillbörlig marknadsföring. Frågan föll enligt HD
inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssystem. Däremot lämnades en ansökan om resning utan bifall i NJA 1977 s. 751. I ärenden av nu angiven art. som mera gäller gränserna för yttrandefriheten än en rent marknadsrättslig bedömning, kan det enligt RELK:s mening anses diskutabelt att MD:s beslut inte kan överprövas av HD annat än i de rena undantagsfall där det kan finnas grund för resning. Kommittén redovisar att den har gjort yttrandefrihetsutredningen (Ju 1977: 10) uppmärksam på
detta problem och förordat att utredningen överväger om MD:s beslut i
tryckfrihetsrättsliga frågor skall kunna överklagas till HD med vanliga rättsmedel.
Vid remissbehandlingen har yttrandefrihetsutredningen uttalat att frågan
bör regleras, inte i grundlag utan i vanlig lag. Utredningen anser att frågan
bör uppmärksammas 1 samband med kommande överväganden om följd-
lagstiftning till den nya grundlagsreglering som yttrandefrihetsutredningen numera har lämnat förslag till.
Afin bedömning är att frågan om en utredning i denna sak inte bör prövas
i förevarande ärende utan I särskild ordning. i anslutning till att reklamens ställning i förhållande till en ny grundlagsreglering slagits fast.
2.7.5¶Konsumentombudsmannens förelägganden
Mitt förslag: Det införs inga regler om att konsumentombudsmannens
förelägganden skall kunna göras rättshigt gällande utan näringsidkarens godkännande.
Kommitténs förslag: Sådana regler bör införas.
Remissinstanserna: Utfallet är blandat och ätskilliga ger uttryck för tveksamhet.
Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De problem som finns är praktiskt sett små och det är vidare tveksamt om de löses av förslaget. Detta skapar I stället svårigheter och kan innebära en belastning för marknadsdomstolen.
Skälen för mitt förslag: En möjlighet för KO att meddela förelägganden infördes ursprungligen i 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring. I förarbetena finns vägledande motivuttalanden beträffande institutet. Föreskrifterna om förfarandet är utformade med rättegångsbalkens regler om strafföreläggande som förebild. Nu gällande bestämmelser återfinns i 14 och 15 §&& MFL samt i 6 § 1971 års lag om avtalsvillkor. Om föreläggandet godkänns av näringsidkaren i fråga inom utsatt tid, får det samma effekt som ett förbud eller åläggande som har meddelats av MD. Annars är det
utan verkan. I motsats tll vad som är fallet vid rättegång i MD har sålunda
näringsidkarens inställning avgörande betydelse för giltigheten av KO:s förelägganden.
REK anför följande. De flesta förelägganden blir godkända. Flertalet av de företag som inte godkänner hör av sig ull KO med invändningar. Det finns dock ett litet antal ärenden i vilka näringsidkaren är helt passiv. Enligt vad kommittén inhämtat från KÖ är emellertid problemet större än vad som framgår av statistiken. Ända sedan reglerna trädde i kraft är 1971 har det nämligen varit praxis att förelägganden sänts ut endast till näringsidkare som man haft anledning att räkna med kommer att godkänna ett föreläggande eller i vart fall kommer att höra av sig till KO. Flera gånger har det. uttalar REK vidare, hänt att KO för att åstadkomma ett bindande beslut har tvingats att föra tämligen enkla ärenden vill MD på grund av att ett företag inte svarat på föreläggande. Detta kan innebära att MD:s resurser måste användas i klara och okomplicerade ärenden som är utan betydelse för rättsutvecklingen, anser kommittén och nämner som exem-
pel MD 1979: 23 som gällde underlåtenhet att vid marknadsföring iaktta hemförsäljningslagen och MD 1980:16 som gällde prisangivelse utan moms. Enligt kommitténs mening är det ett slöseri med resurser att MD maste tas i anspråk för ärenden av denna art och gällande regler ger även möjlighet till förhalning. I de flesta ärenden förekommer inte problem av nu angivet slag, anser RLK som dock inte finner nägot sakligt skäl för att möjligheter skall föreligga att kunna undgå eller försena beslut genom att underlåta att svara på ett föreläggande. Kommittén anser därför att nuvarande regler om förelägganden bör ändras. Den förordar att KO även i fortsättningen i första hand bör utverka ett godkännande, eftersom detta år den snabbaste vägen till beslut. Om föreläggandet godkänns bör det liksom hittills gälla som ewt förbud eller åläggande som har meddelats av MD. Detsamma bör nu gälla. anser kommittén, om den mot vilken föreläggandet har riktats inte inom utsatt tid motsätter sig föreläggandet. KO bör då kunna besluta att ett föreläggande skall gälla som ett beslut som har meddelats av MD. Detta betyder, uttalar REK, att svaranden inte kan förhala att ett beslut träder i kraft genom att vara passiv och att enligt förslaget en näringsidkare, som motsätter sig ett föreläggande, måste avge något slags viljeyttring. Om detta sker i form av ett blankt bestridande. bör
ett sådant besked i normala fall vara tillräckligt för att KO skall vända sig
till MD och nägot andra föreläggande blir då inte aktuellt. uttalar kommittén. Den anför vidare att den näringsidkare som på allvar vill ta upp en diskussion med KO i den aktuella sakfrågan dock bör i normalfallen prestera något mera än ett blankt bestridande för aut KÖ skall överväga en förhandlingsuppgörelse i stället för att föra talan i MD. En konsekvent
tillämpning av reglerna på sätt sora nu förespräkats bör. framhåller RLK. på sikt bidra till en effektivisering av KO:s verksamhet. En näringsidkare
som blivit bunden vid ett föreläggande på grund av passivitet skall av rättssäkerhetsskäl ha möjlighet att få KO:s föreläggande omprövat av MD. enligt kommitteförslaget. RLK tillägger att de nya reglerna bör tillämpas med försiktighet i fall då KO har mottagit ett meddelande från en näringsidkare men det inte klart framgår huruvida närmnmgsidkaren motsätter sig föreläggandet eller ej. I sådana tveksamma fall kan det vara mest lämpligt att saken förs ull MD. De problem som RLK tar upp är enligt min mening av liten praktisk betydelse, särskilt som handläggningen i MD skulle kunna ske mycket snabbt i situationer av den art som RLK pekar på. Det är tveksamt om förslaget skulle få effekt ens i de fall där det f.n. skulle vara problem. Samtidigt skapar den föreslagna beslutsordningen svårigheter genom två
delgivningsförfaranden och införandet av en rätt tll överprövning i MD. Förslaget kan vidare ta resurser även från domstolen. Bakom vad som
framträder som en medveten passivitet kan ju finnas faktorer som sjukdomsfall och förbiseenden vilka motiverar en omprövning av MD, som då belastas. Jag anser därför att förslaget inte bör genomföras.
2.8 Ikraftträdande m. m.
De lagändringar jag har aktualiserat bör träda i kraft den I januari 1986.
I propositionen om konsumenttjänstlag lämnades på föredragning av chefen iför justitiedepartementet förslag om ändring i 4 § MFL, så att förbud mot saluhållande m. m. skall kunna riktas också mot farliga varor eller tjänster. Förslaget var emellertid av särskilda skäl begränsat till
tjänster som omfattas av den föreslagna konsumenttjänstlagen. Jag har i
det nu aktuella ärendet förordat en utvidgning i förhållande till nämnda
förslag. så att hela tjänsteområdet omfattas. I fråga om tidpunkten för ikraftträdande sammanfaller de båda förslagen.
Förslaget i nämnda proposition och mitt förslag får samordnas vid riksdagsbehandlingen.
2.9 Resursbehov
Jag tar nu upp frågan om hur mina förslag påverkar resurserna hos det allmännas organ samt hos näringslivet.
Förslaget om säljförbud riktat mot tidigare led kan medföra vissa effektivitetsvinster för KOV då det gäller ingripanden i enskilda ärenden. särskilt i fråga om oseriösa företag. F.n. kan man ju inte gripa in med tvingande beslut mot exempelvis mindre importföretag som för ut farliga produkter på marknaden. Processen för normframtagning torde dock inte påverkas resursmässigt. vare sig för KOV eller för näringslivet. Riktlinjeförhand-
lingarna förs redan nu mellan KOV och bl.a. tillverkare och importörer.
Utvidgning till tjänster utgör inte något principiellt nytillskott för KOV.
Enligt instruktionen för verket (SFS 1976:429, ändrad senast 1984:942)
skall detta utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och utform-
ning av.alla sorters nyttigheter och alltså även i fråga om tjänster. När det gäller enskilda ärenden kan dock effektivitetsvinster uppstå. motsvarande
vad som nyss nämnts. Inte heller för näringslivet torde lagändringen föra med sig ett ökat resursbehov.
Bl. a.i de generella anslagsbegränsningar som gjorts inom förvaltningen
har påverkat konsumentverkets arbetssituation. Verket måste därför göra
hårda prioriteringar i sitt arbete. I detta perspektiv är näringslivets egenåtvärder särskilt angelägna. Konsumentproblem som annars inte skulle ha blivit föremål för åtgärd. eller som skulle ha belastat konsumentverkets
resurser till nackdel för någon annan konsumentfräga. kan därigenom
lösas.
Den föreslagna regeln om branschorganisattoners medverkan förfarandet i MD tillgodoser ett önskemål från näringslivet och skall medverka till
ett bättre beslutsunderlag för domstolen. Med ett sådant syfte får eventuel-
la. marginella merkostnader ses som godtagbara.
De förenklade delgivningsreglernu verkar närmast kostnadsbesparande.
Fövrigt får bedömas att förslagen inte har resurskonsekvenser.
Sammamaget finner jug att verksamheten bör kunna bedrivas inom ramen för oförändrade resurser. Mitt förslag föranleder mot denna bakgrund inte behov av särskilda resurser.
3¶Upprättade lagförslag
FE enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till
I. Jag om ändring i marknpadsföringslagen (1975: 1418),
2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m,
Förslagen bör fogas tll protokollet i detta ärende som bilaga 4.
4¶Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)
48 Saluhäller ex näringsidkare ull konsumenter för enskilt bruk en vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person
eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller. om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakli-
gå ändamäl. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.
I den mån det behövs för att motverka att en vara som avses i första
stycket saluhålls på sätt som där sägs, kan marknadsdomstolen meddela
en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till annan näringsidkare förbud att fortsätta därmed. Åven ett sådant förbud kan meddelas den som handlar på näringsidkares vägnar.
Vad som sägs i första och andra styckena om förbud att saluhålla varor
gäller i motsvarande fall även i fråga om förbud att erbjuda nyttjanderätt till varor mot ersättning samt förbud att mot ersättning tillhandahålla tjänster.
Förbud enligt denna paragraf får inte meddelas i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.
1 det föreslagna. nya andra stycket förs in en handlingsregel som ger
marknadsdomstolen (MD) befogenhet att rikta ett säljförbud också mot en näringsidkare som i egenskap av tillverkare. importör eller annars saluhåller en vara till annan näringsidkare, I den mån det behövs för att motverka att farliga eller otjänliga produkter saluhålls till konsumenter för
enskilt bruk. Bestämmelsen är främst inriktad på distributionen i vad som kan kallas tidigare säljled, alltså funktionerna före detaljisterna. Detta har
behandlats i avsnittet 2.6.1.2. I det föreslagna, nya tredje stycket utvidgas
räckvidden av 48 ull att gälla också hela tjänsteområdet. F.n. täcker lagrummet endast saluhällande av produkter samt erbjudande att förvärva nyttjanderätt till vara. Utvidgningen har motiverats i avsnitt 2.6.1.1.
Det nya, fjärde stycket har motsvarande innehåll som nuvarande tredje stycket. Därutöver har tillförts tjänsteområdet.
I övrigt har gjorts några rent språkliga ändringar.
I fråga om tjänster får erinrus om att regeringen i propositionen
1984/85: 110 om konsumenttjänstlug föreslagit att 4 § MFL i cen första etapp skall utvidgas till att omfatta sådana tjänster som avses i förslaget till konsumenttjänstlag. Med den utformning som här förordas tas således
steget fullt ut på tjänsteområdet. Det nu aktuella förslaget ersätter alltså
vad som i denna fråga föreslagits i nämnda proposition.
Första stycket
Som har framgått avviker lagtexten endast redaktionellt från vad som gäller i nuläget och således även i fråga om begreppet konsumenter. F.n. brukas singularformen i 4 §. Syftet med pluralformen är uteslutande att nä en språklig anslutning till den bestämmelse om otillbörlig marknadsföring som är intagen I 2 & MFL.
I fråga om den sakliga innebörden hänvisas till propositionen 1975/76: 34 med förslag till marknadsföringslag m.m. Här bör dock erinras om vad som skall förstås med begreppet konsumenter för enskilt bruk. Av detta
följer (fr prop. 1975/76:34 s. 128 och 99) att försäljning till andra än privatpersoner inte omfattas av regleringen. Motsvarande gäller ä & MFL.
som avser underlåtenhet att lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Också där avses (fr prop. 1975/76: 34 s. 126 och 99) privatpersoners intressen i samband med förvärv och liknande. Reglerna omfattar således inte situationer där nyttigheter marknadsförs till företag, institutioner o.d. I tydlighetens intresse bör anmärkas att motsvarande begränsning inte gäller i fråga om 2 § samma lag. Lagrummet handlar om otillbörlig marknadsföring och täcker in Gfr prop. 1970:357 s. 88) såväl privatpersoner som andra som skall förvärva den ifrågavarande varan eller tjänsten för slutlig konsumtion.
Andra stycket
Regeln tar sin utgångspunkt däri att en produkt har konstaterats på grund av sina egenskaper medföra särskild risk för skada på person eller egendom respektive vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamäl.
Denna utgångspunkt är gemensam med paragrafens inledande stycke och markeras med uttrycket vara som uvses i första stycket. För ett förbudsbeslut enligt första stycket, alltså riktat mot detaljistledet, krävs därutöver att den aktuelle näringsidkarens handlingssätt innebär ett saluhållande till konsument för enskilt bruk av den farhga eller otjänliga produkten. Motsvarande förutsättning uttrycks i andra stycket genom orden
saluhålls på sätt där sägs.
Klassificeringen av produkten. avnämarkretsen (konsumenter för enskilt bruk) samt förekomsten av ett faktiskt saluhållande till denna krets utgör alltså tillsammans de nödvändiga men också ullräckliga rekvisiten för befogenheten enligt första stycket att meddela en detaljist förbud mot fortsatt försäljning. Konstruktionen av andra stycket är parallell i fråga om klassificeringen men avviker väsentligt på de andra två huvudpunkterna. Det bör dock framhållas att syftet med andra stycket är detsamma som första styckets. Vad det gäller är i båda fallen att kunna stoppa försäljning av farliga eller otjänliga produkter till konsumenter för enskilt bruk. Som följer av den allmänna motiveringen (2.6.1.2) är bedömningen den att det beträffande sådana produkter inte är ullräckligt att. som f. n., endast kunna förbjuda en detaljist att fortsätta med sitt saluhällande. Man bör även kunna ingripa mot den som saluhåller den aktuella varan i tidigare led.
En regel om detta torde oftast få betydelse i fråga om produkter som redan saluhålls till konsumenter för enskilt bruk. när risker upptäcks. Det får nämligen antas att upptäckten mestadels sker först då produkten hunnit ut på marknaden. Bestämmelsen bör dock inte avgränsas efter detta. Man kan nämligen tänka sig situationer då försäljningen till konsumenter för enskilt bruk ännu inte har påbörjats men däremot tillverkningen för eller distributionen fram till denna köparkategori har startat. Här kan som ett exempel pekas på import av varor som utomlands har befunnits farliga. men som här i landet ännu inte hunnit fram till detaljistledet. På det internationella planet finns uppbyggda ett flertal system för att sprida
information länderna emellan om bl.a. vilka produkter som är farliga och på vilka marknader de finns. De kunskaper som bl.a. KOV får genom
detta ger utrymme för att söka hindra spridningen av farliga produkter på ett tidigt stadium.
Av nämnda skäl tar inte andra stycket sin utgångspunkt däri att någon
näringsidkare faktiskt saluhäller den aktuella produkten till konsumenter för enskilt bruk. på sätt som första stycket utgår från. Förbud enligt andra
stycket kan riktas mot näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till annan näringsidkare. Som förut berörts avses därvid främst tidigare säljled än detaljisterna. Uttrycket ”led” används här för att beteckna den funktion en viss näringsidkare här inom produktionen eller distributionen i fråga om den enskilda transaktionen. I praktiken torde tillverkare, importörer och grossister komma att utgöra en huvudgrupp. Den koppling till tjänster som sker genom tredje stycket gör
det mindre lämpligt att i lagtexten använda begreppet tidigare led. På
tjänsteområdet kan nämligen förekomma att en farlig produkt säljs i detaljhandeln till en näringsidkare för att av denne användas som insatsmaterial
vid utförandet av tjänster åt konsumenter för enskilt ändamäl. Varan skall vara föremäl för saluhällande i något led, för att förbud skall
kunna meddelas. Vidare kan förbudet riktas endast mot den näringsidkare som kan tillskrivas ett saluhällande. Ingripandet skall avse förbud att
Prop. 1984/85: 213 = '22
tforisätta därmed. Förbudet får inte göras mer vittgående än som behövs
för att tillgodose bestämmelsens syfte. Detta innebär att förbudet I vissa fall kan förenas med villkor som exempelvis anger undantag där förbudet inte gäller. Sådana undantag kan bl.a. avse vissa distributionskanaler. som
kan godtas. eller villkor om speciel märkning av varan eller om avhjälpande av konstruktionstel. Detta behandlas nårmare I det följande.
Vidare gäller, Hksom vid tillämpningen av första stycket. att ett förbud enligt 4 § inte bör komma i fråga när åtgärder avseende produktinformationen kan vidtas med stöd av 3 § och är tillräckliga (fr prop. 197576: 34 s.
101). Självfallet kan i ett enskilt fall läget vara exempelvis det att ett förbud
riktat möt en detaljist kän undvaras just därför att det framstår som tillräckligt med ett åläggande enligt 3 §. riktat mot tillverkaren, att mårka en farlig produkt med hanteringsanvisningar som motverkar att konsumenter. som köper den för enskilt bruk. kommer till skada.
Som redan framhåHits är skyddsgruppen densamma för första och andra styckena, nämligen konsumenterna. Av detta föranleds den begränsning i andra styckets räckvidd som framgår av att ett förbud får meddelas endast i den mån det hehövs för att motverka att en vara som avses It första stycket saluhålls på sätt som där sägs, dvs. ull konsumenter för enskilt bruk. Innebörden av detta kan belysas på följande sätt.
I den allmänna motiveringen (2.6.1.2) har berörts de problem som kom-
mer upp då det gäller ett förbud riktat mot tidigare säljled e.d. Som där
anförts kan vissa produkter vara farliga när de används av konsumenter men inte behöva medföra risker när de hanteras av yrkesmän. Ett förbud riktat mot tidigare säljled bör också av andra skäl i nuläget begränsas så att det är distributionen till konsumenter för enskilt bruk som motverkas. Här
hänvisas till den allmänna motiveringen. På där angivna grunder bygger
andra stycket. som inte i lagtexten fixerar förbudets innebörd. I stället
ankommer det på MD att precisera förbudets innehåll i det enskilda fallet,
med utgångspunkt i vad som därvid bedöms vara erforderligt och lämpligt för att motverka att produkten sprids till konsumenter för enskilt bruk.
Detta behandlas närmare då frågan om villkorade förbud tas upp. Vid tillämpningen av andra stycket får först prövas om varan faller in
under risk- eller otjänlighetsrekvisiten i första stycket. Är så fallet uppstår —- redan tll följd av uttrycket i den mån det behövs för att motverka frågan om produkten kan komma att saluhållas tull konsumenter för enskilt bruk. Frågeställningen har tangerats tidigare. Da gällde det emeHertid om andra stycket borde täcka in ett saluhållande i tidigare led av en produkt som ännu inte hunnit fram tll detaljistledet. Vad som nu aktualiseras är i stället hur man skall hantera frågan om det finns någon sannolikhet för att en viss farlig vara kommer att saluhållas till konsumenter för enskilt bruk. Med detta hänger givetvis samman frågan om den aktuella produkten år av sådan art att den över huvud kan tänkas finna en efterfrågan hos konsumenter för enskilt bruk.
Framstår detta som mer eller mindre uteslutet måste det i princip saknas grund för ett förbudsingripande. Frågan om när en vara i övrigt kan anses vara en ”konsumentprodukt”, i bemärkelsen avsedd eller ägnad för konsumenter, antingen enbart för enskilt bruk eller för också annan konsumentanvändning (företag. institutioner e.d.), torde i de flesta fall kunna
besvaras ganska lätt. Som förut har sagts mäste det nämligen antas att. när frågan om ett förbud aktualiseras, produkten oftast redan ullhandahålls till
konsumenterna och således visat sig säljbar till denna köparkategori. I en hel del fall torde det då vara uppenbart att också de nya partier av varan, som är under tillverkning eller som förs genom distributionsleden, slutligt skall tillhandahållas till konsumenter. Bl. a. får beaktas vilka distributionskanaler som normalt anlitas på den aktuella marknaden. Är det undantagsvis fråga om en mer ny produkt, som är farlig och som ännu inte saluhållits i detaljistledet, torde man få vägledning av om det varuslag som den tillhör används av konsumenter för enskilt bruk. Mycket teoretiskt skulle det därutöver kunna inträffa att förbudsfrågan aktualiseras när det gäller vad som är en helt ny produkt och som man har svårt att bedöma om den kan användas av konsumenter. I motsvarande män kan då grund saknas för ett förbud eller för att göra förbudet mer ingripande. Frågan om utformningen av förbud berörs senare.
Ett beslut om förbud enligt andra stycket får som tidigare nämnts inte
ges större räckvidd än som behövs för att motverka ett saluhållande till
konsumenter för enskilt bruk. Innebörden av detta kan belysas med två exempel. Å ena sidan kan en produkt vara lika farlig hos ett företag eller en
institution m.m. som i ett hem, för den som skall använda den. Som ett
exempel kan tas en dammsugare vars hölje kan bli strömförande genom bristfällig isolering. Dock har regeln i andra stycket av skäl som strax skall belysas utformats som skydd endast för de konsumenter som förvärvar nyttigheten för enskilt bruk. Å den andra sidan kan ett verktyg, som lätt skadar en oerfaren person, vara mycket användbart för yrkesmannen. Detta kan exemplifieras med en motorsåg som inte har vissa skyddsanordningar, för att öka dess användbarhet i speciella lägen. I denna del är det önskvärt att söka uppnå det skydd dessa konsumenter behöver utan att hindra den yrkesmässiga användningen.
I den allmänna motiveringen har redan sagts att det saknas underlag för
att i detta sammanhang lösa det första problemet, dvs. frågan om produktsäkerhetsskyddet på den plats där näringsverksamhet utövas. Här kommer
också arbetsmiljölagstuftning o.d. in i bilden. Bestämmelserna i 3 och 4 §§ MFL är f.n. inriktade på konsumenter som förvärvar nyttigheter för
enskilt bruk, och alltså inte på institutioner m.m. Det skydd som 4 § kan
ge mot risker och otjänlighet avser således vad som är en privatsfär och RLK:s förslag har samma innebörd. Frågan om ett utsträckt produktsäker-
hetsskydd m.m. är komplicerad och behandlas i produktåterkallelsekom-
mitténs arbete.
Prop. 1984/85: 213 - 'n
En konsekvens av detta blir därmed att ett ingripande med stöd av andra
stycket I nuläget i princip får utformas så att förbudet endast motverkar vidaredistributionen tull konsumenter för enskilt bruk. även i fråga om en produkt som på samma grund är farlig också hos ett företag eller hos en
institution m.m.
Det ändra problemet avser som nämnts en produkt, exempelvis eu verktyg, som endast bör användas av yrkesmän därför att den är farlig då
den brukas av konsumenter för enskilt bruk. Som berörts tidigare gäller det här att vid utformningen av förbudet söka få till stånd en ordning som motverkar en distribution i riktning mot konsumenterna utan att stoppa den vrkesmässiga hanteringen. Det torde inte vara möjligt att härvidlag ge
rättstillämpningen vägledning annat än i generella termer. En möjlighet kan vara att MD avgränsar förbudet tll att omfatta vissa angivna distributionskanaler, säljformer e. d.. om man därigenom uppnår det skydd för den avsedda konsumentgruppen vilket framstår som påkallat. Det kan också
vara befogat att förena ett förbud med villkor som får denna effekt. Frågan
om villkorade förbud belyses närmare i det följande. Men domstolen kan också på annat sätt anpassa förbudets innehåll efter omständigheterna,
inom den ram som 4 § sätter.
Vid tillämpningen av andra stycket får mot denna bakgrund uppmärk-
sammas olika aspekter som i ett enskilt fall kan behöva avvägas mot
varandra. då man bedömer om ett förbud är materiellt påkallat. Hit hör bl.a. följande: typen, graden och frekvensen av risker, varans art och
användbarhet för konsumenter, sannolikheten för att produkten kan nå fram till konsumentledet om inte åtgärd vidtas med stöd av andra stycket, tillverknings- och distributionsförhållandena, företagsstrukturen, säljformerna samt konsekvenserna av ett förbudsingripande i fråga om den yrkesmässiga användningen m. m.
Som nyss berörts är bestämmelsens skyddsgrupp sådana konsumenter
som gör förvärv för enskilt bruk. Trots att det endast är vidare-distribution
till denna grupp som skall förhindras kan det i visst läge bli nödvändigt att helt stoppa saluhållandet av en produkt också när det finns en godtagbar yrkesmässig användning för den. nämligen då det behövs för att motverka
att den når konsumenter för enskilt bruk. Ett totalt förbud är dock något av ett ytterlighetsfall, när innebörden skulle bli att man därigenom hindrar
också en i sig godtagbar yrkesmässig användning. Avsikten är att en så drastisk åtgärd skall tillgripas endast i undantagsfall, då riskerna från konsumentsynpunkt är särskilt allvarliga och en mindre långtgående åtgärd bedöms som klart otillräcklig. Man måste alltså komma fram till att det inte finns någon annan metod som på ett betryggande sätt motverkar att den fortsatta distributionen når fram till konsumenter för enskilt bruk.
I andra fall kan det vara uppenbart. redan på grund av produktens beskaffenhet. att frågan om yrkesmässig användning inte aktualiseras. I stället kan produkten helt eller i det väsentliga vara avsedd för konsument-
marknaden. Ett förbud mot fortsatt distribution av varan till detaljistledet kan då i vissa fall framstå som den enda naturliga åtgärden i fråga om en produkt som man kan förbjuda detaljisterna att i sin tur saluhålla till konsumenter för enskilt bruk.
Det nu anförda kan exemplifieras: Produktslag som finner bade yrkesmässiga och privata köpare är bl.a. verktyg och redskap, byggvaror, elektriskt materiel. reservdelar och kemisk-tekniska artiklar. Produktslag som fråmst köps av konsumenter är 1. ex. leksaker. sportutrustning, prydnadsföremål. sötsaker och skyddsutrustning vid sport och lek. I fråga om produkter i den första gruppen mäste alltså i rättsullämpningen särskilt uppmärksammas den yrkesmässiga användningen. När det gäller den senaäre gruppen kan ibland ett förbud mot fortsatt saluhållande i tidigare säljled framstå som den renaste lösningen. Frågan om det är lämpligt att villkora ett förbud bör dock alltid uppmärksammas.
Konsekvensen av den utformning som ges åt 4§ blir att ett totalt säljförbud kan meddelas mot tidigare led men inte mot detaljister. F.n. gäller ju att ett förbud riktat mot dessa skall avse ett saluhällande till
konsument för enskilt bruk. Denna skillnad måste av brist på utredningsunderlag i nuläget bestå och torde i sig inte vara principiellt omotiverad, lät
vara alt frågan inte är närmare belyst i REK:s arbete. En detaljist kan ju vidta atgärder för att förvissa sig om att bland de kunder som vill köpa t.ex. ett farligt verktyg inte ingår konsumenter som skall ha redskapet för enskilt bruk. Denne har ju godset i sin besittning och förfogar fysiskt över det. Säljaren i tidigare led har däremot 1 princip endast näringsidkare som kunder och mister rådigheten över godset då han väl avhänt sig det. Därmed saknar han de rent praktiska möjligheterna att senare hindra en faktisk försäljning till konsument för enskilt bruk. Ser man sedan tl hur ett förbud riktat mot en detaljist kan tänkas fungera i praktiken torde skillnaden gentemot totalförbudet riktat mot tidigare led inte bli så stor. Det är ju
troligt att man på många marknader finner det mindre kostsamt att plocka bort artikeln från detaljhandelssortimentet jämfört med att kontrollera
varje köpare. så att varan inte säljs till någon konsument för enskilt bruk. Därmed inträder rent faktiskt samma verkan som avses med ett totalförbud.
För att skydda privatpersoner tillräckligt effektivt måste man alltså ha en möjlighet att helt stoppa distributionen i tidigare led, låt vara i undan-
tagsfall. Med hänsyn till detaljistens rådighet över godset kan det samtidigt
antas att ett mot denne riktat, med vite förknippat säljförbud skall bli nog
effektivt. fastän det i nuläget måste vara begränsat tll ett saluhållande till
konsument för enskilt bruk. I produktäterkallelsekommitténs arbete kan denna konstruktion övervägas närmare, när det gäller frågan om behov av en utvidgning. Det är ocksä angeläget att inte försena den reform på produktsäkerhetsområdet som den formella möjligheten att gå till tidigare led innebär. Den nu avsedda ändringen i 4 § bör alltså inte avbida utfallet av nämnda kommittés arbete.
Prop. 1984/85: 213 ot 1
Här kun inskjutas att frågan om undantag för yrkesmässig användning från ett förbud som i sig mouveras av varans risker eller otjänlighet för
konsumenterna naturligen måste ullföras ett underlag från företagens sida. Det mäste alltså främst vila på den näringsidkare som svarar i ärendet att
föra fram utredning på denna punkt. En annan sak är att det vid ullämpningen av 4 § också i fråga om tidigare led bör iakttas vad som f.n. gäller rörande bevisningen beträffande risker och otjänlighet. Omvänd bevisbörda ullampas vid prövning enligt 2 §. I ärenden som rör 4 § råder dock huvudregeln om sökandens bevisbörda.
Härefter gäller det villkorade förbud.
Beträffande produkter som bör få distribueras för yrkesmässig användning men som är farliga för konsumenterna får vid tillämpningen av andra stycket uppmärksammas om det är möjligt att villkora ett förbud. Detta innebar att man anger vissa förutsättningar vid vilka förbudet gäller eller inte gäller. I ett enskilt fall kan det t.ex. framstå som en tillräcklig ätgärd att förbjuda en tillverkare att saluhålla produkten utan att den tydligt och otvetydigt märkts med uttryck som ”Skall inte säljas ull konsumenter för enskilt bruk” eller ”Fäår endast sätjas till fackmän för användning i yrkesmässig verksamhet”. En sådan genom förbudet älagd informationsplikt är
en form av åtgärd för att motverka att produkten i detaljhandeln saluhålls till konsument för enskilt bruk. I detta avseende torde den skilja sig från
den information som kan framtvingas med stöd av informationsbestämmelsen i 3 & MFL. Är det å den andra sidan tillräckligt för att motverka riskerna med en produkt att en näringsidkare med stöd av nämnda paragraf äläggs att lämna viss information avsedd för de konsumenter som förvärvar varan för enskilt bruk. exempelvis om det rätta sättet att hantera varan, bör ett förbud enligt 4 § andra stycket inte meddelas. IE stället kommer i fråga att tillämpa 3 & Detta har berörts tidigare. I sammanhanget
kan nämnas att också 2 § MFL kan komma att tillämpas, nämligen mot
felaktiga skötselanvisningar som vilseleder på ett riskabelt sätt och som utgör oullbörlig marknadsföring.
I ett annat fall kan det förhålla sig så att förbudet bör kopplas med ett
villkor som innebär att den som meddelats förbudet vid sin försäljning
måste sätta upp som ett avtalsvillkor att den vidare distributionen sker
med förbehåll för att varan inte saluhälls till konsumenter för enskilt bruk.
Ett ytterligare läge kan vara att man i förbudsbeslutet direkt pekar ut vilka distributionskanaler m. m. som är spärrade eller tillåtna.
Det anförda utgör endast exempel på vad som i det enskilda ärendet kan visa stg vara den framkomlhiga vägen för att undvika att distributionen till den yrkesmässiga verksamheten hejdas onödigtvis.
Förut har nämnts att det I vissa situationer, där frågan om yrkesmässig användning inte aktualiseras eller saknar tillräcklig vikt, kan vara naturligt att förbjuda saluhällandet av konsumentprodukten utan överväganden av alternativa vägar för att motverka riskerna. Som ett exempel kan kanske
tas en billig och till hela sin konstruktion mycket farlig leksak. Att härvidlag överväga någon form av förbudsvillkor som avhjälper en konstrukuonssvaghet är knappast aktuellt. när produkten till följd av riskerna och felets grundläggande natur eller annat inte försvarar en plats på marknaden. Vidare kan det tänkas att en vara, som framträder som en säkerhetsutrustning. vid den användning som den utformats för över huvud inte ger något adekvat skvdd. Den inger därmed konsumenten en falsk trygghetskänsla, vilket medför särskild risk för skada. Inte heller i ett sådant fall är det naturligt att sätta upp villkor i syfte att söka avvärja risken.
I andra sammanhang kan det dock bli aktuellt med ett saluhållandeför-
bud som kopplas med villkor på så sätt att förbudet inte gäller om exempel-
vis en viss konstruktionsförbättring görs som avvärjer risken. Detta tillämpas redan i fråga om 4 § första stycket. Sä t.ex. har MD i beslutet 1980:2 funnit en viss barnvagnstyp innebära en utpräglad risksituation för barnet. I detta fall ansägs alltför långtgående verkningar av förbudet undvikas
genom att det gjordes villkorat på så sätt att, om vagnen försågs med en
spärr mot ofrivillig hopfällning. den fick säljas. Mot bakgrund av att ett förbud inte får vara en alltför ingripande åtgärd diskuterade MD i beslutet 1981:23 vidare beträffande en s.k. slipvirvel (roterande stålborstrundel där enstaka borst kunde lossna och skada brukaren) om cen fortsatt försäljning vore försvarlig under förutsättning t. ex. att varan fick utbjudas endast i kombination med skyddsutrustning samt i förening med tydliga anvis-
ningar om att skyddsutrustning måste användas. Sådana åtgärder ansågs
dock inte tillräckliga.
Det ligger i sakens natur att motsvarande och ytterligare överväganden om olika villkor för att motverka skilda risker kan aktualiseras också vid ullämpningen av andra stycket. Förbud förenade med villkor av en sådan art innebär metoder för att avlägsna eller neutralisera vissa risker och utgör således medel för att motverka saluhållandet av varor som är farliga i
det skick de tillhandahållits i. Hittills har föga berörts varor som medför särskild risk för skada på
egendom celler som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. REK har funnit att. även om behovet av ett utökat konsumentskydd kanske inte är lika stort i fråga om sakfarliga varor, och säkerligen inte
beträffande otjänliga produkter. som beträffande personfarliga varor, ut-
vidgningen avseende tidigare led likväl bör omfatta alla dessa fall. Denna
uppfattning ligger till grund också för departementsförslaget.
Vid ullämpningen av 4 § 1 ett enskilt ärende kan det självfallet finnas
anledning att ingripa mot flera eller alla säliled samtidigt.
Andra stycket medger alltså ett brett fält av åtgärder. Avgörandet läggs ytterst hos MD. Den vidsträckta ramen motiveras av att regeln skall vara användbar i fråga om de mest skiftande nyttigheter och marknader. Det
måste bli en uppgift för rättstillämpningen att ta ställning till de ytterligare
situationer som kan aktualiseras.
Det bör understrykas I sammanhanget att avsikten inte är att KOV skall arbeta annorlunda i fråga om tidigare säljled än som sker i övrigt I anslut-
ning till MFL. Önskvärda förändringar bör så längt möjligt genomföras på
grundval av frivilliga ätaganden av företagen. efter förhandlingar tjfr prop.
1975/76: 34 s. 94 och 109).
Jag vill i sammanhanget ta upp frågan om uppgiftsskyldighet för näringsidkare. Särskilda regler om detta finns i It $ MFL. Dessa blir automatiskt
uillämpliga också på näringsidkare i tidigare led. I ärenden om tillämpning av 4 § mot en detaljist bedömer jag att det bör vara möjligt att avkräva
denne uppgifter också om vem som levererat den farliga produkten och annat som berör tidigare leds verksamhet. Innan man kan ta ställning ull om ett ingripande mot detaljisten är påkallat kan det ju vara nödvändigt att kartlägga produktens spridningsvägar i sin helhet, för att se var ingrepp behövs och är effektivast. Vad som nu sagts får motsvarande tillämpning på andra funktioner i produktionen och distributionen.
Tredje stycket
Såsom nämnts i den allmänna motiveringen (2.6.1.1), liksom i inledningen till specialmotiveringen, bör 4 § omfatta tjänsteomrädet i dess helhet.
Detta följer av förevarande stycke.
1 samband med förslaget till konsumenttjänstlag (prop. 1984/85:110) föreslogs, som tidigare nämnts, att 4 § MFL skall utvidgas till att gälla tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen. Denna täcker arbete på
lösa saker och på fast egendom samt förvaring av lösa saker. Från detta
görs sedan vissa undantag. I specialmotiveringen till förslaget om en sådan
utvidgning av 4 & MFL (konsumenttjänstförslaget) angavs hur paragrafen skall tillämpas i fråga om dessa tjänster. Därvid uttalades bl. a. följande.
Ett förbud kan enligt paragrafen meddelas först och främst när tjänsten
på grund uv sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller
egendom. I fråga om vad som avses härmed hänvisades i Konsumenttjänstförslaget i allt väsentligt till vad konsumenttjänstutredningen har anfört i sitt betänkande (SOU 1979:36 s. 206-207 och 511-512). För att ett förbud skall kunna meddelas måste det i princip vara fråga om fall där skaderisken är knuten till konstruktionen eHer utformningen i övrigt av det material som näringsidkaren använder för tjänsten eller till den metod eller det förfaringssätt i övrigt som kan användas för denna. Som ett exempel på det senare nämns en metod för reparation av bilbromsar med särskild risk för nedsatt eller utebliven bromsverkan eller en sådan metod för installation av rörledningar I byggnader som medför särskild risk för läckage och
översvämningsskador. I enlighet med vad konsumenttjänstutredningen har
framhållit är det däremot inte avsett att förbudsmöjligheten skall omfatta
situationer där skaderisken beror på den enskilde näringsidkarens slarv.
uttalades det i nämnda förslag som också nämner bristande yrkesskicklighet. I sistnämnda avseende anser jag dock att det är bättre att från förbudet
föra fallet ätt skaderisken beror på dennes felaktiga handlande vid utförande av tjänst (se betänkandet s. 207), De gränsdragningsfrägor som kan
uppkomma i anslutning till det nu anförda överlämnas till rättstillämp-
ningen.
Skaderisken skall vara så betydande att det är befogat med en så ingripande ätgärd som ett förbud, uttalades det vidare i konsumenttjänstförslaget. Den äv mig föreslagna avfattningen bygger på att bedömningen enligt förevarande tredje stycket skall vara likvärdig den som gäller enligt motiven till 4 § första stycket (prop. 1975/76: 34 s. 128). Där anges att risken
skall vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett alltför långtgäende ingrepp.
I konsumenttjänstförslaget anfördes vidare att vid bedömningen möjlig-
heterna att motverka olika skaderisker genom information — t.ex. var-
ningsmärkning eller tydliga bruksanvisningar — 1 stället för genom förbud särskilt bör beaktas. På denna punkt erinrades om 3 & MFL. Vidare uttalades att ett förbud givetvis inte bör komma i fråga för tjänster som. trots att de innebär skaderisker, kan anses godtagna av samhället. Före-
draganden pekade på att det här är fråga om principer för bedömningen
enligt 4 § som alltsedan MFL:s tillkomst har tillämpats när det gäller varor
Gfr prop. 1975/76: 34 s. 101-102 och 128).
Ett förbud enligt tredje stycket kan vidare riktas mot fortsatt tillhandahällande mot ersättning av tjänst. om denna är uppenbart otjänlig för sitt
huvudsakliga ändamål. Inte heller här avses i princip fall där otjänligheten beror på den enskilde näringsidkarens slarv eller felaktiga handlande. Vad som åsyftas är endast fall där en tjänst är så att säga till sin art
uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Detta kan bero på det material som används för tjänsten eller tillvägagångssättet i övrigt för utförandet av denna. Som ett exempel nämndes i konsumenttjänstförslaget en röostskyddsbehandling som inte leder tll ett godtagbart rostskydd antingen på grund av att det rostskyddsmedel som används är odugligt eller på grund av att metoden för att anbringa medlet medför risk för rost. Kravet på att tjänsten skall vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga
ändamål innebär att förbud skall riktas endast mot klart odugliga tjänster.
Det är däremot inte avsikten, uttalades det vidare. att tjänster som erbjuds i förenklat utförande e.d. skall förbjudas. om de fyller en funktion för konsumenterna. Otjänlighetsprövningen skall inriktas på objektivt påvis-
bara törhållanden. Till grund för bedömningen bör normalt ligga resultatet av provningsverksamhet eller sammanställningar av konsumenterfaren-
heter e.d. tifr prop. 1975/76: 34 s. 128).
I konsumenttjänstförslaget anfördes ytterligare att "tjänstens huvudsakliga ändamål” utgör det eller de ändamäl som framstår som normalt eller i vart fall ligger nära till hands för en tjänst av det aktuella slaget. Lika litet som när det gäller varor är det i fråga om tjänster meningen att mer speciella ändamål som angetts i produktlöften vid marknadsföring skall
beaktas vid otjänlighetsbedömningen tjfr prop. 1975/76: 34 s. 128). Ingrepp mot oriktiga, vilseledande eller överdrivna löften i marknadsföring bör i stället ske enligt reglerna om otillbörlig marknadsföring. Ett förbud mot en
viss tjänst kommer alltså i regel i fråga endast då otjänligheten beror på tjänsten som sådan, oberoende av utformningen av marknadsföringen
avseende tjänsten (jfr prop. 1975/76: 34 s. 128).
Vad som här redovisats beträffande sädana tjänster som omfattas av
förslaget till konsumenttjänstlag har motsvarande betydelse vid tillämp-
ningen av de nu föreslagna bestämmelserna I tredje stycket. De lämnade exemplen präglas naturligen av den föreslagna konsumenttjänstlagens av-
gränsning till arbete på lös och fast egendom m. m. Den här gjorda utvidgningen innebär att även andra tjänster faller in under lagen, exempelvis skilda former av kroppsbehandling, teknisk radgivning och transporter.
Även uppförande av byggnader för bostadsändamål kommer att omfattas
av lagen. I tillämpliga delar får motsvarande bedömningsgrunder som de angivna anläggas vid prövningen. Något närmare tekniskt underlag har inte redovisats i RLK:s betänkande då det gäller tjänsterna på det i förhällande till konsumenttjänstförslaget utvidgade området. Det får bli en uppgift för rättstillämpningen att utforma de närmare principerna. under vägledning av paragrafens allmänna inriktning och MFL:s skyddsintressen.
Praktiskt sett torde det ligga I sakens natur att utrymmet för förbud blir
begränsat när det gäller tjänster av immateriell art. Vidare bör framhållas
att läkar-. tandläkar-. sjukgymnast- och veterinärtjänster till stor del utförs
inom den offentliga hälso- och sjukvårdens ram och även i övrigt är
föremål för en omfattande specialreglering. I motsvarande utsträckning kan de. med hänsyn till fjärde stycket. komma att falla utanför tredje styckets räckvidd.
Det är troligt att möjligheten att meddela näringsidkare i tidigare led
förbud kommer att få sin väsentliga betydelse på varuområdet, och inte då
det gäller tjänster. Som exempel på tjänster kan tas att en näringsidkare åtar sig att ombesörja reparationer e. d. av ett föremål. men att arbetet helt eller delvis rent faktiskt utförs av en annan näringsidkare som samarbetar med den som gentemot konsumenten åtagit sig uppdraget. Som ett annat exempel kan anges att en entreprenör har åtagit sig en husrenovering. Han har därvid att avsluta arbetet med uppstädning. För detta anlitar han ett städbolag vars rengöringsmetod framkallar en hälsovädlig gas. Då städme-
toden således medför särskild risk för skada på person kan med stöd av 4 8 riktas förbud i fråga om fortsatt ullhandahällande av tjänsten både mot
entreprenören och mot städbolaget. Ett ytterligare exempel på tjänsteområdet är anordnandet av ett lotteri där bland vinsterna ingår en farlig produkt.
Beträffande tjänster kan vidare framhållas att ett förbud enligt andra stycket kan avse material som en näringsidkare 1 ett tidigare led saluhäller till andra näringsidkare för användning vid utförande av tjänster ät konsu-
menter.
6 Riksdagen 1984/85, 1 saml. Nr 213
Fjärde stycket
Regeln har berörts i inledningen till specialmotiveringen.
Ikraftträdande m.m. I den allmänna motiveringen (2.8) har redovisats att lägen om ändring i
marknadsföringslagen (1975: 1418) bör träda i kraft den 1 januari 1986.
Det bör inte föreligga något formellt hinder mot att förbud grundas på
förhållanden som ligger i tiden före det att lagen träder i kraft tjfr SOU 1979: 36 s. 513). Ett förbud på en sådan grund synes inte ge anledning till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. eftersom förbudet inte har tillbakaverkande kraft. Möjligheten att grunda förbud på vad som har skett före ikraftträdandet, exempelvis saluhållandet av en farlig produkt, bör dock utnyttjas bara när det finns grundad anledning att befara ett
upprepande. Det bör över huvud taget inte bli fråga om att åberopa
förfaranden som ligger avsevärd td före ikraftträdandet (jfr prop. 1970: 57 s. 102).
Några Övergångsbestämmelser har mot denna bakgrund ansetts inte erforderliga.
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m.
13a§
Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att utgången av ett ärende som avses i 13. $ andra meningen kan ha betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen, får marknadsdomstolen på ansökan
av saummanslumingen tillåta att denna. vid sidan av enskild part, medver-
kar i förfarandet och därvid åberopar bevisning.
Vad som sägs i 13. $ om ansökans form och innehåll tillämpas även beträffande en ansökan om medverkan.
Parterna skall beredas tillfälle att vitra sig över en ansökan enligt första stycket. En sådan får inte bifallus, om parten på den sida som ansökning-
en om medverkan avser motsätter sig detta.
I den allmänna motiveringen (2.7.2.2) har redovisats grunderna för den-
na nya regel. Som anförts i inledningen till avsnittet 2.7, samt i förstnämn-
da avsnitt. har MD. som handlägger ärendena i stort efter rättegångsbalkens principer och utan detaljreglering. i rättstuillämpningen inte velat
utesluta möjligheten av att med en analog tillämpning av 14 kap. 98 rättegångsbalken tilläta intervention, Den nu föreslagna bestämmelsen ger
uttryckliga handlingsregler för hur just frågan om medverkan av en sammanslutning av näringsidkare skall hanteras. Bestämmelsen kan dock inte
betraktas som en konstruktion av samma innebörd som nämnda interven-
tionsregel i rättegångsbalken. Bedömningen utgår, som redovisas i det
följande, inte från förekomsten av en rättsföljd för tredje man utan från den
grad av berättigat intresse denne — utan sådan rättsverkan — har av
utgängen. Ett beslut av MD enligt gällande lagstiftning är ju i princip inte
rättshgt bindande för annan näringsidkare än den som varit part i ärendet.
Det förhållandet att utgången i praktiken kan få motsvarande eller liknande styreffekter har berörts i den allmänna motiveringen och utgör själva grunden för bestämmelsen om medverkan. Det bör tilläggas att 13 a §
utgör en uttrycklig reglering av en viss speciell situation. Av lagrummet kan inte dras motsatsslut om hur andra situationer skall behandlas, då sådana aktualiseras i MD:s arbete.
Första stycket
Uttrycket saämmanslutning av näringsidkare förekommer i flera andra
lagar av marknadsrättslig natur. Detta gäller bl. a. Gfr prop. 1970:57 s. 97
och prop. 1975/76: 34 s. 129) i fråga om 10 § MFL (1975: 1418), som avser talerätt. Något krav på representativitet eller på särskilda kvalifikationer i övrigt i fråga om sammanslutningen ställs inte uttryckhet. I rättstillämpningen har MD också gett begreppet en vidsträckt tolkning (jtr MD 1974: 15). Självfallet måste dock vissa minimikrav gälla i sammanhanget. Denna fråga torde få överlämnas till rättstillämpningen (tifr beträffande sammanslutning av konsumenter MD 1980:24).
När det gäller tillämpningen av första stycket får också beaktas att bestämmelsen är fakultativ i den bemärkelsen att MD får, men inte är skyldig. att tillåta medverkan, när väl förutsättningarna enligt paragrafen är uppfyllda. Detta lämnar ett utrymme för lämplighetsavvägningar också
på den nu aktuella punkten. Teoretiskt skulle någon gång kunna inträffa att
en sammanslutning av näringsidkare bildades pro forma eller för medver-
kan endast i ett särskilt fall och att domstolen i ett sådant läge finner medverkan vara olämplig. Den fakultativa formen ger dä utrymme för att
inte tillåta sammanslutningen i fråga att medverka. Om den näringsidkare på vars sida medverkan skulle ske anser denna stridande mot sina intressen, bar han möjlighet att med stöd av tredje stycket motsätta sig ansökningen om medverkan.
Lämplighetsfrågan aktualiseras också i det läget att flera sammanslutningar önskar medverka. Denna situation behandlas i det följande. i slutet
av kommentaren till första stycket första meningen.
Fråga skall vara om ett ärende som avses i 13. $ andra meningen lagen om marknadsdomstol m. m. De ärendetyper som därmed täcks in gäller tillämpningen av marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1984: 292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. EF den allmänna motiveringen (2.7.2.2) har redovisats varför ärenden enligt konkurrenslagen (1982: 729) inte omfattas av regleringen i 13 a §. Som därvid uttalades skall dock regeln i första stycket inte tolkas motsalsvis, så att den utestånger varje form av medverkan just i konkurrensärenden. Då framhölls också att 13 a 8 snarare kan lämna MD vägledning för någon form av analogislut på konkurrensområdet, när domstolen finner omständigheterna motivera detta.
Sammanslutningen har att göra sannolikt att utgången av ärendet kan ha ett betydande intresse för medlemmarna. Av detta följer att sammanslutningen inte behöver leda i bevis förekomsten av ett betydande intresse. Det skall göras sanmnolikt avt utgången, dvs. MD:s beslut. Aan ha ett
intresse som dock, i så fall. måste vara betydunde. Här kan det föreligga
frågor av principiell betydelse men saken kan också gälla större ekonomiska värden. Även i övrigt kan det röra sig om speciella omständigheter, som särskilt angår medlemmarna. Det är ej en förutsättning att deras intressen sammanfaller. Så behöver ju inte alltid vara fallet. Regelns syfte är endast att medge en så allsidig belysning som möjligt uv de ekonomiska eller andra aspekter som kan beröras av MD:s bedömning. Ofta torde det röra sig om en frågeställning som domstolen inte tidigare haft att pröva. Ibland kan det dock tänkas handla om att fördjupa underlaget för en värdering som domstolen tidigare har gett uttryck för, i ett nytt ärende eller genom omprövning av ett tidigare beslut.
RLK har föreslagit att man i lagtexten som ett ytterligare fall då medverkan självständigt kan medges skulle ange att sammanslutningen gjort sannolikt att utgången av ärendet är ”av allmän betydelse”.
Ett sådant rekvisit skulle väl närmast innebära att utgången särskilt berörde allmänna intressen, exempelvis genom vittgående ekonomiska konsekvenser för konsumenterna. Vad det här gäller är dock frågan om en sammanslutning av näringsidkare, dvs. tredje man, skall tillåtas att medverka i ett förfarande mellan två parter. Har saken allmän betydelse torde den i de allra flesta fall ha ett betydande intresse också för näringslivets organisationer. Skulle i något fall saken vara av allmän betydelse men sakna betydande intresse för den berörda sammanslutningen torde, å den andra sidan, ofta saknas motiv för sammanslutningen att medverka. Den tilläggsgrund för näringslivets medverkan som kommittén föreslagit synes därmed sakna en praktisk funktion.
Vad jag förstår skulle ett rekvisit om ”allmän betydelse” få vikt bara om det utryckte endast ett tilläggskrav. Man skulle därmed från möjligheten till medverkan avskära fall då utgången visserligen kan ha ett betydande intresse för medlemmarna men saken likväl inte är av allmän betydelse. Jag finner dock inte behov av en uttrycklig regel om detta. Den föreslagna bestämmelsen är som nämnts fakultativ och medger att sådana fall kan avskiljas. när så är påkallat. Första stycket har utformats efter detta.
Frägan om medverkan prövas efter ansökan av sammanslutningen. Nägot hinder möter inte mot att MD. när omständigheterna motiverar detta, självmant väcker spörsmålet om medverkan. med parterna eller genom underrättelse tll den berörda sammanslutningen. I andra stycket behandlas ansökningens form och innehåll.
Frågan om formerna för handläggning av en ansökan om medverkan har behandlats i den allmänna motiveringen (2.7.2.2). När det sedan gäller
beslutets materiella innehåll. kan MD enligt första stycket ullåta att sammanslutningen, vid sidan av enskild part, medverkar i förfarandet och därvid åberopar bevisning.
Avfattningen skiljer sig på några punkter från utredningsförslaget. Den speglar bedömningen att medverkan, när det gäller sammanslutningar av näringsidkare, bör vara möjlig på båda sidor men dock inte på ombuds-
mannens sida, alltså i det avseende denne år sökande. REK har föreslagit
att innebörden av begreppet vid sidan av enskild part skall preciseras ytterligare i första stycket andra meningen. genom en negativ bestämning. Enligt denna anges att domstolens avgörande i ärendet inte riktas mot den
medverkande. Att så måste vara förhållandet, dvs. att den medverkande
inte kan ha partsställning. följer dock enligt min mening tillräckligt tydligt av uttrycket ”vid sidan av enskild part”. Det kan tilläggas att om den medverkande organisationen övergår till att vara part, genom att utnyttja den subsidiära talerätten enligt 10 § MFL, möjligheten att medverka förfaller enligt grunderna för 13 a §. För detta krävs inte särskilt beslut av MD, eftersom en medverkan enligt nämnda lagrum förutsätts ske vid sidan av enskild part och den medverkande således inte samtidigt kan ha parts-
ställning. Når organisationen ställning som part, övergår dess befogen-
heter i processen till att grundas på detta förhållande och inte på regeln i 13 a $, som då saknar tillämplighet.
Av det anförda framgår att MD:s beslut i sakfrågan saknar formell
rättslig betydelse mot den medverkande.
Vad som kan tillåtas år alltså att sammanslutningen medverkar i förfa-
randet och därvid åberopar bevisning. Detta innebär till en början att den medverkande skall ha samma möjhighet att komma till tals under förfarandet som parterna och få del av allt material som når eller härrör från dem. Rätten att äberopa bevisning nämns uttryckligen.
Vid remissbehandlingen av kommittébetänkandet har särskilt uppmärksammats frågan om den medverkande får företa en processhandling som strider mot den parts åtgärder vid vars sida han befinner sig. Första stycket
bygger på denna punkt på följande överväganden.
Till en början bör framhållas som självklart att den medverkande saknar möjlighet att vidta processhandlingar som till sin art är stängda för den part vid vars sida han är. Vad frågan gäller är snarare om den medverkande, inom ramen för vad som är tillåtet för denne part. på en viss punkt kan vidta en annan processhandling än parten. Svaret på den frågan kan inte ges allmängilugt, eftersom man här har att göra med medverkan som ibland avser sökandesidan och i andra fall motsidan. Vidare kan processhandlingarna vara av olika slag och betydelse, om man låter begreppet omfatta såväl yrkanden som svaromål. grunder. saktramställning. bevisning och slutplädering. Detta synsätt ligger till grund i detta sammanhang.
Den sökande partens utformning av sitt yrkande bildar principiellt den yttre ram som avgränsar MD:s prövning. Denna ram torde i princip inte
kunna utvidgas av den medverkande. Därmed är inte sagt att den som medverkar på sökandesidan behöver, inom denna ram, stödja yrkandena och grunderna för dessa i sin helhet. I viss mån kan det vidare tänkas finnas ett utrymme för någon form av andrahandsyrkanden e.d. Till den del den medverkande stödjer sökandens yrkanden och grunder kan han vidare helt eller delvis föra en annorlunda argumentering för riktigheten därav.
När det sedan gäller svarandesidan får framhållas att ett medgivande i processen i MD saknar självständig betydelse för domstolen som i stället, inom den genom ansökan uppdragna ramen. prövar saken ex officio. Vid sådant förhållande, och med tanke på syftet att få en allsidig belysning, bör den som medverkar på sökandens motparts sida tillerkännas frihet att framlägga grunder vilka han menar talar mot sökandens yrkanden. Detta gäller vidare givetvis också argumenteringen i övrigt, med tanke på nämnda syfte.
Självfallet mäste den medverkande vidare kunna ge en egen sakframställning. som komplettering, samt plädera. Också detta ligger i begreppet medverka.
Som berörts anges uttryckhgen i första stycket åberopandet av bevisning. Skall bestämmelsens syfte uppnås, måste en sådan bevisning få föras även om den inte stämmer överens med partens bevisuppgift. Exempelvis
vill kanske den medverkande höra sakkunniga eller vittnen medan parten
inte yrkar detta. Beslutar domstolen väl om tillåtelse enligt första stycket skall beslutet ha den innebörd som lagtexten anger, dvs. bevisningen kan inte avvisas därför att den part vid vars stda den medverkande står inte åberopar den. En från detta helt skild fråga är om det finns grund för MD
av annan art att neka den medverkande att få framlägga åberopad bevis-
ning, exempelvis genom vittnesförhör. Detta kan domstolen bedöma i princip efter mönster av rättegångsbalkens regler. Som exempel kan tas att den åberopade bevisningen avser faktorer som ligger utanför processens
ram eller är obehövlig av annat skäl. Bestämmelserna i 35 kap. 7 § rätte-
gångsbalken kan här vara vägledande.
Av det anförda följer att det har bedömts inte vara möjligt att låta regeln i första stycket innehålla samma förbud mot att företa processhandlingar stridande mot partens som det som uttrycks i 14 kap. 11 § rättegångsbalken. Som har framgått kan MD likväl i viss utsträckning ha anledning att tillämpa motsvarande handlingsregel då det gäller medverkan enligt 13 a § första stycket marknadsdomstolslagen.
En konsekvens av ståndpunkten rörande bevisningen blir — i ett teoretiskt fall — att MD till följd av att den medverkande begär vittnesförhör
måste hålla muntlig förhandling som annars inte hade varit erforderlig.
Genom detta kan parternas kostnader tänkas öka. Bedömningen är att detta knappast i praktiken blir något problem. Framstår den muntliga bevisningen som obehövlig kan det finnas grund för att avvisa den. Enligt
13 a § tredje stycket får vidare inte en ansökan om medverkan bifallas,. om
parten i fråga motsätter sig detta. Genom nämnda skyddsregel för parten bör denne i allmänhet kunna skaffa sig garantier för att processen inte kommer att ta en riktning som han eller hon bedömer inte kunna godtas.
Det nu anförda avsåg bevisningen. I övrigt ger inte första stvcket den
medverkande någon rätt att påkalla muntlig förhandling. Frågan om huru-
vida en sädan krävs avgör MD med stöd av 15 § marknadsdomstolstagen. Där anges, att avgörande kan ske utan sammanträde. om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Det har ansetts vara en i nuläget för långtgående åtgärd att tillerkänna den medverkande befogenhet att liksom part kunna framtvinga ett sådant sammanträde. Detta är också den sakliga innebörden av RLK:s förslag, Genom regeln i 13 a § är dock sörjt för att den medverkande, i lika mån som part. skall få plädera i de frågor som ärendet rör. Skall ärendet avgöras på handlingarna. måste alltså även den medverkande ges tillfälle att slutföra sin medverkan genom skriftlig argumentering.
Självfallet gäller vidare kravet enligt 15 § marknadsdomstolslagen att tillfredsställande utredning mäste föreligga för att ett ärende skall få avgöras utan sammanträde inför domstolen med parterna och den medverkande. Detta innebär att domstolen i vissa fall mäste kalla till förhandling. även om ingen eller endast den medverkande begär det.
En viktig fråga är, om fler sammanslutningar än en kan tillåtas medverka
i förfarandet i MD. I första stycket sätts på denna punkt inte upp något
avgörande hinder mot detta. Samtidigt bygger bestämmelsen på den bedömningen att det i allmänhet knappast framstår som en praktiskt lämplig åtgärd att tilläta flera medverkande. Också andra skäl kan i det enskilda
fallet tala mot att flera medverkar, om starka intressekonflikter därmed uppstär på den sida där medverkan sker. Som förut nämnts följer vidare av
tredje stycket att parten kan motsätta sig medverkan.
Något hinder för att medverkan sker på båda sidor men av skilda
organisationer finns inte annat än då KO ensam är sökande.
Det får tilläggas att regeln om medverkan i förfarandet på intet sätt
ärendet på annat sätt tillförs behövlig utredning.
Andra stycket
Av denna bestämmelse, jämförd med 13 § första stycket. följer att en ansökan om medverkan skall göras skriftligen och att av ansökningen skall framgå de skäl på vilka den grundas och den utredning sökanden åberopar.
Kravet på angivande av den utredning som åberopas skall inte uppfattas så att en fullständig bevisuppgift måste lämnas redan på detta stadium. Så är ju ofta inte möjligt att göra, innan allas ståndpunkter blivit kända och det klarnat i frågan om vad som är ostridigt i ärendet.
Tredje stycket
Här anges att parterna skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen om medverkan. Vidare ställs upp den skyddsregeln att ansökningen inte får bifallas, om parten på den sida som ansökningen om medverkan avser motsätter sig detta, Denna regel ger som berörts möjlighet för sistnämnde
part att under hand skaffa sig garantier för att den som vill medverka inte
handlar i strid mot vad parten kan godta.
148 Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande. Vidare skall den som medverkar enligt 13 a § kallas till sammanträdet.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.
Förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen (1982: 729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande. Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt med part. Förhandlingen skall dock allud avslutas vid sammanträde med parterna inför domstolen.
Ändringen syftar till att säkerställa att den som medverkar enligt 13 a § blir kallad till sammanträde enligt första stycket. Av 15 § följer att sammanträde inte behöver hållas i vissa fall.
158 Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt
15 a I meddelas utan sammanträde enhgt 14 § första stycket, om tillfreds-
ställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.
Fråga om förbud. åläggande eller tillständ enligt 18 8 konkurrenslagen (1982: 729). förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 8 marknadsföringslagen (1975: 1418) eler 5 § lagen (1971: 112) om av-
talsvillkor i konsumentförhällanden kan prövas utan sammanträde enligt
14 § första stycket.
Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket. eller återkallelse av
tillstånd, som avses där. får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser fått ullfälle att yttra sig i frågan, såvida
det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. / ett ärende om förbud enligt 4 § marknadsföringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom får marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligt 13. $ samma lag, om synnerliga skäl föreligger.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (2.7.3). En
begränsning görs genom hänvisningen till ärenden om förbud enligt 4 § marknadsföringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller egendom. Detta innebär att möjligheten att omedelbart besluta om ett
interimistiskt förbud inte omfattar produkter eller tjänster m.m. som är
uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamäl. I fråga om farliga nyt-
vigheter täcks genom kopplingen mellan 4 och 13 8& MFL samt förevarande lagrum följande situationer: en näringsidkares saluhållande av en
vara ull konsument för enskilt bruk (4 § första stycket). en näringsidkares saluhåällande av varan tull en annan näringsidkare (4 § andra stycket) samt,
i motsvarande fall. ett erbjudande av nyttjanderätt till varan mot ersättning samt ett tillhandahållande av tjänst mot ersättning (4 § tredje stycket).
I begreppet omedelbart ligger att marknadsdomstolen, med iakttagande av domförhetsregeln i 9 8 lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. och utan sammanträde med part (jfr 15 § andra stycket samma lag). skall kunna besluta i den interimistiska frågan redan samma dag som yrkandet kommer in till domstolen. Beslutet kan exempelvis utgöra ett knippe av ålägganden som interimistiskt förbjuder ett fortsatt saluhällande både i fråga om tillverkare. grossister och detaljister. Kopplade med tillräckligt kraftiga viten kan de i beslutet upptagna föreläggandena, när delgivning är möjlig utan omgäng, innebära en mycket effektiv ordning för att snabbt avskärma den farliga produkten m. m. från marknaden. I sammanhanget finns anledning att erinra om produktåterkallelsekommitténs pågående arbete. Den överväger eventuell lagstiftning som kan tvinga olika led inom produktion och distribution att dra tillbaka farliga produkter från marknaden.
Effektivitetshänsyn kan dock inte vara avgörande, med hänsyn till att ett omedelbart förbud. utan kommunicering, kan bli ett mycket kännbart ingrepp för den näringsidkare mot vilken förbudet riktas. Därför anges ett krav på svanerliga skäl. Bland annat följande aspekter har därvid betydelse för bedömningen.
I allmänhet måste det förutsättas att det föreligger överhängande risk för skada vid fortsatt försäljning av varan m.m. Exempelvis kan det redan ha
inträffat allvarliga olyckstillbud. Även utan att så skett, kan de omständigheter som redovisas till stöd för yrkandet vara sådana att ett tillräckligt underlag föreligger på den punkten. I centrum står naturligen intresset av
att undvika allvarligare personskador. Också betydande ekonomiska risker måste dock kunna uppmärksammas. Även andra aspekter kan i rättstillämpningen tillmätas vikt vid prövningen. Hit kan höra den farliga produktens art, attraktivitet för köparna och tillgänglighet på marknaden samt bl. a. säljmetoder och företagsstruktur. I princip bör dock ett omedelbart beslut förutsätta att konsumentintresset är särskilt tungt vägande. Sannolikheten för att ett förbud mot saluhållandet meddelas av MD vid den slutliga prövningen bör vidare kunna bedömas vara stor. Är den risk som produkten aktualiserar av synnerligen allvarlig art måste det dock i vissa fall vara möjligt att meddela ett omedelbart beslut även om en sådan bedömning inte då kan göras.
Självfallet skull också uppmärksammas den större eller mindre grad av olägenhet som det omedelbara beslutet i ett enskilt fali kan dra med sig för näringsidkaren i fråga. Härvidlag torde situationen kunna variera mycket. beroende på produktens art och användningsområde. marknadens beskatfenhet och annat av det slug som nyss berördes.
Det har bedömts inte vara påkallat att följa ett förslag av rättegångs-
utredningen på denna punkt. Denna utredning har därvid pekat på att man enligt rättegångsbalken i motsvarande läge nöjer sig med att det är fara i dröjsmål samt förordat detsamma här. Emellertid kan ett beslut om förbud mot saluhållande vara mer ingripande än en säkerhetsätgärd såsom kvarstad. Därav motiveras den nu föreslagna ordningen. I fråga om interimistiska beslut som avses i andra stycket får anses gälla att de skall upphävas när eu tillräckligt behov inte längre finns.
185 Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan. som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 §§, 10 § andra stycket, 11 &. 13 § första stycket och 14 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge
vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att
fullgöra sin skyldighet. Part och den som medverkar enligt 13 a § kan även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknunde som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur. I fråga om vite som avses i denna paragraf äger 9 kap. 8 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning. I stället för de där angivna beloppen 5 000 och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor. Den som ej är part och inte heller medverkar enligt 13 a § och som efter kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligt vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning till
vittne eller sakkunnig. 1 ärende vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende bestämmelserna
för mål vari förlikning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för
båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.
I detta lagrum regleras f. n. bland annat frågor som rör processuella viten och rätt till ersättning för inställelse inför marknadsdomstolen. Motsvaran-
de frågor kommer nu upp beträffande den som medverkar i förfarandet
enligt 13 a §. Bedömningen är den följande.
Möjligheten för MD enligt I8 § första stycket att vid vite förelägga part
eller annan att inställa sig bör gälla ocksä i fråga om den medverkande.
Denne har ju en partsliknande ställning och bedöms praktiskt kunna påver-
kas av processens utgång. Också betydelsen av att få en så allsidig belysning som möjligt av ärendet spelar in. Någon lagändring krävs därvid inte.
Enligt 18 § andra stycket kan part föreläggas vid vite att tillhandahälla domstolen handling m.m. Även en medverkande bör kunna föreläggas detta. vilket kräver en ändring. Motsvarande skäl som nyss angavs fär tyngd vid denna bedömning.
Slutligen föreskrivs 1 18 § fjärde stycket rätt tll ersättning för inställelse för den som ej är part. Även en medverkande bör undantas från sådan rätt.
Här får vidare erinras om att parterna själva står för sina rättegångskost-
nader i MD. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (2.7.4).
18 § har utformats i enlighet med det anförda.
19 § I marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fråga som
avses i 15 a § avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas. Beslut som nu nämnts och beslut som avses i 15 § andra stycket sänds ull parterna och till den som medverkar enligt 13 a § samma dag som det meddelas.
Ändringen medför att också en medverkande skall. liksom parterna,
tillställas MD:s beslut samma dag som det meddelas. Även interimistiska beslut bör tillställas dessa i samma ordning.
20 §
Skall ansökan, kallelse efler föreläggande tillställas part elier annan. sker det genom delgivning. Detsamma gäller beslut som sänds enligt 19 §. Inlaga eller annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning. om det anses erforderligt.
Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföreläggande enligt Konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, får inte ske enligt 12 8 delgivningslagen (1970: 428). om det inte finns anledning att anta
att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
Ändringarna i reglerna om delgivning har redovisats i den allmänna motiveringen (2.7.4). Genom den föreslagna lydelsen av 19. & kommer också interimistiska beslut, som skall tillställas någon, att delges.
Ikraftträdande m.m.
Som har nämnts i den allmänna motiveringen (2.8) bör också lagen om
ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. träda i kraft den I januari 1986.
5¶Hemställan
Jag hemställer att lägrådets yttrande inhämtas over förstagen till
I. lag om ändring i marknadstöringslagen (1975: 1418),
2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Sammanfattning av riktlinjekommitténs betänkande
Utredningsuppdraget — en utvärdering
Kommitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över olika producentpaverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten i arbetet har legat på att granska de riktlinjer som utarbetas av konsu-
mentverket (KOV) för företagens tillämpning av generalklausulerna i
marknadsföringslagen (1975:1418,. MFL) om oullbörlig marknadsföring.
information och produktsäkerhet. Det har varit kommitténs uppgift att
vardera de erfarenheter som vunnits av den gällande ordningen för producentpåverkan och att undersöka om det finns skäl att söka förbättra syste-
met.
Genomförandet av utvärderingen
Kommittén har först kartlagt det aktuella området bl. a. genom intervjuer och enkäter med företrädare för näringslivet och KOV. Därefter har
kommittén utvärderat olika konsumentpolitiska styrmedel från säväl prak-
tiska som rättsliga utgångspunkter. Utvärderingen har främst avsett KOÖV:s riktlinjer men har också berört verkets handläggning av enskilda ärenden. marknadsdomstolens (MD:s) beslut samt konsumentombudsmannens (KO:s) förelägganden. Resultatet av utvärderingen har utgjort bakgrunden till kommitténs överväganden och förslag.
Resultatet av utvärderingen
I slutet av 1970-talet riktades i den allmänna debatten en delvis mycket stark kritik mot riktlinjesystemet. Kommittén har funnit att denna kritik varit överdriven. Nu när man inom KOV och näringslivet vant sig vid systemet och lärt sig hantera det framstår kritiken inte längre som aktuell. Några grundläggande brister i den nuvarande ordningen har kommittén
inte heHer kunnat påvisa. Efterlevnaden av riktlinjerna är sålunda tillfredsställande. De torde i vart
fall ha lika stor genomslagskraft som formellt bindande föreskrifter skulle ha haft.
Riktlinjerna tillkommer efter förhandlingar mellan KOV och främst
företrädare för näringsidkarna (se kap. 3). Riktlinjernas innehåll är också i
de flesta fall typiska förhandlingsprodukter med ett inte obetydligt inslag av kompromisslösningar. Under de första ären som riktlinjesystemet tilllämpades förekom betydande svårigheter med tids- och resurskrävande framtagningsprocesser. Svårigheterna var dock inte större än att det i de
flesta fallen gick att uppnå enighet om innehållet i riktlinjerna. Under de senaste åren har arbetet med att utarbeta riktlinjer löpt smidigare. Förslag till förbättringar av framtagningsprocessen har därför grundats på det nuvarande förhandlingssystemet.
Riktlinjerna har utvärderats också ur rättslig synvinkel tse kap. 4).
Kommittén konstaterar att riktlinjerna har bhvit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område. KOV:s instruktion (1976:429) gör det
möjligt att utfärda riktlinjer även utanför MFL:s tillämpningsområde. Rikt-
linjerna kan därför användas för att förbättra konsumenternas positioner. I förarbetena till konsumentkreditlagen har det sagts att riktlinjerna till sin karaktär är rekommendationer. Riktlinjerna innehåller emellertid detaljerade krav som även företrädare för näringslivet står bakom. I praktiken fungerar de på samma sätt som tormellt bindande föreskrifter. Riktlinjerna framträder därför i verkligheten inte som rekommendationer. Överträdelse av riktlinjer kan i sista hand beivras genom beslut av MD enligt MFL. Utvärderingen visar dock att KO hittills sällan åberopat riktlinjer vid talan i MD. Beslut av MD är bara i några fall den rättsliga grunden för riktlinjerna. KOV:s ärendehandläggning utgör i stället den breda basen för normbildningen.
Kommitténs utvärdering har också avsett konkurrens-. kostnads- och nyttoeffekter (se kap. 5). Kommittén konstaterar att riktliniesystemet kan medföra vissa risker för olikformiga konkurrensvillkor, konkurrenshämmande samverkan mellan företag m.m. Bättre information och ingripanden mot otillbörlig marknadsföring är dock positivt från konkurrenssynpunkt. Kommittén har inte funnit att riktlinjesystemet i praktiken medfört några nackdelar från konkurrenssynpunkt.
Riktlinjerna kan liksom andra nationella regler påverka import- och exportmöjligheterna i vissa fall. Hitulls har inte riktlinjerna hävdats vara sådana tekniska handelshinder som är oförenliga med Sveriges internationella åtaganden.
Man saknar ännu metoder för att i monetära termer utvärdera kostnader och nytta av riktlinjerna. Kommittén anser dock i vart fall att riktlinjesystemets cffekter inte leder till att systemet av det skälet behöver ifrågasät-
as.
Kostnads- och nyttoaspekter bör emellertid beaktas i det framtida arbetet med riktlinjer. Detsamma gäller systemets verkan som handelshinder och på konkurrensen mellan företagen.
På informationsområdert konstaterar kommittén att 3 § MFL fungerat
tillfredsställande som en utgångspunkt för MD:s rättsbildning och KOV/ KO:s handläggning av enskilda ärenden.
Ibland har det emellertid förelegat svårigheter att utarbeta riktlinjer för företagens tillämpning av 3 &$ MFL (se kap. 6). Särskilt riktlinjer för information utanför säljstället har utfärdats i mindre omfattning än lagstiftaren torde ha tänkt sig. Det finns dock numera informationsriktlinjer för flera
Prop. 1984/85: 213 Y an
viktiga områden, t.ex. prisinformation, sällskapsresor, textilier, konsumentkrediter och konsumentförsäkringar. Kommittén anser detta vara av stört värde för konsumenterna.
När det gäller produktsäkerhet avser KOV:s verksamhet områden som
inte omfattas av speciallagstuftning (se kap. 7). En stor andel av produktsäkerhetsärendena hos KOV gäller olycksfallsrisker för barn i hemmet och på fritiden. Det finns dock inget permanent system för fortlöpande skade-
rapportering av det slag som etablerats i åtskilliga andra länder. Därför går
det inte att bedöma om de ärenden som anmäls till KOV är representativa för det totala antalet produktrelaterade olyckor som drabbar konsumen-
terna.
De flesta frågor angående farliga varor har kunnat lösas efter förhand-
lingar mellan KOV och företagen. Riktlinjearbetet har gått lättare än på
informationsområdet. Detta beror på att det finns en betydande värdegemenskap mellan statsmakterna och företagen på produktsäkerhetsområdet.
Generalklausulen om produktisäkerhet. 4 § MFL, har f.n. en begränsad räckvidd. Förbud mot att saluhålla farliga varor kan riktas endast mot
näringsidkare som saluhåller varor direkt till konsumenterna. Kommittén
har emellertid funnit att KOV ofta förhandlar även med tillverkare och
andra näringsidkare i bakomvarande led beträffande deras marknadsföring
av farliga varor.
Kommittén har också i vissa avseenden utvärderat förfarandet i marknadsdomstolen (MD) (se kap. 8). Kommittén har funnit den kritik i viss mån befogad som riktats mot att endast KO har direkt talerätt i ärenden
enligt 2 § MFL. Utvärderingen visar att det också finns anledning att
överväga vissa andra frågor som gäller förfarandet i MD. Särskilt påfallan-
de är att en hel del näringsidkare är förhållandevis passiva i rättegångar i
MD. Kommittén anser att detta i vissa situationer kan innebära en risk för
att MD:s beslut kommer att vila på ett ofullständigt processmaterial. Med hänsyn till att domstolens beslut skall vägleda rättsutvecklingen som preju-
dikat är detta en fråga som bör uppmärksammas.
Överväganden och förslag
Ökad flexibilitet — självreglering som kompletterande styrmedel
Kommittén föreslär att den nuvarande ordningen för producentpåverkan behålls. KOV:s ärendehandläggning blir även 1 fortsättningen det kvantitativt sett mest betydelsefulla styrmedlet för producentpäverkan. Riktlinjerna bestär som det viktigaste styrmedlet av normkaraktär (se kap. 9). Närmgsidkarna och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera sig I arbetet att förbättra konsumenternas ställning. Kommittén anser det önskvärt att såsom ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna pröva en själreglering som innebär att näringslivets organisa-
tioner i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning under överinseende av KOV. Kommitténs förslag till självreglering är förankrat i näringslivet. Förslaget avser främst frågor om information till konsumenterna. KOV skall fortfarande ha det övergripande ansvaret för att erforderliga normer tas fram.
Framtagningen av riktlinjernu
Kommittén har angivit en ordning för framtagning av riktlinjer och andra normer (se kap. 9). Eftersom KOV:s riktlinjearbete under de senaste ären
har fungerat väl ansluter schemat nära till redan förekommande handlägg-
ningsformer. En nyhet i förhållande till det nuvarande förfarandet är dock att utarbetandet av normer enligt kommittén bör delas upp i en utredningsdel och en förhandlingsdel. Valet av styrmedel — t.ex. riktlinjer eller självsanering — bör ske först sedan utredningsarbetet är avslutat.
Information
Kommittén pekar på flera motiv för att förtydliga 3 & MFL. Av företrä-
desvis praktiska skäl avstår kommittén dock från att föreslå att paragrafen
ändras (se avsnitt 10.1).
Under de senaste åren har informationsreglerna i riktlinjerna främst avsett sådan information som skall lämnas på säljstället eHer eljest i samband med konsumentens köpbeslut. Bland annat minskade resurser för KOV:s verksamhet har lett till en markant minskning av nya regler om informationen utanför säljstället. Kommittén anser att det är realistiskt att anta att denna utveckling fortsätter. I vissa fall kan det vara angeläget med
regler om information utanför säljstället (se avsnitt 10.2).
Genom en ökad flexibilitet med både KOV:s riktlinjer och näringslivets självreglering som styrmedel anser kommittén att det ändå finns goda
möjligheter att förbättra näringsidkarnas information till konsumenterna
(se avsnitt 10.3).
Produktsäkerhet
Kommittén anser att avsaknaden av ett övergripande system för rapportering av och statistik över olyckor i hemmet och på fritiden utgör en grundläggande brist i vårt nuvarande konsumentskydd (se avsnitt 11.1).
KOV har visserligen påbörjat en försöksverksamhet på området. Enligt
kommittén krävs dock et permanent skaderapporteringssystem med ett
sammans med Statistiska centralbyrån beviljas ett särskilt anslag som gör det möjligt att snabbt bygga upp ett rapportsystem.
Kommittén har i enlighet med vad som sägs i direktiven övervägt om riktlinjerna om produktsäkerhet bör ersättas med ett system med formellt bindande föreskrifter (se avsnitt 11.2). Kommittén har funnit att produktsäkerhetsriktlinjerna som system betraktat f.n. fyller det från konsument-
synpunkt viktigaste syftet. nämligen att vara ett effektivt medel att skapa produktsäkerhet. Riktlinjerna torde ; allmänhet ge ett lika gott konsu-
mentskydd som bindande föreskrifter. Av effektivitetsskäl är det således inte befogat att välja en annan ordning. Majoriteten i kommittén anser
vidare att ett system med bindande föreskrifter kan mötas med invändningar av principiell natur. Kommitténs majoritet föreslär därför att riktlinjer även i fortsättningen skall vara förstahandsahernativ vid normering på produktsäkerhetsområdet. Riktlinjerna bör liksom hittills utformas som
grundkravsregter, kompletterade med regler om information om varorna. I
vissa undantagsfall tänker sig dock kommitténs majoritet att bindande
föreskrifter (speciallagstiftning kan visa sig vara ett mera ändamålsenligt styrmedel än riktlinjer. En minoritet i kommittén anser att en möjlighet för
regeringen att utfärda bindande föreskrifter bör finnas.
Kommittén har haft ett särskilt uppdrag att utreda om förbud enligt 4 § MFL skall kunna meddelas inte bara mot näringsidkare som saluhäller en vara direkt till konsument för enskilt bruk utan även mot näringsidkare I bakre led, t.ex. tillverkare eller importör (se avsnitt 11.3). Det finns ett brett stöd för en lagändring med en sådan innebörd. Som redan nämnts förhandlar således KOV redan nu ofta med näringsidkare i bakre led. Inom näringslivet är det vidare en utbredd uppfattning att näringsidkare i bakre
led bör ha ett formellt ansvar enligt 4 § MFL. Talan mot bakre led ger också möjlighet till ett effektivare konsumentskydd.
Enligt kommitténs mening bör möjligheten att meddela förbud — till
skillnad från vad som gäller f.n. — också omfatta tjänster. Om näringsidka-
re mot vederlag tillhandhåller konsument för enskilt bruk en vara eller en tjänst som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom skall därför enligt kommitténs förslag MD kunna förbjuda näringsidkaren att fortsätta därmed. Detsamma bör gälla om en
näringsidkare tillhandahåller en sådan vara eller tjänst åt annan näringsid-
kare för vidare marknadsföring till enskilda konsumenter.
På produktsäkerhetsområdet föreslår kommittén också en ändring i & $
konsumentköplagen av innebörd att en vara som MD bedömt som farlig eller otjänbg alltid skall anses behäftad med fel.
Förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga karaktär
Då termen rekommendattoner — med ett normalt språkbruk — inte
motsvarar den funktion som riktlinjerna har i praktiken bör den enligt kommitténs mening inte användas som ett uttryck för riktlinjernas rättsliga karaktär (se avsnitt 12.1).
Kommittén anser det viktigt att riktlinjernas rättsliga innebörd framgår tydligt. Med det syftet föreslår kommittén i huvudsak följande ändringar i fråga om riktlinjernas redaktionella utformning och presentation. Den hänvisning till KOV:s instruktion som f.n. förekommer i inledningen av riktlinjerna bör kompletteras med en upplysning om ätt riktlinjerna bygger på 7 Riksdagen 1984:85,. 1 saml. Nr 213
2—4 §§ MFL. Vidare bör anges att riktlinjerna ger besked om de krav KOV efter förhandlingar med representanter för näringslivet ställer på ifrågavarande marknadsföring. Redan i ingressen bör dessutom finnas en hänvisning till det särskilda avsnittet i riktlinjerna med upplysningar om vad som händer om riktlinjerna inte följs. Med dessa förtydliganden inne-
håller riktlinjerna enligt kommitténs mening tillräckliga upplysningar om
den rättsliga karaktären. Det bör då inte kunna riktas någon vägande invändning mot att skall-formen används i riktlinjerna (se avsnitt 12.3).
Förfarandet i MD
Kommittén anser att det inte finns sakliga skäl för att enskilda näringsidkare skall ha endast s. k. subsidiär talerätt i ärenden som gäller otillbörliga marknadsföringsåtgärder enligt 2 & MFL som direkt berör den egna verk-
samheten. Därefter föreslår kommittén att en näringsidkare som berörs av
en handling som avses i 12 & MFL skall ha möjlighet att vända sig direkt till MD utan att först göra anmälan tull KO (se avsnitt 13.1).
KO:s förelägganden skall f.n. godkännas för att få samma verkan som
ett beslut av MD. Detta krav är enligt kommittén olämpligt bl. a. därför att
det kan onödigt fördröja beslutsprocessen. Kommittén är enig om att den nuvarande ordningen beträffande KO:s förelägganden inte är tillfredsställande. Kommitténs majoritet föreslär vissa nya regler i fråga om sådana förelägganden (se avsnitt 13.3). Viktigast är förslaget att ett föreläggande blir gällande inte bara efter godkännande utan också om vederbörande näringsidkare underlåter att meddela att han motsåtter sig föreläggandet.
I ärenden som förs till MD för att få fram ett vägledande prejudikat kan
ibland den nuvarande ordningen som innebär att KO, eller annan sökande,
måste yrka förbud eller åläggande i samband med talan i MD vara olycklig. Ett sådant yrkande kan leda till att en näringsidkare avstär från att tillräck-
ligt aktivt delta i förfarandet. Kommittén föreslår en specialregel om att en talan kan få begränsas till att avse en prövning av frågan huruvida en
näringsidkares förfarande eller underlåtenhet kan bli föremål för ingripan-
de enligt någon av generalklausulerna i MFL eller lagen (1971: 112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor, AVL (se avsnitt 13.4). En bärande tanke bakom den marknadsrättsliga lagstiftningen är att MD:s beslut skall efterlevas även av företag som inte varit part i ett ärende. Det framstår då som berättigat att företag som inte deltar som part
får möjlighet att genom sina organisationer komma till tals i processen.
Detta gäller särskilt om ett företag som är svarande av en eller annan
anledning deltar mindre aktivt i förfarandet. Organisationerna bör också kunna tillföra processmaterial av värde för MD:s prejudikatskapande verk-
samhet. Kommittén föreslår därför att en sammanslutning av näringsidkare under vissa förutsättningar skall få medverka i ett ärende vid sidan av
KOÖ:s motpart (se avsnitt 13.5).
För att särskilt farliga produkter snabbt skall försvinna från marknaden föreslar kommittén slutligen att MD: 1 ärenden enligt 4 & MFL får möjlighet
att meddela interimistiskt beslut utan föregående skriftväxling med berörd
näringsidkare. om synnerliga skäl föreligger (se avsnitt 13.6.3).
Biluga 2
Riktlinjekommitténs lagförslag
I Förslag till Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)
Härigenom föreskrivs att 4. 10. 14 och 15 §§ marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Saluhäller näringsidkare till kon- Tillhandahåller en näringsidkare sument för enskilt bruk vara. som mot vederlag åt konsument för en-
på grund av sina egenskaper med- skilt bruk en vara eller en tjänst,
för särskild risk för skada på person som på grund av sina egenskaper eller egendom, kan marknadsdom- medför särskild risk för skada på
stolen förbjuda honom att fortsätta person eller egendom. kan markdärmed. Detsamma gäller. om nadsdomstolen förbjuda honom att varan är uppenbart otjänlig för sitt fortsätta därmed. Detsamma gäller, huvudsakliga ändamål. Förbud kan om en näringsidkare tillhandahåller meddelas även anställd hos nä- en sådan vara eller tjänst åt annan ringsidkare och annan som handlar näringsidkare för vidare marknadspå näringsidkares vägnar. föring till konsumenter. Förbud kan
Första stycket äger motsvarande meddelas även anställd hos nätillämpning, om konsumenten er- ringsidkare och annan som handlar bjudes att mot vederlag förvärva på näringsidkares vägnar. Förbud nyttjanderätt ull vara för enskilt mot tillhandahållande av vara eller bruk. tjänst bör dock inte meddelas. om
Förbud enligt denna paragraf får det ändamäl som förbudet skulle
ej meddelas i den mån det i författ- fylla kan uppnås genom ett förbud ning eller beslut av myndighet har enligt 2 § eller ett åläggande enligt
meddelats särskilda bestämmelser 38. om varan med samma ändamål som Vad som sägs I första stycket gälförbudet skulle fylla. ler även beträffande en vara eller en
tjänst som är uppenbart otjänlig för
sitt huvudsakliga ändamål.
Förbud enligt denna paragraf får
inte meddelas 1 den mån det i författning eller beslut av myndighet
har meddelats särskilda bestämmel-
ser om varan eller tjänsten med
samma ändamäl som förbudet skul-
le fylla.
Fråga om förbud eller äläggande Fråga om förbud eller åläggande
enligt 2-4 §§ upptages efter ansö- enligt 2, 3 eller 4 § tas upp efter
kan. Sådan ansökan göres av kon- ansökan. Sådan ansökan görs av
sumentombudsmannen. - Beslutar konsumentombudsmannen. Beträf-
denne för visst fall att ej göra ansö- fande förbud enhgt 2 § får ansökan
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
kan, får ansökan göras av samman- göras också av en näringsidkare slutning av konsumenter. löntagare som berörs av handlingen. eller näringsidkare eller, beträtffan- Beslutar konsumentombudsman-
de förbud enligt 2 8, av näringsid- nen för visst fall att inte göra ansö-
kare som beröres av hundlingen. kan, får ansökan göras av samman-
slutning av konsumenter. löntagare
eller näringidkare.
Förbudsföreläggande Förbuds- och informationstöreläg-
gande
14 §
Fråga om förbud enligt 2 eller 4 8 I fall som cj är av större vikt får får i fall som ej är av större vikt konsumentombudsmannen genom prövas av konsumentombudsman- förbudsföreläggande pröva fråga nen genom förbudsföreläggande. om förbud enligt 2 eller 4 § och ge-
Förbudsföreläggande innebär att nom informationsföreläggande pröden som antages ha företagit hand- va fråga om åläggande enligt 3 §.
ling. som avses i 2 eller 4 §, till god- Förbudsföreläggande innebär att
kännande omedelbart eller inom den som antas ha företagit handviss tid förelägges förbud vid vite ling, som avses 12 eller 4 §, till godatt fortsätta därmed eller, i fall som kännande omedelbart eller inom avses I 28, att företaga annan lik- viss tid föreläggs förbud vid vite att nande handling. fortsätta därmed eller, i fall som
Har föreläggande godkänts, gäl- avses I 2 §, att företa annan liknanler det som förbud som har medde- de handling. lats av marknadsdomstolen enligt 2 Informationsföreläggande inneeller 4 &. Godkännande som sker bär att den som antas ha gjort sig sedan den i föreläggandet utsatta ti- skyldig till underlåtenhet, som
den har gått till ända är dock utan avses 13 §, till godkännande ome-
verkan. delbart eller inom viss tid föreläggs
vid vite att lämna information, som
anges där.
Informationsföreläggande
1 'n
Fråga om äläggande enligt 3 8 får Har ett förbudsföreläggande eller
i fall som ej är av större vikt prövas ett informationsföreläggande godav konsumentombudsmannen ge- känts gäller det som ett förbud eller nom informationsföreläggande. ett åläggande som har meddelats av
Informationsföreläggande inne- marknadsdomstolen enligt 2. 3 eller bär att den som antages ha gjort sig 4 §. Godkännande som sker sedan skyldig till underlåtelse, som avses den i föreläggandet utsatta tiden
i 3 8, till godkännande omedelbart gått till ända är dock utan verkan. eller inom viss ud förelägges vid Har den mot vilken ceu föreläg-
vite att lämna information, som gande riktats ej inom utsatt tid godanges där. känt eller skriftligen motsatt sig fö-
Har föreläggande godkänts, gäl- reläggandet, får -konsumentomler det som äläggande som har med- budsmannen besluta att föreläggan-
delats av marknadsdomstolen en- det skall gälla på sätt som sägs i
ligt 3 §. Godkännande som sker se- första stycket. Beslutet får verkan dan den i föreläggandet utsatta ti- når det har delgivits den mot vilken
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
den har gått ull ända är dock utan det riktas. Denne får inom en måverkan. nad därefter hos marknadsdomsto-
len skriftligen begära omprövning
av beslutet.
Fett ärende rörande omprövning
kan marknadsdomstolen, för tiden
intill dess att ärendet slutligt har av-
gjorts, förordna att beslut enhet
andra stycket ej skall gälla.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,
dels att 6 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 6 a §. av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
Fråga om förbud fär i fall som ej I fall som ej är av större vikt får är av större vikt prövas av konsu- konsumentombudsmannen genom mentombudsmannen genom att den förbudsföreläggande pröva fråga som antages ha använt oskäligt av- om förbud. talsvillkor förelägges förbud till Förbudsföreläggande innebär att godkännande omedelbart = eller den som antas ha använt oskäligt
inom viss tid tförbudsföreläg- avtalsvillkor, ull godkännande
gande). omedelbart eller inom viss tid före-
Har förbudsföreläggande god- läggs förbud vid vite att fortsätta
känts, gäller det som förbud av därmed.
marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet
utsatta tiden har gått till ända är
dock utan verkan.
Närmare bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regeringen.
6a§
Har ett förbudsföreläggande god-
känts gäller det som ett förbud som
har meddelats av marknadsdomsto-
len. Godkännande som sker sedan
den i föreläggandet utsatta tiden
gått till ända är dock utan verkan.
Har den mot vilken ett föreläg-
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
gande riktats ej inom utsatt tid godkänt eller skriftligen motsatt sig fö-
reläggandet. får -konsumentombudsmannen besluta att föreläggan-
det skall gälla på sätt som sägs i
första stycket. Beslutet får verkan när det har delgivits den mot vilken
det riktas. Denne fär inom en mäå-
nad därefter hos marknadsdomstolen skriftligen begära omprövning av beslutet. I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen. för tiden intill dess att ärendet slutligt har avgjorts, förordna att beslut enligt andra stycket ej skall gälla.
3¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m., dels att 13, 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
138 Ansökan som avses i 17 § konkurrenslagen (1982: 729) görs skriftligen. Detsamma gäller ansökan om förbud eller åläggande enligt 2—4 § mark-
nadsföringslagen (1975:1418) eHer I $ lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor. Av ansökningen skall framgå de skäl på vilka ansök-
ningen grundas och den utredning sökanden åberopar. I ett ärende enligt 2, 3 eller 4 8
marknadsföringslagen eller 1 § la-
gen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan marknadsdomstolen pröva en talan som är begränsad till
frågan huruvida ingripande mot en
näringsidkares förfarande eller un-
derlåtenhet kan ske med stöd av någon av de nämnda bestämmelserna.
13a§ Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att ut
gången av ett ärende, i vilket kon-
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
sumentombudsmannen är sökande. kan ha ett betydande intresse för medlemmarna I sammanslutningen eller är av allmän betydelse. kan marknadsdomstolen på ansökan av sammanslutningen ullåta att denna medverkar i förtarandet och aberopår bevisning vid sidan av närinegsidkare som är motpart till konsumentombudsmannen. - Marknadsdomstolens avgörande i ärendet riktas inte mot den medverkande. Parterna skall beredas tillfälle att vittra sig över en ansökan enligt första stycket. En sådan ansökan får inte bifallas, om konsumentombudsmannens motpart motsätter sig detta. Vad som sägs i 138 första stycket gäller även en ansökan om medverkan.
14 8 Sökanden och hans motpart skall Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ- beredas tillfälle att vid sammanträrde inför marknadsdomstolen lägga de inför marknadsdomstolen tägga fram sina synpunkter och före- fram sina synpunkter och före-
bringa den utredning de vill åbero- bringa den utredning de vill äbero-
pa. Till sådant sammanträde skall pa. ombudsmannen för frågor av den Är ombudsmannen för frågor av art som ärendet rör kallas, även om den art som ärendet rör inte sökanhan ej är sökande. de, skall han ges tillfälle att yttra sig 1 ärendet.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning domstolen bestämmer. Förhandling som avses i 4 eller 5 § konkurrenslagen (1982: 729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande. Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt med part. Förhandlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parterna inför
domstolen.
[58 Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt
15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. om tllfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.
Fråga om förbud, äläggande eller tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen
(1982: 729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åkiggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 § lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse
Förbud eller åläggande, som Förbud eller åläggande. som
avses I andra stycket. eller återkal- avses i andra stycket. eller återkal-
lelse av tillstånd, som avses där, får lelse av tillstånd. som avses där. får
inte beshutas utan att den som rför- inte beslutas utan att den som för-
budet. åläggandet eller återkallel- budet, åläggandet eller äterkallelsen avser fått villfälle att yttra sig i sen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, savida det inte finns anled- frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest ning anta. alt han avvikit eller eljest håller sig undan. håller sig undan. I ett ärende om
förbud enligt 4 § marknadsförings-
lagen får marknadsdomstolen dock
även i annat fall omedelbart besluta
om förbud enligt 13 § marknadsfö-
ringslagen. om synnerliga skäl före-
ligger.
4 Förslag till
Lag om ändring i konsumentköplagen (1973: 877)
Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentköplagen (1973:877) att 8 8
skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Förestagen Iydelse
Säljes varan i strid mot förbud Säljs varan. trots att den enligt enligt 4§ marknadsföringslagen beslut av marknadsdomstolen på (1975: 1418) eler eljest i strid mot grund av sina egenskaper medför
förbud att saluhälla vara, vilket särskild risk för skada på person
meddelats i författning eller av eller egendom eller är uppenbart myndighet väsentligen i syfte att fö- otjänlig för sitt huvudsakliga ändarebygga att den som använder mål, skall varan anses behäftad varan ädrager sig ohälsa eller drab- med fel. bas av olycksfall eller för att eljest Säljs varan i annat fall i strid mot
hindra användning av vara som ej förbud att saluhålla vara, som har är tillförlitlig från säkerhetssyn- meddelats i författning eller av
punkt. skall varan anses behäftad myndighet väsentligen 1 syfte att fö-
med fel. Detsamma gäller, om rebygga att den som använder varan är så bristfällig att dess an- varan ådrar sig ohälsa eller drabbas
vändning medför uppenbar fara för av olvcksfall eller för att annars
köparens eller annans liv eller häl- hindra användning av vara som inte så. är tillförlitlig från säkerhetssyn-
punkti. skall varan anses behäftad
med fel. Detsamma gäller. om
varan är så bristfällig att dess an-
vändning medför uppenbar fara för
köparens eller annans hiv eller häl-
så.
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttrandena över riktlinjekom-
mitténs betänkande (SOU 1983:40) Konsumentpolitiska
styrmedel — utvärdering och förslag
Innehällsförteckning Sid.
1. Rikitlinjesystemet. Principiell och praktisk utvärdering. Självreg-
lering m.m. inom näringslivet. Riktlinjerna ur rättslig och funk-
tionell SYNVinkel ooo orseeere reser ere reser rer reser es sees 106 2. InfOrMÅlNOR omer errerrrre reser er er rer ser rer tre restresa 157 3. Produktsäkefrleflosoossrsrrerrrrr rasar rer rr rr rr rr rr rr ras ers 161
3.1 Utvidgning till tjänster. Säljförbud riktat mot tidigare säljleå = 161
3.2 Straffsanktionerade regler oososeesssrseessrerr rss sr rest 172
3.3 Konsumentköplagens felbegrePpp ssssossssessssss ers era 180
3.4 SkaderapppoörteringssyslemM sosssosose rer rer reser rr rer ra 184 4, Processen i marknadsdomstölen, fflafPla oososssrrrrrrr reses aa 195
4.1 Direkt talerätt soooooosroe esse rr rr ers sr rese re rr e rr ers na 195
4.2¶Situationen då yrkandet medgivits. Branschorganisationers
medverkan i processen. Fastställelsetalan samt möjligheten
att föra talan utan förbudsyrkande m.m. socooosooos soo es 202
4.3 Interimistiska förbudsbeslut och vissa andra rättegångsfrå-
FT6) 210
1¶Riktlinjesystemet
Principiell och praktisk utvärdering. Självreglering m. m. inom näringslivet. Riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel.
1.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten, som i sin dömande verksamhet inte kommit i kontakt med de producentpåverkande styrmedlen på konsumentpolitikens områden, har inriktat sin granskning av betänkandet i första hand på de föreslagna lagändringarna. Utifrån de synpunkter som hovrätten anser sig ha att beakta har hovrätten i sak ingen erinran mot de
framlagda förslagen. Hovrätten delar kommitténs uppfattning att termen rekommendationer
är en missvisande beteckning på ifrågavarande regler. Från språklig synpunkt är inte heller riktlinjer en bra beteckning, eftersom det som betecknas som riktlinjer i själva verket är detaljregler. Hovrätten föreslår att man försöker finna en mer passande term. Möjligen löser sig problemet med tiden genom att termen riktlinjer blir eti mer inarbetat och accepterat
begrepp.
1.2 Kammarrätten i Sundsvall: Kommittén har i betänkandet utförligt re-
dovisat formerna för och resultaten av den utvärdering och översyn i fråga
om olika producentpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område som enligt direktiven utgjort tyngdpunkten i utredningsarbetet. Vid en översiktlig genomgång av de allmänna överväganden och förslag som kommittén redovisat mot bakgrunden av sin utvärdering och översyn har kammarrätten — från de synpunkter kammarrätten har att företräda — inte funnit anledning föreligga till erinringar. Det sagda gäller framför allt i fråga om den betydelsefulla och centrala del i betänkandet som gäller riktlinje-
systemet och dess utformning i framtiden.
1.3 Kommerskollegium (KK): Kollegiet finner det rimligt att man som kommittén föreslär utöver nuvarande system med riktlinjer även prövar en självreglering som innebär att näringslivets organisationer i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning.
Vad gäller riktlinjernas ställning i förhållande till Sveriges internationella handelsutbyte m.m. kan kollegiet konstatera att den underrättelseskyldighet till kollegiet som föreligger för myndigheter enligt kungörelsen 1973: 233 (senaste lydelse enligt 1979: 1209) i huvudsak fungerat tillfredsställande vad avser relationerna till Konsumentverket. Kollegiet kan vidare bekräfta att för den praktiska tillämpningen av GATT-överenskommelsen om tekniska handelshinder har riktlinjerna från svensk sida i dessa sammanhang fått betraktas som analoga med myndighetsföreskritter. Således har kollegiet enligt bestämmelser i denna överenskommelse och enligt en motsvarande informations- och konsultationsprocedur inom EFTA för svensk del fortlöpande notifierat Konsumentverkets riktlinjer och förslag till riktlinjer. Kollegiet vill i sammanhanget allmänt peka på vikten av att riktlinjerna i största möjliga utsträckning utformas med internationella
normer som grund och att de tillämpas på ett sådant sätt att oberättigade
hinder för internationell handel inte uppkommer. Vid utarbetandet av
riktlinjerna bör således bl.a. beaktas eventuella svårigheter för importen
och eventuellt även för exporten (typ omställning av produktionen eller anpassning av informationen). Det synes därför rimligt att Konsumentverket med stöd av kollegiet bevakar att sädana hinder inte uppstår samt att verket även fortsättningsvis i sitt regelarbete tar hänsyn till intresset av att
undvika handelshinder.
1.4 Stockholms Handelskammare: Större delen av det frumlagda betänkandet upptas av en utvärdering av riktlinjesystemets tillämpning. Av denna omsorgsfulla genomgång framgår att riktlinjesystemet numera fungerar väl. Handelskammaren delar därvid Kommitténs uppfattning att riktlinjer även I fortsättningen bör användas som konsumentpolitiskt styrmedel.
Vid sidan av riktlinjesystemet bör enligt Kommittén ett system med självreglering kunna prövas. Kommittén tänker sig därvid att näringslivet i
vissa fall skall ta fram normer och svara för normövervakning inom fram-
för allt informationsomrädet. Tyvärr går Kommittén inte närmare in på hur
en sädan självreglering skall utformas i praktiken, varför det är svårt att i detalj bedöma förslaget. Enligt Handelskammaren är dock tanken på självreglering tilltalande så tillvida att ett sådant system bör kunna ersätta olika
föreskrifter från myndighetshåll.
1.5 Marknadsdomstolen (MD): Kommittén har på ett förtjänstfull sätt belyst den gällande ordningen för producentpåverkan på konsumentpolitikens område. Marknadsdomstolen kan i allt väsentligt instämma i Kommitténs överväganden och förslag i kap. 9—-13 i betänkandet. I anslutning till de särskilda kapitlen vill domstolen anföra följande.
Kap. 9
Marknadsdomstolen delar kommitténs uppfattning att riktlinjesystemet på det hela taget fungerat väl och att det inte finns anledning till någon radikal förändring i systemet. Detta bör dock kunna förbättras genom de åtgärder kommittén föreslär, främst indelningen av arbetet med framtagande av riktlinjer i ett utredningsskede och ett förhandlingsskede.
Kommittén förordar en ökad användning av självreglering inom näringslivet. Avsikten med förslaget är bl. a. att i större utsträckning än tidigare ta till vara det kunnande som finns inom näringslivet. Förslaget är samtidigt ett konkret uttryck för den av kommittén omnämnda principen om näringslivets huvudansvar för att konsumenternas berättigade intressen tillgo-
doses. Kommittén har av naturliga skäl avstått från att ange hur ett system
med självreglering skall se ut i detalj och det är därför inte möjligt att närmare bedöma dess konkreta innebörd. Principiellt anser dock marknadsdomstolen att en ökad självreglering av angivet slag är av värde, förutsatt att de normer och regler som kan bli resultatet härav inte kommer i konflikt med de tankegångar som ligger bakom den marknadsrättsliga
lagstiftningen. Kommittén utgår också från att konsumentverket skall be-
hålla ett övergripande ansvar för normframtagning och normövervakning. Som kommittén påpekar är det viktigt att i normarbetet beaktas även de konkurrenspolitiska aspekterna. Över huvud taget är det glädjande att
kommittén så utförligt behandlar konsumentpolitikens förhållande ull kon-
kurrensrätten, De uttalanden som kommittén gör i anslutning härtill är enligt marknadsdomstolens mening väl avvägda.
Kap. 12
Kommittén behandlar i detta kapitel riktlinjernas rättsliga karaktär. Enligt kommitténs bedömning bör riktlinjerna inte betecknas som rekommen-
dalioner. eftersom denna term ger en missvisande bild av riktlinjernas egentliga innebörd. Även marknadsdomstolen anser att ordet rekommen-
dation inte på ett ullräckligt klargörande sätt ger besked om riktlinjernas
plats i det konsumentpolitiska regelsystemet. Beteckningen riktlinje har. som kommittén anför, blivit ett inarbetat och accepterat begrepp och den
kan därför med fördel användas även i framtiden. Tilläggas bör dock att
kommittén (s. 287) i beskrivningen av förhållandet meHan riktlinjer och i
rättslig mening bindande föreskrifter torde ha alltför starkt betonat likheten mellan de två regelslagen. Endast de riktlinjer som grundar sig på marknadsdomstolens beslut kan sägas ha en med straffregler likartad ställ-
ning.
Marknpadsdomstolen har ingen erinrun mot kommitténs uttalanden om riktlinjearbetets formella grund i instruktionen för konsumentverket. Domstolen tillstyrker förslaget till förtydligande av ingressen ull varje riktlinje.
1.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommittén har haft till uppdrag att utvärdera och se över olika producentpäverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten i arbetet har legat på att granska de riktlinjer som utarbetas av konsumentverket (KOV) för företagens tillämpning av generalklausulerna i marknadsföringslagen (MFL). Kommitténs slutsats är att riktlinjesystemet efter vissa ”inkörningsproblem”" idag fungerar på ett tillfredsställande sätt. Några grundläggande förändringar av detta system föreslås därför inte av kommittén.
F kapitel 5 i betänkandet diskuteras riktlinjernas inverkan på konkurrensförhållandena inom näringslivet. Kapitlet innehåller en värdefull analys av de risker för negativa konkurrenseffekter som finns med riktlinjeverksamheten. NO delar kommitténs uppfattning att dessa risker inte i någon nämnvärd grad förverkligats, varför riktlinjearbetet av dessa skäl inte behöver ändras. Det är emellertid väsentligt att medvetenhet hela tiden finns om de olämpliga verkningar från konkurrenssynpunkt som kan
uppkomma i dessa sammanhang. NO vill understryka vikten av att riktlin-
Jerna, för att inte hämma företagens produktutveckling, begränsas till sådana krav som är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Det är också angeläget att riktlinjerna medger en flexibilitet, så att företagen har möjlighet att uppfylla de grundläggande kraven på olika sätt.
Kommittén påpekar också att det sätt på vilket näringslivet är represen-
terat vid riktlinieforhandlingarna kan få konkurrenssnedvridande effekter. NO vill här framhålla att det bör vara ett ansvar för KOV att se till att olika grupper inom den aktuella branschen är representerade vid förhandlingar-
na eller på annat sätt får möjlighet att framföra sina synpunkter. Även företag som står utanför branschorganisationen på området liksom impor-
törer och småföretag bör ges möjlighet att medverka vid framtagandet av riktlinjer. Öm endast de branschledande, större företagen deltar i kontakterna med KOYV finns en risk för att riktlinjerna kommer att ställa onödigt höga krav. som de mindre företagen inte kan uppfylla till rimliga kostnader. Resultatet kan bli ett dyrt överskydd för konsumenterna samtidigt som konkurrenstrycket i branschen minskar genom att de mindre företagen fär svarare att hävda sig.
För att hälla nere kostnaderna och bevara konkurrenstrycket är det
vidare av största vikt att riktlinjerna så långt möjligt anpassas till förekom-
mande internationella normer så att tekniska handelshinder inte tillskapas. På många varuområden är idag en fri import förutsättningen för en fungerande konkurrens. Kommituén anser det önskvärt att som ett komplement ull rikthinjerna
pröva en självreglering. som innebär att näringslivets organisationer i vissa
fall tar fram normer och svarar för normövervakning under överinseende av KOV. NO är positiv till att näringslivet genom självsaneringsverksamhet i ökad utsträckning själv tar ansvar för sina åtgärder på marknadsfö-
ringsområdet. En central normgivning bör dock inte ses som det primära
sättet för sanering. Bättre information till företagen om påvisade konsumentproblem och rådgivning om tänkbara lösningar kan ofta vara tillräckligt. Som påpekas av kommittén kan även olika former av självreglerande åtgärder av normativ karaktär, på samma sätt som normering genom riktlinjer. medföra vissa risker från konkurrenssynpunkt. Det finns därför
anledning för NÖ att ägna uppmärksamhet åt utvecklingen på detta områ-
de. I prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag fastslogs att KOVSs riktlinjer har karaktär av rekommendationer, som inte är rättsligt bindande. Avgörande vid marknadsdomstolens (MD) prövning är därför inte om avvikelse skett från en riktlinje, utan om näringsidkarens handlande strider mot nägon av generalklausulerna i MFL. NO anser det med hänsyn till riktlinjernas icke-bindande karaktär principiellt olämpligt att dessa till helt övervägande del utformas som skall-regler. Även om den nuvarande utformningen med föreslaget förtydligande om språkets innebörd tills vidare kan accepteras som en nödlösning, bör enligt NÖs uppfatt-
ning på sikt eftersträvas att använda ett språk i riktlinjerna som klarare
uttrycker reglernas rättsliga innebörd.
1.7 Statens pris- och kartellnämnd (SPK): Riktlinjekommitténs uppdrag
avsåg, allmänt sett. en översyn av tekniken och formerna för konsument-
verkets producentpåverkande insatser. Kommittén har inte funnit några
grundläggande brister i den nuvarande ordningen enligt vilken utgivandet av riktlinjer från konsumentverket utgör det viktigaste styrmedlet av normkaraktär. Den kritik som i vissa sammanhang framförts mot tillämp-
ningen av riktlinjesystemet betecknas av kommittén som överdriven. Vissa modifieringar och kompletteringar av detta system föreslås dock. Kommittén diskuterar bl.a. frågan om hur riktlinjerna bör betecknas och presenteras för att deras formella status — en mellanform mellan rekommendation och föreskrift — klart skall framgå. SPK ansluter sig till kommitténs uppfattning att beteckningen riktlinjer i fortsättningen bör användas konsekvent och att sålunda benämningen rekommendationer inte längre bör utnyttjas för att karaktärisera riktlinjerna. Nämnden finner
det välmotiverat att deras författningsmässiga grund tydligare framhävs
genom att, som kommittén förordar, redan i ingressen lämnas vissa hänvisningar av formell natur, bl. a. till den eller de paragrafer i marknadsförings-
lägen som i varje särskilt fall kan åberopas som stöd för riktlinjerna.
Riktlinjekommittén anser att näringsidkare och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera sig I arbetet på att förbättra konsumenternas ställning. Som ett kompletterande styrmedel föreslås därför ett system med självreglering. Detta skulle i första hand vara användbart i
sådana frågor som har att göra med kravet på relevant information till konsumenterna om utbjudna varor och tjänster. I lämplig utsträckning
skulle härvid enligt kommittén näringslivets organisattoner kunna utarbeta
och utge normer samt även utöva en viss övervakning av efterlevnaden.
Avsikten har inte varit att inskränka konsumentverkets övergripande ansvar för utformningen av riktlinjer och tillsynen på detta område, utan som nämnts endast att tillskapa ett komplement.
Om näringslivets organisationer i ökad utsträckning engagerar sig för åtgärder som gynnar konsumenterna, exempelvis genom att ge medlemmarna anvisningar om en mera konsumentanpassad information i marknadsföringen. synes detta i princip vara positivt. SPK vill därför för sin del
tillstyrka den av kommittén framförda tanken på sådan verksamhet. Till en
början bör dock inte alltför stora förväntningar ställas på effekterna av sådana självregleringsinsatser. Det är sålunda viktigt att det släs fast att åtgärder av detta slag inte i något avseende begränsar aktionsmöjligheterna
för samhällets konsumentvårdande organ eller företagens ansvar enligt marknadsföringslagen.
Den potentiella risken av att mera formaliserade självregleringsåtgärder inom näringslivet kan medföra inskränkningar i konkurrensen bör också noga beaktas i detta sammanhang. Kommittén förordar att NO ägnar
uppmärksamhet åt de problem med hänsyn till konkurrensfriheten som kan uppkomma till följd av ett utbyggt självregleringssystem. SPK finner
detta välmotiverat och ser det även som naturligt att nämnden som kon-
kurrensvärdande myndighet — med instruktionsenlig uppgift att bl.a. undersöka förekomsten av konkurrensbegränsning inom näringslivet och
vilken inverkan på effektiviteten och prisbildningen inom näringslivet som
den kan få — övervakar och utreder eventuella konkurrensbegränsande
effekter av sådana självregleringsåtgärder inom näringslivet.
En motsvarande bevakning från konkurrenssynpunkt torde för övrigt böra komma i fråga även när det gäller effekterna av de riktlinjer på marknadsföringsområdet som utges av konsumentverket. Enligt SPKs uppfattning förtjänar konkurrensaspekterna över huvud en större uppmärksamhet än hittills i de sammanhang då nya riktlinjer skall utformas eller äldre riktlinjer ses över.
När det gäller uppläggningen inom konsumentverket av det konkreta arbetet med att förbereda och utforma riktlinjer anser kommittén att hittills
tillämpad praxis i stort sett kan följas även i fortsättningen. Kommittén har emellertid preciserat den lämpliga arbetsmetodiken I ett särskilt handläggningsschema. En nyhet blir enligt detta förslag att en mera strikt uppdelning av proceduren görs I en utrednings- och en förhandhingsfas. Det slutliga valet av styrmedel — 1.ex. utfärdande av riktlinjer, annan myndighetsätgärd eller självsanering — skall enhigt kommitténs intentioner ske först sedan utredningsarbetet slutförts. Nämnden anser i likhet med kommittén alt en på detta sätt mera systematiserad planering av riktlinjeurbetet
kan vara rationell och därmed öka effektiviteten i såväl detta arbete som
konsumentverkets övriga verksamhet.
1.3 Konsumentverket (KOV): Konsumentverket fär inledningsvis konstatera att riktlinjekommittén på ett adekvat sätt belyst verkets verksamhet i fråga om marknadsinriktade aktiviteter och de styrmedel m. m. som står till buds för aktiv producentpåverkan. När det gäller del Ii betänkandet, "Beskrivning av gällande ordning”. kommer verket därför endast att beröra vissa detaljfrågor och därvid lämna några kompletterande eller avvikande synpunkter.
Riktlinjesystemetrs tillämpning
Kommittén konstaterar i kapitel 3 att det främst från näringslivshåll riktats kritik mot KÖV för att inte ha tillräckligt undersökt om olika riktlinjer tillgodoser ett verkligt konsumentbehov, och att KOV alltför okritiskt använt just riktlinjer som styrmedel utan att närmare utreda om andra medel skulle ge bättre resultat. Kommittén framhäller samtidigt att dess huvudintryck dock är att kriuken inte längre är aktuell, eftersom betydelsefulla förbättringar skett under senare är.
KOV vill i anslutning härtill framhålla att alla nu gällande riktlinjer.
vilket också kommittén i annat sammanhang konstaterat, utfärdats efter förhandlingar med näringslivet. KOV:s inställning har också varit att s. k. branschöverenskommelser i princip skall reglera väl definierade frågeställningar av mera begränsad omfattning, medan i riktlinjerna tagits upp mera generella informations- och produktutformningsfrågor.
Innan arbetet med en riktlinje påbörjats har det också i högre grad än när det gäller arbetet med en branschöverenskommelse varit en strävan att utarbeta ett så allsidigt utredningsmaterial som möjligt.
Att I efterhand — med facit i hand — framföra kritik rörande valet av styrmedel i enskilda fall, där t.ex. ändrade marknadsförhållanden eller andra omständigheter kan ha förändrat förutsättningarna för riktlinjerna, får anses nog så lätt. För KOV är utfärdade riktlinjer emellertid inte något statiskt utan verket har fortlöpande arbetat utifrån förutsättningen att noga
följa utvecklingen på marknaden och rätta åtgärder och styrmedel därefter. Den av kommittén noterade minskningen av antalet utfärdade riktlinjer
efter 1979 i förhällande till tidigare planer får bl.a. ses mot det nyss
Prop, 1984/85: 213 113
anförda. Det må också understrykas att skilda uppfattningar mellan nåringslivet och KOV i samband med riktlinjeförhandlingar oftast gällt en-
skilda avgränsade frågor, problem eHer formuleringar och inte val av
styrmedel. Till yttermera visso har näringslivet tidvis varit i det närmaste
obenäget att träffa nya braänschöverenskommelser.
I avsnitt 3.7 berör kommittén svårigheterna att göra tillförlitliga utvärderingar av effekten av utfärdade riktlinjer. Kommittén framhåller därvid
också, att man för KOV:s verksamhet inte alltid behöver ställa så höga krav på utvärderingsmaterialet. KÖV håller med om detta och vill också
understryka att i ett klimat med krympande resurser är det inte möjligt att avsätta nägra större belopp eller personalresurser för mera grundliga utvärderingar. KOV håller också med om att en systematisk sammanställning av erfarenheter som redan vunnits av gällande riktlinjer kan vara av värde för den”fortsatta verksamheten. Verket kommer därför att så snart möjligheter ges att överväga utformningen av en sädan sammanställning.
KOV biträder de allmänna synpunkter som framförs I avsnitt 3.8 sista stycket om för- och nackdelar med riktlinjesystemets nuvarande utformning.
KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel
KOV vill stryka under kommitténs synpunkt i kapitel 4 att frägan om riktlinjernas formellt rättsliga natur i princip bör skiljas från frågan om deras praktiska effekt som styrmedel för producentpåverkan. Riktlinjernas praktiska roll som ett effektivt styrmedel får sälunda inte överskuggas av en mera akademisk diskussion om riktlinjernas juridiska status, med risk att styrmedlet förlorar i effektivitet. Som kommittén också framhåller är riktlinjerna ett smidigt instrument, som medger en successiv utveckling i arbetet med att förbättra konsumenternas situation, som bör bestå.
Kommittén anför beträffande provningsintyg att ett sådant riktlinjekrav uppenbarligen ej kan vara rättsligt bindande för näringsidkaren, och att det bör övervägas om riktlinjerna bör innehålla formuleringar som kan ge ett sådant intryck. Konsumentverket vill till detta tillägga att många riktlinjer, särskilt de av senare datum, enbart ger en anvisning till visst provningsförfarande. Även andra provningsmetoder kan då vara tänkbara.
Konkurrens samt kostnads/Inytto-effekter
Av kommittén framförda synpunkter rörande riktlinjernas påverkan på konkurrensförhållandena mellan olika företag och på produktutvecklingen föranleder inte några särskilda kommentarer. KOV är medvetet om problemen och följer fortlöpande utvecklingen på marknaden.
När det gäller de ev. tekniska handelshinder som en riklinje kan medföra
följer verket gällande författningar och har fortlöpande kontakter med kommerskollegium. Några problem av betydelse har inte heller framkom-
mit inom detta området.
8 Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 213
Beträffande kostnads- och nyttoeffekten av riktlinjer håller KOV med om att en total kalkyl över riktlinjeverksamhetens kostnader och nytta är av starkt begränsat värde. Mera meningsfullt — men som också kommittén
framhäller, om än i praktiken svårt — bör det vara att i vissa fall göra
kalkyler över enskilda riktlinjers kostnads- och nyttoeffekter uufrån vissa preciserade antaganden.
Sädana utvärderingar är emellertid resurskrävande och är heller inte möjliga att utföra mer än i särskilda fall. KOV har dock när det gäller
bindningar för utförsåkning (KOVFS 1979: 12) låtit göra en sådan analys
som redovisats I KOVSsS rapport ”Lönar det sig att testa bindningar för utförsåkning?” (Byrå 3.1983-3-01). Trots att förutsättningarna i detta spe-
ciella fall varit särskilt goda för en kostnads/nyttoanalys visar rapporten att kalkylresultaten ändå måste tolkas med stor försiktighet. Kommittén framhåller att det med tanke på framtida regelarbete är av
stort värde att identifiera de kostnads- och nyttoeffekter som riktlinjer och liknande regler kan ge upphov till. Kommittén har därför upprättat en förteckning (bilaga 5.1) över de kostnads- och nyttoeffekter som kan tänkas uppstå som följd av nya riktlinjer. Avsikten är att förteckningen skall kunna utgöra en ”checklista” vid verkets kostnads/nyttoöverväganden vid framtagning av nya riktlinjer. Även om verket inte vill frånkänna bilagan sitt värde som cen inventering av teoretiskt möjliga kostnads- och
nyttoeffekter är verket av den uppfattningen att en okritisk tillämpning av förteckningen som checklista skulle medföra risk för att onödigt och kostnadskrävande arbete kommer att läggas ner för att söka leva upp till kravet alt presentera en kostnads/nytto- analys i monetära termer. Det är i stället
verkets förhoppning att det forskningsprojekt som f.n. bedrivs med syfte att få fram en modell för samhällsekonomisk kostnads/Äntäktskalkyl på konsumentområdet skall ge ett förväntat resultat i form av en praktiskt
tillämplig modell som kan komma till användning i riktlinjearbetet.
Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel
Kommittén anser att riktlinjer bör bibehållas som KOV:s viktigaste styrmedel av normkaraktär. Likaså att överenskommelser med näringslivet även i fortsättningen bör användas som styrmedel. KOV delar i princip kommitténs bedömning i detta hänseende.
Kommittén framhåller vidare att det är önskvärt att som ett kompletterande styrmedel pröva former för frivillig samverkan mellan KOV och näringslivet. s. A. självreglering liknande den som finns och är under utarbetande i andra länder. Kommituén har i bilagan 2:4 till betänkandet
redovisat utländska förhällanden vad gäller konsumentpolitiska styrmedel.
Av denna framgår att näringslivets självsanering i vissa andra länder spelar en mera framskjuten roll på normkontrollens område än i Sverige. Kommittén tänker sig att sädan självreglering I första hand skall avse informationsområdet och innebära att näringslivet arbetar fram egna normer inom
ett område och även svarar för viss normövervakning. Det betonas dock att KÖOV, som central myndighet för konsumentfrågor. även I fortsättningen skall ha det övergripande ansvaret för att. dels erforderliga normer tas fram, dels övervakning och uppföljning av att utarbetade normer följs.
Som bilaga till betänkandet har kommittén fogat en inom NDM utarbe-
tad promemoria, där ett tänkt s.k. självregleringssystem närmare skisseras. Som bilaga har också fogats en inom Sveriges köpmannaförbund utarbetad promemoria om självreglering inom detaljhandels- och konsu-
mentservicesektorn.
KOV vill i första hand konstatera att en viss fortlöpande självsanering pågår inom näringslivet. Det av kommittén nu föreslagna ”självregleringssystemet” har KOV uppfattat som ett mera avgränsat system. Kommittén har måhända därför valt uttrycket "reglering. KOV skulle för sin del vilja
utvidga begreppet och inte tala om ”system” som mera för tanken till
något-avgränsat. KOV har därför valt att använda uttrycket ”självsanering”.
KOV delar uppfattningen att det är önskvärt med en utvidgad självsaneringsverksamhet inom näringslivet som komplettering till verkets styr-
medel på konsumentområdet. Enligt vad verket kan förstå är man också
inom näringslivet berett att ta upp diskussioner om att på försök pröva några särskilt utvalda självsaneringsprojekt. Verket å sin sida är villigt att diskutera olika samarbetsformer för verksamheten. Verket förutsätter vi-
dare att samarbetet och självsaneringsverksamheten kan ske på olika
nivåer. Sådana nivåer kan inom näringslivet vara central näringslivsorganisation, branschorganisation eller enskilda företagare och för konsumentor-
ganens del central, regional eller lokal nivå. Samarbetet skall inte nödvändigtvis ha som utgångspunkt det i viss mån oklara begreppet styrmedel.
Det är också angeläget att näringslivet i ökad omfattning tar egna initiativ och utreder uppkommande konsumentproblem inom visst område samt
utarbetar normer — om så behövs — för att lösa problemen. KOV skall
sålunda inte I varje sammanhang behöva initiera och prioritera sådana åtgärder även om verket, som nyss nämnts. är villigt att samarbeta i
sådana frågor.
Den självsaneringsverksamhet som KOV avser bör bl. a. grundas på att verket och näringslivet har fortlöpande kontakter och därvid fär till stånd en form av samsyn i konkreta konsumentpolitiska frågor. Kanske allra viktigast är att genom olika informationsåtgärder föra ut denna samsyn till berörda nivåer inom näringslivet och konsumentorganen. Vissa kontakter under hand har redan förekommit mellan KÖV och näringslivet i dessa frågor och skall förhoppningsvis leda fram till att ett antal nya projekt på
självsaneringsområdet efter hand kan komma igäng.
KOV instämmer i kommitténs bedömning att konsumentverket inte har resurser för mera omfattande och återkommande informationsinsatser till företagen om riktlinjer och riktlinjeregler och att det därför i huvudsak får
ankomma på näringslivet att svara för den fortlöpande informationen i detta hänseende. Liksom beträffande övrig självsaneringsverksamhet är KOÖV dock självfallet berett att samarbeta även I detta hänseende inom ramen för tillgängliga resurser.
KOVYV delar uppfattningen att näringslivet i ökad omfattning borde medverka ull att flera standarder tas fram inom konsumentområdet. Av betänkandet framgår bl.a. att näringslivet har påtalat att vissa handelshindersproblem i vissa fall uppkommit i samband med nya riktlinjer. Det synes därför naturligt att näringslivet mer aktivt deltar i och stödjer det svenska standardiseringsarbetet inom konsumentomrädet. SIS måste beredas ökade möjligheter att inom konsumentområdet aktivt deta i och päverka internationellt standardiseringsarbete och därmed också kunna medverka till att undanröja tekniska handelshinder genom att utveckla gemensamma standarder eller att som svensk standard anta lämplig internationell standard.
I flertalet avsnitt i betänkandet påtalas att näringslivet riktat skarp kritik mot KÖOV:s sätt att i inledningsskedet bedriva riktlinjeverksamheten. Kritiken har gällt i stort sett hela riktlinjeprocessen. Även om verket är medvetet om att brister av olika slag kan ha förelegat i inledningsskedet anser verket dock att kritiken i många stycken varit obefogad och onyanserad. I vissa fall torde kritiken då den framförts snarare ha äterspeglat viss osäkerhet hos näringslivet och närmast varit förestavad av taktiska hän-
syn.
Komittén konstaterar emellertid att riktlinjeförhandlingarna efter olika begynnelsesvärigheter numera löper i stort sett utan friktioner. KOV vill inte odelat hålla med om detta. Fortfarande kan riktlinjeförhandlingar bli mycket utdragna. Anledningen tll detta har i vissa fall saklig grund, t. ex. önskemål om fördjupade utredningar av det aktuella konsumentproblemet. Man kan dock inte värja sig från känslan att anledningen i vissa andra fall är alt näringslivet för ett ”uppehållande försvar”.
Kommittén har nu föresiagit att utarbetandefasen delas upp i en utredningsdel och en förhandlingsdel. Även om utarbetandet av riktlinjer hittills
i huvudsak följt kommitténs modell finner KOV det värdefullt med de
förslag och preciseringar som kommittén gjort när det gäller framtagnings-
processen. KÖV ställer sig emellertid tveksam ull kommitténs antydan om
att ”någon slags öppna remisser” eller ”hearings” borde prövas för att söka aktivera konsumenterna i förhandlingsarbetet. En sädan åtgärd skulle sannolikt både förlänga och komplicera frumtagningen av nya riktlinjer samtidigt som det är tveksamt om man skulle aktivera några nya grupper konsumenter med ett sådant förfarande.
KOV tillstyrker i övrigt de förslag som framförs enligt sammanfattningen i kapitel — — — 12. Verket vill i denna del enbart göra följunde kommentar: I betänkandet, sid 291. framför kommittén — ej redovisat i sammanfattningen av förslagen — att det av reglerna bör framgå ”att det
angivna provningsförfarandet endast år en metod som KÖV anvisar om en
näringsidkare vill bevisa att en vara uppfyller kraven i riktlinjerna”.
Många riktlinjer, speciellt sådana av senare datum. är redan nu till sin
utformning sådana att angiven rekommendation från kommittén uppfylls.
1.9 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommittén har haft till upp-
gift att granska och utvärdera olika konsumentpolitiska styrmedel. Den har främst intresserat sig för de generalklausuler om oullbörlig marknadsfö-
ring, information och produktsäkerhet, som finns i 2—4 §§ marknadsfö-
ringslagen, samt för de utfyllande och kompletterande riktlinjer för ullämpningen av klausulerna som konsumentverket (KOV) meddelar. Till grund för kommitténs överväganden ligger bl.a. en fvIlig redogörelse för
riktlinjesysternet i skilda hänseenden. Mot bakgrund av kommitténs nyss antydda intresseinriktning berörs i betänkandet — trots dess utförlighet —
huvudsakligen bara de näringsrättsliga konsekvenserna. Att riktlinjerna kanske också kan ha civilrättslig betydelse diskuteras inte närmare.
Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift att på begäran av en enskild konsument pröva tvist mellan konsumenten och en näringsidka-
re om en vara eller tjänst som näringsidkaren har tillhandahållit samt att ge
en rekommendation om hur tvisten bör lösas. ARN har ibland anledning att tå ställning till vilken betydelse som konsumentverkets riktlinjer skall tillmätas vid prövningen av enskilda ärenden. Nämnden avser därför att i det följande främst uppehålla sig vid de civilrättsliga konsekvenserna av riktlinjesystemet sådana som nämnden har uppfattat dessa i sin verksamhet. De näringsrättsliga aspekterna, som nämnden normalt inte har anledning att överväga närmare. kommer att beröras mindre ingående.
Kommittén har i sitt betänkande noggrant belyst vilka styrmedel som står till buds för en aktiv producentpåverkan. ARN kan i allt väsentligt
ansluta sig till kommitténs bedömningar.
3. Riktlinjesystemets tillämpning
I detta kapitel berörs bl.a. hur KOV uppmärksammas på konsument-
problem och hur en riktlinje kan initieras. ARN nämns inte i detta sammanhang. Med risk för överskattning av den egna verksamhetens betydel-
se vågar ARN påstå att kommittén synes något undervärdera nämndens betydelse för KOV:s s. k. problemuppfångning. Medan KOV årligen får in
4—-5000 skriftliga anmälningar om året (betänkandet s. 65) tar ARN emot inemot 8000 skriftliga anmälningar rörande konkreta konsumenttvister. ARN och KOV använder samma ADB-baserade diarium (IMDOC) där sökning mellan diarierna kan göras. I ca hälften av de till ARN inkomna ärendena meddelar nämnden beslut efter en materiell prövning av en nämndavdelning i vilken ingår företrädare för konsumentintressena. Dessa företrädare är ofta tjänstemän hos KOV. Det ger verkets befattningshavare information om mänga av de problem som kan möta den enskilda konsumenten.
Konsumentverkets ledamöter i nämnden har också möjlighet att vid nämndsammanträdena bilda sig en uppfattning om nämndens och också om näringslivets syn på viktigare frågor.
ARN expedierar fortlöpande samtliga nämndbeslut till KOV som information. Nämndens handläggare överlämnar vidare handlingar ur nämnd-
ärenden där man har uppmärksammat sådana konsumentproblem som KOV normalt handlägger. Detta gäller bäde frågor som rör marknadsföringslagen och frågor som rör avtalsvillkorslagen. ARN:s tjänstemän står
också till förfogande för de arbetsgrupper inom KOV som sysslar med
riktlinjearbete.
4. KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel
ARN har i och för sig inte något att invända mot den beskrivning som
görs i detta avsnitt angående riktlinjernas plats i det juridiska systemet. Som förut har antytts menar emellertid nämnden att riktlinjerna, trots att
de formellt bara utgör rättsligt oförbindande rekommendationer, emellanåt ändå I realiteten får civilrättslig betydelse. ARN vill i det följande redogöra något för sina erfarenheter av detta.
Vid en jämförelse mellan gällande riktlinjer och den praxis som har utvecklats inom ARN kan noteras att det endast är ett mindre antal
riktlinjer som har haft en direkt inverkan på nämndens bedömningar.
Bland dessa kan nämnas följande (se bilaga 2:2 sid. 285 i betänkandet)
1977:2, 1978:5, 1979:2, 1979:3, 1979:8, 1980:2. 1981:3, 1982:4. Några preciserade exempel anges nedan. Riktlinjernas betydelse för ARN:s bedömningar varierar dock inom
olika områden. Med hänsyn till vad som förut har sagts om ARN:s betydel-
se som informationskälla kan man dock konstatera att det finns ett växel-
spel mellan den praxis som successivt utvecklas inom ARN och vissa av
reglerna inom riktlinjesystemet. I många fall har I riktlinjerna helt enkelt ”kodifierats” sådana principer som sedan länge varit praxis vid nämnden.
Inom nämndens textilavdelning uppfattas riktlinjerna (KOVFS 1979: 8) i stort sett som bindande föreskrifter. Avvikelser från riktlinjernas regler betraktas normalt som fel i köprättslig mening (se bilaga A).! Riktlinjerna
inom området har från början till en stor del baserats på nämndens praxis och de revideras allteftersom utvecklingen av t.ex. nya material fortskri-
der. Den erfarenhet nämndens handläggare och föredragande inom avdelningen har gjort är att riktlinjerna upplevs som bindande inom branschen
och att de därför i allmänhet följs.
Riktlinjerna för personbilars energiförbrukning (KOVFS 1977:2) har
varit uppe till diskussion i ett ärende som nämnden avgjorde 1980 (Dnr 80/
R846, se bilaga B).! Nämnden synes där ha varit beredd att anse att en icke
ringa avvikelse från uppgifterna i biltypens bränsledeklaration bör betrak-
! Bilagan här utesluten.
tas som ett fel i köprättslig mening. Ärendet — där anmälarens talan i och
för sig ogillades — har haft stor betydelse vid bl.a. nämndens rådgivning
till allmänheten och andra.
Även inom nämndens reseavdelning har KOV:s riktlinjer (KOVFS
1979: 3) i flera fall haft betydelse som utgångspunkt för vad som skall anses
vara god sed vid marknadsföring av sällskapsresor. även om riktlinjerna
inte uttryckligen svnes ha citerats i nägot beslut (jfr bilaga C).! Detsamma gäller i några ärenden rörande postorderförsäljning. Om en
säljare i cen annons utelämnar några av de uppgifter som enligt riktlinjerna för postorderförsäljning (KOVFS 1980:2) bör regleras där, har detta använts som ett negativt tolkningsdatum mot säljaren (se bilaga D).!
Sammanfattninesvis kan konstateras att riktlinjerna i vissa fall här getts en direkt civilrättslig genomslagskraft medan de inom andra områden endast har utgjort en av flera omständigheter av betydelse för ARN:s bedömning av vad som anses vara vedertaget inom en aktuell bransch.
9. Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel
ARN biträder kommitténs förslag att det nuvarande systemet med rikt-
linjer och överenskommelser med näringslivet behålls i huvudsak oföränd-
rat. Riktlinjerna skall alltså även framgent ges samma karaktär av juridiskt inte bindande "rekommendation som hittills, vare sig nu termen rekommendation används eller ej. Om riktlinjerna skulle upphöjas till tvingande
föreskrifter kunde det medföra civilrättsliga följdeffekter som är svåra att överblicka. Vad kommittén har anfört om möjligheterna att förbättra och effektivise-
ra framtagningsmetoderna för riktlinjerna synes i allt väsentligt övertvgande. Till idén om s.k. ”public hearings” eller ”öppna remisser” ställer sig ARN dock mer än tveksam. Detta från USA och dess speciella förhållanden hämtade uppslag synes knappast med fördel kunna omplanteras I det svenska systemet.
Kommittén har framhållit att det är önskvärt att som ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna pröva även andra former för en frivillig
samverkan mellan näringslivet och KOV, s.k. självreglering. Till utred-
ningsförslaget har också fogats två promemorior från näringslivets organi-
sationer vilka ger uttryck för en positiv inställning till denna tanke. Något
mera preciserat förslag till ett självregleringssystem finns dock inte i betänkandet, och det är därför svårt att avgöra i vad mån de framförda idéerna låter sig genomföras i verkligheten. Förmodligen är det ätskilliga svårighe-
ter som måste övervinnas innan ett fungerande självregleringssystem kan sjösättas. Förslaget är emellertid enligt ARN:s uppfattning väl värt att beredas vidare.
! Bilagan här utesluten.
Självregleringen tar enligt förslaget syfte huvudsakligen på information enligt 3 §& marknadsföringslagen. ARN vill i det här sammanhanget peka på möjligheten att inom ramen för ett självregleringssystem få till stånd en
bättre reklamationshantering från näringslivets sida. Det borde såväl för
konsumenterna som för näringslivet vara av stor vikt att man genom självreglering tar tillvara möjligheten att förbättra reklamationshanteringen inom de enskilda företagen eller deras organisationer. ARN saknar till-
räckligt underlag för att f.n. föreslå konkreta åtgärder eller lämplig instans
för att handlägga dessa frågor, men är självfallet beredd att medverka i diskussioner om lämpliga åtgärder. Det bör nämnas att ARN tidigare, när det har upptäckts att en bransch. en generalagent eller t.o.m. ett enskilt företag har haft ett påtagligt stort antal ärenden vid nämnden, har tagit kontakt med nännmgsidkaren för att diskutera just reklamationshanteringen. Dessa kontakter har mestadels medfört ett gott resultat och resulterat i ett avsevärt minskat antal reklamationer av detta slag. Åtgärderna kommer döck av naturliga skäl alltid på ett sent stadium när icke oansenliga resurser från ARN redan har tagits i anspråk.
Ärendetiliströmningen vid ARN tenderar att åter öka och ARN får stora svårigheter att med minskande resurser bemästra den sålunda ökande arbetsbördan. En självreglering — eller kanske snarare självsanering — där reklamationshantering av enkla ärenden sköts inom näringslivet utan att ARN behöver blandas in bör ge nämnden bättre utrymme att ägna sig ål de verkliga” tvisterna.
1.10 Bankinspektionen: Bankinspektionen har inom sitt tillsynsområde uppgifter av samma slag som i övrigt ankommer på konsumentverket eller konsumentombudsmannen. Mellan verken har en arbetsfördelning uppkommit med hänsyn bl. a. till om den konsumentskyddande verksamheten skall bedrivas med stöd av särskild lag eller p.g.a. allmänna tillsynsbestämmelser, t.ex. I banklagarna. Det är dock naturligt att all sådan verksamhet sker i nära samarbete mellan de två myndigheterna.
Vad gäller tullsyn över marknadsföringsäåtgärder är att märka att bankinspektionen har att granska bankernas och andra tillsynsobjekts marknadsföring från sundhetssynpunkt, vilket kan innebära att marknadsföring, som
I och för sig är godtagbar från marknadsföringslagens (1975: 1418) syn-
punkter, kan medföra ingripanden från bankinspektionen, som t.ex. när
antydan görs att kredit lättare kan erhållas vid anlitande av bankanknutet fastighetsförmedlingsföretag än annars.
Tillsynen enligt konsumentkreditlagen (1977:981) har sedan grundläggande anvisningar utfärdats vållat små problem. Arbetet för de syften som uppbär lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor har främst
bolags och finansbolags skuldebrevsformulär i konsumentvänlig riktning.
Huvudvikten ligger I övrigt på prövning av klagomål från allmänheten
vilka starkt vuxit i antal från ett 20-tal i början av 70-talet till f.n. ca. 500 årligen. Inspektionen ser denna sida såsom en av de allra viktigaste av de konsumentskyddande åtgärderna, vilket kan belysas av att mellan 20 och 30 procent av klagomålen har visat sig helt eller delvis berättigade. Av
särskild vikt är att klaganden någorlunda snabbt kan få besked om utgången av hans ärende. Inspektionen har också genom olika åtgärder kunnat
undvika större balanser. Normalt kan inspektionens beslut påräknas inom
två till tre månader.
Av det sagda framgår att inspektionens konsumentskyddsverksamhet till en del avviker från konsumentverkets och konsumentombudsmannens samt att problemen delvis är andra. De frågor som behandlats i betänkandet har I regel inte någon motsvarighet i inspektionens verksamhet. Bankinspektionen har därför svårt att uttala sig angående de bedömningar som gjorts i betänkandet. Detsamma gäller kommitténs förslag. Inspektionen har emellertid från sina utgångspunkter inte funnit anledning till erinringar mot förslagen.
1.11 Försäkringsinspektionen: Inspektionen har genom konsumentverkets riktlinjer för information om vissa konsumentförsäkringar, vilka utarbetats ) samarbete med bl. a. inspektionen, erfarenhet av konsumentverkets arbe-
te på riktlinjeområdet. Inspektionen vill, i anslutning tull kommitténs förslag att näringslivets organisationer själva bör ta fram normer, främst för information men även
på andra områden, och svara för normövervakningen, erinra om att inom försäkringsbranschen sådana normer förekommer i form av överenskommelser om marknadsföring av försäkring. om grundläggande principer för skadebehandling samt riktlinjer för handläggningen vid misstanke om försök ull försäkringsbedrägeri. Enligt inspektionens erfarenhet fungerar denna självsanering i stort sett väl.
Inspektionen har utifrån de synpunkter ämbetsverket har att företräda inte något att erinra mot kommitténs förslag.
1.12 Statens livsmedelsverk: Det aktuella betänkandet avser de delar av konsumentverkets verksamhetsområde som inte omfattas av speciallagstiftning. Speciella bestämmelser om livsmedel återfinns bl. a. i livsmedelslagen (SFS 1971: 511), livsmedelsförordningen (SFS 1971:807) och i kungörelser utgivna av livsmedelsverket. Livsmedelsverket kommer därför inte att direkt beröras av förslagen i betänkandet.
Verket vill dock tillstyrka kommitténs förslag om att som ett kompletterande styrmedel vid sidan om konsumentverkets riktlinjer pröva en självreglering som innebär att näringslivets organisationer i vissa fall tar fram egna normer och svarar för normövervakning under överinseende av konsumentverket. Inom livmedelsområdet praktiseras redan ett sådant förfa-
rande genom den s.k. Normpack som är en frivillig självreglering inom förpackningsindustrin. Överenskommelsens syfte är att främja konsumenternas, handelns och industrins intresse av produktsäkerhet hos materialet bl.a. till livsmedelsförpackningar. Normsystemet för livsmedelsförpackningar är beroende av de specialbestämmelser som livsmedelsverket meddelat i kungörelsen (SLV FS 1983:1) om främmande ämnen i livsmedel. Där finns angivet vissa högsta halter för olika ämnen som fär förekomma i
och på livsmedel. Bestämmelserna reglerar alltså inte direkt sammansätt-
ningen av förpackningsmaterialen utan fastställer endast högsta halter i och på livsmedel för sådana ämnen som kan vandra (migrera) från förpackningarna till olika livsmedel.
Livsmedelsverket vill i detta sammanhang även upplysa om att verket
har träffat en överenskommelse med livsmedelsbranschen om en frivillig
märkning av jordnötsförpackningar. Märkningen skall innehålla en infor-
mation till konsumenten om att små barn lätt kan sätta sådana nötter i
halsen med ibland allvarliga skador som följd. Överenskommelsen tillkom efter förhandlingar med berörda delar av livsmedelsbranschen och övervakningen av att överenskommelsen följs delas av branschen och tillsynsmyndigheterna.
1.13 Statens brandnämnd: Från de synpunkter braundnämnden har att företräda har nämnden ingen erinran mot förslaget.
1.14 Statens provningsanstalt (SP): SP är landets centrala institution för provning, kontroll och mätteknik. På uppdrag av näringsliv och förvaltning utför SP provning och teknisk utvärdering av material, produkter och system. I många fall syftar dessa provningar till att verifiera egenskaper som krävs eller rekommenderas i föreskrifter och anvisningar utfärdade av olika myndigheter. Produktegenskaper provas också ofta i anslutning till enskilda avtal, företagens utvecklingsarbete, tvister, skador, haverier etc. Mot denna bakgrund begränsar SP detta yttrande till vissa frågor som rör provning enligt Konsumentverkets riktlinjer.
Ca en tredjedel av nuvarande riktlinjer innehåller produktkrav som endast kan verifieras genom någon form av provning. Normalt preciseras i riktlinjerna den provningsmetod som skall användas medan det som regel lämnas fritt för tillverkare/importör att välja vilket laboratorium som skall
utföra provningen. SP anlitas för provning inom ett flertal produkt-
omräden, främst ytmaterial i bostäder (brandegenskaper), rid- och skidhjälmar. reflexer, flytutrustning och sugnappar.
I riktlinjerna ställs endast krav på att produktens egenskaper skall doku-
menteras genom provning vid ett enda tillfälle (en form av typprovning).
Detta är enligt SPs uppfattning en väsentlig svaghet hos riktlinjesystemet. Erfarenheter från en mängd områden visar nämligen att det faktum att en
prototyp genomgått ett provningsprogram med godkänt resultat inte inne-
bär någon garanti för att produktionen håller samma kvalitetsnivå. Den
tekniska och kommersiella utvecklingen gör det vidare ofta nödvändigt för tillverkarna att mer eller mindre kontinuerligt modifiera sinu produkter. Någon form av fortlöpande typefterkontroll är därför nödvändig för att säkerställa att produkterna uppfyller gällande krav.
Som exempel på betydelsen av typefterkontroll kan från SPs verksam-
het väljas produktområdet optiska fordonskomponenter. Dessa produkter
är föremål för såväl typprovning som ärliga typefterkontroller. Under kalenderåren 1981 och 1982 efterkontrollerades 129 typer. Av dessa fyllde ej 47 typer eller 36 && de ställda kraven. Ett annat exempel kan hämtas från det elektriska området och SEMKOs marknadskontroll under verksamhetsåret 1981-82. Kontrollen omfattade 559 ärenden. Utfärdat typgodkännande återkallades i 6 Zz av fallen. 6872 av ärendena resulterade i anmärk-
ningar av mindre betydelse, vilka kunde korrigeras. Endast 26 Zz. var helt
utan anmärkningar.
Sammanfattningsvis finner SP det angeläget att nuvarande principer för Konsumentverkets riktlinjesystem kompletteras med ett generellt krav på tillverkare/importör att genom fortlöpande typefterkontroll säkerställa att tillverkade/importerade produkter uppfyller gällande krav.
1.15 Statens mät- och provråd (MPR): MPR är central förvaltningsmyndighet för officiell provning och mätteknik. Enligt sin instruktion
(1983: 695) skall MPR bl. a. organisera och samordna prov- och mätteknisk
verksamhet enligt bestämmelserna i lagen (1974:896) och förordningen (1974: 898) om riksprovplatser. Vidare skall MPR bistå föreskrivande myndigheter med råd i provningsfrågor och hjälp att beräkna ekonomiska
följder av föreskrifter om provning samt följa utvecklingen inom det prov-
tekniska området, bl. a. genom att jämföra provningskrav inom olika före-
skriftsområden och vid behov föreslå därav motiverade åtgärder. Officiell provning definieras enligt lagen (1974:896) om riksprovplatser
m. m. som sådan provning som är föreskriven i lag eller annan författning och som inte är egenkontroll. Under det senaste året har det gjorts en översyn av lagstiftningen om riksprovplatser. Utredningen om RPP-systemet avgav i september 1983 betänkandet (DsI 1983:22) Kontroll genom provning. Betänkandet är f.n. utsänt på remiss.
RPP-utredningen har bl. a. övervägt avgränsningen av området för offi-
ciell provning och föreslagit vissa förändringar. Utredningen har dock ansett att konsumentverkets riktlinjer. som f.n. från formell synpunkt är rekommendationer, liksom annan formellt frivilig provning även fortsättningsvis bör falla utanför uillämpningsområdet för officiell provning. MPR
delar utredningens uppfattning.
Provning till följd av riktlinjer Ca en tredjedel av nuvarande riktlinjer innehåller olika former av krav på provning. Även om den provning som riktlinjerna ger upphov till formellt sett inte är officiell provning anser MPR att det kunnande och den erfarenhet av provningsfrågor som finns inom riksprovplatssystemet bör utnyttjas i fråga om provning med stöd av konsumentverkets riktlinjer.
I flera fall ställs i riktlinjerna krav på att vissa produkter skall genomgå en form av typprovning. För att sådana krav skall vara effektiva krävs enligt MPR:s erfarenhet någon form av kontroll av den löpande produktionen. Idag finns inga sådana krav i riktlinjerna. Från statens provningsanstalts sida har man efter provning på eget initiativ uppmårksammat att saluförda produkter i flera fall inte uppfyller riktlinjernas krav.
Inom den officiella provningsverksamheten följs krav på typprovning normalt av krav på typefterkontroll. Härigenom får de föreskriftsuttärdande myndigheterna genom provningsorganens försorg en automatisk uppföljning av efterlevnaden av ställda krav.
Ett annat tillvägagängssätt kan vara att formulera kraven så att det ställs krav på viss märkning av en produkt och att man till rätten till märkning av en produkt anknyter villkor om efterkontroll.
På samma sätt som inom den officiella provningsverksamheten är det givetvis för konsumentverkets riktlinjer angeläget att utforma kraven på ett sä effektivt sätt som möjligt. I ovannämnda betänkande från RPP-
utredningen har poängterats att variationen och kombinationsmöjlig-
heterna av provningsformer bör öka.
1.16 Riksrevisionsverket (RRV): KFiksrevisionsverket (RRV) avslutade 1979 en förvaltningsrevision av konsumentverket, varvid bl. a. konsumentverkets arbete med riktlinjer studerades. I RRVs revisionsrapport (dnr 1977:1347) föreslogs bl.a. att konsumentverket borde utvärdera hur riktlinjerna fungerat som konsumentpolitiskt medel och att verket mera syste-
maltiskt borde pröva omfattningen av arbetet med riktlinjer. En utredning
av dessa frågor har nu genomförts av riktlinjekommittén. Den beskrivning av gällande ordning som kommittén redovisar i del II av sitt betänkande överensstämmer i huvudsak med den bild av riktlinjearbetet som framkom vid RRVs revision. På ett par punkter vill RRYV dock göra vissa påpekanden.
Kommittén har i sin utvärdering funnit att den kritik som i slutet av 1970-
talet riktades mot riktlinjesystemet varit överdriven. Enligt RRYs mening
fanns det vid denna tidpunkt inte oväsentliga brister i konsumentverkets sätt att initiera och utarbeta riktlinjer. Sådana brister redovisas även på flera ställen i kommitténs betänkande. På s. 235 anges t.ex. att utvärderingen visat att kritiken av att riktlinjeärenden varit otillräckligt förberedda när konsumentverket tagit upp förhandlingar med näringslivet inte varit obefogad. Som framgår av bilagorna 3:2 och 3:3 har konsumentverket nu
ändrat reglerna för utarbetande av riktlinjer och påtagligt sänkt ambitions-
nivån vad gäller omfattningen av riktlinjeprojekt.
Kommittén fastslår i sin sammanfattning att efterlevnaden av riktlinjerna varit tillfredsställande. Den genomförda efterlevnadsundersökningen
(bilaga 3:4) visar dock att i flertalet fall mindre än hälften av butikerna iakttagit riktlinjerna. Detta bör ses mot bakgrund av att mänga av de hittillsvarande riktlinjerna rört olika former av säkerhetsutrustning, t.ex.
flytvästar. ridhjälmar och brandvarnare, för vilka tillverkarna rimligen bör
ha ett klart intresse av att utrustningen av konsumentverket bedöms vara ändamälsenlig. Det föreligger därför enligt RRYs mening en osäkerhet om hur riktlinjesystemet kommer att fungera vid en vidare tillämpning.
Självreglering som kompletterande styrmedel
RRV ser positivt på kommitténs förslag att riktlinjer i ökad utsträckning skall kunna ersättas av en självreglering. Från statsfinansiell synpunkt är det en fördel om vissa delar av riktlinlearbetet kan läggas på näringslivets organisationer. Det kan förväntas att företagen kommer att ta ett större ansvar och bättre efterleva frivilliga normer. Sannolikt kommer sådana
normer också att kunna utarbetas på ett snabbare och mindre byråkratiskt
sätt än myndighetsnormer, som med nödvändighet måste följa vissa bestämda handläggningsrutiner.
Om kommitténs förslag genomförs innebär det att man inom konsumentvaruområdet skulle få fyra typer av regler: 1) Konsumentverkets ”skall”-riktlinjer 2) Konsumentverkets ”bör”-riktlinjer 3) Branschöverenskommelser 4) Näringslivets självreglering.
För den enskilde företagaren och konsumenten mäste det bli svårt att avgöra hur tvingande de olika reglerna i praktiken är. Mot denna bakgrund
föreslår RRV att man prövar att ersätta regler av typ 2 och 3 med självreg-
lering.
RRV delar kommitténs uppfattning att konsumentverket fortfarande bör ha det övergripande ansvaret för att erforderliga normer finns. Konsumentverkets roll i självregleringssystemet behöver härvid klarläggas. Om
detta system skall fungera krävs att det reella ansvaret för utformningen av
frivilliga normer ligger på näringslivets organisationer. Konsumentverket bör då inte göra utredningsarbetet och inte heller ställa detaljerade krav på hur normerna skall utformas. Däremot bör verket följa utvecklingen när det gäller det frivilliga normeringsarbetet och ingripa om normer inom något område uppenbarligen skulle strida mot konsumenternas intressen eller på ett oullbörhigt sätt hindra konkurrensen inom området.
Självregleringssystemet såsom det redovisas av Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (bilaga 9:1) innehåller även förslag till ”självjustis inom de egna leden”. RRY anser det vara vårdefullt om näringslivet
medverkar i information och bevakning av regelefterlevnaden. Denna bevakning bör dock enligt RRYVs mening inte innehålla något ”dömande” moment. Om en viss ätgärd är förenlig med marknadsföringslagen eller ej bör uteslutande ankomma på marknadsdomstolen att avgöra.
Framtagning av riktlinjer
RRY tillstyrker i allt väsentligt det föreslagna systemet för att utarbeta riktlinjer. När konsumentverket kallar berörda intressenter till överläggningar bör således verket ha genomfört en förstudie och ha en genomarbetad dokumentation. Denna bör, som kommittén anger. innehålla överväganden om styrmedel och helst en analys av den nytta och kostnad som olika alternativ kan tänkas föra med sig. Redan 1 detta läge bör man emellertid enligt RRVs uppfattning försöka klarlägga om problemet är lämpat för självreglering eller om det bör bli aktuellt med mer bindande riktlinjer där ansvaret för det fortsatta arbetet ligger hos konsumentverket. I det senare fallet bör konsumentverket upprätta en plan för det fortsatta arbetet. Denna plan bör omfatta både den s.k. utredningsdelen och förhandlingsdelen. Att konsumentverket skulie genomföra ett omfattande utredningsarbete och sedan överlåta slutförandet och publiceringen av riktlinjer på näringslivet överensstämmer inte med den syn på hur självregleringen skall fungera som redovisats i det föregående. RRV anser det därför inte vara lämpligt att dela upp normarbetet på en avgränsad utredningsdel och en förhandlingsdel på det sätt som kommittén föreslagit. RRV anser också att den nuvarande förhandlingsdelen där näringslivets organisationer har kommit att betraktas som en motpart (jfr bilaga 3:2) bör tonas ned. Tyngdpunkten i arbetet bör istället läggas på att belysa alternativa lösningar och konsekvenserna av olika alternativ.
Riktlinjernas rättsliga karaktär
I betänkandet redovisas att det fr.o.m. 1977 endast får förekomma tre typer av regler, nämligen föreskrifter, anvisningar och allmänna råd. En anvisning definieras härvid som en regel som skall främja en enhetlig tillämpning av cen viss författning eller som skall bidra till en utveckling i viss riktning av praxis. RRV anser att konsumentverkets riktlinjer med denna terminologi utgör en anvisning och att det inte finns några motiv för att frångå den föreskrivna enhetliga terminologin. Termen anvisning används också i flera riktlinjer. I KOV FS 1978:7 anges t.ex. kravet på
minsta bärförmåga för flytvästar i form av en anvisning.
I betänkandet (Ds Ju 1982:11) ”Större klarhet ifråga om olika reglers rättsliga karaktär och syfte” föreslås att begreppet anvisning slopas. Frågan uppstär då om konsumentverkets riktlinjer skall hänföras till föreskrif-
ter eller allmänna räd. Att kalla dem för allmänna råd av typ rekommendation är enligt kommitténs uppfattning av flera skäl missvisande. RRV delar
kommitténs uppfattning.
RRV har i det föregående förordat att konsumentverkets riktlinjer skall begrånsas till sådana områden där dessa är avsedda att få bindande karak-
tär. medan de nuvarande rekommenderade riktlinjerna tbör-riktlinjer) fö-
reslås föras över till området för självreglering. Med denna karaktär på
konsumentverkets regler bör dessa enligt RRVs mening betecknas som föreskrifter. om förslaget i det nämnda betänkandet Ds Ju 1982: 11 genomförs. RRV vill i detta sammanhang peka på att konsumentverkets riktlinjer har datum för ikraftträdande, vilket ytterligare markerar karaktären av
föreskrifter. RRY vill också peka på att flera myndigheter utfärdar före-
skrifter, som inte direkt är straffsanktionerade utan som fär rättsliga verkningar först efter eu beslut av en myndighet eller en domstol. Arbetarskyddsstyvrelsen har 1. ex. bemyndigats utfärda tillämpningsföresknifter till arbetsmiljölagen. Av de föreskrifter som hittills utfärdats har styrelsen endast i enstaka fall gjort föreskrifterna direkt straffsanktionerade. Flertalet av stvrelsens föreskrifter får rättsliga verkningar först sedan yrkesinspektionen beslutat om ett föreläggande eller förbud. Konsumentverkets riktlinjer hur samma karaktär som sådana föreskrifter.
Oavsett hur riktlinjerna fortsättningsvis betecknas anser RRV att bemyndigandet att utfärda regler bör ges som en följdförfattning till mark-
nadsföringslagen och inte som nu i konsumentverkets instruktion.
1.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen instämmer i huvud-
sak i kommitténs förslag som ligger inom ramen för nuvarande system med
konsumentverkets riktlinjer som främsta styrmedel. Riktlinjer har blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område och kan därför användas för att förbättra konsumenternas ställning. Länsstyrelsen anser att konsumentverket måste vara den myndighet som har det övergripande ansvaret för riktlinjer. Detta innebär också att företag utanför organisatio-
nerna kan nås.
Utredningens förslag om självreglering, innebärande att näringslivets organisationer själva i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning, synes vara ett tänkbart komplement till riktlinjer. Eftersom detta förslag är förankrat inom näringslivet bör det medföra en förbättring av efterlevnaden av det informationskrav som finns i marknadsföringslagen. Många människor upplever i dag bristen på relevant information som ett stort problem. Det har varit svärt att få gehör hos näringslivet för informationsriktlinier och efterlevnaden av dessa är mycket läg.
Vid den marknadsbevakning som länsstyrelsen bedriver har det visat sig
att kännedom om riktlinjernas existens och juridiska status idag har dålig genomslagskraft i detaljhandeln. Detta beror i mänga fall på otillräcklig kunskap om riktlinjer. Konsumentverkets förhoppning "att näringslivet genom självsanerande verksamhet i största möjliga utsträckning verkar för att riktlinjerna efterlevs” fungerar inte I önskvärd utsträckning. Bättre information frän bade myndigheter och näringsliv behövs för att riktlinjerna skall fungera som ett verksamt styrmedel för producentpåverkan.
1.18 Nyköpings kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden ställer
sig frågande till betänkandets slutsats att riktlinjernas genomslagskraft och
efterlevnad är god.
Den erfarenhet konsumentnämnden har från den lokala marknaden och från konsumentkontorets verksamhet är
att information om riktlinjerna till näringsidkare från centralt häll är så
gott som obefintlig. företagens kännedom om riktlinjerna är således mycket dålig. att information till konsumenterna från centralt håll är likaså obefintlig.
Från konsumentnämndens sida synes det svårt att ullfredsställande infor-
mera konsumenterna, då riktlinjerna är svårförstaeliga i sin utformning. Eftersom riktlinjerna endast är rekommendationer, och efterlevnaden cj
kontrolleras är det dessutom tvivelaktigt om konsumenten har någon nytta av att känna till dem.
att eventuell efterlevnad av riktlinjer inte beror på att näringsidkarna känner till dem utan att de har eget intresse av att informera konsumenten, som exempel kan nämnas att lokaltidningarna i vår kommun vid marknadsföringslagens tillblivelse vägrade ta in annonser stridande mot marknadsföringslagen. När det uppenbarades att ingen myndighet kontrollerade efterlevnaden av lagen och att anmälningar till Konsumentverket sällan ledde
till någon ätgärd än mindre till någon straffpåföljd slutade man på annons-
avdelningarna med denna kontroll. Idag ger man i bästa fall information om bestämmelserna, men stoppar inga annonser.
utt kommittén är ovetande om att ett oändligt antal anmälningar aldrig
vidarebefordras till Konsumentverket, från den lokala konsumentverksamheten på grund av att erfarenheten visat att det är resultatlöst. Vid
telefonkontakter med Konsumentverket avråder man också ofta att skicka in anmälningar i medvetande om att man under nuvarande förhållanden
inget kan göra åt dem. Varje dag får konsumentkontoret exempel på
flagranta överträdelser mot marknadsföringslag, konsumentkreditlag och riktlinjer. Konsumentnämnden själv har ingen myndighetsutövande verksamhet och kan inte heller åtgärda problemen.
att ide enstaka fall KO eller MD-besJut tas t ett ärende ingen uppföljning
sker om näringsidkaren rättar sig efter beslutet eller ej. Konsumentnämnden ifrågasätter därför ”Konsumentverkets många övervakningskanaler”
som betänkandet nämner.
Konsumentnämnden är på grund av ovanstående erfarenheter från den
lokala marknaden kritisk mot riktlinjesystemet och ifrågasätter om inte rena tillämpningsföreskrifter av lagar vore att föredraga. Man skulle då
vinna kompromisslösa föreskrifter att efterföljas av samtliga näringsidkare
på marknaden (riktlinjerna gäller ju för närvarande endast för de näringsidkare som är anslutna till de med Konsumentverket förhandlande branschorganisationerna). Vidare mäste tillskapas en myndighet som kontrollerar efterlevnaden av föreskrifterna samt följer upp av KO och MD fattade
beslut. Beslut ska också fattas snabbt. för närvarunde tar det I—2 år och
efter så lång tid blir de flesta ärenden av detta slag inaktuella.
Alhernativet till ovanstående förslag är att slopa riktlinjesystemet. lita till den av betänkandet framförda självregleringen samt satsa resurserna på stora informationsinsatser i förebyggande syfte i samarbete med den kommunala konsumentverksamheten. Informationsinsatserna ska då ta upp de
övergripande problem på konsumentområdet till exempel reklammetoder
och hur de påverkar människopsvket, lära ut krinsk granskning, moderna
manipulationsmetoder. (Aktuellt exempel är hausse i rabattkuponger. Näringsidkarna höjer först priset och lämnar sedan ut kuponger som berätti-
gar till rabatt) och gärna ligga ett steg före marknadsföringsbranschen.
Konsumentnämnden anser att massiva Iinformationssatsningar för att göra konsumenterna medvetna är att föredra framför snabbt föråldrad detaligranskning av branscher och produkter. Dessa kan då kombineras med skaderapportering med direkt förbudsföreläggande för skadliga produkter och tjänster enligt betänkandets förslag.
1.19 Eskilstuna kommuns konsumentnämnd: Begreppet konsumentpoliuk är en sammanfattande benämning på statsmakternas insatser i syfte alt ta tillvara konsumenternas intressen. Ett styrmedel i detta arbete är Konsumentverkets riktlinjer.
Riktliniesystemet i form av förhandlingar med Konsumentverket och företrädare för näringslivet torde i huvudsak fungera bra, även om det är väsentligt att peka på riskerna med en dylik arbetsmetod. Eftersom riktlinjearbetet är en typisk förhandlingsprodukt finns risk för att viktiga frågor för konsumenten kan lämnas oreglerade.
I utredningens sammanfattning talar man om att efterlevnaden av riktlin- Jerna fungerar tillfredsställande. Trots att utredningen själv under avsnittet ”riktlinjesystemets tillämpning” pekar på de svårigheter Konsumentombudsmannen/Konsumentverket har att kontrollera efterlevnaden. Utredningen konstaterar vidare att ”Konsumentverket till skillnad från flertalet andra regelutfärdande myndigheter, inte har tillgång till en tillsynsorganisation där regionala eller lokala myndigheter vid behov kan ingripa med
tvångsmedel”.
Vi konstaterar därför 1 likhet med utredningen att svårigheter finns för
Konsumentverket att utöva Kontroll, varför också våra invändningar riktar sig mot denna brist på efterlevnad och uppföljning och då avseende 3 §
MFL dvs. riktlinjer av informativ karaktär som 1. ex. prisinformation. konsumentikrediter. Vidare anser vi att handläggningstiden av ärenden som rör avvikelser mot riktlinjesystemet tar orimlig tid. Från det att anmälan inkommer till det att ett beslut eller överenskommelse träffas mellan Konsumentverket och motparten, blir handläggningstiden ca 1—2 år. Är överenskommelse inte möjlig att göra utan ärendet måste gå vidare till marknadsdomstolen för beslut tar det ytterligare tid. Denna långa handläggningstid är klart oullfredsställande. 9 Riksdagen 1984:85-1 saml. Nr 213
Vad beträffar efterlevnaden av riktlinjerna visar erfarenheter från det kommunala konsumentvägledararbetet att dessa inte följs i önskad omfattning. Genom kontakter med enskilda konsumenter, anmälningar mot annoönser, egna gjorda undersökningar osv. får vi regelbundet bevis för detta. En mer aktiv kontroll av efterlevnaden av riktlinjerna är en förutsättning för att de ska bli det styrmedel som var syftet när dessa infördes. Därför bör ansvaret för detta arbete läggas så nära källan som möjligt där problemen kan väntas uppstå. Vår erfarenhet pekar på att den kommunala konsumentvägledningen har de största förutsättningarna att fungera som sådan problemuppfångare. Därför bör denna kontroll av riktlinjerna läggas på den kommunala nivän.
Vär uppfattning är därför att man bör eftersträva att på sikt få denna omfördelning av ansvaret från central nivå till kommunal. i syfte att åstad-
komma dels en effektivare Kontroll. dels en snabbare ärendehantering.
För att denna omfördelning skall kunna ske är förutsättningen att det i samtliga kommuner inrättas konsumentrådgivning. vilket tyvärr inte är fallet idag.
Reservation:
Vi ledamöter, Borghild Johansson och Siv Eriksson. reserverar oss mot
majoritetens I Konsumentnämnden beslut beträffande remissvar ang.
”Konsumentpolitiska styrmedel” SOU 1983-40, då vi delar utredningens förslag och anser att några ändringar ej är nödvändiga.
1.20 Katrineholms kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden är förvånad över att utredningen endast vänt sig till producenter, importörer/ grossister och i viss mån detaljister. Användarna av produkter och tjänster — konsumenterna — har lämnats utanför. Orsaken till att man anser efterlevnaden av riktlinjerna tillfredsställande torde missen av att inte höra vad konsumenterna har tyckt. Resultatet av efterlevnaden skulle då inte
ens framstå som tillfredsställande.
I de fall konsument erhållit en så kallad ”MÅNDAGSPRODUKT” har det i mänga fall visat sig att varken säljare, producent eller importör varit villig byta ut missfostret och taga ansvaret för en obrukbar produkt.
När det gäller ”Passa-på-priser” avseende dagligvaror är det de stora grössistorganisationerna som styr. Landsbygdsbutikerna har i många fall inte stora möjligheter att deltaga. Förpackningarna är för stora och det är
inte möjligt få dela på dem. Detta gör att man inte kan konkurrera på lika
villkor.
Under de senaste dagarna har vi på konsumentnämnden fätt i klagomål
på två varuhus för deras sätt att sänka priset 10 procent. I det ena ärendet rör det sig om dammsugare. En person köpte en dammsugare till — som han trodde — nedsatt pris. Efter några dagar önskade han köpa ytterligare en likadan dammsugare till samma nedsatta pris. Han upplystes då om att
han inte kunde detta för tiden hade gått ut. Men han kunde få köpa mot erläggande av det ordinarie priset. Ordinarie priset var samma som det
nedsatta.
Det andra ärendet var köp av ångstrykjärn. som en dam betalat ett visst pris för. Några veckor senare kom det en folder i hennes brevlåda med erbjudande få köpa samma strykjärn för ett nedsatt pris. som vår samma hon betalade för sitt stryklärn. Firman hade ökat det ordinariepriset med cirka 10 procent. Med detta vill vi redovisa utt det inte är med sanning överensstämmande ”att den 10-procentiga gränsen ej skapar någon speciell trygghet för konsumenten eftersom priset i 999 av fallen sänks med mera än 1077
Avtalsvillkorslagen och konsumentkreditlagen är två lagar som säljarsidan har svart att följa. Många ärenden anmäls inte ull konsumentnämnden
men de vi får in är en god mätare på hur man behandlar godtrogna
konsumenter. Särskilt gäller detta konsumentens rätt till nedsättning av skuldbelopp vid förtidsbetalning av kreditbelopp.
Beträffande riktlinjer för sällskapsresor är det många som är ovetande om hestämmelserna.
Information till konsumenterna måste ökas. I nuläget är det mänga som inte vet vilka skyldigheter och rättigheter de har.
I vår inledning har vi framhållit det som en stor miss att utredningen inte gällt konsumenterna. Detta har vi försökt motivera här ovan. Konsument-
verkets strävan utgår på att ge konsumenterna möjligheter att hävda sig mot säljarna. Om detta skall lyckas måste den lokala konsumentverksamheten förstärkas med fullmakter att ingripa med omedelbar verkan. Som
det nu är går det eu till två år innan ett ärende kan slutföras och då är grunden för ingripandet bortglömd av den anmälande konsumenten.
Konsumentnämnden ansluter sig till riktlinjekommittens förslag med det ullägpget
att konsumentnämnderna fär erforderliga fullmakter till direkt ingripan-
de på det lokala planet; samt att en sammanslutning — där konsumenten är medlem — på samma
grund som branschsammanslutning får medverka förfarandet vid sidan om
KO.
1.21 Flens kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden instämmer i stort med utredarnas förslag. De svnpunkter som anförs har därför mer karaktären av randanmärkningar.
Konsumentnämnden har inget att erinra mot kommitténs förslag att den nuvarande ordningen för producentpåverkan behålls, med konsumentverkets riktlinjer som det främsta styrmedlet. Utredningens förslag om hur arbetet med framtagande av riktlinjer bör bedrivas från konsumentverkets sida förefaller relevant. men nämnden vill betona vikten av att konsumentverket aktivt arbetar för att få med konsumentorganisationerna i förhand-
lingsarbetet inför framtagande av nya riktlinjer. Eu mer aktivt deltagande från organisationer som representerar konsument- och löntagargrupper bör bl. a. innebära att möjligheterna till vidareinformation om konsument-
skyddet i riktlinjerna till enskilda konsumenter ökar. Dessutom kan man
naturligt utgå ifrån att konsumentorganisationerna besitter en kunskap om
olika konsumentproblem som bor tillvaratas i utarbetandet av riktlinjer. I utredningen föreslås vidare att ett system med självreglering införs.
Detta innebär att näringslivets organisationer i vissa fall själva skall ta fram
normer för att förbättra konsumenternas ställning. Ävenså skulle näringsli-
vets organisationer själva kunna stå för övervakning av dessa normer. Detta förslag kan naturligtvis ses som ett utmärkt komplement till konsumentverkets riktlinjer. men bör nog inte ges den tyngd som utredningen tycks anse. Att man genom en ökad självreglering inom näringslivet skulle
kunna frigöra resurser inom konsumentverket förefaller inte troligt.
I tider av ekonomiska svårigheter för hushållen bör snarast konsumentverkets resurser ökas för att genom riktlinjer och överenskommelser stärka konsumenternas ställning. Frivilliga åtaganden från näringslivets sida att skydda konsumenterna fär på intet vis urholka det ansvar som konsumentverket har som övergripande myndighet på detta område.
1.22 Strängnäs kommuns konsumentnämnd: Konsumentverkets riktlinjer har säkerligen i många fall varit till nytta för konsumenterna, men efterlev-
naden och informationen omkring dessa är bristfällig på många sätt.
De flesta konsumenter och många handlare känner inte till de riktlinjer
som finns.
Konsumentverket måste verka för att i mycket större omfattning nå ut
med information och även övervaka branscherna, att ta större ansvar. Det borde inte vara, som det är i dag, att bara de seriösa företagen rättar sig efter de överenskommelser som finns.
En satsning på ett färre antal riktlinjer och mera tyngd på de viktigaste
kanske vore att nå ett bredare konsumentunderlag. Det är mycket viktigt
att både handlare/företagare och konsumenter även på mindre orter känner till vad som gäller inom detta område.
Konsumentverket bör lägga en del av de resurser som avsätts för riktlinjearbetet även på bra informationsmaterial till kommunernas konsument-
rådgivningar. På detta sätt kommer det förhoppningsvis också en bit närmare konsumenterna.
1.23 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Information och riktlinjer (kap. 9— 10). Grunden för riktlinjerna på informationsområdet är marknadsförings-
lagens (MFL) $ 3. I denna paragraf stadgas, att näringsidkare kan åläggas "Jämna information, som har särskild betydelse från konsumentsyn-
punkt”. Utredningen framhåller, att detta enligt lagens bokstav innebär ett ganska strängt krav på behov, nytta eller efterfrågan av information. I
förarbetena ull MFL anges situationer där ”ett inte helt obetydligt behov föreligger” av information och ”inte bara sådana fall som är särskilt
allvarliga”. Förarbetena är således betydligt mjukare än vad lagtexten ger anvisning om. I utredningen sägs också att MFL $ 3 utan tvekan ger stöd
för krav på information som avser bl. a.
e varans eller tjänstens innehåll. beskaffenhet och egenskaper
lämplig användning. förvaring och skötsel av varan priset och betalningsvillkoren förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare
vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller
eller utför tjänsten
Länsstyrelsen noterar med tillfredsställelse, att enighet råder mellan
näringslivssidan och konsumentsidan om vilka krav på information som kan anses välmotiverade och som har stöd i gällande lag. Det har dock visat sig att efterlevnaden av vissa antagna riktlinjer om information varit tämligen ringa.
Grunden för ett väl fungerande marknadssystem är bl. a., att konsumenten får tillgång ull information för att kunna göra ett rationellt val. Fortfarande måste informationen inom vissa områden betecknas som otillräcklig och länsstyrelsen vill understryka betydelsen av att alla goda krafter samverkar för att åstadkomma en förbättring. En av näringslivet självregle-
rande verksamhet kan vara en bit i ett sådant mönster. men konsumentverket/KO bör ändå vara den instans som bevakar att inte för konsumenterna
viktiga informationsområden förblir obeaktade. Genom att lägga det övergripande ansvaret på en myndighet vinner man dessutom den fördelen, att även näringsidkare som står utanför branschorganisationer täcks in. Detta är viktigt, inte minst ur konkurrenssynpunkt. Man torde också kunna räkna med, att en av näringslivet bedriven självreglering minskar behovet av resurser på bevakningssidan, oavsett vem som står för övervakningen.
Riktlinjernas rättsliga karaktär ikap. 12)
Vid tillsynen av riktlinjernas efterlevnad har länsstyrelsen vid flera ulltällen erfarit. att detaljhandeln antingen varit okunnig om riktlinjers existens eller varit frågande inför den juridiska betydelsen av riktlinjer.
Detta har varit fallet såväl i produktsäkerhetsfrågor som i informationsfrå-
gor. Informationen om att riktlinjer existerar på vissa områden och vad dessa I praktiken betyder för den enskilde näringsidkaren har uppenbarli-
gen haft svärt att tränga igenom.
På marknadsföringslagens generalklausuler om information ($ 3) och produktsäkerhet m. m. ($ 4) är riktlinjernas juridiska bas. anser länsstyrelsen det vara väsentligt att detta klargörs. Den enskilde näringsidkaren måste på ett bättre sätt än hittills få information om dels att riktlinjer finns men också vad de praktiskt betyder. I det sammanhanget bör även information lämnas om vad som händer om riktlinjerna inte följs.
1.24 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sammanfattande synpunkter på konsumentpolitiska styrmedel. Utredningen har enligt länsstyrelsens mening gjort en noggrann genomgång och utvärdering av de konsumentpolitiska. producentpåverkande styrmedel — främst riktlinjesystemet — som samhället har infört. De överväganden och förslag som har framlagts synes välgrundade. Till sin karaktär verkar förslagen mättfulla. Länsstyrelsen har inga invändningar emot förslagen.
I direktiven för utredningen och i utredningens betånkande sägs det på flera håll att grunden för de konsumentpolitiska ätgärderna och styrmedlen skall vara att de skall stödja konsumenterna. Det sägs också att det för närvarande vore önskvärt med en mer aktiv medverkan av konsumentkol-
lektivet. Samtidigt är det svårt i många avseenden att nå ut med informa-
tion till konsumenterna, inte minst information om riktlinjer.
Då många konsumenter just nu får uppleva minskande reala inkomster och sugande priser och avgifter, är det mycket angeläget att de konsumentfakta och — råd som konsumentverket kan ge verkligen når ut till hushållen.
Marknaden för varor och tjänster blir efterhand mer och mer komplex. med ctt ständigt större utbud. För konsumenterna blir den allt svårare att överblicka. Utredningen konstaterar att det finns stora, eftersatta informa-
tionsbehov. Länsstyrelsen bedömer utvecklingstakten så snabb att de
konsumentpolitiska organen har svårt att hänga med. Det råder uppenbart en obalans mellan företagens reklamresurser i form av direktreklam i brevlådorna och dagspressannonser och samhällsorganens resurser för konsumentupplysning.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang väcka frågan om en omdisponering av resurserna hos konsumentverket. Enligt länsstyrelsens mening är det rimligt att samhället förstärker det stöd till hushållen som konsumentinformationen utgör. Detta gäller särskilt i ett läge när reallönerna sjunker och det gäller att begränsa olika krav på ytterligare samhällsservice.
Särskilda synpunkter
Länsstyrelsen vill här ange några synpunkter på vissa detaljfrågor i
betänkandet. Utredningens tanke att förstärka riktlinjerna biträds. En
vtterligare förstärkning kan uppnäs om det i riktlinjerna framgår att före-
trädarna för förhandlingsparterna enats om riktlinjen i fråga. En ökad
genomslagskraft kan därmed uppnäs. Att riktlinjerna inte alltid får genom-
slagskraft f.n. kan skönjas ifråga om prisinformationen till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln. Riktlinjerna (KOVFS 1982:1) innebär bl. a. att samtliga varor i skyltfönster bör vara prismärkta. Ännu
ett är efter riktlinjernas ikraftträdande är emellertid detta på vissa håll inte
fallet. Detta förhållande är icke tillfredsställande. Det framgår av den undersökning hemkonsulenten i länet nyligen företagit och redovisat till konsumentverket.
Prop. 1984/85: 213 [ 2 Dn
Betr. riktlinjer om produktsäkerhet till skydd för liv och hälsa kan det ibland vara angeläget att tillverkare tidigt får reda på konsumentorganisationens och samhällets bedömning huruvida sådana är önskvärda. Det kan därför övervägas om inte konsumentverket borde, exempelvis på begäran av berörda företag m. fl.. så tidigt som möjligt ge besked om tänkta restrik-
tioner i kommande riktlinjers form. Länsstyrelsen har inledningsvis berört den obalans som råder mellan den kommersiella reklamen och samhällets resurser på konsumentomrädet. Frågan är då hur ett bättre sakernas tillstånd skall kunna uppnäs. Inom tillgängliga resursramar kan möjligen ytterligare effekt uppnås, exempelvis
om konsumentmyndigheterna, på ett för gemene man lätttillgängligt sätt. löpande kommer till tals. Ett utnyttjande av dagspressen i ökad utsträck-
ning skulle då kunna vara en möjlighet. Om konsumentmyndigheterna
exempelvis under en lätt igenkännlig rubrik ”Dagens Konsument” löpande kan ge viktiga konsumentpolitiska tips så skulle sannolikt genom-
slagskraft uppnås. På samma sätt borde, inom ramen för radio och TV,
informationsforum av typ "Dagens Konsument” skapas.
1.25 Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden i Sundsvall instämmer i huvudsak i riktlinjekommitténs grundläggande överväganden och förslag.
Riktlinjer och konsumentpolitiska styrmedel
Konsumentnämnden kan ej instämma i kommitténs slutsatser att informationen om riktlinjer till företagen är tillfredsställande.
Som exempel kan nämnas 1982: 1 prisinformation och 1977: 1 riktlinjer
för information till konsument vid tillfällig prisaktivitet för dagligvaror.
Efterlevnaden av riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen är långt ifrån tillfredställande enligt vår mening. Det visar bl. a. marknadsun-
dersökningen som utförts i väst-Sverige av några kommuner.
Övervakningen av uppställda regler och efterlevnaden av dem anser vi skulle kunna förbättras.
Instämmer i att konsumenterna bör förbättra sina kunskaper om riktlinjer m.m.
När det gäller näringslivets möjligheter till en självreglering såsom ett
kompletterande styrmedel ställer sig nämnden tveksam till exempelvis
normövervakning. Detta med tanke på att mänga näringsidkare ej är branschanslutna och för närvarande ej följer varken riktlinjer eller branschöverenskommelser.
Av övriga konsumentpolitiska styrmedel som tas upp i avsnitt 2.3.3. bör KOV:s verksamhetsområde förstärkas bl.a. verka för att utbildningen i
konsumentfrågor för unga människor förbättras i alla skolformer.
Konsumentnämnden vill som avslutning understryka vikten av att den regionala och kommunala konsumentverksamheten förstärks. Det kom-
mer annars att vara svårt att möta de stora krav, som redan finns, som konsumenter och näringsliv ställer på verksamheterna särskilt vad gäller information om bl. a. marknadstöringstagens ullämpning.
1.26 Produktåterkallelsekommitten: Riktlinjesystemet m.m. (avsnitten 3
och 9 i betänkandeti. Vi räknar med att MD, KO och KOV kan komma att
spela viktiga roller i ett äterkallelsesystem och att bl.u. riktlinjer kan komma att användas som styrmedel även i återkallelsesammanhang.
Riktlinjekommitténs överväganden och förslag i fråga om riktlinjer tar sikte på att stärka effektiviteten hos institutet. Vi ullstyrker förslagen från de synpunkter vi har att beakta.
Kommittén föreslår också att som ett kompletterande styrmedel vid
sidan av riktlinjerna prövas en självreglering innebärande att näringslivets organisationer i vissa fall själva tar fram normer och svarar för normövervakningen under överinseende uv KOV. Exempelvis på sådana lösningar inom återkallelseområdet förekommer utomlands. För Sveriges del kan hänvisas till de instruktioner som läkemedelsbranschens organisationer i samråd med socialstyrelsens läkemedelsavdelning har utarbetat för läkemedelsföretagens handläggning av reklamationer och indragningar av läkemedel. Vi vill, i det läge vårt arbete hittills har nått, endast uttala att styrmedel i form av en sådan självreglering under myndighetskontroll som
det här gäller väl kan förtjäna att övervägas, åtminstone på vissa produktområden och i vissa särskilda hänseenden.
1.27 Konsumentpolitiska kommittén: Riktlinjekommitténs huvuduppgift har varit att se över och utvärdera olika producentpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten har därvid kommit att ligga på granskningen av de riktlinjer som utarbetats av KÖV för företagens tillämpning av generalklausulerna I MFL.
I våra uppgifter ingår bl. a. att söka värdera konsumentpolitikens förut-
sättningar att möta de ändrade villkor som dagens och morgondagens
konsumenter står inför. En av våra huvuduppgifter är därvid att göra en
avvägning mellan producentpåverkan, konsumentinformation och konsumentutbildning samt ange var tyngdpunkten och resursanvändningen bör läggas i konsumentpolitiken. Vi skall vidare pröva om företagens och näringslivets självsanering när det gäller bl. a. marknadsföring och avtalsvillkor behöver utvecklas och sumuleras.
Vi har säledes att pröva den konsumentpolitik för vilken riktlinjer och självsanering m.m. utgör medel som skall förverkliga de uppställda mälsältningarna.
Mot denna bakgrund är niktlinjekommitténs ingående redogörelse för och utvärdering av dessa konsumentpoliuska styrmedel självfallet av vikt
för vårt arbete.
Prop. 1984/85: 213 I 2 =
Med hänsyn till den korta tid som vi har arbetat och då vi alltjämt befinner oss I ett inledningsskede av kommittéarbetet finner vi det inte meningsfullt att i detta sammanhang anlägga synpunkter på betänkandet.
1.28¶Kooperativa förbundet (KF): Riktlinjekommiuén har haft i uppdrag
att se Över vissa Konsumentpolitiska styrmedel, nämligen olika medel för
producentpåverkan — framför allt konsumentverkets riktlinjer för företagens marknadsföring ull konsumenter. Att riktlinjer används som styrme-
del är särskilt intressant ur den synpunkten att riktlinjerna inte är rättsligt bindande föreskrifter utan en form av rekommendationer. Kommittén har förtjänstfullt undersökt och utvärderat riktlinjernas lämplighet som instrument att påverka näringslivet i fråga om både produktinformation och produktsäkerhet.
Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att konsumentverket nu tycks ha funnit framkomhiga vägar och lämpliga uttrycksformer för riktlinjerna, och att dessa på det hela taget fungerar bra som styrmedel. KF ser inte någon anledning att ifrågasätta detta, inte heller att ifrågasätta kommitténs slutsats alt det finns förutsättningar för att riktlinjerna framdeles skall kunna förbli ett effektivt producentpåverkande hjälpmedel. Det är också sannolikt att de kommer att fungera som ett ännu bättre instrument
om, såsom föreslås, framtagningsarbetet mera markant än nu delas upp i två etapper: ett utrednings- och ett förhandlingsskede. KF tillstyrker detta
förslag.
Konsumentsidans medverkan i förhandlingsarbetet diskuteras på s. 238 i
betänkandet. Kommittén noterar att konsumentverket ganska konsekvent
brukar inbjuda företrädare för organiserade konsumentgrupper, när förhandlingarna rör konsumentproblem inom dessas intressesfär. Enligt kom-
mittén har dock de organisationer med bred förankring som i Sverige brukar anses representera det allmänna konsumentintresset, hittills inte funnit anledning att ta någon aktiv del i förhandlingsarbetet. Sävitt gäller
konsumentkooperationen, med 1,9 miljoner medlemmar, är påståendet helt felaktigt. Vi har konsekvent deltagit t det förhandlingsarbete som vi
fått inbjudan till.
Några nya styrmedel som alternativ till riktlinjerna föreslår kommittén inte. Den modell för "näringslivets självreglerande verksamhet” som vagt skisseras i betänkandet, får enligt KF:s mening inte utvecklas till ett självständigt konsumentpolitiskt styrmedel, utan bör endast vara ett komplement till riktlinjerna. Det är i och för sig bra om näringslivet tar på sig
ett större ansvar än hittills för utformning, och efterlevnad av normer på detta område — inte minst om det kan medföra kostnadsbesparingar för
samhället. Det måste emellertid vara ett oeftergivligt krav att denna verk-
samhet organiseras och genomförs ; nära samråd med konsumentverket.
Den får naturligtvis inte heller utgöra något hinder för ett eventuellt riktlin-
jearbete på området. — En förutsättning för att modellen skall fungera är
att konsumentintressena blir beaktade i erforderlig utsträckning. Vi vill i det sammanhanget starkt betona att näringslivet här tar på sig en utomor-
dentligt svår uppgift. Idén kan dock vara värd att pröva. KF tillstyrker de ätgärder som föreslås i syfte att förtydliga riktlinjernas
rättsliga karaktär.
1.29¶Sveriges Industriförbund (SD: Sveriges Industriförbund har beretts
tillfälle att yttra sig över rubricerade betänkande. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM) har också avgett ett yttrande med anledning av betänkandet. SI är en av delegationens huvudmän och ansluter sig till vad som anförs i NDMs yttrande. Förbundet vill härutöver anföra följande vad gäller de förslag som framläggs i betänkandet.
Konsumentverkets handläggning av riktlinjeärenden m.m.
Förbundet vill bekräfta att riktlinjearbetet, efter påtagliga problem under de första åren efter införandet av riktlinjesystemet. numera fungerar bättre. Detta hindrar dock inte att en förbättring av Konsumentverkets (KOV) riktlinjearbete, genom den mall för arbetet som kommittén föreslär. har goda utsikter att ytterligare bidra till att samarbete mellan verket och näringslivet kan fungera på ett smidigt och fruktbärande sätt. Kommittén
betonar dock att den ”idealprocess” man föreslår inte alltid kan tillämpas
beroende på speciella omständigheter i det enskilda fallet. Speciellt pekar kommittén på att verket kan ha svårt i den s.k. utredningsfasen ta fram material som på ett adekvat sätt belyser det konsumentproblem som diskuteras. Förbundet är självfallet berett att I den utsträckning resurserna
medger i dylika fall bistå KOV med utredningshjälp. Det måste dock
betonas att ansvaret för att en godtagbar utredning kommer till stånd måste
åvila KOV.
Självreglering som styrmedelsalternativ
I avsnittet 9:3 föreslår kommittén att man prövar självreglering som ett komplement till KOVs riktlinjer och andra myndighetsinitierade åtgärder. Förslaget är enligt Förbundets mening mycket lovvärt men borde inte ha begränsats till att avse endast självreglering. Uppkommande konsument-
problem löses nämligen inte alltid bäst genom uppställandet av olika
regler. Många gånger torde andra åtgärder t.ex. branschvisa informations-
projekt vara både effektivare och billigare. Redan idag förekommer en lång
rad olika projekt inom näringslivet, vilka kan sägas utgöra ett led i en självsanerande verksamhet. Det är beklagligt att kommittén inte sökt kartlägga förekommande aktiviteter av detta slag.
Förbundet anser att det finns all anledning att skapa bättre förutsättning-
ar för olika självsaneringsprojekt inom näringslivet. För att detta skall kunna ske bör emellertid KOV och andra myndigheter ges någon form av "mandat ” att först låta näringslivet självt söka lösa uppkomna konsument-
problem innan myndighetsåtgärder övervägs. Man måste också vara på det
klara med att frivilliga system av det slag som här är aktuella inte kan få samma marknadstäckning som ett obligatoriskt system. Vidare måste man räkna med att det tar en viss tid innan ett självsaneringssystem får ordentlig genomslagskraft bland de företag som är anslutna tll systemet. Å andra sidan visar efarenheten att den värdegemenskap som finns hos de företag som ansluter sig gör att systemet kan bli mycket effektivt.
1.30 Svensk Industriförening: Föreningen delar kommitténs uppfattning att såsom ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna bör en självreglering prövas innebärande att näringslivets organisationer i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning under överinseende av KOV.
1.31. Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): Beskrivning och utvärdering. Tyngdpunkten i betänkandet ligger på beskrivning och utvärdering av marknadsföringslagen (MFL) och hur den kommit att tillämpas.
NDM konstaterar att kommittén med stor omsorg — och inte utan en viss omständlighet — beskrivit hur MFL och de regler som vuxit fram i dess hägn fungerat i praktiken. Kommitténs slutsatser i denna del bekräf-
tar vad man haft på känn, nämligen att MFL fått ett förhållandevis gott
genomslag samt att Konsumentverkets (KOV) riktlinjer vållat vissa problem men att en del av kritiken mot dem skjutit över målet.
NDM har medverkat vid prakuskt taget alla riktlinjeförhandlingar som hittills förts och också vid ett betydande antal andra normförhandlingar
hos KOV. På grundval av erfarenheterna från dessa förhandlingar av
skiftande art och omfång och av olika komplexitet vill NOM till en början betona att förhandlingarna mellan KOV och berörda näringslivsföreträdare präglats av båda parters strävan efter saklighet. Från verkets sida har mestadels visats en tvdlig vilja att lyssna till framförda sakskäl och åven att
beakta sådana. Då förhandlingarna dragit ut på tiden. har detta i övervä-
gande antalet fall berott på ämnets komplicerade natur, särskilt svårigheterna att finna lösningar som kunde bedömas fungera i praktiken. Ibland här dock själva sakfrågan kommit i bakgrunden till följd av meningsskiljaktigheter antingen av mera Övergripande natur. t.ex. om informationens form och överförande samt medieval, eller om valet av styrmedel och
därtill knutna spörsmål. Dessa svårigheter i förhandlingarna. som framför
allt förekom under de första ären. torde väsentligen vara att tillskriva en alltför ostrukturerad framtagningsprocess.
NDM anser alt kommittén i avsnittet 3, Riktlinjesystemets tillämpning, på ett vederhäftigt och rättvisande sätt beskrivit hur riktlinjesystemet verkat hittills samt de problem som uppkommit och deras orsaker. NOM
kan också ställa sig bakom kommitténs positiva grundsyn på systemet så
som den kommer ull uttryck i avsnittet i fråga. Den som bilaga 3: I intagna
intervjuundersökningen, Företagen och riktlinjesystemet. synes NDM vara ett värdefullt initiativ från kommitténs sida.
NDM vill ge kommittén ett särskilt erkännande för de principiella utredningarna i kapitel 5 om riktlinjer och annan producentpåverkan från konkurrenssynpunkt, om riktlinjer och tekniska handelshinder samt, inte
minst. om kostnads- och nyttoeffekter av riktlinjer m. m.
NDM anser vidare att kommittén i kapttel 6. Information, på ctt nyanserat sätt beskrivit hur riktlinjesystemet hittills fungerat som ett medel att förverkliga lagstiftarens ambitioner bakom generalklausulen om informa-
tion (3 & MFL). Även utvärderingen är väl avvägd. Samma allmänna
omdöme kan NDM avge när det gäller kapitel 7, Produktsäkerhet.
Såvitt NDM känner till är utredningen av de konsumentpolitiska styr-
medlen den första stort upplagda utvärdering av rättsliga styrmedel som gjorts i vårt land. Det kan därför tyckas något förvånande att kommittén inte funnit sig föranlåten att belysa och diskutera de metodproblem som man ställs inför när det gäller att utvärdera hur rättsliga regelkomplex päverkar olika adressatgruppers beteenden. Enligt NOMS mening framstår det som en brist att kommittén inte närmare belyst vilka ambitioner det är realistiskt att uppställa när det gäller följsamhet till samhälleliga normer av skilda slag på marknadsföringens område. En sådan belysning synes vara
angelägen inte minst när det gäller att ge en bakgrund till utvärderingen av
riktlinjer som konsumentpolitiskt styrmedel, jämfört med andra tänkbara styrmedel av mera konventionell typ. Erfarenheten från debatten kring riktlinjer som ett konsumentpolitiskt styrmedel visar nämligen att man på
olika håll, både bland förespråkare för och kritiker av riktlinjesystemet,
svävar I den villfarelsen att direkt rättsligt sanktionerade normer med
något slags naturnödvändighet altid skulle vara mera effektiva än normer
av annat slag. t. ex. I form av riktlinjer. Verkligheten är emellertid mycket mera komplicerad. Visserligen är tillgången till systematiserat vetande om effektiviteten hos olika sociala styrmedel begränsat. Redan nu kan det dock slås fast att ett stort antal faktorer påverkar normföljsamheten och att det ingalunda är givet att rättstigt sanktionerade normer i alla sammanhang följs bättre än normer som är sanktionerade på annat sätt.
Mot nu anförda bakgrund väcker den rättsjämförande studien i bilaga 2:3. Fem myndigheters styrmedel, särskilt intresse. Kommittén jämför här olika styrmedelstekniker. Tyvärr stannar det vid en ansats till en huvudsakligen deskriptiv framställning. Effektanalyser saknas. Studien har inte
heller avsatt nämnvärda spår I själva betänkandet. NDM finner det beklagligt att man inte tagit vara på möjligheten att i detta söka åtminstone
skisscra vissa generella principer för vad en utvärdering av normer skall omfatta och hur den skall genomföras.
Den omfattande rapport som ledamoten Bernitz utarbetat om konsumentpolitiska styrmedel i utlandet (bilaga 2:4) innehåller sakinformation
av stort intresse. Detta material har emellertid inte systematiskt utnyttjats i själva betänkandetexten, vilket också är att beklaga.
I anslutning till dessa allmänna synpunkter på kommitténs beskrivning och utvärdering av MFL och rikthinjesystemet finner sig NDM föranlåten
att redovisa några egna iakttagelser.
Liksom rättsregler fungerar riktlinjer olika väl i olika sammanhang. Orsakerna till detta är enligt NOMs bedömning oftast inte att söka I själva styrmedlets beskaffenhet utan i andra förhällanden. Som exempel kan anföras de problem som uppkommit när det gäller att normera produktinformation utanför säljstället (jfr särskilt avsnitt 6.5). Svårigheterna har
betingats av informationens innehåll och medievalet och hade säkerligen
varit desamma om statsmakterna 1975 valt ett annat styrmedelssystem, t.ex. den modell som Reklamutredningen skisserade i betänkandet Information i reklamen (SOU 1974: 23). Fit annat exempel: I några fall har KOV älagts av lagstiftaren att komplettera viss lagstiftning med riktlinjer. Så var fallet vid tillkomsten äv konsumentkreditlagen. Det är ett ofta noterat förhållande att Riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen
(KOVFS 1979: 1) inte fungerat enligt intentionerna. Detta beror delvis på
tekniska ofullkomligheter hos en del av reglerna — brister vilka inte kunde förutses vid förhandlingarna som måste genomföras under betydande tidspress. Den svaga genomslagskraften hos reglerna om uppgifter om den s.k. effektiva räntan beror dels på att Konsumenterna inte förstått innebörden av begreppet dels på att begreppet är svårt att hantera, även inom handeln. Riktlinjerna i fråga är också f.n. föremål för revision i syfte att komma till rätta med vissa konstaterade svagheter.
I den män riktlinjer används som medel att åstadkomma påtagliga be-
teendeförändringar — och detta har ju särskilt varit fallet på informations-
omrädet — får man räkna med att det tar tid att uppnå målet. I mänga fall
räcker det f.ö. inte med att ställa upp regler. Man måste också skapa förståelse och motivation för det eftersträvade beteendet hos adressaterna.
Det sagda gäller inte bara på konsumentpolitikens område utan är ett
allmängiltigt förhållande, vilket inte heller har något omedelbart och nödvändigt sammanhang med det styrmedel eller den styrmedelsmix som väljs.
I den allmänna debatten har det hävdats att det ofta tar alltför lång tid för
KOV att förhandla fram riktlinjer och att en rätt för verket att meddela
rättsligt bindande föreskrifter generellt sett snabbare skulle föra fram till målet. Såvitt NDM kunnat finna saknas empiriskt underlag för allmängil-
tiga päståenden av denna art. Redovisningen i bilaga 2: 3 ger inte stöd för
antaganden i vare sig den ena eller den andra riktningen. NDMs egna
erfarenheter och de informationer som NDM sökt få fram via sina huvudmän visar att en myndighet oftast behöver en ganska lång tid för att ta fram rättsligt bindande föreskrifter och att framtagningsprocessen binder förhällandevis betydande resurser. bl.a. för utredning och överläggningar med berörda intressenter. Ingenting tyder på att framtagningen av bindande föreskrifter normalt skulle ske snabbare än framtagning av riktlinier med
motsvarande sakinnehåll.
KOVS handläggning av riktlinjeärenden m.m.
Mot bakgrunden av sina inledningsvis redovisade. omfattande erfaren-
heter från riktlinjeförhandlingarna ställer sig NOM helt bakom kommitténs överväganden och förslag i avsnitt 9.4 beträffande KOVS handläggning av
riktlinjeärenden och andra styrmedelsfrågor. NDM kan också bekräfta
kommitténs iakttagelser att förhandlingsarbetet numera löper betvdligt bättre än under de första åren. Som kommittén påpekar beror detta också på att man även på näringslivssidan fätt fram lämpliga rutiner.
Självreglering som styrmedelsalternativ
Kommittén förordar i avsnitt 9.3 att man även 1 värt land prövar självreglering som ett kompletterande styrmedel vid sidan av KOVSs riktlinjer — och väl även vid sidan av andra myndighetsinitierade åtgärder. Som kommittén redovisar har NOM på dess begäran avlåtit en pm vari NDM framför vissa synpunkter på och skisserar förslag om hur ett självregleringssystem av nörmtyp skulle kunna etableras (bilaga 9:1).
Kommittén betonar i sina överväganden, enligt NOMs mening med all rätt. att det är en etablerad grundprincip i svensk konsumentpolitik att näringsidkarna har ett förstahandsansvar för att konsumenternas intressen blir tillgodosedda. Vidare skall de konsumentvårdande myndigheternas
producentpåverkande arbete inriktas på att söka åstadkomma resultat för
konsumenternas bästa i nära samverkan med näringslivet och i första hand
på frivillighetens väg. NDM vill i detta sammanhang framhålla att närings-
livets roll när det gäller att främja god affärssed på marknadsföringsområ-
det måste ses i ett vidare perspektiv än kommittén — troligen mot bak-
grund av direktiven — ansett sig kunna göra i betänkandet. Kommittén har i huvudsak uppmärksammat självreglering i form av intern normbildning och normövervakning inom näringslivet. Av tradition förekommer inom
såväl företagen som näringslivets organisationer internaktiviteter av
många andra slag för att befästa och vidareutveckla god affärssed i marknadsföringen. Sett från funktionell synpunkt utgör även dessa aktiviteter. helt eller delvis, konsumentpolitiska styrmedel och en form av självreglering.
Såsom NDM redan antvtt i sin pm till kommittén förutsätter en realistisk bedömning säväl av näringslivets hittillsvarande roll som av möjliga insat-
ser från dess sida i framtiden på förevarande område att man har blicken
öppen för att normbildning och normövervakning bara är ett bland många
styrmedel. NDM vill också erinra om att det råder ett nära samspel mellan
den rättsliga normbildningen på marknadsrättens område och normbildningen inom näringslivet — ”god affärssed” utgör ett centralt rekvisit i MFLs viktigaste generalklausul, 2 § MFL. Enligt NDMs uppfattning är det
att beklaga att kommittén i sina överväganden inte diskuterat — eller
kanske rättare. inte ansett sig kunna diskutera — styrmedelsproblematiken i detta vidare perspektiv.
Man saknar också en diskussion av självregleringens förutsättningar.
svagheter och styrka. NOM vill här särskilt betona att man mäste beakta
alt självreglering. liksom andra sociala processer av motsvarande slag, är
en komplex företeelse som väl kan päverkas utifrån men som inte låter sig
kommenderas. Detta ger självregleringen en förankring inom adressatkretsen (en ”djupdimension”) som en mer eller mindre tvängsvis genomförd
normering ofta inte kan påräkna att få och som i många fall kan kompense-
ra den kanske större breddverkan hos den senare. Ä andra sidan måste man ha blicken öppen för att självreglering som styrmedel betraktat ofta är
trögrörlig. bl.a. som en följd av sin komplexitet. Redan av det nu sagda
torde framgå att valet av lämpligaste styrmedel eHer styrmedelsmix inte
kan ske med stöd av nägra förhållandevis enkla. generellt giltiga mallar
utan måste anpassas till förhållandena på det område eller till den företeel-
se som är föremål för uppmärksamhet.
NDM erinrar om att delegationen enligt stadgarna har till uppgift bl.a. att verka för att konkurrensen inom näringslivet, i synnerhet marknadsföringen, bedrivs I enlighet med god affärssed. NOM fullföljer härvidlag en sedan lång tid tillbaka väl etablerad tradition inom det svenska närmgsli-
vet. Ett viktigt led 1 verksamheten är att på olika sätt verka för och
stimulera interninsatser på olika plan i syfte att främja god affärssed i marknadsföringen.
NDMs kansli har fortlöpande kontakter med närmast motsvarande näringslivsorgan I bl.a. Finland och Norge samt Frankrike, Storbritannien, USA och Förbundsrepubliken Tyskland liksom med Internationella Handelskammaren. NDM kan på detta sätt nära följa den internationella utvecklingen av självregleringen (1 vidsträckt mening) på marknadsföringens
område. Sedan NDM avlät sin pm till kommittén har självregleringsfrågor och
andra näringslivsinterna initiativ diskuterats vidare inom näringslivet, både i och utanför NOM. NDM har även kunnat notera ett växande intresse i andra länder för vad som ofta, men något missvisande. brukar benämnas "soft law”. Detta intresse kan förmärkas även i länder där man inte, som hos oss, har en tradition av självreglering och ”civic spirit” inom
företagsamheten att falla tillbaka på.
Uppfattningen inom NDM är att man inte vare sig kan eller bör begränsa näringslivets interninsatser ull normbildning. NDM har i sitt arbetspro-
gram för 1984 avsatt resurser för att arbeta vidare med dessa frågor i syfte
att lägga fram förslag till konkreta projekt. NOM har också nyligen inlett
informellt samråd med KOV för att bl.a. kartlägga områden där behov av
åtgärder kan föreligga och utomrättsliga närimgslivsinitierade aktiviteter kan utgöra ett realistiskt alternativ till mera renodlat myndighetsorienterade styrmedel.
1.32¶Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS): Utredningen har haft
uppdraget att utvärdera och se över olika producentpäverkande styrmedel inom konsumentpolituiken. Man skulle särskilt granska Konsumentverkets riktlinjer för företagens tillampning av generalklausulerna i marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring. information och produktsäkerhet.
Som konstateras i såväl direktiven för utredningen, som i utredningens
betänkande har samhället päåtagit sig ett allt större ansvar för normbildningen inom konsumentpolitikens område. Utredningen har ej haft i uppeft att överväga ändringar i de grundläggande principer som konsumentpolitiken bygger på, utan snarare att se över de tekniska formerna för
producentpåverkan.
SIS vill rent principiellt hävda att konsumentens ställning stärks främst genom förbättrad kunskap om och förmåga att uttrycka krav på produkter som saluförs. En allt för långt driven samhällelig normbildning minskar på sikt konsumentens vaksamhet och ifrågasättande av undermåliga produkter. Enligt SIS mening bör därför varje förslag om ökad reglering av
marknaden noga prövas, så att endast verkligt angelägna områden blir föremål för ingripanden.
En sådan återhållsamhet från samhällets sida medför också att negativa effekter på andra omräden. än det rent konsumentpolitiska, undviks. Det
kan gälla effekter på handelspolitik och näringspolitik,. men också all-
männa ekonomiska effekter om t. ex. kravnivåer sätts högre än vad konsumenten är beredd att betala för.
När det gäller utredningens förslag angående riktlinjearbetet berör SIS följande frågor: initieringsprocessen, anslutningen till standard, samt rikt-
linjernas rättsliga karaktär. Beträffande produktsäkerhetsfrågorna vill SIS
särskilt framhålla ”tredje-parts-certifiering”” som en alternativ form för
kvalitets- och säkerhetspåverkan.
Initiering av riktlinjearbete
Den probleminventering och -analys som bör föregå varje nytt rikthinje-
projekt har stora likheter med de överväganden som görs vid start av nya
standardiseringsprojekt. SIS betonar här betydelsen av att varje problem-
område noga vägs mot andra problemområden innan arbetet sätts igång, så
att resurserna verkligen används för de mest angelägna områdena. Den interna instruktion (Betänkandets bilaga 3:2) som nu uppges gälla för handläggning av riktlinjer inom Konsumentverket bör på denna punkt utvecklas, så att initiativ till riktlinjearbete utsätts för en omsorgsfull prövning. Bl.a. bör man redan på detta stadium undersöka vilka andra
vägar som kan leda till det aktuella problemets lösning utan att riktlinjer i
den mening som här avses behöver tas fram.
Anslutningen till standard
Utredningen framhåller betydelsen av att fler standarder tas fram inom konsumentvaruomrädet. Arbetet inom SIS bör enligt utredningen om möj-
ligt intensifieras. SIS noterar med tillfredsställelse denna positiva inställ-
ning till standardiseringen.
En betydande del av den standardisering som rör konsumentvaror bedrivs vid de tll SIS anslutna fackorganen BST (Byggstandardiseringen), SEK (Svenska Elektriska Kommissionen) och SMS (Sveriges Mekanstan-
dardisering). Här rör det sig om bostäders inredning och utrustning, hus-
hållsmaskiner och hemelektronik. bilar, cyklar och fritidsbätar etc.
Andra frågor behandlas inom SIS-STG (SIS Standardiseringsgrupp) som
för övrigt tillsatt en särskild huvudkommitte för området konsument- och säkerhetsteknik (HK 36) med ansvar för sådana konsumentvaror som inte naturligt faller inom fackorganens eller andra huvudkommittéers arbetsområden. Som exempel på konsumentvaror som behandlas inom HK 36 kan nämnas sporthjälmar. flytvästar. kläd- och skomått. möbler, leksaker.
Sedan huvudkommitténs tillkomst 1977 har ett kontinuerligt informationsutbyte ägt rum mellan Konsumentverket och SIS med fackorgan, rörande pågående och planerat arbete med riktlinjer inom Konsumentverket och med standarder inom standardiseringsorganen. Detta har skett mot bakgrund av att HK 36 har till uppgift att vara forum för informationsutbyte mellan Konsumentverket och standardiseringsorganen och för behandling av principfrågor rörande standardisering uv konsumentvaror.
I många fall hänvisar Konsumentverkets riktlinjer till gällande standarder för tekniska krav på produkter och/eller provningsmetoder. I andra
fall har standardiseringsarbete och riktlinjearbete gått hand i hand. Ett gott exempel härpå är arbetet med curopeisk (senare internationell) standard
och svenska riktlinjer för leksakers säkerhet. Där har samarbetet lett till att Konsumentverkets riktlinjer hänvisar till den svenska standard som nästan hundraprocentigt kommer att överensstämma med den internationella standarden.
Trots den goda samverkan som alltså finns mellan Konsumentverket och standardiseringsorganen torde ytterligare ansträngningar erfordras för att fördjupa samarbetet och därmed säkerställa att standardiseringsarbetets resultat kan utnyttjas optimalt i det konsumentpolitiska arbetet.
SIS har noterat att den i betänkandets bilaga 3:2 återgivna Konsument-
verkets interna instruktion i intet avseende berör kontakterna med standardiseringsarbetet. Som framgått ovan finns sådana kontakter mellan SIS och Konsumentverket. Dessa kontakter kan lämpligen preciseras i instruktionen.
SIS är av den meningen att riktlinjer för produkters utformning och
prestanda bör bygga på standarder i så stor utsträckning som möjligt.
Genom SIS aktiva deltagande i det internationella standardiseringsarbetet
undviks därigenom uppkomsten av onödiga hinder för den internationella handeln. 10 Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 213
Riktlinjernas rättsliga karaktär
Utredningen föreslår att riktlinjer skall vara den term som även i fort-
sättningen åsälts Konsumentverkets regler angående företagens marknadsföring och produktutformning. Genom vissa föreslagna förtydliganden i riktlinjernas ingress skulle riktlinjernas innebörd bli lättare att förstå.
SIS konstaterar att utredningen å cna sidan funnit att riktlinjerna i praktiken fungerar som om de vore bindande regler (föreskrifter) utan stöd i formell normgivningskompetens. Utredningen önskar heller inte att riktlinjerna betraktas som enbart rekommendationer.
Å andra sidan konstaterar utredningen att det inte är befogat att föreslå ett system med bindande regler. SIS vill här instämma 1 kommitténs bedömning. Den betydande grad av osäkerhet om niktlinjernas rättsliga status som pätalats, främst från näringslivet, torde dock komma att kvarstå även i fortsättningen. Det torde därför vara än mer befogat att undvika styrning medelst riktlinjer om inte särskilt synnerliga skäl föreligger.
1.33 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Hemkonsulenterna instämmer i huvudsak i kommitténs förslag som ligger inom ramen för nuvarande
system med konsumentverkets riktlinjer som främsta styrmedel. Riktlinjer
har blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område och kan därför användas för att förbättra konsumenternas ställning.
Övervakningen av uppställda regler och efterlevnaden av dem anser vi skulle behöva förbättras. Utredningens förslag om självreglering, innebärande att näringslivets organisationer själva i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning, synes vara ett tänkbart komplement till riktlinjer. Resurserna finns ju. År 1983 uppgår kostnaderna för företagens direktreklam samt annonser till 8 miljarder kronor, vilket kan jämföras med Konsumentverkets hela budget på 39 miljoner kronor.
Vi instämmer med kommittén att det vore önskvärt med en mer aktiv medverkan av konsumentkollekuvet. Detta förutsätter dock att information når ut och skapar medvetna och kunniga konsumenter. Dock finns det
tyvärr många exempel på ovillighet från näringslivets sida att informera
konsumenterna. Konsumentverkets försök för några år sedan att sprida
information via faktablad i butikerna blev t. ex. inte särskilt framgångsrika.
bl. a. beroende på att handeln var ovillig att betala verkets självkostnad för faktabladen. Även när det gäller information utanför säljstället har det visat sig svårt att vinna gehör för konsumentkravet om faktaupplysningar i reklamen, vilka betecknats som ”informationsövergödning” och "negativ informationskoppling ”.
Då löntagarna, som är en stor grupp konsumenter, just nu befinner sig i en läng period med minskande reala inkomster och stigande priser och avgifter. är det mycket angeläget att verkligen nå ut till hushållen med konsumentfakta. Eftersom förslaget om självsanering är förankrat inom näringslivet är det vår förhoppning att det ska medföra en förbättring av
efterlevnaden av det informationskrav som finns i marknadsföringslagen.
Konsumentverket/KO bör ändå vara den instans som tillsammans med
länsstyrelsens hemkonsulenter kontrollerar efterlevnaden och bevakar att inte för konsumenten viktiga informationsområden förblir obeaktade.
Om konsumentinformationen trots kommitténs föreslagna åtgärder inte skulle förbättras jämfört med situationen i dag bör man efter en tid överväga andra åtgärder, exempelvis att redan vid utarbetande av riktlinjer förankra dessa i marknadsdomstolen.
Riktlinjernas rättsliga karaktär
Vid den marknadsbevakning som hemkonsulenterna bedriver har det visal sig att kännedom om riktlinjernas existens och juridiska status idag är
dålig i detaljhandeln. I likhet med kommittén anser vi det viktigt att
riktlinjernas rättsliga innebörd förtydligas och stöder kommitténs förslag härvidlag. Bättre information från både myndigheter och näringsliv behövs också för att riktlinjerna skall fungera som ett verksamt styrmedel för
producentpäverkan.
1.34 Konsumentvägledarnas förening: Enligt Konsumentverkets instruktion skall man söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att
avpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Riktlinjer betraktas som det viktigaste instrumentet för sådan påverkan. Från konsumentvägledarnas sida kan vi instämma i denna uppfattning. Riktlinjer har blivit eu viktigt instrument för att uppnå jämlikhet i konsu-
mentpolitiken. även om resurser för såväl skapande som övervakning av
riktlinjer hittills inte varit tillräckliga.
Utarbetandet av riktlinjer förutsätts ske genom förhandlingar mellan konsumentverket och näringslivet, men konsumentverket har också möjligheter att ge ut riktlinjer utan näringslivets medverkan. Hittills har dock riktlinjerna framtagits i samråd med näringslivet. Detta har inte skett utan
problem. Förhandlingarna har många gånger tagit lång tid, och det har
också hänt att förhandlingar avslutats utan att uppgörelse har träffats. Långa behandlingstider och ett långtgående kompromissande kan innebära att konsumenternas behov till slut inte kommer i främsta rummet.
När nu riktlinjekommittén lägger fram sitt betänkande ”Konsumentpolitiska styrmedel” ges den hittillsvarande verksamheten positiva omdömen. Bl.a. säger man att "Informationen om riktlinjerna till företagen bedömer
vi vara tillfredsställande”, "Kunskaperna hos företagen i gemen om före-
komsten av niktlinjer synes vara god. Förbättringar av konsumenternas kunskaper är önskvärd”, och ”Övervakning av uppställda regler och efterlevnaden av dem kan betraktas som tillfredsställande””.
Utredningens uttalande om dåliga kunskaper om riktlinjer hos konsumenterna anser vi vara felaktigt. Det har aldrig varit meningen att konsumenterna skall informeras speciellt. Riktlinjerna är avsedda för näringsid-
kare och dessa förutsätts följa dem. Om så sker år informationen till konsumenterna av underordnad betydelse. Vi kan ej heller instämma i de övriga uttalandena. Vid förfrågan hos konsumentvägledarna I de 25 största kommunerna biträddes denna vår uppfattning av flertalet tillfrågade:
44 Gc bedömer informattonen om riktlinjer till företagen som dålig, 39 te vet ej. och endast 13 fc anser den vara bra!
61. SE bedömer företagens kunskaper om riktlinjer som dåliga, 13 Yc vet ej. och endast /3 £t anser dem vara bra! 74 Ve anser att övervakningen av riktlinjer fungerar däligt, 9 4 vet ej, och 4 Ce anser den fungera bra!
Resultatet är ett klart underkännande av det sätt på vilket det nuvarande systemet tillämpas. Undersökningsresultatet visar också att det förslag som utredningen har lagt om självreglerande styrmedel som näringslivet skulle åta sig. knappast skulle ha en möjlighet att fungera.
Ett exempel som illustrerar de erfarenheter på vilka vi bygger vår
uppfattning gäller prisinformation. Kommittén anser att priset är en väsentlig information I samband med köp. Om jämförpriser saknas är det rationella köpbeslutet i praktiken omöjligt. Jämförpriser vid dagligvaruinköp tycks det dock vara omöjligt att få fram genom frivilliga förhandlingar. I en för alla konsumenter central informationsfråga borde efter tio års förhandlingar lagstiftning ha övervägts.
Vidare anser vi att företagens informationsverksamhet i stort sett inte har som främsta syfte att uttala sig om konsumenternas behov. När kommittén talar om riktlinjer som har självreglering som styrmedel och säger att en eller flera branschorganisationer gärna I samräd med KOV skulle stå för informationen vill vi understryka vikten av att branschöverenskommelser måste ha träffats med konsumentverket om konsumentintresset ska kunna förutsättas bli skyddat. I motsats till kommittén ställer vi oss skeptiska till företagens ”kundkontaktavdelningar”. särskilt med tanke på möjligheterna att stärka svaga konsumentgruppers situation på marknaden.
Utredningen menar att de lokala konsumentorganen skulle kunna spela en viktig roll också när det gäller att verka för att styrmedlen fungerar på
avsett sätt. Detta uttalande kan vi biträda. Dock mäste framhållas att
konsumentverkets resurser kraftigt måste ökas, bäde vad gäller införandet av nya riktlinjer och handläggningen av ärenden beträffande misstänkta överträdelser.
Vi vill också betona möjligheterna hos de kommunala konsumentorga-
nens rådgivningsverksamhet att avläsa konsumenternas behov. Med hjälp
av statistik från denna verksamhet kan man på ett säkert sätt avläsa dessa.
På så sätt finns möjligheter att bilda sig grundläggande uppfattningar om
konsumenternas behov av riktlinjer, och därmed också att utnyttja denna
information såväl vid beslut om tillkomst av nya riktlinjer som vid priori-
teringsbeslut.
1.35 Kooperativa konsumentgillesförbundet: Kooperativa konsumentgillesförbundet kan i många delar ansluta sig till de förstag som läggs av riktlinjekommittén, även om förbundet kanske inte är lika odelat överty-
gad om att riktlinjesystemet från konsumentsynpunkt fungerar så tillfreds-
betsvilja och kräver tid och resurser från båda sidors parter och leder ofta
till kompromisser. Svstemets svagheter kan i vissa fall komma att accen-
tueras, t. ex. då alltför sned balans beträffande parternas resurser inträder
och/eller samarbesviljan kan ifrågasättas. Alla näringslivsföreträdare kan kanske inte förutsättas vara ”gentlemän'.
Vidare vill förbundet tilistyrka de åtgärder som föreslås för att förtydliga
riktlinjernas rättsliga karaktär.
1.36 Husmodersförbundet Hem och Samhälle: Förbundet delar uppfattningen att riktlinjerna för arbetet bör baseras på förhandlingsöverenskommelser, som står I god överensstämmelse med lagsuftarnas intentioner. Det är en styrka att man kan förhandla fram sådana riktlinjer och att kunskaperna då lättare föres ut till företagen. Ur konsumentens synpunkt är det dock lika viktigt att kunskaperna också sprides till dem som köper varorna och konsumerar dem. Ökad information liksom ökad kunskap genom undervisning och orientering om olika varor är viktiga moment i
arbetet för spridning av riktlinjerna, spec. gäller detta varor som på ett
eller annat sätt kan vara skadliga för konsumenten. Viktigt är också att sådana riktlinjer utfärdas att dessa efter information kan uppfattas på ett riktigt sätt av konsumenten. De förslag utredningen lämnat är ganska svära för den vanlige konsumenten att få ut konkreta fakta ur vilka kan bli till nytta i den praktiska konsumtionen.
En mer överskådlig sammanställning över aktuella riktlinjer är nödvändig om informationsarbetet skall ge bättre resultat än hittills, vilket är särskilt angeläget.
1.37 Landsorganisationen i Sverige (LO): Utredningsuppdraget och utvärdering. Kommitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över olika
producentpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngd-
punkten i arbetet har legat på att granska de riktlinjer som utarbetas av
Konsumentverket (KOV) för företagens tillämpning av generalklausulerna
i marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring, information och produktsäkerhet. Kommittén har utvärderat styrmedlen från såväl praktiska som rättsliga utgångspunkter och har omfattat KOVs riktlinjer. KÖVS handläggning av enskilda ärenden, marknadsdomstolens beslut samt konsumentombudsmannens föreläggande. Kommittén är enig om att det inte finns några grundläggande brister i den nuvarande ordningen och att efterlevnaden av riktlinjerna är tillfredsställande. Enigheten beror förmodligen på sammansättningen av kommittén, företrädare för näringslivet
har dominerat. Kommittén har gjort en grundlig utvärdering av riktlinjearbetet men ger en alltför positiv bild av hur riktliinjesystemet hittills har
tillämpats. Det borde vara självklart att efterlevnaden av riktlinjerna skulle
vara tillredsställande eftersom de är produkter av förhandlingar mellan KOÖOV och näringslivet. LO har en annan uppfattning än kommittén. LO anser att riktlinjesystemet har grundläggande brister. Dessa består I att: I Riktlinierna bara är rekommendationer.
Förhandlingarna med näringsliv och branschorganisationer tar läng tid,
ofta flera år. Detta beror vid flera tillfällen på ovilja från näringslivet. KOV har fått sina anslag minskade under flera är. Riktlinjearbetet tar stora resurser.
—- Efterlevnaden av riktlinjerna är dälig.
Kommitténs överväganden och förslag
Kommittén föreslår att den nuvarande ordningen för producentpäverkan bibehålls. Konsumentverkets (KOVs) ärendehandläggning blir även i fortsättningen det kvantitativt sett mest betydelsefulla styrmedlet för producentpåverkan. Riktlinjerna består som det viktigaste styrmedlet av normkaraktär. Näringsidkarna och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera sig I arbetet att förbättra konsumenternas ställning bl. a. genom ett kompletterande styrmedel för en självreglering.
Om kommitténs förslag ang. ”riktlinjerna”” verkligen skall bli ett bättre
skydd för konsumenterna anser LO att det måste bli möjligt att upphöja
riktlinjerna till bindande föreskrifter med sanktionsmöjligheter. Detta blir då i princip samma slags uppgift som livsmedelsverket fullgör när de meddelar föreskrifter om innehåll i livsmedel eller den som arbetarskyddsstyrelsen fullgör när den meddelar föreskrifter om skyddsanordningar för maskiner.
LO förordar att KOV genom sin styrelse får befogenheten att utfärda dessa föreskrifter med sanktionsmöjligheter för områden där behov upp-
står.
Kommittén förordar också att som ett kompletterande styrmedel pröva former för frivillig samverkan mellan KOV och näringslivet, s.k. självreglering, i stil med vad som finns i andra länder.
LO ser positivt på detta och anser att det är ett viktigt komplement till all marknadslagstiftning. Det har heller inte funnits några hinder för vare sig näringsliv eller handel att följa redan träffade överenskommelser och riktlinjer. LO kan här nämna ett par av de riktlinjer som efterlevs mycket dåligt, nämligen riktlinjen för tillämpning av konsumentkreditlagen och riktlinjen om prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln.
LO anser att det är av största vikt att KOV även i fortsättningen skall ha ett övergripande ansvar för att nödvändiga normer tas fram på marknadsföringens område. Risken finns annars att självreglering främst leder till konkurrensbegränsning och mindre av förbättringar för Konsumenterna.
1.38 Svenska Metallindustriarbetareförbundet: — Den nuvarande ordningen för producentpåverkan bör i sina huvuddrag
bibehållas. KOVS ärendehandläggning förblir således det kvantitativt
sett mest betydelsefulla styrmedlet för producentpåverkan. Riktlinjerna
består som det viktigaste styrmedlet av normkaraktär.
— Dessa riktlinjers rättsliga karaktär bör dock ändras så att det blir for-
mellt bindande föreskrifter. — Till dessa bindande föreskrifter bör kopplas sanktuonsmöjligheter.
— Det är önskvärt — men alls inte tillräckligt — att näringslivet och dess
organisationer vidtar åtgärder i syfte att reglera det egna marknadsupp-
trädandet (självreglering). Det är dock av största vikt att Konsumentver-
ket även I fortsättningen har det övergripande ansvaret för att nödvän-
diga normer tas fram. Denna självreglering torde ha sin största utveck-
lingsmöjlighet på informationens område och kan där finnas vid sidan av
KOVSs riktlinjer. — Arbetet på att uppnå förbättrade regler för näringsidkarnas information
till konsumenterna bör intensifieras.
1.39 Tjänstemännens centralorganisation (TCO): Riktlinjekommitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över olika producentpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten i arbetet har legat
på att granska Konsumentverkets riktlinjer för hur företagen skall tillämpa
marknadsföringslagens generalklausuler om otillbörlig marknadsföring, in-
formation och produktsäkerhet.
Kommittén har haft en ganska snäv sammansättning. Utredningsarbetet tycks ha dominerats av företrädare för parterna i riklinjeförhandlingarna. dessutom av allt att döma främst av näringslivsparten. En mer allsidig sammansättning hade enligt TCOsSs mening måhända lett till att kommittén blivit mindre säker på sin huvudslutsats, den som samtidigt är en grundläggande utgångspunkt för de framlagda förslagen. nämligen att det inte synes föreligga ”några mer fundamentala brister” (sid 229) i riktlinjesystemet.
Kommittén ger en alltför positiv bild av hur riktlinjesystemet hittills
tillämpats. TCO anser systemet lida av brister. som i vissa fall skulle kunna
kallas fundamentala.
För det första tar riktlinjeförhandlingar ofta lång tid, ibland åtskilliga år.
De nyligen avslutade förhandlingarna om riklinjer för information vid marknadsföring av viss elmateriel började föras redan 1979. Riktlinjerna
träder i kraft 1984. Förhandlingar om riktlinjer för information vid försäljning av begagnad personbil har också förts sedan 1979. Möjligen kan förhandlingarna slut-
föras under hösten men helt säkert är det inte.
För det andra är dessa ofta utdragna förhandlingar mycket resurskrävande. De förhandlande näringslivsorganisationerna torde i de flesta fall ha möjlighet till väsentligt större resursinsatser än Konsumentverket. Genom
de senaste årens anslagsminskningar har Konsumentverkets förhandlingsstyrka undergrävts. samtidigt som mycket talar för att näringslivet stärkt sin förhandlingsförmåga i takt med att dess organisationer vunnit erfarenheter av riktlinjeförhandlingar.
För det tredje är efterlevnaden dålig i fråga om vissa riktlinjer. Ett
exempel på detta är riktlinjen (1979: I) för tillämpning av konsumentkreditlagen. När konsumentvägledare i Västsverige nyligen undersökte TVhandeln fann de således att informationen kring krediten hade stora brister, trots förekomsten av både lag och riktlinje. En annan riktlinje som efterlevs dåligt är enligt TCOsS mening (1982: 1) prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor I detaljhandeln.
Avgränsade riktlinjer, främst sådana som rör säkerhet eller ett bestämt slags produkter, torde efterlevas bättre än sådana riktlinjer som är av mer generell karaktär, När kommittén undersökte efterlevnaden av vissa riktlinjer. koncentrerade den sig. som framgår av betänkandets bilaga 3: 4, på den förstnämnda typen av riktlinjer. Men även då kunde betydande brister i efterlevnaden konstateras.
För det fjärde kan Konsumentverket bara hälla ett begränsat antal riktlinjer vid liv. Förhandlingar, uppföljning och revidering tar stora resurser i anspråk. Enligt TCOs uppfattning har verket inte administrativ kapacitet för särskilt många fler riktlinjer än idag, om inte andra viktiga konsumentpolitiska uppgifter skall eftersättas.
Alla de här bristerna i riklinjesystemet kan återföras på ett par grundläg-
gande förhållanden. Det ena är, som redan nämnts, de konsumentpolitiska
organens begränsade resurser. På riksnivå har Konsumentverkets anslag skurits ner ganska kraftigt. På länsplanet har antalet hemkonsulenter minskat. Och den kommunala konsumentvägledningen har inte alls byggts ut på det sätt som ursprungligen var avsett.
Att ökade budgetmedel skulle anvisas till konsumentpolitiska ändamål är inte sannolikt i nuvarande statsfinansiella och kommunalekonomiska läge.
Därför kommer inte riktlinjeförhandlingar att föras och riktlinjer följas upp med den kraft som systemet förutsätter om det skall fungera i konsumenternas intresse.
Den andra förklaringen till bristerna i riktlinjesystemet är att detta förut-
sätter ett välvilligt näringsliv. När Konsumentverkets motpart inte är välvillig drar riktlinjeförhandlingarna lätt ut på tiden. Och efterlevnaden
blir dålig. Kommittén konstaterar själv att den näringsidkare som inte anser att det finns behov av riktlinjernas regler inte heller är benägen att följa dem (sid 92). Inget händer i allmänhet den näringsidkare som ignorerar riktlinjerna. Tanken är att en sådan näringsidkare skall ”tillrättaföras under hand utan använding av tvångsmedel” (sid 230). Men det finns idag ytterst begränsade resurser för ett sådant tillrättaförande. åtminstone i de fall det måste ske genom de konsumentvårdande myndigheternas försorg.
Kommittén vill lösa detta dilemma genom ett system. där riktlinjerna kompletteras med överenskommelser av ännu lösare och mindre bindande karaktär. Sådana skulle uppleväs annoriunda och mer positivt av näringsli-
vet, menar kommittén. "Medan (riktlinjerna) uppfattas som myndighets-
krav ses överenskommelserna såsom ett slags gentlemans agreement varigenom man frivilligt tar på sig vissa förpliktelser” (sid 230).
Till detta borde kommittén ha fogat reflexionen att ett gentlemens agrecment med näringslivet definitionsmässigt bara omfattar gentlemen. Övriga
företagare påverkas ej.
Kommittén ser också positivt på möjligheterna att utveckla system för en näringslivets självreglering i konsumenternas intresse. Självreglering är enligt TCOsS mening ett nödvändigt komplement till all marknadslagstiftning. Men självreglering förutsätter fasta normer, grundade på cen väl fungerande lagstiftning, tillämpad bl.a. genom riktlinjer och Marknadsdomstolens domar. Den kan aldrig ersätta en sådan rättslig reglering. Då är nämligen risken stor att självregleringen främst leder till konkurrensbegränsning och inte till att konsumentintresset tillgodoses.
I kapitel 12 förs en relativt nyanserad diskussion rörande behovet att förtydliga riktlinjernas rättsliga karaktär. Enligt TCOs mening ligger det i konsumenternas intresse att riktlinjernas regler blir mer bindande än hit-
tills för näringsidkarna. Det innebär bl. a. att ökad försiktighet bör iakttas
när det gäller riktlinjer i bör-form. Det är i praktiken nästan omöjligt att beivra överträdelse av en bör-regel. Normalt bör därför endast skall-regler eftersträvas.
Det nuvarande bemyndigandet att utfärda riktlinjer finns i Konsumentverkets instruktioner. För att stärka riktliniernas rättsliga karaktär bör det övervvägas om det är möjligt att också grunda bemyndigandet i en regel i marknadsföringslagen.
Avslutningsvis vill TCO framhålla att det är viktigt att den information om bl.a. riktlinjesystermet och enskilda riktlinjer som når konsumenterna ej enbart förmedlas av säljintressena. Informationen till konsumenterna
har många brister. Konsumentverket bör få resurser att förbättra den.
En bättre medvetenhet och kunskap hos konsumenterna skulle bidra till
att riktlinjernas efterlevnad kontrolleras bättre. Varken företag eller myndigheter kan ersätta medvetna konsumenter. Producentpåverkan i en marknadsekonomi får inte enbart bli ett administrativt och juridiskt spel
mellan myndigheter och företag. Ty då kommer den att fungera dåligt. De viktigaste styrmedlen är — förutom en väl fungerande konkurrens — medvetenhet. kunskap och handlingsberedskap hos enskilda konsumenter.
1.40 Sveriges domareförbund: 9 riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel. I vär näringsrättsliga lagsuftning har under senare tid införts ett antal genceralklausuler inkriktade på att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Med stöd av dessa klausuler kan marknadsdomstolen i olika
sammanhang inskrida med förbud eller åläggande för de näringsidkare som använder sig uv metoder som står i strid med de värderingar som råder eller anses böra råda på marknaden. De rekommendationer i form av riktlinjer som konsumtverket utarbetar tillsammans med berörda närings-
livsorganisationer fungerar som ett underlag bland andra för domstolens
bedömning.
Systemet med generalklausuler och riktlinjer av angivet slag representerar en ny rättslig modell i vår lagstiftning. Systemet har på detta rättsom-
räde såvitt förbundet kunnat bedöma fungerat ändamålsenligt. Förbundet delar kommitténs uppfattning att sättet för framtagningen av
riktlinjerna bör förbättras. Den metod för rikthnjearbetet som kommittén rekommenderar förefaller lämplig. Det är viktigt att arbetet verkligen ges karaktären av samverkan mellan de olika intressen som berörs. Deltagarna i arbetet bör vara representativa för parterna på marknaden. Näringsfrihetsombudsmannen bör engageras i ökad utsträckning för att säkerställa att kKonkurrenslagstiftningens intressen tillräckligt beaktas.
Som ett alternativ till systemet med riktlinjer har kommittén lagt fram ett tämligen löst hållet förslag till ”självreglering”. Förbundet anser det vara
något tveksamt vad kommittén velat åstadkomma därmed. I den mån
avsikten är att näringslivet självt skall sanera marknaden från otillbörliga
förhållanden bör det uppmuntras. Det mäste dock betonas att i alla sådana
sammanhang medverkan från konsumentsidan är önskvärd om man vill åstadkomma ett slags normsystem som skulle kunna beaktas av marknadsdomstolen. Underlaget för domstolens bedömning bör nämligen i så stor utsträckning som möjligt arbetas fram I samverkan mellan de olika intressen som berörs.
12 Förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga karaktär
Under arbetet med konsumentkreditlagen slogs fast att riktlinjerna är
rekommendationer och inte rättsligt bindande föreskrifter. Härigenom udanröjdes, åtminstone hos de närmast berörda, de möjligheter till miss-
förstånd som kan ha funnits. Det blev med andra ord klargjort att en avvikelse från en riktlinje inte utan vidare kan leda till att vederbörande fälls i marknadsdomstolen. Avgörande för utgången där är inte om en
avvikelse har skett från riktlinjen som sådan utan om näringsidkarens
handlande står i strid mot en lagregel. De aktuella lagreglerna innehåller emellertid inte några preciserade rekvisit — det är ju fråga om generalklausuler. Avgörande för utgången blir därför i praktiken de uppfattningar och värderingar. som domstolen finner vara befästa på marknaden och stå i överensstämmelse med samhällets intressen. Det är uppenbart att före-
komsten av riktlinjer måste tillmätas stor betydelse vid domstolens pröv-
ning, om riktlinjerna har tillkommit genom en organiserad samverkan mellan kosument- och producentsidan.
Av de sagda framgår att riktlinjerna — ehuru icke juridiskt bindande vare sig för marknadsdomstolen eller för enskilda näringsidkare — har en myc-
ket central ställning i systemet. Förbundet har icke något all erinra mot denna ordning. Enligt förbundets uppfattning bör riktlinjerna — med oförändrad rättslig karaktär — även fortsättningsvis benämnas just riktlinjer.
Man kan emellertid inte, trots den formalisering av riktlinjearbetet som
föreslås, utesluta att det kan komma att ges ut riktlinjer som inte svarar
mot de uppfattningar och värderingar som kan anses befästa i samhället. Det är därför viktigt att det alltid klart framgår att riktlinjerna är rekom-
mendationer och inte bindande föreskrifter. och att det är marknadsdom-
stolen som i förekommande fall avgör om en avvikelse från cen riktlinje strider mot lag eler ej. Klargörandet har sin givna plats i inledningen till riktlinjerna. Framgår riktliniernas status tydligt av inledningen, spelar det
enligt vår mening inte någon större roll vilket modal hjälpverb — skall eller
bör — som sedan används i de uppmaningar som ges. Det bör åligga konsumentverket att på nyss angivet sätt beskriva riktlinjernas status.
Enligt kommitténs mening skall instruktionen för konsumentverket inte längre innehålla någon hänvisning till de särskilda lagar för vars efterlev-
nad riktlinjer kan utfärdas. Förbundet finner dock att det skulle vara
värdefullt med en hänvisning till de lagar som befogenheten att utfärda riktlinjer hänför sig till.
1.41 Synskadades Riksförbund: Synskadad är den som har så nedsatt
synförmåga att det är svårt eller omöjligt att läsa vanlig skrift eller att med synens hjälp orientera sig eller har motsvarande svårigheter i den dagliga
livsföringen.
Enligt beräkningar upplever 2.7 av Sveriges befolkning påtagliga problem p. g.a. synskador.
Information och produktutformning är två stora problemområden för synskadade.
Informationsproblemet innebär först och främst att man kan gå miste om
kunskapen att en företeelse över huvud taget existerar. Synskadade får
inte heltäckande information, vilket innebär att det inte finns möjlighet att
tå ställning till befintliga alternativ. som seende kan. Priser, innehållsdeklarationer, bruksanvisningar m. m. är information som för det mesta är utformad så att synskadade inte kan ta del av dem.
Produktutformningen är ett stort problem för synskadade. Det övervägande flertalet varor utformas utan tanke på att synskadade ska kunna använda dem. Vissa nödvändiga produkter specialtillverkas dock för synskadade, vilket leder till ökade priser. I en det fall får samhället ta denna kostnad (tekniska hjälpmedeh, i en del fall den synskadade konsumenten själv. Det är dock inte bara en kostnadsfråga, utan först och främst en jämlikhetsfråga. Så självständiga som seende konsumenter kan vara, så självständiga ska också synskadade konsumenter kunna vara. Självstän-
Prop. 198:4/85: 213 156
dighet innebär att på samma villkor som seende kunna välja när, var och
hur man vill utföra eller nyttja något. Så längt det är möjligt ska också
synskadade konsumenter genom miljöns samt varors och tjänsters utformning kunna vara oberoende av ledsagnings-. inläsnings- och färdtjänst.
Jämlikheten innebär också att den synskadade konsumenten ska kunna få
sammma utbyte av konsumentrollen som seende.
En av de viktigaste prioriteringsgrunderna inom Konsumentverkets (KOV) marknadsinriktade aktiviteter är att stödja "svaga konsumentgrupper i samhället.
Mot bakgrund av detta och av att ett uv KOV's mäl för marknadsinriktade aktiviteter är att Konsumentvaror och konsumenttjänster ges en ändamåälsenlig utformning ska det självfallet åligga verket att arbeta för att
produktutbudet blir användbart också för synskadade.
Riktlinjer, förhandlingsöverenskommelser med enskilda företag och s.k. branschöverenskommelser ska vara styrmedel också för produktanpassning.
Vi anser att $4 MFL ”X.. en vara eller tjänst som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål” också ska gälla detta omräde. KOV och Marknadsdomstolen ska kunna ingripa mot oanvändbara varor för 1. ex. synskadade. I förarbeten till lagändringarna ska klart uttalas att det inte är konsumentgruppens storlek som har betydelse, utan ojämlikheten med övriga Konsumentgrupper. Det får inte vara ett Konsumentpolitiskt intresse
att beakta kortsiktiga kostnadsaspekter. Beaktandet av både kostnads- och
nyttoaspekter ska ske ur de eftersatta konsumentgruppernas synvinkel.
Utredningen säger: ”Generalklausulens 3& MFL anger indirekt en skyldighet för näringsidkare att vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet "lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt". Med "tillfredsställande information” avses i detta sammanhang inte bara att informationen är korrekt i sak (icke vilseledande) och i övrigt
tillbörlig till såväl form som innehåll. Den ska också vara tillräcklig i den
meningen att berörda konsumenter — informationens adressater — får tillgång till den information som de behöver för sitt beslutsfattande om köp/icke-köp av viss vara, tjänst eller annan nyttighet. Konsumenterna ska
med andra ord ha åtminstone en möjlighet att rationellt värdera utbuden på marknaden.” (s 160 f). Idag har inte synskadade tillstymmelsen till möjlighet att uppnå det ovan sagda ens om informationen lämnas eftersom informationen presenteras
mestadels enbart i svartskrift. Lagen måste garantera synskadade konsumenter information på användbart medium dvs, storstil, kassett och punktskrift.
Information som är viktig för konsumenten har förtecknats av Reklamutredningen (SOU 1974:23) i dess lagförslag:
I. Varans och tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper.
2. Lämplig användning, förvaring och skötsel av varan.
pe . Priset och betalningsvillkoren.
. Förhållandet it övrigt mellan säljare och köpare.
"nn . Vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller ullhanda-
håller eller utför tjänsten. Denna information ska också synskadade kunna ta del av Sammanfattningsvis vill vi anföra följande:
Synskadade konsumenter är en eftersatt grupp. Konsumentpolitiska styrmedel ska vara avsedda att ge bl.a. denna eftersätta grupp en jämlik konsumentroll. Som hjälpmedel bör KOV's riktlinjer, förhandlingar m. m. användas, och lagstiftarna måste klart uttala att detta är avsikten med nämnda styrmedel.
Det är i och för sig bra såsom utredningen konstaterar att riktlinjerna efterlevs och att de blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område. Vi måste dock konstatera att riktlinjerna hitintills inte eftersträvat att tillgodose synskadades behov. De har således inte haft någon större effekt för de konsumenter vi företräder.
Lagstiftarna måste dessutom klart markera alt information till konsumenterna också ska vara användbar för synskadade konsumenter.
2 Information
2.1 Marknadsdomstolen (MD): Kommittén har övervägt om bestämmelsen
om informationsåläggande i 3 § marknadsföringslagen borde bli föremål för
vissa förtydliganden men kommit till slutsatsen att tillräckligt starka skäl för en omarbetning ej framkommit. Marknadsdomstolen delar denna uppfattning, särskilt som Kommittén synes ha överbetonat oklarheten i lagtextens uttryck "särskild betydelse från konsumentsynpunkt”. Detta uttryck, som av I lagmotiven angivna skäl (prop. 1975/76:34 s 126) fått ersätta uttrycket "väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt”. torde i avgörande mån få sin innebörd genom motivuttalandena.
2.2 Konsumentverket (KOV): I kapitel 6 framför Kommittén att det finns eftersatta informationsbehov på marknaden och att riktlinjer i många fall utgör ett ändamälsenligt styrmedel bland flera andra för att tillgodose
dessa behov. KOV håller med om detta.
Den av Kommittén i bilaga 6:2 redovisade studien av vilka konsumentproblem som kan lösas med riktlinjer visar också att riktlinjer kan betraktas som ett viktigt kKonsumentpolitiskt problemlösningsmedel även om det i
vissa fall inte går eller är olämpligt att använda dem som styrmedel.
Verket har emellertid på grund av fortlöpande minskade resurser tving-
ats att hålla en låg ambitionsnivå när det gäller riktlinjer rörande information både på och utanför säljstället. Verket har också i övrigt fått göra vissa
omprioriteringar när det gäller riktlinjeverksamheten.
Konsumentverket delar uppfattningen att något omedelbart behov inte
föreligger av ändring och/eller förtydligande 1 3§ MFL med avseende på
kriteriet ”har särskild betydelse från konsumentsynpunkt” liksom inte heller av en utbrytning av informationen i produktsäkerhetsfrågor ur 38
MFL.
Beträffande kommitténs synpunkter och överväganden i övrigt i kapitel 10 har verket i huvudsak inte något att erinra. Verket kommer inom ramen för tillgängliga resurser att ägna ökad uppmärksamhet ät problemen med konsumentanpassning av informationen och därvid ta till vara de synpunkter som KOV-rapporten ”Konsumentinformation på säljstället” inne-
håller. Några resurser för att därvid anlita utomstående expertis torde
dock inte kunna avsättas.
2.3 Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Instämmer i att konsumenterna idag vid många köptillfällen har svårt att överblicka marknaden på
grund av ökat utbud av varor och minskad objekuv information av varor
och tjänster. Många varor har för närvarande mycket dålig produktinformation t. ex. skor. Det ställs stora krav på konsumenternas kunnande.
Konsumentnämnden understryker vikten av att andra styrmedel vid sidan av förstärkta riktlinjer. kan skapas för att kosnumenternas möjligheter till information förbättras i samband med köp.
2.4 Produktåterkallelsekommittén: Som framhålls i betänkandet omfattar den i 38 marknadsföringslagen (MFL) stadgade informationsskyldigheten bl. a. också säkerhetsinformation — dvs. information med syfte att hindra eller minska risker för skada på person eller egendom — och fungera i den delen som ett slags tilläggsstadgande till 48 samma lag. Ett ganska stort
antal riktlinjer innehåller också regler om information med sikte på ökad säkerhet, medan MD:s praxis på området däremot är ganska sparsam. I våra direktiv förutsätts att återkallelse skall kunna avse åläggande för
en näringsidkare att gå ut med information om hur den som köpt en farlig
vara skall kunna undvika vissa risker. Sädan information skall uppenbarli-
gen kunna lämnas på flera sätt och med anlitande av olika medier, bl. a. också genom en direkt till köparen riktad underrättelse. Om ett återkallel-
sesystem införs. kan det väl tänkas att den utökade informationsskyidighet
som det skulle medföra lämpligen bör åtminstone delvis regleras i MFL.
Normer för hur information i återkallelsefall skall förberedas och på vad
sätt den mera i detalj skall lämnas torde ofta kunna meddelas i riktlinjer. Det är också tänkbart att sådana frägor i vissa fall kan lösas inom ramen för ett normsystem baserat på självreglering av den art riktlinjiekommittén
skisserar.
2.5 Sveriges Industriförbund: Förbundet delar kommitténs uppfattning att tillämpningen av 38 marknadsföringslagen 1 enskilda fall inte medfört
nagra större problem. Arbetet med att ta fram informationsriktlinjer har
emellertid medfört stora problem — framförallt när det gäller informationens form, överföring och inte minst mediaval. Det torde främst vara dessa
problem som givit upphov tull den mesta kritiken mot riktlinjesystemet. Mot denna bakgrund är det förvånansvärt att kommittén inte närmare behandlat dessa frågor. Det är med beklagande Förbundet konstaterar att varken kommitténs analys eller förslag i dessa avseenden är ägnade att
lösa eller ens underlätta behandlingen av dessa problem.
2.6 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDND: Information. Kom-
mittén har i kapitel 6, Information, utförligt beskrivit och, som NOM ovan
konstaterat. på ett väl avvägt sätt utvärderat gällande reglering på konsumentinformationens område. Kommittén slår fast att det mött svårigheter att ge 3& MFL ett innehåll i generella termer genom riktlinjer och belyser även orsakerna till detta. Mot bakgrunden av denna grundliga kartläggning och utvärdering framstär övervägandena i informationsfrågorna — kapitel 10 — förvånansvärt summariska. Man noterar också en påtaglig skillnad vid jämförelse med motsvarande framställning i kapitel 11, som innehäller kommitténs överväganden och förslag i produktsäkerhetsfrågor.
Kommittén tar i kapitel 10 upp två problem, dels om det finns anledning
att förtydliga 38 MFL dels om det finns behov av åtgärder vad gäller riktlinjer om information.
Vad beträffar 3 § MFL är kommittén visserligen kritisk mot den redakvionella utformningen av denna generalklausul men avstår från att föreslå vissa enligt dess mening i och för sig önskvärda förtydliganden. NOM delar kommitténs uppfattning att det inte finns tillräckliga skäl för att enbart i förtydligande syfte ändra 3 § MFL.
I avsnittet 10.2, Riktlinjeproblem — överväganden och förstag, behand- Jar kommittén ett antal i och för sig viktiga frågor. De berörs emellertid endast översiktligt.
Enligt NDMs mening hade man kunnat förvänta sig att kommittén i kapitel 10 skulle ha presenterat en övergripande syn på köpinformationens problematik och olika tillgängliga styrmedels roll för att tilgodose konsu-
menternas behov av sådan information. Ett dylikt grepp synes nämligen
vara en förutsättning för en analys av riktlinjernas framtida funktion som
styrmedel på informationsområdet. Och detta torde i sin tur vara en
förutsättning för en meningsfull diskussion av i synnerhet de komplicerade frågorna om informationens form. informationens överförande samt medieval.
NDM noterar i detta sammanhang också att kommittén I avsnitt 10.2 inte till fullo utnyttjat tillgängligt material, främst Reklamutredningens betänkande Information i reklamen och KOVSs rapport 1979:7-01. Riktlinjer — Problem kring urval och överföring av information, och än mindre vidarefört resonemangen och analyserna I dessa dokument. Framställningen i de
olika underavsnitten i avsnitt 10.2 utmynnar i allmänna, i och för sig väl
avvägda uttalanden. vilka dock knappast tillför diskussionen nägot egentligt nytt. Det överlämnas åt berörda parter — närmast KOV och näringslivet — att arbeta vidare med frågorna.
NDM vill understryka att de problem som visat sig vid tillämpningen av
3 & MFL — och i förekommande fall 2 § MFL — samt i synnerhet vid
utarbetandet av riktlinjer om information ligger på kommuniceringsplanet. De frågor som skall lösas måste penetreras av kvalificerade experter inom bl.a. informationspsykologi och informationsteknik. Sannolikt krävs också forskningsinsatser för att klargöra vad som är möjliga och realistiska mäl för köpinformation — och för annan konsumentinformation. Kommittén är medveten om dessa förhållanden men har inte själv anvisat hur
saken skulle kunna föras framåt. Detta är enligt NOMs mening högst
beklagligt.
2.7 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Grunden för riktlinjerna på infor-
mationsområdet är marknadsföringslagens (MFL) 8 3. I denna paragraf "stadgas. att näringsidkare kan åläggas ”lämna information. som har sär-
skild betydelse från konsumentsynpunkt”. I utredningen sägs också att
MFL $& 3 utan tvekan ger stöd för krav på information som avser bl. a.:
varans eller tjänstens innehåll. beskaffenhet och egenskaper
Jämplig användning, förvaring och skötsel av varan priset och betalningsvillkoren förhållandet I övrigt mellan säljare och köpare
ver som tillverkar, importerar eHer saluför varan eller tillhandahåller
eller utför tjänsten.
Hemkonsulenterna noterar med tillfredsställelse, att enighet råder mellan näringslivssidan och konsumentsidan inom kommittén om vilka krav
på information som kan anses välmotiverade och som har stöd i gällande lag. Mot denna bakgrund framstår det som anmärkningsvärt att vissa riktlinjer på informationssidan har mött ett sådant kompakt motstånd från näringslivet. trots att ovan angivna kriterier förelegat. Även efterlevnaden av vissa riktlinjer om information mäste anses vara mycket låg. Som ett
aktuellt exempel kan nämnas riktlinjer (KOVFS 1982: 1) för prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor i detaljhandeln. Dessa riktlinjer innebär bl.a. att vissa varor i skyltfönster bör vara prismärkta. Tillståndet därvidlag, nära ett är efter det att dessa riktlinjer har trätt i kraft. är på många håll mycket otillfredsställande. Även riktlinjerna för extrapriser och jämförpriser efterlevs mycket dåligt. En marknadsundersökning som nyligen utförts av några kommuner i Västsverige visar också att efterlevnaden av riktlinjerna för tillämpning av konsumentkreditlagen
är långt ifrån tillfredsställande.
2.8 Landsorganisationen i Sverige (LÖ): LÖ anser att informattonen om riktlinjer och överenskommelser är ett viktigt led i strävan att nå efterlev-
nad. Detta inryms mycket väl i 3 §& MFL. Informationen måste utformas på ett lättfattligt och attraktivt sätt så att både näringsidkare och konsumenter förstår vad som avses. Lämpliga forum för denna information är både
konsumentorgan och fackförbundspress.
3 Produktsäkerhet
3.1 Utvidgning till tjänster. Säljförbud riktat mot tidigare säljled 3.1.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten vill peka på den inkonsekventa användningen av orden Ven” och ”ett i den föreslagna lagtexten. I t.ex. 4 SES marknadsföringslagen används i första meningen skrivsättet en vara eller es Vänst” medan I sista meningen endast skrivs ”vara eller tjänst. Hovratten förordar en konsekvent ullämpning av det senare skrivsättet.
3.1.2 Kammarrätten i Sundsvall: De författningsförslag som läggs fram i betänkandet finner kammarrätten vara väl underbyggda. Kummarrätten har sälunda inte funnit anledning till invändning mot vad kommittén har uttalat I fråga om behovet av de föreslagna lagändringarna eller i fråga om den nårmare motiveringen och utformningen av dem. I anslutning till lagförslagen vill kammarrätten emellertid anlägga vissa synpunkter.
14 8 MFL föreslås den betydelsefulla ändringen att förbud enligt para-
grafen skall kunna riktas också mot näringsidkare som tillhandahåller en farlig eller otjänlig vara eller tjänst i ett tidigare distributionsled än det där
varan eller tjänsten sluthgen tillhandahålls direkt åt konsumenter för enskilt bruk. Kammarrätten har tidigare ställt sig tveksam ull förslag i samma riktning (jfr s. 7091 betänkandet). Med den utformning det nu föreliggande förslaget fått, med en klar inriktning på åtgärder i den enskilde konsumentens intresse, anser kammarrätten att det faller väl in i MFL:s regelsystem. Kammarrätten tillstyrker alltså förslaget också i denna del.
Enligt förslaget skall förbud kunna meddelas ”om en näringsidkare ullhandahåller en sådan vara eller tjänst åt annan näringsidkare för vidare marknadsföring till konsumenter”. Uttryckssättet kan ge ett intryck av att näringsidkarens tillhandahållande av varan eller tjänsten skall ske i det mer eller mindre klart uttalade syftet att vidare marknadsföring skall ske till enskilda konsumenter, medan det däremot i motiven anges att näringsidkaren enbart skall ha anledning att räkna med att varan kommer att distribueras till konsumenterna. Ordalvdelsen kan därför behöva jämkas.
3.1.3 Kommerskollegium (KK): Kollegiet delar — — — utredningens uppfattning att det är angelaget att förbud enligt 4 § marknadsföringslagen IE Riksdagen 198485. FT samt Nr 213
(1975: 1418) (MFL) kan meddelas inte bara mot näringsidkare som säljer
direkt ull konsument utan även mot tillverkare, importörer, grossister m. fl. näringsidkare I bakre led.
3.1.4 Stockholms Handelskammare: I Kommitténs uppdrag har ingätt att utreda om 4 § 1 marknadsföringslagen skall ändras så att förbud enligt paragrafen. förutom detaljhandlare, också kan avse tillverkare. grossister m. fl. näringsidkare I de bakre leden.
Den utvidgning Kommittén därvid föreslår av paragrafens tillämpningsområde är enligt Handelskammaren väl avvägd.
3.1.5 Marknadsdomstolen (MD): £ $ marknadsföringstagen. Möjligheten
att föra talan mot näringsidkare i bakre led skall enligt försluget avse
sådana varor eller tjänster som tillhandahälls för vidare marknadsföring till enskilda konsumenter. Av lagtexten bör dock för tydlighets skull framgå all fråga är om konsumenter I betydelsen privatpersoner. Kommitténs uttalande (s. 323) att beteckningen konsument generellt i konsumentlagstiftningen används om enskilda medborgare I deras egenskap av privatpersoner torde nämligen inte vara korrekt. Sålunda avses med konsument i 2. $ marknadsföringslågen även annan ån privatperson (se prop. 1970:57 s. 88). Vad gäller 3 och 4 § samma Jag är uttalandet mera rättvisande. men detta beror på att konsumentbegreppet fätt en särskild bestämning tfr prop. 1975/76: 34 s. 99). Motsvarande gäller 1 fråga om avtalsvillkorslagen, där termen konsument för att lagens rätta innebörd skall framgå kompletterats med orden ”för enskilt bruk” (fr prop. 1971: 15 s. 81). En liknande begreppsbestämning har gjorts I konsumentköplagen (se prop. 1973: 138 s. 159). Ordet ”konsument” enbart har alltså inte den innebörd som riktlinjekommittén anger.
Kommittén räknar med att förbud mot näringsidkare i bakre led som regel kommer att aktualiseras med avseende på mer utpräglade konsumentprodukter. I detta uttalande ligger en förmodligen ofrånkomlig för-
skjutning från den föreslagna lagtextens uttryck ”för vidare marknadsfö-
ring till konsument” som mer tar sikte på den tänkte, slutlige förvärvaren
än på produktens karaktär. En särskild fråga är vad som kan krävas av en näringsidkare mot vilken ett förbud riktats. Kan han anses ha gjort vad
som ankommer på honom för all respektera förbudet om produkten märks exempelvis ”Får endast säljas till yrkesmän” ” En precisering av kommit-
téns uttalanden på denna punkt (s. 324) är önskvärd. Kommittén föreslär en uttrycklig regel att förbud mot farlig eller otjänlig
vara eller tjänst ej bör meddelas om ett informationsåläggande skulle vara tillfyllest. Härför äberopas ett uttalande i förarbetena till 3 § marknadsföringslagen, mot vilket ingen erinran kan göras i sak. Marknadsdomstolen
är dock tveksam till förslaget att föra in regeln i lagtexten. Någon egentlig
motivering för detta ges inte i betänkandet. Inte heller anförs några skäl
varför även ett förbud enligt 2 § skall tillmätas betvdelse i sammanhanget.
I brist på närmare uttalanden i frågan är det svårt att se vilken räckvidd en sådan regel får. Något oklart är det vidare om vid rättegång i marknads-
domstolen tillämpning av exempelvis 3 §i nu avsett fall kräver att yrkande
härom framställs eller om det stär domstolen fritt att. vid yrkande om enbart förbud enligt 4 §, bifalla talan på så sätt att åläggande enligt 3 8 meddelas. Måhända kan dock frågor av denna art i praktiken lösas processledningsvis. I betänkandet anförs (ts. 324) att förbud enligt 4 8 kan
villkoras av att information lämnas. Uttalandet är knappast förenligt med nu behandlat förslag, enligt vilket förbud inte bör meddelas om det år tillräckligt att informationen lämnas.
3.1.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): NO har I tidigare sammanhang tillstyrkt att tillämpningsområdet för 4 & MFL utvidgas till att omfatta även tjänster med motsvarande brister som paragrafens bestämmelser om varor. NO har likaledes tidigare tillstyrkt att förbud enligt denna bestämmelse även skall kunna riktas mot s. k. bakre led. NO ansluter sig följaktligen till de av kommittén nu föreslagna ändringarna i 4 & MFL av motsva-
rande innehåll.
3.1.7 Konsumentverket (KO): 4 § MFL. Statsmakterna har angev åtgärder till skydd för konsumenternas liv och hälsa som den vikugaste priorite-
ringsgrunden för KOV:s verksamhet. Vad gäller produktsäkerhet råder
också i allt väsentligt en gemensam syn hos såväl näringsliv som konsumentföreträdare. Verket noterar med tillfredsställelse enigheten inom kommittén när det gäller ändringarna i 4 &$ MFL och tillstyrker förslagen om alt paragrafen ändras, så att förbud kan riktas mot näringsidkare i bakre led Hksom utvidgningen till att paragrafen även skall kunna avse
tjänster. Verket ansluter sig i denna del helt till de överväganden som
gjorts av kommittén. Ytterligare argumentering torde därför vara överflödig.
Verket finner det vidare angeläget att i anslutning till ändringen av marknadsföringslagen allvarligt överväga möjligheterna att tillskapa regler, som gör det möjligt att förbjuda svensk export av produkter, som är
så farliga att de på grund härav förbjudits för försäljning inom Sverige. I
anslutning till översynen av 4 § MFL, som torde aktualiseras på grund av riktlinjekommitténs förslag, bör också utredas möjligheten att tillskapa
regler som lämnar möjlighet till att i vissa fall förbjuda export av varor som
blivit föremål för försäljningsförbud.
Konsumentverket har i skrivelse 1983-12-14 twllskrivit finansdeparte-
mentet i denna fråga. Kopia av skrivelsen bifogas detta remissvar som bilaga. (Här utesluten.)
3.1.8 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): ARN ullstyrker — — — förslaget att 4 § marknadsföringslagen ändras på sådant sätt att förbud enligt lägrummet kan riktas också mot grossister, tillverkare. importorer m.fl. näringsidkare som 1 förhallande ull konsumenten utgör de bakre leden i marknadsföringskedjan.
ARN har inte heller någon erinran mot att man utvidgar paragrafen till att även omfatta tjänster.
3.1.9 Statens livsmedelsverk: Livsmedelsverket tillstyrker —- — — kommiltténs förslag om att förbud enhgt 4 § marknadsföringslagen skall kunna meddelas inte bara mot den näringsidkare som saluhäller en vara direkt tll konsument utan även mot näringsidkarna i bakre led. Verket vill här erinra om att enligt 14 § livsmedelslagen vilar ansvaret för att livsmedel märks med föreskrivna uppgifter på förpackarna I fråga om livsmedel som fardig-
förpackas inom landet och på den som först saluhåller livsmedlet inom
landet i fråga om importerade livsmedel. Ett förbud mot att saluhålla ett livsmedel som inte uppfyller bestämmelserna i livsmedelslagstiftningen om t.ex. märkning kan däremot riktas mot alla som saluhäller livsmedlet. dvs. mot tillverkare. förpackare. grossist och detaljist.
3.1.10 Statens naturvårdsverk: Konsumentpolitiska styrmedel berör na-
turvårdsverkets ansvarsområde satillvida att miljölagstiftningen har viss
konsumentpolitisk funktion: Lagen om hålso- och miljöfarliga varor ger möjlighet att ingripa mot farliga kemiska produkter och den föreslagna produktbullerlagen skulle ge möjlighet att ingripa mot produkter med oac-
ceptabel ljudnivå. Naturvårdsverket finner inga skäl att kommentera riktlinjekommitténs
överväganden och förslag med utgångspunkt från den föreslagna produktbullerlagen. Däremot vill naturvårdsverket kommentera samordningen
mellan å ena sidan riktlinjer och åtgärder enligt marknadsföringslagen, ä
andra sidan tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.
Nuvarande former för samordning
Enligt marknadsföringslagen 4 § 3 st. får förbud ej meddelas av marknadsdomstolen i den mån det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamäl som
förbudet skulle fylla. Enligt förarbetena till lagen tprop. 1975: 76:34 s. 114)
förutsätts att samma begränsning skall gälla konsumentverkets riktlinjer. Den närmare gränsdragningen förutsätts lösas genom samarbete mellan berörda myndigheter.
Eftersom konsumentverket prioriterar åtgärder mot varor som medför risk för enskildas liv och hälsa, ligger det i sakens natur att konsumentverkets verksamhet i många fall kommer att ha nära anknytning till produktkontrollnämndens och naturvärdsverkets ansvarsområden enligt lagen om
hälso- och miljöfarliga varor. Innebörden av att särskilda bestämmelser meddelats om varan med samma ändamål som förbudet avser att fylla är inte självklar och har under de gångna ären varit föremal för skilda tolkningar såväl mellan myndigheterna och näringslivet som bland de berörda myndigheterna sinsemellan.
Under senare ar bar följande praxis beträffande samordningen mellan marknadsföringslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor vuxit fram. I ärenden som konsumentverket överväger att dra inför marknadsdomstolen får naturvårdsverkets produktkontrollbyrå ta del av utkast till konsumentverkets framställning ull domstolen. I enskilda ärenden angående hälso- och miljöfarliga varor konsulterar konsumentyverkets tjänstemän under hand naturvårdsverket. när det gäller bedömningen av produktens hälsorisker. I arbetet med att utforma riktlinjer kan naturvärdsverket delta med representanter i referensgrupper och genom att ta del av innehållet i planerade riktlinjer. För närvarande finansteras ett sådant
projekt — angående barnsäkra förpackningar — med medel från produkt-
kontrollnämndens undersökningsanslag. En ytterligare garunu för samordning mellan produktkontroilnämndens och konsumentverkets åtgärder ligger i det faktum att konsumentverkets chef är ledamot av produktkontrollnämnden.
Behovet av samordning med anledning av kommitténs förslag
Kommittén föreslår att förbud enligt marknadsföringslagens 4 § också
skall kunna riktas mot näringsidkare i tillverkar-, importörs- och grossistleden. Risken för kollisioner mellan åtgärder enligt marknadsföringslagen och åtgärder enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor ökar härigenom eftersom tillverkar- och importörsleden utgör de främsta mälgrupperna för produktkontrollnämndens och naturvårdsverkets insatser enligt den sistnämnda lagen. Detta kan lämpligen illustreras med utgångspunkt från
antagna föreskrifter och räd och anvisningar för märkning vid överlåtelse
av hälsofarliga ämnen och beredningar.
Produktkontrollnämnden har i en särskild märkningskungörelse (SNFS 1982:5 PK: 14) preciserat kraven på märkning av hälsofarliga ämnen och beredningar vid överlåtelse. Denna kungörelse är generell till sin karaktär och innebär dels en principiell gränsdragning för vilka ämnen och beredningar som far säljas fritt till konsumenterna, dels principer för hur olika ämnen och beredningar skall vara märkta. Kungörelsen har sedan kompletterats av nämnden med mer preciserade kriterier för bl. a. bedömningen av hälsofarligheten hos olika ämnen och beredningar.
Nämndens kriterier kompletteras I sin tur äv naturvårdsverket i egenskap av tillsynsmyndighet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I allmänna råd för tillämpningen av märkningskungörelsen redovisar naturvårdsverket härvid bl.a. sin bedömning av vilka riskupplysningar nämndens kriterier föranleder för ett stort antal enskilda ämnen. Samtidigt ger
naturvårdsverket allmänna räd beträffande utformningen av märkningen
på förpackningarna. Naturvårdsverket kommer också att försöka säker-
ställa att kraven efterlevs genom information till näringsidkarna och kontroll särskilt av tillverkarna och importörerna. Denna kontroll kommer troligen att mer ta sikte på att tillverkarna och importörerna har goda rutiner för bedömningen av sina produkter än på att märkningen av de enskilda produkterna är tillfredsställande. Naturvårdsverket har också för avsikt att successivt gå igenom produktgrupper där hälsoriskerna visat sig särskilt besvärliga att bedöma eller där bristerna i tillverkarnas och importörernas Information är särskilt markant. Principiellt viktiga ärenden och frugeställningar som aktualiseras i samband med naturvårdsverkets tillsynsverksamhet. kommer att tas upp i produktkontrollnämnden för information eller beslut.
Samtidigt arbetar konsumentverket med frågor om bl.a. förpackning och märkning av enskilda produkter eller produktgrupper som kan hänföras till hälsofarliga ämnen och beredningar, t.ex. maskindiskmedel och ugnssprayer. Mot detta finns ingen anledning att erinra under förutsättning
att konsumentverkets och marknadsdomstolens åtgärder inte står i strid
med principer som utvecklats av produktkontrollnämnden och/eller natur-
vårdsverket utan snarare utgör en tillämpning av dessa principer på enskil-
da produktgrupper. Med det stora ansvarsområde som täcks av lagen om hälso- och miljöfarliga varor kan naturvärdsverket inte hinna ägna det ingående arbete åt enskilda konsumentprodukter som konsumentverket har möjlighet att göra.
Under förutsättning att den praxis för samråd mellan myndigheterna som hittills utvecklats fortsätter kan naturvårdsverket därför tillstyrka förslaget att förbud enligt marknadsföringslagens 4 § även skall kunna omfatta ullverkar-, importörs- och grossistleden. Konsumentverkets verk-
samhet på detta område kommer härmed att utgöra en parallell till arbets-
miljölagens princip att yrkesinspektionerna och arbetarskvddsstyrelsen
kan agera gentemot tillverkare och importörer såvitt avser enskilda pro-
dukter, medan generella föreskrifter mot leverantörsledet skall antas med stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor.
Samordning är särskilt viktigt när det gäller riktlinjer. I syfte att garantera samordningen mellan dessa och åtgärder enligt lagen om hälso- och
miljöfarliga varor föreslår naturvårdsverket att riktlinjer som gäller hälso-
och miljöfarliga varor redovisas för produktkontrollnämnden innan de
fastställs. Det är önskvärt att ett sådant samrådsförfarande formaliseras i någon form. Kommittén anser också att det kan finnas skäl för konsumentombuds-
mannen att föra talan i marknadsdomstolen mot flera tillverkare eller
importörer av varor, ”som visserligen inte är identiskt desamma men ändå
så lika att I slort sett samma utredning kan förebringas om varornas egenskaper” (s. 325). Sävitt gäller varor som faller inom produktkontroll-
nämndens och naturvårdsverkets ansvarsområde ger en sådan talan anledning tull större betänkligheter än när det gäller talan i marknadsdomstolen beträffande en enskild produkt eter når det gäller riktlinjeverksamheten.
I vissa fall kan utan tvekan en sådan talan vara berättigad. Ju mer generell den frågeställning är som marknadsdomstolen härvid får att ta ställning till, desto större blir riskerna för inkongruenser mellan ä ena sidan produktkontröllnämndens och naturvårdsverkets praxis. å andra sidan den praxis som utvecklas med stöd av marknadsföringslagen. Det ställer sig svårt att hitta fungerande mekanismer för att förebygga att sådana inkongruenser i praktiken uppkommer. Naturvårdsverket anser därför att en sadan bred talan mot flera näringsidkare bör tillämpas mycket restriktivt inom det område som berörs av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Erfarenheter bör få utvisa när en sädan talan kan föras utan risk för komplikationer.
Alla de frågeställningar som berörts sammanhänger nära med den fråmtida organisationen på produktkontrollområdet som nu utreds av kemikommissionen.
3.1.11 Arbetarskyddsstyrelsen: När det gäller produkter som är avsedda för yrkesmässig verksamhet har arbetarskyddsstyrelsen enligt arbetsmiljölagen stora möjligheter att ingripa till skydd mot ohälsa och olycksfall. Styrelsen kan t. ex. kräva att sådana produkter skall vara godkända innan
de levereras. Som förutsättning för godkännande kan ställas villkor. Vi-
dare kan styrelsen kräva bruksanvisningar, skyltar och märkning. Det finns också möjlighet för styrelsen och yrkesinspektionen att i enskilda fall ingripa med förbud och förelägganden.
Arbetarskyddsstyrelsens verksamhet inom detta område ligger nära konsumentverkets. Produkter avsedda för yrkeslivet förekommer ofta
även inom privatlivet. Det är en fördel om i huvudsak samma möjligheter till ingripande finns ifråga om produkter för bägge dessa områden. Mot
denna bakgrund anser styrelsen att det finns anledning att överväga att
komplettera lagstiftningen på konsumentområdet så att generella föreskrif-
ter om produktsäkerhet kan utfärdas. Av samma skäl ullstyrker styrelsen förslaget att utvidga 4 § marknadsföringslagen till att omfatta även tidigare leverantörsled.
3.1.12 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Kommitténs förslag om ändring i 4 § marknadsföringslagen så att saluförbud av farliga eller uppenbart otjänliga varor skall kunna meddelas även till näringsidkare i bakre led. t.ex. ullverkare och importörer, finner länsstyrelsen välbetänkt. Därigenom skapas ett effektivare konsumentskydd. Förbudet bör också avse tjänster.
3.1.13 Flens kommuns konsumentnämnd: Beträffande den föreslagna ändringen i 4 § MFL, att även ett förbud kan riktas mot näringsidkare i bakre led och i konsekvens därmed den föreslagna ändringen av 8& KKL. instämmer nämnden I utredarnas förslag och ser det som angeläget att ändringen genomförs snarast då den onekligen ger konsumenterna ett
bättre skydd på produktsäkerhetens område.
3.1.14 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen stöder utredningens förslag om lagändring beträffande MFL 8 4 så att ”vara, som på grund av
sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom” skall kunna medföra saluförbud inte bara för näringsidkare som säljer till
konsument utan även för bakomvarande led (importör eller tillverkare). Länsstyrelsen tillstyrker även förslaget om utvidgning av paragrafen till att också omfatta tjänster.
3.1.15 Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: - Konsumentnämnden stödjer förslagen:
— 4 § MFL ändras så att förbud kan riktas mot närimgsidkare i bakre led.
— Enligt en ny regel i 4 & MFL bör förbud enligt paragrafen inte meddelas
om samma ändamål kan uppnås genom ett förbud enligt 2 § eller ett
åläggande enligt 3 §.
— Förbud enligt 4 &$ MFL skall också kunna avse tjänster.
3.1.16 Konsumentköpsutredningen: — — — vill vi i korthet beröra några
frågor som gäller den närmare utformningen av 4 5 MEL.
I specialmotiveringen till 4 & MFL anges (s. 321) att paragrafen är tillämplig också på ”tall där näringsidkaren enbart förmedlar en viss vara eller tjänst till konsumenter för enskilt bruk”. Det kortfattade uttalandet om paragrafens tillämplighet på förmedlingsfall bör utvecklas närmare. 1
lagtexten finns inte någon regel härom utöver den från gällande bestämmelse hämtade föreskriften att förbud kan meddelas inte bara mot närings-
idkaren själv utan också mot anställd hos näringsidkare och annan som
handlar på näringsidkares vägnar. Denna föreskrift infördes i MFL efter
mönster av bestämmelserna i lagen om otillbörlig marknadsföring. I förarbetena till denna lag anges att med uttrycket annan som handlar på näringsidkares vägnar åsyftas bäde den som fullgör uppdrag för näringsidkare och
exempelvis näringsidkarorganisation som bedriver marknadsföring för
sina medlemmars räkning. Att uttrycket skulle omfatta också förmedlare antyds inte. I avtalsvillkorslagen, som innehåller en liknande föreskrift. har det för att få in förmedlingsfallen inom lagens tillämpningsområde
ansetts erforderligt att införa en särskild bestämmelse härom (1 § andra stycket). Till belysning av förmedlares ansvar inom det konsumentkoprättsliga området kan vidare hänvisas till I $ andra stycket KKL, som
handlar om konsumentköplagens tillämplighet vid köp där säljaren är en
privatperson men köpet förmedlas av en näringsidkare.
Formuleringen av 4 § första stycket andra meningen MFL ger anledning till viss krivik. I bestämmelsen talas om ”marknadsföring till konsu-
menter”. Uttrycket "marknadsföring omfattar för närvarande. t. ex. i 2 och 3 88 MFL. alla åtgärder som syftar ull att främja avsättning av varor
eller tjänster — även själva suluhållandet och tillhandahållande för uthyr-
ning (se t.ex. prop. 1975/76: 34 s. 124). Enligt förslaget synes avsikten vara att marknadsföring” i 4 §& skall uppfattas som synonymt med ”distribution”. Ordet ges alltså här en annan innebörd än i lagen i övrigt. Uttrycket "till konsument” 1 lagtexten ar enligt motiven att förstå som i riktning mot konsumentmarknaden””. något som knappast kan utläsas ur lagtextens formulering. Lagtexten synes vidare förutsätta att varan av näringsidkaren är avsedd att i slutledet tillhandahållas konsumenter. Detta stammer inte med vad som sägs I motiven (s. 322) om att det är tillräckligt att näringsidkaren ”har anledning att räkna med att varan kommer att distribueras vidare till konsumentmarknaden””. Slutligen kan påpekas utt det i den nu
berörda meningen inte krävs att tillhandahållandet skall ske mot vederlag.
Detta innebär en skillnad mot vad som föreskrivs i första meningen, vilken knappast torde vara avsiktlig.
Kommittén har anfört (s. 278 och 324) att den i 4 § första stycket andra meningen upptagna bestämmelsen enbart skall gälla tillhandahållande ät andra näringsidkare av sådana varor som skall distribueras vidare genom säljleden mot en slutlig försäljning till konsumenter för enskilt bruk. alltså inte t. ex. till institutioner eller ideella föreningar eller till yrkesutövare för användning i vrkesverksamheten. Kommittén menar att en på detta sätt utformad begränsning av tillämpningsområdet för 4 § i denna del vanligen inte bör medföra nägra tillämpningsproblem för konsumentombudsman-
nen eller marknadsdomstolen. Detta förefaller i och för sig riktigt. Det
finns dock en risk för att en lagregel med de kriterier för begränsningen av
tillämpningsområdet som kommittén föreslår i många fall kan visa sig inte
vara användbar. För en stor del av varumarknaden. t. ex. byggmaterial och bilreservdelar är det nämligen svårt att göra någon uppdelning på konsumentprodukter och andra produkter.
3.1.17 Produktäterkallelsekommittén: De utvidgningar av tillämpningsomrädet för 4 & MFL som riktlinjekommittén föreslår finner vi väl befobade. Vid en reglering av återkallelseinstitutet måste det bli aktuellt att rikta åtgärder åven mot näringsidkare i bakre led, såsom tillverkare och importörer. Och återkallelseätgärder bör uppenbarligen kunna komma 1 fråga även beträffande tjänster. Förslagen ansluter sig alltså väl till lösningar som vi har att överväga.
3.1.18 Kooperativa förbundet (KF): KF tillstyrker — — — kommitténs för-
slag till ändringar i olika avseenden i marknadstföringslagen, avtalsvillkorslagen. konsumentköplagen och marknadsdomstolslagen. Vi vill särskilt tramhålla att vi finner det angeläget att $ 4 i marknadstöringslagen utvidgas enhet betänkandet till att omfatta sådan marknadsföring av konsumentprodukter som tillverkare. importörer. grossister och andra näringsidkare i "de bakre leden” vidtar.
3.1.19 Sveriges Industriförbund: Förbundet har inte något att erinra mot den utvidgning som föreslas av möjligheten att tillämpa 4 & MFL, så att förbud att tillhandahålla ”farliga” varor även skall kunna riktas mot s.k. bakre led.
3.1.20 Svensk Industriförening: Föreningen har inget att invända mot att förbud enligt 4 § MFL skall kunna meddelas även mot näringsidkare I bakre led såsom tillverkare och importörer. Reglerna i 4 § MFL har redan nu i praktiken en betydande genomslagskraft i förhållande till tillverkare och andra näringsidkare i bakre led. Det är ett allmänt intresse att farliga eller otjänliga varor och tjänster stoppas på ett så tidigt stadium som möjligt. Ansvaret för att produkten fyller vissa grundläggande säkerhetskrav bör ytterst ligga på tillverkaren och importören. Detaljhandlare torde ha ganska små möjligheter att i samband med sina inköp mera grundligt överväga och pröva produktens egenskaper.
3.1.21¶Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): NDM har redan i
ett Udigare remissyttrande tillstyrkt den utvidgning av 4 § MFL som kommittén nu föreslår i sitt betänkande. Det är enligt NDMs mening angeläget att den föreslagna utvidgningen genomförs utan dröjsmål.
3.1.22 Hemkonsulenternas samrädsgrupp: Hemkonsulenterna stöder utredningens förslag om lagändring beträffande MFL $ 4 så att ”vara, som
på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom” skall kunna medföra saluförbud inte bara för näringsidkare som säljer till konsument utan även för bakomvarande led, importör eller tillverkare.
Hemkonsulenterna tillstyrker även förslaget om utvidgning av paragra-
fen till att också omfatta tjänster.
3,.1.23 Konsumentvägledarnas förening: Vi vill — — — betona vikten av att
förbud enligt 4 § MFL också skall kunna gälla för tillverkare, grossister,
importörer, m. fl.
3.1.24 Kooperativa konsumentgillesförbundet: Bland de förslag ull förbätt-
ringar som kommittén nu lagt vill kooperativa konsumentgillesförbundet
särskilt stödja utvidgningen av $ 4 1 marknadsföringslagen till att omfatta även bakre led.
3.1.25¶Landsorganisationen i Sverige (LO): Kommittén föreslår att 4 §i
MFL ändras så att förbud kan riktas mot näringsidkare i bakre led liksom att paragrafen även skall kunna avse tjänster. LO tullstyrker dessa ändring-
ar.
3.1.26 Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Att 4 § marknadsföringslagen (MFL) utvidgas så att förbud också skall kunna riktas mot näringsid-
kare i bakre led.
Att förbud enligt 4 § MFL också skall kunna avse tjänster.
3.1.27 Tjänstemännens centralorganisation (TCO): Det är — — — viktigt att 4 & MFL ändras så att förbud att marknadsföra en farlig vara kan riktas också mot näringsidkare 1 bakre led. Samtidigt är det nödvändigt att tillfredsställande reglera frågan om fråmre leds regressrätt.
Förbud enligt 4 § MFL bör också kunna gälla tjänster.
3.1.28 Sveriges Advokatsamfund: Samfundet — som i ett tidigare yttrande över en framställning från konsumentverket 1978 förklarat sig inte ha
någon erinran mot en ändring av 4 § marknadsföringslagen så att förbud
kan riktas även mot annan försäljning än den som sker direkt till konsument — änser den av kommittén nu föreslagna ändringen i detta hänseende lämplig. Detsamma gäller förslaget att utvidga 4 § marknadsföringslagen till att omfatta även tjänster.
3.1.29 Sveriges domareförbund: Kommittén har föreslagit att 4 § marknadsföringslagen ändras så att ett förbud enligt paragrafen kan riktas också mot näringsidkare 1 bakre led. Förslaget. som svarar mot ett länge känt
önskemål. bör genomföras. Den uttryckliga regeln att ett förbud enligt
paragrafen inte bör meddelas, om samma ändamål kan uppnäs genom ett förbud eller åläggande enligt 2 resp 3 &. tillstyrks.
Förslaget att ett förbud enligt 4 § skall kunna avse även tjänster. i ordets vidaste bemärkelse, är mera svårbedömbart. Det stär klart att en förbudsmöjlighet är motiverad vid tjänster av typen arbete på lös sak, arbete på fast egendom och liknande prestationer. När det gäller tjänster av immateriell art ger betänkandet inte belägg för att det skulle finnas ett behov av stöd i lagstiftningen för förbud enligt 4 §i MFL: de praktiskt sett intressanta tjänsterna av denna art, sjukvård och social omvärdnad är ju undantagna från paragrafens tillämpningsområde. Förbundet vill dock inte motsätta sig att förslaget genomförs.
3.2 Straffsanktionerade regler
3.2.1 Marknadsdomstolen (MD): Kapitlet innehåller en utförlig argumentering i frågan huruvida strafftsanktionerade regler bör införas för att möjliggöra vtterligare ingripanden mot vönskade konsumentprodukter. Enhet marknaudsdomstolens mening är kommitténs argumentering på denna punkt övertygande. Något behov av en sådan ny lagreglering på omrädet som föreslås i en reservation har inte visats föreligga. Systemet med generalklausul och riktlinjer har väl motsvarat ställda förväntningar när det gällt att förhindra spridandet av farliga varor. Om kommitténs förslag rörande talan mot näringsidkare i bakre led och omedelbara interimistiska beslut genomförs, frumstår en ny produktsäkerhetstagsultning av stratträttslig karaktär som ån mer opåkallad. Marknadsdomstolen vill särskilt understryka att en sådan lagstiftning på ett olyckligt sätt skulle bryta systematiken i marknadsföringslagen.
3,2.2 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommittén har övervägt frågan om bindande föreskrifter på produktsäkerhetsområdet men har efter ingående resonemang kommit fram till att riktlinjesystemet bör bibehållas på detta område. NÖ instämmer i kommitténs slutsats härvidlag. Utöver de
skäl kommittén anfört vill NO framhålla att ett system med bindande föreskrifter torde bli mindre flexibelt, vilket kan hämma produktutvecklingen på ett icke önskvärt sätt. Det finns också anledning att av princi-
piella skäl anföra tveksamhet till en utvidgning av normgivningsrätten, vilken enligt reservanternas förslag skulle ges en tämligen vid omfattning.
3.2.3 Statens pris- och kartellnämnd (SPK): I betänkandet diskuteras ingående om det bör införas en möjlighet för regeringen eller myndighet att
utfärda bindande föreskrifter på produktsäkerhetsområdet. Kommitténs
majoritet stannar dock för att det nuvarande systemet med enbart riktlinjer
även på detta område bör behållas och att således något stadgande om
bindande föreskrifter inte behöver införas i marknadsföringslagen. Tre av kommitténs ledamöter drar däremot i en reservation den motsatta slutsatsen. dvs. att en sådan möjlighet bör öppnas genom ett tillägg i lagen. SPK
vill på denna punkt göra följande kommentar. Inom många delar av samhällssektorn finns säkerhetsföreskrifter som syftar till att skydda enskildas liv och hälsa samt förebygga skador på
tgendom. Gemensamt för dessa föreskrifter, vare sig de återfinns i lag, förordning eller myndighets författning, är att de är bindande. Konsumentverkets riktlinjer är formellt inte bindande, även om de har en mycket stor genomslagskraft. Riktlinjerna är sälunda inte förenade med nägra sank-
tionsbestämmelser. Vid brott mot riktlinjerna har KO möjlighet att föra
talan I marknadsdomstolen mot ett individuellt företag. vilket kan leda till att marknadsdomstolen beslutar om förbud. Härtill kommer. från prak-
tiska utgångspunkter. att riktlinjerna utformas genom förhandlingar mellan konsumentverket och företrädare för näringsidkarna. De organisationer som företräder näringsidkarna har inte mandat att sluta bindande överenskommelser för företagens räkning. Det kan därmed inte uteslutas att en företagare I vissa fall kan uppleva att en överenskommen riktlinje uttormats i strid med hans intressen och därmed uppfatta sig som i såk obunden av de utfästelser en organisation kan ha lämnat. Skillnaden mellan riktlinjers och föreskrifters status när det gäller produktsäkerhet bör dock inte överdrivas och kommittén anför flera i och för sig invändningsfria skäl för sin ståndpunkt att inte ändra nuvarande ordning.
Emellertid kan situationer uppstå då svstemet med riktlinjer och möjlighet till talan i marknadsdomstolen kan visa sig inte räcka tull som korrekuyv. Reservanterna inom kommittén lämnar flera exempel på sådana fall (s. 337 f. Vid ett akut behov kan visserligen riksdagen stifta en lag för att tillgodose det aktuella produktsäkerhetskravet. Lagstiftningsproceduren tar dock en visa tid, och I avvaktan på ny lagstiftning kan risk finnas för allvarliga konsekvenser beträffande människors säkerhet.
Det kan också föreligga behov av bindande föreskrifter om produktsäkerhet för Konsumentvaror eller -tjänster i sådana fall då riktlinjerna lämpligen bör samordnas med föreskrifter som har meddelats eller är avsedda att meddelas för att tillgodose andra skyddsintressen. Det är i sådana fall ändamålsenligt att utfärdade normer har samma rättsliga status, dvs. att normerna på konsumentsidan görs lika bindande som andra slag av säkerhetsföreskrifter.
En möjlighet att utfärda sådana bindande föreskrifter, som redan i dag står till buds. är att marknadsdomstoten efter framställning av KO beslutar om förbud. I exempelvis fall då konsumenters liv eller hälsa hotas kan interimistiskt beslut fattas utan nämnvärd tidsutdräkt. Nackdelen med detta förfarande är att marknadsdomstolens förbud endast kan riktas mot
viss svarande. För fal då ett generellt verkande beslut rörande produktsä-
kerhet framstår som angeläget kan det vara motiverat att komplettera nuvarande bestämmelser med en möjlighet att utfärda bindande bestämmelser som avser samtliga företag som tillhandahåller viss produkt. Med hänsyn till den långtgående verkan av sådana föreskrifter torde denna
möjlighet böra förbehållas regeringen.
SPK anser alltsä i likhet med reservanterna att det ibland kan föreligga ett klart behov av att regeringen ges rätt att med relativt kort varsel meddela bindande föreskrifter om produktsäkerhet. En lagbestärmmelse härom kan lämpligen utformas på det sätt som föreslagits av reservanterna (betänkandet s. 338).
3.2.4 Konsumentverket (KOV): Kommittén har — — — inte, som konstateras i reservation av ledamöterna Ulf Bernitz m. ft... kunnat nå fram till en helt enhällig syn på behoven av bindande föreskrifter om produktsäkerhet
som ett komplement i vissa fall till de övriga styrmedlen. Verket finner
liksom reservanterna det vara otillräckligt med en hänvisning till att riksdagen allud har möjlighet att besluta om särskild lagsuftning för att tillgodose produktsäkerhetskrav. En bättre beredskap och en handläggningsordning bör finnas anvisad, när behov av att utarbeta bindande säkerhetsföreskrifter på visst Konsumentområde förekommer. Det skall understrykas, att ett lagfäst bemyndigande torde underlätta möjligheten till uppgörelser i godo. Det skulle också vara ett stöd för verket i dess praktiska verksamhet. Verket delar därför den uppfattning och de argument som framförs i
reservationen och föreslår likaledes att en ny 4a §i MFL införs. I prakti-
ken kommer det med all säkerhet att bli mycket ovanligt att frångå den normalt tillämpade tågordningen och tillgripa specialförfattningar. Argumentet. som framförs i betänkandet angående minskade möjligheter för marknadsdomstolen att påverka och ha överblick över produktsäkerhetsområdet, har därför ringa tyngd.
3.2.5 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommittén har inte lyckats ena sig ifråga om behovet av bindande föreskrifter på produktsäkerhetsområdet. En minoritet menar att det finns behov av ett bemyndigande för regeringen att i speciella fall utfärda bindande föreskrifter, medan kommit-
téns majoritet anser att detta inte är påkallat. Produktsäkerhetsfrågor
aktualiseras tämligen sällan inom ARN:s verksamhet och nämnden har
ning om behovet av ett regeringsbemyndigande. Vad som sägs i betänkandet och reservationen ger dock knappast vid handen att behovet skulle vara påfallande stort. Det får då anses tveksamt om det finns tillräcklig anledning att såsom reservanterna förordat bryta den marknadsföringsrättsliga systematiken, lät vara att kommittémajoriteten nog något har underskattat den tid det skulle ta att få fram en speciallagstiftning för en viss produkt. Möjligheten finns dock att i brådskande fall utverka ett
interimistiskt förbud enligt 13 § marknadsföringslagen.
3.2.6 Socialstyrelsen (SOS): Socialstyrelsen instämmer i allt väsentligt 1 de
förslag om konsumentpolitiska styrmedel som framförs i betänkandet. Styrelsen vill särskilt betona att produktsäkerhetsfrågorna mäste ges hög prioritet. Kommittén har föreslagit en rad styrmedel för att uppnå högre produktsäkerhet. Enligt kommittén har riktlinjesystemet på det hela taget
fungerat väl. Vidare har KÖ och marknadsdomstolen spelat en betydelsefull roll.
Kommittén har föreslagit att riktlinjesystemet liksom hittills skall vara frivilligt. Samtidigt har i betänkandet pekats på olika situationer där bin-
dande föreskrifter om produktsäkerhet såsom komplement till övriga styrmedel skulle vara värdefulla. Det rör sig om områden där de faktiska
förutsättningarna att utarbeta riktlinjer för produktsäkerhet saknas liksom
om områden, där samordnade föreskrifter exempelvis mellan arbetarskydd och konsumentskydd skulle vara värdefulla.
Socialstyrelsen anser att systemet med frivilliga riktlinjer bör komplet-
teras med ett författningsmässigt stöd att utfärda bindande produktsäkerhetsföreskrifter för konsumentvaror och konsumenttjänster när detta är päkallat. Styrelsen ansluter sig sålunda i denna del till vad som framgår i en
reservation och särskilt yttrande.
3.2.7 Statens naturvårdsverk: En minoritet i kommittén anser att marknadsföringslagen bör kompletteras med ett bemyndigande att förbjuda farliga varor. Bemyndigandet skulle avse regeringen som i sin tur kan bemyndiga t.ex. konsumentverket att utfärda förbud. Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör ett sådant bemyndigande inte komma i fråga vud gäller varor som faller under lagen om hälso- och miljöfarliga varor.
3.2.8 Statens mät- och provråd (MPR): MPR delar — — — i princip den uppfattning som redovisats I en reservation till utredningen från Ulf Bernitz. Sven Heurgren och Inger Persson angående bindande föreskrifter om
produktsäkerhet för konsumentvaror. Om det finns behov av sådana föreskrifter bör således t. ex. konsumentverket — i den mån inte andra myndig-
heter redan är utpekade — ges mot uppgiften svarande ansvar och befogenhet. Det är därvid viktigt att gränsdragningen mot andra myndigheter blir klar och entydig. I annat fall kan det uppstå kompetenstvister och andra samarbetsproblem. Vidare måste konsumentverket som föreskrivande
myndighet förutsättas arbeta neutralt i förhållande till inblandade partsintressen.
3.2.9¶Riksrevisionsverket (RRYV): Av betänkandet framgår att riktlinjerna
inte efterlevs tillräckligt. Det nuvarande sanktionssystemet är inte ett effektivt medel för att ingripa mot farliga produkter som redan finns ute i
handeln, eftersom varje enskilt företag som vägrar att upphöra med försäljningen skulle behöva stämmas till marknadsdomstolen. Marknadsförings-
lagen innehåller straffbestämmelser i fråga om vilseledande marknadsföring. Med hänsyn till den betydelse som produktsäkerheten har för den enskilde konsumenten finns det enligt RRVs mening inte något skäl att ha mindre långtgående sanktionsmedel mot farliga konsumentvaror än mot vilseledande marknadsföring. Det kan även finnas motiv för att ha liknande sanktionsbestämmelser inom konsumentvaruområdet som nu finns när
det gäller t.ex. livsmedel. brandfarliga varor samt hälso- och miljöfarliga
varor. RRV tillstyrker därför reservanternas förslag att en möjlighet införs att utfärda bindande produktsäkerhetsregler.
3.2.10 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förslaget att riktlinjesystemet bör behållas som det primära normsystemet på produktsäkerhetsområdet
tillstyrkes. Länsstyrelsen anser dock att bindande föreskrifter om produkt-
säkerhet såsom ett komplement till de övriga styrmedlen skulle innebära
bättre beredskap för situationer där riktlinjer och talan i marknadsdomsto-
len visar sig vara otillräckliga. Länsstyrelsen stöder därför reservanternas förslag om bindande föreskrifter i produktsäkerhetsfrågor.
3.2.11 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen anser — — — att riktlinjer är ett verksamt sätt att ange normer för företagens handlande vad gäller produktsäkerhet. Länsstyrelsen har vid tillsynen av riktlinjerna funnit att det finns en värdegemenskap mellan näringslivet och konsumentintresset. Denna värdegemenskap om att skydda människors liv och hälsa och också att värna ekonomiska värden spelar en stor roll för efterlevnaden av sådana riktlinjer. Därigenom krävs också resurser i mindre omfattning för övervakning av riktlinjerna.
3.2.12 Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden stödjer förslaget att svstemet med riktlinjer skall behållas på produktsäkerhetsområdet.
Tillstyrker reservationen angående produktsäkerhetsfrågorna sid. 337— 340 I betånkandet.
3.2.13 Produktåterkallelsekommittén: Riktlinjekommittén har övervägt huruvida bindande föreskrifter — dvs. straffsanktionerade regler — om produktsäkerhet i vissa fall behövs som komplement till hittills använda
styrmedel och i vilken form det i så fall bör ske. Utan att nu ta ställning till
dessa spörsmål vill vi framhålla att. om en återkallelsereglering genomförs, den regleringen kan behöva ske såväl genom straffsanktionerade regler som genom styrmedel av annat slag.
3.2.14 Kooperativa förbundet (KF): Produktsäkerhetsfrågorna återkom-
mer i en reservation till betänkandet. Kommitténs ledamöter har varit överens om att riktlinjer bör vara det primära normsystemet även på produktsäkerhetsområdet, och att endast regeringen bör få utfärda bin-
dande säkerhetsföreskrifter. om det i något speciellt fall skulle befinnas nödvändigt med sådana. Majoriteten av ledamöterna anser inte att frågan
behöver regleras närmare. I de sällsynta fall, då bindande föreskrifter blir aktuella. får man enligt deras modell begära att regeringen tar initiativet till en speciallag. En sådan måste antas av riksdagen. — Reservanterna vill däremot komplettera marknadsföringslagen med ett stadgande som bemyndigar regeringen att under vissa premisser direkt utfärda bindande produktsäkerhetsföreskrifter. Dessa skall även kunna innefatta informationskrav. Reservationen innebär en enklare handläggningsordning, när bindande säkerhetsföreskrifter är påkallade. Föreskrifterna kan förväntas
bli snabbare förverkligade än om ny lag skall stiftas. KF förordar reservanternas förslag på denna punkt.
3.2.15 Sveriges Industriförbund: Kommittén har — — — övervägt frågan
om att komplettera det nuvarande regelsystemet med en ramlag som ger
möjligheter att utfärda bindande föreskrifter vad gäller produktsäkerhets-
frågor. Förbundet anser att kommitténs majoritet på ett övertygande sätt
har funnit att en sådan komplettering inte är påkallad.
3.2.16 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDNAD: Den framtida produktsäkerhetsregleringen. NOM konstaterar att kommittén funnit att nuvarande regelteknik för att tillgodose produktsäkerhetsintresset på konsumentvaruomrädet — en generalklausul om produktsäkerhet påbyggd
med riktlinjer utfärdade av KOV — fungerat väl. Några sakliga skäl för att
frångå denna teknik finns sålunda inte. Reservanter inom utredningen har emellertid förordat att den nuvarande regleringen kompletteras med ett ramlagsstadgånde enligt vilket Regeringen bemyndigas utfärda bindande produktsäkerhetsföreskrifter för konsumentvaror och konsumenttjänster när så är påkallat. Enligt en framlagd lagskiss kan detta vara förhållandet i sådana undantagsfall när ett ingripande enligt 2-4 ä& MFL eller andra åtgärder bedöms otillräckliga från preventivsynpunkt eller när en samordning med annan säkerhetslagstiftning ter sig angelägen.
Utifrån ett strikt konventionellt rättssystematiskt synsätt kan den nuvarande generalklausul-/riktlinjemetoden te sig en smula främmande på pro-
duktsäkerhetsomrädet. Sådana enligt NDMs mening närmast ”rättsestetiska” hänsyn bör emellertid inte tillerkännas någon avgörande vikt. Frågan mäste i stället gälla om det finns reella skäl för att bygga ut MFLs
produktsäkerhetsregel på det skisserade sättet. NDM har inte kunnat finna att sådana starkt vägande motiv anförts.
NDM har redan konstaterat att rädande generalklausul-/riktlinjeordning hittills fungerat väl. NOM vill vidare erinra om att denna ordning innebär att Marknadsdomstolen (MD) kan ingripa med interimistiskt förbud med mycket kort varsel. Med den utbyggnad av 4 & MFL som kommittén föreslår åstadkommer man ett ytterligare stärkt skydd för konsumenterna som i praktiken är effektivare än det som kan uppnås med cen speciallagstiftning av tänkt slag. Även slutligt beslut i MD kan komma till stånd betydligt snabbare än en författning innehållande preciserade allmängiltiga
säkerhetsföreskrifter.
Av reservationen kan utläsas att reservanterna menar att en författning med säkerhetsföreskrifter skulle ha större verkan från preventionssynpunkt än riktlinjer innehållande samma föreskrifter. Man utvecklar dock
inte sin tankegång närmare. Som NOM framhållit udigare i detta yttrande
är våra kunskaper om hur olika styrmedel av normkaraktår påverkar beteendet fragmentariska. Det saknas belägg för att en av Regeringen utfärdad säkerhetsföreskrift skulle vara ett i och för sig mera effektivt styrmedel än en i samförstånd med berörda företag framtagen riktlinje. sanktionerad indirekt via 4 § MFL. Däremot kan det sannolikt vara riktigt 12 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213
att den informativa effekten är större hos en författning som innehäller detaljerade säkerhetsföreskrifter än hos ett MD-avgörande baserat på den allmänt formulerade generalklavsulen om produktsäkerhet. Den jämförel-
sen är dock knappast relevant här. eftersom det naturliga alternativet är
KOV-riktlinjer i de fall då det kan vara aktuellt att tänka sig detaljerade
föreskrifter. En viktig fördel med det skisserade förslaget anger reservanterna vara
att en handläggningsordning på förhand finns anvisad. om behov av bindande föreskrifter skulle uppkomma inom ett visst område. NDM känner
sig inte övertygad om bärkraften av detta argument och tillåter sig hvsa
den övertygelsen att säväl Regeringen som KOV väl torde känna till möjligheterna att lagstiftningsvägen snabbt komma till rätta med allvarliga säkerhetsproblem om och när sådana skulle uppkomma. Den tidsvinst som
kan uppnås med hjälp av en rambestämmelse av det skisserade slaget är
med all säkerhet ytterst obetydlig.
Enligt NDMsSs mening har utredningens majoritet på ett övertygande sätt visat att en rambestämmelse om produktsäkerhet infogad i MFL skulle medföra besvärliga och besvärande rättstekniska problem. Som NDM anfört i det föregående redovisas inte några vägande sakskäl för att ytterligare komplicera regelsystemet på produktsäkerhetsområdet på det sätt som förordas i reservationen.
3.2.17 Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS): SIS vill — — — fram-
hålla ”tredje-parts-certifiering” av överensstämmelse med standard som ett intressant hjälpmedel för konsumenterna. Certifieringsproceduren in-
nefattar typprovning för verifiering av standardens krav, utfärdande av
märkningstillstånd till tillverkare/säljare samt kontinuerlig övervakning av
tillverkade och saluförda produkter.
För konsumenten medför certifiering fördelen att det vid köptillfället är klarlagt att produkten är säker och lämplig för sitt ändamäl. Inom konsumentvaruområdet tillämpas certifiering, ”SIS-märkning”. f.n. för handbrandsläckare och motoristhjälmar. Bland produkter för vilka svensk standard föreligger och som skulle kunna bli föremål för SIS-märkning kan nämnas leksaker, bordsbestuck (knivar. gafflar, skedar). VVS-komponen-
ter (badkars-, disklåde-, dusch-, spolblandare, tvättställ. golvbide, vat-
tenklosetwv, febertermometrar. skidskor och -bindningar.
Det bör framhållas att certifiering inom konsumentvaruområdet tillämpas i stor skala i Västeuropa där den gör avsedd nytta som stöd för konsumenterna. SIS är beredd att ta upp diskussion med berörda parter
om förutsättningar för SIS-märkning av konsumentvaror som komplement
till riktlinjearbetet.
3.2.18 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Förstaget att riktlinjesystemet
bör behållas som det primära normsystemet på produktsäkerhetsområdet
tillstyrkes. Hemkonsulenterna anser dock att bindande föreskrifter om
produktsäkerhet såsom ett komplement till de övriga styrmedlen skulle innebära bättre beredskap för situationer där riktlinjer och talan i marknadsdomstolen visar sig vara otillräckliga och instämmer därför i reservan-
ternas förslag om bindande föreskrifter i produktsäkerhetsfrägor.
3.2.19 Konsumentvägledarnas förening: Vi delar kommitténs uppfattning
att riktlinjer är det styrmedel som i första hand bör komma i fråga när det gäller att fastställa normer för produktsäkerhet på konsumentvaruomrädet. Men vi ställer oss också på reservanternas, Ulf Bernitz, Sven Heur-
gren, m. fl., sida och tillstyrker det förslag till tillägg till 4 § MFL. som de redovisar.
3.2.20 Kooperativa konsumentgillesförbundet: Förbundet vill — — — föror-
da att möjlighet ges för regeringen att utfärda bindande produktsäkerhets-
föreskrifter. Reservanternas förslag ull en sådan lösning är som kooperati-
va konsumentgillesförbundet ser det från konsumentens synpunkt klart överlägsen majoritetens ställningstagande.
3.2.21 Landsorganisationen i Sverige (LO): Kommittén har inte varit enhällig i sin syn på behoven av bindande föreskrifter om produktsäkerhet. LO stöder den uppfattning och de argument som förs fram i reservationen från Ulf Bernitz m. fl. och föreslår således att en ny $ 4a i MFL införs. Det är ett känt faktum att produkter som har blivit förbjudna att saluföras i
Sverige därför att de är farliga för hälsa och liv exporteras till andra länder. Då 4 & MFL ändå mäste ses över anser LÖ det lämpligt att utreda möjlig-
heten att ta in en regel i MFL om förbud mot export av farliga varor.
3.2.22 Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Systermnet med riktlinjer
bör förändras på produktsäkerhetsomrädet, så att regler. som är direkt tvingande för företagen genom en straffsanktion införs. Detta uppnås
genom att marknadsföringslagen kompletteras med ett lagstadgande som ger regeringen bemyndigande att utfärda bindande produktsäkerhetsföreskrifter för konsumentvaror och konsumenttjänster där så är påkallat. (Här stödjer Metall uppfattningar och argument i den reservation som Ulf Bernitz m. fl. ingett.)
3.2.23 Sveriges domareförbund: Kommittén har inte lyckats nå fram till en enhällig syn på behovet av bindande föreskrifter om produktsäkerhet som ett komplement till systemet med generalklausuler och rekommenderande
riktlinjer. En minoritet menar att marknadsföringslagen bör innehålla ett
bemyndigande för regeringen att utfärda bindande föreskrifter för speciella
fall där det angivna systemet framstår som otillräckligt. medan majoriteten anser att man för de speciella fallen bör lagstifta först om och när ett behov
av bindande föreskrifter aktualiseras. Förbundet ansluter sig till den senare meningen och anser det ej vara påkallat att hälla en så hög beredskap på området som ett särskilt bemyndigande för regeringen innebär. För att i brådskande fall snabbt få stopp på en försäljning av farliga varor kan marknadsdomstolen meddela ett interimistiskt beslut enligt 13 § marknadsföringslagen.
3.3 Konsumentköplagens felbegrepp
3.3.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Beträffande 8 § konsumentköplagen anser hovrätten, mot bakgrund av den vidsträckta civilrättshga verkan som I st. har. att 2 st. bör preciseras så att det klarare framgår att felreglerna endast kan göras gällande mot den näringsidkare som sålt viss vara trots att han förbjudits att sälja den.
3.3.2 Marknadsdomstolen (MD): & $ köonsumentköplagen. Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget. Den föreslagna ändringen avser beslut meddelade av marknadsdomstolen. Viss tvekan kan uppstå hur bestämmelsen förhåller sig till den föreslagna 15 §& marknadsföringslagen. Det får förutsättas att beslut meddelat av domstolen vid omprövning föregås av en
sådan allsidig prövning som krävs för att det skall kunna jämställas med
beslut i ärende enligt 4 § samma lag och därmed kunna åberopas vid tillämpning av förevarande paragraf. Domstolen förutsätter vidare att interimistiska beslut faller utanför den föreslagna bestämmelsens tillämpning.
3.3.3 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Den föreslagna ändringen
av 4 § marknadsföringslagen skulle enligt kommittén inte i sak innebära
någon cgentlig förändring i köprättsligt hänseende. ARN delar denna uppfattning. Om cen vara eller en tjänst av marknadsdomstolen har befunnits vara så farlig att den bör förbjudas faller denna med största sannolikhet in under 8 § konsumentköplagen (KKL) i dess nuvarande lydelse, även om domstolens beslut skulle ha riktats mot någon annan än säljaren/detaljhandlaren. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det finns skäl att nu genomföra den föreslagna konsekvensändringen It 8 & KKL. Möjligen kan det vara lämpligt att avvakta konsumentköputredningens (Ju 1977:13) slutbetänkande som väntas mom en nära framtid. ARN har dock för sin del inget att invända mot att lagändringen genomförs redan nu.
3.3.4¶Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden stödjer
förslaget att 8 § konsumentköpslagen ändras så att en vara skall anses
felaktig inte bara när ett beslut av MD enligt 4 § MFL riktats mot säljaren
utan också när beslutet är gällande mot någon annan näringsidkare.
3.3.5 Konsumentköpsutredningen: Vi har begränsat var granskning av be-
tänkandet till vad som mer direkt berör värt eget arbete, i första hand
förslaget till ändring av 8 § konsumentkoplagen (KKL).
Konsumentköplagen gäller när konsument från näringsidkare köper vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. I lagen anges bl.a. konsumentens grundläggande befogenheter vid fel i varan, t.ex. att låta köpet gå äter eller att göra avdrag på köpeskillingen. Vad som skall räknas som fel i det enskilda fallet får avgöras med ledning av allmänna köprättsliga normer. Lagen anger dock några särskilda situationer där en vara skall anses felaktig och konsumenten således kan göra gällande sina befogen-
heter. Så är enligt 8 § fallet bl.a. om varan sålts i strid mot förbud enligt 4 &
marknadsföringslagen (MFL).
Om en vara har sådana egenskaper att dess saluhållande kan förbjudas
enligt 4 & MFL blir varun normalt också att betrakta som felaktig vid en köprättslig bedömning. Eftersom parterna har avtalsfrihet när det gäller
varans beskaffenhet kan emeltlerud bedömningen i enskilda fall teda till ett annat resultat, exempelvis därför att köparen har haft full vetskap om varans beskaffenhet och får anses ha godtagit den som den är. 8 & KKL innebär att parternas avtalsfrihet begränsas så att en vara kan bli att anse som felaktig trots att den har godtagits av köparen. En sådan ordning har
ansetts motiverad med hänsyn till det allmänna intresset av att upprätthålla respekten för meddelade försäljningstörbud och hindra spridning av farliga varor.
Genom att 8 & KKL hänvisar till 4 § MFL knyts en civilrättslig sanktion
till en överträdelse av ett saluhällandeförbud enligt MFL. Riktlinjekommit-
téns förslag innebär att denna anknytning modifieras på två sätt. Å ena sidan begränsas den till fall då förbudet har meddelats av marknadsdomstolen, medan en överträdelse av ett godkänt förbudsföreläggande inte längre skall ha någon civilrättslig effekt. Å andra sidan krävs det inte att
saluhållandeförbudet gäller mot den säljare det är fråga om. utan det är
tillräckligt att ett sådant förbud över huvud taget har meddelats beträffande den vara som köpet avser.
Begränsningen till fall som har prövats av marknadsdomstolen innebär ett avsteg från den hittills gällande principen att ett godkänt förbudsföreläggande har samma verkan som ett beslut av domstolen. Vad den föreslagna utvidgningen beträffar kan till en början påpekas att en vara som har blivit
föremål för ett förbud enligt 4 § MFL ofta torde omfattas av den tvingande
regeln i 8 & KKL som föreskriver att varan skall anses felaktig, om den är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller
annans liv eller hälsa. Även om denna regel inte är tillämplig torde varan,
som nyss nämnts, normalt bli att betrakta som felaktig enligt allmänna köprättsliga regler. En säljare som gör gällande att varan har godtagits av
köparen och därför skall anses felfri, trots att den har farliga egenskaper
eller är uppenbart otjänlig för sitt ändamål. måste anses ha bevisbördan för detta påstående. Skulle säljaren undantagsvis lyckas fullgöra denna sin bevisskyldighet kan man emellertid fråga sig, varför just den omständigheten att någon annan näringsidkare av marknadsdomstolen har förbjudits att saluhälla samma vara skall föranleda att köparen blir berättigad att åberopå ett fel. som han annars inte hade kunnat göra gällande och som inte är av den allvarliga karaktär som avses med den nyss återgivna föreskriften i
BS KKL.
I fråga om den närmare utformningen av 8& KKL vill vi framhålla följande. Enligt den föreslagna formuleringen blir en vara att anse som felaktig så snart marknadsdomstolen i ett beslut har konstaterat att varan
på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller
egendom eller att den är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Däremot krävs inte att förbud har meddelats eller — efter prövning enligt 13 § andra stvcket lagen om marknadsdomstol (MDL) — har bedömts kunna meddelas. Av den föreslagna 4 § första stycket sista meningen MFL framgår emellertid att marknadsdomstolen. om den finner att varan är av sådan beskaffenhet som nyss nämnts, kan avstå från att utfärda ett förbud enligt 4 § och i stället meddela ett förbud enligt 2 § eller ett äläggande enligt 3 & MFL. om detta anses lämpligare. Vi ifrågasätter starkt om det verkligen har varit avsett att regeln i8 § KKL skall omfatta också situationer av detta slag. I specialmotiveringen anges sålunda bara att ändringen i 8 § KKL innebär att en vara som omfattas av förbud enligt 4 § MFL eler i ärende enligt 4 § MFL varit föremål för prövning enligt de föreslagna reglerna i 13 § andra stycket MDL och därvid befunnits vara farlig eller uppenbart otjänlig skall anses vara behäftad med fel.
Mot bakgrund bl. a. av det anförda bör enligt vår mening samordningen mellan de föreslagna näringsrättsliga bestämmelserna I 4 & MFL och de civilrättsliga bestämmelserna i 8§ KKL övervägas ytterligare. Om efter sådana överväganden det fortfarande är aktuellt med en samordning, som medför en så vidsträckt civilrättslig verkan av marknadsdomstolens beslut som i det föreliggande förslaget, torde också behövas en mer ingaäende analys än kommittén har gjort av problemen med hos detaljhandlare befintliga lager och andra problem som sammanhänger med affärsrelationerna i de olika distributionsleden. Bla. torde kommittén alltför onyanserat ha behandlat frågan om en detaljists möjligheter att till sin leverantör returnera varor han har i lager och som berörs av ett beslut som enligt 4 § MFL meddelas av marknadsdomstolen. I vissa avseenden är vad som anförs (s.
281) så komprimerat att det är svårförståeligt. Det förefaller oss dock som
om kommittén har underskattat de svårigheter som kan uppkomma mellan olika Ied på säljsidan. Frågor som ligger nära de nu berörda behandlas för närvarande av utredningen om återkallelse av farliga varor. Resultatet av denna utrednings arbete torde bli av betydelse om man vill skapa möjligheter att genom en vidsträckt civilrättslig verkan av beslut enligt 4 & MFL hindra fortsatt försäljning av vara som är farlig eller otjänlig.
3.3.6¶Sveriges Industriförbund: Enligt Förbundets uppfattning bör — — —
förslaget till ändring av 8 §& konsumentköplagen inte genomföras. Förslaget
ger omfattande, automatiska och alltför onyanserade civilrättsliga verkningar av ett MTD-beslut i nu aktuellt hänseende. Förslaget vidgar också på
högst betänkligt sätt ullämpningen av 8 §. inte bara till bakre led utan också i detaljistledet, genom att det inte längre krävs att varan sälts i strid” mot förbud. Förslaget synes härigenom med automatik omfatta
även säljare som varken har kännedom om beslutet eller än mindre haft
tillfälle att påverka utgången av processen i MD.
Gällande köprättshga regler ger enligt Förbundets mening ett tilltredsställande skydd mot farliga varor i enskilda fall. Det förhällandet att en näringsidkare av MD med stöd av 4 § marknadsföringslagen förbjudits att fortsätta med försäljningen av viss vara torde ofta kunna påverka bedöm-
ningen av reklamationer från konsumenter som köpt samma vara från
näringsidkare som inte drabbats av försäljningsförbudet ifråga. Således torde sista punkten | 8 § konsumentköplagen redan nu ge möjlighet att i sådana fall anse varan behäftad med fel. Detua gäller i vart fall då varan
köpts för sådant användningsändamål som avsetts i MDs beslut. Den föreslagna bestämmelsen lämnar emellertid inte utrymme för att — utan att riskera felpåföljd — sälja varan för ett helt annat — och av köparen önskat
— ändamål än vad MD avsett med sitt beslut.
Förbundet vill här också erinra om den sittande konsumentköpsutred-
ningens arbete och de förändringar av felreglerna som säkerligen kommer att föreslås av denna utredning. Till detta kommer att riktlinjekommitténs
förslag kan anses föregripa de överväganden som produktäterkallelsekom-
mittén har att göra. En regel i konsumentköplagen om att ett beslut av MD om förbud att tillhandahälla farliga” varor automatiskt skall innebära ett fel i varan medför nämligen att de seriösa företagen mäste vidta åtgärder
för att äterkalla de varor som vidaresålts för att inte riskera felpäfölider.
3.3.7 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDND: NDM ställer sig — — — tveksam till kommitténs förslag såvitt gäller civilrättsliga följdverkningar av ett MD-beslut om säljtörbud vilket riktats mot annan än säljaren (8 § konsumentköplagen). Visserligen kan det göras gällande att en vara.
som blivit utdömd av MD som farlig, i regel torde vara felaktig i köprättslig mening. Men situationer kan väl tänkas då detta inte behöver vara fallet.
Den föreslagna omredigeringen av 8 § synes också kunna komma att få sväröverskädliga återverkningar på relationerna mellan leverantörer och
återförsäljare, frågor som Produktäterkallelsekommittén ofrånkomligen
måste komma att överväga närmare vid fullgörande av sitt utredningsupp-
drag. Det kan vidare hävdas att så långtgående civilrättsliga rättsverkning-
ar gentemot säljare som inte omfattas av MDs beslut innebär att detta reellt får karaktär av ett slags bindande författningsbeslut — försett med civilrättsliga sanktioner som omfattar en vidare subjektkrets än förbundsbeslu-
tet enligt MFL. Förslaget i denna det bör enligt NODOMS mening övervägas
ytterligare.
3.3.8 Konsumentvägledarnas förening: Den — — — föreslagna ändringen av & & konsumentköplagen finner vi vara angelägen.
3.3.9 Sveriges Advokatsamfund: Samfundet anser — — — att den föreslag-
na ändringen av 8 § konsumentköplagen inte är godtagbar. Visserligen synes det kunna antas att för konsumenter avsedda varor. vars försäljning kan förbjudas enligt 4 § marknadsföringslagen. normalt också är att anse såsom felaktiga i köprättslig mening. Detta är emellertid inte alltid fallet. En prövning härav får ske enligt vanliga köprättsliga regler. Oavsett hur därmed förhåller sig gäller som en särskild sanktion av förbud enligt 4 & marknadsföringslagen den tvingande felregeln i 8 § konsumentköplagen vid försäljning som sker i strid mot förbudet. Det bör härvid erinras om att denna sankuon inte kan — och inte heller av kommittén föreslås kunna — tillämpas retroaktivt. Redan med hänsyn härtill bör en köprättslig effekt av ett förbud inte heller kunna inträda i rättsförhållande med en säljare som varken i vederbörlig ordning kunnat föra sin talan i fråga om förbudet eller delgivits detta. Därtill kommer att räckvidden i det enskilda fallet av en
sädan köprättslig effekt blir oacceptabelt oviss, om den frikopplas från
försäljning som omfattas av förbudet och därmed träffar försäljningar. som inte kan underkastas en prövning av om någon överträdelse av förbudet föreligger. Kommittén synes inte ha uppmärksammat den oklarhet i omfattningen av marknadsdomstolens beslut med avseende på näringsidkare, som inte haft partsställning. Enligt samfundets mening uppfyller förslaget
inte i denna del de krav som måste ställas på civilrättslig lagstiftning.
3.3.10 Sveriges domareförbund: Förslaget att 8 § konsumentköplagen änd-
ras så att en vara, som enligt ett beslut av marknadsdomstolen är farlig
eller otjänlig. skall anses behäftad med fel i köprättslig mening. oavsett mot vem domstolen har riktat sitt beslut, föranleder inte någon erinran.
Även om den föreslagna ändringen torde sakna reell betydelse kan den
dock ha ett värde ur pedagogisk synvinkel. Förbundet tar för givet att förslaget tillkommit efter samräd med konsumentköpsutredningen. som
bl.a. har till uppgift att göra de tämligen invecklade reglerna på området
mera lättillgängliga.
3.4 Skaderapporteringssystem
3.4.1¶Kommerskollegium (KK): —- — — finner kollegiet att utredningens
förslag om ett permanent skaderapporteringssystem är relativt svagt underbyggt. Det har inte gjorts klart att nyttan av systemet uppväger de troligen betydande totala kostnaderna för detta.
3.4.2 Marknadsdomstolen (MD1: Förslaget om ett permanent skuderappor-
teringssystem miste hälsas med tillfredsställelse. Dock saknas I betänkan-
det en närmare redogörelse för den försöksverksamhet som redan bedrivits med redovisning av de synpunkter och erfarenheter som rapporterande institutioner mäste ha skaffat sig. Även kommitténs förslag rörande
möjligheten tll talan möt näringsidkare i bakre led och till interimistiska
beslut utan kommunicering med motparten är väl motiverade och bör genomföras.
3.4.3 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommittén konstaterar i kapitel 11 att ett ullfredsställande underlag är väsentligt för att fastslå behovet av produktsäkerhetsätgärder och för att underlätta förhandlingarna om riktbinjer. Enligt kommittén är ett skaderapporteringssystem ett ofrånkomligt krav för att få ett tillfredsställande underlag. NO vill inte motsätta sig att någon form äv skaderapportering införs. En sädan rapportering bör dock utformas så utt den inte blir alltför resurskrävande. I allt väsentligt torde den kunna inskränkas tll information till vissa nyckelpersoner att KOV har en funktion för mottagning av rapporter om skador orsakade av farliga produkter.
3.4.4 Konsumentverket (KOV): KOV hälsar med tillfredsställelse att kommittén med skärpa förordat att ett permanent skaderapporteringssystem snarast byggs upp i landet. Kommittén har också framfört de flesta rele-
vanta argumenten för en sådan åtgärd. Den försöksverksamhet med registrering av olyckor som KOV bedrivit under snart två år har redan givit klara indikationer på att inträffade olycksfall som medför öppenvårdsbe-
sök eller inläggning på sjukhus fördelar sig med 4—5<2 på trafikolyckor. 17-192: på arbetsolyckor och 76-78'Z på hem- och fritidsolyckor. När det gäller trafikolyckorna förs på olika håll statistik och görs utvärderingar av olycksorsaker, händelseförlopp m.m. För arbetsolyckorna finns redan ett fungerande skaderapportsystem (ISA) som sysselsätter ca 30 personer.
Man vet genom statistik att ca 2200 personer omkommer vid hem- och fritidsolyckor varje år. Det kan samtidigt konstateras att någon systematisk statistik för hem- och fritidsolyckor som inte medför dödsfall f. n. inte finns. Mot bakgrund av den redovisade fördelningen på olika olyckstyper är detta minst sagt förvånande. Visserligen kan det stora flertalet av hemoch fritidsolyckorna inte betecknas som allvarliga. Endast ca 957 av olyckorna medför inläggning på sjukhus men de medför lika fullt stora samhäl- Icliga kostnader och sociala problem.
Ett skaderapporteringssystem skulle få stor betydelse för prioritering av
verkets arbete på produktsäkerhetsområdet. Bl.a. kunskaper om vilka
grupper i samhället som mer än andra utsätts för olyckor är i detta sammanhang av grundläggande betydelse. Som exempel kan nämnas att verket
de gångna åren fått många anmälningar från oroliga småbarnsföräldrar om
olika leksaker och andra produkter som ansetts utgöra fara för de små barnen. Stora resurser har också lagts ner på handläggning av dessa ärenden. Å andra sidan har den registrering av olyckor i begränsad omfattning som verket genomfört under föregående och innevarande år redan visat att den stora riskgruppen bland barnen ingalunda är de allra yngsta.
utan barn i åldern 11-15 år. Eftersom endast ett fåtal anmälningar berör
denna grupp av barn, har den hittills blivit mer eller mindre bortglömd. Ett effektivt skaderapporteringssystem torde ganska snabbt kunna ge underlag
för åtgärder för att minska olycksfallen i denna särskilt utsatta grupp.
Kommitténs bedömning att inte i detalj söka ange hur ett skaderapportsystem skall byggas upp finner KÖV riktig. Verket vill endast tillägga att utvecklingen inom detta område har gått snabbt. Nya erfarenheter har vunnits genom det nordiska arbetet och inte minst har KOV och statistiska centralbyrån genom den pågående försöksverksamheten samlat nya kunskaper som gör att den hemställan, som myndigheterna 1978 utarbetade och tillställde regeringen i denna fråga. i dagens läge inte är relevant i alla detaljer.
I summanhanget måste också beaktas att det inom socialstyrelsen f.n. pågår planering för sjukvården under 90-talei (HS -90). Den skadeförebyggande verksamheten intar enligt uppgift en central plats i denna planering. Det får därför anses naturligt att uppbyggnaden av ett generellt skaderapportsystem sker i nära samråd även med socialstyrelsen och andra berörda instanser för att tå vara på alla möjligheter till samordning av den skadeförebyggande verksamheten.
3.4.5 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommitténs förslag om inrättande av ett permanent skaderapporteringssystem kan varmt tillstyrkas.
3.4.6¶Socialstyrelsen (SoS): Kommittén framhåller att avsaknaden av en
övergripande system för rapportering av och statistik över olyckor I hemmet och på fritiden utgör en grundläggande brist i vårt nuvarande konsumentskydd. Enligt kommittén krävs ett permanent skaderapporteringssystem. Kommittén föreslår därför att konsumentverket tillsammans med statistiska centralbyrån beviljas ett särskilt anslag som gör det möjligt att snabbt bygga upp ett rapporteringssystem.
Genom hälso- och sjukvårdslagen har landstingen fått ett vidgat ansvar för befolkningens hälsa. I propositionen till hälso- och sjukvårdslagen 1981/82:97 ”Hälso- och sjukvårdslagen m.m.” framhålls att det i landstingets vidgade hälsoansvar ingår att ta till vara, bearbeta och utnyttja den information om risker i människornas livsmiljö som observeras i det dag-
liga hälso- och sjukvårdsarbetet. En viktig uppgift är därvid att registrera
förekomsten av sjukdomar och skador. Uppgifterna avses sammanställas och utnyttjas för att de sjukdoms- och skadeframkallande faktorerna skall
kunna utvärderas. Epidemiologiska studier som syftar till att kartlägga och
analysera förekomsten och utbredningen inom olika befolkningsgrupper av
sjukdomar och annan ohälsa bör enligt ovannämnda proposition ske inom
ramen för landstingens miljömedicinska verksamhet.
I propositionen erinras också om att de enskilda landstingskommunerna mänga gånger är för små för att var för sig kunna ge underlag för att bedöma samband mellan t.ex. miljöförhållandena och sjukdom av olika
slag.
I enlighet med förslag i en proposition om socialstyrelsens omorganisa-
tion m.m. (prop. 1979/80:6) pågår uppbyggnad av en central ”socialsek-
torns planeringsdatabas”. Bl.a. kommer uppgifter om patienter inom den
offentliga hälso- och sjukvården att hämtas från register hos landstingen
och införas I denna databas.
Riksdagen har den 27 maj 1983 godkänt ett avtal mellan landstingsförbundet och socialdepartementet som avser vissa ersättningar till sjukvärdshuvudmännen från sjukförsäkringen är 1984. I avtalet sägs att bl.a. "Vid överenskommelsen har förutsatts att sjukvårdshuvudmännen utan särskild ekonomisk ersättning genomför socialsektorns stattstikdelegations förslag angående patientdatabaser med av delegationen rekommenderat minimiännehåll för den slutna vården”. I detta minimiinnehåll ingår bl.a. uppgifter om personnummer. kön, inskrivningsdatum, utskrivningsdatum, huvuddiagnos samt uppgifter om den yttre orsaken till skada. På detta sätt erhålls fr.o.m. 1984 en förutsättning att bygga upp ett rikstäckande olvcksfallsregister vad avser olycksfall som har lett till sluten kroppssjuk vård.
Hur omfattande registreringen kommer att bli inom primärvården är
fortfarande föremäl för diskusston.
Vid klassifikation av sjukdomar eller skador finns en särskild s.k. E-kod som gör det möjligt att belysa yttre orsaker till hälso- och sjukvårdsbehov framför allt skador. Inom den nordiska medicinstatistikkommittén (NOMESKÖ) pågår för närvarande ett utvecklingsarbete i syfte att göra det möjligt att få ut mer information genom E-koden. Avsikten är att alla aspekter på skador skall tas med. Koderna skall bl. a. göra det möjligt att särredovisa exempelvis trafik-, hem- och fritidsolyckor.
Ca 1056 av befolkningen råkar varje år ut för skador genom olycksfall
som föranleder sjukvärdskontakt, dvs. ca 900000 per år. Detta gör det
lämpligt att på nationell nivå registrera olycksfallen på urvalsbasis. Social-
styrelsen har I en skrivelse till regeringen 1982-09-27 föreslagit att ett centralt sjukdomsregister på urvalsbasis upprättas och att detta förläggs till socialstyrelsen i anslutning tull befintliga specialregister samt att den ADBmässiga hanteringen av detta register läggs ull statistiska centralbyrån.
Inom socialstyrelsen pägår också i anstutning till styrelsens missbildningsregister uppläggandet av ett handikappregister. Detta avses omfatta alla barn upp tll 18 år. För närvarande omfattar registret alla barn med medfödda eHer förvärvade mentala rubbningar. Registret håller på att
Prop. 1984/85: 213 INSE
byggas ut så att det relativt snart kommer att omfatta även andra handi-
kapp. På detta sätt kommer det alltså att finnas ett nationellt register
avseende olycksfall bland barn som Jeit till handikapp. Till detta register kunde utan större kostnad föras olycksfall som har resulterat i sluten sjukvärd.
Sådana register som ovan har redogjorts för kan inte komma att innehålla uppgifter som tillgodoser alla behov som exempelvis konsumentverket kan tänkas ha. Detta gäller exempelvis den typ av skidbindningar som i vissa fall använts samt vilket fabrikat som olika apparater har som förorsakart olycksfall. Sådana uppgifter bör man dock ha möjlighet att komma fram till genom specialundersökningar. Önskvärt vore att få en klartextbeskrivning av olycksförloppet i enlighet med ett logiskt uppbyggt system efter modell från ISA-systemet. Vidare är det önskvärt att diagnos som görs vid sjukvårdsinrättning registreras vad gäller allvarlighetsgraden enligt AIS-koden.
Om målsättningen att 1054 av olycksfallen registreras varje är skall uppfyllas skulle detta innebära att 2—3 landsting skulle delta i registreringen. De olika landsungen skulle kunna delta enligt ett rullande schema som schematiskt täcker landets olika delar, såväl ur geografisk synpunkt som befolkningsmässigt.
Socialstyrelsen får mot bakgrund av ovanstående föreslå att registrering
av olycksfall sker inom ramen för det allmänna system för registrering av diagnoser m. m. i sluten vård och öppen vård som avses ingå i landstingens patientdatabaser samt den centrala hanteringen av uppgifter ur dessa register som socialstyrelsen är programansvarig myndighet för. Exakt hur registreringen skall byggas upp är en fråga om vilka ekonomiska resurser som man från resursgivande myndigheter är beredda att tilldela denna form av registrering.
Sammanfattningsvis föreslår socialstyrelsen att — — — uppbyggande av
olycksfallsregister som bl. a. kan användas I produktsäkerhetsarbetet sker
i anslutning till det allmänna system för registrering av diagnoser m.m.
Läns- hälso- och sjukvården som avses ingå 1 landstingens patientdata-
baser. socialsektorns planeringsdatabas och till dessa databaser anknutna register.
3.4.7¶Arbetarskyddsstyrelsen: Styrelsen instämmer i att det är önskvärt
med ett permanent skaderapporteringssystem på konsumentomrädet. Om ett sådant system inrättas bör möjligheterna till samordning med informationssystemet för arbetsskador undersökas.
3.4.8 Statistiska centralbyrän (SCB): Frägan om eu rapporteringssystem har behandlats vid SCB under en rad är. Ett första arbete med utveckling
av ett registreringssystem startade 1975. Då togs initiativ till ett nordiskt
projekt i syfte att utveckla en metod för att inhämta information om hem-
och fritidsolyckor. Projektets huvudman var Nordiska ministerrådets ambetsmannakommitté för konsumentfrågor. SCB hade ansvaret för det praktiska genomförandet av projektet.
Det nordiska projektet följdes i Sverige av ett flertal mindre projekt som bedrevs I samarbete med olika myndigheter — framför allt konsumentver-
ket — och särskilt intresserade sjukhus. SCB har även tagit fram olycks-
fallsstatistik i form av uppdrag, t.ex. 1 samband med barnolycksfallsutredningen. Registreringen av olycksfall har ibland omfattat alla åldrar, ibland endast barn och ungdomar. Några direkta skillnader ur metodsynpunkt mellan registrering av de olika åldersgrupperna finns dock inte. SCBs
arbete på området ledde till äskanden om medel i två anslagsframställning-
ar och till en särskild hemställan tillsammans med konsumentverket om att få till stånd en löpande registrering och statitikframställning.
Information om inträffade olycksfall är en förutsättning för att kunna bedriva ett meningsfullt olycksförebyggande arbete. Dessutom är det angeläget att informationen ger en rättvisande bild av olyckssituationen. Först genom representativa data på riksnivå fås exempelvis tillräckligt beslutsunderlag för konsumentmyndigheters prioriteringar mellan olika förebyggande åtgärder. Även i olika förhandlingssituationer med näringsli-
vets representanter krävs sådan information. Representativ information är
nägot som dessutom blir alltmer nödvändigt Ju mer de ekonomiska resurserna i samhället begränsas. Ju färre satsningar som kan göras desto viktigare är det att de görs där det är mest angeläget.
Olycksfallsinformation efterfrågas på många håll i samhället. Förutom de användare som nämns I betänkandet har SCB under arbetets gång kommit I kontakt med bl.a. följande myndigheter, organisationer och intressenter i övrigt: barnmiljörådet, statens brandnämnd, skolöverstyrelsen. lundsting, Röda korset. Rädda barnen. riksförbundet hem- och skola. samt epidemiologisk och medicinsk forskning. När man diskuterar ett registreringssystem av denna kraktär bör också understrykas att det finns ett stort intresse för att systemet även skall omfatta trafik- och resp. arbetsolyckor. Trots att dessa olvckstyper redan registreras finns det ett stort behov av att få kompletterande uppgifter från främst sjukhus. Härige-
nom kan en stor del av bortfallet i dagens registrering täckas.
Behovet av olvcksfallsinformation har bl.a. lett till att det bar genomförts och genomförs begränsad registrering I olika former på skilda håll i landet. Det är SCBs uppfattning att ett nationellt system oftast är att föredra framför sådana begränsade insatser. Det gäller såväl ur kvalitetssom resurssynpunkt. Det finns dock situationer där regionala elter lokala system är försvarbara — framför allt då man i direkt anslutning till systemet arbetar med förebyggande åtgärder. Dessutom kan sådana system ge viss kompletterande information till ett nationellt system, t.ex. vid analys av vissa olyckstyper.
SCB och andra myndigheter har således under åren skaffat sig kunskaper vad avser metoder för insamling. Klassificering, bearbetning och presentation av olycksdata. Det är därför möjligt att utan större utredningsinsatser tillsammans med statistikanvändare och sjukvårdens huvudmän komma fråm till en definitiv utformning av ett dylikt system. Frågor som behöver utredas är t.ex. urvalet av registreringspunkter för att få en representativ statistik, organisatoriska frågor avseende vem som skall ha registeransvar, innehållsansvar o. d.
Mot denna bakgrund vill SCB framhålla att under förutsättning att
särskilda medel ställs till förfogande är SCB beredd att ullsammans med konsumentverket medverka tll att en systematisk registrering och statistikframställning rörande hem- och fritidsolyckor kommer till stånd. I betänkandet nämns att en alternativ finansiering av verksamheten vore att omfördela resurser hos de myndigheter som kan dra nytta av informationen fran registreringssystemet. SCB nämns som en sädan myndighet. Då SCB är en servicemyndighet med uppgift att tillgodose informationsbehov i samhället grundar sig SCBs behovsfrumställningar alltid på externa behov, dvs. SCB drar inte själva nytta av den information som produceras. SCBs tidigare anslagsäskanden i frågan har helt grundat sig på behov som funnits hos dem som efterfrågat informationen.
3.4.9 Statskontoret: I betänkandet redovisas en utvärdering av lagstftningen inom det konsumentpolitiska omrädet och förslag lämnas om vissa ändringar i formellt och materiellt avseende. Däremot berörs inte konsumentverkets och konsumentombudsmannens organisation eller den regionäla hemkonsulentorganisationen. Vi begränsar mot den bakgrunden vårt yttrande till kommitténs förslag om införande av ett skaderapporteringssystem (avsnitt 11.1).
Förslaget förs fram mot bakgrund av att statistik över hem- och fritidsolvckor saknas ett sådant system anses vara ett nödvändigt hjälpmedel i det långsiktiga arbetet inom produktsäkerhetsområdet. Kommittén anser det uppenbart (sid. 262) att den samhällsekonomiska vinsten (om än av okänd storlek) av en tillförlitlig skaderapportering vida överstiger de direk-
ta kostnaderna för systemet. Vi utgår från att det är meningen att det föreslagna systemet skall bygga på automatisk databehandling (ADB) och anser det inte uteslutet att syste-
met kan leda till samhällsekonomiska vinster. Grunden för att närmare
bedöma detta är dock enligt vår mening för närvarande osäker. Ytterligare
beräkningar och bedömningar av systemets utformning och effekter krävs
därför före ett ställningstagande till ett eventuellt införande. Kostnaderna för systemet, enligt kommittén 1,5—2 mkr per år enligt en skattning från
konsumentverket och SCB år 1978, är t. ex. minst sagt osäkra och utveck- Iings- och genomförandekostnaderna har överhuvudtaget inte berörts.
Andra system, liknande det kommittén troligen strävar efter, har tidi-
gare utvecklats och tagits i drift inom statsförvaltningen. Erfarenheterna
har visat att det kan vara komplicerat och dyrt att utveckla, införa och
driva sådana system.
Vi kan därför på det underlag kommittén presenterat. inte tillstyrka att man nu beslutar om införande av ett skaderapporteringssystem. Om det blir aktuellt att gå vidare i frågan är vi beredda att diskutera en medverkan i en förstudie för att utreda utformning, kostnader för och effekter m. m. av ett sådant system.
3.4.10¶Riksrevisionsverket (RRY): Kommittén beräknar att ett permanent
system för registrering av olyckor i hemmen och på fritid skulle kosta ca 2 Mkr. Den saumhällsekonomiska vinsten av en sådan registrering med därav följande förbättrade möjligheter att vidta ätgärder skulle enligt kommitténs
mening vida överstiga kostnaden för systemet. Som motiv för skaderap-
porteringssystemet anges även att detta är en förutsättning för en längsiktig rationell konsumentpolitik på produktsäkerhetsområdet och att för-
handlingarna mellan konsumentverket och företagen borde kunna förenk-
las med ett bättre faktaunderlag.
RRV delar kommitténs uppfattning att prioriteringen av riktlinjearbetet bör baseras på ett bra faktaunderlag. Erfarenheterna från områden där
permanent skadestatistik förekommer visar dock att det är svårt att bygga
upp statistiksystemet, så att det kan användas praktiskt i normeringsarbetet. I fråga om konsumentprodukter kan det också inträffa att företaget eller konsumentverket på andra vägar fått veta att en produkt orsakat sädana skador att den bör utgå ur marknaden. Detta kan då ha skett innan
skadorna fätt en sådan omfattning att de kommit till uttryck i statistiken.
Nyttan i riktlinjearbetet av den föreslagna olycksregistreringen torde säledes vara begränsad. RRV anser därför att ett permanent skaderapporteringssystem inte nu bör införas. I stället bör en utvärdering göras av nyttan och kostnaderna för bl. a. sjukvårdshuvudmännen av de försök med skaderapportering som genomförts under 1982 och 1983.
3.4.11 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Kommitténs uppfattning om nödvändigheten av ett permanent skaderapporteringssystem över hemoch fritidsolyckor delas av länsstyrelsen. Avsaknaden av ett övergripande system för rapportering utgör i dag en brist ; vårt konsumentskydd. Konsu-
mentverket och statistiska centralbyrån bör därför få uppdraget att snarast
bygga upp ett räpportsystem som skulle ge oss en representativ bild av vilka skaderisker som är allvarligast. Därigenom skulle man snabbare få veta problemen och kunna göra prioriteringar.
3.4.12 Flens kommuns konsumentnämnd: Utredningen föreslär i sitt betänkande att ett system för skaderapportering införs som ett hjälpmedel i
produktsäkerhetsarbetet. Konsumentnämnden instämmer ull fullo i detta krav. Det är en uppenbar brist i samhällets skydd för konsumenter att inte ett fungerande rapporteringssystem finns uppbyggt. Nämnden vill i sitt yttrande understryka att det är av yttersta vikt att erforderliga medel svälls till förfogande sä att ett sådant system snarast införs. Nämnden vill inte förorda att medel omfördelas från andra håll för att täcka kostnaderna. Ett
sådant förfarande torde kunna fördröja inrättandet.
3.4.13 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen delar kommitténs
uppfattning, att ett skaderapporteringssystem säsom det beskrivs i utred-
ningen är önskvärt för att få kunskap om allvarliga säkerhetsrisker på hemoch fritidssidan. Genom ett sådant svstem undanröjs risken för att an-
strängningarna på säkerhetsområdet görs inom mindre väsentliga områ-
den. Ett skaderapporteringssystem skulle mycket snabbt kunna ge indikationer om var resurserna skall satsas, vilket skulle ge en effektiv användning av såväl offentliga myndigheters som näringslivets satsade resurser.
3.4.14 Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Ett av förslagen. som länsstyrelsen i likhet med utredningen anser vara viktigt, är ett permanent skaderapporteringssystem. Enligt uppeÅft i betänkandet finns sådana system redan i flera länder. Det torde inte finnas något tekniskt hinder för att
införa ett sådant även i vårt land. Viktigt är emellertid att ett rapporterings-
system inte blir en ytterligare administrauv belastning. Detta bör övervägas 1. ex. i samråd med landstingens företrädare. som, i sin egenskap av huvudmän för sjuk- och olycksfallsvården, borde kunna tillföra systemet värdefull information.
3.4.15 Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: -Konsumentnämnden stödjer förslaget att KOV beviljas ett särskilt anslag för att inrätta ett permanent skaderapporteringssystem.
3.4.16 Produktåterkallelsekommittén: /nledning. Produktäterkallelsekommittén (PÅK) har enligt sina direktiv att — som ett komplement tull gällande lagstiftning om produktsäkerhet — överväga frågan om en lagstiftning
för att möjliggöra återkallelse av farliga varor. Begreppet återkallelse har
därvid använts för att täcka ett vilt fält av åtgärder. I direktiven framhålls
att bl.a. resursskäl talar för att, om en reglering på området finnes päkal-
lad. de myndigheter som f.n. har ansvaret för produktsäkerhetsfrågor
också utnyttjas för uppgifter i en utbyggd produktsäkerhetsreglering. Vårt arbete är i enlighet med vad nu sagts inriktat bl.a. på att. med
utgångspunkt i gällande lagstiftning och rådande myndighetsorganisation på produktsäkerhetsområdet, utreda vad som kan behöva göras för att stärka produktsäkerheten genom cen reglering av återkallelseinstitutet. Vi har därvid särskild anledning att uppmärksamma de befogenheter som
marknadsdomstolen (MD), konsumentombudsmannen (KO) och konsumentverket (KOV) nu har på området och de roller som dessa myndigheter
kan tänkas spela i ett system för återkallelse av farliga varor. Riktlinjekommitténs betänkande är därför av stort intresse för oss. Vårt intresse knyter
sig av naturliga skäl särskilt till de avsnitt i betänkandet som direkt berör produktsäkerhetsfrågor. men även andra avsnitt däri är av betydelse för vårt arbete. Över huvud taget kan alla de konsumentpolitiska styrmedel som kommittén behandlar tänkas bli användbara vid en eventuell äterkallelsereglering.
Emellertid har vårt arbete inte hunnit längre än till kartläggningen av gällande ordning och de problem som är förenade med denna. Vi har ännu inte fått den överblick av området som vi anser erforderlig och än mindre kunnat ta ställning till reformbehovet. Vårt yttrande över riktlinjiekommitténs betänkande mäste begränsas I enlighet med dessa förutsättningar och i viss utsträckning bygga på antaganden.
Produkisäkerhet (avsnitten 7 och IH i betänkandet)
I våra direktiv erinras om att återkallelsesystemet i USA innefattar en särskild skyldighet för näringsidkare att rapportera till ansvarig myndighet
när de får vetskap om att en vara är defekt, så att en väsentlig säkerhets-
risk föreligger. Det anges att vi bör överväga om sådana regler bör ingå även i ett eventuellt svenskt återkallelsesystem.
Friktlinjekommitténs betänkande föreslås nu ett skaderapporteringssystem av annat slag: en systematisk rapportering av olyckor i hemmet och på fritiden innefattande uppgifter från sjukhus m. fl. Det kan framhållas att 1 USA. vid sidan av rapporteringsskyldigheten för näringsidkare. finns ett
rapporteringssystem som bygger på fortlöpande olycksrapporter från ett
stort antal sjukhus. Erfarenheterna av detta system är enligt uppgift goda. Man har på grundval av rapportmaterialet kunnat göra upp skadeindex. och materialet har kunnat utnyttjas för prioriteringar i säkerhetsarbetet.
Man har med hjälp av systemet kunnat få uppmärksamheten riktad på de
verkligt farliga produkterna.
Vi är angelägna om att framhålla att de båda typer av rapporteringssy-
stem som det här gäller inte utesluter utan tvärtom kompletterar varandra. Från vära utgångspunkter är det synnerligen angeläget att ett skaderapporteringssystem av det slag som riktlinjekommittén förordar kommer till
stånd snarast möjligt. Vi ansluter oss alltså helt till bedömningen att ett
sådant system utgör ett nödvändigt hjälpmedel i produktsäkerhetsarbetet. Och vi menar att detta kommer att gälla i än högre grad för det fall att en äterkallelsereglering genomförs.
3.4.17 Kooperativa förbundet (KF): KF stöder helhjärtat kommitténs förslag att inrätta ett permanent skaderapporteringssystem. Det har med åren allt tydligare visat sig att ett sådant är nödvändigt, för att ett effektivt 13 Riksdagen 1984/85.1 samt. Nr 213
produktsäkerhetsarbete skall kunna bedrivas. Som kommittén påpekat
kan ett skaderapporteringssystem sannolikt bli ull nytta för flera myndigheter och institutioner än konsumentverket. Det är därför viktigt att samräd sker mellan alla tänkbara intressenter, innan systemet ges slutlig form. KF vill samtidigt understryka att systemet naturligtvis i första hand mäste
få sådan utformning och omfattning, att det ger adekvat och tillräcklig
information för sitt egentliga ändamål — att underlätta arbetet på att utveckla säkrare Konsumentprodukter.
3.4.18 Sveriges Industriförbund: Förbundet delar helt kommitténs uppfattning att ett permanent skaderapporteringssystem över olyckor i hemmet
och på fritiden kan bidra till att effektivisera produktsäkerhetsarbetet inte
bara hos berörda myndigheter utan också hos de tillverkande företagen. Det finns bl.a. därför all anledning att ge denna fråga högsta prioritet.
Därvid måste självfallet stor omsorg ägnas ät de metoder som skall ligga till
grund för skaderapporteringen.
3.4.19 Svensk Industriförening: Föreningen delar kommitténs uppfattning att ett permanent skaderapporteringssystem är ett ofrånkomligt krav för ett tillfredsställande underlag för produktsäkerhetsarbetet.
3.4.20 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): NDM anser att
man även i Sverige måste få till stånd ett övergripande permanent system
för rapportering av och statistik över olyckor i hemmet och på fritiden. NDM delar kommitténs uppfattning att ett sådant system är ett nödvändigt hjälpmedel i produktsäkerhetsarbetet. NOM saknar möjlighet att här närmare ange hur ett sådant rapporteringssystem bör utformas. En samverkan mellan KOV och andra myndigheter som har till uppgift att bedriva skadeförebyggande verksamhet förefaller emellerud önskvärd.
Enligt NDMs bestämda mening är frågan om ett skaderapponreringssystem så viktig att den bör ges högsta prioritet i produktsäkerhetsarbetet inom KOV. NDM utgär från att verket kommer att hålla nära kontakt med företrädare för näringslivet i ärendet. Det är nämligen angeläget att metod-
problemen granskas också från producentsynpunkter så att inte brister i metodhänseende, oavsiktligt, leder till felinriktade produktsäkerhetsin-
satser med snedvridningseffekter på produktutvecklingen. Om statsmakterna i nuvarande ansträngda ekonomiska läge inte anser sig kunna avsätta
särskilda medel för ett ändamålsenligt skaderapporteringssystem anser
NDM att systemet bör finansieras genom en omfördelning av resurser hos
de myndigheter som kan dra nytta av detta, främst KOV.
3.4.21¶Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Kommitténs uppfattning om
nödvändigheten av ett permanent skaderapporteringssystem över hem-
och fritidsolyckor delas av hemkonsulenterna. Avsaknaden av ett övergri-
pande system för rapportering utgör i dag en brist i vårt konsumentskydd.
Konsumentverket och statistiska centralbyrån bör därför få uppdraget att tillsammans med landstingen snarast bygga upp ett rapportsystem som skulle ge oss en representativ bild av olika skaderisker. Därigenom skulle man snabbare få veta problemen och kunna arbeta med förebyggande
insatser.
3.4.22 Konsumentvrägledarnas förening: Vi instämmer — — — i uppfattning-
en att konsumentverket skall ges ett särskilt anslag för att inrätta ett permanent skaderapporteringssystem.
3.4.23 Kooperativa konsumentgillesförbundet: Kooperativa konsumentgillesförbundet vill — — - framhålla behovet av ett permanent skaderapporteringssystem som ett led i arbetet för produktsäkerhet.
3.4.24 Landsorganisationen i Sverige (LO): Ca 2 200 personer omkommer varje år vid hem- och fritidsolyckor. Kommittén föreslår därför att KOV
tillsammans med SCB beviljas ett särskilt anslag för att bygga upp ett
skaderapportsystem för hem- och fritidsolvckor. LO är medveten om
avsaknaden av ett likadant skaderapportsystem för dessa olyckor som för
arbetsolyckor. LO har i tidigare remissyttrande tagit ställning för att ett
skaderapporteringssystem för hem- och fritidsolyckor inrättas och tillstyrker således kommitténs förslag.
3.4.25 Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Konsumentverket bör
beviljas ett särskilt anslag för att inrätta ett permanent system för skade-
rapportering med inriktning på konsumentvaruområdet.
3.4.26 Tjänstemännens centralorganisation (TCO): I kapitel t1 behandlas
frågor rörande produktsäkerhet. TCO tillstyrker de förslag som läggs i
detta kapitel.
Således bör det inrättas ett permanent skaderapporteringssystem för hem- och fritidsolyckor. I motsats till kommittén anser dock inte TCO det vara självklart att ett sådant system skall administreras av Konsumentverket tillsammans med Statistiska Centralbyrån. Andra huvudmän är också tänkbara.
4 Processen i marknadsdomstolen, m. m.
4.1 Direkt talerätt 4.1.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten är — — — kritisk till det sätt på vilket paragrafer i flertal anges i föreslagen lagtext. I t.ex. 10 § marknadsföringslagen anges i första meningen bl.a. ”enligt 2, 3 eller 4 §”.
Hovrätten anser att skrivsättet försvårar låsningen och dessutom anges
paragrafer i flertal på annat sätt i den övriga lagtexten i marknadstörinegsla-
gen. I 1.ex. 118 används skrivsättet "2-4 §". Ett tredje sätt att ange
paragrafer är att skriva "2-4 §§”. Hovrätten förordar det sist exemplifierade skrivsättet.
4.1.2 Kommerskollegium (KK): Enskilda näringsidkare har för närvarande endast s. k. subsidiär taleräatt i ärenden som gälter oullbörliga marknadsföringsätgärder enligt 2 § MFL. Kollegiet tillstyrker därför kommitténs förslag att en näringsidkare som berörs av en handling som avses 12 & MFL skall ha möjlighet att vända sig direkt till marknadsdomstolen utan att först
göra anmälan till konsumentombudsmannen.
4.1.3 Stockholms Handelskammare: För närvarande gäller att en enskild näringsidkare endast har subsidiär talerätt i ärenden som gäller otbillbör-
liga marknadsföringsätgärder. Handelskammaren välkomnar därför förslaget om att näringsidkare som berörs av handling som avses i $ 2 marknads-
föringslagen skall ha möjlighet att vända sig direkt till marknadsdomstolen utan att först göra anmälan till konsumentombudsmannen.
4.1.4¶Marknadsdomstolen (MD): 1/0 § marknadsföringslagen Marknadsdomstolen tillstyrker förslaget.
4.1.5 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommittén föreslår att den subsidiära talerätten i ärenden enligt 2 & MFL ersätts med en primär talerätt för den enskilda näringsidkare som är berörd av det aktuella förfarandet. Kommittén ger flera olika motiv för förslaget. T.ex. konstaterar kommittén att KOV av resursskäl måste koncentrera sina insatser till problem som direkt avser konsumenterna och därför i större utsträckning lämna klago-
mål från näringsidkare utan åtgärd. I ett läge där näringsidkare som vänder
sig till KOV/KO i många fall får räkna med att ärendet inte förs vidare till
MD på grund av nödvändig prioritering hos KOV/KO, urholkas näringsidkarskyddet i otillbörlighetsklausulen. Detta talar enligt kommittén för att
näringsidkare ges en primär talerätt.
NO instämmer i kommitténs bedömning att utformningen av den nuva-
rande talerätten har flera brister och tillstyrker därför det framlagda försla-
get.
4.1.6 Konsumentverket (KOV): Talerätten som konstateras i betänkandet koncentrerar och kommer KOÖOV alltmera att koncentrera sina insatser till
problem som direkt avser konsumenterna. Detta har haft och kommer att
ha tll följd att allt fler ärenden kan komma att avskrivas med hänvisning till att de saknar betydelse ur allmän synpunkt. Verket vill dock i samman-
hanget upplysningsvis nämna, att i varje ärende viss skriftväxling äger
rum, om uppsätligt vilseledande marknadsföring kan misstänkas. Kommittén tar som en nackdel med nuvarande ordning upp att förfarandet hos
konsumentombudsmannen medför en besvärande och från allmänna syn-
punkter olvcklig försening av handläggningen. Det rätta förhållandet är dock att en bedömning av om en konkurrentanmälan skall avskrivas eller
ej relativt snabbt kan göras hos verket. Den föreslagna direkta talerätten för enskild näringsidkare, tar, även om den formellt täcker fler fall. primärt sikte på s.k. konkurrentanmälningar. Dessa rör till stor del efterbildning av produkter. oriktig ursprungsangi-
velse, vilseledande jämförelser och negativ säljmetod. Skälet till att de ärenden som nu berörs avskrivs med hänvisrming ull 22 §i verkets instruk-
tion är självfallet inte enbart att de är s.k. konkurrentanmälningar. Många
av ärendena gäller, som anges i betänkandet. komplicerade företagsären-
den som kräver betvdande myndighetsresurser vid handläggningen. I vissa
ärenden skulle det till och med vara nödvändigt att för en framgångsrik bedömning anlita utomstäende expertis för utredning.
Mot denna bakgrund ter det sig principiellt naturligt att införa en regel om direkt talerätt för näringsidkare. En sådan talerätt har dock även nackdelar. Många ärenden berör både näringsidkares och konsumenters
intressen. Detta finns det flera exempel på hos såväl KOV som i MD:s
praxis. Genom att alla ärenden f.n. passerar genom KOV finns emellertid en garanti för att konsumentintressena blir bevakade. Verket får även som central myndighet för konsumentfrågor en överblick över den marknadsfö-
ring som förekommer. Med en direkt talerätt för enskild näringsidkare
kommer denna garanti att saknas i systemet. En ytterligare nackdel med en direkt talerätt kan vara risken för en ökad anhopning av ärenden till MD. Utvecklingen kan ej förutses men verket hyser större farhågor för en ökad ärendetillströmning än kommittén redovisar.
Sammanfattningsvis finner dock KOV att övervägande skäl talar för en direkt talerätt. En sådan bör således införas, dock att en ändring bör vidtas
i 14 & MFL på sätt som kommittén föreslår. I betänkandet diskuteras, sid.
298, olika tänkta handläggningsformer hos MD vid en sådan ändring. Det
framgår — om än delvis mellan raderna — att KÖ:s agerande kan komma
att variera högst avsevärt I de enskilda fallen. Detta innebär självfallet skiftande handläggningsformer hos MD. BI. a. beskrivs i betänkandet situationen. då KO vill framställa egna yrkanden med anledning av den påtalade marknadsföringen. Enligt Kommittén bör MD ”då kunna handlägga KO:s yrkanden gemensamt med en näringsidkares vrkande”. Enligt verkets uppfattning bör klart framgå av lagtexten att KO kan vara part i
ärenden, där anmälan till marknadsdomstolen gjorts av enskild näringsid-
kare. Det är inte ullfyHest att ”formaliaproblematiken” i lagen endast uttrycks så att KO skall ”ges tillfälle att yttra sig”. Överhuvudtaget mäste KO:s processuella roll bättre klarläggas.
Till frågan angående den direkta talerätten skall slutligen sägas att KOV vid sin tidsplanering och resursbedömning till en del kommer att styras av eventualiteten av direkta anmälningar” till MD. Dessa kan. som framgåll. vara andra än rena konkurrentanmälningar. Verket måste även räkna med en ökad beredskap på erund av att KÖ:s processvuella sits” från
början kan vara sämre. då den direkta talerätten unvänds, än då KO själv
väckt talan. KÖ:s ställning i rättegången är beroende av hur väl näringsidkaren utformat sin talan.
I betänkandet diskuteras även en individuell talerätt för organisationer. KOV delar kommitténs uppfattning, att en sådan ej bör införas, bl. a. med hänsyn till föreslagen ändring om medverkan I marknadsdomstolen.
4.1.7 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): ARN anser att kommittén har anfört övertygande skäl för att rätten att väcka talan vid marknadsdomstolen (MD) om förbud enligt 2 & MFL utökas till att omfatta även enskild näringsidkare som berörs av handlingen. ARN utllstyrker förslaget
om ändring 1 10 § MFL.
4.1.8 Riksrevisionsverket (RRV): RRV tillstyrker förslaget att näringsidka-
re skall få möjlighet att vända sig direkt till marknadsdomstolen utan att först göra en anmälan till konsumentombudsmannen.
4.1.9 Rättegångsutredningen: Vi har från våra synpunkter sett inte något all erinra mot att enskilda näringsidkare fär direkt talerätt på det sätt som föreslagits av kommittén. Vi ifrågasätter däremot om den föreslagna änd-
ringen i 14 § marknadsdomstolslagen verkligen innebär att KÖ får den möjlighet att ta till vara konsumenternas intresse i de fall då enskilda näringsidkare utnyttjar sin direkta talerätt. som kommittén synes ha förutsatt.
Kommittén anser (s. 298) att KO t.ex. skall kunna framställa egna yrkanden, som av marknadsdomstolen skall kunna behandlas gemensamt
med näringsidkarens yrkanden. Den ställning som kommittén tänker sig att KO skall ha i dessa situationer påminner närmast om en självständig
intervenients ( 14 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken. RB). Omfatt-
ningen av KO:s befogenheter måste anges tydligare i lagtexten. Förhållandet till RB:s regler om intervention bör därvid klarläggas. Detta är desto nödvändigare som kommittén konstaterat (s. 221) att dessa regler endast
synes ha en begränsad tillämplighet på rättegången i marknadsdomstolen.
Med stöd av 13 § marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen — om särskilda skäl föreligger — meddela interimistiska beslut bl.a. rörande förbud enligt 2 § samma lag. Av förarbetena till lagen om otillbörlig mark-
nadsföring m. m., där regeln om interimistiska beslut ursprungligen togs in, framgår (prop. 1970:57 s. 98) att någon regel om ställande av säkerhet inte
infördes därför att det knappast var aktuellt att meddela interimistiska
beslut i andra fall än då KO var sökande. KO företräder ju staten och
staten behöver inte ställa säkerhet.
Om näringsidkare får direkt talerätt kan det bli aktuellt att meddeta
interimistiska beslut även i vissa fall då KO inte är sökande. Enligt vår
mening kan det därför vara motiverat att införa en regel om att sökanden
måste ställa säkerhet för att marknadsdomstolen skall meddela ett interi-
mistiskt beslut. Marknadsdomstolen bör dock ha möjlighet aut medge undantag om det är uppenbart obehövligt att säkerhet ställs. Detta kan vara fallet t.ex. om det är ett solitt storföretag som för talan.
4.1.10 Sveriges Industriförbund: I kap. 13 lägger kommittén fram bl. a. ett förslag till ändring av 10 & MFL av innebörden att näringsidkare erhåller direkt talerätt i ärenden enligt 2 & MFL — — —. Förbundet anser att bägge dessa förslag bör genomföras.
4.1.11 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDND: Vad gäller kommitténs förslag om ett återupplivande av den talerätt som tillkom näringsidkare redan enligt 11 8 i 1931 års flag om illojal konkurrens vill NDM
särskilt peka på att den nuvarande ordningen visat sig i praktiken försvåra
för en näringsidkare ätt vinna rättelse förhandlingsvägen mot en konkurrent som handlat i strid med 2 §& MFL. Regeln I 10 &$ MFL medför att ärendet ofta blir liggande hos KO-myndigheten under avsevärd tid. Regeln medför vidare att KÖs beslut om att avskriva ärendet — med stöd av 22 -8:i instruktionen för KOV/KO — ofrånkomligen försätter näringsidkaren i ett förhandlingsmässigt underläge: det finns nu papper på att KO, samhällets företrädare, inte anser det påkallat från allmän synpunkt att ta sig an
saken. Detta är ett ohållbart sakernas tillstånd. NDM kan f.ö. inte finna
annat än att avskrivningsgrunden i 22 § instruktionen bör ändras så att
KOs avskrivningsbeslut inte kan tas till intäkt för några för den sökande
näringsidkaren negativa slutsatser.
Till ytterligare stöd för sin uppfattning om vikten av att den enskilde näringsidkaren tillerkänns självständig talerätt I konkurrenttvister vill NDM äberopa professor Ulf Bernitz rättsvetenskapliga studie Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare — det glömda rättsområdet" i; Festskrift
för Jan Hellner (publiceras I början av 1984).
4.1.12 Konsumentvägledarnas förening: Angående förfarandet i marknadsdomstolen och KO:s föreläggande föreslås att företagen skall ges en direkt talerätt i MD gentemot andra företag. Föreningen anser att förslaget inger farhägor att KO:s ställning kan komma att ifrägasättas och/eller försvagas. Om det allmänna konsumentintresset skall stå i förgrunden för den konsumenträttsliga utvecklingen — vilket föreningen har uppfattningen är allmänt vedertaget — måste KO ha ett avgörande inflytande på all rättsut-
veckling som rör konsumenterna, antingen direkt eller indirekt. Skall förändringar ske här måste det enligt föreningen ske på KO:s villkor.
OM det trots allt finns anledning att låta företagen ha en direkt talerätt
bör detta först vitsordas av KO antingen genom att KO i någon form förhandsgranskar ärendet. eller som nu kan besluta au inte ta upp ärendet själv eller att ett redan handlagt ärende avskrives. Först sedan KO själv
bedömt och avstätt från att agera skall det i så fall vara möjligt för
företagen att själva föra talan direkt i MD.
Om så inte sker i någon form år det uppenbart att företagen när de
utvecklat en rutin på området kan blockera det nuvarande förhandlingssystemet mellan KOV och näringslivet genom att föra talan i MD. Dessutom har vi redan nu en stark irritation från konsumenterna över de långa handläggningstiderna i MD. Det är därför viktigt att MD:s resurser tillvaratas på bästa sätt. Detta motverkas i hög grad om företagen själva ges en direkt talesrätt i MD. Ingen sållning med konsumentintresset i centrum kommer då att ske. Följden kan bli att MD:s resurser missbrukas och detta utan att KO i förväg — utifrån hittills uppnådd erfarenhet och praxis — kan påverka det. Att som utredningen föreslår ge KO yttranderätt när företa-
gen själva använder sin direkta talerätt medför inte att ovanstående nack-
delar förhindras eftersom denna yttranderätt ges först vid själva förfaran-
det i MD.
Om förslaget med direkt talerätt för företagen genomförs är det stor risk att det kommer att bildas olika praxis att efterleva — dels KO:s och dels den praxis som bildas genom företagens MD-mål mot varandra. Dessa
bäda praxis kommer då att växa fram på olika villkor. Detta måste tillmä-
tas stor betydelse inte minst ur konsumentsynpunkt. men även för oss
konsumentvägledare ute på fältet. Om olika uppfattningar råder om vilken
praxis som skall gälla i en fråga — KO:s eller företagens — kommer
betydande svårigheter att uppstå för oss i vår rådgivning till konsumen-
terna. Även vårt förebyggande arbete — som tillmäts stor betydelse i dag — kan få en allvarlig knäck. Dessutom skall tilläggas att om företagen genom sin föreslagna direkta talerätt själva handlägger viss typ av ärenden samt utvecklar en egen praxis kommer detta att medföra att konsumentverket
kommer att stå utanför viss typ av handläggning. Frågan uppkommer då till vem vi konsumentvägledare skall vända oss med våra frågor. Vi kom-
mer inte då att kunna lita på att det är konsumentverket vi skall vända oss till. Det kan väl ändå inte vara utredningens mening att vi skall vända oss till företagens organisationer för att få svar på vad som är rätt celler fel ur konsumentsynpunkt i frågor som här kan komma att aktualiseras.
Med detta förslag anser vi att man på sikt riskerar att KO/KOV:s roll kan komma att ifrågasättas genom tilltron till den självsanering hos företa-
gen som nämns såsom en effekt av den direkta talerätten. Därmed kan
även värt arbete som konsumentvägledare komma att ifrågasättas på vissa områden.
Vi anser att KÖ även i fortsättningen skall ha den centrala rollen när det gäller rättsutvecklingen på konsumentområdet. Förslag till ändringar i nuvarande system måste enligt föreningen utgå från detta faktum och inte "ta över” nägon funktion från KO. Vi kan inte heller acceptera att företa-
gen ska kunna ”ta över” någon av KÖ:s funktioner med motiveringen att
KÖ och KÖV inte själva skulle ha tillräckliga resurser tull en effektiv ärendehandläggning och marknadsbevakning.
Slutligen bör betonas att man på andra konsumentområden har återfört
det samlade och övergripande ansvaret för bevakning tillbaka tull KO. Det
gäller bank- och försäkringsbranscherna. Det togs tidigare bort från KO:s ansvarsområde till respektive inspektion men har nu åäterförts. Man har
alltså ansett att KO/KOV skall ha den centrala rollen. Avslutningsvis bör nämnas att endast en bräkdel av KOV:s ärenden förs till MD för avgöran-
den. I stället har KOV:s förhandlingsverksamhet och riktlinjearbete resul-
terat + en minst lika viktig normkälla som MD:s avgöranden.
4.1.13 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO): Vad gäller kommitténs diskussion av förfarandet i marknadsdomstolen och konsumentombudsmannens föreläggande tillstyrker TCO förslaget att enskild näringsidkare som berörs av en marknadsföringsåtgärd ges direkt talesrätt i ärenden om förbud enligt 2 § MFL. TCO förutsätter dock att sådan talan inte leder till
åtgärd i de fall då den främst har konkurrensbegränsande syfte.
4.1.14 Sveriges Advokatsamfund: Samfundet hälsar med tillfredsställelse förslaget att enskilda näringsidkares talerätt inte skall vara subsidiär i förhållande till konsumentombudsmannens talerätt. Av skäl som kommittén anför föreligger inte behov av någon begränsning av näringsidkares direkta talerätt eller av att låta den direkta talerätten omfatta även sammanslutningar. Den föreslagna ändringen av 14 § lagen om marknadsdomstol. varigenom konsumentombudsmannen bereds tillfälle att yttra sig i ärende där han inte är sökande, ger erforderlig möjlighet att tillgodose behov av samordning i de undantagsfall då talan är av intresse för konsumentombudsmannen.
4.1.15 Sveriges Domareförbund: Den näringsidkare som berörs av en an-
nan näringsidkares otillbörliga reklam eller av annan handling av det slag
som anges i 2 §& marknadsföringslagen bör enligt förbundets mening ha en direkt talerätt. Förbundet tillstyrker vad som har föreslagits i den delen. Det bör emellertid övervägas om det inte är motiverat med en direkt talerätt också i andra sammanhang. En underlåtenhet att lämna informavon enligt 3 § kan framstå som lika illojal mot en konkurrerande näringsidkare som ett aktivt otillbörligt beteende.
4.2 Situationen då yrkandet medgivits. Branschorganisationers medverkan i processen. Fastställelsetalan samt möjligheten att föra talan utan förbudsyrkande m. m.
4.2.1 Kommerskollegium (KK): Marknadsdomstolens beslut bör efterlevas även av företag som inte varit part I ett ärende. På grund härav föreslår
kommittén att berörd näringslivsorganisation i vissa fall skall kunna medverka i processen. Såvitt kollegiet kan bedöma förefaller det rimligt att
man på detta sätt ökar möjligheterna till att få ärendena mera allsidigt bedömda.
4.2.2 Stockholms Handelskammare: Eftersom denna utvidgade talerätt endast omfattar enskilda näringsidkare. föreslår Kommittén vidare att sammanslutningar av näringsidkare i vissa fall skall kunna medverka i förfarandet I marknadsdomstolen vid sidan av konsumentombudsmannens motpart. Sädan medverkar skall enligt förslaget tillåtas om utgången av ett ärende har betydande intresse för branschen eller är av allmänt intresse. Handelskammaren är positiv till detta förslag. Genom en sådan medverkan kan enligt Handelskammaren vtterligare processmaterial tillföras och saken mer allsidigt belysas, vilket är av stort värde för marknadsdomstolens prejudikatskapande verksamhet.
4.2.3 Marknadsdomstolen (MD): 1/3 § marknadsdomstolslagen. Genom den föreslagna bestämmelsen ges parterna möjlighet till större flexibilitet i sitt agerande i marknadsdomstolen. Förslaget har goda skäl för sig. I specialmotiveringen anförs att en talan med yrkande om förbud i ett senare skede kan inskränkas till en begränsad talan. Det kan tilläggas att även den motsatta ordningen givetvis är tänkbar, dvs. att en begränsad talan senare kompletteras med yrkande om förbud eller åläggande.
134 § marknadsdomstolslagen
Marknadsdomstolen tillstyrker att det blir möjligt för sammanslutningar att på föreslaget sätt medverka i domstolsförfarandet. Den föreslagna
bestämmelsens räckvidd har inskränkts att avse enbart ärenden där KO är
sökande. Det kan ifrågasättas om denna avgränsning är motiverad. Även i
ärenden med enskild sökande, vilka visar en klar tendens att öka i antal, uppkommer principiellt viktiga frågor. Sålunda är det numera enbart enskilda näringsidkare som är sökande i ärenden rörande efterbildning av varor och förpackningar. Det kan dock kanske hävdas att domstolen alltid
har möjlighet att inhämta yttrande från berörda branschorganisationer och
att dessa måhända inte genom medverkan i rättegång önskar ta ställning i
en tvist mellan konkurrerande näringsidkare. Av principiella skäl kunde
det vara lämphgt att bestämmelsen avsåg också ärenden enligt konkurrens-
lagen. Det torde dock inte vara nödvändigt att ta ställning härtill i detta sammanhang.
Marknadsdomstolen utgår från att några avgörande motsättningar mellan parten och den medverkande inte skall behöva uppkomma. Det kan
dock tänkas att tvekan uppstår om den föreslagna bestämmelsens innebörd. Huvudregeln sägs vara att den medverkande inte får företa processhandlingar som strider mot partens. den medverkandes agerande måste inskränkas till sådana processhandlingar som överensstämmer med par-
tens. Vidare anförs att den medverkande skall kunna utföra sådana pro-
cesshandlingar som står öppna för parterna. Dessa principer överensstäm-
mer i och för sig med 14 kap. II $ rättegångsbalken. Det kan dock möta
särskilda problem att tillämpa dem i marknadsdomstolen. På grund av nuvarande regler om rättegångskostnader är det för en part ofta en fördel att ett ärende avgörs utan inställelse inför domstolen. Skall en medverkande I den situationen ha rätt enligt 15 §& marknadsdomstolslagen att påkalla avgörande vid sammanträde inför domstolen, det må vara för att enbart plädera eller för att höra vittnen? Det kan göras gällande att den medverkande inte utan partens samtycke bör kunna få tull ständ sädant sammanträde och alltså inte heller i samma mån som parterna kunna påkalla muntlig bevisning. Medverkansbestämmelsens innebörd i dessa avseenden bör förtydligas.
14. $ marknadsdomstolslagen
Förslaget att KO och NO allud skall ges tillfälle att yttra sig i ärenden
som anhängiggörs av annan föranleder ingen erinran. Det är visserligen inte utsagt vid vilken tidpunkt domstolen skall underrätta den berörde ombudsmannen. Frågan torde dock kunna överlämnas till domstolens närmare avgörande.
4.2.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Av kommitténs förslag är det endast ändringen i 14 § lägen om maurknadsdomstol (MDL) som är direkt tillämplig vid prövning enligt konkurrenslagen. NO finner förslaget till ändring i 14 & MDL välgrundat. I sammanhanget kan givetvis diskuteras om inte några av de övriga förslagen på grund av önskvärdheten av enhetlighet inom det marknadsrättsliga omrädet borde föranleda motsva-
rande ändringar på konkurrensomrädet. På denna punkt vill NO framhälla
att reglerna på konkurrensområdet helt nyligen — genom den nya konkurrenslagen och följdändringar i MDL — setts över. Nägra olägenheter av den art som kommittén påtalar på marknadsföringsområdet har inte visat
sig i rättstillämpningen på konkurrenslagens område.
Kommittén föreslår en ny bestämmelse i 13a § MDL om rättegångsmedverkan i ärenden där KO är sökande. Förslaget synes i huvudsak vara
uppbyggt efter mönster av rättegångsbalkens (RB) regler om osjälvständig
intervention.
Handläggningsreglerna i MD bygger både på marknadsförings- och konkurrensområdet på principen att ärenden skall handläggas I stort sett efter
RBs principer. Vissa grundläggande bestämmelser har meddelats i lag men
nägon detaljreglering förekommer inte (prop. 1970:57 «s. 167 och 1981/ 832:165 s. 212). Detta innebär att nägon form av intervention efter mönster från RB skulle kunna förekomma I MD. Av MDs beslut i ärendet KO .;. CRC-Lafo AB angående en ansökan om intervention kan också utläsas att MD funnit det möjligt med intervention även om domstolen i det konkreta
fallet inte biföll ansökningen.
Mot denna bakgrund vill NO ifrågasätta behovet av den föreslagna nya bestämmelsen i 13a & MDL. Enligt NÖsS uppfattning ger den nuvarande ordningen tillräckliga möjligheter att åstadkomma intervention i MD för
alla typer av ärenden. Kommitténs förslag till särskild reglering på detta
område I MDL gäller endast ärenden där KO är sökande. Det finns en risk
att tolkning motsatsvis leder till att den interventionsmöjlighet med stöd av
RBs principer som hittills stått öppen även för övriga ärenden, däribland de där NO är sökande. minskas eller elimineras.
4.2.5 Statens pris- och kartellnämnd (SPK): I betänkandet föreslås att en sammanslutning av näringsidkare under vissa förutsättningar skall få med-
verka i ett ärende vid marknadsdomstolen vid sidan av konsumentombuds-
mannens motpart. SPK delar uppfattningen att detta ibland kan vara motiverat men ifrågasätter om ett uttryckligt stadgande i lagen om mark-
nadsdomstol verkligen behövs för att detta skall vara möjligt. Det kan
nämligen diskuteras om inte rättegångsbalkens regler om intervention är tillämpliga för att tillgodose det syfte det här gäller. Skulle ett särskilt
stadgande i marknadsdomstolslagen verkligen krävas bör enligt nämndens mening detta inte, som enligt kommitténs förslag. begränsas att gälla ärenden där KO är sökande. Motiven för att organisationer skall kunna
medverka i ärenden vid marknadsdomstolen synes vara lika starka i fråga
om ärenden som aktualiserats enligt konkurrenslagstiftningen.
4.2.6 Konsumentverket (KOV): Betydelsen av medgivande i marknadsdomstolen. KOV delar den uppfattning som kommittén redovisar.
Talan om regelvägledning
Kommittén är av den meningen att det tycks finnas ett behov av att frågor enligt avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen kan bli prövade
av marknadsdomstolen utan att ett förbud eller åläggande aktualiserats. KOV anser för sin del att nuvarande ordning med möjlighet till förbudsta-
lan, I vissa fall ej förenad med ett vitesyrkande. fungerar väl. Verket delar säledes inte kommitténs bedömning och upplever det inte så att ändringen i praktiken skulle ge parterna möjlighet till större flexibilitet i sitt agerande
inför marknadsdomstolen. Den föreslagna ändringen innebär däremot en
risk att verkets förhandlingar. såvitt avser avtabvillkorslagen och marknadsföringslagen. skulle försväras. En möjlighet att så att säga blockera förhandlingar genom en onödig talan inför marknadsdomstolen öppnas teoretiskt. Ändringen innebär även införandet av ett delvis nytt rättsinsti-
tut. och måhända borde i varje fall rättegångsutredningens arbete avvak-
tas. Slutligen skall följande sägas angående föreslagen ändring: Av specialmotiveringen till förslaget framgår att talan om regelvägledning främst” är avsedd att användas I konkreta fall när det förment otillbörliga beteen-
det redan har upphört. KOV utgår från att avsikten inte är att mer hypote-
tiska fall skall Kunna tas upp i den föreslagna ordningen. Detta skulle för
övrigt innebära en form av förhandsbesked. som skulle vara av ringa
värde. Ett beslut av marknadsdomstolen skulle med nödvändighet behöva
bygga på antaganden om faktiska omständigheter. I ett efterföljande kon-
kret fall — med samma men delvis nva faktiska omständigheter — uppkommer frågan om marknadsdomstolens bedömning skulle ha blivit en annan. Ett beslut, grundat på hypotetiska åtgärder av en näringsidkare, skulle med andra ord ha ringa prejudikatsvärde. KOV finner sammanfattningsvis inte att ändringen skulle medföra någon nämnvärd praktisk nytta och
avstyrker förslaget.
Medverkan i förfarandet
KO har tidigare, bl.a. I yttrande till MD i ett enskilt ärende. framfört
uppfattningen att en organisation kan uppträda som ombud eller rättegångsbiträde. och att aktuelt fråga därigenom blir bättre belyst. KO har därvid uttalat — en uppfattning som fortfarande föreligger — att processen i
MD vid fall av flera organisationers medverkan skulle bli oformlig. Kommittén anför. sid. 311, att utgångspunkten måste vara att det skall finnas en samstämmighet mellan den medverkandes agerande och det svarande företagets intressen. Enligt denna utgångspunkt anför kommittén, att det i de
flesta fall inte är meningsfullt att flera än en medverkande uppträder i en
process. Man förutsätter att uppkomna problem kommer att lösas genom samråd mellan näringslivets organisationer när frågan kommer upp och
föreslår därför inte någon särskild begränsningsregel med avseende på
antalet medverkande. KOV som delar uppfattningen om värdet av att få tvistefrågorna allsidigt belysta. tillstyrker föreslagen ändring angående
medverkan ti förfarandet och noterar samtidigt, som framgått. att utgångspunkten är att es organisations medverkan avses I varje enskilt fall.
4.2.7 Riksrevisionsverket (RRVY): RRV avstyrker — — — att företag som inte deltar som part genom sina organisationer skall få delta i processen vid marknadsdomsiolen. Enligt RRYS mening bör organisationerna alltid kun-
na ge ett berört företag aktivt stöd utan att för den skull delta som part i processen.
4.2,8 Rättegångsutredningen: Talan om regelvägledning. Kommittén har diskuterat införandet av en rätt för näringsidkare eller en organisation av näringsidkare att föra en särskild sorts talan inför marknadsdomstolen i
syfte att få klarlagt om en viss åtgärd faller inom eller utom området för en
eller flera generalklausuler. Talan skulle kunna betecknas som en prejud!ikattalan eller en typ av lagförklaring. Enligt vår mening skulle det kanske ligga ännu närmare till hands att beteckna företeelsen som en talan om en form av bindande förhandsbesked. Kommittén har emellertid avstätt från
att lägga fram något förslag i ämnet. Som kommittén framhäller har vi i uppdrag att utreda frågan om man
kan underlätta tillkomsten av prejudikat genom någon särskild typ av talan. Vi har ännu inte tagit upp ämnet till diskussion och vägar därför f.n. inte göra nägra uttalanden om tänkbara lösningar. Det är en fördel att
kommittén avstätt från att framlägga något förslag till en mer allmän regel
om prejudikattalan e. d., som kan riskera att föregripa resultatet av våra överväganden. Från den synpunkten är emellertid också det något begränsade förslaget 1 13 § andra stycket marknadsdomstolslagen tveksamt. Det innebär nämligen — säsom vi uppfattar det — i varje fall för vissa situationer en nykonstruktion för svensk rätts vidkommande.
Vi vill också påpeka att förslaget, såsom det är utformat. strider mot 2, 3
och 4 §§ marknadsföringslagen. Om förbud respektive åläggande inte yrkas är det inte fråga om något ärende enligt de nämnda paragraferna. Vi har också fäst oss vid det i förstaget till lagtext använda uttrycket ”kan ske”. Enligt vår mening bör man undersöka möjligheterna att i större utsträckning utforma talan som en fastställelsetalan efter mönster av reglerna i RB.
Medverkan i förfarandet
Vi har ingenting att erinra mot att en sammanslutning av näringsidkare under de i förslaget angivna förutsättningarna får medverka i förfarandet i märknadsdomstolen. En annan sak är att det i tillämpningen troligen kan visa sig svårt att avgöra vilka sammanslutningar som skall få medverka.
Härom vittnar inte minst erfarenheter från utlandet.
I betänkandet framhålls (s. 310) att huvudregeln måste vara att den medverkande inte får företa processhandlingar som strider mot partens. Den medverkande organisationen intar därför i princip samma ställning i processen som en ordinär intervenient (jämför 14 kap. 11 § första stycket
RB). Enligt vär mening bör i lagtexten anges att den medverkande inte får
företa sådana processhandlingar som strider mot partens.
4.2.9 Kooperativa förbundet (KF): Vi tror — —- — att den möjlighet till ”fastställelsetalan” i marknadsdomstolen, som kommittén föreslår i ett ullägg till & 13 marknadsdomstolslagen, kan bli ett värdefullt instrument för normbildningen.
4.2.10 Sveriges Industriförbund: I kap. 13 lägger kommittén fram bl. a. — — — ett förslag om tillägg till marknadsdomstolslagen som gör det möjligt för sammanslutning av näringsidkare att medverka i MD-processen. Förbundet anser att bägge dessa förslag bör genomföras.
I kapitlet behandlar kommittén också det förhållandet att MDs prövning stundom omfattar ärenden där en näringsidkare har medgett KOs talan eller upphört med det påtalade förtarundet. Kommittén pekar på en rad
olika nackdelar med dessa ärenden men kommer trots detta fram till att någon begränsning av KOs möjlighet att föra medgivna ärenden till MD inte nu bör föreslås. Skälen härför är enligt kommittén dels att en sådan begränsningsregel är svår att precisera på ett acceptabelt sätt. dels att dessa ärenden har mindre värde som prejudikat, dels att nackdelarna i viss män motverkas av den föreslagna möjligheten till rättegangsmedverkan för sammanslutningar av närimgsidkare. Förbundet har förståelse för att det kan vara svärt att utforma en begränsningsregel men hävdar med bestämdhet att MDs beslut i medgivna ärenden I praktiken inte kan sägas ha ett mindre prejudikatsvärde än andra avgöranden. Det finns flera exempel där MDs avgörande i medgivna ärenden de facto utgör tungt vägande prejudi-
kat som styrt såväl KOV/KOs som MDs behandling av liknande frågor. En
möjlighet för olika näringslivsorganisationer att medverka i MD-processen i sådana ärenden kan förvisso bidra till att ge marknadsdomstolen ett bättre beslutsunderlag men skapar enligt Förbundets mening inte tillräck-
liga garantier för ett effektivt kontradiktoriskt förfarande i MD-processen.
MDs prövning bör begränsas. Denna fråga bör ytterligare utredas inom justitiedepartementet.
4.2.11 Svensk Industriförening: Enligt kommitténs förslag skall en sammanslutning av näringsidkare under vissa förutsättningar få medverka i ett
ärende vid sidan av KÖ:s motpart. Mouvet härtill är bl.a. att MD:s avgöranden skall efterlevas inte bara av den näringsidkare som är KO:s motpart utan även av andra näringsidkare. Det mäste därför ses som ett berättigat önskemål att även företag som inte är instämda ges möjlighet att genom sina organisationer komma till tals i principiellt viktiga frågor. Föreningen ser med tillfredsställelse att kommittén framlagt ett förslag
som ger organisationer och sammanslutningar av näringsidkare rätt att
medverka i ett ärende.
4.2.12 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): DNM menar,
liksom kommittén, att en talan om regelvägledning kan fylla ett
praktiskt behov i vissa lägen. En regel som gör det möjligt för en näringsidkare att få prövat om ett ingripande kan ske mot ett visst förfarande eller
viss underlåtenhet med stöd av 2, 3 eller 4 § MFL — celler I $ avtalsvillkorslagen — framstår också som tilltalande från principiell synpunkt. Den
innebär ett ytterligare steg mot att tillförsäkra näringsidkaren en i och för sig självfallen partsjämställdhet med KO i MD-processen.
Väsentligt viktigare från praktisk synpunkt är emellertid kommitténs förslag om en ny bestämmelse i marknadsdormstoölslagen (MDL) om ”rät-
tegångsmedverkan””, vilken öppnar möjlighet för sammanslutning
av näringsidkare att medverka i MD-processen på en enskild näringsidkares sida. En — som NDM ser det självklar — förutsättning för sådan medverkan är enligt förslaget att ärendet har betydande intresse för sammanslutningens medlemmar och/eller är av allmän betydelse. NOM. som fortlöpande nära följu MDs verksamhet sedan domstolens tillkomst och som i mänga ärenden fått en direktkontakt med svarandeparten/näringsid-
karen, kan vitsorda att företagen har stort behov av ett verksamt stöd från i
första hand den egna branschorganisationen i förfarandet inför MD. Det kan nämligen inte gencrellt anses vara det enskilda företagets uppgift vare sig att göra ckonomiska uppoffringar för att engagera sig i ett ärende. som företaget inte har nägot verkligt eget intresse av att driva. eller att ta på sig något slags ställföreträdande samhällsansvar för att MD bereds tillfälle att på grundval av ett allsidigt och väl presenterat processmatcrial pröva en viss från allmänt marknadsrättsliga, inbegripet konsumenträttsliga, synpunkter intressant och betydelsefull principfråga. I åtskilliga fall har läget just varit det att företaget i fråga saknat ett sådant egenintresse att driva ärendet och att satsa nämnvärda resurser på att utveckla sin talan. Detta har i sin tur lett till att förutsättningarna för en allsidig belysning av ärendet brustit. Genom en regel om rättegångsmedverkan av det slag kommittén
föreslagit skulle en grundläggande svaghet i det gällande systemet för
rättsbildning på marknadsrättens område mildras. Man skulle uppnå en
viss garanti för en allsidig belysning av principfrägorna. Dessutom skulle
man mildra de för rättskänslan många gånger stötande konsekvenserna av ”offerlammsprincipen” i MFL, nämligen att ett företag som exempelvis av misstag eller förbiseende gjort sig skyldigt till ett enstaka övertramp eller
som förbehållslöst vidtagit rättelse antingen spontant eller efter ett påpekande från KOV tvingas att ensamt schavottera i rättsbildningens namn. I diskussionerna kring frågan om en regel rörande rättegångsmedverkan har ibland vissa farhågor yppats för att kanske flera branschorganisationer samtidigt skulle komma att önska medverka och att en sådan regel därmed kunde befaras leda till processuella komplikationer. Det är NDMs bedöm-
ning att sådana farhågor saknar verklighetsförankring. I praktiken kommer
en regel om rättegångsmedverkan att leda till underhandskontakter mellan
berörda intressenter redan på ett tidigt stadium i syfte att lösa eventuella
problem. NDM vill också peka på att de kostnader som är förbundna med
en rättegångsmedverkan utgör en mycket effektiv spärr mot eventuellt tänkbara missbruk av en medverkansregel.
4.2.13 Tjänstemännens centralorganisation (TCO): —— - ifrågasätter TCO om det finns behov av att ge sammanslutning av näringsidkare större möjlighet än idag alt medverka i förfarandet i MD vid sidan om KOs motpart. Som utredningen påpekar kan en sådan organisation redan i dag
uppträda som ombud för ett instämt företag. Det bör vara tillräckligt. Det
instämda företaget bör självt avgöra vilket behov av stöd från sin organisution som det kan ha.
4.2.14 Sveriges Advokatsamfund: Den föreslagna regeln i 13 § andra stycket lagen om marknadsdomstöol. som möjliggör talan om fastställelse huruvida ett irgripande mot en närmgsidkares förfarande eller underläten-
het kan ske med stöd av 2,3 eller 4 § marknadsföringslagen eller 1 § lagen
om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, är enligt samfundets mening att se såsom en saklig förbättring av de processuella reglerna. Därmed tillgodoses på ett i princip riktigare sätt det behov som i nuvarande praxis tar sig uttryck i att förbud meddelas utan att förenas med vite. Kommittén synes emellertid inte ha förebragt några övertygande skäl varför sådan talan inte
också bör få föras av den berörde näringsidkaren i form av negativ fast-
ställelsetalan. Att behov härav kan föreligga bekräftas i betänkandet. och den omständigheten att möjligheten härtll skulle komma att utnyttjas mera sällan talar inte emot eu genomförande av en lösning som I princip synes
stä I god överensstämmelse med motsvarande regler om fastställelsetalan på andra områden. En sädan lösning synes inte heller ge upphov till de problem som är förknippade med ett lagförklaringsinstitut. Samfundet
föreslår därför att bestämmelsen utformas så att säväl positiv som negativ fastställelsetalan av ifrågavarande slag möjliggörs.
Enligt samfundets mening står det klart, att marknadsdomstolens normskapande i betydande utsträckning. särskilt när det gäller lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, sket i ärenden som i realiteten kommit att få karaktär av enpartsärenden på grund av att konsumentombudsmannens motpart uteblivit eller medverkat endast i ringa omfattning. Detta är
uppenbart otillfredsställande och påverkar marknadsdomstolens funktion. Mot bakgrund härav framstår införandet av 13 a § lagen om marknadsdom-
stol, som ger utrymme för medverkan av berörd näringsidkarorganisation, såsom en principiellt vikug förbättring. Förslaget i denna del bör därför genomföras oavsett att möjligheten knappast kan väntas bli utnyttjad annat
än i speciella fall. Av sistnämnda skäl finner samfundet anledning att
samtidigt understryka det otillfredsställande i att i principiellt viktiga ärenden i andra fall talan förs mot näringsidkare som inte kan väntas bidra till domstolens beslutsunderlag. Det finns därför enligt samfundets mening numera skäl att bryta med den i tidigare lagförarbeten uttalade uppfattningen att den principiella betydelsen hos eu ärende kan motivera att konsumentombudsmannen för talan i medgivna ärenden.
14 Riksdagen 198485] said. Nr 213
4.2.15 Sveriges domareförbund: Det tycks finnas ett behov av att kunna få frågor enligt avtalsvillkorslagen och marknadsföringeslagen prövade av maårknadsdomstölen utan att ett förbud eter åläggande aktualiseras. Förbundet har inte något att erinra mot att ett sådant prövningsförfarande tillskapas. Av motiven till förslaget framgår att förfarandet är avsett att användas I konkreta fall når det förment otillbörliga beteendet redan har upphört. Däremot frumgäår inte I vad mån mera hypotetiska ätgärder av en näringsidkare kan tas upp i den föreslagna ordningen. Klargöras bör sålundu om ett företag genom en sådan kan få till stånd en förhandsbedömning i marknadsdomstolen av en planerad rekftamkampanj.
Mot den föreslagna interventionsrätten för näringslivets organisationer finnes ej anledning ull erinran.
4.3 Interimistiska förbudsbeslut och vissa andra rättegängsfrågor
4.3.1 Marknadsdomstolen (MD):
Kup. 13
Flertalet förslag i detta kapitel föranleder lagändringar och kommenteras 1 det följande i anslutning till den föreslagna lagtexten. Därutöver behand-
las i kapitlet frågor om rätt att överklaga marknadsdomstoölens beslut och
om rättegångskostnader. Kommittén aktualiserar sålunda möjligheten att med vanliga rättsmedel överklaga beslut som berör tryckfrihetsrättsliga spörsmål. Marknadsdomstolen ser i princip inga skäl mot att en sådan ordning införs. De gränsdragningsproblem som härvid blir ofrånkomliga
får bedömas när närmare överväganden föreligger. Vad gäller frågan om
ersättning för rättegångskostnader har denna tidigare — bl.a. i remissvar över betänkandet (SOU 1981:31) Avtalsvillkor mellan näringsidkare — berörts av domstolen. Det är fortfarande domstolens mening att det är önskvärt att frågan blir löst men att detta bör ske i ett större sammanhang.
15 § marknadsdomsiolslägen
Marknadsdomstolen ullstyrker förslaget.
Övrigt
Marknadsdomstolen vill slutligen föreslå att när marknadsdomstolslagen ändras ytterligare en bestämmelse modifieras. Delgivningsreglerna 1 20 § 1
st. framstär som onödigt omfattande då de har till följd att i princip all
skriftväxling med parter från domstolens sida måste ske genom delgivning. Ett formellt krav på delgivning bör kunna inskränkas till handlingar av större vikt. Hyresrättsutredningen har i betänkandet (SOU 1981:77) Hyresrätt 31 sitt förslag till hyresprocesslag vilken bl.a. reglerar förfarandet i bostadsdomstolen, tagit in lämpligare delgivningsregler. se 5 kap. 12 § I förslaget. Delgivningsreglerna i marknadsdomstolslagen torde kunna ut-
formas på motsvarande sätt. Nägra sakliga intressen asidosätts inte genom en sådan ändring. Enligt marknadsdomstolens mening bör alltså 20.8 I st. marknadsdomstolslagen kunna erhålla följande lydelse: ”Skall ansökan, kallelse eller föreliggande tillställas part eller annan sker det genom del-
givning. Detsamma gäller beslut som sänds till parterna enligt 19 8. Inlaga
eller annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning om det
anses erforderligt.”
4.3.2 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommittén behandlar — — — frågan om ersättning för rättegångskostnader i MD och framhåller att ett generellt förslag om ersåttning I alla ärenden skulle kunna medföra utgifter för det allmänna. Bl.a. med anledning därav avstär kommittén från att
lägga fram något förstag i den vägen. Kommittén pekar även på möjligheten att i ärenden mellan enskilda företag låta vinnande part få ersättning för
sina rättegängskostnader av motparten. Kommittén lägger emellertid inte heller fram något förslag av denna innebörd. NO anser för sin del. mot bakgrund av att några utgifter för det allmänna inte torde uppkomma. att ersättning för rättegångskostnader efter rättegångsbalkens mönster borde kunna införas i sistnämnda slag av ärenden.
4.3.3 Konsumentverket (KOV): MD:s interimistiska beslut KOV delar den
uppfattning som kommittén framför. Om synnerliga skäl föreligger bör MD
i produktsäkerhetsärenden kunna meddela interimistiskt beslut utan före-
gående kommunikation med den mot vilken ett sådant beslut riktas.
I betänkandet görs slutligen. s. 317. tva uttalanden angående trycktri-
hetsrättsliga spörsmål och regler angående ersättning för rättegangskost-
nader i MD. Verket delar för sin del utredningens uppfattning angående de tryckfrihetsrättsliga frågorna. Vad sedan gäller rättegångskostnaderna vill KOV — i avvaktan på ytterligare utredning — ej uttala någon deciderad uppfattning. KOV ställer sig dock tveksamt till en ovillkorlig rätt för en näringsidkare att få ersättning för sina rättegångskostnader vid en fram-
gångsrik talan. Snarare borde bedömningen överlätas ät MD i varje enskilt fall. Frågans lösning måste i varje fall övervägas i ett större sammanhang.
4.3.4 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen delar kommitténs bedömning, att det i vissa situationer kan vara av stor vikt att snabbt få bort
särskilt farliga produkter från marknaden. MD bör därför tå möjlighet att i ärenden enligt MFL $ 4 meddela interimistiskt beslut utan föregående
skriftväxling med berörda näringsidkare, om synnerliga skäl föreligger.
4.3.5 Rättegångsutredningen: För att murknadsdomstolen skall få meddela ett interimistiskt beslut krävs enligt 13 § marknadsföringslagen att särskil-
da skäl föreligger. Enligt 15 § tredje stycket marknadsdomstolslagen får ett
interimistiskt beslut i princip inte meddelas utan att den som avses med beslutet fått ullfälle att yttra sig. Kommittén föreslär nu att marknadsdomstolen i produktsäkerhetsärenden. om synnerliga skäl föreligger. skall få meddela interimistiska beslut utan att först behöva inhämta sådant yttrande.
Rekvisitet synnerliga skäl synes i de avsedda fallen närmast ta sikte på att det föreligger fara i dröjsmål (betänkandet s. 315). Kommittén synes emellertid anse utt det skall krävas starkare skäl än vad som i andra fall
behövs för interimistiska beslut för att rätten skall få underlåta kommuni-
kation. Enligt RB räcker det i motsvarande situation med att fara 1 dröjsmål föreligger. Det finns vad vi kan se ingen anledning att ha någon annan regel i detta sammanhang. Under sådana förhållanden kan uttrycket ”om synnerliga skäl föreligger” bytas ut mot ”om det är fara i dröjsmål".
Kommittén har tagit upp frågan om rätt att föra tälun mot marknadsdomstolens beslut. Under värt arbete med prejudikatbildningen kommer vi ätt
ta upp frågor av detta slag.
4.3.6 Yttrandefrihetsutredningen: Riktlinjekommittén nämner i betänkandet (s. 312) att den har gjort vttrandefrihetsutredningen uppmärksam på att det i vissa fall med yttrandefrihetsrättslig anknytning kan anses diskutabelt att marknadsdomstolens beslut inte kan överprövas av högsta domstolen annat än I de rena undantagsfall där det kan finnas grund för resning.
Yttrandefrihetsutredningen har nu fullbordat sitt arbete på ett förslag till vidgat och stärkt grundlagsskydd för yttrandefriheten. Enligt vår mening bör den fråga som riktlinjekommittén har tagit upp inte regleras i grundlag
utan i vanlig lag. Vi kommer därför i vårt betänkande med förslag till
yttrandefrihetsgrundlag att uttala. att frågan bör uppmärksammas i samband med kommande överväganden om följdlagstiftning till den grundlags-
reglering vi föreslär.
4.3.7¶Produktåterkallelsekommittén: Riktlinjekommitténs förslag att MD i
ärenden enligt 4 § MFL skall få möjlighet att meddela interimistiska beslut utan föregående kommunikation syftar till att ingripanden skall kunna göras mycket snabbt. t. ex. när det redan har inträffat olyckor och föreligger en överhängande risk för vtterligare skada på person, dvs. när det är fara i dröjsmål. En sådan ordning kan tänkas bli av betydelse även i återkallelsesituationer, och vi tillstyrker att den genomförs. Tankarna bakom förslaget ansluter sig nära till vissa bestämmelser i rättegångsbalken (se särskilt 15 kap. 5 § tredje stycket). Liksom där skett torde i 15 § Jagen om marknadsdomstol m.m. böra anges att det interimistiska beslutet skall gälla till dess annat förordnas. Givetvis skall beslutet när som helst kunna
omprövas av domstolen. t. ex. när den drabbade begär det.
4.3.8 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDND: Rätten att föra
talan mor MD beslut. Kommiuén berör kortfattat den ofta diskuterade
frågan om rätten att föra talan Mot MDs beslut tavsnitt 13.6.D. Enligt kommitténs mening ”kan det anses diskutabelt” att Högsta Domstolen (HD) inte kan överpröva MDs beslut i ärenden som berör gränsdragningen
mellan tryckfrihet/yttrandefrihet och marknadsföring. Kommittén upply-
ser att man uppmärksammat Yttrandefrihetsutredningen på problemet.
Enligt vad NDM erfarit underhand kommer emellertid den utredningen inte alt ta upp frågan I sitt kommande betänkande. NDM vill — med ull respekt för MD — framhålla att det måste anses klart
otillfresställande att en specialdomstol vars särskilda kompetens ligger på helt andra områden ställs inför uppgiften att som första och sista instans avgöra tolkningsfrågor som gåller innebörden av den grundlagsfastau medborgerliga yttrande- och tryckfriheten. Det är också. inte minst seu ur MDs synvinkel. olyckligt att de grannlaga och komplicerade tolkningstrågor som det här gäller endast kan bringas under HDs prövning resningsvägen. innebärande att part mäste tillvita MD att ha gjort sig skyldig till
rättstillämpning som uppenbart strider mot lag. NDM finner det angeläget
att denna anomali i regelsystemet snarast möjligt avlägsnas och att möjlig-
het öppnas att föra talan mot MDs beslut sävitt gäller frågor om grundlags-
10lkning.
Övriga MD-frågor
NDM instämmer i vad kommittén anfört om rättegångskostnader i MD
och MDs interimistiska beslut (avsnitten 13.6.2 och 13.6.3).
4,3.9 Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU): Såsom kommittén frumhåller kan marknadsdomstolens beslut inte överklagas annat än med särskilda rättsmedel, t.ex. ansökan om resning. Detta gäller enhigt 2§ lagen om marknadsdomstol säväl domstolens avgöranden i huvudsaken som dess beslut under rättegången. I flera fall har domstolens beslut inneburit att domstolen tagit ställning i frågan om gränsdragningen mellan opinionsbildande och kommersiella inslag i reklamen.
I två fall har domstolens beslut I ärenden av detta slag genom ansökan
om resning kommit under högsta domstolens prövning. Ett av fallen gällde marknadsdomstolens beslut i fråga om löpsedeln för tidningen Helg-Extra.
Högsta domstolen ansåg att marknadsdomstolen inte borde ha tagit upp ull
prövning frågan om tidningens löpsedel innebar otillbörlig marknadsföring eftersom frågan föll inom ramen för tryckfrihetsförordningens ansvarssy-
stem.
1 en skrivelse till yttrandefrihetsutredningen har kommittén anfört att det inom ramen för dess arbete har förekommit diskussioner som visar att det kan finnas skäl att överväga behovet och lämpligheten av att med vanliga rättsmedel kunna föra frågor om gränsdragningen mellan tryckfri-
hetsförordningen och marknadsföringslagen till högsta domstolen. Enligt kommitténs mening ligger det närmast till hands att frågan behandlas i yttrundefrihetsutredningens kommande betänkande.
Yttrandefrihetsutredningen anser — såsom framgår av dess yttrande över riktlinjekommitténs betänkande — att frågan bör uppmärksammas i samband med kommande överväganden om följdlagstftning till den grundlagsreglering som yttrundefrihetsutredningen kommer att föreslå. TU finner angeläget att så sker. Det är högst otillfredsställande att frågan om gränsdragningen mellan opinionsbildande och kommersiella inslag i rektamen i normalfallet bedöms enbart av marknadsdomstolen.
4.3,.10 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Hemkonsulenterna delar — — — kommitténs bedömning, att det i vissa situationer kan vara av stör vikt att
snabbt få bort särskilt farliga produkter från marknaden. MD bör därför få
möjheghet att i ärenden enligt MFL S 4 meddela interimistiskt beslut utan föregående skriftväxling med berörda näringsidkare, om synnerliga skäl föreligger.
4.3.11 Landsorganisationen i Sverige (LO): LO anser att MD i produkt-
säkerhetsärenden bör kunna meddela interimistiska beslut utan föregående kommunikation med den mot vilken ett sådant beslut riktas, om synnerliga skäl föreligger.
4.3.12 Svenska Metallindustriarbetareförbundet: Marknadsdomstolen bör i produktsäkerhetsärenden kunna meddela interimistiskt förbud utan kommunikation med den mot vilken ett sådant beslut riktas om synnerliga skäl föreligger.
4.3.13 Tjänstemännens centralorganisation (TCO): — — — finner TCO det angeläget att medge MD möjlighet att i produktsäkerhetsrärenden meddela interimistiskt förbud utan föregående kommunikation med den ett sådant beslut riktas mot.
4.3.14 Sveriges domareförbund: Förbundet tllstyrker — — — att interimistiska förbud i produktsäkerhetsärenden bör kunna meddelas av marknads-
domstolen utan föregående kommunikation med den som förbudet riktar
sig mot, under förutsättning att synnerliga skäl föreligger.
4.4 Konsumentombudsmannens förelägganden
4.4.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Beträffande 15 & 2 st. marknadsföringslagen och 6 a § 2 st. avtalsvillkorslagen i dess föreslagna lydelser ifrågasätter hovrätten om inte skrivsättet kan förleda näringsidkare att tro att ett godkännande av ett föreläggande kan ske muntligen. vilket ej torde vara kommitténs avsikt.
4.4.2 Kammarrätten i Sundsvall: Kammarrätten delar uppfattningen att det föreligger ett visst behov av föreskrifter som innebär att ett föreläggan-
de enligt MFL eller AVE blir gällande inte bara efter godkännande utan
också om näringsidkare mot vilken föreläggande riktas underlåter att med-
dela att han motsätter sig detta. Kammarrätten ansluter sig alltså till vad kommitténs majoritet uttalat i det avseendet och har inte någon invändning mot förslagen till utformning av föreskrifterna i 15 & MEL och 6 & AVL.
4.4.3 Marknadsdomstolen (MD): /4 och 15 § marknadstöringslagen samt 6 och 6 a § avtalsvillkorslagen. Marknadsdomstolen tinner det tveksamt om det finns tillräckliga skäl för de föreslagna nya reglerna beträffande KÖs förelägganden. Syftet med förstaget är att komma tillrätta med de fall av förhalning och obstruktion som förekommer under konsumentverkets ärendehandläggning. Problemet är dock enligt betänkandet inte av någon större omfattning. De föreslagna reglerna framstår som krängliga och kan, såsom påpekas i cn reservation till betänkandet. också medföra vissa nackdelar... Marknadsdomstolen vill emellertid. med hänsyn till möjhga
effektiviletsvinster. inte motsätta sig att den föreslagna ordningen prövas. I anslutning till vad kommittén anför I specialmotiveringen (s. 327) kan påpekas att det särskilda beslut av KO. som delges den berörde näringsid-
karen, självfallet bör innehålla avskrift eller kopia av det föreläggande som beslutet avser. Med hänsyn till den verkan KÖs beslut får bör meddelas bestämmelser om delgivning motsvarande vad som föreskrivs I 2082 st. marknadsdomstolslagen.
Den processuella situation som uppstår i marknadsdomstolen vid en omprövning av föreslagen art bör övervägas något grundligare än som sker i betänkandet. I detta har den föreslagna omprövningen jämförts med omprövning enligt 12 § marknadsföringslagen. Det är dock enligt domstio-
lens uppfattning missvisande att jämställa dessa två fall. Marknadsdomstolen skall enligt betänkandet pröva både det materiella innehället i KOs föreläggande och de formella förutsättningarna för KÖs beslut. Förfaran-
det i domstolen initieras av näringsidkaren och denne är enligt betänkandet att betrakta som sökande. Samtidigt förutsätts att KO har att precisera sin
talan på samma sätt som I andra ärenden. Frågan är därför om inte KO i
det fortsatta förfarandet i domstolen bör behandlas som sökande. I detta sammanhang uppkommer flera frågor. Kan exempelvis KO ändra eller återkalla sitt yrkande och vilket innehåll bör i så fall domstolens beslut ha? Skall domstolen vid bifall ull KOs talan fastställa KOs beslut eller meddela eget föreläggande? Kan domstolen delvis bifalla KOs talan och skall domstolen i så fall ändra innehållet i KOsS beslut eller undanröja detta? Dessa och liknande frågor torde kunna lösas It praxis. Icke desto mindre vore en ytterligare belysning av frågorna värdefull. Därvid bör även uppmärksammas förhållandet ull 8 §& konsumentköplagen som närmare berörs i det följande.
4.4.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): - — — förslaget angaende rättsverkan av KOÖOsS förelägganden — — — föranleder kommentarer från NÖS sida. Förslåget. som innebär att ett KÖ-föreläggande kan få verkan även I vissa fall av passivHet från den näringsidkare som förelåggandet riktas mon, tillstyrks av NO. Något hinder mot att mötsvarande ändring även görs I konkurrenslagen anser NO inte föreligga.
4.4.5 Konsumentverket (KOV): KO:s förelägganden. Föreslagen andring av 15 & MEL innebär att näringsidkaren kan bli bunden av sin passivitet. En förutsättning för detta är dock särskilt beslut fran KO och ny delgivning. I betänkandet sägs, att de föreslagna reglerna bör tillämpas med försiktighet. dä det av meddelandet ej klart framgär huruvida näringsidkaren motsätter sig förelaäggandet eler ej. Konsumentverket vill ull detta ge följande upplysning om det praktuska tillvägagångssättet som f.n. tilllämpas.
Om svar ej inkommer inom utsatt tid försöker KO. ofta genom telefonsamtal, nå näringsidkaren. I många fall visar det sig då att denne efter förklaring är beredd att underteckna ett nytt förbudsföreläggande. Självfal-
let innebär detta då större säkerhet för att föreläggandet verkligen följs.
Vidare ökar utsikterna till framgång vid en eventuellt talan hos allmän domstol om utdömande av vite — en talan som KÖ från 1/1 1984 kommer
att överta från allmän åklagare. Om den föreslagna ändringen genomförs
ser verket ingen anledning att ändra redovisad praxis. Att förelägganden ej besvaras inom utsatt tid förekommer i ca 3777 av fallen. Erfarenheten har visat att svar ej inkommer från i huvudsak två grupper av näringsidkare.
dels sådana som allmänt har, i och för sig förståeliga. svårigheter vid
skriftliga kontakter med myndigheter. dels de verkligt klandervärda fallen. Den sista gruppen karaktäriseras i reservationen av E. O. Holm m. fl. som de med ”en uppövad förmåga att undgå delgivning”. Det är att förmoda att den första gruppen ofta täcks in genom det förfaringssätt som KO f.n. tillämpar vid obesvarade förelägganden. En viss förbättring från polisiär synpunkt kan kanske förmodas beträffande de verkligt klandervärda. om föreslagen ändring genomförs. Ett tungt argument för ändringen är vidare
att KO f.n. ibland för även tämligen enkla och okomplicerade fall till MD. KOV delar således de tankegångar som redovisas och tillstyrker ändringen,
4.4.6 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommittén har — — — föreslagit den ändringen i 15 & MFL att inte bara ett uttryckligen godkänt förbudsföreläggande av konsumentombudsmannen (KÖ) utan även — under vissa förutsättningar — ett föreläggande som har lämnats obesvarat skall få samma verkan som ett beslut av MD. Vad som sägs i betänkandet
till stöd för förslaget och de antalsuppgifter som finns i avsnitt 8.3 har dock
inte övertygat ARN om att det finns så stort praktiskt behov av ett institut
med ”tredskoföreläggande”. Det är sålunda bara i 6 fall av sammanlagt 278 utfärdade förbudsförelägganden under undersökningsperioden som KO har funnit anledning att föra frågan vidare till MD sedan näringsid-
karen underlåtit att yttra sig. Det får förmodas att dessa fall inte har berett
MD alltför mycket arbete. ARN är därför benägen att avstyrka förslaget.
ARN ställer sig dessutom tveksam ull den tekniska konstruktion som förslaget om ändring av 15 § MFL har getts. Enligt nämndens uppfattning är förslaget något av en hvbrid mellan den nuvarande ordningen, där endast ett uttryckligen godkänt föreläggande räknas. och ett system liknande betalningsföreläggandet — utan alla jämförelser i övrigt — där alla obesvarade förelägganden får verkan. Om ett system med ”tredskoföre-
läggande” trots ARN:s betänkligheter anses påkallat anser nämnden att det bör undersökas om inte den senare lösningen är den lämpligare. Med
en sadan ordning behöver förnyad delgivning med den tredskande näringsidkaren bara ske i det förmodligen mindre antal fall där föreläggandet måste göras lagakraftägande.
4.4.7 Rättegångsutredningen: Enligt nu gällande regler skall KO:s förelägganden godkännas av näringsidkaren för att få samma verkan som ett
beslut av marknadsdomstolen. Förfarandet är i denna del utformat med
rättegångsbalkens regler om strafföreläggande som förebild.
Enligt förslaget skall eut föreläggande som inte har godkänts under vissa omständigheter kunna få samma rättsverkningar som ett godkänt föreläggande utan att talan behöver väckas vid marknadsdomstolen. Förutsättningen är att föreläggandets adressat underlåtit att skriftligen bestrida
föreläggandet och att KO särskilt beslutat att föreläggandet skall gälla.
Det framgår inte klart av betänkandet vilken prövning KO skall göra i
anslutning till sistnämnda beslut. Är prövningen av övervägande formell
natur, t.ex. om den skall inskränka sig till en kontroll av att föreläggandet
delgetts på rätt sätt och att något svar inte kommit in, liknar den i mångt
och mycket tingsrättens tredskodomsprövning i ett vanligt dispositivt tvistemål eller den prövning som görs innan slutbevis meddelas i mål om betalningsföreläggande. Skall KO däremot göra en materiell prövning av
om föreläggandet varit befogat, och därvid kunna grunda sin bedömning
även på material som kommit till KO:s kännedom efter det att föreläggan-
det utfärdats, liknar prövningen mer den som en allmän domstol gör I ett mål av indispositiv karaktär. Det ankommer kanske i och för sig inte på oss att ta ställning till vilken verkan underlåtenhet att bestrida ett föreläggande bör ha på detta speciella
rättsområde. Vi vill dock mot den nyss angivna bakgrunden säga följande.
En prövning som inskränker sig ull mer formella frågor kan medföra så beaktansvärd risk för materiellt oriktiga beslut att den brukar anses svår
att acceptera i mål och ärenden av indispositiv natur (jfr betänkandet s.
210). Det förefaller bl. a. av detta skäl mindre lämpligt att införa en sådan
ordning på just det nu aktuella rättsområdet.
15 Riksdagen 19841/85.1 saml. Nr 213
Med hänsyn till de aktuella frågornas indispositiva karaktär talar alltså enligt vår mening mycket för att KO ges befogenhet att göra en materiell prövning av föreläggandets lämplighet. En sädan ordning skulle emellertid innebära att KO åläggs uppgifter som — när det gäller frågor av indispositiv natur — brukar reserveras för domstolarna. Det kan enligt vår mening å ena sidan riktas invändningar från principiell synpunkt mot att ett organ
som även har partsfunktioner på detta sätt ges ”domaruppgifter”. Om man å andra sidan anser det förenligt med KO:s ställning att hon eller han får
sådana uppgifter. kanske man bör ställa frågan varför rätten att besluta om föreläggandenas giltighet skall vara inskränkt till just de fall där näringsidkaren inte skriftligen protesterat.
När det gäller vissa praktiska problem som uppkommer om KO ges
befogenhet att besluta i de aktuella ärendena kan vi i flera hänseenden
instämma I vad som sägs i en reservation och särskilt yttrande (s. 341).
Vi ställer oss helt bakom syftet med den föreslagna ordningen, nämligen
att på ett enkelt sätt uppnå ett beslut om förbud eller åläggande i de fall näringsidkaren förhåller sig passiv. Som framgått av det sagda anser vi dock att den lösning kommittén förordar inte är invändningsfri. Ett alterna-
tiv som möjligen skulle kunna vara värt att överväga i det fortsatta lagstuiftningsarbetet är att i de avsedda fallen ha kvar kravet på prövning av marknadsdomstolen men öppna möjlighet till ett särskilt enkelt förfarande
i domstolen.
4.4.8 Produktåterkallelsekommittén: Det är enligt vår mening viktigt att beslutsordningen i fråga om KO:s förbuds- och informationsförelägganden inte leder till dröjsmål som innebär risker från produktsäkerhetssynpunkt. Rikuinjekommittén är enig om att den nuvarande ordningen inte är tillfredsställande men oenig om hur problemen lämpligen skall lösas. Införs ett återkallelseinstitut, kan det innebära ytterligare skäl för att föreläggan-
deinstitutet effektiviseras. Det blir då av största vikt att förelägganden kan meddelas snabbt och gälla snarast möjligt.
4.4.9¶Sveriges Industriförbund: Kommittén föreslår att i MFL och AVL
införs en regel som gör det möjligt för KO att besluta att ett utfärdat föreläggande. som till följd av passivitet inte godkänts inom utsatt tid, skall gälla mot den som föreläggandet riktats mot. De skäl som ligger bakom
förslaget — att hindra obstruktion mot KOSs förelägganden — är beaktans-
värda. Förbundet menar emellertid att problemet med passivitet är av mycket liten praktisk betydelse. Vidare är den föreslagna lösningen förenad med flera allvarliga nackdelar, vilka närmare utvecklas i såväl den
reservation som ledamöterna Holm och Tengelin gjort tll förslaget som i
NDMSs yttrande över betänkandet. Den av majoriteten föreslagna ändringen av MFL och AVL bör därför inte genomföras.
4.4.10 Näringslivets Delegation för marknadsrätt (NDM): En majoritet inom kommittén föreslår att det införs en regel i MFL — och i AVEL — om att KÖ kan besluta att ett utfärdat föreläggande. som till följd av näringsidkarens passivitet inte godkänts inom utsatt tid. trots detta skall gälla mot näringsidkaren. NDM finner att reservanternas invändningar mot förslaget
väger tungt och att den alternativa ordning som de anvisar har goda skäl för sig, NOM vill utöver vad reservanterna anfört understryka att det är angeläget att åtgärder i det vällovliga syftet att hindra obstruktion mot KOföreläggandena inte utformas på sådant sätt att den av lagstiftaren åsyftade funktionsbalansen mellan KO och MD rubbas. Enligt NDMs mening innebär kommitténs förslag om en passivitetsregel
betydande risk för att KÖ utvecklas ull ett slags första instans under MD. Förutom att detta inte är godtagbart i och för sig kan en sådan regel på sikt medföra att också ärenden av inte helt trivial natur förs in i föreläggandesystemet, dvs. att spärregeln i 14 & MFL delvis försätts ur spel.
4.4.11 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: KÖ:s förelägganden ska f.n. godkännas av motparten för att få rättslig verkan. Detta krav anser vi i likhet med kommittén vara olämpligt. Vi stöder därför förslaget att ett föreläggande blir gällande inte bara efter godkännande utan också om
vederbörande nåringsidkare underlåter att meddela att han motsätter sig
föreläggandet.
4.4.12 Sveriges Advokatsamfund: Kommitténs förslag att konsumentom-
budsmannens förbuds- och informationsförelägganden skall kunna få samma verkan som ett beslut av marknadsdomstolen om näringsidkaren inte skriftligen motsätter sig föreläggandet, lämnar bl. a. öppet inom vilken tid sådan invändning skall ske. Det kan förmodas att tidsfristerna kommer att
bli relativt korta och risk finns därför att fristerna försitts. Risk för passivi-
tet kan föreligga när en näringsidkare är okunnig och osäker om aktuella rättsliga bedömningar och inte inser föreläggandets räckvidd. Inte minst vid en utveckling mot en ökad användning av förbudsförelägganden kan
därför flera sakligt sett otillfredsställande beslut befaras bli gällande på
grund av att passivitet mte längre framtvingar en prövning i marknadsdomstolen. Med hänsyn till tidsbegränsningen av den föreslagna rätten att
begära marknadsdomstolens omprövning av föreläggande som blivit gällande på grund av passivitet innebär denna möjlighet inte nägot tillräckligt
korrektiv i sådana situationer.
Samfundet avstyrker att en sådan rättsverkan av passivitet införs, som synes sakna motsvarighet i rättssystemet i övrigt.
4.4.13 Sveriges domareförbund: Förbundet ställer sig iveksamt till förslaget att ett föreläggande av konsumentombudsmannen. om näringsidkaren förhåller sig passiv ull föreläggandet, skall kunna få samma rättsverkan
som ett beslut varigenom marknadsdormstolen har tagit ställning till den aktuella frågan. Utredningen ger nämligen inte belägg för att det skulle finnas något påtagligt praktiskt behov av att genomföra detta förslag.
Bilaxu +
Lagrådsremissens lagförslag
I Förslag till
Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)
Härigenom föreskrivs att 4 § marknadsföringslagen (1975: 1418) skall ha följande lydelse.
Nuvarande Irdelse! Föreslagen lydelse
4 5
Saluhäller näringsidkare till kon- Saluhåller en näringsidkare ull stment för enskilt bruk våra. som konsumenter för enskilt bruk cs på grund av sina egenskaper med- vara, Som på grund av sina egen-
tör särskild risk för skada på person skaper medför särskild risk för skueller egendom, kan marknadsdom- da på person eller egendom. kan
stolen förbjuda honom att fortsätta marknadsdomstolen förbjuda hodärmed. Detsamma gäller, om nom att fortsätta därmed. Detvaran är uppenbart otjänlig för sitt samma gäller. om varan är uppenhuvudsakliga ändamål. Förbud kan bart otjänlig för sitt huvudsakliga meddelas även anställd hos nä- ändamäl. Förbud kan meddelas ringsidkare och annan som handlar även anställd hos näringsidkare och på näringsidkares vägnar. annan som handlar på näringsidkares vägnar. I den mån det behövs för att motverka att en vara som avses i första stycket saluhålls på sätt som där sägs, kan — marknadsdonstolen meddela en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan till an-
nan näringsidkare förbud att föort-
sätta därmed. Aven ett sådant förbud kan meddelas den som handlar på näring sidkares vägnar. Första stycket äger motsvarande Vad som sägs I första och andra tillämpning, om konsumenten er- styckena om förbud att saluhålla hjudes att mot vederlag förvärva varor gäller i motsvarande fall även nyttjanderätt till vara för enskilt i fråga om förbud att erbjuda nytthruk. janderätt till varor mot ersättning samt förbud att mot ersättning till-
handahålla tjänster. Förbud enligt denna paragraf får Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den mån det i författ- inte meddelas i den mån det i för-
ning eller beslut av myndighet har fattning eller beslut av myndighet meddelats särskilda bestämmelser har meddelats särskilda bestämmelom varan med samma ändamål som ser om varan eller tjänsten med
förbudet skulle fylla. samma ändamäl som förbudet skul-
le fylla.
Dennau lag träder i kraft den I januari t986.
! Jfr prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag.
2Y7
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m.! dels avt 14, 15 och 18-20 8§ skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 u §. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse I3us Om en sammanslutning av när ringsidkare gör sannolikt att utgången av ett ärende som avses i 13. $ andra meningen han ha betvdande intresse för medlemmarna i sammanslaningen, får marknadsdomstolen på ansökan uv sammanslutningen tillata att denna, vid sidan av enskild part, medverkar i förfarandet och därvid åberopar bevisning. Vad som sägs [13 § om ansökans form och innehåll tillämpas även beträffande en unsökan om medverkan. Parterna skall beredas tillfälle att vira sig över en ansökan enligt
första stycket. En sådan får inte bi-
Jallas. om parten på den sidu som ansökningen om medverkan avser motsätter sig dettu.
148 Sökanden och hans motpart skall Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträ- beredas tillfälle att vid sammanträde inför marknadsdomstolen lägga de inför marknadsdomstolen lägga
fram sina synpunkter och före- fram sina synpunkter och förebringa den utredning de vill åbero- bringa den utredning de vill åbero-
pa. Till sådant sammanträde skall pa. Till sådant sammanträde skall
ombudsmannen för frågor av den ombudsmannen för frågor av den art som ärendet rör kallas, även om art som ärendet rör kallas, även om han cj är sökande. han ej är sökande. Vidare skall den
som medverkar enligt 13 a § kallas till summanträdet.
Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse äga rum i den
utsträckning domstolen bestämmer.
t Lagen omtryckt 1984:294, = Senaste lydelse av lagens rubrik 1972: 732.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
Förhandling som avses 14 eller 5 § konkurrenslagen (1982: 729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess ordförande. Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt med part. För-
handlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parterna inför
domstolen.
ISS
Ärende fär avgöras och beslut med anledning av särskild prövning enligt 15 a § meddelas utan sammanträde enligt 14 § första stycket. om tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan
som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde. Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 § konkurrenslagen
(1982: 729), förbud enligt 21 § samma lag eller förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 § lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden kan prövas utan sammanträde enligt 14 § första stycket.
Förbud ceHer åläggande, som Förbud eller åläggande, som
avses I andra stycket, eller återkal- avses I andra stycket, eller återkallelse av tillstånd. som avses där. får lelse av tillstånd, som avses där. får
inte beslutas utan att den som för- inte beslutas utan att den som för-
budet, äläggandet eller återkallel- budet, äläggandet eller återkallelsen avser fått tillfälle att yttra sig i sen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan. sävida det inte finns anled- frågan, såvida det inte finns anled-
ning anta. att han avvikit eller eljest ning anta, att han avvikit eller eljest håller sig undan. häller sig undan. I ett ärende om
förbud enligt 4 § marknadsförings-
lagen på erund av särskild risk för
skada på person eller egendom får
marknadsdomstolen dock även i
annat fall omedelbart besluta om
förbud enligt 13 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.
18§
Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är
part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 88, 10 § andra
stycket, 11 8. 13 §& första stycket och 14 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge
vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att
fullgöra sin skyldighet.
Part kan även föreläggas vid vite Part och den som medverkar enatt tillhandahålla domstolen hand- ligt 13 a § kan även föreläggas vid ling, varuprov och liknande som vite att tillhandahålla domstolen kan ha betydelse i ärendet. Detta handling, varuprov och liknande innebär dock ej skyldighet att röja som kan ha betydelse i ärendet. yrkeshemlighet av teknisk natur. Detta innebär dock ej skyldighet att
röja yrkeshemlighet av teknisk na-
tur.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
I fråga om vite som avses I denna paragraf äger 9 kap. 8 § rättegångsbulken motsvarande tillämpning. I stället för de där angivna beloppen 5 000 och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor. Den som ej är part och som efter Den som ej är part och inte heller kallelse av marknadsdomstolen in- medverkar enligt 13 a § och som ställt sig inför domstolen har rätt ull efter kallelse av marknadsdomsto-
ersättning enligt vad i rättegångs- len inställt sig inför domstolen har
balken är föreskrivet om ersättning rätt till ersättning enligt vad i rätte-
till vittne eller sakkunnig. I ärende gångsbalken är föreskrivet om cer-
vari ombudsman för talan tillämpas sättning till vittne eller sakkunnig. I
bestämmelserna för mal om allmänt ärende vari ombudsman för talan
åtal och i annat ärende bestämmel- tillämpas bestämmelserna för mäl serna för mäl vari förlikning är tillå- om allmänt åtal och i annat ärende ten. Skall ersättning utges av par- bestämmelserna för mål vari förlikterna en för båda och båda för en. ning är tillåten. Skall ersättning skall domstolen slutligt fördela utges av parterna en för båda och kostnaden mellan dem med hälften bäda för en. skall domstolen slutligt å vardera. fördela kostnaden mellan dem med hälften ä vardera.
198 I marknadsdomstolens beslut I marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fråga varigenom ärende eller sådan fråga
som avses I 15 a § avgörs anges de som avses I IS a $ avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas. Be- skäl på vilka beslutet grundas. Be-
slutet sänds ull parterna samma dag slut som nu nämnts och beslut som som det meddelas. avses i 15 § andra strecket sänds ull parterna och till den som medverkar enligt 13 a § samma dag som det meddelas.
208 Skall inlaga, kallelse, föreläggan- Skall ansökan, kallelse eller före-
de, beslut eller annan handling vll- läggande tillställas part eller annan, ställas part eller annan. sker det ge- sker det genom delgivning. Det-
nom delgivning. samma gäller beslut som sänds en-
ligt 19 §. Inlaga eller annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning. om det anses erforderligt.
Delgivning av beslut äv marknadsdomstolen, vilket innefattar vitesföre-
läggande enligt - konkurrenslagen —(1982:729). marknadsföringslagen (1975: 1418). lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, fär inte ske enligt 12 8 delgivningslagen (1970: 428), om det inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan.
Denna lag träder i kraft den I januari 1986.
Utdrar
LAGRADET PROTOKOLL
vid sammanträde
1985-04-29
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller. justitucradet Jermsten.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1985 har regeringen på hemställan av chefen för finansdepartementet. statsrådet Feldt beshutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418).
2, lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av näringsfrihetsombudsmannens ställföreträdare Staffan Sandström.
Förslagen föranleder följunde yttrande av lagrådet:
Lagen om ändring i marknadsföringslagen
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Lagen om ändring i lagen om marknadsdomstol m. m. 13a §
I paragrafen tas upp bestämmelser om en form av intervention i vissa
fall. Sälunda föreslås marknadsdomstolen — efter lämplighetsprövning —
få medge sammanslutning av näringsidkare att medverka i förfarandet vid sidan av enskild part. Regleringen är begränsad på det sättet att den inte avser ärenden enligt konkurrenstagen. För bifall ull en ansökan om intervention förutsätts att den part, på vars sida interventionen avses ske, inte motsätter sig denna. Invervenientens medverkan innebär bl.a. rätt för honom att självständigt åberopa bevisning i ärendet. Av specialmotiveringen framgar att den för intervenient enligt 14 kap. 11 § rättegångsbalken
gällande begränsningen att han inte får företa rättegångshandling som
strider mot partens, I princip inte gäller beträffande en intervention enligt förevarande lagrum.
Lagrådet har från principiella utgångspunkter inte något att erinra mot förslaget. Emellertid finner lagrådet anledning att närmare beröra vissa i sammanhanget gjorda uttalanden. Sålunda hur departementschefen i den allmänna motiveringen — efter redovisning av att näringsfrihetsombudsmannen uttryckt farhågor för att en regel av här aktuellt slag motsatsvis skulle leda till att nu föreliggande interventionsmöjligheter efter förebild av rättegångsbalkens regler skulle minskas eller elimineras när det gäller
andra årenden än de i paragrafen angivna — anfört att förslaget inte är
avsett att uppfattas på ett sådant sätt och tillagt att förslaget snarare kan lämna marknadsdomstolen vägledning för någon form av analogislut. när domstolen finner omständigheterna motivera detta. Även specialmotiveringen innehåller uttalanden i denna riktning.
I anslutning härtill vill lagrådet tull en början erinra om att lagen om marknadsdomstol m.m. i fråga om förfarandet innehåller endast vissa grundläggande bestämmelser. Det ansågs vid tillkomsten av lagen tfr prop. 1970:57 s. 167) att det skulle befrämja smidigheten om man inte var bunden av ett så strikt regelsystem som det rättegångsbalken innehåller. Ärendena skall emellertid, enligt vad som samtidigt uttalades, handlåggas i rättegångsliknande former och i stort sett efter rättegängsbalkens principer. Härav torde följa att marknadsdomstolen, så länge uttryckliga bestämmelser i ämnet saknas, bör vara I princip oförhindrad att analogivis tillämpa rättegångsbalkens regler om intervention. i den män de skulle kunna anses passa in i sammanhanget. Genom den förestagna 13 a § ges emellertid i lagen en särskild för ämnesområdet och dess specifika förhållanden noggrant avpassad regel angående ett motsvarande institut. Med
tillämpning av gängse lagtolkningsprinciper kan förekomsten av en sådan
regel enligt lagrädets mening inte leda till annan slutsats än att lagstiftaren därmed har — om inte annat framgår direkt av lagtexten — uttömmande
reglerat institutets räckvidd och innehåll i den aktuella processordningen.
Det kan därför inte anses möjligt för marknadsdomstolen att efter införande av den nu föreslagna regeln utnyttja rättegångsbalkens interventions-
regler som allmän förebild på detta område eller att analogivis använda den
nya paragrafen för andra fall än där uttryckligen angivits. Det må dock tilläggas att detta enligt lagrädets mening inte bör hindra att marknadsdomstolen, då skäl därtill bedöms föreligga. tillåter någon som inte är part att i lämplig form medverka i rättegången. dock rimligen endast så länge någon av parterna inte motsätter sig det.
J andra stycket föreskrivs att vad som sägs i 13 § om ansökans form och innehål tillämpas även beträffande en ansökan om medverkan. Detta innebär att ansökningen skall vara skriftlig samt att av ansökningen skall framgå de skäl på vilka den grundas och den utredning sökanden äberopar.
I sistnämnda hänseende mäste bestämmelsen fran lagtekniskt synpunkt syfta på den utredning, som sökanden vill åberopa till stöd för sin ansökan
om medverkan och inte — som synes förutsatt i specialmotiveringen —
utredningen i huvudfrågan. Det kan emellertid ifrågasättas om någon ut-
trycklig regel om angivande av utredning behövs i detta fall. Det synes
naturligare att domstolen får fritt från fall till föll bedöma om nägon
komplettering av ansökningen behövs ävensom bestämma i vilken ordning sökanden skall ange den utredning han vill åberopa i huvudfrågan. Lagrå-
det förordar att stycket ges förslagsvis följunde lydelse: ”En ansökan om
medverkan skall vara skriftlig och innehålla de skäl på vilka den grundas.”
Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1985-05-15
Närvarande: statsrådet I. Carlsson. ordförande, och statsräden Lundkvist. Feldt. Sigurdsen. Gustafsson, Letjon. Hjelm-Wallén. Peterson, Anders-
son, Bodström, Göransson, Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hell-
ström. Thunborg. Wickbom
Föredragande: statsrådet Feldt
Proposition om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418), m. m.
1¶Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslagen till 1. lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 14181
2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)
Lagrådet har lämnat förslaget till ändring uv 4 § marknadsföringslagen utan erinran. Förslagets tredje stycke bör jämkas redaktionellt.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 417) om marknadsdomstol m. m.
13a § Lagrädet har från principiella utgångspunkter inte haft något att erinra
mot förslaget. Av redovisade förarbetsuttalanden torde enligt lugrådet följa att marknadsdomstolen, så länge uttryckliga bestämmelser i ämnet saknas, bör vara i princip oförhindrad att anulogivis tillämpa rättegängsbalkens regler om intervention. i den mån de skulle kunna anses passa in i summanhanget. Vidare uttalas att genom den förestagna 13 a § 1 lagen emellertid
ges en särskild och för ämnesområdet och dess specifika förhållanden
noggrant avpassad regel angående ett motsvarande institut. Med tillämp-
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssummantrade den 28 februari 19835.
ning av gängse lagtolkningsprinciper kan enligt lagrådets mening förekomsten av en sådan regel inte leda till annan slutsats än att lagstiftaren därmed har - om inte annat framgår direkt av lagtexten — uttömmande reglerat institutets räckvidd och innehåll i den aktuella processordningen. Lapradet hur vidare uttalat att det därför inte kan anses möjligt för marknadsdomstolen att efter införande av den nu föreslagna regeln utnyttja rättegångsbalkens interventionsregler som allmän förebild på detta område eller att analogivis använda den nya paragrafen för andra fall än där uttryckligen angivits. Därutöver har anförts att detta dock inte bör hindra
att marknadsdomstolen. då skäl därtill bedöms föreligga. tillåter någon
som inte är part att i lämplig form medverka I rättegången, dock rimligen endast så länge någon av parterna inte motsätter sig det.
Jag vill framhålla att meningen med den föreslagna regeln i 13 a § är att — såvilt rör just sammanslutningar av näringsidkare samt den kategori av ärenden som avses i 13. $ andra meningen lagen om marknadsdomstol m.m. — skapa en uttrycklig befogenhet att medverka i förfarandet i marknadsdomstoölen. Denna kategori omfattar ärenden enligt marknadsföringslagen (1975: 1418). lagen (1971: I 12) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1984: 292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, Regeln i 13 a § skall ha betydelse endast beträffande den däri behandlade frågan om rätt för sammanslutningar av näringsidkare att delta i förfarandet i dessa
ärenden. Avsikten är inte att rubba de möjligheter att medverka i förfarandet som f.n. i övrigt kan föreligga, genom en analogisk tillämpning av
rättegångsbalkens regler om intervention eller i annan form som marknadsdomstolen finner möjlig Gfr s. 57f. i remissprotokollet).
Beträffande arenden enligt konkurrenslagen (1982:729) bör av skäl som
redovisats ft lagrådsremissen inte nu införas en reglering motsvarande den i
13 a 8. De möjligheter att medverka i förfarandet som f.n. kan föreligga
skall alltså bestå.
Mot bakgrund av vad lagrådet har uttalat bör i 13 a § uttryckligen markeras att det här rör sig om en reglering endast beträffande den genom lagrummet särskilt beskrivna situationen. I ett nytt första stycke bör därför
ges en föreskrift av innebörd att i fråga om rätt för sammanslutningar av
näringsidkare att medverka I ärenden som avses ) 13 § andra meningen
gäller de 1 paragrafen följande, särskilda reglerna. Detta föranleder en
redaktionell ändring i det stycke som motsvarar första stycket i det till
lagrådet remitterade förslaget.
Jag delar fagräådets uppfattning om hur 13 a § andra stycket i det remitterade förslaget bör avfattas i sak. I princip kan jag ansluta mig till vad som bar åberopats till stöd för uppfattningen. I anslutning till vad lagrådet uttalat vill jag framhålla att det måste vara möjligt för marknadsdomstolen att i ett enskilt fall begära uppgift om vilken bevisning som den sökande
kan vilja åberopa om ansökningen om medverkan bifalls. Närmare kännedom om detta kan ju erfordras för ställningstagandet i lämplighetsfrågan.
Därutöver bör göras några smärre. redaktionella jämkningar i 13 a § sista stycket, I 18 § andra stycket och i 20 § första stycket.
2 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrädet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden lagt fram.
Prop. 1984/85: 2 230
Innehåll Sid. Proposiuonens huvudsakliga innehåll |
Propositionens lagförslag sedd e rer e ere rer rer re er rer ere rer ee ein 3
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1985 7 I IDICdNINE sosse erereree rer ere r ere reas rer rer rr res ss ss tees sa 7 2 Allmän motivering 9
Y