Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram tre förslag om förbättrad internationell samverkan i fråga om delgivning av handlingar och upptagande av bevis.

Propositionen innehåller förslag till svensk lagstiftning om införande av nordisk vittnesplikt. Förslaget, vilket går tillbaka på Nordiska rådets rekommendation nr 17/1968, har tillkommit efter överläggningar mellan de nordiska länderna. Syftet med lagstiftningen är främst att ge domstol möjlighet att kalla in vittne. målsägande som skall höras i anledning av åklagarens talan samt part i vissa indispositiva mål, även om han är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land. Härigenom tillgodoses önske- målet om att bevisningen tas upp direkt inför den domstol som handlägger målet. Vidare skapas förutsättningar för en snabbare handläggning. För att inställelseskyldigheten skall bli effektiv föreslås regler om nordisk verkställighet av påföljd för utevaro och om straffansvar för oriktig utsaga inför domstol. Förslaget innehåller vidare bl.a. regler om ersättning av allmänna medel till den som efter kallelse inställer sig för att höras.

I propositionen föreslås vidare att riksdagen godkänner en överens- kommelse mellan de nordiska länderna om samverkan vid delgivning och bevisupptagning. Genom överenskommelsen utvidgas bl.a. det system

• Sida 2
•  Original

Prop. 1974: 95 2

med direkt skriftväxling som nu gäller mellan myndigheter i Sverige. Danmark och Norge enligt det s.k. skandinaviska rättshjälpsprotokollet till att avse även Finland och Island.

lnom Haagkonferensen för internationell privaträtt har utarbetats en konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Konventionen, som har dagtecknats den 18 mars 1970, är avsedd att ersätta bestämmelserna om bevisupptagning i 1905 och 1954 års Haagkonventioner angående vissa till civilprocessen hörande ämnen. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1970 års konvention.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1974: 95 3

1. Förslag till

Lag om nordisk vittnesplikt m.m. Härigenom förordnas som följer.

1 5 Den som är bosatt i Danmark, Finland. Island eller Norge och som fyllt 18 år kan av allmän domstol kallas enligt 2-7 åå denna lag för att höras som vittne eller som målsägande i anledning av åklagarens talan, om han vid kallelsen uppehåller sig i något av dessa länder.

Vad i 2-5, 7 och 8 åå föreskrives i fråga om vittne eller målsägande gäller i tillämpliga delar part eller ställföreträdare för part som skall inställa sig personligen i mål eller ärende rörande vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap och som vid kallelsen är bosatt och uppehåller sig i land som anges i första stycket.

2 5 Kallelse får utfärdas endast om utsagan kan antagas få väsentlig betydelse för utgången i målet och det är av väsentlig betydelse att förhöret äger rum vid svensk domstol. Vid bedömande av om vittne eller målsägande skall kallas beaktas målets vikt och de olägenheter den kallade kan komma att orsakas genom resvägens längd eller eljest.

Kallelse till annan domstol än den vid vilken målet är anhängigt får ske endast om det är oundgängligen nödvändigt.

3 & Kallelse utfärdas av domstolen. I kallelsen skall anges den minsta tid från delgivning av kallelsen som vittnet eller målsäganden har rätt att åtnjuta för att kunna iakttaga inställelse (kallelsefrist).

Uteblir den som kallats, får han hämtas till rätten, om han uppehåller sig här i landet. Erinran härom skall intagas i kallelsen.

Påföljd för utevaro får ej åläggas den som delgivits kallelse efter det att kallelsefristen börjat löpa.

4 5 I fråga om förhör med vittne gäller utöver 36 kap. 3-6 åå rättegångs- balken motsvarande bestämmelser i det land där vittnet är bosatt.

5 5 I fråga om skyldighet för den som höres som vittne eller målsägande att förete skriftlig handling för rätten gäller utöver 38 kap. 2 & rättegångs- balken motsvarande bestämmelser i det land där vittnet eller målsäganden är bosatt.

Bestämmelsen om handräckning i 38 kap. 5 & rättegångsbalken äger ej tillämpning i fråga om handling som innehas av någon som sägs i första stycket. om ej handlingen finns här i landet.

6 5 - Ersättning till den som efter, kallelse enligt denna lag inställt sig som

• Sida 4
•  Original

Prop. 1974: 95 4

.. vittne eller målsägande utgår av allmänna medel. Ersättningen skall innefatta skälig gottgörelse för kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan.

Förskott på ersättning för kostnader för resa och uppehälle lämnas i samband med kallelsen.

Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Kungl. Maj:t.

7 5 Den som efter kallelse inreser till Sverige för att höras som vittne eller målsägande enligt denna lag får under sitt uppehåll här i riket icke åtalas eller straffas och ej heller utlämnas till annat land än det han kommer från på grund av brott som begåtts före inresan. såvida han icke själv inför domstol samtyckt därtill eller efter vittnes- eller målsägande- förhöret frivilligt stannat kvar här under längre tid än femton dagar.

8 & Bestämmelserna i 4. 5 och 7 55 äger motsvarande tillämpning på vittne eller målsägande som inställer sig utan särskild kallelse.

9 5 Den som är bosatt här i landet och uppehåller sig här eller i Danmark, Finland, Island eller Norge är skyldig att efter kallelse inställa sig för att höras som vittne vid domstol i Danmark, Island eller Norge eller som vittne eller målsägande vid domstol i Finland enligt bestämmelserna i det landet. Detsamma gäller den som uppehåller sig här i landet och är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Den som är part eller ställföreträdare för part i mål eller ärende som rör vårdnaden om barn. äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap är skyldig att under de förutsättningar som anges i första stycket efter kallelse inställa sig personligen vid domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge.

10 & Beslut, varigenom domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge för utevaro eller annan försummelse dömt den som avses i 9 & till böter eller utdömt honom förelagt vite eller ålagt honom ersätta rättegångs- kostnad, skall på begäran verkställas här i landet.

Böter och vite verkställes enligt lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Lagen ( 1932:540 ) om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, äger tillämpning vid verkställighet av beslut att ersätta rättegångskostnad.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Lagen får sättas i kraft i förhållande till endast ett eller flera av de länder som nämnes i 1 5.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1974: 95 5

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas att i brottsbalken skall införas en ny paragraf, 15 kap. 4 a å, av nedan angivna lydelse.

15 KAP.

4 a å Om någon under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland. Island eller Norge lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes han för osann utsaga inför nordisk domstol till påföljd enligt ] å, om utsagan här i riket skulle ha avgivits under laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe. och enligt 2 å. när fråga är om utsaga av part i tvistemål. Begås gärningen av grov oaktsamhet. dömes 'för ovarsam utsaga inför nordisk domstoltill påföljd enligt 3 å.

Bestämmelserna-i 4. 14 och 15 åå äger motsvarande tillämpning på gärning som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen ( 1946:817 ) om bevisupptagning vid utländsk domstol

Härigenom förordnas att 3 å lagen (.1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse _Föreslagen lydelse

3s

Då rätten beslutat bevisupptag- ning vid utländsk domstol samt, i fall som avses i 2 å, vad där är föreskrivet blivit fullgjort, utfärde rätten framställning till den utländska domstolen om bevisupp- tagningen. I framställningen skall rätten kort redogöra för saken samt uppgiva beviset och den omstän- dighet som skall styrkas därmed. Finnes lämpligt att visst i svensk lag stadgat förfarande iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, varde det angivet. Där part sådant äskar, begäre rätten ock att under- rättelse om dagen för bevisupptag- ningen varder i god tid meddelad rätten.

Då rätten beslutat bevisupptag- ning vid utländsk domstol samt. i fall som avses i 2 å, vad där är föreskrivet blivit fullgjort, utfärde rätten framställning till den utländska domstolen om bevisupp- tagningen enligt bestämmelser som Konungen meddelar.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1974: 95

N 11 varande lydelse

Framställning som nu sagts skall av rätten tillställas utrikesdeparte- mentet för vidare åtgärd eller. där enligt Konungens förordnande omedelbar skriftväxling med den utländska domstolen må äga rum.

Föreslagen lydelse

Framställning om bevisupptag- ning skall av rätten tillställas utri- kesdepartementet för vidare åtgärd. Framställning enligt den i Haag den 18 mars 1970 dagteck- nade konventionen om bevisupp-

översändas till den domstolen. tagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur fåri stället översändas till myndighet i den främmande staten som utsetts att mottaga sådan framställning (centralorganet). Där enligt Konungens förordnande omedelbar skriftväxling med den utländska domstolen må äga rum, översändes framställning om bevisupptagning till den domstolen.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1946:8lö) om bevisupptagning åt utländsk domstol

Härigenom förordnas att 5 och 8 åå lagen ( 1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Så

I fråga om ärendets behandling vid rätten skall, där ej annat föranledes av föreskrifterna i denna lag. lända till efterrättelse vad om rättegång vid svensk domstol finnes stadgat. Ärendet skall anses såsom bevisupptagning utom huvudförhandling; dock vare ej nödigt att part kallas, där han ej själv skall höras eller fullgöra något.

Domare vid den utländska domsto- len äger rätt att närvara vid be- visupptagning eller annan i I å avsedd åtgärd.

8 5 Har den utländska domstolen hemställt. att vid eds avläggande skola användas andra ordalag än i svensk lag äro stadgade eller att därvid eljest skall förfaras annorledes än svensk lag föreskriver. och är den av vilken eden kräves villig att sålunda fullgöra eden, pröve rätten huruvida det må ske.

Innefattar den utländska domsto- lens framställning eljest begäran att visst förfarande skall iakttagas vid verkställande av äskad åtgärd, skall

Innefattar den utländska domsto— lens framställning eljest begäran att visst förfarande skall ikattagas vid verkställande av äskad åtgärd, skall

• Sida 7
•  Original

Prop. 1974: 95 Nuvarande lydelse

den begäran efterkommas, där det ej strider mot svensk lag.

Föreslagen lydelse

den begäran efterkommas, där det ej strider mot svensk lag. Har sådan begäran gjorts iframställ- ning enligt den i Haag den 18 mars 1970 dagtecknade konventionen om bevisupptagning i utlandet i mål eller ärende av civil eller kommer- siell natur. skall den efterkommas, om det icke är oförenligt med svensk lag och det begärda förfarandet ej heller är omöjligt att tillämpa på grund av ordningen för bevisupp- tagning vid svensk domstol eller på grund av praktiska svårigheter.

Denna lag träder i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1974: 95 8

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 april 1974.

-Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena

ANDERSSON. statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST. ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, BENGTSSON. NORLING. LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON. FELDT. SIGURDSEN, GUSTAFSSON, ZACHRISSON, LEIJON. HJEI.M-WALLE|N.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer. anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om godkännande av vissa internationella överenskommelser om samverkan [ rättegång m.m. och anför.

2.2. Omfattningen av vittnesplikten Sverige

Enligt svensk rätt föreligger vittnesplikt i första hand vid de allmänna domstolarna men också vid arbetsdomstolen och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Bestämmelserna i RB om vittne vid allmän

• Sida 13
•  Original

Prop. 1974: 95 13

domstol är tillämpliga också när vittne skall höras vid annan domstol.

En allmän vittnesplikt föreligger i den meningen att. med de undantag och begränsningar som föreskrivs i 36 kap. RB . var och en som kan lämna upplysningar av betydelse för bedömningen av ett mål är skyldig att efter kallelse inställa sig vid domstolen för att avlägga vittnesmål. Målsägande är dock förhindrad att vittna. även om han inte för talan i målet.

Skyldigheten att vittna är i vissa hänseenden starkt begränsad. På grund av släktskap kan skyldigheten att vittna vara helt upphävd. Vissa begränsningar gäller i fråga om barn och psykiskt defekta. Inskränkning i vittnesplikten kan vidare ha sin grund i att vittnet har tystnadsplikt eller befinner sig i en intressekonflikt. där lagen låter hans egna intressen medföra frihet från skyldighet att lämna vissa uppgifter. Bestämmelserna finns i 36 kap. 3—6 5.5 RB.

Enligt 3 5 är nära anförvanter till part befriade från skyldighet att avlägga vittnesmål. Detta gäller den som är eller har varit gift med part. Vidare gäller det den som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerskap till part och den som är syskon till part eller på så sätt besvågrad med part, att en av dem är eller har varit gift med den andres syskon. Samma begränsning av vittnesplikten gäller för den som på grund av adoption ståri nu nämnt förhållande till någon part. De tidigare gällande bestämmelserna om vittnesbefrielse vid trolovning har numera utmönst- rats och ersatts med en mer generell regel om vittnesjäv för den som på liknande sätt är närstående de i lagrummet särskilt uppräknade anhöriga. Däremot medför det inte befrielse från vittnesplikten att till parts ställföreträdare stå i sådant förhållande som anges i stadgandet.

En särskild bestämmelse finns i 4 & för den som är under 15 år eller på närmare angivet sätt psykiskt defekt. Han är inte i och för sig befriad från vittnesplikten. Rätten skall i förekommande fall efter omständigheterna pröva. om han kan höras som vittne. Därvid har domstolen att bedöma den menliga inverkan ett domstolsförhör skulle kunna medföra på honom i förhållande till betydelsen och värdet av den tilltänkta utsagan.

En andra grupp utgörs av dem som har tystnadsplikt i ett eller annat hänseende. Den behandlas i 5 &. Ämbets- eller tjänsteman eller annan som fått offentligt uppdrag som anges i lagrummet får inte höras om något som han på grund av sin ställning har att iaktta tystnad med. Advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid offentlig familjeråd- givningsbyrå eller deras biträden får höras om något som i denna ställning anförtrotts dem eller som de i denna egenskap fått veta, endast om det är medgivet i lag eller samtycke lämnas av den till vars förmån tystnads- plikten gäller. Ombud, biträde eller försvarare i rättegång får inte utan partens medgivande avslöja något som anförtrotts honom för fullgörande av uppdraget. För nu nämnda personer, med undantag för ämbets- eller tjänsteman. annan som fått offentligt uppdrag och försvarare, gäller emellertid den begränsningen av vittnesförbudet, att de är skyldiga att

• Sida 14
•  Original

Prop. 1974: 95 14

vittna i mål om brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Präst inom svenska kyrkan och präst eller den som intar motsvarande ställning inom annat trossamfund får inte höras om det som han fått veta under bikt eller motsvarande förhållanden.

Enligt 6 5 får vittne vägra yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle avslöja att vittnet eller sådan närstående som anges i 3 % begått brottslig eller vanärande handling. Vidare får vittne vägra att avge vittnesberättelse som skulle röja yrkeshemlighet. om det inte förekommer synnerlig anledning att höra vittnet om sådana förhållanden.

Befrielsen från skyldighet att vittna medför inte att den som kallats får utebli från förhandlingen. I fråga om närstående som avses i 3 ågäller att rätten före edgången skall erinra den kallade om att han inte är skyldig att vittna. Väljer han ändå att göra detta. är han i princip underkastad samma sanningsplikt som andra 'vittnen. I brottmål hörs dock närstående utan ed och är därför inte underkastad menedsansvar. Detsamma gäller generellt den som är under l5 år eller så psykiskt defekt att han saknar erforderlig insikt om edens betydelse. De övriga vittnen som är befriade från vittnesplikt i större eller mindre utsträckning skall enligt 36 kap. ]4 s'RB erinras om detta när skäl föreligger.

Vittnesmål skall upptas vid den domstol som handlägger målet. Detta sker vid huvudförhandlingen, om sådan hålls i målet. I särskilda fall medges dock bevisupptagning utom huvudförhandlingen (35 kap. 8 åRB'). RB öppnar begränsade möjligheter att under särskilda förhållanden höra vittne vid annan domstol än den som handlägger målet. I 36 kap. 19 & föreskrivs sålunda. att om vittne på grund av sjukdom. vistelse på avlägsen ort eller av annan orsak är ur stånd att infinna sig vid huvud- förhandlingen eller om vittnets inställelse bedöms medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, förhör med vittnet får äga rum utom huvudför- handlingen. Vittnesförhör med den som på grund av sjukdom inte kan infinna sig skall ske där den sjuke vistas.

Bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling äger enligt 4l kap. 3 & RB tillämpning också på bevisupptagning till framtida säkerhet. För sådan bevisupptagning förutsätts endast att det föreligger fara för att bevis om förhållande som är av betydelse för någons rätt kommer att i framtiden gå förlorat eller att bevisning då endast med svårighet kan föras. Bevisning enligt vad nu sagts får dock inte upptas i syfte att vinna utredning om brott. Skyldighet att avlägga vittnesmål föreligger endast vid den tingsrätt under vilken vittnet har sitt hemvist.

Bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling är vidare tillämpliga när i vissa undantagsfall bevisning kan upptas inför domstol redan på förundersökningsstadiet. Reglerna härom återfinns i 23 kap. B och 15 %% RB. Enligt förstnämnda stadgande kan undersökningslcdarc begära vittnesförhör för att få fram material för åtalsfrågans bedömande. Detta gäller om någon vid förhör under förundersökningen vägrar att yttra

• Sida 15
•  Original

Prop. 1974: 95 15

sig angående omständighet som är av vikt för utredningen eller om det är av synnerlig vikt att någon hörs som vittne under förundersökningen. ] båda dessa fall föreligger den inskränkningen att vittnesförhör får äga rum endast om den som skall höras är skyldig att vittna i målet, om åtal väcks. Bevis, som är avsett att användas vid huvudförhandling. kan enligt 15 å upptas vid domstol redan innan åtal v'äckts när fara föreligger att beviset dessförinnan går förlorat eller då endast med svårighet kan förebringas. Möjligheten är inte inskränkt till vittnesförhör. Såväl undersökningsledare som den misstänkte kan begära upptagning av beviset.

Kallelse av vittne sker regelmässigt genom rättens försorg. Om åklagaren enligt 45 kap. 16 åRB sätter ut mål till huvudförhandling. kan och bör han samtidigt kalla vittnena. Det möter emellertid inte något hinder att rätten låter parten själv ta med sig sina vittnen till huvud- förhandlingen. Kallelse utgör dock alltid en förutsättning för att vittnet skall kunna drabbas av påföljd för utevaro. Någon bestämd tidsfrist för kallelse finns inte föreskriven. Enligt en allmän regel i32 kap. ] äRB skall emellertid part eller annan. som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten, erhålla skäligt rådrum för detta.

Övriga nordiska länder

I Finland upptas vittnesmål i regel av den domstol vid vilken målet är anhängigt. Någon huvudförhandling förekommer inte i det finska rättegångsförfarandet. Bevisupptagningen sker därför vid ett eller flera av domstolssammanträdena i målet. Vittnesförhör får under vissa förutsättningar hållas vid annan domstol än den dömande. Detta förekommer ytterst sällan i praktiken. Vittnesplikt gäller liksom i Sverige oavsett avståndet mellan uppehållsorten och platsen för vittnesförhöret. Vittne skall kallas i så god tid att vittnet utan svårighet kan inställa sig på utsatt tid. Kallelse utfärdas aldrig av rätten utan ankommer på den part som vill höra vittnet. Part kan föreläggas att kalla vittne som rätten önskar höra. Kallelse kan ske helt formfritt. Detta är vanligen fallet. För att påföljder för utevaro skall kunna komma i fråga måste emellertid vittnet ha kallats genom stämningsman.

I Norge gäller som huvudregel att vittne hörs under huvudförhandlingen i den herredsrett, byrett eller lagmansrett som handlägger målet. Däremot kan vittnen vid fullföljd inte höras inför höyesterett eller höyesteretts kjaeremålsutvalg. Från huvudregeln om bevisomedelbarhet i under- rätterna och lagmansretterna finns flera undantag. I dessa fall hörs vittnet i stället av underrätten i den domkrets där vittnet är bosatt eller uppehåller sig.

Ett av skälen för vittnesförhör utom huvudförhandlingen hänger samman med de norska bestämmelserna om avståndsgränser för vittnes- plikten. l brottmål begränsas t.ex. skyldigheten att inställa sig vid

• Sida 16
•  Original

Prop. 1974: 95 16

huvudförhandling i lagmansrett till personer som bor eller vistas inom sådant avstånd från domstolen, att de inte har längre resa till rätten än 60 mil med järnväg, 30 mil med båt eller buss eller 10 mil på annat sätt. Vid huvudförhandling i herreds- eller byrett utgörs avståndsgränserna för vittnesplikten av hälften av dessa sträckor. Under alla förhållanden är vittne dock skyldigt att inställa sig för vittnesförhör inom den 'rettskrets' där vittnet bor eller uppehåller sig. Om domstolen finner det "maktpå- liggende”. kan den på parts begäran utvidga inställelseplikten utan hinder av avståndsgränserna.

Vittne kallas enligt huvudregeln genom delgivning av kallelse som utställts av den domstol som skall höra vittnet. I brottmål skall vittnet om möjligt få en dags ”varsel", dvs. frist från delgivningen av kallelsen fram till inställelsedagen. I tvistemål i allmänhet är kallelsefristen en vecka.

I Danmark gäller i allmänhet att vittne hörs inför den domstol som handlägger målet. Flera undantag finns emellertid._ Rätten kan bestämma att vittnesmålet i stället skall avläggas inför annan underrätt som bedöms lämplig i det särskilda fallet. Bestämmelsen används bl.a. om vittnet på grund av sjukdom har svårigheter att inställa sig vid den dömande domstolen eller om kostnaden för eller besväret i samband med inställelsen inte står i rimligt förhållande till målets eller vittnesmålets betydelse. Det förekommer endast sällan att vittne hörs i hajesteret. I tvistemål som är anhängigt vid landsret och som börjat i underrätt upptas bevisningen ofta i underrätten.

I tvistemål kallas vittne normalt av rätten. I brottmål är det antingen rätten eller åklagaren som kallar vittnet. Kallelsefristen är i tvistemål en vecka och i brottmål ”en aften', vartill kommer två dygn om avståndet till domstolen överstiger tre mil. Fristen kan av rätten bestämmas annorlunda.

I Island är skyldigheten att inställa sig som vittne begränsad med hänsyn till resvägens längd. De sträckor som avses är 7 mil landsväg och 3 mil sjöväg. Bestämmelserna kommer dock enligt uppgift att ändras. I tvistemål kallas vittnen i allmänhet av part och i brottmål av rätten. Under förundersökningsstadiet inkallas vittnen av polismyndigheten. Vittne har rätt till kallelsefrist. Bestämmelserna härom överensstämmer med motsvarande regler i dansk rätt.

Part kan inte höras som vittne i något av länderna. Förbudet är i finsk rätt utsträckt även till den som varit part i målet. Detsamma gäller i tvistemål den mot vilken domen blir gällande som om han hade varit parti målet. Finsk och svensk rätt överensstämmer i fråga om att målsägande inte får vittna. Däremot synes målsägande kunna få vittna enligt dansk och norsk rätt även i de fall han för talan i målet. I Norge kan dock alltid rätten underlåta att kräva att målsägande, som har partsställning, edfäster sin utsaga. I Island hörs den som är målsägande på samma sätt som vittne. Ed eller försäkran förekommer dock inte i dessa fall.

I samtliga berörda länder finns särskilda inskränkningar i vittnesplikten,

• Sida 17
•  Original

Prop. 1974: 95 17

först och främst för nära anhöriga men dessutom för annan i fråga om vissa uppgifter, vars lämnande skulle skada honom eller närstående. Vidare finns förbud att höra den som har tystnadsplikt angående sådant som omfattas av tystnadsplikten. I enskildheter skiljer sig reglerna i de olika nordiska länderna från varandra.

Kretsen av anhöriga anges på olika sätt. Iden danska lagbestämmelsen talas exempelvis om en parts 'naermeste' utan närmare angivande av vilka personer som avses. I de norska, finska och isländska bestämmelserna anges kretsen av anhöriga. Några mera betydande skillnader i förhållande till svensk rätt föreligger inte. Vittnesbefrielsen i Norge sträcker sig emellertid längre i brottmål än i tvistemål. I tvistemålen har anhöriga rätt att vägra vittna endast beträffande ”det som er meddelt dem av parten'. Även personkretsen är här något snävare angiven.

I alla länderna gäller förbud att höra offentlig tjänsteman eller annan med offentligt uppdrag om sådant som denne är skyldig att iaktta tystnad med. I Danmark, Island och Norge hävs förbudet, om den berörda myndigheten samtycker.

1 finsk. isländsk och norsk rätt föreskrivs att domstolen inte får höra någon som vittne om hemliga uppgifter av betydelse för rikets säkerhet eller rättigheter i förhållande till främmande stat. I Danmark finns en särskild bestämmelse om att rätten kan förordna att förklaring inte skall avges om förhållande om vilket vittne enligt lag har tystnadsplikt och vars hemlighållande har väsentlig betydelse.

Kretsen av personer som är befriade från att yttra sig på grund av tystnadsplikt varierar från land till land. I alla länderna gäller förbud att höra läkare, advokater. försvarare och präster om förhållanden som anförtrotts dem i sådan egenskap. I Finland och Island gäller förbudet dessutom apotekare och barnmorska. I Norge får inte heller 'meklingsmen i ekteskapssaker' och sjukvårdare höras om något som anförtrotts dem i tjänsten.

Vittne får i ettvart av länderna vägra att yttra sig om sådant som kan medföra att han själv eller någon anhörig kan bli straffad eller ådra sig vanära. I Norge och Finland gäller befrielse också förhållande som skulle kunna röja affärs- eller yrkeshemlighet. I allmänhet gäller, liksom i Sverige, att vittnet är skyldigt att yttra sig, om en intresseavvägning mellan vittnesmålets vikt och det skyddade intresset leder till detta.

Slutligen kan nämnas att de danska, finska, isländska och norska bestämmelserna behandlar rätt för utgivare av tryckt skrift och vissa andra personer att vägra yttra sig om vem som lämnat uppgift till eller författati skriften intagen artikel. Motsvarande frågor regleras för svensk rätts del i tryckfrihetsförordningen .

• Sida 18
•  Original

Prop. 1974: 95 18

2.3. Vittnesersättning Sverige

Bestämmelser om vittnesersättning finns i 36 kap. 24 5 RB. Vittne har rätt till ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för tidsspillan. Ersättning bestäms av rätten till skäligt belopp.

I vissa fall utgår ersättning till vittne m.fl. av allmänna medel enligt vittnesersättningskungörelsen ( 1973:262 ). I brottmål utgår ersättning av allmänna medel till vittne eller målsägande som hörs på begäran av åklagaren eller som rätten i mål om allmänt åtal självmant inkallat. I övrigt utgår ersättning av allmänna medel när den part som begärt förhöret åtnjuter rättshjälp. Enligt kungörelsen ersätts resekostnad enligt de grunder som gäller för statstjänstemän i lägsta reseklass enligt allmänna resereglementet (19521735). Kostnad för resa med tåg och fartyg ersätts dock endast med belopp motsvarande avgift för en plats i 2 klass och i förekommande fall avgift för sovplats eller hyttplats. Traktamente utgår i allmänhet med högst 25 kronor om dagen. Har vittnet utgift för nattlogi kan ersättning dock utgå med högst 50 kronor. Ersättning för tidsspillan får bestämmas till högst 85 kronor per dag.

Enligt 36 kap. 25 % RB kan vittne få förskott på kostnader för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om förskott finns i kungörelsen (1973z26l') om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol. m.m.

Övriga nordiska länder

Enligt dansk rätt har vittne rätt till ersättning med 10 kronor för varje påbörjad tidrymd om två timmar som åtgår för uppfyllandet av vittnes- plikten, dock minst 20 kronor. Kostnader för resa med allmänt kommunikationsmedel utgår enligt lägsta reseklass. Används egen bil är gottgörelsen 40 öre per kilometer. I-Iar vittnet haft utgifter eller förluster som inte täcks av de nämnda bestämmelserna kan rätten efter skälighets- prövning tillerkänna honom särskild ersättning härför.

För finsk rätts vidkommande är de regler som gäller jämförbara med de svenska om än något generösare.

I Norge utgår ersättning för resa med allmänt kommunikationsmedel enligt lägsta reseklass. I övrigt är bestämmelserna väsentligt förmånligare än de svenska. Detta gäller särskilt ersättning för nattlogi.

Enligt de regler om ersättning som finns i isländsk rätt utgår endast mindre belopp för förlord arbetslön. Reglerna betraktas som föråldrade.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1974: 95 19

2.4. Editionsplikt Sverige

I 38 kap. 2 & RB föreskrivs att den som innehar skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis är skyldig att förete handlingen. Regeln är försedd med flera undantag. I'brottmål har den misstänkte eller den som står i sådant förhållande till denne att han kan undandra sig att vittna inte editionsplikt. I övrigt gäller att part eller honom närstående som nu har sagts inte är skyldig att förete skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare som nämns i 36 kap. 5 & RB. dvs. främst ämbets- och tjänstemän, advokater. läkare, rättegångsombud och präster, får inte förete skriftlig handling, om innehållet kan antas vara sådant att samma person inte får höras som vittne om det. Part till vars förmån tystnadsplikten gäller är också befriad från att förete handlingen om han skulle inneha den. Vittnes rätt enligt 36 kap. 6 & RB att vägra yttra sig beträffande omständigheter som skulle röja att han eller närstående begått brottslig eller vanärande handling och vittnes rätt att vägra säga något som skulle avslöja yrkeshemlighet har motsvarigheter i fråga om företeende av skriftlig handling. när handlingen har sådant innehåll. Slutligen gäller att editionsplikt inte, utom vid synnerliga skäl. omfattar minnesanteckningar eller motsvarande anteckningar för personligt bruk.

I-Iar part på grund av äganderätt eller avtal eller lagbestämmelse rätt att påfördra att en av annan person innehavd handling utlämnas. som kan vara av betydelse som bevis. gäller detta enligt 38 kap. 3 % RB även i fråga om företeende av handlingen irättegång. Denna editionsplikt berörs inte av de inskränkningar som gäller i fråga om den processuella editionsplikten.

Rätten kan enligt 38 kap. 4 & RB utfärda föreläggande att förete en handling som omfattas av editionsplikten. Innehavaren skall först få tillfälle att yttra sig. Förhör kan också hållas. I föreläggande skall anges när och var handlingen skall företes. Vite får förekomma men handlingen kan också tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg, om rätten anser det lämpligare. Ersättning utgår för kostnad och besvär enligt vad rätten anser skäligt. Part är dock inte ersättningsberättigad.

Övriga nordiska länder

Bestämmelser om editionsplikt finns även i dessa länder. I huvudsak ansluter reglerna till skyldigheten att vittna. I dansk. isländsk och norsk rätt kan i vissa fall parts underlåtelse att förete skriftligt bevis tillmätas ett för parten negativt bevisvärde.

I norsk rätt finns _ vid sidan av editionspliktsbestämmelserna — särskilda regler om skyldighet för vittne att efter föreläggande ta med sig sådana handlingar som han är skyldig att förete. Denna skyldighet

• Sida 20
•  Original

Prop. 1974: 95 20

innefattas i vittnesplikten. Den begränsas av de regler som gäller om förbud mot och rätt till befrielse från vittnesförhör. Finsk rätt innehåller bestämmelser om editionsplikt som mycket nära överensstämmer med svensk rätt.

2.5. Målsägande Sverige

Målsägande är enligt 20 kap. 8 & fjärde stycket RB den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Om behov uppkommer att han hörs i anledning av åklagarens talan skall han enligt 45 kap. 15 & första stycket RB kallas till huvudförhandlingen. Sanktionerna för utevaro vid kallelse till personlig inställelse är vite och hämtning (45 kap. 15 5 första stycket och 46 kap. 14 % RB). Om huvudförhandlingen måste inställas på grund av målsägandens utevaro, kan han desutom åläggas att betala rättegångskostnad som genom hans försummelse vållats statsverket eller den tilltalade (31 kap. 4 åRB).

Målsägande får enligt 36 kap. l & RB aldrig höras som vittne. Att målsägande inte får höras som vittne innebär först och främst att han inte avlägger ed eller försäkran. Påtryckningsmedlen i 36 kap. 21 & RB mot vittnen för att få dem att yttra sig kan inte tillgripas mot målsägande. Målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan har rätt till ersättning av allmänna medel enligt de regler som gäller för vittne.

Övriga nordiska länder

Enligt finsk rätt får målsäganden inte höras som vittne och han uttalar sig inte under straffansvar. Enligt den finska processordningen är det dock möjligt att höra målsäganden som part under sanningsförsäkran om vilken skada han lidit och hur mycket har förlorat genom brottet.

Enligt norsk rätt hörs målsägande enligt samma regler som gäller för vittne. Inte ens den omständigheten att målsäganden för talan i målet eller biträder åklagarens talan har någon inverkan på möjligheten att höra honom som vittne. Det är i detta sammanhang att märka. att edsav- läggelsen i Norge sker efter förhöret. Eden är assertorisk. När det gäller vittnen i allmänhet har rätten vissa begränsade möjligheter att avstå från edsfästelse. I fråga om målsägande som har partsställning är denna möjlighet avsevärt större.

Enligt dansk rätt hörs målsäganden som vittne. Liksom vittnet hörs han utan ed eller försäkran men under straffansvar. Detta torde gälla oavsett om han för talan i målet eller inte.

Den som är att anse som målsägande i Island hörs på samma sätt som vittne men avlägger inte ed eller försäkran. Uppgifterna lämnas dock under straffansvar.

• Sida 21
•  Original

PrOp. 1974: 95 21

2.6. Partsförhör i tvistemål S verige

Enligt 11 kap. 5 5 RB skall part vid huvudförhandlingi underrätt eller hovrätt infinna sig personligen, om hans närvaro inte kan antas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen krävs personlig inställelse endast om partens närvaro ”finnes erforderlig för utredningen”. I underrätt är part dessutom skyldig att infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antas att förberedelsen främjas genom hans personliga närvaro. Personlig inställelse påkallas i första hand om part skall höras under sanningsförsäkran. Sådant förhör hålls vid huvudförhandlingen.

Enligt 42 kap. 10 och 21 åå RB kallas part som skall inställa sig personligen alltid vid vite. Inställer sig part i indispositivt mål genom ombud när han förelagts att inställa sig personligen, kan rätten förordna ' om nytt vite eller besluta att han skall hämtas (44 kap. 5 & RB).

Övriga nordiska länder

Enligt dansk rätt kan part tvångsvis förmås till personlig inställelse endast i faderskapsmål och i äktenskapsmål när fråga om vårdnaden skall avgöras. Enligt norsk rätt kan part i tvistemål åläggas personlig inställelseskyldighet och skyldighet att yttra sig efter i stort sett samma regler som gäller för vittnen. Hämtning kan dock förekomma endast i faderskapsmål och äktenskapsmål. I finsk rätt har nyligen införts möjlighet att tvångsvis förmå part till personlig inställelse i indispositiva mål. I isländsk rätt föreligger i allmänhet inte någon skyldighet för part i tvistemål att inställa sig personligen. Part kan höras under sannings- försäkran. För oriktiga uppgifter straffas part enligt samma stadgande som vittne.

2.7. Tvångsmedel mot vittne Sverige

Uteblir vittne som har kallats, döms vittnet enligt 36 kap. 20 & RB till böter. Bötesstraffet kan variera mellan 10 och 500 kronor. Rätten kan också förordna att vittnet omedelbart skall hämtas till förhandlingen. Hämtning verkställs av polismyndighet. Om vittnet hämtas, utdöms inga böter.

Blir det nödvändigt att uppskjuta handläggningen till ett senare tillfälle, får rätten förelägga vittnet vite. Vitet bestäms till belopp som med hänsyn till vittnets ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter kan antas

• Sida 22
•  Original

Prop. 1974: 95 22

förmå honom att iaktta föreläggandet att inställa sig. Vitet får dock inte understiga tio kronor eller överstiga 5.000 kronor. Förnyat vite kan uppgå till 10.000 kronor. Rätten kan i stället för att förelägga vite förordna att vittnet skall hämtas till det senare rättegångstillfället. Uteblir vittnet vid det följande rättegångstillfället, utdöms vitet. Har vite inte utsatts, döms vittnet i stället till böter. Om vittnet hämtas till rätten, får dock böter eller vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället inte utdömas.

Utöver de angivna påföljderna för utevaro gäller enligt 36 kap. 23 äRB, att vittnet kan förpliktas att i skälig omfattning ersätta den kostnad han vållat genom försummelse eller tredska.

Finns det anledning att anta att vittnet har laga förfall för sin utevaro. skall underlåtenheten att inställa sig inte leda till någon påföljd (32 kap. 6 & RB).

Om ett vittne visserligen infinner sig vid rätten men utan giltigt skäl vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, kan rätten förelägga vittnet vid vite eller, om vittnet inte låter sig rätta, vid äventyr av häktning att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller om vittne vägrar att iaktta föreläggande som meddelats enligt 36 kap. 8 & RB att uppliva sina kunskaper om det han skall höras om, exempelvis genom att granska anteckningar och handlingar som han har tillgängliga. Tiden för häktning är högst tre månader. Häktningen får inte pågå sedan rätten skilt målet från sig. Vittne som satts i häkte skall minst var fjortonde dag inställas för rätten.

Bestämmelsen i 36 kap. 23 & RB om skyldighet för försumligt eller tredskande vittne att ersätta kostnad som han vållat gäller också den som kommit till domstolen men vägrar vittna. Böter. vite eller häkte får inte användas mot den som är under 15 år eller psykiskt defekt. Sådant vittne får dock hämtas till rätten. Bortsett härifrån gäller att påföljderna för ogiltig utevaro i allmänhet är tillämpliga också på dem som har rätt att vägra vittna eller vägra yttra sig rörande vissa förhållanden. När det är uppenbart att ett vittne exempelvis på grund av släktskap är befriat från skyldighet att vittna och dessutom vill utnyttja sig av den rätten. skall givetvis inte några tvångsmedel användas för att få vittnet att inställa sig.

Övriga nordiska länder

Reglerna i Danmark möjliggör för domstolen att, i fråga om vittne som uteblir. underlåter att i tid meddela laga förfall eller vägrar att yttra sig. döma till böter, besluta om hämtning och förplikta vittnet att ersätta rättegångskostnad. Vidare kan rätten ålägga vittnet en 'lpbende bode', dvs. fastställa ett dagsbotsbelopp för varje dag fram till dess vittnet slutar att tredskas. I samma mål får löpande bot inte utgå under längre tid än sex månader. oavbrutet eller sammanlagt. Slutligen kan domstolen besluta att

• Sida 23
•  Original

Prop. 1974: 95 23

vittnet, intill dess inställelse för vittnesförhör kan ske eller vittnet går med på att avge vittnesmål. skall tas i förvar av polismyndighet eller underkastas vissa andra frihetsinskränkningar såsom övervakning av pålitlig person. bevakning i hemmet, reseförbud, skyldighet att inställa sig hos polismyndighet och omhändertagande av pass. Detta får dock inte gälla för längre tid än högst sex månader. oavbrutet eller sammanlagt vid olika tillfällen. Vad gäller barn under femton år är hämtning det enda tillåtna tvångsmedlet. ,

Enligt norsk rätt kan ett vittne som uteblir utan laga förfall ”under saerlige omstaendigheter' hämtas till domstolen. Föreligger laga förfall skall detta anmälas i tid. I brottmål kan vittne i samband med hämtning hållas i fängsligt förvar fram till inställelsen. I övrigt kan vittne som uteblir utan giltigt förfall dömas till böter och förpliktas att ersätta rättegångskostnad. Med utevaro jämställs att vittne inställer sig berusad eller underlåter att iaktta föreläggande att undersöka räkenskapsböcker. brev o.d. samt att göra och ta med uppteckningar ur dessa.

Vittne som vid domstolen vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avge vittnesmål kan straffas med böter eller åläggas att ersätta rättegångskostnad som vållas därigenom. Om vittnet fortsätter att tredskas, kan vittnet ytterligare en gång ådömas böter eller åläggas att betala kostnader. I brottmål kan rätten förordna att vittnet skall hållas i fängsligt förvar till dess vittnet efterkommer föreläggandet, dock högst tre månader.

I Finland gäller i allt väsentligt samma regler som i Sverige. Några avvikelser finns dock. Vittne som uteblir utan laga förfall kan ådömas dagsböter, högst 100. Vitesbeloppet är inte maximerat. När rätten förordnar om hämtning kan den samtidigt förordna att vittnet får tas i förVar så lång tid i förväg som oundgängligen krävs för att hämtningen skall kunna genomföras.

Om vittne vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avge vittnesmål kan rätten förelägga vite, som inte heller i detta fall är maximerat. Leder inte vitesföreläggandet till åsyftat resultat, kan rätten förordna att vittnet skall hållas i fängelse tills han slutar med sin tredska. Vittnet kan hållas kvar i fängelse under högst sex månader men aldrig längre än till dess domstolen skilt målet från sig. Om vittnet under fängelsevistelsen går med på att vittna, skall detta anmälas till rättens ordförande, som kan förordna att saken snarast skall tas upp till fortsatt handläggning. Någon bestämmelse om att tredskande vittne med regelbundna mellanrum skall inställas inför rätten för att tillfrågas om han alltjämt vidhåller sin vägran finns inte i den finska lagen.

Enligt isländsk rätt kan vittne som uteblir eller tredskas dömas till böter. högst 90.000 isländska kronor (omkring 5.000 svenska kronor). Låter han sig inte rätta därav kan han dömas till fängelse i högst sex månader. I brottmål kan vittne hämtas efter beslut av rätten. I andra avseenden är

• Sida 24
•  Original

Prop. 1974: 95 24

tvångsmedlen desamma i tvistemål och brottmål.

2.8 Ansvar för osann och ovarsam utsaga Sverige

För att ansvar för mened eller ovarsam utsaga enligt 15 kap. 1 och 3 %& brottsbalken (BrB) skall inträda förutsätts att den oriktiga uppgiften har lämnats under laga ed eller under försäkran som avges i eds ställe. Därmed avses i lag föreskriven ed för bekräftande av en utsaga. Osanna uppgifter av målsägande eller av ett vittne, t.ex. anhörig. som inte avlagt ed eller försäkran medför sålunda inte något ansvar. Straffet för mened är fängelse i högst fyra år eller vid ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt utgör straffet fängelse i mellan två och åtta år. Ovarsam utsaga straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Osann partsutsaga vid förhör under sanningsförsäkran bestraffas enligt 15 kap. 2 & BrB med fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker gärningen av grov oaktsamhet straffas för ovarsam utsaga såsom förut sagts.

Om utsagan enligt en objektiv bedömning är utan betydelse för saken blir gärningen straffri. Detsamma gäller om uppgiftslämnaren ägt rätt att vägra yttra sig om ifrågavarande förhållande och omständigheterna innebär skälig ursäkt för att den hörde i stället för att använda denna rättighet uttalat sig såsom skett.

Reglerna kompletteras med en bestämmelse i 15 kap. 14 & BrB om tillbakaträdande. Den som ådragit sig straffansvar för en oriktig utsaga och innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättar felet eller på annat sätt avvärjer fara för vidare olägenhet får dömas till lägre straff än vad som är stadgat för gärningen, dvs. lägst det allmänna bötesminimum. Var faran ringa och utgjorde brottet mened eller osann partsutsaga, som var att bedöma som ringa brott, eller utgjorde det ovarsam utsaga blir gärningen straffri.

Förberedelse till mened och sådan stämpling till mened, som innebär att någon söker anstifta till mened, är straffbar i de fall då det fullbordade brottet inte skulle vara att anse endast som ringa.

Straffanspråket för brott av nu nämnda slag anses i Sverige vara territoriellt begränsat. Svensk lag blir därför inte i något fall tillämplig om gärningen begåtts inför domstol i annat land. '

Övriga nordiska länder

Lagstiftningen i dessa länder skiljer sig främst från svensk rätt genom att osann vittnesutsaga inför domstol är straffbar även utan att ed eller

• Sida 25
•  Original

Prop. 1974: 95 25

försäkran avlagts. I Danmark förekommer inte längre ed eller försäkran i samband med vittnesmål.

Har falsk utsaga vid finsk domstol avgetts under ed eller vid norsk domstol bekräftats med ed. kan på brottet följa svårare straff än annars. Detsamma gäller enligt isländsk rätt. Osann utsaga av part bestraffas i Norge, Danmark och Island. Undantag görs i samtliga länder för tilltalad i brottmål. Part som i Finland hörs under sanningsförsäkran kan straffas för osann utsaga. [ Danmark, Finland och Island förekommer i motsats till i Norge straffbestämmelser även när den osanna utsagan lämnats av oaktsamhet. 1 övrigt finns i länderna straffnedsättnings- och straffrihets- gunder som i enskilda detaljer skiljer sig såväl inbördes som från svensk rätt.

Vidare bör nämnas att enligt finsk och norsk rätt straff för osann utsaga torde kunna ådömas även om utsagan avgetts vid domstol i annat land. Enligt isländsk rätt anses det inte heller helt uteslutet att använda isländsk strafflag i fråga om mened som begåtts vid domstol i annat land. Rättsfall saknas dock. För dansk del är tveksamt om straffansvar kan utkrävas i sådana situationer.

5. Samverkan inom Norden

5.1. Behovet av ytterligare reglering. Allmänna riktlinjer

5.1. ! Departementspromemorian

I promemorian erinras till en början om att vittnesplikten i de nordiska

• Sida 35
•  Original

Prop. 1974: 95 35

länderna är territoriellt begränsad och sålunda gäller endast personer söm vistas i det land där domstolen finns samt personer som är medborgare i domstolslandet men vistas utanför dess gränser. Vittnesplikten för den senare kategorin är starkt uttunnad genom att inställelse sällan eller aldrig kan framtvingas.

I promemorian framhålls vidare att det från rättssäkerhetssynpunkt är väsentligt att vittnen kan höras direkt inför den domstol som dömer i målet. Domstolen får därigenom långt större möjligheter att bilda sig en säker uppfattning om vittnets trovärdighet och vittnesberättelsens innehåll än vad som är möjligt när vittnesmålet tas upp av en domstol i annat land. Endast den domstol som handlägger målet besitter för övrigt sådana kunskaper om detta. att den genom frågor till vittnet kan utnyttja vittnets kunskaper på bästa möjliga sätt.

Behovet av bevisomedelbarhet är enligt promemorian särskilt kännbart i förhållandet mellan de nordiska länderna genom den intensiva samfärdsel som förekommer mellan dem. Särskilt i gränsorterna är den nuvarande ordningen ofta besvärande. Med hänsyn till den samhörighet och det förtroende som råder mellan de nordiska länderna finns det därför anledning överväga en utvidgning av vittnesplikten till att gälla i hela Norden.

Det finns enligt promemorian för Sveriges liksom för de andra nordiska ländernas del ett påtagligt behov av en till hela det nordiska området utvidgad vittnesplikt. Skillnaderna mellan de olika ländernas interna regler om vittnesbevisning är emellertid inte sällan betydande. En utvidgning av vittnesplikten förutsätter därför en gemensam reglering beträffande de nordiska vittnena i fråga om främst begränsning i vittnesplikten. tvångsmedel, vittnesersättning och målsägandens ställning. Vid överläggningar mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland. Norge och Sverige har i allt väsentligt enighet uppnåtts i dessa och närliggande frågor. Bestämmelser om nordisk vittnesplikt bör enligt promemorian och i enlighet med vad som förutsatts vid de nordiska över- läggningarna tas upp i ensartad lagstiftning i de nordiska länderna.

De svenska bestämmelserna om nordisk vittnesplikt föreslås få karak- tären av undantag från RB:s regler om vittnesförhör. Bestämmelserna i RB är f.n. tillämpliga på varje vittne som hörs vid svensk domstol. Om den nationella vittnesplikten utvidgas till att gälla inom hela Norden blir särskilda begränsningar nödvändiga i fråga om förhör med dem som blir skyldiga att inställa sig som vittnen i annat land. Särskilda regler behövs t.ex. beträffande kretsen av personer som är underkastade vittnesplikt. målens och domstolens beskaffenhet. tvångsmedel, undantag från vittnesplikt, vittnesersättning m.m. samt menedsansvaret. I den mån inte särskilda bestämmelser ges, bör RB:s bestämmelser om vittnesförhör gälla.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1974: 95 36

l promemorian framhålls att en nordisk vittnesplikt självfallet minskar behovet av subsidiär bevisupptagning i annat nordiskt land. Med hänsyn inte minst till de begränsningari vittnesplikten som förut berörts kvarstår emellertid ett behov av att kunna få till stånd en sådan bevisupptagning. Den föreslagna vittnesplikten förutsätter vidare för att bli effektiv. att kallelser snabbt kan delges med vittne eller part i annat nordiskt land. Ett nära samarbete mellan de nordiska länderna i de båda nu angivna hänseendena är därför enligt promemorian också för framtiden en angelägenhet av stor betydelse.

I promemorian påpekas att samverkan med judiciell myndighet i annat land i form av delgivning och bevisupptagning redan har gjorts till föremål för reglering i skilda konventioner. Hit hör Haagkonventionerna från år 1905, 1954, 1965 och 1970 samt den europeiska brottmålskonventionen. Samarbetet mellan Sverige. Danmark och Norge regleras av det skandinaviska rättshjälpsprotokollet.

På grund av att Finland inte är anslutet till protokollet kan bevisupptagning och delgivning efter framställning från annat nordiskt land inte lika lätt åstadkommas där. Därtill kommer att Finland ännu inte ratificerat brottmålskonventionen. En ratificering av konventionen är emellertid avsedd att ske inom en nära framtid.

Enligt gällande finsk lagstiftning kan en i Finland utfärdad stämning i brottmål inte delges utomlands. Inte heller kan en utom Finland utfärdad sådan stämning delges i Finland. Vissa delgivningsmöjligheter föreligger dock i samband med utlämningsförfarande. Begränsade möjligheter föreligger till biträde i övrigt. Förfarandet är komplicerat. När det gäller tvistemål kan däremot delgivning av stämning m.m. samt bevisupptagning ske. Finland är nämligen anslutet till 1954 års Haagkonvention och delgivningskonventionen. Reglerna medger emellertid inte någon direkt skriftväxling mellan berörda myndigheter i Finland och i de övriga nordiska länderna.

I promemorian framhålls att de brister som sålunda föreligger såvitt gäller delgivning av handlingar kommer att accentueras i och med tillkomsten av en nordisk vittnesplikt. Från finsk sida har därför uttalats intresse för en finsk anslutning till den reglering som gäller mellan Danmark, Norge och Sverige. Frågan har närmare behandlats vid över- läggningar mellan företrädare för justitiedepartementen i de berörda länderna, varvid enighet nåtts om en reglering av delgivnings- och bevisupptagningsfrågorna med utgångspunkt i att direkt skriftväxling skall äga rum mellan berörda myndigheter i Sverige. Danmark, Finland, Island och Norge.

5.1.2Remissyttrandena

Praktiskt taget enighet råder bland remissinstanserna om behovet av en

• Sida 37
•  Original

Prop. 1974: 95 37

nordisk reglering av berörda frågor. Förslagets riktlinjer tillstyrks allmänt.

JK finner promemorians förslag väl anpassade till de behov som den gemensamma nordiska arbetsmarknaden och den ökade samfärdseln skapat. Liknande synpunkter framläggs av RÅ m.fl. De utökade möjligheterna till bevisomedelbarhet framhålls av Svea hovrätt, överåklagarna iStockholms och Göteborgs åklagardistrikt, länsåklagaren i Norrbottens län och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.

Förslaget tillstyrks eller omnämns i allmänt positiva ordalag eller lämnas utan erinran även av hovrätten för Övre Norrland, Stockholms. Västerås, Köpings och Haparanda tingsrätter. öt-ieråklagaren i Malmö åklagardistrikt, länsåklagarna [ Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län. Sveriges advokat- samfund, Föreningen Sveriges åklagare och Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker att praktiskt sett vittnesplikten redan nu fungerar över gränserna. Vittneskallelse som tillställs vittne genom ordinär delgivning med begäran om delgivnings- erkännande efterkoms i de flesta fall. Det är endast i undantagsfall man behöver räkna med att vittne kan vara ovilligt att inställa sig. Men även i fall då delgivning har ansetts böra ske genom myndighet har enligt hovrättens erfarenhet begäran därom av danska myndigheter behandlats med största beredvillighet. I dylika fall brukar på grund av föreskriften i 1968 års cirkulär till de allmänna domstolarna och åklagarna vad blanketterna innehåller om påföljd vid utevaro strykas. Fastän sålunda förhållandena till Danmark inte talar för att en lagstiftning om vittnesplikt nu är angelägen. synes förhållandena i fråga om andra nordiska länder inte vara lika problemfria.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller att ett bestämt ställningstagande till de framlagda förslagen skulle ha underlättats av en något fylligare redogörelse för lagstiftningen i de andra nordiska länderna. vilken delvis är svår att överblicka. Verkningarna av en lagstiftning på ifrågavarande område blir till stor del beroende av hur frågor om delgivning av kallelser i de olika länderna utformas och hur praxis rörande verkställighet av utdömda påföljder för kallad persons utevaro utvecklar sig. I dessa frågor saknas i promemorian utförligare förslag. Hovrätten utgår emellertid från att nu föreliggande svårigheter beträffande delgivning av kallelser och verkställighet av beslut om påföljd för utevaro undanröjs.

Södra Roslags tingsrätt anmärker att mål av den art att behov föreligger att höra vittne, som inte finns här i riket, inte är vanliga i tingsrätten. Bevisupptagning, för utländsk domstols räkning sker 5-10 gånger per år. Med hänsyn härtill och till de avsevärda praktiska olägenheter, som måste uppkomma för vittnen att inställa sig i annat nordiskt land, vill tingsrätten ifrågasätta behovet av den föreslagna lagstiftningen. Måhända är dock behovet större i andra delar av landet.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1974: 95 38

Karlskoga tingsrätt upplyser att tingsrätten utnyttjat nuvarande möjligheter till upptagande av förhör vid domstol i utlandet. Förfarandet har fungerat väl. Anledning anta att utredningen skulle ha blivit bättre, om förhöret upptagits här, har inte förekommit. Värdet av bevisomedelbarhet vid förhör med personer, som talar annat språk, påverkas av språksvårigheterna. De flesta har svårt att förstå danska och norska i tal. Gäller det finska måste tolk anlitas, vilket avgjort påverkar värdet av bevisomedelbarheten i negativ riktning. Med hänsyn till det mindre värde bevisomedelbarheten kan ha i förevarande fall och till de kostnader och olägenheter som kan uppstå bör en nordisk vittnesplikt utnyttjas endast om särskilda skäl föreligger. Detta gäller främst långväga vittnen medan andra regler kan gälla vid korta resor i exempelvis gränstrakterna.

Umeå tingsrätt, som visserligen anser behov föreligga av lagstiftning om nordisk vittnesplikt, finner ytterligare översyn av det framlagda förslaget erforderlig innan det läggs till grund för lagstiftning.

Vad gäller den tekniska utformningen i stort konstaterar Svea hovrätt att förslaget utgår från att RB i princip skall gälla i fråga om envar som kallas till svensk domstol. Detta har inte kommit till uttryck i lagtexten. Lagen skulle vinna i tydlighet om den innehöll en bestämmelse. av vilken framgick lagens samband med den föreslagna konventionen, dess huvud- sakliga innebörd och dess karaktär av undantag från eller tillägg till RB:s bestämmelser i motsvarande ämne. Liknande synpunkter framförs av Västerås tingsrätt, som vidare anser att förslaget inte uppfyller de krav på klarhet och tydlighet som bör ställas.

Även hovrätten för Övre Norrland framhåller att lagens egenskap av undantags- och tilläggsbestämmelser till RB bör komma till uttryck i lagen. Lagens rubrik bör måhända jämkas med hänsyn till att lagen omfattar även förhör med målsägande och part under sanningsförsäkran samt editions- plikt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att lagförslaget är svårbe- gripligt och svårtillgängligt därför att det ängsligt håller sig till vad som sker här i landet utan att klargöra att lagen förutsätter korresponderande lagar i de övriga länderna.

5.2. Konventionsreglering eller lagstiftning 5.2.1 Departementspromemorian

Under de nordiska förhandlingarna har diskuterats om bestämmelserna angående samverkan i rättegång bör tas in i en konvention eller om samverkan bör grunda sig på i huvudsak överensstämmande intern lagstiftning, som enligt art. 37 i den nordiska samarbetsöverenskommelsen från år 1962 (Helsingforsavtalet) inte kan ändras ensidigt.

I promemorian framhålls att valet av lösning delvis hänger samman med

• Sida 39
•  Original

Prop. 1974: 95 39

vilka möjligheter till särreglering i fråga om delgivning och bevisupptagning som föreligger enligt brottmålskonventionen och de Haagkonventioner till vilka en eller flera nordiska stater är anslutna. [ 1954 års Haagkonvention, brottmålskonventionen, delgivningskonventionen och bevisupptagningskonventionen anges exempelvis. att anslutna stater genom särskild överenskommelse eller, i vissa fall. intern lagstiftning kan möjliggöra direkt skriftväxling mellan berörda myndigheter i de olika staterna i frågor om rättshjälp (1954 års Haagkonvention art. I sista stycket, brottmålskonventionen art. 26 punkt 4, delgivningskonventionen art. 19 och bevisupptagningskonventionen art. 28 a). Även i andra hänseenden såsom beträffande språk— och kostnadsfrågorna finns liknande möjligheter till särreglering.

Under de nordiska överläggningarna har förordats att rätts- hjälpsprotokollet upphävs och ersätts med en konvention mellan de nordiska länderna om samverkan i rättegång. Konventionen bör emellertid enligt promemorian vara mycket kortfattad och ges karaktär av en ram- överenskommelse i syfte att i vissa hänseenden förenkla förfarandet. vilket i övriga delar liksom hittills skall följa bestämmelserna i de multilaterala konventioner till vilka fördragsslutande stat är ansluten. I de hänseenden som sålunda särregleras skall detta vid sidan av ramkonventionen ske genom ensartad lagstiftning i de olika länderna. Förekommande författningsbestämmelser om delgivning och bevisupp- tagning bör för svensk del kunna utfärdas i administrativ ordning.

Vid fördelningen av bestämmelserna mellan ramkonventionen och lagstiftningen bör enligt promemorian iakttas, att i konventionen tas in bestämmelser som inte lämpligen kan tas in i ensartad lagstiftning med hänsyn till att skilda regler kommer att gälla i skilda stater. Så är fallet med frågan om tillämpligt språk. [ konventionen bör vidare slås fast bl.a. att direkt skriftväxling får ske samt hur kostnaderna skall fördelas.

Promemorian ger uttryck för den uppfattningen att det i konventionen inte behövs någon bestämmelse om vittnesplikten. Denna bör helt regleras i ensartad lagstiftning. Eftersom en ramkonvention under alla förhållanden kommer att finnas, kan det emellertid från systematisk synpunkt finnas anledning att i konventionen ange, att de fördragsslutande staterna meddelar ensartade lagar om nordisk vittnesplikt.

5.2.2. Remiss yttrandena

Vad promemorian i denna del innehåller lämnas i huvudsak utan erinran. Svea hovrätt anför att genom den valda metoden undviks å ena sidan de svårigheter, som är förenade med det tidigare brukliga tillvägagångssättet att genom detaljerade konventionsbestämmelser reglera de förhållanden. som sedan översätts till nationell lag. Metoden innebär å andra sidan inte — även om hänsyn tas till art. 37 i Helsingforsavtalet — någon

• Sida 40
•  Original

Prop. 1974: 95 40

betryggande garanti för att enhetliga lagar kommer att gälla i de olika länderna. Som konventionen nu utformats kan varje särskilt land när som helst ensidigt ändra sin lagstiftning om nordisk vittnesplikt. Om bestämmelser om sådan ensartad lagstiftning skall intas i konventionen bör anges åtminstone huvuddragen därav, särskilt i vad avser tvångsmedel och bestämmelse om hur ändringar skall åstadkommas. Hovrätten har för sin del inte något att erinra mot en sådan konvention.

6. Nordisk vittnesplikt

6.1 Personer som bör omfattas av nordisk vittnesplikt

6. 1. 1 Departementspromemorian

] promemorian påpekas att vittnesplikten har ett reellt innehåll i huvudsak endast i fråga om dem som vistas i Sverige. En nordisk vittnesplikt i Sverige bör enligt promemorian inte begränsas till utländska medborgare. En sådan lösning skulle i praktiken medföra att svenska medborgare som är bosatta i annat nordiskt land varken enligt nu gällande bestämmelser eller med stöd av den föreslagna vittnespliktslagen skulle kunna förmås att inställa sig vid svensk domstol. Utländsk medborgare skulle i realiteten åläggas längre gående förpliktelser mot Sverige än landets egna medborgare.

Vid de nordiska överläggningarna har också från de övriga ländernas sida föreslagits att medborgarskapet i detta sammanhang inte skall tiller- kännas betydelse.

En nordisk vittnesplikt innebär för den enskilde förpliktelser som i vissa fall kan bli ganska betungande. Det har därför ansetts rimligt att vittnesplikten bara skall åläggas den som på ett mera påtagligt sätt är knuten till Norden. Vid de nordiska överläggningarna har man varit ense om att låta vittnesplikten begränsas till dem som är bosatta i annat nordiskt land. Vid sidan av vittnets bosättning bör vistelseorten tillmätas betydelse för vittnesplikten på sätt som anges i det följande.

I promemorian framhålls vidare att det med hänsyn till bosättningens betydelse för vittnesplikten är av vikt att klargöra vad som bör krävas för att bosättning inom Norden skall anses föreligga. Enighet har under de nordiska överläggningarna rått om att det inte bör ställas särskilt höga krav i fråga om vistelsens längd eller i annat hänseende. Det bör sålunda inte krävas att vittnet är domicilierat i nordiskt land. För svensk rätts del är domicilbegreppet för övrigt oklart. Av naturliga skäl är den som är bosatt i något nordiskt land oftast också domicilierad där. I många fall kan det emellertid vara fråga om tidsbegränsad vistelse utan förening med någon avsikt att stanna kvar men som ändå är av sådan omfattning, att den bör grundlägga vittnesplikt. Exempel på detta finner man bland den finska

• Sida 41
•  Original

Prop. 1974: 95 41

arbetskraft som är verksam i Sverige.

Av intresse i detta sammanhang är enligt promemorian den lösning som valts ilde interna svenska bestämmelserna om folkbokföring. I 12 & folkbokföringsförordningen (1967zl98) anges att en person skall anses bosatt på den fastighet där han regelmässigt vistas under nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan). Från den regeln ges emellertid flera undantag. Ett är att den som på grund av sina arbetsförhållanden tillbringar dygnsvilan på annan fastighet än den där hans familj är bosatt anses bosatt hos familjen, om han regelbundet besöker familjen när tillfälligt hinder inte möter. En lösning som ansluter till dessa bestäm- melser skulle medföra bl.a. att här sysselsatta finska medborgare, som regelbundet besöker sina familjer i Finland, inte skulle omfattas av den nordiska vittneslagen vid kallelse till finsk domstol. En sådan ordning skulle vålla vissa svårigheter.

Då det gäller att ge bosättningsbegreppet ett lämpligt innehåll i samband med en nordisk vittnesplikt. är det enligt promemorian inte nödvändigt att närmare anknyta till folkbokföringsförordningens detaljerade undantags- bestämmelser. I stället bör huvudregeln tas till utgångspunkt. En sådan lösning skulle innebära att en person anses bosatt i det land där han regelmässigt vistas under dygnsvilan. Det är inte svårt att peka på situationer. i vilka det föreligger behov av sanktionerad vittnesplikt beträffande personer som på angivet sätt är bosatta i ett nordiskt land. men som i övrigt genom familj, fastighetsinnehav. mantalsskrivning och andra förhållanden fortfarande är fast knutna till annat nordiskt land.

Utanför ett på detta sätt definierat bosättningsbegrepp faller vistelser som endast är helt tillfälliga. En sådan regel blir i allmänhet lätt att handskas med eftersom det enda kriteriet, dygnsvilans regelmässiga förläggning. vanligen utan större svårigheter kan utredas. Gränsdragningsproblem kan givetvis inte helt undvikas. Några nämnvärda olägenheter torde dock inte vållas av detta.

Med utgångspunkt i ett så bestämt bosättningsbegrepp kan enligt promemorian bestämmelserna i den svenska lagstiftningen om inställelse- skyldighet begränsas till att avse dem som vid kallelsen är bosatta i Danmark. Finland, Island eller Norge. Härav följer att den som är bosatti Sverige inte får kallas till svensk domstol enligt de nordiska vittnespliktsreglerna och inte heller är i övrigt här i riket underkastad dessa. I stället är RB :s bestämmelser tillämpliga på honom. Han behandlas alltså på samma sätt som f.n. Det innebär i praktiken att inga sanktioner kan tillgripas för att genomdriva inställelse, när vittnet uppehåller sig utanför Sverige, exempelvis i något annat nordiskt land. Domstolen får välja mellan att försöka få vittnet att frivilligt inställa sig eller att vänta med kallelsen eller förhandlingen till dess vittnet återkommer till Sverige. I sista hand får domstolen tillgripa bevisupptagning vid utländsk domstol. Om det emellertid visar sig att vittnet under längre tid vistas i ett annat

• Sida 42
•  Original

Prop. 1974: 95 42

nordiskt land, får domstolen ta ställning till frågan om detta innebär att vittnet enligt de föreslagna bestämmelserna skall anses bosatt i det landet i stället för i Sverige. Är detta fallet, blir de föreslagna bestämmelserna tillämpliga beträffande vittneskallelsen.

De nordiska vittnesbestämmelserna blir inte heller tillämpliga på den som är bosatt utanför Norden. Detta gäller även den som tillfälligt vistas i något nordiskt land, domstolslandet undantaget. En sådan person kan alltså inte tvingas att inställa sig vid domstol i något annat nordiskt land än det där han uppehåller sig. I vistelselandet är han däremot skyldig att vittna enligt den interna vittneslagstiftningen i det landet.

Bosättning i annat nordiskt land bör inte vara tillräckligt för att grundlägga vittnesplikt. påpekas det vidare i promemorian. För att någon skall få kallas med stöd av vittnespliktsreglerna bör dessutom krävas att han uppehåller sig i något av de nordiska länderna. Bosättningen och vistelsen kan avse olika länder. Praktiskt sett saknar den nu angivna begränsningen större betydelse. Också när RB:s regler är tillämpliga undviker ju domstolarna av naturliga skäl att kalla den som tillfälligt vistas i annat land. I stället flyttas målet till en senare tidpunkt och vittnet kallas efter återkomsten till Sverige.

Det anförda innebär enligt promemorian att svensk domstol får möjlighet att som vittne kalla den som är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land. I förhållande till de övriga nordiska länderna krävs regler som grundlägger en skyldighet för den som är bosatt i Sverige att efter kallelse inställa sig som vittne vid domstol i annat nordiskt land. Sådan skyldighet bör föreligga för den som är bosatt i Sverige och uppehåller sig här i riket eller i något annat nordiskt land. Av praktiska skäl bör vidare inställelseskyldighet föreligga för den som är bosatt i Danmark. Finland, Island eller Norge men uppehåller sig här i riket. Genom en sådan bestämmelse möjliggörs att verkställighetsåtgärder kan begäras i Sverige vare sig det är bosättningen eller vistelsen som äger rum här.

I promemorian förutsätts att regleringen av den nordiska vittnesplikten i de övriga nordiska länderna beträffande kraven på bosättning och uppehåll utformas så att den motsvarar den reglering som i det föregående förordats beträffande den svenska lagstiftningen.

6.1.2 Remiss yttrandena

Den föreslagna regleringen kritiseras av några remissinstanser. Detta gäller bl.a. det förhållandet att i Sverige bosatta personer som uppehåller sig i annat nordiskt land inte kommer att omfattas av den nordiska vittnesplikten. De i promemorian för sådana fall rekommenderade åtgärderna skulle enligt RÅ sannolikt i stor utsträckning visa sig ineffektiva eller omständliga och i vart fall föranleda tidsutdräkt. Bestämmelserna bör därför utformas så att de omfattar även i Sverige

• Sida 43
•  Original

Prop. 1974: 95 43

bosatt utländsk medborgare som vid kallelsen uppehåller sig i annat nordiskt land. Överåklugaren i Stockholms åklagardistrikt anser starka skäl tala för en sådan utvidning vad gäller i domstolslandet bosatta personer. Förslaget medför att i utlandet bosatta personer skulle komma att åläggas längre gående förpliktelser i samband med förhör vid domstol i Sverige än en i Sverige bosatt person. Det kan heller inte uteslutas att genom de föreslagna bestämmelserna en i domstolslandet bosatt person —— och särskilt då person. bosatt nära gränsen till annat nordiskt land — för att undgå att behöva inställa sig vid domstol i bosättningslandet lämnar detta för längre eller kortare tid. Visserligen nämns i förslaget att svensk domstol om det skulle visa sig att i Sverige bosatt vittne uppehåller sigi annat nordiskt land under längre tid får ta ställning till om personen i fråga skall anses bosatt i detta land. En sådan lösning synes emellertid kunna leda till svåra avvägningsproblem och framför allt växlande praxis mellan domstolarna.

Hovrätten för Övre Norrland pekar på de stora svårigheter som i vissa fall kan föreligga att avgöra om vittne skall kallas enligt vittnespliktslagen eller enligt RB. Hovrätten ansluter sig därför till den lösningen. att vittnespliktslagen görs tillämplig även på den som är bosatt i Sverige men vistas i annat nordiskt land. Måhända skulle även en utom Norden bosatt person kunna inbegripas. Härigenom skulle visserligen den krets av personer. som undantas från RB:s regler om vittnesplikt, utvidgas. Hovrätten ser emellertid inte någon olägenhet härmed. utan fastmer får det i dessa fall anses tillfredsställande. att domstolen skall väga betydelsen av vittnesförhöret för målet mot de olägenheter i fråga om reslängd m.m., som skulle uppkomma för vittnet i samband med inställelsen. Möjlighet till sådan avvägning föreligger inte enligt RB, som —— förutom i de speciella fall varom stadgas i 36 kap. 3-6 55 RB — medger domstolen rätt att avvisa begäran om vittnesförhör endast i den begränsade omfattning, som anges i 35 kap. 7 & RB. Även statens invandrarverk, Umeå tingsrätt och Sveriges advokatsamfund förordar en sådan principlösning.

Hovrätten över Skärte och Blekinge kritiserar vad i promemorian anförs om möjligheterna att få en i Sverige bosatt person, som vistas i annat nordiskt land, att inställa sig inför svensk domstol. Hovrätten framhåller att det i promemorian angivna resonemanget är felaktigt. Redan nu lär i varje fall den som är svensk medborgare ha vittnesplikt vid svenska domstolar. oavsett var han befinner sig. Svensk domstol är således oförhindrad att kalla honom och förutsatt att delgivningsbevis föreligger döma honom till böter eller. i förekommande fall. till vite för utevaro. Svenska myndigheter lär också vara berättigade att påkalla att sådana böter eller viten verkställs enligt den nordiska verkställighetslagen. Om sådan verkställighet också sker. beror på det land där han vistas. Så till vida innebär förslaget en utvidgning att man varit överens om att inte lägga medborgarskapet utan i stället bosättningen till grund för bestämmelserna.

• Sida 44
•  Original

Prop. 1974: 95 44

Mot detta är väl inte något att erinra men det gör heller i sak inte någon större skillnad. Vad saken gäller är i vilken omfattning de olika länderna anser sig beredda att verkställa delgivningar och driva in böter och viten. Om man i detta hänseende är beredd att vidta åtgärder mot dem som är bosatta i det egna landet, finns det ju alls inga skäl varför man skulle vägra att medverka i fråga om dem som är bosatta i domstolslandet. Snarare torde beredvilligheten i dessa fall vara större. Härtill kommer att det i promemorian framlagda förslaget skulle bli helt opraktiskt. Domstolen skulle tvingas att göra ingående utredningar om tilltänkta vittnens bosättningsförhållanden, innan domstolen vågade sända iväg vittneskallelsen. Detta skulle enligt hovrättens uppfattning vara en helt meningslös arbetsinsats och reglerna bör därför utformas med utgångspunkt i att den skall kunna undvikas. Hovrätten anser sålunda att. såsom underlag för de olika ländernas medverkan med delgivningar och verkställighetsåtgärder, vittnesplikten för den som är bosatt i nordiskt land bör utvidgas att gälla i förhållande till domstolarna i samtliga nordiska länder.

RÅ berör frågan vem som har att förebringa utredning om ett vittnes bosättningsförhållanden innan domstolen beslutar om utfärdande av kallelse. Föreskrift härom torde lämpligen kunna lämnas i särskild tillämpningskungörelse. Motsvarande gäller då vittnen inställer sig utan särskild kallelse och fråga kan uppkomma om vederbörandes uppgifter om bosättning i annat nordiskt land regelmässigt skall godtas (jfr ll kap. 4 & RB) eller om de måste styrkas. vilket kan medföra att pågående förhandling måste inställas och utsättas till senare tidpunkt. Länsåklagaren [ Norrbottens län menar att sådan utredning bör ankomma på parterna samt att domstols beslut i fråga om kallelse av nordiskt vittne bör kunna bli föremål för prövning av högre rätt.

Vad gäller utformningen av den del av lagtexten som berör det före- slagna bosättningsbegreppet framförs några anmärkningar. Svea hovrätt, som först konstaterar att begreppet bör ges samma innehåll i samtliga konventionsländers lagstiftning och bestämmas så att tolkningssvårigheter undviks, anser att lagtexten inte synes uppfylla detta krav. Skillnaden mellan vistelse och bosättning har inte klart markerats i lagtexten. Inte heller ges i promemorian i övrigt tillräcklig vägledning i detta hänseende. Det sägs visserligen, att man inte bör ställa särskilt höga krav i fråga om vistelsens längd, men huruvida man tänkt sig att skiljelinjen skall gå vid ett halvårs sammanhängande dygnsvila eller kanske rentav redan vid en vistelse av ett par veckor anges inte. Ju kortare tid som krävs för att konstituera begreppet bosättning, desto mindre anledning föreligger för övrigt att skilja mellan vistelse och bosättning. Även om det kan vara tveksamt, huruvida bosättningsbegreppet bör anknyta till folkbokförings- förordningens bestämmelser, är det med hänsyn till den betydelse, som tillagts bosättningen i 4 5 i förslaget, hovrättens uppfattning att begreppet i

• Sida 45
•  Original

Prop. 1974: 95 45

vart fall bör ges en vidare och fastare innebörd av vad som uttryckts i promemorian. Det kan sålund övervägas. om inte lagtextens ord "bosatt” borde utbytas mot ”stadigvarande bosatt”. Liknande synpunkter framförs av Umeå tingsrätt, som anser att det hade varit önskvärt att bosätt- ningsbegreppet utformats i närmare överensstämmelse med folkbok- föringsförordningen. Karlskoga tingsrätt förordar att bosättnings- begreppet definieras i lagtexten för att undvika tolkningssvårigheter.

Hovrätten för Övre Norrland anmärker vidare att lagtexten inte ger alldeles klart uttryck för den grundläggande tankegången i promemorian, att bosättningen kan avse annat land än vistelsen. Synpunkten delas av Umeå tingsrätt och Sveriges advokatsamfund.

Västerås tingsrätt anser att i l 5 första stycket bör för undvikande av missförstånd orden ”i brottmål” inskjutas mellan ”som vittne eller' och 'som målsägande i anledning av”. Det kan vidare ifrågasättas om inte deni 9 & föreskrivna skyldigheten att inställa sig är av sådan betydelse att bestämmelsen härom. bör få sin plats omedelbart efter de inledande bestämmelserna. Det förefaller också lämpligt att paragrafen kompletteras med en föreskrift att vad domstolen i det andra landet föreskrivit såsom äventyr för inställelse —— dock inte hämtning— skall gälla här i riket. vilket är den reella innebörden av Sveriges åtagande i konventionen. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker på placeringen av 9 5. Lagen skulle bli lättare att förstå om man flyttade fram paragrafen till ett inledande stadgande och gav detta en mera generell avfattning.

Tvångsmedlen mot tredskande vittnen anknyter till två olika skeden i verkställigheten av vittnesplikten. Vissa tvångsmedel avser vittne som vägrar efterkomma kallelse. Andra tar sikte på vittne som inställt sig men vägrar vittna eller i övrigt fullgöra sina skyldigheter vid rätten. Vid överläggningarna mellan de nordiska länderna har man varit ense om, att särskilda bestämmelser beträffande nordiska vittnen borde tillskapas endast i det först nämnda hänseendet. När vittnet väl har kommit till domstolen. bör däremot bestämmelserna om tvångsmedel i domstols- landets lag tillämpas.

Enighet har vidare rått om att inga andra tvångsmedel skall få förekomma för att förmå vittnet att inställa sig än böter och vite samt förpliktande att ersätta rättegångskostnad. Hämtning av vittne från ett nordiskt land till ett annat skall däremot inte kunna förekomma. Inte heller får andra frihetsinskränkande åtgärder tillämpas i sådant syfte.

Med böter avses i detta sammanhang endast penningböter samt dagsböter i den mån sådana föreskrivs i något av länderna. Det danska systemet med 'lobende bode” bör däremot inte få användas på nordiskt vittne för att förmå vittnet till inställelse. Vite förekommer endast i Finland och Sverige. I Finland är vite inte maximerat. Trots dessa olikheter har enighet rått under de nordiska förhandlingarna om att vite bör få tillgripas.

Bestämmelserna om nordisk vittnesplikt föreslås. som förut har nämnts. bli tillämpliga på den som är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land än domstolslandet. Därmed avses av naturliga skäl att de angivna förut- sättningarna för lagens tillämpning föreligger vid tidpunkten för kallelsen till domstolen. Bestämmelserna i RB gäller alltså i fråga om den som är bosatt i Norge och vanligen vistas där men som vid tillfälligt besök i

• Sida 56
•  Original

Prop. 1974: 95 56

Sverige blir kallad som vittne. exempelvis i samband med en trafikolycka. Är vittnet i detta fall kvar i Sverige vid tiden för inställelsen, kan han alltså med stöd av RB hämtas till rätten, om detta visar sig nödvändigt. Har han återvänt till Norge, kan däremot inga sanktioner komma i fråga från svensk sida. eftersom han inte kallats som nordiskt vittne. I sådant fall får därför ny kallelse utfärdas med tillämpning av de föreslagna vittnes— bestämmelserna.

I promemorian framhålls att särskild uppmärksamhet påkallas i fråga om den som kallats enligt de nordiska reglerna men senare rest in i Sverige och uppehåller sig här vid tiden för inställelsen. Enligt de förut berörda bestämmelserna skulle hämtning inte vara möjlig i detta fall. Vid de nordiska överläggningarna har det emellertid ansetts. att domstolarnas nuvarande möjligheter att låta hämta tredskande vittne som befinner sig i domstolslandet inte kan få sättas åt sidan i fråga om de nordiska vittnena. De föreslagna begränsningarna i fråga om användningen av tvångsmedel på nordiska vittnen bör därför inte gälla för den som finns i riket när hämtning blir aktuell.

Av den tidigare redogörelsen framgår vilka tvångsmedel som i de nordiska länderna kan komma till användning mot vittne som inställt sig vid domstol men vägrar att avlägga ed eller försäkran eller att avlägga vittnesmål. I huvudsak föreligger överensstämmelse mellan de olika lagarna. Vissa skillnader finns emellertid. Särskilt kan nämnas det långa frihetsberövande som kan förekomma i Danmark och Finland. Under de nordiska förhandlingarna har avsteg inte ansetts böra göras från de bestämmelser som gäller i domstolslandet i fråga om den som inställt sig som vittne. .

Enligt promemorian är det angeläget att i samband med vittneslagstift- ningens genomförande förekommande hinder mot delgivning av vittnes- kallelser som innehåller penningsanktion undanröjs. Verkställighet av utdömda processviten och böter i nordiskt land kan komma till stånd enligt de nordiska verkställighetslagarna. När det gäller verkställighet av den sanktion som innebär att vittne åläggs att betala rättegångskostnad före- ligger däremot vissa svårigheter. Genom nordiska verkställighetslagen möjliggörs verkställighet här i riket av bl.a. dom i annat nordiskt land. genom vilken i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad. Svensk dom av samma innehåll får enligt lagen överlämnas för verkställighet till annat nordiskt land. Enligt förarbetena (prop. 1962z203 s. 24) torde med rättegångskostnad avses sådana kostnader som enligt 3l kap. RB kan utdömas i brottmål. Däri innefattas inte rättegångskostnad som ålagts vittne enligt 36 kap. 23 åRB.

I ! &” lagen (1932:540) om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark. Finland, Island eller Norge föreskrivs att laga- kraftägande dom, som i annat nordiskt land meddelats i tvistemål eller angående skadestånd i brottmål gäller också här i riket. Med dom jämställs

• Sida 57
•  Original

Prop. 1974: 95 57

bl.a. lagakraftägande beslut som i tvistemål — i domen eller under rätte- gången -— meddelats angående ersättning för rättegångskostnad. I olika sammanhang har man diskuterat frågan om rättegångskostnadsbeslut som rör vittne omfattas av lagen. Så har skett i betänkandet (SOU l968:40 s. 71) Verkställighet av domar i förmögenhetsrättsliga mål. Frågan om verkställighet av kostnadssanktion mot vittne tas också upp i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 197020) med förslag till lag om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privat- rättens område. Den i promemorian föreslagna lagen jämställer i vissa fall med dom ett beslut om ersättning för rättegångskostnad. Detta sker i tvistemål. under förutsättning att en dom i målet enligt lagen blir gällande här i riket, och i brottmål. om kostnaden skall utgå till enskild part. Rättegångskostnadsbeslut i familjerättsliga mål faller utanför den före- slagna regleringen. Detsamma gäller kostnad som i brottmål skall utges till statsverket. I fråga om beslut varigenom vittne åläggs att utge rättegångs- kostnad anförs i l970 års promemoria att frågan om erkännande av sådana beslut aktualiserar frågan om skyldighet att inställa sig som vittne i annat nordiskt land och att denna fråga övervägs i annat sammanhang. Mot denna bakgrund har man funnit lämpligt att inte inbegripa sådana beslut. Frågan antogs emellertid böra övervägas på nytt. om en nordisk vittnes- plikt införs.

I samband med tillkomsten av nordiska vittnespliktsbestämmelser får enligt nu föreliggande promemoria övervägas sådana ändringar i de nordiska verkställighetslagarna i de olika länderna, att rättegångs- kostnadsbeslut som avser vittne blir verkställbart i annat nordiskt land.

6.8.2. Remissyttrandeml

De föreslagna bestämmelserna godtas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Svea hovrätt anser att. även om vissa skäl talar för att hämtning i undantagsfall borde kunna ske, behovet därav synes så ringa att ett ovill- korligt hämtningsförbud bör bibehållas.

Även överåklagaren [' Stockholms äklagardistrikt finner de föreslagna tvångsmedlen tillräckliga. Vad gäller lagtextens utformning synes det emellertid —— även om bestämmelserna är avsedda att ha karaktären av undantag från RB:s regler — med hänsyn till bestämmelsernas funda- mentala betydelse för vittnespliktcn över huvud taget och till före- byggande av felaktig tillämpning väsentligt att lagtexten utformas så att däri antingen direkt anges vilka tvångsmedel som får tillämpas eller i vart fall görs en hänvisning till de bestämmelser i RB som berör tvångsmedel mot vittne. målsägande och part. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.

Köpings tingsrätt anför däremot att ekonomiska sanktioner är ganska

• Sida 58
•  Original

Prop. 1974: 95 58

verkningslösa mot vissa personer. I ett allvarligt brottmål kan ett vittnes- mål vara avgörande för utgången. Det hade varit önskvärt att möjlighet i undantagsfall tillskapats att begära hämtning av vittne från annat nordiskt land. t.ex. efter särskild prövning av myndighet i det landet att vittnets inställelse vid domstolen är oundgängligen påkallad med hänsyn till målets vikt och vittnesmålets väntade betydelse. Likaså kunde man tänka sig särbestämmelser för gränsdistrikten. Från svensk synpunkt gäller det senast anförda inte målsägande. som har rätt att vägra att yttra sig. Även Iänsåklagaren i Malmöhus län anser att hämtning skall kunna ske. För- eningen Sveriges åklagare uttalar att det från ren åklagarsynpunkt hade varit önskvärt att förslaget kunnat innehålla regler som möjliggjort hämtning. Föreningen inser emellertid att förslaget grundar sig på en sammanjämkning av nordiska intressen och rättsgrundsatser och att önskemålet om sådan hämtning blir svårt att realisera. Föreningen är därför beredd att acceptera förslaget i föreliggande skick.

I promemorian utvecklas hur en person som redan har delgetts vittnes- kallelse i Sverige och därefter återvänder till sitt bosättningsland Norge måste delges ny kallelse såsom nordiskt vittne. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att detta exempel endast bestyrker den kritik som hovrätten har framfört mot vittnespliktens konstruktion i promemorian. Enligt hovrättens mening finns det inte något skäl varför kallelsen måste göras om. Domstolen bör kunna döma ut böter eller vite men ett förord- nande om hämtning kan däremot inte effektueras.

Hovrätten för Övre Norrland uttalar att verkningarna av vittnesplikts- lagen blir beroende av att praxis i fråga om delgivning utomlands av kallelser och verkställighet av utdömda påföljder för utevaro ändras. Vidare ifrågasätter hovrätten vad som i promemorian sägs om att sank- tioner inte kan komma i fråga i nyssnämnda exempel. Den som vistas häri riket skall, även om vittnespliktslagen kommer till stånd. kallas enligt RB. och svenska bestämmelser är i sin helhet tillämpliga på honom. Om vittnet uteblir. skall om laga förfall inte föreligger påföljd utdömas. För en svensk domstol måste det vara mycket svårt att känna till, om en i Sverige kallad person befinner sig i annat nordiskt land vid tiden för förhandlingen. Ett sådant riktigt beslut om utdömande av påföljd för utevaro bör enligt hovrätten kunna verkställas enligt nordiska verkställighetslagen. Huruvida detta sker torde endast bero på viljan därtill i det land där verkställighet begärs.

6.2. Begränsning i vittnesplikten till vissa domstolar 6.2. I Departementspromemorian

Under de nordiska överläggningarna har enighet rått om att vittnesplikten bör begränsas till att gälla endast vid allmänna domstolar. Det eventuella beh0v som kan tänkas föreligga att höra nordiskt vittne vid andra domstolar har bedömts vara så litet, att dessa domstolar bör lämnas utanför regleringen.

Med allmän domstol avses enligt svensk rätt högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna. Detta gäller i fråga om Svea hovrätt också hovrätten i dess egenskap av vattenöverdomstol samt i fråga om tingsrätt domstolen i särskild sammansättning. I detta sammanhang bör särskilt nämnas att fastighetsdomstol utgörs av tingsrätt i viss sammansättning. Härav följer bl.a. att fastigbildningsmål och expropriationsmål numera handläggs av allmän domstol. Även vattendomstolarna har upphört att vara särskilda domstolar och knutits till tingsrättsorganisationen. Vissa tingsrätter utgör i särskild sammansättning vattendomstol utan att därmed ha förlorat sin egenskap av allmän domstol. Också vid handläggning av

• Sida 46
•  Original

Prop. l974: 95 46

tryckfrihetsmål, patentmål eller sjömål är tingsrätt att anse som allmän domstol.

Bestämmelserna om nordisk vittnesplikt föreslås i promemorian bli tillämpliga i de nu angivna situationerna. Utanför tillämpningsområdet faller däremot bl.a. arbetsdomstolen. länsrätt. länsskatterätt. kammarrätt och regeringsrätten.

I norsk rätt räknas till de 'allmindelige domstole" höyesterett, höyesteretts kjaeremålsutvalg. lagmansretterna. herreds- och byretterna och forliksråden. Herredsrett och byrett förblir allmänna domstolar också då de uppträder som forhörsrett. namsrett, skifterett och skjönnsrett. Som forhörsrett dömer underrätten i erkända brottmål med en domare. Namsretten handlägger frågor om exekution och skifteretten konkursmål. Med skjönnsrett avses en särskild processform vid herredsrett eller byrett för vissa värderingsfrågor.

Från norsk sida har under de nordiska överläggningarna begärts att vittnesbestämmelserna skall bli tillämpliga också på vissa särskilda domstolar. nämligen vergemålsretterna, jordskiftesretterna och husleie- retterna. Vergemålsretterna handlägger bl.a. mål om omyndigförklaring. Från de övriga ländernas sida har någon invändning inte rests mot önskemålet.

Till 'de almindelige domstole" räknas i dansk rätt hojesteret, lands— retterna och underretterna samt 50- og handelsretten i Köpenhamn. Boligretter och arbejdsretter inbegrips däremot inte. Från dansk sida har begärts att den nordiska vittnesplikten skulle gälla också vid boligretterna. Detta har godtagits från de övriga ländernas sida.

I finsk rätt är begreppet allmän domstol inte definierat. På grundval av rättegångssystemets uppbyggnad, praxis och doktrin kan det emellertid fastslås att begreppet omfattar högsta domstolen. hovrätterna, häradsrätterna och rådstuvurätterna. Fastighetsbildningsmål och expropriationsmål handläggs i Finland av särskilda domstolar. Detsamma gäller hyresmål. Från finsk sida har därför föreslagits att vittnesplikts- bestämmelserna skall vara tillämpliga. förutom vid de allmänna domstolarna, vid sådana domstolar i Finland som handlägger dessa mål. Någon erinran mot förslaget har inte framförts under de nordiska överläggningarna.

l lsland räknas till de allmänna domstolarna ”byrätterna ” i städerna. På landsbygden hålls s.k. uppbördsting eller extraordinärt ting. Efter dansk förebild finns 'fogderätt'. 'auktionsrätt'. 'skifterätt'. 'tingslysningsrätt' och 'inskrivningsrätt' i civila mål. Brottmål behandlas av 'sakadomur' (brottmålsdomstol). Appelationsinstans är Islands högsta domstol.

6.2.2. Remissyttrandena

Förslaget har lämnats utan erinran. RÅ infrågasätter dock med hänsyn

• Sida 47
•  Original

Prop. 1974: 95 47

till att vittnesförhör förekommer i betydande omfattning vid de svenska hyresnämnderna om inte bestämmelserna om nordisk vittnesplikt borde gälla även vid dessa.

6.3. Åldersgräns för vittnesplikten 6.3. I Departementspromemorian

Någon bestämd minimiålder för vittnesbehörighet förekommer inte i något av de nordiska länderna. Däremot finns föreskrifter om att rätten i fråga om den som är under 15 år—i Norge 10 år— skall särskilt pröva om vittnesförhör skall få ske. Även i övrigt finns särbestämmelser i fråga om så unga vittnen.

I promemorian påpekas att värdet av vittnesförhör med barn i allmänhet torde vara mycket begränsat. I fråga om minderåriga framstår dessutom olägenheterna med inställelse inför domstol i annat land som särskilt påtagliga. På grund av det anförda har man vid de nordiska över- läggningarna enats om att endast den som fyllt 18 år skall få kallas enligt de nordiska vittnesreglerna. Skulle i något fall en yngre person behöva höras, får man alltså söka åstadkomma det på frivillig väg eller begära bevisupptagning inför domstol i det land där han vistas.

6.3.2. Remissyttrandena

Den föreslagna åldergränsen godtas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Länsåklagaren i Norrbottens län anför att vittne under denna ålder mera sällan torde kunna tänkas fara utan sällskap av vårdnadshavare till annat nordiskt land vilket skulle medföra väsentligt ökade kostnader och besvär, varför hörande av yngre vittnen i de flesta fall skulle omöjliggöras redan genom iakttagande av andra begränsningar i vittnesplikten.

Länsåklagaren i Malmöhus län anser behov föreligga att — särskilt i narkotikamål — höra yngre vittnen. Gränsen bör sättas vid 16 år. Det är för dagens ungdomar över 16 år inte förenat med några som helst olägenheter att inställa sig inför domstol i grannland. I ett fåtal fall, då brottet är mycket allvarligt och vittnesmålet är av synnerlig vikt för utgången, anser länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län det angeläget att ha möjlighet att under sanktionshot söka åstadkomma att en person mellan 15 och 18 år inställer sig vid domstolen.

• Sida 48
•  Original

Prop. 1974.- 95 48

6.4. Begränsningar i vittnesplikten med hänsyn till målets och utsagans betydelse m.m.

6". 4. [ Departementspromemorian

Från norsk sida har under de nordiska förhandlingarna framhållits att det knappast kan komma i fråga att låta i Norge bosatta personer bli underkastade mera långtgående krav i fråga om resväg än vad som gäller vid kallelse till domstol inom Norge. Vittnesplikten borde därför begränsas på ett sådant sätt, att långväga vittnen inte kallas utan att starka skäl föreligger att höra vittnet.

Vid överläggningarna har mot denna bakgrund enighet uppnåtts om att inkallelse av nordiskt vittne skall få ske endast under förutsättning att målet är av någon betydenhet, att vittnesutsagan kan antas få väsentlig betydelse för utgången i målet och att det är av väsentlig betydelse att vittnet hörs i domstolslandet. Kallelse till annan domstol än den som handlägger målet skall vidare få ske endast i undantagsfall.

I promemorian framhålls att det är förenat med stora svårigheter att närmare ange gränsen mellan mål av någon betydenhet och övriga mål. eftersom alla omständigheter i samband med målet måste tas med i bedömningen. Domstolen bör ha betydande frihet vid bedömningen. Syftet med bestämmelsen är att i huvudsak undanta i första hand bagatellartade bötesmål och fordringsmål som rör mycket små värden. Andra dispositiva mål om obetydliga värden och objektivt sett utan nämnvärd betydelse i annat hänseende bör också i allmänhet undantas från tillämpningen av lagen. Vid bedömningen bör emellertid också kunna tas hänsyn till om målet för den enskilda parten har avsevärd betydelse. Familjemål och andra indispositiva mål får nästan undantagslöst anses vara av sådan betydenhet. att nordiskt vittne får kallas.

Kravet på att målet skall ha någon betydenhet föreslås i lagtexten komma till uttryck genom en bestämmelse om att rätten skall beakta bl.a. målets betydelse då den överväger att kalla nordiskt vittne.

Den andra begränsningen avser vittnesmålets betydelse för utredningen av målet. I promemorian framhålls i denna del att i Sverige varje person som vet något av betydelse i målet kan höras som vittne. Detta gäller också den som endast i obetydlig män kan bidra till utredningen. Vid överläggningarna har det rått enighet om att man bör undvika vittneskallelser mellan länderna på alltför lösa grunder. Endast när vittnesförhöret kan antas ha väsentlig betydelse för utredningen bör kallelse få ske. Från norsk sida har särskilt framhållits, att man med hänsyn till den interna regleringen i detta avseende knappast kan acceptera att i Norge bosatta personer kallas i andra fall än när det kan anses 'maktpåliggende' att vittnet hörs i annat land, dvs. när särskilda eller möjligen synnerliga skäl föreligger för vittnets hörande. Detta är i allmänhet fallet endast om vittnesmålet är av avgörande eller i vart fall väsentlig betydelse för utgången. Innebörden i kravet att utsagan skall

• Sida 49
•  Original

Prop. 1974: 95 49

antas få väsentlig betydelse varierar självfallet beroende på målets karaktär. Sålunda måste anspråken på utsagans värde sättas lägre i ett allvarligt brottmål. där varje upplysningskälla måste tas till vara, än i ett mindre betydelsefullt mål.

En ytterligare förutsättning för kallelse av nordiskt vittne är enligt promemorian att det är av väsentlig betydelse att vittnet hörs omedelbart inför den dömande domstolen. I de fall då målet är av någon betydenhet och vittnesutsagan är av väsentlig betydelse för utgången i målet, torde i allmänhet också den nu angivna förutsättningen vara uppfylld. Det kan emellertid tänkas fall då bevisupptagning lika gärna kan ske vid domstol i annat nordiskt land. Som exempel kan nämnas att vittnet endast skall yttra sig i några få begränsade frågor som rör föga komplicerade förhållanden. men som ändå intar en nyckelställning vid lösningen av målet i övrigt. I brottmål och särskilt då grova brottmål kan dock subsidiär bevisupp- tagning endast i undantagsfall medges.

En begränsning som anknyter till vikten av bevisomedelbarhet spelar större roll från dansk och norsk synpunkt. eftersom man i dessa länder i betydande utsträckning tillämpar subsidiär bevisupptagning. När en norsk domstol i fråga om vittne som bor utanför avståndsgränserna prövar. om det är 'maktpåliggende' att vittnet hörs vid domstolen, innefattar denna prövning bl.a. frågan om bevisomedelbarheten i det särskilda fallet är av väsentlig eller kanske avgörande betydelse. Om man vill nå en så nära överensstämmelse som möjligt mellan lagarnas lydelse i de olika länderna, kan därför den nu berörda förutsättningen inte utelämnas.

Enligt promemorian visar det anförda att kallelseförutsättningarna inte kan bedömas åtskilda från varandra. Domstolen bör i stället i varje särskilt fall göra en samlad bedömning av målets vikt. vittnesutsagans betydelse som sådan och vikten av att vittnet hörs vid rätten. Vid denna bedömning bör rätten dessutom särskilt beakta de olägenheter vittnet kan komma att åsamkas på grund av resvägens längd eller av annan orsak.

6.4.2. Remissyttrandena

De föreslagna bestämmelserna lämnas i huvudsak utan erinran. Några remissinstanser uppehåller sig vid de tolkningssvårigheter som det i lagförslaget förekommande och i promemorian diskuterade uttrycket ”väsentlig betydelse" kan komma att medföra.

Karlskoga tingsrätt menar att det många gånger är svårt att på ett förberedande stadium avgöra om en omständighet som part vill bevisa saknar betydelse eller inte. Ännu svårare blir det att bedöma en vittnes- utsagas betydelse för själva bevisningen av omständigheten. Det kan ifrågasättas om en gradering skall göras. Om övriga förutsättningar avseende målets betydenhet, olägenheter och kostnader föreligger bör kallelse få utfärdas. Är kostnaderna och olägenheterna små, såsom fallet

• Sida 50
•  Original

Prop. 1974: 95 50

torde vara i gränstrakterna. bör kallelse kunna utfärdas utan några större begränsningar. Det torde vidare vara omöjligt att utan vittnets hörande avgöra vilka olägenheter som kan uppstå för vittnet. Före kallelse bör därför vittnet beredas tillfälle yttra sig i frågan om hans inställning till förhöret.

För att domstolen skall kunna ta ställning till om förutsättningarna för kallande av vittne föreligger, anser Umeå tingsrätt att den som begär vittnesförhöret måste mer ingående än vad nu är fallet ange vad han avser att styrka med förhöret. Enligt tingsrättens uppfattning gäller detta även varje annat vittnesförhör i målet. Domstolen måste ju göra en bedömning utifrån hela bevisläget för att kunna avgöra om det begärda vittnesförhöret kan antas ha väsentlig betydelse inte bara för utredningen utan även för utgången i målet.

Länsåklagaren i Värmlands län anser att uttrycket ”väsentlig betydelse” och det i norska bestämmelser nämnda 'maktpåliggende' kan medföra sådan ingående bevisvärdering som rätten inte bör företa i detta samman- hang. Det borde vara tillräckligt att endast ge en rekommendation om återhållsamhet i fråga om kallelser till nordiska vittnen och att då nämna de omständigheter som därvid bör särskilt beaktas såsom vittnesmålets bety- delse. målets art och olägenheterna för vittnet. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt framhåller att man bör inta en viss restriktiv hållning i fråga om inkallande av vittne eller målsägande med lång resväg vare sig det gäller inländsk eller utländsk person. Det nyssnämnda uttrycket kan därför inte förmodas ha en än mer restriktiv innebörd bara för att att veder- börande måste passera en riksgräns. Föreningen Sveriges rättshjälps- jurister anser att bestämmelsen inte får tolkas alltför restriktivt. Risk föreligger att ett snävt tillämpningsområde urståndsätter lagen.

Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt ifrågasätter om inte i stället i tvistemål ett visst lägsta värde på tvisteföremålet och i brottmål ett minimistraff bör fastslås som undre gräns.

6.5. Vittnesförhör utom huvudförhandling

6.5.1. Departementspromemorian

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är enligt promemorian att skapa möjligheter att höra vittnen omedelbart inför den dömande dom- stolen. Det kan därför synas som om något utrymme för kallelse av nordiskt vittne till förhör vid annan än den dömande domstolen inte skulle finnas. I undantagsfall kan emellertid behov föreligga att kalla nordiskt vittne också i dessa fall.

I det föregående har nämnts bl.a. att det i Danmark förekommer att bevisupptagningen i ett vid landsret anhängigt mål sker vid underrätt. I mål

• Sida 51
•  Original

Prop. 1974: 95 51

vid hojesteret företas vanligen bevisupptagning vid lägre domstol. För norsk rätts de] gäller att vittne aldrig hörs i höyesterett. Ifall som dessa, då den subsidiära bevisupptagningen vanligen samlas till en och samma domstol. är det av värde att den nordiska vittnesplikten får gälla. För svensk och finsk rätts del är det svårare att finna situationer. då det skulle vara motiverat att höra nordiskt vittne vid annan domstol än den som handlägger målet. Man kan emellertid tänka sig det fallet att vittnesförhör enligt 36 kap. 19 % RB hålls i Malmö i ett vid Stockholms tingsrätt anhängigt mål och att det bedöms angeläget att höra ett i Köpenhamn bosatt vittne vid samma tillfälle, för att därmed möjliggöra att vittnena hörs mot varandra. Naturligtvis kan behovet att höra två vittnen samtidigt även motivera bevisupptagning utom huvudförhandling vid den domstol som handlägger målet. I promemorian föreslås därför möjlighet att kalla nordiskt vittne till vittnesförhör utom huvudförhandlingen oavsett om förhöret hålls vid den domstol som handlägger målet eller vid annan domstol. Kallelse till annan än den handläggande domstolen bör emellertid få ske endast om detär oundgängligen nödvändigt.

6.5.2. Remissyttrandena

Remissinstanserna lämnar förslaget i denna del utan erinran. RÅ påpekar dock att i promemorian inte behandlas frågan om den nordiska vittnesplikten också skall gälla vittnesförhör inför domstol under förundersökning i brottmål (23 kap. 13 och 15 55 RB, jfr danska retspleje- loven & 809 och norska straffprocesloven 5266). Vissa formuleringar i den föreslagna lagbestämmelsen synes närmast tyda på att så inte är förhål- landet. Även om något större praktiskt behov av en sådan utsträckning av vittnesplikten knappast torde föreligga. kunde det enligt RÅ:s mening vara lämpligt att i det fortsatta lagstiftningsarbetet uttryckligen beröra proble— met. Liknande synpunkter framförs av länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län:

6.6 Utfärdande av kallelse 6.6. I Departementspromemorian

Med hänsyn till de i promemorian angivna förutsättningarna för att nordiskt vittne skall få kallas har det vid de nordiska överläggningarna ansetts nödvändigt att låta den domstol som handlägger målet svara för kallelsen. Endast domstolen har den överblick som behövs för att avgöra om vittnet skall kallas. Det hindrar inte att part tar med vittne till domstolen på sätt som nu ofta sker. Det sker emellertid helt på frivillig väg Och sanktionerna i vittnespliktslagen blir inte tillämpliga i fråga om sådant vittne.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1974: 95 52

I Danmark och Norge får vittne ett i kallelsen särskilt angivet varsel. Kallelsen innehåller uppgift om hur lång tid efter delgivningen vittnet har rätt att få på sig före inställelsen. Är varslet eller kallelsefristen en vecka och delges vittnet kallelsen fem dagar före inställelsen. behöver vittnet inte bege sig till domstolen utan kan utan vidare utebli. I Finland och Sverige förekommer inte denna ordning. Från danskt och norskt håll har emellertid framställts önskemål om att bestämmelser om kallelsefrist tas in i lagarna om nordisk vittnesplikt. Mot detta har från finsk och svensk sida inte gjorts någon invändning. I promemorian föreslås därför att en bestämmelse om kallelsefrist införs vad gäller nordiska vittnen. Kallelse— fristens längd får bestämmas av domstolen med hänsyn till omständighe— terna i varje särskilt fall.

6.6.2. Remissyttrandena

Promemorians förslag godtas i huvudsak. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller dock att en tillämpning som innebär att en sådan frist utsätts i själva kallelsen kan leda till svårigheter. Ovisshet kommer då att råda om den kallade avser att inställa sig eller inte. Domstolen saknar underlag för att inställa förhandlingen och därigenom bespara parterna onödiga kostnader. Enligt hovrättens mening är det bättre om man från svensk sida uppfyller önskemålet om kallelsefrist genom att, då kallelse begärs, alltid ange den sista dag då denna får delges. Liknande synpunkter anförs av hovrätten för Övre Norrland samt Karlskoga och Västerås tingsrätter.

6.7. Undantag från vittnesplikt m.m. 6.7. I Departementspromemorian

I de nordiska länderna finns särskilda bestämmelser om undantag från vittnesplikt och om förbud att höra vittnen beträffande frågor som omfattas av tystnadsplikt. Syftet med bestämmelserna är att skydda vittnet från den inte sällan svåra intressekollision som det kan innebära att tillgodose det allmänna intresset av att domstolen får riktiga uppgifter samtidigt med att vittnets privata intressen tillvaratas. Genom bestäm- melserna tillgodoses också tystnadsplikt till förmån för utomstående personer. Slutligen skyddas det allmänna intresset av sekretess beträf- fande förhållanden som inte utan skada för landets trygghet eller säkerhet kan avslöjas. Bestämmelserna på detta område är emellertid utformade på olika sätt i de nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att de bestämmelser som gäller i det land där vittnet är bosatt också skall tillämpas då vittnet efter kallelse enligt vittnesplikts-

• Sida 53
•  Original

Prop. 1974: 95 53

lagen hörs i annat nordiskt land. Dessutom har de bestämmelser som gäller i domstolslandet ansetts böra tillämpas. i den mån undantagen där sträcker siglängre. '

Det anförda innebär enligt promemorian att en domstol som hör ett nordiskt vittne blir skyldig att kumulera bestämmelserna i den egna lagen med dem som gäller enligt lagen i det land där vittnet är bosatt. Frågan aktualiseras inte endast när vittnet uttryckligen förklarar att han önskar att slippa vittna. Domstolen har i stor utsträckning att ex officio bedöma vilka hinder som i det särskilda fallet föreligger mot vittnesförhöret eller mot att höra vittnet över särskilda förhållanden. Den föreslagna ordningen förut- sätter att de olika länderna kontinuerligt håller varandra underrättade om gällande bestämmelser i dessa hänseenden. Detta gäller också i fråga om den praxis som utvecklas i dessa frågor.

Om det redan vid tidpunkten för vittneskallelsen är klart att vittnet inte får höras med hänsyn till bestämmelserna i domstolslandet eller det land där vittnet är bosatt, skall vittnet inte kallas. Detsamma kan ibland tänkas vara fallet i fråga om ett vittne som har rätt att vägra vittna. I övrigt får prövningen av hinder mot vittnesförhöret ske först när vittnet har kommit till rätten. Detta torde vanligen bli fallet. Det är givetvis viktigt att domstolen handlar så, att onödiga resor undviks, särskilt när avståndet är långt.

Kumulationsbestämmelsen blir för svensk rätts del inte tillämplig på den som har kallats vid vistelse här i riket. Har han efter kallelsen återvänt till annat nordiskt land och därefter på nytt kallats i det landet, skall kumula- tion dock ske. Bestämmelsen om kumulation gäller också den som visser- ligen är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land, men som inte kallats enligt vittnespliktslagen utan frivilligt inställt sig vid domstolen på parts begäran. I fråga om den som är bosatt i Sverige men av någon anledning kallas medan han uppehåller sig i något annat nordiskt land. är däremot RB:s bestämmelser tillämpliga.

Under överläggningarna har framförts farhågor för att domstolarna lätt kan begå fel vid tillämpningen av ett annat lands bestämmelser. Detta skulle exempelvis kunna leda till att ett vittne ålades vite, som sedan begärdes verkställt i bosättningslandet. fastän vittnet enligt bestäm- melserna i det landet hade rätt att vägra vittna och därför inte borde ha ådömts vitet. En sådan risk kan enligt promemorian inte uteslutas. särskilt inte till en början. I promemorian nämns emellertid att nordiska verkstäl- lighetslagen medger möjlighet att underlåta verkställighet av beslut som beror på misstag. I l ä i lagen sägs nämligen att en i annat nordiskt land meddelad dom på böter —— varmed jämställs rättegångsvite — 'må' verk- ställas. En liknande ordning torde gälla i de andra länderna. Framställ- ningar om verkställighet av beslut om böter och viten prövas i Sverige av kriminalvårdsstyrelsen och i övriga länder av justitiedepartementet i respektive land. Det finns därför möjlighet att i samband med verkstäl-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1974: 95 54

lighetsbegäran pröva om beslut i något fall blivit felaktigt.

6.7.2. Remissyttrandena

Den föreslagna regeln om kumulation av utländska bestämmelser med svensk rätt vid vittnesförhör lämnas i huvudsak utan erinran. Några remissinstanser berör de problem som kan uppstå vid regelns tillämpning.

Svea hovrätt efterlyser en bestämmelse av innehåll, att den kallade i samband med kallelsen bereds tillfälle att inom viss tid efter delgivning yttra sig över omständigheter, som enligt hans mening utgör hinder för inställelse eller förhör. Liknande synpunkter framförs av Södra Roslags tingsrätt.

Som exempel på de tolkningssvårigheter tillämpningen av den före- slagna regeln kan komma att innebära pekar hovrätten för Övre Norrland på begreppet ”vanärande" i 36 kap. 6 5 RB och motsvarande begrepp i t.ex. dansk och norsk rätt samt på vanskligheten att fastställa innehållet i utländsk rätt när det gäller att fastslå vad en tjänsteman på grund av meddelade instruktioner kan vara förhindrad att yttra sig om. Vidare nämner hovrätten de skillnader som finns mellan länderna i strafflatituder för brott av samma typ och den betydelse detta kan ha för tystnadsplikten. Regler om förbud mot vissa slag av vittnesförhör finns även i andra delar av den svenska lagstiftningen än RB. exempelvis i lagen (19691618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Det är hovrätten obekant, huruvida det i andra nordiska länders lagstiftning finns sådana mer fristående bestämmelser, som kan vara att beakta i förevarande sammanhang. Slutligen erinrar hovrätten om vad i promemorian anförs om bosättning och varav framgår att en person med mycket lös anknytning till ett land kan anses bosatt där. Det kan inte enligt hovrättens mening vara rimligt att i sådant fall bosättningslandets lagstiftning skall tillämpas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan om felaktiga beslut av domstol i samband med tillämpandet av de föreslagna kumulations- reglerna behandlats alltför lättvindigt. Det är visserligen riktigt att nordiska verkställighetslagen inte innebär några bindande åtaganden. Men om verkställighet av bötesdomar sker i största utsträckning. kan det inte anses rimligt att administrativ myndighet i verkställighetslandet över- prövar riktigheten av domstolens avgörande. Detta bör i första hand ske genom överklagande till högre instans i domstolslandet och den det gäller bör från sitt hemland få den rättshjälp han kan behöva för att genomföra ett överklagande. Vägrad verkställighet bör inte tillgripas i andra fall än sådana där oriktigheten måste anses så uppenbar, att det kan anses strida mot ordre public att verkställa domen. Även Umeå tingsrätt anser att risken för felaktiga beslut inte beaktats tillräckligt. En förutsättning för underlättande av tillämpningen av kumulationsregeln är inte bara att varje land får underrättelse om gällande bestämmelser i de andra länderna och

• Sida 55
•  Original

Prop. 1974: 95 55

om utvecklingen av rättspraxis utan även att varje domstol hålls under- rättad härom. Även om felaktiga beslut rörande utdömda tvångsmedel kan rättas genom att inte gå i verkställighet måste den prövande myndigheten ha tillgång till fler uppgifter än vad som framgår av nordiska verkstäl- lighetslagen för att kunna göra en rätt bedömning. Vid vägran att verkställa beslutade tvångsåtgärder bör vidare den prövande myndigheten underrätta domstolen härom. Även Södra Roslags. Karlskoga och Västerås tings- rätter. länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Föreningen Sveriges åklagare understryker vikten av fortlöpande information om de i de olika länderna gällande bestäm- melserna om undantag från vittnesplikt.

6.8. Tvångsmedel mot vittne

6.9. Ersättning för inställelse

6.9.1. Departementspromemorian

Under de nordiska överläggningarna har övervägts en ordning som

• Sida 59
•  Original

Prop. 1974: 95 59

skulle innebära att ersättning till nordiskt vittne beräknas så. att den motsvarar _det högsta beloppet vid en jämförelse mellan en beräkning enligt reglerna i domstolslandet och en beräkning enligt reglerna i det land där vittnet är bosatt. Emellertid föreligger omfattande skillnader i de olika ländernas bestämmelser om beräkning av vittnesersättningen. En kumulation skulle medföra tilIämpningssvårigheter, inte minst därför att bestämmelserna i de olika länderna är mycket detaljerade och svåröver- skådliga. En ersättningsberäkning förutsätter ofta tillämpning av flera författningar av olika valör.

Under överläggningarna-har i stället förordats att de olika länderna var för sig utarbetar ersättningsbestämmelser. vilka inbördes överensstämmer i sak. Även om den närmare regleringen av ersättningens beräkning bör ske i särskild kungörelse. böri vittnespliktslagstiftningen anges att ersätt- ningen skall innefatta gottgörelse för resekostnad och kostnad för uppehälle samt ersättning för tidsspillan.

Ersättning till nordiskt vittne och förskott på sådan ersättning bör enligt promemorian alltid utgå av allmänna medel. Frågan om återgäldande till statsverket bör bestämmas enligt de interna reglerna i varje land. Även ett vittne som genom försumlighet orsakat särskilda kostnader skall ersättasi vanlig ordning. En annan sak är att vittnet kan komma att förpliktas att i skälig omfattning ersätta part eller statsverket den rättegångskostnad som vittnet orsakat.

Förskott till vittne av rese- och traktamentsersättning utgår enligt RB endast på begäran. I Danmark utbetalas vanligen förskottet utan särskild begäran i samband med kallelsen. Under de nordiska förhandlingarna har förordats en sådan ordning i fråga om nordiskt vittne och målsägande. Förskottsbetalning bör därvid. när detta bedöms lämpligt, kunna ske genom översändande av färdbiljett.

I promemorian framhålls att ersättningsbestämmelserna skall tillämpas endast när vittnet kallats till domstolen med stöd av vittnespliktsreglerna. Inställer han sig utan kallelse från rätten. bör ersättningen bestämmas helt i enlighet med vad som gäller för sådana fall i domstolslandet.

6.9.2. Remissyttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det är svårt för den myndighet som utfärdar kallelsen att räkna ut och tillhandahålla för- skottet. Detta bör i stället göras av den myndighet som delger kallelsen. Hovrätten hänvisar i detta hänseende till l968 års cirkulär till de allmänna domstolarna och åklagarna.

Promemorieförslaget föranleder vidare endast Köpings tingsrätt att anmärka att det bör anges. då varje land skall utarbeta inbördes överens- stämmande ersättningsregler, i vad mån vittnet är skyldigt eller berättigat att anlita flyg. Tingsrätten ifrågasätter vidare om det är lämpligt att för-

• Sida 60
•  Original

Prop. 1974: 95 60

skottsbeloppet tillställs vittnet direkt. därest man har särskild anledning misstänka tredska från vittnets sida. I sådant fall kunde tänkas en omväg via myndighet i bosättningslandet.

JK kritiserar den lagtekniska utformningen och anser att tillräcklig anledning saknas att skilja mellan kallade och inte kallade vittnen och målsägande. Att vittnesersättning enligt den föreslagna lagen endast skall tillerkännas den som inställer sig efter kallelse framgår redan av 6 s. Det förefaller därför som om 8 sf skulle kunna utgå liksom orden ”efter kallelse" i 75. Efter orden "vid kallelsen' i l 5 första stycket bör i så fall tilläggas "eller, i fall då kallelse ej skett. vid tidpunkten för inresan till Sverige etc." Även hovrätten över Skärte och Blekinge anser att 8 5 kan utgå. Västerås tingsrätt anmärker att enär 8 &" endast synes åsyfta bestämmelserna i 4 och 7 5.5. hänvisningen bör begränsas till dessa lagrum.

6.10 Ansvaret för osann och ovarsam utsaga

6. I 0. I Departementspromemorian

Det får enligt promemorian anses vara en naturlig konsekvens av en utvidgad vittnesplikt att domstolarna i de nordiska länderna kan inskrida med sanktioner mot osann vittnesutsaga vid domstol i annat nordiskt land. Den utvidgade vittnesplikten skulle annars lätt kunna förlora i värde. En sådan utvidgning av straffbarheten torde kräva en uttrycklig lagbe- stämmelse såvitt avser svensk rätt.

Som tidigare nämnts utgör ed eller försäkran en förutsättning för straffansvar enligt svensk rätt men inte i de nordiska länderna i övrigt. Enbart en utvidgning av tillämpningen av 15 kap. 1 och 3 5.5 BrB till att gälla också uppgift som lämnats vid domstol i annat nordiskt land får begränsad verkan med hänsyn till att vittnen hörs utan ed i Danmark och i viss utsträckning också i Norge. Vid sådant förhållande torde det vara nödvändigt att inskrida med sanktioner mot den som lämnar oriktiga uppgifter, alldeles oavsett om utsagan lämnats under ed respektive försäkran eller inte. För en utvidgning av straffansvaret bör därför inte krävas att vittnesförhöret vid domstol i annat nordiskt land hållits under ed eller försäkran. Straff bör i stället kunna utdömas så snart någon vid vittnesförhör inför domstol i annat nordiskt land lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen.

När det gäller påföljden för osann utsaga framhålls i promemorian att det knappast kan komma i fråga annat än att låta varje land tillämpa de straffsatser som gäller för motsvarande brott som begåtts inom det landet. Dessa bestämmelser är ett uttryck för hur allvarligt man i det landet ser på osanna Vittnesuppgifter. Straffsatserna torde visserligen för svensk rätts del ursprungligen ha influerats av att utsagan alltid har avgetts under ed.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1974: 95 61

Detta bör emellertid inte utgöra hinder för att tillämpa samma straffsatser även då utsagan avgivits utan ed. när sådan inte förekommer i det land där vittnesutsagan avgetts. som är fallet i Danmark. När vittnesförhöret skett i Finland eller Norge bör naturligtvis hänsyn tas till om utsagan lämnats utan ed. I dessa fall bör straffet inom de vida latituder som gäller sättas lägre än om osann uppgift lämnats under ed eller försäkran.

Bestämmelserna i 15 kap. 4 & BrB bör också ha motsvarande tillämpning vid osann vittnesutsaga i annat nordiskt land. Det innebär att det inte skall dömas till ansvar, om utsagan är utan betydelse för saken. Detsamma gäller om den osanna uppgiften rör förhållande som vittnet inte hade behövt yttra sig om och omständigheterna innebär skälig ursäkt för honom.

I 15 kap. 14 & BrB finns också bestämmelser om verkan av frivillig rättelse och liknande åtgärder. Enligt 15 kap. 15 & BrB är förberedelse till mened och sådan stämpling till mened som innebär att någon söker anstifta sådan gärning straffbara. Försök till mened är däremot inte straffbart. Dessa bestämmelser bör också äga motsvarande tillämpning när det är fråga om vittnesutsaga vid domstol i annat nordiskt land.

Med anledning av vad som nu anförts förordas i promemorian en ordning som innebär att bestämmelserna i 15 kap. 1. 3. 4. 14 och 15 åå BrB skall äga motsvarande tillämpning om någon hörs som vittne inför domstol i Danmark. Finland. Island eller Norge. och detta även om han hörs utan ed eller försäkran.

En ordning som innebär att" osann vittnesutsaga i nordiskt land blir ett brott enligt svensk lag, medför enligt promemorian inte behov av någon ändring i 2 kap. BrB. Efter en nyligen gjord ändring i 2 kap. 5 5 andra stycket BrB (SFS 1971 :964) kan åtal väckas utan särskilt förordnande av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigat därtill. bl.a. om brottet förövats i Danmark. Finland. lsland eller Norge.

6.10.2. Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser godtar i huvudsak förslaget om utvidgat straffansvar för osann och ovarsam utsaga eller lämnar det utan erinran. Vissa remissinstanser framför dock kritik mot innehållet i den föreslagna bestämmelsen och andra ifrågasätter lämpligheten av densamma. Av några remissyttranden kan utläsas att osäkerhet råder vad gäller det avsedda tillämpningsområdet för det utvidgade straffansvaret.

RÅ efterlyser en särskild undantagsbestämmelse beträffande personer som avses i 36 kap. 13 åförsta stycket 2 och andra stycket RB. Enligt RÅ synes vidare utvidgningen av straffansvaret inte bli begränsad till att gälla förhörsutsagor avgivna enligt vittnespliktslagen. RÅ har ingenting att erinra häremot men menar att särskild föreskrift torde erfordras om en sådan tillämpning inte anses önskvärd. RÅ anmärker vidare att eftersom

• Sida 62
•  Original

Prop. 1974: 95 62

straffmaximum för osann partsutsaga ligger avsevärt under vad som gäller för mened hänvisning bör ske i lagtexten även till 15 kap. 2 & BrB. Hovrätten för Övre Norrland utgår däremot i sin bedömning från att den föreslagna bestämmelsen endast avser vittnen m.fl. som hörs enligt vittnespliktslagen. och anser att detta bör komma till klart uttryck. Hovrätten anmärker vidare att i promemorian inte beaktats huruvida den osanna utsagan skolat medföra straff enligt lagen i det land där brottet begicks. Enligt hovrättens mening kan det inte gärna komma i fråga att som menedsbrott enligt svensk lag anse gärning. som inte är brottslig enligt lagen i det land där gärningen företogs. Hovrätten hänvisar härvid bl.a. till att i prop. 1972198 har föreslagits införande i BrB av en allmän regel om dubbel straffbarhet som förutsättning för svensk lags tillämplighet på brott som begåtts utom riket (se numera SFS l972z812). Även Svea hovrätt erinrar om kravet på dubbel straffbarhet i nyssnämnda proposition. Enligt hovrättens uppfattning bör vid vittnespliktslagens utformning hänsyn tas till de i propositionen angivna principerna.

Västerås tingsrätt framhåller att det i och för sig skulle framstå som oriktigt att göra skillnad mellan nordiskt vittne enligt den föreslagna lagen och annat vittne när det gäller möjligheten att här ådöma straff för osann utsaga i annat nordiskt land. Med hänsyn till den omfattning. som straff- stadgandet bör ha, framstår det emellertid som mindre lämpligt att uppta det i en lag av sådan speciell natur som den förevarande. En sådan utvidgning av området för tillämpningen av aktuella bestämmelser i 15 kap. BrB bör vidare föregås av mera omfattande överväganden än dem som skett i detta sammanhang. Mot den föreslagna bestämmelsen kan dessutom i sak invändas att det inte ter sig tillfredsställande att döma en person för "mened” även om han inte avlagt någon form av ed eller för- säkran. Det kan över huvud ifrågasättas om BrB:s bestämmelser om osann utsaga i förevarande hänseende är så koncentrerade att de utan ändring lämpar sig för tillämpning utanför svenska förhållanden. Tingsrätten anser på grund av det anförda att den föreslagna bestämmelsen bör utgå. Enligt tingsrättens mening utgör denna inte heller en ovillkorlig förutsättning för reglerna i övrigt om nordisk vittnesplikt. Kvar står ju möjligheten för domstolslandet att beivra osann utsaga där.

Svea hovrätt delar de synpunkter på den föreslagna bestämmelsen som anförts av Västerås tingsrätt och anser i likhet med tingsrätten att hit- hörande frågor förtjänar ytterligare övervägande. Det förhållandet att straffbestämmelserna för osann utsaga utformats olika i de nordiska länderna medför även andra mindre tillfredsställande konsekvenser. I enlighet med vad som uttalats i promemorian skall sålunda svensk domstol beträffande en i Danmark utan ed lämnad osann utsaga tillämpa samma straffsatser som för mened men däremot. om sådan utsaga avgivits i Finland eller Norge — med hänsyn till att i dessa länder lägre straffsatser gäller för osann vittnesutsaga som lämnats utan ed — bestämma straffet

• Sida 63
•  Original

Prop. 1974: 95 63

lägre. Enligt förslaget kommer vidare domstolen att få bedöma osann utsaga av part eller målsägande olika beroende på i vilket land gärnings- mannen är bosatt. Så länge straffbestämmelserna i de nordiska länderna är så olika utformade som f.n. är fallet förefaller det hovrätten tveksamt om det alls är lämpligt att införa en bestämmelse som den föreslagna. Såsom i promemorian framhålls skulle visserligen den utvidgade vittnesplikten kunna förlora i värde om inte möjlighet fanns att inskrida med sanktioner mot osann utsaga vid domstol i annat nordiskt land. Det kan emellertid ifrågasättas om inte i de jämförelsevis få fall. där en straffsanktion kan bli aktuell. brott kan beivras i annan ordning. Under den fortsatta utredningen bör därför undersökas om det är möjligt att införa en särbestämmelse i den nordiska utlämningslagen som medger ett utlämningsförfarande i dessa speciella fall.

Länsåklagaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte det utvidgade straffansvaret rätteligen borde intas i BrB. Denna uppfattning delas av länsåklagaren i Värmlands län. som vidare framför att straffbestäm- melsen därjämte i likhet med vad som gäller i övriga nordiska länder torde kunna utsträckas att omfatta alla vittnesutsagor inför svensk domstol oavsett om ed eller försäkran avlagts. Mot bakgrunden av den föreslagna utvidgningen av straffansvaret bör även tillses att domstolarna i de nordiska länderna föreskrivs skyldighet att alltid upplysa vittnen om påföljderna för osanna utsagor. Beträffande sistnämnda fråga framförs liknande synpunkter av länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län. Svea hovrätt anser att den kallade i samband med kallelsen bör erinras om de påföljder han riskerar vid osann utsaga liksom om äventyr för utevaro.

Hovrätten över Skärte och Blekinge. som i huvudsak inte har något att anföra mot den föreslagna bestämmelsen. erinrar om att vittneseden har avskaffats i Danmark och inte heller i Norge eller Finland används i sådan utsträckning som i Sverige. Det kan övervägas om inte eden bör anses vara föråldrad. Vittnet bör på lämpligt sätt få klart för sig att han lämnar uppgifter under ansvar. Hovrätten föreslår därför att en särskild utredning görs om avskaffande av ed och försäkran inför domstol.

6.11. Editionsplikt 6.11.1 Departementsprometnorian

Vid överläggningarna har övervägts om en allmän nordisk editionsplikt borde införas som ett komplement till vittnesplikten. För en sådan lösning talar det nära sambandet mellan vittnesplikten och editionsplikten. Något starkare behov av en sådan ordning torde emellertid inte föreligga. De nuvarande möjligheterna att åstadkomma edition med hjälp av bestäm- melserna om bevisupptagning vid utländsk domstol synes i allmänhet vara fullt tillräckliga.

• Sida 64
•  Original

Prop. 1974: 95 64

Under de nordiska överläggningarna har emellertid förordats en begränsad editionsplikt för nordiska vittnen. Den innebär enligt prome- morian att sådant vittne skall kunna föreläggas att ta med skriftliga dokument till domstolen och förete dem där. Skyldigheten begränsas på samma sätt som skyldigheten att vittna. En sådan ordning torde innebära praktiska fördelar bl.a. genom att man undviker två skilda förfaranden i de fall då den som skall höras som vittne också är skyldig att förete hand- lingar i målet.

Den begränsade editionsplikt som förordats omfattar endast den som faktiskt hörs som vittne eller målsägande. Nära anhörig som utnyttjar sin rätt att inte vittna. kan alltså inte åläggas att förete de handlingar som han innehar. Även i andra fall kan frågan om edition avgöras först sedan det bestämts om vittnesförhör skall äga rum och vad detta skall omfatta med hänsyn till förekommande tystnadsplikt eller andra begränsningar, eftersom editionsplikten begränsas också av bestämmelserna om förbud att höra vittne och rätt för vittne att vägra yttra sig.

1 38 kap. RB finns särskilda regler som inskränker editionsplikten. De anknyter i sak till motsvarande bestämmelser i vittneskapitlet. Den före- slagna bestämmelsen om begränsning av editionsplikten för nordiskt vittne bygger enligt promemorian emellertid formellt sett inte på bestämmelserna i 38 kap. RB utan har konstruerats på annat sätt. Detta hänger delvis samman med att vittnesförbuds- och vittnesbefrielsereglerna i det land där vittnet är bosatt skall kumuleras med motsvarande bestämmelser i domstolslandet. Ett annat skäl är att reglerna i 38 kap. RB syftar på innehavaren av en handling, oavsett om han är vittne eller inte. När det gäller nordiska vittnen bör föreskrivas att editionsplikten inte gäller i fråga om handling vars innehåll är sådant att ett vittne inte får höras eller kan vägra att yttra sig över det. En sådan lösning torde inte innebära någon saklig skillnad jämfört med reglerna i 38 kap. RB . när det är fråga om företeende av handling som innehas av vittne eller av målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan.

l promemorian framhålls att när domstol kallar nordiskt vittne domstolen kan i samband med kallelsen förelägga honom att förete sådan skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis. Editionsföre- läggande kan också utfärdas vid annat tillfälle. Föreläggandet bör innehålla uppmaning att ta med handlingen vid inställelsen för att förete den vid förhandlingen. Föreläggandet kan utfärdas vid vite. Försiktighet bör iakttas i sådana fall där den kallade har rätt att vägra vittnesmål. Innan handlingen företes inför domstolen skall innehavaren få yttra sig. Han får därigenom tillfälle att åberopa tystnadsplikt eller annat skäl för att slippa förete handlingen. Det avgörande är därvid handlingens innehåll. Det kan givetvis hända att den som kallats anses skyldig att vittna men slipper att förete handlingen.

Ett generellt undantag från editionsplikten bör gälla för minnesanteck-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1974: 95 65

ningar och andra uppteckningar för personligt bruk. Detta överens- stämmer med gällande svensk rätt. Undantaget motiveras av att sådana uppteckningar i regel är av strängt personlig karaktär och att upptecknaren därför bör få avgöra om de skall lämnas ut. Vid synnerliga skäl bör han emellertid vara skyldig att lämna ut anteckningarna. Det kan exempelvis vara fråga om ett avgörande vittnesmål i ett grövre brottmål. där vittnet säger sig stödja sin berättelse på sådana anteckningar.

I fråga om ersättning till vittne för kostnader och besvär som orsakats genom editionsföreläggandet. avses domstolslandets lag bli tillämplig. För svensk del finns bestämmelser i 38 kap. 7 & RB om rätt till skälig ersätt- ning. Denna skall utges av enskild part, om parten påkallat editionen. I annat fall utgår ersättningen av allmänna medel.

6.11.2. Remissyttrandena

Vad promemorian i denna del innehåller lämnas utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland anser dock att lydelsen av den föreslagna lagtexten kan erbjuda tolkningssvårigheter i fråga om målsägande som vägrar yttra sig.

6.121mmunitet

_6. 12.1 Departementspromemorian

I lagen (1964:543) om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet föreskrivs att, om någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol som tilltalad. vittne eller sakkunnig i brottmål, skall i fråga om svensk lags tillämplighet Och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som med avseende på honom föreskrivs i bl.a. brottmålskonventionen. Konventionen innehåller i art. 12 en immunitetsregel som alltså gäller som svensk rätt. Enligt denna artikel får vittne eller sakkunnig, som på kallelse inställer sig vid judiciell myndighet i det ansökande landet. inte på dess område lagföras eller fängslas eller på annat sätt underkastas frihetsinskränkning på grund av gärning eller dom från tiden före avresan till domstolslandet. Detta gäller oavsett vilken nationalitet den kallade har. Samma immunitet åtnjuter tilltalad ifråga om sådan till tiden före avresan hänförlig gärning eller dom som inte avses med kallelsen. Immuniteten är tidsbegränsad. Om vederbörande frivilligt stannar kvar i inställelselandet under en sammanhängande tid av 15 dagar efter det hans närvaro inte längre påkallas upphör immuniteten. Detsamma gäller om han efter att ha lämnat landet återvänder dit.

Immunitetsregler finns också i 12 & lagen (1957:668) om utlämning för brott och i 7 5 lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge. De har karaktären av villkor för att utlämning skall medges.

• Sida 66
•  Original

Prop. 1974: 95 66

Vid de nordiska överläggningarna har rått allmän enighet om att en särskild immunitetsregel bör tas in i vittnespliktslagstiftningen och att den till innehållet bör nära ansluta sig till immunitetsregeln i brott- målskonventionen.

För svenskt vidkommande gäller visserligen att immunitetsreglerna i brottmålskonventionen genom 1964 års lag införlivats med den interna lagstiftningen. Immuniteten enligt denna lag avser emellertid endast brottmål. De nordiska vittnesreglerna gäller däremot också kallelse av vittne i tvistemål. Under överläggningarna har också förelegat enighet om att immunitetsregeln bör innehålla uttryckligt förbud mot utlämning till tredje land.

6.12.2. Remissyttrandena

Utformningen av den föreslagna bestämmelsen om immunitet kritiseras av några remissinstanser. Andra åter tar upp frågor rörande personer som förbjudits inresa i riket eller vars inresa är beroende av särskilt tillstånd.

RÅ anser att till förebyggande av tolkningssvårigheter regeln bör utformas i närmare anslutning till art. 12 i brottmålskonventionen på så sätt att orden ”åtalas eller straffas" utbyts mot 'lagförs eller fängslas eller på annat sätt underkastas frihetsinskränkning”. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anför liknande synpunkter men anser att tillägg bör göras med innehåll att stämning i brottmål inte får delges vederbörande. Stäm- ningsansökan till domstol i sådana mål bör dock rimligen inte hindras på grund av att vederbörande av här aktuella skäl befinner sig i riket. Att bestämmelsen om immunitet även gäller vid frivillig inställelse bör anges i lagtexten. Hovrätten för Övre Norrland påpekar att den föreslagna immunitetsregeln inte terde gälla den som efter förvisning återvänt till Sverige för att höras enligt vittnespliktslagen. Problemet synes inte ha uppmärksammats i samband med tillkomsten av motsvarande bestäm- melse i 1964 års lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet. Det är enligt hovrättens mening självklart. att utlänningslagen (19542193) inte bör vara tillämplig. om någon -— åtminstone efter domstols kallelse — inställer sig för att höras som vittne eller motsvarande vid domstol. och ett tillägg av denna innebörd bör i samband med tillkomsten av vittnespliktslagen tillfogas utlänningslagen. Köpings tingsrätt tillägger att det åtminstone i motiven borde utsägas att sådan inresa inte kan föranleda påföljd. Speciellt i dessa fall verkar dock immunitetsperioden onödigt lång.

Statens invandrarverk framhåller att särskilda problem kan uppstå vid kallelse av utlänning som är förvisad eller utvisad från Sverige eller som inte utan visering äger inresa i Sverige. Beslut om förvisning eller utvisning innehåller alltid förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Önskar utlänningen under förbudets giltighetstid återvända till Sverige måste han i

• Sida 67
•  Original

Prop. 1974: 95 67

förväg inhämta särskilt tillstånd därtill. Tillstånd för kort besök i riket för angelägenhet av synnerlig vikt meddelas av Kungl. Maj:t eller invandrar- verket. Utlänning. som är viseringspliktig. får inte inresa i Sverige förrän han erhållit visering. Detta gäller även utlänning som med giltigt uppe— hållstillstånd vistas i annan nordisk stat. Visering meddelas av invand- rarverket eller under vissa omständigheter av vederbörande svenska beskickning. Nu berörda problem bör beaktas i förevarande lagstiftnings— arbete. Även Umeå tingsrätt och Föreningen Sveriges tingsrättsdomare framför liknande synpunkter.

6.13. Målsägande

6.13.1. Departementspromemorian

Förhör med målsägande utgör i brottmål en viktig upplysningskälla. I Danmark och Norge hörs också målsäganden som vittne. Även i Finland och Sverige fyller målsägandeförhöret ofta en roll som i betydelse kan jämställas med vittnesförhöret. Det kan enligt promemorian knappast komma i fråga att lämna målsägandeförhöret utanför en nordisk lagstift- ning om vittnesplikt. Vid de nordiska överläggningarna har därför enighet rått om att införa skyldighet för målsägande att inställa sig för förhör vid domstol i annat nordiskt land. Med hänsyn till den olikartade nationella regleringen av målsägandeförhöret blir vissa särbestämmelser nödvändiga.

] fråga om målsägande som är bosatt i Finland och hörs i Sverige inställer sig inte några problem. eftersom hans ställning i båda länderna är densamma. När det gäller en målsägande som är bosatt i Danmark eller Norge och hörs vid svensk domstol uppkommer frågan om han skall höras som vittne, eftersom en sådan ordning gäller i hans hemland, eller om han skall höras enligt RB:s ordning. Övervägande skäl talar för att han hörs enligt den ordning som gäller i fråga om svensk målsägande. Den-syn på målsägandens ställning i processen som ligger till grund för RB bör ha giltighet även i fråga om målsägande som kallas enligt vittnespliktslagen.

Ifråga om en person som är bosatt i Sverige eller Finland och som skall höras vid domstol i Danmark eller Norge. framhålls i promemorian. att det skulle framstå som stötande att en målsägande, som i sitt hemland inte lämnar sin berättelse under straffansvar. iett annat land skall tvingas yttra sig under hot om straff för osann utsaga eller att han skall kunna förmås att yttra sig under hot om häkte eller annan sanktion. Däremot synes hinder inte böra möta mot sådana tvångsmedel som endast syftar till att få måls- äganden att inställa sig. ' .

Målsägande hörs i Finland och Sverige utan ed eller försäkran och menedsbestämmelserna är därför inte tillämpliga på honom. I Danmark och Norge hörs målsäganden däremot som vittne under straffansvar. Från

• Sida 68
•  Original

Prop. 1974: 95 68

dansk och norsk sida har man förklarat sig beredd att i lagen ta in bestämmelser av innebörd att den som är bosatt i Finland eller Sverige och enligt reglerna i dessa länder är att anse som målsägande skall höras utan ed eller försäkran och utan att riskera någon straffsanktion för osann utsaga. Påtryckningsmedel i syfte att få honom att yttra sig skall inte förekomma.

6.132. Remissyttrandena

Promemorians förslag lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland anmärker dock att i enlighet med vad tidigare anförts målsägande i Finland i vissa frågor kan höras under sanningsför- säkran. Under ifrågavarande rubrik förutsätts det att målsägande hörs i Finland utan försäkran. Promemorian lämnar inte svar på frågan om man från finsk sida varit villig att undanta svensk målsägande från reglerna om att målsägande kan höras under sanningsförsäkran.

Föreningen Sveriges tingsrättsdomare anser att lagtexten synes oklar i fråga om tillämpligheten av 2 så på målsägande. I 5-8 åå anses att dessa lagrum gäller även målsägande. I 2 5 första och tredje styckena talas däremot endast om vittne och vittnesutsaga. Västerås tingsrätt framför liknande kritik.

6.14. Partsförhör

6.14. ! Departementspromemorian

Vid de nordiska överläggningarna har övervägts att införa en plikt också för parter att inställa sig vid domstol i annat nordiskt land. Det har påpekats att partsförhör ofta är en lika viktig upplysningskälla som vittnes- och målsägandeförhören. Enighet har därvid rått om att en sådan instäl- lelseplikt i huvudsak borde inskränka sig till mål som rör vårdnaden om barn, faderskapsmål och mål om äktenskaplig börd. I fråga om de nu nämnda måltyperna är det ofta mycket angeläget att rätten kan höra parterna personligen, vare sig det sker under sanningsförsäkran eller inte.

Det har under överläggningarna rått enighet om att inställelseplikten bör anknytas till de bestämmelser som gäller för nordiskt vittne och sålunda endast avse den som fyllt 18 år. lnställelse skall endast kunna påfordras under de förutsättningar som gäller för vittnesförhör. Med hänsyn till de aktuella målens art torde målen praktiskt taget alltid få anses vara av tillräcklig betydelse. Hämtning skall endast få ske av part som uppehåller sig i domstolslandet. Förekommande hinder mot hörande av part under sanningsförsäkran eller annars angående särskilda förhållanden bör kumuleras. Editionsplikten skall också gälla part och han bör skyddas av

• Sida 69
•  Original

Prop. 1974: 95 69

immunitetsregeln. De angivna bestämmelserna bör tillämpas också när parten inställt sig personligen utan kallelse.

6.14.2. Remissyttrandena

Promemorians förslag lämnas med några redaktionella påpekanden rörande lagtexten i allt väsentligt utan erinran.

Det hade enligt Iänsäklagaren i Värmlands län varit av. intresse om promemorian redovisat de överväganden som förekommit vad gäller den föreslagna begränsningen av möjligheten att inkalla part till endast vissa mål. Med hänsyn till partsförhörets betydelse som bevismedel måste ifrågasättas om inte sådana regler kunnat formuleras beträffande immunitet m.m. att partsförhör i annat nordiskt land kunnat möjliggöras i större utsträckning.

7. Delgivning och bevisupptagning inom Norden

7.1. Rätt att sända framställning om delgivning och bevisupptagning direkt till behörig myndighet

7.1.1. Departementspromemorian

Enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet är endast domstolar och åklagarmyndigheter berättigade att sända framställning direkt till den myndighet som skall verkställa åtgärden. Annan myndighet är hänvisad till att göra framställning via konsul eller på diplomatisk väg med stöd av 1954 års Haagkonvention eller att anlita förfarandet i delgivningskonventionen. Eftersom framställning om bevisupptagning enligt 1954 års konvention endast kan göras av judiciell myndighet. är det enligt promemorian i praktiken endast delgivningsframställningar som måste göras på detta mera omständliga sätt.

Frågan om direkt skriftväxling mellan myndigheter i de nordiska länderna har i tidigare sammanhang varit uppe i Nordiska rådet (se rekommendation nr 20/1954).. Juridiska utskottet underströk i detta ärende, att förslaget endast avsåg det rent tekniska vidarebefordrandet av brev och inte tog ställning till i vilken utsträckning myndigheterna i de nordiska länderna hade rätt att hänvända sig till varandra. Från norsk sida uttalades att en sådan ordning i stor utsträckning redan gällde i Norge varför några särskilda bestämmelser inte behövdes. Från dansk sida till- styrktes den föreslagna ordningen i den mån ärendet i fråga inte var av hemlig natur eller krävde koordinerad behandling eller Danmarks förhål- lande till andra, icke-nordiska länder nödvändiggjorde särskild behandling. Med dessa uttalanden förklarades ärendet vara slutbehandlat för dansk och norsk räkning.

• Sida 70
•  Original

Prop. 1974: 95 70

För svensk del finns särskilda bestämmelser om direkt skriftväxling i fråga om vissa rättsområden, t.ex. i kungörelsen (1935z575) angående skriftväxling med utländska myndigheter i sådana frågor om hand- räckning. som avses i konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige. Danmark. Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning, kungörelsen (19622513) med vissa föreskrifter om indrivning och redo— visning av underhållsbidrag, fastställda i Danmark. Finland, Island eller Norge samt kungörelsen (1962'2514) angående indrivning i Danmark. Finland, Island eller Norge av underhållsbidrag. Svenska myndigheters kontakter med utländska myndigheter torde i övrigt regelmässigt få ske genom UD.

Under de nordiska överläggningarna har rått enighet om att också andra myndigheter än domstolar och åklagarmyndigheter borde få möjlighet att vända sig direkt till myndighet i annat nordiskt land med framställning om delgivning. Endast statliga myndigheter borde komma i fråga.

I promemorian uttalas att det från svensk sida inte synes föreligga något hinder mot att framställningar om delgivning från andra statliga myndig- heter än domstolar och åklagarmyndigheter sänds direkt till myndighet i annat nordiskt land som har att ombesörja delgivningen. Möjligheten till avtal om direkt skriftväxling framhålls särskilt i Haagkonventionerna. När det gäller bevisupptagning förutsätts i 1954 och 1970 års Haagkonventioner och brottmålskonventionen att framställning om bevisupptagning görs av judiciell myndighet. Rättshjälpsprotokollet utgår från denna närmast självklara begränsning, som bör tas till utgångspunkt också för det vidgade nordiska samarbetet. Framställning om bevisupptagning får därför även i fortsättningen göras endast av domstol och åklagarmyndighet.

7.1.2. Remissyttrandena

Svea hovrätt betecknar det som ett framsteg att direkt skriftväxling mellan berörda statliga myndigheter möjliggörs i förhållande till samtliga nordiska länder. Liknande uttalanden görs av Västerås tingsrätt och över- åklagarna i Stockholms och Malmö äklagardistrikt.

Med hänsyn till den i promemorian tidigare berörda svårigheten att få kallelser som innehåller vitesförelägganden delgivna i Norge ifrågasätter RÅ om inte detta problem borde undanröjas genom en uttrycklig klausul i konventionen. Alternativt kan anges i vittnespliktslagen att andra tvångs- medel enligt RB än hämtning får användas. Överåklagaren iStockholms äklagardistrikt anmärker att enligt brottmålskonventionen, vilken ratifi- cerats av bl.a. Danmark, Norge och Sverige, gäller att i 36 kap. 20 & RB angivna påföljder för utevaro inte får tillämpas beträffande vittne. som delgetts kallelse i konventionsstat genom förmedling av utländsk myndig- het. Mot denna bakgrund och då ju brottmålskonventionen är avsedd att jämväl fortsättningsvis äga tillämpning i den mån den nu föreslagna

• Sida 71
•  Original

Prop. 1974: 95 71

konventionen inte föreskriver annat synes det nödvändigt att på ett mera påtagligt sätt än vad som skett i promemorian uppställa konkreta förslag till en reglering som medför att nu föreliggande hinder mot ett förverk- ligande av den reella vittnesplikten undanröjs. Det synes därför vara av största vikt att sådana föreskrifter kommer till direkt uttryck i konven- tionens inledande artikel.

Svea hovrätt pekar på att konventionsförslaget inte anger vilka myndig- heter, som äger göra framställning om bevisupptagning. I likhet med vad som skett i rättshjälpsprotokollet bör för tydlighetens skull anges att framställning endast kan göras av judiciell myndighet.

7.2. Behörig myndighet att motta framställning om delgivning och bevisupptagning

7.2.1. Departementspromemorian

En framställning med stöd av rättshjälpsprotokollet om delgivning eller bevisupptagning i Danmark kan i både tvistemål och brottmål sändas till domstolen i den domkrets, där den som söks för delgivningen eller bevisupptagningen är bosatt eller uppehåller sig (i Köpenhamn till Praesi— denten for Köbenhavns Byret). Framställning om delgivning eller bevisupptagning i brottmål bör dock i första hand sändas till politimesteren i den politikrets där den som söks är bosatt eller uppehåller sig (i Köpenhamn Politidirektoren och på Färöarna Landfogeden). Råder ovisshet om i vilken politikrets den sökte uppehåller sig eller finns det annat skäl för detta kan framställningen sändas till vederbörande stats- advokat eller till Rigsadvokaten, Köpenhamn. Avser framställning bevisupptagning eller delgivning på Grönland sänds den till Ministeriet for Grönland, Köpenhamn.

Framställning om delgivning i tvistemål eller om bevisupptagning i Norge sänds till vederbörande herreds— eller byrett. Avser framställningen delgivning i brottmål, sänds den till vederbörande politimester.

En begäran från domstol eller åklagare i Danmark eller Norge om delgivning i Sverige sänds till länsstyrelsen i det län där den som söks för delgivningen bor. Framställning om bevisupptagning sänds till den underrätt inom vars domkrets den som söks bor eller uppehåller sig. Har denne medgett att bevisupptagningen sker vid annan underrätt, sänds framställningen dit.

Vid de nordiska överläggningarna rådde enighet om att de nu angivna myndigheterna också i fortsättningen bör utgöra mottagarmyndigheter. Från finsk sida föreslogs att framställning till Finland skulle sändas till länsstyrelse, om den avsåg delgivning, och till underrätt om den avsåg bevisupptagning i enlighet med vad som gäller för Sveriges del.

• Sida 72
•  Original

Prop. 1974: 95 72

7.2.2. Remissyttrandena

Vad i promemorian anförs under denna rubrik föranleder endast Iänsåklagaren i Norrbottens län att framhålla att de myndigheter, mellan vilka skriftväxling skall ske. bör bestämmas så att snabbheten i förfarandet inte förloras.

7.3. Kostnaden för delgivning och bevisupptagning 7.3.1 Departementspromemorian

Man enades vid överläggningarna om att inte företa någon ändring i sak i den ordning som f.n. gäller enligt art. 3 i rättshjälpsprotokollet. Kostnaden för delgivning och bevisupptagning skall alltså bestridas av den stat inorn vars område den begärda åtgärden vidtas. Från huvudregeln undantas kostnaderna för annan sakkunnigbevisning än blodundersökning. Sådana kostnader kan ofta uppgå till mycket stora belopp. Det måste därför enligt promemorian anses rimligt att kostnaden får återkrävas.

Denna ordning innebär bl.a. i fråga om bevisupptagning stora fördelar för den part som åberopat bevisningen. Han blir inte skyldig att återgälda kostnaden. som fallet skulle ha varit om kostnaden utgått av allmänna medel i domstolslandet. Man kan ha olika uppfattningar om det rimliga i en sådan ordning. Fördelarna med att slippa kostnadsreglering länderna emellan har emellertid ansetts så stora, att det fått fälla utslaget.

7.3.2. Remissyttrandena

Den föreslagna regleringen har inte mött någon kritik.

7.4. Språkfrågan

7.4.1. Departementspramemorian

Den nära släktskapen mellan de danska. norska och svenska språken har enligt promemorian gjort bestämmelser om tillämpligt Språk och översättning överflödiga.

Framställning om delgivning och bevisupptagning mellan myndigheter i Danmark, Norge och Sverige avfattas på den ansökande myndighetens språk. Delgivningsbevis liksom protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagning upprättas på den verkställande myndighetens språk. I tilläggsprotokollet har däremot fått anges, att handlingar som är avfattade på isländska skall i erforderlig omfattning åtföljas av bestyrkt översättning

• Sida 73
•  Original

Prop. l974:95 73

till danska. norska eller svenska.

När Finland kommer med träder språkfrågan i förgrunden. Handlingar som avfattats på finska måste i viss utsträckning översättas till annat nordiskt språk. Vid de nordiska överläggningarna rekommenderades följande ordning.

Framställning om delgivning eller bevisupptagning skall alltid vara avfattad på något av danska, norska och svenska språken eller åtföljas av översättning till något av dem. Från finsk sida upplystes att delgivningen och bevisupptagningen i Finland ofta kan företas utan att handlingarna översätts till finska. I den mån översättning behöver göras kan detta i viss utsträckning ske vid myndigheten.

Från den nämnda regeln görs det undantaget, att handling som skall delges inte behöver vara översatt om den som söks för delgivningen frivilligt mottar handlingen.

Kravet på översättning till danska. norska eller svenska språket skall även gälla i fråga om delgivningsbevis liksom andra handlingar som föranletts av en delgivningsframställning. Protokoll från bevisupptagning och tillhörande handlingar skall däremot upprättas på språket i den stat där bevisupptagningen har ägt rum. Handlingar rörande verkställd bevisupptagning i Finland skall sålunda normalt inte följas av någon översättning till annat nordiskt språk utan översättning får i princip ombesörjas av den myndighet som gjort framställningen om bevisupptagning.

Genom att Finland är tvåspråkigt ställer det sig emellertid i allmänhet lättare att i Finland åstadkomma en översättning av finska bevisupp- tagningsprotokoll till svenska språket än att översättning sker i den ansökande staten. Från finsk sida förklarades därför, att en begäran om sådan översättning i allmänhet skulle efterkommas.

Som framgår av vad som har sagts nu kommer enligt promemorian behövlig översättning av framställningar, delgivningsbevis och bevisupp- tagningsprotokoll att ske i Finland. I fråga om protokoll från bevisupptagning i Finland gäller dock detta endast om översättning begärts av den ansökande staten. Vid överläggningarna förordades att kostnaden för översättning som sker i Finland skall kunna föranleda kostnadskrav mot ansökande myndighet endast om översättningskostnaden uppgår till större belopp.

7.4.2. Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser lämnar förslaget i huvudsak utan erinran. Viss kritik går ut på att behovet av översättning torde vara större än vad som förutsätts i promemorian.

JK anmärker att handlingar avfattade på finska eller isländska undantagslöst torde få översättas. Med hänsyn härtill bör översättning

• Sida 74
•  Original

Prop. 1974.- 95 74

regelmässigt ske utan särskild begäran. RÅ delar denna uppfattning och framhåller att en föreskrift om översättning utan särskild anmodan inte synes bli särskilt betungande för det land där bevisupptagningen skett. eftersom avsevärda kostnader för översättning skall ersättas av den stat som gjort framställningen. Liknande synpunkter på frågan om över- sättning skall ske först efter särskild begäran framförs av länsåklagaren i Göteborgs och Bohus län.

Köpings tingsrätt och överåklagaren i Malmö åklagardistrikt är tveksamma inför påståendet i promemorian att den nära släktskapen mellan de danska, norska och svenska språken gör bestämmelser om tillämpligt språk och översättning överflödiga. Tingsrätten ifrågasätter om det inte är lämpligt med någon *anvisningstolk' till vilken man i vissa fall kan vända sig.

Mot den föreslagna bestämmelsen att handling som skall delges inte behöver översättas om vederbörande frivilligt mottar den anmärker statens invandrarverk att innebörden härav inte har utvecklats i promemorian. Frivilligheten i sig kan dock enligt verkets mening inte rent allmänt anses vara ett kriterium på att en översättning är onödig. Exempelvis kan en i Sverige bosatt inte finskspråkig person sökas för delgivning av handlingar på finska. Det faktum att han — kanske av oförstånd eller av räddhåga inte protesterar när handlingarna överlämnas till honom kan innebära att han plötsligt finner sig vara delgiven ett kanske omfångsrikt och för honom helt obegripligt material. som han eventuellt snarast måste ta ställning till. Verket anser detta vara otillfredsställande. I konventionstexten bör därför enligt verkets uppfattning anges att handlingen inte behöver översättas. om den som söks för delgivning. sedan han upplysts om möjligheten att få handlingen översatt, uttryckligen förklarar sig inte begära översättning av densamma och frivilligt mottar handlingen.

Karlskoga tingsrätt förmodar att meningen väl är att översättning skall överlämnas om den sökte inte godtar handlingen på det främmande språket utan påfordrar översättning. Konventionstexten bör i så fall ge uttryck härför.

8. Bevisupptagningskonventionen

8.1. Allmänt

Såsom inledningsvis anförts antogs under Haagkonferensens för inter- nationell privaträtt elfte session ett förslag till konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Konventionen utgör en ytterligare påbyggnad till de förut nämnda Haagkonventionerna rörande samma ämnen och reglerar till skillnad från dessa inte endast bevisupptagning vid domstol utan innehåller även närmare regler om bevisupptagning utom rätta genom diplomatisk eller

• Sida 75
•  Original

Prop. 1974: 95 75

konsulär personal eller för ändamålet särskilt utsedda personer (commissioncrs).

För att tillgodose önskemålet om ett enklare och snabbare förfarande än det som gäller enligt 1905 och 1954 års konventioner skapar konventionen ett nytt system för översändande av framställningar om bevisupptagning. Det nya systemet motsvarar det som i fråga om delgivningsframställningar infördes genom delgivningskonventionen.

Konventionen ersätter i förhållandet mellan stater som ratificerat den art. 8-16 i 1905 och 1954 års Haagkonventioner. Den har som förut nämnts hittills ratificerats av Danmark. Norge och USA samt trätt i kraft den 7 oktober 1972. Den har även undertecknats av Frankrike, Portugal, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Ytterligare ett antal stater väntas inom den närmaste tiden komma att tillträda konventionen.

8.2 Översikt över konventionsbestämmelserna .

Enligt art. 1 första stycket (jfr art.15-l7) avser konventionen bevisupptagning utomlands i mål eller ärende av civil eller kommersiell natur. Den är alltså inte tillämplig i brottmål och inte heller i mål eller ärenden av fiskal eller administrativ natur. I likhet med 1905. 1954 och 1965 års Haagkonventioner saknar konventionen närmare bestämning av begreppen civil och kommersiell. Det har förutsatts att några svårigheter vid den praktiska tillämpningen inte skall behöva vållas därav.

Art. 1-14 behandlar bevisupptagning vid domstol. Framställning kan göras endast av judiciell myndighet (art. [första stycket). Framställningen får avse inte endast upptagande av bevis utan även "annan till rättegången _ hörande åtgärd". Med en så vid beskrivning har det ansetts nödvändigt att särskilt ange, att delgivning av handling. säkerhetsåtgärd eller verkstäl- lighetsåtgärd inte omfattas (art. I tredje stycket).

Enligt art. 1 andra stycket får framställning om bevisupptagning göras endast om beviset är avsett att användas i en påbörjad eller framtida rättegång. Bestämmelsen möjliggör framställning om bevisupptagning till framtida säkerhet.

I art. 2första stycket föreskrivs att varje konventionsstat skall utse ett centralt organ som mottar framställningar om bevisupptagning och översänder dem till myndighet som är behörig att vidta den begärda åtgärden. Framställning sänds till det centrala organet i den anmodade staten utan förmedling av någon annan myndighet i den staten (art. 2 andra stycket). Enligt art. 13 första stycket sänds handlingarna tillbaka samma väg. Fördragsslutande stat får enligt art. 24 utse andra myndigheter vid sidan av centralorganet och besluta om dessas behörighet. Enligt art. 25 får fördragsslutande stat med flera rättsordningar tillägga myndighet som hör till någon av dessa exklusiv behörighet att uppta bevis.

] art. 3 anges vilka uppgifter framställningen skall innehålla. vilket

• Sida 76
•  Original

Prop. 1974: 95 76

innebär en nyhet i förhållande till de tidigare konventionerna. I allt väsentligt torde bestämmelserna motsvara gällande praxis. Art. 4 behandlar språkfrågan. Enligt första stycket skall framställning avfattas på mottagarlandets språk eller åtföljas av en översättning till det språket. Andra stycket innehåller den nyheten att fördragsslutande stat är skyldig att motta framställning på engelska eller franska språket, om särskilt förbehåll häremot inte har gjorts enligt art. 33. En särskild regel ges för stat med mer än ett officiellt språk. I fjärde stycket öppnas möjlighet för fördragsslutande stat att förklara sig godta framställning också på annat än de nämnda språken. Enligt art. 28 b) får två eller flera stater inbördes överenskomma om avvikelser från de nämnda bestämmelserna.

Närmare regler om verkställigheten av den begärda åtgärden återfinns i art. 5—12. Regleringen är utförligare än i de tidigare konventionerna men innehåller i sak endast några få nyheter.

Art. 5 föreskriver skyldighet för mottagarlandets centralorgan att genast underrätta avsändarmyndigheten om brister i framställningen. Finner sig myndighet som fått en framställning för verkställighet inte vara behörig. skall den enligt art. 6 vidarebefordra ansökningen till behörig myndighet. Ansökande myndighet underrättas på begäran om tid och plats för bevisupptagningen (art. 7).

Art. 8 innehåller en saklig nyhet. Fördragsslutande stat kan avge förklaring, att domare vid ansökande myndighet i annan stat får närvara när den begärda åtgärden vidtas. Närvarorätten kan göras beroende av särskilt tillstånd av därför utsedd myndighet.

Liksom tidigare gäller som huvudregel, att den myndighet som vidtar den begärda åtgärden har att i fråga om förfarandet tillämpa sin egen stats lag (art. 9 första stycket). Beträffande skyldigheten att efterkomma begäran om iakttagande av viss form innebär art. 9 andra stycket en ändring i förhållande till art. 14 andra stycket i 1954 års konvention. Sådan begäran skall i allmänhet efterkommas. Detta behöver emellertid inte ske om den önskade formen är oförenlig med lagen i den anmodade staten eller om den inte kan tillämpas på grund av intern praxis eller praktiska svårigheter.

Enligt art. 10 skall den anmodade myndigheten använda lämpliga tvångsmedel i den utsträckning som följer av den interna lagen. Art. 11 innehåller bestämmelser om rätt att vägra vittna m.m. Den person som skall höras eller i övrigt fullgöra något har rätt att vägra medverka, om han har rätt eller skyldighet till sådan vägran enligt lagen i den anmodade staten. Under vissa förutsättningar får han också åberopa lagen i den stat som har gjort framställningen. Fördragsslutande stat kan avge förklaring att också lagen i tredje stat får åberopas. Av art. 27 b) följer att intern lag eller praxis som innebär mindre restriktiva krav har företräde framför konventionen. Art. 28 d) möjliggör för två eller flera stater att avtala om avvikande regler. Art. 12 anger i vilka fall den anmodade staten får vägra

• Sida 77
•  Original

Prop. 1974:95 77

efterkomma framställning om bevisupptagning.

Art. 14 behandlar kostnadsfrågan. Huvudregeln är liksom hittills, att ingen avgift eller kostnadsersättning av något slag får utkrävas för vidtagande av den begärda åtgärden. Undantagen från denna regel är mycket begränsade. Till skillnad från vad som gäller enligt 1954 års konvention skall den anmodade staten inte kunna kräva ersättning för utbetald vittnesersättning eller för kostnad för stämningsmans medverkan. Ersättning får däremot begäras för vad som utbetalts till sakkunniga och tolkar. Vidare får ersättning krävas för de kostnader som uppkommit genom att ett särskilt förfarande kommit till användning på den sökande myndighetens begäran. I art. 14 tredje stycket finns en särskild kostnadsregel som avser fall då bevisupptagning i det anmodade landet inte kan ske vid domstol utan får ombesörjas av särskilt utsedd person. Samtycker den ansökande myndigheten till sådant förfarande får den betala kostnaderna. Art. 26 möjliggör för en stat att kräva ersättning för vissa åtgärder om det krävs av konstitutionella skäl. I sådant fall får varje annan stat framställa samma begäran hos den staten. Bestämmelsen har tillkommit på begäran av USA.

Art. 15—22 behandlar bevisupptagning utom rätta genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller särskilt utsedd person. Annan åtgärd än upptagande av bevis omfattas däremot inte av bestämmelserna. Dessa saknar egentlig motsvarighet i 1905 och 1954 års konventioner och har _ tillkommit främst på tillskyndan av USA och Storbritannien. Dessa stater använder sig i stor utsträckning av konsuler och s.k. commissioners för bevisupptagning utomlands. Fördragsslutande stat kan i större eller mindre utsträckning utesluta tillämpningen av bestämmelserna. Förbehåll kan sålunda enligt art. 33 första stycket göras i fråga om tillämpningen över huvud taget av dessa bestämmelser. Enligt art. 28 g) kan fördragsslutande stater sinsemellan avtala om avvikelser från bestämmelserna. Bestämmelserna är dessutom utformade så att deras tillämpning är eller kan göras beroende av särskilt tillstånd.

Art. 15 och 16 behandlar bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman, medan art. 17 innehåller regler om bevisupptagning genom särskild förordnad person (commissioner. commissaire). Bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman får enligt art. 15 första stycket ske utan särskilt tillstånd, om åtgärden rör medborgare i den stat tjänstemannen representerar. Fördragsslutande stat har emellertid enligt art. 15 andra stycket möjlighet att göra rätten att ta upp bevis beroende av tillstånd. Avser bevisupptagningen medborgare i annan stat än som nämnts förutsätts enligt art. 16 särskilt tillstånd. Enligt art. 17 krävs alltid tillstånd till bevisupptagning genom commissioner. Fördragsslutande stat kan enligt art. 16 andra stycket och art. 17 andra stycket förklara att tillstånd inte behövs för där avsedd bevisupptagning.

Bevisupptagning enligt art. 15- 17 sker utan användande av tvångsmedel.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1974: 95 78

Enligt art. 18 kan fördragsslutande stat förklara att den som upptar beviset får ansöka hos behörig myndighet om att tvångsmedel ställs till hans förfogande.

När tillstånd till bevisupptagning meddelas eller ansökan om tvångsmedel bifalls får myndigheten ställa upp sådana villkor som den anser behövliga (art. 19). I art. 20 föreskrivs att den som berörs av bevisupptagning utom rätta har rätt att anlita juridiskt biträde och art. 21 innehåller vissa bestämmelser som syftar till att bereda den som skall höras rättsskydd. Enligt art. 22 får framställning om bevisupptagning vid domstol göras, om utomrättslig bevisupptagning inte kunnat genomföras.

Det avslutande kapitlet i konventionen innehåller allmänna bestämmelser. Enligt art. 23 kan fördragsslutande stat senast vid anslutningen förklara att den inte efterkommer sådan framställning om bevisupptagning som avser det i common law-stater tillämpade förfarandet pre-trial discovery of documents. Därmed avses ett förfarande enligt vilket en part före rättegångens inledande kan få tillgång till handlingar som innehas av motparten.

Art. 27 och 28 reglerar möjligheterna till avvikelse från konventions- bestämmelserna. Art. 27 a) tillåter fördragsslutande stat att utan hinder av dessa förklara att framställning får sändas till dess judiciella myndigheter på annat sätt än som föreskrivs i art. 2. I art. 2712). som redan berörts, anges att fördragsslutande stat på grund av lagstiftning eller sedvänja får tillåta. att av konventionen omfattad åtgärd vidtas på mindre restriktiva villkor. Art. 27 c) slutligen möjliggör att bevisupptagning får på grund av lag eller praxis ske på annat sätt än vad som anges i konventionen. Art. 28 anger de avvvikelser från konventionen som får avtalas mellan två eller flera fördraggslutande stater inbördes.

Art. 29 reglerar förhållandet till bevisupptagningsavsnitten i 1905 och 1954 års konventioner (art. 8-16 i dessa). Art. 23 resp. 24 i dessa äldre konventioner. vilka artiklar innehåller bestämmelser om kostnaderna vid bevisupptagning när rättshjälp meddelats i målet. skall enligt art. 30 inte påverkas.

Art. 31 föreskriver att tilläggsöverenskommelser till 1905 och 1954 års konventioner som konventionsstater ingått skall tillämpas också på denna konvention. om staterna inte överenskommer annat.

Med undantag för vad som föreskrivs i art. 29 och 31 görs genom förevarande konvention inte någon inskränkning i andra överens- kommelser angående frågor som regleras i konventionen. till vilka fördragsslutande stat är eller kan komma att bli ansluten (art. 32).

Enligt art. 33 kan andra förbehåll än de som tidigare nämnts inte göras. Förbehåll kan när som helst återtas. Detsamma gäller enligt art. 34 om förklaring.

Har en stat gjort förbehåll får fördragsslutande stat som berörs av det tillämpa samma regel i förhållande till den staten.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1974: 95 79

Art. 35 anger vilka underrättelser som aktualiseras i samband med ratifikation eller anslutning eller vid senare tidpunkt. Enligt art. 36 skall meningsskiljaktigheter som uppstår mellan fördragsslutande stater vid tillämpningen av konventionen utjämnas på diplomatisk väg.

Art. 37-42 innehåller sedvanliga slutbestämmelser. För signatärmakt som ratificerar konventionen träder denna i kraft den sextionde dagen efter deponerandet av ratifikationsinstrumentet. Konventionen gäller i fem år. Om uppsägning inte sker. anses konventionen förlängd med fem år i sänder. Uppsägning skall tillkännages hos det nederländska utrikesmini- steriet minst sex månader före den löpande femårsperiodens utgång.

8.3. Frågan om svensk anslutning till bevisupptagningskonventionen

8.3.1. Departementsprmnemorian

I promemorian anförs att konventionen särskilt i två hänseenden innebär en nyordning i förhållande till 1905 och 1954 års konventioner. Det ena är att konventionsstaterna åläggs att på samma sätt som enligt delgivningskonventionen utse centralorgan för mottagande av fram- ställningar om bevisupptagning eller annan till rättegången hörande åtgärd direkt ifrån myndighet i annan konventionsstat. Det andra är att frågan om bevisupptagning genom diplomatisk och konsulär personal eller särskilt utsedd person har gjorts till föremål för närmare reglering i konventionen. Även i övrigt innefattar konventionen flera nyheter i sakligt hänseende. Genom den föreslagna konventionen görs bevisupptagningen till föremål för en utförligare reglering än vad som hittills varit fallet. Konventionens utformning möjliggör anslutning från bl.a. USA som stått utanför 1905 och 1954 års konventioner.

Enligt promemorian är bevisupptagningskonventionen liksom delgivningskonventionen ett steg i riktning mot en närmare och mera direkt kontakt mellan domstolar och andra myndigheter i olika länder. En anslutning till bevisupptagningskonventionen innebär vidare att en närmare reglering av bevisupptagningsfrågorna erhålls i förhållande till vissa stater som inte är anslutna till 1954 års konvention.

Systemet med ett centralorgan som mottagare av framställning om bevisupptagning har som nämnts sin motsvarighet när det gäller delgivning. Från UD har upplysts att det förekommit att domstolar begärt bistånd från UD beträffande delgivningsframställningar genom central- organet i USA, då delgivningen dragit ut på tiden. Om praktiska olägenheter förekommit vid delgivningsframställning genom centralorgan är i övrigt inte känt. Erfarenheterna av konventionens praktiska tillämpning är begränsade som följd av att hittills relativt få stater har anslutit sig till konventionen. Avgörande för ställningstagandet till en

• Sida 80
•  Original

Prop. 1974: 95 80

svensk anslutning till bevisupptagningskonventionen bör enligt promemorian vara vilka praktiska fördelar för de svenska domstolarna som kan följa därav.

8.3.2. Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser är i huvudsak positiva till en anslutning. Svea hovrätt betonar likheterna i regelsystemet med delgivningskonventionen och framhåller att en svensk anslutning i vissa avseenden synes medföra ett förenklat förfarande i förhållande till vad som f.n. gäller. Det finns därför ingen anledning för Sverige att stå utanför denna konvention. Även hovrätten för Västra Sverige anser att en anslutning för domstolarnas del skulle innebära en viss förenkling i förhållande till gällande ordning. Det väsentliga skälet för anslutning är emellertid enligt hovrättens mening önskvärdheten av att så många stater som möjligt förenar sig om ett gemensamt system. Hovrätten vill därför förorda anslutning till konventionen.

Kommerskollegium och handelskamrarna i Stockholm och Malmö finner förslaget praktiskt och ändamålsenligt från näringslivets synpunkt och förordar en anslutning till konventionen. Handelskammaren i Göteborg tillstyrker förslaget och framhåller att det måste anses vara ett allmänt intresse att möjligheter ges till bevisupptagning i utlandet. Inte minst för de många svenska företag, som driver handel med utlandet. är det betydelsefullt att vid tvister personer bosatta i utlandet kan höras som vittnen. Det har vid flera tillfällen uppstått svårigheter från bevissynpunkt genom att möjligheterna till dylika förhör varit begränsade. Förhören måste för att få någon betydelse vid svensk domstol hållas inför utländsk domstol eller inför annan godkänd myndighet. Även för svenska företag. som är inblandade i processer i utlandet, måste det anses vara av stor vikt. att vittnesförhör med i Sverige bosatta personer kan företas i Sverige. Man kan visserligen göra gällande att med nuvarande kommunikationsmedel avstånden inte spelar så stor roll. men kostnaderna för att höra t.ex. en i Amerika bosatt person som vittne vid svensk domstol är så betydande att man inte kan bortse därifrån. Det torde vidare vara omöjligt att mot en i utlandet bosatt persons vilja tvinga honom till inställelse vid svensk domstol.

Stockholms tingsrätt anför att nuvarande ordning för upptagande av bevis vid reSpektive åt utländsk domstol enligt tingsrättens erfarenhet har fungerat i stort sett tillfredsställande. Den nu avslutade konventionen synes emellertid vara ägnad att främja det uttalade önskemålet att underlätta översändande och efterkommande av framställningar om bevisupptagning, verka för en anpassning mellan de olika metoder som staterna använder härför samt förbättra det ömsesidiga rättsliga samarbetet i avsedda mål och ärenden. Det kan förväntas, att en svensk

• Sida 81
•  Original

Prop. 1974: 95 81

anslutning till konventionen kommer att medföra praktiska fördelar i olika hänseenden för de svenska domstolarna. Detta förhållande måste hälsas med desto större tillfredsställelse som man torde kunna räkna med allt flera ärenden av ifrågavarande natur i och med den fortgående utveck— lingen av den internationella samfärdseln och det mellanstatliga samarbetet på det kommersiella området. Tingsrätten, som inte kan finna att det från svensk sida är något att erinra mot konventions- bestämmelsernas innehåll eller utformning. förordar att Sverige ansluter sig till konventionen.

Malmö tingsrätt anser goda skäl tala för en anslutning men framhåller att fördelarna, som står att vinna med införandet av ett centralorgan. endast uppnås i den mån vart och ett konventionsanslutet lands centrala organ förmår att smidigt samarbeta meddet egna landets domstolar och myndigheter. Det är sålunda inte säkert att de interna reglerna om detta samarbete kan garantera snabbare handläggning än vad som nu åstadkommes på diplomatisk väg. För tingsrättens vidkommande pekar erfarenheter av delgivningskonventionen på att ett dylikt system kan fungera långsamt och osäkert. Tingsrätten vågar emellertid anta, att det här varit fråga om övergångssvårigheter och att man från de centrala myndigheternas sida med uppmärksamhet kommer att följa tillämpningen av bevisupptagningskonventionen. så att olägenheter av nu antydd art inte uppkommer även vid tillämpning av denna.

Göteborgs tingsrätt, DON. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

8.4 Förbehåll, förklaringar m.m. vid ett tillträde till bevisupptagnings- konventionen '

8.4.1. Departementspromemorian

Vid en anslutning till konventionen bör närmare övervägas i vad mån förbehåll eller förklaringar bör göras i de avseenden där konventionen öppnar möjlighet därtill. Vidare skall centralmyndighet utses.

Enligt art. 33 kan fördragsslutande stat vid undertecknande eller ratificering göra förbehåll om att helt eller delvis utesluta tillämpningen av art. 4 andra stycket, som innebär skyldighet att motta framställningar på engelska och franska. Genom förbehåll kan fördragsslutande stat på samma Sätt utesluta tillämpningen av konventionens andra kapitel om bevisupptagning genom konsulär eller diplomatisk tjänsteman eller särskilt utsedd person. Förbehåll kan när som helst återtas. Enligt art. 35 skall fördragsslutande stat i samband med ratificeringen — eller senare —- lämna underrättelser i vissa avseenden. I de frågor som berörs i artiklarna

• Sida 82
•  Original

Prop. 1974: 95 82

33 och 35 synes enligt promemorian följande ordning böra gälla.

Enligt art. 35 första stycket skall underrättelse lämnas om bl.a. vilken myndighet som utses till centralorgan för den anslutande staten. Utländska framställningar om bevisupptagning —— med undantag för direkta framställningar från danska och norska myndigheter — överlämnas i Sverige i allmänhet på diplomatisk väg. I UD handläggs dessa ärenden . inom rättsavdelningen. UD har tidigare utsetts till centralorgan enligt delgivningskonventionen. Övervägande skäl talar därför för att också de uppgifter som enligt bevisupptagningskonventionen ankommer på centralorganet fullgörs inom UD:s rättsavdelning. UD bör därför utses till svenskt centralorgan för mottagande av utländska framställningar enligt förevarande konvention.

I samband med godkännande av delgivningskonventionen anförde föredragande departementschefen att konventionen visserligen syftade till direkt skriftväxling mellan myndighet i en stat och centralorganet i en annan ansluten stat, men att konventionen inte hindrade svensk domstol från att i stället vända sig till UD med begäran om delgivning i konventionsstat. Vad som då anfördes har samma giltighet i fråga om framställningar om bevisupptagning efter svenskt tillträde till bevis- upptagningskonventionen. UD blir i sådant fall avsändande myndighet i konventionens mening.

I promemorian framhålls att frågan om tillämpligt språk är av särskilt intresse. Skyldigheten att motta framställningar på engelska och franska innebär som tidigare framgått en nyhet. Den medför både nackdelar och fördelar. Kostnaderna för bevisupptagning här i landet ökar. Å andra sidan torde det inte sällan vara fördelaktigt att vid framställningar till andra stater kunna använda ett världsspråk i stället för ett mindre frekvent språk. Ett svenskt förbehåll skulle sannolikt leda till att motsvarande regel kom att tillämpas gentemot Sverige (art. 33 tredje stycket). Det torde därför inte vara lämpligt att helt utesluta art. 4 andra stycket. Däremot saknas enligt promemorian anledning att godta framställningar på mer än ett världsspråk.

Med hänsyn härtill förordas att framställningar på engelska språket mottas och förbehåll enl. art. 33 första stycket görs mot framställningar på franska språket.

Fördragsslutande stat kan enligt art. 4 fjärde stycket avge förklaring att framställning får göras även på annat än de i artikeln nämnda språken. Det är naturligt att framställningar på danska eller norska godtas inom Norden. Förklaring av detta innehåll bör därför avges och underrättelse härom lämnas enligt art. 35 andra stycket c).

Mottagandet av framställningar på engelska språket aktualiserar frågan huruvida protokoll och andra till bevisupptagningen hörande handlingar skall tillställas den begärande staten på engelska språket. I den till konventionen hörande rapporten anförs, att godtagandet av en fram-

• Sida 83
•  Original

Prop. 1974: 95 83

ställning på engelska eller franska språket medför en presumtion för att svarshandlingarna utfärdas på samma språk. Uttalandet är i och för sig inte förpliktande. En sådan skyldighet bör heller inte accepteras. Från svensk sida bör därför i samband med ratificeringen uttryckligen förklaras. att Sverige genom att godta framställningar på annat språk än svenska inte förbinder sig att utfärda bevisupptagningshandlingarna på annat språk än svenska.

Bestämmelserna om bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller särskilt utsedd person kräver enligt promemorian vissa ställningstaganden från svensk sida. Redan nu förekommer i viss utsträckning att bevisupptagning sker för annan stats domstolar genom den statens härvarande konsul. Vanligen underrättas UD innan bevisupptagning sker. Det finns mot denna bakgrund ingen anledning för Sverige att göra förbehåll mot andra kapitlet i konventionen.

Enligt art. 15 får diplomatisk eller konsulär tjänsteman hos fördrags- slutande stat med vissa begränsningar uppta bevis på annan fördrags- slutande stats område. om åtgärden rör medborgare i stat som han företräder och avser mål eller ärende som är anhängigt vid domstol i sådan stat. Enligt andra stycket kan fördragsslutande stat avge förklaring att sådan bevisupptagning får ske endast om behörig myndighet i staten lämnat tillstånd därtill. Sverige bör avge sådan förklaring. Därigenom möjliggörs en viss kontroll över att bevisupptagningen inte sker på ett sätt som är stridande mot svensk rättsuppfattning. Av art. 19 följer att myndigheten i samband med tillståndsgivningen kan uppställa de villkor den anser lämpliga och att företrädare för myndigheten får närvara vid bevisupptagningen.

Art. 16 och art. 17 är så konstruerade. att bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman som rör annan stats medborgare och bevisupptagning genom commissioner inte får ske utan särskilt tillstånd. Fördragsslutande stat kan förklara att tillstånd inte behövs i dessa fall. Sverige bör inte avge någon sådan förklaring.

Enligt art. 35 andra stycket a) och h) skall underrättelse lämnas om myndighet som utsetts att lämna tillstånd enligt art. 15. 16 och 17. UD bör utses härtill och underrättelse lämnas härom.

Enligt art. 18 kan fördragsslutande stat förklara. att den som enligt art. 15-17 får uppta bevis får ansöka hos viss utsedd myndighet om att tvångsmedel ställs till hans förfogande. Inte heller sådan förklaring bör avges. Kan utomrättslig bevisupptagning inte genomföras utan tvångs- medel. får bevisupptagningen efter framställning ske vid domstol.

Vid sidan av de nu angivna frågorna aktualiseras ytterligare några av mindre räckvidd. Enligt art. 8 kan fördragsslutande stat avge förklaring. att domare vid sökande myndighet i annan stat får närvara när bevisupp- tagning eller annan begärd åtgärd äger rum. Som villkor härför kan föreskrivas tillstånd av viss myndighet. Enligt 5 5 lagen ( 1946:816 ) om

• Sida 84
•  Original

Prop. 1974: 95 84

bevisupptagning åt utländsk domstol skall bestämmelserna om bevisupptagning utom huvudförhandling med visst undantag tillämpas vid bevisupptagningen. Denna är offentlig i samma utsträckning som annan domstolsförhandling. Mot denna bakgrund bör Sverige avge förklaring enligt art. 8. Särskilt tillstånd bör inte krävas. Enligt art. 35 andra stycket 6) skall underrättelse lämnas om förklaringen.

Enligt art. 23 kan fördragsslutande stat förklara. att den inte efterkommer sådan framställning om bevisupptagning som avser pre-trial discovery of documents. Sverige bör avge sådan förklaring. eftersom förfarandet är främmande för svensk rätt. Underrättelse härom skall lämnas enligt art. 35 andra stycket 6).

8. 4. 2 Remiss yttrandena

Remissinstanserna godtar i huvudsak promemorians förslag i dessa delar även om viss kritik förekommer. Reservationslöst tillstyrks förslaget eller lämnas utan erinran av konunerskollegimn. Stockholms. Göteborgs och Malmö tingsrätter. Stockholms handelskammare. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund.

Vad först gäller frågan om centralorgan framhåller Svea hovrätt att UD utsetts härtill för framställningar enligt delgivningskonventionen. På grund härav och då UD redan enligt gällande svensk lag står som mottagare av utländska framställningar om bevisUpptagning bör detsamma gälla även för ifrågavarande konvention. Hovrätten för Västra Sverige intar samma ståndpunkt.

DON anser att det tidigare knappast funnits något realistiskt alternativ till UD som centralorgan. eftersom en centralmyndighet för domstolsväsendet saknats. Statsmakterna har emellertid år 1972 beslutat att en central myndighet i administrativt hänseende skall inrättas för domstolsväsendet. DON utför redan en del administrativa centralmyndig- hetsfunktioner på området. Vissa skäl talar för att det anförtros åt ccntralmyndigheten för domstolsväsendet att vara centralorgan. Central— myndigheten måste exempelvis vara bäst ägnad att avgöra på vilken domstol det skall ankomma att göra bevisupptagning. Å andra sidan har självfallet UD den naturligaste kontaktytan i förhållande till utlandet. Inom UD finns också andra resurser för översättningsarbete än vad ett blivande domstolsverk kan beräknas få. När det behövs. kan departe- mentet samråda med domstolsverket i frågor som uppkommer. Mot denna bakgrund finner DON övervägande skäl tala för att UD utses till centralorgan. '

Promemorians förslag att förbehåll bör göras enligt art. 33 första stycket mot franska språket men inte mot engelska språket har mött viss kritik. Med tanke på det förstnämnda språkets ställning ifrågasätter Svea hovrätt, om en sådan uppdelning bör göras. Ett tänkbart alternativ är också att

• Sida 85
•  Original

Prop. 1974: 95 85

endast godta framställningar på svenska. danska eller norska språket. Man skulle då slippa ifrån tidsödande och kostnadskrävande översättningar av protokoll m.m. rörande bevisupptagningen. Det synes nämligen enligt 'hovrättens mening naturligast att svarshandlingarna är avfattade på samma språk som framställningen. Då det kan vara svårt att alltid erhålla fullgoda översättningar utomlands till och från svenska språket vill hovrätten förorda att förbehåll inte görs vare sig mot engelska eller franska språket.

Hovrätten för Västra Sverige finner inte ett förbehåll mot franska språket sakligt motiverat. Framställning enligt konventionen riktar sig till det svenska centrala organet. som disponerar förstklassiga översättare för alla kulturspråk. Att under sådana förhållanden göra ett förbehåll som utesluter framställningar på det klassiska språket i diplomatiska sammanhang skulle kunna göra ett egendomligt intryck. Härtill kommer att man säkert kan räkna med att det alldeles övervägande antalet framställningar kommer att vara avfattade på engelska. Såsom nu sker bör givetvis framställningar på norska eller danska språket godtas utan översättning. Även handelskammaren i Göteborg ifrågasätter. om förbehållet är nödvändigt. Översättningen här i Sverige av en framställning på franska språket torde i allmänhet inte medföra så stora svårigheter. att det motiverar den ”prickning' av franska språket, som promemorians förslag i denna del innebär. och som av olika skäl ter sig mindre önskvärd.

Malmö tingsrätt förutsätter att skyldigheten att motta framställning på engelska språket gäller UD som centralorgan och inte svensk domstol samt att UD kommer att tillställa domstolen framställningen med bilagor i svensk översättning. .

Vad gäller promemorians förslag att Sverige även reserverar sig mot att utfärda handling över bevisupptagningen på annat språk än svenska anser hovrätten för Västra Sverige att man kanske därvid något överskattat möjligheten att erhålla goda översättare hos alla signatärmakterna. Hovrätten kan inte finna någon anledning till en reservation i detta hänseende. Bevisupptagningshandlingarna bör därför på begäran utfärdas på engelska eller franska språken. Handelskammaren i Göteborg menar däremot att en sådan reservation med hänsyn till bevisupptagningshand— lingarnas normalt större omfång och skäligheten av att översätt- ningsarbetet då betalas av den som begärt bevisupptagningen förefaller mer befogad än det föreslagna förbehållet mot franska språket.

Med hänsyn till konventionens bestämmelser om bevisupptagning utom rätta förordar Svea hovrätt på i promemorian anförda skäl att UD erhåller viss kontroll över alla former av sådant förfarande. Eventuellt skulle genom förbehåll art. 16 kunna uteslutas såvitt avser svenska medborgare. Såsom angetts i promemorian anser hovrätten att tvångsmedel vid bevisupptagning utom rätta inte bör komma i fråga. Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker det förslag promemorian innehåller och anför att syftet

• Sida 86
•  Original

Prop. 1974: 95 86

med angivna begränsningar är att skapa garantier för att sådan bevisupp- tagning inte sker på ett sätt som är stridande mot svensk rättsuppfattning och att bevisupptagningsmyndigheten betas möjligheten att använda tvångsmedel. Av promemorian framgår emellertid inte klart huruvida offentlighetsprincipen skall gälla även vid förhör inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Om dylika förhör inte är offentliga, torde de flesta bestämmelserna till skydd för rättssäkerheten bli mer eller mindre illusoriska.

Vad gäller bestämmelsen i art. 8 om viss närvarorätt för utländsk domare framhåller Svea hovrätt att enligt svensk lag all förhandling vid domstol i regel är offentlig. Således även bevisupptagning utom huvudförhandling. Sverige bör därför såsom föreslagits i promemorian avge förklaring enligt nämnda artikel. Hovrätten för Västra Sverige tillägger att sådan förklaring i tydlighetens intresse bör kompletteras med den upplysningen att vederbörande domare endast äger närvara som observatör. '

8.5. Lagstiftningsfrågor 8.5.1 Departementspramemorian

En anslutning till konventionen föranleder enligt promemorian vissa ändringar i lagen (l946:8l7) om bevisupptagning vid utländsk domstol och lagen ( 1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. Ändringarna blir emellertid förhållandevis obetydliga. Den svenska lagstiftningen om bevisupptagning åt utländsk domstol innehåller redan i betydande omfattning regler som svarar mot bestämmelserna i den nya konventionen.

Lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol inleds med en bestämmelse om rätt för svensk domstol att i mål eller ärende vid domstolen förordna om bevisupptagning vid utländsk domstol. ] 2 åfinns regler om skyldighet för part att ställa säkerhet för kostnader. Utformningen av dessa paragrafer berörs inte av en anslutning till konventionen. [ 3 5 finns bestämmelser om innehållet i framställning om bevisupptagning. Där anges även att framställningen skall sändas till UD för vidare åtgärd. utom i de fall då omedelbar skriftväxling får förekomma med den utländska domstolen. l sådant fall sänds framställningen i stället dit.

Konventionen innehåller i art. 3 en utförlig uppräkning av vad en framställning enligt konventionen skall innehålla. l sak omfattar uppräkningen också vad som anges i 3 5 med undantag för begäran om underrättelse angående tiden för bevisupptagningen. Konventionen förutsätter emellertid att sådan begäran kan framställas (art. 7). De utförligare konventionsbestämmelserna är av den art, att de bör gälla vid

• Sida 87
•  Original

Prop. 1974: 95 87

varje framställning om bevisupptagning enligt 1946 års lag. Bestämmelser av detta slag synes emellertid inte höra tas upp i lagen utan utfärdas av Kungl. Maj:t. Paragrafens andra stycke bör kompletteras med en bestämmelse av innehåll. att framställningar enligt bevisupptagnings- konventionen sänds direkt till centralorganet i berörd stat. Som anförts bör det dock vara möjligt att också i fortsättningen sända framställningen till UD.

Lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol utgår från att fram- ställning om bevisupptagning överlämnas till domstol av UD och att meddelanden från den svenska till den utländska domstolen översänds till UD för vidare åtgärd. Vissa undantag görs, främst i fråga om framställning från domstol med vilken svensk domstol får skriftväxla (1 och 12 åå).

Utses UD till centralorgan enligt konventionen, medför ett tillträde till denna sålunda ingen ändring av lagen i nu berörda hänseende. UD får då även i fråga om framställningar enligt bevisupptagningskonventionen stå som mottagare och förmedla framställningarna till behörig domstol. Protokoll och andra meddelanden som rör bevisupptagningen kommer, som också förutsätts i art. 13. att återsändas samma väg. Den översättning som blir nödvändig av framställningar till svenska domstolar får ombesörjas av UD.

Nyssnämnda lag innehåller enligt promemorian en reglering som i allt väsentligt motsvarar konventionens krav. Ett exempel på detta är 7 5 i lagen. Den som skall höras eller i övrigt fullgöra något får enligt det lagrummet åberopa inte endast RB:s regler utan också bestämmelserna i den sökande staten i fråga om rätt att vägra efterkomma vad som begärs av honom. Enligt konventionen förpliktar sig Sverige att erkänna sådana rättigheter och skyldigheter enligt RB och, under förutsättning att de angetts i framställningen eller senare bekräftats, enligt domstolslandets lag (art. ll första stycket). Enligt art 27 b) utgör konventionen inget hinder för fördragsslutande stat att på grund av intern lag eller praxis införa en för den hörde generösare reglering än den konventionen anger.

Enligt 3 s" andra stycket i lagen skall rätten. när den finner att begärd åtgärd skall vidtas av annan domstol. vidarebefordra framställningen dit och underrätta den sökande domstolen. Skyldighet att underrätta den utländska domstolen föreskrivs i 1954 års konvention (art. 13) men däremot inte i bevisupptagningskonventionen. Något undantag från den nuvarande ordningen bör emellertid inte göras beträffande framställningar enligt sistnämnda konvention.

[ två hänseenden föranleder enligt promemorian konventionen ändringi lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Art. 8 i konventionen innehåller bestämmelser om rätt för domare att närvara vid bevisupptagning enligt konventionen. Rätten att närvara innebär inte någon rätt att ställa frågor eller agera på annat sätt vid förhöret. Detta kan endast ske med domstolens tillstånd. En lagbestämmelse synes böra

• Sida 88
•  Original

Prop. 1974: 95 88

införas som svarar mot konventionsbestämmelsen. Anledning saknas att begränsa närvarorätten till bevisupptagning enligt denna konvention.

l 8 & andra stycket nämnda lag finns bestämmelser om skyldighet för domstol att efterkomma begäran om tillämpning av särskilt förfarande vid bevisupptagningen. Sådan begäran skall efterkommas. om detta inte strider mot svensk lag. Som framgått av det föregående sträcker sig bevisupptagningskonventionens krav längre. Det begärda förfarandet skall komma till användning så snart det inte är oförenligt (incompatible) med svensk lag eller dess tillämpning omöjliggörs på grund av intern praxis. dvs. den ordning som tillämpas vid bevisupptagning inför svensk domstol. eller på grund av praktiska svårigheter (impossible of performance by reason of its internal practice and procedure or by reason of practical difficulties).

Kravet på oförenlighet med svensk lag innebär att det praktiskt taget krävs ett direkt förbud i lag mot det begärda förfarandet för att det skall kunna underlåtas. De övriga undantagen är likaså mycket snäva. Det räcker inte att det begärda förfarandet vållar svårigheter för domstolen. För att en domstol skall undgå att efterkomma begäran om viss form, som inte är oförenlig med svensk lag. måste förfarandet vara i praktiken omöjligt att genomföra på ett riktigt sätt. Som exempel anges i förarbetena till konventionen en framställning om bevisupptagning genom "cross- examination” i ett land där erfarenhet saknas av sådan bevisupptagning.

Konventionsreglerna innebär sålunda snävare möjligheter att undgå att tillämpa särskilt förfarande än gällande lag. Det blir därför vid ett tillträde till konventionen nödvändigt att foga en särskilt bestämmelse i fråga om framställningar enligt denna till 8 sandra stycket.

I det föregående har föreslagits att Kungl. Maj:t får utfärda bestäm- melser om innehållet i framställning enligt lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol. Åtskilliga andra frågor i anledning av konventionen bör regleras på motsvarande sätt. Som exempel nämns frågan om tillämpligt språk i framställning från svensk domstol och om regleringen av kostnadsfrågorna.

[ promemorian framhålls slutligen att det vid ett svenskt tillträde till bevisupptagningskonventionen synes angeläget att noggranna anvisningar lämnas domstolarna om förfarandet vid framställning om bevisupptagning och att formulär till blanketter för sådan framställning utarbetas.

8,5,2 Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar i huvudsak vad i promemorian anförs i denna del. Reservationslöst tillstyrks förslaget eller lämnas utan erinran av Stockholms och Göteborgs tingsrätter. DON, Föreningen Sveriges tingsrättsdomare och Sveriges advokatsamfund. Några remissinstanser tar upp frågan om ytterligare ändringar i gällande lagstiftning.

• Sida 89
•  Original

Prop. 1974: 95 89

Svea hovrätt konstaterar att det vad angår innehållet i framställning om bevisupptagning i art. 3 finns en utförligare uppräkning än i 3 5 första stycket lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol. Enligt promemorian bör de utförligare konventionsbestämmelserna gälla vid varje framställning om bevisupptagning enligt denna lag men bestämmelserna bör inte tas upp i lagen utan utfärdas av Kungl. Maj:t. Hovrätten har ingen erinran häremot. För vinnande av enhetlighet kan förtjäna övervägas att låta de nuvarande bestämmelserna om framställnings innehåll utgå ur lagen och i stället utfärdas i kungörelseform. Enligt hovrättens uppfattning bör nämnda paragraf även utformas så att det framgår att framställning om bevisupptagning kan sändas antingen direkt till vederbörande stats centrala organ eller liksom hittills tillställas UD för vidare åtgärd. Liknande synpunkter framförs av Stockholms handelskammare. Malmö tingsrätt anmärker i detta sammanhang att svårigheterna för domstolarna att göra framställning om bevisupptagning på ett främmande språk. även om det främmande språket är engelska. torde bli avsevärda. Enligt tingsrättens mening är därför en centraliserad översättning genom UD:s försorg att föredra. Om domstolarna själva skall ombesörja översättningarna, synes det nödvändigt med anvisningar om förfarandet i denna del. särskilt i fråga om bestyrkande av översättnings riktighet.

Med hänsyn till offentlighetsprincipen och stadgandet i 5 kap. 3 & RB behövs enligt Svea hovrätt inte någon särskild bestämmelse i svensk lag motsvarande art. 8. Malmö tingsrätt anser att närvarorätten blir av betydelse endast i de fall. då förhandling för bevisupptagning av någon anledning inte är offentlig. I promemorian anges att rätten att närvara inte innebär någon rätt att ställa frågor eller agera på annat sätt vid förhöret och att detta kan ske endast med domstolens tillstånd. Enligt tingsrättens mening kan domstolen inte utan lagändring meddela sådant tillstånd och det finns inte heller skäl att göra en dylik lagändring.

Svea hovrätt delar den i promemorian framförda uppfattningen. att art. 9 andra stycket kräver en ändring i 8 å andra stycket lagen om bevisupp- tagning åt utländsk domstol så att det framgår att framställningar om sådant förfarande från stater anslutna till konventionen måste efterkommas i vidare mån än som för närvarande gäller. Hovrätten anser att uttrycket ”oförenligt med” visserligen torde ha i huvudsak samma innebörd som "strider mot” men att ”intern praxis eller praktiska svårigheter" måste motsvaras av en hänvisning till 'sedvänja eller praktiska svårigheter" eller liknande uttryck.

Malmö tingsrätt anser att det är svårt att bedöma verkningarna i sär- skilda fall av en ändring till uttrycket "oförenligt med'. Särskilt mot bakgrund av att RB:s bestämmelser i allmänhet inte är utformade som direkta förbud torde tillämpningssvårigheterna bli stora. Hur skall exempelvis förfaras. om engelsk domstol begär. att någon skall avlägga ed

• Sida 90
•  Original

Prop. 1974: 95 90

på att en av honom undertecknad skriftlig vittnesutsaga är riktig? Kan åtgärden vägras under hänvisning till att den är oförenlig med svensk lag? Överhuvud finner tingsrätten den fråga som regleras i artikeln alltför litet utredd i promemorian. Vad som i denna del anförs är svårbegripligt på grund av kortfattad behandling. Särskilt gäller dettä vad som sägs om ,crossexamination'. Hovrätten för Västra Sverige påpekar å andra sidan i fråga om tillåtligheten i Sverige av 'crossexamination' att korsförhör i princip inte är oförenligt med RB:s bestämmelser.

Svea hovrätt anser att i tillämpningskungörelse bör upptas mot art. 5 svarande skyldighet för det centrala organet att underrätta ansökande myndighet 'om eventuella invändningar mot gjord framställning. På det centrala organet torde enligt art. 12 också ligga att pröva frågan om vägran att vidta begärd åtgärd (jfr l å andra stycket kungörelsen ( 1947:848 ) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater). Beträffande sistnämnda fråga anförs liknande synpunkter av hovrätten för Västra Sverige.

Malmö tingsrätt framhåller att 1 ä lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol f.n. begränsar de åtgärder. som kan begäras av utländsk domstol. mer än vad som följer av art. ]. Lagens ståndpunkt förefaller onödigt restriktiv och det synes vara skäl att i denna del anpassa lagen till konventionen. Tingsrätten ifrågasätter även. huruvida inte sista meningen i art. 7 bör föranleda ändring av 3 åförsta stycket samma lag eller i vart fall av 4 5 lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Promemorian synes utgå från att vad avser innehållet i art. 11 en konventionsanslutning inte skulle föranleda ändring i 7 & sistnämnda lag. Redan vid nuvarande tillämpning av lagrummet framstår som tveksamt huruvida domstolen har skyldighet att ex officio efterforska i främmande lag upptagen rätt för den hörde att vägra något. I artikeln förutsätts bl.a. begäran av anmodad myndighet och därefter följande bekräftelse av den anmodande. Tingsrätten finner det angeläget att i lagen klargörs. huruvida begäran enligt artikeln av den anmodade myndigheten skall framställas ex officio eller endast på hemställan av den hörde.

DON understryker angelägenheten av att noggranna anvisningar lämnas domstolarna om förfarandet vid framställning om bevisupptagning och att formulär till blanketter för sådan framställning utarbetas. Det synes lämpligt att för dessa uppgifter bildas en arbetsgrupp med företrädare för förslagsvis justitiedepartementet, statskontoret och DON. Själva framställningen av blanketter blir sedan i första hand en sak för DON. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges tingsrättsdomare.

9. Departementschefen

9.1. Inledning I rättegång uppkommer inte sällan behov av att anlita annan stats

• Sida 91
•  Original

Prop. l974:95 91

myndigheter för att få hjälp med att vidta någon till rättegången hörande åtgärd, t.ex. delgivning av handling eller upptagande av bevis. Mellan de flesta europeiska stater har därför sedan länge funnits överenskommelser om hur sådan internationell samverkan skall gå till. Bland de multilaterala överenskommelser på området som Sverige har anslutit sig till märks främst 1954 års Haagkonvention angående vissa till civilprocessen hörande ämnen. I fråga om delgivning är denna överenskommelse numera ersatt av 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingari mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. På den straffprocessuella sidan kan nämnas den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål från år 1959. Vad särskilt gäller de nordiska länderna kan erinras om det praktiskt mycket betydelsefulla s.k. skandinaviska rättshjälps- protokollet av år 1957. Denna överenskommelse, vilken gäller mellan Sverige. Danmark och Norge, gör det möjligt för domstol och åklagar- myndighet i ett land att begära delgivning eller bevisupptagning direkt hos behörig myndighet i annat skandinaviskt land.

Den ökande samfärdseln mellan länderna har naturligen efter hand aktualiserat olika frågor om ytterligare förbättringar och förenklingar av det internationella samarbetet i rättsliga angelägenheter. Ett sådant spörsmål utgör tanken på införandet av nordisk vittnesplikt. Ett annat avser möjligheterna att ersätta det skandinaviska rättshjälpsprotokollet med en för alla nordiska länder gemensam reglering av de frågor som behandlas där. Ett tredje spörsmål med nära anknytning till de övriga gäller tillträde till 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

Frågorna om nordisk vittnesplikt och vidgat giltighetsområde för det skandinaviska rättshjälpsprotokollet har varit föremål för nordiska departementsöverläggningar. Dessa överläggningar är nu avslutade. En långt gående enighet har uppnåtts beträffande såväl införandet av gemen- samma regler om nordisk vittnesplikt som utvidgning av systemet med direkta kontakter för delgivning och bevisupptagning myndigheterna emellan inom Norden. Tiden är därför inne att nu ta upp dessa frågor till slutlig behandling. Jag finner det lämpligt att i detta sammanhang även behandla frågan om svenskt tillträde till 1970 års bevisupptagnings- konvention.

9.2. Nordisk vittnesplikt 9.2.1 Behovet av gemensamma regler

Enligt svensk rätt anses vittnesplikt åligga var och en som är under- kastad den svenska statsmakten. Det gäller i första hand svenska med- borgare. Dessa anses underkastade vittnesplikt. även om de är bosatta

• Sida 92
•  Original

Prop. 1974: 95 92

eller uppehåller sig utanför landet. Vittnesplikten gäller i princip också utländska medborgare som vistas här. Däremot har annan utländsk med- borgare inte någon skyldighet att infinna sig här i landet för att vittna. ! detta fall är svensk domstol hänvisad till att antingen söka förmå den som önskas hörd att inställa sig frivilligt eller att begära att han hörs inför domstol i den främmande staten. Motsvarande ordning gäller i övriga nordiska länder.

Vad gäller de närmare förutsättningarna och formerna för att höra vittnen finns vissa skillnader mellan de nordiska länderna. Skyldigheten att inställa sig som vittne är i Island och Norge underkastad vissa begränsningar med hänsyn till resvägens längd. Några sådana inskränk— ningar gäller inte i Danmark. Finland eller Sverige. I Danmark hörs vittne numera inte under ed eller försäkran, vilket som huvudregel är fallet i de andra nordiska länderna. I Finland och Sverige skiljs mellan vittne och målsägande, en skillnad som i princip inte upprätthålls i övriga länder. Olikheter finns också beträffande sanktioneringen av vittnesplikten o.d.

Trots de olikheter som således finns mellan de nordiska ländernas lagstiftning på området råder det dock stor överensstämmelse i fråga om de grundläggande reglerna om inkallelse och hörande av vittnen. Denna omständighet i förening med den intensiva samfärdseln mellan de nordiska länderna utgör en viktig del av bakgrunden till det medlemsförslag som år l966 väcktes i Nordiska rådet om införande av en vittnesplikt som sträcker sig över ländernas gränser. Som ett annat motiv härför framhölls önskvärdheten av att principen om bevisomedelbarhet så långt möjligt upprätthålls hos domstolarna. Ytterligare framhävdes att målens handläggning kan påskyndas, om domstolarna inte behöver föranstalta om bevisupptagning genom annat lands myndigheter.

[ yttranden över medlemsförslaget som inhämtades från myndigheter och organisationer i de olika nordiska länderna fick detta ett klart positivt mottagande. På hemställan av Nordiska rådets juridiska utskott rekom- menderade därför rådet medlemsländernas regeringar att utreda förutsätt- ningarna för att i vart och ett av länderna införa skyldighet att vittna vid domstol i annat nordiskt land. Det kan tilläggas att utskottet i sitt betän- kande bl.a. påpekade att man under utredningsarbetet borde uppmärk- samma behovet av liknande regler för part i faderskaps- och äktenskapsmål.

Med anledning av rekommendationen ägde under de följande åren överläggningar rum mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det visade sig föreligga ett gemensamt intresse av att utvidga den föreslagna inställelseskyldigheten för vittnen till att gälla inte bara målsägande, som hörs i anledning av åklagarens talan, utan också part i vissa indispositiva tvistemål. Även i fråga om de närmare villkoren för inställelseplikt nåddes enighet i alla väsentliga hänseenden. Man var även överens om att regler i ämnet borde

• Sida 93
•  Original

Prop. 1974:95 93

tas upp i ensartad lagstiftning i de olika länderna. På grundval av dessa diskussioner upprättades inom justitiedepartementet i juni 1972 en pro- memoria (Ds Ju l972:15) om nordisk samverkan i rättegång m.m. I promemorian lades fram förslag till svensk lag om nordisk vittnesplikt.

Vid remissbehandlingen av promemorian fick förslaget om införande av möjlighet för domstol att kalla person i annat nordiskt land till inställelse inför domstolen överlag ett positivt gensvar. De erinringar som framfördes gällde väsentligen enskildheter rörande lagstiftningens närmare utformning.

Sedan remissbehandlingen avslutats har ytterligare nordiska överlägg— ningar ägt rum. Härvid har enighet nåtts om utformningen av ensartade lagar om nordisk vittnesplikt. Även från Island. som inte deltagit i det tidigare samarbetet, har förklarats att man där är beredd att genomföra motsvarande reglering.

För egen del vill jag uttala min tillfredsställelse över att frågan om nordisk vittnesplikt nu synes stå inför sin lösning. Lagstiftningen saknar direkt motsvarighet på andra håll i världen. För de nordiska ländernas del har likheten i rättslig tradition. det livliga umgänget över gränserna och de språkliga förhållandena skapat särskilda förutsättningar för mer långt- gående förenklingar och förbättringar av det processuella samarbetet än vad som varit möjligt att uppnå genom internationell samverkan i övrigt på området. Det nu aktuella förslaget är ett värdefullt led i den fortgående utvecklingen av detta nordiska samarbete.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det uppenbarligen av stor betydelse att vittnen och andra förhörspersoner avger sina utsagor direkt inför den domstol som dömer i målet. Endast med en sådan ordning kan den för rättegångsförfarandet viktiga grundsatsen om bevisomedelbarhet förverk- ligas fullt ut. Ett system med nordisk vittnesplikt är dessutom ägnat att nedbringa tiden för handläggningen av målen. Jämfört med nuvarande regler om bevisupptagning vid utländsk domstol innebär det också att ökade möjligheter skapas för att i brottmål höra vittnen och målsägande som finns i annat nordiskt land.

Några hinder av principiell eller praktisk natur mot införande av ett system med nordisk vittnesplikt föreligger inte. Vid de nordiska överlägg- ningarna i ämnet har enighet nåtts om sådana för samtliga länder godtag— bara begränsningar i vittnesplikten som krävs för att denna inte oskäligt skall betunga de enskilda medborgarna.

Vad gäller formen för genomförandet av den nordiska vittnesplikten har enighet rått om att behövliga regler bör meddelas genom ensartad lagstift- ning i de olika länderna. Denna metod står i överensstämmelse med art. 37 i Helsingforsavtalet och har prövats vid tidigare tillfällen utan att visa sig vara förenad med olägenheter. Jag ansluter mig därför till bedömningen i promemorian i denna del. Någon anledning att i den nordiska överens— kommelsen om samverkan vid delgivning och bevisupptagning (se 9.3)

• Sida 94
•  Original

Prop. 1974: 95 94

uttryckligen ange att de fördragsslutande länderna meddelar ensartade regler om nordisk vittnesplikt synes inte finnas.

Som påpekas av en del remissinstanser kommer värdet av en reform rörande nordisk vittnesplikt givetvis att variera i skilda delar av landet. Störst betydelse lär en sådan ordning få för domstolarna i vissa gräns- områden. Men även för domstolar i tätorter med betydande inslag av utländsk arbetskraft kan 'det praktiska värdet av ett system med nordisk vittnesplikt bli påtagligt.

Jag förordar mot denna bakgrund att en lagstiftning om nordisk vittnes- plikt nu kommer till stånd. Reformen bör genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade förslaget..Som framhålls i prome- morian bör de svenska bestämmelserna ges karaktär av undantag från och tillägg till RB:s regler om hörande av vittne, målsägande eller part.

9.2.2 Personer som bör omfattas av nordisk vittnesplikt'

Under de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att kretsen av dem som skall omfattas av nordisk vittnesplikt inte bör bestämmas efter medborgarskap utan i första hand med hänsyn till bosättning inom Norden. lnställelseskyldighet inför svensk domstol skall således åligga den som är bosatt i annat nordiskt land. Något krav på att han också uppehåller sig i bosättningslandet har däremot inte ansetts böra ställas upp. Det är tillräckligt att han vistas i något av de fördragsslutande länderna. Också jag finner denna avgränsning av personkretsen lämplig.

Som framgår av promemorian har frågan om bosättningen varit föremål för ingående diskussioner vid de nordiska överläggningarna. Något enhetligt bosättningsbegrepp finns f.n. inte i något av de nordiska länderna. Det har därför varit nödvändigt att något närmare precisera det föreslagna kravet på bosättning. Enighet har härvid rätt om att det inte bör ställas särskilt höga krav vare sig i fråga om vistelsens längd eller i annat hänseende.

För egen del vill jag påpeka att värdet av vittnesplikten skulle minska avsevärt. om bosättningsbegreppet gavs ett för snävt innehåll. En viktig grupp i sammanhanget utgörs av personer som har tagit anställning i annat nordiskt land men som under exempelvis större helger och semestrar återvänder till sitt hemland och genom mantalsskrivning. fastighets- innehav e.d. är fast knutna dit. I promemorian förespråkas bl.a. med tanke härpå att det enda kriteriet för bosättning bör vara var den som skall höras regelmässigt har sin dygnsvila förlagd. Några remissinstanser har dock anmärkt att ett så utformat bosättningsbegrepp blir svårt att tillämpa och att gränsdragningsproblem inte kan undvikas. '

Enligt min mening är de vid remissbehandlingen uttalade farhågorna överdrivna. I det övervägande antalet fall torde det inte föreligga några

llnställelseplikt för målsägande och part behandlas under 9.2.12 resp. 9.2.13.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1974: 95 95

svårigheter att avgöra i vilket land den som skall höras regelmässigt har sin dygnsvila förlagd. Samtliga omständigheter bör här beaktas. såsom vistel- sens längd, avsikten med vistelsen och den anknytning till uppehållslandet som vistelsen medför. Har någon sökt och erhållit stadigvarande arbete i ett annat nordiskt land. torde han i regel få anses bosatt där i och med att han påbörjat anställningen. Feriearbete under någon sommarmånad bör däremot inte vara tillräcklig kvalifikation. Motsvarande bör gälla den som bedriver studier i annat land. Tillfällig vistelse i ett land bör således falla utanför bosättningsbegreppet. Vistelse längre tid än ett par månader bör emellertid vara tillräcklig för den föreslagna lagens tillämpning. Mot bakgrund av vad nu anförts bör några nämnvärda svårigheter inte uppstå för domstolarna att avgöra när bosättningskravet skall anses uppfyllt.

En remissinstans tar upp frågan om vem som har att förebringa utredning om ett vittnes bosättningsförhållanden. Det ankommer själv- fallet på domstolen att pröva att förutsättningarna för att inkalla någon med stöd av vittnespliktslagen är uppfyllda. Den främsta upplysnings- källan är härvidlag den part som har åberopat vittnet. Kravet på utredning får dock inte ställas för högt. Anledning saknas att t.ex. fordra mantals- skrivningsbevis eller liknande handling för att styrka en uppgift om var den som skall höras är bosatt. En uppgift om att ett vittne är bosatt i annat nordiskt land bör regelmässigt kunna godtas, om inte särskilda skäl finns att ifrågasätta uppgiftens riktighet.

Enligt promemorian skall person som är bosatt i Sverige men uppehåller sig i annat nordiskt land inte kunna inkallas till svensk domstol med stöd av den föreslagna lagen. Detta synes mig vara en rimlig lösning. Den omständigheten att en person som är bosatt här tillfälligt uppehåller sig i annat nordiskt land bör inte föranleda åsidosättande av de regler som normalt gäller i fråga om hans skyldighet att inställa sig inför svensk domstol. Vid remissbehandlingen har den föreslagna ordningen kritiserats av vissa remissinstanser som bl.a. påpekar att den kan skapa tillämp- ningsproblem. Jag vill emellertid erinra om vad jag nyss anfört om inne- börden av det i förslaget använda bosättningsbegreppet. Detta leder till att en vistelse i annat nordiskt land tämligen snart övergår till att uppfylla kravet på bosättning. Det praktiska behovet av att redan dessförinnan kunna kalla in nu åsyftade personer enligt vittnespliktslagen är därför inte så stort. Om det inte är möjligt att kalla ett här bosatt vittne enligt RB:s regler så länge han tillfälligt vistas utanför Sverige, får kallelse anstå till dess han återvänt hit. Jag kan på grund av det nu anförda ansluta mig till den vid de nordiska överläggningarna överenskomna regleringen i denna del. Inte heller för det fallet att domstol önskar höra någon som är bosatt utom Norden men tillfälligt vistas där bör lagen vara tillämplig.

Sammanfattningsvis bör alltså svensk domstol enligt den föreslagna lagen få möjlighet att kalla vittne som är bosatt i Danmark. Finland, Island eller Norge och uppehåller sig i något av dessa länder. Motsvarande bör

• Sida 96
•  Original

Prop. 1974: 95 96

gälla i fråga om skyldighet för person i Sverige att inställa sig inför domstol i annat nordiskt land. Regler av denna innebörd förutsätts bli införda i övriga nordiska länders lagstiftning.

9.2.3 Begränsningar i vittnesplikten

Vid de nordiska överläggningarna har det tidigt stått klart att en lagstiftning av förevarande slag måste förenas med vissa begränsningar. Härför talar inte bara det förhållandet att ländernas nationella regler om hörande av vittnen företer vissa särdrag. I sammanhanget måste också beaktas att införandet av en nordisk vittnesplikt för med sig skyldigheter mot ett land vars statsmakt den som skall höras eljest inte är underkastad. En skyldighet att inställa sig inför domstol i annat nordiskt land kan. även med nutida kommunikationer, i en del fall innebära avsevärda praktiska olägenheter för de enskilda medborgarna. Det är därför naturligt att vittnesplikten inskränks i vissa avseenden.

Den första frågan som inställer sig är vilka domstolar som skall ges rätt att kalla vittne från annat nordiskt land. Enighet har nåtts om att denna möjlighet i princip endast bör stå de allmänna domstolarna till buds. Begreppet allmän domstol är dock som framgår av promemorian inte entydigt inom Norden. Från norskt håll har därför vid överläggningarna begärts att lagstiftningen skall bli tillämplig även på vissa särskilda dom- stolar. nämligen vergemålsretterna. jordskiftesretterna och husleie- retterna. Från dansk sida har önskemål uttalats om att lagstiftningen skall omfatta också boligretterna. Från finsk sida slutligen har framställts motsvarande begäran beträffande de domstolar, som handlägger fastig- bildningsmål och expropriationsmål. Mot en sådan anordning har jag inte något att erinra.

[ ett remissyttrande ifrågasätts om inte reglerna för Sveriges del bör gälla även hyresnämnderna. Bortsett från att dessa inte är att räkna till domstolskategorin skulle enligt min mening värdet härav. inte minst med hänsyn till den starkt lokala anknytning hyresmålen har. vara mycket ringa. Tillräckliga skäl föreligger inte heller för en utvidgning till arbets- domstolen eller förvaltningsdomstolarna. Jag förordar därför för svenskt vidkommande att endast de allmänna domstolarna tillerkänns befogenhet att inkalla vittne enligt den föreslagna vittnespliktslagen.

Vid överläggningarna har enighet också nåtts om en undre åldersgräns för vittnesplikten. Minimiålderh har satts till |8 år. Detta förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. Från åklagarhåll har emellertid anmärkts att åldersgränsen är för hög. För egen del instämmer jag i att det är lämpligt att fastställa en undre åldersgräns för vittnesplikten. och jag finner inte skäl att gå ifrån den regel man enats om vid de nordiska överläggningarna.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt behovet av begränsningar i

• Sida 97
•  Original

Prop. 1974: 95 97

vittnesplikten med hänsyn till vittnesutsagans betydelse och de olägen— heter inställelse i annat land medför för den enskilde. Under de nordiska överläggningarna har särskilt från norsk sida hävdats att långväga vittne inte bör kallas utan att starka skäl föreligger, något som har samband med de i Norge förekommande avståndsgränserna för vittnesplikten inom landet. Under överläggningarna har enighet uppnåtts om att som förut- sättningar för nordisk vittnesplikt skall gälla att det rör sig om ett mål av någon betydenhet, att utsagan kan antas få väsentlig betydelse för utgången i målet och att det är av väsentlig betydelse att vittnet hörs i domstolslandet.

Jag instämmer i att det bör ställas upp vissa krav på vittnesmålets betydelse när det blir fråga om att ålägga en person att inställa sig som vittne inför domstol i annat land än det där han är bosatt. Den kompromisslösning man har enats om vid förhandlingarna har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen och även jag anser mig kunna godta den. Enligt min mening bör man med förtroende kunna överlämna åt domstolarna att göra de bedömningar som reglerna förutsätter.

Vad beträffar kravet att det skall vara fråga om mål av någon betydenhet framhålls i promemorian att det är svårt att närmare ange innebörden härav. Enligt promemorian bör undantag i första hand göras för bagatell— artade bötesmål och fordringsmål som rör mycket små värden. Domsto- larna bör ha en betydande frihet i sin bedömning. Jag instämmer i huvudsak i dessa uttalanden. Det kan tilläggas att det naturligtvis någon gång kan föreligga särskilda skäl som motiverar tillämpning av vittnes- pliktslagen även i mål som är bagatellartade. Ett sådant skäl kan vara att vittnesmålet kan väntas vara till fördel för den tilltalade och att annan bevisning inte står att uppbringa. Familjemål och andra indispositiva mål får nästan undantagslöst anses vara mål av betydenhet.

Den andra begränsningen avser vittnesmålets betydelse för utgången i målet. I promemorian framhålls att kallelse bör få utfärdas endast när vittnesförhöret kan antas ha avgörande eller i vart fall väsentlig betydelse för utgången. Vidare anges att detta krav får varieras beroende på målets karaktär. [ allvarligare brottmål bör exempelvis anspråken på utsagans värde sättas lägre.

Det kommer enligt förslaget att åligga domstolarna att från fall till fall avgöra om kravet är uppfyllt. För egen del anser jag inte att denna bedömning behöver bli alltför betungande. Kravet på vittnesmålets betydelse får naturligen inte ges en alltför snäv innebörd. Domstolen får exempelvis beakta vilka möjligheter parten kan ha att åberopa annan och likvärdig bevisning. I tveksamma fall bör parten lämna noggranna upplys- ningar om vad som skall styrkas med förhöret.

Den sista av de tre förutsättningarna för vittnespliktens inträde. nämligen att det är av väsentlig betydelse att vittnet hörs i domstolslandet, anknyter till principen om bevisomedelbarhet. Kravet på bevisomedel-

• Sida 98
•  Original

Prop. 1974: 95 98

barhet torde ställas högre i Sverige än i övriga nordiska länder. En begränsning som anknyter till vikten av bevisomedelbarhet lär därför få störst betydelse i dessa länder. För svenska domstolar kan frågan om bevisomedelbarheten få särskild aktualitet i fråga om exempelvis tilltros- vittne. Om domstolen anser att en bevisupptagning vid utländsk domstol i väsentlig mån skulle minska värdet av bevisningen, bör domstolen själv- fallet inkalla vittnet.

Som har nämnts förut måste hänsyn även tas till de olägenheter som vittnet kan komma att orsakas genom resvägens längd eller eljest. [ enlighet med vad man har enats om vid de nordiska överläggningarna bör detta uttryckligen framgå av lagstiftningen. Om domstolen även efter en samlad bedömning av övriga förutsättningar för vittnesplikten hyser tvekan om det befogade i att kalla in ett vittne. kan självfallet den nu angivna begränsningen få fälla utslaget.

9.2.4 Vittnesförhör utom huvudförhandling

Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att inkallelse till annan domstol än den dömande bör ske endast när det är oundgängligen nödvändigt. Skälet härtill är givetvis att bevisomedelbarheten går förlorad, varför värdet av en sådan bevisupptagning inte är så stort. Också enligt min mening bör stor återhållsamhet iakttas i fråga om vittnesförhör av detta slag. Ett exempel på när sådan bevisupptagning kan anses motiverad är att ett annat vittne ändå måste höras utom huvudförhandling och att det är angeläget att vittnet hörs vid samma tillfälle.

Från vissa remissinstanser har efterlysts besked om vittnespliktslagen skall avse även sådana förhör som kan förekomma inför domstol enligt 23 kap. 13 och 15 åå RB. Motsvarande bestämmelser finns i andra nordiska länder. Vid de nordiska överläggningar som förekommit efter remissbe- handlingen har man enats om att lagen bör kunna tillämpas även på sådana förhör. Jag delar denna uppfattning. Uppenbarligen lär dock fråga härom aktualiseras endast undantagsvis.

9.2.5 Utfärdande av kallelse

Med hänsyn till begränsningarna i vittnesplikten är det nödvändigt att låta den domstol som skall uppta beviset även svara för att kallelse utfärdas. Från dansk och norsk sida har härvid fästs stort avseende vid att regler om s.k. kallelsefrist införs. Detta begrepp. vilket inte används i svensk och finsk rätt. innebär att det i kallelsen anges en viss frist som vittnet har rätt att åtnjuta mellan kallelsen och inställelsen. Delges kallelse sedan fristen börjat löpa är den kallade inte skyldig att inställa sig inför domstolen och denna kan följaktligen inte tillgripa någon påföljd för eventuell utevaro.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1974: 95 99

Från flera remissinstanser har uttalats tveksamhet inför en sådan ordning. Kritiken går i huvudsak ut på att den kallande domstolen lämnas i okunnighet om den som delgetts kallelse. sedan fristen börjat löpa, kommer att inställa sig eller inte.

Enligt vad som har upplysts från danskt och norskt håll är de kallelse- frister som används i dessa länder förhållandevis korta. I praktiken torde bestämmelserna härom inte skilja sig nämnvärt från föreskriften i 32 kap. ] & RB att den som skall inställa sig äger rätt till skäligt rådrum. Från dansk och norsk sida har också framhållits att bestämmelserna om kallelsefrist inte medför några svårigheter vid tillämpningen. Vid de nordiska överläggningar som förekommit efter remissbehandlingen har man med hänsyn härtill enats om att ta med regler om kallelsefrist. För att minska eventuella olägenheter har föreslagits att domstolen i sin framställning om delgivning av kallelse skall fastställa en sista dag för delgivning. Enligt min uppfattning synes detta innefatta en godtagbar lösning av problemet.

9.2.6 Undantag från vittnesplikt m.m.

Som framgår av den tidigare redogörelsen finns grundläggande likheteri de olika ländernas bestämmelser om undantag från vittnesplikt och om förbud att höra vittne i vissa situationer. Det huvudsakliga syftet med dessa bestämmelser är att skydda vittnet i fall av intressekollision mellan anspråket på fullgod utredning i målet och den enskildes eller samhällets behov av sekretess i vissa fall. I åtskilliga detaljer avviker dock de nordiska ländernas regler från varandra.

Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att. utöver bestäm- melserna i domstolslandet. bestämmelserna i det land där vittnet är bosatt skall tillämpas då vittnet enligt vittnespliktslagen hörs i annat nordiskt land,i den mån undantagen enligt bosättningslandets lag sträcker siglängre. Det sagda innebär att en domstol. som hör ett nordiskt vittne. blir skyldig att kumulera bestämmelserna i den egna lagen med dem som gäller enligt lagen i det land. där vittnet är bosatt. I promemorian framhålls att domstolen i stor utsträckning har att ex officio iaktta detta och att den föreslagna ordningen förutsätter. att de olika länderna håller varandra kontinuerligt underrättade om gällande bestämmelser i dessa hänseenden.

Enligt min mening kan inte riktas någon principiell invändning mot den föreslagna ordningen. Jag vill erinra om att en liknande ordning sedan länge har gällt vid bevisupptagning åt utländsk domstol (se avsnitt 4 ).

Det kan emellertid inte förnekas att regleringen i praktiken ställer stora krav på domstolarnas observans i hithörande hänseende. Behovet av information om gällande rätt i övriga nordiska länder blir naturligen fram- trädande. Enligt min mening är det angeläget att domstolen redan vid tidpunkten för kallelsen klarlägger om det föreligger hinder mot vittnes-

• Sida 100
•  Original

Prop. 1974: 95 100

målet. Är så fallet bör vittnet inte kallas. Kan hindret undanröjas genom lämnande av samtycke. bör sådant inhämtas innan kallelse sker. Att i övrigt regelmässigt bereda den som skall höras tillfälle att före kallelse yttra sig över omständigheter. som enligt hans mening utgör hinder för förhör, leder dock alltför långt. En lämplig ordning kan i stället vara att kallelsen utformas så, att den kallade anmodas att snarast ge domstolen till känna om det föreligger hinder för förhör.

En remissinstans framhåller att det finns förbud mot vissa slag av vittnesförhör även utanför RB och nämner som exempel 13 å andra stycket lagen (19692618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. I sammanhanget kan också erinras om bestämmelserna om anonymitetsskydd i tryckfrihetsförordningen . Att svensk domstol. som har kallat nordiskt vittne, skall iaktta de nu åsyftade bestämmelserna behöver inte utvecklas närmare. Att motsvarande begränsningar av vittnesplikten i bosättningslandets lagstiftning skall respekteras står också klart. Det kan anmärkas att frågan om inskränkning i vittnesplikten såvitt avser skydd för meddelares anonymitet i övriga nordiska länder regleras i processlagstiftningen (se 2.2).

I promemorian behandlas även frågan om det är möjligt att underlåta verkställighet, om domstol felaktigt har ådömt vittne påföljd för under- låtenhet av honom att fullgöra sin vittnesplikt. Enligt förslaget skall sådan påföljd verkställas med stöd av lagen (l963zl93) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) och dess motsvarigheter i övriga länder. I promemorian-påpekas att dessa lagar ger visst utrymme för att vägra verkställighet. En remissinstans framhåller dock att det inte kan anses rimligt att vägra verkställighet annat än när avgörandet framstår som så uppenbart oriktigt att verkställighet skulle strida mot grunderna för vår rättsordning. I övrigt bör rättelse ske genom överklagande av det felaktiga beslutet i domstolslandet. '

För egen del vill jag understryka att risken för felaktiga beslut måste bedömas som liten. Domstolarna kommer säkerligen bara att med största försiktighet utnyttja de möjligheter till tvångsmedel som finns i fall då ett vittne påstår att han är befriad från vittnesplikt enligt lagen i bosättnings- landet. Det lär därför höra till rena undantagen att fråga om att vägra verkställighet uppkommer. Som påpekas i promemorian bör det emellertid inte vara uteslutet att göra en sådan bedömning för den händelse fråga om verkställighet uppkommer.

Någon kumulation blir inte aktuell om vittne som är bosatt i annat nordiskt land delgetts kallelse i domstolslandet. [ detta fall blir nämligen den föreslagna lagen inte tillämplig. Återvänder han före förhöret till hemlandet, kan det ibland vara lämpligt att utfärda ny kallelse i enlighet med vittnespliktslagen (jfr 7.2.7).

Bestämmelserna om kumulation föreslås liksom vissa andra regler bli

• Sida 101
•  Original

Prop. 1974: 95 101

tillämpliga även på personer i annat land som inte kallats enligt vittnes- pliktslagen men som ändå inställer sig frivilligt på parts begäran. Enligt min uppfattning talar åtskilligt härför. Särskilt bör beaktas att den som begärs hörd kan vara beredd att inställa sig frivilligt även i fall då de tidigare nämnda begränsningarna i vittnesplikten medför. att domstolen inte kan utfärda kallelse. Han bör uppenbarligen inte bli sämre ställd därigenom.

9.2.7 Tvångsmedel mot vittne

Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att inga andra tvångsmedel än böter (dock ej det i Danmark förekommande systemet med s.k. löpande böter). vite och förpliktande att ersätta rättegångs- kostnad får förekomma för att förmå vittne att inställa sig. så länge han inte uppehåller sig i domstolslandet. Hämtning över riksgräns skall således inte kunna ske. När vittnet anlänt till domstolslandet, blir de bestämmelser som gäller där tillämpliga. Den nu föreslagna ordningen anser jag innefatta en lämplig avvägning mellan berörda intressen.

Värdet av att kunna kalla vittne i annat nordiskt land är självfallet beroende av att påföljd som har ådömts ett vittne för underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter kan verkställas i bosättningslandet. Fråga uppkommer då om gällande bestämmelser om verkställighet av avgöranden i annat nordiskt land utan vidare omfattar sådan verkställighet.

I annat nordiskt land ådömda böter och processviten kan indrivas här enligt 1963 års nordiska verkställighetslag. Beslut om förvandling av böter får inte verkställas, om betalning för böterna erläggs. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande mån nedsättas. [ kungö- relsen angående tillämpningen av nämnda lag ges ytterligare bestämmelser i ämnet. Samarbetet enligt 1963 års lag har i jämförelse med den tidigare lagen (l948:758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom som meddelats i Danmark och Norge utsträckts till att omfatta processuella viten. vilka närmast motsvaras av rättegångsböter i övriga nordiska länder med undantag av Finland. Härigenom har emellertid enligt uttalande i förarbetena inte tagits ställning till frågan i vilken utsträckning man bör tvinga parter. vittnen och sakkunniga. som är bosatta i annat nordiskt land. att inställa sig vid svensk domstol. Detta problem. som ägde samband med möjligheten att i de andra nordiska länderna delge kallelser och före- lägganden i svenska rättegångar. angavs vara under övervägande på nordisk bas.

Enligt 1963 års lag kan vissa i annat nordiskt land meddelade beslut rörande rättegångskostnad verkställas här. Därmed torde dock endast avses sådana kostnader som enligt 31 kap. RB kan utdömas i brottmål, däremot inte rättegångskostnad som ålagts vittne med stöd av 36 kap. 23 å

• Sida 102
•  Original

Prop. 1974: 95 102

RB. Det är också mycket tveksamt. om verkställighet av tredje man ålagt rättegångskostnadsansvar kan ske här enligt lagen (1932:54()) om erkän- nande och verkställighet av dom. som meddelats i Danmark. Finland. Island eller Norge.

Vid de nordiska överläggningar som ägt rum efter remissbehandlingen har man enats om att böter och viten skall kunna verkställas enligt 1963 års verkställighetslag och att 1932 års verkställighetslag skall äga tillämpning på rättegångskostnadsbeslut av nyss nämnt slag. Lösningen är visserligen inte idealisk. eftersom olika verkställighetslagar kommer att bli tillämpliga beroende på vad verkställigheten avser. Värdet av enhetliga verkstäl- lighetsregler är dock så stort. att den föreslagna ordningen bör accepteras. Erforderliga bestämmelser bör få sin plats i vittnespliktslagen.

9.2.8 Ersättning för inställelse

Nuvarande bestämmelser om ersättning för vittnesinställelse skiljer sig i flera avseenden mellan de nordiska länderna. Vid de nordiska överlägg- ningarna har olika förslag till enhetlig lösning diskuterats. En metod skulle vara att uteslutande låta bestämmelserna i domstolslandet gälla. en annan att vid sidan därav tillämpa bestämmelserna i bosättningslandet, om dessa är förmånligare för vittnet. Mot den första lösningen kan emellertid invändas. att vittne inte bör bli sämre ställd för att han skall inställa sig utomlands, och mot den andra. att ett kumulativt system skulle bli utom- ordentligt svårt att tillämpa. Man har därför enats om en särskild ordning för ersättning till den som kallats enligt lagstiftningen om nordisk vittnesplikt.

Ersättning skall alltid utgå av allmänna medel och avse nödvändiga kostnader för resa och uppehälle samt mistad inkomst eller annan ekonomisk förlust. Maximibeloppet bestäms för uppehälle till 20 svenska kronor. eller motvärdet i annat lands valuta. för varje påbörjad tidrymd om 12 timmar. Har den kallade utgift för nattlogi, höjs beloppet med ytterligare 70 kronor för varje övernattning. Ersättning för tidsspillan utgår med högst 100 svenska kronor per dag. Förskott skall alltid lämnas för resa och uppehälle. Förskott på reseersättning kan lämnas i form av färdbiljett. Förskott på ersättning för uppehälle kan begränsas till att avse tiden fram till inställelsen.

Den nu föreslagna ordningen synes mig vara väl avvägd. Lagen bör endast innehålla allmänna regler om rätten till ersättning. medan närmare bestämmelser i ämnet får utfärdas i administrativ ordning. Härvid får bl.a. övervägas lämplig metod för översändande till utlandet av förskott och färdbiljett m.m.

Vid de nordiska överläggningarna har även väckts frågan om part i viss utsträckning bör jämställas med vittne såvitt angår rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad med anledning av inställelse inför domstol i

• Sida 103
•  Original

Prop. 1974: 95 103

annat nordiskt land. För Sveriges del erbjuder det numera gällande rätts— hjälpssystemet tillfredsställande möjligheter för part att få ersättning för "sina inställelsekostnader. Någon särskild bestämmelse i ämnet torde därför inte behövas.

9.2.9 Ansvaret för osann och 0 varsam utsaga

En viktig fråga är i vilken utsträckning straffansvar för oriktig vittnes— utsaga avgiven inför domstol i ett nordiskt land kan krävas ut i exempelvis det land där vittnet är bosatt. Om sådan möjlighet till lagföring saknas. förlorar naturligen vittnesplikten lätt i värde. Frågan har därför tilldragit sig avsevärt intresse vid de nordiska överläggningarna.

Bestämmelserna om mened i 15 kap. ] åbrottsbalken (BrB) syftar till att göra en effektiv domstolsverksamhet möjlig. Mened utgör ett brott mot statens judiciella funktion. Det får mot den bakgrunden förutsättas. att mened enligt BrB föreligger endast när osann uppgift har lämnats vid svensk domstol. Ett ytterligare stöd för den ståndpunkten liggeri kravet på att den falska utsagan skall ha lämnats under ”laga ed eller under försäkran som avgives i eds ställe”. Därmed avses endast lagstadgad ed till bekräf- tande av en utsaga. Hit hör vittnesed. sakkunniged enligt 40 kap. 9 åRB, bouppteckningsed enligt ärvdabalken eller giftermålsbalken samt boupp- teckningsed och borgenärsed i konkurs, gäldenärsed enligt ackordslagen (19705847). utmätningsed och gäldenärsed efter kallelse på okända borge- närer men däremot inte exempelvis domared eller tolked. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning beträffande ansvar för osann partsutsaga enligt 15 kap. 2 .Soch för ovarsam utsaga enligt 15 kap. 3 åBrB.

Vid överläggningarna om införande av nordisk vittnesplikt diskuterades på ett tidigt stadium frågan om en utvidgning av straffansvaret för osanna Vittnesuppgifter till att avse också uppgifter som lämnats vid domstol i annat nordiskt land än domstolslandet. Från norsk sida framhölls att där gällande lagbestämmelser innefattade mened begången utomlands. Enligt vad som senare inhämtats torde detsamma gälla enligt finsk rätt. Från dansk sida har uttalats att man i samband med införandet av nordisk vittnesplikt avser att utfärda erforderliga lagbestämmelser. Det har från övriga nordiska länders sida fästs stort avseende vid att i svensk rätt införs bestämmelser som gör sådan lagföring möjlig även i Sverige.

I promemorian föreslås mot denna bakgrund en utvidgning av straff- ansvaret för oriktiga uppgifter. Förslaget tar närmast sikte på utsagor från personer som omfattas av vittnespliktslagen. Det krävs inte att utsagan avgetts under ed eller försäkran. Straff bör kunna dömas ut så snart någon vid vittnesförhör inför domstol i annat nordiskt land lämnat osann uppgift eller förtigit sanningen. I promemorian förordas en ordning som innebär att bestämmelsernai 15 kap. 1. 3, 4, 14 och 15 ååå BrB skall äga tillämpning i nu berörda fall. Bestämmelser föreslås intagna i vittnespliktslagen.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1974: 95 104

Motsvarande föreslås gälla för part som hörs under straffansvar. Undantag görs för vittne som enligt svensk eller finsk lag varit att anse som målsägande, om han vid tiden för förhöret var bosatt i Sverige eller Finland.

Vad promemorian innehåller i denna del har mött kritik från åtskilliga remissinstanser. Kritiken gäller i första hand omfattningen av straff- ansvaret, krav på s.k. dubbel straffbarhet, tillämpning av utländska straffbestämmelser och brottsbenämning. Vidare diskuteras om erfor- derliga straffbestämmelser i stället bör tas in i BrB. Några remissinstanser är negativa till att en utvidgning av straffansvaret kommer till stånd.

Promemorieförslaget aktualiserar frågan i vad mån svensk strafflag över huvud bör göras tillämplig på utomlands begångna gärningar av det slag varom nu är tal. Med hänsyn till svårigheten att överblicka lagstiftningen i olika länder skulle det enligt min mening leda för långt att införa generellt syftande regler på området. Det får å andra sidan anses nödvändigt att med tanke på den nordiska vittnesplikten skapa bestämmelser om ansvar för oriktiga utsagor som avges inför domstol i annat nordiskt land. Över- vägande skäl talar därvid för att straffansvaret inte begränsas till utsagor av person. som kallats till domstolslandet med stöd av vittnespliktslagen. Som har berörts förut kan undantagsvis uppkomma fall. där svensk domstol i stället kallar vederbörande enligt RB. Den som inställer sig självmant i sådana situationer synes i straffhänseende inte böra behandlas annorlunda än den som har kallats enligt vittnespliktslagen.

Från svensk sida finns det knappast någon anledning att för en utvidg- ning av straffansvaret kräva. att vittnesförhör vid domstolar i andra nordiska länder sker i annan form än som är bruklig där. Straff bör sålunda kunna ådömas den som vid vittnesförhör inför domstol i Danmark. Finland. Island eller Norge lämnat oriktig uppgift eller förtigit sanningen. oavsett om utsagan exempelvis avgetts under ed eller ej. Motsvarande bör gälla förhör med part. Den som enligt svensk rätt är att anse som måls- ägande bör dock under inga förhållanden kunna dömas till ansvar.

Vissa av de problemställningar som aktualiserats av remissinstanserna har lösts genom de ändringar i BrB. vilka trädde i kraft den 1 juli 1973 (prop. 1972z98). Jag syftar främst på bestämmelserna i 2 kap. 2 5, i vars andra och tredje stycken har införts regler om krav på dubbel straffbarhet. Detta innebär bl.a. att en gärningsman inte kan dömas här för gärning som han har begått utomlands, om gärningen som sådan var straffri där den begicks. samt att strängare påföljd inte får ådömas än det svåraste straff som lagen på gärningsorten anger. Detta torde medföra att svensk domstol är skyldig att iaktta inte endast särskilda straffrihetsgrunder enligt gärningsortens lag utan även straffnedsättningsgrunder. Detta är av stor vikt. eftersom bestämmelserna härom i de övriga nordiska länderna vad gäller ansvar för oriktiga utsagor skiljer sig i flera hänseenden såväl inbördes som från svensk rätt.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1974: 95 105

Den lämpligaste lösningen av den föreliggande frågan är enligt min mening att skapa en ny brottstyp. nämligen beträffande uppsåtlig gärning av nu avsedd art osann utsaga inför nordisk domstol. Kriminaliseringen bör gälla den som under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland. Island eller Norge lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Formen för avgivande av utsagan bör inte spela någon roll. Avseende skall endast fästas vid om gärningen kunnat medföra straff på gärningsorten. Om utsagan här i landet skulle ha avgetts under laga ed eller försäkran som avges i eds ställe, bör påföljden bestämmas enligt vad som gäller för mened. Har utsagan lämnats av part i tvistemål. tillämpas samma straff- latitud som gäller för osann partsutsaga. Begås gärning av nu nämnt slag av grov oaktsamhet, bör brottet benämnas ovarsam utsaga inför nordisk domstol och påföljden bestämmas enligt vad som gäller för ovarsam utsaga.

De särskilda bestämmelserna i 15 kap. 4. 14 och 15 55 BrB bör äga motsvarande tillämpning på gärningar av nämnda slag. Som jag tidigare sagt skall straffrihetsgrunder och straffnedsättningsgrunder enligt lagen på gärningsorten alltid beaktas. Svårare straff får inte utdömas än vad som kunnat följa på brottet enligt denna lag.

Jag föreslår med hänsyn till det anförda att bestämmelser om ansvar för nu behandlade brott införs i 15 kap. BrB genom en ny paragraf, 4 a &.

Beträffande innebörden av den nya paragrafen vill jag påpeka att en förutsättning för att straffansvar skall inträda givetvis är att gärningen är straffbar på gärningsorten. Ansvar kan dock här i landet inte utkrävas i alla dessa fall. Som framgår av paragrafen begränsas straffansvaret av bestämmelsen i andra stycket. Men även andra bestämmelser måste beaktas. Således kan inte den straffas som enligt 36 kap. 13 & RB här i landet inte skulle ha fått avlägga ed eller försäkran. Är brottet osann partutsaga eller ovarsam utsaga, som begås av part, går däremot straff- ansvaret längre än om utsagan avgetts inför svensk domstol, eftersom undantag inte gjorts för utsagor som här i landet skulle ha ansetts avgivna under fritt partsförhör. jfr 43 kap. 6 åRB.

9.2.10 Editionsplikt

På grundval av vad som dryftats vid de nordiska överläggningarna föreslås i promemorian att den som enligt vittnespliktslagen kallas till domstol i annat nordiskt land även skall vara underkastad viss editions- plikt. Skyldigheten att ta med sig och förete skriftlig handling föreslås begränsad på samma sätt som skyldigheten att vittna. Den omfattar endast den som faktiskt skall höras som vittne. målsägande eller part. Nära anhörig, som utnyttjar sin rätt att vägra vittna. kan alltså inte åläggas att förete handlingar. som han innehar. Den som enligt domstolslandets lag

• Sida 106
•  Original

Prop. 1974: 95 106

eller lagen i det land där han är bosatt inte får höras eller kan vägra yttra sig. skall enligt promemorian inte underkastas editionsplikt. I prome- morian föreslås att editionsplikten regleras närmare i vittnespliktslagen efter mönster av 38 kap. RB.

Det är enligt min mening naturligt att frågan om editionsplikt i sakligt hänseende regleras på väsentligen det sätt som förordas i promemorian. Det förefaller dock lämpligare att liksom beträffande övriga regler i vittnespliktslagen från formell synpunkt konstruera erforderliga bestäm- melser som undantag från eller tillägg till RB. Vad gäller de begränsningar i editionsplikten som anges i 38 kap. 2 lå RB bör i vittnespliktslagen lämpligen utsägas att utöver RB:s reglering motsvarande bestämmelser i det land där vittnet är bosatt även skall tillämpas. Beträffande den särskilda bestämmelsen i 38 kap. 5 & RB om handräckning bör klargöras att denna inte skall tillämpas annat än när handlingen finns här i landet. Med den lösning av frågan om editionsplikt som jag nu har förordat undviks det tolkningsproblem som en remissinstans tagit upp såvitt rör målsägandes ställning i förevarande avseende.

9. 2. I I Immunitet

I promemorian föreslås att en särskild immunitetsregel införs i vittnes- pliktslagen. Den har utformats i nära överensstämmelse med artikel 12 i 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål (brott- målskonventionen). I promemorians lagförslag anges bl.a. att den som efter kallelse inreser till landet för att höras enligt vittnespliktslagen inte får åtalas eller straffas på grund av brott som han begått före inresan. Han får inte heller för sådant brott utlämnas till annat land än det varifrån han kommer.

Några remissinstanser har anmärkt. att uttrycket "åtalas eller straffas" inte täcker alla de situationer som anges i artikel 12 i brottmålskonventio- nen. Remissinstanserna föreslår att bestämmelsen utformas i enlighet med nämnda artikel så att även andra frihetsinskränkningar blir undantagna.

Det nu diskuterade uttryckssättet överensstämmer med motsvarande uttryck i 7 slagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland. Island och Norge. Vid de nordiska överläggningarna i frågan har enighet uppnåtts om det förslag som promemorian innehåller. Någon skillnad i sak i förhållande till brottmålskonventionen är inte avsedd. Den som inreser hit får således inte på grund av tidigare brott underkastas tvångsmedel som anhållande, häktning m.m. Detsamma får anses gälla exempelvis sådan handräckning som anges i 7 & tredje stycket lagen (1964:542) om person- undersökning i brottmål.

Det är enligt min mening erforderligt att en särskild immunitetsregel skapas för dem som hörs enligt vittnespliktslagen. Den regel härom som föreslås ingå i lagen torde ge tillräckligt skydd för den kallade. Anledning

• Sida 107
•  Original

Prop. 1974: 95 107

att frångå den formulering varom nordisk enighet uppnåtts föreligger inte.

Vid remissbehandlingen har även en annan fråga tagits upp till dis- kussion, nämligen i vad mån den föreslagna immunitetsregeln skyddar även personer som är utvisade eller förvisade från landet och som utan att först ha inhämtat erforderligt tillstånd reser hit för att inställa sig inför domstol.

Skyldighet att inställa sig vid svensk domstol föreligger enligt den nu föreslagna vittnespliktslagen för den som är bosatt och uppehåller sig i annat nordiskt land. Medborgarskapet är således utan betydelse. Med hänsyn härtill och till konstruktionen i övrigt av inställelseskyldigheten kan konflikt uppstå mellan kravet på att vederbörande inställer sig inför domstolen. å ena sidan. och den svenska utlänningslagstiftningen. å andra sidan. Det torde vara tillräckligt att erinra om följande. Dom eller beslut om förvisning eller beslut om utvisning skall innehålla förbud för utlän- ningen att återvända hit. Överträdelse bestraffas. Tillstånd för utlänning att utan hinder av förvisning eller utvisning göra kort besök här för ange- lägenhet av synnerlig vikt meddelas av Kungl. Maj:t eller invandrarverket.

Av det anförda framgår att den som kallas till svensk domstol med stöd av vittnespliktslagen undantagsvis kan vara hindrad att inställa sig på grund av omständigheter som han inte råder över eller vara nödgad att söka tillstånd för inresa. Är domstolen okunnig om hindret, kan det medföra att påföljd felaktigt utdöms för utevaro.

En radikal lösning är självfallet att helt göra undantag för nu berörda hinder och låta kallelsen som sådan medföra rätt till inresa och vistelse i landet. För en sådan lösning talar att regleringen skulle bli enkel och att kravet på en generell inställelseskyldighet skulle kunna upprätthållas. Häremot kan sägas att möjligheten till kontroll av vissa utlänningar blir mindre och att en inom landet inte önskvärd utlänning skulle tillåtas inresa även i fall där efter nuvarande regler en begäran om tillstånd till inresa borde avslås.

En annan lösning är att i förekommande fall ålägga den kallade att före inresan söka erforderligt tillstånd. Vid avslag måste då inställelseskyldig- heten efterges. En sådan ordning förefaller dock osäker och opraktisk.

I samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet förordar jag i stället att man tillämpar en ordning som innebär att frågan om tillstånd till inresa är avgjord redan innan domstolen utfärdar kallelse. Domstolen bör således alltid inhämta upplysning om något hinder för inresa föreligger. Erforderliga upplysningar torde i de flesta fall kunna lämnas av polismyn- dighet. i brådskande fall även per telefon. Om det finns särskild anledning anta att hinder föreligger. bör domstolen inhämta besked från invandrar- verket. Om hinder för inresa undantagsvis skulle visa sig föreligga, har invandrarverket att på begäran av domstolen pröva om tillstånd kan lämnas. Meddelas tillstånd, översänds det till domstolen. Tillståndet bifogas sedan kallelsen. Meddelas inte tillstånd. får kallelse inte utfärdas.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1974: 95 108

De bestämmelser som behövs för genomförande av nu angivna rutin torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

9.2.12 Målsägande

Förhör med målsägande utgör en viktig upplysningskälla i brottmål. Det är därför angeläget att målsägandeförhöret inte lämnas utanför den före- slagna lagstiftningen. Vid de nordiska överläggningarna har rått enighet om att samma inställelseskyldighet bör gälla för målsägande som för vittne. Jag vill i sammanhanget erinra om att den. som enligt svensk rätt är att anse som målsägande, i Danmark och Norge hörs som vittne.

] promemorian framhålls att övervägande skäl talar för att sådan måls— ägande, som i hemlandet skulle ha hörts som vittne. här i landet hörs enligt de bestämmelser som gäller i fråga om målsägande. Jag delar denna uppfattning.

Jag har tidigare berört användandet av tvångsmedel mot vittne och ansvaret för oriktig utsaga av vittne. [ Sverige får påtryckningsmedel inte användas för att förmå målsägande att yttra sig och han kan inte straffas för oriktig utsaga. Under de nordiska överläggningarna har man från dansk och norsk sida förklarat sig beredd att göra motsvarande undantag för den som kallas till dessa länder från Sverige och enligt svensk rätt är att anse som målsägande. Det kan förutsättas att samma ordning införs i Island. Motsvarande gäller den speciella regel, som i Finland tillåter målsägande att under sanningsförsäkran yttra sig om hur stor skada han lidit.

9.2.13 Partsförhör

Som framgår av promemorian har under de nordiska överläggningarna övervägts att införa plikt för part att inställa sig personligen vid domstol i annat nordiskt land. Bestämmelserna om personlig inställelse är mest långtgående i Sverige. Enighet har uppnåtts om att införa inställelse- skyldighet för part i mål eller ärende som rör vårdnaden om barn. äkten- skaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap. Detta innebär enligt min mening en betydande förbättring i förhållande till nuläget.

Förutsättningarna för att inkalla part bör vara desamma som för att inkalla vittne eller målsägande. Även ställföreträdare för part bör för Sveriges vidkommande omfattas av inställelseplikten.

9.3 Nordisk överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning Som har nämnts tidigare är Sverige anslutet till en rad olika multilaterala överenskommelser om inbördes bistånd med delgivning och bevisupp- tagning. Överenskommelserna reglerar bl.a. sättet för översändande av

• Sida 109
•  Original

Prop. 1974: 95 109

begäran om sådan rättshjälp, behovet av översättning av handlingar i ärendet och uppkommande kostnader för rättshjälpen. I fråga om över- sändande av framställning gäller som regel att det skall ske antingen på konsulär eller diplomatisk väg (1954 års civilprocesskonvention) eller genom hänvändelse till ett särskilt utsett centralorgan i den anmodade staten (1959 års brottmålskonvention och 1965 års delgivningskonvention). Översättning av handling som skall delges krävs i princip inte. om den som söks för delgivning frivilligt tar emot handlingen. Vid bevisupptagning gäller däremot ett generellt krav på översättning av framställning härom. Kostnaden för rättshjälpen bärs i princip av den stat som lämnar biståndet. Undantag medges dock bl.a. för vad som utgått till vittne eller sakkunnig. För alla nu berörda frågor gäller att konventionerna inte lägger hinder i vägen för kompletterande eller avvikande bestämmelse i annan inter- nationell överenskommelse.

Det s.k. skandinaviska rättshjälpsprotokollet, vilket gäller mellan Sverige. Danmark och Norge, modifierar de nämnda konventionerna på två punkter. Översändandet av framställning om delgivning eller bevisupptagning får ske genom direkt skriftväxling mellan domstol eller åklagarmyndighet i något av länderna och behörig myndighet i det land där åtgärden skall vidtas. Med undantag av kostnad för annan sakkunnig- bevisning än blodundersökning bärs kostnaden för rättshjälpen helt av det anmodade landet.

I samband med de nordiska överläggningarna om införande av en vittnesplikt över ländernas gränser har Också frågan om att vidga tillämp- ningsområdet för det skandinaviska rättshjälpsprotokollet aktualiserats. För att göra systemet med nordisk vittnesplikt effektivt har övervägts att utsträcka principen om direkt skriftväxling till att gälla också i förhållande till Finland och Island. I anslutning härtill har diskuterats de speciella språk- och kostnadsfrågor som en sådan reglering för med sig. Ytterligare har dryftats en utvidgning av rättshjälpsprotokollet till att avse även framställning om delgivning från annan statlig myndighet än domstol eller åklagarmyndighet.

Vid överläggningarna har uppnåtts enighet om att revidera rättshjälps- protokollet i nu berörda hänseenden. Överläggningarna har resulterat i att de nordiska länderna undertecknat en överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning. Överenskommelsen är avsedd att ersätta rättshjälpsprotokollet. Liksom detta innebär den nya överenskommelsen endast vissa begränsade avsteg från den konventions- reglering på området till vilken Sverige redan tidigare är anslutet. Det internationella samarbetet mellan de nordiska länderna förutsätts således liksom hittills i första hand vara baserat på nämnda Haagkonventioner och Europarådskonvention (se även 7.4).

Art. I i den nordiska överenskommelsen slår fast grundsatsen om direkt skriftväxling mellan berörda statliga myndigheter i de fördragsslutande

• Sida 110
•  Original

Prop. 1974: 95 110

länderna. Den utvidgade giltigheten av denna princip bör verksamt kunna bidra till att systemet med nordisk vittnesplikt kommer att tillämpas på ett smidigt sätt. Även i andra situationer då behov av rättshjälp uppkommer torde den direkta skriftväxlingen mellan de nordiska länderna bli av stort värde för myndigheterna. Med hänsyn till den livliga samfärdseln mellan Sverige och Finland blir av naturliga skäl fördelarna för svensk del särskilt märkbara beträffande förhållandet till Finland.

I fråga om delgivning innebär överenskommelsen att direkt skriftväxling får ske mellan alla berörda statliga myndigheter i länderna. dvs. inte bara mellan domstol eller åklagarmyndighet i ett land och behörig myndighet i annat land. Detta innebär en utvidgning i förhållande till vad som gäller enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet. Något hinder mot att genomföra en sådan ordning föreligger inte. För åtskilliga statliga myndigheter bör det tvärtom vara till fördel att i delgivningsfrågor ta kontakt direkt med behörigt organ i annat nordiskt land.

Beträffande bevisupptagning gäller enligt såväl 1954 och 1970 års Haagkonventioner som brottmålskonventionen att framställning härom endast kan göras av judiciell myndighet. Den nordiska överenskommelsen rubbar inte ländernas konventionsbundna åtaganden på denna punkt. Rätt att göra framställning om bevisupptagning tillkommer således även i fortsättningen endast judiciell myndighet.

1 motsats till det skandinaviska rättshjälpsprotokollet upptar den nya överenskommelsen inte några detaljregler om tillvägagångssättet vid översändande av framställning om delgivning eller bevisupptagning, t.ex. beträffande vilken myndighet som är behörig att ta emot framställning, antal behövliga avskrifter o.d. Den ordning som f.n. gäller i förhållandet mellan Sverige. Danmark och Norge angående inbördes rättshjälp bör emellertid självfallet tillämpas också i fortsättningen. För svenskt vid- kommande bör framställning om delgivning från annat land liksom hittills sändas till vederbörande länsstyrelse och framställning om bevisupp- tagning till vederbörande domstol. Från finsk sida har man förklarat att motsvarande bör gälla framställningar till Finland. Vid de nordiska överläggningarna har rätt enighet om att länderna skall lämna varandra behövliga upplysningar om vilka myndigheter som är behöriga att ta emot framställningar. För Sveriges del torde på grundval av sådana upplysningar erforderliga bestämmelser i ämnet få utfärdas i administrativ ordning.

Ett särskilt spörsmål är i vilken utsträckning det är möjligt att delge tilltalad i brottmål vitessanktionerad kallelse i annat nordiskt land. Från dansk och norsk sida har vid de nordiska överläggningarna anförts betänkligheter mot att tillåta delgivning av sådana kallelser på eget terri- torium. Från finsk sida har man däremot förklarat sig beredd att undanröja de hinder, som f.n. finns i finsk rätt beträffande delgivning av utländsk stämning i brottmål. Detta torde komma att ske i samband med att Finland

• Sida 111
•  Original

Prop. 1974: 95 111

tillträder brottmålskonventionen. Vad gäller förhållandet mellan Sverige och Finland lär således efter nämnda tidpunkt inte komma att möta något hinder att översända begäran om delgivning av stämning i brottmål och kallelse av tilltalad i enlighet med den nya överenskommelsen mellan de nordiska länderna.

Som nyss har nämnts gäller överenskommelsen för alla berörda statliga myndigheter. För Finlands del handhas vissa rättsvårdande funktioner alltjämt av kommunala organ. Överenskommelsen upptar därför det undantaget att för finskt vidkommande även rådstuvurätt. magistrat. stadsfiskal och stadsfogde äger göra framställning om rättshjälp direkt hos behörig myndighet i annat nordiskt land.

Vid de nordiska överläggningarna har även berörts frågan om t.ex. kallelse enligt vittnespliktslagen bör kunna sändas direkt till den person som skall höras. Man har emellertid enats om att f.n. inte låta överens- kommelsen omfatta sådan direkt kommunikation mellan myndighet och enskild. Frågan om s.k. postdelgivning mellan de nordiska länderna lämnas sålunda åt sidan. Enligt min mening torde denna fråga lämpligen böra bli föremål för förnyat övervägande i samband med att den svenska delgivningslagstiftningen ses över.

Det ligger i sakens natur att en utvidgning av den direkta skriftväxlingen mellan myndigheter inom Norden aktualiserar språkproblem som kräver särskilda överväganden 1 överenskommelsen ingår regler i ämnet i art. 2 och 3. Regleringen innebär följande.

Framställning om delgivning eller bevisupptagning skall enligt art. 2 vara avfattad på svenska. danska eller norska eller åtföljas av översättning till ett av dessa språk. Detsamma gäller handlingar som bifogas framställ— ningen. Detta medför att något översättningsarbete inte behöver utföras genom svenska myndigheters försorg. lnkommer framställning i översatt skick. skall översättningen vara bestyrkt av myndighet eller lämplig person.

Särskilda regler har meddelats beträffande handling som skall delges. Sådan handling behöver inte vara översatt till svenska. danska eller norska. om den som söks för delgivning frivilligt mottar handlingen. Härmed avses endast personlig delgivning. Vid remissbehandlingen av promemorian har anmärkts att frivilligheten som sådan inte rent allmänt kan vara ett kriterium på att översättning är onödig. Jag vill med anledning härav erinra om att från svensk sida gjorts det förbehållet beträffande art. 16 i brottmålskonventionen att s.k. tvångsdelgivning kommer att ske endast om delgivningshandlingen är översatt till svenska språket. Den delgivande myndigheten bör vid tillämpning av den nu ifrågavarande regeln i den nordiska överenskommelsen givetvis upplysa—den som skall delges om hans rätt till översättning, om det av omständigheterna framgår att han inte förstår det språk. varpå handlingen är avfattad. Jag delar därför inte farhågorna för att regeln skall få otillfredsställande kon— sekvenser för den enskilde.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1974: 95 112

Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts om att delgiv- ningsmyndigheten också i annat fall bör kunna undantagsvis efterkomma en framställning om delgivning som inte är åtföljd av översättning. nämligen om ett sådant förfarande är försvarligt från rättssäkerhets- synpunkt. Härmed åsyftas t.ex. tvångsdelgivning med den som uppen- barligen behärskar det aktuella språket. Det är enligt min mening inte rimligt att fordra att en handling på finska språket måste översättas till svenska för att kunna delges i Sverige med finsktalande person.

Överenskommelsen innebär vidare att krav på översättning till danska, norska eller svenska upprätthålls även beträffande delgivningsbevis och handlingar som föranletts av delgivningsframställningen, exempelvis hindersbevis.

Protokoll över bevisupptagning och tillhörande handlingar skall enligt art. 3 upprättas på språket i det land där bevisupptagningen görs. Det anmodande landet kan dock begära att översättning skall ske till danska, norska eller svenska. Sådan begäran bör i allmänhet göras redan i fram- ställningen, om översättning behövs. För svensk del får detta särskild aktualitet vid hänvändelse till finsk domstol med begäran om bevisupptagning.

Enligt art. 4 skall kostnaden för delgivning och bevisupptagning i princip helt bestridas av det anmodade landet. Ett undantag utgör kostnaden för annan sakkunnigbevisning än blodundersökning. vilken får återkrävas. Denna reglering överensstämmer med vad som gäller enligt det skandi- naviska rättshjälpsprotokollet och innebär bl.a. stora fördelar för part som begär bevisupptagning.

Regleringen innebär ett stort tillmötesgående från främst finsk sida. Snabbheten och säkerheten i översättningsarbetet främjas bäst om det utförs i ett land, som är tvåspråkigt. För att detta inte skall bli alltför ekonomiskt betungande har en särskild undantagsregel tagits in i art. 4. Har begäran om rättshjälp — härmed jämställs begäran om översättning enligt art. 3 — föranlett avsevärd kostnad för översättning till eller från ett annat språk än danska. norska eller svenska, får kostnaden återkrävas från den stat som gjort framställningen. Detta kan bli aktuellt i väsentligen två typfall. Det ena är att t.ex. finsk myndighet nödgas översätta handling som härrör från annat nordiskt land till finska i samband med delgivning av handlingen i Finland. Det andra är att exempelvis svensk domstol i samband med bevisupptagning i lsland framställt sådant önskemål om översättning som sägs i art. 3.

Som framgår av den lämnade redogörelsen förenklar och förbättrar den nya nordiska rättshjälpsöverenskommelsen samarbetet mellan länderna i flera viktiga hänseenden. Jag förordar därför att Sverige tillträder överenskommelsen.

• Sida 113
•  Original

Prop. 1974: 95 113

9.4 197 0 års bevisupptagningskonvention 9.4.1 Frågan om ratificering av konventionen

lnom Haagkonferensen för internationell privaträtt har sedan länge pågått ett arbete med att revidera bestämmelserna i 1954 års civilpro- cesskonvention. Ett led i detta arbete har varit tillskapandet av 1965 års delgivningskonvention, som ersätter bestämmelserna om delgivningi 1954 års konvention — liksom även i 1905 års civilprocesskonvention — i förhållandet mellan länder som tillträtt båda konventionerna. Delgiv- ningskonventionen innebär bl.a. den nyheten att framställning om del- givning kan göras direkt från domstol i ett land till ett särskilt centralorgan i ett annat land. Till konventionen har utom Sverige, Danmark, Finland och Norge anslutit sig ett 10—tal stater, däribland Frankrike, Storbritannien och USA.

Vid Haagkonferensens elfte session antogs ett förslag till konvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevisupptagningskonventionen). Konventionen öppnades för undertecknande den 18 mars 1970. Den är i flera avseenden en parallell till delgivningskonventionen. l förhållandet mellan länder som har tillträtt bevisupptagningskonventionen ersätter denna bestämmelserna om bevisupptagning i 1905 och 1954 års civilprocesskonventioner, i den mån länderna också är anslutna till dessa.

För att åstadkomma ett enklare och snabbare förfarande än enligt de äldre konventionerna innefattar bevisupptagningskonventionen ett nytt system för översändande av framställningar om bevisupptagning. Det nya systemet motsvarar det som i fråga om delgivningsframställningar infördes genom delgivningskonventionen och innebär att varje fördragsslutande stat utser ett centralorgan dit framställningar om bevisupptagning kan sändas direkt från myndighet i annat fördragsslutande land.

Även i andra avseenden innebär bevisupptagningskonventionen nyheter. Sålunda har frågor om bevisupptagning i annat land genom där stationerad diplomatisk eller konsulär personal eller genom särskilt utsedd person (commissioner) blivit föremål för närmare reglering i konven- tionen. Utöver en kodifiering av praxis innebär denna reglering ett klar- görande av vilka befogenheter som tillkommer den som tar upp bevis i sådan ordning. Konventionens bestämmelser om bevisupptagning utom rätta genom särskilt utsedd person har möjliggjort anslutning från t.ex. USA, som står utanför 1954 års konvention och dess föregångare.

Stat som har anslutit sig till bevisupptagningskonventionen är skyldig att vid bevisupptagning genom domstol använda sina interna tvångsmedel för genomförande av den begärda åtgärden. Det gäller inte bara i förhållande till vittne eller annan sådan förhörsperson utan också i förhållande till part. Möjlighet saknas till förbehåll i detta hänseende. Enligt 1954 års konven-

• Sida 114
•  Original

Prop. 1974: 95 . 114

tion föreligger inte någon sådan skyldighet visavi part. En anslutning till bevisupptagningskonventionen kan därför i vissa situationer öka möjlig- heterna att ta upp bevis utomlands i indispositiva tvistemål.

Av avgörande betydelse för frågan om svensk anslutning till kon- ventionen bör givetvis vara vilka praktiska fördelar för de svenska dom- stolarna som kan följa härav. Vid remissbehandlingen av den promemoria i ämnet som år 1972 upprättats inom justitiedepartementet har tanken på anslutning till konventionen fått ett positivt mottagande. Enligt de hörda domstolarnas uppfattning medför en anslutning till konventionen en för- enkling i förhållande till vad som nu gäller. De remissinstanser. som närmast har att företräda synpunkter från näringslivet, tillstyrker likaså att en anslutning kommer till stånd.

För ett ställningstagande till frågan om ratificering av bevisupptag- ningskonventionen är det också av värde att i görligaste mån undersöka hur systemet med att domstol i ett land vänder sig till ett annat lands centralorgan fungerar i praktiken. Konventionen är f.n. i kraft endast i förhållandet mellan Danmark. Norge och USA. Erfarenheterna från de båda nordiska ländernas sida är inte särskilt omfattande och några bestämda slutsatser härav kan därför knappast dras. Motsvarande ordning med centralorgan finns som nämnts redan införd genom delgivningskon- ventionen. De erfarenheter som för svensk del vunnits beträffande tillämpningen av denna konvention har inte varit enbart goda. Kontakten mellan svenska domstolar och utländska centralorgan har sålunda i vissa fall inte fungerat med önskvärd snabbhet. Detta har särskilt gällt i förhål- landet till USA. Den omständigheten att vissa initialsvårigheter har kommit till synes vid tillämpningen av systemet med centralorgan som mottagande instans bör emellertid enligt min mening inte tillmätas utslagsgivande betydelse i sammanhanget. Jag vill här ytterligarepeka på följande.

Vid en förfrågan som i början av detta år gjorts genom utrikesdeparte- mentets försorg hos ett antal andra stater som tillhör Haagkonferensen har framkommit att åtskilliga länder visar en positiv inställning till konven- tionen. De inhämtade upplysningarna ger anledning anta att anslutningen till konventionen kommer att bli förhållandevis stor. Man bör kunna räkna med att hittillsvarande svårigheter vid tillämpningen av systemet med centralorgan kommer att övervinnas i takt med att allt fler länder ansluter sig och samarbetet med centralorganen utvecklas ytterligare.

Vid de nordiska överläggningar som förekommit rörande införandet av en gemensam nordisk vittnesplikt m.m. har även frågan om anslutning till bevisupptagningskonventionen berörts. Från finsk sida har uttalats att man avser att tillträda konventionen under den närmaste tiden. Vidare har från de övriga nordiska ländernas sida framförts som en fördel. om den avsedda nordiska överenskommelsen om samverkan vid delgivning och bevisupptagning kan bygga på att samtliga nordiska länder är bundna av i

• Sida 115
•  Original

Prop. 1974: 95 115

huvudsak samma konventionerpå det internationella rättsliga samarbetets område. Från svensk sida har vid överläggningarna uttalats förståelse för en sådan ståndpunkt.

Det bör allmänt sett vara angeläget att främja en utveckling mot mer direkta kontakter mellan domstolar och andra myndigheter i olika länder. Bevisupptagningskonventionen utgör ett värdefullt led i denna utveckling. Jag förordar därför att Sverige tillträder konventionen.

9.4.2 Förbehåll, förklaringar m.m. vid tillträde till konventionen

Enligt art. 33 kan stat vid undertecknande eller ratifikation göra förbehåll om att helt eller delvis utesluta tillämpningen av art. 4 andra stycket, som innebär skyldighet att motta framställningar om bevisupp- tagning på engelska och franska. Vidare får förbehåll göras på så sätt att tillämpningen utesluts av konventionens andra kapitel om bevisupptagning genom konsulär eller diplomatisk tjänsteman eller särskilt utsedd person.

1 promemorian föreslås att framställningar på engelska skall godtas men att förbehåll görs mot framställningar på franska. Flera remissinstanser har kritiserat förslaget i denna del.

Av skäl som anförs i promemorian anser jag att något förbehåll inte bör göras beträffande framställning på engelska._Samma skäl talar emellertid enligt min mening för att även godta framställningar på franska. Det kan inte främja rättssäkerheten och snabbheten i förfarandet om handlingarna i fransktalande länder först måste översättas till engelska. Jag förordar därför att konventionens reglering i art. 4 andra stycket godtas i dess helhet. Det översättningsarbete, som måste utföras här i landet, torde i första hand få ske genom utrikesdepartementets försorg.

[ den till konventionen hörande rapporten anförs bl.a. att godtagandet av framställningar på engelska och franska medför en presumtion för att svarshandlingarna utfärdas på samma språk. I promemorian föreslås att man från svensk sida i samband med ratificering uttryckligen förklarar att man inte förbinder sig att utfärda bevisupptagningshandlingarna på annat språk än svenska. Frågan är inte direkt reglerad i konventionen. Med hänsyn till att bevisupptagningshandlingarna normalt är av ganska stort omfång, är det enligt min mening i allmänhet skäligt att översättnings— arbetet betalas av den som begärt bevisupptagningen. En förklaring av det slag som föreslås i promemorian är därför befogad. Detta utesluter , givetvis inte att mindre omfattande handlingar översätts genom svensk försorg eller att särskilt tillmötesgående visas länder. som uppenbarligen har svårt att åstadkomma översättning från svenska.

Som framgår av promemorian förekommer redan nu ipraxis bevisupp- tagning genom konsul. Några olägenheter härav har inte visat sig. Anledning saknas till antagande att övriga i konventionen behandlade former för bevisupptagning utom rätta skulle leda till särskilda problem.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1974: 95 116

Jag delar därför den i promemorian angivna ståndpunkten att förbehåll inte bör göras mot kapitel 11 i konventionen.

Det är dock nödvändigt att möjlighet ges till viss kontroll av denna verksamhet. Av detta skäl bör Sverige avge förklaring enligt art. 15 andra stycket att särskilt tillstånd krävs för bevisupptagning genom diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Av samma skäl bör förklaring enligt art. 16 andra stycket och art. 17 andra stycket inte avges. Härigenom erhålls kontroll av bevisupptagningen i varje enskilt fall. Det är enligt min uppfattning självklart att tvångsmedel inte får komma till användning vid bevisupptagning utom rätta. Förklaring enligt art. 18 skall således inte heller avges.

En remissinstans tar upp frågan om offentlighetsprincipen skall gälla vid förhör inför diplomatisk eller konsulär tjänsteman. Det torde möta betydande svårigheter att här tvinga fram en tillämpning av svensk lag. Jag vill dock i detta sammanhang erinra om att den tillståndsgivande myndig- heten enligt art. 19 äger rätt att uppställa vissa villkor och närvara vid bevisupptagningen.

Enligt art. 35 skall stat vid tillträde till konventionen lämna underrättelse till det nederländska utrikesministeriet om de förklaringar m.m. som staten önskar göra enligt olika bestämmelser i konventionen. [ de frågor som berörs av art. 35 vill jag nämna följande. _

Enigheten är allmän om att UD bör utses till centralorgan för mot— tagande av utländska framställningar enligt konventionen (art. 2). Något hinder torde i och för sig inte möta mot att utnyttja UD också som avsändande myndighet till utlandet. Enligt min mening bör dock den åsyftade direkta skriftväxlingen mellan avsändande domstol och central- organ komma till stånd i görligaste mån. Det är vidare enligt min mening uppenbart att UD bör utses till den myndighet, som har att lämna tillstånd enligt art. 15-17.

Som föreslås i promemorian bör förklaring enligt art. 4 fjärde stycket avges att framställningar på danska och norska godtas.

Enligt art. 8 kan förklaring avges att domare vid ansökande myndighet får närvara, när bevisupptagningen sker. I enlighet med nuvarande praxis i Sverige torde sådan förklaring böra avges. Detta har betydelse om enligt svensk lag förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Något särskilt tillstånd till närvaro i det enskilda fallet bör inte krävas. 1 sammanhanget kan påpekas, att närvarorätten inte innebär rätt att delta i handläggningen.

Den som avses med framställning om bevisupptagning får enligt art. 11 första stycket vägra att efterkomma vad som begärs av honom. om han har rätt eller skyldighet därtill enligt den anmodade statens lag eller under vissa förutsättningar den anmodande statens lag. Förklaring kan enligt andra stycket dessutom avges om erkännande av sådan rättighet eller skyldighet enligt lagen i annan stat än de nu nämnda. Promemorian behandlar inte denna fråga. Enligt 7 ålagen (1946:816) om bevisupptagning

• Sida 117
•  Original

Prop. 1974: 95 117

åt utländsk domstol skall beaktas den ansökande statens bestämmelser i nu angivet hänseende. Något behov av ytterligare reglering Synes inte före- ligga. Förklaring enligt art. 1] andra stycket bör därför inte avges.

Som föreslås i promemorian bör framställning om bevisupptagning som avser "pre-trial discovery of documents" inte efterkommas. Förklaring enligt art. 23 bör därför avges.

Någon förklaring enligt art. 27 torde inte behöva göras. Vad gäller Sveriges förhållande till övriga nordiska länder liksom till stater. med vilka Sverige eljest har ingått separata överenskommelser om inbördes rätts- hjälp (Frankrike och Storbritannien). följer av art. 28 och 32 att bevisupptagningskonventionen i princip inte inverkar på giltigheten av regler som modifierar konventionens bestämmelser i olika hänseenden.

Jag förordar sammanfattningsvis att Sverige vid tillträde till konven- tionen avger förklaring dels enligt art. 4 fjärde stycket att framställningar på danska och norska språken godtas. dels enligt art. 8 att domare som där avses får närvara när den begärda åtgärden vidtas. dels enligt art. 15 andra stycket att särskilt tillstånd krävs för bevisupptagning. som avses i artikelns första stycke. dels enligt art. 23 att framställning om bevisupp- taging. som avser "pre-trial discovery of documents”. inte kommer att efterkommas. Underrättelse bör vidare lämnas om att utrikesdeparte- mentet är sådan myndighet som avses i art. 2 och art. 15-17. Slutligen bör avges förklaring att Sverige inte förbinder sig att utfärda handlingar rörande verkställd bevisupptagning på annat språk än svenska.

9.4. 3 Lagstiftningsfrågor

Som framhålls i promemorian föranleder ett svenskt tillträde till konventionen vissa mindre ändringar i lagen (1946:8l7) om bevisupp- tagning vid utländsk domstol och lagen ( 1946:816 ) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Konventionen innehåller i art. 3 utförligare bestämmelser om vad en framställning skall innehålla än 3 5 första stycket lagen om bevisupp- tagning vid utländsk domstol. Bestämmelserna i konventionen är sådana. att de bör gälla framställningar även utanför konventionens tillämpnings- område. I promemorian föreslås att de bestämmelser som behövs i fortsättningen får utfärdas i administrativ ordning. Hinder häremot synes inte föreligga Och praktiska skäl talar för en sådan lösning. Jag biträder därför promemorians förslag i denna del. Detsamma gäller den föreslagna ändringen i paragrafens andra stycke.

Art. 8 i konventionen innehåller som förut nämnts bestämmelser om närvarorätt för domare vid ansökande myndighet. när den begärda åtgärden vidtas. 1 det föregående har förordats att bestämmelsen görs tillämplig i Sverige genom särskild förklaring samt att särskilt tillstånd till närvaro i det enskilda fallet inte skall krävas. Som framhålls i prome-

• Sida 118
•  Original

Prop. 1974: 95 118

morian saknas anledning att begränsa närvarorätten till bevisupptagning enligt denna konvention. Jag förordar därför att en särskild bestämmelse införs härom som ett nytt stycke i 5 5 lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol.

Har den ansökande myndigheten begärt att viss form skall iakttas vid bevisupptagningen. skall denna enligt art. 9 andra stycket användas. om det inte är oförenligt med lagen i den anmodade staten eller omöjliggörs på grund av intern praxis i denna stat eller praktiska svårigheter. Denna regel torde som anförs i promemorian få uppfattas som något mer restriktiv än motsvarande föreskrift i 8 å andra stycket lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Det är därför enligt min mening erforderligt att lagbestämmelsen kompletteras med en regel, som svarar mot konven- tionens innehåll i denna del. Regeln bör begränsas till tillämpningsområdet för den nya konventionen. Med anledning av att en remissinstans tagit upp frågan om tillåtligheten av s.k korsförhör vill jag erinra om att denna form för bevisupptagning inte är oförenlig med svensk lag (jfr SOU 1938:43 s.4()()).

[ l & lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol anges vilka bevis svensk domstol får begära upptagnai utlandet. En remissinstans har ansett att lagens ståndpunkt är onödigt restriktiv och förordar att lagen anpassas till konventionen. Vad bevisupptagningskonventionen i denna del innehåller skiljer sig inte från motsvarande reglering i 1954 års Haag- konvention. Vid tillträdet till sistnämnda konvention ansågs det inte föreligga behov av ändring i lagen. De erfarenheter som har vunnits i tiden därefter föranleder inte till annat ståndpunktstagande.

Ett tillträde till konventionen aktualiserar också vissa andra spörsmål. Hit hör frågor om vilket språk som skall användas i framställning från svensk domstol. kostnaden för bevisupptagning och förfarandet i övrigt vid tillämpning av konventionen. De bestämmelser som behövs i sådana hänseenden torde kunna meddelas av Kungl. Maj:t.

9.5 Ikraftträdande

Vid de nordiska överläggningarna har ansetts önskvärt att de nya reglerna om nordisk vittnesplikt träder i kraft samtidigt i alla de nordiska länderna. Det bör emellertid öppnas möjlighet att sätta i kraft lagstift- ningen också i mer begränsad omfattning, exempelvis i förhållandet mellan några av länderna. På grund härav bör Kungl. Maj:t bemyndigas att förordna om dess ikraftträdande. Detsamma gäller den föreslagna lagen om ändring i brottsbalken .

De förordade ändringarna i 1946 års lagstiftning om bevisupptagning bör träda i kraft samtidigt med att bevisupptagningskonventionen efter ratifikation blir bindande för Sverige. Också beträffande dessa lagänd- ringar bör Kungl. Maj:t bemyndigas att förordna om ikraftträdande.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1974: 95 119

10. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om nordisk vittnesplikt m.m.,

2. lag om ändring i brottsbalken .

3. lag om ändring i lagen ( 1946:817 ) om bevisupptagning vid utländsk domstol.

4. lag om ändring i lagen ( 1946:816 ) om bevisupptagning åt utländsk domstol.

ll Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

dels antaga förslagen till

1. lag om nordisk vittnesplikt m.m..

2. lag om ändring i brottsbalken , 3.lag om ändring i lagen ( 1946:817 ) om bevisupptagning vid utländsk domstol.

4. lag om ändring i lagen ( 1946:816 ) om bevisupptagning åt utländsk domstol, .

dels godkänna överenskommelsen mellan Sverige. Danmark. Finland, Island och Norge om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupp- tagning.

dels godkänna konventionen om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur i enlighet med vad jag förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

• Sida 120
•  Original

Prop. 1974.- 95 120