Nya konsumentregler

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Nya konsumentregler

Preskriptionstid

m. m.

Garantier

Borgenärs skydd

Betänkande av

Utredningen om konsumenträttsliga frågor

SSM:

Ke

q

du,

§0

O

Kliv

Statens offentliga utredningar

1995: 1 1

Justitiedepartementet

Nya konsumentregler

Betänkande Utredningen konsumenträttsliga frågor

av om

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Fax: 08-20 50 21

Telefon: 08-690 90 90

Svara pâ remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993.

En liten boschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningskontor

Arkiv- och informationsenheten

103 33 Stockholm

Fax: 08-790 09 86

Telefon: 08-763 24 81

ISBN 91-38-13881-6

Graphic Systems AB, Malmö 1995 ISSN 0375250x

hflXiu.

L,

Till statsrådet och chefen för

Justitiedepartementet

Genom beslut den 26 augusti 1993 bemyndigade regeringen det statsråd i Justitiedepartementet som hade till uppgift att föredra ärenden om civilrätt att tillkalla en särskild utredare att göra en översyn av vissa konsumenträttsliga frågor. Med stöd av bemyndigandet förordnades justitierádet Torkel Gregow som särskild utredare fr.o.m. den 15 oktober 1993.

Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 1 november 1993 hovrättsassessorerna Ingemar Persson och Ingalill Lindblom. Som experter förordnades fr.o.m. den 1 november 1993 numera hovrättsrådet Richard Ljungqvist, förbundssekreteraren Inger Soldéus, förbundsjuristen Anne Wigart och byråchefen Marianne Åbyhammar.

Ingalill Lindblom entledigades fr.o.m. den 11 oktober 1994 och som sakkunnig förordnades fr.o.m. samma dag kammarrättsassessorn Maria Lundqvist Norling.

Till sekreterare förordnades fr.o.m. den 1 december 1993 hovrättsassessorn Elisabeth Hägglund.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om konsumenträttsliga frågor Ju 1993:10.

Utredningen får härmed överlämna betänkandet Nya konsumentregler SOU 1995:11.

Till betänkandet fogas särskilda yttranden av Maria Lundqvist Norling, Ingemar Persson, Inger Soldéus, Anne Wigart och Marianne

Åbyhammar.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Stockholm i februari 1995

Torkel Gregow

Elisabeth Hägglund

Innehåll 5

Innehållsförteckning

Förkortningar 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 13 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen

1990:932 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

1985:716 18 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Förslag till lag om ändring i konkurslagen

1987:672 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Utredningsuppdraget 25 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Preskriptionsziden vid reklamation av fel på vara

eller hos tjänst 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Gällande rätt 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Inledning 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.2 Konsumentköplagen 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.3 Konsumenttjänstlagen 28 . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.4 Köplagen 28 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.5 Bevisning för att fel föreligger 28 . . . . . . . . . . . 2.2 Preskriptionsregler enligt vissa utländska

rättsordningar 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Finland 29 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.2 Norge 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.3 Danmark 30 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.4 Europeiska Unionen EU i övrigt 31 . . . . . . . . . 2.3 Preskription enligt konsumentköplagen och

konsumenttjänstlagen i praktiken 32 . . . . . . . . . . . . . . . .

2.4 överväganden 33

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.4.1 Inledning 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.2 Behovet av förlängning 35 . . . . . . . . . . . . . . . 2.4.3 Konsekvenser av en förlängning 36 . . . . . . . . . . 2.4.4 Förlängning av preskriptionstiden i

konsumentköplagen 38 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll

2.4.5 Förlängning av preskriptionstiden i

konsumenttjänstlagen 41 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Avbeställningsrätten 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande rätt 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.1 Köplagen 43 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.2 Konsumentköplagen 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.3 Konsumenttjänstlagen 46 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.4 Tjänsteavtal utanför konsumenttjänstlagen 48 . . . . 3.2 Branschöverenskommelser 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Avbeställningsrätten i praktiken m.m. 50 . . . . . . . . . . . . . 3.3.1 Enkätsvaren 50 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.2 Allmänna reklamationsnärrmdens praxis 50 . . . . . 3.3.3 Öppet köp 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Avbeställningsrätteni övriga Norden 51 . . . . . . . . . . . . . 3.4.1 Danmark 51 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.2 Norge 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4.3 Finland 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.5 överväganden 53

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.1 Inledning 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.2 Köp 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.3 Tjänster 56 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.4 Ersättningen vid avbeställning 56 . . . . . . . . . . .

Produktansvar 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande rätt 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Konsumentköplagen 60 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Konsumenttjänstlagen 63 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.3 Olikheter mellan produktansvaret i konsument-

köplagen och i konsumenttjänstlagen 65 . . . . . . . 4.2.4 Produktansvarslagen 66 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.5 Produktansvar i övrigt 69 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.6 Anspråkskonkurrens 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.7 Bevisbörda och beviskrav 72 . . . . . . . . . . . . . . 4.3 Rättsläget i övriga Norden 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Inledning 72 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 Danmark 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.3 Norge 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Finland 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Egendom som konsumenter har i sin vård 75 . . . . . . . . . . 4.4.1 Inledning 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Förvaring 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.3 Hyra av lös egendom 76 . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll 7

4.4.4 Lån 76 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.5 Panträtt 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.6 Leasing 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.7 Hyrköp 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.8 Hyra av bostadslägenhet 78 . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.9 Avtalsvillkor som avviker från ovan nämnda

principer 78 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.10 Presumtionsansvarets närmare innebörd 80 . . . . . 4.5 Skadeståndsskyldighet för konsument vid produktskada

egendom 80 annans . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Inledning 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.2 Konsumentens skadeståndsskyldighet 81 . . . . . . . 4.6 Vilka möjligheter har konsumenten och hans hushålls-

medlemmar att få ersättning för utgivet skadestånd på

grund produktskada annans egendom 82 av . . . . . . . . . 4.6.1 Inledning 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.2 Konsumenttjänstlagen 83 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.3 Konsumentköplagen 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.4 Produktansvarslagen 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.5 Skadeståndslagen 87 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7 Praktiska erfarenheter 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.8 överväganden 88

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.8.1 Inledning 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.8.2 Bör produktansvaret utvidgas 89 . . . . . . . . . . . 4.8.3 Egendom avsedd huvudsakligen för enskilt

ändamål 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.8.4 Möjlighet till friskrivning från förlust i

näringsverksamhet 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Garantier 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 93 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande rätt 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Köplagen 94 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Konsumentköplagen 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.3 Köprättsliga konsumentgarantier före 1990

års konsumentköplag 97 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.4 Konsumenttjänstlagen 99 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.5 Andra bestämmelser i anslutning till

garantier 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Konsumentgarantier i praktiken 101 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Inledning 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.3.2 Utredningens enkät 101 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.3 Otillbörlig marknadsföring och oskäliga

avtalsvillkor i samband med garantier 102 . . . . . .

8 Innehåll

5.4 Utländsk rätt 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Inledning 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.2 De nordiska länderna 106 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Andra länder inom Europeiska Unionen 107 . . . .

5.5 överväganden 110

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Vissa avvikelser mellan konsumenttjänstlagen och

konsumentköplagen 117

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Näringsidkarens respektive säljarens rätt att avhjälpa

fel 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Inledning 117 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Närmare om skillnaderna mellan konsument-

tjänstlagen och konsumentköplagen 118 . . . . . . .

6.2.3 överväganden 119

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Konsumentens rätt att kräva utförande tjänsten av och köparens rätt att kräva fullgörande av köpet 122 . . . . . 6.3.1 Inledning 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.2 Närmare om skillnaderna mellan konsument-

tjänstlagen och konsumentköplagen 123

. . . . . . .

6.3.3 överväganden 123

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Skadeståndsskyldighet för tredje i vissa fall 125 man . . . . . 6.4.1 Inledning 125 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4.2 Några marknadsrättsliga bestämmelser 125 . . . . . 6.4.3 Regleringen i konsumenttjänstlagen 126 . . . . . . . 6.4.4 Direkttalan enligt konsumentköplagen 127 . . . . . .

6.4.5 överväganden 129

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Skyldighet för den skadelidande att begränsa sin

skada 130 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5.1 Gällande rätt 130 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.5.2 överväganden 131

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Köparens skydd mot säljarens borgenärer 133 . . . . . . . . . Inledning 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Gällande rätt 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.1 Traditionsprincipen 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Närmare om lösöreköpslagen 137 . . . . . . . . . . . 7.3 Utländsk rätt 139 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Förluster till följd av att köpta varor kvarlämnats hos

säljaren samt lösöreköpslagens tillämpning 141 . . . . . . . . 7.4.1 Omfattningen av förluster på grund av att

traditionskravet inte har iakttagits vid

konsumentköp 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.2 Lösöreköpslagens tillämpning 141 . . . . . . . . . . .

Innehåll 9

7.5 överväganden 142

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.1 Inledning 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.2 Förstärkning av skyddet för konsumenter

genom modernisering av lösöreköpslagen 143 . . . 7.5.3 Alternativ till traditionsprincipen 144 . . . . . . . . . 7.5.4 Syftet med traditionsprincipen samt fördelar

och nackdelar med traditionsprincipen respek-

tive avtalsprincipen 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.5 Allmänna synpunkter beträffande avskaffande

av kravet besittningsövergâng 148 . . . . . . . . . 7.5.6 Följder av en generell övergång till avtals-

principen beträffande skydd mot överlåtarens

borgenärer vid köp av lösöre 153 . . . . . . . . . . . 7.5.6.1 Inverkan regler rörande besittningens be-

tydelse i vissa grundläggande hänseenden 154 . . . 7.5.6.2 Inverkan andra bestämmelser enligt vilka

besittningen är av betydelse 162 . . . . . . . . . . . . 7.5.6.3 Andra konsekvenser av en generell övergång

till avtalsprincipen 168 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.6.4 Slutsats 176 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.7 Övergång till avtalsprincipen endast vid

konsumentköp 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5.8 Lagtekniska frågor 179 . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Vissa andra konsekvenser av utredningens förslag 181 . . . . 8.1 Inledning 181 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Konsekvenser för importörer m.fl. 181 . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Prisutvecklingen konsumentvaruområdet 182 . . . . . . . . 8.4 Övriga kostnadseffekter 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 Författningskommentar 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen 185 . . . . 9.2 Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen 193 . . . 9.3 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen 197 . . . . . . . .

Särskilda yttranden 199 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

1 Direktiven Dir. 1993:101 211 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 TilläggsdirektivenDir. 1994:73 223 . . . . . . . . . . . . . . 3 Utredningens enkät 227 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förkortningar 1 1

Förkortningar

a.a. anfört arbete ARN Allmänna reklamationsnämnden bet. betänkande Dir. direktiv DKK danska kronor

Ds Departementsserien

EU Europeiska Unionen FIM finska mark GKKL den äldre konsumentköplagen 1973:877 HB handelsbalken HD Högsta domstolen KKL konsumentköplagen 1990:932 KL konkurslagen 1987:672 KO Konsumentombudsmannen KTjL konsumenttjänstlagen 1985:716 LkL lagen 1845:5O 1 om handel med lösören, som köparen

s.

låter i säljarens vård kvarbliva lösöreköpslagen LU Lagutskottet MD Marknadsdomstolen MFL marknadsföringslagen 1975: 1418 NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning I NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning NOK norska kronor NOU Norges offentlige utredninger

Odelstinget, proposisjon Norge Ot prp

PAL produktansvarslagen 1992: 18

prop. proposition PSL produktsäkerhetslagen 1988: 1604

Rp regeringens proposition Finland SkbrL lagen 1936:81 om skuldebrev SOU Statens offentliga utredningar UB utsökningsbalken ÃktB äktenskapsbalken

Sammanfattning 13

Sammanfattning

Utredningen har haft i uppdrag att överväga vissa förändringar i konsumentköplagen KKL och i konsumenttjänstlagen KTjL. Utredningens direktiv är intagna som bilaga 1 och 2.

Utredningen föreslår beträffande de olika frågorna som omfattas av uppdraget följande.

Den tvååriga preskriptionstiden i KKL och KTjL för att reklamera fel en vara eller fel hos en tjänst förlängs till fem år. Förslaget innebär inte någon ändring av de grundläggande bestämmelserna om reklamation vid fel; reklamation skall således fortfarande ske inom skälig tid efter det att konsumenten har märkt eller borde ha märkt felet. Det påverkar inte heller den tioåriga preskriptionstiden i KTjL eller förutsättningarna för s.k. preskriptionsgenombrott.

Avbeställningsrätten i KKL eller KTjL föreslås vara oförändrad. - Detta gäller såväl avbeställningsrätten som sådan som reglerna för hur ersättningen vid avbeställning skall beräknas.

Produktansvaret i KKL eller KTjL utvidgas inte. Däremot sker ett visst närmande mellan produktansvaret i de två lagarna. Produktansvaret i KTjL skall sålunda omfatta endast egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Vidare skall näringsidkaren och konsumenten kunna träffa avtal om att ersättning för produktskada enligt KTjL inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Bestämmelserna om garantier i KKL och i KTjL föreslås ändrade -

sä sätt att näringsidkare skall kunna i en garanti utesluta någon

en eller några av lagens allmänna felpåföljder. För att en sådan inskränkning garanti skall gälla mot konsumenten uppställs som

av en villkor att näringsidkaren upplyser konsumenten om hans möjlighet att åberopa lagens allmänna felregler.

Förslaget innebär således att en konsument som reklamerar en vara eller tjänst har följande möjligheter. Han kan göra gällande att varan eller tjänsten är felaktig enligt de allmänna felreglerna och har då att styrka att det föreligger ett ursprungligt fel. Han har då rätt till hela det felpåföljdssystem som finns i den tillämpliga lagen. Konsumenten kan i stället utnyttja garantin. I sådant fall behöver han inte visa att försämringen är ett ursprungligt fel men får då i gengäld underkasta sig eventuella begränsningar i garantin.

14 Sammanfattning

Det är inte möjligt att föreskriva någon inskränkning i de enskilda påföljderna såsom självrisk vid avhjälpande eller beloppsbegränsning av det skadestånd som kan utgå. Inte heller får någon inskränkning göras av konsumentens rätt att hålla inne betalningen till säkerhet för hans krav. Det är naturligtvis inte heller tillåtet att genom en garanti avtala bort lagens tvingande påföljder när en vara eller tjänst är behäftad med fel.

Förslaget innebär inte någon förändring av garantibegreppet som sådant. En tidsbestämd garanti enligt KKL och KTjL är således fortfarande att se som en funktionsgaranti, dvs. som en utfästelse om hållbarhet och funktion under garantitiden.

Vissa mindre justeringar görs i KKL och KTjL vilka i princip inte innebär någon förändring av vad som gäller i dag. Förslaget innebär att vissa förändringar görs i KKL och KTjL såvitt avser säljarens näringsidkarens rått att avhjälpa ett fel eller företa omleverans samt att det i KTjL införs uttrycklig reglering av vad som gäller beträffande konsumentens rätt att kräva att näringsidkaren utför tjänsten och beträffande den skadelidande partens skyldighet att begränsa sin skada.

Konsumenters skydd vid säljarens insolvens förstärks genom att det görs avsteg från den s.k. traditionsprincipen vid konsumentköp.

Detta förslag innebär att en köpare blir skyddad mot säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet, den s.k. avtalsprincipen. En förutsättning för att borgenärsskydd skall inträda är dels att det föreligger ett bindande köpeavtal, dels att den köpta varan är individualiserad. Avtalsprincipen föreslås gälla köp och byte som omfattas av KKL.

Som en följd av förslaget om införande av avtalsprincipen i KKL föreslås en ny bestämmelse i konkurslagen, som innebär att återvinningsfristen beträffande köp och byte som omfattas av KKL börjar löpa först när varan har kommit i köparens besittning.

Någon ändring i detta hänseende föreslås däremot inte beträffande köp eller annan överlåtelse i övrigt. Som bakgrund till förslaget om införande av avtalsprincipen i fråga om köp och byte enligt KKL behandlas emellertid utförligt frågan om en generell övergång till avtalsprincipen då det gäller köp och byte. Bl.a. diskuteras ingående vilka konsekvenser en sådan ändring skulle få.

Författningsförslag

1 till

Förslag Lag om ändring i konsumentköplagen 1990:932

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumentköplagen 1990:932 dels att 22, 23 och 27 §§ skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 48 och närmast före den en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Är felaktig, får köparen enligt 23 29 kräva avhjälpande, varan omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30 32 §§. Han får

även hålla inne betalningen enligt 25

I en utfästelse som avses i 21 §får en eller flera av de påföljder som anges i första stycket första och andra meningarna uteslutas. Sådan begränsning av påföljderna gäller dock endast om säljaren såväl då utfästelsen lämnas som då den åberopas upplyser köparen om dennes rättigheter i fall varan är felaktig enligt 16 20 §§.

-

23 §

Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet reklamation. Meddelande om felet kan

16 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dock, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har inom fem år från det att han har tagit emot varan, förlorar han tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller annat följer av en garanti eller liknande utfästelse. liknande utfästelse.

Även köparen inte kräver Även köparen inte kräver

om om det, har säljaren rätt att egen det, har säljaren rätt att egen bekostnad avhjälpa felet eller bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om han när företa omleverans, om han utan köparen reklamerar utan upp- uppskov efter det att reklamaskov erbjuder sig att göra detta tion har kommit honom lillsamt åtgärden kan ske inom handa erbjuder sig att göra skälig tid efter reklamationen detta samt åtgärden kan ske och utan kostnad eller väsentlig inom skälig tid efter det att olägenhet för köparen. reklamationen kom honom lill-

handa och utan kostnad eller

väsentlig olägenhet för köparen.

Säljaren får åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Förhållandet till säljarens bor-

genärer

48§

Köp enligt denna lag gäller mot

säljarens borgenärer i och med

avtalet. När köp inte avser en

bestämd vara, blir köpet dock

SOU 1995 .11 Författningsförslag 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inte gällande mot borgenärerna förrän åtgärd har vidtagits genom avskiljande eller märkning av varan, anteckning om varan i en bolçföringshandling eller på något annat sätt så att det framgår att varan är avsedd för köparen.

Denna lag träder i kraft den 2. Bestämmelsen i 23§ tredje stycket i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

2 till

Förslag Lag om ändring i konsumenttjänstlagen 1985:716

Härigenom föreskrivs i fråga om konsumenttjänstlagen 1985:716 dels att 16, 17, 20, 28, 31 och 33 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas paragraf, 51 och närmast före en ny den en ny rubrik av följande lydelse.

l6§

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är tjänsten felaktig det beror något förhållande utan att konsumentens sida, får konsumenten hålla inne betalningen enligt 19 Han fâr vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 § första stycket eller också göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 21 Dessutom får konsumenten kräva skadestånd näringsidkaren av enligt vad som sägs i 31 I fråga om konsumentens rätt till skadestånd av någon än annan näringsidkaren finns bestämmelser i 33 I en utfästelse som avses i 14 § får en eller flera av de påföljder som anges i första stycket andra meningen och andra stycket uteslutas. Sådan begränsning av påföljderna gäller dock endast om näringsidkaren såväl då utfästelsen lämnas som då den åberopas upplyser konsumenten om dennes rättigheter i fall tjänsten är felaktig enligt 9 13 §§. -

17§

Vill konsumenten åberopa att Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka att han märkt eller bort märka felet reklamation. Reklamation felet reklamation. Reklamation

Författningsförslag 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

får dock inte ske senare än två får dock inte ske senare än fem år eller, i fråga arbete på år eller, i fråga om arbete

om mark eller byggnader eller mark eller byggnader eller andra anläggningar mark andra anläggningar mark eller i vatten eller andra eller i vatten eller andra fasta saker, tio år efter det att fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida uppdraget avslutades, såvida inte annat följer garanti inte annat följer av en garanti

av en eller liknande utfästelse. eller liknande utfästelse.

Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Har meddelande reklamation lämnats in för befordran med post

om eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett

när detta gjordes.

20§

Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet, om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten.

Även konsumenten inte Även konsumenten inte

om om kräver det får näringsidkaren kräver det får näringsidkaren avhjälpa felet, han genast avhjälpa felet, om han utan

om efter det att reklamation har uppskov efter det att reklamakommit honom tillhanda erbju- tion har kommit honom tillder sig att göra detta och kon- handa erbjuder sig att göra detta sumenten inte har något särskilt och konsumenten inte har något skäl att avvisa erbjudandet. särskilt skäl att avvisa erbjudan-

det.

Avhj älpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har gett näringsidkaren tillfälle till det.

Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte kostnader skulle ha uppkommit även om tjänsten hade

som utförts felfritt eller, felet beror olyckshändelse eller därmed

om en jämförlig händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt avtalet tjänsten har tillhandahållit och bekostat.

om

20 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Konsumenten får kräva att nä- Konsumenten får kräva att näringsidkaren utför tjänsten, om ringsidkaren utför tjänsten. det inte medför olägenheter Näringsidkaren är dock inte eller kostnader för näringsid- skyldig att utföra tjänsten, om karen som är oskäligt stora i det föreligger ett hinder som förhållande till konsumentens han inte kan övervinna eller om intresse av att avtalet fullföljs. utförandet skulle medföra olä-

genheter eller kostnader för

näringsidkaren som är oskäligt

stora i förhållande till konsu-

mentens intresse av att avtalet

fullföljs. Om ett förhållande

som nu nämnts upphör inom

rimlig tid, får konsumenten

dock kräva att näringsidkaren

utför tjänsten.

Konsumenten förlorar rätten

att kräva att näringsidkaren

utför tjänsten, om han väntar

orimligt länge med att framställa kravet.

31§

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en

Författningsförslag 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

felfri tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

Näringsidkarens skadestånds- N äringsidkarens skadeståndsskyldighet grund av fel eller skyldighet grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersätt- dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för ning för skada föremålet för tjänsten eller annan egendom tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll. någon medlem av hans hushåll

och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Näringsidkaren och konsu- Näringsidkaren och konsu-

menten kan träffa avtal om att menten kan träffa avtal om att ersättning enligt första, andra ersättning enligt denna paragraf eller tredje stycket skall inte skall omfatta förlust i omfatta förlust i näringsverk- näringsverksamhet. samhet.

33§

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten

grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen 1975:1418 har ålagts att lämna eller säkerhetsinformation som han enligt 5 § produktsäkerhetslagen 1988:1604 har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Skadeståndsskyldigheten en- Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket ligt första eller andra stycket omfattar även ersättning för omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten skada föremålet för tjänsten eller på annan egendom som eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon tillhör konsumenten eller någon medlem hans hushåll. medlem av hans hushåll och är

av

22 Författningsförslag SOU 1995: 11

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Begränsning av skadan

5l§

Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

Denna lag träder i kraft den Bestämmelserna i 17 § första stycket, 31 § fjärde stycket och 33 § tredje stycket i deras äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Författningsförslag 23

3¶Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen 1987:672

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 § konkurslagen 1987:672 skall ha följande lydelse.

4 kap. 4 §

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Vid köp enligt konsumentköplagen 1990:932 anses varan inte ha avhänts säljaren förrän den har kommit i köparens besittning. Detsamma gäller i fråga om byte som omfattas av nämnda lag. Avhändelse fast egendom inte ha ägt rum förrän lagfart har av anses sökts.

Denna lag träder i kraft den

I

u

0 i

m

Utredningsuppdraget 25

1

Utredningsuppdraget

Utredningens direktiv Dir. 1993: 101 innebär ett uppdrag att göra en utvärdering och översyn av vissa frågor med anknytning till konsumentköplagen KKL och konsumenttjänstlagen KTjL. Uppdraget kan delas upp i två huvuddelar. Den ena delen berör i huvudsak rent obligationsrättsliga frågor, nämligen att överväga

förlängning av preskriptionstiden för konsumenters rätt att göra gällande fel på en vara eller hos en tjänst,

inskränkning i konsumenters rätt att avbeställa en köpt vara eller en avtalad tjänst,

utvidgning av näringsidkares produktansvar vid produktskada egendom som en konsument eller hushållsmedlem innehar men inte ager,

förändring av bestämmelserna om garanti i KKL samt -

ytterligare anpassning mellan KKL och KTjL i vissa avseenden. -

Den andra delen berör sakrättsliga frågor, nämligen att utreda behovet av förstärkning av köpares skydd mot säljarens borgenärer vid konsumentköp. Utredningen skall, om sådant behov kan konstateras, överväga hur detta kan åstadkommas. De olika alternativ som nämns i direktiven är att modernisera den s.k. lösöreköpslagen och att föreskriva avsteg från traditionsprincipen vid konsumentköp.

Utredningen omfattas vidare av tilläggsdirektiv Dir 1994:73, vilka innebär ett uppdrag att utreda hur myndigheternas krav uppgiftslämnande från företagen inom för utredningen aktuella områden kan begränsas och förenklas.

Direktiven framgår i sin helhet av bilaga l och Utredningen påbörjade sitt arbete i november 1993. Utredningen

har under arbetet haft kontakt med ett flertal myndigheter, organisationer och enskilda.

För att informera sig om hur de bestämmelser som uppdraget omfattar har tillämpats i praktiken och vilket behov det finns av ändring av dessa har utredningen utfört en enkätundersökning. Enkäten har gått ut till bl.a. organisationer såsom företrädare för företag och konsumenter samt till enskilda företag. Denna enkätundersökning har tillfört utredningen kunskap i olika avseenden. Enkäten jämte de fullständiga svaren finns intagna som bilaga

26 Utredningsuppdraget

Inom EU pågår arbete som syftar till att utforma direktiv om felansvar vid konsumentköp. Det är för närvarande inte möjligt att bedöma vad arbetet kan leda till.

För att undersöka möjligheterna att förstärka konsumenters skydd vid insolvens hos säljare och erhålla praktisk erfarenhet av problem på detta område har företrädare för utredningen gjort studiebesök vid kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmöhus och Kristianstads län samt haft överläggningar med advokater som arbetar med konkursförvaltning.

Utredningen har genom sekreteraren under arbetets gång haft kontakter med Leasingutredningen Ju 1988:01 och Godtrosförvärvsutredningen Ju 1993: 1 l.

Utredningen har inte ansett sig böra föreslå några åtgärder med anledning av de tilläggsdirektiv som nämnts ovan.

Preskriptionstiden vid reklamation. 27 . . .

2 vid reklamation av

Preskriptionstiden

fel vara eller hos tjänst

2. l Gällande rätt

2.1.1¶Inledning

En förutsättning för att köpare eller annan konsument skall ha rätt en att göra gällande påföljder grund av fel en vara eller fel hos en tjänst är att han lämnar säljaren respektive den näringsidkare som har utfört tjänsten meddelande om felet. Denna underrättelse kallas reklamation . Reklamation skall i allmänhet ske inom viss tid. Underlåten eller för sent gjord reklamation medför att rätten att göra påföljder gällande går förlorad. Vid reklamation är två tidsfrister av betydelse. Reklamatioskall således ske inom viss tid efter det att felet har upptäckts eller nen borde ha upptäckts. Reklamationen måste dock även ske inom viss tid efter det att köparen tog emot respektive tjänsteuppdraget varan avslutades. sistnämnda tidsfrist utgör alltså en preskriptionstid. l vissa situationer vid konsumentköp kan reklamation ske till annan än säljaren. Härifrån bortses i den fortsatta framställningen.

2. 1 Konsumentköplagen

Om köpare vill göra gällande påföljder grund av fel en vara, en skall han reklamera till säljaren inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet 23 § 1 st. KKL. Reklamation måste dock ske inom tvâ år från det att köparen har tagit emot varan 23 § 3 st. KKL. Annat kan emellertid följa av en garanti eller liknande utfästelse. nämnda bestämmelserna gäller undantag för vissa fall. Från de nu Om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller felet år viss kvalificerad art bl.a. när varan har sålts i om av strid förbud främst är avsett att förhindra ohälsa eller mot ett som olycksfall eller när den är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa krävs det inte någon reklamation -

28 Preskriptionstiden vid reklamation. . . .

24 § KKL, jfr 18 §. Det innebär att köparens anspråk i dessa fall är underkastat den allmänna tioårspreskriptionen. Det har dock förutsätts att ett alltför långt dröjsmål med att åberopa felet kan medföra att köparen förlorar sin rätt grund passivitet prop. 198990:89 av s. 116. Reklamationsfristerna i KKL är tvingande till köparens förmån, dvs. att säljaren inte kan med för köparen bindande verkan föreskriva . kortare tider än som följer lagen. av

1.3¶Konsumenttjänstlagen

Om en konsument vill åberopa att tjänst är felaktig, skall han en reklamera till näringsidkaren inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet 17 § l st. KTjL. Reklamation får dock inte ske senare än två år eller, i fråga arbete mark eller på byggnader om eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades. Annan frist kan följa av en garanti eller liknande utfästelse. I fall näringsidkaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder gäller att reklamation alltid får ske inom tio år från det att uppdraget avslutades 17 § 2 st. KTjL. I likhet med vad som gäller enligt KKL är reklamationsfristerna i KTjL tvingande till konsumentens förmån.

2.1.4¶Köplagen

Enligt den allmänna köplagen skall köparen reklamera till säljaren grund av ett fel i den sålda varan inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet 32 § 1 st. köplagen. I likhet med vad som gäller för konsumentköp är preskriptionstiden huvudsom regel två år från det att köparen har tagit emot 32 § 2 st.. varan Annan frist kan följa av en garanti eller liknande utfästelse. Om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro eller heder, krävs det inte någon särskild reklamation 33 §. Reklamationsfristerna i köplagen är dispositiva, dvs. att såväl kortare som längre tider kan följa avtal, praxis mellan parterna av eller handelsbruk eller sedvänja 3 §. annan

2.1.5 Bevisning för att fel föreligger

Under förutsättning att en garanti eller liknande utfästelse inte annan har lämnats, ankommer det i princip köparenkonsumenten visa att att varan eller tjänsten var behäftad med det åberopade felet. Den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen är vid konsumentköp

SOU 1995: ll Preskriptionstiden vid reklamation. 29 . ..

i allmänhet när varan avlämnades 20§ KKL och för tjänster då uppdraget avslutades 12 och 13 §§ KTjL. En konsument har emellertid ofta inte tillräckliga resurser för att göra sådana undersökningar som många gånger krävs för att han skall kunna uppfylla sin bevisbörda. Det vanliga förfarandet torde därför att säljaren eller näringsidkaren utför undersökningen. Denne vara måste ändå som regel själv göra en viss undersökning för att kunna ta ställning till köparenskonsumentens påstående om fel. En undersökning av en vara eller tjänst för att utröna om varan eller tjänsten är behäftad med ett fel är givetvis ofta förenad med kostnader för den som utför undersökningen. För det fall att en undersökning ombesörjs säljaren eller näringsidkaren ger vid handen att som av eller tjänsten är felaktig får kostnaderna givetvis stanna på varan honom. För utgifter köparenkonsumenten åsamkas för att få som konstaterat att fel föreligger torde han var berättigad till ersättning av säljarennäringsidkaren se beträffande köp 32 § l st. KKL. I förarbetena till KTjL anfördes prop. 1984851110 s. 221 att lagen inte kan hindra att näringsidkaren debiterar konsumenten anses kostnader för av reklamationen föranledd besiktning eller liknande en undersökning föremålet för tjänsten, om det skulle visa sig att av tjänsten inte är felaktig. Vidare framhölls att, om näringsidkaren vill förbehålla sig rätt att ta ut sådana kostnader, han dock bör göra detta klart för konsumenten redan innan undersökningen utförs. Motsvarande torde gälla undersökningar som föranleds av reklamation av fel på en vara prop. 198990:89 s. 121.

2.2 vissa utländska

Preskriptionsregler enligt rättsordningar

2.2.1 Finland

Den finska konsumentskyddslagen 38 1978, har nyligen reviderats. Lagen i dess lydelse trädde i kraft den 1 juli 1994. Den reglerar nya såväl konsumentköp vissa konsumenttjänster och har i princip som

tillämpningsområde som KKL och KTjL.

samma Av 5 kap. 16 § konsumentskyddslagen framgår att en köpare, som vill göra gällande påföljder grund fel i en vara, enligt huvudav regeln skall lämna säljaren meddelande felet inom skälig tid efter om han märkte eller borde ha märkt felet. Någon särskild preskripdet att tionstid är inte föreskriven. Bestämmelserna är tvingande till förmån för köparen. Bestämmelserna om reklamation vid konsumentköp överensstämmer i princip med vad har gällt sedan 1978. som

30 Preskriptionstiden vid reklamation...

Motsvarande reklamationsregler gäller vid fel i tjänst enligt

en 8 kap. 16 § nämnda lag, vilket överensstämmer med vad enligt

som praxis gällde före den 1 juli 1994 Rp 3601992 21.

s.

2.2.2¶Norge

Den norska köplagens bestämmelser om reklamation vid konsumentköp föreskriver att reklamation skall ske inom rimelig tid efter det att köparen har upptäckt eller borde ha upptäckt felet, dock senast två år efter det att han mottagit varan, om inte annat följer garanti.

av en När en vara eller delar av den har förväntad livslängd

en som väsentligt överstiger tvâ år, är preskriptionstiden i stället fem år. Bestämmelserna är tvingande till förmån för köparen.

I ett utredningsbetänkande från juli 1993, Forbrukerkjøpslov NOU 1993:27, föreslås införandet särskild lag konsumentköp. I

av en om betänkandet anförs att systemet med två olika preskriptionstider är onödigt komplicerat och dessutom i praktiken leder till samma resultat som en generell femårig preskriptionstid bet. 74. I betänkandet

s. föreslås att preskriptionstiden vid reklamation grund fel i

av en vara avskaffas. Reklamation skall således enligt förslaget ske inom rimelig tid efter det att felet upptäckts eller borde ha upptäckts.

Loven 16 juni 1989 Nr. 63 om håndverketjenester for

m.m. forbrukere motsvarar i princip KTjL. I dess 22 § finns bestämmelser om reklamation vid fel hos en tjänst. Av nämnda paragraf framgår att reklamation enligt huvudregeln skall ske inom rimelig tid efter det att konsumenten upptäckt eller borde ha upptäckt felet, dock senast två år från det att uppdraget avslutades. Om resultatet tjänsten eller

av delar av den vid vanligt bruk är avsett att vara väsentligt längre än två år eller om tjänsten avser arbete på fast egendom, gäller i stället

en preskriptionstid om fem år. För det fall förslaget till forbrukerkjøpslov följs såvitt gäller bestämmelserna om reklamation är det, enligt vad som har upplysts från det norska Justis- politidepartementet,

og sannolikt att reklamationsreglerna i lov om håndverketjenester

m.m. for forbrukere ändras motsvarande sätt.

2.2.3 Danmark

Den danska allmänna köplagen lov nr. 28 af 21. januar 1980 køb

om gäller i princip även för konsumentköp. Vissa bestämmelser, däribland bestämmelserna om reklamation, är tvingande till köparens förmån vid konsumentköp

.

Enligt dansk rätt skall köparen reklamera ett fel inom rimelig tid efter det att han har upptäckt eller borde ha upptäckt felet. Köparens

Preskriptionsriderz vid reklamation.. 31 ..

anspråk med anledning av fel i en vara preskriberas efter ett år såvida inte annat följer av en garanti. I Danmark finns ingen särskild lag om konsumenttjänster. Ett förslag till Lov om forbrugeraftaler om arbejder løsøre og fast ejendom forbrugertjenester lades fram 1988 Betaenkning nr. 1133 1988. Av betänkandet framgår att, enligt gällande rätt, köplagens regler i stor omfattning kan tillämpas även på tjänsteavtal, särskilt sådana som avser hantverks- och reparationstjänster. Enligt förslaget i betänkandet skall konsument reklamera ett fel en i tjänst inom rimelig tid från det att han upptäckt eller borde ha en upptäckt felet. Någon särskild avvikelse från den allmänna preskriptionstiden för krav av denna karaktär, fem år, har inte föreslagits bet. 276. Förslaget har inte lett till lagstiftning. s.

2.2.4¶Europeiska Unionen EU i övrigt

Inom EU har, i syfte att bl.a. belysa och diskutera de olika ländernas regler felansvar vid konsumentköp, kommissionen utarbetat ett om s.k. grönpapper Green Paper on Guarantees for Consumer Goods and After-Sales Services, KOM[93]509. Av grönpappret framgår beträffande de olika ländernas motsvarighet till våra reklamationsregler vid fel i en vara vid konsumentköp bl.a. följande. Några länder Tyskland, Belgien, Spanien, Frankrike, Grekland, Irland och Storbritannien saknar bestämmelser om egentlig reklamationsfrist, dvs. frist inom vilken köparen skall underrätta säljaren en felet. I dessa rättssystem finns det i stället en frist inom vilken om köparen senast skall väcka talan mot säljaren med anledning av felet. I fråga den tidpunkt då fristen börjar löpa gäller olika regler: om leveransen, avtalet eller den tidpunkt då felet har upptäckts eller borde ha upptäckts. Andra länder har frist Italien, Luxemburg, Nederländermer än en och Portugal. En frist gäller för att underrätta säljaren om felet, na dvs. vad motsvarar vår reklamation, en annan frist gäller för att som väcka talan. Enligt rysk rätt skall köparen väcka talan mot säljaren senast sex månader efter leverans av varan. Samma gäller enligt grekisk rätt, vidare stadgar att ett kontraktsvillkor som innebär att fristen som avkortas är ogiltigt. I Belgien, liksom i Frankrike, finns det inte några lagbestämmelser på området. Enligt praxis skall köparen väcka talan mot säljaren kort tid efter det att han har upptäckt felet. Någon mot den i svensk rätt svarande preskriptionstiden finns det alltså inte.

32 Preskriptionstiden vid reklamation. . . .

Enligt spansk rätt gäller i rent kommersiella förhållanden att köparen skall väcka talan mot säljaren inom månader från sex leveransen. Huruvida frist gäller vid konsumentköp är oklart. samma I Irland och Storbritannien finns det generella bestämmelser, som stadgar att talan grund av kontraktsrättsliga förhållanden skall väckas inom sex år från avtalets ingående. Dessa bestämmelser gäller dock endast för ersättningskrav. Om köparen vill häva köpet, måste han göra gällande anspråket grund ett fel inom kort tid efter av leveransen. I Italien är köpare skyldig att reklamera inom åtta dagar efter det att han har upptäckt felet. Talan skall väckas senast ett år från leveransen. [Luxemburg gäller att köparen skall reklamera ett fel inom kort tid efter det att han har upptäckt eller borde ha upptäckt felet. Han skall därefter väcka talan inom ett år från reklamationen. Om köpare och säljare ingår i förhandlingar om felet under den ettåriga fristen, gäller att ny ettårsfrist börjar löpa när köparen underrättats att förom handlingarna har avbrutits. I Nederländerna åligger det köparen att reklamera inom rimlig tid efter det att han har upptäckt eller borde ha upptäckt felet. Han skall inom tvâ år därefter, dvs. från reklamationen, väcka talan mot säljaren. Enligt portugisisk rätt skall köparen reklamera inom 30 dagar efter den tidpunkt då han upptäckte felet, dock månader efter senast sex leveransen. Han skall inom månader efter reklamationen väcka sex talan mot säljaren. I flera länders lagstiftning finns det särbestämmelser för det fall att säljaren har förfarit svikligt eller varit i ond tro. Dessa särregler, som inte särskilt redovisas här, kan medföra att de olika fristerna förlängs avsevärt.

2.3¶Preskription enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen i praktiken

Utredningen har skickat ut en enkät till ett antal näringsidkare, konsumentorganisationer m.fl. med frågor om bl.a. den praktiska tilllämpningen av reklamations- och preskriptionsreglerna. Enkäten jämte svaren finns intagen som bilaga Av de enkätsvar som har erhållits framgår att det är förhållandevis ovanligt att konsumenter reklamerar fel i eller tjänst efter en vara utgången av tvåårstiden. I de fall så sker skiljer sig näringsidkarnas praxis ganska avsevärt från varandra. l många fall godtas sådan en

Preskriptionstiden vid reklamation.. 33

..

reklamation av good-willskäl. I andra fall avvisas reklamationen med hänvisning till att reklamation har skett för sent.

Allmänna reklamationsnämnden ARN har uppgett att näringsidkare inte sällan underlåter att göra preskriptionsinvändning, troligen därför preskriptionsregeln inte är känd. Även andra enkätsvar

att av kan utläsas att preskriptionstiden inte är särskilt väl känd av konsumenter eller bland många näringsidkare.

Med utgångspunkt från enkätsvaren är det svårt att bedöma konsekvenserna av den förlängning av preskriptionstiden från ett till två år som skedde beträffande konsumentköp år 1986. De flesta menar att den innebar fördelar för konsumenterna. Några anser att förlängningen varken innebar fördelar eller nackdelar för konsumenter eller näringsidkare. Det framhålls bl.a. att det är sällsynt att reklamation framställs senare än ett år efter köpet. Några företrädare för näringslivet har uppgett att antalet reklamationer ökade och gav upphov till större kostnader för företagen.

I flera enkätsvar pekas att svårigheterna för konsumenterna att styrka att det föreligger ett ursprungligt fel ökar ganska väsentligt med tiden. Många menar därför att en förlängning av preskriptionstiden inte skulle medföra några fördelar för konsumenterna. En del anser att en förlängning skulle innebära kostnadsökningar för näringsidkarna i form av dels utredningskostnader dels kostnader för olika felpâföljder. Dessa kostnadsökningar skulle i slutändan drabba konsumentkollektivet genom högre konsumentpriser.

Vidare har i några enkätsvar påståtts att en förlängning av preskriptionstiden skulle kunna invagga konsumenterna i falska förhoppningar i olika avseenden. Det har bl.a. pekats att många konsumenter inte skiljer mellan preskriptionstid och garanti, varför en förlängd preskriptionstid skulle kunna inge konsumenter uppfattningen att de har en funktionsgaranti under denna tid. Några befarar också att en förlängd preskriptionstid skulle kunna medföra att fel skulle påtalas i ett senare skede än eljest, vilket skulle kunna förvärra felet, och att antalet okynnesreklamationer skulle öka.

2.4 överväganden

2.4.1¶Inledning

En grundläggande utgångspunkt är att en vara skall levereras i avtalsenligt skick och en tjänst skall utföras avtalsenligt sätt. Om så inte sker, bör konsumenten på grund av det fel som varan eller tjänsten är behäftad med i princip vara berättigad att rättelse av eller kompensation för felet. Denna utgångspunkt borde principiellt

sett leda till att en konsument skulle kunna åberopa ett fel utan någon särskild tidsbegränsning, frånsett vad som följer av allmänna preskriptionsregler. Konsumentens rätt har dock modifierats be-

genom stämmelserna om reklamation. När viss tid har gått från det att godset levererades respektive tjänsten avslutades enligt gällande rätt i

allmänhet två år men i fråga om vissa tjänster tio år avskärs således

konsumentens möjligheter att påtala felet. Här bortses från vissa kvalificerade fall då undantag gäller.

Preskriptionsreglerna synes bäras upp av tanken att det för näringsidkaren är angeläget att kunna räkna med att inte behöva

svara för eventuella fel, när längre tid har förflutit från köpet eller

en utförandet av tjänsten. Om en näringsidkare måste kalkylera med felansvar under avsevärd tid, påverkas hans möjligheter att ekonomiskt planera sin verksamhet. Bakom preskriptionsreglerna torde också ligga tanken att det i princip blir allt svårare för konsumenten att bevisa att en vara eller tjänst är behäftad med ursprungligt fel längre tiden går. Mera omfattande utredning och svårare bevisfrågor leder till högre kostnader såväl för konsumenterna som för näringsidkarna, ofta utan att leda till positivt resultat i det enskilda fallet; vidare tas resurserna för olika tvistlösande organ i anspråk i större utsträckning. Utformningen av nu gällande preskriptionsregler kan utgöra

anses en avvägning mellan nämnda olika intressen. Vid denna avvägning torde stor vikt ha lagts vid den tid inom vilken ursprungliga fel i allmänhet visar sig. Se SOU 1979:36 s. 292 ff. och 1984:25 s. 148 f.

Som tidigare har framhållits är preskriptionstiden vid fel hos tjänster av vissa slag tio år. Eftersom det inte torde komma i fråga att förlänga preskriptionstiden för dessa fall, behandlas i den fortsatta framställningen endast de fall då preskriptionstiden är två år.

Lagutskottet har anfört bet. 198990:LU35 s. 19 f. att det praktiska värdet av en förlängning av preskriptionstiden i KKL minskar med tiden, dels grund av svårigheter att visa att felet förelåg redan vid avlämnandet, dels på grund att säljaren kan

av invända att konsumenten borde ha upptäckt felet tidigare. Enligt utskottets mening kan detta förhållande emellertid inte anses utgöra skäl mot att konsumenten i de fall bevissvårigheter och invändningar

inte lägger hinder i vägen skall ha rätt att göra befogenheterna vid

fel gällande under en tid som är rimlig med hänsyn till normala

varans egenskaper och livslängd.

Enligt utredningens direktiv bör utredningen, inte de under-

om sökningar beträffande tillämpningen som utredningen skulle företa ger anledning till annat, föreslå hur en förlängning preskriptionstiden

av kan genomföras.

. ..

2.4.2 Behovet av förlängning

Av den enkät som utredningen har utfört se bilaga 3 framgår att det förekommer i viss, dock inte särskilt stor, utsträckning att konsumenter reklamerar fel i varor och tjänster efter utgången av tvåårstiden. Det är emellertid knappast möjligt att härav dra någon mera bestämd slutsats rörande förekomsten av fel som yppas först efter tvåårstiden.

Till början bör beaktas att vissa av reklamationerna kan avse fel

en

har visat sig tidigare. Det är också osäkert i vilken utsträckning som reklamationerna verkligen avser ursprungliga fel. I många fall avvisas nämligen reklamationer efter två år av formella skäl och i vissa fall godtas en reklamation utan särskild utredning. Vidare får det antas att det i viss utsträckning förekommer obefogade reklamationer.

Även skulle utgå från alla reklamationer efter tvåårsti-

om man att den avser ursprungliga fel, utvisar de inte i vilken utsträckning det förekommer sådana fel som visar sig först efter nämnda tid. Anledningen till detta är främst att många konsumenter blir upplysta av

konsumentvägledare eller andra om innebörden av preskriptions-

reglerna och därför underlåter att reklamera.

Trots de osäkerhetsfaktorer som sålunda är förenade med enkätsvaren, kan det enligt utredningen antas att det i en inte obetydlig utsträckning förekommer att konsumenter till följd av bestämmelserna om preskription i KKL hindras från att göra påföljder gällande på grund av fel en vara. Det finns inte anledning utgå från något annat när det gäller tjänster, beträffande vilka preskriptionstiden är två år.

Dessa slutsatser har bekräftats av företrädare för konsumentintressen inom utredningen. Som exempel fall då fel har visat sig först efter utgången av preskriptionstiden har nämnts följande: möbler när klädseln i s.k. läderlook har flagnat efter en tid av upp till fem år; lackeringsarbeten på bilar som har orsakat krackelering i lacken, vilket visat sig först efter fyra år; elektronikskador bilar vilka fram-

tre trätt efter lång tid; felaktigheter hos uppvärmningsanordningar vilka inte har märkts förrän långt efter utgången av tvåårstiden. Fel av dessa slag föranleder ofta stora kostnader. Belopp upp till 10 000 kr har nämnts.

Slutsatsen blir således att det från konsumenternas synpunkt föreligger ett behov av en förlängning av preskriptionstiden i såväl KKL KTjL. Utredningen vill härvid erinra om den principiella

som utgångspunkten att en vara skall levereras i avtalsenligt skick och att en tjänst skall utföras på avtalsenligt sätt.

2.4.3 Konsekvenser av en förlängning

Genom förlängning av preskriptionstiden förbättras konsumenternas ställning i de fall fel på en vara eller hos en tjänst uppträder först efter en längre tid. En förlängning har emellertid ansetts även medföra vissa negativa konsekvenser. Det finns skäl att något beröra dessa. Vad som sägs i det följande avser i första hand köp.

Bevisbördan för att en vara är behäftad med fel ligger i princip på konsumenten. Bevisskyldigheten torde som regel bli allt svårare att fullgöra längre tiden går efter köpet. lvlöjligheterna att visa ett ursprungligt fel har emellertid också samband med varans eller felets art. Vissa fel, exempelvis avsaknad av komponenter i en vara, kan ganska enkelt och utan större utredning konstateras vara tillverkningsfel, även om felet märks först efter lång tid. Andra fel, t.ex. i fall då en funktionsbrist som har sin grund i ett fel vid varans tillverkning kan misstänkas bero på vårdslöst handhavande, kan kräva mera omfattande utredning innan det går att konstatera att felet är ursprungligt. Detta gäller även om felet visar sig kort tid efter köpet.

De bevissvårigheter som konsumenter kan ställas inför sedan en längre tid har förflutit från köpet kan förmodas medföra att, efter en förlängning av preskriptionstiden, konsumenter i en del fall inte kommer att få framgång med i och för sig befogade reklamationer. Detta utgör dock inte något avgörande skäl mot en förlängning. Det måste dessutom förutsättas att det inte uppställs orealistiska krav i bevishänseende.

En annan invändning som har gjorts mot förlängning av preskriptionstiden går ut att en sådan ändring skulle medföra en ökning av antalet tvister rörande fel varor. Detta skulle bl.a. innebära att domstolarnas och ARN:s resurser i viss utsträckning tas i anspråk i onödan.

Oavsett hur lång preskriptionstiden är förekommer det naturligtvis i en hel del fall att säljare och köpare har olika uppfattningar i frågan huruvida en vara är behäftad med fel. Enligt utredningens mening finns det inte anledning att befara att de bevissvårigheter som köpare får vid utnyttjande av en förlängd preskriptionstid skall medföra någon beaktansvärd ökning av antalet tvister.

Det har, särskilt av företrädare för näringslivet, hävdats att en förlängning av preskriptionstiden skulle medföra kostnadsökningar för näringsidkarna som i sista hand får bäras av konsumentkollektivet i form av ökade priser. De befarade kostnadsökningarna förutom

avser åtgärder i anledning av konstaterade fel och eventuellt skadestånd

reklamationshantering och utredningar huruvida påtalade fel är ursprungliga. Det har också befarats att antalet obefogade reklamationer ökar med längre preskriptionstid. Det har härvid framhållits att en

Preskriptionstiden vid reklamation... 37

.

generell förlängning preskriptionstiden får till följd att en större

av andel producerade varor kommer att ha en hållbarhetstid som

av understiger preskriptionstiden. Detta skulle kunna orsaka ett ökat antal kontakter mellan köpare och säljare i anledning av obefogade reklamationer.

Antalet reklamationer kommer givetvis att öka något om preskriptionstiden förlängs. Mot bakgrund bl.a. av erfarenheterna från den förlängning preskriptionstiden från ett till två år, som år 1986

av genomfördes beträffande konsumentköp, finns det dock inte skäl att räkna med någon avsevärd ökning. De allra flesta fel visar sig inom ett år från köpet och reklamation skall ske i anslutning därtill. Det förhållandet att preskriptionstiden kommer att överstiga hållbarhetstiden för fler varutyper än i dag utgör enligt utredningens mening inte något skäl mot en förlängning. Redan i dag säljs ett stort antal

med normal livslängd avsevärt understiger två år utan varor en som att detta kan ses som ett problem.

Ett ökat antal reklamationer får antas medföra att utredningskostnaderna i någon mån ökar. En näringsidkare har emellertid möjlighet att betinga sig ersättning av konsumenten för utredningskostnaderi fall det inte visas föreligga ursprungligt fel. Även frånsett detta är det

ett inte troligt att en förlängning av preskriptionstiden kommer att påkalla generella kostnadsökningar av någon större betydelse.

Det har vidare framhållits att en förlängning av preskriptionstiden i KKL inte i första hand skulle ut över den som i allmänhet ytterst är skuld till ett fel, nämligen tillverkaren, eftersom preskriptionstiden i den allmänna köplagen är två år. Säljaren skulle alltså inte kunna föra ansvaret för tillverkningsfel vidare till bakre led. Särskilt för mindre näringsidkare skulle detta kunna innebära stora påfrestningar. Det har också anförts att det vore olyckligt om preskriptionsreglerna i Sverige skulle avvika alltför mycket från motsvarande bestämmelser i andra länder. En sådan avvikelse skulle försvåra för säljarna att föra ansvaret bakåt och skulle vidare kunna snedvrida konkurrensen.

Utredningen att det skulle fördel om samma preskrip-

anser vara en tionstider gällde för fel i sålda varor, oavsett om köpet omfattades av köplagen eller KKL. Vissa typer av fel, exempelvis att varan inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats av säljaren, är visserligen sådana denne slutligen bör svara för. I många fall kan

som emellertid hänföras till tillverkningen. I sådana fall är det

fel i en vara i princip tillverkaren slutligen bör svara för felet. Vidare bör

som ansvaret för fel, som är orsakade av oriktiga marknadsföringsuppgifter lämnade än säljaren, i princip kunna föras bakåt till den från

av annan vilken uppgifterna härrör.

Bestämmelserna i köplagen är emellertid dispositiva. Enligt vad som har upplysts är det vanligt att det vid rent kommersiella köp träffas

överenskommelser om kortare preskriptionstid än två år. l många Standardavtal föreskrivs således en preskriptionstid om ett år. Det föreligger sålunda redan för närvarande en bristande kongruens mellan tillämpningen av köplagen och av KKL i preskriptionsfrågan. Det torde inte vara möjligt att genom införande av tvingande bestämmelser öka möjligheterna att föra tillbaka felansvaret på bakre led i de fall orsaken till felet kan härledas dit, exempelvis vid tillverkningsfel.

Det är vidare en fördel om de svenska reklamationsbestämmelserna i huvudsak överensstämmer med reglerna i de länder med vilka Sverige bedriver handel. Redan nu föreligger emellertid stora skillnader mellan olika länders regler om preskription. Vissa länder Belgien, Frankrike och Finland saknar helt bestämmelser

om preskription. Andra länder exempelvis Damnark, Tyskland och Italien har kortare preskriptionstider än Sverige.

I utredningens direktiv har anförts att det är angeläget att den nordiska rättslikheten bevaras i så stor utsträckning möjligt. Som

som tidigare har redovisats gäller i Finland sedan lång tid allmän tioårspreskription vid fel i sålda varor. I Norge gäller för närvarande

en särskild, längre preskriptionstid för varor med förväntad lång hållbarhet. Där har vidare under 1993 lagts fram ett förslag att

om avskaffa preskriptionstiden för reklamation av fel i varor. I Danmark föreskrivs en ettårig preskriptionstid. Där är det för närvarande inte aktuellt med någon förlängning.

Mot bakgrund av att preskriptionsreglerna är olika i de övriga nordiska länderna är det för närvarande över huvud inte möjligt att uppnå nordisk rättslikhet detta område. En förlängning av preskriptionstiden i svensk rätt kan dock inte anses omöjliggöra eller försvåra åstadkommandet av en sådan överensstämmelse i framtiden.

Mot bakgrund av vad nu anförts anser utredningen att en förlängning av preskriptionstiden i KKL inte kan förväntas medföra några negativa konsekvenser av betydelse.

Vad som sagts i det föregående får anses äga giltighet även beträffande preskriptionstiden i KTjL.

2.4.4¶Förlängning av preskriptionstiden i konsumentköplagen

I utredningens direktiv anförs att en förlängd tidsfrist behövs bara i sådana fall där varan förväntas fungera i än två år och att detta

mer kunde tänkas tala för att en förlängd preskriptionstid bör begränsas till att gälla fall av just det slaget. Utredningens uppdrag innefattar emellertid att i första hand pröva om en ny preskriptionsregel kan ges

en generell utformning.

Att begränsa en förlängning av preskriptionstiden till varor som kan väntas fungera under mer än två år skulle medföra vissa fördelar. En

Preskriptionstiden vid reklamation. 39

. . .

sådan bestämmelse skulle tillgodose det behov av förlängning som föreligger, samtidigt som de problem vilka en generell förlängning kan medföra för näringsidkare kunde undvaras. De sätt att begränsa bestämmelsens tillämpningsområde som ligger närmast till hands synes vara att i bestämmelsen antingen ange vissa typer av varor eller att helt enkelt ange tillämpningsområdet till varor som kan förväntas kunna användas under avsevärt längre tid än två år. Ett annat sätt är måhända att låta priset varan vara avgörande.

Det är emellertid tydligt att begränsningar av detta slag innefattar svagheter. Till början kan framhållas att beträffande varor, vilka

en inte har livslängd mer än två år, det i praktiken inte blir aktuellt

en av med reklamation efter denna tidpunkt, frånsett grånsfall. Näringsidkarna är därför knappast hjälpta av en sådan begränsning. Härtill kommer de svårigheter i tillämpningen som bestämmelser av nyss nämnda art föranleder, vilket kan medföra onödiga tvister.

Att begränsa en förlängd preskriptionstid till vissa typer av varor torde vidare inte kunna ske sådant sätt att man erhåller en lämplig och logiskt försvarbar avgränsning mellan varor som bör omfattas och

bör falla utanför. En begränsning av detta slag kan inte varor som undgå att åtminstone i viss utsträckning framstå som godtycklig. En bestämmelse bygger förväntade livslängd skulle troligen

som varors föranleda stora tillämpningssvårigheter. Priset på en vara är inte en omständighet som generellt lämpar sig för en avgränsning av tillämpningsområdet för en bestämmelse av nu förevarande art. Det belopp fastställdes gräns skulle säkerligen i många fall

som som komma framstå föga rättvist. Även mot andra tänkbara sätt att

att som avgränsa bestämmelsen till vissa varor kan riktas liknande kritik.

Med hänsyn härtill har utredningen inte funnit det lämpligt att begränsa en utsträckt preskriptionstid till endast vissa varor.

Utredningen har emellertid övervägt om inte en längre preskriptionstid kunde begränsas enligt någon annan metod. Vad som åsyftas är att på något sätt anknyta till felets beskaffenhet, närmast så sätt att endast fel allvarlig art av väsentlig betydelse, jfr 29 § KKL

av skulle få göras gällande efter tvåårstiden. Fördelen med en sådan lösning skulle vara att de mest angelägna fallen skulle kunna åberopas under den utsträckta preskriptionstiden, samtidigt som näringsidkare inte skulle behöva besväras med reklamationer avseende fel av mindre betydelse.

Men inte heller en sådan lösning kan undgå invändningar. Svårighet uppkommer redan vid bestämmande av vad som gör ett fel allvarligt väsentligt. Denna kvalificering måste sättas i relation till något förhållande, t.ex. pris eller dess normala livslängd. Vidare kan ett

varans fel med hänsyn till kostnaden för att avhjälpa det är väsentligt för

som

köpare utan större betydelse för en annan köpare. En en vara

40 Preskrzptionstiden vid reklamation... SOU 1995: ll

bestämmelse av antytt slag kan föranleda tvister rörande frågan huruvida ett fel uppfyller det kvalificerade krav uppställs. som Utredningen kan därför inte heller ställa sig bakom ett förslag av denna typ. Utredningen har således stannat för preskriptionstiden bör att förlängas generellt. Frågan blir då hur lång denna preskriptionstid bör vara. Utredningen har härvid övervägt tider tre, fem och tio år. om En förlängning av preskriptionstiden till tre år skulle troligen täcka en stor del av de fel beträffande vilka den gällande preskriptionstinu den hindrar reklamation Eftersom syftet med förlängning i en är att princip fånga in de situationer för närvarande faller utanför som preskriptionstiden, får dock treårig preskriptionstid alltför en anses kort. Om i stället en femårig preskriptionstid väljs, bör kunna räkna man med att de allra flesta fel som faller utanför den nuvarande tvåårstiden kommer att omfattas. En sådan regel tillgodoser också i huvudsak syftet med förlängning preskriptionstiden. en av Alternativet härtill bör tioårstid. Om så lång tidsfrist vara en en anses lämplig, torde det vara mest konsekvent att helt enkelt avstå från en preskriptionstid. Det skulle innebära att det i fråga reklamation om endast skulle gälla att den skall göras inom skälig tid från det att köparen märkt eller borde ha märkt felet. I övrigt skulle den allmänna tioårspreskriptionen gälla. Det innebär att köparens anspråk måste framställas inom tio år. Fördelen med en tioårsregel är att i princip alla fel kan göras gällande av en köpare. Samtidigt torde detta alternativ, jämfört med en femårig preskriptionstid, inte märkbart betungande för vara näringsidkarna, eftersom kan utgå från att reklamationer man senare än fem år från köpet kan förekomma endast undantagsvis. Med beaktande det sista anförda skälet kan också sägas det av att egentligen inte har så stor betydelse femårig eller tioårig frist om en väljs. Det kan emellertid intresse för näringsidkare efter i vara av att vart fall fem år inte längre behöva kalkylera med ett eventuellt ansvar för fel och kunna utan undersökning avvisa eventuella anspråk med

hänvisning till en femårig preskriptionsregel.

Mot bakgrund av det anförda utredningen övervägande anser att skäl talar för att den nuvarande tvååriga preskriptionstiden bör ersättas av en femårig preskriptionstid. Utredningen vill understryka att förslaget inte innebär någon ändring av den grundläggande principen beträffande reklamation av ett fel. Reklamation skall således fortfarande ske inom skälig tid efter det att konsumenten har märkt eller borde ha märkt felet.

Preskriptionstiden vid reklamation... 41

2.4.5¶Förlängning av preskriptionstiden i

konsumenttjänstlagen

Som tidigare har angetts har utredningen konstaterat ett visst behov av förlängning av preskriptionstiden även i KTjL. Mot denna bakgrund och då det är värdefullt att regleringen i KKL och i KTjL i så stor utsträckning som möjligt överensstämmer föreslår utredningen att den tvååriga preskriptionstiden i KTjL ersätts av en femårstid.

Eftersom preskriptionstiden enligt gällande rätt är tio år vid vissa typer av konsumenttjänster, kommer konsekvenserna av den föreslagna ändringen av KTjL inte att bli lika omfattande som motsvarande ändring i KKL.

SOU 1995: l 1 Avbeställningsrätten 43

3¶Avbeställningsrätten

l Gällande rätt

3. l Köplagen

Genom 1990 års köplag infördes en begränsad rätt att avbeställa en vara. Avbeställningsrätten i köplagen är emellertid inte generell. I fråga om standardvaror, varmed avses varor som inte tillverkas eller skaffas särskilt för köparen, saknas avbeställningsrätt. Även

om köparen inte vill hålla fast vid ett köp av en sådan vara, är han skyldig att ta emot varan och utge avtalat pris för den om säljaren påfordrar det.

Det ansågs emellertid olämpligt att denna regel skulle gälla även för varor som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen, i det följande kallade beställningsvaror. För det fall att en köpare av någon anledning inte vill fullfölja ett sådant köp och avbeställer varan gäller enligt 52 § 2 st. köplagen att säljaren som regel inte får hålla fast vid köpet att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för

genom avlämnandet och kräva betalning. Innebörden av denna bestämmelse är att, om säljaren efter en avbeställning vidtar åtgärder för att fullfölja avtalet, detta sker säljarens och inte köparens bekostnad.

Avbeställningsrätten i köplagen härrör från Köplagsutredningens betänkande. I detta föreslogs införandet en lagstadgad avbe-

av ställningsrätt, dock endast omfattande tillverkningsavtal. Som skäl för

avbeställningsrätt anfördes SOU 1976:66 s. 181 hänsynen till de en individuella köparna och de påföljder som träffar dem. Det anfördes vidare att det från allmän ekonomisk synpunkt måste betraktas som olämpligt tillverkning, som inte är önskad av den som har

om en beordrat den, likväl kommer till stånd.

I propositionen föreslogs att avbeställningsrätten, förutom tillverkningsavtal, även skulle omfatta varor som skall skaffas särskilt för köparen. Det framhölls prop. 198889:76 s. 55 att det var väsentligen två aspekter som gjorde sig gällande i fråga om införande av en avbeställningsrätt. Den hänsynen till avtalssäkerheten. Den

ena var andra rörde samhällsekonomiska hänsyn. ställningstagandet till förmån

44 Avbeställningsrätten SOU 1995: l l

för att införa en avbeställningsrätt motiverades bl.a. med att det från allmän ekonomisk synpunkt måste betraktas olämpligt till-

som om en verkning som inte är önskad den har beställt den likväl

av som kommer till stånd samt att attityden att till varje pris upprätthålla ett avtal enligt sitt innehåll i viss utsträckning har fått vika för

ett mera nyanserat synsätt.

Om en köpare avbeställer beställningsvara har säljaren rätt till

en skadestånd. skadeståndet beräknas enligt de allmänna principer

som finns i 67 70 köplagen för beräkning skadestånd vid köparens

- av kontraktsbrott. skadeståndet skall i princip utgå efter det positiva kontraktsintresset, dvs. det skall försätta säljaren i ekonomiska

samma situation som om köparen hade fullföljt avtalet prop. 198889:76 s. 193.

Köparens avbeställningsrätt i fråga beställningsvaror är

om emellertid inte undantagslös. Sådan rätt föreligger sålunda inte,

om den skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Beträffande innebörden av rekvisitet väsentlig olägenhet anfördes i förarbetena prop. 198889:76 s. 57 och 162 att de olägenheter avbe-

som en ställning medför kompenseras genom den ersättning säljaren är

som berättigad till men att det finns situationer där säljaren inte får tillräcklig kompensation. En sådan situation är t.ex. att kostnaderna för ett avbrytande av förberedelserna blir så betydande att de skulle överstiga det avtalade priset, att en avbeställning skulle medföra betydande sysselsättningssvårigheter för säljaren eller att säljaren har ett särskilt intresse av beställningen såsom ett referensarbete.

Bestämmelserna i köplagen är dispositiva, dvs. att dess bestämmelser inte tillämpas i den mån annat följer avtalet, praxis har

av av som utvecklats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna 3 §. Detta innebär bl.a. att parterna kan träffa avtal såväl om längre gående skadeståndsskyldighet som att skadestånd vid avbeställning inte alls skall utgå. Parterna kan också avtala bort rätten till avbeställning även beställningsvaror

av eller träffa avtal om rätt till avbeställning andra villkor än

som föreskrivs i lagen.

Huvudregeln i kommersiella förhållanden, såsom den har kommit till uttryck i 52 § l st. köplagen, är således köpare är bunden

att en av ett ingånget köpeavtal och saknar rätt till avbeställning. Oaktat detta torde det inte sällan vara så att en köpare i praktiken medges rätt att avbeställa en vara även när parterna inte i förväg har överenskommit om avbeställningsrätt. För en säljare kan det nämligen framstå som viktigare att upprätthålla en god affärsrelation än att hävda sin rätt att kräva att köparen står fast vid avtalet.

SOU 1995: 1 1 Avbeställningsrätten 45

1.2¶Konsumentköplagen

I 37 § KKL stadgas en rätt för köparen att avbeställa en vara innan den har avlämnats. Avbeställningsrätten gäller alla typer av varor, således inte bara beställningsvaror utan även standardvaror. Den enda förutsättningen för att köparen skall få avbeställa en vara är att den inte har avlänmats.

Vid avbeställning har säljaren inte rätt till betalning för varan men får i stället rätt till viss ersättning som beräknas enligt 41 § KKL. Ersättningen beräknas samma sätt vid avbeställning som när säljaren häver ett köp grund av köparens kontraktsbrott. Ersättningen har i lagrummet delats upp i tre poster: l särskilda kostnader som säljaren har haft för att ingå och fullgöra

avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, 2 särskilda kostnader till följd av avbeställningen samt 3 förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset

för varan, tidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och omständigheterna i övrigt. Beräkningen av ersättningen bygger på additionsprincipen, vilken

innebär att de olika posterna i säljarens förlust läggs samman. Säljaren är dock alltid skyldig att söka begränsa sin förlust 42 § KKL.

I propositionen till KKL prop. 198990:89 s. 151 ff. har utvecklats hur de olika posterna skall beräknas. Där anges att vid den skälighetsbedömning som skall göras beträffande ersättningen enligt punkten 3 hänsyn skall tas till olika omständigheter. Förutom de faktorer som finns angivna i bestämmelsen, nämligen priset för varan, tidpunkten för avbeställningen och omfattningen av nedlagt arbete, kan beaktas t.ex. att säljaren grund av ett tillverkningsavtal har avböjt andra uppdrag och därför inte kan utnyttja sina resurser till fullo vid en avbeställning eller att den vara som köpet avser är av säsongskaraktär och inte längre kan avsättas när avbeställningen sker. I sänkande riktning kan verka att en avbeställning medför att resurser frigörs som säljaren kan utnyttja på ett ekonomiskt mera fördelaktigt sätt än om han hade varit skyldig att fullfölja köpet.

Säljaren anses i princip ha rätt till viss ersättning för att affären går

intet även avbeställning sker i ett mycket tidigt skede, innan om om en säljaren har hunnit vidta några nämnvärda åtgärder för att fullgöra avtalet. Även säljaren har vidtagit alla de åtgärder ankommer

om som på honom för att avtalet skall kunna fullgöras, är han dock normalt inte berättigad till full ersättning. De faktorer som kan inverka på ersättningens storlek är alla av ekonomisk art. Köparens motiv för avbeställningen skall således i princip inte inverka.

Säljaren har i princip bevisbördan för att han har haft de förluster som han begär ersättning för. I förarbetena prop. s. 154 uttalades att

46 Avbeställningsrätten

beviskravet får bli beroende omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. säljarens möjligheter att förebringa bevisning ett visst

om förhållande. Det bör exempelvis inte ställas alltför höga krav på säljaren i bevishänseende, om han gör gällande att han

genom en avbeställning inte kan utnyttja sina resurser till fullo.

I 41 § 2 st. KKL ges en möjlighet för säljaren att förbehålla sig

en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning, under förutsättning att ersättningen är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare enligt redovisade regler. Bestämmelsen

ovan syftar framför allt till att möjliggöra en klausul ersättning vid

om avbeställning i Standardavtal, men ingenting hindrar att en sådan överenskommelse intas i ett individuellt avtal.

Om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren, bortfaller rätten till ersättning 41 § 3 st. KKL. Om en säljare vill vänta med att acceptera en köpares anbud därför att han exempelvis vill undersöka köparens kreditvärdighet, en inbytesvara eller leveransmöjligheter, riskerar han således att köparen drar sig ur köpet utan att han får rätt till någon ersättning. Denna bestämmelse har motiverats med att säljare tidigare ibland har missbrukat avtalslagens löftesprincip och hållit konsumenter ensidigt bundna av ett anbud under en längre tid.

I 41 § 3 st. KKL stadgas ytterligare ett undantag från skyldigheten att utge ersättning på grund av avbeställning. Köparen är sålunda inte skyldig att utge ersättning om han visar att avbeställningen beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder, som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Såväl 37§ som 41 § KKL är tvingande till köparens förmån. Parterna kan således inte avtala bort rätten till avbeställning. En på förhand träffad överenskommelse om ersättning vid avbeställning gäller mot köparen endast om den uppfyller kraven i 41 § 1 st. Ett villkor som innebär att en säljare betingar sig ersättning vid avbeställning innan säljaren har antagit ett anbud från köparen eller i de övriga situationer som omnämns i 41 § 3 st. gäller inte mot köparen.

1¶Konsumenttj änstlagen

Konsumentens rätt till avbeställning regleras i 42 § KTjL. Konsumenten har enligt denna bestämmelse rätt att avbeställa en tjänst innan den har slutförts.

Vid avbeställning har näringsidkaren rätt till viss ersättning. Ersättningsreglerna är desamma som när näringsidkaren häver avtalet

grund av konsumentens avtalsbrott 48 § KTjL.

SOU 1995: l l Avbeställningsrätten 47

Näringsidkaren har vid avbeställning rätt till ersättning för den del av tjänsten som redan har utförts samt för arbete som måste utföras trots avbeställningen 42 § l st.. Denna ersättning skall motsvara det pris som skulle ha gällt, om avtalet endast hade avsett vad som har utförts. Detta innebär att näringsidkaren i denna del har rätt till ersättning för det s.k. positiva kontraktsintresset, vilket bl.a. innebär att näringsidkarens hela vinst avseende det utförda arbetet skall ingå i ersättningen.

Näringsidkaren har vidare rätt till ersättning för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förluster i övrigt på grund av att han har underlåtit att ta på sig annat arbete eller grund av att han på annat sätt har inrättat sig efter uppdraget 42 § 2 st.. Rätt till ersättning i dessa avseenden föreligger dock inte, om konsumentens syfte med tjänsten har blivit förfelat grund av att föremålet för tjänsten har skadats eller gått förlorat utan att detta har berott försummelse konsumentens sida eller på grund av att konsumenten har hindrats att dra nytta av tjänsten till följd av författningsföreskrifter, myndighetsbeslut eller andra liknande omständigheter utanför hans kontroll. Ersättning som avses här får inte överstiga näringsidkarens förlust till följd av avbeställningen 42 § 3 st..

Vad gäller rätten till ersättning för förluster som uppkommer genom att näringsidkaren har underlåtit att ta sig annat arbete eller på annat sätt har inrättat sig efter det avbeställda uppdraget sägs i förarbetena prop. 198485: l 10 s. 314 att näringsidkaren normalt inte har rätt till ersättning för utebliven vinst det uppdrag som har blivit avbeställt. Däremot ersätts han för förluster som hänger samman med att han har inrättat sig efter det uppdrag som konsumenten har lämnat honom, exempelvis genom att han har avböjt andra uppdrag under den tid som han har reserverat för den sedermera avbeställda tjänsten.

I fråga om bevisbördan och beviskravet gäller att det i princip ankommer på näringsidkaren att styrka den förlust han har lidit genom att tjänsten avbeställts, men i vissa fall torde det vara tillräckligt att näringsidkaren gör detta förhållande sannolikt prop. s. 315.

Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som vid avbeställning normalt kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt 42 § 43 §. Liksom motsvarande föreskrift i KKL är denna bestämmelse främst avsedd att komma till användning vid standardavtal. I samband med tillkomsten av KTjL var tanken att det skulle tas upp förhandlingar mellan Konsumentverket och aktuella branscher i frågan prop. 317. Några sådana överenskommelser har dock såvitt är

s. känt ännu inte träffats inom KTjL:s tillämpningsområde.

48 Avbeställningsrätten

I en viss situation finns vad som kan sägas utgöra en inskränkning i konsumentens rätt att avbeställa en tjänst. Denna situation föreligger när den avbeställda tjänsten avser arbete en sak finns i

som näringsidkarens besittning och konsumenten inte i rätt tid betalar vad han är skyldig enligt 42 eller 43 § eller ställer säkerhet för näringsidkarens fordran. I en sådan situation har näringsidkaren rätt att fullfölja tjänsten och kräva full betalning för den 44 §. Detta gäller dock inte om det är uppenbart att näringsidkaren vid försäljning saken

en av enligt lagen 1985:982 om näringsidkares rätt att sälja saker inte

som har hämtats ändå kommer att få betalt för sin fordran, sedan kostnaderna för försäljningen och vad näringsidkaren har att fordra i ersättning för vården har dragits av från köpeskillingen.

Bakgrunden till sistnämnda bestämmelse är den retentionsrätt

som näringsidkaren enligt 49 § KTjL har i den egendom som är föremål för en tjänst och som han har i sin besittning. Om näringsidkaren vid avbeställning av en tjänst inte skulle ha rätt att fullfölja tjänsten skulle han riskera att retentionsrätten blir mindre värd eller helt äventyras.

En allmän skadestândsrättslig princip är, tidigare nämnts, att

som en skadelidande är skyldig att begränsa sin skada. Denna princip torde gälla även för näringsidkare i konsumentförhållanden. Någon uttrycklig regel med detta innehåll finns dock inte i KTjL. Till denna fråga återkommer utredningen i avsnitt 6.5.

3.1.4¶Tjänsteavtal utanför konsumenttjänstlagen

KTjL omfattar inte alla tjänsteavtal där den ena avtalsparten är konsument. Lagen är således inte tillämplig tjänster under-

som visning bilskolor, kursverksamhet m.m., behandling av personer frisörbehandling, privat sjuk- och tandvård m.m., immateriella uppdrag t.ex. utarbetande av datorprogram, provningsverksamhet bilprovning och liknande, bank- och försäkringstjänster, transporttjänster eller tjänster över lag som innebär ett i huvudsak intellektuellt arbete. Inte heller gäller lagen tjänster, utförs

som som ett led i offentlig förvaltning utan att det kan sägas föreligga ett privaträttsligt avtalsförhållande. Utanför KTjL faller naturligtvis också tjänsteavtal där båda parter är näringsidkare eller konsumenter.

Svensk rätt innehåller inte några allmänna bestämmelser om tjänsteavtal. För vissa områden finns särskilda regler i övrigt är

men man hänvisad till analogier från andra rättsområden. Som en allmän bakgrund finns emellertid reglerna i avtalslagen, vilka dock gäller endast i den utsträckning annat inte är avtalat eller följer av handelsbruk eller annan sedvänja.

Bestämmelsen om avbeställningsrätt i KTjL får betraktas som en särbestämmelse för konsumentförhållanden, vilken inte kan tillämpas

SOU 1995: ll Avbeställtingsrätten 49

analogt i rent kommersiella förhållanden. Det har emellertid antagits att en beställare numera, efter tillkomsten av bestämmelsen avbe-

om ställningsrätti köplagen, kan avbeställa tjänst även i rent kommer-

en siella relationer, i vart fall om avbeställningen sker innan utförandet av tjänsten har påbörjats och den inte skulle medföra en väsentlig olägenhet för näringsidkaren som skall utföra tjänsten eller risk för

en att förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Se Hellner, Speciell Avtalsrätt Kontraktsrätt l häftet, 2 uppl. 1993, s. 98.

Vid tjänsteavtal där beställaren är konsument torde det i många fall även utanför KTjL:s tillämpningsområde föreligga en rätt till avbeställning. ARN har t.ex. ansett att en konsument har en principell rätt att avbeställa en kurs oavsett kursens längd ARN 199293 ref. 3 och ref. 5. Jfr även Marknadsdomstolens avgörande MD 1992:25.

3.2¶Branschöverenskommelser

Som tidigare nämnts förutsattes i samband med tillkomsten av KTjL att det skulle tas upp förhandlingar mellan Konsumentverket och olika branscher för utarbetande av standardavtalsvillkor vid avbeställning. Inom KTjL:s tillämpningsområde har några sådana överenskommelser hittills inte träffats. Däremot föreligger sådana det köprättsliga området beträffande köp av monteringsfärdigt husmaterial, personbilar, möbler, husvagnar och husbilar samt motorcyklar och mopeder. Vidare kan nämnas de allmänna standardvillkor som har utarbetats för att komma till användning vid kontanta konsumentköp.

De nämnda standardvillkoren för kontanta konsumentköp i allmänhet, Konsumentköp 91 Kontant, föreskriver beträffande

- avbeställningsrätten inte något utöver vad som följer av KKL. I vissa andra standardvillkor ges konsumenten en förmånligare ställning än vad han har enligt KKL på så sätt att han under vissa förutsättningar, i princip vid s.k. personlig force majeure, har rätt att utan kostnad avbeställa en vara.

Standardavtalen reglerar i vissa fall storleken av den handpenning som skall erläggas vid ingående av ett avtal. De reglerar i allmänhet även ersättningen vid avbeställning, varvid olika schablonregler tillämpas. Ersättningens storlek enligt dessa schablonregler varierar mellan olika branscher men också inom dem. Som exempel kan nämnas att ersättningen vid avbeställning av en personbil varierar mellan noll och 15 procent av det avtalade priset beroende vilken bil det är frågan om, hur sent avbeställningen sker samt i vissa fall anledningen till avbeställningen. I det standardavtal som reglerar avbeställning av möbler finns olika grunder för bestämmande av ersättningen; av betydelse är bl.a. om den avbeställda varan är en lagervara

50 Avbeställningsrätten

eller en beställningsvara. Den ersättning som utgår enligt standardavtalen avses täcka såväl säljarens kostnader som hans förlust i övrigt.

3.3 i m.m.

Avbeställningsrätten praktiken

3.3.1 Enkätsvaren

Som tidigare har nämnts har utredningen sänt ut en enkät till ett antal företag och organisationer för att få svar på olika frågor som ingår i utredningens uppdrag. En sammanställning av enkätsvaren finns intagen som en bilaga till betänkandet. Beträffande avbeställningsrätten kan i korthet följande utläsas av svaren.

Inom vissa branscher är avbeställning ganska vanligt förekommande. Så är fallet inom exempelvis trähus-, bil-, vitvaru- och möbelbranscherna. I övriga branscher förekommer avbeställning sällan eller ganska sällan. Avbeställningsrätten ger ibland upphov till problem för säljare och näringsidkare, framför allt när specialbeställda varor avbeställs. Problemen synes främst avse frågor om ersättning. Några näringsidkare anger att avbeställningar ofta medför förluster därför att näringsidkaren av good-willskäl inte vill ta ut den ersättning han är berättigad till.

Enkäten ger inget entydigt svar på frågan om avbeställningsrätten har påverkat näringsidkares eller konsumenters beteende. Några anser att avbeställningsrätten har medfört prisökningar eller att den har haft till effekt att krav på förskottsbetalning eller handpenning har blivit vanligare. Andra menar att avbeställningsrätten inte har haft någon påverkan på näringsidkarnas beteende. De flesta säger sig inte ha märkt att avbeställningsrätten skulle ha påverkat konsumenternas beteende i något avseende. Flera påpekar att konsumenterna i allmänhet inte känner till den.

3.3.2 Allmänna reklamationsnämndens praxis

Tvister med anknytning till avbeställningsrätten är inte helt ovanliga i ARN. I de fall avtalen omfattas av KKL eller KTjL rör tvisterna i princip uteslutande ersättningsfrågan. Oftast finns det inte något underlag för bedömningen av vilken ersättning näringsidkaren har rätt till, utan avgörandet får grundas en skönsmässig uppskattning.

Förekomsten av tvister i ARN är dock en ganska osäker måttstock

avbeställningsfrekvensen eller svårigheterna att bestämma ersättningen. I många fall nöjer sig parterna med den uppgörelse som träffas, varför frågan aldrig når nämnden. Vidare är det så att rätten till ersättning, inom de branscher där avbeställning sannolikt är

SOU 1995: ll Avbeställningsrätzen 51

vanligast förekommande, regleras av avtal som bygger schablonregler.

3.3.3¶Öppet köp

Många säljare tillämpar s.k. öppet köp. Detta innebär att köparen under viss tid efter köpet har rätt att lämna tillbaka den köpta varan och återfå köpeskillingen. Öppet köp innebär en längre gående rätt för köparen än avbeställningsrätten enligt KKL på så sätt att köparen har rätt att dra sig ur köpet även efter det att han har erhållit varan. Han är inte heller skyldig att betala något belopp såsom skadestånd. Från principiell synpunkt finns det en viktig skillnad mellan avbeställningsrätt och öppet köp. Rätten till avbeställning är sålunda tvingande till köparens förmån, medan öppet köp år en del i avtalet mellan köpare och säljare och alltså förutsätter frivillighet från säljarens sida.

3.4¶Avbeställningsrätten i Norden

övriga

3.4.1 Danmark

Den allmänna köplagen, som i princip är tillämplig även konsumentköp, innehåller inte några bestämmelser om avbeställningsrätt. Någon generell avbeställningsrätt vid konsumentköp finns således inte enligt dansk rätt. Endast i vissa fall, som regleras i lov nr. 139 af 29. marts 1978 om visse forbrugeraftaler, har köparen rätt att avbeställa en vara. Lagen är tillämplig dels när köpeavtalet har ingåtts utanför säljarens fasta försäljningsställe, dels när det är fråga om s.k. fjernsalg. Som fjernsalg betecknas köpeavtal enligt vilket varan skall sändas till köparen efter beställning per telefon, brev e.d. Avbeställningsrätt vid fjernsalg gäller dock inte vid köp av varor som skall framställas eller tillverkas efter köparens individuella behov och inte heller vid köp av livsmedel eller andra hushållsförbrukningsvaror.

I Danmark finns ingen mot KTjL svarande lag. Av allmänna rättsgrundsatser anses följa att en beställare har rätt att avbeställa en tjänst endast om han ersätter näringsidkaren enligt det positiva kontraktsintresset betänkning nr. 11331988 s. 130. Den ovan nämnda lov om visse forbrugeraftaler är dock tillämplig även tjänsteavtal. Således föreligger en avbeställningsrätt såvitt avser konsumenttjänster, när avtalet har ingåtts utanför näringsidkarens fasta forretningssted och vid vissa avtal om löpande tjänster. Vid sådan avbeställning som omfattas av nämnda lag har näringsidkaren som huvudregel inte rätt till ersättning.

52 Avbeställningsrätten

3.4.2¶Norge

I Norge är 1988 års köplag tillämplig även beträffande konsumentköp såvitt gäller rätten till avbeställning. Enligt 52 § 2 st. köplagen har köparen rätt att avbeställa en vara endast under förutsättning att det är fråga om ett tillverkningsköp. Köparen är skyldig att ersätta säljaren för hans förlust till följd av avbeställningen. Ersättningen skall utgå enligt det positiva kontraktsintresset. Rätten till avbeställning bortfaller om en avbeställning skulle medföra betydelig ulempe för säljaren eller risk för att säljarens förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt.

l lov 16. juni 1989 nr. 63 om håndverkertjenester for forbrukere m.m., den norska motsvarigheten till KTjL, finns bestämmelser om avbeställning som nära svarar mot reglerna om avbeställning vid tillverkningsköp i köplagen.

I det förslag till lag om konsumentköp som lades fram i juli 1993 Forbrukerkjøbslov, NOU 1993:27 föreslås en generell avbeställningsrätt vid konsumentköp, förenad med en skyldighet för köparen att ersätta säljaren enligt det positiva kontraktsintresset. Enligt förslaget bortfaller säljarens rätt till ersättning, om det föreligger särskilda grunder för avbeställningen och säljaren inte har inrättat sig efter avtalet 31 §.

3.4.3 Finland

Den finska konsumentskyddslagen har i princip samma tillämpningsområde som KKL och KTjL. Lagen omfattar dock inte tjänster som avser förvaring.

.

l lagens 5 kap. 25 § stadgas att, om köparen bryter mot avtalet genom att avbeställa en vara innan den har avlämnats, säljaren inte har rätt att hålla fast vid köpet och kräva betalning. I stället har han rätt till ersättning för den skada han lider till följd av avbeställningen.

Rätten till ersättning vid avbeställning regleras i 5 kap. 28 Enligt 1 och 2 st. har säljaren vid avbeställning rätt till ersättning för de särskilda kostnader som han har haft för att ingå och fullgöra avtalet och som sannolikt förblir onyttiga samt för särskilda kostnader till följd av avbeställningen. För annan skada har säljaren rätt till ersättning är skälig med hänsyn till priset för varan, tidpunkten

som för avbeställningen, åtgärder som har vidtagits för att fullgöra avtalet samt omständigheterna i övrigt. I 3 st. stadgas att en överenskommelse om en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning är giltig, om den avtalade ersättningen är skälig med hänsyn till vad en säljare i allmänhet skulle ha rätt till enligt l och 2 st. Enligt 4 st. bortfaller säljarens rätt till ersättning, om avbeställningen beror avbrott i den

SOU 1995: ll Avbestállningsrärren 53

allmänna samfärdseln eller betalningsrörelsen eller något annat liknande hinder köparen inte skäligen kan undvika eller över-

som vinna.

De ersättningsregler som gäller vid avbeställning tillämpas även då säljaren häver köpet grund av köparens dröjsmål med betalningen innan köparen har fått varan i sin besittning.

Bestämmelserna är tvingande till köparens förmån 5 kap. 2§ konsumentskyddslagen.

I 8 kap. 26 och 30 §§ konsumentskyddslagen finns bestämmelser

avbeställning av tjänsteavtal och ersättningen vid sådan avbeom ställning. Bestämmelserna är tvingande till konsumentens förmån 8 kap. 2 § och överensstämmer väsentligen med reglerna om avbeställning vid köp. De ersättningsregler som gäller vid avbeställning tillämpas också när uppdragstagaren häver avtalet.

3.5 överväganden

3.5.1¶Inledning

Enligt direktiven bör utredningen, om en utvärdering av bestämmel-

på området skäl till det, överväga ändringar i avbeställningsserna ger rätten. Köparens avbeställningsrätt enligt KKL bör därvid inte göras mindre långtgående än motsvarande rätt enligt allmänna köplagen. En väsentlig utgångspunkt är vidare att bestämmelserna om konsumentens skadeståndsskyldighet vid kontraktsbrott kan kvarstå oförändrade.

Det har påståtts att avbeställningsrätten skulle ha olika negativa konsekvenser, såsom att respekten för ingångna avtal luckras upp, att konsumenterna frestas att göra oöverlagda köp och att det grund av risken att säljarna förbehåller sig handpenning följer prisstegringar för konsumenterna se bl.a. bet. 199192:LU 24.

Det är svårt att pröva hållbarheten av sådana påståenden. Varken enkätsvaren eller uppgifter från utredningens experter ger emellertid stöd för att konsumenters beteende har förändrats i negativ riktning på grund möjligheten att avbeställa en vara eller tjänst.

av

Inom utredningen har emellertid upplysts att avbeställningsrätten har medfört vissa prisökningar. Eftersom ersättningsreglerna är så utformade att det positiva kontraktsintresset normalt inte ersätts vid avbeställning, är näringsidkare nödsakade att i sin prissättning beakta befarade förluster vid avbeställning. Detta gäller främst i branscher där avbeställning beställningsvaror förekommer i någon utsträck-

av ning.

Flera de näringsidkare har svarat enkäten har uppgett att

av som det har blivit vanligare med handpenning och förskottsbetalning.

54 Avbeställningsrätten

Näringsidkare som kräver handpenning eller förskottsbetalning vid beställning av en vara åsamkas visserligen kostnader för de rutiner som är förenade med detta förfarande, vilka slutligen drabbar konsumenterna i form av prishöjningar. Emellertid torde erlagd handpenning eller förskottsbetalning kunna avsevärt förenkla för näringsidkaren att få ut den ersättning han är berättigad till vid avbeställning och förhindra att resurser läggs ned på kostsamma och tidskrävande indrivningsâtgärder. Många gånger kan den enda faktiska möjligheten för en näringsidkare att över huvud ut någon ersättning vara att konsumenten har betalat en viss förhand. Det

summa förhållandet att handpenning och förskottsbetalning har blivit vanligare bör därför inte i sig öka kostnaderna.

Avbeställningsrätten har emellertid vissa positiva effekter. Först och främst är den naturligtvis till fördel för den enskilde konsumenten

som inte vill stå fast vid ett köp eller ett avtal utförande tjänst.

om av en

Avbeställningsrätten medför vidare att parterna i ett avtalsförhållande ofta på ett förhållandevis tidigt stadium kan reglera sina mellanhavanden. Om avbeställningsrätten avskaffas blir alternativet för den konsument som inte vill stå fast vid ett avtal att kontrakts-

genom brott försöka förmå sin avtalspart att häva avtalet. De skadliga verkningarna av att ett avtal inte fullföljs torde mindre tidigare

vara ett avtal upphör att gälla. Det finns också anledning utgå från att avbeställningar i en del fall är föranledda att konsumenten har

av ställts inför ändrade ekonomiska förhållanden, vilka gör att det i många fall är ganska meningslöst för näringsidkare att kräva

en att konsumenten fullgör avtalet.

Av vad som sagts i det föregående framgår att avbeställning inte förekommer särskilt ofta om man beaktar samtliga branscher. Utnyttjandet av rätten till avbeställning torde inte heller ha medfört större negativa effekter. Redan grund härav kan, med utgångspunkt från direktiven, ifrågasättas det föreligger tillräckliga skäl

om att föreslå någon ändring i fråga rätten till avbeställning. Härtill

om kommer vad som sägs nedan.

3.5.2 Köp

Som framgår av vad som sagts i det föregående innebär avbeställningsrätten vissa fördelar för en köpare och har utredningen inte funnit stöd för att rätten medför olägenheter i form t.ex. oöverlagda köp.

av Det bör emellertid också beaktas vad avbeställningsrätten betyder för säljarna. Enligt vad utredningen har erfarit är det främst vid köp

av beställningsvaror som avbeställningsrätten orsakar problem för säljarna.

SOU 1995: 1 1 Avbeställningsrätten 55

Mot bakgrund den rätt till avbeställning avseende beställningsav finns i köplagen får det emellertid anses olämpligt att varor som avskaffa avbeställningsrätten i KKL för beställningsvaror. En annan ståndpunkt skulle dessutom strida mot direktiven. Likaså får det uteslutet att begränsa avbeställningsrätten i anses KKL annat sätt än vad har gjorts i köplagen. Som tidigare har som nämnts begränsas köparens avbeställningsrätt i köplagen på så sätt att den inte gäller, avbeställning skulle medföra väsentlig olägenhet om en för säljaren eller det finns risk att hans förlust till följd av om avbeställningen inte blir ersatt. De situationer som denna begränsning sikte torde dock endast i undantagsfall föreligga vid konsumenttar köp. En motsvarande begränsning för konsumentförhållanden skulle därför knappast få någon större praktisk betydelse. Avbeställning standardvaror synes inte medföra några större av problem för säljarna. Om beträffande dessa varor avskaffar man avbeställningsrätten helt eller i vart fall inskränker den, skulle emellertid uppnås större överensstämmelse med regleringen i en köplagen. En inskränkning skulle kunna ta sikte på att avbeställning endast får ske under vissa förutsättningar hänför sig till förhållanden på som köparens sida. Köparen kan ha tungt vägande skäl för att avbeställa en exempelvis dödsfall, skilsmässa eller väsentligt ändrade vara, ekonomiska eller faktiska förhållanden, social force majeure. Om rätten till avbeställning inskränks till situationer när köparen har något skäl för avbeställning, uppstår dock frågan hur dessa situationer skall avgränsas. Frågan behandlades av Konsumentköpsutredningen, anförde att det svårt att hitta kriterier för att avgränsa som var situationer motiverad avbeställning från andra situationer SOU av 1984:25 208 f.. Utredningen delar den uppfattningen. s. tänkbar inskränkning i avbeställningsrätten för standardva- En annan är begränsa den i tiden. Det är dock svårt att hitta en lämplig ror att tidsmässig avgränsning som kan gälla för alla typer av varor. Dessutom torde i de flesta fall köp standardvaror ganska kort tid av av löpa mellan avtalet och leveransen, varför sådan inskränkning inte en skulle få någon större praktisk betydelse. Om avbeställningsrätten avskaffas eller inskränks, skulle vidare köparen kunna försätta sig själv i dröjsmål med betalningen och försöka tvinga fram hävning. Som tidigare nämnts beräknas den en ersättning köparen skall utge vid hävning enligt samma regler som gäller vid avbeställning 41 § KKL. Det ekonomiska resultatet som sådan hävning blir således detsamma vid en avbeställning av en som görs vid tidpunkt hävningen. Eftersom en tidigare som samma som avbeställning torde föredra framför hävning, skulle vara att en senare

56 Avbeställningsrätten SOU

1995: l l

en begränsning av avbeställningsrätten ofta inte medföra några fördelar. Utredningen anser sammanfattningsvis att det inte finns anledning att avskaffa eller inskränka avbeställningsrätten i KKL.

3.5.3¶Tjänster

Med hänsyn till att avtal tjänster inom KTjL:s tillämpningsområde om främst avser arbete beställaren tillhörig egendom framstår det som olämpligt att avskaffa avbeställningsrätten detta område. Det finns också ett värde i att avbeställningsrätten vid konsumentköp av beställningsvaror och vid konsumenttjänster i så stor utsträckning som möjligt överensstämmer med varandra. Med i huvudsak samma reglering för köp och tjänster kan besvärliga gränsdragningsproblem undvikas. Olika regler om rätt till avbeställning beroende om det är fråga ett avtal köp eller om om ett tjänsteavtal skulle också kunna upphov till omotiverade resultat. ge Vidare kommer förhållandet till hävning in även vid tjänsteavtal.

Utredningens uppfattning är således att avbeställningsrätten bör

kvarstå oförändrad även i KTjL.

3.5.4¶Ersättningen vid avbeställning

Reglerna om ersättning vid avbeställning har kritiserats för de är att svårtillämpade. Det har upplysts att särskilt mindre näringsidkare har svårt att fullgöra sin bevisbörda, att det är svårt att beräkna ersättningen och att reglerna därför kan upphov till tvister. Mot denna ge bakgrund har utredningen övervägt det är möjligt förenkla om att ersättningsreglerna med hjälp schabloner. av För att schablonregler skall meningsfulla måste de kunna vara tillämpas i flertalet fall och alltså innebära reell förenkling en av ersättningsreglerna. Det är samtidigt angeläget att de utformas så att de inte leder till oskäliga resultat för konsumenterna eller för näringsidkarna. För att uppfylla sistnämnda krav är det nödvändigt att hänsyn tas till flera olika faktorer, bl.a. varanstjänstens pris, tidpunkten för avbeställningen och omfattningen nedlagt arbete. av Med hänsyn till att förhållandena skiftar mellan olika branscher men även inom dem torde det emellertid även nödvändigt öppna vara att en möjlighet att frångå schablonen under vissa förutsättningar, exempelvis om näringsidkaren kan visa att hans förlust är större eller väsentligt större än den ersättning som schablonen leder till. Med många olika faktorer påverkar schablonerna och med som möjlighet att i vissa fall frångå dem förloras emellertid den enkelhet som är en förutsättning för att schablonregler skall meningsfulla. vara

SOU 1995: 11 Avbeställningsrätten 57

En schabloniserad ersättning vid avbeställning torde dock i och för sig vara av värde för att förenkla beräkningen och för att undvika tvister. Det är emellertid knappast möjligt att utforma schabloner som kan tillämpas i samtliga fall av avbeställning. Schabloner fâr, liksom redan har skett i många branscher, utformas genom frivilliga överenskommelser.

Reglerna om ersättning vid avbeställning har emellertid kritiserats inte bara för att vara svårtillämpade utan även därför att de inte ger näringsidkaren rätt till ersättning för hela hans förlust.

Som tidigare har nämnts gäller samma regler för rätten till ersättning vid hävning som vid avbeställning. Enligt direktiven bör det som nämnts vara en väsentlig utgångspunkt att bestämmelserna om konsumentens skadeståndsskyldighet vid kontraktsbrott kan kvarstå oförändrade.

Under förutsättning att de nyssnämnda bestämmelserna inte ändras såvitt gäller hävning, får emellertid i princip varje förändring av ersättningsnivån vid avbeställning till följd att det riskeras att näringsidkares eller konsumenters beteende styrs ett icke önskvärt sätt. Om ersättningsnivån vid avbeställning höjs, finns det en risk att en konsument som inte vill stå kvar vid ett avtal försöker framtvinga en hävning i stället för att avbeställa varan eller tjänsten.

Enligt 41 § 3 st. KKL borfaller säljarens rätt till ersättning bl.a. om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren. Som tidigare har nämnts har denna undantagsregel motiverats av att säljare tidigare ibland har missbrukat avtalslagens löftesprincip och hållit konsumenter ensidigt bundna av ett anbud under oskäligt lång tid. Utredningen anser att de principiella skäl som har anförts för denna bestämmelse fortfarande äger giltighet.

Utredningens ståndpunkt är alltså att inte heller ersättningsreglerna vid avbeställning bör ändras.

Produktansvar 59

4¶Produktansvar

1 Inledning

Med produktansvar avses skadeståndsansvaret för en skada som en produkt orsakar person eller annan egendom än produkten själv. Den skadelidande kan, men behöver inte, stå i kontraktsförhållande till den som ansvarar för en produktskada. I det följande bortses från personskador.

Genom rättsfallet NJA 1918 s. 156 fastslog Högsta domstolen HD att produktskador föll utanför det köprättsliga skadeståndsansvaret för fel i såld egendom. Denna princip finns numera uttryckt i 67 § 1 st. 1990 års köplag, som anger att skadestånd grund av avtalsbrott säljarens sida inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada annat än den sålda varan. Endast i det fall att säljaren har garanterat frihet från skadebringande egenskaper eller att vållande ligger honom till last är han ansvarig för produktskador prop. 198889:76 s. 198 och Hellner Ramberg, Speciell avtalsrätt I

- Köprätt, 2 uppl. 1991, s. 124.

Det har emellertid gjorts undantag från denna princip i den konsumenträttsliga lagstiftningen. Felansvaret i KKL samt fel- och dröjsmâlsansvaret i KTjL omfattar således även vissa fall av skada på annat än den sålda varan eller bl.a. föremålet för tjänsten.

Såvitt avser konsumenttjänster utgör detta skadeståndsansvar inte ett produktansvar i vedertagen mening. I den fortsatta framställningen benämns dock av praktiska skäl även i detta fall skadan produktskada och ansvaret produktansvar.

I det följande kommer bestämmelserna om produktansvar i KKL och KTjL att redovisas. Redan här skall dock anmärkas att regleringen av produktansvaret i dessa båda lagar företer vissa skillnader.

60 Produktansvar SOU 1995: 1 l

4.2¶Gällande rätt

4.2. 1 Konsumentköplagen

I 30 § KKL regleras förutsättningarna för säljarens skadeståndsansvar på grund av fel en vara. I paragrafens första stycke anges att köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att

varan är felaktig, om inte säljaren visar att underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit s.k. kontrollansvar. I paragrafens andra stycke anges att, om underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, säljaren är fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om felet beror en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. Den närmare innebörden av kontrollansvaret framgår av prop. 198990189 84 ff.

s. Av paragrafens tredje stycke framgår att köparen alltid har rätt till ersättning om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt utfäst.

Den i 30 § KKL föreskrivna skadeståndsskyldigheten omfattar enligt 31 § även skada som grund av fel den sålda varan uppkommer på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål, dvs. vissa fall av produktskada.

Förutsättning för produktansvaret enligt KKL är således att den sålda varan är felaktig, att felet har orsakat skada annan egendom och att egendomen tillhör köparen eller medlem i dennes hushåll. En sakskada som drabbar någon person utanför denna krets omfattas alltså inte prop. 198990289 s. 133.

ARNhar under 1993 prövat ett ärende där denna fråga aktualiserades Anr 93-3505. En konsument hade köpt en bäddsoffa som grund av fel i upphängningsanordningen hade skadat

parkettgolvet

1 den lägenhet som konsumenten hyrde. Hyresvärden avsag att

kräva konsumenten ersättning för det skadade golvet. Konsumenten begärde att säljaren skulle ersätta henne för denna kostnad.

Säljaren bestred ersättningsskyldighet under invändning att pro-

duktansvaret i KKL inte omfattade sakskada egendom som

köparen hyr eller lånar. ARN fann emellertid att vad som sägs i

prop. l98990:89 s. 133 om lån och hyra inte var tillämpligt i det

aktuella fallet eftersom konsumenten ...svarar för skadan i

förhållande till den som äger huset där hon bor, oavsett om hon hyr

lägenheten eller äger den. ARN rekommenderade därför säljaren

att utge ersättning till konsumenten.

SOU 1995: ll Produktansvar 61

Frågan vad utgör fel avgörs efter vad som har avtalats om som mellan parterna med komplettering av de objektiva felreglerna i KKL. Skadestånd med anledning produktskada beräknas enligt de av regler som annars gäller för fel 32 § KKL. Den allmänna utgångspunkten för regleringen av skadeståndets omfattning är principen fullt skadestånd, vilken i samband med avtalsbrott i regel anses om innebära att den skadelidande parten ekonomiskt skall sättas i samma läge om motparten skulle ha fullgjort avtalet rätt sätt prop. som 198990:89 134. Omfattningen skadeståndsskyldigheten bes. av den s.k. adekvansregeln. I avtalsförhållanden innebär denna gränsas av regel att ersättningsskyldighet inte omfattar förluster som saknar ett adekvat orsakssammanhang med den handling eller underlåtenhet som utgör avtalsbrott. Detta innebär att mycket avlägsna, onormala och opâräkneliga följder ett avtalsbrott faller utanför skadeståndsav skyldigheten. Principen om full ersättning begränsas vidare av regeln i 42 § KKL innebär att, om den skadelidande underlåter att vidta som skäliga åtgärder för att begränsa sin skada, detta inverkar hans rätt till ersättning. I 34 § KKL anges under vilka förutsättningar ett skadestånd kan jämkas. Jämkning kan ske bl.a. om skyldigheten att utge skadestånd skulle oskäligt betungande med hänsyn till säljarens ekonomiska vara förhållanden. Bestämmelserna i skadeståndslagen om jämkning på medvållande 6 kap. l § är tillämpliga även beträffande skagrund av destånd som utgår enligt KKL prop. 198990:89 s. 142. Även bestämmelserna reklamation och preskription vid fel enligt om 23 och 24 §§ KKL gäller i fråga anspråk på skadestånd grund om produktskada. Den skadelidande skall således reklamera inom av skälig tid från det han märkt eller bort märka felet skadan, dock senast två år från det att köparen tagit emot varan. Utredningen föreslår att den sistnämnda tidsfristen förlängs till fem år se kap. 2. Avvikelse från dessa tidsfrister kan följa en garanti eller liknande av utfästelse. Även vissa andra undantag gäller. Enligt KKL krävs det således inte för avbrytande av preskription, i motsats till vad som gäller enligt produktansvarslagen, att den skadelidande väcker talan vid domstol. Bestämmelserna produktansvar är tvingande till köparens om förmån med ett undantag. Säljaren har rätt att avtala bort ersättningsskyldighet förlust i näringsverksamhet 32 § 3 st. KKL. som avser Som inledningsvis har nämnts är ansvar för produktskador uttryckligen undantaget i köplagen. Att regler om produktansvar har införts i KKL har motiverats med produktansvarets nära sammanhang med det köprättsliga felansvaret och att det oftast är mest praktiskt för konsumenten att kunna få sina anspråk behandlade i ett sammanhang prop. 198990:89 45. Anledningen till att produktansvaret gäller s.

62 Produktansvar

inte endast egendom som tillhör konsumenten utan även egendom tillhörande medlem i hans hushåll synes vara att det ofta kan

vara en tillfällighet vem av hushållsmedlemmarna äger föremålen i ett

som hushåll. Beträffande egendom tillhör än denna

som annan persongrupp har ansetts att det saknas det nära sammanhang med fel i den sålda varan som motiverar att ett krav ersättning skall kunna bedömas i ett sammanhang. Det har sagts att skador sådan egendom får bedömas enligt de utomobligatoriska bestämmelserna produktan-

om svar. Prop. 198990:89 s. 45.

Av 31 § KKL framgår att produktansvaret gäller endast skador på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Egendomen kan dock vara såväl fast som lös prop. 198990:89 132.

s.

I de fall den skadade egendomen inte tillhör köparen utan någon medlem i hans hushåll, är det hushållsmedlemmen i egenskap

av skadelidande som har rätt att göra gällande ett skadeståndsanspråk grund av produktskada prop. 198990:89 133. Hushållsmed-

s. lemmen kan givetvis låta sig företrädas köparen, kan ha andra

av som anspråk mot säljaren grund av felet.

Möjligheten till friskrivning för förlust i näringsverksamhet infördes på förslag av Lagutskottet. Utskottet anförde bet. 198990:LU35 s. 27 att motsvarande möjlighet till friskrivning fanns i KTjL och att detta motiverats med att skador och förluster i näringsverksamhet kan ha en helt annan omfattning och ekonomisk räckvidd än de skador som en konsument normalt kan drabbas på grund bl.a. fel och

av av att sådana skador inte kan anses drabba egentliga konsumentintressen. Utskottet ansåg att det mot den bakgrunden inte motiverat att de

var tvingande skadeståndsbestärmnelserna i KKL skulle omfatta även förlust i näringsverksamhet.

Ehuru Lagutskottet inte berörde frågan, torde en sådan friskrivning vara bindande även för köparens hushållsmedlemmar såvitt gäller säljarens ersättningsskyldighet mot dessa enligt KKL jfr

prop. 198485:l10 s. 277.

En köpare som har krav grund av att är felaktig får hålla

en vara inne så mycket av betalningen för fordras för att honom

varan som ge säkerhet för hans krav 25 § KKL. Denna detentionsrätt torde gälla de krav som en hushållsmedlem kan ha på grund bestämmelserna

av om produktansvar jfr prop. 198485: 1 10 s. 276.

I vissa situationer som regleras av 46 § KKL har en köpare möjlighet att vända sig mot en näringsidkare i tidigare såljled med anspråk på skadestånd. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt 6.4. Det skadestånd som en näringsidkare kan åläggas att utge enligt denna bestämmelse omfattar i princip även ersättning för produktskador.

I praktiken torde dock tredje mans produktansvar enligt KKL:s bestämmelser endast sällan kunna aktualiseras. Anledningen härtill är

SOU 1995: 1 1 Produktansvar 63

att tredje man ansvarar mot köparen endast i den utsträckning motsvarande anspråk grund av felet i en vara hade kunnat göras gällande mot honom av den som har förvärvat varan från honom. Eftersom ansvaret för produktskador uttryckligen är undantaget i den allmänna köplagen, kan således inte köprättsliga felregler åberopas vid anspråk mot tredje man med anledning av en produktskada. Endast om anspråket kan grundas på avtal mellan säljaren och tredje man eller

allmänna skadeståndsrättsliga principer kan åberopas kan proom duktansvar utkrävas av tredje man med stöd av 46 § KKL. Se bl.a. Bengtsson Ullman, Det nya produktansvaret, 1993, s. 40 f. I

förarbetena prop. 198990:89 s. 165 understryks att bestämmelsen bara gäller konsumentens krav på grund av fel varan. Medlem i konsumentens hushåll synes alltså inte med stöd av 46 § KKL kunna vända sig mot tredje man med anspråk skadestånd.

4.2.2¶Konsumenttjänstlagen

I 31 § KTjL regleras förutsättningarna för näringsidkarens skadeståndsansvar grund av att en tjänst är felaktig eller grund av näringsidkarens dröjsmål. Av paragrafens första tre stycken framgår att näringsidkaren har kontrollansvar såväl för egen del som för en annan näringsidkare, som han har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten och för en leverantör som han har anlitat eller någon annan i tidigare led. Beträffande innebörden av kontrollansvaret hänvisas till prop. 198990:89 s. 84 ff. Näringsidkaren är vidare alltid skyldig att ersätta konsumentens skada, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

Av paragrafens fjärde stycke framgår att näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål även omfattar ersättning för skada föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem i hans hushåll.

På motsvarande sätt som produktansvaret i KKL bygger således produktansvaret i KTjL vad som får anses avtalat mellan parterna.

Produktansvaret i KTjL har ett vidare tillämpningsområde än dess motsvarighet i KKL såtillvida att det även omfattar den situationen att näringsidkarens dröjsmål har orsakat skada på föremålet för tjänsten eller egendom. Ett exempel en sådan skada är att en

annan näringsidkare är i dröjsmål med reparation av en frysbox och matvarorna i frysboxen grund av dröjsmålet förstörs. Någon motsvarighet till denna sida av produktansvaret finns inte i KKL.

På motsvarande enligt KKL omfattar näringsidkarens ska-

sätt som deståndsskyldighet alla den skadelidandes förluster med den begränsning som följer av adekvansregeln och andra allmänna principer prop. 198485:l1O 271 ff.. Av 34§ KTjL framgår att förut-

s.

64 Produktansvar

sättningarna för jämkning av ett skadestånd är desamma vid

som konsumentköp. Även skadeståndslagens regler jämkning

om på grund av medvållande är tillämpliga beträffande skadestånd enligt KTjL prop. 198485:110 s. 297.

Bestämmelserna om reklamation gäller även vid skadestånd på grund av produktskada. Om produktskadan har orsakats fel hos

av en tjänst, skall konsumenten enligt 17 § KTjL reklamera inom skälig tid från det han märkt eller bort märka felet, dock senast två år, i vissa fall tio år, från det att uppdraget avslutades se dock utredningens förslag i kap. 2 om förlängning av den tvååriga fristen till fem år. Avvikelse från dessa tidsfrister kan följa garanti eller liknande

av en utfästelse. Om produktskadan har orsakats av dröjsmål näringsidkarens sida, skall konsumenten reklamera inom skälig tid efter uppdragets avslutande 26 § KTjL. Inte heller enligt KTjL krävs således för preskriptionsavbrott att den skadelidande väcker talan vid domstol.

Bestämmelserna om produktansvar är tvingande till konsumentens förmån.

Skälen för att det infördes bestämmelser om produktansvar i KTjL samt begränsningen till egendom som ägs konsumenten eller

av medlem i dennes hushåll kan i huvudsak desamma de

sägas vara som som anfördes när bestämmelser produktansvar infördes i KKL

om prop. 198485:110 s. 83 och 276.

I likhet med vad som gäller enligt KKL är det, om den skadade egendomen tillhör en medlem i konsumentens hushåll, hushållsmedlemmen i egenskap av skadelidande som har rätt att göra gällande ett skadeståndsanspråk på grund av produktskada prop. 198485:110 s. 276. Konsumentens rätt att hålla inne betalning enligt 19 eller 27 §§ KTjL gäller inte såvitt avser en hushållsmedlems krav på skadestånd med anledning av en produktskada prop. 198485:110 s. 276.

Under vissa förutsättningar har en konsument möjlighet att vända sig till annan än sin avtalspart med anspråk skadestånd 33 § KTjL. Dessa bestämmelser behandlas närmare i avsnitt 6.4. Det skadestånd som en näringsidkare eller annat utpekat subjekt kan åläggas att utge enligt dessa bestämmelser omfattar även ersättning för produktskada 33 § 3 st..

Slutligen skall något beröras regleringen i 32§ KTjL. Denna bestämmelse reglerar näringsidkarens för skada tillfogas

ansvar som konsumenten oberoende av om tjänsten är felaktig eller näringsidkaren är i dröjsmål. Den reglerar således inte vad här benämns

som produktansvar. Bestämmelsens första stycke innebär att näringsidkaren har ett presumtionsansvar för föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll

SOU 1995: 1 Produktansvar 65

medan egendomen befinner sig i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll. I bestämmelsens andra stycke stadgas att näringsidkaren i övrigt är skyldig att ersätta skada tillfogas

som konsumenten, om skadan har vållats genom försummelse näringsidkarens sida. Detsamma gäller i fråga om skada egendom som tillhör någon medlem av konsumentens hushåll.

Bestämmelsen är tvingande med det undantaget att näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättningen inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet 32 § 3 st..

4.2.3¶Olikheter mellan produktansvaret i konsumentköplagen

och i konsumenttjänstlagen

Som har framgått företer produktansvaret i KKL stora likheter med dess motsvarighet i KTjL men vissa olikheter finns. Det har redan nämnts att produktansvaret i KTjL, till skillnad från dess motsvarighet i KKL, även omfattar skada som uppkommer på grund av näringsidkarens dröjsmål.

Här skall nämnas ytterligare tvâ olikheter, nämligen möjligheten till friskrivning från förlust i näringsverksamhet och omfattningen av näringsidkarens produktansvar enligt KTjL när den skadade egendomen inte är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Enligt 31 § 5 st. KTjL kan näringsidkaren och konsumenten träffa avtal om att ersättning enligt första, andra eller tredje stycket i samma paragraf inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet. Någon sådan friskrivningsmöjlighet finns dock inte beträffande ersättning för produktskada, som regleras i paragrafens fjärde stycke.

Enligt 31 § KTjL i dess lydelse före den 1 januari 1991 kunde näringsidkaren och konsumenten även träffa avtal om att ersättning för produktskada inte skulle omfatta förlust i näringsverksamhet. I samband med att kontrollansvar infördes i KTjL ändrades paragrafen och friskrivningsmöjligheten i detta hänseende togs då bort. I förarbetena finns inga överväganden i denna fråga.

I fråga om konsumentköp gäller enligt 32 § 3 st. KKL att säljaren och köparen kan träffa avtal om att ersättning inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet även såvitt avser produktskada.

I 31 § KKL är det uttryckligen föreskrivet att produktansvaret omfattar endast skador på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Motsvarande begränsning saknas i 31 § 4 st. KTjL. I förarbetena till KKL prop. 198990:89 s. 45 anfördes vid behandlingen av frågan om produktansvar att, liksom när det gäller ansvaret enligt konsumenttjänstlagen, ansvaret enligt KKL borde avse bara egendom som var avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

66 Produktansvar

Ett krav att den skadade egendomen skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål har emellertid varken stöd av ordalydelsen i 31 § KTjL eller av lagens förarbeten. Mot denna bakgrund får det antas att produktansvaret i KTjL även omfattar skada egendom avsedd för annat än enskilt ändamål.

4.2.4¶Produktansvarslagen

Produktansvarslagen PAL innehåller en allmän reglering av utomobligatoriskt produktansvar. Att det föreligger ett kontraktsförhållande mellan den skadelidande och den ansvarige är dock inte något hinder för dess tillämpning. Med den utformning PAL och bestämmelserna om produktansvar i KKL och KTjL har, kan det förekomma att en produktskada omfattas såväl av PAL som av KKL eller KTjL.

PAL bygger ett EG-direktiv rådets direktiv 85374EEG och bestämmelserna är tvingande. Ansvaret i lagen omfattar, förutom personskador som lämnas utanför denna framställning, sakskador på konsumentegendom. I lagen är begreppet konsumentegendom uttryckt på följande sätt: egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål 1 § 2 st. PAL.

Definitionen av begreppet innehåller således två rekvisit. Det ena rekvisitet innebär att egendomen skall vara av sådan typ att den vanligen är avsedd för privat bruk eller konsumtion. Egendom som vanligen används för annat än enskilt ändamål utesluts. I praktiken betyder det att egendom som normalt endast används i näringsverksamhet eller i offentlig verksamhet inte omfattas av lagen och detta även om den skadelidande har anskaffat den för privat bruk. Sådan egendom är exempelvis många maskiner. Lagen omfattar däremot sådan egendom som normalt används såväl för enskilt bruk som i näringsverksamhet eller offentlig verksamhet. Exempel på sådan egendom är bilar och möbler. Prop. 19909l:197 s. 89.

Det andra rekvisitet innefattar ett krav att den skadade egendomen vid tiden för skadan användes huvudsakligen för enskilt ändamål av den skadelidande. Detta innebär att lagen omfattar den situationen att egendomen vid skadetillfället användes av en person i hans näringsverksamhet under förutsättning att den vanligtvis användes för enskilt ändamål. Den är också tillämplig egendom som en enskild person har lånat ut till exempelvis en familjemedlem eller god vän för enskilt bruk. Prop. 199091 197 s. 89. En näringsidkare som

: exempelvis har hyrt ut eller leasat egendom till en privatperson för enskilt bruk är däremot inte berättigad till skadestånd enligt PAL.

Utgångspunkten för ersättningsskyldighet enligt PAL är att skada har orsakats av en säkerhetsbrist hos en produkt. Med produkter avses

SOU 1995: 11 Produktansvar 67

enligt legaldefinitionen i 2 § 1 st. PAL lösa saker. En produkt har

som infogats eller annat sätt blivit en beståndsdel i egendom, lös

annan eller fast, behåller sin egenskap produkt, trots att den enligt andra

av regler betraktas som del av den egendom till vilken den har fogats.

En produkt har en säkerhetsbrist om den inte är så säker som skäligen kan förväntas 3 § PAL. Säkerheten skall bedömas med hänsyn till hur produkten kunnat förutses bli använd och hur den har marknadsförts samt med hänsyn till bruksanvisningar, tidpunkt då produkten satts i omlopp och övriga omständigheter. Bedömningen

om en produkt har en säkerhetsbrist skall sålunda ske objektiva grunder prop. 199091 : 197 s. 98. Utgångspunkten är produktens egenskaper och användarens berättigade förväntningar en produkt det

av ifrågavarande slaget.

Eftersom definitionen av begreppet säkerhetsbrist är ganska allmänt hållen kan den ge upphov till tillämpningsproblem. Genom den utformning begreppet har fått grundar lagen emellertid inte ersättningsskyldighet för s.k. systemskador prop. 199091:197 98 f..

s. Även s.k. utvecklingsskador och skador omfattas

som av atomansvarighetslagen är undantagna från lagens tillämpning 8 § 4 och 4 § PAL.

Utförandet av tjänster omfattas inte i sig av PAL. Om näringsid-

en kare orsakar skada egendom som är föremål för tjänsten eller annan egendom på grund av felgrepp eller oskicklighet är lagen således inte tillämplig. Om skadan beror på att det material som används har en säkerhetsbrist, hindrar det förhållandet att materialet ingår i ett avtal om utförande tjänst inte att PAL tillämpas.

av en Prop. 199091:197 s. 95 f.

Som tidigare nämnts kan en produktskada omfattas såväl PAL

av som bestämmelserna om produktansvar i någon av konsumentlagarna. Eftersom rekvisiten i de olika lagarna har utformats olika, innebär det inte automatiskt att mer än en lag är tillämplig produktskada i

en det enskilda fallet. Det är tänkbart att en såld vara är kontraktsenlig enligt bestämmelserna i KKL samtidigt som den har en säkerhetsbrist enligt PAL:s terminologi. I allmänhet torde en vara dock

vara behäftad med fel när den har säkerhetsbrist. Att är

en en vara köprättsligt felaktig betyder däremot inte att den har säkerhetsbrist.

en Om en näringsidkare vid utförandet av en tjänst i viss egendom infogar material som har en säkerhetsbrist i PAL:s mening, torde tjänsten i allmänhet anses felaktig även i KTjL:s mening. Att tjänsten är felaktig på grund av materialfel innebär däremot inte att materialfelet alltid säkerhetsbrist. Blomstrand m.fl. Produktansvarslagen,

är en

, 1993, s. 166 ff.

Det finns flera ansvarssubjekt enligt PAL. Avsikten är att i första hand tillverkaren eller, vid import, importören av produkten skall

68 Produktansvar

svara för en skada orsakad av en säkerhetsbrist 6 § PAL. Med tillverkare jämställs den som har frambringat eller insamlat produkten. Ansvar åvilar vidare den som har marknadsfört produkten som sin egen, s.k. föregiven tillverkare.

Om det emellertid inte framgår av en produkt som har tillverkats, frambringats eller insamlats i Sverige vem som är ansvarig enligt nämnda bestämmelse, är var och en som har tillhandahållit produkten ersättningsskyldig 7 § 1 st. PAL. Förutsättning är att den till-

som handahåller produkten, dvs. i allmänhet säljaren, inte inom viss tid anvisar någon ansvarig i tidigare led. Motsvarande gäller beträffande importerade produkter 7 § 2 st. PAL.

Ansvaret enligt PAL är oberoende av vållande, dvs. det är ett i princip strikt ansvar. En svarande kan undgå skadeståndsskyldighet endast enligt fyra alternativ. Dessa består i att han visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverksamhet, att han gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i omlopp, att han visar att säkerhetsbristen beror att produkten måste stämma överens med tvingande föreskrifter som har meddelats av en myndighet eller att han visar att det grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen, s.k. utvecklingsskador 8 § PAL.

I PAL finns endast ett fåtal bestämmelser om skadeståndets beräkning. De allmänna bestämmelserna härom i skadeståndslagen är tillämpliga i den mån PAL inte föreskriver annat. Detta innebär således 5 kap. 7 § skadeståndslagen att den skadelidande ersätts för 1 sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, 2 annan kostnad till följd av skadan samt 3 inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet.

Ett praktiskt viktigt undantag från de allmänna reglerna finns i 9 § PAL. Enligt denna bestämmelse skall vid sakskada ett belopp om 3 500 kr avräknas från skadeståndet, ett avdrag som ibland har kallats självrisk. Bestämmelsen härrör från det EG-direktiv som lagen bygger på rådets direktiv 85374EEG.

I 10 § PAL finns en bestämmelse om jämkning vid medvällande på den skadelidandes sida. Såvitt gäller sakskada ansluter förutsättningarna för jämkning nära till vad som gäller enligt skadeståndslagen 6 kap. 1 §2 och 3 st..

skadeståndskrav enligt PAL preskriberas efter tre år från det den skadelidande fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande, dock senast tio år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte produkten i omlopp 12 § PAL. Preskriptionsavbrott kan endast ske genom att talan väcks vid domstol.

SOU 1995: 11 Produktansvar 69

Någon motsvarighet till reklamationsreglerna i den köprättsliga lagstiftningen finns således inte.

I 11 § PAL finns en bestämmelse om regressrätt. Bestämmelsen innebär att den som enligt KKL eller KTjL har utgivit ersättning för en produktskada har rätt att återfå vad han sålunda har erlagt av den som är skadeståndsskyldig enligt PAL. Regressanspråket begränsas givetvis av det belopp som skall avräknas enligt 9 § PAL.

4.2.5 Produktansvar i övrigt

Utanför konsumentlagarnas och PAL:s tillämpningsområden saknas i princip särskilda regler om produktansvar. För det fall någon vill göra gällande ansvar för en produktskada som inte omfattas av dessa bestämmelser är han, med undantag för vissa situationer som regleras i speciallagstiftning, hänvisad till allmänna skadeståndsrättsliga regler, främst skadeståndslagens bestämmelser.

Skadestândsansvaret i skadeståndslagen bygger culparegeln, vilket innebär att skadeståndsskyldighet inträder om en skada har orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet. I praxis har emellertid kravet på aktsamhet satts högt när det gäller produktskador. Detta gäller särskilt när en produkt har orsakat personskador, men även beträffande sakskador kan man skönja en liknande utveckling se NJA 1986 s. 712.

Vid sidan av culparegeln har garantiresonemang spelat en stor roll för produktansvaret. Den som garanterar frihet från skadebringande egenskaper får oberoende av oaktsamhet svara för denna utfästelse. I rättspraxis har i många fall också inlästs ett slags tyst garanti för frihet från skadebringande egenskaper se NJA 1945 s. 676 och 1968 s. 285.

Efter införandet av PAL, som bygger strikt ansvar, är det något osäkert hur praxis kommer att utveckla sig på produktskadeområdet. Det är tänkbart, men osäkert, att domstolarna kommer att vidare

vägen mot ett strikt ansvar för produktskador även utan lagstöd se bl.a. Bengtsson Ullman, a.a., s. 61 och Agell, Produktansvar inom

och utom 1992 års lag i Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 26 ff..

4.2.6¶Anspråkskonkurrens

Som har framgått av föregående avsnitt har produktansvaret i de olika lagarna delvis olika rättsgrunder. Ansvaret i KKL och KTjL bygger på kontrollansvar eller garanti i förhållande till ett avtalsrättsligt fel och, beträffande KTjL, på dröjsmål. I PAL grundas ansvaret ett i princip strikt ansvar för skada, som en produkt orsakar grund av

70 Produktansvar

en säkerhetsbrist. Ansvaret i skadeståndslagen bygger oaktsamhet med hänsyn till risken för uppkomst skada.

av

Trots de olika rättsgrunderna kan det i praktiken så att

vara samma skada uppfyller rekvisiten i mer än de nämnda lagarna.

en av ovan Det går inte att allmänt säga att regleringen i det systemet är för-

ena månligare för den skadelidande än regleringen i det andra. Detta är beroende omständigheterna i det enskilda fallet. Bestämmelserna i skadeståndslagen förutsätter vållande från den skadeståndsskyldiges sida, vilket den skadelidande har styrka. Å andra sidan innehåller

att skadeståndslagen ingen avräkningsregel motsvarande den i PAL och det ställs inte heller krav en skadelidande att han skall reklamera på sätt som krävs enligt KKL och KTjL. Det kan också så att den

vara skadelidandes enda faktiska möjlighet att någon ersättning är att åberopa skadeståndslagens regler, eftersom ansvaret kan vara preskriberat enligt övrig lagstiftning.

Här bör också noteras att de primärt ansvariga subjekten inte är desamma i de olika systemen. Enligt KKL och KTjL är det säljaren näringsidkaren som är skadeståndsskyldig även han kan ha

om regressrätt enligt PAL, enligt KTjL dock även vissa marknadsförare m.fl. Enligt PAL är det i första hand tillverkaren eller importören

som är ansvarig. Endast om det inte framgår vem som är tillverkare etc. eller importör och den som tillhandahåller produkt, dvs. i allmän-

en het säljaren, inte kan anvisa någon ansvarig i tidigare led, kan denne själv bli ansvarig. Rätt till skadestånd enligt bestämmelserna i skadeståndslagen förutsätter att någon, i normalfallet tillverkaren

av en skadebringande produkt, har varit oaktsam i förhållande till uppkomsten av skadan.

Det får anses självklart att, om det finns flera ansvariga i förhållande till produktskada, skadelidande har möjlighet att välja

en en mot vem han vill rikta sina anspråk.

Det kan vara så att ett och samma ansvarssubjekt kan göras ansvarigt för samma skada enligt olika bestämmelser. Exempelvis kan samma person vara såväl tillverkare säljare produkt. En

som av en säljare kan i denna egenskap vara ansvarig enligt såväl bestämmelserna i KKL som bestämmelserna i PAL. Vidare kan säljare, tillverkare

en eller näringsidkare som har utfört tjänst ha brustit i aktsamhet och

en därför vara ansvarig för en produktskada även enligt allmänna

skadeståndsrättsliga principer.

I KKL finns det inte något uttryckligt stadgande att lagens

om bestämmelser skulle exklusivt tillämpliga beträffande skador

vara som faller inom dess område. I Konsumentköpsutredningens betänkande uttalades emellertid att om bestämmelser produktansvar infördes

om i KKL, detta borde betraktas uttömmande reglering

som en av säljarens ansvar för de skador omfattas SOU 1984:25 198.

som s.

Produktansvar 71

Utredningen uttalade vidare att anspråk mot andra borde kunna göras gällande enligt allmänna regler om produktansvar. I propositionen anfördes att konsument drabbas av en produktskada kan, en som förutom att vända sig mot säljaren med stöd av KKL, med stöd av utomobligatoriska regler rikta skadeståndsanspråk mot andra som är ansvariga enligt sådana regler prop. 198990:89 s. 45. I förarbetena till KTjL har frågor anspråkskonkurrens inte om berörts. Det kan inträffa att en tjänst är att anse som felaktig på grund materialfel och att det felaktiga materialet har en säkerhetsbrist. av Om materialet orsakar skada egendom kan rekvisiten för annan produktskada i såväl KTjL PAL vara uppfyllda. Vidare kan som allmänna skadeståndsrättsliga principer om vållande aktualiseras även vid utförandet av en tjänst. l förarbetena till PAL uttalades att den skadelidande skall ha rätt att åberopa skadeståndslagen grund för sin talan även i fråga om som skador faller inom PAL:s område. Det uttalades vidare att om som den skadelidande står i avtalsförhållande till den som ansvarar enligt PAL, han skall kunna välja att grunda sitt skadeståndsanspråk antingen de avtalsrättsliga reglerna eller på nämnda lag. Ds 1989:79 172 ff. och prop. 1990912197 s. 76 ff. s. Det torde således klart skadelidande har möjlighet att i vara att en förhållande till svarande välja mellan att åberopa reglerna i samma PAL och att åberopa bestämmelserna i skadeståndslagen. Den som väljer att åberopa PAL behöver inte styrka någon oaktsamhet hos tillverkarenimportören men är å andra sidan underkastad de strängare preskriptionsreglerna och får även finna sig i den avräkning om 3 500 kr som PAL föreskriver. Av allmänna principer torde vidare följa att konsumenten också har full valfrihet att åberopa antingen PAL eller KKL respektive KTjL. Vad gäller valrätten mellan skadeståndslagen å ena sidan och KKL eller KTjL å andra sidan är rättsläget däremot något oklart. Uttalandena i förarbetena till KKL tyder att köparen inte har denna valrätt i förhållande till säljaren. Agell har i en artikel behandlat denna fråga. Han synes mena att konsumenten inte har möjlighet att mot sin avtalspart alternativt till bestämmelserna i KKL eller KTjL åberopa skadeståndslagens bestämmelser. Frågan huruvida konsumentens hushållsmedlem har möjlighet att välja mellan att åberopa konsumentlagarna eller skadeståndslagen sägs något svårbesvarad Agell, Produktansvar vara mera inom och 1992 års lag i Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 31 f.. utom

72 Produktansvar

4.2.7 Bevisbörda och beviskrav

Under förutsättning att annat inte följer garanti eller liknande

av en utfästelse ligger bevisbördan, oavsett vilka regler konsument

som en åberopar till stöd för ett anspråk pä grund produktskada, för felet

av dröjsmåletsäkerhetsbristen och i förekommande fall vållande på konsumenten. Han har också bevisbördan för att det föreligger adekvat kausalitet mellan nämnda förhållande och viss skada.

en

En annan fråga är hur stark bevisning krävs för att bevisskyl-

som digheten skall anses uppfylld. Som princip gäller att den skadelidande skall förebringa full bevisning för de omständigheter han har bevisbördan för. HD har vid flera tillfällen uttalat sig beviskravet, när

om det t.ex. vid komplicerade orsakssamrnanhang föreligger särskilda bevissvårigheter. Det har anförts att beviskravet inte får sättas så högt att den skadelidandes möjlighet till gottgörelse blir illusorisk. I svårutredda fall har därför ansetts att beviskravet är uppfyllt, när den av den skadelidande påstådda skadeorsaken har framstått klart

som mera sannolik, övervägande sannolik eller antaglig än någon

mera annan skadeorsak se bl.a. NJA 1991 481.

s.

4.3 i Norden

Rättsläget övriga

4.3.1¶Inledning

I såväl Danmark som Norge och Finland, liksom i de flesta andra länder inom Europeiska gemenskapen, finns lagar produktansvar

om som bygger det tidigare nämnda EG-direktivet produktansvar

om rådets direktiv 85374EEG. Direktivet ger de länder är förplik-

som tade att införliva det i sin rätt valmöjlighet vissa punkter. I

en huvudsak överensstämmer dock den lagstiftning produktansvar

om som finns i andra länder och som bygger direktivet med PAL. Produktansvaret i dessa lagar omfattar, såvitt sakskada,

avser produktskada konsumentegendom. För att omfattas lagarna skall

av produktskadan ha orsakats av en defekt hos en produkt. Ansvaret är strikt och åvilar i princip tillverkare eller importörer skadebrin-

av gande produkter. Från det skadestånd som kan utgå görs ett avdrag om, enligt dansk rätt 4 000 DKK, enligt norsk rätt 4 000 NOK och enligt finsk rätt 2 350 FIM.

Bestämmelser om produktansvar i övriga nordiska länder finns också i viss utsträckning i de lagar reglerar konsumentköp och

som

konsumenttjänster.

SOU 1995: 11 Produktansvar 73

4.3.2 Danmark

Den allmänna köplagen, som är tillämplig även konsumentköp, saknar bestämmelser om produktansvar. Enligt dess förarbeten omfattar lagens felregler inte heller produktskada Palle Bo Madsen mfl., Dansk forbrugerret, 1986, s. 349.

I Danmark finns det ingen särskild lag om konsumenttjänster. Våren 1988 publicerades ett kommittébetänkande Betaenkning om forbrugeraftaler om arbejder på løsøre og fast ejendom [forbrugertjenester] nr 11331988, som innehåller ett förslag till lag om konsumenttjänster. Enligt detta förslag skall näringsidkarens felansvar inte omfatta produktskada bet. s. 92 f.. Förslaget har inte lett till lagstiftning.

4.3.3¶Norge

Inte heller i Norge finns det någon särskild lag om konsumentköp. Den allmänna köplagen innehåller dock vissa bestämmelser om konsumentköp, vilka frånsett några undantag är tvingande till köparens förmån.

Den allmänna köplagen lov 13 mai 1988 nr. 27 skiljer mellan direkta och indirekta förluster grund av fel i en vara. För direkta förluster har säljaren kontrollansvar, som överensstämmer med det kontrollansvar som finns i KKL. För indirekta förluster svarar säljaren i fall av culpa eller utfästelse. Denna skillnad får till följd att vissa produktskador omfattas av kontrollansvaret medan andra är beroende av culpa eller utfästelse. Som direkt förlust anses bl.a. skade gjenstander som salgstingen brukes till framstilling av eller andre gjenstander som har nar og direkte samrnenheng med tingens forutsatte bruk NOU 1993:27 s. 90. Mindre näraliggande förluster i anledning av en produktskada anses som indirekt förlust. Lagen är tvingande till konsumentens förmån såvitt gäller skadeståndsskyldighet för direkt förlust. Lagen ger däremot möjlighet att avtala att indirekta förluster inte skall ersättas.

I ett utredningsbetänkande som lades fram i juli 1993 presenterades

ett förslag till en särskild konsumentköplag Forbrukerkjøpslov, NOU

1993:27. I betänkandet föreslås att det nu gällande kontrollansvaret för fel skall ersättas med ett strikt felansvar och att någon skillnad inte skall göras mellan direkt och indirekt förlust.

Vidare föreslås tvingande bestämmelse om produktansvar 27 §

en som innebär att säljarens skadeståndsansvar för fel omfattar, förutom skada på den sålda varan, også skade gjenstander som salgstingen brukes til fremstilling av eller som har natr og direkte sarnrnenheng med dens forutsatte bruk. Säljarens felansvar föreslås vidare omfatta förluster upp till 4 000 NOK för skador på annan egendom som

74 Produktansvarr

brukas av köparen eller någon i hans hushåll huvudsakligen för privat bruk.

Som skäl för sitt förslag anför utredningen s. 95 att utgångspunkten bör vara att skador annat än den sålda eller på

varan egendom som har nära och direkt samband med denna bör regleras

av produktansvarslagens bestämmelser. Det anförs vidare att, när

en vara orsakar skada av viss omfattning egendom, det

annan synes naturligt att utpeka tillverkaren och inte säljaren som ansvarig. Sådana skador ligger utanför det som naturligen bör regleras köprättsliga

av regler. Utredningen anser därför att ansvaret för produktskador i princip inte bör utvidgas. Med hänsyn till den självrisk som har införts i produktansvarslagen anser man dock att produktansvaret i konsumentköplagen bör omfatta även viss egendom till ett belopp

annan upp som motsvarar denna självrisk.

I specialmotiveringen till den föreslagna bestämmelsen s. 141 anförs att det kan förekomma att den skadade egendomen ägs

av annan än köparen. Likväl är det i dessa fall köparen som är den berättigade i förhållande till säljaren även han kan överlåta sin rätt till den

om skadelidande.

I lov om håndverkertjenester for forbrukere lov 16 juni 1989

m.m. nr. 63, som närmast motsvarar KTjL, regleras omfattningen

av näringsidkares skadeståndsskyldighet grund fel i utförd tjänst

av en eller dröjsmål med dess utförande § 28. Av denna bestämmelse

av framgår att, om fel eller dröjsmål har orsakat skada

annan egendom, denna skada i princip omfattas av det skadeståndsansvar som i allmänhet åvilar näringsidkaren vid fel eller dröjsmål. Näringsidkaren har kontrollansvar såvitt gäller skada föremålet för tjänsten eller egendom som har visst nära samband med föremålet för tjänsten. Om den skadade egendomen inte tillhör någon dessa

av kategorier har näringsidkaren ett presumtionsansvar. Skadeståndsansvaret omfattar egendom som tillhör konsumenten eller någon i dennes hushåll Ot prp nr 29 [1988-89] 51.

s.

4.3.4 Finland

Den 1 juli 1994 trädde omfattande ändringar i krafti den finska

konsumentskyddslagen. Lagen har i princip samma tillämpningsom-

råde som KKL och KTjL. Den omfattar dock inte tjänster

som avser förvaring.

I 5 kap. 21 § konsumentskyddslagen regleras det köprättsliga produktansvaret. Enligt denna bestämmelse, som är tvingande till köparens förmån, har köparen rätt till ersättning på grund att ett fel

av i en vara har orsakat skada annan egendom än den sålda varan endast om skadan hänför sig till egendom som i användningshänseende

SOU 1995: 11 Produktansvar 75

har omedelbar anknytning till den sålda varan. Om en medlem av köparens familj lider skada på grund av felet, har han samma rätt till ersättning som köparen har 5 kap. 20 § 2 st..

I 8 kap. 21 § regleras ansvaret för vissa produktskador i samband med utförandet av tjänster. Om ett fel i det material som har använts för tjänsten orsakar skada på annan egendom än föremålet för tjänsten, är uppdragstagaren enligt denna bestämmelse skadeståndsskyldig endast om skadan hänför sig till egendom som i användningshänseende har omedelbar anknytning till föremålet för tjänsten. I likhet med vad som gäller för köp har en medlem av beställarens familj, som lider skada på grund av fel i en tjänst, samma rätt till ersättning av uppdragstagaren som beställaren har 8 kap. 20 § 2 st..

4.4 som konsumenter har i sin vård

Egendom

4.4.1¶Inledning

En konsument kan ha annans egendom i sin besittning av olika anledningar. Om innehavet grundar sig avtal, blir avtalsinnehållet i regel bestämmande för vilket ansvar konsumenten har i förhållande till egendomens ägare. För det fall avtalet inte säger något om detta eller om avtal saknas, kommer de regler som gäller för varje avtalstyp att bli tillämpliga.

4.4.2¶Förvaring

Den som förvarar annans egendom är skyldig att vårda egendomen. Brister förvararen i sin vårdplikt kan han bli skadeståndsskyldig. I KTjL finns särskilda bestämmelser om förvaring från vilka bortses i den följande framställningen.

Av 12 kap. 2 § handelsbalken HB framgår att förvararen inte svarar för kasuella skador omhändertaget gods. Ett undantag från denna regel görs när förvararen nyttjar det förvarade godset i strid mot avtalet. I en sådan situation svarar förvararen även för sådana vådahändelser som inte skulle ha inträffat om han inte hade nyttjat godset på angett sätt, dvs. ansvar enligt principen casus mixtus cum culpa Bengtsson, Särskilda avtalstyper 2 uppl. 1976, s. 86 ff.. Eventuellt gäller detsamma vid andra avvikelser från deponentens föreskrifter. Principen casus mixtus cum culpa gäller vid yrkesmässig förvaring. Det får anses oklart om den gäller även vid benefik förvaring Bengtsson, a.a., s. 91.

En förvarare är således enligt huvudregeln skadeståndsskyldig mot ägaren av godset endast om godset förstörts eller skadats grund av

76 Produktansvar

hans egen eller, i fall av yrkesmässig förvaring, hans anställdas och vissa medhjälpares vårdslöshet.

Beträffande de krav som ställs på aktsamheten i det enskilda fallet bör man skilja yrkesmässig och privat förvaring. Vid yrkesmässig förvaring torde ganska höga krav kunna ställas förvararens aktsamhet. Vid privat förvaring torde förvararen vara skyldig att iaktta samma omsorg och aktsamhet som den normalt aktsamme personen iakttar för att skydda sina egna saker av samma slag Bengtsson,

a.a., s. 91.

I likhet med många andra fall när någon har annans egendom i sin besittning har förvararen ett presumtionsansvar, dvs. culpa

presumeras och förvararen har, för att undgå skadeståndsskyldighet, att bevisa att godset skadats eller förstörts oberoende av hans oaktsamhet eller, i förekommande fall, oaktsamhet hos någon för vilken han

svarar Bengtsson, a.a., s. 89 och 91. Denna regel gäller i vart fall då någon yrkesmässigt och mot ersättning förvarar annans egendom. I vilken utsträckning som en person som förvarar annans gods som en ren Väntjänst har presumtionsansvar är mera tveksamt. Sannolikt har förvararen dock även här ett presumtionsansvar, även kravet på

om bevisningens styrka är lägre.

4.4.3¶Hyra av lös egendom

Även den hyr lös sak skyldig vårda det hyrda föremålet.

som en är att I händelse av skada eller förlust under hyrestiden torde det vara osäkert om hyrestagaren har ett presumtionsansvar och blir skadeståndsskyldig för det fall han inte kan bevisa att den hyrda saken skadats eller förstörts utan vållande från hans sida se Bengtsson, 56

a.a., s. samt Hellner, Speciell avtalsrätt Kontraktsrätt l häftet, 2 uppl. 1993, s. 178 ff.. Om uthyraren har lämnat särskilda instruktioner för vården eller ställt upp villkor för brukandet och hyresmannen åsidosätter dessa instruktioner eller villkor, torde hyresmannen ansvara även för att den hyrda egendomen skadas eller förstörs av våda såvida det inte kan antas att skadan skulle ha inträffat även han

om hade följt föreskrifterna, dvs. enligt principen casus mixtus cum culpa Bengtsson, a.a., s. 57 samt Hellner, a.a., s. 188.

4.4.4 Lån

På motsvarande sätt som när det gäller förvaring har en låntagare vårdplikt och bär ett presumtionsansvar 11 kap. 1 § HB och NJA 1953 409. Även vid denna avtalstyp låntagaren bära

s. anses ett casus mixtus cum culpa-ansvar vid fall av avtalsstridigt nyttjande Bengtsson, a.a., s. 77. Vad nu sagts gäller främst lån av lös

SOU 1995: 11 Produktansvar 77

egendom. Det får emellertid antas att samma regler gäller även vid lån

av fast egendom.

4.4.5 Panträtt

En panthavaren är skyldig att vårda panten 10 kap. 3 och 4 HB och torde ha ett presumtionsansvar vid skada på panten jämte ett casus mixtus cum Culpa-ansvar vid fall av avtalsstridigt nyttjande Bergström

Lennander, Kredit och säkerhet, 5 uppl. 1991, s. 91 f.. -

4.4.6¶Leasing

Leasing är i grunden en särskild typ av hyra. Leasing innehåller dock ofta ett starkt moment av kreditgivning som saknas vid ett ordinärt hyresavtal. En annan skillnad i förhållande till hyra är att ett leasingavtal normalt omfattar tre parter; leasegivare, leasetagarehyresman och leverantör. Vid billeasing, som torde vara den i konsumentförhållanden vanligaste leasingformen, är leasegivaren och leverantören inte sällan samma person. Denne överlåter eller pantsätter emellertid nästan undantagslöst leasingkontraktet till ett särskilt leasingbolag, varför det även i dessa fall blir tre parter inblandade.

Det saknas särskilda regler om leasing. Man får därför söka sig fram genom analogier från andra rättsområden, i fråga om leasetagarens ansvar för egendomen troligen främst regler om hyra. Det är dock osäkert hur långt man kan dra dessa analogislut se Millqvist, Finansiell leasing, 1986, s. 205 ff., Hellner, a.a., s. 176, Bengtsson, a.a., s. 39 och SOU 1994:120 s. 143 f..

Leasing torde emellertid nästan undantagslöst vara reglerat genom avtal. Enligt avtalen svarar leasetagaren i allmänhet även för kasuella skador och är också skyldig att tillse att leasingobjektet är försäkrat mot sådana skador.

Leasingutredningen avgav år 1994 sitt slutbetänkande, Finansiell leasing av lös egendom SOU 1994: 120. I betänkandet läggs fram ett förslag till lag om finansiell leasing, vilken dock endast i vissa delar är tillämplig konsumentleasing. Av 10 och 13 i den föreslagna lagen följer att leasetagaren har en skyldighet att vårda leasingobjektet och att han svarar för betalning av leasingavgiften även om leasingobjektet efter avlämnandet har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på leasegivaren.

Dessa bestämmelser är inte direkt tillämpliga konsumentlesasing. De har emellertid i betänkandet förutsätts analog tillämpning även utanför sitt egentliga tillämpningsområde SOU 1994: 120 s. 22.

78 Produktansvar

4.4.7¶Hyrköp

På senare tid har en ny rättsfigur börjat användas, hyrköp. Ett hyrköp innebär att hyresmannen efter hyrestidens utgång får möjlighet att förvärva hyresobjektet för viss Denna avtalstyp en summa. synes främst förekomma i fråga hushållsmaskiner och TVvideoapparaom ter. Vad gäller hyresmannens för det hyrda godset under ansvar hyrestiden torde gälla regler för hyra i egentlig mening. samma som

4.4.8¶Hyra bostadslägenhet

av

En hyresgästs ansvar för den hyrda lägenheten regleras 12 kap. av 24 § jordabalken. I enlighet med denna bestämmelse har hyresgästen en skyldighet att vårda lägenheten och för skada svarar som uppkommer genom hans eget vållande eller vårdslöshet eller förgenom summelse av någon som hör till hans hushåll eller gästar honom eller av annan som han har inrymt i lägenheten eller där utför arbete som för hans räkning. För brandskada är han dock ansvarig endast vid eget vållande eller om han brustit i och tillsyn. Bestämmelsen är omsorg tvingande och hyresgästen kan således inte åläggas ett längre gående

ansvar. I enlighet med rättsfallet NJA 1975 s. 657 hyresgästen ha ett synes presumtionsansvar för skada uppkommer under hyrestiden. Vad som nu sagts gäller i vart fall om skadan är sådan att den typiskt sett uppkommer genom någons oaktsamhet. Kravet på den bevisning som hyresgästen skall prestera för att han skall ha exculperat sig anses synes inte böra ställas särskilt högt; se nämnda rättsfall ..såvida det inte framkommer omständigheter tyder att skadan kan ha som uppkommit på annat sätt.

4.4.9 Avtalsvillkor avviker från nämnda principer som ovan

Vad gäller hyra av bostadslägenhet är omfattningen hyresgästens av skadeståndsansvar som nämnts tvingande till dennes förmån. I andra fall är dock regleringen i allmänhet dispositiv. De principer i som övrigt har redovisats ovan är således gällande endast för det fall inget annat har avtalats mellan parterna. Vid flertalet avtalstyper regleras villkoren nästan undantagslöst genom standardavtal. Dessa avtal skiljer sig vid olika avtalstyper och även mellan olika branscher. I exempelvis leasingförhållanden har leasetagaren ofta en vårdplikt och svarar för skador den leasade egendomen oberoende av vållande. Det åvilar normalt också leasetaga-

ren att teckna erforderliga försäkringar.

SOU 1995: 11 Produktansvar 79

Även avtalet i första hand är bestämmande för förvarares,

om en låntagares m.m. rättigheter och skyldigheter, erbjuder rättsordningen, särskilt i konsumentförhållanden, olika möjligheter att komma till rätta med avtalsvillkor bedöms som oskäliga. Den marknadsrättsliga

som lagstiftningen lagen 1994: 1512 om avtalsvillkor i

ger genom konsumentförhållanden, den s.k. avtalsvillkorslagen, en möjlighet för Marknadsdomstolen MD att förbjuda näringsidkare att använda avtalsvillkor som bedöms som oskäliga. Ett sådant förbud är normalt förenat med vite och gäller endast i förhållande till den näringsidkare

förbudet är riktat till. Lagen ger också möjlighet att förbjuda en som sammanslutning näringsidkare att använda eller rekommendera

av användning av oskäliga avtalsvillkor.

I förarbetena till lagen 1971:112 om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, vilken har ersatts av den nuvarande avtalsvillkorslagen, uttalades att ett avtalsvillkor typiskt sett får anses som otillbörligt mot konsumenten, om det med avvikelse frän gällande dispositiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen prop. 1971:15 71. Denna formulering har vid upprepade

s. tillfällen åberopats av MD. I förarbetena till den nu gällande avtalsvillkorslagen hänvisas till nämnda uttalande och anförs att den uttolkning som har gjorts av det marknadsrättsliga oskälighetsrekvisitet i MD:s praxis i princip fortfarande äger giltighet prop. 199495:17 s. 89 ff..

Vissa klausuler har MD bedömts som oskäliga i och för sig, dvs.

av oberoende av avtalssituationen i övrigt. Ett exempel detta är när en näringsidkare vid uthyrning lös egendom tillämpar avtalsvillkor

av

lägger risken för att egendomen förstörs genom olyckshändelse som under avtalstiden konsumenten se MD 1982:8 angående biluthyrning och 1990: 12 angående videouthyrning. Det förstnämnda rättsfallet avsåg korttidshyra av bil. Det får anses oklart om samma bedömning skulle göras om det var fråga om billeasing. Eftersom leasing i praktiken är ñnansieringsform än en form av hyra har

mer en det antagits SOU 1994:120 144 att konsumenten åtminstone inte

s. bör ha sämre ställning än vad han skulle ha haft mot en finansiär vid finansierat kreditköp jfr. 16 § konsumentkreditlagen.

Att näringsidkare har förbjudits att använda ett avtalsvillkor där-

en för att det har ansetts oskäligt enligt bestämmelserna i avtalsvillkorslagen innebär inte utan vidare att det är civilrättsligt ogiltigt i de avtal där det ingår; detta gäller även avtalet ingås efter domstolens av-

om görande. Frågan sådan ogiltighet regleras av civilrättsliga regler

om varvid främst 36 § avtalslagen intresse. Vid dess tillkomst uttala-

är av

80 Produktansvar

des att det är önskvärt att bedömningen ett avtalsvillkors oskälighet av enligt avtalsvillkorslagen och enligt 36 § avtalslagen så långt som möjligt stämmer överens prop. 197576:81 s. 132. Om ett avtalsvillkor har ansetts oskäligt vid bedömning MD torde det således i en av allmänhet även anses oskäligt vid bedömning enligt 36§ en avtalslagen.

4.4.1O Presumtionsansvarets närmare innebörd

Presumtionsansvaret innebär i aktuella fall den att en person, nu som har annans egendom i sin besittning, vållande till presumeras vara skador som drabbar egendomen. För att besittaren skall undgå ansvar för att egendomen skadats eller förstörts, måste han bevisa att skadan inte beror på vårdslöshet från hans sida. Ansvaret bygger således på en presumtion om två rättsfakta; att det har förelegat oaktsamhet en och att oaktsamheten har orsakat skadan. Presumtionsansvaret innebär inte någon allmän skärpning av aktsamhetskravet i förhållande till det allmänna culpaansvaret. Vad som kastas är enbart bevisbördan för om vilka faktiska omständigheter skall läggas till grund för orsakssom och culpabedömningen. Beträffande det sagda Agell, Om nu se presumtionsansvar vid skada på omhänderhavd egendom i Festskrift till Hessler, s. 1 ff. En besittare kan tänkas bryta presumtion redan att bevisa en genom att skadan beror på en orsak som inte kan ha att göra med oaktsamhet från hans sida. Endast skadeorsak kan ha samband med om en som vårdslöshet av honom är möjlig, behöver han bevisa att han inte har varit vårdslös.

4.5 för

Skadeståndsskyldighet konsument vid

produktskada på annans egendom

4.5.1¶Inledning

I detta avsnitt skall belysas olika situationer konsumennär en person, ten, blir skadeståndsskyldig mot någon är ägare till egendom som som konsumenten innehar. Framställningen begränsas till fall då skada på egendomen har uppkommit till följd ett köprättsligt fel, dröjsmål av med utförande tjänst eller fel hos tjänsten, dvs. produktskada. av en Som ytterligare begränsning gäller att köpet eller tjänsteavtalet omfattas av KKL respektive KTjL. I vissa fall ådrar sig konsumenten inte Skadeståndsskyldighet i egentlig bemärkelse. Vid exempelvis leasing uppkommer i normalfallet

SOU 1995: l 1 Produktansvar 81

inte skadeståndsskyldighet för den som leasar ett föremål, om föremålet skadas eller förstörs. Uppkommen skada på leasad egendom får i stället till följd att leasetagaren i förhållande till leasegivaren får svara för kostnaderna för åtgärder som vidtas grund av skadan eller att leasetagaren, vid avräkningsförfarandet vid leasingtidens utgång, tillgodoräknas ett lägre restvärde än eljest. Rent faktiskt innebär dock detta att leasetagaren drabbas av en förmögenhetsförlust som i detta sammanhang kan jämställas med den förmögenhetsförlust som han åsamkas när han ådrar sig skadeståndsskyldighet. När det i det följ ande talas om skadestånd och skadeståndsskyldighet, avses därmed även nu nämnd förmögenhetsförlust.

När egendom har skadats och skadeståndsskyldighet till följd därav uppkommer är det i allmänhet egendomens ägare som är berättigad till skadeståndet. I vissa fall kan emellertid annan rättsinnehavare vara den berättigade. Från sistnämnda situation bortses i det följande.

4.5.2¶Konsumentens skadeståndsskyldighet

I de fall en produktskada uppkommer på egendom som en konsument innehar med presumtionsansvar, torde i de flesta fall det förhållandet att skadan är en produktskada vara tillräckligt för att bryta presumtionen för att konsumenten har varit vållande till skadan. Detta torde gälla oavsett om produktskadan orsakats av en säkerhetsbrist i PAL:s mening, en felaktig vara, fel eller dröjsmål i en tjänst eller vårdslöshet hos någon utomstående som konsumenten inte svarar för. Något skadeståndsansvar uppstår i dessa fall inte för konsumenten.

Det kan emellertid tänkas att konsumenten i det enskilda fallet inte förmår exculpera sig. Detta kan bero att, trots att skadan är en produktskada, konsumenten har varit medvållande i förhållande till skadans uppkomst eller bevisningen för motsatsen inte räcker. I dessa fall blir konsumenten skadeståndsskyldig mot den skadade egendomens agare.

Konsumenten blir vidare skadeståndsskyldig mot ägaren av den skadade egendomen, om denne förmår styrka att konsumenten varit vårdslös i förhållande till uppkomsten av skadan. Detta gäller även i de fall konsumenten innehar egendomen med vanligt culpaansvar.

I de fall en produktskada uppkommer på egendom som en konsument innehar med ansvar oberoende av vållande blir konsumenten skadeståndsskyldig mot den skadade egendomens ägare. Denna situation kan uppstå när konsumenten innehar den skadade egendomen med strikt ansvar, exempelvis i allmänhet vid leasing, men också när han vid fall av avtalsstridigt nyttjande ansvarar enligt principen casus mixtus cum culpa. I viss utsträckning, bl.a. när fråga är om med-

82 Produktansvar

vållande till en skada, torde uppkommen skadeståndsskyldighet åvila konsumenten solidariskt med annan.

I vissa situationer svarar konsumenten inte bara för egen utan även för vissa andra personers vårdslöshet. Som framgår av avsnitt 4.4.8 svarar sålunda en konsument i egenskap av hyresgäst till bostadslägenhet för skada som uppkommer även genom vårdslöshet eller försummelse av någon som utför arbete i lägenheten för hans räkning. Skulle, i den angivna situationen, en produktskada i KTjL:s eller KKL:s mening uppstå och kan skadan hänföras till vårdslöshet hos näringsidkaren som utför tjänsten eller säljaren som installerar den köpta saken, svarar konsumenten gentemot ägaren till den skadade egendomen.

4.6¶Vilka har konsumenten och hans

möjligheter

hushållsmedlemmar att få ersättning för

utgivet skadestånd på grund av produktskada

på annans egendom

4.6.1¶Inledning

Som tidigare redogjorts för kan en produktskada uppstå dels genom att en vara grund av ett köprättsligt fel orsakar skada, dels genom att en tjänst grund av ett fel eller på grund av dröjsmål näringsidkarens sida orsakar skada, dels ock genom att en produkt grund av en säkerhetsbrist orsakar skada. Slutligen kan en produktskada ha sin orsak i någons vårdslöshet.

Som också har berörts tidigare kan samma produktskada samtidigt ha sin grund i flera av de nu nämnda omständigheterna. Exempelvis kan en säkerhetsbrist i en produkt vara att anse som ett köprättsligt fel och dessutom ha uppkommit grund av tillverkarens vårdslöshet. Många gånger kan alltså olika regelsystem åberopas vid en produktskada och det föreligger, om rekvisiten i övrigt är uppfyllda, en viss möjlighet för den skadelidande att välja vilket av de tillämpliga systemen han vill åberopa. I de fall produktskada uppkommer på egendom som en konsument äger kan han i de allra flesta fall, åtminstone om egendomen är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, med åberopande av endera av nämnda regelsystem erhålla ersättning för skadan.

Produktskada kan emellertid, som behandlats i det föregående, uppkomma även egendom som konsumenten innehar men inte äger. I de allra flesta fall torde konsumenten, som normalt innehar egendomen med presumtionsansvar, inte ådra sig något ansvar för en sådan

Produktansvar 83

skada. I vissa situationer kan emellertid ett skadeståndsansvar uppstå för konsumenten gentemot den skadade egendomens ägare. l de följande avsnitten kommer att redovisas i vilken utsträckning

en konsument med åberopande av bestämmelserna i KTjL, KKL, PAL eller skadeståndslagen kan återkräva vad han i dessa situationer kan bli skyldig att utge.

4.6.2¶Konsumenttjänstlagen

För att omfattas av produktansvaret i KTjL skall den skadade egendomen tillhöra den konsument som står i avtalsförhållande med den näringsidkare som utför tjänsten eller någon i konsumentens hushåll. Utanför produktansvaret faller således skador egendom som tillhör andra än konsumenten själv eller någon medlem i hans hushåll.

Under förutsättning att produktskada annan tillhörig egendom ger upphov till skadeståndsskyldighet för konsumenten torde emellertid den förmögenhetsförlust som konsumenten härigenom åsamkas kunna ersättas enligt reglerna i KTjL. Av förarbetena till KTjL framgår nämligen att, om konsumenten blir skyldig att utge skadestånd till ägaren av egendom som skadats till följd av fel hos tjänsten, han drabbas av en förmögenhetsskada som är ersâttningsgill, inte enligt bestämmelserna om produktansvar utan enligt de allmänna reglerna om skadestånd på grund av fel prop. 198485:110 s. 276. Detta förarbetsuttalande torde få godtas trots att ståndpunkten inte direkt framgår av lagtexten. Vad som sägs om skada till följd av fel hos tjänsten måste även gälla skada på grund av dröjsmål.

Utredningen vill dock framhålla att den nämnda ståndpunkten inte rimligen kan vara generellt giltig oavsett grunden för konsumentens skyldighet att utge ersättning till egendomens ägare jfr vad som i det följande sägs om köp.

En förutsättning för att konsumenten skall kunna få ersättning av näringsidkaren är att dennes kontrollansvar eller eventuella garantiâtagande kan göras gällande. Detta innebär i sin tur dels att de materiella rekvisiten för kontrollansvaret respektive garantin är uppfyllda, dels att konsumenten har reklamerat i rätt tid.

Även förutsättningarna för skadeståndsskyldighet i övrigt är

om uppfyllda är, om förlusten helt eller delvis hänför sig till konsumentens näringsverksamhet, hans möjligheter att erhålla ersättning med stöd av KTjL dock beroende av att näringsidkaren inte med stöd av 31 § 5 st. KTjL har friskrivit sig från ansvar för förlust i näringsverksamhet.

84 Produktansvar SOU 1995: 1 1

Möjligheterna att utkräva ersättning av näringsidkaren kompletteras av den skadeståndsskyldighet som tredje man i vissa fall kan ådra sig enligt 33 § KTjL.

Sammanfattningsvis torde konsumentens möjligheter att med stöd av bestämmelserna i KTjL återfå vad han är skyldig att utge i skadestånd grund av en produktskada vara goda, i vart fall när förlusten inte inträffar i konsumentens näringsverksamhet. Om däremot en medlem i konsumentens hushåll är skyldig att utge skadestånd till ägaren av egendom som har drabbats av en skada på grund av fel eller dröjsmål hos en tjänst som konsumenten har låtit utföra, har hushållsmedlemmen ingen möjlighet att med åberopande av reglerna i KTjL återfå vad han sålunda har erlagt.

4.6.3¶Konsumentköplagen

I likhet med vad som gäller enligt KTjL omfattar produktansvaret i KKL inte skador egendom som tillhör andra än köparen själv eller någon medlem i hans hushåll.

I föregående avsnitt har redovisats de möjligheter en konsument har att med åberopande av reglerna i KTjL erhålla ersättning för skadestånd som han är skyldig att utge när egendom som drabbas av produktskada ägs av tredje man. Huruvida motsvarande möjlighet rätteligen står till buds för en köpare, när ett fel i en vara har orsakat produktskada egendom tillhörig annan än köparen själv eller en medlem i hans hushåll, är emellertid osäkert. I 32 § 2 st. KKL stadgas att skadestånd enligt denna lag inte i andra fall än som avses i 31 § omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Detta stadgande saknar motsvarighet i KTjL. Bestämmelsens ordalydelse synes närmast ge vid handen att en köpare, som är skyldig att utge skadestånd till tredje man grund av produktskada dennes egendom, inte har rätt att med stöd av bestämmelserna i KKL av säljaren utkräva ersättning härför jfr prop. 198990:89 s. 136 f..

Det kan anmärkas att det i 67§ 1 st. köplagen, som reglerar skadeståndets omfattning vid avtalsbrott, stadgas att skadestånd enligt den lagen inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada annat än den sålda varan. Bestämmelsens ordalydelse överensstämmer helt med dess motsvarighet i KKL frånsett vad som föranleds av att vissa fall av produktskada omfattas av KKL. Det finns därför skäl att utgå från att 67 § 1 st. köplagen och 32 § 2 st. KKL i övrigt har samma innebörd.

När Konsumentköpsutredningen lade fram sitt betänkande gällde 1905 års köplag. Denna lag gällde inte ansvar för produktskador. I betänkandet angavs SOU 1984:25 s. 195 f. att en detaljist hade goda

Produktansvar 85

möjligheter att föra ett anspråk avseende skadeståndsansvar för produktskada, som orsakats av en felaktig vara, vidare mot bakre led såsom ett anspråk på ersättning för ren förmögenhetsskada grund

felet. I utredningens förslag fanns emellertid inte någon motsvarigav het till 32 § 2 st. KKL.

Vid remissbehandlingen av Konsumentköpsutredningens betänkande ifrågasattes om utredningens nämnda uttalande korrekt återgav gällande rätt prop. 198990:89 bil. 3 s. 163. Denna fråga berördes

dock inte vidare i lagstiftningsärendet.

Denna s.k. förvandlingstanke har som nämnts godtagits i förarbetena till KTjL prop. 198485:110 s. 276. Som tidigare sagts finns det dock inte någon mot 32 § 2 st. KKL svarande bestämmelse i KTjL.

I rättsfallet NJA 1985 s. 641 uttalade HD att en detaljist, som köpt en felaktig vara som orsakar produktskador för en konsument, lider

förmögenhetsskada, han tvingas utge ersättning till en ren om konsumenten. HD konstaterade vidare att en ren förmögenhetsskada omfattades ersättningsreglerna i 43 § då gällande 1905 års köplag.

av Härvid hänvisade HD till det ovan redovisade uttalandet i Konsumentköpsutredningens betänkande SOU 1984:25 s. 195 och till Almén, Om köp och byte av lös egendom 4 uppl. 1960 s. 635 vid not 33, där det exempel på kostnader för vilka ersättning kunde fordras

som enligt 42 eller 43 § 1905 års köplag nämns skadestånd, som köparen måst gälda till den, vilken han i sin ordning sålt den med fel behäftade varan.

Uttalandena i SOU 1984:25 s. 195, prop. 198485:110 s. 276 och rättsfallet NJA 1985 s. 641 bygger på den så kallade förvandlingstanken att utgivande ersättning för sakskada skulle förvandla skadan

- av till förmögenhetsskada för den ersättningsskyldige. Förvandlingstanken har kritiserats i doktrinen såsom varande rättssystematisk och

en rättspolitiskt svårsmält tanke Agell, Produktansvar inom och utom 1992 års lag i Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 25 not 22.

Det bör framhållas att den situation som här främst är av intresse inte är identisk med den Konsumentköpsutredningen uttalade sig

som om. Av betydelse måste också vara om den förmögenhetsskada som följer av skyldighet att utge ersättning för produktskada annans egendom har sin grund i vad som gäller enligt lag eller grundas avtal.

Frågan är vad som gäller efter tillkomsten av 1990 års köplag

nu och KKL. I propositionen till KKL prop. 198990:89 finns det, som tidigare nämnts, inte något uttalande som berör förvandlingstanken. Inte heller i propositionen till köplagen prop. 1988 89:76 finns något uttalande som uttryckligen tar sikte frågan huruvida ersättning för utgivet skadestånd grund produktskada är ersättningsgill som

av en

86 Produktansvar

förmögenhetsskada enligt de allmänna bestämmelserna skadestånd om grund av fel i en vara. Här finns anledning att uppmärksamma det i avsnitt 4.2.1 omnämnda avgörandet från ARN, där nämnden fann att säljaren var skyldig att ersätta köparen för den förlust denne som åsamkats i följd av skyldighet att ersätta fastighetsägaren för skada, som uppkommit på en förhyrd lägenhet på grund fel i den sålda av egendomen. I prop. 198889:76 finns emellertid vissa uttalanden tangerar som frågan. I specialmotiveringen till 67 § 1 st. köplagen prop. 195 s. anförs följande: Om parts avtalsbrott utlöser ett avtalsbrott i en förhållandet mellan den andra parten och tredje man, t.ex. om säljarens uteblivna leverans leder till att köparen inte kan fullgöra sin prestationsskyldighet gentemot köpare i nästa led, kan tredje mannens skadeståndskrav mot sin avtalspart utgöra ersättningsgill förlust i en förhållandet mellan de förstnämnda parterna. Detta uttalande ger uttryck för principen att, felaktig om en vara medför att köparen blir skyldig att betala skadestånd till tredje på man grund av att felet har utlöst ett avtalsbrott i förhållande till denne, detta skadestånd utgör en i princip ersättningsgill förlust i förhållandet mellan köparen och säljaren. Huvudtanken bakom skadeståndsreglerna i köplagen är att skadeståndet skall försätta den skadelidande i situation samma som om avtalsbrottet inte hade inträffat, dvs. skadestånd skall utgå enligt det positiva kontraktsintresset. Mot denna bakgrund är principen följdriktig. Emellertid uttalas i propositionen s. 198 att förluster senare som hänför sig till skador på eller egendom än den sålda person annan varan inte skall ersättas enligt de köprättsliga reglerna utan enligt de regler som gäller för produktskador. Detta uttalande tyder på att den förlust köparen lider som genom att en felaktig vara har orsakat skada egendom undantas från annan säljarens ersättningsskyldighet enligt köplagen 67 § l andra se st. meningen. Det antyds inte någonstans att det skulle göra någon skillnad om det är köparen eller tredje primärt tillfogas man som produktskadan. Mot bakgrund av det anförda sig utredningen böra utgå från anser att en köpare inte har möjlighet att med stöd 30 § KKL utkräva av ersättning från säljaren för skadestånd, han tvingas utge grund som av att en köpt vara orsakar produktskada på tredje tillhörig man egendom. Det torde vara helt klart att, medlem i köparens hushåll blir om en skadeståndsskyldig mot ägaren av egendom har drabbats som av en produktskada, hushållsmedlemmen inte har någon möjlighet att med åberopande av de allmänna felreglerna i KKL återfå vad han sålunda har erlagt.

SOU 1995: 11 Produktansvar 87

4.6.4¶Produktansvarslagen

Om köparekonsument inte, med åberopande av reglerna i KKL

en eller KTjL, har möjlighet att återfå vad han har utgett som skadestånd grund produktskada till egendomens ägare, har han vissa av en möjligheter att återfå vad han sålunda har utgett med åberopande av PAL. Detsamma gäller för köparenskonsumentens hushållsmedlem. Eftersom PAL förutsätter att den skadelidande har drabbats av en sakskada är lagen visserligen inte direkt tillämplig i denna situation. Under förutsättning att produktskadan i och för sig omfattas av PAL torde emellertid den har ersatt skadelidande för en prosom en duktskada ha möjlighet att regressvis återkräva viss del av vad han har erlagt från någon är ansvarig enligt PAL jfr ll § PAL. I försom arbetena till PAL uttalades att allmänna principer för regressrätt skall gälla även inom PAL:s tillämpningsområde prop. 199091 :197 s. 61. Detta förutsätter dock att den skadade egendomen är konsumentegendom i PAL:s mening och att skadan har orsakats en säkerhetsbrist. av Bestämmelserna i PAL kan inte tillämpas exempelvis när skada har tillfogats leasad egendom, eftersom ägaren till den skadade egendomen vid tiden för skadan inte använde egendomen huvudsakligen för enskilt ändamål. Regressrätten omfattar dock inte hela den ersättning som konsumentenköparen har eftersom från ersättningen enligt PAL skall utgett, avräknas ett belopp om 3 500 kr.

4.6.5 skadeståndslagen

I vilken utsträckning köparenkonsumenten, står i avtalsförsom hållande till säljarennäringsidkaren, kan åberopa allmänna skadeståndsrättsliga principer mot sin avtalspart är såsom har utvecklats i avsnitt 4.2.6 osäkert. Detta gäller i vart fall vid konsumenttjänster, där ersättning för utgivet skadestånd på grund produktskada torde av en vara att se som en allmän förmögenhetsskada. Vid konsumentköp är situationen möjligen annorlunda. Om en felaktig är orsak till uppkomsten produktskada som drabbar vara av en tredje tillhörig egendom och köparen ådrar sig skadeståndsman skyldighet gentemot ägaren för skadan, omfattas denna skada inte av i KKL. Om köparens skadeståndsskyldighet inte heller

produktansvaret

betrakta allmän förrnögenhetsskada till följd av felet, är att som en borde köparen oförhindrad att åberopa eventuell vårdslöshet vara säljarens sida grund för ett anspråk ersättning för utgivet som skadestånd.

88 Produktansvar

4.7¶Praktiska

erfarenheter

För att utvärdera de praktiska erfarenheterna bestämmelserna av om produktansvar har i den enkät tidigare omtalats ställts antal som ett frågor inom detta område. Av de svar som har erhållits kan utläsas att det endast förekommer i mindre omfattning att konsumenter begär ersättning för produktskada med stöd av bestämmelserna i KKL eller KTjL. På frågan i vilken utsträckning och i vilka branscher det förekommer att konsumenter betalar ersättning för produktskada en på egendom som de ansvarar för inte äger har de flesta de men svarat att saknar erfarenhet av sådana fall. ARN har det, såvitt uppgett att nämnden känner till, förekommer vid hyra bostadslägenhet och av

möjligen också vid biluthyrning och billeasing.

I Leasingutredningens betänkande anförs SOU 1994:120 93 f. s.

att konsumentleasing i huvudsak avser personbilar. Uppskattningar

gjorda i en rapport från Konsumentverket Rapport 199091:8, Billeasing till privatkonsumenter, En granskning marknaden och av leasingkonstruktioner i konsumentsarmnanhang vid handen ger att sannolikt cirka 62 000 personbilar leasades konsumenter under av

1989. Leasingutredningen konstaterar att omfattningen konsument-

av leasing har haft en mycket klar nedåtgående trend sedan 1989.

överväganden

4. 8.1 Inledning

I fråga om KKL:s bestämmelse produktansvar har Lagutskottet om yttrat att det med allmänhetens Ögon måste te sig svårförståeligt att endast egendom som tillhör konsumenten och hans hushållsmedlemmar skall kunna ersättas, medan andra föremål finns i hushållet och som som de har ansvaret för skall falla utanför säljarens produktansvar bet. 198990:LU35 s. 31. Det anfördes att den ekonomiska förlusten i princip blir densamma för hushållsgemenskapen, låt förlusten vara att vid skada på hyrd eller leasad egendom består i att konsumenten eller någon annan blir ersättningsskyldig för skadan gentemot egendomens ägare. Det finns enligt utskottet starka skäl för att produktansvaret enligt KKL bör omfatta all egendom i konsumentens hushåll som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål och köparen eller som någon i hans hushåll har vårdansvaret för, egendomen oavsett vem tillhör. Utskottet ansåg dessutom motsvarande utvidgning att en av ansvaret i KTjL är motiverad.

SOU 1995: 11 Produktansvar 89

Under åberopande av nämnda uttalande anförs i utredningens direktiv att utredaren bör, om en analys av rättsläget och utvärdering av de praktiska erfarenheterna ger anledning därtill, föreslå bestämmelser som utvidgar näringsidkarens produktansvar i de berörda hänseendena.

När det i det följande talas om produktskada avses sådan egendomsskada vars uppkomst har sin orsak i att en vara eller tjänst är felaktig eller att en näringsidkare år i dröjsmål med utförande av en tjänst.

4.8.2¶Bör produktansvaret utvidgas

Avgörande för huruvida produktansvaret enligt KKL och KTjL bör vidgas till att gälla även egendom som tillhör annan än köparen konsumenten och dennes hushållsmedlemmar bör vara om det finns något behov därav för köparen konsumenten och hushållsmedlemmarna. Det saknas däremot anledning att härvid beakta tredje mans intressen, dvs. ägaren till egendom som köparenkonsumenten eller någon hushållsmedlem har hyrt, leasat etc.

Utredningen kan konstatera att en konsument i en del fall innehar annans egendom med s.k. presumtionsansvar. Så är fallet åtminstone när konsumenten innehar egendomen på grund av avtal om förvaring, hyra av bostadslägenhet eller panträtt.

Skulle produktskada åsamkas egendom som konsumenten innehar med presumtionsansvar, uppkommer normalt ingen skadeståndsskyldighet för konsumenten eftersom det torde kunna förutsättas att denne i allmänhet kan exculpera sig. I dessa fall föreligger det inte något behov av en utvidgning av reglerna om produktansvar.

Det förekommer dock att konsumenter innehar annans egendom med strikt ansvar. Det i konsumentförhållanden mest praktiska fallet är när konsumenten innehar annans egendom grund av avtal om leasing. Skulle sådan egendom åsamkas produktskada får konsumenten gentemot leasegivaren svara för den förlust som härigenom uppstår.

Skadeståndsskyldighet kan även i vissa andra fall uppkomma för en konsument i händelse av produktskada egendom som konsumenten innehar men inte äger. Detta torde då i allmänhet bero på att konsumenten har varit medvållande till produktskadans uppkomst eller på att konsumenten på grund av avtalsstridigt nyttjande svarar även för kasuella skador. I sådana fall torde konsumenten i allmänhet själv böra, i vart fall i viss utsträckning, svara för skadan.

I fall en konsument tvingas utge skadestånd grund av en produktskada som beror fel eller dröjsmål hos en tjänst, torde förlusten till följd av skadeståndsskyldigheten vara att anse som en förmögenhetsskada som ersätts enligt 31 § 1 eller 3 st. KTjL.

90 Produktansvar

En utvidgning av produktansvarsreglerna i KTjL till egendom som konsumenten innehar men inte äger skulle därför inte försätta honom i en bättre ställning än den han har i dag.

Huruvida motsvarande gäller enligt KKL är däremot något oklart. Som har nämnts i avsnitt 4.6.3 är utredningens utgångspunkt att den ekonomiska förlust som en köpare lider grund av att han tvingas betala ersättning, när den sålda varan orsakar produktskada på egendom tillhörig tredje man, inte är ersättningsgill enligt KKL:s regler om skadestånd med anledning av fel i en vara.

För det fall att det är en medlem i konsumentens eller köparens hushåll som åsamkas en ekonomisk förlust genom att ådra sig skadeståndsskyldighet för produktskada på annan tillhörig egendom gäller att hushållsmedlemmen inte har någon möjlighet att med stöd av bestämmelserna i KKL eller KTjL få ersättning av säljaren näringsidkaren för denna utgift.

En köpareskonsuments möjligheter att regressvis åberopa PAL är på olika sätt begränsade. Detta gäller även för medlemmar i hans hushåll. En viktig begränsning ligger i att krav uppställs på att den skadade egendomen vid tiden för skadan används huvudsakligen för enskilt ändamål av den skadelidande. Härigenom är det inte möjligt att åberopa PAL när exempelvis produktskada har åsamkats egendom som köparenkonsumenten eller någon annan i hushållet innehar på grund av avtal om leasing.

Köparenskonsumentens eller hans hushållsmedlemmars möjligheter att åberopa allmänna skadeståndsrättsliga principer för att få ersättning för utgivet skadestånd är beroende av om det är möjligt att visa att skadan har uppkommit genom någons oaktsamhet.

Sammanfattningsvis föreligger det således inte någon heltäckande reglering för konsumenter avseende utgivna ersättningar för produktskador, i den meningen att en konsument i alla situationer har förmånen av det kontrollansvar som gäller enligt KKL och KTjL eller av det i princip strikta ansvar som följer av PAL.

Resultatet av utredningens enkät tyder emellertid att produktansvarsreglerna i konsumentlagarna knappast har vållat några problem i praktiken. Enligt enkätsvaren är det sålunda sällsynt att den förevarande frågan aktualiseras.

Utredningens slutsats är därför att det i praktiken inte föreligger något behov av att utvidga produktansvaret i KKL och KTjL till egendom som konsumenten eller någon i hans hushåll innehar men inte äger. Av denna anledning föreslår utredningen inte någon sådan ändring av bestämmelserna.

SOU 1995: l 1 Produktansvar 91

4.8.3 Egendom avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål

I 31 § KKL stadgas att produktansvaret endast omfattar skador på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Motsvarande begränsning saknas i 31 § 4 st. KTjL se dock prop. 198990:89 s. 45.

Denna skillnad synes kunna få konsekvenser som knappast är motiverade. Om exempelvis en felaktig tvättmaskin orsakar översvämning och skadar en persondator, kan köparen eller någon medlem i hans hushåll åberopa KKL:s bestämmelser om produktansvar endast om persondatorn är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Om en felaktigt utförd reparation en tvättmaskin orsakar skada en persondator, omfattas denna skada av produktansvaret i KTjL oavsett om datorn används huvudsakligen för enskilt ändamål eller uteslutande i konsumentens eller hans hushållsmedlems näringsverksamhet.

Skador på annat än s.k. konsumentegendom drabbar inte några egentliga konsumentintressen. Det finns därför skäl att, såsom har gjorts i KKL, begränsa produktansvaret även i KTjL till skador på egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Motsvarande begränsning bör införas också i 33 § 3 st. KTjL.

4.8.4 Möjlighet till friskrivning från förlust i

näringsverksamhet

Som tidigare har redovisats ges i 32 § 3 st. KKL en möjlighet för säljaren och köparen att träffa avtal om att skadestånd på grund av produktskada inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Enligt 31 § 5 st. KTjL kan näringsidkaren och konsumenten träffa avtal om att ersättning enligt 31 § 2 eller 3 st. inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet. Det saknas dock, sedan KTjL ändrades år 1990, möjlighet att träffa sådant avtal beträffande ersättning som utgår enligt 31 § 4 st., dvs. för produktskada. Med hänsyn särskilt till att möjligheten att träffa avtal som nu nämnts ursprungligen föreslogs enbart beträffande produktskador se prop. l98485:l1O s. 8 förefaller det som om ändringen år 1990 denna punkt inte varit avsedd.

Vid tillkomsten av KTjL motiverades varför lagens bestämmelser såvitt avser rätten till ersättning för förlust i näringsverksamhet inte skulle vara tvingande. Det anfördes att det ur konsumentsynpunkt inte fanns något intresse att förbjuda friskrivningar av sådant slag och att förluster i näringsverksamhet inte drabbar några egentliga konsumentintressen prop. 1984852110 s. 87 och 277 samt bet. 198485:LU42 s. 18.

92 Produktansvar

Utredningen anser att vad som anfördes i denna fråga vid tillkomsten av KTjL alltjämt äger giltighet. Utredningen föreslår därför att en näringsidkare skall kunna friskriva sig från förluster i näringsverksamhet, som inträffar grund av fel eller dröjsmål i tjänst,

en även såvitt avser produktskada.

Garantier 93

5¶Garantier

Inledning

En garanti är ett slags utfästelse eller löfte som någon frivilligt lämnar, t.ex. i samband med att han säljer en vara eller åtar sig att utföra en tjänst. I det följande kommer såväl garantier som lämnas i samband med köp som garantier som lämnas i samband med utförandet av tjänster att behandlas.

Det förekommer att varor säljs med garanti utan att det närmare anges vad som menas. En sådan s.k. blank garanti har inte några klara civilrättsliga verkningar. Den innebär knappast mer än en försäkran om att varan har normalt god kvalitet Grobgeld, Konsumenträtt, 10 uppl. 1993, s. 65.

Andra garantier kan vara mer precisa. En säljare kan t.ex. garantera att en matta är äkta, dvs. handknuten, att en vara har visst geografiskt ursprung, att en vara helt eller till viss del består av ett visst material eller att en tjänst utförs med viss teknik eller visst material. Sådana garantier har betydelse för felbedömningen såtillvida att, om varan eller tjänsten avviker från vad som har garanterats, den anses behäftad med fel Grobgeld, a.a., s. 65. l allmänhet är det vid denna typ garantier utan betydelse till vilken tidpunkt eller tidsperiod

av garantin hänför sig.

Då det gäller tidsbestämda garantier har dessa traditionellt brukat uppdelas i två typer. Den ena typen kallas Almén-garanti och den

andra funktionsgaranti.

Almén-garantin är den för köparenbeställaren minst förmånliga garantin. Den innebär att garantigivaren, i allmänhet säljaren eller tillverkaren, utfäster att varan är felfri vid leveransen eller, såvitt avser tjänster, att tjänsten är felfri vid den tidpunkt då uppdraget avslutas men säger inte något om framtida funktion eller hållbarhet. Denna garanti innebär i praktiken att bevisbördan för orsaken till en funktionssvikt som uppträder inom garantitiden läggs den som svarar för garantin. Om en vara säljs utan garanti har köparen bevisbördan för att varan är behäftad med fel. Se Agell i Svensk Juristtidning 1991 s. 415. Beträffande tjänster gäller att beställaren,

garanti saknas, har bevisbördan för påståendet att tjänsten är om

94 Garantier

felaktig. Fördelen för köparenbeställaren med Almén-garanti en består således i den omkastade bevisbördan. Funktionsgarantin innebär Agell, a.a., s. 416 att garantigivaren utfäster att varan fungerar under hela garantitiden eller, det är om fråga om en tjänst, att resultatet tjänsten består under garantitiden. av Det spelar då inte någon roll eller tjänsten är behäftad med om varan ett ursprungligt fel eller om en försämring omfattas garantin som av har uppstått Även vid funktionsgarantier erhåller köparenbesenare. ställaren fördelen med omkastad bevisbörda. För båda typerna av garantier gäller att de normalt sett inte omfattar försämringar som beror olyckshändelse eller på vanvård från en köparensbeställarens sida. Skillnaden mellan Almén-garantier och funktionsgarantier är emellertid varken klar eller oomstridd. Agell i Svensk Juristtidning 1991 s. 404 ff. har hävdat att tolkningen tidsbestämda garantier av såsom Almén-garantier i själva verket är oförenlig med hur bör man se på felbegreppet och att den naturliga och näraliggande tolkningen av säljarens tidsbegränsade garanti är att säljaren har lämnat en funktionsgaranti för varans eller angivna komponenters funktionsduglighet eller hållbarhet under den angivna tiden.

5.2¶Gällande rätt

5.2. l Köplagen

Enligt 21 § 1 st. köplagen skall frågan om en vara är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för går över på varan köparen, dvs. i allmänhet vid överlämnandet. Av paragrafs samma andra stycke följer att, om säljaren garanti eller genom en annan liknande utfästelse har åtagit sig att under viss tid för svara varans användbarhet eller andra egenskaper, felaktig varan anses om en försämring av varan efter nämnda tidpunkt egenskap avser en som omfattas av utfästelsen. Av förarbetena framgår prop. 198889:76 s. 96 att de garantier som bestämmelsen i 21 § 2 st. köplagen avser är dels funktionsgarantier, dels garantier som avser egenskaps fortbestånd under en viss tid. Där framhålls att en säljare också kan begränsad ge en mer garanti nämligen en som, i fråga om tidpunkten till vilken felbedörrmingen hänför sig, inte innebär annat än vad följer som av huvudregeln i 21 § 1 st. Vid denna typ av garantiåtaganden presumeras ett fel, som upptäcks inom garantitiden, ha förelegat vid tiden för riskens övergång på köparen.

SOU 1995: ll Garantier 95

Bestämmelsen i 21 § 2 st. köplagen reglerar inte utfästelsers innebörd prop. s. 96. Detta är beroende av innehållet i varje enskild garanti. Den som ger en garanti kan begränsa den olika sätt. Garantin kan begränsas till att gälla endast vissa typer av fel såsom material-, tillverknings- eller konstruktionsfel. Garantin kan också inskränkas vad avser påföljderna. Således är det vanligt att rent kommersiella garantier innehåller ett avhjälpningsåtagande men att de i större eller mindre omfattning begränsar den rätt till andra påföljder

exempelvis hävning och skadestånd som skulle ha funnits enligt - dispositiv rätt Ramberg, Allmän avtalsrätt, 3 uppl. 1993, s. 233 f..

5.2.2¶Konsumentköplagen

Enligt huvudregeln i 20 § l st. KKL skall frågan om en vara är felaktig bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när den avlämnas. Vissa avvikelser från denna huvudregel stadgas i 20 § 2 och 3 st.

I 21 § KKL finns ytterligare en avvikelse från huvudregeln om tidpunkten för felbedömningen. Där stadgas att, om säljaren eller någon annan för hans räkning genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varan eller en del därav eller för en egenskap hos varan, fel skall anses föreligga, om varan under den angivna tiden försämras i det avseende som utfästelsen omfattar l st.. Fel skall dock inte anses föreligga, om det görs sannolikt att försämringen beror på olyckshändelse eller

en därmed jämförlig händelse eller vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på köparens sida 2 st..

Till skillnad från dess motsvarighet i köplagen reglerar förevarande bestämmelse verkningarna av att en säljare eller någon annan för hans räkning har lämnat en tidsbestämd garanti avseende varan eller en egenskap hos varan. Bestämmelsen, som är tvingande till köparens förmån, innebär att alla tidsbestämda garantier eller liknande utfästelser som omfattas av KKL får verkan av en garanti för varans funktion under hela garantitiden, förutsatt att varan inte drabbas av olyckshändelse eller utsätts för vanvård eller liknande förhållande från köparen sida. Har säljaren åtagit sig att under viss tid svara för varan i dess helhet eller i fråga om viss eller vissa egenskaper hos varan, skall i princip vara felaktig, om det under garantitiden

varan anses uppkommer en försämring i något avseende som garantin omfattar prop. 198990:89 110. För att säljaren skall undgå ansvar måste

s. det göras sannolikt att försämringen har orsakats av något förhållande som avses i 21 §2 st. KKL.

För att köpare skall kunna göra gällande garanti fordras alltså

en en att under garantitiden försämras i något avseende som omfattas

varan

garantin. Med försämring avses inte sådan förslitning eller av

96 Garantier

förändring av varan som är en följd av normal användning, utan det skall vara fråga om en bristfällighet i någon form. I förarbetena har sådan försämring som avses i bestämmelsen exemplifierats med att bromsar en bil inte har tillfredsställande verkan och att textilier, vars färgbeständighet har garanterats, bleknar under garantitiden prop. s. 110 f..

Inträffar en försämring som omfattas av en garanti blir följden att varan anses felaktig, vilket i sin tur medför att samtliga KKL:s felpåföljder blir tillämpliga.

De påföljder som en köpare kan göra gällande när är

en vara behäftad med fel är att kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Köparen är dessutom berättigad till ersättning

för den skada han lider på grund av felet 22 § KKL. Köparen får hålla inne så mycket betalningen

av som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav grund att

av varan är felaktig 25 § KKL.

Skadeståndet beräknas enligt bestämmelserna i 30 32 KKL och

omfattar alla köparens förluster, således både direkta och indirekta förluster. Det omfattar också vissa fall produktskada kap. 4.

av se

Bestämmelserna om skadestånd är tvingande till köparens förmån frånsett att säljare och köpare kan träffa avtal att ersättning inte

om skall utgå för förlust i näringsverksamhet. För närmare redogörelse l

en av hur skadeståndet beräknas och vilka poster det omfattar hänvisas till prop. 198990:89 s. 133 ff. i

Säljaren har möjlighet att begränsa garantiutfästelsen till i

att avse vissa detaljer i varan. Detta kan ske genom att endast vissa delars funktion garanteras eller att vissa delar undantas från garantin. Om någon begränsning inte görs garantin gälla för i dess

anses varan helhet prop. s. 110.

Däremot är det inte möjligt att i en garanti begränsa köparens befogenheter till att omfatta endast vissa påföljder eller att ålägga köparen självrisker eller andra inskränkningar i de rättigheter han

som har enligt KKL:s regler om påföljder vid fel. En säljare kan därför ä inte heller i en garanti t.ex. förbehålla sig vidsträckt rätt att

en mera

l

avhjälpa ett fel än som följer av bestämmelserna i KKL. Prop. s. 111. l

För det fall en garanti har lämnats för säljarens räkning av annan

i

än säljaren, exempelvis en tillverkare eller importör, är visserligen å

en begränsning av de påföljder kan göras gällande grund

som av

l garantin i och för sig giltig. Köparen kan då inte gentemot denne göra gällande andra påföljder än som omfattas av garantin. Han kan dock alltid, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, gentemot säljaren göra gällande samtliga felpåföljder prop. s. 111.

Garantier 97

Köparen har bevisbördan för att det har inträffat en försämring och att det föreligger en garanti.

Säljaren har bevisbördan för att orsaken till en försämring under garantitiden beror en olyckshändelse eller att köparen har vanvårdat varan eller att något liknande förhållande föreligger. Beviskravet är dock ställt lågt, då säljaren endast behöver göra detta sannolikt för att undgå felpåföljderna. Med liknande förhållande

avses enligt förarbetena prop. s. 111 bl.a. att köparen har underlåtit att följa väsentliga skötsel- eller serviceföreskrifter utan att detta kan rubriceras som vanvård. Det anges vidare att det bör vara möjligt att som ett direkt villkor för en garantis giltighet föreskriva att skall

varan underkastas en viss regelbunden översyn eller att den inte får utsättas för viss typ av brukande. En förutsättning härför är att villkoret inte framstår som oskäligt.

5.2.3¶Köprättsliga konsumentgarantier före 1990 års

konsumentköplag

Före tillkomsten av 1973 års konsumentköplag GKKL reglerades konsumentköp av den allmänna köplagen. Eftersom köplagen var dispositiv kunde garantier i konsumentförhållanden utformas, och utformades i praktiken också, som rena friskrivningar från köplagens regler. Detta kunde i vissa fall innebära att, i förhållande till vad som annars skulle ha gällt enligt dispositiva köprättsliga regler, konsumentens rättsliga ställning väsentligt försämrades genom att varan åtföljdes av en garanti.

Genom GKKL blev konsumentgarantier föremål för viss tvingande reglering. I 10 § GKKL stadgades således att, om säljaren eller annan för hans räkning genom garanti eller liknande utfästelse hade åtagit sig att svara för varan under viss angiven tid, varan skulle anses behäftad med fel, om den avvek från vad som följde av utfästelsen och det gjordes sannolikt att avvikelsen berodde av olyckshändelse eller eljest av omständighet som var att hänföra till köparen.

Bestämmelsen var inte avsedd att reglera frågan om garantiers materiella innehåll och gav ingen definition av begreppet garanti.

Bestämmelsen reglerade verkningarna av att en vara avvek från en lämnad garanti; varan skulle anses behäftad med fel. Den fastslog vidare att bevisbördan för orsaken till en avvikelse inom garantitiden låg på säljaren.

GKKL reglerade vilka påföljder som köparen kunde göra gällande när en vara var behäftad med fel. Möjligheterna att göra olika påföljder gällande var delvis beroende om säljaren eller någon för hans räkning hade åtagit sig att avhjälpa ett fel, dvs. i praktiken om

98 Garantier

det förelåg en garanti med avhjälpningsåtagande. Utan ett sådant åtagande hade köparen nämligen inte rätt att kräva avhjälpande.

Av 4 § 1 och 3 st. GKKL följde att, om det förelåg ett avhjälpningsåtagande som inte uppfylldes inom skälig tid efter det att köparen hade framställt anspråk på grund av felet eller om felfri vara inte avlämnades inom samma tid i den felaktigas ställe, köparen fick göra avdrag på köpeskillingen, kräva skälig ersättning för att avhjälpa felet eller, om felet var av inte ringa betydelse för honom, häva köpet. Villkor som inskränkte köparens rätt att häva köpet skulle dock gälla, om betydande skada skulle åsamkas säljaren genom att köpet hävdes och han erbjöd köparen skälig ersättning för felet samt det inte var uppenbart att varan inte kunde användas för sitt ändamål. Genom 4 § 2 st. gavs köparen rätt att innehålla köpeskillingen eller del därav till dess att felet hade avhjälpts eller felfri vara hade tillhandahållits.

Enligt 5 § GKKL gällde att, om det inte förelåg ett avhjälpningsåtagande, köparen fick göra avdrag på köpeskillingen eller, om felet var av inte ringa betydelse för honom, häva köpet. Samma inskränkningar i köparens rätt att häva köpet, som kunde föreskrivas när avhjälpningsåtagande förelåg, var giltiga även när något åtagande att avhjälpa fel inte förelåg l st.. Om en köpare framställde anspråk på grund av ett fel, kunde säljaren förhindra att köparen gjorde avdrag på köpeskillingen eller hävde köpet genom att erbjuda sig att avhjälpa felet eller leverera felfri vara. Förutsättning härför var dock att detta skedde genast och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. I nämnda situation hade köparen rätt att innehålla köpeskillingen eller del därav till dess att felet hade avhjälpts eller felfri vara hade tillhandahållits 2 st..

Vid sidan av ovan nämnda påföljder hade köparen, i de situationer som reglerades av 4 § l och 3 st. samt 5 § 1 st. GKKL, rätt till visst skadestånd. Enligt 6 § hade köparen således rätt till skälig ersättning för utgift som han ådragit sig till följd av fel i varan, om säljaren inte visade att försummelse inte låg honom till last. I denna ersättning ingick dock inte ersättning för avhjälpande av fel; beträffande sådan ersättning gällde enligt 4 och 5 §§ GKKL vad nyss sagts.

I förarbetena framhölls att skadeståndet enligt den tvingande bestämmelsen i 6 § GKKL inte avsett att täcka köparens hela

var förlust till följd av ett fel, utan endast ersättning för utgifter. Genom termen utgift markerades att regeln syftade direkta utlägg som köparen nödgats göra grund av säljarens kontraktsbrott, såsom utlägg för porto, telefonkostnader och hyra av nödvändig

resor, ersättningsvara. Regeln avsåg inte att täcka sådana kostnader som stilleståndsersättning grund avsaknad av bil under tid som denna

av reparerades eller förlust föranledd av tidsspillan i samband med en reklamation i form av förlorad arbetsförtjänst. Bestämmelsen reglerade

SOU 1995: 11 Garantier 99

inte heller ersättning för produktskada, helt låg utanför det

som köprättsliga omrâdet. Prop. 1973:138 197 f.

s.

Köparen hade dock inte alltid rätt till full ersättning för alla utgifter. Hans rätt till ersättning begränsades av att ersättningen skulle

vara skälig. Vid skälighetsbedömningen skulle hänsyn tas främst till

varans pris men även andra omständigheter, såsom huruvida kontraktsbrottet var väsentligt eller ringa, kunde inverka prop. s. 198.

Den tvingande regleringen i GKKL syftade till att komma till rätta med de friskrivningsklausuler som ofta förekom vid konsumentköp. I motiven anfördes prop. s. 186 att det, vid den närmare utformningen av den tvingande regleringen av köparens befogenheter vid fel, var naturligt att dra en gräns mellan garantifallen 4 § och övriga felsituationer 5 § eftersom de friskrivningsklausuler lagen avsåg att motverka förekom betydligt oftare i garantifallen än i övriga fall.

Enligt GKKL var det möjligt att i en garanti föreskriva att

avhjälpande skulle vara förenat med viss självrisk för köparen eller att köparen skulle stå vissa kostnader i samband med avhjälpande, t.ex. transportkostnader. Detta kunde få till effekt, vilket också framhölls i propositionen, att en garanti i en viss konkret situation kunde visa sig vara helt utan ekonomiskt värde för köparen, eftersom hans kostnader för att utnyttja garantin skulle vara minst lika stora kostnaden för

som att avhjälpa felet på annat sätt prop. s. 187. Frågan om garantiers materiella innehåll ansågs vid den aktuella tiden inte böra regleras i tvingande lagstiftning, men det förutsattes att Konsumentombudsmannen skulle komma att ägna uppmärksamhet dessa frågor.

5 2 .4 Konsumenttj änstlagen

.

Enligt huvudregeln i 12 § 1 st. KTjL skall frågan om en tjänst är felaktig bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades. Vissa avvikelser från huvudregeln stadgas i 12 § 2 st. och 13

Liksom vid konsumentköp framflyttar en garanti den tidpunkt

som är avgörande för om fel föreligger. I 14 § KTjL stadgas således att, om näringsidkaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under viss tid efter den tidpunkt i 12 § för

som anges svara resultatet av tjänsten och det utfästa resultatet försämras under den angivna tiden, tjänsten skall anses felaktig 1 st.. Fel skall dock inte anses föreligga om näringsidkaren gör sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida 2 st..

Bestämmelsen är tvingande till konsumentens förmån. Den är dock inte tillämplig på tjänster som avser förvaring 15 § KTjL.

100 Garantier

Bestämmelsen om garanti har i princip samma innebörd dess

som motsvarighet i KKL. Vad som i avsnitt 5.2.2 har sagts om tolkningen av en tidsbestämd garanti, dess verkningar och bevisbördan för orsaken till en försämring har motsvarande giltighet för tidsbestämda garantier som omfattas av KTjL. Således kan en konsument göra gällande hela påföljdssystemet i KTjL försämring som omfattas

när en av en garanti uppkommer.

Det bör dock anmärkas att, beträffande ersättning för produktskada, näringsidkaren inte har möjlighet att friskriva sig från förlust i näringsverksamhet. Som framgår av kap. 4 i betänkandet föreslår dock utredningen att en sådan möjlighet skall införas.

5.2.5 Andra bestämmelser i anslutning till garantier

Marknadsföringslagen 1975: 1418 MFL innehåller en bestämmelse som bl.a. ger Marknadsdomstolen MD rätt att vid vite förbjuda näringsidkare att vid marknadsföring av en vara företa reklamåtgärd eller annan handling som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare 2 jfr 5 §. Bestämmelsen är tillämplig garantier. Enligt den praxis som har vuxit fram i MD får en näringsidkare inte använda sig av ordet garanti vid försäljning om inte utfästelsen ger köparen bättre villkor än de han har enligt KKL se bl.a. MD 1975: 17.

I Marknadsföringsutredningens betänkande SOU 1993:59 föreslås en ny marknadsföringslag med en särskild bestämmelse om garantier 8 §. Enligt denna får en näringsidkare inte använda uttrycket garanti eller liknande uttryck ett sätt som är ägnat att framkalla en felaktig uppfattning om att näringsidkaren gör ett åtagande som, i något väsentligt avseende, ger konsumenter eller andra förbrukare en förmånligare rättslig ställning än de annars skulle ha haft.

Marknadsföringsutredningens förslag till bestämmelse om garanti har dock inte tagits upp i propositionen med förslag till ny marknadsföringslag prop. l99495:123. I propositionen anförs s. 61 f. att det inte bara är en garantiutfästelses reella innebörd som är avgörande för hur utfästelsen skall bedömas från marknadsrättsliga utgångspunkter, utan även sättet vilket utfästelsen presenteras och därmed uppfattas konsumenten. Även garantiutfästelse innefattar

av om en en förmån som annars inte skulle stå en köpare till buds, kan utfästelsen vara vilseledande. Den av Marknadsföringsutredningen föreslagna regeln om under vilka förutsättningar uttrycket garanti får användas vid marknadsföring täcker inte alla de fall av otillbörlig användning som kan tänkas förekomma. Vidare hänvisas i propositionen till att reglerna om garantier i KKL och KTjL ses över av Utredningen om konsumenträttsliga frågor samt att det inom EU pågår en diskussion

SOU 1995: 11 Garantier l0l

köprättsliga garantier. Slutsatsen i propositionen är således att om resultaten av de pågående övervägandena och diskussionerna bör avvaktas innan ställning tas till en marknadsrättslig reglering av garantiåtaganden. Det påpekas dock att en otillbörlig användning av begreppet garantier eller begrepp med motsvarande innebörd liksom hittills bör kunna angripas med stöd generalklausulen om otillbörlig av marknadsföring. I tillämpningsregel A till Internationella Handelskammarens Grundregler för reklam, reviderade senast 1987, finns en anvisning att reklam får hänvisa till garanti endast om denna innebär att om köparens rättsliga ställning stärks.

5.3¶Konsumentgarantier i praktiken

5.3.1¶Inledning

I syfte att undersöka hur bestämmelserna garanti i KKL och KTjL om har fungerat i praktiken har utredningen utfört en enkät. Enkäten och enkätsvaren finns intagna som en bilaga till betänkandet.

5.3.2¶Utredningens enkät

Av enkätsvaren kan utläsas att många branscher avskaffade bruket av garantier i samband med att KKL trädde i kraft år 1991. Anledningen härtill det omfattande skadeståndsansvar som följ er av en uppges vara garanti. Som ett alternativ till garantier introducerades på många håll försäkringslösningar. Bruket garantier har därefter ökat. Inom vissa branscher lämnas av garantier i omfattning före ikraftträdandet av numera samma som KKL. Inom andra branscher lämnas inga garantier eller ligger garantilägre nivå jämfört med vad som var fallet före år 1991. erna en En del de försäkringslösningar introducerades i samband av som med de bestämmelserna garanti finns fortfarande kvar. nya om I de branscher där garantier lämnas är de vanligaste garantitiderna ett och två år. Garanti lämnas för ett år i bl.a. båtbranschen, hemelektronikbranschen utom vitvaror och järn- och färgbranschen. Garanti lämnas för två år i bl.a. trävarubranschen, husbranschen, vapenbranschen och fotobranschen. I möbelbranschen varierar garantitiderna mellan ett och 20 år. Nybilsgarantin varierar mellan ett och år. S.k. rostskyddsgaranti gäller dock under tid av upp till tre en år. Vid försäljning begagnade bilar är vanliga garantitider, i sex av den mån garantier lämnas, mellan en och tre månader.

102 Garantier

För vitvaror och elektriska hushållsapparater lämnas normalt inga garantier. Inom dessa branscher finns de försäkringslösningar kvar som introducerades i samband med ikraftträdandet KKL. av De allra flesta som har besvarat enkäten att, i de fall uppger en köpare utnyttjar ett garantiåtagande, de vanligaste påföljderna är avhjälpande eller omleverans. Det ovanligt att köpare begär uppges vara skadestånd, i vart fall utöver ersättning för direkta utlägg för exempelvis bärgningskostnader, resor, porto och telefonkostnader. I några svar uppges dock att det har blivit allt vanligare att köpare kräver skadestånd.

5.3.3¶Otillbörlig marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor i

samband med garantier

MD har i ett flertal avgöranden prövat olika frågor rörande garantiåtaganden. Härvid har domstolen upprepade gånger anfört att konsumenten i gemen uppfattar garantiutfästelse så, att den skall tillförsäkra en vederbörande en särskild förmån inte skulle ha stått som annars honom till buds bl.a. MD 1975:17, 1977:24, 1979:21, 1983:15 och 1990:7. MD har vidare i flera avgöranden hänvisat till vad som uttalades i förarbetena till lagen 1971:112 avtalsvillkor i om konsumentförhållanden prop. 1971:15 71. Enligt nämnda motiv s. skall ett avtalsvillkor typiskt sett oskäligt mot konsumenten, anses om det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler näringsidger karen en förmån eller berövar konsumenten rättighet och därigeen nom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet att genomsnittligt sett en rimlig balans mellan parterna inte längre föreligger. Enligt MD

se

bl.a. MD 1992:13 kan detta motivuttalande uttryck för sägas ge grundsatsen att frågan huruvida ett avtalsvillkor är att anse som oskäligt skall avgöras grundval samlad bedömning av en av parternas rättigheter och skyldigheter. Domstolen har i avgörandet MD 1992: 13 anfört att ett avtalsvillkor strider mot tvingande lag som regelmässigt är att anse som oskäligt. Avgörandet MD 1975: 17 gällde frågan användningen termen om av garanti avseende en av ett bilföretag erbjuden rostskyddsgaranti skulle anses innefatta terminologimissbruk är otillbörligt i MFL:s som mening. Som villkor för garantins giltighet uppställdes att köparen av bilen egen bekostnad med vissa intervaller lät utföra rostskyddsbehandling. För det fall vissa angivna delar bilen inom trettiosex av månader från leveransdagen skulle befinnas genomrostad, förband sig företaget att utan kostnad för bilägaren utbyta eller och reparera lackera den genomrostade detaljen. MD fann att avhjälpningsåtagandet gav bilköparen en rättslig förmån utöver vad eljest skulle ha stått som

SOU 1995: 11 Garantier 103

honom till buds, vilket överensstämmer med hur konsumenter i gemen uppfattar garantiutfästelse. Det förhållandet att åtagandet var en förenat med viss motprestation från köparens sida var enligt MD inte i sig något säreget. Domstolen fann således att användningen av garanti inte stred mot bestämmelserna i MFL. Här skall termen amnärkas att när avgörandet meddelades fanns det enligt gällande lagstiftning inte någon rätt för en köpare att kräva avhjälpande av ett fel. I MD l980:25 var frågan om det kunde anses oskäligt att ett företag, vid erbjudande radio- och TV-apparater till konsumenter av huvudsakligen för enskilt bruk, använde villkoret 3 mån. garanti å reservdelar. Arbete och transport debiteras. MD fastslog inledningsvis att innebörden villkoret måste anses vara att bolaget åtog sig att av avhjälpa fel uppstod under garantitiden och att köparen därvid som skulle betala arbets- och transportkostnaderna. MD konstaterade därefter att varken köplagen eller den då gällande Konsumentköplagen innehöll någon bestämmelse angav att avhjälpande av fel enligt som garantiåtaganden skulle ske utan kostnad för köparen och att det mot denna bakgrund fick avgöras huruvida det aktuella avtalsvillkoret var oskäligt vid helhetsbedömning parternas rättigheter och en av skyldigheter enligt avtalet. MD att utgångspunkten härvid borde angav att köparen inte skall belastas med kostnader i sådan utsträckning vara balansen mellan parterna i avtalet rubbas. MD anförde därefter att att säljare enligt allmänna köprättsliga principer har ansvar för fel i en försåld och att detta hade kommit till uttryck i 3 och 4 §§ vara konsumentköplagen GKKL. Mot denna bakgrund ansåg MD att det tedde sig rimligt säljaren principiellt skulle bära kostnaderna för att avhjälpande fel i försåld inte särskilda omständigheter av vara, om förelåg. En omvänd ordning skulle nämligen kunna medföra att säljarens blev föga värt för köparen. Vad gällde arbetskostansvar naderna ansåg MD att detta resonemang kunde tillämpas fullt ut. Beträffande transportkostnaderna ansåg MD att i vart fall en så långtgående friskrivning att köparen skulle svara för alla som transportkostnader oskälig mot konsumenten. MD förbjöd således var företaget att använda det aktuella villkoret. Fallet MD 1982: 15 gällde frågan om oskäligheten av garantivillkor vid försäljning och inmontering larmanläggningar. Enligt de av aktuella villkoren åtog sig larmföretaget att utan kostnad för köparen avhjälpa fel eller brist uppstod under garantitiden, ett år. som Ansvaret för fel eller brist begränsades dock till täckande av direkta kostnader uppstått grund fel eller brist och omfattar som av icke indirekta kostnader såsom utryckning vid larm, vakthållning vid

så bolaget åtog sig avhjälpa fel eller brist utan kostnad för att att

104 Garantier

beställaren allmänt friskrev sig från skadeståndsansvar. men Villkoret avvek, fortsatte MD, således i väsentlig utsträckning från dispositiv rätt och måste anses mycket ofördelaktigt för konsumenten..., En friskrivning som går så långt är, såsom KO anfört, inte godtagbar.

Villkoret måste således anses innebära att genomsnittligt rimlig en balans mellan parterna inte längre är för handen. MD prövade

därefter om villkoret trots detta kunde godtas med hänsyn till att konsumenten övriga villkor beretts förmåner, nämligen genom ett strikt ansvar för direkta kostnader utan beloppsbegränsning eller

inskränkning till vissa typer fel. MD konstaterade dock detta av att åtagande inte i högre grad utvidgade bolagets förpliktelser enligt dispositiv rätt och därför inte kunde bereda konsumenten sådana anses förmåner att balansen mellan parterna kunde återupprättad. MD anses fann således villkoret oskäligt mot konsumenten. I MD 1983:15 fråga huruvida det kunde otillbörligt var anses att använda begreppet tillvalsgaranti för ett visst erbjudande. Tillvalsgarantin avsåg bilar visst märke och kunde tecknas i anslutning till av köp av bilen eller viss tid därefter. Den avsåg tiden efter det den att ettåriga s.k. nybilsgarantins giltighet hade gått och innehöll i ut huvudsak att återförsäljaren åtog sig vissa angivna fel uppkom att, om under garantitiden, kostnadsfritt eller byta reparera ut felaktiga komponenter. Som villkor för garantin gällde avhjälpandet skulle att utföras vid vissa verkstäder. Vid bristande uppfyllelse

av åtagandet

kunde konsumenten åberopa köprättsliga regler fel i MD om varan. konstaterade att avhjälpningsåtagandet konsumenten rättslig gav en förmån utöver vad skulle ha tillkommit honom och det som annars att villkor som uppställdes inte något för garantibegreppet främmanvar de. MD fann således att innehållet i erbjudandet inte sådant var att beteckningen garanti kunde oberättigad. anses I ett annat fall, MD 1990:7, avsåg frågan huruvida det kunde anses

otillbörligt att beteckna ett avhjälpningsâtagande lämnades i

som samband med avtal om utförande isoleringsarbete på byggnader av såsom garanti. Åtagandet hade följande lydelse: Vi åtager oss genast efter eventuell skriftlig reklamation avhjälpa alla fel som vi kan ha åsamkat både i mtrl och arbete utan kostnad för kunden. Under förutsättning att de ytor vi isolerat har bristfälligt omgivande skikt.

MD fastslog inledningsvis att åtagandet måste förstås så isoleringsatt företaget åtog sig att genast avhjälpa de fel kunde uppstå på grund som av att tjänsten utförts felaktigt, dock endast under förutsättning att husets ytor inte hade bristfälligt omgivande skikt. MD konstaterade

vidare att KTjL:s tvingande regler tillämpliga den aktuella var typen av avtal. MD hänvisade därefter till den omsorgsplikt finns som föreskriven i 4 § KTjL och att tjänsten, näringsidkaren brister i om detta avseende, enligt 9 § anses felaktig. MD anförde vidare att den

SOU 1995: 11 Garantier 105

lämnade garantiutfästelsen inte innebär att konsumenten kommer i ett bättre rättslåge än fallet eljest hade varit enligt gällande rätt. Tvärtom innebär inskränkningen i garantin Under förutsättning att de ytor vi isolerat har bristfälligt omgivande skikt att företaget friskriver sig från den omsorgsplikt som råder enligt nämnda lag. Såsom KO anfört kan företaget genom att använda begreppet garanti i reklamen vilseleda konsumenter om deras rättsliga ställning vilket kan leda till att konsumenter vid en felaktigt utförd tjänst avstår från att göra gällande påföljder enligt konsumenttjänstlagen. MD fann således att termen garanti för det aktuella avhjälpningsåtagandet var vilseledande och därmed otillbörlig enligt MFL.

Avgörandet MD 1992:13 rörde frågan om tillåtligheten av ett avtalsvillkor vid försäljning av personbilar av märket Mazda, som innebar att konsumenten för att säljarens garantiåtagande skulle gälla

-

måste utföra och betala all särskilt angiven service hos auktoriserad - Mazda-verkstad. Säljföretaget tillämpade den ettåriga s.k. nybilsgarantin vid försäljning av bilar. Företaget lämnade därutöver en förlängd nybilsgaranti upp till tre år eller 10 000 mil. Enligt den

ettåriga garantin kunde köparen låta utföra föreskriven service hos annan än Mazda-verkstad. En förutsättning för giltigheten av den förlängda garantin var däremot att köparen lät utföra all service enligt en servicehandbok hos auktoriserad Mazda-verkstad. MD konstaterade att varken dispositiva eller tvingande rättsregler ålägger en säljare att lämna garantier av något slag. MD anförde vidare Garantiåtagandet ger konsumenten den fördelen att bevisbördan i fråga om felet läggs

säljaren. Erbjudandet av Nybilsgaranti 91 och förlängning av denna ger således konsumenten en förmån som annars inte skulle stått honom till buds Den omständigheten att säljarens åtagande vid den förlängda garantin förutsätter ett visst handlingssätt från konsumentens sida är i sig inte något säreget och gör inte utan vidare det påtalade villkoret oskäligt. Utredningen ger vid handen att villkoret inte kan anses som särskilt betungande för konsumenten. Vid en helhetsbedömning finner marknadsdomstolen sålunda att den förutsättning för förmånen av en förlängd garanti som ställts upp i det påtalade avtalsvillkoret inte kan sägas rubba balansen mellan parterna på ett sådant sätt att villkoret skall anses oskäligt. MD erinrade om att en konsument under alla förhållanden kan åberopa t.ex. köplagens, KKL:s eller KTjL:s dispositiva eller tvingande bestämmelser om fel i varan eller tjänsten.

106 Garantier

5.4¶Utländsk rätt

5.4.1¶Inledning

EG-kommissionen har den 15 november 1993 lagt fram ett grönpapper rörande bl.a. garantier för konsumentvaror, Green Paper

on Guarantees for Consumer Goods and After-Sales Services Kom [93] 509. I detta grönpapper redovisas bl.a. de olika medlemsstaternas regler om garantier. I redovisningen skiljs mellan legal guarantees som närmast motsvarar de allmänna felreglerna och commercial guarantees som i de flesta fall kan jämställas med vad i allmänhet menar med garantier. Systemen i de olika ländernas lagstiftning, i fråga om vad som gäller när en vara är behäftad med fel, är dock mycket olika uppbyggda varför det knappast går att göra direkt

en översättning av begreppen.

Eftersom garantier i många fall måste ses i belysning av de regler som gäller när en vara är behäftad med fel, för varje land

ges inledningsvis en kort redogörelse för felreglerna.

Uppgifterna i detta avsnitt är i huvudsak hämtade från redovisningen i grönpappret.

5.4.2 De nordiska länderna

I Danmark har köparen, när en vara är behäftad med fel, rätt att kräva avhjälpande, nedsättning av köpeskillingen eller, vid genusköp, omleverans. Om felet inte är ringa kan han alternativt häva köpet. Köparen har vidare i vissa fall rätt till skadestånd.

Enligt 4 § markedsføringsloven från 1975 får begreppet garanti användas endast beträffande utfästelser som ger konsumenten en bättre ställning än den han har enligt lagen. Forbrugerombudsmannen har fastställt vissa icke bindande riktlinjer för garantier, av vilka bl.a. framgår att en garanti inte får begränsa köparens rättigheter enligt lagen. Goda och dåliga bestämmelser kan härvid inte ta ut varandra. Begreppet garanti får vidare användas i anslutning till nya varor endast om garantitiden sträcker sig väsentligt längre än ett år, dvs. den tid inom vilken en köpare kan reklamera en felaktig vara. I riktlinjerna anges också att reparationer, som faller under en garanti, skall ske utan kostnad för köparen. Dock får garantigivaren begränsa sitt ansvar för tiden efter den inom vilken köparen kan göra gällande felansvar enligt lagen såvitt avser reservdelar, arbetslön, rese- och transportkostnader.

En garanti omkastar bevisbördan för fel samma sätt som enligt svensk rätt. Garantier i konsumentförhållanden tolkas i allmänhet som

Garantier 107

funktionsgarantier. Om en garanti inte är tidsbegränsad tolkas den

som en funktionsgaranti under produktens normala livslängd.

Enligt finsk rätt har köparen, om en vara är felaktig, rätt att kräva i första hand avhjälpande eller omleverans. Om dessa åtgärder inte kommer i fråga, har köparen rätt till nedsättning av köpeskillingen och, om avtalsbrottet är väsentligt, att häva köpet. Köparen har dessutom rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig.

Av den finska konsumentskyddslagen följer att garantier skall ge köparen samma eller bättre rätt än vad som följer av lagen. Annars är de ogiltiga. Tidsbegränsade garantier tolkas som funktionsgarantier och påverkar bedömningen av frågan om när varan är behäftad med fel. En vara skall således anses behäftad med fel, om den under garantitiden försämras i något hänseende som omfattas garantin,

av såvida inte säljaren kan visa att försämringen beror på olyckshändelse, felaktig hantering eller någon annan omständighet köparens sida. Påföljderna vid fel bestäms enligt lagens stadganden om fel såvida inte garantivillkoren innehåller särskilda bestämmelser som är förmånligare för konsumenten.

Enligt norsk rätt kan en köpare, när en vara är felaktig, kräva avhjälpande, omleverans, nedsättning av köpeskillingen eller häva köpet. En förutsättning för omleverans eller hävning är att felet är väsentligt. Köparen har vidare rätt till skadestånd. Bestämmelserna

om påföljder grund av fel i en vara är tvingande till köparens förmån vid konsumentköp.

Den norska köplagen, som gäller även vid konsumentköp, innehåller inte någon definition av begreppet garanti. Detta innebär att en garantigivare själv kan bestämma vilka påföljder som en garanti skall utlösa. På den norska marknaden förekommer såväl funktionsgarantier som mer begränsade garantier. Sålunda förekommer t.ex. rena avhjälpningsåtaganden.

I det förslag till forbrukerkjøpslov som framlades år 1993 NOU 1993:27 övervägdes huruvida det borde införas en bestämmelse om att garantier skulle medföra att köparen skulle få rätt att göra gällande samtliga felpåföljder. Detta avvisades dock eftersom det ansågs att en sådan bestämmelse skulle kunna motverka benägenheten att lämna garantier.

5.4.3 Andra länder inom Europeiska Unionen

I Tyskland kan en konsument, i händelse av fel en vara, häva köpet, kräva prisnedsättning eller omleverans. Han har rätt till skadestånd endast om säljaren har utfäst vissa egenskaper eller känt till felet.

108 Garantier

Det saknas skrivna rättsregler garantier. l praxis har dock

om fastslagits följande principer. När en garanti härrör från säljaren, skall denne tydligt underrätta konsumenten att garantin kompletterar

om felansvarsreglerna. En sådan garanti skall tolkas funktions-

som en garanti. En garanti som härrör från tillverkaren kan dock begränsa konsumentens möjligheter att göra olika påföljder gällande.

I Belgien kan en köpare kräva prisnedsättning vid fel i Han

en vara. kan också välja att häva köpet och kräva ersättning med anledning

av hävningen. Vissa domstolar kräver dock att felet skall väsentligt

vara för att köparen skall ha rätt att häva. En köpare kan varken kräva omleverans eller avhjälpande. Han har rätt till skadestånd om säljaren har haft vetskap om felet, vilket presumeras i praxis. Presumtionen kan motbevisas. Särskilda bestämmelser om garantier saknas.

Enligt spansk rätt kan en konsument kräva avhjälpande av fel i en vara. Avhjälpandet omfattar alla skador eller förluster är orsakade

som av felet. Om avhjälpande inte lyckas, kan konsumenten kräva omleverans eller häva köpet. Om säljaren har känt till felet, kan köparen också kräva skadestånd. Dessa bestämmelser är tvingande i konsumentförhållanden.

Tillverkaren eller säljaren skall erbjuda garantier för varaktiga förbrukningsvaror som säljs till konsumenter. Dessa garantier kan således inte jämställas med vad vi normalt med garantier utan är

menar snarare ett annat sätt att reglera det tvingande felansvaret.

I Frankrike har en konsument, i händelse av fel en vara, rätt att häva köpet och kräva ersättning för omkostnader eller att kräva nedsättning av köpeskillingen. Parterna kan också avtala om rätt till avhjälpande eller omleverans. Köparen har rätt till skadestånd om säljaren kände till felet. En säljare, som är näringsidkare, anses emellertid enligt praxis alltid ha vetskap om fel på de varor han säljer.

En säljare, som erbjuder en garanti, skall klart att de köprätts-

ange liga felreglerna gäller vid sidan om garantin.

I Grekland kan en köpare häva köpet av en felaktig vara och eventuellt också omkostnader ersätta. Han kan alternativt kräva avhjälpande, prisnedsättning eller omleverans. Förutsättningen för att köparen skall få skadestånd är att säljaren kände till felet eller att felet kan tillskrivas säljarens försummelse.

Säljare skall erbjuda konsumenter en garanti vid köp av varaktiga förbrukningsvaror. Tekniskt sett är dessa s.k. garantier endast ett annat sätt att reglera det tvingande felansvaret. Andra regler gäller för garantier som erbjuds av tillverkare.

I Irland kan en köpare, i händelse av fel en vara, kräva nedsättning av köpeskillingen, avhjälpande eller omleverans. Han kan också under vissa förhållanden häva köpet. Denna möjlighet är dock ytterst begränsad såtillvida att hävning kan ske endast under en kort

SOU 1995: ll Garantier 109

tid efter köpet eller ett misslyckat avhjälpningsförsök. Köparen har alltid rätt till skadestånd för förluster.

I irländsk konsumentlagstiftning finns detaljerade bestämmelser om garantier som lämnas av tillverkare eller leverantörer. Av dessa följer att det är inte möjligt att i garantier begränsa de rättigheter som konsumenten har enligt allmänna regler. Dessa bestämmelser omfattar endast garantier som lämnas av tillverkare eller leverantörer. Om en säljare vidarebefordrar en sådan garanti svarar han dock mot konsumenten såsom om han själv hade lämnat garantin, om inte annat har avtalats. Det möjligt att lämna garantier som är begränsade i

synes vart fall i den meningen att de är förenade med självrisk e.d.

I Italien skiljer mellan kvalitetsfel och andra fel. Vid andra fel

man än kvalitetsfel kan köparen häva köpet och eventuellt få ersättning för omkostnader i samband med köpet. Alternativt kan köparen kräva nedsättning av köpeskillingen. Säljaren är skyldig att utge skadestånd, om han inte kan visa att han inte har känt till felet eller att han inte har varit försumlig. Är det fråga kvalitetsfel får köparen häva köpet.

om Vid kvalitetsfel gäller allmänna skadeståndsrättsliga regler.

De särskilda bestämmelserna om garantier i italiensk lagstiftning

endast garantier som erbjuds av säljaren, således inte tillavser verkargarantier. Köparen kan välja mellan omleverans eller avhjälpande. Garantier erbjuds andra än säljaren är underkastade

som av allmänna avtalsrättsliga regler.

I Luxemburg kan köparen häva köpet felaktig vara och få

av en ersättning för omkostnaderna vid köpet, alternativt erhålla nedsättning av köpeskillingen. Vissa domstolar upprätthåller ett krav att felet skall vara väsentligt för att köparen skall ha rätt till hävning. Köparen har varken rätt till avhjälpande eller omleverans. Om säljaren är näringsidkare är han alltid skyldig att ersätta köparen dennes skada.

I lagen om konsumentskydd finns bestämmelser som stadgar att garantier i reklam skall integrerad del av köpeavtalet. Om

ses som en

inte uppfyller kraven enligt en sådan garanti, har köparen rätt en vara att häva köpet eller kräva nedsättning av köpeskillingen.

I Nederländerna kan konsumenten kräva avhjälpande av ett fel eller ersättning för avhjälpande. Han kan alternativt, om felet inte är ringa, kräva omleverans. Även köparen kräver avhjälpande, kan säljaren

om emellertid välja att omleverera eller att återbetala köpeskillingen. Om köparen kräver omleverans, kan säljaren i stället återbetala köpeskillingen. I fall väsentligt fel kan köparen i stället häva köpet eller

av kräva nedsättning köpeskillingen. Dock skall han först erbjuda

av säljaren att avhjälpa felet. Till följd av allmänna avtalsrättsliga regler kan köpare alltid kräva ersättning för den skada han lider grund av fel i en vara.

110 Garantier SOU 1995: 11

Enligt nederländsk rätt skiljer garantier säljaren man som ges av och på sådana som erbjuds av tillverkaren. Säljargarantier får inte begränsa köparens rättigheter i förhållande till vad gäller enligt som allmänna felregler. I tillverkargarantier kan köparens rättigheter dock inskränkas. I Nederländerna har utarbetats reklamkodex, Nederen landse Reclame Code, innehåller särskilda regler garantier. som om År 1976 presenterade den nämnd som ansvarar för tillämpning av kodexen, Reclame Code Commissie, ett förslag hade till syfte att som konkretisera de allmänna bestämmelserna. Enligt detta förslag skall en garanti ge konsumenten fler rättigheter än vad han har enligt de allmänna felreglerna. I Portugal har en köpare rätt till avhjälpande ett fel eller, vid av genusköp, omleverans. Detta gäller dock inte säljaren om utan egen skuld var ovetande om felet. En köpare kan också under vissa förutsättningar häva köpet eller kräva nedsättning köpeskillingen. av Köparen har rätt till skadestånd under förutsättning att säljaren har begått ett fel. En funktionsgaranti ger köparen rätt till avhjälpande eller, detta om inte går, omleverans. I Storbritannien har köparen, vid fel i rätt till nedsättning en vara,

av köpeskillingen. Under vissa begränsade förutsättningar, nämligen

när det inte kan antas att köparen har accepterat köpet enligt vissa acceptbestämmelser vilket i sin tur innebär att det har gått endast kort tid från köpet, kan han välja att häva köpet. Köparen kan utöver hävning också kräva skadestånd för förluster i övrigt. I brittisk rätt finns en tvingande bestämmelse stadgar som att garantier inte får begränsa de rättigheter konsumenten har enligt som lag.

överväganden

Enligt direktiven bör utredningen, mot bakgrund undersökning av en hur bestämmelserna i 21 § KKL har fungerat i praktiken, överväga om de nuvarande reglerna innebär en rimlig avvägning mellan de intressen som står mot varandra. Om övervägandena anledning till det, har ger utredningen att föreslå ändringar i bestämmelserna. En tidsbestämd garanti, som lämnas vid konsumentköp eller vid utförande av en tjänst som omfattas av KTjL, enligt gällande rätt anses som en funktionsgaranti prop. 198485:1l0 s. 210 och l98990:89 s. 110. En funktionsgaranti kan sägas utgöra utfästelse vari en anges vilket hållbarhetskrav som kan ställas en vara eller resultatet av en tjänst. Om en vara eller resultatet tjänst försämras under den tid av en som en garanti gäller, anses varan eller tjänsten felaktig även fel om

Garantier 111

på eller tjänsten inte skulle ha förelegat med tillämpning av varan lagens felregler. Utredningen utgår från att vad nu sagts om innebörden av en garanti bör gälla även i fortsättningen. Det har antagits att konsumenter i allmänhet uppfattar garantier som utfästelser hållbarheten av varan eller resultatet av tjänsten under om hela garantitiden se nyssnämnda hänvisningar. Det torde saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av detta antagande. Konsekvensen av att en vara under garantitiden försämras i något avseende omfattas av garantin är alltså enligt gällande rätt att som varan anses felaktig. Detta medför i sin tur att köparen kan välja mellan samtliga de påföljder som han är berättigad till enligt KKL vid fel på en vara, dvs. avhjälpande, omleverans, prisavdrag, ersättning för att avhjälpa felet och hävning om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Härtill kommer rätten till skadestånd. Han har också rätt att hålla inne betalningen. Motsvarande gäller om resultatet av en tjänst, i den mån det omfattas av en garanti, försämras under garantitiden. Tjänsten då felaktig och konsumenten kan göra gällande de anses

felpåföljder som KTjL erbjuder.

Om en vara eller resultatet av en tjänst försämras under garantitiden i något avseende som omfattas av en garanti, medför garantin som nämnts att försämringen som sådan anses som ett fel varan eller hos tjänsten. Särskilt garantitiden är någorlunda väl tilltagen i om förhållande till eller resultatets normala hållbarhetstid, måste varans detta ofta innebära att fel föreligger i fall då försämringen vid tillämpning lagens felregler inte skulle ha medfört att varan eller av resultatet tjänsten skulle anses felaktig. Att lagens krav på fel inte av skulle ha varit uppfyllda kan bero på att funktionssvikten med hänsyn eller resultatets normala hållbarhetstid inte skulle konstituetill varans fel eller att köparen i vart fall inte skulle kunna visa detta. ra Till följd vad sagts användandet av garantier i viss av nu synes utsträckning förebygga tvister huruvida varor och tjänster är felaktiga se Agell i Svensk Juristtidning 1991 s. 410 ff.. En garanti medför också den effekten, jämfört med tillämpning av lagens felregler, att bevisbördan för orsaken till en försämring av en eller resultatet tjänst övergår från konsumenten till vara av en

Även beviskravet vid tillämpning felreglerna näringsidkaren. om av

inte torde böra ställas särskilt högt, måste detta utgöra en fördel för konsumenterna. Vad frågan gäller är om näringsidkare skall kunna i en garanti nu begränsa de påföljder som blir tillämpliga vid utnyttjande av garantin, jämfört med vad som gäller enligt KKL:s och KTjL:s felregler. Från bl.a. företrädare för näringslivet har framförts kritik mot de nuvarande bestämmelserna om garantier i KKL. Det har ansetts

112 Garantier SOU 1995: l l

önskvärt att en näringsidkare skall kunna lämna garantier i vilka han friskriver sig från vissa påföljder. Som särskilt angeläget har framhållits att det ges möjlighet till friskrivning från skadeståndsansvar. En sådan möjlighet skulle, har det sagts, öka garantigivningen eftersom skadeståndsansvaret betungande. ses som En väsentlig utgångspunkt vid bedömning frågan är att garantier av innebär fördelar för konsumenterna. Eftersom KKL:s och KTjL:s bestämmelser är tvingande till förmån för konsumenterna, kan näringsidkare inte garantier eller på en genom annat sätt begränsa de rättigheter som tillkommer konsumenterna enligt KKL:s och KTjLzs felregler. Det är alltså inte tillåtet t.ex. att säljare i en garanti friskriver sig från skadeståndsansvaret vid tilllämpning av lagens felregler och i stället åtar sig något annat, exempelvis ett garantiansvar utöver preskriptionstiden för reklamation, även om detta åtagande kunde utgöra full kompensation för anses bortfallet av rätten till skadestånd. Även när garanti har utfärdats har sålunda en en köpare alltid rätt att utnyttja lagens felregler. Detta innebär å andra sidan garanti att en alltid måste innebära något utöver de rättigheter tillkommer som konsumenten enligt lagens bestämmelser. Denna ytterligare förmån utgörs i fråga om utfästelser i 21 § KKL att säljaren som avses av eller någon annan för hans räkning för att i dess helhet svarar varan, eller i visst eller vissa hänseenden, fungerar under viss angiven tid. Oavsett om verkningarna av garantier kan begränsas, innebär alltså en garanti alltid ett utsträckt felansvar. Frågan om garantier och verkan därav har nära samband med preskriptionstiden beträffande reklamation fel. I det föregående har av utredningen föreslagit att den preskriptionstid gäller som som huvudregel enligt såväl KKL KTjL två år från mottagandet som - av varan eller avslutandet av uppdraget skall förlängas till fem år. - Om detta förslag genomförs, är det inte troligt att garantier kommer att ges för längre tid än preskriptionstiden annat än alldeles speciella områden. Från sådana garantier kan därför i princip bortses vid bedömande av den nu förevarande frågan. Eftersom det redan för närvarande förekommer garantier gäller som för kortare tid än preskriptionstiden, måste däremot man utgå från att sådana garantier kommer att lämnas även i fortsättningen. Att garantier lämnas inom ramen för preskriptionstiden har samband med att garantier används som ett medel i marknadsföringen, dvs. i konkurrensen näringsidkare emellan. Det finns alltså inte stöd för påstående att en förlängning av preskriptionstiden till fem år skulle medföra att garantier inte längre kommer att lämnas i någon beaktansvärd omfattning eller att garantifrågan i princip förlorar annars sin betydelse.

Garantier 113

Från principiell synpunkt kan knappast anföras skäl för att ett rent frivilligt åtagande som en garanti innebär skall underkastas

en tvingande reglering. En säljare kan enligt 21 § l st. KKL begränsa

en garanti beträffande varan till att avse viss del av varan, t.ex. motorn i en bil, eller viss egenskap hos varan, t.ex. att plåten inte rostar. Varför skall en begränsning då inte kunna ske även beträffande de påföljder som skall inträda, då varan inte mot vad utlovats

svarar som i garantin

Någon närmare motivering för den nuvarande ordningen lämnades inte i propositionen till KKL. Jfr 4 och 5 §§ GKKL. Den tvingande innebörden av garantiregleringen i KTjL motiverades vid tillkomsten av den lagen främst med att tillämpningen av regelsystemet annars skulle bli alltför komplicerad prop. 198485: 110 57.

s.

Av betydelse för frågan om den nuvarande ordningen bör ändras är emellertid främst de praktiska konsekvenserna ändring. Detta

av en gäller bl.a. i vad mån en möjlighet att i garantier begränsa felpåföljderna kan väntas öka användningen av garantier. I detta hänseende vill utredningen framhålla följande.

Av svaren utredningens enkät framgår att bruket av garantier minskade kraftigt när de nu gällande bestämmelserna om garanti infördes genom tillkomsten av KKL. Ett flertal branscher synes dock efter hand ha återgått till att lämna garantier i ungefär

samma utsträckning som tidigare. Anledningen härtill kan antas vara bl.a. att de farhågor om ökade skadeståndskrav som väcktes i samband med tillkomsten av KKL inte besannades. Inom vissa branscher, bl.a. bilbranschen såvitt avser försäljning av begagnade bilar och Vitvarubranschen, ligger emellertid garantigivningen fortfarande en lägre nivå än vid tiden före KKL.

En del av de garantier som försvann vid KKL:s tillkomst innebar dock knappast någon reell fördel för konsumenterna, eftersom självrisker m.m. kunde medföra att det inte lönade sig för en konsument att utnyttja en sådan garanti.

Även det sålunda kan konstateras garantigivningen, sådan

om att den förekom vid tiden närmast före KKL:s ikraftträdande, något längre sikt inte synes ha påverkats i särskilt stor omfattning, bör samtidigt beaktas att hänsyn då inte har tagits till frågan i vad mån garantigivningen skulle ha ökat vid oförändrade regler. Trots att det är omöjligt att med någon säkerhet uttala sig härom, framstår det som naturligt och logiskt om så hade skett.

Med hänsyn till det sagda och till vad som i övrigt förekommit i saken anser utredningen att man kan utgå från att användandet av garantier kommer att öka i fall det är möjligt att begränsa verkningarna därav. Som framgår av vad som tidigare har anförts måste detta anses vara till fördel för konsumenterna.

114 Garantier

Det kan emellertid frågas om det i praktiken finns något behov

av att kunna begränsa påföljderna vid tillämpning av en garanti. I detta hänseende kan följande framhållas.

De påföljder som kan komma i fråga när en vara eller tjänst är felaktig är, utöver rätt att hålla inne betalning, avhjälpande, prisavdrag och hävning samt beträffande varor även omleverans och ersättning för att avhjälpa felet. Härtill kommer rätt till skadestånd.

Frånsett rätten att hålla inne betalningen och rätten till skadestånd är de nämnda påföljderna alternativt tillämpliga. Vid konsumentköp är säljaren redan på grund av lag i princip berättigad att avhjälpa ett fel eller företa omleverans 27 § KKL och vid utförande av en konsumenttjänst är motsvarande sätt näringsidkaren berättigad att avhjälpa ett fel 20 § KTjL. Mot bakgrund härav kan det synas som om behov saknas av att näringsidkare skall kunna friskriva sig från t.ex. påföljderna hävning och prisavdrag. Det torde dock inte kunna bortses från att visst utrymme därav finns.

Det är emellertid tydligt att den påföljd som frågan främst gäller är konsumentens eventuella rätt till skadestånd. Av utredningens enkät framgår visserligen att skadeståndsanspråk av någon omfattning sällan aktualiseras i anledning av konsumentköp eller konsumenttjänster. Redan risken för att behöva utge skadestånd synes dock av näringsidkare ofta uppfattas som en avgörande nackdel. Skälet härtill torde vara att risk för skadeståndsskyldighet skapar en alltför stor osäkerhet.

Garantier bör naturligtvis inte vara vilseledande. Det finns exempel garantier som i praxis har bedömts som otillbörliga grund av att de har ansetts vara vilseledande se t.ex. MD 1990:7.

När det görs gällande att garantier som inte utlöser samtliga felpåföljder kan vara vilseledande för konsumenterna, torde i första hand avses att en konsument kan inges föreställningen att en garanti medför mera långtgående förmåner än som är fallet och, genom åberopande av garantin, därmed kan miste om de rättigheter som han eller hon har grund av lagens felregler. I anledning härav vill utredningen framföra några synpunkter hur det kan antas att frågan kommer att handläggas i praktiken.

Antag att konsumenten A har av näringsidkaren B köpt en ny TVapparat, vilken normalt bör fungera under en längre tid utan problem. B har lämnat en garanti, som innebär att apparaten vid normal användning skall fungera problemfritt under två år. Om det skulle visa sig att apparaten inte fungerar på utfäst sätt, medför inte garantin rätt att häva köpet eller rätt till skadestånd.

Antag vidare att TV-apparaten under garantitiden börjar krångla så att den inte kan användas. A vänder sig då till B och framför sitt problem med apparaten för att få rättelse. Sedan B hört sig för med A om hur apparaten har använts, är han grund av garantin beredd

SOU 1995: 11 Garantier 115

att reparera den utan kostnad för A. A är dock inte nöjd med detta utan vill häva köpet och i vart fall ha skadestånd. B vägrar att gå med på dessa önskemål. Det kan också tänkas att skadeståndsanspråket framställs först i ett senare skede.

Oavsett vilka ordalag A har använt, måste hans hänvändelse till B i saken uppfattas reklamation felet. Även han hänvisar

som en av om till garantin, kan han därför inte anses ha förlorat sin rätt att göra gällande lagens felpåföljder i fall han kan visa att apparaten var felaktig på grund av försummelse att reklamera i tid.

Det förefaller därför som om en konsument skulle kunna bli vilseledd endast om näringsidkaren påstår att konsumenten över huvud saknar rätt i vissa hänseenden, i exemplet rätt att häva och rätt till skadestånd. En näringsidkare kan emellertid lämna oriktiga upplysningar även i fall då någon garanti inte har lämnats eller då det föreligger en garanti som, i enlighet med nu gällande regler, utlöser samtliga felpåföljder. Möjligen kan situationen dock vara mera försåtlig för en konsument, när det föreligger en garanti vars verkningar är begränsade i förhållande till lagens felpåföljder.

Om frågan om näringsidkarens ansvar skall prövas av domstol, torde kunna förutsättas att konsumenten åberopar de grunder som är förmånliga för honom, t.ex. i första hand lagens felregler och i andra hand garantin. Motsvarande torde gälla vid prövning i ARN.

Av nu anförda skäl synes en ordning, som innebär att garantier kan begränsas i fråga om tillämpliga påföljder, knappast vara ägnad att vilseleda konsumenter sådant sätt att de kan väntas lida rättsförluster. Det bör dock erinras om att konsumenter i allmänhet torde ha en oklar föreställning om de rättigheter som tillkommer dem enligt konsumentlagstiftningen.

På grund av vad som har anförts i det föregående föreslår utredningen att det skall vara tillåtet att i en garanti begränsa de påföljder skall stå till buds vid tillämpning garantin. Även

som av om frågan, som förut nämnts, i praktiken närmast gäller rätten till skadestånd, finns det enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl att inskränka möjligheten till denna påföljd. Befogenheten att utesluta påföljder bör dock inte gälla i fråga om rätten att hålla inne betalningen. Denna rätt är av betydelse för en köpare såsom ett påtryckningsmedel mot säljaren och får anses vara av grundläggande betydelse för köparens rättsställning.

Förslaget har som utgångspunkt att lagens påföljder vid fel är tillämpliga även i garantifall. Garantigivaren skall emellertid kunna utesluta någon eller några dessa påföljder, frånsett rätten att hålla

av inne betalningen. Det bör däremot inte vara möjligt att göra särskilda begränsningar i de olika påföljderna, t.ex. att införa viss självrisk i fråga om avhjälpande.

116 Garantier

Eftersom garanti är ett frivilligt åtagande, det i och för sig

vore konsekvent att medge att påföljder i en garanti skulle kunna utformas oberoende av lagens felpåföljder. Regleringen av garantier enligt 21 § KKL år emellertid tvingande redan så sätt att den åsyftar endast funktionsgarantier. Som nämnts i det föregående utgår utredningen från att denna ordning inte skall ändras. Det finns alltså under alla förhållanden ett tvingande inslag beträffande garantier.

Anledningen till att påföljder vid garantiåtaganden bör hållas inom ramen för lagens felpåföljder är att man annars skulle kunna erhålla ett komplicerat och svåröverblickbart system, inte skulle väl

som passa på konsumentområdet.

I fall utredningens förslag om möjlighet att i garantier utesluta viss eller vissa av lagens felpåföljder skulle anses alltför långtgående, bör det enligt utredningens mening i vart fall vara möjligt att utesluta skadeståndspäföljden.

Ändring i enlighet med vad nu sagts bör avse inte bara garantier som lämnas enligt KKL utan även garantier enligt KTjL.

Förslaget bör föranleda ett tillägg till 22 § KKL och 16 § KTjL. Därjämte bör föreskrivas skyldighet för näringsidkare, när det

en lämnas en garanti vilken inte medför samma felansvar lagens fel-

som regler, att upplysa konsumenten om hans rättigheter vid tillämpning av lagens felregler.

SOU 1995: l 1 Vissa avvikelsen... 117

6¶Vissa avvikelser mellan

konsumenttjänstlagen och Konsumentköplagen

l Inledning

När förslaget till 1990 års KKL framlades, föreslogs vissa ändringar även i KTjL. I sitt yttrande över förslaget påpekade Lagrådet att KTjL, trots de föreslagna ändringarna, skulle i vissa hänseenden avvika från den nya KKL ett sätt som framstod som omotiverat prop. 198990:89 s. 184. Vissa av dessa avvikelser kvarstår inte längre. Bestämmelserna i KTjL om näringsidkarens rätt att avhjälpa

i tjänsten, rätt för konsumenten att kräva att näringsidkaren utför

fel

tjänsten och skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall avviker emellertid från dess motsvarigheter i KKL. Vidare finns i KKL, men inte i KTjL, ett uttryckligt stadgande skyldighet för den skadeli-

om dande att begränsa sin skada.

Utredningsuppdraget omfattar att överväga huruvida anpassning bör ske även på nämnda punkter. I enlighet med direktiven har en ut-

ovan gångspunkt härvid varit att ändringar som har väsentlig saklig betydelse skall ske endast i de fall starka skäl talar för det. Även i övrigt torde viss återhållsamhet böra iakttas. Ändring bör t.ex. inte ske i fall då det skulle medföra följdändringar i andra bestämmelser.

Ytterligare utgångspunkter har varit att, ide fall ändring anses böra ske, ändringen i princip bör göras i KTjL och att, när överensstämmelse föreligger mellan KKL och köplagen, denna bör bibehållas.

6.2 rätt att

Näringsidkarens respektive säljarens avhjälpa fel

6.2. 1 Inledning

Om tjänst är felaktig har konsumenten i allmänhet rätt att kräva att

en felet avhjälps. En näringsidkare har emellertid inte endast en skyldig-

l 18 Vissa avvikelser,... SOU 1995: 1l

het att avhjälpa fel i tjänsten. Han har också principiell rätt att, en även mot konsumentens önskemål, avhjälpa felet. Genom utnyttja att sin rätt att avhjälpa ett fel kan näringsidkaren undvika konsumenten att gör gällande påföljderna prisavdrag eller hävning. Rätten för en näringsidkare att avhjälpa ett fel hos tjänst regleras en i 20 § 2 4 st. KTjL. Näringsidkaren måste enligt paragrafen, - för att vara bevarad vid denna rätt, genast efter det att reklamation har kommit honom tillhanda erbjuda sig att avhjälpa felet. Undantag från näringsidkarens principiella rätt att avhjälpa fel föreligger i fall konsumenten har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet. Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har gett näringsidkaren tillfälle till det. Åtgärden skall vidtas utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte i fråga kostnader om som skulle ha uppkommit även tjänsten hade utförts felfritt. Om felet om beror en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse, gäller principen om kostnadsfritt avhjälpande inte heller i fråga kostnader om för att ersätta material som konsumenten enligt avtalet tjänsten har om tillhandahållit och bekostat. Motsvarande reglering för konsumentköp finns i 27 § l st. KKL. Enligt denna bestämmelse måste säljare, han vill avhjälpa fel en om i en vara, när köparen reklamerar utan uppskov erbjuda sig göra att detta. Ytterligare förutsättningar är att avhjälpandet kan ske inom skälig tid efter reklamationen och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen. I paragrafens andra stycke att säljaren anges inte får åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande från säljarens sida. Vad som i paragrafen sägs rätt till avhjälpande - om gäller också rätt att företa omleverans. Även i den allmänna köplagen finns bestämmelser om rätt för säljaren att avhjälpa ett fel. l 36 § l st. således att säljaren, även anges om köparen inte kräver det, har rätt att bekostnad avhjälpa egen felet, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina kostnader ersatta säljaren. I egna av paragrafens andra stycke finns ett mot 27 § 2 st. KKL svarande stadgande.

6.2.2 Närmare om skillnaderna mellan konsumenttjänstlagen

och konsumentköplagen

Den första skillnaden gäller inom vilken tid näringsidkaren som säljaren skall erbjuda konsumentenköparen att avhjälpa felet. Enligt KTjL skall näringsidkaren erbjuda sig att avhjälpa felet efter genast det att reklamation har kommit honom tillhanda. Enligt KKL skall

Vissa avvikelsen... 119

säljaren erbjuda sig att avhjälpa felet utan uppskov när köparen reklamerar. Stadgandena skiljer sig således dels beträffande den tidpunkt från vilken fristen att erbjuda avhjälpande börjar löpa, dels beträffande längden denna frist. Här kan tilläggas att 36 § köplagen av inte innehåller föreskrift tidsfrist för säljarens erbjudande om om avhjälpande. Stadgandena skiljer sig vidare från varandra vad gäller tidpunkten för själva avhjälpandet. Avhjälpande skall enligt KTjL ske inom skälig tid efter det konsumenten har gett näringsidkaren tillfälle till det, att medan avhjälpande enligt KKL skall ske inom skälig tid efter reklamationen. Bestämmelserna i de två lagarna skiljer sig vidare från varandra vad gäller kostnaderna för avhjälpande. Eftersom en allmän utgångspunkt och tjänster skall felfria skall avhjälpande av fel är att varor vara eller hos tjänsten i princip kostnadsfritt för köparen varan vara konsumenten. Denna princip är också fullt genomförd i KKL enligt kostnadsfritt för köparen. Även för vilken avhjälpande alltid skall ske tjänsternas del skall avhjälpande i princip kostnadsfritt för vara konsumenten. Principen upprätthålls dock inte fullt ut. I två fall får konsumenten nämligen bära kostnader för avhjälpandet. Detta gäller dels kostnader skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts som felfritt dels, felet beror olyckshändelse eller därmed om en jämförlig händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt avtalet tjänsten har tillhandahållit och bekostat. om Regleringen i KKL och KTjL skiljer sig slutligen också från varandra vad gäller köparenskonsumentens rätt att avböja ett avhjälpande, även förutsättningarna i övrigt är

erbjudande om om

uppfyllda. Enligt KTjL får konsumenten avböja ett erbjudande om avhjälpande han har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet. om Enligt KKL gäller förutsättning för avböjande av ett erbjudande som avhjälpande att avhjälpande inte kan ske utan väsentlig olägenhet om för köparen. I KKL finns det vidare särskild bestämmelse inskränkning i en om säljarens rätt avhjälpa fel. Inskränkningen, som torde omfattas av att vad i första stycket sägs väsentlig olägenhet för köparen, som om den situationen att köparen redan har avhjälpt felet och det med avser hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande från säljarens sida.

6.2.3 överväganden

Beträffande skillnaderna i uttryckssätt vad gäller tidsfristen för avhjälpande kan inledningsvis konstateras att någon

erbjudande om

skillnad inte torde ha varit avsedd mellan uttrycken genast i saklig

120 Vissa avvikelsen...

KTjL och utan uppskov i KKL 198485:11O 230 och se prop. s. prop. 198990:89 s. 122. Det synes oklart vad den närmare innebörden är uttrycket när av köparen reklamerar i 27 § KKL, vilket utgör utgångspunkten för den tidsfrist som säljaren har till sitt förfogande för erbjuda att sig att avhjälpa felet. Formellt sett kan det, mot bakgrund meddelande av att om reklamation avsänds på säljarens risk 47 § KKL, hävdas att fristen börjar löpa när köparen skall ha reklamerat jfr vad anses Lagrådet anförde beträffande 20 § KTjL, 198485: 110 356. prop. s. Det kan dock ifrågasättas om en sådan tolkning verkligen är avsedd. Säljaren bör inte rimligen miste sin rätt avhjälpa fel om att ett endast därför att meddelande angående reklamation försenas eller kommer bort. Det torde inte finnas något sakligt skäl till ha olika utgångsatt punkter för beräknande tidsfristerna beroende det är fråga av om om fel på en vara eller fel hos tjänst. Tidsfristerna bör en vara desamma. Här bortses från att fristerna i de enskilda fallen kan vara olika långa beroende vilka överväganden och

undersökningar som säljarennäringsidkaren kan behöva göra.

På grund av det anförda föreslår utredningen att uttryckssätten i de båda lagarna ändras så sätt att säljarennäringsidkaren skall erbjuda sig att avhjälpa påtalat fel utan uppskov efter det reklamation har att kommit honom tillhanda. Vad gäller frågan tidsfristen för avhjälpandet kan konstateras om att det i förarbetena inte närmare har motiverats varför avhjälpande enligt KKL skall ske inom skälig tid efter reklamationen medan avhjälpande enligt KTjL skall ske inom skälig tid efter det konsuatt menten har gett näringsidkaren tillfälle till det. En köpare är givetvis skyldig att ställa den felaktiga till varan säljarens förfogande, om säljaren har begärt att avhjälpa felet och han är bevarad vid denna rätt 198990:89 123. Om se prop. s. köparen utan godtagbar anledning underlåter att göra detta, har han inte någon rätt att göra gällande andra påföljder grund felet. De av bakomliggande förhållandena skiljer sig dock i viss mån från varandra. I fråga om tjänster måste sålunda näringsidkaren oftare beredas tillfälle att komma i konsumentens bostad. Även denna olikhet om inte skall tillmätas alltför stor betydelse, synes det inte föreligga tillräcklig anledning att samordna bestämmelserna på denna punkt. Däremot bör vad som i bestämmelsen rörande konsumentköp sågs om efter reklamationen ändras motsvarande sätt som i fråga om säljarens erbjudande att avhjälpa ett fel. Det föreslås sålunda att åtgärden, dvs. avhjälpande eller omleverans, kan ske inom skälig tid efter det att reklamationen kom säljaren tillhanda.

Vissa avvikelsen... 121

Den särreglering som finns i KTjL beträffande kostnaderna för

avhjälpande får anses motiverad av den skillnad typiskt sett

som föreligger mellan köp och tjänster. Utredningen anser därför att det inte finns någon anledning att göra ändring i regleringen såvitt avser kostnaderna för avhjälpande.

Som har nämnts i föregående avsnitt kan en konsument eller köpare, även om ovan nämnda förutsättningar är uppfyllda, ha rätt att avböja ett erbjudande om avhjälpande, enligt KTjL konsumenten

om har något särskilt skäl för detta och enligt KKL om avhjälpande skulle innebära väsentlig olägenhet för köparen. I fråga köp finns det

om dessutom en särskild föreskrift för det fall att köparen har avhjälpt felet.

I förarbetena har när det gäller både tjänster och köp tämligen utförligt angetts vilka situationer som avses med nämnda uttryck SOU 1979:36 s. 310 och s. 472 och prop. l98485zll0 s. 60 och 230 när det gäller tjänster samt SOU 1984:25 s. 292 och prop. 198990:89 s. 122 i fråga om köp.

Såväl ordalydelsen i de olika bestämmelserna som motiveringen i förarbetena tyder att en konsuments rätt att avböja ett erbjudande från en näringsidkare att avhjälpa en felaktig tjänst är något mera långtgående än en köpares rätt att avböja ett erbjudande från säljare

en att avhjälpa ett fel i en vara. I vart fall kan det vid tjänster föreligga fler situationer, då konsumenten bör kunna avvisa ett erbjudande om att avhjälpa fel.

För konsumentköpens del anförde Konsumentköpsutredningen SOU 1984:25 s. 158 f. att det vid köp i allmänhet inte föreligger underlag för bedömning av det slag som kan göras vid tjänsteavtal beträffande näringsidkarens slarv eller inkompetens. Utredningen ansåg sig därför föredra en formulering som anknöt till köplagsförslaget hellre än till förslaget till KTjL.

Den bestämmelse i KKL som reglerar situationen när köparen redan har avhjälpt felet 27 § 2 st. fanns inte med i Konsumentköpsutredningens förslag. I propositionen prop. s. 124 angavs att vad som sägs i 27 § 2 st. följer redan av vad som gäller enligt paragrafens första stycke. Det ansågs emellertid att en särskild bestämmelse skulle tas in i klarläggande syfte.

Det är tveksamt om det föreligger sådana skillnader mellan köp och tjänster att bestämmelserna bör vara olika utformade i KKL och i KTjL i nämnda avseende. I många fall kan vid avhjälpande säljares

en personliga egenskaper eller kompetens vara av lika stor betydelse för en köpare som en näringsidkares egenskaper eller kompetens kan vara för en konsument i ett tjänsteförhållande. Vidare finns det situationer där det är tveksamt om ett avtal faller inom KKL eller KTjL. Det kan

122 Vissa avvikelsen...

därför även praktiska skäl finnas anledning att ha samma reglering

av i de båda lagarna.

Emellertid det förhålla sig så att det, såsom angavs i Konsu-

synes mentköpsutredningens betänkande, vid köp i allmänhet inte föreligger underlag för bedömningar av de slag som kan göras vid tjänsteavtal beträffande näringsidkarens slarv eller inkompetens. Nu ifrågavarande skillnader i regleringen av rätten att avhjälpa fel torde inte heller ha gett upphov till några praktiska problem. Det finns därför inte tillräckligt starka skäl att föreslå ändring av bestämmelserna.

Beträffande rätten att avhjälpa fel föreslår utredningen således sammanfattningsvis att den tidsfrist inom vilken en säljarelnäringsidkare skall erbjuda sig att avhjälpa ett fel ändras i båda lagarna till en gemensam lydelse. I följd härav föreslås en mindre jämkning i KKL beträffande den tid inom vilken avhjälpande skall kunna ske. Övriga skillnader mellan de båda lagarna föreslås skola bestå.

6.3¶Konsumentens rätt att kräva utförande av

och rått att kräva

tjänsten köparens fullgörande av köpet

6.3.1¶Inledning

För det fall näringsidkare är i dröjsmål med utförandet av en tjänst

en får konsumenten antingen kräva att näringsidkaren utför tjänsten eller häva avtalet 25 § KTjL. Konsumenten har dock inte rätt att kräva utförande tjänsten, utförandet skulle medföra olägenheter eller

av om kostnader för näringsidkaren är oskäligt stora i förhållande till

som konsumentens intresse att avtalet fullföljs 28 § KTjL.

av

Det bör noteras att förutsättningarna för konsumentens rätt att kräva fullgörande vid dröjsmål i princip är desamma som gäller för hans rätt

kräva avhjälpande vid fel 20 § 1 st. KTjL. I Konsumenttjänstutatt redningens betänkande pekades att det i allmänhet inte förelåg någon större skillnad mellan den situationen att en näringsidkare utförde tjänst ett felaktigt sätt och den situationen att han inte

en utförde tjänsten i tid SOU 1979:36 339. Det ansågs att undantaget

s. från näringsidkarens skyldighet att prestera in natura skulle i princip motsvara undantaget från hans skyldighet att avhjälpa ett fel i tjänsten SOU 1979:36 339 och prop. 1984852110 s. 73 f..

s.

Motsvarande bestämmelser för konsumentköpens del finns i 10 och 12 §§ KKL. Om säljare är i dröjsmål får köparen enligt 10 § välja

en mellan att kräva att säljaren fullgör köpet och att häva köpet. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder

Vissa avvikelser. 123

. . .

som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse

av att säljaren fullgör köpet 12 § 2 st. KKL. Om ett förhållande

som nu nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet. I 12 § 3 st. finns det också en preklusionsregel; köparen förlorar rätten att kräva fullgörande, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Här kan anmärkas att utformningen 12 §

av KKL i princip helt överensstämmer med dess motsvarighet i köplagen 23 §-

6.3.2 Närmare om skillnaderna mellan konsumenttjänstlagen

och Konsumentköplagen

Som ovan har framgått finns det fyra skillnader mellan KKL och KTjL vad gäller rätten att kräva fullgörande.

En skillnad är att det i KKL men inte i KTjL regleras den situationen när det objektivt sett är omöjligt att fullgöra ett avtal.

En annan skillnad avser förhållandena när det inte är omöjligt att fullgöra ett avtal men ett fullgörande ändå skulle innebära vissa svårigheter för säljarennäringsidkaren. Enligt KTjL bortfaller skyldigheten att fullgöra avtalet, om detta skulle medföra olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs. Enligt KKL bortfaller skyldigheten att fullgöra, om detta skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.

Den tredje olikheten är att i KKL men inte i KTjL är reglerat vad som gäller när ett hinder att fullgöra upphör. Den fjärde skillnaden är att det i KKL men inte i KTjL finns en preklusionsregel.

3.3 överväganden

I Konsumenttjänstutredningens betänkande anfördes att fullgörande naturligtvis inte kan krävas då det är omöjligt att prestera SOU 1979:36 s. 338. Anledningen till att detta inte har kommit till uttryck i lagtexten är troligen att det ansetts självklart och inte kräva lagreglering.

Mot bakgrund av att det finns en bestämmelse i saken i KKL är det enligt utredningens mening lämpligt att det i likhetens intresse tas upp ett uttryckligt stadgande även i KTjL om att en näringsidkare inte har skyldighet att fullgöra ett avtal i fall det föreligger ett hinder härför som han inte kan övervinna.

I förarbetena till KTjL och KKL utvecklas i vilka situationer en näringsidkare respektive en säljare inte är skyldig att fullgöra ett avtal

124 Vissa avvikelser,...

trots att han i och för sig har möjlighet att göra det se SOU 1979:36 s. 307, 486 och 470 och prop 198485:110 s. 60, 73 f., 228 och 261 beträffande tjänster samt SOU 1984:25 s. 140 och 282 och prop. 198990:89 s. 78 beträffande köp. Det torde kunna förutsättas att uttrycket uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet inte skiljer sig i någon högre grad från uttrycket olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs.

Det föreligger emellertid typiskt sett vissa skillnader mellan avtal om köp och avtal om tjänster. Näringsidkarens person är exempelvis i allmänhet av större betydelse i ett tjänsteförhållande än vad säljarens person är vid ett köp. Om en säljare har svårigheter att leverera en

torde köparen i många fall utan olägenheter kunna erhålla varan vara från annat håll. Motsvarande förhållande torde inte lika ofta stå till buds i fråga om utförande av tjänster.

Utredningen anser därför att den skillnad som finns mellan KTjL och KKL i nu aktuellt avseende bör kvarstå.

KTjL saknar som närrmts motsvarighet till vad som i KKL stadgas om att köparen får kräva fullgörelse, i fall ett sådant förhållande som gör att säljaren inte är skyldig att fullgöra köpet upphör inom rimlig tid.

I förarbetena till KTjL uppmärksammades den situationen att ett förhållande, som medför att en näringsidkare inte är skyldig att utföra tjänsten, består endast under viss tid. Det uttalades SOU 1979:36

487 och 198485:110 s. 261 att konsumenten i sådant fall, s. prop. under förutsättning att hindret inte kan beräknas bestå under avsevärd tid, bör kunna kräva att tjänsten utförs när hindret har fallit bort. Det ansågs emellertid inte behövligt att i KTjL ta upp en regel i saken.

Utredningen anser att det för tydlighets skull bör i KTjL införas en bestämmelse motsvarande den som finns i KKL. Behovet härav synes öka något om utredningens förslag, att det skall införas en uttrycklig bestämmelse om att en näringsidkare inte är skyldig att fullgöra ett avtal när det föreligger ett hinder härför som han inte kan övervinna, godtas. Detta innebär alltså inte någon ändring i förhållande till vad som gäller för närvarande.

Då det gäller bestämmelsen i KKL om att köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet, vilken saknar motsvarighet i KTjL, gjordes i förarbetena till KTjL uttalanden av innebörd att detsamma gäller för tjänster SOU 1979:36 s. 327 och prop. 198485:110 s. 261.

Ett tillägg bör lämpligen göras i KTjL av motsvarande innehåll som i KKL. Inte heller detta innebär någon saklig ändring i förhållande till vad som gäller nu.

Vissa avvikelser. 125

. . .

Utredningen föreslår således sammanfattningsvis att i 28 § KTjL införs föreskrifter om den situationen att fullgörande är omöjligt för näringsidkaren, om vad som gäller när ett hinder att fullgöra ett avtal upphör och om preklusion av rätten att kräva fullgörande.

Som har berörts i det föregående föreligger det viss likhet mellan näringsidkarens skyldighet att utföra en tjänst och hans skyldighet att avhjälpa fel i en utförd tjänst. Bestämmelserna härom är också för närvarande i princip överensstärmnande. De nu föreslagna ändringarna medför emellertid att det uppkommer en bristande överensstämmelse mellan bestämmelserna.

De båda fallen är dock inte identiska. Det förhållandet att det i

ena fallet är fråga om att fullgöra en tjänst som inte har utförts och i andra fallet att avhjälpa ett mer eller mindre omfattande fel i redan

- - en utförd tjänst torde i praktiken ofta medföra vissa skillnader i tilllämpningen. Det finns därför enligt utredningen inte tillräcklig anledning att ändra även 20 § KTjL. Det förtjänar påpekas att bestämmelserna i KKL om säljarens skyldighet att fullgöra köp och att avhjälpa fel 12 och 26 §§ inte är överensstämrnande se även 23 och 34 §§ köplagen.

6.4 för i vissa

Skadeståndsskyldighet tredje man

fall

6.4. 1 Inledning

Under rubriken Skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall i KTjL regleras vad som har kallats tredje mans marknadsföringsansvar. Detta ansvar innebär i korthet att tredje man, som visst sätt genom sin marknadsföring har påverkat ett avtal som omfattas av KTjL, kan bli skadeståndsskyldig mot konsumenten. På köprättens område motsvaras detta ansvar närmast av den möjlighet som en köpare har enligt KKL att vända sig med anspråk grund av fel mot en näringsidkare i tidigare led, s.k. direkttalan.

6.4.2¶Några marknadsrättsliga bestämmelser

Som en bakgrund till den fortsatta framställningen skall först i korthet beröras några bestämmelser i marknadsföringslagen 1975:1418

- MFL och produktsåkerhetslagen 1988:1604 PSL. I dessa

- bestämmelser används begreppet näringsidkare i en vidare betydelse än i KTjL. Med näringsidkare avses här bl.a. även säljare.

126 Vissa avvikelsen...

Av 3 § MFL följer att en näringsidkare är skyldig att vid marknadsföring av en vara eller tjänst lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. På motsvarande sätt innebär 5 § PSL att en näringsidkare som tillhandahåller en vara eller tjänst är skyldig att lämna information, som har särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom.

Om en näringsidkare åsidosätter sin upplysningsskyldighet i nu nämnda hänseenden, kan MD genom särskilt beslut ålägga honom att lämna sådan information. Sådant åläggande kan förenas med vite 5 § MFL och 15 § PSL.

Bestämmelserna i MFL och PSL påverkar inte i sig förhållandet mellan näringsidkaren och en köpare eller konsument. Att en näringsidkare underlåter att följa ett beslut av MD kan dock få betydelse även civilrättsligt se nedan.

Under 1994 har regeringen lagt fram förslag till en ny marknadsföringslag prop. 1994952123. I propositionen föreslås bl.a. att 3 § MFL skall ersättas av två bestämmelser, 15 och 16 §§, med i huvudsak samma materiella innehåll som den nuvarande 3 § MFL. En nyhet i förslaget är att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträtt ett sådant åläggande som har meddelats med stöd av 15 § skall, förutom att han kan bli skyldig att utge vite, ersätta den skada som därigenom uppkommer för bl.a. en konsument. I den föreslagna marknadsföringslagen finns således, till skillnad från den nu gällande, även en civilrättslig sanktion.

Även PSL är föremål för översyn. I de betänkanden Pro-

som duktsäkerhetsutredningen har avgivit SOU 1993:88 och SOU 1994:150 föreslås emellertid ingen ändring av de nu redovisade bestämmelserna.

6.4.3¶Regleringen i konsumenttjänstlagen

I 33 § KTjL finns bestämmelser om tredje mans marknadsföringsansvar. Paragrafen beskriver två situationer då någon som inte är part i ett tjänsteförhållande kan ådra sig skadeståndsskyldighet mot konsumenten i tjänsteförhållandet. Den första situationen avser det fallet att vissa utpekade subjekt lämnar vilseledande information och tjänsten på grund därav är att anse som felaktig. Den andra situationen föreligger då någon som av MD har ålagts att lärrma viss information underlåter detta och underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsten.

De tredje män som omfattas av ansvaret i 33 § KTjL är samma personer för vilkas uppgifter näringsidkaren kan bli ansvarig enligt 10 och 15 §§, nämligen någon annan näringsidkare, en branschförening

Vissa avvikelsen... 127

eller liknande organisation, en leverantör av material till tjänsten eller någon annan i tidigare led. Dessa personer ansvarar både för att de uppgifter de lämnar i sin marknadsföring är riktiga och för sin underlåtenhet att lämna vissa uppgifter som de enligt beslut MD

av har ålagts att lämna. Det bör nämnas att envar tredje man svarar endast för uppgifter som han själv har lämnat eller, i strid mot åläggande enligt MFL eller PSL, själv har underlåtit att lämna. För att nu nämnda tredje män skall vara ansvariga uppställs emellertid ytterligare förutsättningar.

En tredje man som är annan näringsidkare, branschförening eller liknande organisation ansvarar endast för uppgifter som har lämnats för näringsidkarens räkning. En tredje man som är materialleverantör eller på annat sätt ingår i ett tidigare led svarar dock även för uppgifter som har lämnats i hans marknadsföring i allmänhet.

De lämnade uppgifterna skall vidare vara vilseledande och av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet. Lämnandet av uppgifterna skall ha skett uppsåtligen eller av vårdslöshet. Vidare uppställs ett krav att tjänsten skall vara felaktig just grund av de lämnade uppgifterna.

Såvitt gäller underlåtenhet att lämna uppgifter krävs slutligen för att tredje man skall bli ansvarig att underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsten.

Rättsföljden för tredje man är skadeståndsskyldighet, vari ingår även skyldighet att ersätta skada föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll. Reklamation krävs inte för att konsumenten skall kunna göra gällande rätt till skadestånd. Tredje mans ansvar inträder oberoende av det ansvar som näringsidkaren i tjänsteförhållandet har. Det krävs alltså inte att konsumenten skall ha försökt att först få rättelse av näringsidkaren för att han skall kunna vända sig mot tredje man. Konsumenten är dock naturligtvis inte berättigad till dubbelt skadestånd på så sätt att han kan få ut fullt skadestånd av både näringsidkaren och tredje man.

6.4.4¶Direkttalan enligt konsumentköplagen

Tredje mans ansvar regleras i 46 § KKL. Denna bestämmelse har en helt annan uppbyggnad än motsvarande regel i KTjL. En viktig skillnad är att ansvaret inte som i KTjL är självständigt utan subsidiärt i förhållande till säljarens ansvar. En annan viktig skillnad är att, om tredje man ansvarar för ett fel, köparen kan göra gällande hela felpåföljdssystemet mot tredje mannen och alltså inte, till skillnad från vad som gäller enligt KTjL, endast skadeståndsskyldighet.

128 Vissa avvikelser.

. ..

Enligt nämnda bestämmelse i KKL kan köparen under vissa förutsättningar, när han i praktiken inte kan få sitt anspråk tillgodosett hos säljaren, vända sig direkt mot tredje man med anspråk på grund av fel i en vara, så kallad direkttalan. Dessa förutsättningar utgörs av att säljaren är obestånd, har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas.

De tredje män som kan bli ansvariga enligt denna bestämmelse är näringsidkare i tidigare säljled som har överlåtit varan för vidareförsäljning. Härigenom utesluts t.ex. näringsidkare som uteslutande säljer sina varor för installation hos den slutlige användaren prop. 198990:89 s. 165. Bestämmelsen utesluter också direkttalan mot personer i tidigare säljled som är privatpersoner och vidare även näringsidkare som finns före en privatperson i distributionskedjan.

Ansvaret för näringsidkare i tidigare säljled är inte, som tredje mans marknadsföringsansvar enligt KTjL, begränsat till någon eller några typer av fel eller till någon eller några påföljder. I detta avseende är ansvaret i KKL mera omfattande.

Emellertid innehåller 46§ 2 st. KKL en viktig inskränkning i ansvaret; en näringsidkare i tidigare säljled ansvarar endast i den utsträckning motsvarande anspråk på grund av felet hade kunnat göras gällande mot honom av den som förvärvat varan från honom.

Denna begränsning innebär för det första att det krävs att varan var felaktig redan vid försäljningen i det tidigare ledet prop. 198990:89 s. 166 f.. Huruvida varan var felaktig skall bedömas med utgångspunkt från detta avtal eller, om avtal saknas, enligt köplagen, handelsbruk Är det således fråga grund

m.m. om en vara som av någon defekt har sålts för ett nedsatt pris till säljaren, kan inte köparen i förhållande till näringsidkaren i tidigare säljled göra gällande att varan är felaktig på grund av denna defekt, även om han själv har köpt fri från alla defekter. Är felaktig den

varan som en vara grunden att den avviker från vissa uppgifter som har lämnats av säljaren eller grund av att säljaren har underlåtit att lämna viss information eller vissa anvisningar som han är skyldig att lämna, kan köparen inte heller göra gällande detta fel mot näringsidkare i tidigare säljled.

Vidare kan det vara så att säljaren kan ha förlorat sin rätt att göra felet gällande, exempelvis därför att han vid en undersökning hade bort märka felet men inte gjort det jfr 20 § köplagen. I sådana fall kan inte heller köparen göra gällande anspråk grund av felet gentemot näringsidkaren i det tidigare säljledet.

Däremot är bristande reklamation i det tidigare ledet utan betydelse för köparens rätt mot tidigare led.

Även när det gäller vilka påföljder kan göras gällande är

som avtalet mellan näringsidkaren i tidigare säljled och säljaren av

Vissa avvikelser. 129

. ..

betydelse. Köparen kan endast göra gällande sådana påföljder har

som stöd i detta avtal eller, i avsaknad av avtal mellan parterna, har

som stöd i köplagen eller handelsbruk m.m. och endast under de förutsättningar som gäller mellan säljaren och näringsidkaren i tidigare led.

Inskränkningen i 46 § 2 st. KKL har även betydelse när ett fel har orsakat en produktskada. Eftersom felansvaret enligt köplagen inte omfattar produktskador, kan köparen inte med åberopande

av köprättsliga felregler vända sig mot tidigare led med anspråk ersättning för en produktskada.

Vid köpeavtal som faller under köplagen råder i princip avtalsfrihet för parterna. Ett praktiskt exempel kan att parterna har avtalat

vara bort någon påföljd eller avtalat bort rätten att göra gällande anspråk på grund av vissa typer av fel. Ett sådant avtalsvillkor kan dock inte åberopas mot en köpare som är konsument och vill rikta sina anspråk mot tredje man. l 46 § 2 st. KKL stadgas nämligen att avtal

som inskränker rätten att göra anspråk gällande får åberopas mot köparen endast om en sådan inskränkning med bindande verkan hade kunnat avtalas mellan denne och säljaren.

I likhet med vad som i allmänhet gäller när en köpare vill göra gällande påföljder grund fel krävs även vid direkttalan att

av köparen reklarnerar. Reklamation vid direkttalan skall ske samma sätt och inom samma tid som reklamation vid anspråk mot säljaren 46 § 3 st. och 23 § KKL. Följande specialregler finns dock. Reklamation kan ske antingen hos säljaren eller hos den näringsidkare mot vilken köparen vill göra gällande anspråk på grund av felet. Har reklamation skett men inte hos den näringsidkare mot vilken köparen vill rikta anspråk för felet, skall köparen underrätta denne om sitt anspråk inom skälig tid efter det att han insett eller borde ha insett att han hade anledning att framställa anspråket.

6.4.5 överväganden

Som har framgått av föregående avsnitt är tredje mans ansvar i viss utsträckning, i vart fall teoretiskt, mer omfattande i KKL än i KTjL. Ansvaret i KKL omfattar samtliga feltyper och hela påföljdssystemet kopplas när ansvaret aktualiseras.

Som Lagrådet har påpekat finns dock i KKL begränsningar

som saknar motsvarighet i KTjL. En sådan begränsning är att ansvaret för tredje man är subsidiärt i förhållande till säljarens ansvar. En annan är att personkretsen är trängre i KKL än i KTjL. En tredje begränsning utgörs av att enligt KKL kan köparen rikta anspråk mot tredje man endast i den utsträckning motsvarande anspråk grund av felet hade kunnat göras gällande dennes avtalspart.

av

130 Vissa avvikelsen... SOU 1995: 11

Vid övervägande huruvida det i bestämmelsen om tredje mans skadeståndsansvar i KTjL bör införas någon eller några begränsningar, motsvarande dem som finns i bestämmelsen om direkttalan i KKL kan konstateras att systemen i de olika lagarna är helt olika uppbyggda. Det finns därför risk för att man åstadkommer en obalans i systemet, om 33 § KTjL ändras enstaka punkter.

Det skulle i och för sig vara möjligt att begränsa tredje mans ansvar enligt KTjL på så sätt att det görs subsidiärt i förhållande till det ansvar som åvilar näringsidkaren i tjänsteförhållandet. Vad som talar för sådan begränsning är att det torde vara en naturlig utgångspunkt

en att fel i en tjänst i första hand regleras mellan konsumenten och näringsidkaren.

Emellertid finns det ett värde i att tredje man har ett självständigt ansvar för de uppgifter han själv lämnar och för sin underlåtenhet att lämna vissa uppgifter. Eftersom tredje mans ansvar är begränsat till uppgifter som han själv lämnar eller underlåter att lämna, är det inte heller sätt som när det gäller direkttalan enligt KKL

samma nödvändigt att begränsa möjligheterna att vända sig direkt mot tredje

till situationer när den ursprunglige avtalsparten är obestånd, man har upphört med sin näringsverksamhet eller inte kan anträffas. Att låta tredje mans marknadsföringsansvar bli subsidiärt skulle dessutom innebära inte oväsentlig saklig ändring till konsumenternas nackdel.

en Några skäl för en sådan ändring torde inte föreligga.

Det torde knappast genomförbart att i KTjL införa en be-

vara gränsning i personkretsen, som motsvarar den begränsning som finns i bestämmelsen om direkttalan i KKL, eller att begränsa tredje mans skadeståndsskyldighet till fall då motsvarande anspråk kan göras gällande tredje avtalspart. Skälen härför är bl.a. den

av mannens grundläggande skillnad som föreligger mellan köp och tjänster.

På grund av det anförda föreslår utredningen inte någon ändring av bestämmelserna om skadeståndsskyldighet för tredje man. I 4 kap. har utredningen dock i anslutning till behandlingen av frågan om produktansvar föreslagit en mindre ändring av 33 § KTjL.

6.5 för den skadelidande att begränsa

Skyldighet

sin skada

6.5. 1 Gällande rätt

I 42 § KKL stadgas att den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära motsvarande del förlusten. Detta stadgande har sin

en av

Vissa avvikelser. 131

. ..

motsvarighet i köplagen 70§ 1 st. och uttryck för

anses ge en generell skadeständsrättslig princip.

I samband med införandet av KTjL uppmärksammades principen. Konsumenttjänstutredningen föreslog också en regel med detta innehåll och hänvisade till att motsvarande bestämmelse fanns i köplagsförslaget SOU 1979:36 s. 500.

I propositionen avseende KTjL anförde departementschefen prop. 198485:110 s. 272 att för konsumentens rätt till skadestånd gäller

vissa begränsningar som följer allmänna skadeståndsrättsliga

av principer. Han hänvisade till den begränsning följer kravet på

som av adekvat kausalitet. Vidare nämndes principen den skadelidandes

om skyldighet att efter förmåga söka begränsa sin skada. Det ansågs dock inte att det var påkallat att införa uttrycklig regel med detta

en innehåll.

6.5.2 överväganden

Mot bakgrund av regleringen i KKL framstår det lämpligt att det

som i KTjL införs en uttrycklig bestämmelse att den skadelidande är

om skyldig att begränsa sin skada och om följden av att så inte sker. Utredningen föreslår att en sådan bestämmelse införs.

Köparens skydd 133

mot,...

7 mot

Köparens skydd säljarens borgenärer

7. 1

Inledning

KKL omfattar vissa fall av köp och byte av lösa saker 1 §. Med lösa saker avses varje slag av rörligt fysiskt föremål, t.ex. livsmedel, kläder, möbler, bilar, båtar och tekniska produkter. Som lös sak räknas också exempelvis gaser och vätskor men inte elektrisk kraft. Genom 1 § KKL undantas från lagens tillämpning avtal som avser köp eller byte av fast egendom och annan lös egendom än lösa saker, såsom arrende- och hyresrätter, andra nyttjanderätter, panträtter, fordringar, aktier och andra värdepapper och fasta saker, t.ex. byggnad annans mark. Prop. 198990:89 s. 59. Med uttrycket lösa saker torde avses detsamma som termen lösöre.

Vid försäljning av lösa saker gäller som princip att köparen blir skyddad mot säljarens borgenärer först när han har fått den köpta varan i sin besittning, den så kallade traditionsprinczpen. Om således en köpare lämnar kvar en köpt vara hos säljaren kan varan, oavsett om den är betald eller inte, genom utmätning eller konkurs tas i anspråk för betalning av säljarens skulder.

Genom att iaktta det förfarande som föreskrivs i lagen 1845:50 s. l om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, den så kallade lösöreköpslagen LkL, kan en köpare i viss utsträckning skydda sig mot att en vara, som han lämnar kvar hos säljaren, blir tagen i anspråk för säljarens skulder.

I vissa andra länder tillämpas en annan princip, avtalsprincipen. Enligt denna uppnår köparen skydd mot säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet. Detta skydd förutsätter dock i allmänhet att den köpta varan något sätt är individualiserad.

Enligt utredningens direktiv bör utredningen klarlägga i vilken omfattning och inom vilka branscher det förekommer att konsumenter åsamkas förluster vid insolvens hos näringsidkare grund av att köpta varor lämnas kvar hos näringsidkaren och där tas i anspråk för säljarens skulder. I samband därmed bör redovisas hur LkL har tillämpats vid konsumentköp. Utredningen har att överväga om skyddet för konsumenter vid säljarens insolvens behöver förstärkas.

134 Köparens skydd mot.

Om sådant behov föreligger bör utredningen undersöka om det är möjligt att uppnå ett bättre skydd genom en modernisering av LkL eller om det är lämpligare att föreskriva avsteg från traditionsprincipen vid konsumentköp. I det senare fallet skall övervägas om avsteg från traditionsprincipen bör gälla generellt för konsumentköp

eller bör avse endast särskilda områden.

7.2¶Gällande rätt

7.2. 1 Traditionsprincipen

I fråga om försäljning av lösa saker lösöre gäller som huvudregel att köparen blir skyddad mot säljarens borgenärer först genom att han får egendomen i sin besittning. Denna princip innebär att egendomen så länge besittningsövergång inte har skett kan tas i anspråk av säljarens borgenärer. Detta får praktisk betydelse vid utmätning och konkurs. Om säljaren blir utsatt för utmätning medan den sålda egendomen alltjämt är i hans besittning, kan egendomen alltså utmätas för hans skuld och, om säljaren blir försatt i konkurs under nämnda tid, ingår den i hans konkursbo.

I den angivna situationen hjälper det inte att det kan visas att avtal har träffats om överlåtelse av egendomen och att betalning har erlagts av köparen. Denne får nöja sig med att gentemot säljaren göra gällande en fordran återbetalning av köpeskillingen. Denna fordran är ofta inte vård mycket, särskilt vid konkurs då den har att konkurrera med andra fordringar.

Av det anförda följer att kravet på besittningsövergång för erhållande av skydd mot säljarens borgenärer är ett formellt krav, som en domstol inte kan efterge därför att det framgår att en verklig överlåtelse har skett.

Kravet besittningsövergång för uppnående av borgenärsskydd vid köp av lösöre har gällt under förhållandevis lång tid. Det har inte kommit till direkt uttryck i lag utan grundas närmast en tolkning motsättningsvis av LkL, tidigare lösöreköpsförordningen.

Det var länge ovisst huruvida denna lag åsyftade endast säkerhetsöverlåtelser eller endast omsättningsöverlâtelser eller bådadera se redogörelsen härom i Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 208 f.. Först genom rättsfallet NJA 1925 s. 130 slogs fast att omsättningsöverlåtelser faller under LkL. Att lagen är tillämplig säkerhetsöverlåtelser hade slagits fast genom rättsfallet NJA 1912 s. 156.

Åtskilliga bestämmelser i senare lagstiftning utgår från att det gäller ett krav besittningsövergång vid överlåtelser, även om detta inte direkt utsägs.

Köparens skydd mot. 135 ...

Vissa undantag finns emellertid från traditionskravet. Ett sådant undantag är just bestämmelserna i LkL. Om det däri angivna registreringsförfarandet iakttas och viss kortare tid förflyter, ersätter detta kravet på besittningsövergång. I fråga om virke finns särskilda bestämmelser i lagen 1944:302 om köpares rätt till märkt virke. Enligt denna lag får ved eller annat virke, som någon har tillhandlat sig och som är kvar i säljarens vård, inte tas i anspråk för betalning dennes skulder, om virket har blivit tydligt märkt för köparens av räkning och det vid köp sådant virke som det är fråga om är av brukligt att genom märkning ange vad som tillkommer köparen. I praxis har fastslagits att i fråga om köp exekutiv auktion köparen vinner skydd mot förre ägarens dvs. gäldenärens borgenärer redan själva inköpet NJA 1985 s. 159; någon besittningsgenom övergång krävs alltså inte i detta speciella fall. När det gäller överlåtelse av skepp eller skeppsbygge gäller att förvärvaren vinner skydd mot överlåtarens borgenärer genom att söka inskrivning för förvärvet 2 kap. 9 § sjölagen [1994:1009]. Här kan också nämnas lagen 1975:605 om registrering av båtbyggnadsförskott. Den lagen innebär att den som har beställt en båt och lämnat eller utfäst sig att lämna tillverkaren förskott av pengar eller byggnadsämnen får låta ta in därom upprättat skriftligt avtal i Stockholms tingsrätts protokoll samt att han därefter har förmånsrätt enligt 4 § förmånsrättslagen 1970:979 i byggnadsämnena och vad för hans räkning har tillverkats med förskottet. Denna reglering som innebär visserligen inte något avsteg från traditionsprincipen, eftersom den inte äganderätten till egendomen utan endast rätten till avser betalning därur, men den har samma syfte som ett undantag från kravet besittningsövergång. Kravet på verklig besittningsändring avser närmast den ordinära en situationen att den egendom överlåts är i säljarens besittning. I som fråga egendom som är i en tredje mans besittning är det inte om nödvändigt att besittningen övergår till köparen. För att köparen skall bli skyddad mot säljarens borgenärer är det i sådant fall tillräckligt att tredje underrättas denuntieras om överlåtelsen av köparen mannen eller säljaren Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 241, Rodhe, a.a.,

se

211 och Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 5 uppl. 1994, s. 223 f.. Därefter innehar tredje egendomen för köparens s. mannen räkning. Krav på denuntiation när den överlåtna egendomen innehas av tredje kan sägas en konsekvens av det principiella kravet man vara besittningsövergång. Denuntiation såsom substitut för besittningsövergång innefattas i allmänhet när det talas om traditionskravet. Så sker också i det följande, när inte något annat eller framgår av anges omständigheterna.

136 Köparens skydd mot.

. ..

Vad nu har sagts om krav besittningsövergång för erhållande

av borgenärsskydd vid köp gäller även i fråga om byte.

Gâva av lösöre blir inte gällande mot givarens borgenärer förrän den har fullbordats genom att egendomen har kommit i gåvotagarens besittning 1 § 2 st. och 2 § lagen [1936:83] angående vissa utfästelser om gåva. Beträffande gåva av skepp och skeppsbygge gäller dock samma krav som vid annan överlåtelse av sådan egendom. Ifråga

om gåva mellan makar krävs för borgenärsskydd i princip att gåvan har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken ÄktB, 8 kap. l § 2 st. ÄktB. Undantag gäller, förutom för personliga begränsat

presenter av värde, bl.a. för skepp och skeppsbygge.

När det gäller pantsättning av lösöre fordras, för att panthavaren skall vara skyddad mot upplåtarens borgenärer, att egendomen har kommit i panthavarens besittning se Hessler, a.a., 358 ff., Rodhe,

s. a.a., s. 391 ff. och Håstad, a.a., s. 275 ff.; se även 10 kap. 1 § HB. Det krävs dessutom att detta besittningsförhällande består.

I fråga om lösöre som är i tredje mans besittning finns det särskilda bestämmelser i lagen 1936:88 om pantsättning av lös egendom

som innehaves av tredje man. Fullbordad panträtt uppkommer i detta fall genom att innehavaren underrättas om pantutfästelsen antingen

av pantsättaren eller av panthavaren; i det senare fallet krävs företeende av en skriftlig handling som utvisar upplåtelsen.

Vad har sagts i det föregående har lösöre. Överlåtelse

som avsett av lös egendom som utgörs av fast sak, i praktiken främst byggnad annans mark, medför skydd mot överlåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet NJA 1952 s. 407. Detta gäller också beträffande säkerhetsöverlåtelse av sådan egendom se nämnda rättsfall. Pantsättning av byggnad annans mark kräver däremot, för att gälla mot upplåtarens borgenärer, att panthavaren erhåller och behåller besittningen se NJA 1954 s. 455.

Löpande skuldebrev behandlas i lagstiftningen i nu förevarande hänseende i princip samma sätt som lösöre. Enligt 22 § lagen l936:81 om skuldebrev SkbrL är överlåtelse av sådant skuldebrev sålunda inte gällande mot överlåtarens borgenärer utan att förvärvaren har fått handlingen i sin besittning. När det är en bank eller ett värdepappersinstitut som säljer löpande skuldebrev, gäller dock inte krav besittningsövergång. Vad som sagts om överlåtelse gäller också beträffande pantsättning 10 § SkbrL. För att gåva av löpande skuldebrev skall gälla mot givarens borgenärer krävs det besittningsövergång l § 2 st. och 3 § 1 st. lagen angående vissa utfästelser

om gåva.

Beträffande enkla skuldebrev är regeln i stället att det, för

att en överlåtelse skall bli gällande mot överlåtarens borgenärer, krävs att gäldenären har underrättats om överlåtelsen av överlåtaren eller

Köparens skydd mot. 137

. ..

förvärvaren 31 § 1 st. SkbrL. I fråga gåva enkelt skuldebrev

om av gäller särskilda föreskrifter rörande underrättelsen till gäldenären 3 § 3 st. lagen angående vissa utfästelser gåva. Vad sagts

om som om överlåtelse gäller även beträffande pantsättning 10 § SkbrL.

Vad nu har anförts i fråga om enkla skuldebrev gäller också beträffande muntliga fordringar samt vissa rättigheter för vilka det finns någon förpliktad, t.ex. bostadsrätt se Hessler, 253 f.,

a.a., s. Rodhe, a.a., s. 215 och Håstad, 245 ff. samt, beträffande bo-

a.a., s. stadsrätt, NJA 1971 s. 66.

I fråga om överlåtelse av aktiebrev gäller för skydd mot överlåtarens borgenärer detsamma som beträffande löpande skuldebrev 3 kap. 6 § aktiebolagslagen [1975:1385], se även 3 kap. 6 § bankaktiebolagslagen [1987:618]. Överlåtelse aktier omfattas

av som av aktiekontolagen 1989:827 ger skydd mot överlåtarens borgenärer genom registrering av överlåtelsen 6 kap. 2 §. Detta gäller också i fråga om pantsättning 6 kap. 6 §.

I fråga om fast egendom blir en överlåtelse gällande mot överlåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet, vilket skall ske i skriftlig form se Rodhe, a.a., s. 204 ff.. Panträtt i fastighet upplåts genom att fastighetens ägare, efter att ha erhållit inteckning i fastigheten, överlämnar pantbrev till panthavaren 6 kap. l och 2 §§ jordabalken. Datapantbrev, som utfärdas registrering i

genom pantbrevsregistret, anses ha överlämnats till borgenären när denne har registrerats som pantbrevshavare i registret. Beträffande det fallet att skriftligt pantbrev innehas av tredje man, se lagen om pantsättning

av lös egendom som innehaves av tredje man, andra meningen.

7.2.2¶Närmare om lösöreköpslagen

Om en köpare av någon anledning inte vill eller kan omedelbart ta emot en vara som han har köpt, kan han uppnå skydd mot säljarens borgenärer genom att iaktta det förfarande som regleras i LkL.

Förfarandet innebär följande 1 §. Köpeavtalet skall i

tas upp en skriftlig handling där det köpta godset anges. Handlingen skall

vara bevittnad. Köpet skall inom vecka därefter kungöras i ortstidning

en

säljarens bostadsort. Den skriftliga handlingen och bevis

om kungörelsen skall inom åtta dagar därefter tillställas kronofogdemyndigheten i det län där egendomen finns och inom månad från

en samma dag företes vid tingsrätten i den ort där egendomen finns för att tas in i dess protokoll.

Sedan 30 dagar har gått från det att handlingen företeddes vid tingsrätten får köparen separationsrätt till den sålda egendomen 3 §. Denna kan alltså inte tas i anspråk av säljarens borgenärer vid utmätning som äger rum därefter eller i konkurs som föranleds av ansökan som

görs efter nämnda tid. I de fall konkurs har föregåtts av ansökan om förordnande av god man enligt ackordslagen 1970:847 gäller viss avvikelse från nämnda tidsfrist.

En lösöreköpares anspråk får vika för företagshypotek som grundas

företagsinteckning, vilken har sökts senast 30 dagar efter det att köpehandlingen företeddes vid tingsrätten 2 kap. 4§ 2 st. lagen [1984:649] om företagshypotek, se även 3 a § LkL. Detta innebär att en lösöreköpares skydd mot säljarens borgenärer är mycket svagt i fall då säljarens verksamhet belastas av företagshypotek. Det kan t.0.m. 4 ifrågasättas inte förfarande enligt LkL i sådana fall i praktiken är

om meningslöst.

En förutsättning för att det skall vara möjligt att behandla ett köpeavtal enligt reglerna i LkL är att egendomen utgörs av lösöre. Med lösöre avses lösa saker inklusive levande djur Helander, Kreditsäkerhet i lös egendom, 1984, s. 571 ff..

LkL är emellertid inte tillämplig registrerat skepp eller skeppsbygge. Detta får anses följa av att överlåtelse av sådan egendom blir skyddad mot överlåtarens borgenärer genom inskrivning av förvärvet, 2 kap. 9 § sjölagen se Hâstad, a.a., s. 241 f.. Inskrivning är möjlig beträffande såväl omsättningsöverlåtelse som säkerhetsöverlåtelse prop. 1973:42 s. 233 och Rune, Rätt till skepp, 1976, s. 46 och 93.

I fråga om överlåtelse av luftfartyg gäller traditionsprincipen. I motiven till lagen 1955:227 om inskrivning av rätt till luftfartyg uttalades att LkL inte skulle vara tillämplig på luftfartyg prop. 1955:13 s. 130. Det torde dock vara osäkert om gällande rätt har denna innebörd se Håstad, a.a., s. 242 samt nedan nämnda betänkande.

Leasingutredningen Ju 1988:01 har i sin behandling av frågan funnit att det inte finns skäl att undanta luftfartyg från LkL:s tilllämpningsområde SOU 1994: 120, Finansiell leasing av lös egendom, s. 168 och 447 f.. Utredningen föreslår därför en ändring i LkL varav indirekt avses framgå att luftfartyg omfattas av lagen.

För att ett lösöreköp skall kunna registreras krävs att den överlåtna egendomen förtecknas ett sådant sätt att den kan identifieras. LkL gäller således inte vid köp av generiskt bestämt gods trots att registrering kan ske generisk egendom om den är tillräckligt noga speci-

av ficerad Helander, a.a., s. 571. Surrogation i utbytt egendom anses inte möjlig, åtminstone inte om säljaren har haft rätt att byta ut egendomen Håstad, a.a., s. 214 ff.. Individualiseringskravet hindrar dock inte att lösöreköpet kan omfatta egendom som ännu inte innehas av överlåtaren Helander, a.a., s. 571. En annan sak är att det sakrättsliga skyddet för lösöreköparen i sådant fall är beroende av att det sker ett sakrättsligt giltigt förvärv av hans fångesman.

Köparens skydd mot. 139

. ..

Kostnaderna för att låta registrera ett lösöreköp kan variera. Parterna kan i många fall behöva anlita sakkunnig hjälp med att upprätta handlingen över lösöreköpet. Härtill kommer kostnaden för kungörelseförfarandet. Uppvisandet vid kronofogdemyndighet är kostnadsfritt, medan det vid registreringen vid tingsrätten tas ut en ansökningsavgift om för närvarande 275 kr förordningen [1987:452] om avgifter vid de allmänna domstolarna, [Avgiftslistan].

Leasingutredningen har SOU 1994: 120 föreslagit vissa förändringar beträffande lösöreköp. Förslaget går i korthet ut följande. Vissa förenklingar föreslås av förfarandet; bl.a. skall kravet bevittning av köpehandlingen och företeende av handlingen vid kronofogdemyndigheten avskaffas. Vidare införs i lagens 1 § en uttrycklig föreskrift om att lagen inte gäller registrerat skepp och skeppsbygge, varav avses skola motsatsvis framgå att den gäller luftfartyg. Slutligen föreslås att 3 och 3 a §§ i lagen samt 2 kap. 4 § 2 st. lagen om företagshypotek skall upphöra att gälla. Sistnämnda förslag innebär att ett lösöreköp, efter det att det föreskrivna förfarandet har iakttagits, får verkan mot säljarens borgenärer redan när bevis om kungörelse ges in till tingsrätten; detta gäller även mot innehavare av företagshypotek.

7.3¶Utländsk rätt

I det följande kommer frågan om vad som krävs för borgenärsskydd i vissa andra länder att redovisas. Framställningen är begränsad till vad som krävs för att en köpare skall vara skyddad mot säljarens borgenärer vid köp av lösöre. Andra regler kan således gälla vid exempelvis gåva och även vid överlåtelse av annan egendom än lösa saker.

I Danmark anses det av praxis framgå att redan överlåtelseavtalet ger köparen sakrättsligt skydd. Vid försäljning av generiskt bestämt gods måste varan dock ha individualiserats ett normalt sätt, dock inte nödvändigtvis ett sätt som är bindande för säljaren mot köparen. Nämnda principer gäller dock endast vid omsättningsöverlåtelse. Vid säkerhetsöverlâtelse krävs fysisk besittningsövergång. Rättstillämpningen har i ett flertal fall haft att avgöra huvruvida en överlåtelse är en omsättningsöverlåtelse eller en säkerhetsöverlâtelse. De gränsdragningsfrägor som sålunda har uppkommit synes dock i praktiken ha kunnat hanteras utan alltför stora problem bl.a. genom att bevisbördan åligger den som gör gällande separationsrätt.

I Norge synes rättsläget inte vara helt klart. I praktiken synes i allmänhet avtalsprincipen godtas vid omsättningsköp. Det avgörande förefaller om den köpta varan kvarlämnats hos säljaren endast

vara, i köparens intresse, t.ex. därför att transport skall ordnas eller varan

140 Köparens skydd mot,...

skall bli föremål för ändrings- eller förbättringsåtgärder. I sådant fall är den köpta egendomen skyddad mot anspråk från säljarens borgenärer redan genom avtalet. En förutsättning för att sakrättsligt skydd skall uppnås är dock att den sålda egendomen är individualiserad. Om egendomen har kvarlämnats hos säljaren främst i dennes intresse är avtalet inte tillräckligt för att köparen skall erhålla skydd mot säljarens borgenärer.

Enligt finsk rätt ger avtalet köparen sakrättsligt skydd under förutsättning den sålda är individualiserad. Är det fråga

att varan om säkerhetsöverlåtelse uppställs dock ett krav att varan har övergått i köparens besittning. Det ankommer köparen, i vilkens besittning en vara inte har övergått, att styrka att ett giltigt avtal har ingåtts med säljaren. Det är sedan säljarens borgenärer som har att visa att avtalet har ingåtts för skens skull eller egentligen säkerhetsöverlåtelse.

är en

I fransk rätt gäller att äganderätten till köpt egendom övergår i samband med avtalet, även i förhållandet mellan köparen och säljarens borgenärer. En förutsättning för att egendomen skall vara fredad från säljarens borgenärer är att den är individualiserad. Vilka krav som skall ställas för att såld egendom skall anses tillräckligt individualiserad har varit omstritt. Tidigare sågs individualiseringen snarast

som en ömsesidig rättshandling. Numera torde det räcka att egendomen märks eller avskiljs. Högre krav antas dock ställas i detta avseende om säljarens borgenärers rätt eljest kan äventyras. Vad som ovan sagts gäller endast omsättningsöverlåtelse. Säkerhetsöverlåtelse godkänns inte i fransk rätt.

Även i England tillämpas huvudregel avtalsprincipen. Den

som förutsätter emellertid att det är fråga om omsättningsöverlåtelse och att egendomen är individualiserad. I vissa fall räcker dock inte enbart avtalet för sakrättsligt skydd. Vid förvärv av lösöre finns således enligt Bills of Sale Act ett krav registrering för att köpet skall gälla mot säljarens borgenärer vid konkurs eller utmätning. Registreringskravet v gäller dock inte vid vanliga förvärv ur en köpmans rörelse. För att säkerhetsöverlåtelse skall gälla mot överlåtarens borgenärer uppställs stränga formkrav.

Enligt tysk tidigare västtysk rätt krävs för sakrättsligt skydd enligt huvudregeln i § 929 i Bürgerliches Gesetzbuch BGB att besittningen övergår till köparen. Det är emellertid inte nödvändigt med en fysisk besittningsövergång. Av § 930 BGB följer nämligen att besittningen anses övergå till köparen om det avtalas att egendomen fortsättningsvis skall innehas av säljaren för köparens räkning. Avtalet behöver inte vara uttryckligt. Samma regler gäller vare sig det är frågan om omsättnings- eller säkerhetsöverlåtelse.

Enligt nederländsk rätt gäller traditionsprincipen. I fråga om omsättningsöverlåtelse finns dock möjlighet att ersätta traditionskravet

Köparens skydd mot.. 141

..

med en överenskommelse att säljaren skall inneha egendomen för köparens räkning. Detta är möjligt även vid säkerhetsöverlåtelse men då krävs numera dessutom att avtalet är skriftligt och att dess datering bekräftas av notarie.

7.4¶Förluster till av att köpta varor

följd

kvarlämnats hos säljaren samt

lösöreköpslagens tillämpning

7.4.1 Omfattningen av förluster grund av att

traditionskravet inte har iakttagits vid konsumentköp

Av svaren utredningens enkät se bilaga 3 kan utläsas att konsumenters kunskap om den risk som är förenad med att lämna kvar en köpt vara hos säljaren i allmänhet är bristfällig eller obefintlig.

Det framgår vidare av svaren att det i viss utsträckning, dock inte i någon större omfattning, förekommer att konsumenter, som har lämnat kvar köpta och betalda varor hos säljarennäringsidkaren, lider förlust på grund av att näringsidkaren blir försatt i konkurs eller utsatt för utmätning. Konsumentvägledarnas förening har svarat att sådana förluster alltid förekommer i samband med konkurs.

Som exempel branscher där sådana förluster förekommer har nämnts de som säljer pälsar, möbler, båtar och bilar.

Enkäten ger vid handen att det förekommer i ringa utsträckning att köpare lämnar kvar hos säljaren varor som är helt eller delvis betalda. Det är då i allmänhet fråga om säsongsvaror som båtar eller pälsar, skrymmande varor eller varor som skall ändras eller specialutrustas eller för vilka måste ordnas särskild leverans.

7.4.2¶Lösöreköpslagens tillämpning

Av den officiella statistiken Statistisk årsbok 198283 tab. 351, 1985 tab. 388, 1989 tab. 386 och 1994 tab. 401 framgår att registrerade lösöreköp uppgick totalt under åren 1977 1992 till följande antal.

-

I en artikel i Svensk Juristtidning 1983 s. 643, Lösöreköp i praktiken

en undersökning, har numera advokaten Per Johan Eckerberg redovisat en undersökning av lösöreköp vid Handens, Sollentuna, Solna, Stockholms, Huddinge, Nacka och Södra Roslags tingsrätter under åren 1977 1981.

-

Av artikeln framgår att av det totala antalet lösöreköp vid dessa tingsrätter under nämnda år, 599 stycken, sju har uppgivits vara omsättningsöverlåtelser och 588 säkerhetsöverlätelser. Beträffande fyra lösöreköp finns ingen uppgift.

Utredningen har besökt kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Malmöhus och Kristianstads län. Vid dessa besök har kunnat konstateras att det övervägande antalet av där under senare år registrerade lösöreköp torde ha avsett säkerhetsöverlåtelser. Registrering av konsumentköp synes inte ha förekommit. Att LkL sällan eller aldrig tillämpas vid konsumentköp bekräftas också i den enkät som utredningen har gjort.

5 överväganden

7.5. 1 Inledning

Av den undersökning som utredningen har gjort framgår att det emellanåt förekommer att konsumenter, som har lämnat kvar köpta och betalda varor hos säljarennäringsidkaren, lider förlust grund av att näringsidkaren kommer obestånd och varan därvid tas i anspråk av hans borgenärer.

Av betydelse i detta sammanhang är emellertid inte endast i vilken utsträckning köpare har gjort förluster till följd av att traditionskravet inte har iakttagits. Frekvensen av förluster under en viss period beror bl.a. antalet konkurser och utsökningsmål, vilket har samband bl.a. med de ekonomiska konjunkturerna. Av intresse är därför också den omfattning i vilken det förekommer att köpare lämnar kvar köpta och betalda varor hos näringsidkaren. Genom ett sådant förfarande utsätter köpare sig för risken att förlora den köpta egendomen och tillfälligheterna kan bli avgörande för huruvida förlust uppkommer i det enskilda fallet.

Enkåtsvaren visar att det särskilt på vissa områden är vanligt att köpare lämnar kvar köpta varor hos säljaren, trots att varan har betalts. Utredningen gör den bedömningen att det inte är praktiskt möjligt att genom upplysning eller på annat sätt ändra på dessa vanor i någon större utsträckning.

Mot bakgrund härav anser utredningen att det finns ett behov av att förstärka skyddet för konsumenter vid säljarens insolvens.

Köparens skydd mot.. 143

..

7.5.2 Förstärkning av skyddet för konsumenter

genom

modernisering av lösöreköpslagen

En modernisering av LkL måste ut att förfarandet förenklas. Det finns knappast skäl för att köparen skall behöva vända sig till två olika myndigheter. Vad som måste krävas är ett kungörande samt inskrivning i ett register. Inskrivningen bör helst ske i ett för hela landet gemensamt register. Även vissa andra förenklingar formaliteterna

av bör göras. I fråga om konsumentköp är det också viktigt att kostnaden för förfarandet är låg, i vart fall i förhållande till varans värde. För att förfarandet skall vara praktiskt användbart på konsumentköp torde det också vara nödvändigt att köparens skydd mot säljarens borgenärer inträder i och med att förfarandet fullgjorts och inte först efter en viss tid, under vilken säljarens borgenärer har möjlighet att agera för att kunna ta i anspråk egendomen.

Som framgår av vad som sagts i det föregående har Leasingutredningen nyligen föreslagit ändringar i LkL som delvis är av den innebörd som nu angetts.

Ett förfarande som förenklats och ändrats i enlighet med vad nu sagts innebär otvivelaktigt att förutsättningarna för ett ökat konsumentskydd vid säljarens insolvens ökar. För att uppnå ett starkare skydd för konsumenter krävs dock även att det ändrade förfarandet verkligen kommer till användning i fall då egendom lämnas kvar hos säljaren. Under förutsättning att ansvaret för att registrering kommer till stånd fortfarande skall ligga konsumenten, kräver detta att konsumenter är medvetna om de risker som är förknippade med att kvarlämna en köpt vara hos säljaren.

Som tidigare redovisats torde konsumenter i allmänhet för närvarande inte vara medvetna om traditionskravet. Det kan förmodas att de flesta utan närmare tanke saken utgår från att de under alla förhållanden år berättigade att utfå egendomen om full betalning har erlagts. Utredningen bedömer det inte som realistiskt att konsumenters kunskap om traditionskravet skulle i någon mer betydande utsträckning förbättras information. Även det skulle möjligt pâ

genom om vara att ett effektivt sätt informera konsumenter om riskerna vid säljarens insolvens, är det knappast troligt att konsumenter i någon större utsträckning skulle använda sig av lösöreköp när de lämnar kvar köpta

hos säljaren. Även förfarandet förenklas, innebär registrevaror om ringsförfarandet visst besvär för konsumenten. Registrering av ett lösöreköp innebär vidare att konsumenten åsamkas en extra utgift. Särskilt i de fall då konsumenten avser att ta varan i besittning ganska kort tid efter köpet är det inte troligt att han annat än i undantagsfall skulle påta sig det besvär och den kostnad som är förenade med registrering av köpet.

En möjlighet, som påpekats i utredningens enkätsvar, skulle kunna vara att lägga ansvaret för registreringen säljaren. En skyldighet för en säljare att låta registrera varje köp innebär att under

som varan någon tid kvarblir i hans besittning skulle emellertid innebära betydande merarbete och kostnader för säljaren.

7.5.3¶Alternativ till traditionsprincipen

Av vad som har sagts i det föregående framgår att det inte torde

vara möjligt att i praktiken förstärka konsumenters skydd vid säljares insolvens genom att förbättra det registreringsförfarande gäller

som nu enligt LkL. För sådant fall har utredningen enligt direktiven att pröva om ett bättre skydd i stället kan skapas genom bestämmelser, som innebär avsteg vid konsumentköp från traditionsprincipen. Därvid skall övervägas om sådana bestämmelser bör gälla generellt för konsumentköp eller om de bör avse endast särskilda områden.

Enligt direktiven och uttalanden av Lagutskottet bet. 199293:LU2 är det däremot inte aktuellt att överväga en mera generell ändring

av de sakrättsliga reglerna. Det ankommer alltså inte på utredningen att föreslå ett generellt avskaffande traditionsprincipen.

av

Det är tydligt att avsteg från traditionsprincipen berör åtskilliga frågor vilka måste beaktas. I direktiven har särskilt pekats på gränsdragningen mellan omsättningsöverlåtelse och säkerhetsöverlåtelse, specialitetskravet, behovet av regler om återvinning och presumtionsbestämmelserna vid utmätning.

Alternativet till att kräva besittningsövergång för att den

som förvärvar lösöre skall bli skyddad mot överlåtarens borgenärer är närmast att sådant skydd skall inträda i och med överlåtelseavtalet och alltså utan krav på någon faktisk förändring beträffande innehavet

av egendomen. Denna s.k. avtalsprincip är vanligt förekommande i andra länder. Se härom närmare i avsnitt 7.3.

Beträffande objekt som är föremål för ett kvalificerat inskrivningssystem kan för borgenärsskydd i stället tänkas krav inskrivning registrering av förvärvet. Sådana inskrivningssystem finns dock inte annat än för vissa speciella typer av egendom främst skepp och luftfartyg och det ligger i sakens natur att det inte heller är möjligt att mera generellt införa en sådan ordning.

Ett annat alternativ utgörs av att borgenärsskydd skulle inträda genom registrering i ett för alla slags lösören gemensamt register, med eller utan krav kungörande. En sådan möjlighet, som skulle utgöra en motsvarighet till vad som nu gäller enligt LkL, kan dock inte fylla någon funktion annat än som alternativ till ett principiellt krav på besittningsövergång. Som närmare behandlats i det föregående torde det inte vara praktiskt möjligt att komma till rätta med de nu förelig-

Köparens skydd 145

mot..

..

gande problemen genom införande av ett moderniserat registreringsförfarande.

Av vad som sagts nu följer att vad som kan komma i fråga ett

som alternativ till den nu gällande traditionsprincipen är avtalsprincipen.

7.5.4 Syftet med traditionsprincipen samt fördelar och

nackdelar med traditionsprincipen respektive avtalsprincipen

När traditionskravets funktion då det gäller förvärvares skydd mot

en överlåtarens borgenärer diskuteras, nämns i allmänhet bl.a. att detta krav avser att motverka skenöverlåtelser samt att det tillgodoser kreditgivares intresse av att få vetskap om vad lånesökande äger.

en Ibland framhålls också sådana förhållanden den publicitet ett

som som överlämnande av besittningen medför och den uppoffring för överlåtaren som ligger i besittningsövergången. Beträffande

en mera fullständig redovisning för olika argument som har åberopats till stöd för traditionsprincipen se Göranson, Traditionsprincipen, 1985, s. 619 ff.

Man bör hålla isär å ena sidan traditionsprincipens syfte och å andra sidan de faktiska verkningar tillämpning av principen har. Att traditionsprincipen har ett visst ändamål eller vissa ändamål utesluter naturligtvis inte att den kan ha även andra, positiva eller negativa, verkningar. Från syftet bör också skiljas vad principen omedelbart innebär vid en tillämpning.

Den manifestation utåt som en besittningsändring innebär kan sägas utgöra ett slags publicitet. Denna är emellertid inte något självändamål. l den mån publiciteten har någon betydelse i detta sammanhang borde det vara på så sätt att besittningsövergång till följd

av den däri liggande publiciteten kan tillgodose ett visst intresse. På motsvarande sätt utgör den uppoffring som avhändande av besittningen innefattar för överlåtaren inte något ändamål i sig.

Syftet är alltså att söka bakom själva innebörden av besittningsövergången.

Ett tänkbart syfte med traditionsprincipen på nu förevarande område skulle, som antytts, vara att underlätta kreditgivares bedömning av kreditvärdigheten hos lånesökande. Tanken är då tydligen att kravet

besittningsövergång skulle motverka att det ges sken av att egendom som innehas av lånesökanden ägs av denne, när den i själva verket tillhör någon annan som har förvärvat egendomen.

Det kan emellertid inte antas att avgörande för en kreditgivares benägenhet att lämna lån till en kreditsökande är den närmare omfattningen av dennes innehav av lös egendom. Egendom innehas i ganska stor omfattning av någon annan än ägaren, t.ex. grund av

146 Köparens skydd mot...

leasing. Att innehavet av lös egendom och i synnerhet av enskilda objekt vid tidpunkten för kreditgivningen inte kan antas vara avgörande för kreditbedömningen torde gälla även i fall då säkerheten skall utgöras av företagshypotek. En företagshypotekshavare måste alltid räkna med att underlaget för säkerheten förändras, t.ex. genom att varulager försäljs.

Det torde däremot vara obestridligt att kravet besittningsövergång syftar till att motverka skenöverlåtelser se t.ex. Hessler, a.a., s. 90 ff. och Håstad, a.a., s. 209 samt NJA 1985 s. 159 163] och 1987 s. 3 12]; jfr Göranson, a.a., s. 640 ff. och i Svensk Juristtidning 1987 s. 484 ff., särskilt s. 489 491, samt Helander, a.a.,

s. 747 f.. Med skenöverlåtelse avses här inte endast att en gäldenär har vidtagit en åtgärd utåt, närmast genom en skriftlig handling, som anger att viss egendom har överlåtits trots att någon reell överlåtelse inte har ägt Även det fallet gäldenär i efterhand, när

rum. att en exekution aktualiseras, konstruerar en transaktion t.ex. genom antedatering av en överlåtelsehandling omfattas.

Påståendet om syfte att förhindra skenöverlåtelser bör emellertid nyanseras. Många gäldenärer är beredda att vidta vissa, mer eller mindre långtgående, åtgärder för att undandra egendom från exekution. Tanken bakom påståendet om nämnda syfte måste vara att en gäldenär, som är beredd att oriktigt hävda att han har överlåtit viss egendom eventuellt med åberopande av en skriftlig handling, avstår från åtgärden när han inser att han måste lämna från sig besittningen för att förfarandet inte skall vara meningslöst.

Detta resonemang svarar dock knappast mot realiteterna. Som tidigare nämnts torde de flesta inte känna till kravet besittningsövergång för erhållande av borgenärsskydd. Det förekommer sålunda förhållandevis ofta vid utmätning att gäldenären gör gällande att viss egendom som han har i sin besittning har överlåtits till någon annan. Vidare kan en gäldenär, som känner till vad som gäller, i samförstånd med den uppgivne förvärvaren tillfälligt överföra besittningen till denne. En gäldenär kan också helt enkelt föra bort och dölja värdefull egendom, något som inte är ovanligt i utsökningsmål.

Realiteten i påståendet att traditionsprincipen syftar till att motverka skenöverlåtelser synes i vart fall numera närmast ligga i att kravet på besittningsövergång underlättar för kronofogdemyndigheter, konkursförvaltare och andra berörda att lämna oklara och i realiteten ogrundade påståenden om överlåtelse av egendom utan avseende med hänvisning enbart till traditionskravet, när besittningsövergång inte har skett.

När det gäller fördelarna med traditionsprincipen får de anses främst bestå i realiserandet av nyssnämnda syfte, dvs. att skenöverlåtelser i många fall kan avfärdas på ett enkelt och smidigt sätt. En

Köparens skydd mot. 147

. ..

annan fördel är att det blir obehövligt att göra skillnad mellan

omsättningsöverlåtelser och säkerhetsöverlåtelser. Skälet härtill är att det gäller i princip samma krav för erhållande av borgenärsskydd i fråga om överlåtelse som beträffande pantsättning.

En ytterligare fördel med traditionsprincipen har sagts att den

vara är enkel att tillämpa. Så är troligen också i allmänhet fallet. Om förvärvaren har tagit egendomen i sin besittning är saken klar.

Påståendet om okomplicerad tillämpning är dock inte invändningsfritt. Det kan t.ex. vara tveksamt om vidtagna åtgärder uppfyller kravet besittningsövergång. En särskild fråga som egendomligt nog inte har blivit löst är om det är tillräckligt att egendomen har kommit ur överlåtarens besittning eller om den måste ha kommit i förvärvarens egen besittning; frågan har praktisk betydelse särskilt då egendomen har lämnats till en självständig fraktförare. Det är också oklart hur långvarig en besittningsändring måste vara för att traditionskravet skall vara tillgodosett och i vilken utsträckning subjektiva faktorer kan beaktas. Se bl.a. NJA 1925 s. 535, 1934 s. 193 och 1975 s. 638.

Det torde över huvud inte vara möjligt, vare sig i lagstiftning eller i praxis, att fastställa vad som mera exakt fordras i alla situationer för att kravet besittningsövergång skall vara uppfyllt. Det innebär att det alltid kommer att råda en viss osäkerhet i gränsfall. Detta kan påverka möjligheten att genomföra vissa transaktioner inom näringslivet, dä det kan vara fråga om egendom av stort värde.

En annan nackdel med traditionsprincipen är att den synes vara tämligen okänd bland allmänheten. Det kan därför lätt hända att köpare gör oväntade förluster genom att låta den köpta egendomen under någon tid bli kvar hos säljaren. Principen slår alltså till även på verkliga försäljningar, då köparen har betalt köpeskillingen. Den förlust som köparen då gör torde i allmänhet komma helt överraskande för honom och han kan antas ställa sig oförstående till kravet på besittningsövergång, när han kan visa att fråga är om ett korrekt köp.

En ytterligare nackdel med kravet besittningsövergång

för att en förvärvare skall bli skyddad mot överlåtarens borgenärer är att överlåtelse med sådan sakrättslig verkan svårligen kan i vissa

äga rum situationer. Enligt vad som upplysts för utredningen föreligger sådana fall på sina håll inom verkstadsindustrin, t.ex. då två företag delar verkstadslokaler och det ena företaget önskar överlåta en maskin till det andra. Ett annat exempel är att två företag avser att företa en sale and lease back-transaktion, t.ex. beträffande luftfartyg. Det bortses från möjligheten att använda LkL, när den är tillämplig, något som måste betraktas som en nödlösning.

Ett ytterligare fall då traditionskravet orsakar svårigheter föreligger när ett företag som led i en rekonstruktion skall överlåta rörelsen med

148 Köparens skydd mot.

. ..

inventarier, lager m.m. till någon som skall driva verksamheten vidare. På det privata området kan nämnas överlåtelser mellan samboende personer av egendom i parternas gemensamma besittning sambesittning, jfr NJA 1962 s. 669, som dock gällde gåva; här avses inte gåva mellan makar.

Traditionsprincipen strider också, särskilt vid beaktande av hur strängt den tillämpas, mot vad som i allmänhet gäller i andra länder.

Fördelar och nackdelar med avtalsprincipen kan sägas utgöra baksidan av nackdelarna och fördelarna med traditionsprincipen.

När det gäller fördelarna skyddar avtalsprincipen en köpare som har fullgjort sin prestation, dvs. erlagt betalning för den köpta egendomen. Principen överensstämmer vidare med vad som gäller i flera andra länder. Den framstår som naturlig för allmänheten. Regeln är också enkel och klar.

Avtalsprincipen medför emellertid också vissa nackdelar. Den kan sålunda antas medföra större problem med skenöverlåtelser, dvs. att påståenden om att egendom ägs av någon annan än innehavaren måste prövas i sak och att sådana invändningar kan komma att bli mera vanligt förekommande. Principen medför också vissa svårigheter beträffande säkerhetsöverlåtelser. Om inte bestämmelserna om upplåtelse av panträtt skall kunna kringgås, måste sålunda i tillämpningen skillnad göras mellan omsättningsöverlåtelser och säkerhetsöverlåtelser.

Sammanfattningsvis kan saken lite förenklat och tillspetsat uttryckas så, att kravet besittningsövergång för att en köpare skall bli skyddad mot säljarens borgenärer är ett något primitivt och trubbigt medel för att tillgodose intresset av att ogrundade påståenden från tredje man om bättre rätt till egendom som är i en gäldenärs besittning inte skall behöva föranleda rättsförlust för säljarens borgenärer.

7.5.5 Allmänna synpunkter beträffande avskaffande av kravet

besittningsövergång

Av vad som sagts i det föregående följer att det konsumentområdet finns ett behov av att avskaffa kravet besittningsövergång för att köparen skall vara skyddad mot säljarens borgenärer och i stället tillämpa avtalsprincipen.

Enligt direktiven har utredningen att överväga om undantag från traditionsprincipen bör gälla generellt för konsumentköp eller begränsas till att avse särskilda områden.

Som nyss nämnts är det särskilt beträffande vissa typer av egendom som det förekommer att en köpare lämnar kvar den köpta egendomen hos säljaren. Hit hör bl.a. fritidsbåtar och pälsar. I sådana fall torde anledningen till kvarlämnandet i allmänhet vara att egendomen under viss tid skall förvaras av säljaren.

Köparens skydd mot. 149

. ..

Men även andra områden torde det sällan förekomma att köpt egendom kvarlämnas hos säljaren under någon kortare tid, t.ex. därför att egendomen är skrymmande och det dröjer något innan transport kan ordnas eller därför att egendomen skall bli föremål för förbättringsåtgärder i säljarens verkstad. Som exempel detta kan nämnas möbler, bilar och vitvaror.

Om en bestämmelse i saken begränsas till vissa angivna typer av egendom beträffande vilka det är särskilt vanligt att egendomen kvarlämnas hos säljaren, måste man alltså utgå från att utanför regleringen faller en hel del situationer i vilka förlust kan inträffa på grund av egendomens kvarlämnande och delvis även inträffar. För köpare av sådan egendom måste det framstå som orättvist och oförklarligt att strängare regler gäller än i fråga om de egendomsslag som omfattas av undantagsregeln.

Allmänt sett framstår det också som säreget att begränsa en bestämmelse om undantag från traditionskravet till vissa typer av varor. Skäl till att sådant undantag anses kunna göras är inte endast att detta krav föranleder rättsförluster i en del fall utan också att kravet numera inte kan anses tillräckligt motiverat med hänsyn till dess syfte. Det sistnämnda skälet är inte begränsat till att gälla endast vissa slags lösören.

På grund av det anförda anser utredningen att, om undantag anses böra göras från traditionsprincipen i fråga om konsumentköp däri inräknat byte som omfattas av KKL, undantag bör gälla generellt beträffande sådana köp.

Om traditionsprincipen överges, får man troligen räkna med att antalet oriktiga påståenden med eller utan stöd av en skriftlig överlåtelse-

handling om att egendom i en gäldenärs besittning har överlåtits ökar

något. Det finns dock knappast anledning att utgå från att följden skulle bli en avsevärd ökning av sådana skenöverlåtelser. Skäl till detta antagande är bl.a. att traditionsprincipen torde vara förhållandevis okänd bland allmänheten. De flesta konsumenter utgår alltså redan för närvarande från att ett förvärv är skyddat i och med överlåtelseavtalet, i vart fall om varan har betalts.

Risken för skenöverlåtelser är dessutom troligen inte så stor beträffande förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter, jämfört med vad som gäller i fråga om förhållandet privatpersoner emellan och näringsidkare emellan.

Det kan här erinras att i fråga överlåtelse av fast egendom

om om redan det skriftliga överlåtelseavtalet skyddar förvärvaren mot överlåtarens borgenärer. I utsökningsmål förekommer det sällan att det åberopas en överlåtelsehandling som misstänks inte svara mot någon verklig överlåtelse. Dessa fall torde dock inte bereda så stora

150 Köparens skydd mot...

svårigheter i tillämpningen. Det förtjänar nämnas att en gäldenär, som i samband med utmätningsförrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom tas i anspråk, gör sig skyldig till oredlighet mot borgenärer 11 kap. l § 2 st. brottsbalken.

Frågan i vad mån skenöverlåtelser kan antas föranleda svårigheter vid ett övergivande av traditionsprincipen beror emellertid även och framför allt vad som i fortsättningen bör gälla i fråga om besittningens betydelse såsom presumtion om äganderätt för innehavaren, bl.a. vid utmätning. Dessa och andra frågor rörande konsekvenserna av ett avskaffande av traditionskravet behandlas närmare nedan i avsnitt 7.5.6.

Redan här kan emellertid framhållas att en övergång till avtalsprincipen när det gäller en förvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer inte kan anses påkalla ändring av bestämmelser som avser besittningens betydelse i andra hänseenden.

Om kravet på besittningsövergång för borgenärsskydd avskaffas, innebär detta att en sedan mycket lång tid gällande ordning som vilar på principiell grund överges. Detta kan dock inte ses som något väsentligare skäl mot en ändring i fall de praktiska fördelar som uppnås överväger nackdelarna, särskilt som den nuvarande ordningen inte torde vara mera allmänt känd bland konsumenter.

I detta sammanhang förtjänar understrykas att kravet besittningsövergång för att förvärv av lösöre skall vara skyddat mot överlåtarens borgenärer har tillkommit vid en tid, då de ekonomiska förhållandena i samhället var helt andra och betydligt mera okomplicerade än för närvarande. Det kan vid den tiden ha framstått som naturligt att för borgenärsskydd uppställa krav på att besittningen till den sålda egendomen skulle ha frångått säljaren och övergått till förvärvaren. Med den rörlighet och omsättning som numera förekommer det ekonomiska området har de bakomliggande förhållandena helt förändrats. När det ofta kan vara ett naturligt inslag i ett köpeavtal att den förvärvade egendomen lämnas kvar hos säljaren, i vart fall under en kortare tid och i vissa fall även för längre tid, passar det inte längre så väl med ett krav besittningsövergång för att förvärvaren skall ha skydd vid överlåtarens obestånd.

En större olägenhet kan synas vara att traditionskravet beträffande en förvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer kan sägas ingå i ett större system avseende besittningens betydelse i olika hänseenden när det gäller rätten till lösöre. Ett slopande av kravet besittningsövergång i fråga om erhållande av borgenärsskydd rubbar därför i någon mån detta system. Inte heller denna synpunkt kan emellertid anses utgöra ett avgörande argument mot ett avskaffande av traditionskravet.

Köparens skydd mot. 151 . ..

Det kan frågas om andra som har anspråk mot en gäldenär i första hand borgenärer med penningfordringar, särskilt avseende köpeskilling för såld egendom och som får nöja sig med att söka utmätning eller konkurrera i en konkurs med andra oprioriterade borgenärer blir orättvist behandlade genom att en köpare får separationsrätt, trots att den köpta egendomen lämnats kvar i säljarens besittning. Är det med andra ord befogat med separationsrätt beträffande anspråk på mera

viss egendom än i fråga om vissa penningfordringar

Som skäl för separationsrätt beträffande köpt och betalad egendom kan helt enkelt åberopas att det framstår som naturligt att tillerkänna bättre ställning den vars anspråk är riktat mot ett individuellt en objekt. Det torde också överensstämma med vad gemene man anser riktigt och rättvist. Se även Håstad, a.a., s. 207 f. Beaktas bör vara också att den har penningfordran i många fall kunnat skydda som en sig att skaffa sig någon form av säkerhet, t.ex. panträtt eller genom återtaganderätt i fråga om fordran på köpeskilling. Utredningen ser för sin del inte någon anledning till att separationsrätt inte skulle kunna införas för köpt egendom av hänsyn till andra anspråk mot säljaren som i motsvarande mån blir lidande. Saken kan också uttryckas så, att säljarens fordringsborgenärer inte kan anses ha något befogat anspråk att tillgodogöra sig överlåten egendom säljaren har erhållit betalning för, enbart av den anledningen att som egendomen lämnats kvar hos säljaren. Den nuvarande ordningen innebär att säljarens borgenärer i fall då köpt egendom kvarlämnas hos säljaren får tillgodogöra sig såväl köpeskillingen som egendomen. Avskaffande traditionskravet i fråga om överlåtelse medför, som av nämnts i det föregående, att det i tillämpningen får göras skillnad mellan omsättningsöverlåtelser och säkerhetsöverlåtelser, om vad som krävs för fullbordad pantsättning inte skall kunna kringgås. Säkerhetsöverlåtelser torde emellertid knappast förekomma i någon nämnvärd utsträckning mellan näringsidkare såsom överlåtarelåntagare en och konsument såsom förvärvarekreditgivare. Utredningen en återkommer till frågan i det följande. Ett sätt att komma ifrån de svårigheter som är förenade med att avskaffa traditionsprincipen samtidigt som syftet med ett frångående därav uppnås skulle att tillämpa begreppet medelbar besittning. vara Det skulle innebära att kravet besittningsövergång som förutsättning för borgenärsskydd principiellt upprätthålls, men att säljaren efter en överlåtelse inneha den överlåtna egendomen för köparens anses räkning sådant sätt att kravet besittningsövergång anses uppfyllt, trots att någon förändring de faktiska förhållandena inte har skett av

constitutum possessorium.

Fallet jämställs alltså med den situationen att egendom som överlåts innehas tredje underrättats om överlåtelsen. Som tidiav en man, som

gare nämnts ersätter underrättelsen då en faktisk besittningsändring, och tredje mannen anses därefter inneha egendomen för förvärvarens räkning.

Som framgår av redogörelsen för utländsk rätt tillämpas ett sådant synsätt i vissa andra länder. Det är då alltså i realiteten

inte fråga om faktisk besittning utan om vad brukar benämnas rättslig be-

som sittning. Ett visst stöd för att tillämpa begreppet medelbar besittning kan också sägas finnas i rättsfall från tid där denna

ett par senare princip har kommit till användning, låt vara att detta gällde innebörden av utsökningsbalkens UB bestämmelser besittning såsom grund

om för presumtion om gäldenärens äganderätt NJA 1984 132 och 456.

s.

Att använda sig av begreppet medelbar besittning innebär emellertid en ren konstruktion för att med bibehållande ett formellt krav i

av detta fall att en besittningsändring skall ha kommit till stånd kunna

komma fram till ett resultat som anses tillfredsställande. Det framstår som helt främmande för svensk rätt, med de anspråk ett realistiskt synsätt som allmänt brukar uppställas, att använda sig av en sådan konstruktion när det gäller den nu aktuella frågan. Utredningen ställer sig därför avvisande till en sådan lösning.

Vid de diskussioner som utredningen har fört med företrädare för vissa kronofogdemyndigheter har dessa beträffande utmätning och konkurs framhållit följande. Utmätning lösöre hos privatpersoner

av har minskat på senare tid. Sådan utmätning förekommer inte heller i någon större utsträckning hos näringsidkare. Slopande traditions-

av kravet vid konsumentköp torde inte medföra några större problem i tillämpningen. Att generellt övergå till avtalsprincipen vid överlåtelse av lösöre år, på grund av risken för missbruk, betydligt större

en fråga. Vissa av företrädarna ansåg att utmätningsförfarandet skulle fungera väl även vid en sådan ändring. Det underströks att stora krav måste ställas bevisningen, då det görs gällande att lös egendom

som är i en gäldenärs besittning tillhör en tredje på grund över-

man av låtelse från gäldenären. Företrädarna framhöll nackdelarna med att olika regler i sakrättsligt hänseende kommer att gälla för å sidan

ena konsumentköp och å andra sidan köp av lösöre i övriga fall.

Utredningen har också diskuterat frågan övergång till avtalsprin-

om cipen med tre advokater i Stockholm, vilka sysslar med konkursförvaltning. Dessa framhöll följande. Införande av avtalsprincipen endast i fråga om konsumentköp torde inte medföra några större problem. Det kan dock ibland bli svårare för en förvaltare att sälja egendom i en näringsidkares konkursbo, eftersom man får räkna med att vissa föremål kan med sakrättslig verkan tillhöra köpare; dessa kan komma att höra av sig först efter någon tid. Om gäldenärens rörelse med inneliggande lager säljs till någon näringsidkare, kan det bli

annan fråga huruvida ett godtrosförvärv har gjorts. Av nyssnämnda skäl kan

Köparens skydd 153

mot.

. ..

vissa svårigheter uppkomma med att upprätta korrekt bouppteck-

en ning. Om avtalsprincipen skall gälla endast beträffande konsumentköp, blir det avgörande för köparens rätt köpet faller under KKL eller

om under den allmänna köplagen, vilket i vissa fall kan tveksamt. I

vara vart fall två av advokaterna ställde sig för närvarande negativa till att avtalsprincipen skulle införas generellt för köp lösöre. Denna

av ståndpunkt motiverade en av dem med att företag försätts i

som konkurs ofta har företagit osunda transaktioner och övergång till

att en avtalsprincipen skulle kunna underlätta sådana avtal. En advokater-

av na ansåg för sin del inte troligt att avtalsprincipen skulle öka fall

av skenöverlåtelser.

De frågor som föranleds av en övergång till avtalsprincipen konsumentköpsområdet är principiellt sett desamma uppkommer

som vid ett generellt införande avtalsprincipen; svårigheterna är dock

av givetvis av mindre omfattning. Trots att det inte ankommer på utredningen att överväga och föreslå att traditionsprincipen generellt avskaffas och ersätts av avtalsprincipen, det därför lämpligt att

synes först beröra konsekvenserna generell övergång till avtalsprin-

av en cipen. Detta ligger också i linje med de har förts i

resonemang som det föregående, vilka delvis har haft och måst ha generell

- - en mera innebörd.

7.5.6¶Följder av en generell övergång till avtalsprincipen

beträffande skydd mot överlåtarens borgenärer vid köp

av lösöre

I detta avsnitt skall diskuteras frågan i vilken utsträckning övergång

en till avtalsprincipen generellt beträffande köp lösöre, såvitt gäller

av förvärvarens skydd mot överlåtarens borgenärer, pâkallar ändring

av andra bestämmelser eller grundsatser, vilka kräver besittning eller besittningsändring eller enligt vilka besittningsförhållandet annars är av betydelse.

Bakgrunden till behandlingen av denna fråga är att olika regler

om besittningens betydelse kan ha ett visst samband med varandra. Det bör därför noggrant undersökas om en reform av vad krävs för

som borgenärsskydd föranleder ändring även andra regler

av som uppställer krav i fråga om besittningen.

Vidare behandlas andra särskilda problem föranleds

som av en sådan generell övergång till avtalsprincipen som nu avses.

154 Köparens skydd mot... SOU 1995: ll

7.5.6.1 Inverkan regler rörande besittningens betydelse i vissa grundläggande hänseenden

Överlåtelse lösöre från någon inte är ägare och inte heller av som annars behörig att förfoga över egendomen kan medföra godtrosförvärv för förvärvaren enligt bestämmelserna i lagen 1986:796 om godtrosförvärv av lösöre. För att sådant förvärv skall komma till stånd krävs det bl.a. att egendomen i överlåtarens besittning vid var överlåtelsen 2 §. En förutsättning är att förvärvaren har fått annan egendomen i sin besittning. Att godtrosförvärv till lösöre kan grundas på att egendomen är i överlåtarens besittning innebär att besittningen till lösöre legitimerar besittaren att såsom ägare eller på annan grund förfoga över egendomen. Innehavet medför alltså att innehavaren får antas vara ägare eller behörig att förfoga över egendomen, såvida inte omannars ständigheterna är sådana att förvärvaren bör förstå att han saknar sådan rätt. Grunden för denna egenskap hos besittningen torde närmast vara det förhållandet att ägare till lös egendom i allmänhet är den som har besittningen till egendomen, låt vara att undantag härifrån numera förekommer i stor utsträckning se SOU 1965:14, Godtrosförvårv av lösöre 81 f.. Se vidare vad som sägs i det följande i fråga om s.

presumtionsbestämmelserna i UB.

Om kravet besittningsövergång av lösöre slopas som förutsättning för borgenärsskydd försvagas i någon mindre mån grunden för besittningen legitimationsegenskap. Det kan dock inte komma i som fråga att denna anledning göra någon ändring beträffande den nu av berörda förutsättningen för godtrosförvärv. I fråga kravet på besittningsövergång till förvärvaren som om ytterligare förutsättning för godtrosförvärv kan framhållas följande. Detta krav har här inte till syfte att motverka skentransaktioner. Kravet får närmast ses som uttryck för meningen att vid en så nog långtgående rättsverkan exstinktivt godtrosförvärv det rimligtvis som måste fordras att samtliga led i förvärvet uppfyllts jfr SOU 1965: 14, Godtrosförvårv lösöre, 83 och Hessler, a.a., s. 95 och av s. 124. Det närmast stötande den rätte ägaren skulle få vika vore om redan grund att avtal överlåtelse har träffats jämte god tro. av om En ordning skulle dessutom bli inkonsekvent så sätt att skydd annan godtroende förvärvare, dvs. i tvesalufallet, inträder först mot annan genom besittningstagandet. Kravet besittningsövergång för godtrosförvärv tillgodoser alltså för sådana förvärv högst naturligt anspråk och påverkas inte av att ett traditionskravet avskaffas när det gäller borgenärsskydd.

Köparens skydd mot. 155

. ..

Beträffande dubbelförsäljning tvesalu är huvudregeln att den

vars köp, dvs. köpeavtal, skedde först har företräde l kap. 5 § HB. Sedan gammalt har emellertid gällt det undantaget att den senare köparen har företräde, om han har fått godset i sin besittning och

var i god tro NJA 1908 s. 331; även NJA 1932 107. Detta är

se s. numera lagfäst så sätt att lagen om godtrosförvärv lösöre

av anses vara tillämplig även i fråga om dubbelförsäljning se prop. 1985 86:l23 s. 17 f..

Företräde för en senare köpare framför en tidigare kan sägas vara ett specialfall av exstinktivt godtrosförvärv eller i vart fall ha nära samband med sådant förvärv. Vad som har sagts i det föregående angående godtrosförvärv är därför tillämpligt även beträffande dubbelförsäljning. Vad som gäller därom berörs alltså inte av ett avskaffande av traditionskravet då det gäller borgenärsskydd.

Besittning till lösöre för en gäldenär medför presumtion ägande-

om rätt vid utmdtning. Enligt 4 kap. 18 § 1 st. UB skall sålunda gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det inte framgår att egendomen tillhör någon Att bestäm-

annan. melsen även omfattar vissa andra egendomsslag än lösöre, bl.a. byggnad på annans mark och löpande skuldebrev, saknar här betydelse. Av 4 kap. 17 §jfrd med 18 och 19 §§ UB följer att lös egendom som är i tredje mans besittning skall presumeras tillhöra tredje

mannen; för att egendomen skall utmätas i sådant fall krävs att det framgår att egendomen tillhör gåldenären.

Vidare gäller vid utmätning hos varaktigt sarnboende makar eller sambor enligt 4 kap. 19 § 1 st. UB att den av makarna eller samborna som är gäldenär anses som ägare till lös egendom, som makarna eller samborna har i sin gemensamma besittning. Presumtionen bryts

om det görs sannolikt att de är samägare eller om det framgår att egendomen tillhör gäldenärens make eller sambo eller

någon annan.

Den sistnämnda bestämmelsen bygger samma grund som regeln i 4 kap. 18 § 1 st. UB. Den går dock längre, eftersom presumtionen är tillämplig oavsett vem av makarna eller samborna som är gäldenär. Vid de fortsatta övervägandena bortses till en början från denna bestämmelse.

Bestämmelsen om att lös egendom i gäldenärens besittning ensambesittning skall presumeras tillhöra gäldenären har motiverats med antagandet att lös egendom regelmässigt tillhör den som har egendomen i sin besittning och med sambandet med den betydelse som besittningsövergång har för skydd mot en överlåtares borgenärer prop. 198081:8 s. 423. Det är här alltså fråga om samma grundläggande synsätt som då det gäller kravet att en överlåtare skall ha egendomen i sin besittning för att förvärvaren skall kunna göra godtrosförvärv.

156 Köparens skydd mott...

Besittningen kan alltså sägas legitimera besittaren som ägare även när fråga är om utmätning. Saken kan uttryckas så att, liksom innehavaren presumeras vara ägare när han vill överlåta egendomen, det framstår som logiskt och naturligt att en sådan presumtion också gäller när en rättslig åtgärd utmätning skall vidtas mot honom se

- - Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 79 och 92 f..

Avskaffande av traditionskravet i fråga om borgenärsskydd måste antas i någon mån öka de fall då en gäldenär innehar egendom, som någon annan är ägare till med sakrättslig verkan. Sådana fall torde dock inte särskilt vanliga i fråga om privatpersoner. Då det gäller

vara näringsidkare som i sin verksamhet sysslar med att sälja varor torde det däremot förekomma i större utsträckning. Vid verkliga köp är det emellertid i princip alltid avsett att köparen skall besittning till egendomen, låt vara att det av olika skäl kan i en del fall dröja något mellan köpeavtalet och besittningsövergången.

Även traditionskravets avskaffande alltså kommer att medföra

om en viss ökning av situationer då egendom som är i en gäldenärs besittning inte tillhör denne, kan detta inte anses rubba grunden för presumtionen sådant sätt att denna bör ändras. Inte heller finns det skäl att ändra vad som gäller som förutsättning för presumtionens brytande jfr Gregow, a.a., s. 40 och 124 f..

När det gäller presumtionsbestämmelsen beträffande makar och sambor kan först framhållas att den bestämmelsen inte kan förklaras med rent logiska skäl av den art som har behandlats i det föregående. Bestämmelsen, som tillkom under riksdagsbehandlingen av UB, har främst motiverats av intresset att motverka undandraganden av egendom och av utmätningsförfarandets effektivitet i övrigt se bet. 198081 :LU23 s. 28 f.. I propositionen hade föreslagits att presumtionen skulle gå ut på samäganderätt mellan makarna eller samborna och att presumtionen skulle brytas, om det beträffande viss egendom framgick att den tillhörde en av dem eller någon annan.

Presumtionsbestämmelsen i 4 kap. 19 § 1 st. UB är alltså mycket sträng mot gäldenärens make eller sambo. Tillämpningen måste också leda till att en makes eller sambos egendom sällan blir ianspråktagen för den andra makens eller sambons skulder.

Om traditionskravet för borgenärsskydd avskaffas, försvagas grunden för den nu förevarande presumtionsregeln ytterligare. I fråga

överlåtelser gäldenären har gjort till någon utomstående är om som förhållandet i princip detsamma som i det föregående har berörts vid ensambesittning såvitt gäller överlåtelser från privatpersoner.

Då det gäller överlåtelser till den andra maken eller sambon ligger saken något annorlunda till. Å sidan kan förmodas överlåtelser

ena att av detta slag, vilka är allvarligt menade, kan förekomma i något större utsträckning; det kan erinras om att här inte avses gåva jfr 8 kap. 1 §

Köparens skydd mot. 157

. ..

2 ÄktB. Å andra sidan

st. är det främst i förhållandet mellan makar och sambor som skenöverlåtelser kan tänkas bli aktuella. Det finns därför anledning att vara särskilt försiktig då egendom påstås ha överlåtits från gäldenären till den andra maken eller sambon.

På grund av det anförda kan traditionskravets avskaffande inte

heller anses påkalla någon ändring av presumtionsregeln i 4 kap. 19 §

1 st. UB.

Vad nu sagts innebär att påståenden om överlåtelse av egendom vilka saknar reell grund torde kunna hanteras sådant sätt, att de åtminstone i princip inte skall medföra rättsförluster för utmätningssökande borgenärer. Det kan i detta sammanhang nämnas att, enligt vad utredningen inhämtat vid sina besök på några kronofogdemyndigheter, utmätning av lösöre hos privatpersoner numera inte förekommer så ofta samt att sådan utmätning inte heller förekommer i någon större utsträckning hos näringsidkare.

De nu diskuterade presumtionsbestämmelserna vid utmätning är också tillämpliga vid verkställighet av kvarstad för fordran och vid verkställighet av beslut om betalningssäkring 16 kap. 13 § 1 st. UB och 11 § 1 st. lagen [l978:880] om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Det är tydligt att frågan om betydelsen av traditionskravets avskaffande ligger till på sätt här.

samma

Bestämmelserna om återvinning i konkurs ger konkursboet möjlighet att i viss utsträckning till stånd rättelse av dispositioner som gäldenären har vidtagit till skada för borgenärerna. En förutsättning för återvinning är som regel att den återvinningsgrundande rättshandlingen har ägt rum inom viss kortare tid från fristdagen, vilken i allmänhet är dagen för ansökningen om konkurs 4 kap. 2 § konkurslagen [1987:672], KL. Beträffande rättshandlingar som består i överlåtelse av egendom börjar återvinningsfristerna i princip att löpa först i och med att förvärvaren har fått sakrättsligt skydd för sitt förvärv.

Det nu sagda innebär enligt gällande rätt t.ex. att âtervinningsfristen beträffande en överlåtelse till underpris av en vara i överlåtarens besittning börjar löpa när förvärvaren får egendomen i sin besittning. Dessförinnan är förvärvaren inte skyddad mot överlåtarens borgenärer, vilket innebär att egendomen utan vidare kan tas i anspråk av överlåtarens konkursborgenärer. Det finns då inte något behov av återvinning.

Om traditionskravet avskaffas och förvärvaren alltså erhåller skydd mot överlåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet kommer återvinningsfristerna, om någon särskild föreskrift inte meddelas, att räknas från tidpunkten för avtalet. Detta är i och för sig konsekvent och överensstämmer med vad som i allmänhet gäller för andra fall, då redan avtalet ger förvärvaren borgenärsskydd.

158 Köparens skydd mot.

. ..

Att återvinningsfristerna räknas från överlåtelseavtalet kan emellertid ibland innebära fara för borgenärerna. Även besittnings-

en om övergång i allmänhet inte kan anses medföra någon egentlig publicitet, torde det ofta finnas större förutsättningar för att berörda borgenärer skall få kännedom om överlåtelsen efter besittningsövergång och därmed kunna bevaka sin rätt.

Härtill kommer följande. För konkursförfarandet finns det inte några presumtionsregler svarande mot 4 kap. 18 och 19 UB. Anspråk äganderätt för tredje man till egendom i konkursgäldenärens besittning bör kunna avvisas av förvaltaren, om inte tredje mannen har något verkligt stöd för sitt anspråk. I fall då påstående om överlåtelse av egendom får godtas kan det dock vara en fördel att återvinningsfristen inte börjar löpa förrän en överlåtelse har tagit sig uttryck i besittningsövergång. En sådan ordning kan inte anses innebära något oberättigat intrång i förvärvarens rätt.

Till jämförelse kan nämnas följande. Som tidigare nämnts blir vid avtal om överlåtelse av fast egendom förvärvaren skyddad mot överlåtarens borgenärer i och med det skriftliga avtalet; det krävs alltså inte att förvärvaren har sökt lagfart. Trots detta gäller i fråga om återvinning enligt en särskild bestämmelse att återvinningsfristerna börjar löpa först då lagfart sökts 4 kap. 4 § KL. Detta innebär att det inte är möjligt att dölja en försäljning av fast egendom sådant sätt, att återvinningsfristen har gått till ända när borgenärerna erhåller möjlighet att få kännedom om överlåtelsen.

Mot bakgrund av det anförda bör avskaffande av traditionsprincipen föranleda att 4 kap. 4 § KL kompletteras med en bestämmelse som medför att återvinningsfristerna beträffande överlåtelse av lösöre räknas först från det att besittningsövergång skedde.

Byte av egendom följer i princip samma regler som köp då det gäller förvärvarens skydd mot överlåtarens borgenärer se t.ex. Walin, Separationsrätt, 1975, s. 17. Om traditionskravet för erhållande av borgenärsskydd avskaffas beträffande köp, bör detsamma ske i fråga om byte.

För att förvärvare skall vara skyddad mot överlåtarens borgenä-

en rer vid gåva av lösöre gäller i princip samma krav som vid köp. För gåva mellan makar finns dock vissa särskilda bestämmelser.

Att traditionskravet avskaffas vid köp av lösöre medför, i fall då egendomen är kvar i säljarens besittning, att säljarens borgenärer inte kan ta i anspråk såväl den erlagda köpeskillingen som själva egendomen utan får nöja sig med köpeskillingen eller vad som har trätt i dess ställe. Vid gåva finns det inte något substitut, som borgenärerna skulle kunna ta i anspråk om traditionskravet efterges.

Även återvinningsreglerna, avtalsprincipen införs vid gåva,

om om i många fall skulle kunna medföra återgång av gåvor som inte har

Köparens skydd mot. 159

. ..

föranletts besittningsövergång, bör det enligt utredningens mening inte komma i fråga att avskaffa kravet besittningsövergång för gåvas fullbordande såsom en förutsättning för skydd mot givarens borgenärer.

I fråga om överlåtelse av skepp och skeppsbygge gäller att förvärvet blir skyddat mot överlåtarens borgenärer genom att inskrivning söks för förvärvet 2 kap. 9 § sjölagen. Före införandet av krav inskrivning för borgenärsskydd, vilket skedde vid reformering år 1973 av vissa delar av 1891 års sjölag 19 §, var det oklart om det krävdes besittningsövergång för erhållande av borgenärsskydd eller om sådant skydd inträdde i och med överlåtelseavtalet se artiklar i frågan

av Christer Rune, Gösta Walin och Lennart Hagberg i Svensk Juristtidning 1969 s. 880 ff. och 1970 s. 225 ff., 230 ff. och 235 med där gjorda hänvisningar till litteratur och rättsfall. I förarbetena till 1973 års ändringar talades det om att överge traditionsprincipen och att ersätta traditionsprincipen med krav på inskrivning se prop. 1973:42 s. 243 ff., se även s. 138 ff. och 553 f..

Skepp och skeppsbygge utgör lösöre i lagens mening. Utredningen anser för sin del övervägande skäl tala för att sådan egendom var underkastad traditionskrav före 1973 års ändringar, även om utvecklingen mot allt större fartyg torde ha ökat de praktiska svårigheterna vid genomförande av besittningsövergång. Om traditionsprincipen generellt ersätts av avtalsprincipen vid köp och byte lösöre,

av kan det synas vara en logisk följd att avtalsprincipen skall gälla även beträffande överlåtelse av skepp. Det skulle också medföra att

samma regler i fråga om förutsättningarna för erhållande av borgenärsskydd kommer att gälla för skepp och luftfartyg.

Det finns däremot inte någon anledning att ändra vad enligt

som sjölagen gäller om inskrivningens betydelse beträffande godtrosförvärv och företräde vid dubbelöverlåtelse eller om inskrivningens verkan i övrigt 2 kap. 8 och 10 13 §§. En reglering i fråga skepp i

- om enlighet med vad nu sagts skulle utgöra en parallell till jordabalkens sakrättsliga bestämmelser beträffande fast egendom, vilka för övrigt låg till grund för 1973 års reformering av sjörätten.

Skepp utgör emellertid ett alldeles speciellt slag av lösöre, beträffande vilket särskilda förhållanden gör sig gällande. Detta sammanhänger bl.a. med den internationalisering som råder inom sjöfarten. Det måste därför ingående övervägas om det är lämpligt att införa avtalsprincipen detta område. Bl.a. bör det undersökas hur den nuvarande ordningen har fungerat i praktiken. På grund härav anser utredningen sig inte böra ge uttryck någon egen ståndpunkt i frågan.

För att pantsättning av lösöre skall ge panthavaren en rätt som är skyddad mot pantsättarens borgenärer krävs att besittningsövergång

har skett jfr 10 kap. 1 § HB. Kravet är emellertid strängare här än vid överlåtelse. För att det sakrättsliga skyddet för panträtten skall bibehållas fordras sålunda att panthavarens besittning till panten består se Hessler, a.a., s. 361, Rodhe, a.a., s. 392, Håstad, a.a., s. 280 och Walin, Panträtt, 1991, s. 77.

I fall kravet besittningsövergång för borgenärsskydd avskaffas då det gäller överlåtelse av lösöre, kan frågan ställas om detta bör medföra ändring av vad som gäller beträffande besittningskravet vid pantsättning. Detta har tydligen samband med det syfte som ligger bakom kravet på besittningsövergång vid pantsättning.

Besittningsändringens huvudsakliga funktion vid pantsättning torde i princip densamma som vid överlåtelse. Ett syfte torde sålunda

vara vara att motverka skentransaktioner och i efterhand konstruerade påståenden se Hessler, a.a., s. 354 och 361, Håstad, a.a., s. 276 och Walin, 76 f.. Även andra skäl har dock anförts, bl.a. att

a.a., s.

krav besittningsövergång förebyggs konflikter med andra genom

har anspråk med avseende samma egendom Håstad, a.a., som

276 och Walin, a.a., s. 77 samt att den uppoffring som ligger i s. besittningsavståendet är ägnad att rättfärdiga att panthavaren får företräde framför andra borgenärer Hessler, a.a., s. 361 och att motverka att gäldenären försöker låna sig ur sina ekonomiska svårigheter Håstad, a.a., s. 276. Beträffande traditionskravets syfte vid pantsättning se även Helander a.a., s. 347 ff.

Det finns inte anledning att här närmare in frågan i vad mån de olika skäl som har åberopats till stöd för kravet på besittningsändring vid pantsättning numera verkligen är hållbara. Det bör dock understrykas att risken för skentransaktioner häri inräknat i efterhand gjorda konstruktioner torde vara större i fråga om pantsättning än beträffande överlåtelse.

Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att traditionskravet går längre vid pantsättning än vid överlåtelse på så sätt att panthavarens besittning till panten måste bestå för att panthavaren skall

skyddad mot pantsättarens borgenärer framstår det enligt utvara redningen som helt klart att vad som gäller i fråga om besittningsövergång vid pantsättning inte bör ändras av den anledningen att traditionskravet avskaffas vid överlåtelse.

Den angivna ståndpunkten beträffande pantsättning föranleder

nu frågan hur säkerhetsöverlåtelser skall behandlas. Utredningen återkommer till den frågan.

Beträffande löpande skuldebrev finns det i SkbrL bestämmelser som innebär att sådana skuldebrev i sakrättsligt hänseende i princip behandlas sätt lösöre. Enligt 22 § 1 st. denna lag gäller

samma som sålunda att överlåtelse löpande skuldebrev inte gäller mot över-

av låtarens borgenärer utan att förvärvaren har fått handlingen i sin besitt-

Köparens skydd 161 mot. . ..

ning. I följd av föreskriften i 10 § gäller detsamma i fråga pantsättning. Från denna regel finns ett undantag i 22 § 2 st. för det fall att bank eller värdepappersinstitut säljer löpande skuldebrev; försäljningen gäller då mot bankens eller värdepappersinstitutets borgenärer även om skuldebrevet har lämnats kvar för förvaring hos banken eller institutet. Före SkbrL:s tillkomst det ha varit ovisst det krävdes synes om besittningsövergång för att en förvärvare skulle bli skyddad mot överlåtarens borgenärer se Marks Würtemberg-Sterzel, Lagen von om skuldebrev, l uppl. 1937, s. 104 och Walin, Lagen skuldebrev om m.m., 1977, s. 164 jfr Hessler, 252. Införandet sådant a.a., s. av krav motiverades främst med de svårigheter skulle som annars föranledas av säkerhetsöverlåtelser. Trots att bestämmelserna rörande förutsättningarna för sakrättsligt skydd i princip är desamma vid överlåtelse löpande skuldebrev av som vid överlåtelse av lösöre, skiljer sig dock bakgrunden på grund av objektens olika beskaffenhet. Medan det vid överlåtelse lösöre kan av vara högst naturligt att förvärvaren under någon tid låter egendomen kvarbli i överlåtarens besittning, torde det åtminstone i princip saknas anledning till ett sådant förfarande när det gäller löpande skuldebrev. Risken för skenöverlåtelser däri inräknat i efterhand konstruerade överlåtelser måste dessutom större beträffande skuldebrev än i vara fråga om lösöre. Härtill kommer frågan behandlingen säkerom av hetsöverlâtelser, som tydligen skulle bli ett betydligt större problem beträffande löpande skuldebrev än då frågan gäller lösöre. På grund av det anförda utgår utredningen från att ett avskaffande av traditionskravet vid överlåtelse lösöre inte påkallar någon ändav ring av vad som i detta hänseende gäller för löpande skuldebrev. Denna ståndpunkt beträffande löpande skuldebrev gäller också bankbok eller annat enkelt skuldebrev för vilket enligt 32 § SkbrL gäller samma regel i förevarande hänseende för löpande nu som skuldebrev. Detsamma är förhållandet med växel, check, konossement och andra handlingar rörande vilka 22 § 1 st. SkbrL är analogt tillämpligt. Ändring påkallas inte heller de till SkbrL anslutande - av bestämmelserna i 35 § avtalslagen. Andra handlingar vilka det angivna synsättet också är tillämpligt är bl.a. pantbrev i fastighet och i skepp jfr 6 kap. 2 § 1 st. jordabalken och 3 kap. 2 § l st. sjölagen samt företagshypoteksbrev jfr l kap. 3 § lagen om företagshypotek. I dessa fall är det emellertid fråga om upplåtelse av panträtt eller säkerhetsrätt. annan I fråga om överlåtelse av enkelt skuldebrev gäller enligt 31 § l st. SkbrL att överlåtelsen inte gäller mot överlåtarens borgenärer utan att gäldenären har underrättats därom överlåtaren eller förvärvaren. av Detsamma gäller beträffande pantsättning av sådant skuldebrev, 10 §

162 Köparens skydd matt...

SkbrL. Om överlåtelsen innebär gåva, gäller något annorlunda föreskrifter om gäldenärens underrättande 3 § 3 st. lagen angående vissa utfästelser om gåva. På i huvudsak samma skäl som i det föregående har anförts för att vad som gäller i fråga om överlåtelse av löpande skuldebrev inte bör ändras, i fall traditionskravet avskaffas när det gäller överlåtelse av lösöre, bör inte heller någon ändring ske av vad som gäller beträffande enkelt skuldebrev. Bestämmelsen i 31 § l st. SkbrL är analogt tillämplig vid överlåtelse muntlig fordran samt av flera olika rättigheter, beträffande av vilka det finns någon förpliktad. Inte heller i fråga om dessa egendomsslag är någon ändring påkallad.

7.5.6.2 Inverkan andra bestämmelser enligt vilka besittningen är av betydelse

I detta avsnitt behandlas frågan i vad mån avskaffande av kravet

besittningsövergång för erhållande av borgenärsskydd vid överlåtelse

lösöre påkallar ändring av bestämmelser olika lagstiftningsav områden, vilka förutsätter besittning eller besittningsändring eller enligt vilka besittningen annars är av betydelse. Enligt 10 § 1 st. köplagen gäller att, om säljaren inte har gett kredit eller anstånd med betalningen, han inte är skyldig att lämna ut varan eller, överlåtelse av dokument eller annat sätt, frånhända sig genom förfoganderätten över den förrän betalning sker detentionsrätt. På motsvarande sätt föreskrivs i 5 § 2 st. KKL att säljaren inte är skyldig att lämna ut förrän den betalas, om köparen inte har fått kredit. varan Principen att säljaren vid kontantköp får hålla inne varan tills köparen betalar köpeskillingen innebär att säljaren har en säkerhet för att köparen fullgör sin del av avtalet innan han är skyldig att fullgöra sin prestation. Det är tydligt att bestämmelserna härom inte berörs av ett avskaffande traditionsprincipen då det gäller skydd mot av överlåtarens borgenärer. Vissa bestämmelser rör frågan om återtagande av såld egendom, vilken har kommit i köparens besittning. Enligt 54 § 4 st. köplagen får säljaren, har kommit i köparens besittning, häva köpet på om varan grund köparens dröjsmål med betalning av köpeskillingen endast av han har förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar om varan. En likalydande bestämmelse finns i 40 § 3 st. KKL. Till denna är fogat föreskrift om att säljaren inte får häva köpet, sedan priset en i sin helhet har betalts. I fråga vad gäller vid återtagande av såld vara, frivillig om som väg eller handräckning eller verkställighet, finns bestämmelser genom i 25 32 §§ konsumentkreditlagen 1992:830 och 7 18 §§ lagen - -

Köparens skydd mot. 163

. ..

1978:599 om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. I 9 kap. 10 § UB regleras frågan om exekutiv försäljning egendom

av som innehas under förbehåll om återtaganderätt.

Som princip gäller alltså att säljaren inte är berättigad att häva köpet på grund av dröjsmål med betalningen sedan egendomen har kommit i köparens besittning. Säljaren kan emellertid i köpeavtalet förbehålla sig hävningsrätt även efter besittningsövergången, vilket vanligen sker i form av förbehåll om återtaganderätt eller äganderättsförbehåll. Sådant förbehåll gäller mot köparens borgenärer se Hessler,

a.a., s. 189 f., Rodhe, a.a., s. 185 och 355 ff. och Håstad,

a.a., s. 177 ff., vilket 9 kap. 10 § UB utgår från. Förbehåll åter-

om taganderätt är dock inte sakrättsligt giltigt då köparen har rätt att förfoga över varan innan den har betalts.

Skälen till att sälj aren ansetts inte böra utan särskilt förbehåll kunna häva köpet sedan den sålda egendomen kommit i köparens besittning har i förarbetena till 1905 års köplag sagts att hävningsrätt efter

vara besittningsövergång skulle kunna leda till åtskilliga förvecklingar samt att säljaren genom att lämna ut egendomen får anses ha definitivt uppgett sin rätt att hålla inne egendomen NJA 1906 1 59.

nr. s.

Även det kan diskuteras i vad mån dessa skäl kan

om numera anses hållbara, har principen att hävningsrätt saknas efter det att besittningen till såld egendom övergått till köparen inte något samband med kravet

besittningsövergång för att en förvärvare skall skyddad mot

vara överlåtarens borgenärer. Det förhållandet att säljaren kan förbehålla sig återtaganderätt och att sådant förbehåll gäller mot köparens borgenärer påverkas än mindre av traditionsprincipens avskaffande i fråga om borgenärsskydd. De nämnda bestämmelserna berörs alltså inte av ett sådant avskaffande.

På några håll i lagstiftningen finns särskilda bestämmelser

om godtrosförvärv. Enligt 7 kap. 5 8 §§ ÃktB får make eller dödsboet

efter avliden make i princip inte utan den andra makens samtycke eller tillstånd av domstol företa vissa rättshandlingar, däribland att avhända sig eller pantsätta makarnas gemensamma bohag. Om make eller dödsboet handlar i strid häremot, skall enligt 9 § 1 st. domstol på talan av den andra maken förklara att rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall återgå. Som undantag härifrån gäller att överlåtelse eller pantsättning av bohag inte skall förklaras ogiltig, den

om nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

I 25 kap. 7 § 2 st. ärvdabalken föreskrivs att, om egendom som skall återbäras i fall som avses där har blivit överlåten till även

annan, denne är återbäringsskyldig, såvida han inte var i god tro då han åtkom egendomen. Besittningsövergång torde dock inte krävas för godtrosskydd Wallin, Kommentar till Ãrvdabalken Del [18

se

- 25 kap.] Boutredning och arvskifte, 3 uppl. 1993, s. 273 f..

I 54 och 55 §§ lagen 1914:45 om kommission finns bestämmelser om godtrosförvärv i fall då en kommissionär förfogar över gods, som han innehar för en kommittents räkning, i strid mot dennes intresse eller olovligen eller efter det att uppdraget upphört. För att godtrosförvärv skall ske krävs det dock inte att den gentemot vilken förfogandet har skett har fått egendomen i sin besittning se NJA 1914 nr. 6 s. 275 f..

Om flera personer i god tro har genom överlåtelse, pantsättning eller annat förfogande förvärvat den rätt som försäkringsavtal avseende livförsäkring medför mot försäkringsgivaren och en av dem i god tro har fått försäkringsbrevet i sin besittning, har enligt 113 § lagen 1927:77 om försäkringsavtal sådan innehavare företräde. Enligt 114 § samma lag gäller att den som påkallar utbetalning av försäkringsbelopp eller återköp av försäkring eller vill träffa överenskommelse om ändring av försäkringsavtalet skall förete försäkringsbrevet hos försäkringsgivaren, som vid återlämnande av handlingen skall förse denna med anteckning om den åtgärd som vidtas. Om sådan anteckning inte görs, är enligt paragrafen åtgärden utan verkan mot innehavare av försäkringsbrevet, som i god tro har erhållit rätt till försäkringen och fått försäkringsbrevet i sin besittning.

I föregående avsnitt har, av skäl som anförts där, konstaterats att avskaffande av kravet besittningsövergång för erhållande av borgenärsskydd inte kan anses inverka de förutsättningar som gäller för exstinktivt godtrosförvärv av lösöre i allmänhet eller för företräde vid tvesalu av sådan egendom. Härav följer att avskaffande av traditionskravet inte heller påverkar de mera speciella bestämmelser

godtrosförvärv vilka har redovisats i det närmast föregående. om

Enligt lagen 1944:181 om redovisningsmedel skall vad den, som har mottagit medel för annan med skyldighet att redovisa för dem, håller avskilt vara förbehållet huvudmannen, om beloppet avskilts utan dröjsmål eller, i annat fall, om den redovisningsskyldige inte var på obestånd när beloppet avskildes; även vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas är förbehållet huvudmannen, under förutsättning att dröjsmål med avskiljandet inte föreligger. Till dessa bestämmelser ansluter föreskrifter i 7 kap. 24 § KL

-

det fallet att gäldenären vid konkursbeslutet innehar redovisningsom medel som är förbehållna någon annan.

Lagen om redovisningsmedel ger alltså en redovisningsborgenär under där angivna förutsättningar separationsrätt vid utmätning och konkurs, trots att fråga är om genetisk egendom penningmedel

- över vilken gäldenären råder. Bestämmelserna avser inte överlåtelse och är över huvud av speciell natur. Det är uppenbart att de inte berörs av ett avskaffande av traditionskravet i fråga om borgenärsskydd vid överlåtelse av lösöre.

Köparens skydd mot. 165

. ..

I 2 kap. 4 § 2 st. lagen 1984:649 om företagshypotek finns en bestämmelse om förhållandet mellan företagshypotek och försäljning enligt LkL. Där föreskrivs att, utan hinder av att en köpehandling om försäljning av lösöre som tillhör näringsidkaren har behandlats enligt bestämmelserna i LkL, den sålda egendomen omfattas av hypotek på grund av företagsinteckning som har sökts senast 30 dagar efter det att handlingen företeddes inför rätten.

Bestämmelsen berörs i och för sig inte av att kravet på besittningsövergång avskaffas i fråga om borgenärsskydd. Som nedan framhålls bör emellertid LkL upphävas vid ett sådant avskaffande. Om LkL upphävs, bortfaller grunden för förevarande bestämmelse. Den skall då upphävas. Det kan här erinras om att Leasingutredningen har föreslagit att bestämmelsen upphävs SOU 1994:120 s. 50.

Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att en generell övergång till avtalsprincipen i fråga om lösöre kommer att medföra att, om en näringsidkare vars verksamhet är företagsintecknad överlåter vissa objekt, dessa i och med överlåtelseavtalet inte längre omfattas av företagshypoteket. Detta gäller dock inte en pantsättning som getts köpets form, eftersom avtalsprincipen inte skall gälla i fråga om säkerhetsöverlåtelser.

Enligt 53 § kommissionslagen förblir gods, som har lämnats kommissionären till försäljning, i kommittentens ägo intill dess äganderätten övergår till tredje man eller till kommissionären, om denne själv inträder såsom köpare.

Att den som anlitar annan för visst uppdrag behåller äganderätten till egendom som han för uppdragets utförande överlämnar till den andre har inte något samband med kravet besittningsövergång beträffande borgenärsskydd. Bestämmelsen berörs alltså inte av att traditionskravet avskaffas.

En försäljningskommissionär, som har gett kommittenten förskott

köpeskillingen eller som eljest i anledning av uppdraget har fordran hos kommittenten, har enligt 31 § kommissionslagen panträtt i det gods som har lämnats honom till försäljning till säkerhet för sådan fordran, såvida han själv eller genom annan är i besittning av godset eller av konossement eller sådan fraktsedel avseende godset att avsändaren inte utan företeende av denna har rätt att förfoga över godset.

Enligt vad som tidigare har sagts bör avskaffande av kravet besittningsövergång då det gäller skydd mot överlåtarens borgenärer vid förvärv av lösöre inte medföra ändring av vad som gäller som förutsättning för uppkomsten och beståndet av panträtt i sådan egendom. Detta är tillämpligt även sådan panträtt enligt lag som avses i den nu nämnda bestämmelsen.

166 Köparens skydd mor... SOU 1995: ll

I fråga om återvinning i konkurs gäller att återvinningsfristen beträffande gåva räknas från det att gåvan fullbordades 4 kap. 6 § KL. Beträffande ställande av säkerhet räknas fristen från det att säkerheten överlämnades 4 kap. 12 §.

Tidigare har anförts att vad krävs för att gåva lösöre skall

som av bli gällande mot givarens borgenärer inte bör påverkas ett

av avskaffande av kravet på besittningsövergång i fråga borge-

om närsskydd vid vanlig överlåtelse. Redan härav följer att det inte finns anledning att ändra vad som gäller om utgångspunkt för återvinningsfristens beräknande i fråga om gåva. Av vad har sagts i det

som föregående angående panträtt följer att inte heller beräknandet

av återvinningsfristen beträffande säkerhetsställande bör ändras.

Enligt 25 § kommissionslagen gäller att, kommittenten inte

om inom ett år efter det han mottog gods blivit inköpt för hans

som räkning har gett kommissionären meddelande att han inte vill låta sig nöja med godset dvs. reklamerat han i princip

- - inte har rätt att åberopa fel eller brist i godset; från denna regel gäller vissa undantag. I 6 § 1 st. lagen 1991:351 om handelsagentur föreskrivs att agenten skall väl vårda varor och annat tillhör huvudmannen och är

som som i agentens besittning. Se även 72 § köplagen.

Dessa frågor om reklamationsfrist och vårdansvar saknar helt samband med frågan om borgenärsskydd. De berörs inte på något sätt av ett avskaffande av traditionskravet.

Den som har beställt en båt och lämnat tillverkaren förskott

av pengar eller byggnadsämnen har, han låtit registrera avtalet enligt

om vad som sägs i lagen om registrering båtbyggnadsförskott,

av förmånsrätt i byggnadsämnena och vad som har tillverkats för hans räkning med förskottet jfr 4 § 4 förmånsrättslagen. Lagen, utgår

som från att båtbyggaren under alla förhållanden blir ägare till vad

som tillverkas, måste ses mot bakgrund av traditionsprincipen. Den

som beställer tillverkning av en båt erhåller enligt denna princip inte skydd mot tillverkarens borgenärer beträffande tillverkaren ägd

en av båt förrän han fått besittning till denna. Jfr 1975:68 49 f..

prop. s. Lagen har tillämpats endast i ett mindre antal fall.

Om avtalsprincipen införs i fråga köp lösöre, kommer detta

om av att gälla även beträffande beställningsavtal som är att köp se

anse som 2 § 1 st. köplagen och 2 § 1 st. KKL. Det finns då inte längre något behov av ett registreringsförfarande, den har beställt

som ger som en båt förmånsrätt för lämnat förskott. Det kan förutsättas att en beställd båt i allmänhet är individualiserad på sådant sätt att beställaren får separationsrätt vid tillverkarens obestånd eller att sådan individualisering i vart fall kan ske.

Köparens skydd mot.. 167

..

På grund av det anförda bör lagen om båtbyggnadsförskott upphävas vid en generell övergång till avtalsprincipen. I samband därmed bör även punkt 4 i 4 § förmånsrättslagen upphävas.

I fråga om säkerställande av utmätning av lösöre gäller att egendomen skall tas i förvar eller, om den lämnas i gäldenärens besittning, förseglas eller märkas som utmätt, såvida det inte framstår som obehövligt 6 kap. 4 § 1 st. UB; se även 6 och 7 i samma kapitel.

Bestämmelserna om säkerställande av utmätning har i första hand utformats med beaktande av att åtgärderna bör svara mot vad som gäller som förutsättningar för företräde vid tvesalu; hänsyn har dock tagits även till vad som ansetts praktiskt påkallat se prop. 198081:8 s. 509. Med hänsyn särskilt till vad som tidigare har sagts om att regler tvesalu inte påverkas av ett avskaffande av traditionsprin-

om cipen berörs inte bestämmelserna om säkerställande av utmätning av sådant avskaffande.

I 5 § lagen 1981:7 om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land finns en bestämmelse om tillämplig lag med avseende på verkan i visst hänseende av försäljning av lös egendom, som tillhör gäldenären och som inte avser skepp, skeppsbygge eller luftfartyg vilket är registrerat här i riket eller i annat nordiskt land. Där föreskrivs att om sådan egendom har sålts men förblivit i gäldenärens vård och egendomen vid tiden för konkursbeslutet är kvar här i riket, svensk lag skall tillämpas när det gäller att bedöma om avtalets verkan mot borgenärer är beroende av att avtalet i föreskriven ordning har kungjorts eller införts i offentligt register.

Bestämmelsen åsyftar giltigheten gentemot konkursborgenärerna av lösöreköp, dvs. köp som har skett med tillämpning av LkL se prop. 198081:35 s. 26 och NJA 1935 s. 47. Om LkL upphävs i samband med avskaffande av traditionsprincipen, saknar förevarande bestämmelse i 1981 års lag något reellt tillämpningsområde. Den bör då upphävas.

Det kan tilläggas att det inte finns anledning att ersätta den nu berörda bestämmelsen med en föreskrift om att svensk lag skall tillämpas i fråga om verkan mot överlåtarens borgenärer av avtal om överlåtelse lösöre som finns i Sverige. Detta är nämligen en

av internationellt privaträttslig fråga som faller utanför den nordiska konkurskonventionen se, beträffande den äldre konventionen i ämnet, NJA 1935 s. 12.

I lagstiftningen finns det vissa bestämmelser som avser det fallet att någon har olovligen rubbat annans besittning. I 4 § 1 st. 1 lagen 1990:746 om betalningsföreläggande och handräckning ges sålunda

sökande möjlighet att genom särskild handräckning få till stånd en rättelse, när hans besittning till bl.a. lös egendom har rubbats egenmäktigt. En liknande bestämmelse finns i 15 kap. 4 § rättegångs-

168 Köparens skydd mot...

balken. Enligt 8 kap. 8 och 9 brottsbalken kan den olovligen som rubbar annans besittning dömas för egenmäktigt förfarande eller, om det skedde för att själv ta sig rätt, för självtäkt. Även andra tillgreppsbrott innefattar besittningsrubbning. Jfr 10 kap. 1 och 4 §§ straffom

ansvar för förskingring och olovligt förfogande.

Bestämmelser om handräckning och straffansvar i anledning av olovligt rubbande av annans besittning har inte något helst som samband med vad som gäller i fråga förvärvares skydd om en mot överlåtarens borgenärer. Nu nämnda bestämmelser berörs alltså inte på något sätt av ett avskaffande kravet på besittningsövergång då av det gäller erhållande av borgenärsskydd.

7.5.6.3 Andra konsekvenser generell övergång till av en avtalsprincipen

Som köp är att betrakta även tillverkningsavtal, under förutsättning att

beställaren inte skall tillhandahålla väsentlig del materialet 2 § en av l st. köplagen och 2 § 1 st. KKL. I fall då väsentlig del en av materialet avses skola tillhandahållas beställaren är det fråga av om ett arbetsbeting, varvid beställaren redan enligt gällande rätt ofta torde ha separationsrätt vid tillverkarens obestånd jfr Rodhe, 197 a.a., s. och Håstad, aa., s. 45 ff.. Om avtalsprincipen införs i fråga överlåtelse lösöre, kommer om av detta att gälla också vid tillverkningsavtal när tillverkaren är att anse som ägare till vad som har framställts. För separationsrätt måste det, såsom närmare behandlas annan plats, krävas att specialitetskravet är uppfyllt. Det kan antas att den egendom skall framställas i som allmänhet är tillräckligt individualiserad när tillverkningen har påbörjats. Det kan emellertid förekomma t.ex. att flera har personer beställt tillverkning slag. Det bör då möjligt av en vara av samma vara att, på samma sätt som vid försäljning föremål viss ren av av typ, något sätt utmärka vilket objekt som tillkomma avses envar av beställarna så att specialitetskravet kan uppfyllt. Se vad i anses som det följande närmare sägs om specialitetsprincipen.

I fall kravet besittningsövergång såsom förutsättning för att den

som förvärvar visst lösöre skall skyddad mot överlåtarens vara borgenärer avskaffas och borgenärsskydd alltså inträder i och med överlåtelseavtalet, bör detsamma gälla vid överlåtelse ideell andel av i sådan egendom jfr NJA 1987 s. 3. Om visst lösöre som överlåts finns i tredje besittning, är det mans för att förvärvaren skall bli skyddad mot överlåtarens borgenärer enligt gällande rätt inte nödvändigt att besittningen övergår till förvärvaren. Det är tillräckligt att innehavaren underrättas denuntieras om överlåtelsen av överlåtaren eller förvärvaren.

Köparens skydd 169

mot.

. ..

Detta krav på underrättelse, när besittningsövergång inte sker, får anses utgöra en konsekvens av det principiella kravet på besittningsövergång. Om detta avskaffas, bör även kravet underrättelse

till en tredje man som har egendomen i sin besittning slopas.

Lösöreköpslagen LkL tillhandahåller ett kungörelseförfarande,

som kan ersätta besittningsövergång vid överlåtelse lösöre såvitt gäller

av frågan att erhålla skydd mot överlåtarens borgenärer. Om kravet besittningsövergång avskaffas, faller också grunden för ett sådant kungörelseförfarande.

Förfarandet enligt LkL har som tidigare berörts ansetts tillämpligt inte endast omsättningsöverlåtelser utan även på säkerhetsöverlåtelser. I själva verket förhåller det sig tydligen så att flertalet det

av förhållandevis begränsade antal ärenden förekommer rörande

som tillämpning av LkL avser säkerhetsöverlátelser se avsnitt 7.4.2. Om kravet på besittningsövergång böra avskaffas endast beträffande

anses omsättningsöverlåtelser se härom närmare nedan kan hävdas att det

- alltjämt finns ett behov av ett kungörelseförfarande kan ersätta

som besittningsövergång och att LkL därför borde finnas kvar eller

en modernare motsvarighet införas.

Säkerhetsöverlâtelse är emellertid företeelse innebär försök

en som till kringgående av reglerna om pantsättning viss typ egendom,

av av när dessa regler är strängare än vad gäller i fråga överlåtelse

som om av samma slags egendom. I viss utsträckning har säkerhetsöverlåtelser tolererats i tillämpningen se nedan. Det bör emellertid enligt utredningen inte komma i fråga att lagstiftaren direkt understödjer säkerhetsöverlâtelser genom att tillhandahålla ett förfarande, efter

som avskaffande av traditionskravet vid omsättningsöverlåtelser inte kan

ha annat tillämpningsområde än just säkerhetsöverlâtelser.

Om det finns ett behov av att kravet besittningsövergång för fullbordad pantsättning av lösöre skall kunna ersättas ett kungörel-

av seförfarande och detta behov böra tillgodoses, bör detta ske

anses genom ett moderniserat förfarande som uttryckligen anges avse pantsättning. Det ankommer inte på utredningen att pröva den frågan.

Av nu anförda skäl bör LkL upphävas utan att ersättas bestäm-

av melser om något annat kungörelseförfarande, traditionskravet

om avskaffas generellt vid överlåtelse av lösöre. Detta föranleder

en följdändringi lO kap. l7 § l st. 6 rättegångsbalken.

Den som köper ved eller annat virke är enligt lagen köpares rätt

om till märkt virke under vissa förutsättningar skyddad mot säljarens borgenärer, trots att virket är kvar hos säljaren. Förutsättningarna utgörs av att virket har blivit tydligt märkt för köparens räkning och att det vid köp av sådant virke som det är fråga om är brukligt att genom märkning ange vad som tillkommer köparen.

Ved och annat virke räknas som lösöre. Virkeslagen ger inte märkningen någon annan verkan än skydd mot säljarens borgenärer. Vid avskaffande av traditionskravet för erhållande av borgenärsskydd saknas det därför anledning att behålla en särskild bestämmelse för det fallet att köpt egendom som lärrmats kvar hos säljaren utgörs av just virke.

Vad Virkeslagen innehåller angående märkning av virket har emellertid ett värde då det gäller att specialisera den köpta egendomen. I det följande skall specialitetsprincipen vid köp av generisk egendom behandlas något närmare. Därvid skall beröras frågan om det finns anledning att ha kvar en särskild föreskrift i detta hänseende beträffande virke.

Virkeslagen bör alltså upphävas. Om kravet besittningsövergång avskaffas vid förvärv av lösöre,

kommer beträffande borgenärsskydd att gälla olika regler för ä ena sidan överlåtelse av äganderätten och å andra sidan upplåtelse av panträtt. Erfarenheten visar att i sådana fall den som avser att göra en pantsättning gärna använder sig av överlåtelseformen.

En sådan s.k. säkerhetsöverlåtelse framstår utåt som en överlåtelse av äganderätten, medan det är avtalat parterna emellan eller åtminstone förutsatt att egendomen endast skall utgöra säkerhet för den fordran som förvärvaren har. När egendomen inte längre behövs för detta ändamål, avses förvärvaren skola avstå från den rätt som han har erhållit genom överlåtelseavtalet.

Säkerhetsöverlåtelse sker alltså för att kringgå vad som krävs för att få till stånd en pantsättning som gäller mot pantsättarens borgenärer. Beträffande vissa typer av egendom kan bakgrunden vara att det över huvud inte är möjligt att få till stånd pantsättning, i vart fall inte ett

kan genomföras praktiskt. Det kan dock undantagsvis föresätt som ligga något annat syfte med säkerhetsöverlåtelse se Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse, 1959, s. 10 ff.; från sådana fall torde kunna bortses i detta sammanhang.

Problemen med säkerhetsöverlåtelse föranleds bl.a. av det förhållandet att det ställs mindre stränga krav för att uppnå borgenärsskydd då det gäller överlåtelse än då fråga är om pantsättning, trots att överlåtelse är en mera långtgående åtgärd än pantsättning och att en säkerhetsöverlåtelse alltså ger den till vilken sådan transaktion sker enligt de använda ordalagen en starkare ställning än den som tillkommer panthavare. Utredningen utgår från att en säkerhetsöverlåtel-

är avsedd att utgöra pantsättning, i realiteten också är se, som en att som en sådan se Karlgren, a.a., s. 16 ff.; jfr Rodhe, a.a.,

anse s. 358 f..

Rättsligt sett är säkerhetsöverlåtelse alltså en oönskad företeelse, som inte bör understödjas av lagstiftaren. Det är knappast en

Köparens skydd 171

mot.

. ..

acceptabel ordning att samtidigt dels uppställa förhållandevis stränga krav, bl.a. i fråga om besittning, för att mot borgenärerna gällande

en panträtt skall komma till stånd dels eller i vart fall godta att

ange sådan uppoffring är onödig, om den presumtive pantsättaren bara benämner rättshandlingen överlåtelse och inte pantsättning.

som som

Det nu sagda utesluter dock inte att säkerhetsöverlåtelse kan

anses fylla en praktisk funktion i vissa fall då det inte är möjligt, i vart fall inte i praktiken, att åstadkomma en fullbordad pantsättning.

Vid bedömande av frågan hur säkerhetsöverlåtelser lösöre bör

av behandlas efter avskaffande av kravet besittningsövergång för uppnående av borgenärsskydd vid överlåtelse av sådan egendom finns det anledning att jämföra med hur sådana rättshandlingar i övrigt har behandlats.

LkL har som tidigare nämnts ansetts tillämplig inte endast på omsättningsöverlåtelser utan också säkerhetsöverlåtelser. Vid den tid då det i praxis slogs fast att säkerhetsöverlåtelser omfattades

av lagen NJA 1912 s. 156 och 1923 s. 558 rådde emellertid olika

meningar i frågan om det vid vanlig överlåtelse av lösöre krävdes besittningsövergång för att förvärvaren skulle skyddad mot över-

vara låtarens borgenärer; att så fallet fastslogs först rättsfallet

var genom NJA 1925 s. 130. Om det inte skulle gälla ett sådant krav, kunde LkL knappast vara tillämplig annat än säkerhetsöverlåtelser.

Oavsett den närmare anledningen till att LkL ansetts vara tillämplig

säkerhetsöverlåtelser, bör beaktas att ståndpunktstagandet hänför sig till en äldre tid då synen hithörande frågor än den

var en annan numera rådande. Det kan ingalunda anses säkert att resultatet skulle ha blivit detsamma, om frågan hade kommit till förutsättningslös

upp prövning nu.

Vid överlåtelse av byggnad på mark blir förvärvaren

annans skyddad mot överlåtarens borgenärer i och med avtalet NJA 1952 s. 407. För att pantsättning av sådan egendom skall få verkan mot pantsättarens borgenärer krävs det däremot att panthavaren har fått besittning till byggnaden NJA 1954 455. Säkerhetsöverlåtelse

s. av byggnad annans mark har ansetts böra följa bestämmelser

samma som omsättningsöverlåtelse av sådan egendom se 1952 års rättsfall.

Ett skäl till att säkerhetsöverlåtelse har godtagits på detta område kan möjligen vara att det i allmänhet inte är möjligt att åstadkomma en mot borgenärerna gällande pantsättning av byggnad på

annans mark. Säkerhetsöverlåtaren skall regel själv använda byggna-

som den, som bostad eller lagerlokal eller för annat ändamål. Det finns inte heller möjlighet till hypotekarisk pantsättning byggnad på

av annans mark på grundval av inteckning i byggnaden. Efter tillkomsten

av 1966 års lag om företagsinteckning, ersatt lagen

numera av om företagshypotek, omfattas däremot byggnad på mark

annans av

172 Köparens skydd mot,...

företagsinteckning företagshypotek under förutsättning att den hör till näringsverksamheten.

I fråga om överlåtelse av fast egendom gäller att förvärvaren blir skyddad mot överlåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet. Pantsättning sker genom att fastighetens ägare, sedan inteckning har meddelats i fastigheten, överlämnar pantbrev som säkerhet.

Före jordabalkens tillkomst 1970 synes praxis närmast få uppfattas så att säkerhetsöverlåtelse av fastighet godtogs med verkan av separationsrätt vid exekution hos säkerhetsöverlâtaren se Karlgren, a.a., s. 149 ff. med hänvisningar och Rodhe, a.a., s. 360; jfr dock NJA 1953 s. 668. Det har sagts vara oklart hur det numera, efter jordabalkens tillkomst, förhåller sig beträffande säkerhetsöverlåtelse av fast egendom se Rodhe, a.a., s. 361; jfr Hessler a.a., s. 417 och 451.

Om kravet på besittningsövergång avskaffas när det gäller en förvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer i fråga om lösöre, måste man utgå från att pantsättning av lösöre ofta kommer att ske i form av överlåtelse av egendomen, i fall sådana säkerhetsöverlåtelser godtas av lagstiftaren och i tillämpningen.

Den som önskar pantsätta lösöre kan emellertid åstadkomma en mot borgenärerna gällande panträtt genom att låta panthavaren få besittning till egendomen. För näringsidkare står dessutom företagshypoteksinstitutet till förfogande. Det finns därför inte något behov av att kunna använda säkerhetsöverlåtelse av lösöre. Om det finns ett verkligt behov av att kunna pantsätta lösa saker utan avstående av besittningen bör, såsom tidigare närrmts, detta tillgodoses genom tillskapande av ett särskilt registreringsförfarande för sådana pantsättningar.

Mot att säkerhetsöverlåtelse godtas talar också principiella skäl. Godtagande av säkerhetsöverlåtelse i fråga om lösöre skulle vidare kunna orsaka problem för andra borgenärer. Det kunde t.ex. ett sent stadium visa sig att större delen av en gäldenärs lösa egendom var undandragen borgenärerna genom säkerhetsöverlåtelser. Detta skulle kunna medföra svårigheter särskilt för borgenärer med företagshypotek som säkerhet.

Utredningen anser sålunda att säkerhetsöverlåtelser utan besittningsövergång inte bör godtas, eftersom det i realiteten är fråga om pantsättning. En säkerhetsöverlåtelse bör alltså anses ogiltig. Detta innebär att det i tillämpningen, när frågan aktualiseras, blir nödvändigt att göra skillnad mellan omsättningsöverlåtelser och säkerhetsöverlåtelser.

Avgörande för om en rättshandling som har fått formen av en överlåtelse skall anses som pantsättning bör vara om rättshandlingen har skett, inte för att definitivt överföra äganderätten till den som angetts som förvärvare, utan för att egendomen skall utgöra säkerhet

Köparens skydd mot. 173

. ..

för en betalningsförpliktelse, varvid äganderätten skola återföras

avses till överlåtaren när förpliktelsen har fullgjorts. Den reella innebörden behöver inte framgå av någon överlåtelsehandling.

Gränsdragningen mellan omsättningsöverlåtelser och säkerhetsöverlåtelser synes i praktiken ha orsakat en del problem i vissa andra länder där motsvarande förhållanden råder. Man torde därför få räkna med att säkerhetsöverlåtelser kan komma att föranleda vissa svårigheter även här, efter en övergång till avtalsprincipen beträffande omsättningsöverlåtelser. Det förhållandet att en säkerhetsöverlâtelse utan besittningsövergång anses vara ogiltig, om rätta förhållandet framgår, bör emellertid utgöra ett starkt skäl för den som funderar på en sådan transaktion att avstå därifrån.

Beträffande tillämpningen i praktiken kan framhållas följande. Frågan om en som överlåtelse betecknad rättshandling utgör en säkerhetsöverlåtelse, dvs. förtäckt pantförskrivning, kan antas uppkomma främst i samband med utmätning eller konkurs hos den som påstås ha överlåtit egendomen.

Som behandlats i det föregående bör de nuvarande presumtionsbestämmelserna i 4 kap. 18 § 1 st. och 19 § 1 st. UB förbli oförändrade. Det får i detta sammanhang anses innebära att det vid utmätning åvilar den som påstår att han har förvärvat visst lösöre som är i gäldenärens besittning eller i gäldenärens och hans makes eller sambos gemensamma besittning tredje mannen inte endast att styrka att en rättshand-

- ling avseende egendomen har företagits till hans förmån utan också, i fall fråga om rättshandlingens karaktär av säkerhetsöverlåtelse aktualiseras, att Visa fog för att fråga är om en verklig överlåtelse. Motsvarande bevisbörda torde i konkurs böra åvila den som gör gällande att han har förvärvat lösöre som vid konkursutbrottet fanns kvar i gäldenärens besittning. Man kan dock inte bortse från att det

kommer att uppstå vissa tillämpningssvårigheter.

Att säkerhetsöverlåtelse avseende lösöre skall vara ogiltig medför också att den ifrågavarande egendomen inte kan tas i anspråk vid utmätning hos den till vilken överlåtelsen angetts ha skett och att den inte ingår i dennes konkurs.

Separationsrätt kan i princip avse endast individualiserad egendom se t.ex. Walin, Separationsrätt, s. 13 och 174 och Håstad, a.a., s. 149 ff.; här bortses från vad som gäller enligt lagen om redovisningsmedel. Denna specialitetsprincip kan ses som ett utslag av principen att sakråtter praktiskt taget alltid har individuellt bestämd egendom som objekt. Kravet individualisering torde emellertid som regel också framstå som en i och för sig naturlig förutsättning.

Eftersom det för närvarande krävs besittningsövergång för att den som förvärvar lösöre skall bli skyddad mot överlåtarens borgenärer, har kravet individualisering inte någon självständig betydelse vid

174 Köparens skydd mot,... SOU 1995: 11

överlåtelse av sådan egendom. För tillämpning LkL krävs det

av

däremot individualisering. Vid avskaffande traditionsprincipen blir

av emellertid nämnda krav av intresse.

Frågan om individualisering kan uppkomma vid köp ett objekt

av av visst slag, t.ex. en TV-apparat visst märke och viss modell,

av men utan att avtalet avser ett bestämt objekt. Frågan aktualiseras naturligtvis också vid köp av generisk egendom, t.ex. kvantitet potatis

en eller spannmål. Vad problemet närmast gäller är vilka anspråk det bör ställas åtgärder för individualiseringen. Detta får särskild betydelse i fall då individualiseringen sker efter köpeavtalet, vilket måste godtas.

Om köparen deltar i individualiseringen är saken klar. Men bör det vara tillräckligt att överlåtaren själv ombesörjer avskiljandet, vilket t.ex. kan ske genom märkning En sådan åtgärd kan antas i allmänhet komma att utföras så sätt att säljaren möbel, TV-apparat etc.

en sätter en lapp, vilken det anges att föremålet är sålt och köparens namn.

Att godta en märkning eller annan liknande åtgärd överlåtaren

som i individualiseringssyfte själv ombesörjer visserligen inte

synes vara så väl förenligt med de principer torde ligga bakom vad i

som som andra situationer krävs för avskiljande se Håstad, 149 ff.; jfr

a.a., s. dock vad som gäller enligt lagen köpares rätt till märkt virke.

om Den nämnda ordningen kan sålunda synas något lättvindig, åtminstone om säljaren skall vara oförhindrad att ändra individualiseringen

senare till att avse ett annat objekt av samma slag. Om säljaren skall kunna med sakrättslig verkan själv ombesörja individualiseringen av den sålda egendomen, torde man emellertid också böra godta att säljaren i efterhand ändrar denna till att avse annan egendom av samma typ.

Det kan förmodas att köpare sällan deltar i individualisering köpt

av egendom som sker efter köpeavtalet. Om krav på dennes medverkan uppställs, torde avskaffande traditionsprincipen i praktiken komma

av att sakna egentlig betydelse i de fall då egendomen inte har blivit individualiserad i samband med köpeavtalet, varvid köparen har varit närvarande.

Av nu anförda skäl anser utredningen att det bör vara tillräckligt att individualisering genom märkning eller på annat sätt sker genom säljarens försorg.

När någon beställer en vara som skall levereras senare, får

man utgå från att varan i allmänhet först vid en senare tidpunkt kommer att vara individualiserad sådant sätt att specialitetskravet kan

anses uppfyllt. Det innebär att beställaren erhåller separationsrätt först i och med individualiseringen och att, om han har betalt köpeskillingen i samband med avtalet, han dessförinnan endast har oprioriterad

en fordran mot säljaren. Om specialitetskravet uppfylls långt i efterhand och kanske strax innan säljaren försätts i konkurs, uppkommer fråga

Köparens skydd mot. 175

. ..

om säljarens åtgärd i detta hänseende kan föranleda återvinning i konkursen.

Detta problem har en motsvarighet i gällande rätt, nämligen i fråga om leverans av en vara för vilken betalning har skett i förskott. Eftersom det inte finns någon särskild återvinningsbestämmelse som avser just varuleveranser, gäller frågan närmast om en sådan leverans kan anses utgöra en betalning i KL:s mening se 4 kap. 10 § KL. Så torde emellertid inte vara fallet se Lennander, Återvinning i konkurs, 2 uppl. 1994, s. 205; se även Håstad, a.a., s. 262. Rättsfallet NJA 1988 s. 149, som avsåg ömsesidiga varuleveranser inom ramen för ett kontokurantförhållande, kan inte leda till någon annan bedömning. Den allmänna otillbörlighetsregeln i 4 kap. 5 § KL är däremot i och för sig tillämplig, men de där angivna rekvisiten torde sällan

vara uppfyllda i förevarande situationer.

Vad nu har sagts gäller också beträffande en åtgärd, som innebär att specialitetskravet i fråga om beställd egendom uppfylls. Det synes emellertid finnas ett visst behov av att sådana åtgärder liksom med

nuvarande reglering tradition skall kunna återvinnas enligt samma

principer som gäller för betalning. Problemet kan inte sägas bli större vid en övergång till avtalsprincipen. Enligt utredningens mening finns det dock anledning att överväga frågan. Det förtjänar nämnas att Kommissionslagskommittén i betänkandet SOU 1988:63 har föreslagit att vad som i 4 kap. 10 § l st. KL sägs om återvinning av betalning skall ha motsvarande tillämpning vid annan fullgörelse.

Vad som har sagts i det föregående angående specialitetskravet bör också gälla sådana tillverkningsavtal som räknas som köp jfr 2 § 1 st. köplagen och 2 § 1 st. KKL.

Det kan inte anses finnas behov av särskilda bestämmelser om sättet för individualiseringen av sålt virke jfr lagen om köpares rätt till märkt virke.

En särskild fråga är vad som skall gälla om köparen har betalt endast en del av köpeskillingen för en vara, vilken är kvar i säljarens besittning när denne försätts i konkurs eller blir utsatt för utmätning.

I sådana fall torde den betalning som har gjorts i allmänhet avse handpenning eller liknande belopp. Det kan emellertid förekomma att säljare och köpare kommer överens om att köparen skall göra avbetalningar i olika poster och att egendomen skall bli kvar hos säljaren tills full betalning har skett. Vid avbetalningsköp brukar dock egendomen vanligen lämnas ut till köparen med förbehåll för säljaren om rätt att återta den i fall köpeskillingen inte betalas enligt avbetalningsplanen.

Om säljaren inte har lämnat kredit, är han inte skyldig att lämna ut varan till köparen förrän han får full betalning 10 § l st. köplagen och 5 § 2 st. KKL. I fall köparen har betalt endast en del av

köpeskillingen, består hans rätt gentemot säljaren i att mot erläggande av återstående belopp utfå egendomen.

Det torde inte finnas något skäl till att denna rätt inte skulle

vara skyddad mot säljarens borgenärer, om kravet på besittningsövergång avskaffas i fråga om förvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer. En förutsättning är givetvis att avtal om överlåtelse egendomen har

av träffats. Det krävs också att specialitetsprincipen är tillgodosedd.

En närliggande situation är att avtal har ingåtts mellan två parter om försäljning av visst lösöre för en angiven köpeskilling men att köparen inte har betalt någon del av köpeskillingen, när säljaren blir försatt i konkurs eller föremål för utmätning. Om priset är särskilt förmånligt för köparen eller om det är fråga om egendom som det är svårt att anskaffa, kan köparen vara angelägen att åberopa köpeavtalet

om gentemot säljarens borgenärer.

Det synes inte vara möjligt att behandla denna situation annorlunda än det nyssnämnda fallet med partiell betalning. Det måste emellertid stå klart att avtal har ingåtts om överlåtelse av aktuell egendom. Så länge inte någon betalning har erlagts kan situationen ofta den att

vara parterna har förklarat sig beredda att senare ingå avtal om överlåtelse men ännu inte har träffat sådant avtal.

Oavsett om köpeskillingen har betalts helt eller delvis eller inte alls, kan det förhålla sig så att köpeavtalet grund köpeskillingens

av ringa storlek är mycket förmånligt för köparen. Om transaktionen med hänsyn till missförhållandet mellan egendomens värde och köpeskillingen måste anses delvis utgöra en gåva, är förvärvaren inte skyddad mot överlåtarens borgenärer. Som tidigare nämnts avses avtalsprincipen inte vara tillämplig i fråga om gåva. Det bör därvid vara tillräckligt att en transaktion delvis har karaktären av gåva.

7.5.6.4 Slutsats

Den redovisning som har lämnats i det föregående utvisar att en generell övergång till avtalsprincipen i fråga om förvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer vid överlåtelse av lösöre medför endast ett fåtal följdändringar och begränsade verkningar även i övrigt.

Huvudfrågan torde vara om ett införande av avtalsprincipen kan väntas föra med sig en större ökning av skentransaktioner, vilka skulle komma att godtas i tillämpningen eller i vart fall orsaka svårigheter. Vad som har anförts i det föregående synes visa att något sådant inte behöver befaras. De frågor som i övrigt kan väntas medföra vissa problem i praktiken är upprätthållande av skillnad mellan omsättningsöverlåtelser och säkerhetsöverlåtelser samt kravet individualisering av såld egendom. Erfarenheterna från andra länder där avtalsprincipen

Köparens skydd 177

mot.

. ..

gäller synes emellertid visa att inte heller dessa problem är större än att de kan hanteras.

Som nämnts i det föregående ingår det emellertid inte i utredningens uppdrag att föreslå en generell övergång till avtalsprincipen.

7.5.7 Övergång till avtalsprincipen endast vid konsumentköp

Av vad som har anförts i det föregående framgår att en generell övergång till avtalsprincipen då det gäller skydd mot överlätarens borgenärer vid köp av lösöre inte påkallar större ändringar andra områden och inte heller föranleder andra omfattande konsekvenser. Det är tydligt att en övergång till avtalsprincipen begränsas till

som konsumentköp inte kan medföra mera långtgående konsekvenser.

Å andra sidan torde avskaffande av traditionsprincipen enbart

konsumentköpsområdet medföra i princip samma verkningar ett

som generellt avskaffande. Detta gäller bl.a. vad tidigare har sagts

som angående säkerhetsöverlåtelser, i den mån sådana kan förekomma på

konsumentköpsområdet, och beträffande individualisering av den köpta

egendomen såsom en förutsättning för separationsrätt. Däremot finns det vid en övergång till avtalsprincipen begränsad på detta sätt inte tillräckliga skäl för att avskaffa LkL. Detsamma gäller beträffande lagen om köpares rätt till märkt virke.

Däremot får en övergång till avtalsprincipen begränsas till

som konsumentköp anses medföra vissa andra särskilda problem. Ett sådant utgörs av den egendomlighet som ligger i att det beträffande så

en central och grundläggande fråga som förutsättningarna för borgenärsskydd gäller olika regler beroende på vem som år köpare och säljare. Detta framstår som principiellt inte tillfredsställande. Allmänheten kan t.ex. fråga sig varför inte samma lättnad skall gälla vid överlåtelse mellan enskilda personer. Det otillfredsställande med olika regler vid olika slags köp har framhållits såväl av experterna inom utredningen som av företrädare för kronofogdemyndigheter och konkursförvaltare.

Införande av avtalsprincipen enbart beträffande konsumentköp får givetvis den konsekvensen att köpares rätt i det enskilda fallet mot

en säljarens borgenärer, när den köpta egendomen har lämnats kvar hos säljaren, blir beroende av att köpet faller under KKL och inte under den allmänna köplagen. I allmänhet torde det utan vidare klart

vara eller i vart fall kunna fastställas utan omgång huruvida KKL är tillämplig köpet. I andra fall kan det däremot tveksamt

vara mera vilken av nämnda lagar som är tillämplig på ett köp och dröja innan saken kan anses klarlagd.

Den berörda olikheten kan också tänkas vara förvillande och i

en del fall möjligen leda till rättsförluster. Det kan således finnas risk

en för att, vid överlåtelser mellan enskilda personer eller mellan nä-

ringsidkare, parterna förleds att tro att besittningen till egendomen inte behöver överföras för att förvärvet skall vara skyddat mot säljarens borgenärer.

Det förhållandet att olika regler i fråga om vad som krävs för borgenärsskydd kommer att gälla för skilda slag av köp kan möjligen också föranleda vissa otillfredsställande konsekvenser i tillämpningen. Antag att konsumenten A har köpt och betalt en viss vara av

näringsidkarendetaljisten B och att denne har inköpt och betalt varan

av näringsidkarengrossisten C, som ännu inte har hunnit leverera varan. Det förutsätts vidare att varan är individualiserad sådant sätt att specialitetsprincipen är uppfylld för såväl Bzs köp som A:s köp.

Om nu C försätts i konkurs före leveransen, har B inte någon rätt som skyddar honom mot Czs borgenärer. Men vad gäller i fråga om A:s rätt A skall vara skyddad mot Bzs borgenärer, trots att han inte har fått besittning till egendomen. I den angivna situationen kan detta inte hjälpa A. Denne kan inte få bättre rätt till egendomen än B. Något annat skulle gå ut över Czs borgenärer.

Det nu sagda behöver emellertid inte betyda att A åsamkas en sådan förlust övergång till avtalsprincipen åsyftar att förebygga. B,

som en som i exemplet förutsätts ha sin ekonomi i ordning, är på grund av avtalet med A skyldig att anskaffa en ny vara av samma slag. Om detta av någon anledning inte kan ske, har A ett ersättningsanspråk gentemot B avseende rätt att återfå den erlagda köpeskillingen. B får för sin del endast en fordran i Czs konkurs, vilken inte torde vara mycket värd.

Om det i stället är B som försätts i konkurs före leveransen, har A i och för sig separationsrätt till den köpta varan i Bzs konkurs. Denna separationsrätt är emellertid av värde för A endast om varan har kommit i Bzs besittning utan förbehåll om återtaganderätt för C eller om B har erlagt full betalning för den. Om varan fortfarande befinner sig hos C och C inte har fått betalning för den, har han ingen skyldighet att lämna ut den till B.

Det sagda visar att tillämpning av avtalsprincipen på det begränsade konsumentornrådet kan i vissa fall bli beroende av att traditionskravet har iakttagits på det område där denna princip alltjämt skall gälla. Det kan dock antas att sådana fall kommer att bli ovanliga.

Trots att sålunda vissa såväl principiella som praktiska olägenheter torde uppkomma till följd av att traditionsprincipen och avtalsprincipen kommer att gälla vid sidan av varandra, ser utredningen inte något hinder mot att traditionskravet avskaffas enbart i fråga om konsumentköp. Mot bakgrund av vad som har anförts i det föregående, föreslår utredningen att så sker.

Köparens skydd mot..., 179

7.5.8¶Lagtekniska frågor

Som har framgått av det föregående kräver avskaffande traditions-

av principen vid konsumentköp inte några omfattande lagändringar. Det bör införas en bestämmelse som anger att avtalsprincipen är tillämplig i förhållandet mellan köparen och säljarens borgenärer vid överlåtelser som omfattas av KKL. En sådan bestämmelse bör, trots KKL:s principiellt obligationsrättsliga karaktär, lämpligen i den lagen. Till

tas upp den närmare utformningen av denna bestämmelse återkommer utredningen i författningskommentaren.

Vidare bör i 4 kap. 4§ KL införas en regel som innebär att

utgångspunkten för beräkning av återvinningsfrister beträffande

överlåtelser som omfattas av KKL är tidpunkten då besittningsövergång sker.

I övrigt krävs det inte några lagändringar.

Om avtalsprincipen sålunda kommer till uttryck i särskild

en bestämmelse i KKL för köp och byte som omfattas den lagen,

av torde det inte kunna råda någon tvekan om att traditionsprincipen, med den omfattning och innebörd den för närvarande har, i övrigt gäller oförändrad.

SOU 1995: l l Vissa andra konsekvensen... 181

8¶Vissa andra konsekvenser av

utredningens förslag

1 Inledning

Enligt sina direktiv bör utredningen överväga vilka konsekvenser de framlagda förslagen får för importörer och andra som är beroende av de regler som gäller i andra länder. Utredningen skall vidare något belysa vilka effekter förslagen får för prisutvecklingen konsumentvaruområdet. Vidare skall utredningen, om förslag läggs fram som innebär nya avgiftsåtaganden för det allmänna, presentera motförslag över utgiftsminskningar i motsvarande omfattning.

8.2¶Konsekvenser för m.fl.

importörer

Vad frågan i första hand synes gälla är om de föreslagna ändringarna påverkar en säljaresnäringsidkares möjligheter att föra felansvaret bakåt till tidigare led. Detta kan närmast vara aktuellt beträffande köp.

Den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden medför ett vidgat ansvar för säljaren. Om denne själv importerar varor, torde förlängningen innebära att han i allmänhet inte kan föra ansvaret bakåt i de fall som omfattas av förlängningen. Förhållandet är emellertid i princip detsamma beträffande varor som säljaren köper av en näringsidkare i Sverige. Förlängningen av preskriptionstiden kan därför inte antas ha någon särskild betydelse för importörer. Detsamma gäller övriga ändringar av obligationsrättslig natur.

Införande av avtalsprincipen i fråga om borgenärsskydd innebär ett närmande till vad som i allmänhet gäller i andra länder. Eftersom förslaget endast omfattar konsumentköp och sålunda inte rent kommersiella transaktioner, torde det dock få endast marginell betydelse för importörer och andra som handlar med svenska företag.

De föreslagna ändringarna torde emellertid även ha viss betydelse för handeln med andra länder så sätt att denna generellt underlättas

att reglerna förevarande område så långt möjligt är likartade. I av detta hänseende kan nämnas följande.

182 Vissa andra konsekvenser.

. . .

Bestämmelser om reklamation och garantier är för närvarande mycket olika utformade i övriga europeiska länder. Det torde därför vara svårt att åstadkomma likartade regler i dessa frågor i hela Europa även om detta sikt är önskvärt.

Såväl den nuvarande preskriptionstiden för att reklamera fel

som den föreslagna längre preskriptionstiden ligger inom ramen för vad som gäller i andra länder. I vissa europeiska länder saknas särskilda bestämmelser om garantier medan denna fråga är ingående reglerad i andra länder. Mot denna bakgrund avviker utredningens förslag inte från vad som gäller i andra europeiska länder och torde inte heller försvåra en eventuell framtida harmonisering inom EU av regler

om felansvar och garantier vid konsumentköp och avtal som omfattas av KTjL.

Utredningens förslag om viss inskränkning av produktansvaret i KTjL och de förslag till ändringar i KKL och KTjL som har redovisats i kap. 6 torde, bl.a. med hänsyn till att ändringarna är av mindre omfattning, knappast få någon påverkan i nu aktuellt avseende.

Som nyss nämnts innebär förslaget om införande av avtalsprincipen ett närmande till vad som i allmänhet gäller i andra länder.

8.3 konsumentvaruområdet

Prisutvecklingen

De delar av utredningens förslag som kan tänkas få någon betydelse för prisutvecklingen konsumentvaruområdet är förslaget om förlängning av preskriptionstiden för reklamation och möjligheten att utesluta vissa påföljder i en garanti.

En förlängning av preskriptionstiden i KKL kan, i vart fall inom vissa branscher, tänkas ge upphov till ökade konsumentpriser på grund av att näringsidkare ser sig tvungna att gardera sig ekonomiskt mot anspråk grund av felaktiga varor under en längre tid. En del näringsidkare kan också möjligen tänkas vilja gardera sig mot kostnadsökningar orsakade av mer omfattande reklamationshantering. Motsvarande gäller, om än i något mindre utsträckning, beträffande den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden i KTjL. Såvitt utredningen kan bedöma måste sådana prisökningar dock bli marginella.

Även den föreslagna ändringen beträffande garantier i teorin

om skulle kunna verka kostnadssänkande, är det utredningens uppfattning att förslaget i denna del i praktiken knappast kommer att få någon effekt prisutvecklingen på konsumentvaruområdet.

Vissa andra konsekvenser. 183

. . .

8.4 kostnadseffekter

Övriga

Utredningens förslag om en förlängning av preskriptionstiden vid reklamation kan möjligen ge upphov till ett något ökat antal tvister angående fel varor och hos tjänster och därigenom komma att i någon mån öka antalet mål vid allmänna domstolar och vid ARN. Utredningens bedömning är dock att denna ökning kommer att bli marginell och inte påverkar resursbehovet i dessa organ. Det finns därför inte anledning att presentera något förslag till åtgärder för att åstadkomma utgiftsminskningar för det allmänna.

Författningskommentar 185

9¶Författningskommentar

9.1¶Förslaget till lag om i

ändring konsumentköplagen

22§

Är felaktig, får köparen enligt 23 29 §§ kräva avhjälpan-

varan de, omleverans, prisavdrag eller ersättning för att avhjälpa felet eller häva köpet. Dessutom får han kräva skadestånd enligt 30

- 32 §§. Han får även hålla inne betalningen enligt 25

I en utfästelse som avses i 21 § får en eller flera de påföljder

av som anges i första stycket första och andra meningarna uteslutas. Sådan begränsning av påföljderna gäller dock endast om säljaren såväl då utfästelsen lämnas som då den åberopas upplyser köparen om dennes rättigheter i fall varan är felaktig enligt 16 20 §§.

-

Det föreslagna andra stycket i paragrafen innebär att en säljare kan begränsa ett garantiåtagande eller liknande utfästelse genom att i utfästelsen utesluta en eller flera av påföljderna avhjälpande, omleverans, prisavdrag, ersättning för att avhjälpa felet, hävning och skadestånd.

Trots att bestämmelsen medger en säljare att utesluta en eller flera av de ovan nämnda påföljderna, är det tydligt att det inte är möjligt att därvid ta bort samtliga de alternativa påföljderna avhjälpande, omleverans, prisavdrag, ersättning för att avhjälpa felet eller hävning. En annan ordning skulle innebära att en köpare inte skulle kunna erhålla rättelse enligt garantin vid funktionssvikt hos varan.

För köparens del innebär förslaget att han, om försämring av varan inträder under den tid som omfattas av en garanti, kan välja mellan att åberopa de allmänna felreglerna eller garantin. Om han väljer de allmänna felreglerna, har han att visa att försämringen utgörs av ett ursprungligt fel. Kan han visa detta, har han rätt att åberopa samtliga de felpåföljder som lagen erbjuder. Om han i stället väljer garantin, ligger bevisbördan för orsaken till försämringen säljaren, vilket i

186 Författningskommentar SOU 1995: 11

många fall kan vara en fördel för köparen. I gengäld får han då underkasta sig de eventuella begränsningar som garantin innehåller.

Det förhållandet att köparen med utnyttjande en garanti t.ex. har

av fått felet avhjälpt avses inte hindra att han senare med tillämpning av lagens allmänna felregler kan utverka skadestånd. Utnyttjande

av garantin kan nämligen inte anses innebära att köparen avstår från de rättigheter som han har enligt lagen, när någon garanti inte föreligger. Eftersom en garanti inte kan innehålla andra påföljder än de som gäller då de allmänna felreglerna är tillämpliga, kan denna ordning inte medföra oberättigade fördelar för köparen.

De begränsningar som kan föreskrivas i en garanti är som nämnts att en eller flera påföljder utesluts. Det är däremot inte möjligt att reducera innehållet i de särskilda påföljderna eller att konstruera påföljder som avviker från de allmänna felpåföljderna i lagen. Således kan inte med verkan mot köparen föreskrivas att avhjälpande skall vara förenat med särskilda kostnader, att hävning kan ske endast under vissa, mera inskränkta, förutsättningar än som följer av 29 § eller att skadestånd kan utgå endast upp till visst belopp eller för vissa typer av förlust.

Om någon annan än säljaren har för hans räkning lämnat en garanti som är begränsad i fråga om påföljderna, bör samma begränsning gälla beträffande säljarens ansvar. I fall en sådan garanti är begränsad på ett sätt som inte är tillåtet för säljaren sjålv, t.ex. att avhjälpande skall ske mot viss självkostnad, bör säljarens ansvar gälla utan sådan inskränkning.

Oavsett vilket system köparen väljer att åberopa att varan har

undergått försämring under garantitiden eller att den har ett ursprungligt fel är han berättigad att hålla inne betalningen enligt 25

-

En förutsättning för att en begränsning av påföljderna skall gälla mot köparen är att denne upplyses om de rättigheter som tillkommer honom enligt KKL:s bestämmelser, om varan är felaktig enligt de allmänna felreglerna. Det krävs att köparen informeras om vilken eller vilka påföljder som inte omfattas av garantin och om innebörden av bevisbördan. Upplysningen skall ges dels då utfästelsen lämnas, dvs. i allmänhet vid köpet, dels när utnyttjande av garantin aktualiseras. Om korrekt information lämnas i det garantibevis som normalt utfärdas, bör detta uppfylla kravet upplysning vid utfästelsen. Även den information som skall lämnas när utnyttjandet av garantin aktualiseras kan ges skriftligen. Säljaren har bevisbördan för att information har lämnats.

Om säljaren inte kan visa att korrekt information har lämnats, gäller inte begränsningar i garantin avseende påföljderna. Köparen kan då göra gällande samtliga felpåföljder i lagen. I en sådan situation anses

Författningskommentar 187

således garantin som om den inte hade varit begränsad beträffande påföljjderna.

Det skall tilläggas att den föreslagna ändringen inte påverkar de möjligheter som finns att begränsa en garanti eller liknande utfästelse till vissa delar av en vara eller viss egenskap hos den.

23§

Köparen får inte åberopa att är felaktig, han inte

varan om lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet reklamation. Meddelande om felet kan dock, i fall som avses i 1 § andra stycket, i stället lämnas till näringsidkaren.

Har någon annan än säljaren åtagit sig att för dennes räkning avhjälpa fel i en vara, kan reklamationen i stället göras hos honom.

Reklamerar köparen inte inom fem år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

Förslaget innebär att den tvååriga preskriptionstiden för att reklamera fel förlängs till fem år. För att vara bevarad vid sin rätt att göra gällande fel skall köparen reklamera inom skälig tid efter det att han märkte eller borde ha märkt felet. Förslaget innebär inte någon ändring av denna regel utan endast av den frist inom vilken köparen senast kan reklamera. Det skall nämnas att bestämmelsen i 24 § om preskriptionsgenombrott kvarstår oförändrad.

27§

Även köparen inte kräver det, har säljaren rätt be-

om att på egen kostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, han utan

om uppskov efter det att reklamation har kommit honom tillhanda erbjuder sig att göra detta samt åtgärden kan ske inom skälig tid efter det att reklamationen kom honom tillhanda och utan kostnad eller väsentlig olägenhet för köparen.

Säljaren får åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

188 Författningskommentar SOU 1995: l 1

Den föreslagna ändringen innebär att lydelsen av KKL:s bestämmelse om säljarens rätt att avhjälpa ett fel en vara jämkas till närmare överensstämmelse med KTjL:s bestämmelse om näringsidkarens motsvarande rätt 20 § KTjL såvitt avser tidpunkten för att erbjuda avhjälpande. Förslaget torde inte innebära någon större saklig ändring i förhållande till vad som gäller för närvarande.

48§

Köp enligt denna lag gäller mot säljarens borgenärer i och med avtalet. När köp inte avser en bestämd vara, blir köpet dock inte gällande mot borgenärerna förrän åtgärd har vidtagits genom avskiliande eller märkning av varan, anteckning om varan i en bokföringshandling eller på något annat sätt så att det framgår

att varan är avsedd för köparen.

Paragrafen, som reglerar frågan om köpares skydd mot säljarens borgenärer, ger uttryck avtalsprincipen. Denna princip föreslås gälla inom ramen för KKL. Det innebär att den skall gälla vid köp av varor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet säljer till konsumenter huvudsakligen för enskilt ändamål 1 § l st. KKL. Den blir även tillämplig i fall då säljaren inte är en näringsidkare, om köpet förmedlas för denne av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet 2 st.. Även byte, vilket KKL är tillämplig 3 st., omfattas av förslaget; se härom närmare i det följande.

Beträffande bestämmelsens lydelse kan inledningsvis nämnas följande. l 14 § köplagen finns det en föreskrift som reglerar tidpunkten för övergång av risken för såld egendom, när ett köpeavtal inte har avsett en individuellt beskaffad vara. Där anges, som ett undantag från vad som föreskrivs i 13 att risken aldrig går över köparen förrän det genom märkning, anteckning i transportdokument eller annat sätt har gjorts klart att varan är avsedd för köparen.

Det är i och för sig möjligt att utforma lydelsen av den nu förevarande bestämmelsen med användande av i princip samma ordalag. Även kraven enligt de båda reglerna sammanfaller, har utred-

om ningen dock ansett det lämpligt att ge den här aktuella bestämmelsen en något mera utförlig och pedagogisk lydelse.

I första meningen anges att köp enligt KKL gäller mot säljarens borgenärer i och med avtalet. Bestämmelsen innebär att det inte längre krävs besittningstagande för att köparen skall vara skyddad mot överlåtarens borgenärer. Detta gäller inte bara i det fallet att köparen har erlagt hela köpeskillingen utan också i fall då endast en del av köpeskillingen har betalts eller då över huvud inte någon del därav har

Förfazzningskommentar 189

betalts. Det är alltså tillräckligt att det har träffats ett bindande köpeavtal. När inte hela köpeskillingen har erlagts förhand, har köparen givetvis inte rätt att utfå egendomen utan att han erlägger full betalning, såvida det inte är fråga om försäljning kredit.

Om köparen, efter att ha betalt en del av köpesumman eller inte något belopp alls, inte vill fullfölja köpeavtalet sedan säljaren försatts i konkurs, faller i princip köpet. Köparen kan då ha en oprioriterad fordran i konkursen avseende återfående av erlagt belopp. Konkursboet kan dock inträda i avtalet och kräva att köparen fullgör sin betalningsskyldighet jfr 63 § köplagen.

I detta sammanhang kan framhållas att konkursboet enligt utredningens mening inte kan anses ådraga sig ansvar, dvs. såsom massaskuld, för fel i varan eller för garantier som har utfärdats av gäldenären i andra fall än då konkursboet förklarar sig inträda i gäldenärens avtal. Sådant ansvar kan sålunda inte anses komma att åvila konkursboet enbart därför att boet begäran utlämnar ett objekt till den som har förvärvat det enligt ett tidigare köpeavtal, även om någon del av köpeskillingen är obetald och måste erläggas av köparen när denne önskar fullfölja avtalet. Se prop. 198889:76 s. 184; jfr Håstad, Den nya köprätten, 3 uppl. 1993, s. 184 ff.

Förslaget åsyftar endast verkliga överlåtelser, dvs. vad som brukar benämnas omsåttningsöverlåtelser. Säkerhetsöverlåtelse, alltså pantsättning som har getts formen av överlåtelse, avses falla utanför. Detta är nödvändigt för att inte de förhållandevis stränga krav som gäller för att en giltig panträtt skall uppkomma och bestå att

panthavaren erhåller besittningen till egendomen och att han behåller besittningen skall kunna kringgås. Vad nu sagts innebär att det i

praktiken är nödvändigt att skilja ut säkerhetsöverlåtelser från omsättningsöverlåtelser, något som man sedan gammalt försökt undvika på områden där frågan har aktualiserats. Då det gäller det nu förevarande området, dvs. förhållandet mellan näringsidkare och konsument, synes man dock i praktiken knappast behöva räkna med säkerhetsöverlåtelser.

Att ett köp redan genom avtalet får sakrättslig verkan såvitt gäller borgenårsskydd avses medföra den ändringen i fråga om företagshypotek, att ett föremål som säljs upphör att omfattas av företagshypoteket i och med att försäljningsavtal träffats. När det i 2 kap. 1 § lagen om företagshypotek, såsom en förutsättning för att egendom skall omfattas

företagshypotek, anges att egendomen tillhör näringsidkaren av näringsidkarens lösa egendom åsyftas enligt gällande rätt även egendom, visserligen har överlåtits men som kan tas i anspråk av

som näringsidkarens utmätnings- eller konkursborgenärer grund av att besittningsövergång inte har skett se prop. 1983842128 s. 53. Den nyssnämnda förändringen inträder automatiskt till följd av införandet

190 Författningskommentar SOU 1995: 1 1

av avtalsprincipen och någon ändring i lagen om företagshypotek krävs alltså inte. Det bör erinras om att vad nu sagts inte gäller vid överlåtelser som faller utanför KKL.

Om såld egendom, som i och med avtalet upphör att belastas

av företagshypotek, inte har betalts, omfattas emellertid fordringen utestående köpeskilling av företagshypoteket.

Övergång till avtalsprincipen beträffande konsumentköp torde medföra att lösöreköpslagen LkL inte längre kan anses tillämplig sådana köp. LkL har ett nära samband med traditionsprincipen. I fall då denna inte gäller finns det inte något behov och utrymme för tillämpning av LkL. Någon bestämmelse om det sagda kan inte

nu anses behövlig.

Den föreslagna bestämmelsen om avtalsprincipens tillämpning konsumentköp avses också gälla köp av ideell andel i egendom inom ramen för KKL. Det finns inte någon anledning till att det skulle gälla strängare krav för att köparen skall erhålla borgenärsskydd i sådant fall. Bestämmelsen omfattar också fall då den köpta egendomen är i en tredje mans besittning. Det innebär att det inte längre skall krävas denuntiation till tredje mannen i en sådan situation.

Bestämmelsen i första meningen åsyftar det fallet att ett köpeavtal avser en bestämd vara, t.ex. en viss möbel i säljarens lokaler eller en viss bil som finns hos säljaren. Det kan emellertid förhålla sig så att ett köp inte avser något bestämt exemplar utan gäller en vara av visst slag, t.ex. en TV-apparat av angivet märke och modell som skall anskaffas av säljaren, eller en kvantitet av ett angivet varuslag, t.ex. 500 liter olja eller bensin. I sådana fall kan skydd mot säljarens borgenärer inte uppkomma förrän varan har blivit individualiserad. Separationsrätt måste avse ett individuellt bestämt objekt.

Med tanke på fall som nu nämnts föreskrivs i andra meningen att, när köp inte avser en bestämd vara, köpet inte blir gällande mot säljarens borgenärer förrän åtgärd har vidtagits genom avskiljande eller märkning av varan, anteckning om varan i en bokföringshandling eller på något annat sätt så att det framgår att varan är avsedd för köparen.

Vid bedömande av frågan hur långtgående åtgärder som bör krävas för att specialitetskravet skall vara uppfyllt finns det anledning att jämföra med hur det i praktiken går till, då en vara avsätts för en köpares räkning i samband med köpeavtalet. Vid köp av t.ex. en viss möbel eller elektronisk apparat torde det vara vanligt att föremålet förses med en lapp, på vilken antecknas att föremålet är sålt och namnet på köparen. Ofta placeras sålda objekt i ett särskilt utrymme, när så är möjligt. Vanligtvis upprättar säljaren också en handling över köpet, i vilken det anges eventuellt nummer eller annan beteckning på föremålet. Om köpet avser en viss kvantitet av ett angivet varuslag,

SOU 1995: 1 1 Författningskommentar 191

tas denna kvantitet ut och läggs i en behållare varefter denna behandlas enligt vad som sagts i det föregående. Åtgärder av det slag som nu nämnts bör vara tillräckliga i fall då köpeavtalet avser viss bestämd egendom. Annars skulle införande av avtalsprincipen i stor utsträckning bli ett slag i luften. När det gäller egendom som skall individualiseras efter köpeavtalet bör det, såsom har berörts i den allmänna motiveringen, inte krävas att köparen skall deltaga i åtgärderna. Det finns inte heller skäl att uppställa andra eller strängare krav i fråga om uppfyllande av specialitetskravet än då individualiseringen sker i samband med köpeavtalet. Vid bedömande av om specialitetskravet är uppfyllt bör det avgörande vara om det för en utomstående person t.ex. en tjänsteman vid kronofogdemyndighet eller en konkursförvaltare framgår tillräckligt tydligt att egendomen är avsedd för en viss person såsom köpare. Av vad som har sagts i det föregående följer att det i allmänhet bör vara tillräckligt med förhållandevis enkla åtgärder. Det bör understrykas att det inte nödvändigtvis behöver ha vidtagits någon åtgärd med själva varan. Om det av en upprättad handling framgår vilket objekt som avses med en försäljning bör det vara tillräckligt. Det krävs inte att varan är i säljarens besittning för att specialitetskravet skall vara uppfyllt. Om köparen t.ex. har beställt en vara som skall tillverkas speciellt för honom och tillverkningen skall ske hos någon som säljaren anlitar, bör egendomen kunna anses tillräckligt individualiserad medan den är hos denne. Det bör understrykas att frågan huruvida specialitetskravet är uppfyllt saknar betydelse, om det inte är klarlagt att den som gör gällande separationsrätt beträffande viss vara har träffat ett giltigt köpeavtal med gäldenären. Förslaget innebär att avtalsprincipen skall gälla även beträffande sådant byte vilket KKL är tillämplig. Detta följer av att vad som i KKL föreskrivs om köp skall, grund av bestämmelsen i 1 § 3 st., i tillämpliga delar också gälla byte. Vid byte skall vardera parten lämna viss egendom till den andra, t.ex. då två bilar skall i byte mot varandra. Förslaget åsyftar emellertid endast den egendom som näringsidkaren skall utge. Att låta avtalsprincipen gälla även i fråga om den egendom som konsumenten skall lämna från sig synes knappast motiverat. En sådan ordning skulle också vara mera vittsyftande. Frågan om lös egendom i en näringsidkares besittning tillhör någon annan, i detta fall på grund av överlåtelse från näringsidkaren, uppkommer främst vid utmätning hos näringsidkaren eller i dennes konkurs. Vid utmätning gäller enligt 4 kap. 18 § UB att gäldenären ägare till lös egendom han har i sin besittning, om det anses vara som

inte framgår att den tillhör någon annan. För brytande presumtio-

av nen om gäldenärens äganderätt krävs det alltså att det blivit klarlagt att någon annan är ägare.

Efter övergång till avtalsprincipen kan Kronofogdemyndigheten inte längre hänvisa till att besittningsövergång inte har skett, när tredje

en man åberopar förvärv från gäldenären. Myndigheten måste i stället pröva om det har förekommit ett verkligt förvärv. Bevisbördan ligger därvid på tredje mannen, låt vara att myndigheten måste i viss mån medverka.

I praxis har ställts stränga krav på en tredje man som påstår sig vara ägare till lös egendom som är i utmätningsgäldenärs besittning

en se NJA 1983 s. 553, 1984 s. 375 och 1985 s. 320 samt Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning 124 ff.. Det finns inte anledning att

s. ställa mindre stränga krav i de situationer som avses här. I praktiken måste i princip krävas att ett påstått köp är dokumenterat i skriftlig

en handling, som kan godtas som bevis. Om det någon gång skulle uppkomma fråga huruvida inte en rättshandling, vilken har betecknats som överlåtelse, i realiteten utgör en säkerhetsöverlåtelse, bör det åvila tredje mannen att ange stöd för att det föreligger en verklig överlåtelse.

I konkurs finns det inte särskilda presumtionsregler. Den nyssnämnda bestämmelsen i UB är emellertid uttryck för allmän princip

en som också bör vara tillämplig i konkurs, nämligen att besittningen till lös egendom lösöre utgör ett starkt stöd för att innehavaren är ägare till egendomen. En konkursförvaltare bör därför ha samma utgångspunkt som en kronofogdemyndighet har med stöd av 4 kap. 18 § UB.

Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser

Utredningen har inte angett någon särskild tidpunkt för förslagets ikraftträdande.

Bestämmelsen om en femårig preskriptionstid för att reklamera fel

en vara 23 § tredje stycket bör inte gälla avtal som har ingåtts före ikraftträdandet av bestämmelsen. Detta är motiverat av att preskriptionstidens längd har ett nära samband med köpeavtalet.

I övrigt torde det inte krävas några särskilda Övergångsbestämmelser, inte heller beträffande förslaget om övergång till avtalsprincipen. Införande av avtalsprincipen berör närmast en säljares utmätnings- och konkursgäldenärer och dessa kan inte anses ha ett berättigat anspråk på att vad som gällde vid avtalets ingående skall tillämpas även efter ikraftträdandet. Detta innebär i fråga köpeavtal har ingåtts

om som före ikraftträdandet att, om besittningsövergång inte har skett, köparen blir skyddad mot överlåtarens borgenärer i och med ikraftträdandet. Om en säljare har försatts i konkurs före ikraftträdandet, får över-

gången till avtalsprincipen inte någon betydelse beträffande

varor som sålts dessförinnan kvarlämnats hos säljaren; dessa ingår alltså i

men konkursen. Motsvarande gäller om en sådan har utmätts hos

vara säljaren före ikraftträdandet.

9.2 till i

Förslaget lag om ändring konsumenttjänstlagen

16§

Är tjänsten felaktig det beror på förhållande

utan att något på konsumentens sida, får konsumenten hålla inne betalningen enligt 19 Han får vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 § första stycket eller också göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 21

Dessutom får konsumenten kräva skadestånd näringsidkaren

av enligt vad som sägs i 31

I fråga om konsumentens rätt till skadestånd någon än

av annan näringsidkaren finns bestämmelser i 33

I en utfästelse som avses i 14 § får en eller flera de påföljder

av som anges i första stycket andra meningen och andra stycket uteslutas. Sådan begränsning av påjöljderna gäller dock endast nä-

om ringsidkaren såväl då utfästelsen lämnas då den åberopas

som upplyser konsumenten om dennes rättigheter i fall tjänsten är felaktig enligt 9 13 §§.

-

Genom det föreslagna fjärde stycket införs det möjlighet för

en näringsidkare att lämna garantier som är begränsade såvitt på-

avser följderna. Beträffande den närmare innebörden bestämmelsen kan

av i princip hänvisas till vad som i det föregående har sagts till motsvarande bestämmelse i KKL 22 § andra stycket.

17§

Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet reklamation. Reklamation får dock inte ske senare än fem år eller, i fråga arbete på mark eller på

om byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

194 Författningskommentar

Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades. Har meddelande reklamation lämnats in för befordran med om post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.

Den föreslagna ändringen går ut att den tvååriga preskriptionstiden för att reklamera fel hos en tjänst förlängs till fem år. Förslaget berör inte den tioåriga preskriptionstid som gäller vid reklamation av fel hos tjänster arbete på mark eller byggnader m.m. Se även mosom avser tiveringen till 23 § KKL.

20§

Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet, det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren om är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsusom menten. Även konsumenten inte kräver det får näringsidkaren om avhjälpa felet, han utan uppskov efter det att reklamation har om kommit honom tillhanda erbjuder sig att göra detta och konsumenten inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet. Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har gett näringsidkaren tillfälle till det. Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts felfritt eller, felet beror på en olyckshänom delse eller därmed jämförlig händelse, kostnader för att ersätta material konsumenten enligt avtalet om tjänsten har tillsom handahållit och bekostat.

Förslaget innebär mindre jämkning av KTjL:s bestämmelse om en näringsidkarens rätt att avhjälpa fel hos tjänst för att uppnå en överensstämmelse med motsvarande regel i KKL 27 §. Förslaget innebär inte någon saklig ändring.

28§

Konsumenten får kräva att näringsidkaren utför tjänsten. Näringsidkaren är dock inte skyldig att utföra tjänsten, om det föreligger ett hinder han inte kan övervinna eller om utförandet som

SOU 1995: l l Författningskommentar 195

skulle medföra olägenheter eller kostnader för näringsidkaren

som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse att

av avtalet fullföljs. Om ett förhållande nämnts upphör inom i

som nu rimlig tid, får konsumenten dock kräva att näringsidkaren utför tjänsten.

Konsumenten förlorar rätten att kräva att näringsidkaren utför tjänsten, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

Ändringen innebär att regleringen av en konsuments rätt att kräva att näringsidkaren utför en avtalad tjänst jämkas till bättre överensstämmelse med bestämmelserna om en köpares rätt att kräva att säljaren fullgör köpet 12 § KKL. Genom den föreslagna ändringen regleras uttryckligen det fallet att det föreligger ett absolut hinder att utföra tjänsten och att ett hinder att fullgöra upphör. Det införs också

en preklusionsbestämmelse. Full överensstämmelse mellan de båda paragraferna kommer dock inte att uppnås genom förslaget. De föreslagna ändringarna medför ingen större saklig skillnad i förhållande till vad som gäller i dag.

Lydelsen av 20 och 28 §§ KTjL konsumentens rätt att kräva avhjälpande och hans rätt att kräva fullgörande är för närvarande helt överensstämmande. Genom den föreslagna ändringen bortfaller denna överensstämmelse.

31§

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder avses i första eller andra

som stycket för en felfri tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

196 Författningskommentar SOU 1995: 11

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt denna paragraf inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

Förslaget innebär en viss inskränkning av ansvaret för produktskada

så sätt att den skadade egendomen skall vara avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål samt att parterna ges rätt att träffa avtal om att näringsidkarens skadeståndsskyldighet inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet även såvitt avser produktskada.

33§

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne

därigenom tillfogas.

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen 1975:1418 har ålagts att lämna eller säkerhetsinformation som han enligt 5 § produktsäkerhetslagen 1988:1604 har ålagts att länma och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

I paragrafens tredje stycke har skadeståndsskyldigheten för produktskada begränsats till att avse egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Förslaget är en följdändring till vad som föreslås i 31

Författningskommentar 197

51§

Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

Genom denna paragraf, som är ny, införs det en, mot 42 § KKL svarande, bestämmelse om skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada. Den innebär inte någon saklig ändring i förhållande till vad som gäller för närvarande.

Ikraftträdande- och Övergångsbestämmelser

I likhet med vad som föreslås beträffande förlängningen av preskriptionstiden vid reklamation i KKL bör den föreslagna förlängningen av preskriptionstiden vid reklamation i KTjL 17 § första stycket tillämpas endast avtal som har ingåtts efter förslagets ikraftträdande. Motsvarande bör gälla såvitt avser de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om produktansvar 31 § fjärde stycket och 33 § tredje stycket.

Beträffande övriga föreslagna ändringar av KTjL 16 § fjärde stycket, 20 § andra stycket, 28 31 § femte stycket och 51 § synes särskilda Övergångsbestämmelser inte vara erforderliga.

9.3 till om i

Förslaget lag ändring konkurslagen

4 kap. 4 §

Vid köp enligt konsumentkäplagen 1990:932 anses varan inte ha avhänts säljaren förrän den har kommit i köparens besittning. Detsamma gäller i fråga om byte som omfattas av nämnda lag.

Avhändelse av fast egendom anses inte ha ägt rum förrän lagfart har sökts.

Ändringen av denna paragraf är föranledd av förslaget om övergång till avtalsprincipen vid överlåtelser som omfattas av KKL. Det nya första stycket innebär att utgångspunkten för beräkning av återvinningsfristen vid konsumentköp räknas först från att besittningsövergång har skett. Motsvarande gäller i fråga om byte.

198 Författningskommentar

Ikraftträdandebestämmelse

Förslaget om ändring i KL och förslaget till den nya bestämmelsen i 48 § KKL om en övergång till avtalsprincipen bör träda i kraft samtidigt.

Någon särskild övergångsbestämmelse torde inte krävas beträffande ändringen i KL.

Särskildayttranden 199

Särskilda

yttranden

Särskilt yttrande av Maria Lundqvist Norling och Ingemar Persson

Utredningen skall enligt sina direktiv undersöka hur bestämmelserna i 21 § konsumentköplagen om garantier har fungerat i praktiken och i vad mån det förekommit skadeståndskrav med stöd av dessa bestämmelser samt omfattningen och inriktningen på dessa krav. Mot denna bakgrund skall utredningen undersöka om de nuvarande reglerna innebär en rimlig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra.

Vad som framkommit vid den enkät utredningen gjort se avsnitt 5.3.2 visar att skadeståndsansprâk sällan aktualiseras, men att näringsidkare uppfattar risken för skadeståndsansprâk som en avgörande nackdel. Dessutom har framkommit att omfattningen av garantigivningen med undantag för ett par branscher är tillbaka i stort sett nivå före den konsumentköplagens ikraftträ-

samma som nya dande den 1 januari 1991.

Vad som framkommit om skadeståndskrav och om garantigivningen motiverar enligt vår mening inte så genomgripande förändringar av bestämmelserna om garantier i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen som utredningen lägger fram. Inte heller i övrigt har sådana förhållanden påvisats rörande bestämmelsernas tillämpning eller utfornming underlag för förändringar av det slag utredningen

som ger föreslår.

Utformningen de föreslagna bestämmelserna synes dessutom

av kunna ge upphov till informations- och tillämpningssvårigheter.

Särskildayttranden 201

Särskilt yttrande av Soldéus

Inger

Preskriptionstiden

Den gällande preskriptionstiden på två år är rimlig och hanterbar för såväl köpare som säljare. Om det föreligger ett ursprungligt fel hos

en vara visar sig felet i regel under en så pass lång tid två år.

som

Innan ett nytt förslag läggs fram om att förlänga preskriptionstiden till fem år bör ett uttalat behov av en förlängning finnas. Utredningens enkät visar inte att ett sådant behov av en längre preskriptionstid föreligger hos konsumenterna.

Den nuvarande preskriptionstiden två år bör därför behållas.

Att såsom utredningen föreslår förlänga preskriptionstiden från två till fem år innebär en större osäkerhet för både köpare och säljare. Konsumenten får naturligen svårare att under så lång tid som fem år kunna bevisa förekomsten av ett ursprungligt fel, som förelåg redan vid avlämnandet. Konsumenten invaggas också i en falsk trygghet av att tid alltid finns för reklamation och möjlighet till rättelse. Säljaren kan också göra invändningar mot att konsumenten borde ha reklamerat felet tidigare. En längre preskriptionstid medför därför också fler och mer svårhanterliga tvister om felets ursprung. Kostnaderna ökar för båda parter genom större krav dokumentation och utredningar. De ökade kostnaderna för säljaren kan resultera i prishöjningar, som ytterst drabbar konsumenterna.

Även inom det konsumenträttsliga området är det viktigt Sverige

att inte inför bestämmelser som går utöver motsvarande regler hos våra handelspartner och därigenom skapar handelshinder eller konkurrensnackdelar för den svenska marknaden. Störst betydelse i det sammanhanget har motsvarande regler i de övriga länderna inom den Europeiska unionen. När det gäller preskriptionstidens längd har flera EU-länder kortare preskriptionstid än två år.

Regressrätt

När det föreligger ett ursprungligt fel en vara är rimligt att säljaren alltid skall ha regressrätt mot tidigare led leverantörenimportören, eftersom ansvaret för en produkt skäligen bör ligga hos den som tillverkat produkten eller satt den i omlopp den svenska marknaden.

En regressrätt för säljaren gentemot tillverkaren innebär också att konsumentens rätt enklare kan tillvaratas, med färre tvister som följd, både mellan konsumenten och detaljisten och mellan detaljisten och tillverkarenimportören. I förlängningen av detta ligger sannolikt också att kvaliteten på produkterna förbättras, med därmed totalt sett färre

202 Särskilda yttranden

reklamationer. En regressrätt gagnar således både konsumenterna och detaljhandeln genom lägre kostnader p g a färre felaktiga produkter och därmed färre tvister.

De nuvarande regler som finns för att hantera regressrätten, dels i köplagen 21 § och dels i lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare 1 §, har visat sig otillräckliga för att lösa problemet. Köplagens bestämmelser är dispositiva och förhandlas ofta bort, både i standardavtal och i individuella avtal, eftersom det är vanligt att leverantören har en dominerande ställning gentemot detaljisten. Att använda lagen om oskäliga avtalsvillkor har visat sig vara en mycket komplicerad väg för att hantera regressfrågan. Merparten av antalet företag i detaljhandeln är dessutom små företag med färre än fem anställda, vilket innebär en sämre förhandlingsposition gentemot en dominerande leverantör vid avtalsförhandlingar och begränsade ekonomiska och tidsmässiga möjligheter att driva juridiska processer i frågan.

Om utredningens förslag om en förlängd preskriptionstid från två till fem år genomförs ökar dessutom betydelsen av att säljaren har regressrätt mot tidigare led väsentligt, eftersom säljaren då riskerar att

stå för ersättningen till kunden i ytterligare tre år utöver nuvarande två år i de fall då ett ursprungligt fel föreligger.

Preskriptionstiden i den allmänna köplagen är dessutom två år, vilket ytterligare försvårar för en säljare att föra det rättmätiga ansvaret tillbaka till tillverkaren under den föreslagna tillkommande tiden tre år. Osäkerhet avseende sådana ytterligare kostnadsökningar medför även här risk för prisökningar.

Ett sätt att lösa ovanstående problem är att i konsumentköplagen, för varor med ursprungligt fel, införa en ovillkorlig regressrätt för detaljisten gentemot tidigare säljled.

Avbeställningsrätten

Redan när nuvarande konsumentköplag arbetades fram uttrycktes oro för en tvingande regel om avbeställningsrätt. Grundregeln om att avtal bör hållas bör gälla även i detta sammanhang.

Erfarenheten har också visat ett ökat antal avbeställningar sedan lagen trädde i kraft. Särskilt besvärligt är detta i branscher med beställningsvaror, t ex i möbelhandeln, där varor specialtillverkas för kundens räkning vilka vid en avbeställning svårligen kan säljas till andra kunder. Sådana köp är också vanligen dyra och kan belöpa sig på 30 000 50 000 kronor. Avbeställningsrätten medför också risk för

att kunden kan göra mindre noggrant överlagda köp, eftersom man vet att man alltid kan avbeställa en vara.

I sådana situationer blir det ofta tvist om avbeställningsersättningens storlek. Säljaren har svårt att täckning för nedlagda kostnader. Vid

SOU 1995: 11 Särskilda yttranden 203

behandling i Allmänna reklamationsnämnden ARN har säljaren dessutom ofta fått vidkännas en alltför snäv ersättning, även för dokumenterade kostnader. Detta i sin tur för med sig högre priser, eftersom säljarna måste kalkylera med dessa förluster vid prissättningen.

Även lagutskottet har uttalat bet. 199192:LU24 det kan

se att ifrågasättas om bestämmelserna om avbeställningsrätt ger konsumenten någon fördel över huvud taget.

Avbeställningsrätten bör därför slopas.

Om inte avbeställningsrätten avskaffas generellt bör rätten slopas åtminstone för beställningsvaror. Dä kan dessutom viss överensstämmelse med köplagens 52 § uppnås, där avbeställningsrätten för beställningsvaror bortfaller om avbeställningen skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk finnas för att hans fulla förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt.

Om inte heller en slopad avbeställningsrätt för beställningsvaror kan genomföras bör rätten till full ersättning införas i konsumentköplagens bestämmelser för säljarens nedlagda kostnader inklusive förlorad handelsvinst, genom att hela det s k positiva kontraktsintresset ersätts och säljaren alltså försätts i samma ekonomiska situation

som om köparen hade fullföljt avtalet.

Även när det gäller avbeställningsrätten är det viktigt Sverige

att inte har längre gående regler än våra handelspartner så att handelshinder undviks.

Köparens skydd mot säljarens borgenärer

Genom utredningens förslag om att avskaffa traditionsprincipen vid konsumentköp och ersätta den med avtalsprincipen torde en köpares ställning gentemot säljarens borgenärer stärkas.

En begränsning till konsumentköp innebär dock att traditionsprincipen och avtalsprincipen kommer att gälla vid sidan av varandra för olika typer av köp. Det kan innebära att det blir svårt att dra gränsen mellan när den ena eller den andra principen skall gälla och således för parterna att veta när den ena eller andra principen är tillämplig. Olika regler kan alltså komma att tillämpas beroende på vem som är köpare och säljare. Att ha olika regler för liknande situationer skapar förvirring.

För detaljhandeln kan följande situation uppträda om traditionsprincipen och avtalsprincipen tillämpas sida vid sida.

ä Antag att konsumenten A har köpt och betalat en viss vara av detaljisten B och att denne har köpt och betalat tillverkaren C fört ex en soffgrupp.

204 Särskilda yttranden

Om nu C försätts i konkurs före leveransen har B inte något egentligt skydd mot Cs borgenärer, eftersom traditionsprincipen gäller mellan B och C. Konsumenten A kan dock kräva detaljisten B på det betalda beloppet enligt avtalsprincipen. Detaljisten B måste då betala konsumenten A. Detaljisten B i sin tur får troligen inte någon ersättning från tillverkaren C, eftersom B endast har en oprioriterad fordran i Cs konkurs.

Exemplet visar att det är olyckligt att införa avtalsprincipen endast för konsumentköp. Man bör därför ha likartade bestämmelser för alla typer av lösöresköp. Avtalsprincipen bör således införas generellt för köp av lösa saker.

Särskilda yttranden 205

Särskilt yttrande av Anne

Wigart

Jag instämmer i utredningens slutsatser och förslag utom vad

avser borgenärsskydd övergång till avtalsprincipen, förlängning av preskriptionstiden samt garantier. Enligt min uppfattning bör den

nuvarande tvååriga preskriptionstiden inte förlängas. Jag anser det

olämpligt att införa avtalsprincipen endast vid konsumentköp. Vad gäller garantier menar jag att utredningen jämväl borde ha tillåtit näringsidkare att i en garanti utforma påföljderna oberoende av konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens felpåföljder.

Köparens skydd mot säljarens borgenärer övergång från traditionsprincipen till avtalsprincipen

I fråga om konsumentköp föreslår utredningen att traditionskravet avskaffas för uppnående av borgenärsskydd vid köp av lösöre. Avtalsprincipen föreslås således vara tillämplig i förhållandet mellan köparen och säljarens borgenärer vid överlåtelser som omfattas av konsumentköplagen. Förslaget innebär att traditionsprincipen alltjämt gäller vid överlåtelse av lösöre i övriga fall.

Även de ursprungliga skälen för traditionsprincipen inte längre

om har samma bärighet och mycket således talar för en övergång till avtalsprincipen när det gäller förvärvares skydd mot överlåtarens borgenärer, är det enligt min uppfattning principiellt otillfredsställande att olika förutsättningar kommer att gälla för erhållande av borgenärsskydd beroende på vem som är köpare och säljare. Utredningen pekar på nackdelar härav, såsom svårigheten att veta om konsumentköplagen är tillämplig på köpet eller inte. En annan nackdel är att konsumenter kan lida rättsförluster i de fall traditionskravet inte iakttagits i tidigare säljled. Jag tillmäter dessa argument större tyngd än utredningen gör.

Enligt utredningsdirektiven är det angeläget att den nordiska rättslikheten bevaras i så stor utsträckning som möjligt. En generell övergång till avtalsprincipen skulle innebära att Sverige närmar sig vad som gäller, inte bara i Danmark, Finland och Norge, utan också i många andra europeiska länder. Detta är positivt. Mig veterligen har emellertid inget annat västeuropeiskt land regler som innebär olika förutsättningar för erhållande av borgenärsskydd vid konsumentköp jämfört med övriga köp. Den rättsolikhet som uppkommer med utredningens förslag är olycklig.

Av redovisade skäl ställer jag mig inte bakom utredningens

ovan förslag att övergå till avtalsprincipen endast vid konsumentköp.

206 Särskilda yttranden

Preskriptionstiden vid reklamation av fel i vara eller tjänst

Av svaren den enkät utredningen genomfört framgår att det är förhållandevis ovanligt att konsumenter reklamerar fel i eller

en vara tjänst efter utgången av tvåårstiden. Som utredningen konstaterar visar sig de allra flesta fel inom ett år från köpet. Enkätsvaren enligt

ger min mening inte stöd för antagandet att preskriptionsreglerna har hindrat konsumenter att göra gällande fel i en vara och motiverar således

inte en förlängning av preskriptionstiden. Inte heller i övrigt har något

uttalat behov visats föreligga som påkallar förlängning preskrip-

en av tionstiden.

I detta sammanhang måste också beaktas de kostnadsökningar

som en förlängd preskriptionstid skulle medföra. En generell förlängning av preskriptionstiden som således inte begränsas till vissa varor eller

slag av varor får till följd att en större andel av producerade

- varor kommer att ha en hållbarhetstid som understiger preskriptionstiden. Det kan befaras att detta orsakar ett ökat antal kontakter mellan konsumenter och näringsidkare i anledning av obefogade reklamationer, och därmed kostnadsökningar för näringsidkarna. Det gäller ökade kostnader för reklarnationshantering och för utredningar av om påtalade fel är ursprungliga. Näringsidkarens kostnadsökningar tas ut i form av högre priser på dennes produkter, vilket i sista hand får bäras av konsumentkollektivet.

Vid en samlad bedömning anser jag att de nu redovisade omständigheterna ger vid handen att en förlängning av den nuvarande

tvååriga preskriptionstiden i konsumentköplagen och konsumenttjänst-

lagen skulle innebära större nackdelar än fördelar för både näringsidkare och konsumenter.

Garantier

Jag delar utredningens bedömning att en garantigivare i en garanti skall kunna utesluta en eller flera av de påföljder frånsett rätten att hälla inne betalningen som enligt konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen skall inträda då varantjänsten inte svarar mot vad

som utlovats i garantin. Däremot timer jag inte utredningens skäl övertygande när det gäller att inte tillåta garantigivaren att göra särskilda begränsningar i de olika påföljderna. Den omständigheten att närrmda lagar innehåller tvingande regler om innebörden av en garanti, är enligt min mening inte i sig ett skäl för att inte tillåta begränsningar

i påföljderna.

Enligt min mening borde påföljder i en garanti kunna utformas oberoende av lagens felpåföljder. Detta följer av att garanti är ett frivilligt åtagande. Utredningens förslag ålägger näringsidkaren en för-

Särskilda yttranden 207

hållandevis omfattande upplysningsskyldighet gentemot konsumenten samt lägger bevisbördan näringsidkaren för att upplysningar har lämnats. Med hänsyn härtill och då en konsument alltid, även om en garanti har lämnats, kan åberopa lagens felregler om förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda, torde ett förslag utformat i enlighet med vad jag förespråkar inte upphov till tillämpningssvårigheter.

ge

Särskilda yttranden 209

Särskilt Marianne

yttrande av Åbyhammar

Utredningen föreslår att det skall tillåtet att i ett garantiåtagande

vara begränsa de påföljder som kan följa på garanti enligt konsument-

en köplagen och konsumenttjänstlagen. Av den enkät utredningen

som har utfört framgår att garantigivningen är i stort sett densam-

numera ma som vid tiden innan den nuvarande ordningen infördes. Det framgår också att skadeståndsanspråk i samband med köp eller tjänst sällan görs gällande. Den föreslagna ändringen är därför enligt min mening inte motiverad.

Den föreslagna regleringen skulle dessutom, den genomförs,

om ge upphov till stora informations- och tillämpningssvårigheter. Den information som säljaren åläggs att lämna att lagens regler gäller

om parallellt med garantin har i praktiken avgörande betydelse för konsumenten. Informationen måste så utförlig att konsumenten

vara i det enskilda fallet kan väga alternativen mot varandra och göra

ett

optimalt val mellan garantierbjudandet och lagens felpåföljder.

Eftersom informationen kommer standardiserad kan

att vara genomsnittskonsumenten ändå inte förväntas göra ett sådant optimalt val då det förutsätter ingående kunskaper regelsystemet. Sådana kunska-

om per saknas dessutom ofta hos säljpersonalen.

Konstruktionen måste leda till att det ställs höga krav vederhäftighet och tydlighet i framställningen garantierbjudandet. Det

av kan därför befaras att Konsumentverket skulle få ett betydande merarbete med en marknadsrättslig granskning garantier med den

av föreslagna ordningen.

De garantier som skulle komma att erbjudas enligt den föreslagna regleringen kommer innebära inskränkningar i de påföljdsalternativ som annars står konsumenten till buds. Eftersom ordet garanti är förknippat med positiva förväntningar hos konsumenten och säljaren kan förväntas verka för att konsumenten skall välja att åberopa garantireglerna, kan det förutsättas att garantireglerna skulle tillämpas i flertalet fall oberoende dessa är fördelaktigast för konsumen-

av om ten.

Enligt fastlagd rättspraxis får ett åtagande betecknas garanti

som en endast om det innebär att köparens rättsliga ställning stärks. Eftersom garantin ger konsumenten fördelen att omvänd bevisbörda

av en gäller, blir garantin förmånligare för denne längre det dröjer tills felet hos produkten visar sig. Om funktionssvikten inträffar kort tid efter leverans är dock presumtionen för att det är fråga ett

om ursprungligt fel stark och en tillämpning av garantin istället för lagens regler leder till inskränkningar i konsumentens rättigheter. Lagförslaget skulle således öppna för den möjligheten att garantier i

som

210 Särskilda yttranden

och för sig är utformade enligt konsumentköplagens eller konsumenttjänstlagens regler, ändå inte vid en helhetsbedömning uppfyller kravet på konsumenten något utöver gällande rätt. Detta gäller särskilt

att ge

vid korta garantitider.

Det val konsumenten enligt förslaget tvingas göra vid en reklamation får stor betydelse för hans möjligheter att vid ett senare tillfälle, t.ex. inför Allmänna reklamationsnämnden eller domstol, åberopa lagens rättigheter framför garantiåtagandet. Det kan inte uteslutas att bedömningen kan bli att konsumenten redan vid reklamationen har avtalat bort andra påföljder, om han valt garantiavhjälpande och säljaren har fullgjort detta. Dessutom kan konsumentens möjligheter

t.ex. kräva ersättning för utlägg i samband med reklamatioatt senare

och därvid styrka ursprungligt fel, ha omintetgjorts genom den nen, reparation som redan har utförts av näringsidkaren.

Av nämnda skäl jag att den föreslagna ändringen är

ovan anser opåkallad och skulle dessutom försämra konsumentskyddet. Den skulle försvåra för konsumenterna att bedöma värdet och överblicka innebörden olika garantiåtaganden, som skulle få skiftande innehåll

av i materiellt hänseende. Det skulle även missgynna näringsidkare som

långtgående Även lagens regler skulle tar sig ett mer ansvar. om gälla jämsides med garantierna finns stor risk för att konsumenten skulle vilseledas om sina rättigheter.

Bilaga 1 211

Kommittédirektiv

Översyn av vissa konsumenträttsliga frågor

Dir. 1993:101

Beslut vid regeringssammanträde 1993-08-26

Statsrådet Laurén anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att göra utvärdering och översyn

en av vissa frågor med anknytning till Konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Uppdraget bör omfatta

preskriptionstiden för konsumentens rätt att göra gällande fel i - en vara eller en tjänst,

konsumentens rätt att avbeställa köpt eller avtalad tjänst, - en vara en

omfattningen av näringsidkarens produktansvar, -

köparens skydd mot säljarens borgenärer och -

vissa avvikelser mellan konsumentköplagen och konsumenttjänst-

lagen.

Bakgrund

Konsumenttjänstlagen 1985:716 trädde i kraft den 1 juli 1986 och konsumentköplagen 1990:932 den 1 januari 1991.

När riksdagen behandlade propositionen om en ny konsumentköplag prop. 198990:89 uppmärksammades några frågor särskilt, nämligen främst preskriptionstidens längd och omfattningen säljarens

av produktansvar. Med anledning av motioner har riksdagen

senare uttalat sig i olika frågor har samband med konsumenttjänstlagen

som och konsumentköplagen, framför allt konsumentens rätt att avbeställa en vara eller en tjänst och konsumentens skydd mot näringsidkarens borgenärer.

På de nu nämnda områdena gäller för närvarande följande.

212 Bilaga I

Enligt 23 § första stycket konsumentköplagen får en köpare inte åberopa att en vara är felaktig, om han inte lämnar säljaren ett meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet reklamation. Reklamerar köparen inte inom två år efter det att han har tagit emot varan, gäller enligt 23 § tredje stycket konsumentköplagen att köparens rätt att reklamera ett fel preskriberas, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse. Enligt 24 § får köparen emellertid utan hinder av bestämmelserna i 23 § åberopa att varan är felaktig, om säljaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder eller om felet består i att varan sålts i strid mot ett förbud enligt 4 § marknadsföringslagen 1975:1418 eller i att varan är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

Även konsumenttjänstlagen har huvudregel tvåårig preskrip-

som en tionstid, 17 För det fall tjänsten rört arbete på mark eller på

se byggnader eller andra anläggningar mark eller i vatten eller på andra fasta saker, får reklamation dock ske upp till tio år efter det att uppdraget avslutades. Andra preskriptionstider kan dock följa av garantier eller liknande utfästelser. Om näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får enligt 17 § andra stycket reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

Både konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen innehåller bestämmelser avbeställning. Enligt 37 § konsumentköplagen kan

om köparen avbeställa en vara innan den har avlämnats. Säljaren får då inte hålla fast vid köpet och kräva betalning. Av 42 § konsumenttjänstlagen framgår att konsumenten får avbeställa en tjänst innan den har slutförts.

Vid avbeställning har motparten rätt till ersättning. Enligt 41 § första stycket konsumentköplagen skall köparen vid avbeställning ersätta säljaren för särskilda kostnader som denne har haft för att ingå och fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt, för särskilda kostnader till följd av avbeställningen, samt för förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn till priset för tidpunkten för avbeställningen, omfattningen av nedlagt

varan, arbete och omständigheterna i övrigt. Säljaren kan enligt andra stycket förbehålla sig en förhand bestämd ersättning, om den är skälig med hänsyn till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som ersättning enligt första stycket. Enligt tredje stycket första meningen har säljaren inte rätt till ersättning, om köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren.

I 42 § konsumenttjänstlagen föreskrivs att näringsidkaren har rätt till ersättning för den del tjänsten som redan har utförts samt för

av arbete måste utföras trots avbeställningen. Ersättningen skall

som

SOU 1995: 11 Bilaga 1 213

motsvara det pris som skulle ha gällt, om avtalet endast hade avsett vad som har utförts. Näringsidkaren har vidare rätt till ersättning för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förluster i övrigt på grund av att han underlåtit att ta sig annat arbete eller grund att han på något annat sätt har

av inrättat sig efter uppdraget. Ersättningen för förluster får inte överstiga näringsidkarens förlust till följd av avbeställningen.

Med produkrskada avses en skada som en vara orsakar person eller på annan egendom än varan.

Enligt 30 § konsumentköplagen har köparen rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, inte säljaren visar

om att underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Skadeståndsskyldigheten omfattar enligt 31 § även skada som grund av fel den sålda varan uppkommer annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem i hans hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål.

Enligt 31 § tredje stycket konsumenttjänstlagen näringsidkare

är en skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett hinder av sådant slag som nyss har nämnts. Näringsidkarens skadeståndsskyldighet omfattar även ersättning för skada föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem hans

av hushåll.

Vid försäljning av lösa saker gäller enligt den s.k. traditionsprincipen som huvudregel att köparen uppnår skydd mot säljarens borgenärer först när varan kommit i köparens besittning. Om köparen har låtit det köpta bli kvar hos säljaren, kan alltså egendomen

i en utmätnings- eller obeståndssituation tas i anspråk för betalning av säljarens skulder. Köparens rätt inskränker sig då till att han i konkurrens med övriga borgenärer får göra gällande en fordran mot säljaren.

Behovet av en utredning

I samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till ny konsumentköplag gjorde riksdagen två tillkännagivanden se rskr. 1989902900. Det ena rör frågan om preskriptionstiden för köparens krav mot säljaren grund av fel i en köpt vara. I sitt riksdagen godkända

av betänkande uttalade lagutskottet se bet. 198990:LU35 s. 19 f. att en tvåårig preskriptionstid kan mindre gynnsamma konsekvenser vid fel i varor som förutsätts fungera i mer än två år. Det andra tillkännagivandet avser omfattningen av näringsidkarens produktansvar.

214 Bilaga 1

Härom uttalade lagutskottet se bet. s. 30 f. att säljarens ansvar inte bör vara begränsat till egendom som tillhör köparen eller någon medlem av hans hushåll.

Beträffande avbeställningsrätten har lagutskottet i ett annat sammanhang uttalat se bet. 199192:LU24 s. 21 f. att bestämmelserna kan kritiseras utifrån flera utgångspunkter och att det finns anledning att överväga om bestämmelserna bör ändras. Vidare uttalade utskottet att det nu när konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen varit i kraft en tid bör vara möjligt att få fram ett närmare underlag för att man skall kunna bedöma hur reglerna har kommit att tillämpas i praktiken. Vad utskottet sålunda har anfört har riksdagen som sin mening gett regeringen tillkänna se rskr. 199192: 177.

Lagutskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner med sakrättslig anknytning. I bet. l99l92:LU7 uttalade utskottet bl.a. att utskottet förutsätter att frågan om att ersätta den nuvarande lösöreköpslagen 1845:50 s. l med tidsenliga och för köparen praktiskt hanterbara bestämmelser tas upp till övervägande inom regeringskansliet.

Vid lagrådsbehandlingen av propositionen om en ny konsumentköplag pekade Lagrådet se prop. 198990:89 s. 189 att konsumenttjänstlagen i vissa hänseenden ett omotiverat sätt avviker från förslaget till konsumentköplag.

Konsumentköplagen har varit i kraft sedan den 1 januari 1991. Tiden får nu anses vara mogen att påbörja en utvärdering av lagen. Det kan knappast komma i fråga att göra en fullständig undersökning av lagens tillämpning i hela dess vidd; det skulle vara en alltför omfattande uppgift. I första hand bör en utvärdering inriktas på de problem som riksdagen har påtalat. Dessa frågor diskuterades vid en hearing i Justitiedepartementet den 18 december 1992. Vid detta tillfälle vitsordades det från flera håll att de nämnda frågorna ibland ger upphov till svårigheter och det framfördes önskemål

om en översyn i dessa delar av den nya lagens regler.

Den översyn som således nu bör komma till stånd bör omfatta även konsumenttjänstlagens motsvarande regler de områden som riksdagen har aktualiserat. I översynen bör också uppmärksammas de skillnader mellan konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen som Lagrådet har påtalat.

Det bör uppdras en särskild utredare att göra översynen.

Bilaga 1 215

Uppdraget

Preskription

Lagutskottet har anfört se bet. 198990:LU35 s. 19 f. att en tvåårig preskriptionstid vid konsumentköp kan få negativa konsekvenser för produkter som förutsätts fungera i mer än två år. Sådana produkter är ofta dyrbara i inköp och fel i dem kan få stora ekonomiska följdverkningar för konsumenterna. Vid köp av denna typ av varor har konsumenten därför ett extra stort skyddsbehov. Utskottet anförde å andra sidan att det praktiska värdet av en förlängning av preskriptionstiden minskar med tiden, dels grund av svårigheter att visa att felet förelåg redan vid avlämnandet, dels på grund av att säljaren kan invända att konsumenten borde ha upptäckt felet tidigare. Enligt utskottets mening kan detta förhållande emellertid inte anses utgöra skäl mot att konsumenten i de fall bevissvårigheter och invändningar

inte lägger hinder i vägen skall ha rätt att göra befogenheterna vid

fel gällande under en tid som är rimlig med hänsyn till varans normala egenskaper och livslängd.

Utredaren bör mot bakgrund av det anförda undersöka hur preskriptionsreglerna kommit att tillämpas i praktiken och särskilt i vilka fall preskriptionsreglerna har hindrat konsumenter att göra gällande fel i Om inte dessa undersökningar ger anledning till

en vara. annat, bör utredaren föreslå hur en förlängning av preskriptionstiden kan genomföras.

När det gäller utformningen av en ny preskriptionsbestämrnelse kan till en början konstateras att en förlängd tidsfrist behövs bara i sådana fall där varan förväntas fungera i mer än två år. Detta kunde tänkas tala för att en förlängd preskriptionstid bör begränsas till att gälla fall av just det slaget. Att ha olika preskriptionsfrister för skilda slag av

kan emellertid medföra grånsdragningsproblem. Utredaren bör varor därför i första hand pröva om ny preskriptionsregel kan ges en

en generell utformning. För den händelse det befinns motiverat, bör utredaren dock oförhindrad att föreslå särskilda regler för vissa

vara varor eller slag av varor.

Det fördel bestämmelserna i konsumentköplagen och

är en om konsumenttjänstlagen överensstämmer så långt det är sakligt motiverat. Utredaren bör därför överväga om även konsumenttjänstlagens bestämmelser om preskription av rätten att åberopa fel i en utförd tjänst bör förlängas.

216 Bilaga 1

Avbeställningsrätten

Frågor om avbeställningsrätt har behandlats i riksdagen vid ett flertal tillfällen. Bl.a. har lagutskottet uttalat se bet. 199192:LU24 att det kan ifrågasättas om bestämmelserna avbeställningsrätt

om ger konsumenterna någon fördel över huvud taget. Konsumenterna frestas nämligen att göra oöverlagda inköp. Vidare har utskottet uttalat att respekten för ingångna avtal kan luckras och få spridning till

upp andra områden samt att det på grund risken att säljarna förbehåller

av sig handpenning följer prisstegringar för konsumenterna.

Vid hearingen den 18 december 1992 rådde delade meningar

om avbeställningsrätten. Allmänt ansågs att problemen gestaltar sig annorlunda i fråga om beställningsvaror än i fråga lagervaror. De

om som kritiserade de nuvarande reglerna framhöll svårigheterna att bestämma ersättningen till säljaren.

Utredaren bör nu utvärdera hur konsumenttjänstlagens och konsumentköplagens bestämmelser avbeställning har tillämpats i

om praktiken och vilken effekt bestämmelserna har haft på näringsidkares och konsumenters beteende.

Om utvärderingen ger skäl för det, bör utredaren överväga ändringar i avbeställningsrätten. Därvid bör beaktas att den allmänna köplagen ger köparen en viss avbeställningsrätt, 52 § andra stycket

se köplagen 1990:931. Köparens avbeställningsrätt bör inte göras mindre långtgående enligt konsumentköplagen än vad gäller enligt

som den allmänna köplagen.

Det bör vidare vara en väsentlig utgångspunkt att bestämmelserna om konsumentens skadestånsskyldighet vid kontraktsbrott kan kvarstå oförändrade.

Produktansvar

Lagutskottet har i fråga om konsumentköplagens bestämmelse

om produktansvar yttrat se bet. 198990:LU35 31 att det med

s. allmänhetens ögon måste te sig svårförståeligt att endast egendom

som tillhör konsumenten och hans hushållsmedlemmar skall kunna ersättas medan andra föremål som finns i hushållet och som de har ansvaret för skall falla utanför säljarens produktansvar. Den ekonomiska förlusten blir i princip densamma för hushållsgemenskapen,

låt vara att förlusten vid skada hyrd eller leasad egendom består i att konsumenten eller någon annan blir ersättningsskyldig för skadan gentemot egendomens ägare. Enligt utskottets mening finns det starka skäl för att produktansvaret enligt konsumentköplagen bör omfatta all egendom i konsumentens hushåll är avsedd för huvudsakligen

som enskilt ändamål och som köparen eller någon i hans hushåll har

SOU 1995: ll Bilaga 1 217

vårdansvaret för, oavsett vem egendomen tillhör. Utskottet uttalade dessutom att en motsvarande utvidgning ansvaret i konsumenttjänst-

av lagen är motiverad.

Vad som framkom vid den nämnda hearingen tyder inte att bestämmelserna om produktansvar i konsumenttjänstlagen och Konsumentköplagen har tilldragit sig någon större uppmärksamhet i rättstillämpningen. Några deltagare ansåg att problemet kunde lösas med hjälp av produktansvarslagen 1992: 18.

Utredaren bör klarlägga rättsläget beträffande näringsidkares produktansvar för egendom i konsumentens hushåll enligt konsumenttjänstlagen och konsumentköplagen. Vidare bör analyseras i vilken utsträckning konsumenter kan bli skadeståndsskyldiga för produktskador på egendom som de har i sin vård. Utredaren bör också undersöka huruvida produktansvarslagen kan tillämpas i de situationer

som lagutskottet har aktualiserat.

Mot bakgrund av kartläggningen bör utredaren utvärdera de praktiska erfarenheterna bestämmelserna.

av

Om analysen av rättsläget och utvärderingen anledning därtill,

ger bör utredaren föreslå bestämmelser som utvidgar näringsidkarens produktansvar i de berörda hänseendena.

Skydd mot säljarens borgenärer

Vid försäljning av lösa saker gäller som huvudregel att köparen får skydd mot säljarens borgenärer när kommit i köparens be-

varan sittning, den s.k. traditionsprincipen. Om varan lämnas kvar hos säljaren, kan den trots att den är helt eller delvis betald således

genom utmätning eller konkurs tas i anspråk för betalning säljarens

av skulder. Köparens rätt inskränker sig då till att han i konkurrens med övriga borgenärer kan göra gällande en fordran mot gäldenären. Enligt en i vissa andra länder tillämpad princip får köparen däremot skydd mot säljarens borgenärer redan köpeavtalet, den s.k.

genom avtalsprincipen.

Som skäl för traditionsprincipen brukar anges bl.a. att den minskar risken för skenöverlåtelser och att det blir obehövligt att skilja

omsättningsöverlåtelser från säkerhetsöverlåtelser, dvs. förtäckta pantavtal. Till förmån för avtalsprincipen har anförts att den är

en enkel och klar princip jfr NJA 1985 159 och att de flesta

s. människor utgår från att de får hämta sak de har köpt, även

en som om säljaren blir insolvent.

Enligt lösöreköpslagen tidigare lösöreköpsförordningen kan köparen freda lösöre som lämnas kvar hos säljaren från utmätning eller konkurs, om egendomen förtecknas i en skriftlig bevittnad handling med uppgift om köpeskillingen. Det krävs vidare att

218 Bilaga 1

försäljningen kungjorts och registrerats och att 30 dagar förflutit därefter. Avhandling om köpet måste dessutom ha visats upp för kronofogdemyndigheten i det län där egendomen finns.

I propositionen om ny konsumentköplag anförde föredragande departementschefen se prop. 198990:89 s. 27 att frågan om det är befogat att generellt införa avtalsprincipen i svensk rätt förutsätter ytterligare överväganden och analyser och att saken vid behov kan tas upp nytt i något lämpligt sammanhang.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen, senast hösten 1992, behandlat motioner sakrättsliga frågor. Lagutskottet uttalade i sitt av

om riksdagen godkända betänkande se bet. l99293zLU2 att det vid en bedömning huruvida en översyn av svenska sakrättsliga regler bör komma till stånd måste beaktas den betydelse som kravet besittning har många olika rättsområden och att det måste krävas tungt vägande skäl för att en ändrad ordning skall kunna övervägas. Utskottet fann att sådana skäl inte föreligger och att därför en allmänt inriktad översyn det sakrättsliga regelsystemet inte är motiverad.

av Inte heller Sveriges anslutning till avtalet om det europeiska ekonomiska- samarbetsområdet EES-avtalet föranleder en sådan översyn. Utskottets ställningstagande uteslöt emellertid inte att det särskilda rättsområden kan finnas anledning att överväga om kravet

besittningsöverföring alltjämt bör upprätthållas. Utskottet förutsatte

därvid att frågan om att ersätta den nuvarande lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen praktiskt hanterbara bestämmelser nu kommer att tas upp till närmare övervägande.

Vid hearingen i december 1992 framfördes från många håll att traditionsprincipen orsakar problem för konsumenterna, låt vara att omfattningen inte var klarlagd. Från Konsumentverket och från konsumentvägledarhåll framfördes emellertid att det inom vissa branscher är ett återkommande problem.

Utredaren bör klarlägga i vilken omfattning och i vilka branscher det förekommer att konsumenter åsamkas förluster vid insolvens hos näringsidkare på grund att köpta lämnas kvar hos näringsid-

av varor karen och där tas i anspråk för säljarens skulder. Utredaren bör i samband därmed redovisa hur lösöreköpslagen har tillämpats vid konsumentköp.

Utredaren bör överväga skyddet för konsumenter vid säljarens

om insolvens behöver förstärkas. Utredaren bör i så fall undersöka om det är möjligt att skapa ett bättre skydd genom en modernisering av lösöreköpslagen. Vid hearingen framfördes emellertid att det är svårt att ett effektivt sätt informera konsumenter om de risker som finns vid säljarens insolvens. Det kan inverka negativt möjligheterna att skydda konsumenterna genom någon form av registreringsförfarande.

SOU 1995: 1 l Bilaga 1 219

Det kan därför visa sig lämpligare att i stället pröva ett bättre

om skydd för konsumenterna kan skapas bestämmelser

genom om avsteg

från traditionsprincipen vid konsumentköp. Utredaren bör i så fall

lägga fram förslag till bestämmelser härom. En fråga

i det sammanhanget är om sådana bestämmelser i så fall bör utformas generellt för konsumentköpens del eller avse särskilda områden.

Att införa bestämmelser om avsteg från traditionsprincipen

rymmer åtskilliga frågor av rättsteknisk natur. Således bör utredaren överväga gränsdragningen mot säkerhetsöverlåtelse, specialitetskravet, behovet av regler om återvinning och presumtionsbestämmelser vid utmätning samt andra rättstekniska frågor som kan komma

upp.

Andra frågor

Konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen avviker från varandra i flera hänseenden. I vissa fall är avvikelserna helt naturliga och beror på att lagarna täcker olika områden. Lagrådet har emellertid pekat skillnader som framstår som omotiverade se 198990:89

prop. s. 189. Därvid har Lagrådet nämnt bestämmelserna reklamation,

om näringsidkarens rätt att avhjälpa ett fel i tjänsten, rätt för konsumenten att kräva att näringsidkaren utför tjänsten, skadeståndsskyldighet för näringsidkaren vid förlust i näringsverksamhet, skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall och skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada.

Beträffande reklamation och förlust i näringsverksamhet kvarstår inte längre någon avvikelse mellan lagarna.

Utredaren bör överväga om en ytterligare anpassning är lämplig. En utgångspunkt bör därvid att ändringar har väsentlig saklig

vara som betydelse skall ske endast i de fall starka skäl talar för det. Utredaren bör emellertid vara oförhindrad att föreslå ändringar går ut att

som i förtydligande syfte samordna lydelsen bestämmelser i de båda

av lagarna.

Utredaren kan därvid behandla även andra frågor, de har

om omedelbart samband med de frågor har angivits.

som

Från näringslivshåll har framförts önskemålet att under

man utredningsarbetet också skulle uppmärksamma bestämmelserna om garanti i 21 § konsumentköplagen. Särskilt frågan om det bör införas en möjlighet för näringsidkaren att helt eller delvis friskriva sig från skadeståndsansvaret har därvid nämnts. Utredaren bör inledningsvis

t.ex. genom studier av domstolars och Allmänna reklamationsnämndens praxis undersöka hur bestämmelserna i 21 § konsument-

köplagen har fungerat i praktiken och i vad mån det förekommit skadestånskrav med stöd av dessa bestämmelser samt omfattningen och inriktningen på dessa krav. Vidare bör utredaren mot denna bakgrund

220 Bilaga 1

undersöka om de nuvarande reglerna innebär en rimlig avvägning mellan de intressen som här står mot varandra. Om övervägandena ger anledning till det, bör utredaren föreslå förändringar i bestämmelserna.

Övrigt

De konsumenträttsliga lagarna i Sverige har i allmänhet tillkommit i nordiskt samarbete. I arbetet med konsumentköplagen ingick omfattande nordiska överläggningar. De nordiska ländernas regelsystem på området uppvisar också stora likheter. Det är angeläget att den nordiska rättslikheten bevaras i så stor utsträckning som möjligt. Utredaren bör därför beakta de andra nordiska ländernas regler och se till att de förslag som läggs fram i görligaste mån överensstämmer med vad som gäller i Norden i övrigt. I sitt arbete bör utredaren också dra nytta av de erfarenheter som har vunnits i andra nordiska länders rättstillämpning.

Med tanke på den fortgående europeiska integrationen finns det anledning för utredaren att beakta rättsläget även i andra europeiska länder. En stor andel av de varor som säljs till svenska konsumenter importeras. Utredaren bör därför överväga vilka konsekvenser förslagen får för importörer och andra som är beroende av de regler som gäller i andra länder.

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning dir. 1984:05, angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten dir. 1988:43 och angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50.

Utredaren bör något belysa vilka effekter som framlagda förslag får för prisutvecklingen på konsumentvaruområdet.

Om förslag läggs fram som innebär nya utgiftsâtaganden för det allmänna, måste dessa samtidigt åtföljas av motförslag över utgiftsminskningar av motsvarande omfattning.

Uppdraget bör redovisas före den 31 december 1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd i Justitiedepartementet som har till uppgift att föredra ärenden om civilrätt

att tillkalla en särskild utredare omfattad av kommittéförordningen

- 1976:119 med uppdrag att göra en översyn av de konsumenträttsli-

ga frågor jag nu har berört,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde utredaren.

Bilaga I 221

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

Justitiedepartementet

Bilaga 2 223

Kommittédirektiv

till vissa kommittéer och särskilda

Tilläggsdirektiv utredare om företagens uppgiftslämnande

Dir. 1994:73

Beslut vid regeringssammanträde den 14 juli 1994

Sammanfattning av direktiven

Vissa kommittéer och särskilda utredare får i uppdrag att närmare utreda hur myndigheternas krav på uppgiftslämnande från företagen inom för utredningen aktuella områden kan begränsas och förenklas. Främst bör arbetet inriktas den belastning de mindre företagen utsätts för till följd av uppgiftslämnandet.

Myndigheternas uppgiftskrav på mindre företag

Avreglering och regelreformering är viktiga inslag i regeringens strategi för ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. Åtgärder som underlättar för företagen att driva sin verksamhet eller för företag

nya att etablera sig är av stor betydelse. En viktig uppgift inom ramen för detta arbete är att begränsa uppgiftsinsamlingen för den offentliga tillsynen, kontrollen, uppbörden, statistiken m.m. så långt det är möjligt och att se till att insamlingen sker effektivt.

Bestämmelser om krav företagens uppgiftslämnande ges i lagar och förordningar på respektive myndighetsområde. För att kunna ålägga företag skyldighet att lämna uppgifter måste myndigheten ha stöd i lag eller annan författning. Det finns ett mycket stort antal sådana bestämmelser.

När det gäller skatter, tullar och avgifter bestämmer riksdagen och regeringen relativt detaljerat kraven på uppgifter från företagen. På andra områden, t.ex. vad gäller myndigheternas tillsynsverksamhet, är det vanligt att lagar och förordningar enbart anger att företagen är skyldiga att begäran lämna de upplysningar som behövs för tillsynen e.d. Myndigheterna ges alltså i dessa fall större möjligheter att själva detaljreglera uppgiftskraven.

224 Bilaga 2

I verksförordningen 1987:1100, samrådsförordningen 1982:668 och begränsningsförordningen 1987:1347 finns bestämmelser

som syftar till att begränsa myndigheternas uppgiftsinhämtande olika Sätt.

Sekretesslagen 1980:100 och datalagen 1973:289 inskränker myndigheternas möjligheter att använda inhämtade uppgifter.

Myndigheternas regelstyrning regleras i 14-15 verksförordningen. Här ställs bl.a. krav att myndigheterna skall skaffa nödvändiga upplysningar och yttranden innan föreskrifterna beslutas och överväga föreskrifternas ändamålsenlighet. Myndigheten skall även sträva efter att begränsa och förenkla uppgiftslämnandet för bl.a. enskilda 17 §.

Genom samrådsförordningen har myndigheterna ålagts att samråda med de organisationer som företräder uppgiftslärrmarna. Företagens Uppgiftslärnnardelegation företräder företagen gentemot myndigheter när dessa fullgör sin skyldighet att samråda om uppgiftsinsamlandet.

Begränsningsförordningen syftar till att begränsa kostnadsdrivande effekter av myndigheternas regelgivning i form av föreskrifter och allmänna råd. Förordningen ses för närvarande över.

Myndigheterna skall enligt 23 § förordningen om myndigheternas årsredovisning och anslagsframställning 1993:134 även pröva ändamålsenligheten av de regler som styr verksamheten.

Den yttre gränsen för myndigheternas möjligheter att använda inhämtade uppgifter anges i sekretesslagen 1981:100. De uppgifter som skyddas får inte lämnas ut eller annat sätt röjas. Vidare ställer datalagen 1973:289 upp en rad föreskrifter för ADB-behandling av uppgifterna.

Den europeiska integrationen och utvecklingen av informationsteknologin ger delvis nya förutsättningar när det gäller uppgiftsinsamlingen för tillsyn, kontroll, uppbörd, statistik m.m. Informationsbehovet kan förutses bli omfattande i det europeiska samarbetet. Den inre marknaden kräver effektiva informationsflöden. Den nya teknologi som finns tillgänglig medger dock effektivisering när det gäller företagens uppgiftslämnande. En särskild utredare har tillkallats med uppgift att utarbeta sådana förslag till rättslig reglering som kan behövas, bl.a. för användningen av elektroniska dokument inom både förvaltning och näringsliv Ju 1994:05.

Behovet av en begränsning av uppgiftsinsamlingen för statistikändamål och vikten av att uppgifter, som samlas in för officiell statistik, samutnyttjas har uppmärksammats i betänkandet Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken SOU 1994:1.

Även rad åtgärder har vidtagits under år för att

om en senare begränsa företagens uppgiftsskyldighet finns det skäl att fortlöpande uppmärksamma de problem som möter företagen. För gruppen små

och medelstora företag med liten administrativ kapacitet är det

en särskilt viktigt att begränsa den belastning olika offentliga

som regleringar medför. Frågan har uppmärksammats särskilt i det arbete

som Avregleringsdelegation N 1993:07 bedriver.

Regeringen har den 23 juni 1994 givit Statskontoret i uppdrag

att göra en enkätundersökning om de problem uppgiftskraven från offentliga myndigheter såväl statliga kommunala och lands-

- som tingskommunala medför för de mindre företagen. Statskontoret skall

även lämna sådana förslag till förändringar uppgiftskraven,

av formerna för uppgiftsinsamlingen kan underlätta för

m.m. som företagen att driva sin verksamhet. Detta arbete skall bedrivas målinriktat så att konkreta förslag skall kunna redovisas senast den 31 januari 1995. Arbetet kommer därför att främst inriktas de problem som uppgiftskraven medför för de mindre företagen då de befinner sig i de känsliga skedena i sin utveckling, såsom nyetablering, expansion, omlokalisering m.m. Likaså skall insatserna riktas in på sådana branscher som har särprägel vilken medför att uppgiftskraven på

en dem är omfattande. Statskontorets uppdrag är främst inriktat på sådana sektorer som inte berörs av pågående arbete inom kommittéer och särskilda utredningar. Granskningen av företagens uppgiftslämnande till staten, kommunerna och landstingen bör således även ske inom arbetande kommittéer och utredningar. Härigenom kan den kompetens och det faktaunderlag som finns på olika sakområden inom det offentliga utredningsväsendet utnyttjas. På detta sätt skapas möjlighet att snabbt kunna få resultat i form av konkreta förslag åtgärder

om inom ett brett område.

Uppdraget

Kommittéer och särskilda utredare, har utredningsuppgifter inom

som områden där uppgiftslämnandet från företagen berörs, i särskilt

ges uppdrag att i sitt fortsatta arbete belysa möjligheterna att begränsa och förenkla företagens uppgiftslämnande. Därvid skall behovet

av uppgiftsinhämtandet prövas och de problem uppgiftslämnarna

som åsamkas analyseras. Mot bakgrund härav skall förslag de

ges om begränsningar eller förenklingar som kan vara motiverade. Främst skall arbetet riktas den belastning de mindre företagen

som utsätts för till följd av uppgiftslämnandet.

Vid prövningen skall särskilt beaktas möjligheterna att samordna den aktuella insamlingen uppgifter

- av

med uppgiftsinsamlingar för andra ändamål, möjligheterna att genom undantag eller förenklade förfaranden

-

begränsa uppgiftslämnandet för de små och medelstora företagen,

226 Bilaga 2

utformningen av en eventuell föreskriftsrätt för myndigheterna om -

uppgiftsskyldighet.

Kommittéerna och de särskilda utredarna bör även redovisa hur uppfyllelsen av de uppsatta målen inom sakområdet påverkas om företagens uppgiftsskyldighet, särskilt de små och medelstora företagens uppgiftsskyldighet, skulle påtagligt begränsas.

Regeringen kommer genom särskilda beslut att meddela vilka kommittéer som omfattas av dessa direktiv.

Näringsdepartementet

Bilaga3 227

enkät

Utredningens

Utredningens enkät är uppdelad i fem avsnitt, preskriptionstid för att reklamera fel, avbeställningsrätten, produktansvar, sakrättsligt skydd och garantier. Varje avsnitt inleds med en kortfattad redogörelse för gällande rätt. Därefter följer ett antal frågor.

Här redovisas frågorna och svaren. Så långt det har varit möjligt återges svaren ordagrant. I vissa fall har de tillfrågade avstått från att svara en fråga eller har svarat vet ej eller liknande. Detta framgår inte av redovisningen.

Förkortningar

ARN Allmänna Reklamationsnämnden

BIF Bilindustriföreningen

BRF Båtbranschens Riksförbund DH AB Dala Hemtjänst EHL EHL Elektriska Hushållsapparat Leverantörer

- FRO Företagarnas Riksorganisation FT Fredells Trävaru AB GSH Grossistförbundet Svensk Handel HOS Husmodersförbundet Hem och Samhälle KGF Konsumentgillesförbundet KVF Konsumentvägledarnas Förening KVKO KonsumentverketKO M Motormännens Riksförbund MRF Motorbranschens Riksförbund NDM Näringslivets Delegation för Marknadsrätt PYO Porträttfotografernas yrkesorganisation RFR Rörfirmornas Riksförbund SFL Sveriges Fotoleverantörers Förbund SIF Sveriges Industriförbund SKF Sveriges Köpmannaförbund STR Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund VRF Villaägarnas Riksförbund WJF Wirströms Järn Färg AB

Bilaga 3 229

A

Preskriptionstiden

l Har den är 1986 införda förlängningen preskriptionsti-

av den i konsumentköplagen medfört några fördelar eller nackdelar för konsumenterna respektive säljarna

RFR Förmodligen fördelar för konsumenter. Mindre nackdelar för

säljare, vilka ofta haft en tvåårig ansvarstid inom vilken fel kan reklameras.

FT Vi kan finna varken nackdelar eller fördelar.

-

DH Nej.

-

BRF Inga fördelar, inga nackdelar. Det är enligt vår erfarenhet

ytterst sällan som en reklamation kommer efter mer än gtt år.

HOS Fördel för konsumenterna. Kan till nackdel för säljarna.

- vara

KVF Den har medfört fördelar för konsumenterna, speciellt i

samband med dyra sällanköpsvaror.

VRF För konsumenterna är det en fördel att preskriptionstiden har

förlängts.

ARN Det är givetvis en fördel för konsumenterna att kunna åberopa

s.k. ursprungliga fel även under andra året efter leveransen; sådana fel förekommer. Ev. garantier gäller ofta högst i ett år. Det utsträckta ansvaret är självfallet samtidigt till nackdel för säljarna. Ju kortare felansvar, desto billigare och enklare.

M Förlängning av preskriptionstiden i konsumentköplagen kan

generellt sett inte sägas ha inneburit några direkta fördelar för konsumenterna. Detta dels med tanke på produkternas motorfordon

i livslängd, dels svårigheterna för konsumenten att påvisa att fel förelegat vid leverans av godset.

SKF När KKL infördes uppstod osäkerhet på marknaden

- om skillnaden mellan innebörden av preskriptionstid kontra garanti. Många branscher tog bort den tidigare lämnade garantin och övergick till att enbart tillämpa den tvååriga preskriptionstiden.

230 Bilaga 3

Konsumentombudsmannen uppmärksammade detta och inledde förhandlingar med bl.a. radiohandeln för att återinföra garantierna. En överenskommelse träffades mellan KO och radiohandeln som innebar att branschen införde ett års garanti radio och TV-produkter och tvâ års garanti på TV-apparatens bildrör. Denna garanti kompletterades med en frivillig försäkring på 2-5 år som utformades individuellt inom de olika branschkedjorna.

Inom bl.a. radio- och möbelhandeln har man under senare tid erfarit att ett ökat antal tvister har förekommit i handeln, där konsumenten uppfattar preskriptionstiden som likvärdig med garanti en uppfattning

som, enligt uppgift, lär stödjas av konsumentvägledarna.

Ett ökat antal tvister innebär högre kostnader för de berörda företagen, vilket i sin tur medför högre produktpriser för konsumenten.

Inom bl.a. radiohandeln upplever man också att bevisbördan under reklamationstiden har flyttats från konsumenten till handlaren när det gäller att bevisa ursprungligt fel under preskriptionstiden. Det innebär att företagen får lägga ned mer tid på utredningar om hur saken förhåller sig, med ökade konsumentpriser som följd.

För att lösa ovanstående och liknande problem erbjuder många branscher olika typer av försäkringar.

FRO Förlängningen innebar nackdelar för såväl konsumenterna som

säljarna. En för lång preskriptionstid förorsakar bevissvårigheter och

därmed onödiga processkostnader.

EHL Den förlängda preskriptionstiden i Konsumentköplagen har

medfört fördelar för konsumenterna, särskilt som bevisbördan för ursprungligt fel rättstillämpningen kommit att sättas relativt

genom lågt.

Antalet tvister har ökat betydligt, eftersom bevisfrâgorna avseende fel blir mer svårutredda, allteftersom tidsavståndet från köptillfället ökar.

Företagens kostnader, såväl för avhjälpande av fel som för ofta tidskrävande utredningar, har ökat och detta har gjort det nödvändigt att ta ut kompensation i form av höjda priser, vilket givetvis är till nackdel för konsumenten.

GSH Förändringen har lett till fler reklamationer och fler tvister. På

grund det ökade utredningsarbetet har kostnaderna ökat för såväl

av konsumenter som näringsidkare. De ökade utredningskostnaderna har främst drabbat mindre företag som av förklarliga skäl inte har de resurser som större företag har. Detta kan i vissa fall leda till en snedvridning av konkurrensen till nackdel för småföretagen.

SOU 1995; 11 Bilaga3 231

Den förlängda preskriptionstiden kan dock inte anses ha givit konsumenten något extra. Många konsumenter invaggas i en falsk trygghet och förleds tro att hon får mer än vad som faktiskt är fallet. Genomsnittskonsumenten uppfattar ibland preskriptionstid som synonymt med garantitid.

KVKO Huvudsakligen fördelar för konsumenterna. Förlängningen

fick en reell betydelse först när nya KKL korn 1991. Många företag tog då bort sina garantier grund av de nya skadeståndsreglerna. Innan dess var kunskapen dålig om den förlängda preskriptionstiden. Begränsningen till endast 2 år är en nackdel vid köp av produkter som har en längre förväntad hållbarhet.

BIF Inga väsentliga för- eller nackdelar.

-

MRF Förlängningen har sannolikt medfört vissa förbättringar för

konsumenterna. Värdet härav är dock starkt begränsat då det är sedvana att tillverkaresäljföretag tar ansvar för konstaterade tillverkningsfel under längre tid än ett år.

WJF Alltid besvärligt med reklamationer efter lång tid.

-

SIF Antalet reklamationer har ökat. Även ökningen inte varit

- om särskilt stor har den självfallet medfört större kostnader för säljarnatillverkarna hädanefter kallade näringsidkarna för uppfyllande av de påföljder konsumenten gjort gällande i anledning av åberopat fel. Även för det fall konsumenter inte förmått styrka ursprungligt fel

att kan utredningskostnader ha uppkommit för näringsidkarna. Vissa näringsidkare, främst små företag, har också åsamkats extra kostnader genom att de försäkrat bort den ökade kostnadsrisk som den nya konsumentköplagen medför och som de själva inte orkat bära. I slutändan torde konsumenterna få betala dessa kostnader i form av högre priser.

SFL Nackdelar, fel i fotoprodukter framkommer kort efter köp.

l-årsregeln tillräcklig för bägge parter.

KGF Det har inneburit att konsumentskyddet stärkts.

-

232 Bilaga 3

2 Innebär den tvååriga preskriptionstiden i konsumentüänst-

lagen några fördelar eller nackdelar för konsumenterna

respektive näringsidkarna

RFR Beträffande de varor som ingår i tjänsten,

- se ovan.

FT Tryggare för konsumenten.

-

DH Nej.

-

BRF Se

-

HOS Se svar

-

KVF Den har medfört fördelar för konsumenterna, speciellt mot

-

dåliga hantverkstjänster.

VRF Nackdelen för konsumenterna är att preskriptionstiden i många

fall ändå är för kort.

ARN Jfr ovan.

-

M Nej, se A

-

FRO Se fråga

-

EHL Antalet reklamationer under två år med hänvisning till konsu-

menttjänstlagen har varit jämförelsevis få. Fel i reparation av hushållskapitalvaror visar sig i allmänhet ganska snart och bevisfrågorna är i allmänhet enklare.

KVKO Begränsningen till endast två år nackdel vid vissa

- är en tjänster där fel visar sig efter lång tid.

PYO Enbart fördelar för konsumenten.

-

BIF Se fråga A

-

MRF Det förekommer i praktiken knappast något fall där en konsu-

ment kan ha nytta av en längre preskriptionstid än ett år. En tvåårig preskriptionstid kan därför leda till onödiga processer i enstaka fall.

WJF Se fråga

-

SOU 1995: ll Bilaga 3 233

SIF Svaren fråga l ovan gäller i stor utsträckning även här.

-

SFL Se ovan.

-

KGF Se ovan.

-

3 I vilken utsträckning förekommer det att konsumenter vill

påtala fel i en vara eller tjänst efter tvåårstiden I vad

-

mån godtar säljarenäringsidkare sådana reklamatio-

en

ner

RFR Beträffande tjänster förekommer detta ofta. Om det är fel i

arbetet, vilket kan vara svårt att avgöra emellanåt, godtas reklamationen. Kundrelationen har stor betydelse.

FT Marginellt förekommande, kan godtas från fall till fall i samråd

med tillverkare. Företagets Goodwill.

DH Ytterst sällan, och i de flesta fall har felet efter vår bedömning

rättats till av vara leverantörer.

BRF I stort sett aldrig.

-

KVF Det är vanligt beträffande sällanköpsvaror, t.ex. möbler.

-

Säljarna godtar aldrig invändningen som formell reklamation, däremot förekommer s.k. goodwill-lösningar efter tvâ år beroende på vem konsumenten är och hur seriös säljaren är.

VRF Det förekommer att konsumenter vill påtala fel efter tvåårs-

fristen. H-ur ofta det sker och i vad mån säljarenäringsidkare godtar reklamationer vet vi inte. De fall vi kommer i kontakt med vår

genom juridiska rådgivning är de fall då säljarnanäringsidkarna trilskas.

ARN a Det förekommer i en del ärenden vid nämnden; vissa känner

inte till regeln och andra tycker att vidtagna åtgärder inte har avhjälpt felen etc.

b Någon gång godtas av goodwill-skäl sådana reklamationer har förekommit vid försäljning av nya bilar och köksutrustning. Inte

sällan underlåter näringsidkare att göra preskriptionsinvändning, troligen på grund av att tvåårsregeln inte är känd.

234 Bilaga 3

M På samma grunder som uppgivits ovan sker det sällan att

konsument vill påtala fel i en vara eller tjänst efter tvåårsfristen. I det fall så ändock sker godtas sådan reklamation regelmässigt inte av säljarenäringsidkare med motivering att preskriptionstiden överskridits.

SKF Detta förekommer i mycket liten utsträckning.

-

I de fall det förekommer täcks det framför allt av försäkringar; det kan även behandlas som en vanlig reklamation som görs inom tvåårstiden.

FRO I vissa branscher förekommer reklamation efter två år.

-

EHL Reklamation efter utgången av tvåårsfristen förekommer i

någon omfattning. I sådana fall hänvisar dock återförsäljaren i allmänhet vidare till respektive märkesleverantör. Det är mycket sällan en konsument har möjlighet att göra sannolikt att ett ursprungligt fel i varan upptäckts efter utgången av tvåårstiden.

Det förekommer i sällsynta fall att ett tillverkningsfel blir uppenbart först efter utgången av tvåårstiden. Om det visar sig att det föreligger ett väsentligt och frekvent fel, gör tillverkare ibland särskilda åtaganden.

KVKO Beträffande KTjL sker detta huvudsakligen vid sådana

tjänster för vilka 10-årspreskrigtion gäller, dvs. installationer, byggnads- och anläggningsarbeten etc. Beträffande köp däremot förekommer detta bl.a. där konsumenten själv står för installationsarbete av maskinanslutning m.m. De senares reklamationer godtas sällan.

När det gäller kapitalvaror som möbler förekommer det relativt ofta att fel visar sig efter tvåårsperioden ex. utslitna, blekta tyger eller läder spricker. I de fall säljaren godtar sådana reklamationer

som kommer de sällan till vår kännedom. Dock har MIO-kedjan uppmärksammats för att de godtar 5 år för reklamationer för s.k. läderlooksoffor.

Vad gäller kostymer, ytterplagg som måste kemtvättas görs detta kanske inte inom tvåårsgränsen. Om ett ursprungligt fel då visar sig vid tvätten kan konsumenten inte klaga hos säljaren.

Tvåårsgränsen är förmodligen relativt lite känd hos konsumenterna.

PYO Sällan.

- BIF Mycket sällsynt. De enskilda fallen individuellt. De allra

prövas

flesta ursprungliga fel uppdagas under första året.

Bilaga 3 235

MRF Det är mycket sällsynt, se A l och A 2.

-

WJF erfarenhet.

-

SIF Enligt vad Industriförbundet erfarit är det i mycket liten ut-

sträckning som konsumenter påtalar fel efter tvåårstidens utgång.

SFL Ytterst sällan.

-

KGF Vi är enbart en konsumentorganisation och har ingen statistik

över reklamationer av varor och tjänster. När det förekommer reklamationer efter tvâ år befarar vi att det är mycket svårt att få rätt mot företag.

4 Vilka konsekvenser skulle en förlängning av preskrip-

tionstiden i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen

få

RFR Givetvis ökade kostnader som får fördelas på hela köparkollek-

tivet i slutändan.

FT Man måste i så fall återförsäkra sig hos annan part, vilket

kommer att fördyra tjänsten eller varan.

DH Jag tror att det skulle medföra okynnesreklamationer med syfte

att få ut ny produkt utan kostnad, eller till reducerat pris.

BRF Praktiskt sett meningslöst, se

-

HOS En fördel för konsumenten.

-

KVF Stärkt konsumentskydd samt preventiva effekter inom handeln.

-

VRF En förlängning av preskriptionstiden skulle innebära en fördel

för konsumenterna vid köp av varor och tjänster med normalt lång hållbarhetstid, där felen inte visar sig förrän efter två år.

ARN 1 I enstaka fall ges konsumenten möjlighet att påtala ur-

sprungliga fel som visar sig först efter lång tid ex. möbler med s.k. skinnlook.

2 Möjligheterna att Liga ursprungligt fel minskar dock starkt med tiden.

236 Bilaga 3

3 Ökat arbete och ökade kostnader för näringsidkarna.

4 Troligen en viss ökning av antalet tvister.

M Förlängning av preskriptionstiderna skulle enligt förbundets

uppfattning kunna leda till att omfattningen av inom motorfordonsbranschen befintliga garantier skulle reduceras. Vidare kan det enligt förbundets uppfattning inte uteslutas att priserna skulle höjas.

SKF Köpmannaförbundets erfarenhet är att en preskriptionstid två

år är rimlig och hanterbar för såväl köpare som säljare.

En vara visar i princip alltid ett eventuellt ursprungligt fel under

en så pass lång tidsfrist som tvâ år. Efter en sådan tidsperiod blir det naturligen också svårt att från köparens sida bevisa förekomsten av ett ursprungligt fel. En längre tidsutdräkt kan därför ge upphov till onödiga tvister om felets ursprung och inge köparen en falsk trygghet i att tid alltid finns för reklamation.

Konsekvenserna av en förlängning skulle kunna bli:

Ökade kostnader krav dokumentation och utredningar. - pga av

Köparen invaggas i en falsk trygghet. -

Osäkerhet för såväl köpare som säljare. -

Kopplingen till köplagens tvåårsfrist skulle förlorad. Ökade krav från handeln skulle uppstå om att leverantörerna skall stå risken för felaktiga produkter.

FRO En förlängning innebär ytterligare bevissvårigheter med tvister

som följd. De ökade kostnader som detta innebär får i slutändan stås av konsumenterna. Dessutom invaggas konsumenterna i falska förhoppningar som kan medföra bristande undersökning och

vårdplikt från deras sida.

EHL En förlängning av reklamationsfristen skulle medföra flera

tvister, högre utredningskostnader och falska förväntningar hos konsumenterna.

GSH En förlängning skulle med största sannolikhet leda till fler

tvister som skulle kräva omfattande utredningar. Dessa utredningar medför med nödvändighet ökade kostnader som till sist drabbar konsumentkollektivet. Dessa ökade kostnader kan inte anses motiverade eftersom konsumenten inte erhåller något mervärde.

KVKO En viss ökning av antalet reklamationer för varor med lång

förväntad hållbarhet. Olägenheterna med den för vissa varor orimligt

korta preskriptionstiden undanröjs.

Bilaga 3 237

Utrymmet för försäkringslösningar skulle minska grund att

av konsumenterna har lagstöd för reklamationer under längre tid.

en Detta är positivt för konsumenten som då kan slippa premiekostnaden.

Vi tror att risken för onödiga och orimliga reklamationer är liten. Kvitton sparas inte för billigare och det blir svårare att styrka

varor ursprungliga fel efter lång tid för flertalet

varor.

PYO Det beror vem bevisbördan ligger. En i ett foto

- repa t.ex. det måste konsumenten kunna bevisa att det där för över

- var två år sedan. Mycket svårt. Inte bra i vår bransch.

BIF Ökade kostnader för näringsidkarna. Ökat

antal tolkningstvister

vad är normalt slitage. Ökade produktionskostnader

genom nödvändiga ökade garantiavsättningar. Svår bevisbörda för konsumenten, eftersom lång tid förflutit sedan köptillfället. Invaggar köparen i falsk säkerhet.

MRF En marginell förbättring för den lagkunnige konsumenten i

köpfallen men betydelselöst i tjänstefallen. Däremot en ökad risk för onödiga processer för vilka branschens kostnader i slutänden får bäras av konsumentkollektivet. En förlängning torde skapa flera problem än den löser.

En utökad preskriptionstid kan i någon mån accentuera det problem

som uppstod för återförsäljarna när KKL:s utökade skadeståndsregler

infördes. Flera generalagenter har nämligen vägrat att skriftligen ta sig ansvaret för fel och leveransförseningar som ligger inom deras kontroll. Detta innebär att återförsäljarna tvingas stå för kostnader

som

borde betalas av tillverkarnageneralagenterna. En följd

annan av nuvarande ordning är att återförsäljaren blir ovillig att tillmötesgå konsumentens krav i de fall han vet att han inte har generalagentens stöd. En lösning på detta problem kan att konsumenten

vara ges utökad rätt att väcka talan mot bakomvarande led.

SIF Industriförbundet anser inte att det föreligger ett behov av en

lagändring med hänsyn till att ursprungliga fel nära nog alltid visar sig inom kort tid efter avlämnandet. Vår erfarenhet är att få reklamationer sker under det andra året efter avlämnandet. Nyttan förlängd

av en preskriptionstid kan inte heller vara stor mot bakgrund av att det många gånger är mycket svårt för konsumenten att efter två år eller längre tid styrka att felet förelåg redan vid avlämnandet.

En förlängning av preskriptionstiden kan skapa felaktiga för-

väntningar hos konsumenten eftersom det, enligt uppgift, inte är ovanligt att konsumenter uppfattar preskriptionstiden som en garantitid. Risken ökar då för att konsumenter först på ett sent stadium efter

-

238 Bilaga 3

tvåårsperiodens utgång påtalar fel i en vara eller tjänst; fel som inte

är ursprungliga utan beror på normal förslitninganvändning av varan. Antalet oberättigade reklamationer kan alltså komma att öka. Om konsumenten misslyckas med att visa att felet förelåg redan vid avlämnandet skapas onödig irritation och onödiga tvister. Näringsidkaren kan i en sådan situation åsamkas dokumentations- ocheller utredningskostnader. Näringsidkarens ökade kostnader tas ut i form av högre priser dennes produkter.

SFL Oklarheter för konsumenten, tolkningsproblem.

-

KGF Ännu starkare konsumentskydd.

-

5 Om preskriptionstiden i konsumentköplagen skall förlän-

bör detta ske generellt eller bör en förlängning

gas,

omfatta enbart vissa varor, vissa slag av varor eller vissa

särskilda situationer

FT Bör i så fall omfattas av vissa varor, beroende på pris och an-

-

vändningsområde och tid.

DH Då användningstiden per år varierar från familj till familj måste

det svårt att bedöma om preskriptionstiden kan förlängas eller

vara med hur mycket från produkt till produkt.

BRF Möjligen vissa situationer.

-

HOS Vissa slag av varor kapitalvaror exempelvis vita varor,

- - fordon, vissa möbler m.m. Sådant som har en beräknad längre varaktighet än 2 år.

KVF I första hand generell förlängning av praktiska skäl. Be-

- en vissvårigheterna innebär en kraftfull utsortering av felaktiga ärenden.

I andra hand ett urval av varuområden.

VRF Helst generellt, men åtminstone beträffande dyra varor med

normalt lång hållbarhetstid.

ARN Olika tider är inte bra från informationssynpunkt. Det kan

också uppstå gränsfall, dvs. tillämpningssvårigheter. Overvägande skäl talar därför för en generell förlängning.

Bilaga 3 239

SKF Förbundet finner inga skäl för att ha olika preskriptionstider för

olika varor. Svåra klassificeringsproblem skulle uppstå. Köpreglerna bör här, liksom i övriga fall, enhetliga så att alla vet vad

vara som gäller.

FRO Någon förlängning bör inte ske. Om förlängning sker bör

- en den vara generell.

EHL Vi anser inte att preskriptionstiden i konsumentköplagen bör

förlängas. Det har framförts att man kanske kunde relatera reklamationsfristen till förväntad livslängd hos Eftersom använd-

en vara. ningen av en vara, t.ex. en hushâllsapparat varierar i hög grad mellan olika brukare vad gäller användningsfrekvens, skötsel, underhåll m.m., kan man inte ange någon bestämd gräns för hållbarhet, reparationsbehov etc.

GSH Preskriptionstiden måste generell. Det kommer att leda till

- vara orimliga konsekvenser om preskriptionstiden varierar. Vem kommer att ha det slutliga ansvaret för att avgöra en varas livslängd. Det finns otvivelaktigt produkter som har en mycket lång livslängd medan

en annan produkt inom samma varugrupp har en mycket kort livslängd. Som exempel kan nämnas två soffor som används på liknande sätt

men som har helt olika livslängd beroende på skilda tillverkningssätt.

KVKO En uppdelning efter e.d. kan skapa stora gränsdrag-

- varor ningsproblem och ett enhetligt system har fördelar för alla. En generell regel är därför att föredra. Att formulera rättvis och

en hållbar regel låter sig knappast göra.

PYO Ja, det bör det.

-

BIF Vi anser inte att det finns något behov att förlänga preskrip-

- av tionstiden. Konsumentköplagen bör gälla generellt

för alla varor.

MRF Om en förlängning trots allt görs bör den generell.

- vara

WJF Enbart

- vissa varor.

SIF Av det ovan sagda framgår att Industriförbundets uppfattning är

att det hittills inte framkommit uppgifter styrker behovet

som av en förlängd preskriptionstid. Vid sådant förhållande finner förbundet inte anledning att här närmare in hur en förlängning preskrip-

av tionstiden skulle kunna utformas.

240 Bilaga 3

SFL Flertalet kapitalvaror bör undantas till belopp, exempelvis

- 50 000 100 000 kr.

-

KGF Förlängningen bör innefatta vissa varugrupper exempelvis

vitvaror, TV. Varor som är dyra och ofta tas avbetalning. Varor som vi konsumenter har svårare att bedöma kvalitetsmässigt. Bilar är

ett exempel.

6 Om preskriptionstiden i konsumentköplagen skall förlän-

gas, bör den överensstämma med den allmänna preskriptionstiden tio är eller bör den vara kortare

RFR Kortare. Torde inte finnas möjlighet att få återföra fel till

grossisttillverkare under tio år.

FT Bör vara betydligt kortare.

-

DH Mycket kortare.

-

BRF Kortare.

-

HOS överensstämmer med allmänna preskriptionstiden. Gäller

-

redan vid s.k. preskriptionsgenombrott.

KVF Fyra eller fem âr är rimligt, tio år.

-

VRF Preskriptionstiden bör vara tio år.

-

ARN Tio års preskriptionstid kan ge upphov till många onödiga

tvister.

En förlängning till tre år bör vara tillräcklig för att täcka in nästan alla fall av ursprungliga fel.

M I det fall preskriptionstiden i konsumentköplagen skall förlängas

bör fördelarna med överensstämmelse med den allmänna preskriptionstiden noga övervägas.

SKF I konsekvens med svaret fråga 5 bör den vara kortare.

-

FRO Väsentligt kortare

-

EHL Tio år är under alla omständigheter en för lång tidsperiod.

-

Bilaga 3 241

GSH Det finns inget behov förlängd preskriptionstid. Preskrip-

- av tionstiden för t.ex. penningfordringar motiveras andra skäl.

av Förlängd preskriptionstid medför ökade utredningskostnader

som drabbar konsumentkollektivet.

KVKO Preskriptionstiden bör följa den allmänna preskriptionstiden.

- Köparen skall ha rätt att i den mån bevissvårigheter inte lägger hinder i vägen, göra felpâföljden gällande under tid är rimlig med

en som hänsyn till varans normala egenskaper och livslängd. För

t.ex. hushållskapitalvaror, bilar och hus visar sig fel ofta långt efter tvâårsgränsen passerat. Det är därför rimligt att tillverkarna har

ett betydligt mer utsträckt felansvar. En längre preskriptionstid styr också över felansvaret från försäkringskollektivet till tillverkarna.

PYO Kortare.

-

BIF Dagens tvååriga preskriptionstid är fullt tillräcklig.

-

MRF Se A4, den bör vara 3 âr. En sådan preskriptionstid gäller för

näringsidkares rätt att kräva konsument på betalning.

SIF Kortare. Exempelvis Norge har kortare preskriptionstid än tio

år.

KGF Varje varugrupp måste tidsbedömas utifrån sitt värde.

-

7¶Om preskriptionstiden i konsumentköplagen förlängs, bör

preskriptionstiden förlängas på motsvarande sätt även i

konsumentzjänstlagen

RFR Ja. Ett problem i dag är när säljs, antingen över

- samma vara disk eller som en integrerad del av en tjänst.

FT Hanteringsmässigt bör den vara lika för konsumentköplagen och

-

konsumenttjänstlagen.

DH Nej absolut inte.

-

BRF Nej.

-

HOS Ja.

-

242 Bilaga 3

KVF Ja.

-

VRF Ja.

-

ARN Ja. Många avtal innehåller både köp av en vara och

beställning av en tjänst.

M Ja. överensstämmelse mellan lagarna bör föreligga.

-

SKF Nej. Preskriptionstiden bör vara lika mellan lagarna. Det före-

kommer ofta att en produkt berörs av båda lagarna.

FRO Förlängningen bör gälla såväl köp som tjänst. Med olika

preskriptionstider uppstår svåra gränsdragningsproblem mellan vad som är köp och vad som är tjänst.

EHL Reklamationsfristen enligt konsumenttjänstlagen är i fråga om

arbete på mark eller byggnader eller andra fasta saker tio år. I många fall; t.ex. antenninstallationer, år detta en alltför lång tid. Någon förlängning av reklamationsfristen enligt konsumenttjänstlagen beträffande lösa saker bör definitivt inte ske.

Från serviceföretagens sida har framförts att man om så skulle ske i ännu flera fall skulle avråda från en reparation.

GSH Preskriptionstiden bör vara densamma eftersom det i fall där

såväl tjänst ingår, kan vara svårt att visa om felet är

vara som hänförligt till själva varan eller den till varan kopplade tjänsten.

KVKO Det finns inga skäl att ha en kortare preskriptionstid för

konsumenttjänster. Snarare tvärtom eftersom det kan vara lättare att visa ursprungligt fel här grund av avsaknad av hantering och slitage i vanlig mening. Jfr exemplet Cronspisen där fel i murarens arbete visade sig först efter 5 6 år.

-

PYO Det beror vilken bransch det är.

-

BIF Se fråga 5 inget behov av förlängning. Likformighet bör gälla

mellan konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.

MRF Se A6.

-

SIF Ja, det förefaller lämpligt att konsumentköplagens preskriptions-

tid är lika lång preskriptionstiden är enligt huvudregeln i

som konsumenttjänstlagen. En sådan reglering underlättar hanteringen av

SOU 1995: 11 Bilaga 3 243

de gränsfall där det är svårt att avgöra vilken de två nämnda

av nu lagarna som är tillämplig.

SFL Samma bör gälla.

-

KGF Konsumentköplagen och -tjänstlagen ska jämbördiga.

- vara

8¶Den tvååriga preskriptionstiden har sagts kunna medföra

negativa konsekvenser i första hand vid köp

av varor som förväntas fungera längre tid än två år. Finns det andra möjligheter att komma tillrätta med dessa konsekvenser än

att förlänga preskriptionstiden

RFR Instämmer inte med resonemanget.

-

FT Frivillig tilläggsförsäkring skall kunna tecknas av köpare till

- en rimlig kostnad.

BRF Ursprungliga fel som upptäcks först efter längre tid än två år

sällsynta. Någon förlängning behövs

HOS Vet en del faller under s.k. preskriptionsgenombrott.

- -

KVF Nej.

-

VRF Ja, om man kan ställa krav på näringsidkarna att lämna

garantier längre än två år. Garantier minskar konsumenternas bevissvårigheter.

ARN En ökad användning av garantier förefaller ligga närmast till

hands, men frågan är om näringslivet är intresserat. I viss utsträckning kan försäkringar kanske också ett alternativ.

vara

M På sätt som i dag sker kan genom särskilda åtaganden,

- exempelvis funktionsgarantier, liknande praktiska effekter som vid förlängd preskriptionstid uppnås.

SKF Om trots vårt svar fråga 5 önskemål finns längre

- om preskriptionstider är försäkringslösningar ett alternativ. Ett annat alternativ är branschvisa rekommendationer för vissa varor eller tjänster.

244 Bilaga 3

En förlängning skulle enligt svar fråga 4 medföra ökade kostnader, som innebär högre konsumentpriser.

FRO Möjligen genom fungerande försäkringslösningar.

-

EHL Fel enligt definitionen i konsumentköplagen förekommer

mycket sällan efter utgången av tvåårsfristen. Däremot kan ofta behov av reparation föreligga grund av omständigheter konsumentens sida förslitning, ovarsam hantering etc.. Om konsumenten vill ha ett förlängt skydd mot reparationskostnader kan detta ske genom att teckna särskilda serviceavtal eller försäkringar, som erbjuds inom kapitalvarubranscherna.

GSH Eventuella problem bör kunna lösas genom en försäkring eller

att det träffas särskilda service-underhållsavtal. En marknadslösning är i vart fall att föredra.

KVKO Nej. Andra lösningar förutsätter frivilligt åtagande.

- Alternativt kan tvåårsregeln kombineras med en möjlighet till genombrytning vid fel i produkter med en normal hållbarhetstid överstigande två år.

BIF Vi har inga signaler från konsumenthåll som indikerar behov av

längre preskriptionstid än den nuvarande.

MRF Den tvååriga preskriptionstiden är väl avvägd för varor som

har en längre livstid än två år. För de branscher där problem ovedersägligen finns bör frivilliga branschåtaganden prövas.

WJF Handla av seriösa säljare

-

SIF I vissa branscher tillämpas redan i dag olika försäkringslösnin-

gar; ibland som ett komplement till givna garantier. Andra möjligheter är att de konsumenter som vill vara säkra att ha ett skydd under varans hela livslängd, kan träffa service- eller underhållsavtal avseende varan med säljaren eller med något fristående serviceföretag. Fördelen med båda dessa lösningar är att kostnaderna härför belastar den konsument önskar skyddet. En sådan ordning är rimlig med

som hänsyn till att det är sällan som ursprungliga fel visar sig mer än tvâ år efter avlärnnandet.

SFL Påståendet torde vara relevant. Flertalet varor med en

- ovan funktionstid av exvis 5 10 år hushållsapparater, fotoprodukter,

- -

SOU 1995: 11 Bilaga 3 245

hem- och villaprodukter kräver service och tillsyn samt förslits

-

normalt. Tänk på företagens avskrivningsregler för återanskaffning.

KGF Att producenterna tar ett större vid tillverkningen.

- ansvar

9 Övriga synpunkter.

HOS Reklamations- och preskriptionstiderna i nämnda lagar

- ovan är tvingande till konsumentens förmån dvs. näringsidkaren kan inte med för konsumenten bindande verkan föreskriva kortare tider.

Frågan är vet konsumenten det hur får alla veta sina rättigheter

- - skrivet med stor stil och på ett lättfattligt språk

KVF Det bör beaktas förlängning preskriptionstiderna

- att en av kommer att medföra olika preventiva effekter inom näringslivet t.ex. inom tillverkningsindustrin.

ARN Vid långa reklamationsfrister, i och för sig kan te sig för-

- som delaktiga för konsumenterna, uppstår två problem: a hur kan man bevisa att det är ett ursprungligt fel och inte ett fel till följd av slitage, vanvård e.d. dvs. bevisbörda och beviskrav b vad är egentligen ett ursprungligt fel och vad är ett fel beror

som på en inneboende svaghet i varan dvs. kvalitetsfråga

en

NDM Eftersom ett flertal NDM:s medlemmar fått denna enkät

- av avstår vi från att i detalj besvara de uppställda frågorna. Vi begränsar i stället vårt svar till att allmänt lämna några synpunkter på frågan

om preskription.

Att införa långa preskriptionstider kan tilltalande från

synas konsumentsynpunkt. Det är dock en betydande risk att långa preskriptionstider skapar förväntningar inte kan uppfyllas och leder

som som till besvikelse hos konsumenten. Det går inte att blunda för det förhållandet att konsumenterna tror sig ha större rättigheter än de faktiskt har. Det är inte ovanligt att reklamationsfristen upplevs

som en garanti, vilket givetvis bidrar till att skapa falsk trygghet.

en

Det har många gånger påpekats att fabrikationsfel i de allra flesta fall ger sig till känna i början produkts livslängd. Ju längre

av en preskriptionstid man inför desto svårare blir det att visa att det verkligen rör sig om ett ursprungligt fel. Det är ofrånkomligt att kostnaderna för att utreda frågan kommer att öka och att det uppstår fler tvister mellan köpare och säljare. Detta talar förlängning

emot en av preskriptionstiden.

246 Bilaga 3

Enligt vår mening kan de nuvarande reglerna anses utgöra en rimlig avvägning mellan parternas intressen. Något egentligt behov av en förlängning preskriptionstiden kan inte anses föreligga, och vi vill

av därför för vår del och med hänsyn till de kostnadshöjningar som skulle drabba konsumentkollektivet avråda från en förlängning av preskriptionstiden.

STR STRs medlemsföretag försäljer dels monteringsfärdiga hus-

byggsatser enligt avtal grundar sig konsumentköplagen och

som dels monteringsfärdiga byggsatser inklusive arbeten för färdigställande

hus enligt avtal, som nu är under omförhandling för att närmare av

till konsumenttjänstlagen. Husen färdigställs till den grad som anpassas köparen och säljarensäljarna avtalat om.

Enligt konsumentköplagen är avtalsvillkor, som i jämförelse med lagtexten är till nackdel för köparen, giltiga endast om köparen tillförsäkrats garanti-, försäkrings och avtalsskydd som ställs som villkor för statlig bostadsfinansiering.

I förordning SFS 1992:986 om statlig bostadsbyggnadssubvention krävs att det till skydd för husägaren finns produktionsgaranti, ansvarsutfästelse samt att husägaren tillförsäkras ett skydd i avtalsförhållandet med säljaren eller entreprenören som är tillfredsställande med hänsyn till allmänna konsumentintressen. Används Allmänna Avtalsvillkor vid köp monteringsfärdigt husmaterial 1992 anses

av köparen vara tillförsäkrad ett skydd i avtalsförhållandet. Motsvarande gäller Allmänna bestämmelser för smähusentreprenader, där enskild konsument är köpare, ABS 80 för entreprenadavtal i samband med byggprocessen. Det är detta avtal, som är under omförhandling med konsumentverket. Är kraven för statlig bostadsbyggnadssubvention inte uppfyllda, kan husköparen varken få den statliga kreditgarantin eller räntebidrag.

I köpfallet har köparen lagstadgad reklamationsrätt från det huset är färdigställt. I entreprenadfallet gäller i huvudsak samma reklamationsrätt fast under längre tid. I köpfallet sätts den försålda husbyggsat-

en

oftast leverantören som ett fullgörande av köpet. sen samman av Därefter påbörjar vidtalade entreprenörer sina arbeten. Vissa medlemsföretag säljer enbart totalentreprenader dvs. husköparen köper ett nästan färdigt hus enligt ett entreprenadavtal.

Efterfärdigställandetskerslutbesiktningövertagandebesiktning,som

utförs oberoende besiktningsman, vilken skall avgöra om huset

av en är i avtalsenligt skick. Han besiktigar både leverans och arbeten. Samtliga avtal, reglerar leverans och entreprenader ligger till

som grund för slutbesiktningen. Därefter löper s.k. tvåårig garantitid för

en

fel framträder under Även den s.k. huset, för som garantitiden. om garantitiden löper enligt entreprenadkontrakt, kommer fel i byggsatsen

SOU 1995: 11 Bilaga 3 247

att omfattas av garantin. Garantin innebär endast att säljarenentreprenören har bevisbördan för att fel inte finns, det finns ingen skadeståndsskyldighet i samband med fel. Före garantitidens utgång sker garantibesiktning.

För i köpet ingående vitvaror, värmeanläggning m.m. gäller för dessa speciella bestämmelser, på samma sätt som om köparen köpt varan i en butik. Dock börjar reklamationsfristen löpa vid slutbesiktningsdatum, eftersom det är först vid detta tillfälle, som köparen har möjlighet att pröva funktionen hos varan.

Efter garantibesiktningen finns reklamationsrätt för väsentliga fel som har sin grund i vårdslöshet.

Det 10-åriga konsumentskyddet består dels av en konkursgaranti, som innebär att garantibolaget övertar ansvaret enligt skriftliga avtal vid konkurs och dels en ansvarsutfästelse. Denna börjar gälla efter garantitidens utgång och fram till 10 år från slutbesiktningen. Den täcker väsentliga fel definierade som fel som kostar mer än ett halvt basbelopp att åtgärda.

Entreprenörer har dessutom allriskförsäkring och ansvarsförsäkring. Husköparen har en husförsäkring, vilken är ett krav från banken för lån. Allriskförsäkringen täcker skada om entreprenören är ansvarig för entreprenaden enligt kontrakt. Ansvarsförsäkringen täcker följdskada och kan förlängas i upp till 10 år.

Förlängningen av konsumentköplagens reklarnationstid har inte inneburit någon förändring för husköparna grund av vad som ovan anförts.

Införandet av förändringarna i konsumenttjänstlagen, innebar att uppförande av hus numera omfattas av lagen. Förhandlingarna med konsumentverket om avtal på grund av lagen är ännu inte avslutade.

Det torde vara ytterst sällsynt att ett fel inte skulle framträda under en tvåårsperiod i ett bebott hus. Undantag skulle kunna vara värmeanläggning, som inte kan kontrollerasjusteras förrän vid lämplig väderlek. För denna finns bestämmelse att justering, intrimning m.m. skall göras när så är möjligt. I samband med detta kommer också funktionen att testas ordentligt. De flesta fel märks mycket snart, oftast redan vid slutbesiktningen.

Då fel efter garantitidens utgång är sällsynta av ovan anförda skäl, svarar entreprenören efter garantitidens utgång endast för väsentliga fel han varit vårdslös. Denna punkt kommer dock att förändras i

om någon mån. Därutöver täcks väsentliga fel, utan krav vårdslöshet,

det 10-åriga konsumentskyddet som krävs för statligt stöd. av

Preskriptionstiden är redan tio år vid arbete på fast egendom. En förlängning utöver detta, skulle kollidera med den vanliga preskriptionstiden. Redan tio år är i vissa fall lång tid. Därför finns villkoret att endast väsentliga fel kan göras gällande. Skulle inte detta krav

248 Bilaga 3

finnas, skulle utredningarna kring eventuella smâfel bli alltför kostsamma.

Konsumentens möjlighet att bevisa felets ursprung minskar allteftersom tiden går. Ytterst konsumenter torde vara medvetna om att reklamation skall ske inom skälig tid från det felet märkts eller bort märkas. En lång reklamationstid medför att konsumenten förleds att dröja med reklamationen så länge att den inte blir giltig. Vissa fel kan förvärras vid fördröjd reklamation.

En uppdelning med förlängd preskriptionstid för vissa varor, skulle medföra stora problem. Handhavandesättet och nyttjandefrekvensen påverkar en varas livslängd.

BIF Sverige bör inte införa några särregler utan följa genomsnittlig

- EU-konsumenträtt.

MRF De konsumenträttsliga reglerna bör så långt det är möjligt

harrnoniseras med vad som gäller inom EU-länderna. Om detta inte sker och våra regler väsentligen avviker från vad som gäller hos våra närmaste handelspartner så kan konsumenträtten medverka till att hindra ett fritt varuflöde över gränserna.

WJF Vi ställer alltid upp oavsett lagar och likande.

-

Bilaga 3 249

B

Avbeställningsrätten

1 Hur vanligt förekommande att konsument avbe-

ärdet en

ställer en vara eller tjänst Ar det särskilt vanligt inom

-

vissa områden

RFR Inte särskilt vanligt när det gäller tjänster.

-

FT vanligt förekommande.

-

DH Sällan, men förekommer det är det ofta större beställningar.

-

BRF Ovanligt i vår bransch.

-

KVF Det är inte så vanligt. Kunskapen hos konsumenterna

- om denna rättighet är mycket dålig.

ARN Det är inte ovanligt med tvister rör avbeställningar hos

- som nämnden, bl.a. när det gäller möbler, bilar och kurser.

M Beträffande varor, till skillnad från tjänster, är detta mycket

-

vanligt.

SKF Det är relativt ovanligt att en konsument avbeställer

- en standardvara.

När det däremot gäller beställningsvaror t.ex. inom möbelhandeln är det relativt vanligt. Inom möbelhandeln har noterat ett ökat

man antal avbeställningar sedan KKL trädde i kraft. Det har inneburit problem för säljaren eftersom det här ofta rör sig beställn-ingsvaror

om där möblerna specialtillverkats och klätts för kundens räkning. Sådana köp är också vanligen dyra och kan röra sig belopp 30 000

om - 50 000 kr.

FRO Antalet avbeställningar varierar från bransch till bransch. Inom

t.ex. guldsmeds- och möbelbranscherna är det relativt vanligt förekommande.

EHL Avbeställning förekommer inte särskilt ofta.

-

GSH Det kan inte vanligt förekommande att konsumenten

- anses vara avbeställer en vara eller en tjänst, i vart fall inte när det gäller lös egendom.

250 Bilaga 3

KVKO Avbeställningsrätten har inte medfört fler avbeställningar enligt vår erfarenhet. Avbeställning kan inte sägas vara vanligt, men är vanligare inom vissa branscher, t.ex. möbler, symaskiner och korrespondenskurser. Vid möbelköp tycks det finnas ett samband med personliga förhållanden. Eftersom leveranstiderna är långa har konsumenten ibland drabbats av ändrade ekonomiska förhållanden t.ex. arbetslöshet och avbeställer detta skäl. Situationen finns reglerad i av standardavtalet med möbelbranschen. Inom vissa branscher, t.ex. brevskolorna, har konsumenterna problem att få avbeställa. Näringsidkaren tar ut höga avgifter och konsumenten har inga förhandlingsmöjligheter.

PYO För att besvara den frågan skulle vi behövt göra en undersök- ning bland våra medlemmar. Till detta krävs mer tid. Men efter vad man hört är det inte speciellt vanligt.

BIF Förekommer men är relativt sällsynt. -

MRF Det är relativt sällsynt. -

WJF Ja vanligt inom järn tapethandeln. -

SIF Enligt Industriförbundets erfarenhet är det inte vanligt före- kommande att konsument avbeställer en vara eller tjänst. I vissa en branscher, exempelvis bilbranschen och trähusbranschen, förekommer dock avbeställningar i viss utsträckning. Industriförbundet hänvisar till Sveriges Trähusfabrikers Riksförbunds svar.

SFL Ytterst sällan för fotoprodukter och labbarbeten. -

KGF Vi har heller här någon statistik. I vår organisation är det sparsamt förekommande eftersom vi har en kunnig medlemskår. Hos konsumenter i stort är det säkert vanligt förekommande. Klädbranschen, TV video radio cd. - - -

2 Medför konsumentens rätt att avbeställa en vara eller

tjänst några negativa konsekvenser för näringsidkarna

RFR Beträffande tjänster medför nuvarande regler för avbeställning otillräcklig kompensation för säljaren emellanåt betydande en förluster.

SOU 1995: ll Bilaga 3 251

FT Vid avbeställning uppstår betydande merarbete och kostnader,

leverantörskontakter etc.

DH Ja, speciellt i de fall då varan är specialbeställd eller då

produkten är unik.

BRF Tidsspillan och diskussion om ersättning.

-

HOS Givetvis.

-

KVF Knappast beträffande lagervaror, tveksamt även beträffande

beställningsvaror som expedieras rutinmässigt.

Säljarens kostnader täcks in av ersättningsreglerna.

ARN Tvisterna gäller ofta ersättningen. Näringsidkare synes ofta ha

svårt att styrka sin skadaförlust.

M Nej. Enligt inom bilbranschen allmänt utnyttjade Standardavtal

råder s.k. haltande bundenhet vid beställning. Konsumenten har endast rätt att kostnadsfritt avbeställa en vara i det fall passivitet i något hänseende, exempelvis att näringsidkaren inte bekräftar beställning

en samtidigt som beställningen sker, kan hänföras till näringsidkaren.

SKF Ja, eftersom handlaren ofta har svårt att få ut täckning för

nedlagda kostnader och utebliven handelsvinst.

Vid behandling av avbeställningsärenden i ARN har besluten ofta

blivit att säljaren inte får ut ersättning för sin förlorade handelsvinst. Även när har dokumenterade kostnader kan det

man vara svårt att gehör för sina ersättningsanspråk i ARN. Man drar också sällan

av rimligt belopp för köparens nytta under användningstiden i samband med hävning. ARN tolkar här lagen för snävt till säljarens nackdel.

Handlaren får också ofta problem med att sälja den beställda varan till annan kund.

Inom möbelhandeln anser man att avbeställningsrätten stimulerar konsumenterna att göra oöverlagda köp, dvs. man funderar inte tillräckligt över sitt köp, eftersom man vet att man alltid kan avbeställa varan.

Det ovan framförda innebär att detaljisten får högre kostnader för att bedriva sin verksamhet.

FRO Avbeställningsrätten innebär problem för näringsidkarna.

- Specialbeställda varor kan som regel inte säljas till någon annan kund. Dessutom försvåras planeringen av verksamheten.

252 Bilaga 3

EHL Hanteringskostnader uppstår som det i praktiken ofta kan vara

svårt att ta ut från konsumenten. Särskilda problem med beställningsvaror.

GSH En avbeställning medför kostnader för säljaren, kostnader som

köparen sällan har förståelse för. Ett särskilt problem uppstår vid specialbeställda varor eftersom dessa inte utan förlust kan säljas till någon annan. Konsumenten kanske inte alltid uppfattar att han har gjort en specialbeställning eftersom konsumenten endast hade haft att erlägga det ordinarie priset. Som exempel kan nämnas fallet när konsumenten beställer en soffa och för samma pris har möjlighet att välja mellan olika färgertyger och senare ångrar beställningen. Denna soffa är en från säljarens utgångspunkt specialbeställd vara men detta faktum kanske inte är uppenbart för konsumenten.

KVKO Nej, inte såvitt kan bedöma.

-

Näringsidkaren kompenseras alltid med hjälp av lagen. Ofta får denne en schablonersättning oavsett visad kostnad.

PYO Naturligtvis. Eftersom, i princip, alla våra produktertjänster

är specialbeställda för varje kund.

BIF Ja. Har medfört negativa konsekvenser vid exempelvis

specialbeställning av en viss dyrbar reservdel eller fordon i specialbeställt utförande, som återförsäljaren sedan får ligga med i lager eller får svårigheter att avsätta till rimligt pris till annan kund.

MRF Inga större problem då avbeställning av bilar regleras i

standardavtal. Problem förekommer när det gäller reservdelar.

WJF Besvär och kostnader.

-

SIF I flertalet branscher där avbeställning inte förekommer särskilt

ofta, orsakar konsumentens avbeställningsrätt normalt inte heller några problem.

SFL Mycket svåra konsekvenser.

-

KGF Näringsidkarna tar säkert detta med i sina kalkyler för att inte

drabbas ekonomiskt.

SOU 1995: 11 Bilaga 3 253

3 Har avbeställningsrätten i något avseende påverkat näringsidkarnas beteende t.ex. beträffande prissättning eller marknadsföring

RFR Möjligen större noggrannhet vid ingående avtal.

- av

FT Ändrade rutiner beträffande prissättning,

kontroll av leveran-

törens leveranssäkerhet.

DH Nej.

-

BRF Nej.

-

HOS Vet Tänkbart med en fördyring.

-

KVF Nej inte synbart.

-

ARN Det torde ha blivit allt vanligare med handpenning och

ä contobetalning. Samtidigt har vissa branscher som en marknadsföringsåtgärd i allt större omfattning infört generellt öppet köp.

SKF Ja prishöjningar för att täcka in nämnda kostnader.

- - ovan

Det blir också ett sämre säljklimat i butiken.

FRO Vissa näringsidkare har börjat kräva handpenning.

-

EHL Nej.

-

PYO Man tar i allmänhet ut en viss del i förskott mellan 25 och

- - 50 % är inte ovanligt.

BIF Förekommer att återförsäljaren väntar med att beställa bilar

- nya för att inte i onödan förlora vid avbeställning.

pengar en

MRF Säljföretagen väntar med att beställa bilar för att inte i

- nya onödan förlora pengar vid en avbeställning.

WJF Ja, högre priser på utsatta produkter.

-

SIF I flertalet branscher där avbeställning inte förekommer särskilt

ofta, orsakar konsumentens avbeställningsrätt normalt inte heller några problem.

254 Bilaga 3

SFL Nej, inte i dag då avbeställning i princip förekommer.

-

KGF Någon måste betala för konsumenträtten och enligt svar

fråga 2 så läggs dessa kostnader in i priset.

4 Har avbeställningsrätten ökat antalet förhastade konsu-

mentköp eller i något annat avseende påverkat konsumenternas beteende

FT Antalet förhastade konsumentköp tenderar att öka något.

-

DH Ja.

-

BRF Nej.

-

HOS Möjligt i den mån konsumenterna är medvetna om denna

- rättighet.

KVF Nej, detta är helt grundlöst. Ingen näringsidkare har någonsin

framfört detta till vår organisation.

Tvärtom så utnyttjas inte denna rättighet i någon större utsträckning.

ARN Inte märkbart i nämnden.

-

M Nej, knappast. Förbundets uppfattning är att kännedomen bland

allmänheten rörande lagstadgad rätt att avbeställa en vara eller tjänst är marginell.

SKF Ja, i de branscher som tillhandahåller beställningsvaror, t.ex.

möbler, färg och tapet.

EHL Sannolikt har antalet förhastade konsumentköp ökat.

-

GSH Eftersom vissa säljställen tillämpar en generös återlämnings-

princip förekommer det att konsumenter invaggats i föreställningen att han eller hon alltid har en ovillkorlig returrätt och att detta kan ske utan att det ekonomiskt drabbar konsumenten. Det kan dock inte sägas att detta generellt sett har förändrat konsumentens beteende.

KVKO Enligt vår erfarenhet har antalet förhastade konsumentköp

inte ökat och inte heller i övrigt påverkat konsumenternas beteende.

Bilaga 3 255

BIF Ökat, ännu mindre omfattning.

- men av

MRF Antalet förhastade köp har ökat men är ännu blygsam

- av omfattning. Många konsumenter tror att en avbeställning inte kostar något.

WJF Vet ej, tror inte det.

-

SIF I flertalet branscher där avbeställning inte förekommer särskilt

ofta, orsakar konsumentens avbeställningsrätt normalt inte heller några problem.

SFL Konsumenten är i dag medveten om avbeställningsrätten.

-

KGF Avbeställningsrätten kombinerat med bristande konsument-

kunskap och enkla lånemöjligheter blir till ett JA frågan.

5 Bör rätten i sig att avbeställa eller tjänst ändras

en vara

i något avseende

FT Ja när det gäller specialköp bör köpet vara bindande.

-

DH Nej.

-

BRF Slopas.

-

HOS Vet med det bör i vart fall på något sätt klargöras för

- konsumenten att man måste räkna med de särskilda kostnader som en avbeställning innebär.

KVF Nej. Det finns ingen anledning.

-

VRF Avbeställningsrätten bör självklart finnas kvar. Reglerna om

näringsidkarens rätt till ersättning är svåröverskådliga för konsumenten.

ARN Enligt nämndens vår mening finns det inte anledning till det.

-

M-Nej.

256 Bilaga 3

SKF Ja Köpmannaförbundet anser att den allmänt accepterade

grundregeln om att avtal skall hållas bör gälla även i detta sammanhang.

Avbeställningsrätten bör därför slopas. Om detta inte sker generellt bör rätten slopas vid köp av beställningsvaror.

FRO Rätten att avbeställa en vara eller tjänst bör slopas.

-

KVKO Möjligheten att avbeställa måste finnas kvar. Avbeställ-

ningsrätten skulle troligen ändå tillämpas av den seriösa handeln och det skulle vara olyckligt om den inte var lagreglerad. Om det är möjligt att förenkla och förtydliga reglerna om skadestånd bör detta göras. Fler schablonregler bör tas fram branschvis.

PYO I vårt yrke porträttfotografer bör den vara som man kan

- - köpa förstoringar, ramar efter att man betalt för fotograferingen

vara bindande för köparen. Eftersom varan oftast är specialbeställningar, som gig går att sälja till någon annan.

BIF Bör eventuellt skärpas något.

-

MRF En tidsbegränsning bör införas.

-

WJF Ja, godtagbart skäl måste finnas.

-

SIF I vart fall bör inte konsumentens rätt att avbeställa en vara eller

tjänst utvidgas.

SFL Avbeställningsrätten torde i sig vara motiverad.

-

KGF Vid köp av vara eller tjänst måste information och kunskap ges

konsumenten.

Även vi har avbeställa kommer vi konsumenter ändå i

om rätt att slutändan att betala priset. Vi ska ha rätt att avbeställa. Vi ska ha rätt till saklig information.

6 Hur brukar man i praktiken lösa ersättningsfrågan

RFR När det är fråga om tjänster på fast egendom har säljaren en

besvärlig situation. Han får nöja sig med vad han får betalt. Processer är tämligen meningslösa.

Bilaga 3 257

FT Genom överenskommelse med kunden från fall till fall, till 95 %

favoriseras kunden.

DH Kontant eller byte produkt eventuellt med mellanskillnad.

- av

BRF I de fåtaliga fall vi haft har det varit bäst kostnadsskäl för

- av

konsumenten att fullfölja köpet för att sedan sälja direkt.

varan

HOS Känner till, borde att MEDDELA KONSUMEN-

- men vara

TEN SKRIFTLIGT VAD SOM GALLER MED ERSÃTTNINGS-

SUMMOR KLART ANGIVNA.

KVF Enligt reglerna, vanligast är att säljaren kräver mindre eller

ingen ersättning.

Anledningen är att säljaren inte alltid ansett sig ha uppenbara kostnader som måste tas ut.

ARN I vissa fall främst när det gäller bilar har detta reglerats i

avtalsvillkoren. Eljest brukar ersättningen fastställas efter skälig-

en hetsbedörrming skäligt belopp eller skälig procent köpeskillingen.

av

Någon gång hänvisas till branschpraxis. Näringsidkarna brukar

beredas tillfälle att styrka och precisera sina ersättningsanspråk

men klarar sällan av detta.

M Ersättningens storlek grundar sig i de allra flesta fall

- på av näringsidkaren utformade standardvillkor.

SKF Det är vanligt att tar ut beställningsavgift eller hand-

- man en penning.

FRO Många näringsidkare har svårt att ersättning från konsumen-

terna varför de tvingas stå hela kostnaden själva.

KVKO Konsumenterna är i regel medvetna att de måste betala

- om en viss summa. I de fall de finner oskälig kontaktas konsu-

summan mentvägledaren i kommunen eller t.o.m. ARN.

PYO För att behålla gott rykte tror vi att de flesta låter köparen

slippa betala.

BIF Vid bilköp finns standardiserade regler enligt överenskommelse

- MRF Konsumentverket.

-

MRF Enligt standardavtalsvillkor.

-

258 Bilaga 3

WJF Svårt Mycket svårt. Förlorad kund.

-

SIF I flertalet branscher där avbeställning inte förekommer särskilt

ofta, orsakar konsumentens avbeställningsrätt normalt inte heller några

problem.

7 Bör ersättningsreglerna förändras i något avseende,

eventuellt förenklas med hjälp av schabloner

RFR Subtraktionsmedtoden bör användas. För varor möjligen fördel

-

med schabloniserade avbeställningsavgifter.

DH Kanske

-

ENKELT TYDLIGT LÄTTFATTLIGT SPRÅK, HOS MED

eventuellt med en lättförståelig blankett.

VRF Det är bra med någon typ av schablon för bestämmande av

-

skälig ersättning. I dag finns det risk att ersättningen blir olika i

identiskt lika fall.

ARN Branschöverenskommelser med schabloner borde minska

- - antalet tvister vid nämnden. Något behov av ändrade lagregler

föreligger väl knappast.

M Nej. Dock bör kontinuerlig granskning av, av näringsidkaren

utformade standardvillkor, ske.

SKF Det är viktigt för detaljisten att kunna ut ersättning för den

fulla nedlagda kostnaden och utebliven vinst, vilket inte uppnås med

schabloner. Se även svar

EHL En förhand fastställd schablonersättning till säljaren vid

avbeställning är en rimlig lösning.

KVKO Risken med schabloner i lag är att regeln måste bli så grov

att det kan bli dyrare för konsumenten. Fördelen är att konsekvenserna

av avbeställningen är förutsebar.

BIF Finns redan bilområdet.

-

MRF schabloner är praktiska men måste utformas branschvis.

-

Bilaga 259

SIF För det fall att ersättningsreglerna skall förenklas med schablo-

ner måste schablonen förses med någon form ventil så

av att näringsidkaren, i de fall han haft kostnader utöver schablonen, har möjlighet att ersättning även för dessa. Industriförbundet hyser emellertid liten förhoppning att det går att finna schablon

en som samtidigt är enkel att tillämpa och ett rättvisande resultat i

ger merparten av avbeställningsfallen. Redan de Standardavtal finns

som på marknaden visar svårigheten att finna bra schablon inom

en en och samma bransch. Exempelvis innehåller Motorbranschens Riksförbunds leveransbestärnmelser för personbilar fyra olika bestämmelser

om beräkning av ersättning till säljaren vid avbeställning, med främst

olika procentsatser av bilens pris avbeställningskostnad beroende

som på bl.a. när avbeställningen sker och bil.

typ av

Det anförda talar enligt förbundets mening i lag inför

mot att man

schabloner för beräkning ersättning vid avbeställning. Huruvida

av schabloniserade ersättningsregler bör förekomma i

branschvisa

standardavtal är något aktörerna marknaden bör avgöra. Denna

som

fråga har också viss anknytning till konkurrenslagens regler förbud

om

mot konkurrensbegränsande avtal.

8 Övriga synpunkter.

DH För vår del har det även tidigare fungerat bra även efter

garantitiden. Om kunden har varit nöjd, oavsett felet så

vems var, har vi sett till att kunden är nöjd, vilket jag tror de flesta vitvarubutiker har följt.

Risken med schabloner är att alla följer dessa, och kunden får sämre uppgörelse.

BRF Slopa avbeställningsrätten.

-

VRF Det är viktigt att konsumenten görs uppmärksam sin ersätt-

-

ningsskyldighet vid avbeställning. Det bör åligga näringsidkaren att

visa att sådan information har lämnats till konsumenten före köp.

ARN Det har inte blivit sådan ökning antalet tvister rörande

- en av avbeställning, som man befarade när reglerna infördes.

STR Husköparen har, förutom den konsumentköpsrättsliga rätten till

-

avbeställning, rätt till avbeställning vid personlig force majeure, det

vill säga vid lång och allvarlig sjukdom, dödsfall inom köparens familj

eller upplösning äktenskap, väsentligt förändrat förutsätt-

av som

260 Bilaga 3

ningarna för avtalets ingående eller vid avslag på bygglov eller statligt stöd. I det inbegrips i praktiken också de fall då köparen inte

senare får banklån för husköpet. I dessa fall inskränker sig ersättningen till avtalad handpenning vilken är 10 000 kr för perrnanenthus och 3 000 kr för fritidshus. Vad gäller de entreprenadrättsliga standardavtal, är under förhandling kan endast nämnas att en motsvarande

som regel personlig force majeure kommer att införas, med en

om begränsning i ersättningen för köparen till entreprenörens faktiskt nedlagda kostnader.

Denna punkt i avtalet fanns redan före den lagstadgade avbeställningsrättens tillkomst och har grundats 36 § avtalslagen.

En stor andel av de ingångna avtalen fullföljs inte på grund av köparens avbeställning. De senaste två åren har denna andel ökat markant. Dels finns de konsumenter, som avbeställer grund av force-majeureregeln, dels finns det de som helt enkelt ångrar köpet. Den senare gruppen har uppfattat att avbeställningsmöjligheten är positiv och ett flertal dessa konsumenter är mycket förvånade över

av att betala avbeställningsersättning.

En stor del av avbeställningarna beror det ekonomiska läget och konsumenterna har haft svårt att få lån. Många har gått till sin vanliga bank med köpeavtalet och blivit avrådd från köpet. Därefter har köparen vänt sig till företaget och velat åberopa force-majeureregeln. Endast ett försök i bank godtas inte för att force-majeureregeln skall kunna åberopas, om det inte är uppenbart att banken nekat lån. En representant från företaget kan tillsammans med konsumenten besöka

bank för att få ett mer objektivt utslag. Det är mycket lätt för en en köpare ångrat sig att be sin bank avslå låneansökan. Det har

som funnits fall då husföretaget accepterat avbeställning av denna anledning och endast krävt handpenning eller delar av handpenning i ersättning. Efter tid har det visat sig att konsumenten är i färd med att bygga

en ett annat hus en annan tomt.

En icke ovanlig fråga från konsumenten han och hans sambo

är om kan flytta isär ett tag och så sätt kunna åberopa force-majeureregeln. Det finns emellertid domstolsutslag att den endast avser upplösning av äktenskap.

Emellertid år det så att vid en avbeställning har köparen regelmässigt mycket liten möjlighet att betala någon större avbeställningsersättning. Detta innebär att hur rätt säljaren än har, kan han kanske inte få sin rättmätiga ersättning.

Därför har också gräns inlagts då denna force-majeureregel inte

en längre kan användas och det är när leverans- och tillverkningsorder givits. Då skall emellertid köparen ha ställt en banksäkerhet för leveransen.

Bilaga 3 261

Vid tillverkningsavtal blir den praktiska betydelsen avbe-

av ställningsrätten inte så stor. Det är mer en psykologisk fråga. Det

som tidigare var avtalsbrott med medföljande rätt för säljaren till skadestånd, är nu en rätt till avbeställning för konsumenten. Beräkningssättet vid ersättning är i princip detsamma. Redan ordet avbeställningsrätt är i detta sammanhang vilseledande. Konsumenten inser inte att det är fråga om att säga upp ett giltigt avtal. Säljaren å sin sida, måste

göra sin avtalsenliga plikt och arbeta med varje avtal, såsom det

om skulle resultera i en leverans. Säljaren kan inte ta lika lätt avtalen.

Arbetssättet inom husföretagen varierar också. Det tidsrelaterade beräkningssättet för avbeställningsersättningen kan därför inte användas för monteringsfärdiga hus. Det är inte så att arbete pågår kontinuerligt med varje objekt utan periodvis måste tillstånd med bygglov, lån med flera avvaktas. Arbetet husfabrikens kontor vid ingånget avtal sker i olika stor omfattning beroende på företagets rutiner. Vidare finns troligtvis inte någon köpare, som inte ändrar föreslagen ritning. Ritningsförslag kan fram och tillbaka mellan företag och köpare ett antal gånger. Hjälp med bygglovshandlingar ges, ansökan om finansiering behöver köparen oftast hjälp med. Undersökning för extra värmekällor Därefter sker planering för

m.m. tillverkning, beställning av material förbereds osv. Ju senare köparen avbeställer desto dyrare blir det. Mycket sällan uppfattar emellertid köparen att husföretaget och säljaren verkligen har nedlagt något arbete.

Situationen blir annorlunda vid beställning monteringsfärdig

av husbyggsats än vid andra typer av konsumentvaror. Varje hus är specialbestållt och tillverkas just för viss kunds räkning. I hus-

en fabriken tillverkas varje del enligt en ritning för just den konsumenten och märks med konsumentens Det är mycket svårt att hitta

namn. en annan köpare vid avbeställning. Vissa icke lagerförda delar, såsom specialkarmar m.m. måste kanske beställas långt i förväg, redan innan tillverknings- och leveransorder för att finnas till hands så att tillverkningen av leveransen inte tar för lång tid efter det att klartecken kommit från konsumenten.

KGF Som konsumenter måste vi ha tillgång till ersättningsreglerna

och veta vad som gäller. En tabell eller schablon.

SOU 1995: ll Bilaga 3 263

C Produktansvar

1 I vilken utsträckning förekommer det att en konsument

begär ersättning för produktskada med stöd av konsument-

käplagen eller konsumentgänstlagen

RFR Hos konsumenter utan rättsbildat ombud är detta nog ovanligt.

- Vanligen förekommer någon form av diffust åberopande av skadeståndslagen.

FT Ytterst sällsynt.

-

DH Ytterst sällan, de flesta problemen löses långt tidigare.

-

BRF Ytterst sällan.

-

KVF ovanligt.

-

ARN Det förekommer i begränsad utsträckning i nämnden.

-

M Relativt sällan.

-

SKF Det förekommer relativt sällan.

-

FRO Relativt ovanligt.

-

EHL Typiska fall då konsument begär ersättning är när tvättgods

blir förstört av en felaktig tvättmaskin, när livsmedel blir förstörda grund av en strejkande frys. Vidare förekommer krav ersättning vid vattenskador förorsakade av felaktiga tvätt- och diskmaskiner. Ofta svårbedömt om en skada faller inom felansvaret eller om den skall regleras via hemförsäkring. Regressanspråk från försäkringsbolag förekommer.

KVKO Det förekommer ganska ofta inom textilområdet. Varor

färgar av sig andra produkter. Färgvandringar mellan plastprodukter förstör ibland golvbeläggningar. Aven inom området vitvaror; kyl, frys och tvättmaskiner.

BIF Förekommer knappast.

-

MRF Känner inte till något sådant fall.

-

264 Bilaga 3

SIF Såvitt Industriförbundet erfarit är det sällan förekommande att

en konsument begär ersättning för produktskada med stöd av konsumentköplagen eller konsumenttjånstlagen.

SFL Förekommer i princip inte i fotobranschen.

-

2 I vilken utsträckning förekommer det att egendom

som

tillhör leasegivare, uthyrare m.fl. skadas egendom

av som

en konsument har köpt enligt konsumentköplagen eller av en tjänst som omfattas av konsumenttjänstlagen

FT Förekommer aldrig.

-

ARN Se fråga

-

M Relativt sällan.

-

FRO Relativt ovanligt.

-

EHL Förekommer ytterst sällan. Vi har inga praktiska erfarenheter

av detta.

GSH Det kan inte sägas föreligga några som problem.

-

KVKO Vi saknar kännedom om sådana fall.

-

BIF Känner till något sådant fall.

-

MRF Känner inte till något sådant fall.

-

SIF Endast i ringa utsträckning förekommer det, såvitt Industriför-

bundet känner till, att egendom som tillhör leasegivare, uthyrare m.fl. skadas av egendom som en konsument har köpt eller av en tjänst som omfattas av konsumenttjänstlagen.

Bilaga 3

3 I vilken utsträckning är egendom konsumenter som leasar,

hyr m.m. försäkrade mot produktskador

KVF I liten utsträckning konsumentens olika försäkringar

- om täcker.

M Sällan.

-

SKF Försäkringsskydd förekommer, ibland via branschförsäkringar.

-

EHL Hyrda och leasade apparater är i de allra flesta fall försäkrade

mot produktskador. Krav på detta ingår ofta i hyresavtalen.

GSH Generellt sett är detta inte något problem eftersom produkterna

oftast är försäkrade. Vår erfarenhet är att leasing inte förekommer.

KVKO Bruna varor får inte hyras inte hyresmannen har

- om en

hemförsäkring.

PYO Vi har inga leasing- eller hyrprodukter i allmänhet.

-

SIF Enligt Industriförbundets erfarenhet är det inte ofta den

- som egendom som konsumenter leasar, hyr är försäkrad

m.m. mot produktskador.

4 I vilken utsträckning förekommer det konsument får

att en

svara för en produktskada på egendom han

som ansvarar

för men inte äger I vilka branscher förekommer detta

-

HOS Förmodligen i bilbranschen och i andra branscher med

maskiner, TV, video m.m.

KVF Ingen erfarenhet.

-

ARN Det förekommer, såvitt nämnden känner till, vid hyra

- av bostadslägenhet. Möjligen förekommer det också vid biluthyrning och

billeasing.

M I enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga regler.

-

EHL Vi känner inte till något aktuellt fall.

-

GSH Generellt sett är detta inte något problem eftersom eventuella

-

problem lösts försäkringsvägen.

KVKO Framför allt vid hyra av bruna varor där försäkring inte

finns och där uthyrarens ansvar inte kan åberopas.

PYO Inte i denna bransch.

-

BIF Känner till några fall bilområdet.

-

SIF Industriförbundet kan inte ange i vilken utsträckning eller vilka

branscher det förekommer att en konsument får svara för en produktskada egendom som han ansvarar för men inteäger.

5 Övriga synpunkter.

VRF Håller med lagutskottets uttalade mening beträffande pro-

-

duktansvaret i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen att detta

ansvar bör omfatta all egendom i konsumentens hushåll som är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål och som konsumenten eller någon i hans hushåll har vårdansvaret för, oavsett vem egendomen tillhör.

HOS Instämmer helt och fullt i utskottets mening.

-

SKF Köpmannaförbundet känner inga större behov av att ändra pro-

duktansvaret.

EHL Vi anser inte att ansvaret för produktskador skall utvidgas.

-

STR Inte något fall där konsumenten begärt ersättning för pro-

-

duktskada med stöd av konsumentköplagen eller konsumenttjänstlagen

har kommit till STR:s kännedom. I köpsituationen är det så att om en

delarna i leveransen, t.ex. en kakelugn grund av ett fel av förorsakar skada i annan del av leveransen, t.ex. golvet, åtgärdarlersätter säljaren även skadan i golvet.

Enligt entreprenadavtalet betalar säljaren ersättning för följdskada

och då inbegripes också skada andra föremål än de som ingår i dende med tjänsten följande varanvarorna. Entreprenörernas ansvarsförsäkring täcker också skada egendom utanför entreprenaden. Allriskförsäkringen täcker skada beställarens egendom fram

till och med den tvååriga garantitidens utgång. Vår uppfattning är att

säljaren i köpfallet redan före ansvaret för produktskada infördes,

SOU 1995: ll Bilaga 3 267

åtgärdade de fysiska skador som konsumenten åsamkats fel i

genom varan eller del av varan. Konsumenten torde dock oftast i första hand

vända sig till försäkringsbolaget, i sin tur får

som regressa.

KVKO Vi tycker det är viktigt att produktansvaret i konsumentköp-

-

resp. tjänstlagarna omfattar även hyrda produkter.

SIF Produktansvarsreglerna i konsumentköplagen och konsument-

-

tjänstlagen verkar inte ha skapat några större problem. Något behov av lagändring synes därför inte föreligga av den anledningen.

Bilaga 3 269

D

Sakrättsligt skydd

1 Är konsumenter i allmänhet medvetna risken för att

om en

köpt och betalad vara som lämnas kvar hos säljaren kan

tas i anspråk för dennes skulder

RFR Förmodligen inte. Känner till några tragiska fall i möbel-

och båtbranschen.

FT Nej.

-

DH Nej.

-

BRF I båtbranschen: ja.

-

HOS Nej, tror ej.

-

KVF Nej, aldrig.

-

VRF Troligen inte.

-

ARN Nej.

-

M Nej, mestadels inte.

-

SKF Troligtvis inte.

-

FRO Konsumenterna saknar ofta kännedom om detta. I vissa

branscher, t.ex. båtbranschen, är emellertid medvetenheten stor.

KVKO Nej, enligt våra erfarenheter är denna risk föga känd bland

allmänheten. Gällande rättsregler denna punkt leder ibland till från allmänhetens synpunkt stötande konsekvenser.

PYO Nej, det tror vi inte.

-

BIF Nej.

-

MRF Med all sannolikhet inte.

-

WJF Nej.

-

SIF Med undantag av båtbranschen förefaller konsumenter i allmän-

het, enligt vad Industriförbundet erfarit, inte vara medvetna om risken för att en köpt och betald vara som lämnas kvar hos säljaren kan tas

i anspråk för säljarens skulder.

SFL Nej.

-

KGF NEJ.

-

2 I vilken utsträckning förekommer det att en vara som en

konsument har betalat helt eller delvis, lämnas kvar hos

säljaren under någon tid Är det särskilt vanligt i vissa

-

branscher

RFR Vet Ovanligt i VVS- och el-branscherna.

-

FT Förekommer till viss del, gäller beställningsvaror och skrymman-

-

de produkter.

DH Ja i vitvarubranchen.

-

BRF Vanligt att båtar som köps hösten hämtas först våren vid

-

båtsäsongens start.

HOS Tänkbart att det lämnas handpenning och man skall betala

resten sedan och under tiden finns varan hos säljaren. Möjligen inom motorbranschen, möbler, vita varor, byggvaror. Kan också t.ex. gälla kläder.

KVF Det är vanligt, speciellt i fråga om bilar, husvagnar, båtar,

kläder, Snöskotrar samt i övrigt när köpta varor behöver leveransservi-

ce, ändringar och när kompletterande utrustning skall monteras.

VRF Vet i vilken utsträckning det förekommer att en vara lämnas

kvar hos säljaren. Dock kan det inte vara ovanligt att detta sker i branscher där leverans och installation ingår i samma paket, vid köp

postorder där betalning sker via konto, pälsbranschen etc.

ARN Det förekommer. Vanligast torde det vara när det gäller båtar,

bilar, möbler och pälsar men även i fråga om sådana varor som braskaminer.

M Enligt förbundet förekommer detta relativt sällan.

-

SKF Det är i regel sällsynt.

-

FRO Ytterst sällan. Vid försäljning av t.ex. pälsar och båtar kan det

förekomma.

EHL Förskottsbetalning förekommer sällan.

-

STR Ett av kraven för att det tio-åriga konsumentskyddet skall gälla,

är att konsumenten inte betalat för mer än vad han har erhållit eller för mer än utförd tjänst.

GSH För kapitalvaror med säsongskaraktär kan det förekomma att

-

konsumenten erlägger en handpenning och fullföljer köpet först när

säsongen instundar.

KVKO Vi kan inte säga hur vanligt det det förekommer,

- är, men särskilt för tyngre apparater, pälsar, möbler och säsongsvaror t.ex. båt.

PYO Det är någorlunda vanligt i porträttfotografbranschen. De flesta

tar en delbetalning av köparen och då händer det ofta att varan finns kvar i några veckor.

BIF Förekommer i de relativt fall då handpenning betalas. Gäller

ofta mycket exklusiva bilar.

MRF Det är mycket ovanligt då betalning normalt sker först vid

leverans. Däremot förekommer att en kund kan miste om erlagd

handpenning. Denna utgör vanligtvis 10 % av köpeskillingen och är

relativt vanlig när det gäller exklusiva bilar med lång leveranstid.

WJF Vanligt vid reparationer.

-

SIF Inom vitvarubranschen liksom i båtbranschen är det inte

ovanligt att konsumenten lämnar kvar en helt eller delvis betald vara

hos säljaren.

SFL i fotobranschen.

-

KGF Vi tror att det är i liten utsträckning. Specialvarubranschen

-

272 Bilaga 3

3 I vilken utsträckning förekommer det att konsumenter

åsamkas förluster på grund av att kvarlämnat gods tas i

anspråk för säljarens skulder I vilka branscher är detta

särskilt vanligt

FT Inom Bygghandeln förekommer det ytterst marginellt.

-

BRF Numera ovanligt.

-

HOS Känner till ett fall med päls, för övrigt vet

-

KVF Alltid i samband med konkurs, se ovan varuslag beträffande

branscher.

ARN Jfr. ovan; båtar och pälsar brukar anges som exempel. Betr.

båtbyggen, se lagen [1975:605] om registrering av bâtbyggnadsför-

skott.

M Enligt förbundet förekommer detta relativt sällan.

-

SKF Är sällsynt.

-

Ett problem i sammanhanget är kundens innehav av presentkort hos

ett konkursdrabbat företag.

FRO Se fråga

-

EHL I särskilt olyckliga fall skulle det kunna inträffa att en

konsument köper en kapitalvara kontant för utleverans någon dag

-

och att företaget kommer obestånd innan leveransen sker. senare - Vi har inte erfarenhet av något enda sådant fall.

KVKO Det är inte särskilt vanligt, men när det förekommer kan,

som nämnts, stötande konsekvenser uppstå. Det har nyligen inträffat

i pälsbranschen att sålda pälsar togs i anspråk vid säljarens konkurs.

PYO Förmodligen vanligt.

-

BIF Känner inte till något sådant fall, se dock D 2.

-

MRF Känner inte till något sådant fall.

-

SOU 1995: ll Bilaga 3 273

SIF Däremot är det mycket sällan förekommande konsumenter - att åsamkas förluster på grund att kvarlämnat gods i anspråk för av tas säljarens skulder.

SFL - Se ovan.

KGF Se ovan. -

4 Vilka fördelar eller nackdelar för säljarna skulle ett över-

givande av traditionsprincipen och övergång till

en avtalsprincipen i konsumentförhållanden medföra

RF R Avhämtandet traditionen är normalt förknippat med kundens betalning. Avtalsprincipen skulle kanske till nackdel för säljaren vara i vissa situationer om betalning inte erhålls i samband med avtalet.

FT Det vore en klar fördel för bägge parter klara riktlinjer finns - om

enligt nämnd avtalsprincip.

BRF Större säkerhet för slutkund. Mindre säkerhet för leverantör -

HOS Måste väl vara säkrare och tidsenligt med avtalsprincipen. - mer

VRF Det skulle kunna bli problem för tredje t.ex. vid närings- - man idkarens konkurs.

ARN Nämnden överlåter till säljarna detta. - att svara

M Fördelar för konsumenten med övergivande

- ett av traditionsprin-

cipen torde enligt förbundets mening inskränka sig till det ökade besittningsskydd konsumenten åtnjuter vid de tillfällen då denne betalt en övervägande del köpeskillingen få godset i sin av utan att besittning.

SKF Vi finner inte att nuvarande regler innebär något problem. -

Därför bör traditionsprincipen behållas.

FRO Det skulle dels orsaka problem för övriga fordringsägare och dels onödiga problem vid bestämmande försäljningen riktas om mot konsument eller näringsidkare. Risken för missbruk skulle dessutom öka.

274 Bilaga 3

EHL Det finns inget behov av att överge traditionsprincipen. -

GSH Att överge traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen kan leda till missbruk olika slag. Det finns en uppenbar risk för att av skentransaktioner kan genomföras ett för enkelt sätt. Detta drabbar seriösa näringsidkare. Mycket svåra bevisfrågor kommer att uppkomma. En risk med att överge traditionsprincipen är att annan bankerna kan inta en mer restriktiv attityd när det gäller att lämna företagshypotek.

KVKO Det bör inte spela någon roll för säljarna. Det är tredje man kan beröras av om varan är traderad eller ej. som

BIF Lättare förklara för konsumenten. Dock en stor fråga med vidsträckta konsekvenser för rättssystemet.

MRF Har endast betydelse övergång till avtalsprincipen skulle - om en medföra ökad risk för skenöverlåtelser. Säljföretagen skulle då kunna svårare att få lån.

SIF Som närmare utvecklas i svaret till fråga 6 nedan, kan det ifrågasättas inte övergång till avtalsprincipen vore av godo även om en i näringsidkarförhållanden. Framför allt små näringsidkare kan i många fall att jämställa med konsumenter och därför ha ett lika vara stort skyddsbehov dessa. En generell övergång till avtalsprincipen som skulle leda till större internationell likhet, vilket underlättar handel över nationsgränser. Den största svårigheten med en övergång till avtalsprincipen är enligt förbundet uppfattning risken för missbruk genom fejkade avtal. Vissa krav bevisning att ett giltigt avtal träffats måste om givetvis ställas på parterna. Det är även möjligt att en övergång till avtalsprincipen skulle påverka företagens kreditmöjligheter genom att underlaget för företagshypoteket kan bli mindre än om traditionsprincipen tillämpas. Dessa farhågor bör dock inte överdrivas.

5 I vilken utsträckning används lösöreköpslagen i konsumentförhållanden Kan det antas att ett moderniserat -

registreringsförfarande skulle komma till användning

RFR Ovanligt. Bara båtskojare. -

FT Används vid lagerhållna produkter beställningsvaror. -

SOU 1995: ll Bilaga 3 275

BRF Numera i stort sett inte alls. Knappast.

-

HOS Första delen av frågan: känner till. Andra delen: ja.

-

KVF Används ej.

-

Om ett registreringsförfarande skall ha avsedd effekt för konsumenten måste förfarandet med tvingande verkan ligga säljarens

ansvar och registreringens ikraftträdande ske omgående.

M Inom bilbranschen måste det anses vara mycket ovanligt att

lösöreköpslagen tillämpas i konsumentförhållanden. Då det föreligger en registreringsplikt för motorfordon, med ett fungerande, befintligt bilregister, vilket har fördelen att allmänt känt och tillgängligt,

av vara torde registret kunna utvecklasutnyttjas i större utsträckning.

SKF Lösöreköpslagen är ålderdomlig och används troligen inte i

någon större utsträckning.

Det kan emellertid finnas skäl till att införa ett skydd för köpt

en vara på ett enklare och smidigare sätt t.ex. båt köpts på

en som hösten och levereras våren.

FRO Lösöreköpslagen är krånglig och svår att tillämpa. Ett

moderniserat registreringsförfarande kanske kan leda till ökad användning.

GSH Det måste anses ytterst ovanligt att detta skulle tillämpas vid

konsumentköp. Det är inte heller troligt att ett moderniserat registreringsförfarande skulle förändra detta.

KVKO Mycket sällan såvitt vi kan bedöma. LkL är föga känd och

förfarandet är komplicerat och otidsenligt. Om ett enklare förfarande skall få genomslagskraft förutsätter det att riskerna med kvarlämnande blir kända. Det är ändå inte säkert att registrering tillämpas för

varor som lätt kan traderas.

BIF Känner inte till något sådant fall.

-

MRF Känner inte till något sådant fall. Behov av en modernisering

av lösöreköpslagen finns men inte för konsumentfallen.

SIF Enligt de uppgifter Industriförbundet erhållit används lösöre-

köpslagen i ringa, om ens någon, utsträckning i konsumentförhållanden.

276 Bilaga 3

SFL Förekommer inte i fotobranschen.

-

KGF Det bästa för konsumenten borde vara att avtalsprincipen

gäller. Konsumenten ska inte behöva riskera mista sina betalda varor.

6 Om avtalsprincipen skall införas, bör detta ske för konsu-

mentförhållanden i allmänhet eller bör den begränsas till

särskilda typer av varor eller till särskilda branscher

RFR Jag tror att avtalsprincipen åtminstone inledningsvis skulle

upplevas som främmande i de flesta branscher.

FT Skall gälla generellt.

-

BRF Vet ej, avtalsprincipen skulle sannolikt uppskattas av säljarna

i båtbranschen.

HOS Kapitalvaror. Branscher som säljer kapitalvaror.

-

KVF Ja, begränsa.

-

utgår från begreppet konsumentskydd kräver anständig-

Om man heten att avtalsprincipen införs i konsumentförhållanden.

VRF För konsumentförhållanden i allmänhet.

-

ARN Eftersom traditionsprincipen rent allmänt tillmäts så stor vikt

i vårt rättssystem, borde en begränsning till särskilt angivna varutyper kanske föredra. Å andra sidan kan i klarhetens intresse hävdas

vara att att samma princip borde gälla över hela fältet.

M Övergående till avtalsprincipen bör, enligt förbundets uppfattning,

endast vara tillrådlig under förutsättning att nuvarande bilregister effektiviseras och utvecklas. Vidare bör det i detta fall, genom skriftlig reglering, fastställas vilken betydelse en uppgift i bilregistret har.

SKF Om avtalsprincipen skulle införas bör den gälla alla varor, om

inte särskilda skäl talar däremot. Särskild vikt bör i så fall läggas vid

bedömning av vilka följdverkningar i annan lagstiftning som en en sådan princip skulle få.

SOU 1995: ll Bilaga 3 277

Om avtalsprincipen införs är det mycket viktigt att finna bra och entydiga regler, som både är lätta att tillämpa och som undviker fusk och andra oegentligheter.

Särskild vikt måste också läggas vid de små företagens situation, vilka i många fall är i en liknande avtalsmässig situation

som en konsument.

FRO Avtalsprincipen bör inte införas.

-

GSH Detta går inte att besvara utan ytterligare utredning. En central

fråga blir bl.a. vilka beviskrav kan ställas.

som

KVKO Ingen bransch eller är entydigt så utsatt över

- varugrupp tiden att en sådan uppdelning bör göras. Avtalsprincipen bör gälla generellt i så fall.

BIF Generellt.

-

MRF Kan inte se något behov men om den införs bör den gälla

generellt.

SIF Industriförbundet att det mindre lyckat att göra

- anser vore en lösning för konsumentförhållanden och annan för näringsidkarför-

en hållanden. Med en gemensam, enhetlig lösning undviks gränsdragningsproblem i situationer där mindre företag agerar som konsumenter. Det finns enligt förbundets uppfattning inte anledning att behandla konsumenter annorlunda än näringsidkare.

I detta sammanhang kan framhållas att Industriförbundet att

anser även säljarens sakrättsliga skydd behöver förstärkas. Som exempel kan nämnas att många leverantörer försatts i konkurs till följd att

av gällande regler inte medger leverantörer som sålt varor kredit rätt att, vid bristande betalning, återta varan trots att förbehåll

- om återtaganderätt funnits i avtalet varit avsedd för exempelvis

- när varan vidareförsäljning eller ytterligare bearbetning. Vid köparens konkurs har leverantören som regel endast erhållit en oprioriterad fordran, som sällan gett utdelning i konkursen. Detta förhållande har utnyttjats

av oseriösa konkursgäldenärer som strax före konkursen köpt på sig onormalt stora lager och efter att ha köpt ut tillgångarna ur konkurs-

boet börjat om verksamheten med befintlig orderstock utan

- men leverantörsskulder. Förutom att ett sådant agerande kan snedvrida konkurrensen har följden i åtskilliga fall också blivit att även leverantören försatts i konkurs. Bl.a. av detta skäl har Industriförbundet 1993-11-18 hemställt att Justitiedepartementet snarast vidtar åtgärder för att åstadkomma lagstiftning ett återtagandeförbehåll

som ger

278 Bilaga 3

sakrättslig giltighet även i fall då köparen får vidareförsälja, bearbeta, sammanfoga med annan egendom eller konsumera en vara, som sålts

kredit med återtagandeförbehåll och levererats till köparen.

KGF Se svar på fråga 5. Ska gälla alla varor, alla branscher.

-

7 Övriga synpunkter.

RFR Ovanstående svar beaktar inte alls 3:e mans fordringsägares

intressen. Det stora problemet för säljare av varor eller tjänster som rör fast egendom är den bristande säkerhetsrätten vid köparens obestånd.

KVF Det är vanligt att även konsumentens tillgodohavanden i form

-

presentkort och tillgodokvitton ryker i samband med konkurser av i detaljhandeln.

VRF Konsumenterna har svårt att förstå regeln om tradition, utan

uppfattar sig som rättslösa. De kan inte förstå att man kan förlora något som man har köpt och betalat för.

KVKO Det skulle vara positivt för konsumenten om avtalsprincipen

infördes.

PYO Mycket krångligt att sätta sig in

-

Bilaga 3 279

E Garantier

1 I vilken utsträckning och för hur lång tid lämnas garantier

i olika branscher Har det skett någon förändring efter

-

ikraftträdandet den konsumentköplagen år 1991

av nya

RFR Bruket garantier egentliga sådana har minskat efter 1991.

- av VVS-branschen lämnar en l-årig konsumentgaranti. Skälen för detta är närmast att kunna bibehålla begreppet Rzs VVS-garanti,

som egentligen är en utfästelse från Förbundet gentemot konsumenten.

FT Garantitiden har utökats till två år, enligt gällande konsument-

köplag. Garantier där utöver tecknas med hjälp frivilliga försäk-

av ringar.

DH 2 års Serviceåtagande, våra leverantörer lämnar garantier

enligt den gamla modellen.

BRF Ingen förändring: 1-årig garanti.

-

HOS Framgår av lagen.

-

KVF 1 år.

-

Under en viss tid i samband med lagens ikraftträdande försämrade hemelektronikbranschen och vitvarubranschen kraftigt sina garantiâtaganden.

Denna panikliknande åtgärd drog ett löjets skimmer över sig. Kunderna reagerade och eftersom garantier har betydelse för marknadsföringen återinfördes de

VRF Det är ganska vanligt med tvåårsgarantier. Vi förbundets

-

rådgivningsavdelning har inte märkt några förändringar efter ikraftträ-

dandet av den nya konsumentköplagen år 1991.

ARN a Nya bilar l 3 år, begagnade bilar 3 månader, vitvaror

- - 1 år med 2 års s.k. servicegaranti, möbler varierar starkt 1 20 år,

cyklar 1 år. I den mån garantier förekommer, vanligen beträffande tekniska, dyrare varor, gäller garantin oftast i ett år.

b Självriskerna har försvunnit. I övrigt knappast någon påtaglig förändring, trots livliga diskussioner vid lagens ikraftträdande.

280 Bilaga 3

M Generellt sett kan sägas att det inom bilbranschen lämnas

garantier från en månad upp till i vissa fall sex år. Begränsningar i garantiernas omfattning är dock mycket vanliga. Ikraftträdandet av den nya Konsumentköplagen har lång sikt inte medfört några märkbara förändringar gällande garantier.

SKF V g se svar på fråga A

-

FRO Antalet garantier har minskat efter 1991.

-

EHL För elektriska hushållsapparater tillämpas normalt sett ingen

garanti. För hemelektronik radio, TV m.m. tillämpas en ettårig garanti som återförsäljaren står för.

STR Vid försäljning av monteringsfärdiga trähus och vid entrepre-

nader i samband med uppförandet av dessa, finns endast den tidigare beskrivna tvååriga garantitiden, under vilken fel, som framträtt dolda fel presumeras vara säljarens ansvar.

GSH Generellt kan sägas att garantitiden i den mån garanti lämnas

uppgår till ett år.

I branschföreningen för jaktvapen SPOFA-vapen lämnas en garanti om två år för jaktvapen och kikarsikten. Skälet för den tvååriga garantitiden är att man önskade få lika lång tid som reklamationsfristen enligt konsumentköplagen.

I många andra branscher har man avstått från att lämna garanti.

KVKO När nya KKL kom försvann eg. samtliga garantier värda

namnet. Anledningen var reglerna om skadestånd. Nu har flertalet branscher återinfört garantier utom bl.a. EHL. Anledningen är tryck från återförsäljarna och konsumenter samt att rädslan för skadeståndskrav visade sig överdriven.

Något färre branscher har garantier i dag mot före nya KKL. Garantierna omfattar 1 2 år. Nybilsgarantin är 1 3 år. När nya

- - KKL kom introducerades många försäkringslösningar. EHL har t.ex.

5-årig Trygghetsförsäkring. Konsumenten får betala för försäken ringen, men får något utvidgade rättigheter. Bl.a. omfattas olyckshändelser. Nackdelarna för konsumenterna är förutom kostnaden att dåliga produkter kan sägas subventioneras av försäkringslösningar. Näringsidkaren lastar över sitt felansvar försåkringskollektivet.

PYO De enda garantier lämnas och detta är allmänt är att

- som - fotografen förvarar negativen felfritt i tio år. Inga förändringar sedan 1991. Många fotografer garanterar hög kvalité och gör om arbetet om

SOU 1995: 11 Bilaga 3 281

kunden är nöjd. Detta är praxis inom PYO. Annars lämnas inga garantier våra produkter och tjänster, förutom vissa fotolaboratorier som lärrmar garanti förstoringar och därigenom anslutna fotografer. Livstidsgaranti är gång från fotopapperñlmleverantör.

BIF Den generella nybilsgarantin, dvs. överenskommelse mellan

- Bilindustriföreningen och Konsumentverket, ettårig före 1991 och

var är på ett år även från 1991. Vissa leverantörer har längre garantitider i dag, liksom före 1991. När det gäller garantier på begagnade bilar har dessa minskat avsevärt efter KKL:s tillkomst MRF:s

nya se enkätsvar.

MRF Garantier olika omfattning länmas alla bilar. Den så

- av nya kallade MRF-garantin lämnas också i viss utsträckning

på nyare begagnade bilar. Garantier lämnas MRF-företag alla verkstads-

av och lackarbeten. En dramatisk nedgång antalet lämnade MRF-

av garantier har skett sedan KKL infördes. Se bifogade skrivelse till justitiedepartementet.

WJF Vi lämnar ett års garanti på alQ våra seriös säljare.

- varor

SIF Efter ikraftträdandet den konsumentköplagen 1991

- av nya lämnas inte längre nâgra garantier inom vitvarubranschen. Skälet härtill är den långtgående och svårförutsebara skadeståndsskyldigheten som då kopplades till fel vid garantiåtaganden.

SFL Foto 2 år.

-

KGF Bestämmelserna kring garantifrågor är oklara för konsumen-

ten.

2¶I vilken utsträckning utnyttjas lämnade garantiåtaganden

i praktiken

RFR Om fel föreligger ofta. Konsumenten tror sig regel ha

- - som en garanti även om sådana ingalunda har lämnats. Säljaren är ofta lika okunnig som köparen.

FT Vi upplever att garantiåtagandet är ytterst marginell betydelse

- av inom vårt verksamhetsområde.

282 Bilaga 3

BRF Vanligt i den mån något över huvud taget inträffar som - medför ett anspråk.

KVF Mycket vanligt, det är detta på gott och ont som av konsu- menterna uppfattas som konsumentskydd.

ARN I tämligen stor omfattning i etablerade branscher. -

M Lämnade garantier utnyttjas i mycket stor omfattning inom bil- branschen.

SKF I de branscher har garantier utnyttjas dessa alltid vid fel - som på varan.

EHL Regelmässigt vid varje felfall som inträffar under garantitiden. -

KVKO Garantibegreppet är väl känt hos allmänheten. Konsumen- terna är oerhört medvetna om garantin och dess betydelse, mer än om

preskriptionstiden. Utnyttjas i samtliga fall där man vet att man har en

garanti. Garantin har ett stort värde för kunden.

PYO Liten utsträckning. -

BIF Relativt vanligt att någon form reklamation görs under av garantitiden.

MRF Eftersom kvaliteten de bilarna höjts avsevärt på grund - nya konkurrenstrycket har garantiutnyttjandet minskat men är fortav farande relativt vanligt. Garantier på begagnade bilar utnyttjas ofta.

Även verkstadsgarantierna utnyttjas i ett betydande antal fall.

WJF Ja, ofta får ny vara. -

SIF Efter ikraftträdandet den konsumentköplagen 1991 av nya lämnas inte längre några garantier inom vitvarubranschen. Skälet

härtill är den långtgående och svårförutsebara skadeståndsskyldigheten

då kopplades till fel vid garantiåtaganden.

som

SFL Alltid vid fel. -

KGF Eftersom produkterna inte blir bättre är det viktigt att garantin täcker in slarvet och det användsutnyttjas flitigt.

3 Vilka påföljder på grund fel aktualiseras i

av praktiken

när en konsument gör gällande garanti Ar det

en -

vanligt att konsumenten kräver skadestånd och i så fall för

vad

RFR Avhjälpande eller Det blir allt vanligare konsumen-

- ny vara. att ten kräver skadestånd, mestadels för utlägg och direkta kostnader. Inom VVS-branschen kan fel ge upphov till fördyrade energikostnader ren förmögenhetsskada. Ersättning krävs härför.

FT Det är ovanligt att konsumenten kräver skadestånd i samband

med garantifel.

DH Nej.

-

BRF Hittills relativt ovanligt med skadestånd utöver ersättning för

rena utlägg för t.ex. resor.

KVF Man vill ha felet åtgärdat eller Detta innebär ibland

- ny vara. att felet repareras för många gånger i förhållande till KKL:s regler.

Krav på skadestånd blir allt vanligare, dock för småsaker

som lokala resor och telefonsamtal.

VRF Det vanligaste verkar att konsumenten kräver närings-

- vara att idkaren åtgärdar felet.

ARN a Avhjälpande och omleverans är vanligast. Någon gång före-

kommer prisavdrag eller ersättning för avhjälpande.

b Inte sällan begärs ersättning för utlägg för telefon, porto,

resor o.d. Det förekommer också krav ersättning för sveda och värk, lidande o.d.

M Enligt förbundet utgör reparation den vanligaste påföljden vid fel

som omfattas av gällande garanti. Vidare är det relativt vanligt med skadestånd för kostnaderutlägg, exempelvis kostnad för färd till och från reparationsplats, som konsumenten åsamkas på grund felet.

av

SKF De vanliga felpåföljderna utnyttjas framför allt för reparation

och omleverans. Det är mindre vanligt att konsumenten begär skadestånd.

EHL l relativt begränsad omfattning förekommer krav ersättning

för resor, förlorad arbetsförtjänst, hyra ersättningsapparat och

av

284 Bilaga 3

liknande. Vid följdskador annan egendom framförs dock ofta krav se C1.

GSH Konsumenten kräver ibland ersättning för telefon-, porto-, och transportkostnader. rese-

KVKO Avhjälpande och omleverans är klart vanligast. I sista hand hävning vid upprepade fel. 1 de fall skadeståndskrav förekommer är de ofta dåligt underbyggda. Konsumenten har svårt att styrka sina krav. Det rör sig vanligen utlägg för telefon, porto och resor samt om tidsspillan.

PYO vanligt. -

BIF Varan i första hand till ursprungligt skick. - repareras Även det inte är i någon omfattning är det alltmer vanligt om stor att bilköparen kräver skadestånd i form av t.ex. ersattningsbil under reparationstiden. Skadeståndskrav i form av t.ex. ersättning för bärgningskostnad, telefonsamtal förekommer också. resor,

MRF Det normala kravet från konsumenten är att få felet avhjälpt. - Skadeståndskrav ett bättre och mindre konfliktskapande uttryck är krav ersättning för merkostnader förekommer inte så ofta bl.a. beroende att kunden vanligtvis får låna en ersättningsbil när ett MRF-företag gjort ett fel. Kraven skadestånd kan omfatta det mesta och föranleder därför inte sällan svårartade tvister. Den utökade skadeståndsrätten i KKL är därför till viss del kontraproduktiv.

WJF Se 2. -

SIF Efter ikraftträdandet den konsumentköplagen 1991 - av nya lämnas inte längre några garantier inom vitvarubranschen. Skälet härtill är den långtgående och svårförutsebara skadeståndsskyldigheten då kopplades till fel vid garantiåtaganden. som

SFL Nej, i princip aldrig. -

KGF Svaret hör ihop med fråga 2. Skadeståndsanspråken borde vara rätt många.

Bilaga3 285

4 Vilka fördelar respektive nackdelar skulle det få för

konsumenterna respektive näringsidkarna det blir

om möjligt att lämna garantier som innebär att endast någon

eller några påföljder med anledning fel kan göras

av

gällande

RFR Konsekvenserna är svåra att överblicka. Vad ligger

- som närmast till hands är inskränkningar i rätten till skadestånd.

FT För näringsidkare kan detta både positivt och negativt. Vi

- vara eftersträvar klara riktlinjer som lätt kan handhavas bägge parter.

av

DH Inga.

-

BRF T.ex. en funktionsgaranti med möjlighet att friskriva sig från

delar av skadeståndsansvaret skulle motsvara det i realiteten

som händer och troligen leda till att garantier lämnas i ökad omfattning.

-

HOS Anser att garantin skall gälla hela att göra undantag för

- varan, vissa detaljer verkar orimligt och kan bli mycket vilseledande för konsumenten och därmed en möjlighet för näringsidkaren att dra sig undan sitt ansvar.

KVF Det är uppenbart att det inte innebär några fördelar för konsu-

menterna utan ensidigt för näringsidkarna.

VRF Om en sådan garanti över huvud taget ska intressant för

- vara konsumenten måste det vara frågan långa garantitider.

om

ARN Det är en klar fördel om köprättsliga felpåföljder och garanti-

påföljder överensstämmer; både konsumenter och näringsidkare har svårt att skilja på felansvar enligt lag, garantiansvar och försäkringsan-

svar.

M Med största sannolikhet kommer inskränkningar i gällande

reglering vad gäller konsumentens rätt att exempelvis kräva återgång av köpet innebära att näringsidkaren i större utsträckning kommer att förbehålla sig rätten att reparera det felaktiga godset.

SKF Nuvarande skadeståndsregler hindrar utvidgning

- en av användningen av garantier. Man bör inte utfall garanti samtidigt

av en som man ställer skadeståndsanspråk.

286 Bilaga 3

Enligt Köpmannaförbundet torde ett borttagande av möjligheten att få skadestånd när kunden utnyttjar en garanti, men ett bibehållande av övriga felpåföljder, kunna medföra att det blir mer attraktivt att åter införa garantier.

FRO Antalet garantier skulle öka om näringsidkaren gavs möjlighet

att begränsa åtagandet till t.ex. avhjälpande av felet.

EHL Om det blir möjligt att lämna garantier som är begränsade till

att avhjälpande fel genom reparation eller utbyte utan

avse av ytterligare felpåföljder, skulle förutsättningar skapas för en mer allmän återgång till garantier. Om bakomliggande leverantörer samtidigt tar garantiansvaret ökas tryggheten för konsument och säljare. Färre tvistefall, lägre kostnader samt enklare och klarare rättsförhållanden skulle uppnås.

GSH Garantin kan begränsas redan i dag.

-

KVKO Detta skulle bli svårt att överblicka för både konsumenter

-

och näringsidkare. Det är lämpligt att begreppet garanti har en och

innebörd i alla konsumentförhållanden. samma

Skadeståndsansvaret för indirekta skador har haft en återhållande effekt antalet lämnade garantier. Garantier innebär att konsumenten lättare får gehör för sin reklamation och är bra för konsumenten framför allt den synvinkeln att bevisbördan omkastas. Men en

ur garanti får inte bli ett sätt att krypa felansvaret och därför är

ur nuvarande reglering lämplig.

BIF Risken för skadeståndspåföljder gör att näringsidkarna blir

försiktiga i sitt agerande. Möjligheten att lämna garanti utan KKL:s

hela påföljdssystem, skulle sannolikt öka garantigivandet.

MRF Se bifogade skrivelse.

-

WJF Se 2.

-

SIF Om det blir möjligt att lämna garantier som inte ger konsumen-

ten rätt till skadestånd skulle konsekvenserna av fel bli mer överblickbara, för både leverantör och konsument. Leverantören skulle inte behöva gardera sig för eventuella skadeståndskostnader genom generella prispåslag. Ett i praktiken bättre konsumentskydd skulle uppnås. Enligt uppgift skulle garantier, som tagits bort till följd av regleringen i nya konsumentköplagen, återinföras i vissa branscher om kopplingen till skadestånd tas bort.

SOU 1995: 11 Bilaga 3 287

I detta sammanhang bör påpekas att garantier utgör ett viktigt konkurrensmedel. För att främja konkurrensen och därmed garantigi-

vandet bör lagstiftaren undvika att reglera rättsföljden av sådana

garantier som innehåller ett avhjälpningsâtagande. Under förutsättning att näringsidkaren lever upp till sitt förhand gjorda avhjälpningsåtagande borde följden således bli att konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens påföljdsregler inte blir tillämpliga. För konsumenten torde det väsentligaste nämligen vara att få felet avhjälpt. Dessutom har konsumenten alltid möjlighet att i stället för att utnyttja garantin åberopa de vanliga felreglerna i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Men då måste konsumenten bevisa att felet fanns vid avlämnandet. Konsumentskyddet skulle med andra ord förstärkas.

SFL Påföljdsmöjlighet görs i dag gällande, då fel genast avhjälps

av säljaren.

KGF Garantin måste gälla produkten som helhet och inte plockas

ner i atomer.

5 Övriga synpunkter.

HOS På konsumenträttsliga frågor anser vi att alla avtal, kontrakt,

information om branscher, varor, erbjudanden, reklam m.m. skall vara sanningsenlig, klar och tydlig. Läs det finstilta skall behövas som uppmaning för att ej gå i fällan. Finstilt text skall överhuvudtaget tillåtas.

att konsumentinformation via konsumentvägledning skall förstärkas - skall finnas i alla kommuner

att elever i såväl grund- som gymnasieskola har rätt till och skall bibringas undervisning i dessa frågor

att det garanteras att lärare som undervisar i dessa frågor är utbildade.

KVF Om garantierna försämras måste man överväga att skärpa

reglerna i KKL och KTjL.

I annat fall försämras konsumentskyddet.

Det är vanligt att näringsidkarna friskriver sig från ansvar efter den ettåriga garantitiden trots reglerna i KKL om felansvar i två år.

288 Bilaga 3

VRF Garantier är bra för konsumenten genom den omvända bevis-

bördan den innebär. Konsumenten kan annars ha ganska svårt att visa

att fel föreligger.

ARN a Förekomsten av garantier har den klara fördelen att bevis-

frågorna förenklas avsevärt.

b De ersättningsanspråk som konsumenter framför vid nämnden vid sidan om andra felpâföljder utgör sällan något större problem vid närrmdprövningen. Oftast blir det fråga om tämligen obetydliga belopp för rena utlägg och beloppen fastställs i regel efter en skälighetsbedömning, eftersom de inte styrkts genom kvitton e.d.

PYO Garantier är oerhört viktigt för vårt goda anseende.

-

Bilaga 289

Skrivelse från Motorbranschens Riksförbund till

Justitiedepartementet 1993-02-22

Angående översynen av Konsumentköplagen

På Justitiedepartementets hearing 1992-12-18 angående översyn

en av konsumentköplagen KKL och konsumenttjänstlagen förespråkade flera talare en lagändring med innebörden att KKLs regler fel och

om skadestånd inte skulle vara tillämpliga garantier. Motorbranschens Riksförbund MRF har för sin del inte tagit ställning till sådan

en lagändring beträffande garantier för Däremot vill MRF

nya varor. med anledning av vad framkom hearingen att departementet

som i sitt fortsatta arbete beaktar nedanstående förslag ändring

om en av reglerna beträffande garantier för begagnade

varor.

Begagnatgarantier bakgrund

-

MRF organiserar ca 2 500 företag med tyngdpunkten bilhandel och bilreparationer. MRF-företagen omsatte år 1991 77 000 miljoner

ca kr. En av MRFs viktigaste målsättningar är kunderna största

att ge möjliga trygghet vid bilköp och reparationer. För att uppnå denna målsättning har MRF sedan lång tid arbetat aktivt med olika typer

av garantier. I detta sammanhang kan också nämnas att MRF sitt

genom kundskydd garanterar att Allmänna Reklamationsnämndens beslut följs i ärenden där MRF-företag är inblandade.

När förslaget till ny konsumentköplag diskuterades framfördes från en rad företrädare för näringslivet att lagens utformning skulle medföra bland annat att garantigivningen skulle minska kraftigt eller till och med upphöra för en rad Dessa farhågor har dessbättre

varor. visat sig överdrivna.

MRF tillhörde de organisationer ett tidigt stadium deklarera-

som de sin vilja att slå vakt garantierna. MRF medverkade därför till

om att generalagenterna bibehöll nybilsgarantierna i tidigare

stort sett som och MRF har för del rekommenderat sina medlemmar

egen att fortsätta lämna garantier på såväl verkstadsarbeten begagnade

som bilar. Betydelsen av det sistnämnda framgår nedanstående tabell

av som visar att bilhandeln är unik i det avseendet säljer betydligt

att man fler begagnade varor än nya.

290 Bilaga 3

När det gäller begagnatgarantierna har emellertid utvecklingen visat att MRFs medlemsföretag i allt mindre omfattning lämnar sådana garantier. Hur stor nedgången i denna garantigivning är kan inte med någon större exakthet anges. MRFs försäljning garantiblanketter

av visar emellertid en kraftig nedgång under 1992. Följande försäljningssiffror kan noteras.

År MRF-Garanti

Sålda beg bilar Sålda nya bilar

Blankettförs inom MRF-handeln inom MRF-handeln

1989 ca 82 000 ca 378 000 286 000

ca § 1990 ca 118 000 ca 329 000 ca 214 000 l 1991 ca 73 000 ca 308 000 175 000

ca 1992 ca 25 000 ca 260 000 ca 143 000

Det främsta skälet till nedgången av antalet lämnade begagnatgarantier under 1992 är, enligt uppgifter från medlemsföretagen, KKLs bestämmelser om garantier. Den som lämnar en garanti mäste enligt 21 § tillämpa lagens felbegrepp och skadeståndsregler. Lagen ger således t ex ingen möjlighet att använda självrisker eller att undgå skadeståndsansvar om en garanti lämnats. Det upplevs av flertalet bilhandlare som alltför kostsamt och osäkert att under dessa

omständigheter lämna garantier på begagnade bilar. Kortfattat

kan man säga att bilhandlaren är positiv till att lämna garantier omfattar

som sådant han själv kan hantera, t ex att avhjälpa fel.

Ovannämnda nedgång av antalet lämnade begagnatgarantier har medfört en klar försämring för konsumenterna. Enligt MRFs bestämda uppfattning är det just köparna av begagnade produkter som har störst nytta av garantier då bevisbördan, för att ett fel är ursprungligt, vid sådana köp ofta försätter konsumenten i svåra situationer.

För att förbättra förutsättningarna for att konsumenterna i ökad

omfattning skall få tillgång till begagnatgarantier vill därför MRF få till stånd följande ändringar i konsumentköplagens 21 Ett nytt andra stycke skulle införas med ungefär följande lydelse.

Förslag

Föregående stycke gäller inte beträffande garanti eller utfästelse avseende begagnad vara som vid försäljningstillfället är mer än 1 år gammal, det vill säga det har gått med är 1 år sedan varan såldes till slutgiltig brukare första gången. Garanti eller utfästelse avseende sådan vara skall vara utformad på ett lättfattligt sätt och tillföra konsumenten en otvetydig fördel. För garantier och utfästelser avseende begagnade

Bilaga3 291

varor gäller marknadsföringslagen och konsumentverket utövar tillsyn över utformningen av dessa.

Avsikten med förslaget är att garantigivaren inom angivna

ramar skall få frihet att utforma sin begagnatgaranti det sätt han finner mest ändamålsenligt. Konsumenten har givetvis kvar rätten att åberopa KKLs regler istället för garantin. Sannolikt kan ändring den

en som föreslagna medföra svårigheter för konsumenten att i enstaka fall avgöra om han skall välja att kräva åtgärder enligt lag eller garanti. Fördelarna med en ökad användning av begagnat garantier består främst i att konsumenten slipper bevisbördan för att ett fel är ursprungligt. Denna bevisbörda är när det gäller begagnade bilar, till skillnad mot vad som gäller för bilar, ofta mycket svår att

nya uppfylla för konsumenten. När en konsument köpt begagnad bil

en torde han med andra ord ha små utsikter till framgång han

om 2 månader efter köpet kommer till säljföretaget och med stöd KKL

av begär att ett fel skall åtgärdas. Om han istället kunnat åberopa

en garanti hade situationen för konsumenten varit avsevärt mycket bättre eftersom säljföretaget för att undgå måste bevisa att felet

ansvar förorsakats av köparen.

Ovanstående förslag skall enligt MRFs uppfattning också mot

ses bakgrunden av att konsumentköplagens tillämpningsområde omfattar alla typer av varor, oavsett pris och ålder. Det är därför inte förvånande om lagen vissa speciella områden kan för konsumenterna negativa effekter. Sådana skönhetsfläckar bör vara möjliga att åtgärda om verkligheten visar att lagen i något avseende fått sådana negativa effekter.

I detta sammanhang bör nämnas Marknadsdomstolens beslut l992:13 i ett ärende rörande garantier vid nybilsköp. I sitt beslut fann domstolen att det vid förlängd nybilsgaranti, dvs när

en man lämnar en garanti som sträcker sig över klart längre tid än

en genomsnittsgarantin för den aktuella varan, inte kunde anses oskäligt att föreskriva visst handlingssätt från konsumentens sida. Domstolen konstaterade också att garantiåtagandet gav konsumenten fördelar i bevisbördehänseende.

Om en förändring av KKLs regler om garantier inte kommer till stånd talar mycket för att ett stort antal konsumenter istället för begagnatgarantier väljer att köpa ett begränsat skydd i form en

av

begagnatförsäkring. Flera stora försäkringsbolag är i färd med att ta

fram sådana försäkringar. Den stora nackdelen för konsumenten med en sådan försäkringslösning är att den blir avsevärt dyrare, trots att den ger ett sämre skydd, än vad motsvarande garanti skulle bli.

Slutligen vill MRF framhålla att garantier är ett viktigt konkurrensmedel för MRFs medlemsföretag. Verklighetsanpassade villkor för begagnatgarantier skulle därför till för den seriösa bil-

vara gagn

handelns strävan att med ärliga konkurrensmedel öka sina marknadsandelar bekostnad av den betydande buskhandel förekommer

som på marknaden för begagnade bilar.

Med vänlig hälsning MOTORBRANSCHENS RIKSFORBUND

Olof Karlberg

3 Olof Karlberg l VD

Björn Forssell

Börn Forssell

Förbundsjurist

SOU 1995: 11 Bilaga 3 293

Sändlista

Grossistförbundet Svensk Handel, Box 5512, 114 85 STOCKHOLM KonsumentverketKO, Box 503, 162 15 VÄLLINGBY Motorbranschens Riksförbund, MRF, Box 5611, 114 86 STOCK- HOLM Konsumentvägledarnas förening, Konsument Malmö, 205 80 MALMÖ Sveriges Köpmannaförbund, 105 61 STOCKHOLM Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, Drottninggatan 99, 113 60 STOCKHOLM Allmänna reklamationsnämnden, Box 174, 101 23 STOCKHOLM Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Box 19109, 104 32 STOCKHOLM Bilindustriföreningen, Box 26173, 100 41 STOCKHOLM EHL Elektriska Hushållsapparatleverantörer, Sveavägen 17, 111 57

- STOCKHOLM Sveriges Industriförbund, Box 5501, 114 85 STOCKHOLM Motormännens Riksförbund, Box 5855, 102 40 STOCKHOLM Rörfirmornas Riksförbund, Rosenlundsgatan 40, 118 91 STOCK- HOLM, Rörinstallatörerna Näringslivets delegation för marknadsrätt, Box 5512, 114 85 STOCKHOLM Företagarnas Riksorganisation, 113 93 STOCKHOLM

Konsumentgillesförbundet, Box 15139, 104 65 STOCKHOLM

Båtbranschens Riksförbund, Ljusstöparebacken 20, 117 65 STOCK- HOLM Pälsbranschrådet, Att: Christina Hoffman, Stockholms modecenter, 117 60 STOCKHOLM Villaägarnas Riksförbund, Box 711 191 07 SOLLENTUNA

, Hyresgästernas Riksförbund, Box 7514, 103 92 STOCKHOLM Wirströms Järn och Färg AB, Folkungagatan 54, 116 22 STOCK- HOLM Fredells Trävaru AB, Box 90110, 120 21 STOCKHOLM AB Dala Hemtjänst, Granliden 183 52 TÄBY ONOFF, Box 710, 194 27 UPPLANDS VÄSBY avgivet

svar av

Sveriges Fotoleverantörers Förbund och Porträttfotografernas yrkesorganisation Fuji, Box 23086, 104 35 STOCKHOLM Expert Kungens kurva, Box 5065, 141 05 HUDDINGE Erik Tiberg Möbler AB, Box 157, 421 22 VÄSTRA FRÖLUNDA Möbelcentralen i Degerfors, Karlskogavägen, 693 35 DEGERFORS AB Stalands Möbler, Box 4054, 102 61 STOCKHOLM

Statens 1995

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ett renodlatnäringsförbud.N. . Arbetsföretag Ennymöjlighet för arbetslösa.A. . - Gröndiesel miljö- och hälsorisker.Fi. . - Långtidsutredningen1995.Fi. . Vårdenssvåraval. . slutbetänkande Prioriteringsutredningen.av

Muskövarvetsframtid.Fö.

Obligatoriskaarbetsplatskontakterför arbetslösa.A.

Pensionsrättigheteroch bodelning.Ju. . Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.Fi. . Översyn skattebrottslagen.Fi.av

. Nyakonsumentregler.Ju. .

Statens 1995

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Pensionsrättigheteroch bodelning.[8] Nya konsumentregler. Försvarsdepartementet Muskövarvetsframtid. [6]

Socialdepartementet

Vårdenssvåraval. slutbetänkandeavPrioriteringsutredningen.[5]

Finansdepartementet

Gröndiesel- miljö- ochhälsorisker.[3] Långtidsutredningen1995.[4] Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.[9] Översynavskattebrottslagen.[10] Arbetsmarknadsdepartementet Arbetstöretag En nymöjlighet för arbetslösa.[2]

- Obligatoriskaarbetsplatskontakterför arbetslösa.[7]

Näringsdepartementet

Ett renodlatnäringsförbud.[1]