Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om nordisk vittnasplikt m.m.

Nr 95

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om nordisk vittnesplikt m.m.; given den 26 april 1974.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen att bifalla de

förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

CARL GUSTAF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram tre förslag om förbättrad internationell samverkan i fråga om delgivning av handlingar och upptagande av bevis.

Propositionen innehåller förslag till svensk lagstiftning om införande av nordisk vittnesplikt. Förslaget, vilket går tillbaka på Nordiska rådets rekommendation nr 17/1968, har tillkommit efter överläggningar mellan de nordiska länderna. Syftet med lagstiftningen är främst att ge domstol möjlighet att kalla in vittne, målsägande som skall höras i anledning av åklagarens talan samt part i vissa indispositiva mål, även om han är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land. Härigenom tillgodoses önskemålet om att bevisningen tas upp direkt inför den domstol som handlägger

målet. Vidare skapas förutsättningar för en snabbare handläggning. För att inställelseskyldigheten skall bli effektiv föreslås regler om nordisk verkställighet av påföljd för utevaro och om straffansvar för oriktig utsaga inför domstol. Förslaget innehåller vidare bl.a. regler om ersättning av

allmänna medel till den som efter kallelse inställer sig för att höras.

I propositionen föreslås vidare att riksdagen godkänner en överenskommelse mellan de nordiska länderna om samverkan vid delgivning och

bevisupptagning. Genom överenskommelsen utvidgas bl.a. det system

I Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

med direkt skriftväxling som nu gäller mellan myndigheter i Sverige,

Danmark och Norge enligt det s.k. skandinaviska rättshjälpsprotokollet till

att avse även Finland och Island.

Inom Haagkonferensen för internationell privaträtt har utarbetats en

konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Konventionen, som har dagtecknats den 18 mars 1970, är avsedd att ersätta bestämmelserna om bevisupptagning i 1905 och 1954

års Haagkonventioner angående vissa till civilprocessen hörande ämnen. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1970 års konvention.

1 Förslag till

Lag om nordisk vittnesplikt m.m.

Härigenom förordnas som följer.

18 Den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge och som fyllt 18 år kan av allmän domstol kallas enligt 2-7 §§ denna lag för att höras

som vittne eller som målsägande i anledning av åklagarens talan, om han vid kallelsen uppehåller sig i något av dessa länder.

Vad i 2-5, 7 och 8 §§ föreskrives i fråga om vittne eller målsägande gäller i tillämpliga delar part eller ställföreträdare för part som skall inställa sig

personligen i mål eller ärende rörande vårdnaden om barn, äktenskaplig

börd eller faderskapet till barn utom äktenskap och som vid kallelsen är bosatt och uppehåller sig i land som anges i första stycket.

28& Kallelse får utfärdas endast om utsagan kan antagas få väsentlig

betydelse för utgången i målet och det är av väsentlig betydelse att förhöret äger rum vid svensk domstol. Vid bedömande av om vittne eller

målsägande skall kallas beaktas målets vikt och de olägenheter den kallade kan komma att orsakas genom resvägens längd eller eljest. Kallelse till annan domstol än den vid vilken målet är anhängigt får ske endast om det är oundgängligen nödvändigt.

3§ Kallelse utfärdas av domstolen. I kallelsen skall anges den minsta tid från delgivning av kallelsen som vittnet eller målsäganden har rätt att

åtnjuta för att kunna takttaga inställelse (kallelsefrist).

Uteblir den som kallats, får han hämtas till rätten, om han uppehåller sig här i landet. Erinran härom skall intagas i kallelsen.

Påföljd för utevaro får ej åläggas den som delgivits kallelse efter det att

kallelsefristen börjat löpa.

48 Ifråga om förhör med vittne gäller utöver 36 kap. 3-6 §§ rättegångsbalken motsvarande bestämmelser i det land där vittnet är bosatt.

58 I fråga om skyldighet för den som höres som vittne eller målsägande

att förete skriftlig handling för rätten gäller utöver 38 kap. 2 § rättegångsbalken motsvarande bestämmelser i det land där vittnet eller målsäganden

är bosatt.

Bestämmelsen om handräckning i 38 kap. 5 3 rättegångsbalken äger ej tillämpning i fråga om handling som innehas av någon som sägs i första stycket, om ej handlingen finns här i landet.

6 § - Ersättning till den som efter kallelse enligt denna lag inställt sig som

« vittne eller målsägande utgår av allmänna medel. Ersättningen skall innefatta skälig gottgörelse för kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan.

Förskott på ersättning för kostnader för resa och uppehälle lämnas i samband med kallelsen.

Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Kungl. Maj:t.

78& Den som efter kallelse inreser till Sverige för att höras som vittne eller målsägande enligt denna lag får under sitt uppehåll här i riket icke åtalas eller straffas och ej heller utlämnas till annat land än det han kommer från på grund av brott som begåtts före inresan, såvida han icke själv inför domstol samtyckt därtill eller efter vittnes- eller målsägandeförhöret frivilligt stannat kvar här under längre tid än femton dagar.

8§& Bestämmelserna i 4, 5 och 7 §§ äger motsvarande tillämpning på vittne eller målsägande som inställer sig utan särskild kallelse.

98 Den som är bosatt här i landet och uppehåller sig här eller i Danmark, Finland, Island eller Norge är skyldig att efter kallelse inställa sig för att böras som vittne vid domstol i Danmark, Island eller Norge eller som vittne eller målsägande vid domstol i Finland enligt bestämmelserna i det landet. Detsamma gäller den som uppehåller sig här i landet och är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Den som är part eller ställföreträdare för part i mål eller ärende som rör vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap är skyldig att under de förutsättningar som anges i första stycket efter kallelse inställa sig personligen vid domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge.

108 — Beslut, varigenom domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge för utevaro eller annan försummelse dömt den som avses i 9 § till böter eller utdömt honom förelagt vite eller ålagt honom ersätta rättegångskostnad, skall på begäran verkställas här i landet.

Böter och vite verkställes enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, äger tillämpning vid verkställighet av beslut att ersätta rättegångskostnad.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Lagen får sättas i kraft i förhållande till endast ett eller flera av de länder som nämnes i1§.

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 15 kap. 4a &, av nedan angivna lydelse.

15 KAP.

4a§8 Om någon under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes han för osann utsaga inför nordisk domstol till påföljd enligt 1 §, om utsagan här i riket skulle ha avgivits under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe, och enligt 2 §, när fråga är om utsaga av part i tvistemål. Begås gärningen av grov oaktsamhet, dömes för ovarsam utsaga inför nordisk domstol till påföljd enligt 3 §.

Bestämmelserna: i 4, 14 och 15 §§ äger motsvarande tillämpning på gärning som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk

domstol

Härigenom förordnas att 3 § lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Då rätten beslutat bevisupptag- Då rätten beslutat bevisupptagning vid utländsk domstol samt, i ning vid utländsk domstol samt, i fall som avses i 2 §, vad där är fall som avses i 2 §, vad där är föreskrivet blivit fullgjort, utfärde föreskrivet blivit fullgjort, utfärde rätten — framställning = till den rätten — framställning = till den utländska domstolen om bevisupp- utländska domstolen om bevisupptagningen. I framställningen skall tagningen enligt bestämmelser som rätten kort redogöra för saken samt Konungen meddelar. uppgiva beviset och den omständighet som skall styrkas därmed. Finnes lämpligt att visst i svensk lag stadgat förfarande iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, varde det angivet. Där part sådant äskar, begäre rätten ock att underrättelse om dagen för bevisupptagningen varder i god tid meddelad rätten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Framställning som nu sagts skall Framställning om bevisupptagav rätten tillställas utrikesdeparte- ning skall av rätten tillställas utri-

mentet för vidare åtgärd eller, där kesdepartementet = för vidare enligt Konungens förordnande åtgärd. Framställning enligt den i

omedelbar skriftväxling med den Haag den 18 mars 1970 dagteckutländska domstolen må äga rum, nade konventionen om bevisuppöversändas till den domstolen. tagning i utlandet i mål och ärenden

av civil eller kommersiell natur får i

stället översändas till myndighet i

den främmande staten som utsetts

att mottaga sådan framställning

(centralorganet). Där enligt

Konungens förordnande omedelbar

skriftväxling med den utländska

domstolen må äga rum, översändes

framställning om bevisupptagning

till den domstolen.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk

domstol

Härigenom förordnas att 5 och 8 88 lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

I fråga om ärendets behandling vid rätten skall, där ej annat föranledes av

föreskrifterna i denna lag, lända till efterrättelse vad om rättegång vid

svensk domstol finnes stadgat. Ärendet skall anses såsom bevisupptagning utom huvudförhandling; dock vare ej nödigt att part kallas, där han ej själv

skall höras eller fullgöra något.

Domare vid den utländska domsto-

len äger rätt att närvara vid be-

visupptagning — eller annan = i

18 avsedd åtgärd.

83 Har den utländska domstolen hemställt, att vid eds avläggande skola

användas andra ordalag än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest skall förfaras annorledes än svensk lag föreskriver, och är den av vilken eden kriäves villig att sålunda fullgöra eden, pröve rätten huruvida det må

ske.

Innefattar den utländska domsto- Innefattar den utländska domsto-

lens framställning eljest begäran att lens framställning eljest begäran att visst förfarande skall iakttagas vid visst förfarande skall ikattagas vid verkställande av äskad åtgärd, skall verkställande av äskad åtgärd, skall

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den begäran efterkommas, där det den begäran efterkommas, där det ej strider mot svensk lag. ej strider mot svensk lag. Har sådan begäran gjorts i framställning enligt den i Haag den 18 mars

1970 dagtecknade konventionen om

bevisupptagning i utlandet i mål eller ärende av civil eller kommersiell natur, skall den efterkommas,

om det icke är oförenligt med svensk lag och det begärda förfarandet ej heller är omöjligt att tillämpa på grund av ordningen för bevisupp-

tagning vid svensk domstol eller på grund av praktiska svårigheter.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet den 26 april 1974.

: Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena

ANDERSSON. statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST. ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON. FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

godkännande av vissa internationella överenskommelser om samverkan i

rättegång m.m. och anför.

1¶Inledning

Inom Nordiska rådet framlades år 1966 ett medlemsförslag om nordisk vittnesplikt. Myndigheter och organisationer i de skilda länderna avgav

under samma och följande år yttranden över förslaget. Efter förslag av juridiska — utskottet utfärdade Nordiska rådet sedermera en

rekommendation (nr 17/1968), vari rådet hemställde att regeringarna måtte låta utreda förutsättningarna för att i ettvart av länderna införa skyldighet för person att inställa sig vid domstol i annat nordiskt land för att höras som vittne.

Med anledning av nämnda rekommendation har vid sex tillfällen hållits överläggningar mellan representanter för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Vid överläggningarna har enighet uppnåtts om att frågan om nordisk vittnesplikt bör lösas genom ensartad lagstiftning i de olika länderna samt att i samma lagstiftning även bör införas skyldighet för part i vissa indispositiva tvistemål och målsägande

som skall höras i anledning av åklagarens talan att inställa sig inför domstol

i annat nordiskt land.

Under de nordiska överläggningarna har även diskuterats den med vittnesplikten nära sammanhängande frågan om biträde med delgivning och bevisupptagning mellan de nordiska länderna. Enighet har därvid nåtts om att det mellan Danmark, Norge och Sverige gällande s.k.

skandinaviska rättshjälpsprotokollet av år 1957 (se SFS 1958:533) bör ersättas med en nordisk överenskommelse om samverkan vid delgivning och bevisupptagning.

I juni 1972 har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria (Ds Ju 1972:15) angående nordisk samverkan i rättegång m.m. I promemorian

redovisas de ställningstaganden som gjorts fram till denna tid. Prome-

morian innehåller ett svenskt förslag till konvention mellan Sverige,

Danmark, Finland, Island och Norge om samverkan i rättegång samt förslag till lag om nordisk vittnesplikt. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilagor I och 2.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges

åklagare och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister. RÅ har vid sitt remissutlåtande fogat yttranden från överåklagarna i

Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt och länsåklagarna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Norrbottens län. Svea

hovrätt har bifogat yttranden från Stockholms, Södra Roslags, Västerås,

Karlskoga och Köpings tingsrätter. Hovrätten för Övre Norrland har

bifogat yttranden från Umeå och Haparanda tingsrätter.

Efter remissbehandlingen har förnyade överläggningar ägt rum mellan företrädare för Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge. På grundval av vad som därvid överenskommits har utarbetats ett nytt förslag till överenskommelse mellan de nordiska länderna samt nytt förslag till lag om

nordisk vittnesplikt. Överenskommelsen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Även utanför Norden förekommer sedan länge ett omfattande samarbete vad gäller delgivning och bevisupptagning. Sådan internationell samverkan regleras i ett flertal överenskommelser. En central plats bland dessa intar Haagkonventionen den I mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen (prop. 1957:163, UU :1957:29, rskr 1957:311), som föregicks av Haagkonventionen den 17 juli 1905 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur (SFS

1909:30). Sistnämnda konvention gäller för Sveriges vidkommande numera endast i förhållande till Island och Tyska Demokratiska Republi-

ken. Bestämmelser som rör delgivningsförfarandet finns förutom i de båda nämnda Haagkonventionerna i en särskild konvention den 15 december

1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller

kommersiell natur (delgivningskonventionen, prop. 1969:32, UU 1969:10, rskr 1969:278). För brottmålens del saknades länge en multilateral rättshjälpsöverenskommelse. Den 20 april 1959 avslutades emellertid en europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (brottmålskon-

ventionen, prop. 1961:48, ILU 1961:29, rskr 1961:190). Den trädde för

Sveriges del — med vissa förbehåll — i kraft den 1 maj 1968.

Under den elfte Haagkonferensen för internationell privaträtt avslutades en konvention om bevisupptagning i utlandet'i mål och ärenden

av civil eller kommersiell natur (bevisupptagningskonventionen). Konventionen öppnades för undertecknande den 18 mars 1970 och trädde efter ratificering av Danmark, Norge och Amerikas Förenta Stater i kraft

den 7 oktober 1972. Konventionen i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende som bilaga 4. Inom justitiedepartementet har utarbetats en promemoria (Ds Ju 1972:11) angående frågan om Sveriges anslutning till bevisupptagnings-

konventionen och de ändringar i svensk lagstiftning som en anslutning till

konventionen föranleder.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kommerskollegium, Stock-

holms, Göteborgs och Malmö tingsrätter, domstolsväsendets organisa-

tionsnämnd (DON), Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Handelskammarens i Göteborg

yttrande har avgetts efter samråd med handelskamrarna i Borås och

Karlstad.

2¶Grundläggande regler om bevisning m.m. i domstolsprocess i

Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge.

2.1 Allmänt .

Bland bevismedlen intar vittnesförhöret en särställning. Det möjliggör för domstolen att från opartiskt håll få sådana uppgifter om faktiska händelser som är nödvändiga för ett riktigt avgörande. Bestämmelser om straff för osann utsaga är ägnade att förmå vittnet att lämna sanningsenliga

uppgifter. Med hänsyn till vittnesbevisets stora betydelse för rättegången

föreligger i de flesta länder en skyldighet att vittna. Vittnesplikten uppfattas som en offentligrättslig, mot staten riktad skyldighet, som syftar

till att möjliggöra en effektiv domstolsverksamhet. Bestämmelserna i 36 kap. rättegångsbalken (RB) berör inte frågan om omfattningen av den personkrets som vittnesplikten enligt svensk rätt

avser. Vittnesplikt anses emellertid åligga var och en som är underkastad den svenska statsmakten. Dit hör först och främst svensk medborgare, även om han är bosatt eller uppehåller sig utanför Sverige. Vittnesplikten

träffar vidare varje annan person som uppehåller sig här i landet, om han

inte genom immunitet är undandragen den svenska statsmakten. Utländsk medborgare som uppehåller sig utanför landets gränser är däremot inte

skyldig att vittna vid svensk domstol.

Uppkommer i ett mål behov av att som vittne höra utländsk medborgare som inte finns här i landet, är den svenska domstolen hänvisad till att få

honom att inställa sig på frivillig väg. Går inte detta, återstår möjligheten att hos den främmande staten begära s.k. subsidiär bevisupptagning.

Indirekt kan på detta sätt vittnesplikt sägas åläggas utländsk medborgare

som vistas utanför Sverige. Denna skyldighet får fullgöras i vittnets

hemland eller vistelseland enligt de där gällande reglerna.

De nu angivna begränsningarna av vittnesplikten gäller i huvudsak också i andra länder. I den internationella processrätten förekommer inte någon skyldighet att uppträda som vittne inför annan domstol än sådan i hemlandet eller vistelselandet.

Vittnesplikten innefattar främst skyldighet att på kallelse inställa sig vid domstol och att där lämna en sanningsenlig berättelse. I de nordiska

länderna innefattar den också skyldighet för vittnet att på domstolens begäran uppfriska sitt minne genom granskning av anteckningar,

räkenskapsböcker odd. I norsk rätt finns — vid sidan av de vanliga bestämmelserna om editionsplikt — bestämmelser om skyldighet för vittne att på anmodan av rätten ta med sig vissa handlingar till förhöret.

Skyldigheten att som vittne inställa sig vid domstol är i Danmark, Finland och Sverige inte underkastad någon inskränkning med hänsyn till resvägens längd. Detta är däremot fallet i Norge, där ett vittne kan åläggas inställelse endast om avståndet till domstolen understiger viss sträcka. I andra fall hörs vittnet subsidiärt vid den domstol till vilken han hör. Under vissa förutsättningar kan dock domstolen inkalla vittne utan hinder av

reseavståndet. Även i Island förekommer liknande begränsningar av

vittnesplikten.

[ alla de nordiska länderna finns bestämmelser om befrielse från

vittnesplikten för nära anhöriga, liksom förbud att höra vittne om förhållanden som omfattas av hans tystnadsplikt. Vidare finns regler om

rätt för vittne att slippa yttra sig angående vissa omständigheter, om vittnet genom att yttra sig skulle röja att han eller anhörig begått brott eller skulle avslöja yrkeshemlighet. Skillnaderna mellan regleringen i de olika

staternas lagar är emellertid betydande. I fråga om formerna för vittnesförhöret finns stora olikheter. I Sverige hörs vittnet i allmänhet vid huvudförhandlingen i målet och därmed också av den domstol som handlägger målet. Också i Finland hörs vittnet av den dömande rätten. Någon huvudförhandling förekommer emellertid inte i den finska processen utan förhöret sker vid något av rättsmötena. Endast i

vissa undantagsfall får förhör äga rum vid annan domstol. Detta är däremot vanligt i Danmark och Norge. Sålunda medför reglerna om avståndsgränser i Norge, att vittnen ibland hörs vid annan domstol. I de

högsta instanserna i Danmark och Norge förekommer inte vittnesförhör. Vittnesberättelserna tas i stället för deras räkning upp av lägre domstolar. I Island hörs vittnet i praktiken av den domstol, som dömer i målet, även om detta inte är obligatoriskt enligt gällande isländsk rätt.

Vittne hörs i Sverige och vanligen också i Finland under ed eller försäkran. Detta förekommer inte längre i Danmark. I Norge bekräftas den lämnade berättelsen vanligen med ed. I Island gäller den ordningen att ed eller försäkran i tvistemål alltid avläggs efter förhöret men i brottmål —

allt efter rättens beslut — antingen före eller efter förhöret. I Sverige är

edgång en förutsättning för straff för osann vittnesutsaga. Så är däremot

inte fallet i Finland, Island och Norge. Edsavläggelsen inverkar emellertid : på så sätt, att straffet för osann utsaga under ed är allvarligare än om uppgiften lämnats utan ed.

Vittnesplikten sanktioneras genom tvångsmedel. De avser dels den som vägrar efterkomma kallelse som vittne och dels den som vid domstolen vägrar vittna. Liksom i Sverige används också i de andra länderna böter och hämtning för att åstadkomma vittnets inställelse. Vite förekommer

endast i Sverige och Finland. I tvistemål får hämtning inte ske i Island. Flera andra former av tvångsmedel förekommer, särskilt i Danmark.

Vittne som tredskar vid domstolen kan häktas.

I samtliga nordiska länder finns bestämmelser om ersättning till vittne för kostnader i samband med inställelsen.

Målsägande intar i Finland i allt väsentligt samma ställning som i

Sverige. Han hörs alltså endast upplysningsvis och utan straffansvar.

Möjligheterna i Norge att underlåta edsbekräftelse är större i fråga om målsägande än vittne.

Den vidsträckta skyldighet för part att personligen inställa sig vid rätten som föreskrivs i RB saknar motsvarighet i Danmark och Norge. I Norge föreligger visserligen en vidsträckt inställelseskyldighet men hämtning kan ske endast i vissa familjemål. I Danmark är skyldigheten att inställa sig inskränkt till vissa familjemål. I Finland förekom fram till helt nyligen inte

någon skyldighet att inställa sig personligen i tvistemål. Genom lagändring har emellertid sådan skyldighet nu införts i indispositiva mål. Inte heller i Island är part i tvistemål i allmänhet skyldig att inställa sig. Är det käranden som uteblir, avvisas målet.

2.2 Omfattningen av vittnesplikten

Sverige

Enligt svensk rätt föreligger vittnesplikt i första hand vid de allmänna

domstolarna men också vid arbetsdomstolen och de allmänna

förvaltningsdomstolarna. Bestämmelserna i RB om vittne vid allmän

domstol är tillämpliga också när vittne skall höras vid annan domstol.

En allmän vittnesplikt föreligger i den meningen att, med de undantag och begränsningar som föreskrivs i 36 kap. RB, var och en som kan lämna upplysningar av betydelse för bedömningen av ett mål är skyldig att efter

kallelse inställa sig vid domstolen för att avlägga vittnesmål. Målsägande är dock förhindrad att vittna, även om han inte för talan i målet.

Skyldigheten att vittna är i vissa hänseenden starkt begränsad. På grund

av släktskap kan skyldigheten att vittna vara helt upphävd. Vissa

begränsningar gäller i fråga om barn och psykiskt defekta. Inskränkning i vittnesplikten kan vidare ha sin grund i att vittnet har tystnadsplikt eller befinner sig i en intressekonflikt, där lagen låter hans egna intressen medföra frihet från skyldighet att lämna vissa uppgifter. Bestämmelserna

finns i 36 kap. 3-6 S$ RB.

Enligt 3 § är nära anförvanter till part befriade från skyldighet att avlägga vittnesmål. Detta gäller den som är eller har varit gift med part.

Vidare gäller det den som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap elter

svågerskap till part och den som är syskon till part eller på så sätt

besvågrad med part, att en av dem är eller har varit gift med den andres

syskon. Samma begränsning av vittnesplikten gäller för den som på grund av adoption står i nu nämnt förhållande till någon part. De tidigare gällande bestämmelserna om vittnesbefrielse vid trolovning har numera utmönstrats och ersatts med en mer generell regel om vittnesjäv för den som på liknande sätt är närstående de i lagrummet särskilt uppräknade anhöriga.

Däremot medför det inte befrielse från vittnesplikten att till parts ställföreträdare stå i sådant förhållande som anges i stadgandet.

En särskild bestämmelse finns i 4 § för den som är under 15 år eller på

närmare angivet sätt psykiskt defekt. Han är inte i och för sig befriad från

vittnesplikten. Rätten skall i förekommande fall efter omständigheterna pröva, om han kan höras som vittne. Därvid har domstolen att bedöma den menliga inverkan ett domstolsförhör skulle kunna medföra på honom i förhållande till betydelsen och värdet av den tilltänkta utsagan.

En andra grupp utgörs av dem som har tystnadsplikt i ett eller annat hänseende. Den behandlas i 5 §. Ämbets- eller tjänsteman eller annan som

fått offentligt uppdrag som anges i lagrummet får inte höras om något som

han på grund av sin ställning har att iaktta tystnad med. Advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid offentlig familjeråd-

givningsbyrå eller deras biträden får höras om något som i denna ställning

anförtrotts dem eller som de i denna egenskap fått veta, endast om det är

medgivet i lag eller samtycke lämnas av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Ombud, biträde eller försvarare i rättegång får inte utan partens medgivande avslöja något som anförtrotts honom för fullgörande

av uppdraget. För nu nämnda personer, med undantag för ämbets- eller tjänsteman, annan som fått offentligt uppdrag och försvarare, gäller emellertid den begränsningen av vittnesförbudet, att de är skyldiga att

vittna i mål om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i

två år. Präst inom svenska kyrkan och präst eller den som intar

motsvarande ställning inom annat trossamfund får inte höras om det som

han fått veta under bikt eller motsvarande förhållanden. Enligt 6 § får vittne vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle avslöja att vittnet eller sådan närstående som anges i 3 8

begått brottslig eller vanärande handling. Vidare får vittne vägra att avge vittnesberättelse som skulle röja yrkeshemlighet, om det inte förekommer synnerlig anledning att höra vittnet om sådana förhållanden.

Befrielsen från skyldighet att vittna medför inte att den som kallats får utebli från förhandlingen. I fråga om närstående som avses i 3 § gäller att rätten före edgången skall erinra den kallade om att han inte är skyldig att

vittna. Väljer han ändå att göra detta, är han i princip underkastad samma

sanningsplikt som andra vittnen. I brottmål hörs dock närstående utan ed

och är därför inte underkastad menedsansvar. Detsamma gäller generellt

den som är under 15 år eller så psykiskt defekt att han saknar erforderlig

insikt om edens betydelse. De övriga vittnen som är befriade från vittnesplikt i större eller mindre utsträckning skall enligt 36 kap. 14 § RB erinras om detta när skäl föreligger.

Vittnesmål skall upptas vid den domstol som handlägger målet. Detta

sker vid huvudförhandlingen, om sådan hålls i målet. I särskilda fall

medges dock bevisupptagning utom huvudförhandlingen (35 kap. 8 § RB). RB öppnar begränsade möjligheter att under särskilda förhållanden höra vittne vid annan domstol än den som handlägger målet. I 36 kap. 19 8

föreskrivs sålunda, att om vittne på grund av sjukdom, vistelse på

avlägsen ort eller av annan orsak är ur stånd att infinna sig vid huvudförhandlingen eller om vittnets inställelse bedöms medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, förhör med vittnet får äga rum utom huvudförhandlingen. Vittnesförhör med den som på grund av sjukdom inte kan infinna sig skall ske där den sjuke vistas.

Bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling äger enligt 41 kap. 3 3 RB tillämpning också på be visupptagning till framtida säkerhet.

För sådan bevisupptagning förutsätts endast att det föreligger fara för att bevis om förhållande som är av betydelse för någons rätt kommer att i

framtiden gå förlorat eller att bevisning då endast med svårighet kan föras.

Bevisning enligt vad nu sagts får dock inte upptas i syfte att vinna

utredning om brott. Skyldighet att avlägga vittnesmål föreligger endast vid den tingsrätt under vilken vittnet har sitt hemvist.

Bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling är vidare

tillämpliga när i vissa undantagsfall bevisning kan upptas inför domstol

redan på förundersökningsstadiet. Reglerna härom återfinns i 23 kap. 13 och 15 §§ RB. Enligt förstnämnda stadgande kan undersökningsledare

begära vittnesförhör för att få fram material för åtalsfrågans bedömande. Detta gäller om någon vid förhör under förundersökningen vägrar att yttra

sig angående omständighet som är av vikt för utredningen eller om det är av synnerlig vikt att någon hörs som vittne under förundersökningen. I båda dessa fall föreligger den inskränkningen att vittnesförhör får äga rum endast om den som skall höras är skyldig att vittna i målet, om åtal väcks. Bevis, som är avsett att användas vid huvudförhandling, kan enligt 15 § upptas vid domstol redan innan åtal väckts när fara föreligger att beviset dessförinnan går förlorat eller då endast med svårighet kan förebringas. Möjligheten är inte inskränkt till vittnesförhör. Såväl undersökningsledare som den misstänkte kan begära upptagning av beviset.

Kallelse av vittne sker regelmässigt genom rättens försorg. Om åklagaren enligt 45 kap. 16 & RB sätter ut mål till huvudförhandling, kan och bör han samtidigt kalla vittnena. Det möter emellertid inte något hinder att rätten låter parten själv ta med sig sina vittnen till huvudförhandlingen. Kallelse utgör dock alltid en förutsättning för att vittnet skall kunna drabbas av påföljd för utevaro. Någon bestämd tidsfrist för kallelse finns inte föreskriven. Enligt en allmän regel i 32 kap. I $ RB skall emellertid part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten, erhålla skäligt rådrum för detta.

Övriga nordiska länder

I Finland upptas vittnesmål i regel av den domstol vid vilken målet är anhängigt. Någon huvudförhandling förekommer inte i det finska rättegångsförfarandet. Bevisupptagningen sker därför vid ett eller flera av domstolssammanträdena i målet. Vittnesförhör får under vissa förutsättningar hållas vid annan domstol än den dömande. Detta förekommer ytterst sällan i praktiken. Vittnesplikt gäller liksom i Sverige oavsett avståndet mellan uppehållsorten och platsen för vittnesförhöret. Vittne skall kallas i så god tid att vittnet utan svårighet kan inställa sig på utsatt tid. Kallelse utfärdas aldrig av rätten utan ankommer på den part som vill höra vittnet. Part kan föreläggas att kalla vittne som rätten önskar höra. Kallelse kan ske helt formfritt. Detta är vanligen fallet. För att påföljder för utevaro skall kunna komma i fråga måste emellertid vittnet ha kallats genom stämningsman.

I Norge gäller som huvudregel att vittne hörs under huvudförhandlingen i den herredsrett, byrett eller lagmansrett som handlägger målet. Däremot kan vittnen vid fullföljd inte höras inför höyesterett eller höyesteretts kjaeremålsutvalg. Från huvudregeln om bevisomedelbarhet i underrätterna och lagmansretterna finns flera undantag. I dessa fall hörs vittnet i stället av underrätten i den domkrets där vittnet är bosatt eller uppehåller sig.

Ett av skälen för vittnesförhör utom huvudförhandlingen hänger samman med de norska bestämmelserna om avståndsgränser för vittnesplikten. 1 brottmål begränsas t.ex. skyldigheten att inställa sig vid

huvudförhandling i lagmansrett till personer som bor eller vistas inom sådant avstånd från domstolen, att de inte har längre resa till rätten än 60

mil med järnväg, 30 mil med båt eller buss eller 10 mil på annat sätt. Vid

huvudförhandling i herreds- eller byrett utgörs avståndsgränserna för

vittnesplikten av hälften av dessa sträckor. Under alla förhållanden är

vittne dock skyldigt att inställa sig för vittnesförhör inom den ”rettskrets'

där vittnet bor eller uppehåller sig. Om domstolen finner det ”maktpå-

liggende”, kan den på parts begäran utvidga inställelseplikten utan hinder

av avståndsgränserna. Vittne kallas enligt huvudregeln genom delgivning av kallelse som

utställts av den domstol som skall höra vittnet. I brottmål skall vittnet om

möjligt få en dags 'varsel', dvs. frist från delgivningen av kallelsen fram till

inställelsedagen. I tvistemål i allmänhet är kalltelsefristen en vecka.

I Danmark gäller i allmänhet att vittne hörs inför den domstol som

handlägger målet. Flera undantag finns emellertid. Rätten kan bestämma

att vittnesmålet i stället skall avläggas inför annan underrätt som bedöms

lämplig i det särskilda fallet. Bestämmelsen används bl.a. om vittnet på

grund av sjukdom har svårigheter att inställa sig vid den dömande domstolen eller om kostnaden för eller besväret i samband med

inställelsen inte står i rimligt förhållande till målets eller vittnesmålets betydelse. Det förekommer endast sällan att vittne hörs i hoejesteret. I

tvistemål som är anhängigt vid landsret och som börjat i underrätt upptas

bevisningen ofta i underrätten. I tvistemål kallas vittne normalt av rätten. I brottmål är det antingen

rätten eller åklagaren som kallar vittnet. Kallelsefristen är i tvistemål en

vecka och i brottmål 'en aften", vartill kommer två dygn om avståndet till

domstolen överstiger tre mil. Fristen kan av rätten bestämmas annorlunda.

I Island är skyldigheten att inställa sig som vittne begränsad med hänsyn till resvägens längd. De sträckor som avses är 7 mil landsväg och 3 mil

sjöväg. Bestämmelserna kommer dock enligt uppgift att ändras. I

tvistemål kallas vittnen i allmänhet av part och i brottmål av rätten. Under

förundersökningsstadiet inkallas vittnen av polismyndigheten. Vittne har rätt till kallelsefrist. Bestämmelserna härom överensstämmer med

motsvarande regler i dansk rätt.

Part kan inte höras som vittne i något av länderna. Förbudet är i finsk

rätt utsträckt även till den som varit part i målet. Detsamma gäller i

tvistemål den mot vilken domen blir gällande som om han hade varit part i målet. Finsk och svensk rätt överensstämmer i fråga om att målsägande

inte får vittna. Däremot synes målsägande kunna få vittna enligt dansk och norsk rätt även i de fall han för talan i målet. I Norge kan dock alltid rätten

underlåta att kräva att målsägande, som har partsställning, edfäster sin

utsaga. I Island hörs den som är målsägande på samma sätt som vittne. Ed eller försäkran förekommer dock inte i dessa fall.

I samtliga berörda länder finns särskilda inskränkningar i vittnesplikten,

först och främst för nära anhöriga men dessutom för annan i fråga om

vissa uppgifter, vars lämnande skulle skada honom eller närstående.

Vidare finns förbud att höra den som har tystnadsplikt angående sådant

som omfattas av tystnadsplikten. I enskildheter skiljer sig reglerna i de

olika nordiska länderna från varandra.

Kretsen av anhöriga anges på olika sätt. I den danska lagbestämmelsen talas exempelvis om en parts ”naermeste' utan närmare angivande av vilka personer som avses. I de norska, finska och isländska bestämmelserna anges kretsen av anhöriga. Några mera betydande skillnader i förhållande

till svensk rätt föreligger inte. Vittnesbefrielsen i Norge sträcker sig emellertid längre i brottmål än i tvistemål. I tvistemålen har anhöriga rätt

att vägra vittna endast beträffande 'det som er meddelt dem av parten". Även personkretsen är här något snävare angiven.

I alla länderna gäller förbud att höra offentlig tjänsteman eller annan med offentligt uppdrag om sådant som denne är skyldig att iaktta tystnad

med. I Danmark, Island och Norge hävs förbudet, om den berörda myndigheten samtycker.

I finsk, isländsk och norsk rätt föreskrivs att domstolen inte får höra någon som vittne om hemliga uppgifter av betydelse för rikets säkerhet

eller rättigheter i förhållande till främmande stat. I Danmark finns en särskild bestämmelse om att rätten kan förordna att förklaring inte skall

avges om förhållande om vilket vittne enligt lag har tystnadsplikt och vars hemlighållande har väsentlig betydelse. Kretsen av personer som är befriade från att yttra sig på grund av

tystnadsplikt varierar från land till land. I alla länderna gäller förbud att höra läkare, advokater, försvarare och präster om förhållanden som

anförtrotts dem i sådan egenskap. I Finland och Island gäller förbudet dessutom apotekare och barnmorska. I Norge får inte heller "'meklingsmen i ekteskapssaker” och sjukvårdare höras om något som anförtrotts dem i

tjänsten.

Vittne får i ettvart av länderna vägra att yttra sig om sådant som kan medföra att han själv eller någon anhörig kan bli straffad eller ådra sig

vanära. I Norge och Finland gäller befrielse också förhållande som skulle

kunna röja affärs- eller yrkeshemlighet. I allmänhet gäller, liksom i Sverige, att vittnet är skyldigt att yttra sig, om en intresseavvägning mellan vittnesmålets vikt och det skyddade intresset leder till detta.

Slutligen kan nämnas att de danska, finska, isländska och norska bestämmelserna behandlar rätt för utgivare av tryckt skrift och vissa andra

personer att vägra yttra sig om vem som lämnat uppgift till eller författat i skriften intagen artikel. Motsvarande frågor regleras för svensk rätts del i

tryckfrihetsförordningen.

2 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

2.3 Vittnesersättning

Sverige

Bestämmelser om vittnesersättning finns i 36 kap. 24 § RB. Vittne har rätt till ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Ersättning bestäms av rätten till skäligt belopp.

I vissa fall utgår ersättning till vittne m.fl. av allmänna medel enligt vittnesersättningskungörelsen (1973:262). I brottmål utgår ersättning av allmänna medel till vittne eller målsägande som hörs på begäran av åklagaren eller som rätten i mål om allmänt åtal självmant inkallat. I övrigt utgår ersättning av allmänna medel när den part som begärt förhöret åtnjuter rättshjälp. Enligt kungörelsen ersätts resekostnad enligt de grunder som gäller för statstjänstemän i lägsta reseklass enligt allmänna resereglementet (1952:735). Kostnad för resa med tåg och fartyg ersätts dock endast med belopp motsvarande avgift för en plats i 2 klass och i förekommande fall avgift för sovplats eller hyttplats. Traktamente utgår i allmänhet med högst 25 kronor om dagen. Har vittnet utgift för nattlogi kan ersättning dock utgå med högst 50 kronor. Ersättning för tidsspillan får bestämmas till högst 85 kronor per dag.

Enligt 36 kap. 25 § RB kan vittne få förskott på kostnader för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om förskott finns i kungörelsen (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol, m.m.

Övriga nordiska länder

Enligt dansk rätt har vittne rätt till ersättning med 10 kronor för varje påbörjad tidrymd om två timmar som åtgår för uppfyllandet av vittnesplikten, dock minst 20 kronor. Kostnader för resa med allmänt kommunikationsmedel utgår enligt lägsta reseklass. Används egen bil är gottgörelsen 40 öre per kilometer. Har vittnet haft utgifter eller förluster som inte täcks av de nämnda bestämmelserna kan rätten efter skälighetsprövning tillerkänna honom särskild ersättning härför.

För finsk rätts vidkommande är de regler som gäller jämförbara med de svenska om än något generösare.

I Norge utgår ersättning för resa med allmänt kommunikationsmedel enligt lägsta reseklass. I övrigt är bestämmelserna väsentligt förmånligare än de svenska. Detta gäller särskilt ersättning för nattlogi.

Enligt de regler om ersättning som finns i isländsk rätt utgår endast mindre belopp för förlord arbetslön. Reglerna betraktas som föråldrade.

2.4 Editionsplikt Sverige

I 38 kap. 2 & RB föreskrivs att den som innehar skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis är skyldig att förete handlingen. Regeln är försedd med flera undantag. I brottmål har den misstänkte eller den som står i sådant förhållande till denne att han kan undandra sig att vittna inte editionsplikt. I övrigt gäller att part eller honom närstående som nu har sagts inte är skyldig att förete skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare som nämns i 36 kap. 5 § RB, dvs. främst ämbets- och tjänstemän, advokater, läkare, rättegångsombud och präster, får inte förete skriftlig handling, om innehållet kan antas vara sådant att samma person inte får höras som vittne om det. Part till vars förmån tystnadsplikten gäller är också befriad från att förete handlingen om han skulle inneha den. Vittnes rätt enligt 36 kap. 6 § RB att vägra yttra sig beträffande omständigheter som skulle röja att han eller närstående begått brottslig eller vanärande handling och vittnes rätt att vägra säga något som skulle avslöja yrkeshemlighet har motsvarigheter i fråga om företeende av skriftlig handling, när handlingen har sådant innehåll. Slutligen gäller att editionsplikt inte, utom vid synnerliga skäl. omfattar minnesanteckningar eller motsvarande anteckningar för personligt bruk.

Har part på grund av äganderätt eller avtal eller lagbestämmelse rätt att påfordra att en av annan person innehavd handling utlämnas, som kan vara av betydelse som bevis, gäller detta enligt 38 kap. 3 & RB även i fråga om företeende av handlingen i rättegång. Denna editionsplikt berörs inte av de inskränkningar som gäller i fråga om den processuella editionsplikten.

Rätten kan enligt 38 kap. 4 & RB utfärda föreläggande att förete en handling som omfattas av editionsplikten. Innehavaren skall först få tillfälle att yttra sig. Förhör kan också hållas. I föreläggande skall anges när och var handlingen skall företes. Vite får förekomma men handlingen kan också tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg, om rätten anser det lämpligare. Ersättning utgår för kostnad och besvär enligt vad rätten anser skäligt. Part är dock inte ersättningsberättigad.

Övriga nordiska länder

Bestämmelser om editionsplikt finns även i dessa länder. I huvudsak ansluter reglerna till skyldigheten att vittna. I dansk, isländsk och norsk rätt kan i vissa fall parts underlåtelse att förete skriftligt bevis tillmätas ett för parten negativt bevisvärde.

I norsk rätt finns — vid sidan av editionspliktsbestämmelserna — särskilda regler om skyldighet för vittne att efter föreläggande ta med sig sådana handlingar som han är skyldig att förete. Denna skyldighet

innefattas i vittnesplikten. Den begränsas av de regler som gäller om

förbud mot och rätt till befrielse från vittnesförhör. Finsk rätt innehåller

bestämmelser om editionsplikt som mycket nära överensstämmer med svensk rätt.

2.5¶Målsägande

Sverige

Målsägande är enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket RB den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Om behov uppkommer att han hörs i anledning av åklagarens talan skall han enligt 45

kap. 15 § första stycket RB kallas till huvudförhandlingen. Sanktionerna

för utevaro vid kallelse till personlig inställelse är vite och hämtning (45 kap. 15 § första stycket och 46 kap. 14 & RB). Om huvudförhandlingen måste inställas på grund av målsägandens utevaro, kan han desutom åläggas att betala rättegångskostnad som genom hans försummelse vållats

statsverket eller den tilltalade (31 kap. 4 § RB). Målsägande får enligt 36 kap. I $ RB aldrig höras som vittne. Att

målsägande inte får höras som vittne innebär först och främst att han inte avlägger ed eller försäkran. Påtryckningsmedlen i 36 kap. 21 & RB mot

vittnen för att få dem att yttra sig kan inte tillgripas mot målsägande.

Målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan har rätt till ersättning av allmänna medel enligt de regler som gäller för vittne.

Övriga nordiska länder

Enligt finsk rätt får målsäganden inte höras som vittne och han uttalar sig inte under straffansvar. Enligt den finska processordningen är det dock möjligt att höra målsäganden som part under sanningsförsäkran om vilken

skada han lidit och hur mycket har förlorat genom brottet.

Enligt norsk rätt hörs målsägande enligt samma regler som gäller för

vittne. Inte ens den omständigheten att målsäganden för talan i målet eller biträder åklagarens talan har någon inverkan på möjligheten att höra

honom som vittne. Det är i detta sammanhang att märka, att edsavläggelsen i Norge sker efter förhöret. Eden är assertorisk. När det gäller

vittnen i allmänhet har rätten vissa begränsade möjligheter att avstå från

edsfästelse. I fråga om målsägande som har partsställning är denna

möjlighet avsevärt större. Enligt dansk rätt hörs målsäganden som vittne. Liksom vittnet hörs han

utan ed eller försäkran men under straffansvar. Detta torde gälla oavsett

om han för talan i målet eller inte. Den som är att anse som målsägande i Island hörs på samma sätt som

vittne men avlägger inte ed eller försäkran. Uppgifterna lämnas dock under straffansvar.

2.6 Partsförhör i tvistemål Sverige

Enligt 11 kap. 5 § RB skall part vid huvudförhandling i underrätt eller hovrätt infinna sig personligen, om hans närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen krävs personlig inställelse endast om partens närvaro "finnes erforderlig för utredningen". I underrätt är part dessutom skyldig att infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antas att förberedelsen främjas genom hans personliga närvaro. Personlig inställelse påkallas i första hand om part skall höras under sanningsförsäkran. Sådant förhör hålls vid huvudförhandlingen.

Enligt 42 kap. 10 och 21 85 RB kallas part som skall inställa sig personligen alltid vid vite. Inställer sig part i indispositivt mål genom ombud när han förelagts att inställa sig personligen, kan rätten förordna om nytt vite eller besluta att han skall hämtas (44 kap. 5 & RB).

Övriga nordiska länder

Enligt dansk rätt kan part tvångsvis förmås till personlig inställelse endast i faderskapsmål och i äktenskapsmål när fråga om vårdnaden skall avgöras. Enligt norsk rätt kan part i tvistemål åläggas personlig inställelseskyldighet och skyldighet att yttra sig efter i stort sett samma regler som gäller för vittnen. Hämtning kan dock förekomma endast i faderskapsmål och äktenskapsmål. I finsk rätt har nyligen införts möjlighet att tvångsvis förmå part till personlig inställelse i indispositiva mål. I isländsk rätt föreligger i allmänhet inte någon skyldighet för part i tvistemål att inställa sig personligen. Part kan höras under sanningsförsäkran. För oriktiga uppgifter straffas part enligt samma stadgande som vittne.

2.7 Tvångsmedel mot vittne Sverige

Uteblir vittne som har kallats, döms vittnet enligt 36 kap. 20 & RB till böter. Bötesstraffet kan variera mellan 10 och 500 kronor. Rätten kan också förordna att vittnet omedelbart skall hämtas till förhandlingen. Hämtning verkställs av polismyndighet. Om vittnet hämtas, utdöms inga böter.

Blir det nödvändigt att uppskjuta handläggningen till ett senare tillfälle, får rätten förelägga vittnet vite. Vitet bestäms till belopp som med hänsyn till vittnets ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter kan antas

förmå honom att iaktta föreläggandet att inställa sig. Vitet får dock inte understiga tio kronor eller överstiga 5.000 kronor. Förnyat vite kan uppgå till 10.000 kronor. Rätten kan i stället för att förelägga vite förordna att vittnet skall hämtas till det senare rättegångstillfället. Uteblir vittnet vid det följande rättegångstillfället, utdöms vitet. Har vite inte utsatts, döms vittnet i stället till böter. Om vittnet hämtas till rätten, får dock böter eller vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället inte utdömas.

Utöver de angivna påföljderna för utevaro gäller enligt 36 kap. 23 5 RB, att vittnet kan förpliktas att i skälig omfattning ersätta den kostnad han vållat genom försummelse eller tredska.

Finns det anledning att anta att vittnet har laga förfall för sin utevaro, skall underlåtenheten att inställa sig inte leda till någon påföljd (32 kap. 6 § RB).

Om ett vittne visserligen infinner sig vid rätten men utan giltigt skäl vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, kan rätten förelägga vittnet vid vite eller, om vittnet inte låter sig rätta, vid äventyr av häktning att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller om vittne vägrar att iaktta föreläggande som meddelats enligt 36 kap. 8 § RB att uppliva sina kunskaper om det han skall höras om, exempelvis genom att granska anteckningar och handlingar som han har tillgängliga. Tiden för häktning är högst tre månader. Häktningen får inte pågå sedan rätten skilt målet från sig. Vittne som satts i häkte skall minst var fjortonde dag inställas för rätten.

Bestämmelsen i 36 kap. 23 § RB om skyldighet för försumligt eller tredskande vittne att ersätta kostnad som han vållat gäller också den som kommit till domstolen men vägrar vittna. Böter, vite eller häkte får inte användas mot den som är under 15 år eller psykiskt defekt. Sådant vittne får dock hämtas till rätten. Bortsett härifrån gäller att påföljderna för ogiltig utevaro i allmänhet är tillämpliga också på dem som har rätt att vägra vittna eller vägra yttra sig rörande vissa förhållanden. När det är uppenbart att ett vittne exempelvis på grund av släktskap är befriat från skyldighet att vittna och dessutom vill utnyttja sig av den rätten, skall givetvis inte några tvångsmedel användas för att få vittnet att inställa sig.

Övriga nordiska länder

Reglerna i Danmark möjliggör för domstolen att, i fråga om vittne som uteblir, underlåter att i tid meddela laga förfall eller vägrar att yttra sig, döma till böter, besluta om hämtning och förplikta vittnet att ersätta rättegångskostnad. Vidare kan rätten ålägga vittnet en '"Ipbende bgde'", dvs. fastställa ett dagsbotsbelopp för varje dag fram till dess vittnet slutar att tredskas. I samma mål får löpande bot inte utgå under längre tid än sex månader, oavbrutet eller sammanlagt. Slutligen kan domstolen besluta att

vittnet, intill dess inställelse för vittnesförhör kan ske eller vittnet går med på att avge vittnesmål, skall tas i förvar av polismyndighet eller underkastas vissa andra frihetsinskränkningar såsom övervakning av pålitlig person, bevakning i hemmet, reseförbud, skyldighet att inställa sig hos polismyndighet och omhändertagande av pass. Detta får dock inte gälla för längre tid än högst sex månader, oavbrutet eller sammanlagt vid olika tillfällen. Vad gäller barn under femton år är hämtning det enda tillåtna tvångsmedlet. .

Enligt norsk rätt kan ett vittne som uteblir utan laga förfall "under saerlige omstaendigheter” hämtas till domstolen. Föreligger laga förfall skall detta anmälas i tid. I brottmål kan vittne i samband med hämtning hållas i fängsligt förvar fram till inställelsen. I övrigt kan vittne som uteblir utan giltigt förfall dömas till böter och förpliktas att ersätta rättegångskostnad. Med utevaro jämställs att vittne inställer sig berusad eller underlåter att iaktta föreläggande att undersöka räkenskapsböcker, brev o.d. samt att göra och ta med uppteckningar ur dessa.

Vittne som vid domstolen vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avge vittnesmål kan straffas med böter eller åläggas att ersätta rättegångskostnad som vållas därigenom. Om vittnet fortsätter att tredskas, kan vittnet ytterligare en gång ådömas böter eller åläggas att betala kostnader. I brottmål kan rätten förordna att vittnet skall hållas i fängsligt förvar till dess vittnet efterkommer föreläggandet, dock högst tre månader.

I Finland gäller i allt väsentligt samma regler som i Sverige. Några avvikelser finns dock. Vittne som uteblir utan laga förfall kan ådömas dagsböter, högst 100. Vitesbeloppet är inte maximerat. När rätten förordnar om hämtning kan den samtidigt förordna att vittnet får tas i förvar så lång tid i förväg som oundgängligen krävs för att hämtningen skall kunna genomföras.

Om vittne vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avge vittnesmål kan rätten förelägga vite, som inte heller i detta fall är maximerat. Leder inte vitesföreläggandet till åsyftat resultat, kan rätten förordna att vittnet skall hållas i fängelse tills han slutar med sin tredska. Vittnet kan hållas kvar i fängelse under högst sex månader men aldrig längre än till dess domstolen skilt målet från sig. Om vittnet under fängelsevistelsen går med på att vittna, skall detta anmälas till rättens ordförande, som kan förordna att saken snarast skall tas upp till fortsatt handläggning. Någon bestämmelse om att tredskande vittne med regelbundna mellanrum skall inställas inför rätten för att tillfrågas om han alltjämt vidhåller sin vägran finns inte i den finska lagen.

Enligt isländsk rätt kan vittne som uteblir eller tredskas dömas till böter, högst 90.000 isländska kronor (omkring 5.000 svenska kronor). Låter han sig inte rätta därav kan han dömas till fängelse i högst sex månader. I brottmål kan vittne hämtas efter beslut av rätten. I andra avseenden är

tvångsmedlen desamma i tvistemål och brottmål.

2.8 Ansvar för osann och ovarsam utsaga Sverige

För att ansvar för mened eller ovarsam utsaga enligt 15 kap. 1 och 3 §§ brottsbalken (BrB) skall inträda förutsätts att den oriktiga uppgiften har lämnats under laga ed eller under försäkran som avges i eds ställe. Därmed avses i lag föreskriven ed för bekräftande av en utsaga. Osanna uppgifter av målsägande eller av ett vittne, t.ex. anhörig, som inte avlagt ed eller försäkran medför sålunda inte något ansvar, Straffet för mened är fängelse i högst fyra år eller vid ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt utgör straffet fängelse i mellan två och åtta år. Ovarsam utsaga straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Osann partsutsaga vid förhör under sanningsförsäkran bestraffas enligt 15 kap. 2 $ BrB med fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker gärningen av grov oaktsamhet straffas för ovarsam utsaga såsom förut sagts.

Om utsagan enligt en objektiv bedömning är utan betydelse för saken blir gärningen straffri. Detsamma gäller om uppgiftslämnaren ägt rätt att vägra yttra sig om ifrågavarande förhållande och omständigheterna innebär skälig utsäkt för att den hörde i stället för att använda denna rättighet uttalat sig såsom skett.

Reglerna kompletteras med en bestämmelse i 15 kap. 14 §& BrB om tillbakaträdande. Den som ådragit sig straffansvar för en oriktig utsaga och innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättar felet eller på annat sätt avvärjer fara för vidare olägenhet får dömas till lägre straff än vad som är stadgat för gärningen, dvs. lägst det allmänna bötesminimum. Var faran ringa och utgjorde brottet mened eller osann partsutsaga, som var att bedöma som ringa brott, eller utgjorde det ovarsam utsaga blir gärningen straffri.

Förberedelse till mened och sådan stämpling till mened, som innebär att någon söker anstifta till mened, är straffbar i de fall då det fullbordade brottet inte skulle vara att anse endast som ringa.

Straffanspråket för brott av nu nämnda slag anses i Sverige vara territoriellt begränsat. Svensk lag blir därför inte i något fall tillämplig om gärningen begåtts inför domstol i annat land.

Övriga nordiska länder

Lagstiftningen i dessa länder skiljer sig främst från svensk rätt genom att osann vittnesutsaga inför domstol är straffbar även utan att ed eller

försäkran avlagts. I Danmark förekommer inte längre ed eller försäkran i samband med vittnesmål.

Har falsk utsaga vid finsk domstol avgetts under ed eller vid norsk domstol bekräftats med ed, kan på brottet följa svårare straff än annars. Detsamma gäller enligt isländsk rätt. Osann utsaga av part bestraffas i Norge, Danmark och Island. Undantag görs i samtliga länder för tilltalad i brottmål. Part som i Finland hörs under sanningsförsäkran kan straffas för osann utsaga. I Danmark, Finland och Island förekommer i motsats till i Norge straffbestämmelser även när den osanna utsagan lämnats av oaktsamhet. I övrigt finns i länderna straffnedsättnings- och straffrihetsgunder som i enskilda detaljer skiljer sig såväl inbördes som från svensk rätt.

Vidare bör nämnas att enligt finsk och norsk rätt straff för osann utsaga torde kunna ådömas även om utsagan avgetts vid domstol i annat land. Enligt isländsk rätt anses det inte heller helt uteslutet att använda isländsk strafflag i fråga om mened som begåtts vid domstol i annat land. Rättsfall saknas dock. För dansk del är tveksamt om straffansvar kan utkrävas i sådana situationer.

3 Internationella överenskommelser m.m.

De flesta europeiska länder har genom multilaterala avtal förbundit sig att lämna varandra bistånd genom delgivning av rättegångshandlingar, bevisupptagning eller andra åtgärder som hör till processen. Tidigare har detta framför allt gällt i fråga om civila mål. Först på senare tid har en motsvarande reglering kommit till stånd beträffande brottmålen.

I en av bl.a. Sverige biträdd Haagkonvention av år 1896 jämte tilläggsprotokoll från år 1897 utfäste sig de fördragsslutande staterna att i rättsförhållanden av civil eller kommersiell natur lämna varandra bistånd i form av delgivning och utredning samt att principiellt likställa medborgare i annan fördragsslutande stat med det egna landets medborgare beträffande skyldigheten att ställa säkerhet i rättegång och förmånen av kostnadsfri rättshjälp m.m. Vid Haagkonferensen år 1904 underkastades konventionen en revision vilken ledde till 1905 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen, Sverige anslöt sig till den nya konventionen år 1909 (SFS 1909:30). Denna är alltjämt gällande i förhållande till Island och Tyska Demokratiska Republiken.

Småningom blev även 1905 års konvention föremål för revision. Arbetet härpå ledde efter vissa avbrott till 1954 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen. Sverige ratificerade konventionen tre år senare (prop. 1957:163). Konventionen ersätter i förhållandet mellan stater som ratificerat den 1905 års konvention (art. 29). Den avviker endast på ett mindre antal punkter från 1905 års konvention. Till 1954 års konvention är följande främmande stater och områden anslutna: Belgien,

Danmark, Finland, Frankrike jämte besittningar, Israel, Italien, Japan, Jugoslavien, Luxemburg, Marocko, Nederländerna med Nederländska Antillerna, Norge, Polen, Portugal jämte besittningar, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Spanien, Tjeckoslovakien, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland, Ungern, Vatikanstaten och Österrike.

I de inledande artiklarna behandlar konventionen delgivning av

rättegångshandlingar och andra handlingar. I art. 1 föreskrivs skyldighet

för fördragsslutande stat att efterkomma framställning från annan sådan

stat om delgivning av handlingar rörande civila eller kommersiella rättsförhållanden. Enligt huvudregeln skall framställning ske via det ansökande landets konsul. Stat kan begära att översändande av

framställningar om delgivning skall ske på diplomatisk väg. Bestäm-

melserna utgör inte hinder för två fördragsslutande stater att

överenskomma om direkt skriftväxling mellan myndigheterna i de båda staterna. Enligt art. 2 verkställs delgivningen genom den myndighets försorg som är behörig enligt lagen i den stat som mottagit framställningen.

I art. 6 anges, att de föregående bestämmelserna inte medför någon

inskränkning i befogenheten att översända handlingar med posten direkt

till den som skall delges i utlandet. Inte heller inskränks befogenheten att

låta verkställa delgivning omedelbart genom kompetenta myndigheter i det land där delgivning skall ske.

Systemet med framställning på konsulär eller diplomatisk väg kom med

tiden att framstå som tungrott och tidsödande. Önskemål framfördes

därför att förenkla förfarandet genom en mera direkt förbindelse mellan ansökande myndighet och de myndigheter i mottagarlandet som vanligen ombesörjer delgivning där. Detta ledde till utarbetandet av 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (delgivningskonventionen), vilken efter ratifikation (prop. 1969:32) för Sveriges del trädde i kraft den 1 oktober 1969. Konventionen ersätter i förhållandet mellan stater som ratificerat den artiklarna 1-7 i 1905 och 1954 års Haagkonventioner (art. 22). Till delgivningskonventionen är följande främmande stater och områden

anslutna: Amerikas Förenta Stater jämte Guam, Jungfruöarna och Puerto Rico, Barbados, Belgien, Botswana, Danmark, Egypten, Finland,

Frankrike, Israel, Japan, Malawi, Norge, Portugal, Storbritannien och

Nordirland jämte vissa områden för vilkas internationella förbindelser

Storbritannien ansvarar samt Turkiet.

I delgivningskonventionen införs ett nytt system för översändande av

delgivningsframställningar. Varje konventionsland har att utse ett centralt organ med uppgift att motta utländska delgivningsframställningar och

vidta behövliga åtgärder. I Sverige har utrikesdepartementet (UD) utsetts till centralt organ. Enligt art. 3 får framställning endast göras av myndighet eller behörig tjänsteman. Framställning om delgivning sänds av den ansökande myndigheten direkt till centralorganet 1 det land där

delgivningen skall verkställas. Framställningen avfattas enligt formulär,

vars franska och engelska texter fastställts i konventionen. Delgivning

skall enligt art. 5 verkställas antingen i den form lagen i den anmodade

staten föreskriver eller i sådan särskild form sökanden begär, förutsatt att denna inte är oförenlig med den anmodade statens lag. Det centrala

organet kan kräva att handling som skall delges är översatt till det egna språket. Undantag görs om adressaten frivilligt mottar handlingen. Enligt art. 20 föreligger möjlighet att träffa separat överenskommelse om

tillämpligt språk m.m.

Bevis om delgivning skall enligt art. 6 utfärdas av centralorganet eller

myndighet till vilken uppgiften överlämnats. Någon annan myndighet än

centralorganet har inte utsetts i Sverige. I art. 9 anges att fördragsslutande stat dessutom får översända handlingar för delgivning på konsulär väg till de myndigheter i annan stat som den staten anvisat. För Sveriges det har

endast UD anvisats. Fördragsslutande stat får enligt art. 8 utan

användande av tvångsmedel omedelbart genom sina egna diplomatiska

eller konsulära tjänstemän delge handlingar med personer i utlandet.

Möjlighet finns att förklara att sådan delgivning inte får äga rum inom territoriet om inte handlingen skall delges med medborgare i stat från

vilken handlingen härrör. Denna möjlighet har dock inte utnyttjats för Sveriges del. I art. 10 stadgas att, i den mån invändning inte görs,

konventionen inte innebär inskränkning i a) rätten att sända handlingar med posten direkt till personer i utlandet, b) rätten för tjänstemän m.fl. i den stat från vilken handlingen härrör att låta delge denna omedelbart genom tjänstemän i den stat där delgivning skall ske och c) rätten för varje

person, som har intresse i ett rättsligt förfarande, att låta delge handlingen omedelbart genom tjänstemän i den stat där delgivning skall ske. För svenskt vidkommande har lämnats underrättelse om att svenska delgivningsmyndigheter inte är skyldiga att lämna sitt biträde, när handlingarna översänds på sätt som avses i art. 10 b) och c). Någon

invändning har inte gjorts beträffande a). I art. 15 och 16 ges vissa regler

som syftar till att stärka rättsskyddet för den som inte delgetts stämning på visst sätt m.m.

Regler om bevisupptagning i tvistemål av nu nämnt slag återfinns i art. 8- 16 i 1954 års Haagkonvention. Enligt art. 8 får judiciell myndighet i

fördragsslutande stat göra framställning hos behörig myndighet i annan sådan stat 'om vidtagande av åtgärder till utredning i målet eller ärendet eller av andra till dess behandling hörande åtgärder”. Framställningen skall

enligt art. 9 överlämnas av den anmodande statens konsul till myndighet som av den anmodade staten utsetts att motta sådan framställning.

Fördragsslutande stat kan dock enligt konventionen påfordra att överlämnande av framställning i stället skall ske på diplomatisk väg.

Sverige har begagnat sig av den möjligheten. De nu angivna

bestämmelserna utgör inte hinder för två fördragsslutande stater att

överenskomma om utväxlande av framställningar direkt mellan myndigheter i de båda staterna.

Framställningen skall vara avfattad på eller översatt till den anmodade myndighetens språk (art. 10), Denna är i princip skyldig att använda eljest

föreskrivna tvångsmedel (art. 11). Konventionen innehåller vidare i art. 11

regler om underrättelse beträffande tid och plats för bevisupptagningen

och anger på vilka grunder stat har rätt att vägra efterkomma framställning. Efter vissa expeditionella föreskrifter (art. 12 och 13) föreskrivs i art. 14, att den anmodade myndigheten är skyldig att på begäran iaktta viss form för bevisupptagningen, om det inte strider mot

den interna lagstiftningen. I viss utsträckning förekommer också i Sverige bevisupptagning för utländsk domstol genom den utländska statens diplomatiska eller konsulära personal. Konventionsbestämmelserna utgör inte något hinder

mot detta (art. 15).

[ fråga om kostnaderna gäller enligt art. 16 att någon avgift inte får tas ut. Den anmodade staten får dock återkräva vad som har utgetts till vittnen och sakkunniga liksom ersättning till stämningsman i vissa fall och

kostnader som orsakats av att särskild form kommit till användning.

Som har nämnts i det föregående har reglerna om bevisupptaging numera reviderats genom 1970 års Haagkonvention i ämnet, se vidare kap. 8. Med Storbritannien och Nordirland föreligger en konvention den 28

augusti 1930 rörande vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur. Konventionen, som trädde i kraft den 16 februari 1931, är tillämplig i mål och ärenden av civil och kommersiell natur och behandlar upptagande av bevis, rättshjälp åt medellösa och säkerhet för rättegångskostnader. Upptagande av bevis, vilket även inbegriper framläggande, identifiering och granskning av handlingar eller annat bevismaterial. sker efter framställning av judiciell myndighet i den ansökande staten och överlämnas av brittisk konsul till den underrätt

under vars domvärjo vittnet är bosatt i Sverige respektive av svensk konsul till "the Senior master of the Supreme Court”. Framställningen skall

ange ärendets art och de frågor som skall besvaras. Handlingar jämte bilagor skall vara avfattade på eller översatta till det anmodade landets

språk. Bevisupptagning sker med tillämpning av lagen i den stat där beviset skall upptas eller på annat sätt om detta inte är oförenligt med denna lag. Den ansökande staten svarar för de kostnader som uppstår genom framställningen. Till konventionen är i dag förutom Storbritannien och Nordirland jämte

vissa brittiska territorier följande främmande stater anslutna: Australien, Canada, Cypern, Fiji, Ghana, Jamaica, Kenya, Lesotho, Malta, Malaysia, Nigeria, Nya Zeeland, Sierra Leone, Singapore, Sri Lanka, Swaziland, Tonga samt Trinidad och Tobago.

Med Frankrike har Sverige ingått ett särskilt avtal den 7 mars 1956 rörande ömsesidig rättshjälp i civilmål (prop. 1956:100). Avtalet gäller delgivning, bevisupptagning och säkerhet för rättegångskostnader. Det innefattar vissa kompletteringr och modifikationer av 1954 års civilprocesskonvention.

Också med ett antal andra utomnordiska länder har Sverige sedan

gammalt haft bilaterala överenskommelser om förenklingar av förfarandet

vid delgivning och bevisupptagning.

För brottmålens del gäller den i Strasbourg den 20 april 1959

undertecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. Konventionen har ratificerats av Sverige (prop. 1961:48) och trädde för Sveriges del i kraft den 1 maj 1968. Till konventionen är följande

främmande stater och områden anslutna: Danmark, Frankrike jämte | besittningar, Grekland, Israel, Italien, Liechtenstein, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet och Österrike.

I konventionen åtar sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med konventionens bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål som handläggs av judiciell myndighet i annan konventionsstat. Bland de former av rättshjälp som regleras ingår bevisupptagning och delgivning. Konventionsbestämmelserna i art. 3 och 4 om principerna för bevisupptagning överensstämmer med grundsatserna i 1954 års Haagkonvention. I fråga om delgivning gäller att den anmodade staten skall svara för delgivning av rättegångshandlingar och judiciella

beslut som för det ändamålet översänds.

Av art. 2 framgår att framställning enligt konventionen kan avslås om gärningen är av politisk eller fiskal natur samt om den begärda åtgärden anses kränka landets suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra för den anmodade staten väsentliga intressen. Sverige har gjort de förbehållen beträffande art. 2 att framställning om rättshjälp kan avslås a) om den gärning som framställningen avser inte är belagd med straff i svensk lag, b) om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller i tredje stat, c) om den i den ansökande staten misstänkte i Sverige eller i tredje stat har åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats, d) om i Sverige eller i tredje stat beslut har fattats att nedlägga förundersökning eller åtal för gärningen eller att inte inleda förundersökning eller väcka åtal för gärningen och e) om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag. Art. 5 behandlar rättshjälp i form av husrannsakan och beslag. Sverige har gjort förbehåll härför av innehåll att sådan rättshjälp inte kommer att lämnas. I art. 10 punkt 1 stadgas, att

därest vittnes eller sakkunnigs inställelse är synnerligen nödvändig detta

skall meddelas i delgivningsframställningen. Den anmodade staten skall då

uppmana vederbörande att infinna sig och underrätta den ansökande

staten om svaret på denna anmaning. I art. 11 lämnas regler om

överförande och transitering av vittnen m.fl. som är underkastade frihetsberövande. Rättshjälp som avses i art. 11 lämnas inte av Sverige.

Art. 15 lämnar föreskrifter om skriftväxling mellan myndigheter i olika konventionsstater. I punkt 7 anges att artikeln inte inkräktar på tidigare

överenskommelser i samma fråga. Sverige har sålunda gjort förbehåll av innehåll att det s.k. skandinaviska rättshjälpsprotokollet alltjämt skall

gälla. Art. 16 anger att framställningar om rättshjälp inte behöver vara översatta. Rätt till visst förbehåll finns. Sverige har gjort sådant innebärande att tvångsdelgivning endast kommer att ske om delgivningshandlingen är översatt till svenska språket.

Av betydelse att nämna är vidare några av de förklaringar Sverige avgett i anslutning till konventionen. Sålunda skall kallelse av tilltalad, som vistas

i riket, överlämnas senast 30 dagar före inställelsedagen till svensk myndighet. Varje framställning till Sverige skall göras på diplomatisk väg, i brådskande fall dock direkt till UD:s rättsavdelning. Framställning från Sverige översänds genom svensk beskickning eller svenskt konsulat.

Vidare har Sverige förklarat att framställning om bl.a. bevisupptagning jämte bilagor skall vara översatta till svenska, danska eller norska.

Slutligen har Sverige enligt art. 24 avgivit en förklaring om vilka myndigheter Sverige anser såsom judiciell myndighet i konventionens mening, nämligen såvitt rör tillämpningen av art. 3, 4 och 6 domstol och undersökningsdomare och i övrigt domstol, undersökningsdomare och

åklagare.

Förutom de bestämmelser om inbördes bistånd som ingår i vissa mellan Sverige och andra länder avslutade och fortfarande gällande utlämningstraktater (se prop. 1961:48 s.3) finns ett särskilt rättshjälpsavtal mellan Sverige och Frankrike. Det ingicks den 7 mars 1956 (prop. 1956:100) och innehåller bestämmelser som numera kan anses ersatta genom brottmålskonventionen.

Inom Norden började samarbetet i hithörande frågor mycket tidigt. Således kan nämnas Kungl. brev den 31 juli 1818 enligt vilket ämbetsverk och ämbetsmän i Sverige och Norge erhöll rätt att omedelbart skriftväxla med varandra. I anslutning till 1905 års Haagkonvention tillkom deklaration den 24 juni 1911 mellan Sverige och Norge angående rätt för diplomatiska och konsulära tjänstemän att verkställa delgivning och deklaration den 12 mars 1912 mellan Sverige och Danmark angående

samma ämne. Samarbetet fortsatte sedan på en rad områden mellan samtliga nordiska länder rörande sådana frågor som utlämning på grund av

brott, verkställighet av vissa domar, indrivning av underhållsbidrag m.m., varav det mesta numera ersatts av modernare och än mer långtgående

överenskommelser.

För att begränsa framställningen här till det i detta sammanhang mest

väsentliga skall endast nämnas protokoll den 26 juni 1957 rörande inbördes

rättshjälp mellan Sverige, Danmark och Norge (skandinaviska rättshjälps-

protokollet). Överenskommelsen har efter ratificering trätt i kraft den 16

augusti 1958. Protokollet möjliggör för domstolar och åklagarmyndigheter att begära delgivning eller bevisupptagning direkt hos behörig myndighet i annat fördragsslutande land. Varje stat meddelar de andra vilka myndigheter som är behöriga i den staten. Framställning som gjorts hos fel myndighet vidarebefordras till den behöriga myndigheten. Kostnaderna

för biståndet bestrids av det land där åtgärden vidtas. Sakkunnigkostnad kan med visst undantag återkrävas. I övrigt finns i protokollet vissa

bestämmelser rörande tillvägagångssättet vid begäran om bistånd.

Genom tilläggsprotokoll öppnades möjlighet för Island att ansluta sig till

protokollet. Island har ännu inte begagnat sig härav.

4¶Lagstiftning m.m. angående bevisupptagning och delgivning

Bevisupptagning vid utländsk domstol regleras i första hand i lagen

(1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol och kungörelsen

(1947:847) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen den 20

december 1946 (nr 817) om bevisupptagning vid utländsk domstol. Enligt lagen får rätten förordna att i mål eller ärende skall upptas bevis

genom vittne, sakkunnig, syn eller förhör med part under sannings-

försäkran eller skriftligt bevis. I brottmål får sådan bevisupptagning ske

endast om det föreligger synnerliga skäl (1 §). Enskild part som begärt

bevisupptagning vid utländsk domstol skall med vissa undantag ställa

säkerhet för kostnaden eller erlägga det belopp vartill kostnaden kan

beräknas uppgå (2 §). Framställning om bevisupptagning vid utländsk

domstol utfärdas av rätten enligt närmare bestämmelser i 3 § första

stycket. Framställningen skall av rätten tillställas UD för vidare åtgärd eller, om omedelbar skriftväxling får äga rum med den utländska

domstolen, översändas till denna (3 § andra stycket). I kungörelsen regleras i huvudsak vissa kostnadsfrågor. Sålunda skall UD, då framställning om bevisupptagning vid utländsk domstol inkommit. om så erfordras ombesörja översättning av framställningen och tillställa den svenska domstolen uppgift om översättningskostnaden (1 §). Vidare finns bestämmelser om indrivning av bevisupptagningskostnad hos enskild part i vissa fall och översändande av kostnadsbeloppet till UD, eller, där

omedelbar skriftväxling äger rum med den utländska domstolen, till denna

(2 och 3 §§).

Bevisupptagning åt utländsk domstol regleras i första hand i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol samt kungörelsen

(1947:848) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt

domstolarna i vissa främmande stater. Enligt lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol skall bevisupptagning ske efter framställning av den utländska domstolen.

Framställningen skall överlämnas till den svenska domstolen genom UD.

Bevisupptagning enligt lagen får dock inte ske när det är fråga om ansvar för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som inte är belagd med straff i svensk lag. I mål om ansvar för brottslig gärning får part inte höras under ed eller sanningsförsäkran (1 8). Bevisupptagning äger rum vid allmän underrätt. I allmänhet ankommer bevisupptagningen på den underrätt där den vistas som skall höras eller innehar handling eller föremål som det är fråga om (2 §). Kan begärd åtgärd inte vidtas, skall den utländska domstolen underrättas härom. Finner domstolen att åtgärden ankommer på annan domstol, skall framställningen översändas till denna (3 8). Rätten utsätter dag för ärendets företagande och underrättar i vissa fall den utländska domstolen om vilken dag ärendet skall förekomma (4 §). Ärendet skall vid domstolen handläggas som bevisupptagning utom huvudförhandling enligt RB (5 §). Avser framställning parts hörande under ed, skall vad om förhör med part under sanningsförsäkran i rättegång vid svensk domstol stadgas äga motsvarande tillämpning (6 8). Är den som skall höras eller i övrigt fullgöra något enligt lagen i det land, varifrån framställningen kommer, berättigad att utöver vad som gäller enligt RB vägra att efterkomma vad som begärs av honom, gäller detta även vid bevisupptagningen inför den svenska domstolen (7 §). Om den utländska domstolen begär att vid edsavläggelse skall användas andra ordalag än enligt svensk lag eller att i övrigt annat förfarande än enligt svensk lag skall iakttas, får rätten pröva om det kan ske. Det krävs dock att den som skall fullgöra eden samtycker. Om den utländska domstolen i övrigt begärt att visst förfarande skall tillämpas vid bevisupptagningen, skall begäran efterkommas om det inte strider mot svensk lag (8 §). Delgivningskostnad och inställelsekostnad för annan än part skall gäldas av statsverket (9 §). Protokoll över bevisupptagningen samt kostnadsräkning skall tillställas den utländska domstolen. Kungl. Maj:t har tillagts befogenhet att efter avtal med främmande stat förordna att kostnaden inte skall utkrävas av den utländska domstolen (10:5§). Bestämmelserna i lagen skall vara tillämpliga även i sådana fall när framställning inte sker genom UD utan direkt skriftväxling enligt gällande överenskommelse äger rum mellan domstolarna. Vidare kan Kungl. Maj:t efter avtal med främmande stat förordna att bestämmelserna skall gälla när framställning inte sker genom UD utan översänds från konsul för den staten (11 §). Meddelanden till utländsk domstol enligt lagen skall översändas till UD för vidare åtgärd eller i förekommande fall till konsul för den andra staten om inte direkt skriftväxling mellan domstolarna äger rum (11 §). I den till lagen anslutande kungörelsen finns närmare bestämmelser om lagens tillämplighet när framställning sker genom konsul i vissa stater och när direkt skriftväxling äger rum samt särskilda regler om regleringen av kostnadsfrågorna.

Med anledning av det skandinaviska rättshjälpsprotokollet har utfärdats cirkulär (1958:533) från chefen för justitiedepartementet till rikets

domstolar och åklagarmyndigheter angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark och Norge. Cirkuläret innehåller bl.a. uppgift om de myndigheter i Danmark och Norge till vilka framställning om delgivning och bevisupptagning kan sändas.

I cirkulär (1968:32) till de allmänna domstolarna och åklagarna med vissa föreskrifter i anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål anges vad som bör iakttas när domstol eller åklagare vid handläggning här i landet önskar biträde från främmande stat enligt brottmålskonventionen. Sålunda anges bl.a. att framställning som avser rättshjälp i Danmark eller Norge sänds direkt till den danska eller norska myndighet som är behörig att ombesörja den önskade åtgärden. Begäran om rättshjälp i annan konventionsstat inges till UD:s juridiska byrå.

I brottmålskonventionen föreskrivs i art. 8 att vittne eller sakkunnig, som har delgetts kallelse i konventionsstat genom utländsk myndighet, inte får på grund av utevaro underkastas straff, vite eller annan tvångsåtgärd, oavsett om sådan påföljd har angetts i kallelsen. I det förutnämnda cirkuläret till de allmänna domstolarna och åklagarna har till följd av den angivna bestämmelsen föreskrivits, att kallelse i dessa fall inte bör innehålla erinran om sådan påföljd vid utevaro. Art. 26 fjärde stycket öppnar emellertid möjlighet för anslutna stater att sinsemellan införa en annan ordning.

Framställning om delgivning med någon som vistas utanför Sverige sker i allmänhet via UD. Tillvägagångssättet regleras i kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet. UD har utfärdat instruktioner som syftar till att delgivning i utlandet skall verkställas på sådant sätt, att den erhåller laga verkan i Sverige. Även framställning från myndighet i främmande stat om biträde med delgivning av handling här i riket görs i allmänhet hos UD, som antingen själv ombesörjer delgivningen eller överlämnar framställningen till länsstyrelse för verkställighet. Bestämmelser om delgivningsförfarandet meddelas i kungörelsen (1909:24 s.1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. I vissa fall får länsstyrelsen verkställa delgivning på framställning av konsul för den främmande staten.

Enligt cirkulär (1969:495) med anledning av Sveriges tillträde till Haagkonventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur skall domstol som önskar att handling i mål eller ärende av sådan natur skall delges i annan stat göra framställning därom = till centralorganet i vederbörande stat. Framställningen avfattas på tryckt blankett enligt formulär. Översättnings- ' och delgivningskostnad betalas av domstolen. Framställning om delgivning i Danmark eller Norge skall göras direkt hos den danska eller norska myndighet som är behörig att ombesörja delgivningen.

Närmare bestämmelser har givits i anvisningar av ministern för utrikes

3 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 95

Prop, 1974:95 34

ärendena (1969:504) om förfarandet vid översändande av delgivningsframställning enligt Haagkonventionen om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Anvisningarna innehåller också förteckning över centralorgan i stater anslutna till delgivningskonventionen samt formulär till blanketter för delgivningsframställning.

Delgivningen av kallelser i Danmark och Norge sker i allmänhet friktionsfritt om inte kallelsen innehåller vitesföreläggande. I sådana fall förekommer det, särskilt i Norge, att myndigheten vägrar att delge kallelsen. Detta gäller framför allt kallelse på tilltalad som är norsk medborgare. I Finland lämnas inte biträde med delgivning av handlingar i brottmål. Från svensk sida brukar biträde lämnas med delgivning av kallelse från domstol i annat nordiskt land.

I fråga om tvångsmedel gäller sedan den 1 juli 1963 i förhållande till de övriga nordiska länderna lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen). Den motsvaras av liknande lagar i de övriga länderna. I lagen sägs bl.a. att i Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad bötesdom får verkställas här med den inskränkningen att förvandling inte får ske, att svensk dom på motsvarande sätt får lämnas för verkställighet i annat nordiskt land samt att vad som sägs om böter också skall gälla vite, som förelagts part eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång. Härigenom har formellt sett öppnats möjlighet att med hjälp av bötes- eller vitessanktioner framtvinga inställelse av vittne från annat nordiskt land. Lagen föreskriver emellertid inte någon skyldighet att efterkomma framställning om verkställighet. I propositionen (prop. 1962:203) framhöll också dåvarande departementschefen, att förslaget inte innebar något ställningstagande till frågan i vilken usträckning man bör tvinga parter, vittnen och sakkunniga, som är bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig vid svensk domstol. Han tillade att detta problem, som ägde samband med möjligheterna att i de andra nordiska länderna delge kallelser och förelägganden i svenska rättegångar, övervägdes i annat sammanhang på nordisk bas. Vid nordiska departementsöverläggningar i anslutning till — lagstiftningsärendet antecknades, att förslaget inte innebar någon ändring i fråga om möjligheterna att i de andra nordiska länderna delge sådana kallelser eller förelägganden.

5 Samverkan inom Norden

5.1 Behovet av ytterligare reglering. Allmänna riktlinjer

5.1.1 Departementspromemorian

I promemorian erinras till en början om att vittnesplikten i de nordiska

länderna är territoriellt begränsad och sålunda gäller endast personer som vistas i det land där domstolen finns samt personer som är medborgare i domstolslandet men vistas utanför dess gränser. Vittnesplikten för den senare kategorin är starkt uttunnad genom att inställelse sällan eller aldrig kan framtvingas.

I promemorian framhålls vidare att det från rättssäkerhetssynpunkt är väsentligt att vittnen kan höras direkt inför den domstol som dömer i målet. Domstolen får därigenom långt större möjligheter att bilda sig en säker uppfattning om vittnets trovärdighet och vittnesberättelsens innehåll än vad som är möjligt när vittnesmålet tas upp av en domstol i annat land. Endast den domstol som handlägger målet besitter för övrigt sådana kunskaper om detta, att den genom frågor till vittnet kan utnyttja vittnets kunskaper på bästa möjliga sätt.

Behovet av bevisomedelbarhet är enligt promemorian särskilt kännbart i förhållandet mellan de nordiska länderna genom den intensiva samfärdsel som förekommer mellan dem. Särskilt i gränsorterna är den nuvarande ordningen ofta besvärande. Med hänsyn till den samhörighet och det förtroende som råder mellan de nordiska länderna finns det därför anledning överväga en utvidgning av vittnesplikten till att gälla i hela Norden.

Det finns enligt promemorian för Sveriges liksom för de andra nordiska ländernas del ett påtagligt behov av en till hela det nordiska området utvidgad vittnesplikt. Skillnaderna mellan de olika ländernas interna regler om vittnesbevisning är emellertid inte sällan betydande. En utvidgning av vittnesplikten förutsätter därför en gemensam reglering beträffande de nordiska vittnena i fråga om främst begränsning i vittnesplikten, tvångsmedel, = vittnesersättning och målsägandens ställning. Vid överläggningar mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige har i allt väsentligt enighet uppnåtts i dessa och närliggande frågor. Bestämmelser om nordisk vittnesplikt bör enligt promemorian och i enlighet med vad som förutsatts vid de nordiska överläggningarna tas upp i ensartad lagstiftning i de nordiska länderna.

De svenska bestämmelserna om nordisk vittnesplikt föreslås få karaktären av undantag från RB:s regler om vittnesförhör. Bestämmelserna i RB är f.n. tillämpliga på varje vittne som hörs vid svensk domstol. Om den nationella vittnesplikten utvidgas till att gälla inom hela Norden blir särskilda begränsningar nödvändiga i fråga om förhör med dem som blir skyldiga att inställa sig som vittnen i annat land. Särskilda regler behövs t.ex. beträffande kretsen av personer som är underkastade vittnesplikt, målens och domstolens beskaffenhet, tvångsmedel, undantag från vittnesplikt, vittnesersättning m.m. samt menedsansvaret. I den mån inte särskilda bestämmelser ges, bör RB:s bestämmelser om vittnesförhör gälla.

I promemorian framhålls att en nordisk vittnesplikt självfallet minskar behovet av subsidiär bevisupptagning i annat nordiskt land. Med hänsyn

inte minst till de begränsningar i vittnesplikten som förut berörts kvarstår emellertid ett behov av att kunna få till stånd en sådan bevisupptagning. Den föreslagna vittnesplikten förutsätter vidare för att bli effektiv, att kallelser snabbt kan delges med vittne eller part i annat nordiskt land. Ett

nära samarbete mellan de nordiska länderna i de båda nu angivna

hänseendena är därför enligt promemorian också för framtiden en

angelägenhet av stor betydelse.

I promemorian påpekas att samverkan med judiciell myndighet i annat

land i form av delgivning och bevisupptagning redan har gjorts till föremål för reglering i skilda konventioner. Hit hör Haagkonventionerna från år 1905, 1954, 1965 och 1970 samt den europeiska brottmålskonventionen.

Samarbetet mellan Sverige, Danmark och Norge regleras av det skandinaviska rättshjälpsprotokollet.

På grund av att Finland inte är anslutet till protokollet kan bevisupptagning och delgivning efter framställning från annat nordiskt land inte lika lätt åstadkommas där. Därtill kommer att Finland ännu inte ratificerat brottmålskonventionen. En ratificering av konventionen är

emellertid avsedd att ske inom en nära framtid. Enligt gällande finsk lagstiftning kan en i Finland utfärdad stämning i

brottmål inte delges utomlands. Inte heller kan en utom Finland utfärdad sådan stämning delges i Finland. Vissa delgivningsmöjligheter föreligger dock i samband med utlämningsförfarande. Begränsade möjligheter

föreligger till biträde i övrigt. Förfarandet är komplicerat. När det gäller

tvistemål kan däremot delgivning av stämning m.m. samt bevisupptagning ske. Finland är nämligen anslutet till 1954 års Haagkonvention och delgivningskonventionen. Reglerna medger emellertid inte någon direkt

skriftväxling mellan berörda myndigheter i Finland och i de övriga

nordiska länderna.

I promemorian framhålls att de brister som sålunda föreligger såvitt gäller delgivning av handlingar kommer att accentueras i och med

tillkomsten av en nordisk vittnesplikt. Från finsk sida har därför uttalats

intresse för en finsk anslutning till den reglering som gäller mellan

Danmark, Norge och Sverige. Frågan har närmare behandlats vid över-

läggningar mellan företrädare för justitiedepartementen i de berörda länderna, varvid enighet nåtts om en reglering av delgivnings- och

bevisupptagningsfrågorna med utgångspunkt i att direkt skriftväxling skall

äga rum mellan berörda myndigheter i Sverige, Danmark, Finland, Island

och Norge.

5.1.2¶Remissyttrandena

Praktiskt taget enighet råder bland remissinstanserna om behovet av en

nordisk reglering av berörda frågor. Förslagets riktlinjer tillstyrks allmänt.

JK finner promemorians förslag väl anpassade till de behov som den

gemensamma nordiska arbetsmarknaden och den ökade samfärdseln skapat. Liknande synpunkter framläggs av RÅ m.fl. De utökade möjligheterna till bevisomedelbarhet framhålls av Svea hovrätt,

överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt, länsåklagaren i

Norrbottens län och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.

Förslaget tillstyrks eller omnämns i allmänt positiva ordalag eller lämnas utan erinran även av hovrätten för Övre Norrland, Stockholms, Västerås,

Köpings och Haparanda tingsrätter, överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, länsåklagarna i Malmöhus, Värmlands och Norrbottens

län, länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att praktiskt sett vittnesplikten redan nu fungerar över gränserna. Vittneskallelse som tillställs vittne genom ordinär delgivning med begäran om delgivningserkännande efterkoms i de flesta fall. Det är endast i undantagsfall man

behöver räkna med att vittne kan vara ovilligt att inställa sig. Men även i

fall då delgivning har ansetts böra ske genom myndighet har enligt hovrättens erfarenhet begäran därom av danska myndigheter behandlats med största beredvillighet. I dylika fall brukar på grund av föreskriften i 1968 års cirkulär till de allmänna domstolarna och åklagarna vad blanketterna innehåller om påföljd vid utevaro strykas. Fastän sålunda förhållandena till Danmark inte talar för att en lagstiftning om vittnesplikt nu är angelägen, synes förhållandena i fråga om andra nordiska länder inte vara lika problemfria.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller att ett bestämt ställningstagande till de framlagda förslagen skulle ha underlättats av en något fylligare redogörelse för lagstiftningen i de andra nordiska länderna,

vilken delvis är svår att överblicka. Verkningarna av en lagstiftning på ifrågavarande område blir till stor del beroende av hur frågor om

delgivning av kallelser i de olika länderna utformas och hur praxis rörande verkställighet av utdömda påföljder för kallad persons utevaro utvecklar sig. I dessa frågor saknas i promemorian utförligare förslag. Hovrätten

utgår emellertid från att nu föreliggande svårigheter beträffande delgivning

av kallelser och verkställighet av beslut om påföljd för utevaro undanröjs.

Södra Roslags tingsrätt anmärker att mål av den art att behov föreligger att höra vittne, som inte finns här i riket, inte är vanliga i tingsrätten. Bevisupptagning för utländsk domstols räkning sker 5-10 gånger per år. Med hänsyn härtill och till de avsevärda praktiska olägenheter, som måste

uppkomma för vittnen att inställa sig i annat nordiskt land, vill tingsrätten

ifrågasätta behovet av den föreslagna lagstiftningen. Måhända är dock

behovet större i andra delar av landet.

Karlskoga tingsrätt upplyser att tingsrätten utnyttjat nuvarande

möjligheter till upptagande av förhör vid domstol i utlandet. Förfarandet har fungerat väl. Anledning anta att utredningen skulle ha blivit bättre, om

förhöret upptagits här, har inte förekommit. Värdet av bevisomedelbarhet vid förhör med personer, som talar annat språk, påverkas av

språksvårigheterna. De flesta har svårt att förstå danska och norska i tal.

Gäller det finska måste tolk anlitas, vilket avgjort påverkar värdet av bevisomedelbarheten i negativ riktning. Med hänsyn till det mindre värde bevisomedelbarheten kan ha i förevarande fall och till de kostnader och olägenheter som kan uppstå bör en nordisk vittnesplikt utnyttjas endast om särskilda skäl föreligger. Detta gäller främst långväga vittnen medan andra regler kan gälla vid korta resor i exempelvis gränstrakterna.

Umeå tingsrätt, som visserligen anser behov föreligga av lagstiftning om

nordisk vittnesplikt, finner ytterligare översyn av det framlagda förslaget

erforderlig innan det läggs till grund för lagstiftning.

Vad gäller den tekniska utformningen i stort konstaterar Svea hovrätt att

förslaget utgår från att RB i princip skall gälla i fråga om envar som kallas till svensk domstol. Detta har inte kommit till uttryck i lagtexten. Lagen skulle vinna i tydlighet om den innehöll en bestämmelse, av vilken

framgick lagens samband med den föreslagna konventionen, dess huvud-

sakliga innebörd och dess karaktär av undantag från eller tillägg till RB:s

bestämmelser i motsvarande ämne. Liknande synpunkter framförs av Västerås tingsrätt, som vidare anser att förslaget inte uppfyller de krav på

klarhet och tydlighet som bör ställas.

Även hovrätten för Övre Norrland framhåller att lagens egenskap av undantags- och tilläggsbestämmelser till RB bör komma till uttryck i lagen. Lagens rubrik bör måhända jämkas med hänsyn till att lagen omfattar även förhör med målsägande och part under sanningsförsäkran samt editions-

plikt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att lagförslaget är svårbegripligt och svårtillgängligt därför att det ängsligt håller sig till vad som

sker här i landet utan att klargöra att lagen förutsätter korresponderande lagar i de övriga länderna.

5.2 Konventionsreglering eller lagstiftning 5.2.1 Departementspromemorian

Under de nordiska förhandlingarna har diskuterats om bestämmelserna angående samverkan i rättegång bör tas in i en konvention eller om samverkan bör grunda sig på i huvudsak överensstämmande intern lagstiftning, som enligt art. 37 i den nordiska samarbetsöverenskommelsen

från år 1962 (Helsingforsavtalet) inte kan ändras ensidigt.

I promemorian framhålls att valet av lösning delvis hänger samman med

vilka möjligheter till särreglering i fråga om delgivning och bevisupptagning som föreligger enligt brottmålskonventionen och de Haagkonventioner till vilka en eller flera nordiska stater är anslutna. I 1954 års Haagkonvention, brottmålskonventionen, delgivningskonventionen och bevisupptagningskonventionen anges exempelvis, att anslutna stater genom särskild överenskommelse eller, i vissa fall. intern lagstiftning kan möjliggöra direkt skriftväxling mellan berörda myndigheter i de olika staterna i frågor om rättshjälp (1954 års Haagkonvention art. I sista stycket, brottmålskonventionen art. 26 punkt 4, delgivningskonventionen art. 19 och bevisupptagningskonventionen art. 28 a). Även i andra hänseenden såsom beträffande språk- och kostnadsfrågorna finns liknande möjligheter till särreglering.

Under de nordiska överläggningarna har förordats att rättshjälpsprotokollet upphävs och ersätts med en konvention mellan de nordiska länderna om samverkan i rättegång. Konventionen bör emellertid enligt promemorian vara mycket kortfattad och ges karaktär av en ramöverenskommelse i syfte att i vissa hänseenden förenkla förfarandet, vilket i övriga delar liksom hittills skall följa bestämmelserna i de multilaterala konventioner till vilka fördragsslutande stat är ansluten. I de hänseenden som sålunda särregleras skall detta vid sidan av ramkonventionen ske genom ensartad lagstiftning i de olika länderna. Förekommande författningsbestämmelser om delgivning och bevisupptagning bör för svensk del kunna utfärdas i administrativ ordning.

Vid fördelningen av bestämmelserna mellan ramkonventionen och lagstiftningen bör enligt promemorian iakttas, att i konventionen tas in bestämmelser som inte lämpligen kan tas in i ensartad lagstiftning med hänsyn till att skilda regler kommer att gälla i skilda stater. Så är fallet med frågan om tillämpligt språk. I konventionen bör vidare slås fast bl.a. att direkt skriftväxling får ske samt hur kostnaderna skall fördelas.

Promemorian ger uttryck för den uppfattningen att det i konventionen inte behövs någon bestämmelse om vittnesplikten. Denna bör helt regleras i ensartad lagstiftning. Eftersom en ramkonvention under alla förhållanden kommer att finnas, kan det emellertid från systematisk synpunkt finnas anledning att i konventionen ange, att de fördragsslutande staterna meddelar ensartade lagar om nordisk vittnesplikt.

5.2.2 Remissyttrandena

Vad promemorian i denna del innehåller lämnas i huvudsak utan erinran. Svea hovrätt anför att genom den valda metoden undviks å ena sidan de svårigheter, som är förenade med det tidigare brukliga tillvägagångssättet att genom detaljerade konventionsbestämmelser reglera de förhållanden, som sedan översätts till nationell lag. Metoden innebär å andra sidan inte — även om hänsyn tas till art. 37 i Helsingforsavtalet — någon

betryggande garanti för att enhetliga lagar kommer att gälla i de olika länderna. Som konventionen nu utformats kan varje särskilt land när som helst ensidigt ändra sin lagstiftning om nordisk vittnesplikt. Om bestämmelser om sådan ensartad lagstiftning skall intas i konventionen bör anges åtminstone huvuddragen därav, särskilt i vad avser tvångsmedel och bestämmelse om hur ändringar skall åstadkommas. Hovrätten har för sin del inte något att erinra mot en sådan konvention.

6¶Nordisk vittnesplikt

6.1 Personer som bör omfattas av nordisk vittnesplikt

6.1.1 Departementspromemorian

1 promemorian påpekas att vittnesplikten har ett reellt innehåll i huvudsak endast i fråga om dem som vistas i Sverige. En nordisk vittnesplikt i Sverige bör enligt promemorian inte begränsas till utländska medborgare. En sådan lösning skulle i praktiken medföra att svenska medborgare som är bosatta i annat nordiskt land varken enligt nu gällande bestämmelser eller med stöd av den föreslagna vittnespliktslagen skulle kunna förmås att inställa sig vid svensk domstol. Utländsk medborgare skulle i realiteten åläggas längre gående förpliktelser mot Sverige än landets egna medborgare.

Vid de nordiska överläggningarna har också från de övriga ländernas sida föreslagits att medborgarskapet i detta sammanhang inte skall tillerkännas betydelse.

En nordisk vittnesplikt innebär för den enskilde förpliktelser som i vissa fall kan bli ganska betungande. Det har därför ansetts rimligt att vittnesplikten bara skall åläggas den som på ett mera påtagligt sätt är knuten till Norden. Vid de nordiska överläggningarna har man varit ense om att låta vittnesplikten begränsas till dem som är bosatta i annat nordiskt land. Vid sidan av vittnets bosättning bör vistelseorten tillmätas betydelse för vittnesplikten på sätt som anges i det följande.

I promemorian framhålls vidare att det med hänsyn till bosättningens betydelse för vittnesplikten är av vikt att klargöra vad som bör krävas för att bosättning inom Norden skall anses föreligga. Enighet har under de nordiska överläggningarna rått om att det inte bör ställas särskilt höga krav i fråga om vistelsens längd eller i annat hänseende. Det bör sålunda inte krävas att vittnet är domicilierat i nordiskt land. För svensk rätts del är domicilbegreppet för övrigt oklart. Av naturliga skäl är den som är bosatt i något nordiskt land oftast också domicilierad där. I många fall kan det emellertid vara fråga om tidsbegränsad vistelse utan förening med någon avsikt att stanna kvar men som ändå är av sådan omfattning, att den bör grundlägga vittnesplikt. Exempel på detta finner man bland den finska

arbetskraft som är verksam i Sverige.

Av intresse i detta sammanhang är enligt promemorian den lösning som valts i de interna svenska bestämmelserna om folkbokföring. I 12 § folkbokföringsförordningen (1967:198) anges att en person skall anses bosatt på den fastighet där han regelmässigt vistas under nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan). Från den regeln ges emellertid flera undantag. Ett är att den som på grund av sina arbetsförhållanden tillbringar dygnsvilan på annan fastighet än den där hans familj är bosatt anses bosatt hos familjen, om han regelbundet besöker familjen när tillfälligt hinder inte möter. En lösning som ansluter till dessa bestämmelser skulle medföra bl.a. att här sysselsatta finska medborgare, som regelbundet besöker sina familjer i Finland, inte skulle omfattas av den nordiska vittneslagen vid kallelse till finsk domstol. En sådan ordning skulle vålla vissa svårigheter.

Då det gäller att ge bosättningsbegreppet ett lämpligt innehåll i samband med en nordisk vittnesplikt, är det enligt promemorian inte nödvändigt att närmare anknyta till folkbokföringsförordningens detaljerade undantagsbestämmelser. I stället bör huvudregeln tas till utgångspunkt. En sådan lösning skulle innebära att en person anses bosatt i det land där han regelmässigt vistas under dygnsvilan. Det är inte svårt att peka på situationer, i vilka det föreligger behov av sanktionerad vittnesplikt beträffande personer som på angivet sätt är bosatta i ett nordiskt land, men som i Övrigt genom familj, fastighetsinnehav, mantalsskrivning och andra förhållanden fortfarande är fast knutna till annat nordiskt land.

Utanför ett på detta sätt definierat bosättningsbegrepp faller vistelser som endast är helt tillfälliga. En sådan regel blir i allmänhet lätt att handskas med eftersom det enda kriteriet, dygnsvilans regelmässiga förläggning, vanligen utan = större svårigheter kan = utredas. Gränsdragningsproblem kan givetvis inte helt undvikas. Några nämnvärda olägenheter torde dock inte vållas av detta.

Med utgångspunkt i ett så bestämt bosättningsbegrepp kan enligt promemorian bestämmelserna i den svenska lagstiftningen om inställelseskyldighet begränsas till att avse dem som vid kallelsen är bosatta i Danmark. Finland, Island eller Norge. Härav följer att den som är bosatt i Sverige inte får kallas till svensk domstol enligt de nordiska vittnespliktsreglerna och inte heller är i övrigt här i riket underkastad dessa. I stället är RB:s bestämmelser tillämpliga på honom. Han behandlas alltså på samma sätt som f.n. Det innebär 1 praktiken att inga sanktioner kan tillgripas för att genomdriva inställelse, när vittnet uppehåller sig utanför Sverige, exempelvis i något annat nordiskt land. Domstolen får välja mellan att försöka få vittnet att frivilligt inställa sig eller att vänta med kallelsen eller förhandlingen till dess vittnet återkommer till Sverige. I sista hand får domstolen tillgripa bevisupptagning vid utländsk domstol. Om det emellertid visar sig att vittnet under längre tid vistas i ett annat

nordiskt land, får domstolen ta ställning till frågan om detta innebär att

vittnet enligt de föreslagna bestämmelserna skall anses bosatt i det landet i

stället för i Sverige. Är detta fallet, blir de föreslagna bestämmelserna tillämpliga beträffande vittneskallelsen. De nordiska vittnesbestämmelserna blir inte heller tillämpliga på den som är bosatt utanför Norden. Detta gäller även den som tillfälligt vistas i

något nordiskt land, domstolslandet undantaget. En sådan person kan

alltså inte tvingas att inställa sig vid domstol i något annat nordiskt land än

det där han uppehåller sig. I vistelselandet är han däremot skyldig att

vittna enligt den interna vittneslagstiftningen i det landet.

Bosättning i annat nordiskt land bör inte vara tillräckligt för att

grundlägga vittnesplikt, påpekas det vidare i promemorian. För att någon skall få kallas med stöd av vittnespliktsreglerna bör dessutom krävas att han uppehåller sig i något av de nordiska länderna. Bosättningen och

vistelsen kan avse olika länder. Praktiskt sett saknar den nu angivna begränsningen större betydelse. Också när RB:s regler är tillämpliga undviker ju domstolarna av naturliga skäl att kalla den som tillfälligt vistas

i annat land. I stället flyttas målet till en senare tidpunkt och vittnet kallas efter återkomsten till Sverige.

Det anförda innebär enligt promemorian att svensk domstol får möjlighet att som vittne kalla den som är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land. I förhållande till de övriga nordiska länderna krävs regler som grundlägger en skyldighet för den som är bosatt i Sverige att efter kallelse inställa sig som vittne vid domstol i annat nordiskt land. Sådan

skyldighet bör föreligga för den som är bosatt i Sverige och uppehåller sig

här i riket eller i något annat nordiskt land. Av praktiska skäl bör vidare inställelseskyldighet föreligga för den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge men uppehåller sig här i riket. Genom en sådan bestämmelse möjliggörs att verkställighetsåtgärder kan begäras i Sverige

vare sig det är bosättningen eller vistelsen som äger rum här.

I promemorian förutsätts att regleringen av den nordiska vittnesplikten i

de övriga nordiska länderna beträffande kraven på bosättning och uppehåll

utformas så att den motsvarar den reglering som i det föregående förordats

beträffande den svenska lagstiftningen.

6.1.2 Remissyttrandena

Den föreslagna regleringen kritiseras av några remissinstanser. Detta gäller bl.a. det förhållandet att i Sverige bosatta personer som uppehåller

sig i annat nordiskt land inte kommer att omfattas av den nordiska vittnesplikten. De i promemorian för sådana fall rekommenderade åtgärderna skulle enligt RÅ sannolikt i stor utsträckning visa sig ineffektiva eller omständliga och i vart fall föranleda tidsutdräkt. Bestämmelserna bör därför utformas så att de omfattar även i Sverige

bosatt utländsk medborgare som vid kallelsen uppehåller sig i annat

nordiskt land. Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt anser starka skäl tala för en sådan utvidning vad gäller i domstolslandet bosatta

personer. Förslaget medför att i utlandet bosatta personer skulle komma

att åläggas längre gående förpliktelser i samband med förhör vid domstol i Sverige än en i Sverige bosatt person. Det kan heller inte uteslutas att

genom de föreslagna bestämmelserna en i domstolslandet bosatt person —

och särskilt då person, bosatt nära gränsen till annat nordiskt land — för

att undgå att behöva inställa sig vid domstol i bosättningslandet lämnar detta för längre eller kortare tid. Visserligen nämns i förslaget att svensk

domstol om det skulle visa sig att i Sverige bosatt vittne uppehåller sig i annat nordiskt land under längre tid får ta ställning till om personen i fråga

skall anses bosatt i detta land. En sådan lösning synes emellertid kunna

leda till svåra avvägningsproblem och framför allt växlande praxis mellan

domstolarna.

Hovrätten för Övre Norrland pekar på de stora svårigheter som i vissa

fall kan föreligga att avgöra om vittne skall kallas enligt vittnespliktslagen

eller enligt RB. Hovrätten ansluter sig därför till den lösningen, att vittnespliktslagen görs tillämplig även på den som är bosatt i Sverige men

vistas i annat nordiskt land. Måhända skulle även en utom Norden bosatt person kunna inbegripas. Härigenom skulle visserligen den krets av personer, som undantas från RB:s regler om vittnesplikt, utvidgas.

Hovrätten ser emellertid inte någon olägenhet härmed, utan fastmer får det i dessa fall anses tillfredsställande, att domstolen skall väga betydelsen

av vittnesförhöret för målet mot de olägenheter i fråga om reslängd m.m., som skulle uppkomma för vittnet i samband med inställelsen. Möjlighet till sådan avvägning föreligger inte enligt RB, som — förutom i de speciella

fall varom stadgas i 36 kap. 3-6 §§ RB — medger domstolen rätt att avvisa

begäran om vittnesförhör endast i den begränsade omfattning, som anges i 35 kap. 7 & RB. Även statens invandrarverk, Umeå tingsrätt och Sveriges advokatsamfund förordar en sådan principlösning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge kritiserar vad i promemorian anförs

om möjligheterna att få en i Sverige bosatt person, som vistas i annat nordiskt land, att inställa sig inför svensk domstol. Hovrätten framhåller att det i promemorian angivna resonemanget är felaktigt. Redan nu lär i varje fall den som är svensk medborgare ha vittnesplikt vid svenska domstolar, oavsett var han befinner sig. Svensk domstol är således

oförhindrad att kalla honom och förutsatt att delgivningsbevis föreligger döma honom till böter eller, i förekommande fall, till vite för utevaro. Svenska myndigheter lär också vara berättigade att påkalla att sådana böter eller viten verkställs enligt den nordiska verkställighetslagen. Om sådan verkställighet också sker, beror på det land där han vistas. Så till

vida innebär förslaget en utvidgning att man varit överens om att inte lägga

medborgarskapet utan i stället bosättningen till grund för bestämmelserna.

Mot detta är väl inte något att erinra men det gör heller i sak inte någon större skillnad. Vad saken gäller är i vilken omfattning de olika länderna anser sig beredda att verkställa delgivningar och driva in böter och viten. Om man i detta hänseende är beredd att vidta åtgärder mot dem som är bosatta i det egna landet, finns det ju alls inga skäl varför man skulle vägra att medverka i fråga om dem som är bosatta i domstolslandet. Snarare torde beredvilligheten i dessa fall vara större. Härtill kommer att det i promemorian framlagda förslaget skulle bli helt opraktiskt. Domstolen skulle tvingas att göra ingående utredningar om tilltänkta vittnens bosättningsförhållanden, innan domstolen vågade sända «iväg vittneskallelsen. Detta skulle enligt hovrättens uppfattning vara en helt meningslös arbetsinsats och reglerna bör därför utformas med utgångspunkt i att den skall kunna undvikas. Hovrätten anser sålunda att, såsom underlag för de olika ländernas medverkan med delgivningar och verkställighetsåtgärder, vittnesplikten för den som är bosatt i nordiskt land bör utvidgas att gälla i förhållande till domstolarna i samtliga nordiska länder.

RÅ berör frågan vem som har att förebringa utredning om ett vittnes bosättningsförhållanden innan domstolen beslutar om utfärdande av kallelse. Föreskrift härom torde lämpligen kunna lämnas i särskild tillämpningskungörelse. Motsvarande gäller då vittnen inställer sig utan särskild kallelse och fråga kan uppkomma om vederbörandes uppgifter om bosättning i annat nordiskt land regelmässigt skall godtas (jfr 11 kap. 4 § RB) eller om de måste styrkas, vilket kan medföra att pågående förhandling måste inställas och utsättas till senare tidpunkt. Länsåklagaren i Norrbottens län menar att sådan utredning bör ankomma på parterna samt att domstols beslut i fråga om kallelse av nordiskt vittne bör kunna bli föremål för prövning av högre rätt.

Vad gäller utformningen av den del av lagtexten som berör det föreslagna bosättningsbegreppet framförs några anmärkningar. Svea hovrätt, som först konstaterar att begreppet bör ges samma innehåll i samtliga konventionsländers lagstiftning och bestämmas så att tolkningssvårigheter undviks, anser att lagtexten inte synes uppfylla detta krav. Skillnaden mellan vistelse och bosättning har inte klart markerats i lagtexten. Inte heller ges i promemorian i övrigt tillräcklig vägledning i detta hänseende. Det sägs visserligen, att man inte bör ställa särskilt höga krav i fråga om vistelsens längd, men huruvida man tänkt sig att skiljelinjen skall gå vid ett halvårs sammanhängande dygnsvila eller kanske rentav redan vid en vistelse av ett par veckor anges inte. Ju kortare tid som krävs för att konstituera begreppet bosättning, desto mindre anledning föreligger för övrigt att skilja mellan vistelse och bosättning. Även om det kan vara tveksamt, huruvida bosättningsbegreppet bör anknyta till folkbokföringsförordningens bestämmelser, är det med hänsyn till den betydelse, som tillagts bosättningen i 4 § i förslaget, hovrättens uppfattning att begreppet i

vart fall bör ges en vidare och fastare innebörd av vad som uttryckts i promemorian. Det kan sålund övervägas, om inte lagtextens ord "bosatt"

borde utbytas mot "stadigvarande bosatt'. Liknande synpunkter framförs

av Umeå tingsrätt, som anser att det hade varit önskvärt att bosätt-

ningsbegreppet utformats i närmare överensstämmelse med folkbokföringsförordningen. Karlskoga tingsrätt förordar att bosättnings-

begreppet definieras i lagtexten för att undvika tolkningssvårigheter.

Hovrätten för Övre Norrland anmärker vidare att lagtexten inte ger

alldeles klart uttryck för den grundläggande tankegången i promemorian,

att bosättningen kan avse annat land än vistelsen. Synpunkten delas av

Umeå tingsrätt och Sveriges advokatsamfund.

Västerås tingsrätt anser att i I $ första stycket bör för undvikande av missförstånd orden 'i brottmål” inskjutas mellan 'som vittne eller” och

"som målsägande i anledning av”. Det kan vidare ifrågasättas om inte den i

9 § föreskrivna skyldigheten att inställa sig är av sådan betydelse att

bestämmelsen härom. bör få sin plats omedelbart efter de inledande

bestämmelserna. Det förefaller också lämpligt att paragrafen kompletteras med en föreskrift att vad domstolen i det andra landet föreskrivit såsom äventyr för inställelse — dock inte hämtning — skall gälla här i riket, vilket

är den reella innebörden av Sveriges åtagande i konventionen. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker på placeringen av 9 §. Lagen

skulle bli lättare att förstå om man flyttade fram paragrafen till ett

inledande stadgande och gav detta en mera generell avfattning.

6.2¶Begränsning i vittnesplikten till vissa domstolar

6.2.1 Departementspromemorian

Under de nordiska överläggningarna har enighet rått om att

vittnesplikten bör begränsas till att gälla endast vid allmänna domstolar. Det eventuella behov som kan tänkas föreligga att höra nordiskt vittne vid

andra domstolar har bedömts vara så litet, att dessa domstolar bör lämnas utanför regleringen.

Med allmän domstol avses enligt svensk rätt högsta domstolen,

hovrätterna och tingsrätterna. Detta gäller i fråga om Svea hovrätt också

hovrätten i dess egenskap av vattenöverdomstol samt i fråga om tingsrätt domstolen i särskild sammansättning. I detta sammanhang bör särskilt nämnas att fastighetsdomstol utgörs av tingsrätt i viss sammansättning.

Härav följer bl.a. att fastigbildningsmål och expropriationsmål numera

handläggs av allmän domstol. Även vattendomstolarna har upphört att vara särskilda domstolar och knutits till tingsrättsorganisationen. Vissa tingsrätter utgör i särskild sammansättning vattendomstol utan att därmed ha förlorat sin egenskap av allmän domstol. Också vid handläggning av

tryckfrihetsmål, patentmål eller sjömål är tingsrätt att anse som allmän domstol.

Bestämmelserna om nordisk vittnesplikt föreslås i promemorian bli tillämpliga i de nu angivna situationerna. Utanför tillämpningsområdet

faller däremot bl.a. arbetsdomstolen, länsrätt, länsskatterätt, kammarrätt

och regeringsrätten.

I norsk rätt räknas till de ”allmindelige domstole' höyesterett, höyesteretts kjaeremålsutvalg, lagmansretterna, herreds- och byretterna

och forliksråden. Herredsrett och byrett förblir allmänna domstolar också

då de uppträder som forhörsrett, namsrett, skifterett och skjönnsrett. Som forhörsrett dömer underrätten i erkända brottmål med en domare.

Namsretten handlägger frågor om exekution och skifteretten konkursmål.

Med skjönnsrett avses en särskild processform vid herredsrett eller byrett

för vissa värderingsfrågor.

Från norsk sida har under de nordiska överläggningarna begärts att

vittnesbestämmelserna skall bli tillämpliga också på vissa särskilda

domstolar, nämligen vergemålsretterna, jordskiftesretterna och husleieretterna. Vergemålsretterna handlägger bl.a. mål om omyndigförklaring.

Från de övriga ländernas sida har någon invändning inte rests mot önskemålet.

Till "de almindelige domstole” räknas i dansk rätt hgöjesteret, landsretterna och underretterna samt sg- og handelsretten i Köpenhamn. Boligretter och arbejdsretter inbegrips däremot inte. Från dansk sida har

begärts att den nordiska vittnesplikten skulle gälla också vid boligretterna. Detta har godtagits från de övriga ländernas sida. I finsk rätt är begreppet allmän domstol inte definierat. På grundval av rättegångssystemets uppbyggnad, praxis och doktrin kan det emellertid

fastslås att begreppet omfattar högsta domstolen, hovrätterna,

häradsrätterna och = rådstuvurätterna. Fastighetsbildningsmål och

expropriationsmål handläggs i Finland av särskilda domstolar. Detsamma

gäller hyresmål. Från finsk sida har därför föreslagits att vittnesplikts-

bestämmelserna skall vara tillämpliga, förutom vid de allmänna domstolarna, vid sådana domstolar i Finland som handlägger dessa mål. Någon erinran mot förslaget har inte framförts under de nordiska överläggningarna.

I Island räknas till de allmänna domstolarna 'byrätterna ' i städerna. På

landsbygden hålls s.k. uppbördsting eller extraordinärt ting. Efter dansk förebild finns ”fogderätt', ”auktionsrätt', "”skifterätt”, ”tingslysningsrätt' och "inskrivningsrätt” i civila mål. Brottmål behandlas av 'sakadomur'

(brottmålsdomstol). Appelationsinstans är Islands högsta domstol.

6.2.2 Remissyttrandena

Förslaget har lämnats utan erinran. RÅ infrågasätter dock med hänsyn

till att vittnesförhör förekommer i betydande omfattning vid de svenska hyresnämnderna om inte bestämmelserna om nordisk vittnesplikt borde gälla även vid dessa.

6.3 Åldersgräns för vittnesplikten 6.3.1 Departementspromemorian

Någon bestämd minimiålder för vittnesbehörighet förekommer inte i något av de nordiska länderna. Däremot finns föreskrifter om att rätten i fråga om den som är under 15 år — i Norge 10 år — skall särskilt pröva om vittnesförhör skall få ske. Även i övrigt finns särbestämmelser i fråga om så unga vittnen.

I promemorian påpekas att värdet av vittnesförhör med barn i allmänhet torde vara mycket begränsat. I fråga om minderåriga framstår dessutom olägenheterna med inställelse inför domstol i annat land som särskilt påtagliga. På grund av det anförda har man vid de nordiska överläggningarna enats om att endast den som fyllt 18 år skall få kallas enligt de nordiska vittnesreglerna. Skulle i något fall en yngre person behöva höras, får man alltså söka åstadkomma det på frivillig väg eller begära bevisupptagning inför domstol i det land där han vistas.

6.3.2 Remissyttrandena

Den föreslagna åldergränsen godtas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Länsåklagaren i Norrbottens län anför att vittne under denna ålder mera sällan torde kunna tänkas fara utan sällskap av vårdnadshavare till annat nordiskt land vilket skulle medföra väsentligt ökade kostnader och besvär, varför hörande av yngre vittnen i de flesta fall skulle omöjliggöras redan genom iakttagande av andra begränsningar i vittnesplikten.

Länsåklagaren i Malmöhus län anser behov föreligga att — särskilt i narkotikamål — höra yngre vittnen. Gränsen bör sättas vid 16 år. Det är för dagens ungdomar över 16 år inte förenat med några som helst olägenheter att inställa sig inför domstol i grannland. I ett fåtal fall, då brottet är mycket allvarligt och vittnesmålet är av synnerlig vikt för utgången, anser länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län det angeläget att ha möjlighet att under sanktionshot söka åstadkomma att en person mellan 15 och 18 år inställer sig vid domstolen.

6.4 Begränsningar i vittnesplikten med hänsyn till målets och utsagans betydelse m.m. 6.4.1 Departementspromemorian

Från norsk sida har under de nordiska förhandlingarna framhållits att det knappast kan komma i fråga att låta i Norge bosatta personer bli underkastade mera långtgående krav i fråga om resväg än vad som gäller vid kallelse till domstol inom Norge. Vittnesplikten borde därför begränsas på ett sådant sätt, att långväga vittnen inte kallas utan att starka skäl föreligger att höra vittnet.

Vid överläggningarna har mot denna bakgrund enighet uppnåtts om att inkallelse av nordiskt vittne skall få ske endast under förutsättning att målet är av någon betydenhet, att vittnesutsagan kan antas få väsentlig betydelse för utgången i målet och att det är av väsentlig betydelse att vittnet hörs i domstolslandet. Kallelse till annan domstol än den som handlägger målet skall vidare få ske endast i undantagsfall.

I promemorian framhålls att det är förenat med stora svårigheter att närmare ange gränsen mellan mål av någon betydenhet och övriga mål, eftersom alla omständigheter i samband med målet måste tas med i bedömningen. Domstolen bör ha betydande frihet vid bedömningen. Syftet med bestämmelsen är att i huvudsak undanta i första hand bagatellartade bötesmål och fordringsmål som rör mycket små värden. Andra dispositiva mål om obetydliga värden och objektivt sett utan nämnvärd betydelse i annat hänseende bör också i allmänhet undantas från tillämpningen av lagen. Vid bedömningen bör emellertid också kunna tas hänsyn till om målet för den enskilda parten har avsevärd betydelse. Familjemål och andra indispositiva mål får nästan undantagslöst anses vara av sådan betydenhet, att nordiskt vittne får kallas.

Kravet på att målet skall ha någon betydenhet föreslås i lagtexten komma till uttryck genom en bestämmelse om att rätten skall beakta bl.a. målets betydelse då den överväger att kalla nordiskt vittne.

Den andra begränsningen avser vittnesmålets betydelse för utredningen av målet. I promemorian framhålls i denna del att i Sverige varje person som vet något av betydelse i målet kan höras som vittne. Detta gäller också den som endast i obetydlig mån kan bidra till utredningen. Vid överläggningarna har det rått enighet om att man bör undvika vittneskallelser mellan länderna på alltför lösa grunder. Endast när vittnesförhöret kan antas ha väsentlig betydelse för utredningen bör kallelse få ske. Från norsk sida har särskilt framhållits, att man med hänsyn till den interna regleringen i detta avseende knappast kan acceptera att i Norge bosatta personer kallas i andra fall än när det kan anses ”maktpåliggende” att vittnet hörs i annat land, dvs. när särskilda eller möjligen synnerliga skäl föreligger för vittnets hörande. Detta är i allmänhet fallet endast om vittnesmålet är av avgörande eller i vart fall väsentlig betydelse för utgången. Innebörden i kravet att utsagan skall

antas få väsentlig betydelse varierar självfallet beroende på målets

karaktär. Sålunda måste anspråken på utsagans värde sättas lägre i ett allvarligt brottmål, där varje upplysningskälla måste tas till vara, än i ett

mindre betydelsefullt mål. En ytterligare förutsättning för kallelse av nordiskt vittne är enligt

promemorian att det är av väsentlig betydelse att vittnet hörs omedelbart

inför den dömande domstolen. I de fall då målet är av någon betydenhet

och vittnesutsagan är av väsentlig betydelse för utgången i målet, torde i

allmänhet också den nu angivna förutsättningen vara uppfylld. Det kan

emellertid tänkas fall då bevisupptagning lika gärna kan ske vid domstol i annat nordiskt land. Som exempel kan nämnas att vittnet endast skall yttra

sig i några få begränsade frågor som rör föga komplicerade förhållanden,

men som ändå intar en nyckelställning vid lösningen av målet i övrigt. I

brottmål och särskilt då grova brottmål kan dock subsidiär bevisupp-

tagning endast i undantagsfall medges.

En begränsning som anknyter till vikten av bevisomedelbarhet spelar större roll från dansk och norsk synpunkt, eftersom man i dessa länder i betydande utsträckning tillämpar subsidiär bevisupptagning. När en norsk

domstol i fråga om vittne som bor utanför avståndsgränserna prövar, om

det är ”maktpåliggende” att vittnet hörs vid domstolen, innefattar denna

prövning bl.a. frågan om bevisomedelbarheten i det särskilda fallet är av väsentlig eller kanske avgörande betydelse. Om man vill nå en så nära

överensstämmelse som möjligt mellan lagarnas lydelse i de olika länderna, kan därför den nu berörda förutsättningen inte utelämnas.

Enligt promemorian visar det anförda att kallelseförutsättningarna inte kan bedömas åtskilda från varandra. Domstolen bör i stället i varje särskilt

fall göra en samlad bedömning av målets vikt, vittnesutsagans betydelse

som sådan och vikten av att vittnet hörs vid rätten. Vid denna bedömning

bör rätten dessutom särskilt beakta de olägenheter vittnet kan komma att åsamkas på grund av resvägens längd eller av annan orsak.

6.4.2 Remissyttrandena

De föreslagna bestämmelserna lämnas i huvudsak utan erinran. Några remissinstanser uppehåller sig vid de tolkningssvårigheter som det i lagförslaget förekommande och i promemorian diskuterade uttrycket

"väsentlig betydelse” kan komma att medföra.

Karlskoga tingsrätt menar att det många gånger är svårt att på ett förberedande stadium avgöra om en omständighet som part vill bevisa saknar betydelse eller inte. Ännu svårare blir det att bedöma en vittnesutsagas betydelse för själva bevisningen av omständigheten. Det kan ifrågasättas om en gradering skall göras. Om övriga förutsättningar avseende målets betydenhet, olägenheter och kostnader föreligger bör kallelse få utfärdas. Är kostnaderna och olägenheterna små, såsom fallet

4 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

torde vara i gränstrakterna, bör kallelse kunna utfärdas utan några större

begränsningar. Det torde vidare vara omöjligt att utan vittnets hörande

avgöra vilka olägenheter som kan uppstå för vittnet. Före kallelse bör

därför vittnet beredas tillfälle yttra sig i frågan om hans inställning till förhöret. För att domstolen skall kunna ta ställning till om förutsättningarna för kallande av vittne föreligger, anser Umeå tingsrätt att den som begär

vittnesförhöret måste mer ingående än vad nu är fallet ange vad han avser att styrka med förhöret. Enligt tingsrättens uppfattning gäller detta även

varje annat vittnesförhör i målet. Domstolen måste ju göra en bedömning utifrån hela bevisläget för att kunna avgöra om det begärda vittnesförhöret kan antas ha väsentlig betydelse inte bara för utredningen utan även för utgången i målet. Länsåklagaren i Värmlands län anser att uttrycket "väsentlig betydelse”

och det i norska bestämmelser nämnda ”maktpåliggende' kan medföra sådan ingående bevisvärdering som rätten inte bör företa i detta sammanhang. Det borde vara tillräckligt att endast ge en rekommendation om

återhållsamhet i fråga om kallelser till nordiska vittnen och att då nämna de omständigheter som därvid bör särskilt beaktas såsom vittnesmålets bety-

delse, målets art och olägenheterna för vittnet. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt framhåller att man bör inta en viss restriktiv hållning i fråga om inkallande av vittne eller målsägande med lång resväg vare sig det

gäller inländsk eller utländsk person. Det nyssnämnda uttrycket kan därför inte förmodas ha en än mer restriktiv innebörd bara för att att veder-

börande måste passera en riksgräns. Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister anser att bestämmelsen inte får tolkas alltför restriktivt. Risk föreligger att ett snävt tillämpningsområde urståndsätter lagen.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt ifrågasätter om inte i stället i

tvistemål ett visst lägsta värde på tvisteföremålet och i brottmål ett minimistraff bör fastslås som undre gräns.

6.5 Vittnesförhör utom huvudförhandling 6.5.1 Departementspromemorian

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är enligt promemorian att skapa möjligheter att höra vittnen omedelbart inför den dömande dom-

stolen. Det kan därför synas som om något utrymme för kallelse av nordiskt vittne till förhör vid annan än den dömande domstolen inte skulle

finnas. I undantagsfall kan emellertid behov föreligga att kalla nordiskt

vittne också i dessa fall.

I det föregående har nämnts bl.a. att det i Danmark förekommer att

bevisupptagningen i ett vid landsret anhängigt mål sker vid underrätt. I mål

S1

vid hejesteret företas vanligen bevisupptagning vid lägre domstol. För

norsk rätts del gäller att vittne aldrig hörs i höyesterett. I fall som dessa, då

den subsidiära bevisupptagningen vanligen samlas till en och samma

domstol, är det av värde att den nordiska vittnesplikten får gälla. För

svensk och finsk rätts del är det svårare att finna situationer, då det skulle

vara motiverat att höra nordiskt vittne vid annan domstol än den som handlägger målet. Man kan emellertid tänka sig det fallet att vittnesförhör

enligt 36 kap. 19 § RB hålls i Malmö i ett vid Stockholms tingsrätt

anhängigt mål och att det bedöms angeläget att höra ett i Köpenhamn bosatt vittne vid samma tillfälle, för att därmed möjliggöra att vittnena hörs mot varandra. Naturligtvis kan behovet att höra två vittnen samtidigt

även motivera bevisupptagning utom huvudförhandling vid den domstol som handlägger målet. I promemorian föreslås därför möjlighet att kalla

nordiskt vittne till vittnesförhör utom huvudförhandlingen oavsett om

förhöret hålls vid den domstol som handlägger målet eller vid annan domstol. Kallelse till annan än den handläggande domstolen bör emellertid få ske endast om det är oundgängligen nödvändigt.

6.5.2¶Remissyttrandena

Remissinstanserna lämnar förslaget i denna del utan erinran. RÅ påpekar dock att i promemorian inte behandlas frågan om den nordiska

vittnesplikten också skall gälla vittnesförhör inför domstol under

förundersökning i brottmål (23 kap. 13 och 15 §§ RB, jfr danska retsplejeloven $ 809 och norska straffprocesloven $ 266). Vissa formuleringar i den föreslagna lagbestämmelsen synes närmast tyda på att så inte är förhål-

landet. Även om något större praktiskt behov av en sådan utsträckning av vittnesplikten knappast torde föreligga, kunde det enligt RÅ:s mening vara lämpligt att i det fortsatta lagstiftningsarbetet uttryckligen beröra problemet. Liknande synpunkter framförs av länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län:

6.6¶Utfärdande av kallelse

6.6.1¶Departementspromemorian

Med hänsyn till de i promemorian angivna förutsättningarna för att

nordiskt vittne skall få kallas har det vid de nordiska överläggningarna ansetts nödvändigt att låta den domstol som handlägger målet svara för kallelsen. Endast domstolen har den överblick som behövs för att avgöra om vittnet skall kallas. Det hindrar inte att part tar med vittne till

domstolen på sätt som nu ofta sker. Det sker emellertid helt på frivillig väg

och sanktionerna i vittnespliktslagen blir inte tillämpliga i fråga om sådant vittne.

I Danmark och Norge får vittne ett i kallelsen särskilt angivet varsel. Kallelsen innehåller uppgift om hur lång tid efter delgivningen vittnet har

rätt att få på sig före inställelsen. Är varslet eller kallelsefristen en vecka

och delges vittnet kallelsen fem dagar före inställelsen, behöver vittnet inte bege sig till domstolen utan kan utan vidare utebli. I Finland och Sverige förekommer inte denna ordning. Från danskt och norskt håll har emellertid framställts önskemål om att bestämmelser om kallelsefrist tas in

i lagarna om nordisk vittnesplikt. Mot detta har från finsk och svensk sida

inte gjorts någon invändning. I promemorian föreslås därför att en bestämmelse om kallelsefrist införs vad gäller nordiska vittnen. Kallelsefristens längd får bestämmas av domstolen med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

6.6.2 Remissyttrandena

Promemorians förslag godtas i huvudsak. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller dock att en tillämpning som innebär att en sådan frist utsätts i själva kallelsen kan leda till svårigheter. Ovisshet kommer då att råda om den kallade avser att inställa sig eller inte. Domstolen saknar underlag för att inställa förhandlingen och därigenom bespara parterna onödiga kostnader. Enligt hovrättens mening är det bättre om man från

svensk sida uppfyller önskemålet om kallelsefrist genom att, då kallelse begärs, alltid ange den sista dag då denna får delges. Liknande synpunkter

anförs av hovrätten för Övre Norrland samt Karlskoga och Västerås tingsrätter.

6.7¶Undantag från vittnesplikt m.m.

6.7.1 Departementspromemorian

I de nordiska länderna finns särskilda bestämmelser om undantag från vittnesplikt och om förbud att höra vittnen beträffande frågor som omfattas av tystnadsplikt. Syftet med bestämmelserna är att skydda

vittnet från den inte sällan svåra intressekollision som det kan innebära att tillgodose det allmänna intresset av att domstolen får riktiga uppgifter

samtidigt med att vittnets privata intressen tillvaratas. Genom bestäm-

melserna tillgodoses också tystnadsplikt till förmån för utomstående

personer. Slutligen skyddas det allmänna intresset av sekretess beträf-

fande förhållanden som inte utan skada för landets trygghet eller säkerhet kan avslöjas. Bestämmelserna på detta område är emellertid utformade på

olika sätt i de nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att de bestämmelser som gäller i det land där vittnet är

bosatt också skall tillämpas då vittnet efter kallelse enligt vittnesplikts-

lagen hörs i annat nordiskt land. Dessutom har de bestämmelser som gäller i domstolslandet ansetts böra tillämpas, i den mån undantagen där sträcker sig längre. |

Det anförda innebär enligt promemorian att en domstol som hör ett nordiskt vittne blir skyldig att kumulera bestämmelserna i den egna lagen med dem som gäller enligt lagen i det land där vittnet är bosatt. Frågan aktualiseras inte endast när vittnet uttryckligen förklarar att han önskar att slippa vittna. Domstolen har i stor utsträckning att ex officio bedöma vilka hinder som i det särskilda fallet föreligger mot vittnesförhöret eller mot att höra vittnet över särskilda förhållanden. Den föreslagna ordningen förut-

sätter att de olika länderna kontinuerligt håller varandra underrättade om

gällande bestämmelser i dessa hänseenden. Detta gäller också i fråga om

den praxis som utvecklas i dessa frågor.

Om det redan vid tidpunkten för vittneskallelsen är klart att vittnet inte får höras med hänsyn till bestämmelserna i domstolslandet eller det land där vittnet är bosatt, skall vittnet inte kallas. Detsamma kan ibland tänkas vara fallet i fråga om ett vittne som har rätt att vägra vittna. I övrigt får prövningen av hinder mot vittnesförhöret ske först när vittnet har kommit till rätten. Detta torde vanligen bli fallet. Det är givetvis viktigt att

domstolen handlar så, att onödiga resor undviks, särskilt när avståndet är långt.

Kumulationsbestämmelsen blir för svensk rätts del inte tillämplig på den som har kallats vid vistelse här i riket. Har han efter kallelsen återvänt till

annat nordiskt land och därefter på nytt kallats i det landet, skall kumula-

tion dock ske. Bestämmelsen om kumulation gäller också den som visser-

ligen är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land, men som inte

kallats enligt vittnespliktslagen utan frivilligt inställt sig vid domstolen på

parts begäran. I fråga om den som är bosatt i Sverige men av någon

anledning kallas medan han uppehåller sig i något annat nordiskt land, är

däremot RB:s bestämmelser tillämpliga.

Under överläggningarna har framförts farhågor för att domstolarna lätt kan begå fel vid tillämpningen av ett annat lands bestämmelser. Detta skulle exempelvis kunna leda till att ett vittne ålades vite, som sedan begärdes verkställt i bosättningslandet, fastän vittnet enligt bestämmelserna i det landet hade rätt att vägra vittna och därför inte borde ha

ådömts vitet. En sådan risk kan enligt promemorian inte uteslutas, särskilt

inte till en början. I promemorian nämns emellertid att nordiska verkställighetslagen medger möjlighet att underlåta verkställighet av beslut som beror på misstag. I 1 §i lagen sägs nämligen att en i annat nordiskt land

meddelad dom på böter — varmed jämställs rättegångsvite — ”må” verk-

ställas. En liknande ordning torde gälla i de andra länderna. Framställ-

ningar om verkställighet av beslut om böter och viten prövas i Sverige av

kriminalvårdsstyrelsen och i övriga länder av justitiedepartementet i

respektive land. Det finns därför möjlighet att i samband med verkstäl-

lighetsbegäran pröva om beslut i något fall blivit felaktigt.

6.7.2¶Remissyttrandena

Den föreslagna regeln om kumulation av utländska bestämmelser med

svensk rätt vid vittnesförhör lämnas i huvudsak utan erinran. Några remissinstanser berör de problem som kan uppstå vid regelns tillämpning. Svea hovrätt efterlyser en bestämmelse av innehåll, att den kallade i

samband med kallelsen bereds tillfälle att inom viss tid efter delgivning yttra sig över omständigheter, som enligt hans mening utgör hinder för inställelse eller förhör. Liknande synpunkter framförs av Södra Roslags tingsrätt.

Som exempel på de tolkningssvårigheter tillämpningen av den föreslagna regeln kan komma att innebära pekar hovrätten för Övre Norrland på begreppet ”vanärande'" i 36 kap. 6 § RB och motsvarande begrepp i t.ex.

dansk och norsk rätt samt på vanskligheten att fastställa innehållet i

utländsk rätt när det gäller att fastslå vad en tjänsteman på grund av meddelade instruktioner kan vara förhindrad att yttra sig om. Vidare nämner hovrätten de skillnader som finns mellan länderna i straffiatituder för brott av samma typ och den betydelse detta kan ha för tystnadsplikten. Regler om förbud mot vissa slag av vittnesförhör finns även i andra delar

av den svenska lagstiftningen än RB, exempelvis i lagen (1969:618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Det är hovrätten

obekant, huruvida det i andra nordiska länders lagstiftning finns sådana

mer fristående bestämmelser, som kan vara att beakta i förevarande sammanhang. Slutligen erinrar hovrätten om vad i promemorian anförs om

bosättning och varav framgår att en person med mycket lös anknytning till ett land kan anses bosatt där. Det kan inte enligt hovrättens mening vara rimligt att i sådant fall bosättningslandets lagstiftning skall tillämpas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan om felaktiga beslut av domstol i samband med tillämpandet av de föreslagna kumulationsreglerna behandlats alltför lättvindigt. Det är visserligen riktigt att

nordiska verkställighetslagen inte innebär några bindande åtaganden. Men

om verkställighet av bötesdomar sker i största utsträckning, kan det inte

anses rimligt att administrativ myndighet i verkställighetslandet överprövar riktigheten av domstolens avgörande. Detta bör i första hand ske genom överklagande till högre instans i domstolslandet och den det gäller bör från sitt hemland få den rättshjälp han kan behöva för att genomföra

ett överklagande. Vägrad verkställighet bör inte tillgripas i andra fall än

sådana där oriktigheten måste anses så uppenbar, att det kan anses strida mot ordre public att verkställa domen. Även Umeå tingsrätt anser att risken för felaktiga beslut inte beaktats tillräckligt. En förutsättning för

underlättande av tillämpningen av kumulationsregeln är inte bara att varje land får underrättelse om gällande bestämmelser i de andra länderna och

om utvecklingen av rättspraxis utan även att varje domstol hålls underrättad härom. Även om felaktiga beslut rörande utdömda tvångsmedel kan

”rättas” genom att inte gå i verkställighet måste den prövande myndigheten

ha tillgång till fler uppgifter än vad som framgår av nordiska verkställighetslagen för att kunna göra en rätt bedömning. Vid vägran att verkställa beslutade tvångsåtgärder bör vidare den prövande myndigheten underrätta

domstolen härom. Även Södra Roslags, Karlskoga och Västerås tings-

rätter, länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Föreningen Sveriges åklagare understryker vikten av

fortlöpande information om de i de olika länderna gällande bestämmelserna om undantag från vittnesplikt.

6.8¶Tvångsmedel mot vittne

6.8.1 Departementspromemorian

Tvångsmedlen mot tredskande vittnen anknyter till två olika skeden i

verkställigheten av vittnesplikten. Vissa tvångsmedel avser vittne som

vägrar efterkomma kallelse. Andra tar sikte på vittne som inställt sig men vägrar vittna eller i övrigt fullgöra sina skyldigheter vid rätten. Vid överläggningarna mellan de nordiska länderna har man varit ense om, att särskilda bestämmelser beträffande nordiska vittnen borde tillskapas

endast i det först nämnda hänseendet. När vittnet väl har kommit till

domstolen, bör däremot bestämmelserna om tvångsmedel i domstolslandets lag tillämpas.

Enighet har vidare rått om att inga andra tvångsmedel skall få

förekomma för att förmå vittnet att inställa sig än böter och vite samt förpliktande att ersätta rättegångskostnad. Hämtning av vittne från ett nordiskt land till ett annat skall däremot inte kunna förekomma. Inte heller

får andra frihetsinskränkande åtgärder tillämpas i sådant syfte.

Med böter avses i detta sammanhang endast penningböter samt

dagsböter i den mån sådana föreskrivs i något av länderna. Det danska systemet med ”Igbende bgde” bör däremot inte få användas på nordiskt

vittne för att förmå vittnet till inställelse. Vite förekommer endast i Finland och Sverige. I Finland är vite inte maximerat. Trots dessa

olikheter har enighet rått under de nordiska förhandlingarna om att vite bör få tillgripas.

Bestämmelserna om nordisk vittnesplikt föreslås, som förut har nämnts,

bli tillämpliga på den som är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land än domstolslandet. Därmed avses av naturliga skäl att de angivna förut-

sättningarna för lagens tillämpning föreligger vid tidpunkten för kallelsen

till domstolen. Bestämmelserna i RB gäller alltså i fråga om den som är

bosatt i Norge och vanligen vistas där men som vid tillfälligt besök i

Sverige blir kallad som vittne, exempelvis i samband med en trafikolycka. Är vittnet i detta fall kvar i Sverige vid tiden för inställelsen, kan han alltså med stöd av RB hämtas till rätten, om detta visar sig nödvändigt. Har han återvänt till Norge, kan däremot inga sanktioner komma i fråga från svensk sida, eftersom han inte kallats som nordiskt vittne. I sådant fall får därför ny kallelse utfärdas med tillämpning av de föreslagna vittnesbestämmelserna.

I promemorian framhålls att särskild uppmärksamhet påkallas i fråga om den som kallats enligt de nordiska reglerna men senare rest in i Sverige och uppehåller sig här vid tiden för inställelsen. Enligt de förut berörda bestämmelserna skulle hämtning inte vara möjlig i detta fall. Vid de nordiska överläggningarna har det emellertid ansetts, att domstolarnas nuvarande möjligheter att låta hämta tredskande vittne som befinner sig i domstolslandet inte kan få sättas åt sidan i fråga om de nordiska vittnena. De föreslagna begränsningarna i fråga om användningen av tvångsmedel på nordiska vittnen bör därför inte gälla för den som finns i riket när hämtning blir aktuell.

Av den tidigare redogörelsen framgår vilka tvångsmedel som i de nordiska länderna kan komma till användning mot vittne som inställt sig vid domstol men vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avlägga vittnesmål. I huvudsak föreligger överensstämmelse mellan de olika lagarna. Vissa skillnader finns emellertid. Särskilt kan nämnas det långa frihetsberövande som kan förekomma i Danmark och Finland. Under de nordiska förhandlingarna har avsteg inte ansetts böra göras från de bestämmelser som gäller i domstolslandet i fråga om den som inställt sig som vittne. .

Enligt promemorian är det angeläget att i samband med vittneslagstiftningens genomförande förekommande hinder mot delgivning av vittneskallelser som innehåller penningsanktion undanröjs. Verkställighet av utdömda processviten och böter i nordiskt land kan komma till stånd enligt de nordiska verkställighetslagarna. När det gäller verkställighet av den sanktion som innebär att vittne åläggs att betala rättegångskostnad föreligger däremot vissa svårigheter. Genom nordiska verkställighetslagen möjliggörs verkställighet här i riket av bl.a. dom i annat nordiskt land, genom vilken i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad. Svensk dom av samma innehåll får enligt lagen överlämnas för verkställighet till annat nordiskt land. Enligt förarbetena (prop. 1962:203 s. 24) torde med rättegångskostnad avses sådana kostnader som enligt 31 kap. RB kan utdömas i brottmål. Däri innefattas inte rättegångskostnad som ålagts vittne enligt 36 kap. 23 § RB.

I I $ lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge föreskrivs att lagakraftägande dom, som i annat nordiskt land meddelats i tvistemål eller angående skadestånd i brottmål gäller också här i riket. Med dom jämställs

bl.a. lagakraftägande beslut som i tvistemål — i domen eller under rätte-

gången — meddelats angående ersättning för rättegångskostnad. I olika

sammanhang har man diskuterat frågan om rättegångskostnadsbeslut som

rör vittne omfattas av lagen. Så har skett i betänkandet (SOU 1968:40 s.

71) Verkställighet av domar i förmögenhetsrättsliga mål. Frågan om verkställighet av kostnadssanktion mot vittne tas också upp i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1970:20) med förslag till lag om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Den i promemorian föreslagna lagen jämställer i vissa fall

med dom ett beslut om ersättning för rättegångskostnad. Detta sker i tvistemål, under förutsättning att en dom i målet enligt lagen blir gällande här i riket, och i brottmål, om kostnaden skall utgå till enskild part. Rättegångskostnadsbeslut i familjerättsliga mål faller utanför den före-

slagna regleringen. Detsamma gäller kostnad som i brottmål skall utges till statsverket. I fråga om beslut varigenom vittne åläggs att utge rättegångs-

kostnad anförs i 1970 års promemoria att frågan om erkännande av sådana beslut aktualiserar frågan om skyldighet att inställa sig som vittne i annat nordiskt land och att denna fråga övervägs i annat sammanhang. Mot

denna bakgrund har man funnit lämpligt att inte inbegripa sådana beslut.

Frågan antogs emellertid böra övervägas på nytt, om en nordisk vittnes-

plikt införs.

I samband med tillkomsten av nordiska vittnespliktsbestämmelser får

enligt nu föreliggande promemoria övervägas sådana ändringar i de

nordiska verkställighetslagarna i de olika länderna, att rättegångs-

kostnadsbeslut som avser vittne blir verkställbart i annat nordiskt land.

6.8.2 Remissyttrandena

De föreslagna bestimmelserna godtas eller lämnas utan erinran av

flertalet remissinstanser.

Svea hovrätt anser att, även om vissa skäl talar för att hämtning i undantagsfall borde kunna ske, behovet därav synes så ringa att ett ovillkorligt hämtningsförbud bör bibehållas.

Även överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt finner de föreslagna tvångsmedlen tillräckliga. Vad gäller lagtextens utformning synes det

emellertid — även om bestämmelserna är avsedda att ha karaktären av undantag från RB:s regler — med hänsyn till bestämmelsernas funda-

mentala betydelse för vittnesplikten över huvud taget och till före-

byggande av felaktig tillämpning väsentligt att lagtexten utformas så att däri antingen direkt anges vilka tvångsmedel som får tillämpas eller i vart fall görs en hänvisning till de bestämmelser i RB som berör tvångsmedel mot vittne, målsägande och part. Liknande synpunkter framförs av

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.

Köpings tingsrätt anför däremot att ekonomiska sanktioner är ganska

verkningslösa mot vissa personer. I ett allvarligt brottmål kan ett vittnes-

mål vara avgörande för utgången. Det hade varit önskvärt att möjlighet i undantagsfall tillskapats att begära hämtning av vittne från annat nordiskt land, t.ex. efter särskild prövning av myndighet i det landet att vittnets inställelse vid domstolen är oundgängligen påkallad med hänsyn till målets

vikt och vittnesmålets väntade betydelse. Likaså kunde man tänka sig särbestämmelser för gränsdistrikten. Från svensk synpunkt gäller det

senast anförda inte målsägande, som har rätt att vägra att yttra sig. Även länsåklagaren i Malmöhus län anser att hämtning skall kunna ske. Föreningen Sveriges åklagare uttalar att det från ren åklagarsynpunkt hade varit önskvärt att förslaget kunnat innehålla regler som möjliggjort

hämtning. Föreningen inser emellertid att förslaget grundar sig på en

sammanjämkning av nordiska intressen och rättsgrundsatser och att

önskemålet om sådan hämtning blir svårt att realisera. Föreningen är

därför beredd att acceptera förslaget i föreliggande skick.

I promemorian utvecklas hur en person som redan har delgetts vittneskallelse i Sverige och därefter återvänder till sitt bosättningsland Norge

måste delges ny kallelse såsom nordiskt vittne. Hovrätten över Skåne och

Blekinge framhåller att detta exempel endast bestyrker den kritik som hovrätten har framfört mot vittnespliktens konstruktion i promemorian.

Enligt hovrättens mening finns det inte något skäl varför kallelsen måste

göras om. Domstolen bör kunna döma ut böter eller vite men ett förordnande om hämtning kan däremot inte effektueras.

Hovrätten för Övre Norrland uttalar att verkningarna av vittnespliktslagen blir beroende av att praxis i fråga om delgivning utomlands av kallelser och verkställighet av utdömda påföljder för utevaro ändras. Vidare ifrågasätter hovrätten vad som i promemorian sägs om att sanktioner inte kan komma i fråga i nyssnämnda exempel. Den som vistas här i riket skall, även om vittnespliktslagen kommer till stånd, kallas enligt RB, och svenska bestämmelser är i sin helhet tillämpliga på honom. Om vittnet uteblir, skall om laga förfall inte föreligger påföljd utdömas. För en svensk

domstol måste det vara mycket svårt att känna till, om en i Sverige kallad

person befinner sig i annat nordiskt land vid tiden för förhandlingen. Ett

sådant riktigt beslut om utdömande av påföljd för utevaro bör enligt

hovrätten kunna verkställas enligt nordiska verkställighetslagen. Huruvida detta sker torde endast bero på viljan därtill i det land där verkställighet begärs.

6.9 Ersättning för inställelse

6.9.1¶Departementspromemorian

Under de nordiska överläggningarna har övervägts en ordning som

skulle innebära att ersättning till nordiskt vittne beräknas så, att den motsvarar det högsta beloppet vid en jämförelse mellan en beräkning enligt reglerna i domstolslandet och en beräkning enligt reglerna i det land där vittnet är bosatt. Emellertid föreligger omfattande skillnader i de olika ländernas bestämmelser om beräkning av vittnesersättningen. En kumulation skulle medföra tillämpningssvårigheter, inte minst därför att

bestämmelserna i de olika länderna är mycket detaljerade och svåröver-

skådliga. En ersättningsberäkning förutsätter ofta tillämpning av flera författningar av olika valör.

Under överläggningarna har i stället förordats att de olika länderna var för sig utarbetar ersättningsbestämmelser, vilka inbördes överensstämmer i sak. Även om den närmare regleringen av ersättningens beräkning bör ske i särskild kungörelse, bör i vittnespliktslagstiftningen anges att ersättningen skall innefatta gottgörelse för resekostnad och kostnad för uppehälle samt ersättning för tidsspillan.

Ersättning till nordiskt vittne och förskott på sådan ersättning bör enligt

promemorian alltid utgå av allmänna medel. Frågan om återgäldande till statsverket bör bestämmas enligt de interna reglerna i varje land. Även ett vittne som genom försumlighet orsakat särskilda kostnader skall ersättas i vanlig ordning. En annan sak är att vittnet kan komma att förpliktas att i skälig omfattning ersätta part eller statsverket den rättegångskostnad som vittnet orsakat.

Förskott till vittne av rese- och traktamentsersättning utgår enligt RB endast på begäran. I Danmark utbetalas vanligen förskottet utan särskild begäran i samband med kallelsen. Under de nordiska förhandlingarna har förordats en sådan ordning i fråga om nordiskt vittne och målsägande.

Förskottsbetalning bör därvid, när detta bedöms lämpligt, kunna ske genom översändande av färdbiljett.

I promemorian framhålls att ersättningsbestämmelserna skall tillämpas endast när vittnet kallats till domstolen med stöd av vittnespliktsreglerna. Inställer han sig utan kallelse från rätten, bör ersättningen bestämmas helt i enlighet med vad som gäller för sådana fall i domstolslandet.

6.9.2 Remissyttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det är svårt för den myndighet som utfärdar kallelsen att räkna ut och tillhandahålla för-

skottet. Detta bör i stället göras av den myndighet som delger kallelsen.

Hovrätten hänvisar i detta hänseende till 1968 års cirkulär till de allmänna domstolarna och åklagarna.

Promemorieförslaget föranleder vidare endast Köpings tingsrätt att

anmärka att det bör anges, då varje land skall utarbeta inbördes överens-

stämmande ersättningsregler, i vad mån vittnet är skyldigt eller berättigat

att anlita flyg. Tingsrätten ifrågasätter vidare om det är lämpligt att för-

skottsbeloppet tillställs vittnet direkt, därest man har särskild anledning misstänka tredska från vittnets sida. I sådant fall kunde tänkas en omväg via myndighet i bosättningslandet.

JK kritiserar den lagtekniska utformningen och anser att tillräcklig

anledning saknas att skilja mellan kallade och inte kallade vittnen och

målsägande. Att vittnesersättning enligt den föreslagna lagen endast skall

tillerkännas den som inställer sig efter kallelse framgår redan av 6 §. Det

förefaller därför som om 8 8 skulle kunna utgå liksom orden "efter kallelse” i 78. Efter orden "vid kallelsen” i 18 första stycket bör i så fall tilläggas

"eller, i fall då kallelse ej skett, vid tidpunkten för inresan till Sverige etc.” Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser att 8 § kan utgå. Västerås

tingsrätt anmärker att enär 8 § endast synes åsyfta bestämmelserna i 4 och

7 §8, hänvisningen bör begränsas till dessa lagrum.

6.10 Ansvaret för osann och ovarsam utsaga 6.10.1 Departementspromemorian

Det får enligt promemorian anses vara en naturlig konsekvens av en

utvidgad vittnesplikt att domstolarna i de nordiska länderna kan inskrida med sanktioner mot osann vittnesutsaga vid domstol i annat nordiskt land. Den utvidgade vittnesplikten skulle annars lätt kunna förlora i värde. En sådan utvidgning av straffbarheten torde kräva en uttrycklig lagbe-

stämmelse såvitt avser svensk rätt.

Som tidigare nämnts utgör ed eller försäkran en förutsättning för straffansvar enligt svensk rätt men inte i de nordiska länderna i övrigt. Enbart en utvidgning av tillämpningen av 15 kap. 1 och 3 §& BrB till att gälla också uppgift som lämnats vid domstol i annat nordiskt land får begränsad verkan med hänsyn till att vittnen hörs utan ed i Danmark och i

viss utsträckning också i Norge. Vid sådant förhållande torde det vara

nödvändigt att inskrida med sanktioner mot den som lämnar oriktiga

uppgifter, alldeles oavsett om utsagan lämnats under ed respektive försäkran eller inte. För en utvidgning av straffansvaret bör därför inte

krävas att vittnesförhöret vid domstol i annat nordiskt land hållits under ed

eller försäkran. Straff bör i stället kunna utdömas så snart någon vid

vittnesförhör inför domstol i annat nordiskt land lämnar osann uppgift

eller förtiger sanningen. När det gäller påföljden för osann utsaga framhålls i promemorian att det knappast kan komma i fråga annat än att låta varje land tillämpa de

straffsatser som gäller för motsvarande brott som begåtts inom det landet. Dessa bestämmelser är ett uttryck för hur allvarligt man i det landet ser på osanna vittnesuppgifter. Straffsatserna torde visserligen för svensk rätts del ursprungligen ha influerats av att utsagan alltid har avgetts under ed.

Detta bör emellertid inte utgöra hinder för att tillämpa samma straffsatser

även då utsagan avgivits utan ed, när sådan inte förekommer i det land där

vittnesutsagan avgetts, som är fallet i Danmark. När vittnesförhöret skett i Finland eller Norge bör naturligtvis hänsyn tas till om utsagan lämnats utan ed. I dessa fall bör straffet inom de vida latituder som gäller sättas lägre än om osann uppgift lämnats under ed eller försäkran.

Bestämmelserna i I5 kap. 4 §& BrB bör också ha motsvarande tillämpning

vid osann vittnesutsaga i annat nordiskt land. Det innebär att det inte skall

dömas till ansvar, om utsagan är utan betydelse för saken. Detsamma gäller om den osanna uppgiften rör förhållande som vittnet inte hade behövt yttra sig om och omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom.

I 15 kap. 14 § BrB finns också bestämmelser om verkan av frivillig

rättelse och liknande åtgärder. Enligt 15 kap. 15 & BrB är förberedelse till

mened och sådan stämpling till mened som innebär att någon söker anstifta

sådan gärning straffbara. Försök till mened är däremot inte straffbart. Dessa bestämmelser bör också äga motsvarande tillämpning när det är fråga om vittnesutsaga vid domstol i annat nordiskt land.

Med anledning av vad som nu anförts förordas i promemorian en

ordning som innebär att bestämmelserna i 15 kap. I, 3, 4, 14 och 15 §8 BrB skall äga motsvarande tillämpning om någon hörs som vittne inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge, och detta även om han hörs utan

ed eller försäkran.

En ordning som innebär att osann vittnesutsaga i nordiskt land blir ett brott enligt svensk lag, medför enligt promemorian inte behov av någon ändring i 2 kap. BrB. Efter en nyligen gjord ändring i 2 kap. 5 § andra stycket BrB (SFS 1971:964) kan åtal väckas utan särskilt förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigat därtill, bl.a. om brottet förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge.

6.10.2 Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser godtar i huvudsak förslaget om utvidgat straffansvar för osann och ovarsam utsaga eller lämnar det utan erinran.

Vissa remissinstanser framför dock kritik mot innehållet i den föreslagna

bestämmelsen och andra ifrågasätter lämpligheten av densamma. Av några

remissyttranden kan utläsas att osäkerhet råder vad gäller det avsedda

tillämpningsområdet för det utvidgade straffansvaret.

RÅ efterlyser en särskild undantagsbestämmelse beträffande personer

som avses i 36 kap. 13 § första stycket 2 och andra stycket RB. Enligt RÅ synes vidare utvidgningen av straffansvaret inte bli begränsad till att gälla förhörsutsagor avgivna enligt vittnespliktslagen. RÅ har ingenting att erinra häremot men menar att särskild föreskrift torde erfordras om en

sådan tillämpning inte anses önskvärd. RÅ anmärker vidare att eftersom

straffmaximum för osann partsutsaga ligger avsevärt under vad som gäller för mened hänvisning bör ske i lagtexten även till 15 kap. 2 § BrB. Hovrätten för Övre Norrland utgår däremot i sin bedömning från att den föreslagna bestämmelsen endast avser vittnen m.fl. som hörs enligt vittnespliktslagen, och anser att detta bör komma till klart uttryck.

Hovrätten anmärker vidare att i promemorian inte beaktats huruvida den

osanna utsagan skolat medföra straff enligt lagen i det land där brottet begicks. Enligt hovrättens mening kan det inte gärna komma i fråga att som menedsbrott enligt svensk lag anse gärning, som inte är brottslig enligt lagen i det land där gärningen företogs. Hovrätten hänvisar härvid bl.a. till att i prop. 1972:98 har föreslagits införande i BrB av en allmän regel om dubbel straffbarhet som förutsättning för svensk lags tillämplighet på brott som begåtts utom riket (se numera SFS 1972:812). Även Svea hovrätt erinrar om kravet på dubbel straffbarhet i nyssnämnda proposition. Enligt hovrättens uppfattning bör vid vittnespliktslagens utformning hänsyn tas

till de i propositionen angivna principerna. Västerås tingsrätt framhåller att det i och för sig skulle framstå som

oriktigt att göra skillnad mellan nordiskt vittne enligt den föreslagna lagen och annat vittne när det gäller möjligheten att här ådöma straff för osann utsaga i annat nordiskt land. Med hänsyn till den omfattning, som straffstadgandet bör ha, framstår det emellertid som mindre lämpligt att uppta

det i en lag av sådan speciell natur som den förevarande. En sådan

utvidgning av området för tillämpningen av aktuella bestämmelser i 15 kap. BrB bör vidare föregås av mera omfattande överväganden än dem

som skett i detta sammanhang. Mot den föreslagna bestämmelsen kan

dessutom i sak invändas att det inte ter sig tillfredsställande att döma en person för ”mened” även om han inte avlagt någon form av ed eller försäkran. Det kan över huvud ifrågasättas om BrB:s bestämmelser om osann utsaga i förevarande hänseende är så koncentrerade att de utan ändring lämpar sig för tillämpning utanför svenska förhållanden. Tingsrätten anser

på grund av det anförda att den föreslagna bestämmelsen bör utgå. Enligt

tingsrättens mening utgör denna inte heller en ovillkorlig förutsättning för reglerna i övrigt om nordisk vittnesplikt. Kvar står ju möjligheten för domstolslandet att beivra osann utsaga där.

Svea hovrätt delar de synpunkter på den föreslagna bestämmelsen som

anförts av Västerås tingsrätt och anser i likhet med tingsrätten att hithörande frågor förtjänar ytterligare övervägande. Det förhållandet att straffbestämmelserna för osann utsaga utformats olika i de nordiska länderna medför även andra mindre tillfredsställande konsekvenser. I enlighet med vad som uttalats i promemorian skall sålunda svensk domstol beträffande en i Danmark utan ed lämnad osann utsaga tillämpa samma straffsatser som för mened men däremot, om sådan utsaga avgivits i Finland eller Norge — med hänsyn till att i dessa länder lägre straffsatser

gäller för osann vittnesutsaga som lämnats utan ed — bestämma straffet

lägre. Enligt förslaget kommer vidare domstolen att få bedöma osann utsaga av part eller målsägande olika beroende på i vilket land gärningsmannen är bosatt. Så länge straffbestämmelserna i de nordiska länderna är så olika utformade som f.n. är fallet förefaller det hovrätten tveksamt om det alls är lämpligt att införa en bestämmelse som den föreslagna. Såsom i promemorian framhålls skulle visserligen den utvidgade vittnesplikten kunna förlora i värde om inte möjlighet fanns att inskrida med sanktioner mot osann utsaga vid domstol i annat nordiskt land. Det kan emellertid

ifrågasättas om inte i de jämförelsevis få fall, där en straffsanktion kan bli

aktuell, brott kan beivras i annan ordning. Under den fortsatta utredningen bör därför undersökas om det är möjligt att införa en särbestämmelse i den nordiska utlämningslagen som medger ett utlämningsförfarande i dessa speciella fall.

Länsåklagaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte det utvidgade straffansvaret rätteligen borde intas i BrB. Denna uppfattning delas av

länsåklagaren i Värmlands län, som vidare framför att straffbestäm-

melsen därjämte i likhet med vad som gäller i övriga nordiska länder torde kunna utsträckas att omfatta alla vittnesutsagor inför svensk domstol oavsett om ed eller försäkran avlagts. Mot bakgrunden av den föreslagna

utvidgningen av straffansvaret bör även tillses att domstolarna i de nordiska länderna föreskrivs skyldighet att alltid upplysa vittnen om

påföljderna för osanna utsagor. Beträffande sistnämnda fråga framförs

liknande synpunkter av länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län. Svea hovrätt anser att den kallade i samband med kallelsen bör erinras om de

påföljder han riskerar vid osann utsaga liksom om äventyr för utevaro.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som i huvudsak inte har något att

anföra mot den föreslagna bestämmelsen, erinrar om att vittneseden har

avskaffats i Danmark och inte heller i Norge eller Finland används i sådan

utsträckning som i Sverige. Det kan övervägas om inte eden bör anses vara

föråldrad. Vittnet bör på lämpligt sätt få klart för sig att han lämnar

uppgifter under ansvar. Hovrätten föreslår därför att en särskild utredning görs om avskaffande av ed och försäkran inför domstol.

6.11¶Editionsplikt

6.11.1 Departementspromemorian

Vid överläggningarna har övervägts om en allmän nordisk editionsplikt

borde införas som ett komplement till vittnesplikten. För en sådan lösning talar det nära sambandet mellan vittnesplikten och editionsplikten. Något starkare behov av en sådan ordning torde emellertid inte föreligga. De

nuvarande möjligheterna att åstadkomma edition med hjälp av bestämmelserna om bevisupptagning vid utländsk domstol synes i allmänhet vara

fullt tillräckliga.

Under de nordiska överläggningarna har emellertid förordats en begränsad editionsplikt för nordiska vittnen. Den innebär enligt promemorian att sådant vittne skall kunna föreläggas att ta med skriftliga dokument till domstolen och förete dem där. Skyldigheten begränsas på

samma sätt som skyldigheten att vittna. En sådan ordning torde innebära

praktiska fördelar bl.a. genom att man undviker två skilda förfaranden i de

fall då den som skall höras som vittne också är skyldig att förete handlingar i målet.

Den begränsade editionsplikt som förordats omfattar endast den som faktiskt hörs som vittne eller målsägande. Nära anhörig som utnyttjar sin

rätt att inte vittna, kan alltså inte åläggas att förete de handlingar som han

innehar. Även i andra fall kan frågan om edition avgöras först sedan det bestämts om vittnesförhör skall äga rum och vad detta skall omfatta med hänsyn till förekommande tystnadsplikt eller andra begränsningar, eftersom editionsplikten begränsas också av bestämmelserna om förbud att höra vittne och rätt för vittne att vägra yttra sig.

I 38 kap. RB finns särskilda regler som inskränker editionsplikten. De

anknyter i sak till motsvarande bestämmelser i vittneskapitlet. Den föreslagna bestämmelsen om begränsning av editionsplikten för nordiskt vittne bygger enligt promemorian emellertid formellt sett inte på bestämmelserna i 38 kap. RB utan har konstruerats på annat sätt. Detta hänger delvis

samman med att vittnesförbuds- och vittnesbefrielsereglerna i det land där

vittnet är bosatt skall kumuleras med motsvarande bestämmelser i domstolslandet. Ett annat skäl är att reglerna i 38 kap. RB syftar på innehavaren av en handling, oavsett om han är vittne eller inte. När det gäller nordiska vittnen bör föreskrivas att editionsplikten inte gäller i fråga

om handling vars innehåll är sådant att ett vittne inte får höras eller kan

vägra att yttra sig över det. En sådan lösning torde inte innebära någon saklig skillnad jämfört med reglerna i 38 kap. RB, när det är fråga om företeende av handling som innehas av vittne eller av målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan.

I promemorian framhålls att när domstol kallar nordiskt vittne domstolen kan i samband med kallelsen förelägga honom att förete sådan skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis. Editionsföreläggande kan också utfärdas vid annat tillfälle. Föreläggandet bör

innehålla uppmaning att ta med handlingen vid inställelsen för att förete

den vid förhandlingen. Föreläggandet kan utfärdas vid vite. Försiktighet bör iakttas i sådana fall där den kallade har rätt att vägra vittnesmål. Innan

handlingen företes inför domstolen skall innehavaren få yttra sig. Han får

därigenom tillfälle att åberopa tystnadsplikt eller annat skäl för att slippa förete handlingen. Det avgörande är därvid handlingens innehåll. Det kan givetvis hända att den som kallats anses skyldig att vittna men slipper att förete handlingen.

Ett generellt undantag från editionsplikten bör gälla för minnesanteck-

ningar och andra uppteckningar för personligt bruk. Detta överensstämmer med gällande svensk rätt. Undantaget motiveras av att sådana uppteckningar i regel är av strängt personlig karaktär och att upptecknaren därför bör få avgöra om de skall lämnas ut. Vid synnerliga skäl bör han emellertid vara skyldig att lämna ut anteckningarna. Det kan exempelvis vara fråga om ett avgörande vittnesmål i ett grövre brottmål, där vittnet säger sig stödja sin berättelse på sådana anteckningar.

I fråga om ersättning till vittne för kostnader och besvär som orsakats genom editionsföreläggandet, avses domstolslandets lag bli tillämplig. För svensk del finns bestämmelser i 38 kap. 7 § RB om rätt till skälig ersättning. Denna skall utges av enskild part, om parten påkallat editionen. I annat fall utgår ersättningen av allmänna medel.

6.11.2 Remissyttrandena

Vad promemorian i denna del innehåller lämnas utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland anser dock att lydelsen av den föreslagna lagtexten kan erbjuda tolkningssvårigheter i fråga om målsägande som vägrar yttra sig.

6.12 Immunitet .6.12.1 Departementspromemorian

I lagen (1964:543) om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet föreskrivs att, om någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol som tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål, skall i fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som med avseende på honom föreskrivs i bl.a. brottmålskonventionen. Konventionen innehåller i art. 12 en immunitetsregel som alltså gäller som svensk rätt. Enligt denna artikel får vittne eller sakkunnig, som på kallelse inställer sig vid judiciell myndighet i det ansökande landet, inte på dess område lagföras eller fängslas eller på annat sätt underkastas frihetsinskränkning på grund av gärning eller dom från tiden före avresan till domstolslandet. Detta gäller oavsett vilken nationalitet den kallade har. Samma immunitet åtnjuter tilltalad i fråga om sådan till tiden före avresan hänförlig gärning eller dom som inte avses med kallelsen. Immuniteten är tidsbegränsad. Om vederbörande frivilligt stannar kvar i inställelselandet under en sammanhängande tid av 15 dagar efter det hans närvaro inte längre påkallas upphör immuniteten. Detsamma gäller om han efter att ha lämnat landet återvänder dit.

Immunitetsregler finns också i 12 § lagen (1957:668) om utlämning för brott och i 7 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. De har karaktären av villkor för att utlämning skall medges. 5 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

Vid de nordiska överläggningarna har rått allmän enighet om att en särskild immunitetsregel bör tas in i vittnespliktslagstiftningen och att den till innehållet bör nära ansluta sig till immunitetsregeln i brottmålskonventionen.

För svenskt vidkommande gäller visserligen att immunitetsreglerna i brottmålskonventionen genom 1964 års lag införlivats med den interna lagstiftningen. Immuniteten enligt denna lag avser emellertid endast brottmål. De nordiska vittnesreglerna gäller däremot också kallelse av vittne i tvistemål. Under överläggningarna har också förelegat enighet om att immunitetsregeln bör innehålla uttryckligt förbud mot utlämning till tredje land.

6.12.2 Remissyttrandena

Utformningen av den föreslagna bestämmelsen om immunitet kritiseras av några remissinstanser. Andra åter tar upp frågor rörande personer som förbjudits inresa i riket eller vars inresa är beroende av särskilt tillstånd.

RÅ anser att till förebyggande av tolkningssvårigheter regeln bör utformas i närmare anslutning till art. 12 i brottmålskonventionen på så sätt att orden "åtalas eller straffas” utbyts mot ”lagförs eller fängslas eller på annat sätt underkastas frihetsinskränkning'. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anför liknande synpunkter men anser att tillägg bör göras med innehåll att stämning i brottmål inte får delges vederbörande. Stämningsansökan till domstol i sådana mål bör dock rimligen inte hindras på grund av att vederbörande av här aktuella skäl befinner sig i riket. Att bestämmelsen om immunitet även gäller vid frivillig inställelse bör anges i lagtexten. Hovrätten för Övre Norrland påpekar att den föreslagna immunitetsregeln inte torde gälla den som efter förvisning återvänt till Sverige för att höras enligt vittnespliktslagen. Problemet synes inte ha uppmärksammats i samband med tillkomsten av motsvarande bestämmelse i 1964 års lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet. Det är enligt hovrättens mening självklart, att utlänningslagen (1954:193) inte bör vara tillämplig, om någon — åtminstone efter domstols kallelse — inställer sig för att höras som vittne eller motsvarande vid domstol, och ett tillägg av denna innebörd bör i samband med tillkomsten av vittnespliktslagen tillfogas utlänningslagen. Köpings tingsrätt tillägger att det åtminstone i motiven borde utsägas att sådan inresa inte kan föranleda påföljd. Speciellt i dessa fall verkar dock immunitetsperioden onödigt lång.

Statens invandrarverk framhåller att särskilda problem kan uppstå vid kallelse av utlänning som är förvisad eller utvisad från Sverige eller som inte utan visering äger inresa i Sverige. Beslut om förvisning eller utvisning innehåller alltid förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Önskar utlänningen under förbudets giltighetstid återvända till Sverige måste han i

förväg inhämta särskilt tillstånd därtill. Tillstånd för kort besök i riket för

angelägenhet av synnerlig vikt meddelas av Kungl. Maj:t eller invandrarverket. Utlänning, som är viseringspliktig, får inte inresa i Sverige förrän han erhållit visering. Detta gäller även utlänning som med giltigt uppehållstillstånd vistas i annan nordisk stat. Visering meddelas av invandrarverket eller under vissa omständigheter av vederbörande svenska beskickning. Nu berörda problem bör beaktas i förevarande lagstiftningsarbete. Även Umeå tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför liknande synpunkter.

6.13¶Målsägande

6.13.1 Departementspromemorian

Förhör med målsägande utgör i brottmål en viktig upplysningskälla. I

Danmark och Norge hörs också målsäganden som vittne. Även i Finland och Sverige fyller målsägandeförhöret ofta en roll som i betydelse kan

jämställas med vittnesförhöret. Det kan enligt promemorian knappast

komma i fråga att lämna målsägandeförhöret utanför en nordisk lagstiftning om vittnesplikt. Vid de nordiska överläggningarna har därför enighet

rått om att införa skyldighet för målsägande att inställa sig för förhör vid

domstol i annat nordiskt land. Med hänsyn till den olikartade nationella regleringen av målsägandeförhöret blir vissa särbestämmelser nödvändiga.

I fråga om målsägande som är bosatt i Finland och hörs i Sverige

inställer sig inte några problem, eftersom hans ställning i båda länderna är

densamma. När det gäller en målsägande som är bosatt i Danmark eller

Norge och hörs vid svensk domstol uppkommer frågan om han skall höras som vittne, eftersom en sådan ordning gäller i hans hemtand, eller om han

skall höras enligt RB:s ordning. Övervägande skäl talar för att han hörs enligt den ordning som gäller i fråga om svensk målsägande. Den syn på

målsägandens ställning i processen som ligger till grund för RB bör ha giltighet även i fråga om målsägande som kallas enligt vittnespliktslagen.

I fråga om en person som är bosatt i Sverige eller Finland och som skall höras vid domstol i Danmark eller Norge, framhålls i promemorian, att det skulle framstå som stötande att en målsägande, som i sitt hemland inte lämnar sin berättelse under straffansvar, i ett annat land skall tvingas yttra sig under hot om straff för osann utsaga eller att han skall kunna förmås att yttra sig under hot om häkte eller annan sanktion. Däremot synes hinder

inte böra möta mot sådana tvångsmedel som endast syftar till att få målsäganden att inställa sig. | | Målsägande hörs i Finland och Sverige utan ed eller försäkran och

menedsbestämmelserna är därför inte tillämpliga på honom. I Danmark

och Norge hörs målsäganden däremot som vittne under straffansvar. Från

dansk och norsk sida har man förklarat sig beredd att i lagen ta in bestämmelser av innebörd att den som är bosatt i Finland eller Sverige och

enligt reglerna i dessa länder är att anse som målsägande skall höras utan

ed eller försäkran och utan att riskera någon straffsanktion för osann utsaga. Påtryckningsmedel i syfte att få honom att yttra sig skall inte förekomma.

6.13.2 Remissyttrandena

Promemorians förslag lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Hovrätten för Övre Norrland anmärker dock att i enlighet med vad tidigare anförts målsägande i Finland i vissa frågor kan höras under sanningsför-

säkran, Under ifrågavarande rubrik förutsätts det att målsägande hörs i Finland utan försäkran. Promemorian lämnar inte svar på frågan om man

från finsk sida varit villig att undanta svensk målsägande från reglerna om att målsägande kan höras under sanningsförsäkran.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anser att lagtexten synes oklar i

fråga om tillämpligheten av 2 § på målsägande. I 5-8 §§ anses att dessa

lagrum gäller även målsägande. [ 2 § första och tredje styckena talas däremot endast om vittne och vittnesutsaga. Västerås tingsrätt framför

liknande kritik.

6.14 Partsförhör 6.14.1 Departementspromemorian

Vid de nordiska överläggningarna har övervägts att införa en plikt också för parter att inställa sig vid domstol i annat nordiskt land. Det har påpekats att partsförhör ofta är en lika viktig upplysningskälla som vittnes-

och målsägandeförhören. Enighet har därvid rått om att en sådan inställelseplikt i huvudsak borde inskränka sig till mål som rör vårdnaden om barn, faderskapsmål och mål om äktenskaplig börd. I fråga om de nu

nämnda måltyperna är det ofta mycket angeläget att rätten kan höra parterna personligen, vare sig det sker under sanningsförsäkran eller inte.

Det har under överläggningarna rått enighet om att inställelseplikten bör

anknytas till de bestämmelser som gäller för nordiskt vittne och sålunda

endast avse den som fyllt 18 år. Inställelse skall endast kunna påfordras under de förutsättningar som gäller för vittnesförhör. Med hänsyn till de aktuella målens art torde målen praktiskt taget alltid få anses vara av tillräcklig betydelse. Hämtning skall endast få ske av part som uppehåller sig i domstolslandet. Förekommande hinder mot hörande av part under sanningsförsäkran eller annars angående särskilda förhållanden bör

kumuleras. Editionsplikten skall också gälla part och han bör skyddas av

immunitetsregeln. De angivna bestämmelserna bör tillämpas också när

parten inställt sig personligen utan kallelse.

6.14.2 Remissyttrandena

Promemorians förslag lämnas med några redaktionella påpekanden rörande lagtexten i allt väsentligt utan erinran. Det hade enligt länsåklagaren i Värmlands län varit av intresse om

promemorian redovisat de överväganden som förekommit vad gäller den

föreslagna begränsningen av möjligheten att inkalla part till endast vissa mål. Med hänsyn till partsförhörets betydelse som bevismedel måste ifrågasättas om inte sådana regler kunnat formuleras beträffande

immunitet m.m. att partsförhör i annat nordiskt land kunnat möjliggöras i större utsträckning.

7¶Delgivning och bevisupptagning inom Norden

7.1 Rätt att sända framställning om delgivning och bevisupptagning direkt till behörig myndighet 7.1.1 Departementspromemorian

Enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet är endast domstolar och åklagarmyndigheter berättigade att sända framställning direkt till den myndighet som skall verkställa åtgärden. Annan myndighet är hänvisad till

att göra framställning via konsul eller på diplomatisk väg med stöd av 1954 års Haagkonvention eller att anlita förfarandet i delgivningskonventionen. Eftersom framställning om bevisupptagning enligt 1954 års konvention endast kan göras av judiciell myndighet, är det enligt promemorian i

praktiken endast delgivningsframställningar som måste göras på detta

mera omständliga sätt.

Frågan om direkt skriftväxling mellan myndigheter i de nordiska länderna har i tidigare sammanhang varit uppe i Nordiska rådet (se rekommendation nr 20/1954). Juridiska utskottet underströk i detta ärende, att förslaget endast avsåg det rent tekniska vidarebefordrandet av brev och inte tog ställning till i vilken utsträckning myndigheterna i de nordiska länderna hade rätt att hänvända sig till varandra. Från norsk sida

uttalades att en sådan ordning i stor utsträckning redan gällde i Norge

varför några särskilda bestämmelser inte behövdes. Från dansk sida till-

styrktes den föreslagna ordningen i den mån ärendet i fråga inte var av hemlig natur eller krävde koordinerad behandling eller Danmarks förhållande till andra, icke-nordiska länder nödvändiggjorde särskild behandling.

Med dessa uttalanden förklarades ärendet vara slutbehandlat för dansk och norsk räkning.

För svensk del finns särskilda bestämmelser om direkt skriftväxling i

fråga om vissa rättsområden, t.ex. i kungörelsen (1935:575) angående skriftväxling med utländska myndigheter i sådana frågor om hand-

räckning, som avses i konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning, kungörelsen (1962:513) med vissa föreskrifter om indrivning och redo-

visning av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller

Norge samt kungörelsen (1962:514) angående indrivning i Danmark, Finland, Island etler Norge av underhållsbidrag. Svenska myndigheters

kontakter med utländska myndigheter torde i övrigt regelmässigt få ske

genom UD.

Under de nordiska överläggningarna har rått enighet om att också andra

myndigheter än domstolar och åklagarmyndigheter borde få möjlighet att vända sig direkt till myndighet i annat nordiskt land med framställning om delgivning. Endast statliga myndigheter borde komma i fråga.

I promemorian uttalas att det från svensk sida inte synes föreligga något hinder mot att framställningar om delgivning från andra statliga myndigheter än domstolar och åklagarmyndigheter sänds direkt till myndighet i annat nordiskt land som har att ombesörja delgivningen. Möjligheten till

avtal om direkt skriftväxling framhålls särskilt i Haagkonventionerna. När det gäller bevisupptagning förutsätts i 1954 och 1970 års Haagkonventioner och brottmålskonventionen att framställning om bevisupptagning görs av

judiciell myndighet. Rättshjälpsprotokollet utgår från denna närmast självklara begränsning, som bör tas till utgångspunkt också för det vidgade

nordiska samarbetet. Framställning om bevisupptagning får därför även i

fortsättningen göras endast av domstol och åklagarmyndighet.

7.1.2 Remissyttrandena

Svea hovrätt betecknar det som ett framsteg att direkt skriftväxling

mellan berörda statliga myndigheter möjliggörs i förhållande till samtliga

nordiska länder. Liknande uttalanden görs av Västerås tingsrätt och över-

åklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt. Med hänsyn till den i promemorian tidigare berörda svårigheten att få kallelser som innehåller vitesförelägganden delgivna i Norge ifrågasätter RÅ om inte detta problem borde undanröjas genom en uttrycklig klausul i konventionen. Alternativt kan anges i vittnespliktslagen att andra tvångs-

medel enligt RB än hämtning får användas. Överåklagaren i Stockholms

åklagardistrikt anmärker att enligt brottmålskonventionen, vilken ratifi-

cerats av bl.a. Danmark, Norge och Sverige, gäller att i 36 kap. 20 § RB angivna påföljder för utevaro inte får tillämpas beträffande vittne, som delgetts kallelse i konventionsstat genom förmedling av utländsk myndighet. Mot denna bakgrund och då ju brottmålskonventionen är avsedd att

jämväl fortsättningsvis äga tillämpning i den mån den nu föreslagna

konventionen inte föreskriver annat synes det nödvändigt att på ett mera påtagligt sätt än vad som skett i promemorian uppställa konkreta förslag till en reglering som medför att nu föreliggande hinder mot ett förverkligande av den reella vittnesplikten undanröjs. Det synes därför vara av största vikt att sådana föreskrifter kommer till direkt uttryck i konventionens inledande artikel.

Svea hovrätt pekar på att konventionsförslaget inte anger vilka myndigheter, som äger göra framställning om bevisupptagning. I likhet med vad som skett i rättshjälpsprotokollet bör för tydlighetens skull anges att framställning endast kan göras av judiciell myndighet.

7.2 Behörig myndighet att motta framställning om delgivning och bevisupptagning 7.2.1 Departementspromemorian

En framställning med stöd av rättshjälpsprotokollet om delgivning eller bevisupptagning i Danmark kan i både tvistemål och brottmål sändas till domstolen i den domkrets, där den som söks för delgivningen eller bevisupptagningen är bosatt eller uppehåller sig (i Köpenhamn till Praesidenten for Kuebenhavns Byret). Framställning om delgivning eller bevisupptagning i brottmål bör dock i första hand sändas till politimesteren i den politikrets där den som söks är bosatt eller uppehåller sig (i Köpenhamn Politidirektoren och på Färöarna Landfogeden). Råder ovisshet om i vilken politikrets den sökte uppehåller sig eller finns det annat skäl för detta kan framställningen sändas till vederbörande statsadvokat eller till Rigsadvokaten, Köpenhamn. Avser framställning bevisupptagning eller delgivning på Grönland sänds den till Ministeriet for Gronland, Köpenhamn.

Framställning om delgivning i tvistemål eller om bevisupptagning i Norge sänds till vederbörande herreds- eller byrett. Avser framställningen delgivning i brottmål, sänds den till vederbörande politimester.

En begäran från domstol eller åklagare i Danmark eller Norge om delgivning i Sverige sänds till länsstyrelsen i det län där den som söks för delgivningen bor. Framställning om bevisupptagning sänds till den underrätt inom vars domkrets den som söks bor eller uppehåller sig. Har denne medgett att bevisupptagningen sker vid annan underrätt, sänds framställningen dit.

Vid de nordiska överläggningarna rådde enighet om att de nu angivna myndigheterna också i fortsättningen bör utgöra mottagarmyndigheter. Från finsk sida föreslogs att framställning till Finland skulle sändas till länsstyrelse, om den avsåg delgivning, och till underrätt om den avsåg bevisupptagning i enlighet med vad som gäller för Sveriges del.

7.2.2 Remissyttrandena

Vad i promemorian anförs under denna rubrik föranleder endast länsåklagaren i Norrbottens län att framhålla att de myndigheter, mellan vilka skriftväxling skall ske, bör bestämmas så att snabbheten i förfarandet inte förloras.

7.3 Kostnaden för delgivning och bevisupptagning 7.3.1 Departementspromemorian

Man enades vid överläggningarna om att inte företa någon ändring i sak i den ordning som f.n. gäller enligt art. 3 i rättshjälpsprotokollet. Kostnaden för delgivning och bevisupptagning skall alltså bestridas av den stat inom vars område den begärda åtgärden vidtas. Från huvudregeln undantas kostnaderna för annan sakkunnigbevisning än blodundersökning. Sådana kostnader kan ofta uppgå till mycket stora belopp. Det måste därför enligt promemorian anses rimligt att kostnaden får återkrävas.

Denna ordning innebär bl.a. i fråga om bevisupptagning stora fördelar för den part som åberopat bevisningen. Han blir inte skyldig att återgälda kostnaden, som fallet skulle ha varit om kostnaden utgått av allmänna medel i domstolstandet. Man kan ha olika uppfattningar om det rimliga i en sådan ordning. Fördelarna med att slippa kostnadsreglering länderna emellan har emellertid ansetts så stora, att det fått fälla utslaget.

7.3.2 Remissvyttrandena

Den föreslagna regleringen har inte mött någon kritik.

7.4 Språkfrågan 7.4.1 Departementspromemorian

Den nära släktskapen mellan de danska, norska och svenska språken har enligt promemorian gjort bestämmelser om tillämpligt språk och översättning överflödiga.

Framställning om delgivning och bevisupptagning mellan myndigheter i Danmark, Norge och Sverige avfattas på den ansökande myndighetens språk. Delgivningsbevis liksom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagning upprättas på den verkställande myndighetens språk. I tilläggsprotokollet har däremot fått anges, att handlingar som är avfattade på isländska skall i erforderlig omfattning åtföljas av bestyrkt översättning

till danska, norska eller svenska.

När Finland kommer med träder språkfrågan i förgrunden. Handlingar som avfattats på finska måste i viss utsträckning översättas till annat

nordiskt språk. Vid de nordiska överläggningarna rekommenderades följande ordning.

Framställning om delgivning eller bevisupptagning skall alltid vara avfattad på något av danska, norska och svenska språken eller åtföljas av

översättning till något av dem. Från finsk sida upplystes att delgivningen

och bevisupptagningen i Finland ofta kan företas utan att handlingarna

översätts till finska. I den mån översättning behöver göras kan detta i viss utsträckning ske vid myndigheten.

Från den nämnda regeln görs det undantaget, att handling som skall

delges inte behöver vara översatt om den som söks för delgivningen frivilligt mottar handlingen.

Kravet på översättning till danska, norska eller svenska språket skall

även gälla i fråga om delgivningsbevis liksom andra handlingar som

föranletts av en delgivningsframställning. Protokoll från bevisupptagning

och tillhörande handlingar skall däremot upprättas på språket i den stat där bevisupptagningen har ägt rum. Handlingar rörande verkställd

bevisupptagning i Finland skall sålunda normalt inte följas av någon

översättning till annat nordiskt språk utan översättning får i princip ombesörjas av den myndighet som gjort framställningen om

bevisupptagning.

Genom att Finland är tvåspråkigt ställer det sig emellertid i allmänhet

lättare att i Finland åstadkomma en översättning av finska bevisupptagningsprotokoll till svenska språket än att översättning sker i den ansökande staten. Från finsk sida förklarades därför, att en begäran om

sådan översättning i allmänhet skulle efterkommas.

Som framgår av vad som har sagts nu kommer enligt promemorian behövlig översättning av framställningar, delgivningsbevis och bevisupptagningsprotokoll att ske i Finland. I fråga om protokoll från bevisupptagning i Finland gäller dock detta endast om översättning begärts

av den ansökande staten. Vid överläggningarna förordades att kostnaden

för översättning som sker i Finland skall kunna föranleda kostnadskrav

mot ansökande myndighet endast om översättningskostnaden uppgår till större belopp.

7.4.2¶Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser lämnar förslaget i huvudsak utan erinran. Viss

kritik går ut på att behovet av översättning torde vara större än vad som förutsätts i promemorian. JK anmärker att handlingar avfattade på finska eller isländska

undantagslöst torde få översättas. Med hänsyn härtill bör översättning

regelmässigt ske utan särskild begäran. RÅ delar denna uppfattning och framhåller att en föreskrift om översättning utan särskild anmodan inte synes bli särskilt betungande för det land där bevisupptagningen skett,

eftersom avsevärda kostnader för översättning skall ersättas av den stat

som gjort framställningen. Liknande synpunkter på frågan om översättning skall ske först efter särskild begäran framförs av länsåklagaren i

Göteborgs och Bohus län.

Köpings tingsrätt och överåklagaren i Malmö åklagardistrikt är

tveksamma inför påståendet i promemorian att den nära släktskapen

mellan de danska, norska och svenska språken gör bestämmelser om

tillämpligt språk och översättning överflödiga. Tingsrätten ifrågasätter om

det inte är lämpligt med någon ”anvisningstolk” till vilken man i vissa fall kan vända sig.

Mot den föreslagna bestämmelsen att handling som skall delges inte

behöver översättas om vederbörande frivilligt mottar den anmärker

statens invandrarverk att innebörden härav inte har utvecklats i promemorian. Frivilligheten i sig kan dock enligt verkets mening inte rent

allmänt anses vara ett kriterium på att en översättning är onödig. Exempelvis kan en i Sverige bosatt inte finskspråkig person sökas för delgivning av handlingar på finska. Det faktum att han — kanske av oförstånd eller av räddhåga inte protesterar när handlingarna överlämnas till honom kan innebära att han plötsligt finner sig vara delgiven ett kanske omfångsrikt och för honom helt obegripligt material, som han eventuellt

snarast måste ta ställning till. Verket anser detta vara otillfredsställande. I

konventionstexten bör därför enligt verkets uppfattning anges att

handlingen inte behöver översättas. om den som söks för delgivning, sedan han upplysts om möjligheten att få handlingen översatt, uttryckligen förklarar sig inte begära översättning av densamma och frivilligt mottar handlingen.

Karlskoga tingsrätt förmodar att meningen väl är att översättning skall överlämnas om den sökte inte godtar handlingen på det främmande språket utan påfordrar översättning. Konventionstexten bör i så fall ge uttryck härför.

8¶Bevisupptagningskonventionen

8.1 Allmänt

Såsom inledningsvis anförts antogs under Haagkonferensens för inter-

nationell privaträtt elfte session ett förslag till konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Konventionen utgör en ytterligare påbyggnad till de förut nämnda Haagkonventionerna rörande samma ämnen och reglerar till skillnad från

dessa inte endast bevisupptagning vid domstol utan innehåller även närmare regler om bevisupptagning utom rätta genom diplomatisk eller

konsulär personal eller för ändamålet särskilt utsedda personer (commissioners).

För att tillgodose önskemålet om ett enklare och snabbare förfarande än det som gäller enligt 1905 och 1954 års konventioner skapar konventionen ett nytt system för översändande av framställningar om bevisupptagning. Det nya systemet motsvarar det som i fråga om delgivningsframställningar

infördes genom delgivningskonventionen.

Konventionen ersätter i förhållandet mellan stater som ratificerat den

art. 8-16 i 1905 och 1954 års Haagkonventioner. Den har som förut nämnts

hittills ratificerats av Danmark, Norge och USA samt trätt i kraft den 7 oktober 1972. Den har även undertecknats av Frankrike, Portugal,

Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Ytterligare ett antal

stater väntas inom den närmaste tiden komma att tillträda konventionen.

8.2 Översikt över konventionsbestämmelserna |

Enligt art. 1 första stycket (jfr art.15-17) avser konventionen

bevisupptagning utomlands i mål eller ärende av civil eller kommersiell natur. Den är alltså inte tillämplig i brottmål och inte heller i mål eller ärenden av fiskal eller administrativ natur. I likhet med 1905. 1954 och

1965 års Haagkonventioner saknar konventionen närmare bestämning av begreppen civil och kommersiell. Det har förutsatts att några svårigheter

vid den praktiska tillämpningen inte skall behöva vållas därav. Art. 1-14 behandlar bevisupptagning vid domstol. Framställning kan göras endast av judiciell myndighet (art. I första stycket). Framställningen får avse inte endast upptagande av bevis utan även "annan till rättegången . hörande åtgärd". Med en så vid beskrivning har det ansetts nödvändigt att

särskilt ange, att delgivning av handling, säkerhetsåtgärd eller verkställighetsåtgärd inte omfattas (art. I tredje stycket).

Enligt art. I andra stycket får framställning om bevisupptagning göras endast om beviset är avsett att användas i en påbörjad eller framtida rättegång. Bestämmelsen möjliggör framställning om bevisupptagning till

framtida säkerhet.

I art. 2 första stycket föreskrivs att varje konventionsstat skall utse ett centralt organ som mottar framställningar om bevisupptagning och

översänder dem till myndighet som är behörig att vidta den begärda

åtgärden. Framställning sänds till det centrala organet i den anmodade

staten utan förmedling av någon annan myndighet i den staten (art. 2 andra

stycket). Enligt art. 13 första stycket sänds handlingarna tillbaka samma väg. Fördragsslutande stat får enligt art. 24 utse andra myndigheter vid sidan av centralorganet och besluta om dessas behörighet. Enligt art. 25 får fördragsslutande stat med flera rättsordningar tillägga myndighet som hör till någon av dessa exklusiv behörighet att uppta bevis.

I art. 3 anges vilka uppgifter framställningen skall innehålla, vilket

innebär en nyhet i förhållande till de tidigare konventionerna. I allt

väsentligt torde bestämmelserna motsvara gällande praxis. Art. 4

behandlar språkfrågan. Enligt första stycket skall framställning avfattas på

mottagarlandets språk eller åtföljas av en översättning till det språket.

Andra stycket innehåller den nyheten att fördragsslutande stat är skyldig att motta framställning på engelska eller franska språket, om särskilt förbehåll häremot inte har gjorts enligt art. 33. En särskild regel ges för

stat med mer än ett officiellt språk. I fjärde stycket öppnas möjlighet för fördragsslutande stat att förklara sig godta framställning också på annat än

de nämnda språken. Enligt art. 28 b) får två eller flera stater inbördes överenskomma om avvikelser från de nämnda bestämmelserna.

Närmare regler om verkställigheten av den begärda åtgärden återfinns i art. 5-12. Regleringen är utförligare än i de tidigare konventionerna men

innehåller i sak endast några få nyheter.

Art. 5 föreskriver skyldighet för mottagarlandets centralorgan att genast

underrätta avsändarmyndigheten om brister i framställningen. Finner sig myndighet som fått en framställning för verkställighet inte vara behörig,

skall den enligt art. 6 vidarebefordra ansökningen till behörig myndighet. Ansökande myndighet underrättas på begäran om tid och plats för

bevisupptagningen (art. 7).

Art. 8 innehåller en saklig nyhet. Fördragsslutande stat kan avge förklaring, att domare vid ansökande myndighet i annan stat får närvara när den begärda åtgärden vidtas. Närvarorätten kan göras beroende av särskilt tillstånd av därför utsedd myndighet.

Liksom tidigare gäller som huvudregel, att den myndighet som vidtar den begärda åtgärden har att i fråga om förfarandet tillämpa sin egen stats lag (art. 9 första stycket). Beträffande skyldigheten att efterkomma begäran om iakttagande av viss form innebär art. 9 andra stycket en

ändring i förhållande till art. 14 andra stycket i 1954 års konvention. Sådan

begäran skall i allmänhet efterkommas. Detta behöver emellertid inte ske om den önskade formen är oförenlig med lagen i den anmodade staten eller

om den inte kan tillämpas på grund av intern praxis eller praktiska svårigheter.

Enligt art. 10 skall den anmodade myndigheten använda lämpliga tvångsmedel i den utsträckning som följer av den interna lagen. Art. II

innehåller bestämmelser om rätt att vägra vittna m.m. Den person som

skall höras eller i övrigt fullgöra något har rätt att vägra medverka, om han har rätt eller skyldighet till sådan vägran enligt lagen i den anmodade

staten. Under vissa förutsättningar får han också åberopa lagen i den stat som har gjort framställningen. Fördragsslutande stat kan avge förklaring att också lagen i tredje stat får åberopas. Av art. 27 b) följer att intern lag

eller praxis som innebär mindre restriktiva krav har företräde framför konventionen. Art. 28 d) möjliggör för två eller flera stater att avtala om avvikande regler. Art. 12 anger i vilka fall den anmodade staten får vägra

efterkomma framställning om bevisupptagning.

Art. 14 behandlar kostnadsfrågan. Huvudregeln är liksom hittills, att

ingen avgift eller kostnadsersättning av något slag får utkrävas för

vidtagande av den begärda åtgärden. Undantagen från denna regel är

mycket begränsade. Till skillnad från vad som gäller enligt 1954 års konvention skall den anmodade staten inte kunna kräva ersättning för utbetald vittnesersättning eller för kostnad för stämningsmans medverkan. Ersättning får däremot begäras för vad som utbetalts till sakkunniga och tolkar. Vidare får ersättning krävas för de kostnader som uppkommit genom att ett särskilt förfarande kommit till användning på den sökande myndighetens begäran. I art. 14 tredje stycket finns en särskild kostnadsregel som avser fall då bevisupptagning i det anmodade landet inte kan ske vid domstol utan får ombesörjas av särskilt utsedd person.

Samtycker den ansökande myndigheten till sådant förfarande får den

betala kostnaderna. Art. 26 möjliggör för en stat att kräva ersättning för

vissa åtgärder om det krävs av konstitutionella skäl. I sådant fall får varje annan stat framställa samma begäran hos den staten. Bestämmelsen har tillkommit på begäran av USA.

Art. 15-22 behandlar bevisupptagning utom rätta genom diplomatisk

eller konsulär tjänsteman eller särskilt utsedd person. Annan åtgärd än upptagande av bevis omfattas däremot inte av bestämmelserna. Dessa saknar egentlig motsvarighet i 1905 och 1954 års konventioner och har . tillkommit främst på tillskyndan av USA och Storbritannien. Dessa stater använder sig i stor utsträckning av konsuler och s.k. commissioners för bevisupptagning utomlands. Fördragsslutande stat kan i större eller mindre utsträckning utesluta tillämpningen av bestämmelserna. Förbehåll kan sålunda enligt art. 33 första stycket göras i fråga om tillämpningen över

huvud taget av dessa bestämmelser. Enligt art. 28 g) kan fördragsslutande stater sinsemellan avtala om avvikelser från bestämmelserna. Bestämmelserna är dessutom utformade så att deras tillämpning är eller

kan göras beroende av särskilt tillstånd.

Art. IS och 16 behandlar bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman, medan art. 17 innehåller regler om bevisupptagning

genom = särskild förordnad person (commissioner, commissaire).

Bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman får enligt

art. IS första stycket ske utan särskilt tillstånd, om åtgärden rör

medborgare i den stat tjänstemannen representerar. Fördragsslutande stat har emellertid enligt art. 15 andra stycket möjlighet att göra rätten att ta upp bevis beroende av tillstånd. Avser bevisupptagningen medborgare i annan stat än som nämnts förutsätts enligt art. 16 särskilt tillstånd. Enligt art. 17 krävs alltid tillstånd till bevisupptagning genom commissioner. Fördragsslutande stat kan enligt art. 16 andra stycket och art. 17 andra Stycket förklara att tillstånd inte behövs för där avsedd bevisupptagning.

Bevisupptagning enligt art. 15-17 sker utan användande av tvångsmedel.

Enligt art. 18 kan fördragsslutande stat förklara att den som upptar beviset får ansöka hos behörig myndighet om att tvångsmedel ställs till hans förfogande.

När tillstånd till bevisupptagning meddelas eller ansökan om

tvångsmedel bifalls får myndigheten ställa upp sådana villkor som den

anser behövliga (art. 19). I art. 20 föreskrivs att den som berörs av

bevisupptagning utom rätta har rätt att anlita juridiskt biträde och art. 21

innehåller vissa bestämmelser som syftar till att bereda den som skall höras rättsskydd. Enligt art. 22 får framställning om bevisupptagning vid domstol göras, om utomrättslig bevisupptagning inte kunnat genomföras.

Det avslutande kapitlet i konventionen innehåller allmänna bestämmelser. Enligt art. 23 kan fördragsslutande stat senast vid

anslutningen förklara att den inte efterkommer sådan framställning om

bevisupptagning som avser det i common law-stater tillämpade förfarandet pre-trial discovery of documents. Därmed avses ett förfarande enligt

vilket en part före rättegångens inledande kan få tillgång till handlingar

som innehas av motparten.

Art. 27 och 28 reglerar möjligheterna till avvikelse från konventions-

bestämmelserna. Art. 27 a) tillåter fördragsslutande stat att utan hinder av dessa förklara att framställning får sändas till dess judiciella

myndigheter på annat sätt än som föreskrivs i art. 2. I art. 27 b), som redan berörts, anges att fördragsslutande stat på grund av lagstiftning eller sedvänja får tillåta, att av konventionen omfattad åtgärd vidtas på mindre restriktiva villkor. Art. 27 c) slutligen möjliggör att bevisupptagning får på grund av lag eller praxis ske på annat sätt än vad som anges i

konventionen. Art. 28 anger de avvvikelser från konventionen som får avtalas mellan två eller flera fördraggslutande stater inbördes.

Art. 29 reglerar förhållandet till bevisupptagningsavsnitten i 1905 och 1954 års konventioner (art. 8-16 i dessa). Art. 23 resp. 24 i dessa äldre konventioner, vilka artiklar innehåller bestämmelser om kostnaderna vid bevisupptagning när rättshjälp meddelats i målet, skall enligt art. 30 inte

påverkas.

Art. 31 föreskriver att tilläggsöverenskommelser till 1905 och 1954 års

konventioner som konventionsstater ingått skall tillämpas också på denna

konvention, om staterna inte överenskommer annat.

Med undantag för vad som föreskrivs i art. 29 och 31 görs genom förevarande konvention inte någon inskränkning i andra överens-

kommelser angående frågor som regleras i konventionen, till vilka

fördragsslutande stat är eller kan komma att bli ansluten (art. 32). Enligt art. 33 kan andra förbehåll än de som tidigare nämnts inte göras.

Förbehåll kan när som helst återtas. Detsamma gäller enligt art. 34 om förklaring.

Har en stat gjort förbehåll får fördragsslutande stat som berörs av det tillämpa samma regel i förhållande till den staten.

Art. 35 anger vilka underrättelser som aktualiseras i samband med ratifikation eller anslutning eller vid senare tidpunkt. Enligt art. 36 skall meningsskiljaktigheter som uppstår mellan fördragsslutande stater vid tillämpningen av konventionen utjämnas på diplomatisk väg.

Art. 37-42 innehåller sedvanliga slutbestämmelser. För signatärmakt

som ratificerar konventionen träder denna i kraft den sextionde dagen

efter deponerandet av ratifikationsinstrumentet. Konventionen gäller i fem år. Om uppsägning inte sker, anses konventionen förlängd med fem år i sänder. Uppsägning skall tillkännages hos det nederländska utrikesmini-

steriet minst sex månader före den löpande femårsperiodens utgång.

8.3 Frågan om svensk anslutning till bevisupptagningskonventionen 8.3.1 Departementspromemorian

I promemorian anförs att konventionen särskilt i två hänseenden

innebär en nyordning i förhållande till 1905 och 1954 års konventioner. Det

ena är att konventionsstaterna åläggs att på samma sätt som enligt delgivningskonventionen utse centralorgan för mottagande av fram-

ställningar om bevisupptagning eller annan till rättegången hörande åtgärd

direkt ifrån myndighet i annan konventionsstat. Det andra är att frågan om bevisupptagning genom diplomatisk och konsulär personal eller särskilt utsedd person har gjorts till föremål för närmare reglering i konventionen. Även i övrigt innefattar konventionen flera nyheter i sakligt hänseende. Genom den föreslagna konventionen görs bevisupptagningen till föremål

för en utförligare reglering än vad som hittills varit fallet. Konventionens utformning möjliggör anslutning från bl.a. USA som stått utanför 1905 och

1954 års konventioner.

Enligt promemorian är = bevisupptagningskonventionen = liksom delgivningskonventionen ett steg i riktning mot en närmare och mera direkt kontakt mellan domstolar och andra myndigheter i olika länder. En

anslutning till bevisupptagningskonventionen innebär vidare att en närmare reglering av bevisupptagningsfrågorna erhålls i förhållande till

vissa stater som inte är anslutna till 1954 års konvention.

Systemet med ett centralorgan som mottagare av framställning om bevisupptagning har som nämnts sin motsvarighet när det gäller delgivning. Från UD har upplysts att det förekommit att domstolar begärt

bistånd från UD beträffande delgivningsframställningar genom centralorganet i USA, då delgivningen dragit ut på tiden. Om praktiska olägenheter förekommit vid delgivningsframställning genom centralorgan är i Övrigt inte känt. Erfarenheterna av konventionens praktiska tillämpning är begränsade som följd av att hittills relativt få stater har

anslutit sig till konventionen. Avgörande för ställningstagandet till en

svensk anslutning till bevisupptagningskonventionen bör enligt promemorian vara vilka praktiska fördelar för de svenska domstolarna som kan följa därav.

8.3.2 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser är i huvudsak positiva till en anslutning. Svea hovrätt betonar likheterna i regelsystemet med delgivningskonventionen och framhåller att en svensk anslutning i vissa avseenden synes medföra

ett förenklat förfarande i förhållande till vad som f.n. gäller. Det finns

därför ingen anledning för Sverige att stå utanför denna konvention. Även hovrätten för Västra Sverige anser att en anslutning för domstolarnas del skulle innebära en viss förenkling i förhållande till gällande ordning. Det

väsentliga skälet för anslutning är emellertid enligt hovrättens mening önskvärdheten av att så många stater som möjligt förenar sig om ett

gemensamt system. Hovrätten vill därför förorda anslutning till

konventionen.

Kommerskollegium och handelskamrarna i Stockholm och Malmö

finner förslaget praktiskt och ändamålsenligt från näringslivets synpunkt

och förordar en anslutning till konventionen. Handelskammaren i

Göteborg tillstyrker förslaget och framhåller att det måste anses vara ett allmänt intresse att möjligheter ges till bevisupptagning i utlandet. Inte

minst för de många svenska företag, som driver handel med utlandet, är det betydelsefullt att vid tvister personer bosatta i utlandet kan höras som vittnen. Det har vid flera tillfällen uppstått svårigheter från bevissynpunkt genom att möjligheterna till dylika förhör varit begränsade. Förhören

måste för att få någon betydelse vid svensk domstol hållas inför utländsk

domstol eller inför annan godkänd myndighet. Även för svenska företag, som är inblandade i processer i utlandet, måste det anses vara av stor vikt, att vittnesförhör med i Sverige bosatta personer kan företas i Sverige. Man kan visserligen göra gällande att med nuvarande kommunikationsmedel avstånden inte spelar så stor roll, men kostnaderna för att höra t.ex. en i Amerika bosatt person som vittne vid svensk domstol är så betydande att

man inte kan bortse därifrån. Det torde vidare vara omöjligt att mot en i

utlandet bosatt persons vilja tvinga honom till inställelse vid svensk domstol.

Stockholms tingsrätt anför att nuvarande ordning för upptagande av

bevis vid respektive åt utländsk domstol enligt tingsrättens erfarenhet har fungerat i stort sett tillfredsställande. Den nu avslutade konventionen

synes emellertid vara ägnad att främja det uttalade önskemålet att underlätta översändande och efterkommande av framställningar om bevisupptagning, verka för en anpassning mellan de olika metoder som

staterna använder härför samt förbättra det ömsesidiga rättsliga

samarbetet i avsedda mål och ärenden. Det kan förväntas, att en svensk

anslutning till konventionen kommer att medföra praktiska fördelar i olika hänseenden för de svenska domstolarna. Detta förhållande måste hälsas med desto större tillfredsställelse som man torde kunna räkna med allt flera ärenden av ifrågavarande natur i och med den fortgående utvecklingen av den internationella samfärdseln och det mellanstatliga samarbetet på det kommersiella området. Tingsrätten, som inte kan finna att det från svensk sida är något att erinra mot konventionsbestämmelsernas innehåll eller utformning, förordar att Sverige ansluter sig till konventionen.

Malmö tingsrätt anser goda skäl tala för en anslutning men framhåller att fördelarna, som står att vinna med införandet av ett centralorgan, endast uppnås i den mån vart och ett konventionsanslutet lands centrala organ förmår att smidigt samarbeta med det egna landets domstolar och myndigheter. Det är sålunda inte säkert att de interna reglerna om detta samarbete kan garantera snabbare handläggning än vad som nu åstadkommes på diplomatisk väg. För tingsrättens vidkommande pekar erfarenheter av delgivningskonventionen på att ett dylikt system kan fungera långsamt och osäkert. Tingsrätten vågar emellertid anta, att det här varit fråga om övergångssvårigheter och att man från de centrala myndigheternas sida med uppmärksamhet kommer att följa tillämpningen av bevisupptagningskonventionen, så att olägenheter av nu antydd art inte uppkommer även vid tillämpning av denna.

Göteborgs tingsrätt, DON, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

8.4 Förbehåll, förklaringar m.m. vid ett tillträde till bevisupptagningskonventionen | 8.4.1 Departementspromemorian

Vid en anslutning till konventionen bör närmare övervägas i vad mån förbehåll eller förklaringar bör göras i de avseenden där konventionen öppnar möjlighet därtill. Vidare skall centralmyndighet utses.

Enligt art. 33 kan fördragsslutande stat vid undertecknande eller ratificering göra förbehåll om att helt eller delvis utesluta tillämpningen av art. 4 andra stycket, som innebär skyldighet att motta framställningar på engelska och franska. Genom förbehåll kan fördragsslutande stat på samma sätt utesluta tillämpningen av konventionens andra kapitel om bevisupptagning genom konsulär eller diplomatisk tjänsteman eller särskilt utsedd person. Förbehåll kan när som helst återtas. Enligt art. 35 skall fördragsslutande stat i samband med ratificeringen — eller senare — lämna underrättelser i vissa avseenden. I de frågor som berörs i artiklarna

6 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

33 och 35 synes enligt promemorian följande ordning böra gälla.

Enligt art. 35 första stycket skall underrättelse lämnas om bl.a. vilken myndighet som utses till centralorgan för den anslutande staten. Utländska framställningar om bevisupptagning — med undantag för direkta framställningar från danska och norska myndigheter — överlämnas i Sverige i allmänhet på diplomatisk väg. I UD handläggs dessa ärenden inom rättsavdelningen. UD har tidigare utsetts till centralorgan enligt delgivningskonventionen. Övervägande skäl talar därför för att också de uppgifter som enligt bevisupptagningskonventionen ankommer på centralorganet fullgörs inom UD:s rättsavdelning. UD bör därför utses till svenskt centralorgan för mottagande av utländska framställningar enligt förevarande konvention.

I samband med godkännande av delgivningskonventionen anförde föredragande departementschefen att konventionen visserligen syftade till direkt skriftväxling mellan myndighet i en stat och centralorganet i en annan ansluten stat, men att konventionen inte hindrade svensk domstol från att i stället vända sig till UD med begäran om delgivning i konventionsstat. Vad som då anfördes har samma giltighet i fråga om framställningar om bevisupptagning efter svenskt tillträde till bevisupptagningskonventionen. UD blir i sådant fall avsändande myndighet i konventionens mening.

I promemorian framhålls att frågan om tillämpligt språk är av särskilt intresse. Skyldigheten att motta framställningar på engelska och franska innebär som tidigare framgått en nyhet. Den medför både nackdelar och fördelar. Kostnaderna för bevisupptagning här i landet ökar. Å andra sidan torde det inte sällan vara fördelaktigt att vid framställningar till andra stater kunna använda ett världsspråk i stället för ett mindre frekvent språk. Ett svenskt förbehåll skulle sannolikt leda till att motsvarande regel kom att tillämpas gentemot Sverige (art. 33 tredje stycket). Det torde därför inte vara lämpligt att helt utesluta art. 4 andra stycket. Däremot saknas enligt promemorian anledning att godta framställningar på mer än ett världsspråk.

Med hänsyn härtill förordas att framställningar på engelska språket mottas och förbehåll enl. art. 33 första stycket görs mot framställningar på franska språket.

Fördragsslutande stat kan enligt art. 4 fjärde stycket avge förklaring att framställning får göras även på annat än de i artikeln nämnda språken. Det är naturligt att framställningar på danska eller norska godtas inom Norden. Förklaring av detta innehåll bör därför avges och underrättelse härom lämnas enligt art. 35 andra stycket c).

Mottagandet av framställningar på engelska språket aktualiserar frågan huruvida protokoll och andra till bevisupptagningen hörande handlingar skall tillställas den begärande staten på engelska språket. I den till konventionen hörande rapporten anförs, att godtagandet av en fram-

ställning på engelska eller franska språket medför en presumtion för att

svarshandlingarna utfärdas på samma språk. Uttalandet är i och för sig

inte förpliktande. En sådan skyldighet bör heller inte accepteras. Från

svensk sida bör därför i samband med ratificeringen uttryckligen förklaras, att Sverige genom att godta framställningar på annat språk än svenska inte förbinder sig att utfärda bevisupptagningshandlingarna på annat språk än svenska.

Bestämmelserna om bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär

tjänsteman eller särskilt utsedd person kräver enligt promemorian vissa ställningstaganden från svensk sida. Redan nu förekommer i viss

utsträckning att bevisupptagning sker för annan stats domstolar genom den statens härvarande konsul. Vanligen underrättas UD innan bevisupptagning sker. Det finns mot denna bakgrund ingen anledning för Sverige att göra förbehåll mot andra kapitlet i konventionen.

Enligt art. 15 får diplomatisk eller konsulär tjänsteman hos fördrags-

slutande stat med vissa begränsningar uppta bevis på annan fördragsslutande stats område, om åtgärden rör medborgare i stat som han

företräder och avser mål eller ärende som är anhängigt vid domstol i sådan stat. Enligt andra stycket kan fördragsslutande stat avge förklaring att

sådan bevisupptagning får ske endast om behörig myndighet i staten lämnat tillstånd därtill. Sverige bör avge sådan förklaring. Därigenom

möjliggörs en viss kontroll över att bevisupptagningen inte sker på ett sätt

som är stridande mot svensk rättsuppfattning. Av art. 19 följer att myndigheten i samband med tillståndsgivningen kan uppställa de villkor den anser lämpliga och att företrädare för myndigheten får närvara vid bevisupptagningen.

Art. 16 och art. 17 är så konstruerade, att bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman som rör annan stats medborgare och bevisupptagning genom commissioner inte får ske utan särskilt tillstånd.

Fördragsslutande stat kan förklara att tillstånd inte behövs i dessa fall.

Sverige bör inte avge någon sådan förklaring.

Enligt art. 35 andra stycket a) och b) skall underrättelse lämnas om

myndighet som utsetts att lämna tillstånd enligt art. 15, 16 och 17. UD bör

utses härtill och underrättelse lämnas härom.

Enligt art. 18 kan fördragsslutande stat förklara, att den som enligt art.

15-17 får uppta bevis får ansöka hos viss utsedd myndighet om att tvångsmedel ställs till hans förfogande. Inte heller sådan förklaring bör

avges. Kan utomrättslig bevisupptagning inte genomföras utan tvångsmedel, får bevisupptagningen efter framställning ske vid domstol.

Vid sidan av de nu angivna frågorna aktualiseras ytterligare några av mindre räckvidd. Enligt art. 8 kan fördragsslutande stat avge förklaring,

att domare vid sökande myndighet i annan stat får närvara när bevisupp-

tagning eller annan begärd åtgärd äger rum. Som villkor härför kan föreskrivas tillstånd av viss myndighet. Enligt 5 § lagen (1946:816) om

bevisupptagning åt utländsk domstol skall bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling med visst undantag tillämpas vid bevisupptagningen. Denna är offentlig i samma utsträckning som annan domstolsförhandling. Mot denna bakgrund bör Sverige avge förklaring enligt art. 8. Särskilt tillstånd bör inte krävas. Enligt art. 35 andra stycket c) skall underrättelse lämnas om förklaringen.

Enligt art. 23 kan fördragsslutande stat förklara, att den inte efterkommer sådan framställning om bevisupptagning som avser pre-trial discovery of documents. Sverige bör avge sådan förklaring, eftersom förfarandet är främmande för svensk rätt. Underrättelse härom skall lämnas enligt art. 35 andra stycket c).

8.4.2 Remissyttrundena

Remissinstanserna godtar i huvudsak promemorians förslag i dessa

delar även om viss kritik förekommer. Reservationslöst tillstyrks förslaget

eller lämnas utan erinran av kommerskollegium, Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter, Stockholms handelskammare, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Vad först gäller frågan om centralorgan framhåller Svea hovrätt att UD utsetts härtill för framställningar enligt delgivningskonventionen. På grund härav och då UD redan enligt gällande svensk lag står som mottagare av utländska framställningar om bevisupptagning bör detsamma gälla även för ifrågavarande konvention. Hovrätten för Västra Sverige intar samma

ståndpunkt.

DON anser att det tidigare knappast funnits något realistiskt alternativ till UD som = centralorgan, eftersom en <centralmyndighet för domstolsväsendet saknats. Statsmakterna har emellertid år 1972 beslutat att en central myndighet i administrativt hänseende skall inrättas för domstolsväsendet. DON utför redan en del administrativa centralmyrdig-

hetsfunktioner på området. Vissa skäl talar för att det anförtros åt

centralmyndigheten för domstolsväsendet att vara centralorgan. Centralmyndigheten måste exempelvis vara bäst ägnad att avgöra på vilken domstol det skall ankomma att göra bevisupptagning. Å andra sidan har

självfallet UD den naturligaste kontaktytan i förhållande till utlandet.

Inom UD finns också andra resurser för översättningsarbete än vad ett blivande domstolsverk kan beräknas få. När det behövs, kan departementet samråda med domstolsverket i frågor som uppkommer. Mot denna bakgrund finner DON övervägande skäl tala för att UD utses till centralorgan. |

Promemorians förslag att förbehåll bör göras enligt art. 33 första stycket mot franska språket men inte mot engelska språket har mött viss kritik.

Med tanke på det förstnämnda språkets ställning ifrågasätter Svea hovrätt, om en sådan uppdelning bör göras. Ett tänkbart alternativ är också att

endast godta framställningar på svenska, danska eller norska språket. Man skulle då slippa ifrån tidsödande och kostnadskrävande översättningar av protokoll m.m. rörande bevisupptagningen. Det synes nämligen enligt hovrättens mening naturligast att svarshandlingarna är avfattade på samma språk som framställningen. Då det kan vara svårt att alltid erhålla

fullgoda översättningar utomlands till och från svenska språket vill

hovrätten förorda att förbehåll inte görs vare sig mot engelska eller franska

språket.

Hovrätten för Västra Sverige finner inte ett förbehåll mot franska språket sakligt motiverat. Framställning enligt konventionen riktar sig till det svenska centrala organet, som disponerar förstklassiga översättare för

alla kulturspråk. Att under sådana förhållanden göra ett förbehåll som

utesluter framställningar på det klassiska språket i diplomatiska sammanhang skulle kunna göra ett egendomligt intryck. Härtill kommer att man säkert kan räkna med att det alldeles övervägande antalet framställningar kommer att vara avfattade på engelska. Såsom nu sker bör

givetvis framställningar på norska eller danska språket godtas utan

översättning. Även handelskammaren i Göteborg ifrågasätter, om

förbehållet är nödvändigt. Översättningen här i Sverige av en framställning på franska språket torde i allmänhet inte medföra så stora svårigheter, att

det motiverar den ”prickning' av franska språket, som promemorians förslag i denna del innebär, och som av olika skäl ter sig mindre önskvärd.

Muaulmö tingsrätt förutsätter att skyldigheten att motta framställning på

engelska språket gäller UD som centralorgan och inte svensk domstol samt

att UD kommer att tillställa domstolen framställningen med bilagor i

svensk översättning. |

Vad gäller promemorians förslag att Sverige även reserverar sig mot att utfärda handling över bevisupptagningen på annat språk än svenska anser hovrätten för Västra Sverige att man kanske därvid något överskattat möjligheten att erhålla goda översättare hos alla signatirmakterna. Hovrätten kan inte finna någon anledning till en reservation i detta hänseende. Bevisupptagningshandlingarna bör därför på begäran utfärdas på engelska eller franska språken. Handelskammaren i Göteborg menar

däremot att en sådan reservation med hänsyn till bevisupptagningshand-

lingarnas normalt större omfång och skäligheten av att Ööversättningsarbetet då betalas av den som begärt bevisupptagningen förefaller mer befougad än det föreslagna förbehållet mot franska språket.

Med hänsyn till konventionens bestämmelser om bevisupptagning utom rätta förordar Svea hovrätt på i promemorian anförda skäl att UD erhåller

viss kontroll över alla former av sådant förfarande. Eventuellt skulle

genom förbehåll art. 16 kunna uteslutas såvitt avser svenska medborgare.

Såsom angetts i promemorian anser hovrätten att tvångsmedel vid

bevisupptagning utom rätta inte bör komma i fråga. Hovrätten för Västra

Sverige tillstyrker det förslag promemorian innehåller och anför att syftet

med angivna begränsningar är att skapa garantier för att sådan bevisupptagning inte sker på ett sätt som är stridande mot svensk rättsuppfattning och att bevisupptagningsmyndigheten betas möjligheten att använda tvångsmedel. Av promemorian framgår emellertid inte klart huruvida offentlighetsprincipen skall gälla även vid förhör inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Om dylika förhör inte är offentliga, torde de flesta bestämmelserna till skydd för rättssäkerheten bli mer eller mindre illusoriska.

Vad gäller bestämmelsen i art. 8 om viss närvarorätt för utländsk domare framhåller Svea hovrätt att enligt svensk lag all förhandling vid domstol i regel är offentlig. Således även bevisupptagning utom huvudförhandling. Sverige bör därför såsom föreslagits i promemorian avge förklaring enligt nämnda artikel. Hovrätten för Västra Sverige tillägger att sådan förklaring i tydlighetens intresse bör kompletteras med den upplysningen att vederbörande domare endast äger närvara som observatör. |

8.5 Lagstiftningsfrågor

8.5.1 Departementspromemorian

En anslutning till konventionen föranleder enligt promemorian vissa ändringar i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol och lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Ändringarna blir emellertid förhållandevis obetydliga. Den svenska lagstiftningen om bevisupptagning åt utländsk domstol innehåller redan i betydande omfattning regler som svarar mot bestämmelserna i den nya konventionen.

Lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol inleds med en bestämmelse om rätt för svensk domstol att i mål eller ärende vid domstolen förordna om bevisupptagning vid utländsk domstol. I 2 § finns regler om skyldighet för part att ställa säkerhet för kostnader. Utformningen av dessa paragrafer berörs inte av en anslutning till konventionen. I 3 § finns bestämmelser om innehållet i framställning om bevisupptagning. Där anges även att framställningen skall sändas till UD för vidare åtgärd, utom i de fall då omedelbar skriftväxling får förekomma med den utländska domstolen. I sådant fall sänds framställningen i stället dit.

Konventionen innehåller i art. 3 en utförlig uppräkning av vad en framställning enligt konventionen skall innehålla. I sak omfattar uppräkningen också vad som anges i 3 § med undantag för begäran om underrättelse angående tiden för bevisupptagningen. Konventionen förutsätter emellertid att sådan begäran kan framställas (art. 7). De utförligare konventionsbestämmelserna är av den art, att de bör gälla vid

varje framställning om bevisupptagning enligt 1946 års lag. Bestämmelser av detta slag synes emellertid inte böra tas upp i lagen utan utfärdas av Kungl. Maj:t. Paragrafens andra stycke bör kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att framställningar enligt bevisupptagningskonventionen sänds direkt till centralorganet i berörd stat. Som anförts bör det dock vara möjligt att också i fortsättningen sända framställningen till

UD. Lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol utgår från att fram-

ställning om bevisupptagning överlämnas till domstol av UD och att meddelanden från den svenska till den utländska domstolen översänds till UD för vidare åtgärd. Vissa undantag görs, främst i fråga om framställning

från domstol med vilken svensk domstol får skriftväxla (1 och 12 §§).

Utses UD till centralorgan enligt konventionen, medför ett tillträde till denna sålunda ingen ändring av lagen i nu berörda hänseende. UD får då

även i fråga om framställningar enligt bevisupptagningskonventionen stå

som mottagare och förmedla framställningarna till behörig domstol. Protokoll och andra meddelanden som rör bevisupptagningen kommer, som också förutsätts i art. 13, att återsändas samma väg. Den översättning som blir nödvändig av framställningar till svenska domstolar får ombesörjas av UD.

Nyssnämnda lag innehåller enligt promemorian en reglering som i allt väsentligt motsvarar konventionens krav. Ett exempel på detta är 7 §i lagen. Den som skall höras eller i övrigt fullgöra något får enligt det

lagrummet åberopa inte endast RB:s regler utan också bestämmelserna i

den sökande staten i fråga om rätt att vägra efterkomma vad som begärs av honom. Enligt konventionen förpliktar sig Sverige att erkänna sådana rättigheter och skyldigheter enligt RB och, under förutsättning att de angetts i framställningen eller senare bekräftats, enligt domstolslandets lag (art. I1 första stycket). Enligt art 27 b) utgör konventionen inget hinder för fördragsslutande stat att på grund av intern lag eller praxis införa en för den hörde generösare reglering än den konventionen anger.

Enligt 3 § andra stycket i lagen skall rätten, när den finner att begärd åtgärd skall vidtas av annan domstol, vidarebefordra framställningen dit och underrätta den sökande domstolen. Skyldighet att underrätta den utländska domstolen föreskrivs i 1954 års konvention (art. 13) men däremot inte i bevisupptagningskonventionen. Något undantag från den nuvarande ordningen bör emellertid inte göras beträffande framställningar enligt sistnämnda konvention.

I två hänseenden föranleder enligt promemorian konventionen ändring i

lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Art. 8 i konventionen

innehåller bestämmelser om rätt för domare att närvara vid bevisupptagning enligt konventionen. Rätten att närvara innebär inte

någon rätt att ställa frågor eller agera på annat sätt vid förhöret. Detta kan

endast ske med domstolens tillstånd. En lagbestämmelse synes böra

införas som svarar mot konventionsbestämmelsen. Anledning saknas att

begränsa närvarorätten till bevisupptagning enligt denna konvention.

I 8 § andra stycket nämnda lag finns bestämmelser om skyldighet för domstol att efterkomma begäran om tillämpning av särskilt förfarande vid bevisupptagningen. Sådan begäran skall efterkommas, om detta inte

strider mot svensk lag. Som framgått av det föregående sträcker sig

bevisupptagningskonventionens krav längre. Det begärda förfarandet skall

komma till användning så snart det inte är oförenligt (incompatible) med

svensk lag eller dess tillämpning omöjliggörs på grund av intern praxis, dvs. den ordning som tillämpas vid bevisupptagning inför svensk domstol, eller på grund av praktiska svårigheter (impossible of performance by reason of its internal practice and procedure or by reason of practical

difficulties). Kravet på oförenlighet med svensk lag innebär att det praktiskt taget

krävs ett direkt förbud i lag mot det begärda förfarandet för att det skall kunna underlåtas. De övriga undantagen är likaså mycket snäva. Det

räcker inte att det begärda förfarandet vållar svårigheter för domstolen.

För att en domstol skall undgå att efterkomma begäran om viss form, som inte är oförenlig med svensk lag, måste förfarandet vara i praktiken

omöjligt att genomföra på ett riktigt sätt. Som exempel anges i förarbetena

till konventionen en framställning om bevisupptagning genom ”cross-

examination" i ett land där erfarenhet saknas av sådan bevisupptagning.

Konventionsreglerna innebär sålunda snävare möjligheter att undgå att

tillämpa särskilt förfarande än gällande lag. Det blir därför vid ett tillträde

till konventionen nödvändigt att foga en särskilt bestämmelse i fråga om framställningar enligt denna till 8 § andra stycket.

I det föregående har föreslagits att Kungl. Maj:t får utfärda bestäm-

melser om innehållet i framställning enligt lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol. Åtskilliga andra frågor i anledning av konventionen bör regleras på motsvarande sätt. Som exempel nämns frågan om tillämpligt språk i framställning från svensk domstol och om regleringen av

kostnadsfrågorna. I promemorian framhålls slutligen att det vid ett svenskt tillträde till

bevisupptagningskonventionen synes angeläget att noggranna anvisningar

lämnas domstolarna om förfarandet vid framställning om bevisupptagning

och att formulär till blanketter för sådan framställning utarbetas.

8.5.2 Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar i huvudsak vad i promemorian anförs i denna

del. Reservationslöst tillstyrks förslaget eller lämnas utan erinran av Stockholms och Göteborgs tingsrätter, DON, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund. Några remissinstanser tar

upp frågan om ytterligare ändringar i gällande lagstiftning.

Svea hovrätt konstaterar att det vad angår innehållet i framställning om bevisupptagning i art. 3 finns en utförligare uppräkning än i 3 § första stycket lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol. Enligt

promemorian bör de utförligare konventionsbestämmelserna gälla vid

varje framställning om bevisupptagning enligt denna lag men bestämmelserna bör inte tas upp i lagen utan utfärdas av Kungl. Maj:t. Hovrätten har ingen erinran häremot. För vinnande av enhetlighet kan förtjäna övervägas att låta de nuvarande bestämmelserna om

framställnings innehåll utgå ur lagen och i stället utfärdas i kungörelseform. Enligt hovrättens uppfattning bör nämnda paragraf även utformas så att det framgår att framställning om bevisupptagning kan

sändas antingen direkt till vederbörande stats centrala organ eller liksom

hittills tillställas UD för vidare åtgärd. Liknande synpunkter framförs av

Stockholms handelskammare. Malmö tingsrätt anmärker i detta sammanhang att svårigheterna för domstolarna att göra framställning om bevisupptagning på ett främmande språk, även om det främmande språket

är engelska, torde bli avsevärda. Enligt tingsrättens mening är därför en centraliserad översättning genom UD:s försorg att föredra. Om

domstolarna själva skall ombesörja översättningarna, synes det nödvändigt med anvisningar om förfarandet i denna del, särskilt i fråga om bestyrkande av översättnings riktighet.

Med hänsyn till offentlighetsprincipen och stadgandet i 5 kap. 3 § RB

behövs enligt Svea hovrätt inte någon särskild bestämmelse i svensk lag

motsvarande art. 8. Malmö tingsrätt anser att närvarorätten blir av

betydelse endast i de fall, då förhandling för bevisupptagning av någon

anledning inte är offentlig. I promemorian anges att rätten att närvara inte innebär någon rätt att ställa frågor eller agera på annat sätt vid förhöret och att detta kan ske endast med domstolens tillstånd. Enligt tingsrättens

mening kan domstolen inte utan lagändring meddela sådant tillstånd och

det finns inte heller skäl att göra en dylik lagändring. Svea hovrätt delar den i promemorian framförda uppfattningen, att art.

9 andra stycket kräver en ändring i 8 § andra stycket lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol så att det framgår att framställningar om

sådant förfarande från stater anslutna till konventionen måste efterkommas i vidare mån än som för närvarande gäller. Hovrätten anser att uttrycket "oförenligt med” visserligen torde ha i huvudsak samma innebörd som 'strider mot men att "intern praxis eller praktiska svårigheter” måste motsvaras av en hänvisning till "sedvänja eller

praktiska svårigheter" eller liknande uttryck.

Malmö tingsrätt anser att det är svårt att bedöma verkningarna i särskilda fall av en ändring till uttrycket "oförenligt med". Särskilt mot

bakgrund av att RB:s bestämmelser i allmänhet inte är utformade som

direkta förbud torde tillämpningssvårigheterna bli stora. Hur skall

exempelvis förfaras, om engelsk domstol begär, att någon skall avlägga ed

på att en av honom undertecknad skriftlig vittnesutsaga är riktig? Kan åtgärden vägras under hänvisning till att den är oförenlig med svensk lag?

Överhuvud finner tingsrätten den fråga som regleras i artikeln alltför litet utredd i promemorian. Vad som i denna del anförs är svårbegripligt på

grund av kortfattad behandling. Särskilt gäller detta vad som sägs om

”crossexamination'". Hovrätten för Västra Sverige påpekar å andra sidan i fråga om tillåtligheten i Sverige av "crossexamination” att korsförhör i

princip inte är oförenligt med RB:s bestämmelser.

Svea hovrätt anser att i tillämpningskungörelse bör upptas mot art. 5

svarande skyldighet för det centrala organet att underrätta ansökande

myndighet om eventuella invändningar mot gjord framställning. På det centrala organet torde enligt art. 12 också ligga att pröva frågan om vägran

att vidta begärd åtgärd (jfr I 8 andra stycket kungörelsen (1947:848) med

särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater). Beträffande sistnämnda fråga anförs liknande synpunkter av hovrätten för Västra Sverige.

Malmö tingsrätt framhåller att 1 § lagen om bevisupptagning vid

utländsk domstol f.n. begränsar de åtgärder, som kan begäras av utländsk domstol, mer än vad som följer av art. 1. Lagens ståndpunkt förefaller onödigt restriktiv och det synes vara skäl att i denna del anpassa lagen till

konventionen. Tingsrätten ifrågasätter även, huruvida inte sista meningen

i art. 7 bör föranleda ändring av 3 § första stycket samma lag eller i vart fail av 4 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Promemorian synes

utgå från att vad avser innehållet i art. 11 en konventionsanslutning inte

skulle föranleda ändring i 7 § sistnämnda lag. Redan vid nuvarande tillämpning av lagrummet framstår som tveksamt huruvida domstolen har skyldighet att ex officio efterforska i ffrämmande lag upptagen rätt för den hörde att vägra något. I artikeln förutsätts bl.a. begäran av anmodad myndighet och därefter följande bekräftelse av den anmodande. Tingsrätten finner det angeläget att i lagen klargörs, huruvida begäran enligt artikeln av den anmodade myndigheten skall framställas ex officio eller endast på hemställan av den hörde.

DON understryker angelägenheten av att noggranna anvisningar lämnas domstolarna om förfarandet vid framställning om bevisupptagning och att

formulär till blanketter för sådan framställning utarbetas. Det synes lämpligt att för dessa uppgifter bildas en arbetsgrupp med företrädare för förslagsvis justitiedepartementet, statskontoret och DON. Själva framställningen av blanketter blir sedan i första hand en sak för DON.

Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.

9¶Departementschefen

9.1 Inledning

I rättegång uppkommer inte sällan behov av att anlita annan stats

myndigheter för att få hjälp med att vidta någon till rättegången hörande

åtgärd, t.ex. delgivning av handling eller upptagande av bevis. Mellan de flesta europeiska stater har därför sedan länge funnits överenskommelser om hur sådan internationell samverkan skall gå till. Bland de multilaterala överenskommelser på området som Sverige har anslutit sig till märks främst 1954 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen. I fråga om delgivning är denna överenskommelse numera ersatt av 1965 års Haagkonvention om delgivning i uttandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. På den straffprocessuella sidan kan nämnas den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i

brottmål från år 1959. Vad särskilt gäller de nordiska länderna kan erinras om det praktiskt mycket betydelsefulla s.k. skandinaviska rättshjälpsprotokollet av år 1957. Denna överenskommelse, vilken gäller mellan

Sverige, Danmark och Norge, gör det möjligt för domstol och åklagarmyndighet i ett land att begära delgivning eller bevisupptagning direkt hos behörig myndighet i annat skandinaviskt land.

Den ökande samfärdseln mellan länderna har naturligen efter hand

aktualiserat olika frågor om ytterligare förbättringar och förenklingar av

det internationella samarbetet i rättsliga angelägenheter. Ett sådant spörsmål utgör tanken på införandet av nordisk vittnesplikt. Ett annat

avser möjligheterna att ersätta det skandinaviska rättshjälpsprotokollet med en för alla nordiska länder gemensam reglering av de frågor som

behandlas där. Ett tredje spörsmål med nära anknytning till de övriga

gäller tillträde till 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning i utlandet i

mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

Frågorna om nordisk vittnesplikt och vidgat giltighetsområde för det skandinaviska rättshjälpsprotokollet har varit föremål för nordiska

departementsöverläggningar. Dessa överläggningar är nu avslutade. En

långt gående enighet har uppnåtts beträffande såväl införandet av gemensamma regler om nordisk vittnesplikt som utvidgning av systemet med

direkta kontakter för delgivning och bevisupptagning myndigheterna emellan inom Norden. Tiden är därför inne att nu ta upp dessa frågor till slutlig behandling. Jag finner det lämpligt att i detta sammanhang även

behandla frågan om svenskt tillträde till 1970 års bevisupptagnings-

konvention.

9.2 Nordisk vittnesplikt

9.2.1 Behovet av gemensamma regler

Enligt svensk rätt anses vittnesplikt åligga var och en som är underkastad den svenska statsmakten. Det gäller i första hand svenska medborgare. Dessa anses underkastade vittnesplikt, även om de är bosatta

eller uppehåller sig utanför landet. Vittnesplikten gäller i princip också utländska medborgare som vistas här. Däremot har annan utländsk medborgare inte någon skyldighet att infinna sig här i landet för att vittna. I

detta fall är svensk domstol hänvisad till att antingen söka förmå den som

önskas hörd att inställa sig frivilligt eller att begära att han hörs inför domstol i den främmande staten. Motsvarande ordning gäller i övriga nordiska länder.

Vad gäller de närmare förutsättningarna och formerna för att höra vittnen finns vissa skillnader mellan de nordiska länderna. Skyldigheten

att inställa sig som vittne är i Island och Norge underkastad vissa begränsningar med hänsyn till resvägens längd. Några sådana inskränk-

ningar gäller inte i Danmark, Finland eller Sverige. I Danmark hörs vittne

numera inte under ed eller försäkran, vilket som huvudregel är fallet i de

andra nordiska länderna. I Finland och Sverige skiljs mellan vittne och målsägande, en skillnad som i princip inte upprätthålls i övriga länder. Olikheter finns också beträffande sanktioneringen av vittnesplikten o.d.

Trots de olikheter som således finns mellan de nordiska ländernas

lagstiftning på området råder det dock stor överensstämmelse i fråga om

de grundläggande reglerna om inkallelse och hörande av vittnen. Denna omständighet i förening med den intensiva samfärdseln mellan de nordiska länderna utgör en viktig del av bakgrunden till det medlemsförslag som år

1966 väcktes i Nordiska rådet om införande av en vittnesplikt som sträcker sig över ländernas gränser. Som ett annat motiv härför framhölls

önskvärdheten av att principen om bevisomedelbarhet så långt möjligt upprätthålls hos domstolarna. Ytterligare framhävdes att målens handläggning kan påskyndas, om domstolarna inte behöver föranstalta om bevisupptagning genom annat lands myndigheter.

I yttranden över medlemsförslaget som inhämtades från myndigheter och organisationer i de olika nordiska länderna fick detta ett klart positivt mottagande. På hemställan av Nordiska rådets juridiska utskott rekommenderade därför rådet medlemsländernas regeringar att utreda förutsätt-

ningarna för att i vart och ett av länderna införa skyldighet att vittna vid

domstol i annat nordiskt land. Det kan tilläggas att utskottet i sitt betänkande bl.a. påpekade att man under utredningsarbetet borde uppmärk-

samma behovet av liknande regler för part i faderskaps- och äktenskapsmål. Med anledning av rekommendationen ägde under de följande åren

överläggningar rum mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det visade sig föreligga ett gemensamt intresse av att utvidga den föreslagna inställelseskyldigheten för vittnen till att gälla inte bara målsägande, som hörs i anledning av

åklagarens talan, utan också part i vissa indispositiva tvistemål. Även i fråga om de närmare villkoren för inställelseplikt nåddes enighet i alla väsentliga hänseenden. Man var även överens om att regler i ämnet borde

tas upp i ensartad lagstiftning i de olika länderna. På grundval av dessa

diskussioner upprättades inom justitiedepartementet i juni 1972 en promemoria (Ds Ju 1972:15) om nordisk samverkan i rättegång m.m. I promemorian lades fram förslag till svensk lag om nordisk vittnesplikt.

Vid remissbehandlingen av promemorian fick förslaget om införande av

möjlighet för domstol att kalla person i annat nordiskt land till inställelse inför domstolen överlag ett positivt gensvar. De erinringar som framfördes

gällde väsentligen enskildheter rörande = lagstiftningens närmare

utformning.

Sedan remissbehandlingen avslutats har ytterligare nordiska överläggningar ägt rum. Härvid har enighet nåtts om utformningen av ensartade lagar om nordisk vittnesplikt. Även från Island, som inte deltagit i det tidigare samarbetet, har förklarats att man där är beredd att genomföra

motsvarande reglering.

För egen del vill jag uttala min tillfredsställelse över att frågan om

nordisk vittnesplikt nu synes stå inför sin lösning. Lagstiftningen saknar direkt motsvarighet på andra håll i världen. För de nordiska ländernas del

har likheten i rättslig tradition, det livliga umgänget över gränserna och de språkliga förhållandena skapat särskilda förutsättningar för mer långtgående förenklingar och förbättringar av det processuella samarbetet än

vad som varit möjligt att uppnå genom internationell samverkan i övrigt på området. Det nu aktuella förslaget är ett värdefullt led i den fortgående

utvecklingen av detta nordiska samarbete.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det uppenbarligen av stor betydelse att

vittnen och andra förhörspersoner avger sina utsagor direkt inför den

domstol som dömer i målet. Endast med en sådan ordning kan den för

rättegångsförfarandet viktiga grundsatsen om bevisomedelbarhet förverkligas fullt ut. Ett system med nordisk vittnesplikt är dessutom ägnat att nedbringa tiden för handläggningen av målen. Jämfört med nuvarande regler om bevisupptagning vid utländsk domstol innebär det också att

ökade möjligheter skapas för att i brottmål höra vittnen och målsägande

som finns i annat nordiskt land. |

Några hinder av principiell eller praktisk natur mot införande av ett

system med nordisk vittnesplikt föreligger inte. Vid de nordiska överläggningarna i ämnet har enighet nåtts om sådana för samtliga länder godtagbara begränsningar i vittnesplikten som krävs för att denna inte oskäligt skall betunga de enskilda medborgarna.

Vad gäller formen för genomförandet av den nordiska vittnesplikten har enighet rått om att behövliga regler bör meddelas genom ensartad Jagstift-

ning i de olika länderna. Denna metod står i överensstämmelse med art. 37 i Helsingforsavtalet och har prövats vid tidigare tillfällen utan att visa sig

vara förenad med olägenheter. Jag ansluter mig därför till bedömningen i

promemorian i denna del. Någon anledning att i den nordiska överens-

kommelsen om samverkan vid delgivning och bevisupptagning (se 9.3)

uttryckligen ange att de fördragsslutande länderna meddelar ensartade regler om nordisk vittnesplikt synes inte finnas.

Som påpekas av en del remissinstanser kommer värdet av en reform rörande nordisk vittnesplikt givetvis att variera i skilda delar av landet.

Störst betydelse lär en sådan ordning få för domstolarna i vissa gränsområden. Men även för domstolar i tätorter med betydande inslag av

utländsk arbetskraft kan 'det praktiska värdet av ett system med nordisk

vittnesplikt bli påtagligt.

Jag förordar mot denna bakgrund att en lagstiftning om nordisk vittnesplikt nu kommer till stånd. Reformen bör genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade förslaget..Som framhålls i prome-

morian bör de svenska bestämmelserna ges karaktär av undantag från och

tillägg till RB:s regler om hörande av vittne, målsägande eller part.

9.2.2¶Personer som bör omfattas av nordisk vittnesplikt!

Under de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att kretsen av dem som skall omfattas av nordisk vittnesplikt inte bör bestämmas efter medborgarskap utan i första hand med hänsyn till bosättning inom

Norden. Inställelseskyldighet inför svensk domstol skall således åligga den som är bosatt i annat nordiskt land. Något krav på att han också uppehåller

sig i bosättningslandet har däremot inte ansetts böra ställas upp. Det är

tillräckligt att han vistas i något av de fördragsslutande länderna. Också

jag finner denna avgränsning av personkretsen lämplig.

Som framgår av promemorian har frågan om bosättningen varit föremål

för ingående diskussioner vid de nordiska överläggningarna. Något

enhetligt bosättningsbegrepp finns f.n. inte i något av de nordiska länderna. Det har därför varit nödvändigt att något närmare precisera det

föreslagna kravet på bosättning. Enighet har härvid rått om att det inte bör

ställas särskilt höga krav vare sig i fråga om vistelsens längd eller i annat hänseende.

För egen del vill jag påpeka att värdet av vittnesplikten skulle minska avsevärt, om bosättningsbegreppet gavs ett för snävt innehåll. En viktig grupp i sammanhanget utgörs av personer som har tagit anställning i annat nordiskt land men som under exempelvis större helger och semestrar återvänder till sitt hemland och genom mantalsskrivning, fastighets-

innehav e.d. är fast knutna dit. I promemorian förespråkas bl.a. med tanke

härpå att det enda kriteriet för bosättning bör vara var den som skall höras regelmässigt har sin dygnsvila förlagd. Några remissinstanser har dock anmärkt att ett så utformat bosättningsbegrepp blir svårt att tillämpa och att gränsdragningsproblem inte kan undvikas. |

Enligt min mening är de vid remissbehandlingen uttalade farhågorna överdrivna. I det övervägande antalet fall torde det inte föreligga några

"Inställelseplikt för målsägande och part behandlas under 9.2.12 resp. 9.2.13.

svårigheter att avgöra i vilket land den som skall höras regelmässigt har sin dygnsvila förlagd. Samtliga omständigheter bör här beaktas, såsom vistelsens längd, avsikten med vistelsen och den anknytning till uppehållslandet som vistelsen medför. Har någon sökt och erhållit stadigvarande arbete i ett annat nordiskt land, torde han i regel få anses bosatt där i och med att han påbörjat anställningen. Feriearbete under någon sommarmånad bör

däremot inte vara tillräcklig kvalifikation. Motsvarande bör gälla den som

bedriver studier i annat land. Tillfällig vistelse i ett land bör således falla utanför bosättningsbegreppet. Vistelse längre tid än ett par månader bör emellertid vara tillräcklig för den föreslagna lagens tillämpning. Mot

bakgrund av vad nu anförts bör några nämnvärda svårigheter inte uppstå

för domstolarna att avgöra när bosättningskravet skall anses uppfyllt.

En remissinstans tar upp frågan om vem som har att förebringa utredning om ett vittnes bosättningsförhållanden. Det ankommer självfallet på domstolen att pröva att förutsättningarna för att inkalla någon med stöd av vittnespliktslagen är uppfyllda. Den främsta upplysnings-

källan är härvidlag den part som har åberopat vittnet. Kravet på utredning får dock inte ställas för högt. Anledning saknas att t.ex. fordra mantals-

skrivningsbevis eller liknande handling för att styrka en uppgift om var den

som skall höras är bosatt. En uppgift om att ett vittne är bosatt i annat

nordiskt land bör regelmässigt kunna godtas, om inte särskilda skäl finns

att ifrågasätta uppgiftens riktighet.

Enligt promemorian skall person som är bosatt i Sverige men uppehåller

sig i annat nordiskt land inte kunna inkallas till svensk domstol med stöd av

den föreslagna lagen. Detta synes mig vara en rimlig lösning. Den omständigheten att en person som är bosatt här tillfälligt uppehåller sig i annat nordiskt land bör inte föranleda åsidosättande av de regler som

normalt gäller i fråga om hans skyldighet att inställa sig inför svensk

domstol. Vid remissbehandlingen har den föreslagna ordningen kritiserats av vissa remissinstanser som bl.a. påpekar att den kan skapa tillämpningsproblem. Jag vill emellertid erinra om vad jag nyss anfört om innebörden av det i förslaget använda bosättningsbegreppet. Detta leder till att

en vistelse i annat nordiskt land tämligen snart övergår till att uppfylla

kravet på bosättning. Det praktiska behovet av att redan dessförinnan

kunna kalla in nu åsyftade personer enligt vittnespliktslagen är därför inte

så stort. Om det inte är möjligt att kalla ett här bosatt vittne enligt RB:s

regler så länge han tillfälligt vistas utanför Sverige, får kallelse anstå till dess han återvänt hit. Jag kan på grund av det nu anförda ansluta mig till

den vid de nordiska överläggningarna överenskomna regleringen i denna

del. Inte heller för det fallet att domstol önskar höra någon som är bosatt

utom Norden men tillfälligt vistas där bör lagen vara tillämplig.

Sammanfattningsvis bör alltså svensk domstol enligt den föreslagna

lagen få möjlighet att kalla vittne som är bosatt i Danmark, Finland, Island

eller Norge och uppehåller sig i något av dessa länder. Motsvarande bör

gälla i fråga om skyldighet för person i Sverige att inställa sig inför domstol i annat nordiskt land. Regler av denna innebörd förutsätts bli införda i övriga nordiska länders lagstiftning.

9.2.3 Begränsningar i vittnesplikten

Vid de nordiska överläggningarna har det tidigt stått klart att en lagstiftning av förevarande slag måste förenas med vissa begränsningar. Härför talar inte bara det förhållandet att ländernas nationella regler om

hörande av vittnen företer vissa särdrag. I sammanhanget måste också beaktas att införandet av en nordisk vittnesplikt för med sig skyldigheter

mot ett land vars statsmakt den som skall höras eljest inte är underkastad. En skyldighet att inställa sig inför domstol i annat nordiskt land kan, även

med nutida kommunikationer, i en del fall innebära avsevärda praktiska olägenheter för de enskilda medborgarna. Det är därför naturligt att

vittnesplikten inskränks i vissa avseenden.

Den första frågan som inställer sig är vilka domstolar som skall ges rätt att kalla vittne från annat nordiskt land. Enighet har nåtts om att denna möjlighet i princip endast bör stå de allmänna domstolarna till buds. Begreppet allmän domstol är dock som framgår av promemorian inte entydigt inom Norden. Från norskt håll har därför vid överläggningarna begärts att lagstiftningen skall bli tillämplig även på vissa särskilda domstolar, nämligen vergemålsretterna, jordskiftesretterna och husleie-

retterna. Från dansk sida har önskemål uttalats om att lagstiftningen skall omfatta också boligretterna. Från finsk sida slutligen har framställts

motsvarande begäran beträffande de domstolar, som handlägger fastig-

bildningsmål och expropriationsmål. Mot en sådan anordning har jag inte något att erinra.

I ett remissyttrande ifrågasätts om inte reglerna för Sveriges del bör gälla även hyresnämnderna. Bortsett från att dessa inte är att räkna till domstolskategorin skulle enligt min mening värdet härav, inte minst med hänsyn till den starkt lokala anknytning hyresmålen har, vara mycket ringa. Tillräckliga skäl föreligger inte heller för en utvidgning till arbetsdomstolen eller förvaltningsdomstolarna. Jag förordar därför för svenskt vidkommande att endast de allmänna domstolarna tillerkänns befogenhet att inkalla vittne enligt den föreslagna vittnespliktslagen.

Vid överläggningarna har enighet också nåtts om en undre åldersgräns

för vittnesplikten. Minimiåldern har satts till 18 år. Detta förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. Från åklagarhåll har emellertid

anmärkts att åldersgränsen är för hög. För egen del instämmer jag i att det

är lämpligt att fastställa en undre åldersgräns för vittnesplikten, och jag finner inte skäl att gå ifrån den regel man enats om vid de nordiska

överläggningarna.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt behovet av begränsningar i

vittnesplikten med hänsyn till vittnesutsagans betydelse och de olägenheter inställelse i annat land medför för den enskilde. Under de nordiska överläggningarna har särskilt från norsk sida hävdats att långväga vittne inte bör kallas utan att starka skäl föreligger, något som har samband med de i Norge förekommande avståndsgränserna för vittnesplikten inom landet. Under överläggningarna har enighet uppnåtts om att som förutsättningar för nordisk vittnesplikt skall gälla att det rör sig om ett mål av någon betydenhet, att utsagan kan antas få väsentlig betydelse för utgången i målet och att det är av väsentlig betydelse att vittnet hörs i domstolslandet.

Jag instämmer i att det bör ställas upp vissa krav på vittnesmålets betydelse när det blir fråga om att ålägga en person att inställa sig som vittne inför domstol i annat land än det där han är bosatt. Den kompromisslösning man har enats om vid förhandlingarna har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och även jag anser mig kunna godta den. Enligt min mening bör man med förtroende kunna överlämna åt domstolarna att göra de bedömningar som reglerna förutsätter.

Vad beträffar kravet att det skall vara fråga om mål av någon betydenhet framhålls i promemorian att det är svårt att närmare ange innebörden härav. Enligt promemorian bör undantag i första hand göras för bagatellartade bötesmål och fordringsmål som rör mycket små värden. Domstolarna bör ha en betydande frihet i sin bedömning. Jag instämmer i huvudsak i dessa uttalanden. Det kan tilläggas att det naturligtvis någon gång kan föreligga särskilda skäl som motiverar tillämpning av vittnespliktslagen även i mål som är bagatellartade. Ett sådant skäl kan vara att vittnesmålet kan väntas vara till fördel för den tilltalade och att annan bevisning inte står att uppbringa. Familjemål och andra indispositiva mål får nästan undantagslöst anses vara mål av betydenhet.

Den andra begränsningen avser vittnesmålets betydelse för utgången i målet. I promemorian framhålls att kallelse bör få utfärdas endast när vittnesförhöret kan antas ha avgörande eller i vart fall väsentlig betydelse för utgången. Vidare anges att detta krav får varieras beroende på målets karaktär. I allvarligare brottmål bör exempelvis anspråken på utsagans värde sättas lägre.

Det kommer enligt förslaget att åligga domstolarna att från fall till fall avgöra om kravet är uppfyllt. För egen del anser jag inte att denna bedömning behöver bli alltför betungande. Kravet på vittnesmålets betydelse får naturligen inte ges en alltför snäv innebörd. Domstolen får exempelvis beakta vilka möjligheter parten kan ha att åberopa annan och likvärdig bevisning. I tveksamma fall bör parten lämna noggranna upplysningar om vad som skall styrkas med förhöret.

Den sista av de tre förutsättningarna för vittnespliktens inträde, nämligen att det är av väsentlig betydelse att vittnet hörs i domstolslandet, anknyter till principen om bevisomedelbarhet. Kravet på bevisomedel-

7 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

barhet torde ställas högre i Sverige än i övriga nordiska länder. En begränsning som anknyter till vikten av bevisomedelbarhet Jär därför få störst betydelse i dessa länder. För svenska domstolar kan frågan om bevisomedelbarheten få särskild aktualitet i fråga om exempelvis tilltrosvittne. Om domstolen anser att en bevisupptagning vid utländsk domstol i väsentlig mån skulle minska värdet av bevisningen, bör domstolen självfallet inkalla vittnet.

Som har nämnts förut måste hänsyn även tas till de olägenheter som vittnet kan komma att orsakas genom resvägens längd eller eljest. I enlighet med vad man har enats om vid de nordiska överläggningarna bör detta uttryckligen framgå av lagstiftningen. Om domstolen även efter en samlad bedömning av övriga förutsättningar för vittnesplikten hyser tvekan om det befogade i att kalla in ett vittne, kan självfallet den nu angivna begränsningen få fälla utslaget.

9.2.4 Vittnesförhör utom huvudförhandling

Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att inkallelse till annan domstol än den dömande bör ske endast när det är oundgängligen nödvändigt. Skälet härtill är givetvis att bevisomedelbarheten går förlorad, varför värdet av en sådan bevisupptagning inte är så stort. Också enligt min mening bör stor återhållsamhet iakttas i fråga om vittnesförhör av detta slag. Ett exempel på när sådan bevisupptagning kan anses motiverad är att ett annat vittne ändå måste höras utom huvudförhandling och att det är angeläget att vittnet hörs vid samma tillfälle.

Från vissa remissinstanser har efterlysts besked om vittnespliktslagen skall avse även sådana förhör som kan förekomma inför domstol enligt 23 kap. 13 och 15 §§ RB. Motsvarande bestämmelser finns i andra nordiska länder. Vid de nordiska överläggningar som förekommit efter remissbehandlingen har man enats om att lagen bör kunna tillämpas även på sådana förhör. Jag delar denna uppfattning. Uppenbarligen lär dock fråga härom aktualiseras endast undantagsvis.

9.2.5 Utfärdande av kallelse

Med hänsyn till begränsningarna i vittnesplikten är det nödvändigt att låta den domstol som skall uppta beviset även svara för att kallelse utfärdas. Från dansk och norsk sida har härvid fästs stort avseende vid att regler om s.k. kallelsefrist införs. Detta begrepp, vilket inte används t svensk och finsk rätt, innebär att det i kallelsen anges en viss frist som vittnet har rätt att åtnjuta mellan kallelsen och inställelsen. Delges kallelse sedan fristen börjat löpa är den kallade inte skyldig att inställa sig inför domstolen och denna kan följaktligen inte tillgripa någon påföljd för eventuell utevaro.

Från flera remissinstanser har uttalats tveksamhet inför en sådan

ordning. Kritiken går i huvudsak ut på att den kallande domstolen lämnas i

okunnighet om den som delgetts kallelse, sedan fristen börjat löpa, kommer att inställa sig eller inte.

Enligt vad som har upplysts från danskt och norskt håll är de kallelsefrister som används i dessa länder förhållandevis korta. I praktiken torde

bestämmelserna härom inte skilja sig nämnvärt från föreskritten i 32 kap. 1 $ RB att den som skall inställa sig äger rätt till skäligt rådrum. Från dansk och norsk sida har också framhållits att bestämmelserna om kallelsefrist inte medför några svårigheter vid tillämpningen. Vid de nordiska

överläggningar som förekommit efter remissbehandlingen har man med

hänsyn härtill enats om att ta med regler om kallelsefrist. För att minska

eventuella olägenheter har föreslagits att domstolen i sin framställning om delgivning av kallelse skall fastställa en sista dag för delgivning. Enligt min uppfattning synes detta innefatta en godtagbar lösning av problemet.

9.2.6¶Undantag från vittnesplikt m.m.

Som framgår av den tidigare redogörelsen finns grundläggande likheter i de olika ländernas bestämmelser om undantag från vittnesplikt och om förbud att höra vittne i vissa situationer. Det huvudsakliga syftet med dessa bestämmelser är att skydda vittnet i fall av intressekollision mellan

anspråket på fullgod utredning i målet och den enskildes eller samhällets

behov av sekretess i vissa fall. I åtskilliga detaljer avviker dock de nordiska ländernas regler från varandra.

Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att, utöver bestämmelserna i domstolslandet, bestämmelserna i det tand där vittnet är bosatt skall tillämpas då vittnet enligt vittnespliktslagen hörs i annat nordiskt land,i den mån undantagen enligt bosättningslandets lag sträcker sig längre. Det sagda innebär att en domstol, som hör ett nordiskt vittne, blir skyldig att kumulera bestämmelserna i den egna lagen med dem som gäller enligt lagen i det land, där vittnet är bosatt. I promemorian framhålls att domstolen i stor utsträckning har att ex officio iaktta detta och att den föreslagna ordningen förutsätter, att de olika länderna håller varandra kontinuerligt underrättade om gällande bestämmelser i dessa hänseenden.

Enligt min mening kan inte riktas någon principiell invändning mot den

föreslagna ordningen. Jag vill erinra om att en liknande ordning sedan

länge har gällt vid bevisupptagning åt utländsk domstol (se avsnitt 4). Det kan emellertid inte förnekas att regleringen i praktiken ställer stora

krav på domstolarnas observans i hithörande hänseende. Behovet av

information om gällande rätt i övriga nordiska länder blir naturligen fram-

trädande. Enligt min mening är det angeläget att domstolen redan vid tidpunkten för kallelsen klarlägger om det föreligger hinder mot vittnes-

målet. Är så fallet bör vittnet inte kallas. Kan hindret undanröjas genom

lämnande av samtycke, bör sådant inhämtas innan kallelse sker. Att i övrigt regelmässigt bereda den som skall höras tillfälle att före kallelse yttra sig över omständigheter, som enligt hans mening utgör hinder för förhör, leder dock alltför långt. En lämplig ordning kan i stället vara att kallelsen utformas så, att den kallade anmodas att snarast ge domstolen till känna om det föreligger hinder för förhör.

En remissinstans framhåller att det finns förbud mot vissa slag av vittnesförhör även utanför RB och nämner som exempel 13 § andra stycket lagen (1969:618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. I sammanhanget kan också erinras om bestämmelserna om anonymitetsskydd i tryckfrihetsförordningen. Att svensk domstol, som har kallat nordiskt vittne, skall iaktta de nu åsyftade bestämmelserna behöver inte utvecklas närmare. Att motsvarande begränsningar av vittnesplikten i bosättningslandets lagstiftning skall respekteras står också

klart. Det kan anmärkas att frågan om inskränkning i vittnesplikten såvitt avser skydd för meddelares anonymitet i övriga nordiska länder regleras i

processlagstiftningen (se 2.2).

I promemorian behandlas även frågan om det är möjligt att underlåta

verkställighet. om domstol felaktigt har ådömt vittne påföljd för under-

låtenhet av honom att fullgöra sin vittnesplikt. Enligt förslaget skall sådan påföljd verkställas med stöd av lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) och dess motsvarigheter i övriga länder. I promemorian: påpekas att dessa lagar ger visst utrymme för att vägra verkställighet. En remissinstans framhåller dock att det inte kan anses rimligt att vägra verkställighet annat än när avgörandet framstår som så uppenbart oriktigt att verkställighet skulle strida mot grunderna för vår rättsordning. I övrigt bör rättelse ske genom överklagande av det felaktiga beslutet i domstolslandet. |

För egen del vill jag understryka att risken för felaktiga beslut måste bedömas som liten. Domstolarna kommer säkerligen bara att med största

försiktighet utnyttja de möjligheter till tvångsmedel som finns i fall då ett vittne påstår att han är befriad från vittnesplikt enligt lagen i bosättningslandet. Det lär därför höra till rena undantagen att fråga om att vägra verkställighet uppkommer. Som påpekas i promemorian bör det emellertid

inte vara uteslutet att göra en sådan bedömning för den händelse fråga om verkställighet uppkommer.

Någon kumulation blir inte aktuell om vittne som är bosatt i annat nordiskt land delgetts kalletse i domstolslandet. I detta fall blir nämligen den föreslagna lagen inte tillämplig. Återvänder han före förhöret till hemlandet, kan det ibland vara lämpligt att utfärda ny kallelse i enlighet

med vittnespliktslagen (jfr 7.2.7).

Bestämmelserna om kumulation föreslås liksom vissa andra regler bli

tillämpliga även på personer i annat land som inte kallats enligt vittnespliktslagen men som ändå inställer sig frivilligt på parts begäran. Enligt

min uppfattning talar åtskilligt härför. Särskilt bör beaktas att den som

begärs hörd kan vara beredd att inställa sig frivilligt även i fall då de tidigare nämnda begränsningarna i vittnesplikten medför, att domstolen

inte kan utfärda kallelse. Han bör uppenbarligen inte bli sämre ställd

därigenom.

9.2.7¶Tvångsmedel mot vittne

Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att inga andra

tvångsmedel än böter (dock ej det i Danmark förekommande systemet

med s.k. löpande böter), vite och förpliktande att ersätta rättegångs-

kostnad får förekomma för att förmå vittne att inställa sig, så länge han

inte uppehåller sig i domstolslandet. Hämtning över riksgräns skall således inte kunna ske. När vittnet anlänt till domstolslandet, blir de bestämmelser som gäller där tillämpliga. Den nu föreslagna ordningen anser jag innefatta en lämplig avvägning mellan berörda intressen.

Värdet av att kunna kalla vittne i annat nordiskt land är självfallet

beroende av att påföljd som har ådömts ett vittne för underlåtenhet att

fullgöra sina skyldigheter kan verkställas i bosättningslandet. Fråga uppkommer då om gällande bestämmelser om verkställighet av avgöranden i annat nordiskt land utan vidare omfattar sådan verkställighet.

I annat nordiskt land ådömda böter och processviten kan indrivas här enligt 1963 års nordiska verkställighetslag. Beslut om förvandling av böter

får inte verkställas, om betalning för böterna erläggs. Om böterna delvis

gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande mån nedsättas. I kungörelsen angående tillämpningen av nämnda lag ges ytterligare bestämmelser i ämnet. Samarbetet enligt 1963 års lag har i jämförelse med den tidigare lagen (1948:758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom som

meddelats i Danmark och Norge utsträckts till att omfatta processuella

viten, vilka närmast motsvaras av rättegångsböter i övriga nordiska länder med undantag av Finland. Härigenom har emellertid enligt uttalande i förarbetena inte tagits ställning till frågan i vilken utsträckning man bör tvinga parter, vittnen och sakkunniga, som är bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig vid svensk domstol. Detta problem, som ägde samband med

möjligheten att i de andra nordiska länderna delge kallelser och före-

lägganden i svenska rättegångar, angavs vara under övervägande på nordisk bas.

Enligt 1963 års lag kan vissa i annat nordiskt land meddelade beslut rörande rättegångskostnad verkställas här. Därmed torde dock endast

avses sådana kostnader som enligt 31 kap. RB kan utdömas i brottmål, däremot inte rättegångskostnad som ålagts vittne med stöd av 36 kap. 23 §

RB. Det är också mycket tveksamt, om verkställighet av tredje man ålagt rättegångskostnadsansvar kan ske här enligt lagen (1932:540) om erkän-

nande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland,

Island eller Norge.

Vid de nordiska överläggningar som ägt rum efter remissbehandlingen

har man enats om att böter och viten skall kunna verkställas enligt 1963 års

verkställighetslag och att 1932 års verkställighetslag skall äga tillämpning

på rättegångskostnadsbeslut av nyss nämnt slag. Lösningen är visserligen

inte idealisk, eftersom olika verkställighetslagar kommer att bli tillämpliga

beroende på vad verkställigheten avser. Värdet av enhetliga verkställighetsregler är dock så stort, att den föreslagna ordningen bör accepteras.

Erforderliga bestämmelser bör få sin plats i vittnespliktslagen.

9.2.8 Ersättning för inställelse

Nuvarande bestämmelser om ersättning för vittnesinställelse skiljer sig i flera avseenden mellan de nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningarna har olika förslag till enhetlig lösning diskuterats. En metod skulle vara att uteslutande låta bestämmelserna i domstolslandet gälla, en annan

att vid sidan därav tillämpa bestämmelserna i bosättningslandet, om dessa

är förmånligare för vittnet. Mot den första lösningen kan emellertid invändas, att vittne inte bör bli sämre ställd för att han skall inställa sig

utomlands, och mot den andra, att ett kumulativt system skulle bli utom-

ordentligt svårt att tillämpa. Man har därför enats om en särskild ordning

för ersättning till den som kallats enligt lagstiftningen om nordisk

vittnesplikt.

Ersättning skall alltid utgå av allmänna medel och avse nödvändiga

kostnader för resa och uppehälle samt mistad inkomst eller annan ekonomisk förlust. Maximibeloppet bestäms för uppehälle till 20 svenska kronor, eller motvärdet i annat lands valuta, för varje påbörjad tidrymd om 12 timmar. Har den kallade utgift för nattlogi, höjs beloppet med ytterligare 70 kronor för varje övernattning. Ersättning för tidsspillan

utgår med högst 100 svenska kronor per dag. Förskott skall alltid lämnas för resa och uppehälle. Förskott på reseersättning kan lämnas i form av färdbiljett. Förskott på ersättning för uppehälle kan begränsas till att avse tiden fram till inställelsen.

Den nu föreslagna ordningen synes mig vara väl avvägd. Lagen bör

endast innehålla allmänna regler om rätten till ersättning, medan närmare

bestämmelser i ämnet får utfärdas i administrativ ordning. Härvid får bl.a. övervägas lämplig metod för översändande till utlandet av förskott och färdbiljett m.m.

Vid de nordiska överläggningarna har även väckts frågan om part i viss

utsträckning bör jämställas med vittne såvitt angår rätt till ersättning av

allmänna medel för kostnad med anledning av inställelse inför domstol i

annat nordiskt land. För Sveriges del erbjuder det numera gällande rätts-

hjälpssystemet tillfredsställande möjligheter för part att få ersättning för

"sina inställelsekostnader. Någon särskild bestämmelse i ämnet torde

därför inte behövas.

9.2.9 Ansvaret för osann och ovarsam utsaga

En viktig fråga är i vilken utsträckning straffansvar för oriktig vittnes-

utsaga avgiven inför domstol i ett nordiskt land kan krävas ut i exempelvis

det land där vittnet är bosatt. Om sådan möjlighet till lagföring saknas,

förlorar naturligen vittnesplikten lätt i värde. Frågan har därför tilldragit

sig avsevärt intresse vid de nordiska överläggningarna.

Bestämmelserna om mened i 15 kap. 1 § brottsbalken (BrB) syftar till att göra en effektiv domstolsverksamhet möjlig. Mened utgör ett brott mot statens judiciella funktion. Det får mot den bakgrunden förutsättas, att mened enligt BrB föreligger endast när osann uppgift har lämnats vid svensk domstol. Ett ytterligare stöd för den ståndpunkten ligger i kravet på att den falska utsagan skall ha lämnats under "laga ed eller under försäkran som ävgives I eds ställe". Därmed avses endast lagstadgad ed till bekräftande av en utsaga. Hit hör vittnesed, sakkunniged enligt 40 kap. 9 § RB,

bouppteckningsed enligt ärvdabalken eller giftermålsbalken samt boupp-

teckningsed och borgenärsed i; konkurs, gäldenärsed enligt ackordslagen

(1970:847), utmätningsed och gäldenärsed efter kallelse på okända borge-

närer men däremot inte exempelvis domared eller tolked. Vad som sagts

nu äger motsvarande tillämpning beträffande ansvar för osann partsutsaga

enligt 15 kap. 2 § och för ovarsam utsaga enligt 15 kap. 3 5 BrB.

Vid överläggningarna om införande av nordisk vittnesplikt diskuterades

på ett tidigt stadium frågan om en utvidgning av straffansvaret för osanna

vittnesuppgifter till att avse också uppgifter som lämnats vid domstol i annat nordiskt land än domstolslandet. Från norsk sida framhölls att där gällande lagbestämmelser innefattade mened begången utomlands. Enligt vad som senare inhämtats torde detsamma gälla enligt finsk rätt. Från dansk sida har uttalats att man i samband med införandet av nordisk

vittnesplikt avser att utfärda erforderliga lagbestämmelser. Det har från

övriga nordiska länders sida fästs stort avseende vid att i svensk rätt införs bestämmelser som gör sådan lagföring möjlig även i Sverige.

I promemorian föreslås mot denna bakgrund en utvidgning av straffansvaret för oriktiga uppgifter. Förslaget tar närmast sikte på utsagor från

personer som omfattas av vittnespliktslagen. Det krävs inte att utsagan avgetts under ed eller försäkran. Straff bör kunna dömas ut så snart någon

vid vittnesförhör inför domstol i annat nordiskt land lämnat osann uppgift

eller förtigit sanningen. I promemorian förordas en ordning som innebär att bestämmelserna i 15 kap. 1, 3, 4, 14 och 15 §§ BrB skall äga tillämpning

i nu berörda fall. Bestämmelser föreslås intagna i vittnespliktslagen.

Motsvarande föreslås gälla för part som hörs under straffansvar. Undantag görs för vittne som enligt svensk eller finsk lag varit att anse som målsägande, om han vid tiden för förhöret var bosatt i Sverige eller Finland.

Vad promemorian innehåller i denna del har mött kritik från åtskilliga

remissinstanser. Kritiken gäller i första hand omfattningen av straff-

ansvaret, krav på s.k. dubbel straffbarhet, tillämpning av utländska straffbestämmelser och brottsbenämning. Vidare diskuteras om erforderliga straffbestämmelser i stället bör tas in i BrB. Några remissinstanser är negativa till att en utvidgning av straffansvaret kommer till stånd.

Promemorieförslaget aktualiserar frågan i vad mån svensk strafflag över

huvud bör göras tillämplig på utomlands begångna gärningar av det slag

varom nu är tal. Med hänsyn till svårigheten att överblicka lagstiftningen i olika länder skulle det enligt min mening leda för långt att införa generellt

syftande regler på området. Det får å andra sidan anses nödvändigt att med

tanke på den nordiska vittnesplikten skapa bestämmelser om ansvar för oriktiga utsagor som avges inför domstol i annat nordiskt land. Över-

vägande skäl talar därvid för att straffansvaret inte begränsas till utsagor

av person, som kallats till domstolslandet med stöd av vittnespliktslagen. Som har berörts förut kan undantagsvis uppkomma fall, där svensk domstol i stället kallar vederbörande enligt RB. Den som inställer sig

självmant i sådana situationer synes i straffhänseende inte böra behandlas

annorlunda än den som har kallats enligt vittnespliktslagen.

Från svensk sida finns det knappast någon anledning att för en utvidgning av straffansvaret kräva, att vittnesförhör vid domstolar i andra nordiska länder sker i annan form än sem är bruklig där. Straff bör sålunda kunna ådömas den som vid vittnesförhör inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge lämnat oriktig uppgift eller förtigit sanningen, oavsett om utsagan exempelvis avgetts under ed eller ej. Motsvarande bör gälla förhör med part. Den som enligt svensk rätt är att anse som målsägande bör dock under inga förhållanden kunna dömas till ansvar.

Vissa av de problemställningar som aktualiserats av remissinstanserna har lösts genom de ändringar i BrB, vilka trädde i kraft den 1 juli 1973 (prop. 1972:98). Jag syftar främst på bestämmelserna i 2 kap. 2 §, i vars

andra och tredje stycken har införts regler om krav på dubbel straffbarhet.

Detta innebär bl.a. att en gärningsman inte kan dömas här för gärning som

han har begått utomlands, om gärningen som sådan var straffri där den begicks, samt att strängare påföljd inte får ådömas än det svåraste straff

som lagen på gärningsorten anger. Detta torde medföra att svensk domstol är skyldig att iaktta inte endast särskilda straffrihetsgrunder enligt gärningsortens lag utan även straffnedsättningsgrunder. Detta är av stor vikt, eftersom bestämmelserna härom i de övriga nordiska länderna vad

gäller ansvar för oriktiga utsagor skiljer sig i flera hänseenden såväl inbördes som från svensk rätt.

Den lämpligaste lösningen av den föreliggande frågan är enligt min mening att skapa en ny brottstyp, nämligen beträffande uppsåtlig gärning av nu avsedd art osann utsaga inför nordisk domstol. Kriminaliseringen bör gälla den som under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Formen för avgivande av utsagan bör inte spela någon roll. Avseende skall endast fästas vid om gärningen kunnat medföra straff på gärningsorten. Om utsagan här i landet skulle ha avgetts under laga ed eller försäkran som avges i eds ställe, bör påföljden bestämmas enligt vad som gäller för mened. Har utsagan lämnats av part i tvistemål, tillämpas samma strafflatitud som gäller för osann partsutsaga. Begås gärning av nu nämnt slag av grov oaktsamhet, bör brottet benämnas ovarsam utsaga inför nordisk domstol och påföljden bestämmas enligt vad som gäller för ovarsam utsaga.

De särskilda bestämmelserna i 15 kap. 4, 14 och 15 §§ BrB bör äga motsvarande tillämpning på gärningar av nämnda slag. Som jag tidigare sagt skall straffrihetsgrunder och straffnedsättningsgrunder enligt lagen på gärningsorten alltid beaktas. Svårare straff får inte utdömas än vad som kunnat följa på brottet enligt denna lag.

Jag föreslår med hänsyn till det anförda att bestämmelser om ansvar för nu behandlade brott införs i 15 kap. BrB genom en ny paragraf, 4 a §.

Beträffande innebörden av den nya paragrafen vill jag påpeka att en förutsättning för att straffansvar skall inträda givetvis är att gärningen är straffbar på gärningsorten. Ansvar kan dock här i landet inte utkrävas i alla dessa fall. Som framgår av paragrafen begränsas straffansvaret av bestämmelsen i andra stycket. Men även andra bestämmelser måste beaktas. Således kan inte den straffas som enligt 36 kap. 13 & RB här i landet inte skulle ha fått avlägga ed eller försäkran. Är brottet osann partutsaga eller ovarsam utsaga, som begås av part, går däremot straffansvaret längre än om utsagan avgetts inför svensk domstol, eftersom undantag inte gjorts för utsagor som här i landet skulle ha ansetts avgivna under fritt partsförhör, jfr 43 kap. 6 §RB.

9.2.10 Editionsplikt

På grundval av vad som dryftats vid de nordiska överläggningarna föreslås i promemorian att den som enligt vittnespliktslagen kallas till domstol i annat nordiskt land även skall vara underkastad viss editionsplikt. Skyldigheten att ta med sig och förete skriftlig handling föreslås begränsad på samma sätt som skyldigheten att vittna. Den omfattar endast den som faktiskt skall höras som vittne, målsägande eller part. Nära anhörig, som utnyttjar sin rätt att vägra vittna, kan alltså inte åläggas att förete handlingar, som han innehar. Den som enligt domstolslandets lag

eller lagen i det land där han är bosatt inte får höras eller kan vägra yttra sig, skall enligt promemorian inte underkastas editionsplikt. I prome-

morian föreslås att editionsplikten regleras närmare i vittnespliktslagen

efter mönster av 38 kap. RB.

Det är enligt min mening naturligt att frågan om editionsplikt i sakligt

hänseende regleras på väsentligen det sätt som förordas i promemorian. Det förefaller dock lämpligare att liksom beträffande övriga regler i

vittnespliktslagen från formell synpunkt konstruera erforderliga bestämmelser som undantag från eller tillägg till RB. Vad gäller de begränsningar

i editionsplikten som anges i 38 kap. 2 & RB bör i vittnespliktslagen lämpligen utsägas att utöver RB:s reglering motsvarande bestämmelser i

det land där vittnet är bosatt även skall tillämpas. Beträffande den

särskilda bestämmelsen i 38 kap. 5 § RB om handräckning bör klargöras att denna inte skall tillämpas annat än när handlingen finns här i landet. Med den lösning av frågan om editionsplikt som jag nu har förordat undviks det

tolkningsproblem som en remissinstans tagit upp såvitt rör målsägandes

ställning i förevarande avseende.

9.2. 11 Immunitet

I promemorian föreslås att en särskild immunitetsregel införs i vittnes-

pliktslagen. Den har utformats i nära överensstämmelse med artikel 12 i

1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (brott-

målskonventionen). I promemorians lagförslag anges bl.a. att den som

efter kallelse inreser till landet för att höras enligt vittnespliktslagen inte får åtalas eller straffas på grund av brott som han begått före inresan. Han får inte heller för sådant brott utlämnas till annat land än det varifrån han

kommer.

Några remissinstanser har anmärkt, att uttrycket "åtalas eller straffas"

inte täcker alla de situationer som anges i artikel 12 i brottmålskonventionen. Remissinstanserna föreslår att bestämmelsen utformas i enlighet med nämnda artikel så att även andra frihetsinskränkningar blir undantagna.

Det nu diskuterade uttryckssättet överensstämmer med motsvarande

uttryck i 7 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland,

Island och Norge. Vid de nordiska överläggningarna i frågan har enighet uppnåtts om det förslag som promemorian innehåller. Någon skillnad i sak i förhållande till brottmålskonventionen är inte avsedd. Den som inreser hit får således inte på grund av tidigare brott underkastas tvångsmedel som anhållande, häktning m.m. Detsamma får anses gälla exempelvis sådan

handräckning som anges i 7 § tredje stycket lagen (1964:542) om person-

undersökning i brottmål.

Det är enligt min mening erforderligt att en särskild immunitetsregel skapas för dem som hörs enligt vittnespliktslagen. Den regel härom som

föreslås ingå i lagen torde ge tillräckligt skydd för den kallade. Anledning

att frångå den formulering varom nordisk enighet uppnåtts föreligger inte.

Vid remissbehandlingen har även en annan fråga tagits upp till diskussion, nämligen i vad mån den föreslagna immunitetsregeln skyddar även personer som är utvisade eller förvisade från landet och som utan att först ha inhämtat erforderligt tillstånd reser hit för att inställa sig inför domstol.

Skyldighet att inställa sig vid svensk domstol föreligger enligt den nu föreslagna vittnespliktslagen för den som är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land. Medborgarskapet är således utan betydelse. Med hänsyn härtill och till konstruktionen i övrigt av inställelseskyldigheten

kan konflikt uppstå mellan kravet på att vederbörande inställer sig inför

domstolen, å ena sidan, och den svenska utlänningslagstiftningen, å andra

sidan. Det torde vara tillräckligt att erinra om följande. Dom eller beslut om förvisning eller beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända hit. Överträdelse bestraffas. Tillstånd för utlänning

att utan hinder av förvisning eller utvisning göra kort besök här för ange-

lägenhet av synnerlig vikt meddelas av Kungl. Maj:t eller invandrarverket. Av det anförda framgår att den som kallas till svensk domstol med stöd

av vittnespliktslagen undantagsvis kan vara hindrad att inställa sig på

grund av omständigheter som han inte råder över eller vara nödgad att

söka tillstånd för inresa. Är domstolen okunnig om hindret, kan det

medföra att påföljd felaktigt utdöms för ute varo. En radikal lösning är självfallet att helt göra undantag för nu berörda hinder och låta kallelsen som sådan medföra rätt till inresa och vistelse i

landet. För en sådan lösning talar att regleringen skulle bli enkel och att

kravet på en generell inställelseskyldighet skulle kunna upprätthållas.

Häremot kan sägas att möjligheten till kontroll av vissa utlänningar blir mindre och att en inom landet inte önskvärd utlänning skulle tillåtas inresa även i fall där efter nuvarande regler en begäran om tillstånd till inresa borde avslås.

En annan lösning är att i förekommande fall ålägga den kallade att före

inresan söka erforderligt tillstånd. Vid avslag måste då inställelseskyldig-

heten efterges. En sådan ordning förefaller dock osäker och opraktisk.

I samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet förordar jag i stället att man tillämpar en ordning som innebär att frågan om tillstånd till

inresa är avgjord redan innan domstolen utfärdar kallelse. Domstolen bör således alltid inhämta upplysning om något hinder för inresa föreligger. Erforderliga upplysningar torde i de flesta fall kunna lämnas av polismyndighet, i brådskande fall även per telefon. Om det finns särskild anledning

anta att hinder föreligger, bör domstolen inhämta besked från invandrar-

verket. Om hinder för inresa undantagsvis skulle visa sig föreligga, har invandrarverket att på begäran av domstolen pröva om tillstånd kan

lämnas. Meddelas tillstånd, översänds det till domstolen. Tillståndet bifogas sedan kallelsen. Meddelas inte tillstånd, får kallelse inte utfärdas.

De bestämmelser som behövs för genomförande av nu angivna rutin torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

9.2.12¶Målsägande

Förhör med målsägande utgör en viktig upplysningskälla i brottmål. Det är därför angeläget att målsägandeförhöret inte lämnas utanför den före-

slagna lagstiftningen. Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet

om att samma inställelseskyldighet bör gälla för målsägande som för vittne. Jag vill i sammanhanget erinra om att den, som enligt svensk rätt är

att anse som målsägande, I Danmark och Norge hörs som vittne. I promemorian framhålls att övervägande skäl talar för att sådan målsägande, som i hemlandet skulle ha hörts som vittne, här i landet hörs enligt de bestämmelser som gäller i fråga om målsägande. Jag delar denna uppfattning.

Jag har tidigare berört användandet av tvångsmedel mot vittne och ansvaret för oriktig utsaga av vittne. I Sverige får påtryckningsmedel inte användas för att förmå målsägande att yttra sig och han kan inte straffas för oriktig utsaga. Under de nordiska överläggningarna har man från dansk och norsk sida förklarat sig beredd att göra motsvarande undantag för den som kallas till dessa länder från Sverige och enligt svensk rätt är att anse

som målsägande. Det kan förutsättas att samma ordning införs i Island. Motsvarande gäller den speciella regel, som i Finland tillåter målsägande att under sanningsförsäkran yttra sig om hur stor skada han lidit.

9.2.13 Partsförhör

Som framgår av promemorian har under de nordiska överläggningarna övervägts att införa plikt för part att inställa sig personligen vid domstol i annat nordiskt land. Bestämmelserna om personlig inställelse är mest

långtgående i Sverige. Enighet har uppnåtts om att införa inställelseskyldighet för part i mål eller ärende som rör vårdnaden om barn. äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap. Detta innebär enligt

min mening en betydande förbättring i förhållande till nuläget.

Förutsättningarna för att inkalla part bör vara desamma som för att inkalla vittne eller målsägande. Även ställföreträdare för part bör för Sveriges vidkommande omfattas av inställelseplikten.

9.3 Nordisk överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning

Som har nämnts tidigare är Sverige anslutet till en rad olika multilaterala

överenskommelser om inbördes bistånd med delgivning och bevisupptagning. Överenskommelserna reglerar bl.a. sättet för översändande av

begäran om sådan rättshjälp, behovet av översättning av handlingar i

ärendet och uppkommande kostnader för rättshjälpen. I fråga om översändande av framställning gäller som regel att det skall ske antingen på

konsulär eller diplomatisk väg (1954 års civilprocesskonvention) eller genom hänvändelse till ett särskilt utsett centralorgan i den anmodade staten (1959 års brottmålskonvention och 1965 års delgivningskonvention).

Översättning av handling som skall delges krävs i princip inte, om den som

söks för delgivning frivilligt tar emot handlingen. Vid bevisupptagning

gäller däremot ett generellt krav på översättning av framställning härom.

Kostnaden för rättshjälpen bärs i princip av den stat som lämnar biståndet. Undantag medges dock bl.a. för vad som utgått till vittne eller sakkunnig.

För alla nu berörda frågor gäller att konventionerna inte lägger hinder i vägen för kompletterande eller avvikande bestämmelse i annan internationell överenskommelse.

Det s.k. skandinaviska rättshjälpsprotokollet, vilket gäller mellan

Sverige. Danmark och Norge, modifierar de nämnda konventionerna på

två punkter. Översändandet av framställning om delgivning eller

bevisupptagning får ske genom direkt skriftväxling mellan domstol eller åklagarmyndighet i något av länderna och behörig myndighet i det land där

åtgärden skall vidtas. Med undantag av kostnad för annan sakkunnig-

bevisning än blodundersökning bärs kostnaden för rättshjälpen helt av det anmodade landet.

I samband med de nordiska överläggningarna om införande av en

vittnesplikt över ländernas gränser har också frågan om att vidga tillämp-

ningsområdet för det skandinaviska rättshjälpsprotokollet aktualiserats. För att göra systemet med nordisk vittnesplikt effektivt har övervägts att

utsträcka principen om direkt skriftväxling till att gälla också i förhållande

till Finland och Island. I anslutning härtill har diskuterats de speciella

språk- och kostnadsfrågor som en sådan reglering för med sig. Ytterligare

har dryftats en utvidgning av rättshjälpsprotokollet till att avse även

framställning om delgivning från annan statlig myndighet än domstol eller

åklagarmyndighet.

Vid överläggningarna har uppnåtts enighet om att revidera rättshjälpsprotokollet i nu berörda hänseenden. Överläggningarna har resulterat i att de nordiska länderna undertecknat en överenskommelse om inbördes

rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning. Överenskommelsen är avsedd att ersätta rättshjälpsprotokollet. Liksom detta innebär den nya

överenskommelsen endast vissa begränsade avsteg från den konventions-

reglering på området till vilken Sverige redan tidigare är anslutet. Det

internationella samarbetet mellan de nordiska länderna förutsätts således

liksom hittills i första hand vara baserat på nämnda Haagkonventioner och

Europarådskonvention (se även 7.4).

Art. Ii den nordiska överenskommelsen slår fast grundsatsen om direkt skriftväxling mellan berörda statliga myndigheter i de fördragsslutande

länderna. Den utvidgade giltigheten av denna princip bör verksamt kunna

bidra till att systemet med nordisk vittnesplikt kommer att tillämpas på ett

smidigt sätt. Även i andra situationer då behov av rättshjälp uppkommer

torde den direkta skriftväxlingen mellan de nordiska länderna bli av stort

värde för myndigheterna. Med hänsyn till den livliga samfärdseln mellan Sverige och Finland blir av naturliga skäl fördelarna för svensk del särskilt märkbara beträffande förhållandet till Finland.

I fråga om delgivning innebär överenskommelsen att direkt skriftväxling får ske mellan alla berörda statliga myndigheter i länderna, dvs. inte bara mellan domstol eller åklagarmyndighet i ett land och behörig myndighet i annat land. Detta innebär en utvidgning i förhållande till vad som gäller

enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet. Något hinder mot att genomföra en sådan ordning föreligger inte. För åtskilliga statliga myndigheter bör det tvärtom vara till fördel att i delgivningsfrågor ta

kontakt direkt med behörigt organ i annat nordiskt land.

Beträffande bevisupptagning gäller enligt såväl 1954 och 1970 års Haagkonventioner som brottmålskonventionen att framställning härom

endast kan göras av judiciell myndighet. Den nordiska överenskommelsen rubbar inte ländernas konventionsbundna åtaganden på denna punkt. Rätt att göra framställning om bevisupptagning tillkommer således även i fortsättningen endast judiciell myndighet.

I motsats till det skandinaviska rättshjälpsprotokollet upptar den nya överenskommelsen inte några detaljregler om tillvägagångssättet vid översändande av framställning om delgivning eller bevisupptagning, t.ex.

beträffande vilken myndighet som är behörig att ta emot framställning,

antal behövliga avskrifter o.d. Den ordning som f.n. gäller i förhållandet mellan Sverige, Danmark och Norge angående inbördes rättshjälp bör emellertid självfallet tillämpas också i fortsättningen. För svenskt vidkommande bör framställning om delgivning från annat land liksom hittills sändas till vederbörande länsstyrelse och framställning om bevisupptagning till vederbörande domstol. Från finsk sida har man förklarat att motsvarande bör gälla framställningar till Finland. Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att länderna skall lämna varandra behövliga upplysningar om vilka myndigheter som är behöriga att ta emot framställningar. För Sveriges del torde på grundval av sådana

upplysningar erforderliga bestämmelser i ämnet få utfärdas i administrativ

ordning.

Ett särskilt spörsmål är i vilken utsträckning det är möjligt att delge

tilltalad i brottmål vitessanktionerad kallelse i annat nordiskt land. Från

dansk och norsk sida har vid de nordiska överläggningarna anförts betänkligheter mot att tillåta delgivning av sådana kallelser på eget territorium. Från finsk sida har man däremot förklarat sig beredd att undanröja de hinder, som f.n. finns i finsk rätt beträffande delgivning av utländsk

stämning i brottmål. Detta torde komma att ske i samband med att Finland

tillträder brottmålskonventionen. Vad gäller förhållandet mellan Sverige och Finland lär således efter nämnda tidpunkt inte komma att möta något

hinder att översända begäran om delgivning av stämning i brottmål och kallelse av tilltalad i enlighet med den nya överenskommelsen mellan de nordiska länderna.

Som nyss har nämnts gäller överenskommelsen för alla berörda statliga myndigheter. För Finlands del handhas vissa rättsvårdande funktioner alltjämt av kommunala organ. Överenskommelsen upptar därför det undantaget att för finskt vidkommande även rådstuvurätt, magistrat,

stadsfiskal och stadsfogde äger göra framställning om rättshjälp direkt hos

behörig myndighet i annat nordiskt land.

Vid de nordiska överläggningarna har även berörts frågan om t.ex. kallelse enligt vittnespliktslagen bör kunna sändas direkt till den person

som skall höras. Man har emellertid enats om att f.n. inte låta överens-

kommelsen omfatta sådan direkt kommunikation mellan myndighet och

enskild. Frågan om s.k. postdelgivning mellan de nordiska länderna

lämnas sålunda åt sidan. Enligt min mening torde denna fråga lämpligen böra bli föremål för förnyat övervägande i samband med att den svenska

delgivningslagstiftningen ses över.

Det ligger i sakens natur att en utvidgning av den direkta skriftväxlingen

mellan myndigheter inom Norden aktualiserar språkproblem som kräver

särskilda överväganden I överenskommelsen ingår regler i ämnet i art. 2

och 3. Regleringen innebär följande.

Framställning om delgivning etter bevisupptagning skall enligt art. 2 vara

avfattad på svenska, danska eller norska eller åtföljas av översättning till ett av dessa språk. Detsamma gäller handlingar som bifogas framställningen. Detta medför att något översättningsarbete inte behöver utföras

genom svenska myndigheters försorg. Inkommer framställning i översatt skick, skall översättningen vara bestyrkt av myndighet eller lämplig

person.

Särskilda regler har meddelats beträffande handling som skall delges. Sådan handling behöver inte vara översatt till svenska, danska eller

norska, om den som söks för delgivning frivilligt mottar handlingen.

Härmed avses endast personlig delgivning. Vid remissbehandlingen av promemorian har anmärkts att frivilligheten som sådan inte rent allmänt kan vara ett kriterium på att översättning är onödig. Jag vill med anledning

härav erinra om att från svensk sida gjorts det förbehållet beträffande art.

16 i brottmålskonventionen att s.k. tvångsdelgivning kommer att ske

endast om delgivningshandlingen är översatt till svenska språket. Den

delgivande myndigheten bör vid tillämpning av den nu ifrågavarande

regeln i den nordiska överenskommelsen givetvis upplysa: den som skall

delges om hans rätt till översättning, om det av omständigheterna framgår

att han inte förstår det språk, varpå handlingen är avfattad. Jag delar därför inte farhågorna för att regeln skall få otillfredsställande kon-

sekvenser för den enskilde.

Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att delgivningsmyndigheten också i annat fall bör kunna undantagsvis efterkomma

en framställning om delgivning som inte är åtföljd av översättning, nämligen om ett sådant förfarande är försvarligt från rättssäkerhetssynpunkt. Härmed åsyftas t.ex. tvångsdelgivning med den som uppen-

barligen behärskar det aktuella språket. Det är enligt min mening inte rimligt att fordra att en handling på finska språket måste översättas till svenska för att kunna delges i Sverige med finsktalande person.

Överenskommelsen innebär vidare att krav på översättning till danska, norska eller svenska upprätthålls även beträffande delgivningsbevis och handlingar som föranletts av delgivningsframställningen, exempelvis hindersbevis.

Protokoll över bevisupptagning och tillhörande handlingar skall enligt art. 3 upprättas på språket i det land där bevisupptagningen görs. Det anmodande landet kan dock begära att översättning skall ske till danska, norska eller svenska. Sådan begäran bör i allmänhet göras redan i framställningen, om översättning behövs. För svensk del får detta särskild aktualitet vid hänvändelse till finsk domstol med begäran om bevisupptagning.

Enligt art. 4 skall kostnaden för delgivning och bevisupptagning i princip helt bestridas av det anmodade landet. Ett undantag utgör kostnaden för

annan sakkunnigbevisning än blodundersökning, vilken får återkrävas.

Denna reglering överensstämmer med vad som gäller enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet och innebär bl.a. stora fördelar för part som begär bevisupptagning.

Regleringen innebär ett stort tillmötesgående från främst finsk sida. Snabbheten och säkerheten i översättningsarbetet främjas bäst om det

utförs i ett land, som är tvåspråkigt. För att detta inte skall bli alltför

ekonomiskt betungande har en särskild undantagsregel tagits in i art. 4. Har begäran om rättshjälp — härmed jämställs begäran om översättning enligt art. 3 — föranlett avsevärd kostnad för översättning till eller från ett

annat språk än danska, norska eller svenska, får kostnaden återkrävas från

den stat som gjort framställningen. Detta kan bli aktuellt i väsentligen två typfall. Det ena är att t.ex. finsk myndighet nödgas översätta handling som

härrör från annat nordiskt land till finska i samband med delgivning av handlingen i Finland. Det andra är att exempelvis svensk domstol i samband med bevisupptagning i Island framställt sådant önskemål om

översättning som sägs i art. 3.

Som framgår av den lämnade redogörelsen förenklar och förbättrar den nya nordiska rättshjälpsöverenskommelsen samarbetet mellan länderna i

flera viktiga hänseenden. Jag förordar därför att Sverige tillträder

överenskommelsen.

9.4 1970 års bevisupptagningskonvention

9.4.1 Frågan om ratificering av konventionen

Inom Haagkonferensen för internationell privaträtt har sedan länge pågått ett arbete med att revidera bestämmelserna i 1954 års civilprocesskonvention. Ett led i detta arbete har varit tillskapandet av 1965 års delgivningskonvention, som ersätter bestämmelserna om delgivning i 1954 års konvention — liksom även i 1905 års civilprocesskonvention — i förhållandet mellan länder som tillträtt båda konventionerna. Delgivningskonventionen innebär bl.a. den nyheten att framställning om delgivning kan göras direkt från domstol i ett land till ett särskilt centralorgan i ett annat land. Till konventionen har utom Sverige, Danmark, Finland och Norge anslutit sig ett 10-tal stater, däribland Frankrike, Storbritannien och USA.

Vid Haagkonferensens elfte session antogs ett förslag till konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagningskonventionen). Konventionen öppnades för undertecknande den 18 mars 1970. Den är i flera avseenden en parallell till delgivningskonventionen. I förhållandet mellan länder som har tillträtt bevisupptagningskonventionen ersätter denna bestämmelserna om bevisupptagning i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner, i den mån länderna också är anslutna till dessa.

För att åstadkomma ett enklare och snabbare förfarande än enligt de äldre konventionerna innefattar bevisupptagningskonventionen ett nytt system för översändande av framställningar om bevisupptagning. Det nya systemet motsvarar det som i fråga om delgivningsframställningar infördes genom delgivningskonventionen och innebär att varje fördragsslutande stat utser ett centralorgan dit framställningar om bevisupptagning kan sändas direkt från myndighet i annat fördragsslutande land.

Även i andra avseenden innebär bevisupptagningskonventionen nyheter. Sålunda har frågor om bevisupptagning i annat land genom där stationerad diplomatisk eller konsulär personal eller genom särskilt utsedd person (commissioner) blivit föremål för närmare reglering i konventionen. Utöver en kodifiering av praxis innebär denna reglering ett klargörande av vilka befogenheter som tillkommer den som tar upp bevis i sådan ordning. Konventionens bestämmelser om bevisupptagning utom rätta genom särskilt utsedd person har möjliggjort anslutning från t.ex. USA, som står utanför 1954 års konvention och dess föregångare.

Stat som har anslutit sig till bevisupptagningskonventionen är skyldig att vid bevisupptagning genom domstol använda sina interna tvångsmedel för genomförande av den begärda åtgärden. Det gäller inte bara i förhållande till vittne eller annan sådan förhörsperson utan också i förhållande till part. Möjlighet saknas till förbehåll i detta hänseende. Enligt 1954 års konven-

8 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

. 114

tion föreligger inte någon sådan skyldighet visavi part. En anslutning till

bevisupptagningskonventionen kan därför i vissa situationer öka möjligheterna att ta upp bevis utomlands i indispositiva tvistemål. Av avgörande betydelse för frågan om svensk anslutning till kon-

ventionen bör givetvis vara vilka praktiska fördelar för de svenska dom-

stolarna som kan följa härav. Vid remissbehandlingen av den promemoria i ämnet som år 1972 upprättats inom justitiedepartementet har tanken på

anslutning till konventionen fått ett positivt mottagande. Enligt de hörda domstolarnas uppfattning medför en anslutning till konventionen en för-

enkling i förhållande till vad som nu gäller. De remissinstanser, som närmast har att företräda synpunkter från näringslivet, tillstyrker likaså att en anslutning kommer till stånd.

För ett ställningstagande till frågan om ratificering av bevisupptagningskonventionen är det också av värde att i görligaste mån undersöka hur systemet med att domstol i ett land vänder sig till ett annat lands centralorgan fungerar i praktiken. Konventionen är f.n. i kraft endast i förhållandet mellan Danmark, Norge och USA. Erfarenheterna från de

båda nordiska ländernas sida är inte särskilt omfattande och några

bestämda slutsatser härav kan därför knappast dras. Motsvarande ordning

med centralorgan finns som nämnts redan införd genom delgivningskon-

ventionen. De erfarenheter som för svensk del vunnits beträffande tillämpningen av denna konvention har inte varit enbart goda. Kontakten mellan svenska domstolar och utländska centralorgan har sålunda i vissa

fall inte fungerat med önskvärd snabbhet. Detta har särskilt gällt i förhål-

landet till USA. Den omständigheten att vissa initialsvårigheter har kommit till synes vid tillämpningen av systemet med centralorgan som mottagande instans bör emellertid enligt min mening inte tillmätas utslagsgivande betydelse i sammanhanget. Jag vill här ytterligare peka på följande. .

Vid en förfrågan som i början av detta år gjorts genom utrikesdeparte-

mentets försorg hos ett antal andra stater som tillhör Haagkonferensen har framkommit att åtskilliga länder visar en positiv inställning till konven-

tionen. De inhämtade upplysningarna ger anledning anta att anslutningen till konventionen kommer att bli förhållandevis stor. Man bör kunna räkna

med att hittillsvarande svårigheter vid tillämpningen av systemet med

centralorgan kommer att övervinnas i takt med att allt fler länder ansluter

sig och samarbetet med centralorganen utvecklas ytterligare.

Vid de nordiska överläggningar som förekommit rörande införandet av

en gemensam nordisk vittnesplikt m.m. har även frågan om anslutning till bevisupptagningskonventionen berörts. Från finsk sida har uttalats att

man avser att tillträda konventionen under den närmaste tiden. Vidare har

från de övriga nordiska ländernas sida framförts som en fördel, om den

avsedda nordiska överenskommelsen om samverkan vid delgivning och bevisupptagning kan bygga på att samtliga nordiska länder är bundna av i

huvudsak samma konventioner på det internationella rättsliga samarbetets område. Från svensk sida har vid överläggningarna uttalats förståelse för

en sådan ståndpunkt.

Det bör allmänt sett vara angeläget att främja en utveckling mot mer direkta kontakter mellan domstolar och andra myndigheter i olika länder. Bevisupptagningskonventionen utgör ett värdefullt led i denna utveckling. Jag förordar därför att Sverige tillträder konventionen.

9.4.2¶Förbehåll, förklaringar m.m. vid tillträde till konventionen

Enligt art. 33 kan stat vid undertecknande eller ratifikation göra förbehåll om att helt eller delvis utesluta tillämpningen av art. 4 andra stycket, som innebär skyldighet att motta framställningar om bevisupp-

tagning på engelska och franska. Vidare får förbehåll göras på så sätt att

tillämpningen utesluts av konventionens andra kapitel om bevisupptagning genom konsulär eller diplomatisk tjänsteman eller särskilt utsedd person.

I promemorian föreslås att framställningar på engelska skall godtas men att förbehåll görs mot framställningar på franska. Flera remissinstanser

har kritiserat förslaget i denna del.

Av skäl som anförs i promemorian anser jag att något förbehåll inte bör göras beträffande framställning på engelska. Samma skäl talar emellertid enligt min mening för att även godta framställningar på franska. Det kan

inte främja rättssäkerheten och snabbheten i förfarandet om handlingarna i fransktalande länder först måste översättas till engelska. Jag förordar därför att konventionens reglering i art. 4 andra stycket godtas i dess helhet. Det översättningsarbete, som måste utföras här i landet, torde i första hand få ske genom utrikesdepartementets försorg.

I den till konventionen hörande rapporten anförs bl.a. att godtagandet

av framställningar på engelska och franska medför en presumtion för att svarshandlingarna utfärdas på samma språk. I promemorian föreslås att man från svensk sida i samband med ratificering uttryckligen förklarar att man inte förbinder sig att utfärda bevisupptagningshandlingarna på annat språk än svenska. Frågan är inte direkt reglerad i konventionen. Med hänsyn till att bevisupptagningshandlingarna normalt är av ganska stort omfång, är det enligt min mening i allmänhet skäligt att översättningsarbetet betalas av den som begärt bevisupptagningen. En förklaring av det slag som föreslås i promemorian är därför befogad. Detta utesluter . givetvis inte att mindre omfattande handlingar översätts genom svensk försorg eller att särskilt tillmötesgående visas länder, som uppenbarligen

har svårt att åstadkomma översättning från svenska. Som framgår av promemorian förekommer redan nu i praxis bevisupp-

tagning genom konsul. Några olägenheter härav har inte visat sig.

Anledning saknas till antagande att övriga i konventionen behandlade

former för bevisupptagning utom rätta skulle leda till särskilda problem.

Jag delar därför den i promemorian angivna ståndpunkten att förbehåll inte bör göras mot kapitel Il i konventionen.

Det är dock nödvändigt att möjlighet ges till viss kontroll av denna verksamhet. Av detta skäl bör Sverige avge förklaring enligt art. 15 andra stycket att särskilt tillstånd krävs för bevisupptagning genom diplomatisk

eller konsulär tjänsteman. Av samma skäl bör förklaring enligt art. 16

andra stycket och art. 17 andra stycket inte avges. Härigenom erhålls kontroll av bevisupptagningen i varje enskilt fall. Det är enligt min uppfattning självklart att tvångsmedel inte får komma till användning vid bevisupptagning utom rätta. Förklaring enligt art. 18 skall således inte heller avges.

En remissinstans tar upp frågan om offentlighetsprincipen skall gälla vid förhör inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Det torde möta

betydande svårigheter att här tvinga fram en tillämpning av svensk lag. Jag

vill dock i detta sammanhang erinra om att den tillståndsgivande myndigheten enligt art. 19 äger rätt att uppställa vissa villkor och närvara vid bevisupptagningen.

Enligt art. 35 skall stat vid tillträde till konventionen lämna underrättelse

till det nederländska utrikesministeriet om de förklaringar m.m. som staten

önskar göra enligt olika bestämmelser i konventionen. I de frågor som berörs av art. 35 vill jag nämna följande. .

Enigheten är allmän om att UD bör utses till centralorgan för mottagande av utländska framställningar enligt konventionen (art. 2). Något

hinder torde i och för sig inte möta mot att utnyttja UD också som avsändande myndighet till utlandet. Enligt min mening bör dock den

åsyftade direkta skriftväxlingen mellan avsändande domstol och centralorgan komma till stånd i görligaste mån. Det är vidare enligt min mening uppenbart att UD bör utses till den myndighet, som har att lämna tillstånd enligt art. 15-17.

Som föreslås i promemorian bör förklaring enligt art. 4 fjärde stycket avges att framställningar på danska och norska godtas.

Enligt art. 8 kan förklaring avges att domare vid ansökande myndighet

får närvara, när bevisupptagningen sker. I enlighet med nuvarande praxis i

Sverige torde sådan förklaring böra avges. Detta har betydelse om enligt

svensk lag förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Något särskilt

tillstånd till närvaro i det enskilda fallet bör inte krävas. I sammanhanget

kan påpekas, att närvarorätten inte innebär rätt att delta i handläggningen. Den som avses med framställning om bevisupptagning får enligt art. 11

första stycket vägra att efterkomma vad som begärs av honom, om han har

rätt eller skyldighet därtill enligt den anmodade statens Jag eller under

vissa förutsättningar den anmodande statens lag. Förklaring kan enligt andra stycket dessutom avges om erkännande av sådan rättighet eller

skyldighet enligt lagen i annan stat än de nu nämnda. Promemorian behandlar inte denna fråga. Enligt 7 § lagen (1946:816) om bevisupptagning

åt utländsk domstol skall beaktas den ansökande statens bestämmelser i nu angivet hänseende. Något behov av ytterligare reglering synes inte föreligga. Förklaring enligt art. 11 andra stycket bör därför inte avges.

Som föreslås i promemorian bör framställning om bevisupptagning som avser "pre-trial discovery of documents” inte efterkommas. Förklaring enligt art. 23 bör därför avges.

Någon förklaring enligt art. 27 torde inte behöva göras. Vad gäller Sveriges förhållande till övriga nordiska länder liksom till stater. med vilka Sverige eljest har ingått separata överenskommelser om inbördes rättshjälp (Frankrike och Storbritannien), följer av art. 28 och 32 att bevisupptagningskonventionen i princip inte inverkar på giltigheten av regler som modifierar konventionens bestämmelser i olika hänseenden.

Jag förordar sammanfattningsvis att Sverige vid tillträde till konventionen avger förklaring dels enligt art. 4 fjärde stycket att framställningar på danska och norska språken godtas, dels enligt art. 8 att domare som där avses får närvara när den begärda åtgärden vidtas, dels enligt art. 15 andra stycket att särskilt tillstånd krävs för bevisupptagning, som avses i artikelns första stycke, dels enligt art. 23 att framställning om bevisupptaging, som avser 'pre-trial discovery of documents”, inte kommer att efterkommas. Underrättelse bör vidare lämnas om att utrikesdepartementet är sådan myndighet som avses i art. 2 och art. 15-17. Slutligen bör avges förklaring att Sverige inte förbinder sig att utfärda handlingar rörande verkställd bevisupptagning på annat språk än svenska.

9.4.3 Lagstiftningsfrågor

Som framhålls i promemorian föranleder ett svenskt tillträde till konventionen vissa mindre ändringar i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol och lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Konventionen innehåller i art. 3 utförligare bestämmelser om vad en framställning skall innehålla än 3 § första stycket lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol. Bestämmelserna i konventionen är sådana, att de bör gälla framställningar även utanför konventionens tillämpningsområde. I promemorian föreslås att de bestämmelser som behövs i fortsättningen får utfärdas I administrativ ordning. Hinder häremot synes inte föreligga och praktiska skäl talar för en sådan lösning. Jag biträder därför promemorians förslag I denna del. Detsamma gäller den föreslagna ändringen i paragrafens andra stycke.

Art. 8 i konventionen innehåller som förut nämnts bestämmelser om närvarorätt för domare vid ansökande myndighet, när den begärda åtgärden vidtas. I det föregående har förordats att bestämmelsen görs tillämplig i Sverige genom särskild förklaring samt att särskilt tillstånd till närvaro i det enskilda fallet inte skall krävas. Som framhålls i prome-

morian saknas anledning att begränsa närvarorätten till bevisupptagning enligt denna konvention. Jag förordar därför att en särskild bestämmelse införs härom som ett nytt stycke i 5 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Har den ansökande myndigheten begärt att viss form skall iakttas vid

bevisupptagningen, skall denna enligt art. 9 andra stycket användas, om det inte är oförenligt med lagen i den anmodade staten eller omöjliggörs på

grund av intern praxis i denna stat eller praktiska svårigheter. Denna regel

torde som anförs it promemorian få uppfattas som något mer restriktiv än motsvarande föreskrift i 8 § andra stycket lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Det är därför enligt min mening erforderligt att lagbestämmelsen kompletteras med en regel, som svarar mot konven-

tionens innehåll i denna del. Regeln bör begränsas till tillämpningsområdet

för den nya konventionen. Med anledning av att en remissinstans tagit upp

frågan om tillåtligheten av s.k. korsförhör vill jag erinra om att denna form för bevisupptagning inte är oförenlig med svensk lag (jfr SOU 1938:43 s.400).

I 1 § lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol anges vilka bevis svensk domstol får begära upptagna i utlandet. En remissinstans har ansett att lagens ståndpunkt är onödigt restriktiv och förordar att lagen anpassas till konventionen. Vad bevisupptagningskonventionen i denna del

innehåller skiljer sig inte från motsvarande reglering i 1954 års Haagkonvention. Vid tillträdet till sistnämnda konvention ansågs det inte

föreligga behov av ändring i lagen. De erfarenheter som har vunnits i tiden därefter föranleder inte till annat ståndpunktstagande.

Ett tillträde till konventionen aktualiserar också vissa andra spörsmål. Hit hör frågor om vilket språk som skall användas i framställning från

svensk domstol, kostnaden för bevisupptagning och förfarandet i övrigt

vid tillämpning av konventionen. De bestämmelser som behövs i sådana

hänseenden torde kunna meddelas av Kungl. Maj:t.

9.5 Ikraftträdande

Vid de nordiska överläggningarna har ansetts önskvärt att de nya

reglerna om nordisk vittnesplikt träder i kraft samtidigt i alla de nordiska länderna. Det bör emellertid öppnas möjlighet att sätta i kraft lagstiftningen också i mer begränsad omfattning, exempelvis i förhållandet mellan några av länderna. På grund härav bör Kungl. Maj:t bemyndigas att

förordna om dess ikraftträdande. Detsamma gäller den föreslagna lagen om ändring i brottsbalken.

De förordade ändringarna i 1946 års lagstiftning om bevisuppiagning bör

träda i kraft samtidigt med att bevisupptagningskonventionen efter

ratifikation blir bindande för Sverige. Också beträffande dessa lagändringar bör Kungl. Maj:t bemyndigas att förordna om ikraftträdande.

10 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om nordisk vittnesplikt m.m. ,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol,

4. lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

11 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

dels antaga förslagen till

|. lag om nordisk vittnesplikt m.m.,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3.lag om ändring i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol,

4. lag om ändring i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, |

dels godkänna överenskommelsen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning.

dels godkänna konventionen om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t

Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Bilaga I

Promemorieförslaget Förslag till

Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om samverkan i rättegång

Artikel I

De fördragsslutande staterna meddelar i ensartad lagstiftning bestämmelser om skyldighet för vittne, målsägande eller part att inställa sig för

förhör vid domstol i annan fördragsslutande stat och om därmed sammanhängande frågor samt om inbördes biträde vid delgivning och bevisupptagning (rättshjälp). I frågor som avses i första stycket får direkt skriftväxling ske mellan

berörda statliga myndigheter i de olika staterna. Envar av de fördrags-

slutande staterna meddelar de andra staterna vilka myndigheter som är

behöriga att mottaga framställning om delgivning eller bevisupptagning.

Artikel 2

Framställning om rättshjälp och tillhörande handlingar som är avfattade

på annat språk än danska, norska eller svenska skall i erforderlig omfattning vara ätföljda av bestyrkt översättning till något av dessa språk.

Handling som skall delges behöver dock ej översättas, om den som sökes för delgivning frivilligt mottager handlingen.

Första stycket första punkten gäller även bevis om delgivning eller annan handling som föranletts av delgivningsframställning.

Artikel 3

Protokoll och andra handlingar angående verkställd bevisupptagning

avfattas på språket i den stat där åtgärden vidtagits. Har handlingar som anges i första stycket avfattats på annat språk än

danska, norska eller svenska språket, skall på begäran av den stat som

gjort framställningen översättning ske till något av dessa språk.

Artikel 4

Föranleder framställning om rättshjälp avsevärd kostnad för översättning eller föranleds avsevärd kostnad av begäran enligt artikel 3 andra stycket, får kostnaden återkrävas av stat som gjort framställningen.

Annan kostnad för rättshjälp än som anges i första stycket bestrides av

den stat inom vilken åtgärden vidtages. Kostnad för annan sakkunnigbe-

visning än bevisning om blodundersökning får dock återkrävas.

Artikel 5

Denna konvention skall ratificeras och ratifikationshandlingarna deponeras i ————— utrikesdepartementet.

Konventionen träder i kraft första dagen i den månad som börjar näst

efter tre månader sedan samtliga fördragsslutande stater deponerat sina

ratifikationshandlingar.

Envar av staterna kan i förhållande till envar av de övriga uppsäga konventionen till upphörande från och med den första dagen i den månad som börjar näst efter sex månader sedan uppsägningen skedde.

I övrigt skall gälla de bestämmelser om rättshjälp som finns i följande överenskommelser:

Haagkonventionen den 17 juli 1905 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell natur,

Konventionen den 16 mars 1932 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar.

Konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning,

Haagkonventionen den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen,

Den i Strasbourg den 20 april 1959 dagtecknade europeiska konven-

tionen om inbördes rättshjälp i brottmål,

Konventionen den 23 mars 1962 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge angående indrivning av underhållsbidrag,

Haagkonventionen den 15 december 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur samt

(Haagkonventionen den 18 mars 1970 cm bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur).

Till bekräftelse härav har undertecknade befullmäktigade ombud undertecknt denna överenskommelse.

danska, finska, isländska och norska språken, och såvitt angår svenska

språket i två texter, en för Sverige och en för Finland.

Bilaga 2 Promemorieförslaget Förslag till

Lag om nordisk vittnesplikt

Härigenom förordnas som följer.

Förhör vid domstol här i riket med den som är bosatt i annat nordiskt land

18 Bestämmelserna i 2-8 §§ äger tillämpning i fråga om den som vid allmän domstol skall höras som vittne eller som målsägande i anledning av

åklagarens talan och som vid kallelsen är bosatt och uppehåller sig i

Danmark. Finland, Island eller Norge.

Vad i 2-5, 7 och 8 8§ stadgas i fråga om vittne eller målsägande gäller i

tillämpliga delar part som skall inställa sig personligen i mål som rör

vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom

äktenskap och som vid kallelsen är bosatt och uppehåller sig i land som anges i första stycket.

28 Kallelse får utfärdas endast under förutsättning att vittnesutsagan kan antagas få väsentlig betydelse för utgången i målet och att det är av väsentlig betydelse för utredningen att vittnet höres vid svensk domstol.

Vid bedömande av frågan om vittne skall kallas beaktas målets betydelse och de olägenheter vittnet kan komma att orsakas genom resvägens längd eller eljest.

Kallelse till annan domstol än den vid vilken målet är anhängigt får ske endst om detta är oundgängligen nödvändigt.

Endast den som fyllt 18 år får kallas. Kallelsen utfärdas av domstolen,

som fastställer och i kallelsen anger den kallelsefrist vittnet har rätt till.

38 Uteblir den som kallats, får han icke hämtas till rätten, om han ej

uppehåller sig här i riket.

48 I fråga om förhör med vittne gäller, förutom bestämmelserna i 36 kap. 3-6 §§ rättegångsbalken, motsvarande bestämmelser i den stat där

vittnet är bosatt.

£5§ Innehar den som höres som vittne eller målsägande skriftlig handling som kan antagas äga betydelse som bevis, är han skyldig att förete handlingen för rätten. Vad nu sagts gäller ej i fråga om handling vars innehåll är

sådant, att vittne enligt 4 § icke får höras eller kan vägra yttra sig däröver.

Skyldighet att förete skriftlig handling gäller ej minnesanteckning eller

annan sådan uppteckning som är avsedd för personligt bruk, om det icke föreligger synnerliga skäl att den företes.

Rätten får utfärda föreläggande vid vite att förete handlingen. Tillfälle

att yttra sig skall lämnas den som föreläggandet avser, innan handlingen företes.

6 & Ersättning till den som efter kallelse enligt denna lag inställt sig som

vittne eller målsägande och förskott på sådan ersättning utges av allmänna medel. Förskott lämnas utan särskild begäran i samband med kallelsen.

Ersättningen skall innefatta skälig gottgörelse för kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Förskott utgår för kostnader för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.

7 8& Den som efter kallelse inreser till Sverige för att höras som vittne

eller målsägande enligt denna lag får under sitt uppehåll här i riket icke

åtalas eller straffas och ej heller utfämnas till annan stat än den han

kommer från på grund av brott som begåtts före inresan, såvida han icke själv inför domstol samtyckt därtill eller efter vittnes- eller målsägande-

förhöret frivilligt stannat kvar här under en tid av femton dagar.

8& Bestämmelserna i denna lag äger motsvarande tillämpning på vittne

eller målsägande som inställer sig utan särskild kallelse. Vad som sagts nu

gäller dock inte bestämmelserna om vittnesersättning.

, Skyldighet för den som är bosatt här i riket att inställa sig till förhör vid domstol i annat nordiskt land m.m.

98 Den som är bosatt här i riket och uppehåller sig här eller i Danmark, Finland, Island eller Norge är skyldig att efter kallelse inställa sig för att

höras som vittne vid domstol i Danmark, Island eller Norge eller som vittne eller målsägande vid domstol i Finland enligt bestämmelserna i det landet. Detsamma gäller den som uppehåller sig här i riket och är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Den som är part i mål som rör vårdnaden om barn, äktenskaplig börd

eller faderskap till barn utom äktenskap är skyldig att under de förutsätt-

ningar som anges i första stycket efter kallelse inställa sig personligen vid domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Ansvar för osann utsaga inför domstol i annat nordiskt land

108 Bestämmelserna i 15 kap. I, 3, 4, 14 och 15 §§ brottsbalken äger

motsvarande tillämpning om någon höres som vittne inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge. Vad som sagts nu gäller även om han höres utan ed eller försäkran.

Första stycket äger tillämpning även i fråga om part som avses i I $

andra stycket, när han höres under straffansvar inför domstol som anges i första stycket. Första stycket gäller ej i fråga om vittne som enligt bestämmelser i finsk

eller svensk lag varit att anse som målsägande, om vittnet tillika vid tiden för förhöret är bosatt i Finland eller Sverige.

Denna lag träder i kraft den

Overenskomst mellem Sopimus Överenskommelse mellan Danmark, Finland, Island, . Suomen, Islannin, Norjan, Finland, Danmark, Island, Norge og Sverige om gensi- Ruotsin ja Tanskan kesken Norge och Sverige om inbördig retshjzalp oikeusavusta = tiedoksiannon des rättshjälp genom delgiv-

toimittamisessa ja todistelussa ning och bevisupptagning

Mellem den danske, den Suomen, Islannin, Norjan, Mellan finska, danska, isfinske, den islandske, den Ruotsin ja Tanskan halli- ländska, norska och svenska

norske og den svenske rege- tukset ovat sopineet keske- regeringarna har ingåtts den-

ring er der afsluttet fölgende nään oikeusavusta tiedok- na Överenskommelse om inoverenskomst om gensidig siannon toimittamisessa ja bördes rättshjälp genom delretshjelp: todistelussa: givning och bevisupptagning:

Artikel I. Artikla 1. Artikel I.

Fremsettelse af anmod- Pyyntö tiedoksiannon toi- Framställning om delgivning om forkyndelse og be- mittamisesta ja todistelusta ning och bevisupptagning visoptagelse (retshjalp) sker (oikeusapu) lähetetään (rättshjälp) sker genom direkt ved direkte skriftveksling suoraan sopimusmaan asian- skriftväxling mellan berörda mellem de pågeldende stats- omaiselle valtion viranomai- statliga myndigheter i de förmyndigheder i de kontrahe- selle. dragsslutande staterna.

rende stater. Mitä edellisessä kappalees- Vad i föregående stycke är

Det i stykke I anförte om sa on sanottu valtion virano- sagt om statlig myndighet statsmyndigheder g&elder for maisista. koskee Suomessa skall för Finlands vidkom- Finlands vedkommende til- myös raastuvanoikeutta, mande även gälla rådstuvulige rådstuvurätt, magistrat, maistraattia, kaupunginvis- rätt, magistrat, stadsfiskal stadsfiskal og stadsfogde. kaalia ja kaupunginvoutia. och stadsfogde.

Artikel 2. Artikla 2. Artikel 2.

Anmodninger om retshjelp Oikeusapupyyntö ja siihen Framställning om rättshjälp samt bilag, der ledsager an- liitetty asiakirja on laadittava och handling, som bifogas modningen, skal vere af- norjan-, ruotsin- tal tanskan- framställningen, skall vara

fattet på dansk, norsk eller kielellä tai liitettävä pyyntöön avfattad på danska, norska

svensk eller vere ledsaget af niistä oikeaksi = todistettu eller svenska språket eller åten bekreftet oversettelse til käännös jollekin mainituista följas av bestyrkt översätt-

et af disse sprog. kielistä. ning till något av dessa språk.

Ved anmodning om for- Jos pyyntö koskee tiedok- Avser framställningen delkyndelse er oversettelse af siantoa, tiedoksiannettavaa givning är Översättning av det dokument, som skal for- asiakirjaa ei tarvitse kääntää, den handling som skall delges kyndes, ikke nydvendig, når jos tiedoksiannon vastaanot- ej nödvändig, om den som söadressaten frivilligt modtager taja vapaaehtoisesti vastaan- kes för delgivning frivilligt dokumentet. Vedkommende ottaa asiakirjan. Asianomai- mottager handlingen, Om

myndighed kan også i andre nen viranomainen voi muull- det är försvarligt från rätts-

tillfelde, hvor det findes oinkin suostua pyyntöön as- säkerhetens synpunkt kan veubetenkeligt, efterkomme en lakirjan tiedoksiantamisesta, derbörande myndighet även

anmodning om forkyndelse, vaikka pyyntöön ei ole liitetty i annat fall efterkomma fram-

der ikke er ledsaget af over- asiakirjasta käännöstämilloin ställning om delgivning av settelse. se oikeusturvanäkökohdat handling, som ej är åtföljd av

Bestemmelsen i förste huomioonottaen on perustel- översättning.

tua.

Bilaga 3

Samkomulag milli Islands, Overenskomst mellom Överenskommelse mellan Danmerkur, Finnlands, Nor- Norge, Danmark, Finland, Sverige, Danmark, Finland, egs og Svibjödar um gagn- Island og Sverige om gjensi- Island och Norge om inbördes kvema dömsmålaadstod. dig rettshjelp rättshjälp genom delgivning

och bevisupptagning

Rikisstjörnir Islands, Dan- Mellom den norske, Mellan svenska, danska. merkur, Finnlands, Noregs danske, finske, islandske og finska, isländska och norska og Svibjödar hafa gert med svenske regjering er det av- regeringarna har ingåtts densér eftirfarandi samning um sluttet — fölgende overens- na överenskommelse om ingagnkvema dömsmålaad- komst om gJensidig bördes rättshjälp genom delstod: rettshjelp: givning och bevisupptagning.

I. grein. Artikkel 1. Artikel I.

Beiöni um birtingu og öflun Begjering om forkynning Framställning om delgiv-

målsgagna (dömsmålaaöstod) og om bevisopptak (retts- ning och bevisupptagning fer fram med bréfaskiptum hjelp) framsettes ved direkte (rättshjälp) sker genom direkt milli viökomandi stjörnvalda skriftveksling mellom ved- skriftväxling mellan berörda i adildarrikjunum. kommende statlige myndig- statliga myndigheter i de för-

Med ordinu stjörnvald i 1. heter i de kontraherende dragsslutande staterna.

mer. er ått vid ad bvi er Finn- stater. Vad som sägs om statlig land vardar, einnig ”råd- Regelen for statlige myn- myndighet i första stycket stuvurätt””, "magistrat, digheter i förste ledd gjelder gäller för Finlands del

”stadsfiskal” og ”stads- for Finlands vedkommende även rådstuvurätt, magistrat, fogde”. også rådstuvurätt, magistrat, stadsfiskal och stadsfogde.

stadsfiskal og stadsfogde.

2. grein. Artikkel 2, Artikel 2.

Beiöni um :dömsmåla- Begjering om rettshjelp og Framställning om rättsadstodö, svo og fylgiskjöl dokumenter som fölger med hjälp och handling, som bimed henni, skulu vera ritud denne, skal vere skrevet på fogas framställningen, skall å dönsku, norsku eda dansk, norsk eller svensk vara avfattad på danska,

sensku, eda stadfest byding eller vere ledsaget av norska eller svenska språket

å greindum målum fylgja bekreftet oversetting til et av eller åtföljas av bestyrkt henni. disse språk. översättning till något av des-

begar um er ad reda beidni Ved begjering om forkyn- sa språk. um birtingu, er byöding pbess ning er oversetting av det Avser framställningen delskjals, sem birta skal, ekki dokument som skal forkyn- givning är Översättning av naudsynleg, ef skrådur nes, ikke näadvendig når ad- den handling som skall delges vidtakandi sambykkir möt- ressaten frivillig mottar doku- ej nödvändig, om den som

töku bess. mentet. Vedkommende myn- sökes för delgivning frivilligt Telji vidkomandi stjörn- dighet kan også i andre til- mottager handlingen. Om det vald bad ekki varhugavert, felle når det finnes ubetenke- är försvarligt från rättssäker-

getur bad einnig I öörum lig, etterkomme en begjering hetssynpunkt kan vederbötilvikum ordid vid beidni um om forkynning uten at over- rande myndighet även i annat

birtingu, på aö byding fylgi setting foreligger. fall efterkomma framställ-

ekki. Bestemmelsen i förste ledd ning om delgivning, som ej är

gjelder også attest om for- åtföljd av översättning.

stykke gzelderiogså med hen- Mitä ensimmäisessä kappa- Första stycket gäller även syn til beviset for forkyndelse leessa on sanottu, koskee bevis om delgivning eller anog andre dokumenter, der er myös tiedoksiantotodistusta nan handling som föranletts foranlediget af anmodningen tai muuta tiedoksiantopyyn- av delgivningsframställning. om forkyndelse. nön johdosta laadittua asia-

kirjaa. Artikel 3. Artikla 3. Artikel 3.

Udskrifter og andre doku- Pöytäkirja ja muut todiste- Protokoll och andra hand-

menter i forbindelse med lua koskevat asiakirjat laadi- lingar angående verkställd

iverksat bevisoptagelse af- taan sen valtion kielellä, bevisupptagning avfattas på

fattes på sproget i den stat. missä toimenpide on suori- språket i den stat där åtgärden

hvor retshandlingen er fore- tettu. vidtagits.

taget. Jos ensimmälsessä kappa- Har handlingar som anges i De i förste stykke nevnte leessa tarkoitetut asiakirjat första stycket avfattats på andokumenter skal, såfremt de on laadittu muulla kuin nor- nat språk än danska, norska ikke er affattet på dansk, jan-, ruotsin- tai tanskankie- eller svenska, skall på begä-

norsk eller svensk, efter be- lellä, on ne pyynnön tehneen ran av den stat som gjort gering fra den stat, som har valtion pyynnöstä kännettävä framställningen översättning fremsat — retsanmodningen, jollekin näistä kielistä. ske till något av dessa språk. oversettes til et af disse

sprog.

Artikel 4. Artikla 4. Artikel 4.

Omkostninger ved rets- Kustannukset oikeusavus- Kostnad för rättshjälp behjelp afholdes med de i ta suorittaa toisessa ja kol- strides med de undantag som stykke 2 og 3 nevnte undta- mannessa kappaleessa maini- anges i andra och tredje gelser af den stat, hvor tuin poikkeuksin se valtio, stycket av den stat där åtgärforanstaltningen foretages. missä toimenpide suorite- den vidtages.

Såfremt en anmodning om taan. Om = framställning om retshjelp eller en begering Jos oikeusapupyynnöstä rättshjälp eller begäran enligt efter artikel 3, stykke 2, tai 3 artiklan toisen kappa- artikel 3 andra stycket medmedferer betydelige udgifter leen mukaan tehdystä för avsevärd kostnad för til oversettelse til eller fra et pyynnöstä aiheutuu huomat- översättning till eller från ett andet end et af de i artikel 2 tavia kustannuksia sen joh- annat än något av de i artikel 2

nevnte sprog, kan udgifterne dosta, että asiakirja käänne- angivna språken, får kostnakreves godtgjort af den stat, tään muulta kuin 2 artiklassa den återkrävas från den stat

som har fremsat retsanmod- mainitulta kieleltä tai siinä som gjort framställningen om ningen eller begeringen mainitulta kieleltä muulle kie- rättshjälp eller framställt be-

Udgifter til sagkyndig bi- lelle, saadaan kustannukset gäran enligt artikel 3 andra stand bortset fra udgifter til periä pyynnön tehneeltä val- stycket. blodundersggelse kan kreves tiolta. Kostnad för annan sakkungodtgjort af den stat, som har Kustannukset muusta nigbevisning än blodunderfremsat anmodningen. asiantuntijatodistelusta kuin sökning får återkrävas från

veritutkimuksesta saadaan den stat som gjort framställ-

periä oikeusapupyynnön ningen. tehneeltä valtiolta.

Artikel 5. Artikla 5. Artikel 5.

De kontraherende state Sopimusvaltiot voivat liit- De fördragsslutande staterkan tilltrede denne overens- tyä tähän sopimukseen na kan tillträda denna överkomst ved at enskommelse genom

Åkveöi fyrstu målsgreinar kynning og andre dokumen- Första stycket gäller även

ä einnig vid um ter som er foranlediget av bevis om delgivning eller birtingarvottordö og Öönnur begjeringen om forkynning. annan handling som föranskjöl, sem stafa af letts av delgivningsframbirtingarbeidninni. ställning.

3. grein. Artikkel 3. Artikel 3.

Endurrit og önnur skjöl Protokoll og andre doku- Protokoll och andra handvardandi öflun mäålsgagna, menter i forbindelse med lingar angående verkställd sem hafin hefur veriö, skal -iverksatt bevisopptak skrives bevisupptagning avfattas på

rita å måli bess rikis, bar sem på språket i den stat hvor språket i den stat där åtgär-

öflun målsgagnanna hefur bevisopptaket er foretatt. den vidtagits. farid fram. Dersom dokumenter som Har handlingar som anges

Ef skjöl bau, sem um redir nevnt i förste ledd ikke er i första stycket avfattats

I fyrstu målsgrein, eru ekki skrevet på dansk, norsk eller på annat språk än danska, rituö å dönsku, norsku eda svensk, skal de oversettes til norska eller svenska, skall på

sensku, ber ad byda bau å et av disse språk når dette begäran av den stat som gjort

eitthvert greindra måla, begar begieres av den stat som har framställningen översättning farid er fram å bad af bvi riki, framsatt begjeringen om be- ske till något av dessa språk.

sem beiödst hefur bess, ad visopptak.

målsgagna veröi aflad.

4. grein. Artikkel 4. Artikel 4.

Kostnadur vid dömsmåla- Med de unntak som er Kostnad för = rättshjälp adstod greidist af bviriki, bar nevnt i annet og tredje ledd, bestrides med de undantag

sem birting eda öflun måls- beres kostnadene ved retts- som anges i andra och tredje

gagna fer fram, med beim un- hjelp av den stat hvor for- styckena av den stat där

dantekningum, sem taldar eru kynningen eller bevisoppta- åtgärden vidtages.

i annarri og bridju målsgrein. ket er foretatt. Om framställning om rätts-

Ef beiöni um dömsmåla- Dersom en begjering om hjälp eller begäran enligt a0stod eda beidni samkvemt rettshjelp eller en begjering artikel 3 andra stycket med- 2. målsgrein 3. greinar leidir etter artikkel 3 annet ledd för avsevärd kostnad för til verulegs kostnadar vegna medfgrer betydelige utgifter översättning till eller från ett bydingar af eda å annad till oversetting til eller fra et annat än något av de i artikel

mål, en eitthvert beirra. sem annet språk enn et av dem 2 angivna språken, får kost-

talin eru i 2. grein, må krefja som er nevnt i artikkel 2, kan naden återkrävas från den pad riki, sem borid hefur utgiftene kreves dekt av den stat som gjort framställfram slika beiöni, um greidslu stat som har framsatt begje- ningen om rättshjälp eller kostnadarins. ringen. framställt begäran enligt arti-

Krefjast må endurgreiöslu Utgifter til annen sakkyn- «kel 3 andra stycket.

kostnadar vegna sérfrediadö- dig bistand enn blodundersg- Kostnad för annan sakstodar, annarrar en til bléd- kelse kan kreves dekt av den kunnigbevisning än blodunrannsöåknar. hiå bvi riki, sem stat som har framsatt begj&e- dersökning får återkrävas barid hefur fram beidnina. ringen. från den stat som gjort fram-

ställningen.

5. grein. Artikkel 5. Artikel 5.

Samningsrikin geta gerzt De kontraherende stater De fördragsslutande sta-

adilar ad samkomulagi bessu kan slutte seg til denne over- terna kan tillträda denna

med enskomst ved överenskommelse genom 9 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

a) undertegne uden forbe- a) allekirjoittamalla sen, te- a) undertecknande utan förhold for ratifikation eller kemättä ratifiointia koskevaa behåll för ratifikation eller

ehtoa, tai

b) undertegne med forbehold b) allekirjoittamalla sen ra- b) undertecknande med förfor ratifikation sammen med tifiointia koskevin ehdoin ja behåll för ratifikation i föreefterfölgende ratifikation. ratifioimalla sen. ning med efterföljande rati-

Ratifikationsdokumenterne : Ratifioimisasiakirjat on tal- fikation. skal deponeres i det danske letettava Tanskan ulkoasiain- Ratifikationshandlingarna udenrigsministerium. ministeriöön. skall deponeras i danska utri-

Overenskomsten treder i Sopimus tulee voimaan kesministeriet. kraft 2 måneder efter, at den kaksi kuukautta sen jälkeen Överenskommelsen träder er tiltrådt af 3 af de kontra- kun kolme sopimusvaltioista i kraft två månader efter det herende stater. For så vidt on siihen liittynyt. Sen sopi- att den tillträtts av tre av de angår en kontraherende stat, musvaltion osalta, joka liittyy fördragsslutande = staterna. som tiltreeder overenskom- sopimukseen myöhemmin, För fördragsslutande stat sten på et senere tidspunkt, sopimus tulee voimaan kah- som tillträder överenskomtreder den i kraft 2 måneder den kuukauden kuluttua lit- melsen vid scnare tidpunkt efter, at staten har tiltrådt tymisestä. träder den i kraft två månader overenskomsten. Sopimuksen tullessa voi- efter det att denna stat till-

Fra det tidspunkt, hvor maan Norjan, Ruotsin ja trätt överenskommelsen. overenskomsten treder i Tanskan välillä kumotaan 26 När = överenskommelsen kraft mellem Danmark, pälvänä kesäkuuta 1957 näi- träder i kraft i förhållandet Norge og Sverige opheves den valtioiden välillä keski- mellan Danmark, Norge och protokollen af 26. juni 1957 nälsestä oikeusavusta tehty Sverige, upphävs protokollet mellem disse stater om ind- pöytäkirja. den 26 juni 1957 mellan dessa byrdes retshjäelp. Jokainen valtio voi irtisa- stater om inbördes rättshjälp.

Enhver af staterne kan i noa sopimuksen päättymåään Envar av staterna kan i förforhold til enhver af de and- kuuden kuukauden kuluttua hållande till envar av de övrire stater opsige overenskom- kunkin muun valtion osalta. ga uppsäga konventionen till sten til opher med 6 måneders Tämän vakuudeksi ovat upphörande med sex månavarsel. valtuutetut allekirjoittaneet ders varsel.

Til bekreftelse heraf har tämän sopimuksen. Till bekräftelse härav har de respektive befuldmegti- undertecknade befullmäktigede undertegnet nerve- gade ombud undertecknat rende overenskomst. denna överenskommelse.

Udferdiget i Kgbenhavn Laadittu Kööpenhaminas- Som skedde i Köpenhamn

den 26. april 1974 på hvert af sa 26 päivänä huhtikuuta 1974 den 26 april 1974 i ett exem-

folgende sprog: dansk, finsk, yhtenä suomen-, islannin-, plar på svenska, danska, finislandsk, norsk og svensk, og norjan-, ruotsin- ja tanskan- ska, isländska och norska for det svenske sprogs ved- kielisenä kappaleena, jossa språken och, såvitt angår

kommende i 2 tekster, en for ruotsiksi on kaksi tekstiä, toi- svenska språket i två texter,

Finland og en for Sverige. nen Suomea ja toinen Ruotsia en för Finland och en för

varten. Sverige.

Med forbehold for ratifika- Med förbehåll för ratifikation. | Ratifiointi ehdoin. tion.

Poul Hartling Pertti Kaukonen Pertti Kaukonen

(sign.) (sign.) (sign.)

a) undirritun ån fyrirvara a) undertegning uten forbe- a) undertecknande utan förum fullgildingu eda hold om ratifikasjon eller behåll för ratifikation eller

b) undirritun med fyrirvara b) undertegning med forbe- b) undertecknande med förum fullgildingu og sidari full- hold om ratifikasjon og behåll för ratifikation i före-

gildingu. etterfölgende ratifikasjon. ning med efterföljande ratifi-

Fullgildingarskjölin — skal Ratifikasjonsdokumentene kation. afhenda I danska utanrikis- skal deponeres i det danske . Ratifikationshandlingarna råduneytinu. utenriksministerium. skall deponeras i danska

Samkomulagid tekur gildi 2 Overenskomsten skal tre i utrikesministeriet.

månudum = eftir ad brjöå kraft to måneder etter at tre Overenskommelsen träder

samningsrikjanna hafa gerzt av de kontraherende stater i kraft två månader efter det adilar ad bvi. Gagnvart samn- har sluttet seg til den. For en att den tillträtts av tre av de ingsriki, sem sidar gerist kontraherende stat som slut- fördragsslutande = staterna. adili ad samkomulaginu, tek- ter seg til overenskomsten på För fördragsslutande stat

ur bad gildi 2 månudum eftir et senere tidspunkt, skal den som tillträder överenskom-

adö vidkomandi riki hefur tre i kraft to måneder etter at melsen vid senare tidpunkt gerzt adili ad bvi. denne stat har sluttet seg til träder den i kraft två månader

Frå beim tima, sem overenskomsten. efter det att denna stat tillträtt samkomulagidö tekur gildi Fra den tid overenskoms- överenskommelsen. milli Danmerkur, Noregs og ten trer i kraft i forholdet När = överenskommelsen Svibjödar, fellur ur gildi mellom Norge, Danmark og träder i kraft i förhållandet

bökun frå 26. juni 1957 milli Sverige, oppheves protokoll mellan Sverige, Danmark och

bessara rikja um gagnkvema 26 juni 1957 mellom disse Norge, upphäves protokollet dömsmålaadstod. land om gjensidig rettshjelp. den 26 juni 1957 mellan dessa

Sérhvert rikjanna getur Hver av statene kan i for- stater om inbördes rättshjälp. sagt upp samkomulagi bessu hold til hver av de andre sta- Envar av staterna kan i med 6 månada fyrirvara gagn- ter si opp overenskomsten förhållande till envar av de

vart sérhverju hinna rikj- med seks måneders varsel. Övriga uppsäga Överens-

anna. Til bekreftelse herav har kommelsen till upphörande

bessu til stadfestingar hafa de respektive staters befull- med sex månaders varsel. undirritadir fullträar, sem til mektigete undertegnet ner- Till bekräftelse härav har bess höföu fullt umboöd, verende overenskomst. undertecknade befullmäktiundirritad samkomulag betta. gade ombud undertecknat

denna överenskommelse.

Gjört i Kaupmannahöfn Utferdiget i Kgbenhavn Som skedde i Köpenhamn hinn 26. april 1974 i einu den 26. april 1974 i ett eksem- den 26 april 1974 i ett exemeintaki å islenzku, dönsku, plar på norsk, dansk, finsk, plar på svenska, danska, finnsku, norsku og sensku, islandsk og to eksemplarer på finska, isländska och norska og eru sensku textarnir tveir, svensk, ett for Finland og ett språken, och såvitt angår

annar fyrir Finnland, en hinn for Sverige. : svenska språket i två texter,

fyrir Svibjööd. en för Sverige och en för Fin-

land.

Undirritunin er håd fyrirvara um fullgildingu forseta Med förbehåll för ratifika-

Islands. tion.

Sigurdur Bjarnason Thor Hjorth-Johansen Hubert de Besche

(sign.) (sign.) (sign.)

Bilaga 4

Convention on the taking of cvidence Convention sur I'obtention des preuves abroad in civil or commercial matters a Fétranger en matidre civile ou commerciale

The States signatory to the present Con- Les Etats signataires de ta présente Convention, vention,

Desiring to facilitate the transmission and Désirant faciliter la transmission et l'exécxecution of Letters of Request and 10 cution des commissions rogatoires et profurther the accommodation of the different mouvoir le rapprochement des diverses métmethods which they use for this purpose. hodes qu”ils utilisent å ces fins,

Desiring 10 improve mutual judicial co- Soucieux d'accroitre F'efficacité de la cooperation in civil or commercial matters, opåération judiciaire mutuelle en maticre

Have resolved to conclude a Convention ceivile ou commerciale, to this effect and have agreed upon the Ont résolu de conclure une Convention å following provisions — ces effets et sont convenus des dispositions

suivantes:

CHAPTER I — LETTERS OF REQUEST CHAPTTRE I — COMMISSIONS ROGA- TOTRES

Article I Article premier

In civil or commercial matters a judicial En matiére civile ou commerciale, Fautoauthority of a Contracting State may, in rité judiciaire d'un Etat contractant peut, accordance with the provisions of the law conformément aux dispositions de sa législaof that State, request the competent author- tion, demander par commission rogatoire å ity of another Contracting State, by means Fautorité compétente d'un autre Etat conof a Letter of Request, to obtain evidence, tractant de faire tout acte d'instruction,

or to perform some other judicial act. ainsi que d"'autres actes judiciaires. A Letter shall not be used to obtain Un acte d'instruction ne peut pas étre

evidence which is not intended for use in demandé pour permettre aux parties d'obtejudicial proceedings, commenced or con- nir des moyens de preuves qui ne soient pas

templated. destinés å é&tre utilisés dans une procédure

The expression "other judicial act does engagée ou future. not cover the service of judicial documents L'expression «autres actes judiciaires> ne or the issuance of any process by which vise ni Ia signification ou la notification judgments or orders arc executed or enfor- d'actes judiciaires, ni les mesures conservaced, or orders for provisional or protective toires ou d'exécution.

measures.

Konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur

Denna konventions signatärmakter

som önskar underlätta översändande och efterkommande av framställningar om bevisupptagning och verka för en anpassning mellan de olika metoder som de använder härför,

som önskar förbättra det ömsesidiga rättsliga samarbetet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur,

har beslutat att avsluta en konvention för detta ändamål och har överenskommit om följande bestämmelser.

KAPITEL I — BEVISUPPTAGNING VID DOMSTOL

Artikel 1

I mål eller ärende av civil eller kommersiell natur får judiciell myndighet i fördragsslutande stat enligt föreskrifterna i samma stats lagstiftning göra framställning hos behörig myndighet i annan fördragsslutande stat om upptagande av bevis eller annan till rättegången hörande åtgärd.

Framställning om bevisupptagning får göras endast om beviset är avsett att användas i en påbörjad eller framtida rättegång.

Uttrycket ”annan till rättegången hörande åtgärd” avser ej delgivning av handling, säkerhetsåtgärd eller åtgärd för verkställighet av avgörande.

Article 2 Article 2

A Contracting State shall designate a Chaque Etat contractant désigne une

Central Authority which will undertake to Autorité centrale qui assume la charge de receive Letters of Request coming from a recevoir les commissions rogatoires émanant judicial authority of another Contracting d'une autorité judiciaire d'un autre Etat State and to transmit them to the authority contractant et de les transmettre å T'autorité competent to execute them. Each State shall compétente aux fins d'exécution. L'Autorité organize the Central Authority in accord- centrale est organisée selon les modalités ance with its own law. prévues par I'Etat requis.

Letters shall be sent to the Central Les commissions rogatoires sont transmi- Authority of the State of execution without ses å I'Autorité centrale de F'Etat requis being transmitted through any other author- sans intervention d'une autre autorité de ity of that State. cet Etat.

Article 3 Article 3

A Letter of Request shall specify — La commission rogatoire contient les in-

(a) the authority requesting its execution dications suivantes:

and the authority requested to execute it, if a) Pautorité requérante et, si possible,

known to the requesting authority; P'autorité requise;

(b) the names and addresses of the parties b) l'identité et P'adresse des parties et, le to the proceedings and their representatives, cas échéant, de leurs représentants; if any; c) la nature et I'objet de Tinstance et un

(c) the nature of the proccedings for exposé sommaire des faits: which the evidence is required, giving all d) les actes d'instruction ou autres actes necessary information in regard thereto; judiciaires å accomplir.

(d) the evidence to be obtained or other Le cas échéant, la commission rogatoire judicial act to be performed. contient en outre:

Where appropriate; the Letter shall spe- e) les nom et adresse des personnes å eify, inter alia — entendre;

(e) the names and addresses of the per- f) les questions å poser aux personnes å sons to be examined: entendre ou les faits sur lesquels elles doi-

(f) the questions to be put to the persons vent étre entendues; to be examined or a statement of the sub- g) les documents ou autres objets ä exaject-matter about which they are to be miner;

examined: h) la demande de recevoir la déposition

(g) the documents or other property, real sous serment ou avec affirmation et, le cas or personal, to be inspected; échéant, Findication de la formule å utiliser:

(h) any requirement that the evidence is i) les formes spéciales dont F'application

to be given on oath or affirmation, and any est demandée conformément å l'article 9.

special form to be used; La commission rogatoire mentionne aussi,

(i) any special method or procedure to be s'il y a lieu, les renseignements nécessaires å

followed under Article 9. F'application de Particle 11.

A Letter may also mention any informa- Aucune légalisation ni formalité analogue tion necessary for the application of Ar- ne peut étre exigée. ticle 11.

No legalization or other like formality may be required.

Artikel 2

Varje fördragsslutande stat utser ett centralt organ, som mottar framställning om bevisupptagning från judiciell myndighet i annan fördragsslutande stat och översänder

den till den myndighet som är behörig att

vidta den begärda åtgärden. Varje stat

organiserar det centrala organet i enlighet

med sin egen lagstiftning.

Framställning sänds till det centrala organet i den anmodade staten utan förmedling av någon annan myndighet i den staten.

Artikel 3

I framställning om bevisupptagning skall anges

a) den ansökande myndigheten och om möjligt den myndighet som skall vidta åt-

gärden,

b) parternas och, i förekommande fall, ombudens namn och adress,

c) målets beskaffenhet och en kort redogörelse för saken,

d) den åtgärd som skall vidtas.

I förekommande fall skall i framställningen dessutom anges

e) namn och adress på den person som skall höras,

f) de frågor som skall ställas till den person som skall höras eller de omständigheter som denne skall höras om,

g) den handling eller egendom i övrigt, fast eller lös, som skall granskas,

h) begäran om att beviset skall upptas under ed eller försäkran eller att vid bevis-

upptagningen skall användas särskilda orda-

lag,

i) begäran att visst förfarande enligt artikel 9 skall iakttas.

I framställningen får vidare uppges så-

dana upplysningar som behövs för tillämpning av artikel It.

Legalisering eller motsvarande formalitet

får icke krävas.

Article 4 Article 4

A Letter of Request shall be in the La commission rogatoire doit étre rédigée

language of the authority requested to exc- dans la langue de Vautorité requise ou accute it or be accompanied by a translation compagnée d'une traduction faite dans cette into that language. langue.

Nevertheless, a Contracting State shall ac- Toutefois. chaque Etat contractant doit cept a Letter in either English or French, accepter la commission rogatoire rédigée en or a translation into one of these languages. langue frangaise ou anglaise. ou accompagunless it has made the reservation autho- née d'une traduction dans F'une de ces rized by Article 33. langues, å moins qu'il ne s$'y soit opposé en

A Contracting State which has more faisant la réserve prévue å VFarticle 33. than one official language and cannot, for Tout Etat contractant qui a plusieurs

reasons of internal law, accept Letters in langues officielles et ne peut. pour des raione of these languages for the whole of its sons de droit interne, accepter Iles commisterritory, shall, by declaration, specify the sions rogatoires dans l'une de ces langues language in which the Letter or translation pour Fensemble de son territoire, doit faire thereof shall be expressed for execution in connaitre, au moyen d'une déclaration, la the specified parts of its territory. In case langue dans laquelle la commission roga-

of failure to comply with this declaration, toire doit &tre rédigée ou traduite en vue

without justifiable excuse, the costs of trans- de son exécution dans Iles parties de son terlation into the required language shall be ritoire qu'il a déterminées. En cas d'inobserborne by the State of origin. vation sans justes motifs de F'obligation dé-

A Contracting State may, by declaration, coulant de cette déclaration, Ies frais de la

specify the language or languages other than traduction dans la langue exigte sont å la

those referred to in the preceding para- charge de I'Etat requérant. graphs, in which a Letter may be sent to Tout Etat contractant peut, au moyen its Central Authority. d'une déclaration, faire connaitre la ou les

Any translation accompanying a Letter langues autres que celles prévues aux alinéas shall be certified as correct. either by a précédents dans lesquelles la commission diplomatic officer or consular agent or by rogatoire peut &tre adressée å son Autorité a sworn translator or by any other person centrale. so authorized in either State. Toute traduction annexée å une commis-

sion rogatoire doit &åtre certifiée conforme,

soit par un agent diplomatique ou consu-

laire, soit par un traducteur assermenté ou

juré, soit par toute autre personne autorisée

å cet effet dans I'un des deux Etats.

Article 5 Article 5

If the Central Authority considers that Si P'Autorité centrale estime que les disthe request does not comply with the pro- positions de la Convention n'ont pas été vistons of the present Convention, it shall respectéces, elle en informe immédiatement promptly inform the authority of the State Pautorité de FEtat requérant qui lui a transof origin which transmitted the Letter of mis la commission rogatoire, en précisant Requcst, specifying the objections to the les griefs articulés å F'encontre de la de- Letter. mande.

Artikel 4

Framställning om bevisupptagning skall avfattas på det språk som brukas av den anmodade myndigheten eller åtföljas av en översättning till det språket.

Fördragsslutande stat skall dock motta

en framställning avfattad på engelska eller

franska språken eller en översättning härtill,

om den icke har gjort förbehåll enligt

artikel 33.

Fördragsslutande stat, som har mer än ett officiellt språk och som med hänsyn till sin lagstiftning icke kan motta framställning på ett av dessa språk i fråga om hela sitt territorium, skall i en förklaring ange det språk på vilket framställning eller översättning skall avfattas beträffande särskilda delar av territoriet. Iakttas ej den skyldighet som följer av förklaringen och saknas skälig ursäkt härför, skall kostnaden för översättning till det språk som angetts i förklaringen bäras av den ansökande staten.

Fördragsslutande stat kan genom förklaring ange, att framställning till dess centrala organ får ske på annat därvid angivet språk än som avses i första — tredje styckena.

Översättning som fogas vid en framställning skall vara bestyrkt antingen av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av en översättare som avlagt ed eller av annan person som är bemyndigad därtill i någen-

dera staten.

Artikel 5

Om det centrala organet finner, att framställning icke uppfyller föreskrifterna i denna konvention, skall det omedelbart underrätta den myndighet i den ansökande staten som gjort framställningen och därvid noggrant ange de invändningar som görs mot framställningen.

Article 6 Article 6

If the authority to whom a Letter of En cas d'incompétence de Yautorité re- Request has been transmitted is not compe- quise, la commission rogatoire est transmise tent to execute it, the Letter shall be sent d'office et sans retard å I'autorité judiciaire

forthwith to the authority in the same compétente du méme Etat suivant les régles

State which is competent to execute it in établies par la législation de celui-ci. accordance with the provisions of its own law.

Article 7 Article 7

The requesting authority shall, if it so L”autorité requérante est, si elle le de-

desires, be informed of the time when, and mande, informée de la date et du Jieu ot il the place where, the proceedings will take sera procédé å la mesure sollicitée, afin que place, in order that the parties concerned, les parties intéressées et, le cas échéant,

and their representatives, if any, may be leurs représentants puissent y assister. Cette

present. This information shall be sent communication est adressée directement

directly to the parties or their representa- auxdites parties ou å leurs représentants,

tives when the authority of the State of lorsque Pautorité requérante en a fait la

origin so requests. demande.

Article 8 Article 8

A Contracting State may declare that Tout Etat contractant peut déclarer que

members of the judicial personnel of the des magistrats de lI'autorité requérante d'un requesting authority of another Contracting autre Etat contractant peuvent assister å State may be present at the execution of a F'exécution d'une commission rogatoire. Cet-

Letter of Request. Prior authorization by te mesure peut étre soumise å lI'autorisation the competent authority designated by the préalable de F'autorité compétente désignée

declaring State may be required. par I'Etat déclarant.

Article 9 Article 9

The judicial authority which executes a L'autorité judiciaire qui procéde å P'exécu-

Letter of Request shall apply its own law tion d'une commission rogatoire, applique

as to the methods and procedures to be les lois de son pays en ce qui concerne les followed. formes å suivre.

However, it will follow a request of the Toutefois, il est déféré å la demande de requesting authority that a special method P'autorité requérante tendant å ce quiil soit or procedure be followed, unless this is procédé suivant une forme spéciale, å moins

incompatible with the internal law of the que celle-ci ne soit incompatible avec la loi

State of execution or is impossible of de V'Etat requis, ou que son application ne

performance by reason of its internal prac- soit pas possible, soit en raison des usages

tice and procedure or by reason of practical judiciaires de VEtat requis, soit de difficultés difficulties. pratiques. .

A Letter of Request shall be executed La commission rogatoire doit étre exé-

expeditiously. cutée d'urgence.

Artikel 6

Om den myndighet till vilken framställning om bevisupptagning översänts icke är behörig att vidta den begärda åtgärden, skall framställningen snarast vidarebefordras till den myndighet i samma stat som

enligt föreskrifterna i dess lagstiftning äger

sådan behörighet.

Artikel 7

Den ansökande myndigheten skall på be-

gäran underrättas om tid och plats för

företagande av den begärda åtgärden, så att parterna och, i förekommande fall, deras ombud kan närvara. Om den ansökande myndigheten begär det, skall underrättelsen sändas direkt till parterna eller deras ombud.

Artikel 8

Fördragsslutande stat kan avge förklaring, att domare vid ansökande myndighet i annan fördragsslutande stat får närvara, när den begärda åtgärden vidtas. Som villkor härför kan krävas att tillstånd lämnats av behörig myndighet, som utsetts av den anmodade staten.

Artikel 9

Den judiciella myndighet som vidtar den begärda åtgärden skall därvid i fråga om förfarandet tillämpa sin egen stats lag.

Har den ansökande myndigheten begärt att viss form skall iakttas skall denna dock användas, om det icke är oförenligt med

lagen i den anmodade staten eller det omöjliggörs på grund av intern praxis eller

praktiska svårigheter.

Den begärda åtgärden skall vidtas snarast.

Article 10 Article 10

In executing a Letter of Request the En exécutant la commission rogatoire, requested authority shall apply the appro- FPautorité requise applique les moyens de priate measures of compulsion in the in- contrainte appropriés et prévus par sa loi stances and to the same extent as are pro- interne dans les cas et dans la méme mesure vided by its internal law for the execution ou elle y serait obligée pour I'exécution of orders issued by the authorities of its d'une commission des autorités de FEtat own country or of requests made by parties requis ou d'une demande formulée aå cet in internal proceedings. effet par une partie intéressée.

Article 11 Article 11

In the execution of a Letter of Request La commission rogatoire n'est pas exéthe person concerned may refuse to give cutée pour autant que la personne qgu'elle evidence in so far as he has a privilege or vise invoque une dispense ou une interdicduty to refuse to give the evidence — tion de déposer, établies:

(a) under the law of the State of exe- a) soit par Ja loi de PEtat requis; cution; or b) soit par la loi de PEtat requérant et

(b) under the law of the State of origin, spécifiées dans la commission rogatoire ou, and the privilege or duty has been specified le cas échéant, attestées par Pautorité requéin the Letter, or, at the instance of the rante å la demande de FPautorité requise. requested authority, has been otherwise con- En outre, tout Etat contractant peut défirmed to that authority by the recouesting clarer qu'il reconnait de telles dispenses et authority. interdictions établies par la loi d'autres Etats

A Contracting State may declare that, in que I'Etat requérant et )I'Etat requis, dans Ja

addition, it will respect privileges and duties mesure spécifiée dans cette déclaration.

existing under the law of States other than the State of origin and the State of execution, to the extent specified in that declaration.

Article 12 Article 12

The execution of a Letter of Request L'exécution de la commission rogatoire may be refused oniy to the extent that — ne peut étre refusée que dans la mesure ou:

(a) in the State of execution the execution a) Fexécution, dans I'Etat requis, ne rentre of the Letter does not fall within the pas dans les attributions du pouvoir judi-

functions of the judiciary; or ciaire; ou

(b) the State addressed considers that its b) I'Etat requis la juge de nature å porter sovereignty or security would be prejudiced atteinte å sa souveraineté ou å sa sécurité.

thereby. L'exécution ne peut étre refusée pour le

Execution may not be refused solely on seul motif que la loi de FEtat requis reven-

the ground that under its internal law the dique une compétence judiciaire exclusive

State of execution claims exclusive juris- dans Paffaire en cause ou ne connait pas de diction over the subject-matter of the action voies de droit répondant å I'objet de la or that its internal law would not admit a demande portée devant Pautorité requéright of action on it. rante

Artikel 10

Den myndighet som vidtar den begärda åtgärden skall använda lämpliga tvångsmedel i samma mån som detta är föreskrivet i den interna lagen i fråga om verkställande av motsvarande åtgärder på begäran av annan myndighet i den staten eller efter framställning av part.

Artikel 11

Den som skall höras eller fullgöra något

med anledning av en framställning om be-

visupptagning får vägra att efterkomma vad som begärs av honom, om han har rätt eller

skyldighet härtill

a) enligt lagen i den anmodade staten, cHer

b) enligt lagen i den stat från vilken framställningen härrör och rättigheten eller skyldigheten har angetts i framställningen eller, på begäran av den anmodade myndigheten, bekräftats av den ansökande myndigheten.

Fördragsslutande stat kan dessutom avge förklaring, att den i den utsträckning som

anges i förklaringen erkänner rättighet eller

skyldighet som gäller enligt lagen i annan stat än den ansökande eller den anmodade staten.

Artikel 12

Vidtagandet av den begärda åtgärden kan vägras endast i den mån

a) det icke ankommer på judiciell myndighet i den anmodade staten att utföra den begärda åtgärden, eller

b) den anmodade staten anser att verk-

ställandet av åtgärden skulle kränka dess

suveränitet eller medföra fara för dess säkerhet.

Verkställande får icke vägras enbart av det skälet, att den anmodade staten enligt

sin lagstiftning äger uteslutande behörighet

att pröva den sak rättegången avser eller att enligt samma lagstiftning talan icke får väckas beträffande saken.

Article 13 Article 13

The documents establishing the execution Les pieces constatant Fexécution de la

of the Letter of Request shall be sent by commission rogatoire sont transmises par

the requested authority to the requesting l'autorité requise å I'autorité requérante par authority by the same channel which was la méme voie que celle utilisée par cette used by the latter. derniéere.

In every instance where the Letter is not Lorsque la commission rogatoire n'est pas executed in whole or in part, the requesting exécutée en tout ou en partie, Fautorité authority shall be informed immediately requétrante en est informée immédiatement through the same channel and advised of par la måéme voie et les raisons lui en sont the reasons, communiquées.

Article 14 Article 14

The execution of the Letter of Request L'exécution de la commission rogatoire

shall not give rise to any reimbursement of ne peut donner lieu au remboursement de

taxes or costs of any nature. taxes ou de frais, de quelque nature que ce

Nevertheless, the State of execution has soit. the right to require the State of origin to Toutefois, I'Etat requis a le droit d'exiger reimburse the fees paid to experts and de I'Etat requérant Ice remboursement des interpreters and the costs occasioned by indemnités payées aux experts et interprétes the use of a special procedure requested et des frais résultant de Papplication d'une by the State of origin under Article 9, forme spéciale demandée par I'Etat requéparagraph 2. rant, conformément å Farticle 9, alinéa 2.

The requested authority whos law obliges L'autorité requise, dont la loi laisse aux the parties themselves to secure evidence, parties Ic soin de réunir les preuves et qui and which is not able itself to execute the n'est pas en mesure d'exécuter elle-méme la

Letter, may, after having obtained the con- commission rogatoire, peut en charger une sent of the requesting authority, appoint a personne habilitée å cet effet, aprés avoir

suitable person to do so. When seeking this obtenu Ic consentement de l'autorité requéconsent the requested authority shall indi- rante. En demandant celui-ci, Vautorité recate the approximate costs which would quise indique le montant approximatif des result from this procedure. If the requesting frais qui résulteraient de cette intervention. authority gives its consent it shall reimburse Le consentement implique pour PFautorité any costs incurred; without such consent requérante Pobligation de rembourser ces the requesting authority shall not be liable frais. A défaut de celui-ci, 'autorité requéfor the costs. rante n'est pas redevable de ces frais.

CHAPTER I — TAKING OF CHAPITRE II — OBTENTION DES EVIDENCE BY DIPLOMATIC PREUVES PAR DES AGENTS DIPLO- OFFICERS, CONSULAR AGENTS AND MATIQUES OU CONSULAIRES ET COMMISSIONERS PAR DES COMMISSAIRES

Article 15 Article 15

[In a civil or commercial matter, a diplo- En maitére civile ou commerciale, un matic officer or consular agent of a Con- agent diplomatique ou consulaire d'un Etat tracting State may, in the territory of contractant peut procéder, sans contrainte,

another Contracting State and within the sur le territoire d'un autre Etat contractant

area where he exercises his functions, take et dans la circonscription ot il exerce ses

Artikel 13

De handlingar som utvisar att den begärda åtgärden vidtagits skall av den anmodande myndigheten sändas till den ansökande myndigheten samma väg som användes av denna.

Har den begärda åtgärden ej verkställts eller har den utförts endast delvis, skall den ansökande myndigheten omgående underrättas samma väg och få besked om skälen.

Artikel 14

För vidtagande av den begärda åtgärden får ingen avgift eller kostnadsersättning av något slag utkrävas.

Den anmodade staten äger dock avkräva

den ansökande staten ersättning dels för

vad som utbetalts till sakkunniga och tolkar, dels för kostnader som uppstått genom iakttagande av en särskild form som den ansökande staten begärt enligt artikel 9 andra stycket.

Ankommer det enligt lagen i den anmodade staten på parterna själva att sörja för bevisningen och kan den anmodade myndigheten icke vidta den begärda åtgärden, kan den efter medgivande av den ansökande myndigheten utse lämplig person att göra detta. I samband med att sådant medgivande begärs skall de beräknade kostnaderna vid ett sådant förfarande anges. Lämnar den ansökande myndigheten sitt samtycke, skall den ersätta de kostnader som föranleds av förfarandet. I annat fall är den ej skyldig att ersätta dessa.

KAPITEL II — BEVISUPPTAGNING GENOM DIPLOMATISK ELLER KONSULÄR TJÄNSTEMAN ELLER SÄRSKILT UTSEDD PERSON

Artikel I5

I mål eller ärende av civil eller kommersiell natur får diplomatisk eller konsulär

tjänsteman hos fördragsslutande stat utan användande av tvångsmedel uppta bevis på annan fördragsslutande stats territorium och

the evidence without compulsion of natio- fonctions, å tout acte d'instruction ne visant nals of a State which he represents in aid que les ressortissants d'un Etat qu'i!l repréof proceedings commenced in the courts of sente et concernant une procédure engagée a State which he represents. devant un tribunal dudit Etat.

A Contracting State may declare that Tout Etat contractant a la faculté de evidence may be taken by a diplomatic of- déclarer que cet acte ne peut étre effectué ficer or consular agent only if permission que moyennant l'autorisation accordée sur to that effect is given upon application demande faite par cet agent ou en son nom made by him or on his behalf to the par l'autorité compétente désignée par V'Etat appropriate authority designated by the déclarant. declaring State.

Article 16 Article 16

A diplomatic officer or consular agent of Un agent diplomatique ou consulaire d'un

a Contracting State may, in the territory of Etat contractant peut en outre procéder, another Contracting State and within the sans contrainte, sur le territoire d'un autre area where he exercises his functions, also Etat contractant et dans la circonseription take the evidence, without compulsion, of ou il exerce ses fonctions, å tout acte d"innationals of the State in which he exercises struction visant Ics ressortissants de F'Etat his function or of a third State, in aid of de résidence ou d'un Etat tiers, et concerproceedings commenced in the courts of a nant une procédure engagée devant un State which he represents, if — tribunal d'un Etat qu”il représente:

(a) a competent authority designated by a) si une autorité compétente désignée the State in which he cxercises his functions par I'Etat de résidence a donné son autorihas given its permission either generally or sation, soit d'une maniere générale, soit in the particular case, and pour chaque cas particulier, et

(b) he complies with the conditions which b) s'il respecte les conditions que Pauto-

the competent authority has specified in the rité compétente a fixées dans F'autorisation.

permission. Tout Etat contractant peut déclarer que

A Contracting State may declare that les actes d'instruction prévus ci-dessus peuevidence may be taken under this Article vent étre accomplis sans son autorisation without its prior permission. préalable.

Article 17 Article 17

In a civil or commercial matter, a person En matieére civile ou commerciale, toute duly appointed as a commissioner for the personne régulierement désignée å cet effet purpose may, without compulsion, take comme commissaire, peut procéder, sans evidence in the territory of a Contracting contrainte, sur le territoire d'un Etat con- State in aid of proceedings commenced in tractant å tout acte d'instruction concernant the courts of another Contracting State if — une procédure engagée devant un tribunal

(a) a competent authority designated by d'un autre Etat contractant: the State where the evidence is to be taken a) si une autorité compétente désignée par has given its permission either generally or I'Etat de I'exécution a donné son autorisain the particular case: and tion, soit d'une maniére générale, soit pour

(b) he complies with the conditions which chaque cas particulier; et the competent authority has specified in the b) si elle respecte les conditions que I'autopermission. rité compétente a fixées dans Pautorisation.

A Contracting State may declare that evi- Tout Etat contractant peut déclarer que dence may be taken under this Article les actes d'instruction prévus ci-dessus peuwithout its prior permission. vent éåtre accomplis sans son autorisation

préalable.

inom det område där han utövar sina funk-

tioner, om åtgärden rör medborgare i stat

som han företräder och avser mål eller ärende som är anhängigt vid domstol i sådan stat.

Fördragsslutande stat kan avge förklaring, att diplomatisk eller konsulär tjänste-

man får uppta bevis endast efter tillstånd

av behörig myndighet som utsetts av staten på ansökan av honom eller av någon som företräder honom.

Artikel 16

Diplomatisk eller konsulär tjänsteman hos fördragsslutande stat får dessutom utan användande av tvångsmedel uppta bevis på annan fördragsslutande stats territorium och inom det område där han utövar sina funktioner, om åtgärden rör medborgare i den stat där han tjänstgör eller i tredje stat och avser mål eller ärende som är anhängigt vid domstol i stat som han företräder, under förutsättning att

a) behörig myndighet som utsetts av den stat där han utövar sina funktioner gett till-

stånd till det antingen generellt eller för

varje särskilt fall, och

b) han iakttar de villkor som denna myn-

dighet därvid uppställt.

Fördragsslutande stat kan avge förklaring, att bevisupptagning enligt första stycket får ske utan dess föregående tillstånd.

Artikel 17

I mål eller ärende av civil eller kommersiell natur får den som i behörig ordning utsetts för sådant ändamål (commissioner, commissaire) utan användande av tvångsmedel uppta bevis på fördragsslutande stats territorium, om åtgärden avser mål eller

ärende som är anhängigt vid domstol i annan fördragsslutande stat, under förut-

sättning att

a) behörig myndighet som utsetts av den

stat där bevisupptagning sker gett tillstånd

till det antingen generellt eller för varje särskilt fall, och

b) han iakttar de villkor som denna myn-

dighet därvid uppställt.

Fördragsslutande stat kan avge förklaring, att bevisupptagning enligt första stycket får

ske utan dess föregående tillstånd.

10 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

Article 18 Article 18

A Contracting State may declare that a Tout Etat contractant peut déclarer qu'un diplomatic officer, consular agent or com- agent diplomatique ou consulaire ou un missioner authorized to take evidence under commissaire, autorisé å procéder å un acte

Articles 15, 16 or 17, may apply to the d'instruction conformément aux articles 15,

competent authority designated by the 16 et 17, a la faculté de s'adresser å Pautodeclharing State for appropriate assistance rité compétente désignée par ledit Etat, pour

to obtain the evidence by compulsion. The obtenir P'assistance nécessaire a P'accomplis-

declaration may contain such conditions as sement de cet acte par voie de contrainte.

the declaring State may see fit to impose. La déclaration peut comporter toute condi- If the authority grants the application it tion que FEtat déclarant juge convenablie

shall apply any measures of compulsion d'imposer. which are appropriate and are prescribed by Lorsque F'autorité compétente fait droit å

its law for use in internal proceedings. la requéte, elle applique les moyens de

contrainte appropriés et prévus par sa loi

interne. ”

Article 19 Article 19

The competent authority, in giving the Lautorité compétente, en donnant l'auto-

permission referred to in Article 15, 16 or risation prévue aux articles 15, 16 et 17 ou

17, or in granting the application referred dans I'ordonnance prévue å Particle 18, peut

to in Article 18, may lay down such con- déterminer les conditions qu'elle juge conditions as it deems fit, inter alia, as to the venables, relatives notamment aux heure, time and place of the taking of the evi- date et Jieu de Pacte d'instruction. Elle peut dence. Similarly it may require that it be de måéme demander que ces heurc, date et given reasonable advance notice of the lieu lui soient notifiés au préalable et en

time, date and place of the taking of the temps utile; en ce cas, un représentant de

evidence; in such a case a representative ladite autorité peut &tre présent å T'acte of the authority shall be entitled to be pre- d'instruction. sent at the taking of the evidence.

Article 20 Article 20

In the taking of evidence under any Ar- Les personnes visées par un acte d'instructicle of this Chapter persons concerned may tion prévu dans ce chapitre peuvent se faire

be legally represented. assister par leur conseil.

Article 21 Article 21

Where a diplomatic officer, consular Lorsqu'un agent diplomatique ou con-

agent or commissioner is authorized under sulaire ou un commissaire est autorisé å Articles 15, 16 or 17 to take evidence — procéder å un acte d'instruction en vertu

(a) he may take all kinds of evidence des articles 15, 16 et 17:

which are not incompatible with the law of a) il peut procéder å tout acte d'instructhe State where the evidence is taken or tion qui n'est pas incompatible avec la loi contrary to any permission granted pursuant de PF'Etat de PFexécution ou contraire å

to the above Articles, and shall have power VPautorisation accordéc en vertu desdits within such limits to administer an oath or articles et recevoir, dans les méåmes contake an affirmation; ditions, une déposition sous serment ou

avec affirmation:

Artikel 18

Fördragsslutande stat kan avge förkla-

ring. att diplomatisk eller konsulär tjänste-

man eller annan person som enligt artikel 15, 16 eller 17 får uppta bevis får hos behörig myndighet som den utsett ansöka om att sådana tvångsmedel ställs till förfogande som behövs för att beviset skall kunna upptas. Förklaringen får innehålla de villkor som staten anser lämpligt att uppställa.

Om myndigheten beviljar ansökningen, skall den använda tvångsmedel som är lämpligt och föreskrivet i den egna statens lag i fråga om rättegång i den staten.

Artikel 19

När behörig myndighet meddelar tillstånd enligt artikel 15, 16 eller 17 eler

beviljar ansökan enligt artikel 18 får den

uppställa de villkor som den anser lämpliga, såsom i fråga om tid och plats för bevisupptagningen. Vidare kan den begära att i

skälig tid bli underrättad om tid och plats för åtgärden: företrädare för myndigheten

äger i sådant fall närvara vid bevisupptagningen.

Artikel 20

Vid bevisupptagning enligt detta kapitel får den som berörs anlita juridiskt biträde.

Artikel 21

När diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller annan person får uppta bevis enligt artikel 15, 16 eller 17,

a) får han uppta varje slag av bevis som

ej är oförenligt med lagen i den stat där åtgärden skall vidtas eller strider mot till-

stånd som meddelats enligt någon av dessa artiklar samt, under samma förutsättningar,

uppta ed eller motsvarande försäkran,

(b) a request to a person to appear or to b) å moins que la personne visée par Pacte give evidence shall, unless the recipient is a d'instruction ne soit ressortissante de V'Etat national of the State where the action is dans lequel la procédure est engagée, toute pending, be drawn up in the language of convocation å comparaitre ou å participer the place where the evidence is taken or å un acte d'instruction est rédigée dans la be accompanied by a translation into such langue du lieu ou lI'acte d'instruction doit language; etre accompli, ou accompagnée d'une tra-

(c) the request shall inform the person duction dans cette langue;

that he may be legally represented and, in c) la convocation indique que la personne any State that has not filed a declaration peut étre assistée de son conseil, et, dans

under Article 18, shall also inform him that tout Etat qui n'a pas fait la déclaration he is not compelled to appear or to give prévue å Particle 18, qu'elle west pas tenue

evidence; de comparaitre ni de participer å Pacte

(d) the evidence may be taken in the man- d'instruction;

ner provided by the law applicable to the. d) Pacte d'instruction peut &tre accompli court in which the action is pending pro- suivant les formes prévues par la loi du vided that such manner is not forbidden tribunal devant lequel la procédure est enby the law of the State where the evidence gagée, å condition qu'elles ne soient pas is taken; interdites par la loi de F'Etat de Pexécution:

(e) a person requested to give evidence e) la personne visée par l'acte d'instruction

may invoke the privileges and duties to peut invoquer les dispenses et interdictions refuse to give the evidence contained in prévues å P'article Hl. Article 11.

Article 22 Article 22

The fact that an attempt to take evidence Le fait qu'un acte d'instruction n'ait pu

under the procedure laid down in this étre accompli conformément aux disposi-

Chapter has failed, owing to the refusal of tions du présent chapitre en raison du refus

a person to give evidence, shall not prevent d'une personne d'y participer, n'empéche pas an application being subsequently made to qu'une commission rogatoire soit adressée take the evidence in accordance with Chap- ultérieurement pour le méme acte, conforter I. mément aux dispositions du chapitre pre-

mier.

CHAPTER III — GENERAL CLAUSES CHAPITRE III — DISPOSITIONS GÉNERALES

Article 23 Article 23

A Contracting State may at the time of Tout Etat contractant peut, au moment

signature, ratification or accession, declare de la signature, de la ratification ou de that it will not execute Letters of Request Fadhésion, déclarer qu'il n'exécute pas les issued for the purpose of obtaining pre-trial commissions rogatoires qui ont pour objet discovery of documents as known in Com- une procédure connue dans Iles Etats du mon Law countries. Common Law sous le nom de «pre-trial

discovery of documents».

b) skall kallelse till någon att inställa sig eller i övrigt fullgöra något avfattas på

språket i den stat där beviset skall upptas

eller åtföljas av en översättning till detta språk, om ej den kallade är medborgare i den stat där målet eller ärendet är anhängigt,

c) skall kallelsen innehålla uppgift om att

den kallade har rätt att anlita juridiskt biträde och, om bevisupptagningen skall äga rum i stat som ej avgett förklaring enligt

artikel 18, att han ej är skyldig att infinna sig eller i övrigt fullgöra något,

d) får beviset upptas i den form som föreskrivs av lagen i den stat där målet eller ärendet är anhängigt, om denna form ej är förbjuden enligt lagen i den stat där bevisupptagningen skall äga rum,

e) har den som skall höras eller i övrigt

fullgöra något samma rätt och plikt att

vägra efterkomma vad som begärs av honom som föreskrivs i artikel 11.

Artikel 22

Har bevisupptagning enligt detta kapitel

ej kunnat komma till stånd på grund av alt någon vägrat att efterkomma vad som begärts av honom, utgör detta ej hinder för att därefter ansöka om att beviset skall

upptas enligt kapitel I.

KAPITEL IH — ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 23

Fördragsslutande stat kan, vid undertecknande, ratifikation eller anslutning, förklara att den ej efterkommer sådan framställning om bevisupptagning som avser det i Common Law-stater tillämpade förfarandet pretrial discovery of documents.

Article 24 Article 24

A Contracting State may designate other Tout Etat contractant peut désigner, outre authorities in addition to the Central Au- I'Autorité centrale, d'autres autorités dont

thority and shall determine the extent of il détermine les compétences. Toutefois, Iles

their competence. However, Letters of Re- commissions rogatoires peuvent toujours quest may in all cases be sent to the Central étre transmises å I'Autorité centrale. Authority. Les Etats fédéraux ont la faculté de dé-

Federal States shall be free to designate signer plusieurs Autorités centrales. more than one Central Authority.

Article 25 Article 25

A Contracting State which has more than Tout Etat contractant, dans lequel pluone legal system may designate the author- sieurs systemes de droit sont en vigueur, ities of one of such systems, which shall peut désigner les autorités de Pun de ces have exclusive competence to execute Let- systémes, qui auront compétence exclusive ters of Request pursuant to this Conven- pour I'cxécution des commissions rogatoires tion. en application de la présente Convention.

Article 26 Article 26

A Contracting State, if required to do so Tout Etat contractant, s'il y est tenu pour

because of constitutional limitations, may des raisons de droit constitutionnel, peut

request the reimbursement by the State inviter I'Etat requérant å rembourser les of origin of fees and costs, in connection frais d'exécution de la commission rogatoire with the execution of Letters of Request, et concernant la signification ou la notificafor the service of process necessary to com- tion å comparaitre, les indemnités dues å la pel the appearance of a person to give personne qui fait la déposition et F'établisevidence, the costs of attendance of such semcent du procés-verbal de F'acte d'instrucpersons, and the cost of any transcript of tion. the evidence. Lorsqu'un Etat a fait usage des disposi-

Where a State has made a request pur- tions de Falinéa précédent, tout autre Etat suant to the above paragraph, any other contractant peut inviter cet Etat å rembour- Contracting State may request from that ser les frais correspondants. State the reimbursement of similar fees and costs.

Article 27 Article 27

The provisions of the present Convention Les dispositions de la présente Conven-

shall not prevent a Contracting State tion ne font pas obstacle å ce qu'un Etat from — contractant:

(a) declaring that Letters of Request may a) déclare que des commissions rogatoibe transmitted to its judicial authorities res .peuvent étre transmises å ses autorités through channels other than those provided judiciaires par d'autres voies que celles préfor in Article 2; vues å Particle 2:

(b) permitting, by internal law or practice, b) permette, aux termes de sa loi ou de any act provided for in this Convention to sa coutume interne, d'exécuter les actes be performed upon less restrictive condi- auxquels elle s'applique dans des conditions tions; moins restrictives;

Artikel 24

Fördragsslutande stat kan vid sidan av det centrala organet utse andra myndigheter och skall besluta om dessas behörighet. Framställning om - bevisupptagning kan dock alltid sändas till det centrala organet.

Federala stater får utse mer än ett centralt organ.

Artikel 25

Fördragsslutande stat, i vilken flera rättsordningar gäller, kan tillägga myndigheter hörande till någon av dessa uteslutande behörighet att vidta åtgärd som avses med framställning om bevisupptagning enligt denna konvention.

Artikel 26

Fördragsslutande stat får, om det krävs

av konstitutionella skäl, begära ersättning

av den ansökande staten för sådana kostnader med anledning av den begärda åtgärden som avser delgivning med den som skall höras eller i övrigt fullgöra något, dennes inställelse eller protokoll rörande bevisupptagningen.

Har en stat framställt begäran enligt första stycket, äger varje annan fördragsslutande stat framställa motsvarande begäran till den förra staten.

Artikel 27

Utan hinder av föreskrifterna i denna konvention kan fördragsslutande stat

a) förklara att framställning om bevis-

upptagning får sändas till dess judiciella myndigheter på annan väg än som föreskrivs I artikel 2,

b) på grund av lagstiftning eller sedvänja tillåta att åtgärd varpå konventionen är tilllämplig får vidtas på mindre restriktiva villkor,

(c) permitting, by internal law or practice, €C) permette, aux termes de sa loi ou de methods of taking evidence other than those sa coutume interne, des méthodes d'obtenprovided for in this Convention. tion de preuves autres que celles prévues par

la présente Convention.

Article 28 Article 28

The present Convention shall not prevent La présente Convention ne s'oppose pas an agreement between any two or more a ce que des Etats contractants s'entendent Contracting States to derogate from — pour déroger: (a) the provisions of Article 2 with re- a) å P'article 2, en ce qui concerne la voie spect to methods of transmitting Letters of de transmission des commisstons rogatoires: Request: b) å Particle 4, en ce qui concerne I'emploi (b) the provisions of Article 4 with re- des langues; spect to the languages which may be used; c) å P'article 8, en ce qui concerne la pré-

(c) the provisions of Article 8 with re- sence de magistrats å P'exécution des com-

spect to the presence of judicial personnel missions rogatoires: at the execution of Letters: d) å Particle 11, en ce qui concerne les (d) the provisions of Article 11 with dispenses et interdictions de déposer:

respect to the privileges and duties of wit- e) å l'article 13, en ce qui concerne la

nesses to refuse to give evidence: transmission des pieces constatant I'exécu- (e) the provisions of Article 13 with re- tion:

spect to the methods of returning executed f) å Particle 14, en ce qui concerne le

Letters to the requesting authority; reéglement des frais;

(f) the provisions of Article 14 with g) aux dispositions du chapitre 11.

respect to fees and costs;

(g) the provisions of Chapter II.

Article 29 Article 29

Between Parties to the present Conven- La présente Convention remplacera, dans tion who are also Parties to one or both les rapports entre les Etats qui I'auront of the Conventions on Civil Procedure ratifiée, les articles 8 å 16 des Conventions signed at the Hague on the 17th of July relatives å la procédure civile, respective- 1905 and the Ist of March 1954, this Con- ment signées å La Haye le 17 juillet 1905

vention shall replace Articles 8—16 of the et le premicr mars 1954, dans la mesure ou

earlier Conventions. lesdits Etats sont Parties å P'une ou Fautre de ces Conventions.

Article 30 Article 30

The present Convention shall not affect La présente Convention ne porte pas at-

the application of Article 23 of the Con- teinte å Yapplication de Particle 23 de la vention of 1905, or of Article 24 of the Convention de 1905, ni de Varticle 24 de Convention of 1954. celle de 1954.

Article 31 Article 31

Supplementary Agrecments between Par- Les accords additionnels aux Conventions ties to the Conventions of 1905 and 1954 de 1905 et de 1954, conclus par les Etats shall be considered as equally applicable contractants, sont considérés comme égaleto the present Convention unless the Parties ment applicables å la présente Convention, have otherwise agreed. å moins que les Etats intéressés n'en conviennent autrement.

c) på grund av lagstiftning eller sedvänja tillåta att bevis upptas på annat sätt än som

avses I konventionen.

Artikel 28

Utan hinder av denna konvention får två eller flera fördragsslutande stater överenskomma om avvikelser från

a) artikel 2, såvitt angår sättet för översändande av framställning om bevisupptagning,

b) artikel 4, såvitt angår de språk som får användas,

c) artikel 8, såvitt angår domares närvaro vid bevisupptagning,

d) artikel 11, såvitt angår viltnes rättighet och skyldighet att vägra att yttra sig eller i övrigt fullgöra något.

e) artikel 13, såvitt angår sättet för översändande till den ansökande myndigheten av de handlingar som visar att bevisupptagning ägt rum,

f) artikel 14, såvitt angår ersättning för kostnader,

g) kapitel TI.

Artikel 29

Denna konvention ersätter, i förhållandet mellan stater som ratificerat den, artiklarna 8—16 i de i Haag den 17 juli 1905 och 1 mars 1954 undertecknade konventionerna angående vissa till civilprocessen hörande ämnen, i den mån dessa stater även är anslutna till någon av dessa konventioner.

Artikel 30

Denna konvention skall icke påverka till-

lämpningen av artikel 23 i 1905 års konvention eller av artikel 24 i 1954 års konven-

tion.

Artikel 31

Har tilläggsöverenskommelser till 1905 och 1954 års konventioner ingåtts mellan fördragsslutande stater, skall överenskommelserna äga motsvarande tillämpning beträffande denna konvention, om icke staterna överenskommer annat.

11 Riksdagen 1974. I saml. Nr 95

Article 32 Article 32

Without prejudice to the provisions of Sans préjudice de V'application des artic- Articles 29 and 31, the present Convention les 29 et 31, la présente Convention ne

shall not derogate from conventions con- déroge pas aux conventions auxquelles les

taining provisions on the matters covered Etats contractants sont ou seront Parties by this Convention to which the Contract- et qui contiennent des dispositions sur les

ing States are, or shall become Parties. maticres réglées par la présente Convention.

Article 33 Article 33

A State may, at the time of signature, Tout Etat, au moment de la signature, de ratification or accession exclude, in whole la ratification ou de Fadhésion, a la faculté or in part, the application of the provisions d'exclure en tout ou en partie V'application

of paragraph 2 of Article 4 and of Chapter des dispositions de F'alinéa 2 de Particle 4,

TI. No other reservation shall be permitted. ainsi que du chapitre II. Aucune autre ré-

Each Contracting State may at any time serve ne sera admise. withdraw a reservation it has made; the Tout Etat contractant pourra, å tout reservation shall cease to have effect on the moment, retirer une réserve qu'il aura faite; sixtieth day after notification of the with- FPeffet de Ja réserve cessera le soixandrawal. tiéme jour aprås la notification du retrait.

When a State has made a reservation, any Lorsqu'un Etat aura fait une réserve, tout other State affected thereby may apply the autre Etat affecté par celle-ci peut appliquer same rule against the reserving State. la måme régle å T'égard de VEtat qui a fait

la réserve.

Article 34 Article 34

A State may at any time withdraw or Tout Etat peut å tout moment retirer ou modify a declaration. modifier une déclaration.

Article 35 Article 35

A Contracting State shall, at the time of Tout Etat contractant indiquera au Ministhe deposit of its instrument of ratification tåre des Affaires Etrangéres des Pays-Bas,

or accession, or at a later date, inform the soit au moment du dépöt de son instrument

Ministry of Foreign Affairs of the Nether- de ratification ou d'adhésion, soit ultérieurelands of the designation of authorities, pur- ment, les autorités prévues aux articles 2, 8, suant to Articles 2, 8, 24 and 25. 24 et 25.

A Contracting State shall likewise inform Il notifiera, le cas échéant. dans les méthe Ministry, where appropriate, of the mes conditions: following — a) la désignation des autorités auxquelles

(a) the designation of the authorities to les agents diplomatiques ou consulaires

whom notice must be given, whose permis- doivent s'adresser en vertu de Particle 16 sion may be required, and whose assistance et de celles qui peuvent accorder Pautorisamay be invoked in the taking of evidence by tion ou l'assistance prévues aux articles 15, diplomatic officers and consular agents, pur- 16 et 18: suant to Articles 15, 16 and 18 respectively:

Artikel 32

Med undantag för vad som föreskrivs i artiklarna 29 och 31 görs genom denna konvention ej någon inskränkning i sådana överenskommelser angående frågor som regleras i denna konvention, till vilka fördragsslutande stat är ansluten eller kan komma att ansluta sig.

Artikel 33

Fördragsslutande stat kan, vid underteck-

nande, ratifikation eller anslutning, helt eller delvis utesluta tillämpningen av artikel 4,

andra stycket, och kapitel II. Annat förbehåll får icke göras.

Varje fördragsslutande stat kan när som

helst återta ett förbehåll: dess verkan upp-

hör den sextionde dagen efter underrättelsen om återtagandet.

Har stat gjort förbehåll. äger annan fördragsslutande stat som berörs av detta tilllämpa samma regel i förhållande till den förra staten.

Artikel 34

Fördragsslutande stat kan när som helst återta eller ändra en förklaring.

Artikel 35

Fördragsslutande stat skall, vid depone-

ringen av sitt instrument rörande ratifikation eller anslutning, eller senare, underrätta det nederländska utrikesministeriet om utseende av myndigheter enligt artiklarna 2, 8, 24 och 25.

Fördragsslutande stat skall likaledes, i

förekommande fall, underrätta ministeriet

om

a) utseende av myndigheter som skall underrättas eller vilkas tillstånd eller biträde

kan begäras vid bevisupptagning genom

diplomtisk eller konsulär tjänsteman enligt artikel 15. 16 eller 18,

(b) the designation of the authorities b) la désignation des autorités qui peuwhose permission may be required in the vent accorder au commissaire Pautorisation taking of evidence by commissioners pur- prévue å l'article 17 ou Passistance prévue suant to Article 17 and of those who may å Particle 18; grant the assistance provided for in Article c) les déclarations visées aux articles 4, 8,

18: 11, 15, 16, 17, 18, 23 et 27;

(c) declarations pursuant to Articles 4, 8, d) tout retrait ou modification des désig- 11, 15, 16, 17, 18, 23 and 27; nations et déclarations mentionnées ci-des-

(d) any withdrawal or modification of the Sus; above designations and declarations; e) tout retrait de réserves.

(e) the withdrawal of any reservation.

Article 36 Article 36

Any difficulties which may arise between Les difficultés qui s'éleéveraient entre les Contracting States in connection with the Etats contractants å lU'occasion de Fapplioperation of this Convention shall be settled cation de la présente Convention seront

through diplomatic channels. réglées par la voie diplomatique. i

Article 37 Article 37

The present Convention shall be open for La présente Convention est ouverte å la signature by the States represented at the signature des Etats représentés å la Onzitme Eleventh Session of the Haguc Conference session de la Conférence de La Haye de on Private International Law. droit international privé.

It shall be ratified, and the instruments of Elle sera ratifiée et les instruments de ratification shall be deposited with the Min- ratification seront déposés auprés du Miistry of Foreign Affairs of the Nether- nistére des Affaires Etrangeres des Pays-Bas. lands.

Article 38 Article 38

The present Convention shall enter into ba présente Convention entrera en vigucur force on the sixtieth day after the deposit Iv soixantieme jour aprés le dépöt du troisieof the third instrument of ratification refer- me instrument de ratification prévu par red to in the second paragraph of Article larticle 37, alinéa 2. 37. La Convention entrera en vigueur, pour

The Convention shall enter into force for chaque Etat signataire ratifiant postérieure-

cach signatory State which ratifies sub- ment, Ice soixantieme jour aprés le dépöt de sequently on the sixtieth day after the depo- son instrument de ratification. sit of its instrument of ratification.

Article 39 Article 39

Any State not represented at the Eleventh Tout État non représenté å la Onzieme Session of the Hague Conference on Private session de la Conférence de La Haye de International Law which is a Member of droit international! privé qui est Membre de this Conference or of the United Nations la Conférence ou de Y'Organisation des or of a specialized agency of that Organi- Nations Unies ou d'une institution spéciali-

b) utseende av myndigheter vilkas tillstånd eller biträde kan begäras vid bevisupptagning genom särskilt utsedd person enligt artikel 17 eller 18,

c) förklaringar enligt artiklarna 4, 8, 11,

15, 16, 17, 18, 23 och 27,

d) återtagande eller ändring i fråga om utseende av myndigheter eller beträffande förklaringar som avses i det föregående,

e) återtagande av förbehåll.

Arlikel 36

Meningsskiljaktighet, som uppstår mellan

fördragsslutande stater vid tillämpningen av denna konvention, utjämnas på diplomatisk väg.

Artikel 37

Denna konvention står öppen för undertecknande av de stater som var representerade vid Haagkonferensens för internationell privaträtt elfte session.

Den skall ratificeras och ratifikationsinstrumenten deponeras hos det nederländska utrikesministeriet.

Artikel 38

Denna konvention träder 1 kraft den sextionde dagen efter den dag då det tredje av de i artikel 37, andra stycket, nämnda ratifikationsinstrumenten deponerats.

För varje signatärmakt som ratificerar konventionen senare träder den i kraft den sextionde dagen efter den dag då dess ratifikationsinstrument deponerats.

Artikel 39

Stat, som icke var företrädd vid Haagkonferensens för internationell privaträtt elfte session och som är medlem i konferensen eller i Förenta Nationerna eller i något av denna organisations fackorgan el-

zation, or a Party to the Statute of the sée de celle-ci ou Partie au Statut de la International Court of Justice may accede Cour Internationale de Justice pourra adhéto the present Convention after it has rer å la présente Convention aprés son entered into force in accordance with the entrée en vigueur en vertu de PFarticle 38, first paragraph of Article 38. alinéa premier.

The instrument of accession shall be L'instrument d'adhésion sera déposé

deposited with the Ministry of Foreign Af- aupreés du Ministere des Affaires Etrangeres fairs of the Netherlands. des Pays-Bas.

The Convention shall enter into force for La Convention entrera en vigueur, pour a State acceding to it on the sixtieth day I'Etat adhérant, le soixantieme jour aprés le

after the deposit of its instrument of ac- deépöt de son instrument d'adhésion.

CeSssion. L'adhésion n'aura deffet que dans les

The accession will have effect only as rapports entre F'Etat adhérant et les Etats regards the relations between the acceding contractants qui auront déclaré accepter cet- State and such Contracting States as will te adhésion. Cette déclaration sera déposée have declared their acceptance of the ac- aupreés du Ministére des Affaires Etrangéres cession. Such declaration shall be deposited des Pays-Bas; celui-ci en enverra, par la voie at the Ministry of Foreign Affairs of the diplomatique, une copie certifiée conforme, Netherlands; this Ministry shall forward, a chacun des Etats contractants. through diplomatic channels, a certified La Convention entrera en vigueur entre copy to each of the Contracting States. PEtat adhérant et T'Etat ayant déclaré ac-

The Convention will enter into force as cepter cette adhésion soixante jour aprés le between the acceding State and the State dépöt de la déclaration d'acceptation.

that has declared its acceptance of the ac-

cession on the sixtieth day after the deposit of the declaration of acceptance.

Article 40 Article 40

Any State may, at the time of signature, Tout Etat, au moment de la signature, de ratification or accession, declare that the ja ratification ou de PFadhésion, pourra present Convention shall extend to all the déclarer que la présente Convention s'étenterritories for the international relations of dra äå I'ensemble des territoires qu'il repréwhich it is responsible, or to one or more sente sur Ile plan international, ou å I'un ou of them. Such a declaration shall take plusieurs d'entre eux. Cette déclaration aura effect on the date of entry into force of effet au moment de P'entrée en vigueur de the Convention for the State concerned. la Convention pour ledit Etat.

At any time thereafter, such extensions Par la suite, toute extension de cette na-

shall be notified to the Ministry of Foreign ture sera notifiée au Ministére des Affaires

Affairs of the Netherlands. Etrangéres des Pays-Bas.

The Convention shall enter into force for La Convention entrera en vigueur, pour the territories mentioned in such an exten- les territoires visés par F'extension, le soixsion on the sixtieth day after the notifica- antieme jour aprés la notification mentiontion indicated in the preceding paragraph. née å l'alinéa précédent.

Article 41 Article 41

'The present Convention shall remain in La présente Convention aura une durée

force for five years from the date of its de cinq ans å partir de la date de son entrée

N entry into force in accordance with the first en vigueur, conformément å J'article 38,

ler ansluten till stadgan för internationella domstolen, kan ansluta sig till denna konvention sedan den trätt i kraft enligt artikel 38, första stycket.

Anslutningsinstrument skall deponeras

hos det nederländska utrikesministeriet.

För stat, som ansluter sig till konventionen, träder den i kraft den sextionde dagen

efter den dag då dess anslutningsinstrument

deponerats.

Anslutningen får verkan endast i förhål-

landet mellan den stat som anslutit sig och sådana fördragsslutande stater som förkla-

rat sig godkänna anslutningen. Sådan förklaring skall deponeras hos det nederländska utrikesministeriet. Ministeriet skall på dip-

lomatisk väg tillställa varje fördragsslutande

stat en bestyrkt avskrift.

Mellan stat som anslutit sig till konventionen och stat som förklarat sig godkänna anslutningen träder konventionen 1 kraft den sextionde dagen efter den då förklaringen deponerats.

Artikel 40

Stat kan vid undertecknande, ratifikation eller anslutning förklara att konventionens

tillämpning utsträcks till samtliga de om-

råden. för vilkas internationella förbindelser staten svarar. eller till ett eller flera av dessa. Sådan förklaring får verkan från det

att konventionen träder i kraft för sagda

stat.

Det nederländska utrikesministeriet skall underrättas om sådana utvidgningar som sker senare.

Denna konvention träder i kraft för områden, som omfattas av en sådan utvidgning, sextionde dagen efter den dag då det

nederländska utrikesministeriet underrättats

enligt andra stycket.

Artikel 41

Denna konvention gäller i fem år, räknat

från den dag då den enligt artikel 38, första stycket, trätt i kraft. Detsamma gäller även

paragraph of Article 38. even for States alinéa premier, méme pour Jes Etats qui

which have ratified il or acceded to it sub- Fauront ratifiée ou y auront adhéré postéseyquently. rieurement.

If there has been no denunciation, it La Convention sera renouvelée tacitement shall be renewed tacitly every five years. de cinq en cinq ans, sauf dénonciation.

Any denunciation shall be notified to the La dénonciation sera, au moins six mois

Ministry of Foreign Affairs of the Nocther- avant I'expiration du délai de cinq ans, notilands at least six months before the end of fiée au Ministere des Affaires Etrangéres

the five ycar period. : des Pays-Bas.

It may be Jimited to certain of the terri- Elle pourra se limiter å certains des territories 10 which the Convention applies. toires auxquels s'applique la Convention.

The denunciation shall have effect only La dénonciation n'aura deffet gquå as regards the State which has notified it. régard de FEtat qui PFaura notifiée. La The Convention shall remain in force for Convention restera en vigueur pour les the other Contracting States. autres Etats contractants.

Article 42 Article 42

The Ministry of Foreign Affairs of the Le Ministere des Affaires Etrangéres des Netherlands shall give notice to the States Pays-Bas notifiera aux Etats visés å Particle referred to in Article 37. and to the States 37, ainsi qu'aux Etats qui auront adhéré which have acceded in accordance with conformément aux dispositions de Varticle Article 39, of the following — 39:

(a) the signatures and ratifications refer- a) les signatures et ratifications visées å red to in Article 37: Varticle 37:

(b) the date on which the present Con- b) la date å lagquelle la présente Convenvention enters into force in accordance with tion entrera en vigueur conformément aux the first paragraph of Article 38; dispositions de Particle 38, alinéa premier;

(c) the accessions referred to in Article 39 c) les adhésions visées å Particle 39 et la and the dates on which they take effect: date å laquelle elles auront effet;

(d) the extensions referred to in Article d) les extensions visées å Particle 40 et la 40 and the dates on which they take effect: date å laquelle elles auront effet:

(e) the designations, reservations and de- e) les désignations, réserves et déclaraclarations referred to in Articles 33 and 35: tions mentionnées aux articles 33 et 35:

(f) the denunciations referred to in the f) les dénonciations visées å Varticle 41,

third paragraph of Article 41. alinéa 3.

In witness whereof the undersigned, being En foi de quoi, les soussignés dåment duly authorised thereto, have signed the autorisés, ont signé la présente Convention. present Convention. Fait å La Haye, le 18 mars 1970, en

Done at The Hague, on the 18th day of frangais et en anglais, les deux textes faisant March 1970, in the English and French également foi, en un seul exemplaire, qui languages, both texts being equally au- sera déposé dans les archives du Gouvernethentic, in a single copy which shall be ment des Pays-Bas et dont une copie certideposited in the archives of the Govern- fiée conforme sera remise, par la voie diploment of the Netherlands, and of which a matique, å chacun des Etats représentés å Ja certified copy shall be sent, through the Onziéme session de la Conférence de La diplomatic channel, to each of the States Haye de droit international privé. represented at the Eleventh Session of the Hague Conference on Private International Law.

för stater, som scnare ratificerat eller anslutit sig till konventionen.

Konventionen skall, om uppsägning icke

sker, anses förlängd för fem år i sänder.

Uppsägning skall tillkännages hos det nederländska utrikesministeriet minst sex månader före den löpande femårsperiodens utgång.

Uppsägning kan begränsas till att avse

vissa av de områden beträffande vilka kon-

ventionen är tillämplig.

Uppsägningen får verkan endast för den stat, som gjort uppsägningen. För övriga fördragsslutande stater förblir konventionen i kraft.

Artikel 42

Det nederländska utrikesministeriet skall underrätta de stater som avses 1 artikel 37,

liksom de stater som anslutit sig enligt be-

stimmelserna i artikel 39, om

a) underskrifter och ratifikationer som avses i artikel 37,

b) dagen för konventionens ikraftträdande enligt bestämmelserna i artikel 38, första stycket, .

c) anslutningar som avses i artikel 39 och dagen för dessas ikraftträdande.

d) utvidgningar som avses i artikel 40 och

dagen för dessas ikraftträdande,

e) utseende av myndigheter samt förbehåll och förklaringar som avses i artiklarna 33 och 35,

f) uppsägningar som avses i artikel 41. tredje stycket.

Till bekräftelse härav har undertecknade. därtill behörigen bemyndigade, underskrivit denna konvention.

Som skedde i Haag den 18 mars 1970 på

engelska och franska språken, vilka båda texter äger lika vitsord, i ett enda exemplar,

som skall förvaras i Nederländernas regerings arkiv och varav bestyrkt avskrift på diplomatisk väg skall tillställas varje stat som var företrädd vid Haagkonferensens för internationell privaträtt elfte session.

: 162

7.1.1¶DepartementspromemoOrian ..sssmssserersesererersererserer

7.1.2 Remissyttraändena. ss ssssoseserrsrserrrersersenasesasees rasar na 7.2 Behörig myndighet att motta framställning om delgivning

9.3 Nordisk överenskommelse om inbördes rättshjälp genom