Prop. 1977/78:50

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612), m.m.

Prop. 1977/78: 50 Regeringens proposition 1977/78: 50 om ändring i byggnadsstadgan (1959t612), m. m.;

beslutad den 10 november 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN ELVY OLSSON

1 Inledning

På grund av förslag i prop. 1976/77:31 beslöt riksdagen (CU 1976/7716, rskr 1976/77:96) under hösten 1976 om ändring i 46 och 48 a åå byggnadsstadgan (l959:612,omtryckt 1972z776, ändrad senast l977:339), BS. Ändringen, som trädde i kraft den 1 juli i år (SFS 1977122), innebar att det infördes krav på att det till byggnad skall höra anordningar som gör det möjligt att ta om hand och forsla bort avfall från byggnaden på ett tillfredsställande sätt. De nya bestämmelserna är tillämpliga vid både ny- och ombyggnad.

Prop. 1976/77:31 grundades på ett förslag av den under våren 1976 tillsatta arbetsgruppen för sophämtningsfrågor (AFS). Utöver de nyss nämnda ändringarna innebar detta förslag att skäliga anspråk på en godtagbar avfallshantering skulle kunna uppställas på befintliga byggnader även utan samband med ombyggnad. i denna del ledde förslaget emellertid inte till någon lagstiftning. l stället tillsattes en ny arbetsgrupp med uppdrag att med största möjliga skyndsamhet lägga fram ett nytt förslag till bestämmelser i fråga om avfallshanteringen i befintliga byggnader. Arbetsgruppen överläm- nade i juni månad i år promemorian (Ds Bo l977:1) Förbättrad avfallshan- tering i befintlig bebyggelse med förslag till lagstiftning och finansiering. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av bostadsdomsto- len. Svea hovrätt, hyresnämnderna i Stockholm. Malmö och Göteborg. kammarrätten i Sundsvall, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, riksrevisions- verket (RRV), arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen. statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus samt Väster- norrlands län, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

• Sida 7
•  Original

Prop. 1977/78z50 7

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Näringslivets byggnadsdelegation. Sveriges advokatsamfund. Svenska trans- portarbetareförbundet, Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska byggnadsarbetarcförbundet, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen, HSB:s riksför- bund (HSB). Hyresgästernas riksförbund. Svenska renhållningsverksför- eningen (RVF), A Z Sellbergs AB samt Göteborgs, Malmö, Norrköpings, Luleå, Eskilstuna, Vilhelmina och Örebro kommuner.

Efter underremiss har yttranden över promemorian avgetts av länsbo- stadsdirektörerna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Göte- borgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län samt avdelningen för länsbostadsnämndsärenden i Gotlands län, LO-distriktet i Stockholms län. Göteborgs fastighetsägareförening, Hyresgästföreningen i västra Sverige, byggnadsnämnden i Härnösands kommun samt Stockholms, Täby och Uddevalla kommuner. Svenska byggnadsentreprenörföreningen har åbero- pat yttrandet från Näringslivets byggnadsdelegation som sitt eget yttrande.

Statens planverk har i hemställan den 2juni i år till bostadsdepartementet föreslagit att i BS införs en bestämmelse som ger möjlighet att tillämpa löreskrifterna i Svensk byggnorm (SBN) rörande skydd mot olycksfall i maskinellt drivna portar även beträffande sådana portar som har utförts före den 1 januari 1974. då nämnda föreskrifter träddei kraft. len till hemställan fogad promemoria lämnas en redogörelse för bl. a. bestämmelserna i SBN, inträffade olycksfall samt kostnaderna föratt förbättra skyddet mot olycksfall i befintliga maskinellt drivna portar. Planverkets hemställan och promemo- rian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över planverkets förslag avgetts av socialsty- relsen, RRV, konsumentverket, arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens industriverk, statens provningsanstalt, AB Statens anläggningsprov- ning (SA), barnolycksfallsutredningen, Hyresgästernas riksförbund, Svenska riksbyggen, SABO, Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska kommunför- bundet, Sveriges industriförbund samt Stockholms, Malmö, Umeå och Västerås kommuner.

Sveriges industriförbund har bifogat och med instämmande åberopat ett yttrande från Portgruppen inom Sveriges mekanförbund.

2 Arbetsgruppens och statens planverks förslag m. m.

I fråga om nuvarande ordning samt förslagen i arbetsgruppens promemoria och i planverkets hemställan berjag att få hänvisa till bilaga [ resp. bilaga 2.

3 Remissyttrandena

Både arbetsgruppens och planverkets förslag har fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1977/78:50 8

1 Inledning

1 februari 1976 tillsattes inom bostadsdepartementet en arbetsgrupp för att utreda vilka åtgärder som borde vidtas för att förbättra sophämtningsperso- nalens arbetsmiljö. Arbetsgruppen, som kallade sig arbetsgruppen för sophämtningsfrågor (AFS), överlämnade i juni 1976 en promemoria med förslag till lag om ändring av byggnadsstadgan (19591612) (BS). Promemorian finns som bilaga 1 till prop. 1976/77:31 (s. 11).

De av arbetsgruppen föreslagna ändringarna i BS innebar dels nya regler om hur avfallshanteringen skulle ordnas vid ny- och ombyggnader, dels att skäliga anspråk på en godtagbar avfallshantering skulle kunna uppställas på befintliga byggnader även utan samband med ombyggnad.

Arbetsgruppens förslag remitterades. Remissutfallet finns redovisat i bilaga 2 till prop. 1976/77:31 (s. 31).

l prop. 1976/77:31 lades fram förslag till ändringar i BS för att förbättra sophämtningspersonalens arbetsförhållanden. Ändringarna avsåg ny- och ombyggnad. Frågan om tillämpning av bestämmelserna om avfallshantering på befintlig bebyggelse utan samband med ombyggnad ansågs på anförda skäl böra ytterligare övervägas. I denna fråga lades därför inte fram något förslag till bestämmelser. Föredragande departementschefen uttalade i proposi- tionen bl.a. att det fortsatta utredningsarbetet borde inriktas på att åstad- komma ett system som gjorde det möjligt att ålägga fastighetsägare att avhjälpa förekommande brister beträffande avfallshanteringen i befintlig bebyggelse.

Civilutskottet(CU l976/77:6 s. 3) tillstyrkte de föreslagna ändringarna i BS avseende ny- och ombyggnad. Utskottet (s. 5) ansåg att det inte var möjligt att utan ytterligare utredningsunderlag ta ställning till i motioner framförda krav på att bestämmelserna om avfallshantering skulle tillämpas även på befintlig bebyggelse utan samband med ombyggnad. Motionerna avstyrktes sålunda i dessa delar.

Riksdagen beslöt i enlighet med civilutskottets förslag (rskr 1976/77:96. SFS 1977:22).

Chefen för bostadsdepartementet beslöt i november 1976 att tillsätta en ny och utökad arbetsgrupp med uppdrag att med största möjliga skyndsamhet lägga fram ett nytt förslag till bestämmelser som avser avfallshanteringen i det befintliga byggnadsbeståndet. Till ledamöter i den nya arbetsgruppen utsågs företrädare för bostads- och justitiedepartementen, statens planverk, arbetstagarorganisationer, fastighetsägare och hyresgäster.

2 Frågans tidigare behandling 2.1 Förslaget från AFS

AFS konstaterade att det i det befintliga byggnadsbeståndet finns påtagliga brister i utformningen av soprum och transportvägar. AFS ansåg att det av

• Sida 31
•  Original

Prop. 1977/78:50 31

hänsyn till sophämtningspersonalens arbetsmiljö borde finnas lagstiftning, som gav samhället möjlighet att kräva sådana ändringar i befintliga byggnader att en tillfredsställande avfallshantering kunde ordnas. Gällande lagstiftning saknade uttryckliga regler av detta slag (prop. 1976/77:31 s. 23). Även om det kunde finnas möjlighet att med stöd av hälsovårds- och arbetarskyddslagstiftningen komma till rätta med en del olägenheter i fråga om avfallshanteringen ansåg AFS att det var nödvändigt att möjligheterna förbättrades.

Enligt AFS inrymmer frågan om avfallshanteringens ordnande i stor utsträckning bedömningar av byggnadsteknisk art. Som AFS såg det måste därför bestämmelser som möjliggör tillfredsställande avfallshantering finnas också i byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till det nära sambandet med andra byggnadstekniska åtgärder fick det enligt AFS anses vara mest naturligt att de bestämmelser som behövdes för att frågan om avfallshante- ringen skulle få en godtagbar lösning togs in i byggnadslagstiftningen. AFS:s förslag om nya och ändrade lagregler berörde därför enbart denna lagstift- ning.

AFS framhöll att i samband med nybyggnad eller ombyggnad kan fastighetsägare tvingas genomföra förbättringar i arbetsmiljön för sophämt- ningspersonalen ( a. prop. s. 25 ff). Det är enligt AFS däremot inte i övriga fall möjligt att utan fastighetsägarens medgivande åstadkomma sådana förbätt- ringar beträffande det befintliga beståndet av soprum och transportvägar. Anledningen härtill är att byggnadslagstiftningen principiellt vilar på den grunden att nya krav på egenskaper hos byggnader inte skall ges tillbakaver- kande kraft.

AFS ansåg att en reform var i högsta grad motiverad. Om arbetsmiljön för sophämtningspersonalen skulle förbättras inom rimlig tid kan man enligt AFS inte acceptera en utveckling som sker i takt med att byggnadsbeståndet förnyas eller saneras. För att de av AFS föreslagna bestämmelserna rörande avfallshantering vid nybyggnad över huvud taget skulle få någon genom- slagskraft ansåg AFS det nödvändigt att de kunde tillämpas även med avseende på befintliga byggnader. AFS föreslog därför att nybyggnadsbe- stämmelserna skulle i princip äga tillämpning även i fråga om byggnad som har uppförts eller för vilken byggnadslov har beviljats före bestämmelsernas ikraftträdande.

AFS strök under att förslaget om retroaktiv tillämpning av bestämmel- serna om sophantering naturligtvis måste förenas med undantagsregler. Om så ej skedde skulle fastighetsägare, till skillnad mot vad som föreslogs gälla vid ombyggnad, kunna föreläggas att rusta upp befintliga soputrymmen till nybyggnadsstandard, vilket i många fall skulle vara uppenbart otillfredsstäl- lande. AFS ansåg det därför rimligt att de krav _på en tillfredsställande avfallshantering som föreslogs gälla vid ombyggnad borde vara normerande då det gällde att bestämma de krav som skulle kunna ställas på den befintliga bebyggelsen. Höga kostnader, byggnadstekniska hinder eller kulturhistoriska

• Sida 32
•  Original

Prop. 1977/78:50 32

värden skulle liksom vid ombyggnad, som fastighetsägaren själv tagit initiativet till, i vissa fall kunna betyda att nybyggnadskraven i fråga om Söphantering inte kunde tillämpas fullt ut. AFS ville dock stryka under att detta inte fick tolkas så att man regelmässigt skulle tillämpa mildare bedömningar i fråga om befintlig bebyggelse eller vid ombyggnader.

Reglerna borde enligt AFS ha ett sådant innehåll att byggnadsnämnden inte hindrades från att göra en med hänsyn till förhållandena lämplig avvägning mellan 1. ex. vad som borde krävas för att förbättra arbetsmiljön för sophämtningspersonalen och vad åtgärder i detta syfte borde få kosta. Riktmärket borde vara att få till stånd en med hänsyn till ekonomiska och byggnadstekniska förutsättningar godtagbar helhetslösning vad avfallshan- teringen beträffar. Förhållandena kunde t. ex. vara sådana att det bedömdes vara nödvändigt att göra genombrott i bärande vägg eller annan liknande åtgärd för att anordna en godtagbar transportväg för avfall. För att åstad- komma en sådan avfallshantering fick man tvingas att avstå från sådant som normalt hörde till den interna sophanteringen i byggnaden. Önskemålet att anordna en godtagbar transportväg fick t. ex. vägas mot de boendes önskemål att av bekvämlighetsskäl kasta avfallet i sopnedkastet. Det skulle i det enskilda fallet kunna visa sig att kravet på att anordna en godtagbar transportväg medförde att hyresgästerna fick upphöra med att kasta avfallet i sopnedkastet och i stället lämna avfallet i särskilt anordnade utrymmen i anslutning till transportvägen.

Med hänsyn till behovet av undantagsbestämmelser och mot bakgrund av de överväganden som AFS hade gjort angående utformningen av sådana bestämmelser fann AFS att de föreslagna bestämmelserna om avfallshante- ring vid nybyggnad borde beträffande befintlig byggnad äga tillämpning i den omfattning som erfordrades för att byggnaden skulle uppfylla skäliga anspråk på godtagbar avfallshantering. AFS föreslog att bestämmelserna om avfalls- hantering rörande det befintliga byggnadsbeståndet skulle ha följande innehåll: Bestämmelserna i 46 å andra stycket 5 skall, såvitt avser byggnad som har uppförts eller för vilken byggnadslov har beviljats före den 1 januari 1977, äga tillämpning i den omfattning som erfordras föratt byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på godtagbar avfallshantering.

3 Frågor som nu bör belysas

Den i det föregående lämnade framställningen visar att det finns många frågor som bör belysas i det fortsatta utredningsarbetet. Vad som i detta hänseende har uttalats i propositionen och vid riksdagsbehandlingen utgör naturligtvis utgångspunkten för vårt arbete. Vi har emellertid ansett oss oförhindrade att behandla även andra frågor som har aktualiserats inom den nya arbetsgruppen eller av de remissinstanser som yttrade sig över AFS:s förslag. De överväganden och förslag som vi lägger fram syftar till att dels införa sådana lagregler i byggnadslagstiftningen som gör det möjligt att ålägga fastighetsägare att avhjälpa förekommande brister i sophämtningspersona- lens arbetsförhållanden genom ingrepp i befintliga byggnader, dels underlätta tillämpningen av dessa regler (jfr prop. l976/ 77:31 s. 9 och CU l976/77:6 s. 4).

4 Gällande ordning 4.1 Byggnadslagstiftningen

När BS infördes togs bestämmelser om soprum och sopnedkast in i 46 och 47 åå BS. I 46 å andra stycket 5 föreskrevs att det till byggnaden skulle höra soprum, om så erfordrades. I fråga om byggnader med mer än två bostadslägenheter och med fiera våningar än två skulle enligt 47% första stycket 5 sopnedkast vara anordnat.

Bestämmelserna om sopnedkast i 47 & första stycket 5 överfördes år 1975 till 46 & andra stycket 5 (19752817). På grundval av AFS:s förslag ändrades sistnämnda bestämmelse år 1977 (197722). Fr. o. m. den 1 juli 1977 har 46 & andra stycket 5 BS följande lydelse: Till byggnad skola höra anordningar som möjliggöra att avfall från byggnaden kan omhändertagas och bortforslas på ett tillfredsställande sätt.

I 44 ä 7 mom. BS föreskrivs att sopnedkast skall anordnas så att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet inte uppkommer.

I 75 & första stycket BS räknas upp sådana åtgärder med byggnad som är att hänföra till nybyggnad. Enligt paragrafens andra stycke skall emellertid

• Sida 36
•  Original

Prop. 1977/78:50 36

bestämmelserna i första stycket inte medföra att anordnande av värmeled- ning eller vattenklosett eller andra hygieniska förbättringar i befintlig byggnad anses som nybyggnad. om det finns anledning att anta att byggnaden även utan sådan anordning skall kvarstå under längre tid.

I 54 ä 1 mom. första stycket BS föreskrivs att åtgärd, som enligt 75 & är att hänföra till nybyggnad, inte får företas utan byggnadslov.

Bestämmelserna i 4655 andra stycket 5 och 44;; 7 mom. BS gäller vid uppförande av helt ny byggnad. De skall enligt 48 aä första stycket BS tillämpas också vid sådan ändring av byggnad, som enligt 75 & b)—f) är att hänföra till nybyggnad. Bestämmelserna får dock i sådana fall tillämpas endast i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen och endast i den omfattning som erfordras för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på bl. a. godtagbar avfallshantering (l977:22). [ byggnadens övriga delar skall enligt 48 a ä' andra stycket BS sådana brister undanröjas som avser hållfasthet, brandsäkerhet eller sanitära förhållanden och som innebär så avsevärda olägenheter att de inte, skäligen kan godtas. Är ändring av byggnad av sådan beskaffenhet att den inte skall hänföras till nybyggnad gäller enligt 49 & första stycket BS att bestämmelserna i 38—48 åå BS skall äga motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen. Enligt paragrafens andra stycke kan byggnadsnämnden under vissa förutsättningar medge undantag från första stycket.

5 Överväganden och förslag 5.1 Hur bör avfallshanteringen ordnas i befintlig bebyggelse?

För att avfallshanteringen skall fungera tillfredsställande för sophämt- ningspersonalen krävs naturligtvis att arbetsmiljön utformas så att hämt- ningen och bortforslingen av avfallet underlättas. Beträffande det befintliga byggnadsbeståndet skall här något beröras på vilka sätt man bäst kan uppnå en godtagbar avfallshantering för ifrågavarande personal. Mot bakgrund av de synpunkter som har framkommit dels från den inom Stockholms kommun verksamma arbetsgruppen i renhållningsfrågor (AIR). dels vid remissbehandlingen av AFS:s förslag. dels under det utredningsarbete som vi har bedrivit synes motiverat att föra fram vissa målsättningar rörande soputrymmens belägenhet m. m. I annat sammanhang skall behandlas hur de bästa lösningarna av avfallshanteringsproblemen för renhållningsperso- nalen skall vägas mot andra intressen. t. ex. hyresgästers intresse av att använda en lokal eller sopnedkast.

För att avfallshanteringen skall vara ordnad på ett godtagbart sätt krävs givetvis också att man har tagit vederbörlig hänsyn till risken för brand. olycksfall och sanitära olägenheter (jfr 44å 7 mom. BS). Detta gäller hela sophanteringsledet. dvs. eventuella sopnedkast,sopförvaringsutrymmen och borttransportvägar. Att sådan hänsyn tas är naturligtvis ett gemensamt intresse för alla berörda parter.

Det är allmänt sett i huvudsak två faktorer som kan försvåra arbetet för sophämtningspersonalen. Det kan vara fråga om svårtillgängliga och trånga soputrymmen och/eller svårframkomlig transportväg för avfallet. Beträf- fande nybyggnadsfallen finns i planverkets tillämpningsbestämmelser till BS. Svensk byggnorm (SBN 1975), kap. 43 föreskrifter och allmänna råd om bl. a. soputrymmens placering och dimensionering samt om anordnande av transportväg. vilka har som främsta syfte att underlätta hämtningsarbetet. Önskvärt är att dessa föreskrifter och allmänna råd så långt som möjligt slår igenom även när förhållandena i befintlig bebyggelse skall förbättras.

Svårigheterna vid avfallshanteringen kan i de flesta fall undvikas. om soputrymmet eller sopbehållaren placeras i mark- eller gatuplanet. Söput- rymmet bör vidare vara lätt åtkomligt och helst ligga så att avfallet kan nås och hämtas av personalen utan att bärning av det behöver ske. Såväl soputrym me som transportväg bör kunna belysas väl. Normalt bör transport- vägen vara så anordnad att kärror kan användas vid bortforslingen. Därvid

• Sida 40
•  Original

Prop. 1977/78:50 40

kan dragramp eller trapplift behöva anordnas för att underlätta kärrtranspor- ten. I vissa fall kan det vara nödvändigt att tillgripa andra transportanord- ningar. t. ex. transportband eller hiss. varvid soprummet kan ligga kvar i källarvåningen.

Kraven på soputrymmen i gatuplanet har i de allra flesta fall tillgodosetts i sådana flerbostadshus som har uppförts före år 1930. Undersökningar från framför allt Stockholms innerstad visar att de sopskåp som placerades på gården i anslutning till denna äldre bebyggelse i allmänhet är lätt åtkomliga. I många fall är emellertid transportvägen från gård till gata besvärlig med långa trappor, flera dörrar och långa, smala passager. Belysningen är mestadels undermålig. Oftast ligger gatan lägre än det första våningsbjälklaget. Gården däremot kan ligga både lägre och högre än bjälklaget. l åtskilliga nu aktuella fall synes möjligt att uppfylla de viktigaste förutsättningarna för att trans- portvägen föravfallet skall vara godtagbar, nämligen att den skall ha dragbana samt sådan lutning att kärra eller annat transportredskap kan användas. Om nivåskillnaden mellan mark och bjälklag överstiger ca 120 cm kan det i vissa fall vara möjligt att ordna öppningar i källarmuren för mekanisk uttransport av sopsäckar.

I flerbostadshus byggda efter år 1930 har oftast installerats sopnedkast. I sådana hus är det inte enbart transportvägens belägenhet som kan förorsaka svårigheter i samband med hämtningen av avfallet. Även soputrymmets utformning och storlek medför liknande svårigheter. Soprummen är ofta förlagda under marknivån i exempelvis källarvåningen. För att komma till soprummet förekommer det. särskilt i hus byggda under 1930-talet. att man först får gå upp en halvtrappa till det första våningsbjälklaget och trapphuset. varifrån man får gå ner en hel trappa till källarvåningen.

Allmänt sett är utformningen av transportvägen i många fall otillfredsstäl- lande. om soputrymmena är belägna under marknivån. Nivåskillnader i förening med smala och branta trappor gör det inte lätt att ordna kärrslänter. I dessa fall blir mekaniska transportmedel erforderliga. om inte soputrymmet kan flyttas.

Soputrymmet bör ha lämplig storlek med hänsyn till antalet lägenheter. sopmängd och möjliga tekniska hjälpmedel för komprimering. Sopmängden bör beräknas efter de normer som gäller för nya byggnader. Utrymmets yta kan många gånger utökas i åtminstone en riktning. I vissa fall är soput- rymmet omöjligt eller mycket svårt att utvidga. t. ex. då det finns hinder såsom hissmaskinrum, skyddsrum. undercentral, pannrum. trappa. hisschakt eller installationsvägg. Det kan då bli nödvändigt att flytta soprummet. Alternativt kan övervägas att använda tätare hämtningsinter- vall, om det befintliga soprummet i övrigt är godtagbart.

Tekniska hjälpmedel av olika slag kan. som redan har påpekats. användas för att förbättra avfallshanteringen. Det är självklart en väsentlig fördel från kostnadssynpunkt. om man med tekniska anordningar kan nå samma goda resultat som kan erhållas efter kanske omfattande ombyggnadsarbetcn. I det

• Sida 41
•  Original

Prop. 1977/78:50 41

följande lämnas några exempel på andra tekniska hjälpmedel. Förmodligen kommer nya sådana hjälpmedel att tillskapas i takt med den tekniska utvecklingen på området.

Förbättrade arbetsförhållanden kan åstadkommas genom att transportvä- garna för avfall förses med lyftanordning som exempelvis sätts fast i taket. Som har framhållits av bl. a. miljö- och hälsovårdsförvaltningen samt fastighetskontoret. båda i Stockholms kommun, vid remissbehandlingen av AFS:s förslag finns det på marknaden flera mekniska och pneumatiska transport- och förvaringsutrustningar.

Om t. ex. ett soputrymme är olämpligt beläget kan det visa sig vara möjligt att på teknisk väg, exempelvis genom användande av en s. k. skruv, föra bort avfallet från detta utrymme till en annan plats i byggnaden. varifrån renhållningspersonalen utan svårigheter kan hämta avfallet.

Enligt vår mening bör de i det föregående nämnda åtgärderna i allt väsentligt behandlas i SBN. Beträffande den befintliga bebyggelsen anser vi i likhet med AFS:s förslag att ombyggnadsbestämmelserna i SBN, efter det att dessa har kompletterats med bestämmelser om bl. a. transportanordningar, skall vara normerande även beträffande det befintliga byggnadsbeståndet. Kommentarer och typlösningar bör dessutom komplettera SBN. till vägled- ning för dem som skall planera och vidta erforderliga förbättringsåtgärder.

Bostadsdepartementet Fack 103 20 Stockholm

Statens planverk HEMSTÄLLAN 1977-06-02

Retroaktiv bestämmelse rörande maskinellt drivna portar

Bestämmelser om maskinellt drivna portar för nya byggnader utfärdades 1973 och "gäller för byggnader, för vilka byggnadslov sökts efter 1974-01- 01.

Sedan bestämmelserna trädde i kraft har inom bostadsområden ett antal allvarliga barnolycksfall inträffat i maskinellt drivna portar av äldre datum. En närmare redogörelse av bestämmelserna i SBN, inträffade olycksfall och förekomsten av maskinellt drivna portar ges i bilagd PM.

För att i görligaste mån förhindra olycksfall i befintliga maskinellt drivna portar föreslår planverket att i byggnadsstadgan införs en bestämmelse. som gör det möjligt att tillämpa föreskrifterna i SBN 1975 avsnitt 4112 även för portar i byggnader uppförda före 1974-01-01. I bilagd PM redovisas kostnads- konsekvensen.

Planverket föreglår även att i byggnadsstadgan införs en bestämmelse om att maskinellt drivna portar i såväl nybebyggelse som i äldre bebyggelse skall besiktigas med vissa tidsintervall, förslagsvis vart femte år.

Beslut i detta ärende har fattats av planverkets styrelse. Därvid har deltagit, jämte undertecknad Holm, ledamöterna Landberg, Lindh, Lundin, Mattsson och Tobé. Vid den slutliga handläggningen har även närvarit personalföre- trädarna Engström och Sundell, överingenjören Essunger, byråcheferna Anegren och Friberger, tjänsteförrättande byråchcferna Eklöf och Kindahl samt byrådirektören Lundberg, föredragande.

LENNART HOLM ÅKE LUNDBERG

• Sida 74
•  Original

Prop. 1977/78:50 74

PM 1977-06-02

Maskinellt drivna portar. Åtgärder mot olycksfall

År 1972 inträffade ett flertal barnolycksfall med garageportar bl. a. under lek (två av olycksfallen med dödlig utgång).

Planverket utarbetade förslag till tillämpaingsbestämmelser till byggnads— stadgan om säkerhetsåtgärder mot olycksfall med maskinellt drivna portar och hemställde i skrivelse 1973-04-27 till Kungl. Maj:t att föreslagna föreskrifter skulle fastställas. Föreskrifterna fastställdes 1973-11-02 och trädde i kraft 1974-01-01. Bestämmelserna är nu införda i Svensk byggnorm 1975 (avsnitt 41:2).

Bestämmelserna innehåller föreskrifter om skydd mot klämskador, nedstörtning och skärskador. Föreskrifter finns rörande manöveranord- ningar. Dessa anordningar skall vara försedda med nyckellås eller vara belägna inom låsbart skåp med självstängande lucka. Om port öppnas eller stängs med exempelvis fotocell. radiosignal eller induktiv givare (impulsdon), skall på väl synlig och lättåtkomlig plats på båda sidor om porten och i dess omedelbara närhet anbringas stoppdon (stoppknapp) och särskilt varsel- märke. l bestämmelserna föreskrivs också att skötselinstruktion skall finnas. Bestämmelserna innehåller även anvisningar med exempel på godtagbara lösningar. Om horisontellt rörlig port, manövrerad med impulsdon, har sin anslagskant till en höjd av 2 m från golv liirsedd med s. k. kontaktlist, godtas porten om klämkraften är högst 90 N och porten reverserar. Bestämmelserna gäller för maskinellt drivna, horisontellt eller vertikalt rörliga portar, galler, dörrar, grindar och luckor med undantag av dörrar, grindar och luckor till hisschakt och hisskorg, för vilka gäller särskilda bestämmelser.

Bestämmelserna gäller för nybyggnad och är alltså inte tillämpliga på befintliga byggnader. Att bestämmelserna inte omfattade äldre redan instal- lerade portar uppmärksammades av riksrevisionsverket i dess svar 1973-06- 15 på civildepartementets remiss 1973-05-17 angående planverkets förslag. RRV anförde bl. a. att bestämmelserna endast i begränsad utsträckning förväntades reducera aktuell typ av olycksfall, eftersom bestämmelserna inte omfattade redan installerade portar.

Sedan föreskrifterna trädde i kraft 1974-01-01 har ytterligare ett antal barnolycksfall inträffat med maskinellt drivna garageportar. Två av olycks- fallen har medfört dödsfall och ett olycksfall har orsakat hjärndöd. Dessa tre olycksfall har skett i portar som levererats före 1974-01-01.

Många portar installerade före 1974 saknar ofta tillräckligt skydd mot klämskador och skärskador samt skötselinstruktion. Detta gäller särskilt portar inom bostadsområden.

Flertalet porttillverkare tillhandahåller utrustning för att förbättra säker- heten hos äldre portar. Sådan komplettering torde dock hittills huvudsakligen ha utförts på s. k. industriportar och endast i ringa utsträckning på portar

• Sida 75
•  Original

Prop. 1977/78:50 75

inom bostadsområden.

För att nedbringa olycksfallsfrekvensen i befintliga maskinellt drivna portar bör åtgärder vidtas för att förbättra befintliga portar som inte är försedda med betryggande säkerhetsanordningar.

Antalet maskinellt drivna portar inom bostadsområden uppskattas till ca 7 000. Av dessa beräknas ca 5000 ha installerats före 1974-01-01. Antalet maskinellt drivna portar inom industriområden uppskattas till ca 35 000. Av dessa beräknas ca 20 000 ha installerats före 1974-01-01.

År 1967 utfärdade arbetarskyddsstyrelsen anvisningar nr 60 "Mekaniskt drivna horisontellt rörliga vik- och skjutportar". Vik- OCh skjutportar. som utförts enligt dessa anvisningar, fordrar endast begränsade kompletterande åtgärder för att uppfylla nu gällande krav.

Erforderliga åtgärder för att iordningställa en garageport för ett flerbilsga- rage uppskattas till ca 1 000 kronor om den tillverkats åren 1968—1973 och uppskattas till ca 5 000—8 000 kronor om den tillverkats före 1968. För en maskinellt driven mindre port i exempelvis enbilsgarage kan kostnaden uppskattas till ca 500 kronor.

Med hänsyn till begränsade resurser hos kommuner för inventering och kartläggning och hos tillverkare och installatörer för erforderliga komplette- ringar, torde det vara nödvändigt att räkna med en period av ca tre år för genomförandet av de föreslagna åtgärderna. Vad gäller inventering och kartläggning bör lämpligt förfarande övervägas. Ett sätt kan vara att insamla uppgifterna i samband med särskild fastighetsdeklaration.

En grov uppskattning av kostnaden för att iordningställa samtliga maskinellt drivna portar i bostadsområden så att de i stort sett uppfyller nu gällande krav visar att den totala kostnaden torde uppgå till i runt tal 10 miljoner kronor.

Tidigare har nämnts att skötselinstruktion ofta saknas för äldre portar. Detta bl.a. gör att skötsel av port ofta eftersätts. Maskinellt drivna portar förslits. Skador kan också uppkomma vid hanteringen eller genom påkör- ning. Det är därför nödvändigt att sådana portar kontinuerligt ses till och vid behov underhålls.

För att inte ett försummat underhåll skall medföra olyckor är det motiverat att maskinellt drivna portar besiktigas med viss tidsintervall. Förfarandet bör vara ungefär detsamma som ifråga om besiktning av hissar. Besiktningsverk- samheten torde lämpligen kunna ombesörjas av Statens anläggningsprov- ningar AB, som numera utsetts att vara riksprovplats för bl. a. lyftanord- ningar.

• Sida 76
•  Original

• Sida 77
•  Original

1 Promemorian Förbättrad avfallshantering i befintlig bebyggelse (Ds Bo l977:l)

Sammanställning av remissyttrandena

[ stort sett har promemorian fått ett gynnsamt mottagande vid remissbe- handlingen. Ett antal remissyttranden innehåller visserligen kritik mot de överväganden som görs och mot de förslag som läggs fram i promemorian, men kritiken begränsas i huvudsak till några punkter medan övriga förslag och överväganden tillstyrks eller lämnas utan erinran. I det följande redovisas remissinstansernas inställning i olika delfrågor efter i huvudsak den ordning som frågorna behandlas i promemorian.

1.1 Allmänt

Ingen remissinstans ifrågasätter behovet av förbättrad arbetsmiljö för renhållningspersonalen. Förslaget att erforderliga bestämmelser bör tas in i byggnadslagstiftningen tillstyrks eller lämnas utan erinran av nästan samtliga remissinstanser som uttalar sig härom. Från en del håll pekar man dock på alternativa och kompletterande åtgärder med vilka de önskade förbättring- arna bör kunna åstadkommas. Arbetsgruppens förslag till finansiering möter inga väsentliga principiella invändningar. Flera detaljer i förslaget kritiseras däremot i större utsträckning.

Svea hovrätt erinrar om att förslaget innebär att nya krav på egenskaper hos byggnader ges tillbakaverkande kraft och att därmed avsteg görs från de principiella grunder på vilka byggnadslagstiftningen vilar. Härtill kommer att det är fråga om åtgärder som skall vidtas till gagn för andra intressen än fastighetsägarnas och hyresgästernas. Hovrätten konstaterar att regering och riksdag redan har tagit ställning till förmån för sådan lagändring och framhåller därför endast att. i den mån skyldigheten att vidta förbättringar medför — efter avräkning för eventuell nytta — beaktansvärda kostnader och inkomstbortfall eller andra väsentliga olägenheter för fastighetsägare eller hyresgäster. det föreligger en situation av expropriationsliknande karaktär. Detta måste enligt hovrätten naturligen beaktas vid utformningen av bl.a. åtgärder för lån och bidrag.

Enligt Näringslivets byggnadsdelegation har utredningsarbetet visat att retroaktiva regler för att förbättra sophanteringsstandardcn medför en rad tillämpningsproblem, som framstår som svårlösta. Delegationen förordar att de direkt akuta sophanteringsproblemen i äldre bebyggelse bör lösas inom ramen för hälsovårds- och arbetarskyddslagstiftningen. Vill statsmakterna ' genomföra en generell standardförbättring i all äldre bebyggelse, rekommen- derar delegationen att detta sker med tillämpning av ersättningsreglerna vid

• Sida 78
•  Original

Prop. 1977/78:50 78

expropriation, vilket garanterar en likvärdig behandling av berörda enskilda.

Sverigesfastighersägareförbund kan i och för sig instämma i att möjlighe- terna till att omhänderta och bortforsla avfall borde förbättras i många byggnader. Förbundet konstaterar emellertid att byggnaderna ide flesta fall har uppförts efter vederbörlig granskning och godkännande av ansvariga myndigheter. Eftersom byggnadslagstiftningen principiellt inte haft tillbaka- verkande kraft. har fastighetsägarna inte haft anledning avsätta medel för de investeringar som nu aktualiseras. Även om den ekonomiska situationen givetvis förbättras genom det föreslagna finansieringssystemet kommer åtgärderna enligt förbundet att i åtskilliga enskilda fall innebära oacceptabla påfrestningar på fastighetsekonomin. Med hänvisning bl. a. till det anförda motsätter sig förbundet där förslaget. Om statsmakterna bedömer att förbättringarna är oumbärliga anser förbundet att ombyggnaderna helt bör bekostas med statliga medel.

Enligt riksrevisionsverkets (RRV) uppfattning bör en mer tillförlitlig kost- nadsberäkning göras innan den föreslagna ändringen i BS genomförs.

l.2 Ordnande av avfallshantering i befintlig bebyggelse

Arbetsgruppens synpunkter på frågan hur avfallshanteringen bör vara ordnad för att den skall vara godtagbar för sophämtningspersonalen ( avsnitt 5.1 ) delas av flertalet av de remissinstanser som yttrar sig i frågan. Några remissinstanser för emellertid fram detaljanmärkningar.

Socialstyrelsen påpekar att det enligt utredningen i huvudsak är två faktorer som försvårar arbetet för sophämtningspersonalen, nämligen svårtillgängliga och trånga soputrymmen samt svårframkomliga transportvägar. En tredje faktor som inte har behandlats i utredningen men som enligt styrelsen är av stor betydelse i sammanhanget är olämpliga, exempelvis alltför stora eller tunga, avfallsbehållare som är svåra att transportera bort. Orsakerna till bristerna i renhållningspersonalens arbetsmiljö kan enligt styrelsen således vara flera än som har angetts i utredningen liksom möjligheterna att komma till rätta med problemen. Anordnande av sopnedkast och soprum i befintliga hus torde inte alltid vara den bästa lösningen. Enbart utbyte av olämpliga avfallsbehållare kan enligt styrelsen i många fall ge till resultat en helt godtagbar arbetsmiljö utan stora kostnader och/eller omfattande ombygg- nadsarbeten.

Sveriges plastig/tersägare/örbund ifrågasätter om det, som arbetsgruppen uttalar. blir aktuellt att använda mekaniska transportmedel om soputrymmet inte kan flyttas. eftersom sophämtningen därigenom kommer att kräva mer personal. Svenska kommuna/arberarq/örbllin/er betonar att soprummet skall ligga i gatuplanet. Endast byggnadstekniska skäl kan enligt förbundets uppfattning föranleda dispens från denna allmänna regel. Även om det rent tekniskt är möjligt att genom transportband eller lyftanordning transportera

• Sida 79
•  Original

Prop. 1977/78:50 79

avfallet från utrymme under markplan. är detta inte tillräckligt skäl att avstå från att förlägga soputrymme till markplanet. Enligt Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) utgör de fastigheter i vilka sopru m met är placerat över eller under körbana/gångvägsnivå men där förhållandena i övrigt är accep- tabla ett särskilt problem. Att i sådana fall ersätta trappsteg med ramper kan kräva omfattande ingrepp i huset och i marken. Under förutsättning att bostadsföretaget kan träffa överenskommelse med berörda personalorgani- sationer bör enligt SABO dispens kunna ges. Svenska renhållningsverk- föreningen (RVF) och Malmö kommun framhåller att soputrymmet bör ligga så att avfallet kan nås och hämtas utan att bärning behöver ske. RVF ser med tillfredsställelse att mekaniska transportmedel används, om soputrymmet inte kan flyttas. Arbetsgruppens förslag att tätare hämtningsintervall kan övervägas, om soputrymmet är omöjligt eller mycket svårt att utvidga. anser RVF vara olämpligt från transportekonomisk synpunkt.

Enligt arbetsgruppens mening bör de åtgärder för att förbättra avfallshan- tering som redovisas i promemorian i allt väsentligt behandlas i Svensk byggnorm (SBN). Efter vissa kompletteringar bör ombyggnadsbestämmel- serna i SBN vara normerande även beträffande det befintliga byggnadsbe- ståndet. Enligt arbetsgruppen bör SBN dessutom kompletteras med kommentarer och typlösningar till ledning för dem som skall planera och vidta förbättringsåtgärder. Svenska kommttn/örbttndet. lan(lstingslörbttndet och Hyresgästernas riksförbund stryker under behovet av exempel på lämpliga lösningar för att förbättra avfallshanteringen inom den befintliga bebyggel- sen. Avsaknad av vägledande bedömningar kan enligt riksförbundet leda till att bestämmelserna tillämpas med skiftande verkan i olika kommuner. .4 Z Sellbergs AB framhåller att klara förslag på typfall förenklar det administrativa arbetet hos byggnadsnämnderna.

Bostadsstvrelsen anser att kraven på befintliga byggnader kan ställas på ett sådant sätt att SBst föreskrifter för nybyggnad inte sätts i kraft retroaktivt. Om de byggnadstekniska kraven på befintlig bebyggelse skiljs från kravnivån för nybyggnad kan denna senare kravnivå utvecklas utan att detta medför krav på åtgärder i det befintliga byggnadsbeståndet. Bostadsstyrelsen anser att detta praktiskt kan lösas genom särskilda avsnitt i SBN som gäller enbart för befintliga byggnader. De egenskaper i det befintliga beståndet. som omfattas av sådana särskilda bestämmelser, skulle därigenom visserligen inte alltid stämma överens med motsvarande nybyggnadsföreskrifter i SBN. men skulle likväl kunna ges en godtagbar nivå i fråga om säkerhet. hygien och trevnad.

Statens planverk uppger att verket. om den föreslagna ändringen i BS genomförs. kommer att komplettera kap. 43 i SBN med bestämmelser. som i första hand rör transportanordningar inom byggnad samt exempel på godtagbara lösningar. I anslutning härtill avser verket att publicera riktlinjer för och exempel rörande utformning av 50prum i befintliga byggnader. Vid tillämpning av funktionskraven kommer också att finnas möjlighet till

• Sida 80
•  Original

Prop. 1977/78:50 80

typgodkännande av lämpliga tekniska anordningar.

Bocla/styrelsen erinrar om gällande föreskrifter om återanvändning av i första hand vissa typer av papper. Skyldigheten att omhänderta papper skall enligt renhållningslagstiftningcn vara helt genomförd l980. Det hade enligt styrelsen varit värdefullt om denna fråga i varje fall hade berörts i promemorian. Vid separat uppsamling inom fastighet av sådana restpro- dukter erfordras i många fall särskilda utrymmen. Separering av olika avfallstyper minskar därför värdet av sopnedkast och förekomsten av sopnedkast kan bidra till att man inte separerar sitt avfall iönskad omfattning utan kastar allt sitt avfall i sopnedkastet. Även bostadsstyrelsen. länsstyrel- serna i Malmöhus och Västernorrlands län. samt hyresnämnden i Stockholm berör frågan om separering av avfall. Bostadsstyrelsen framhåller att utvecklingen i fråga om hantering och återvinning av avfall kan komma att leda till nya lösningar och förhållanden som bör påverka utformningen av tillämpningsbestämmelserna till BS. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att det är viktigt att arbetsgruppens förslag samordnas med de frågor som rör återanvändning och separering av avfall.

1.3 Vissa hyresfrågor

Arbetsgruppen diskuterar ( avsnitt 5.3 ) om bestämmelser rörande avfalls- hantering i det befintliga byggnadsbeståndet medför behov av ändringar i hyreslagstiftningen men finner att detta är varken nödvändigt eller lämp- ligt.

De remissinstanser som yttrar sig i hyresfrågorna ansluter sig i allt väsentligt till arbetsgruppens bedömningar. Vissa påpekanden görs emeller- tid. Bostadsrlomstolen har ingen erinran mot arbetsgruppens ställningsta- ganden såvitt gäller de hyresrättsliga aspekterna på de frågor som arbets- gruppen har tagit upp. Med anledning av gruppens uttalande (avsnitt 5.3.1) om möjligheterna att efter uppsägning ta i anspråk uthyrt bostadsutrymme som soputrymme erinrar domstolen emellertid om att svårigheten — särskilt i de större städerna — att skaffa hyresgäst godtagbar ersättningslägenhet kan komma att medföra att hyresgästen får sitt hyresavtal förlängt i betydligt större utsträckning än vad arbetsgruppen synes ha räknat med. Hyres- nämnden iGötebo/g. som också i allt väsentligt instämmer i arbetsgruppens bedömningar. framför en liknande erinran. Nämnden framhåller vidare att det i fråga om uppsägning av lokalhyresgäst har stor betydelse om 57 & första stycket 2. eller 3. hyreslagen tillämpas. eftersom hyresvärden vid prövning enligt punkten 2 i regel måste erbjuda ersättningslägenhet för att undgå ersättningsskyldighet, vilket inte fordras vid prövning enligt punkten 3. Enligt hyresnämndens uppfattning är det inte självklart att — såsom arbetsgruppen tycks mena — prövningen ialla situationer skall ske enligt den sistnämnda punkten. Nämnden anser att frågan bör belysas vidare vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.

• Sida 81
•  Original

Prop. 1977/78:50 81

Hyresnämnden i Stockholm ansluter sig i huvudsak till de skäl som arbetsgruppen anför till stöd för sin uppfattning. Nämnden delar emellertid inte den i promemorian framförda uppfattningen i fråga om den intresseav- vägning som skall företas vid uppsägning av hyreskontrakt rörande lokal. Även om lokalen skall tas i anspråk för sopändamål, kan enligt hyresnämn- dens mening intresseavvägningen. även i andra fall än de som anges i promemorian, mycket väl leda till den bedömningen att hyresvärden inte har befogad anledning att upplösa hyresförhållandet och att hyresvärden i skälig omfattning skall ersätta lokalhyresgästen dennes förlust på grund av hyresförhållandets upphörande. Liknande synpunkter anför Svea hovrätt. Näringslivets byggt;adsdelegation, Sveriges advokatsamfitnd och S verigesfastig- hetsägare/örbund. Enligt förbundet är det närmast självklart att man ändrar hyreslagen på denna punkt. Om statsmakterna anser att sophämtningsfrågan är av så stor betydelse att den måste lösas, bör man helt undanröja risken för att någon blir skadeståndsskyldig när kraven skall uppfyllas. Förbundet anser att det vore enklast att i 57 & hyreslagen införa behov av soputrymme som en särskild upphörsgrund. För att förslagets konsekvenser skall bli mera fullständigt belysta bör man enligt RR l" undersöka i vilken omfattning sådana långtgående åtgärder som uppsägning av hyresavtal kan bli nödvän- diga och försöka uppskatta storleken av härigenom uppkomna hyresförlus- ter.

Sveriges jästighetsägare/b'rbund tar upp arbetsgruppens bedömningar ( avsnitt 5.3.3 ) i fLåga om möjligheterna att utföra åtgärder då uppsägning av hyresavtal har förklarats ogiltig. Förbundet instämmer i arbetsgruppens uppfattning att 10 ;" andra stycket. 12 å och 16 >." första stycket 4. hyreslagen inte torde kunna åberopas till stöd för utdömande av vite. Förbundet anser emellertid att arbetsgruppen inte har tillräckligt analyserat problematiken utan har lämnat fiera frågor olösta. Det kan exempelvis ifrågasättas om det är tillräckligt att hyresvärden har sagt upp hyresgästen eller om man i vitesärcndet även skall beakta hur hyresvärden har fört processen i hyres- nämnden. Enligt förbundet uppkommer också fråga dels om värden behöver klaga på hyresnämndsbeslutet eller om det räcker med att ett beslut föreligger i första instans. dels i vilken mån värden måste medverka till att skaffa annan lägenhet till hyresgästen. Förbundet anser det nödvändigt att klarhet skapas på dessa punkter.

Beträffande förslagets inverkan på hyran för bostadslägenheter konstaterar hyresnämnden iStock/tolm att arbetsgruppen inte har närmare besvarat frågan om vilka kostnader reformen kan medföra för fastighetsägarna. Möjlighe- terna att bedöma. verkningarna från hyressättningssynpunkt blir redan på grund härav begränsade. Det är enligt nämnden vidare tveksamt. åtminstone såvitt gäller stockholmsområdet, om arbetsgruppen har rätt i sin uppfattning att de allmännyttiga bostadsföretagen har en förhållandevis liten andel av de hus där åtgärder för förbättrad sophantering kan aktualiseras. Det är alltså tänkbart att de allmännyttiga företagens kostnader för förbättrad sophante-

6 Riksdagen 1977/78. 1 Sam/. Nr 50

• Sida 82
•  Original

Prop. 1977/78:50 82

ring i större utsträckning än arbetsgruppen har antagit kan påverka hyrorna i det allmännyttiga bostadsbeståndet och därmed även i det privatägda. Liknande synpunkter anför hyresnämnden iMa/mö och länsbostadsdirektören i Stockholms län. Sveriges fastighetsägare/örbund anser att de enskilda fastighetsägarna inte kan räkna med någon kompensation utan i stället drabbas med vad man skulle kunna kalla ”tredubbel effekt" i många fall; först en sänkning av bruksvärdet på grund av förlust av sopnedkast, vidare bortfall av hyresintäkter på grund av att uthyrt utrymme tas i anspråk och slutligen ränta och amortering på det statliga lånet. Även om dessa effekter inte uppträder i alla fastigheter anser förbundet att det är tillräckligt att effekterna inträder i enskilda fall för att de skall betraktas som inte godtagbara. Hyresnämnden i Malmö erinrar om bestämmelserna i 3 & lagen (1973:189) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter. Enligt dessa bestämmelser får bostadslägenhet eller lägenhet. som är avsedd att helt eller till ej oväsentlig del nyttjas för hotell- eller pensionatrörelse, inte utan hyresnämndens tillstånd hyras ut eller tas i bruk av ägaren för väsentligen annat ändamål än det avsedda. Nämnden framhåller att tillstånd kan komma att behövas om lägenhet. som omfattas av lagen, helt eller till större del tas i anspråk för anordnande av Söprum. Med hänsyn bl.a. till den prövning som byggnads- nämnden enligt förslaget skall göra anser hyresnämnden att lagen bör ändras så att kravet på tillstånd i nu avsedda fall tas bort. Liknande synpunkter framförs av bostadsdomstolen. Svea hovrätt och hyresnämnden i Göteborg.

1.4 Kostnadsuppskattning

Arbetsgruppen har på basis av en undersökning rörande sophämtnings- förhållandena i Malmö och Stockholm grovt uppskattat totalkostnaden till mellan 200 och 250 milj. kronor ( avsnitt 5.4 ). RR V. som har tagit del av undersökningen, framhåller att båda undersökningarna bygger på en i sin tur grov uppskattning av hur många fastigheter som behöver åtgärdas samt på en beräkning av kostnadernas storlek för ett urval fastigheter. Den slutsats som arbetsgruppen på basis härav har dragit om totalkostnaden för landet i dess helhet framstår därför enligt RRV som synnerligen osäker. RRV anser att en mer tillförlitlig kostnadsberäkning. baserad på ett större urval fastigheter. bör göras innan beslut om den föreslagna bestämmelsen i BS fattas. Beräkningar bör om möjligt göras för alternativa förslag till ombyggnadsbestämmelser för soprum och transportvägar. S verigesläslighetsägare/örbund betraktar det som otillfredsställande att förslag genomförs utan att de ekonomiska konsekven- serna tillförlitligen haranalyserats. Uppskattningen att de totala kostnaderna i landet kan uppgå till ca 250 milj. kr rymmer enligt Näringslivets byggnads- delegation stora osäkerhetsmoment. De verkliga kostnaderna kan vara betydligt större — kanske t. o. rn. mångdubbelt större. När det gäller kostnaderna i det enskilda fallet kan det inte uteslutas att dessa kan bli mycket betungande. Kraven på åtgärder kan vidare bli föremål för olika

• Sida 83
•  Original

Prop. 1977/78:50 83

bedömningar beroende på hur byggnadsnämndernas intresseavvägning utfaller. Enligt delegationen kan det därför inte heller uteslutas att resultatet i vissa fall kan leda till olika uppfattning både om åtgärdernas omfattning och ekonomiska rimlighet. kanske 1. o. m. inom vida gränser. Delegationen anser att graden av tvång kan bli mycket varierande. sett både från intresseavväg- ningssynpunkt och när det gäller det ekonomiska resultatet.

Till de remissinstanser som anför kritik mot att kostnaderna för reformen inte har blivit tillräckligt belysta hör också hyresnämnden i Malmö, Hyres- gästernas riksförbund och Göteborgs kommun.

1.5 Kostnadsansvar och finansiering

Arbetsgruppen föreslår ( avsnitt 5.5 ) ett statligt ekonomiskt stöd i form av lån och bidrag för genomförandet av aktuella åtgärder. Syftet med stödet är enligt arbetsgruppen att åstadkomma att önskvärda förbättringar verkligen skall komma till stånd utan att det uppstår oönskade följdeffekter för fastighetsförvaltningen och för de boende. Arbetsgruppens förslag har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Arbetanskyddsstyrelsen anser sålunda att ett statligt stöd torde medföra att förbättringar inom området genomförs snabbare än vad annars skulle vara fallet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det angeläget att det av arbetsgruppen föreslagna stödsystemet kommer till stånd. De i promemorian föreslagna bidrags- och lånebestämmelserna blir enligt Sverigesfasrighetsägare/örbundi många fall av avgörande betydelse för den enskilde fastighetsägarens möjligheter att genomföra en erforderlig upprustning och torde även få den effekten att många fastighetsägare genomför åtgärderna utan myndighetsingripanden. Bostadsstyrelsen framhåller att ett statligt ekonomiskt stöd är värdefullt bl. a. av det skälet att det undanröjer eventuella likviditetsmässiga hinder för ett snabbt genomförande. Införande av ett ekonomiskt stöd för åtgärder av detta slag kan enligt styrelsen å andra sidan inleda en utveckling där även andra yrkesgrupper med f. n. otillfredsställande arbetsmiljö kräver ekonomiskt stöd för miljöförbättrande åtgärder som följer av lagstiftning eller begärs av personalorganisation.

Enligt förslaget skall stöd inte utgå för sådant hyresbortfall som blir följden av att sopnedkast stängs eller att uthyrt utrymme tas i anspråk för åtgärd i syfte att åstakomma förbättrade avfallshanteringsförhållanden. Sveriges jästig/tetsägare/örbund anser det vara en orimlig ståndpunkt att stödet inte skall utgå för det fall att åtgärden medför sänkt bruksvärde och att således fastighetsägaren ensam skall svara för de ekonomiska konsekvenser som blir en följd av åtgärder som statsmakterna anser nödvändiga. För den händelse en uppsagd lokalhyresgäst har berättigade krav på ersättning kan det enligt Svea hovrätt vara skäl att överväga om inte sådan ersättning — oavsett om hyresvärden är formellt ansvarig eller inte — skall kunna täckas genom statliga bidrag. Sveriges advokatsamfund har samma uppfattning.

• Sida 84
•  Original

Prop. 1977/78:50 84

Förslaget att kostnaderna bör uppgå till minst 2 000 kr per fastighet för att bidrag eller lån skall utgå torde enligt Sveriges_lastiglietsägare/örbund kunna godtas. Flera remissinstanser framhåller emellertid att beloppet är för lågt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser med hänsyn till kostnadsutveck- lingen inom byggnadssektorn att beloppet bör indexregleras. Det kan annars vara lönande att avvakta med billiga åtgärder tills dessa blir bidragsberätti- gade. Enligt RRV skulle den föreslagna gränsen 2000 kr medföra att länsbostadsnämnderna kommer att få motta ett stort antal låne- och bidragsansökningar. Av de ca 12 000 fastigheter i Stockholm,där åtgärder har bedömts nödvändiga. synes flertalet komma att ligga över den föreslagna gränsen. Med hänsyn även till att länsbostadsnämnderna och de kommunala förmedlingsorganen skall kontrollera att stöd inte utgår till åtgärder som innebär underhåll och ersättningsanskaffning m.m. finner RRV det sanno- likt att administrationskostnaderna för de föreslagna lånen och bidragen kommer att bli höga. För större fastigheter synes vidare den föreslagna bidragsgränsen vara lågt satt. eftersom för dessa fastigheter kostnader i storleksordningen 2 000 kr torde ha relativt liten betydelse för fastighetsekonomin. Båda dessa förhållanden. tillsammans med förslaget att stödet ovanför gränsen skall utgöra 100 procent, motiverar enligt RRV:s mening att gränsen ändras så att den på något sätt varierar med fastighetens storlek. dess taxeringsvärde e. d.

De Iåneadministrativa myndigheterna är också kritiska mot den föreslagna beloppsgränsen. Bostadsstyrelsen anser med hänsyn till att en- och tvåfa- miljshus inte skall omfattas av stödsystemet att den föreslagna gränsen är orimligt låg. Styrelsen erinrar om att bostadslån för ombyggnad av flerfa- miljshus utgår endast om kostnaden uppgår till minst 15 000 kr. Eftersom stödsystemet skall stimulera till att erforderliga förbättringar genomförs, är det enligt styrelsen dock rimligt att gränsen i detta sammanhang sätts lägre än vid bostadslån för ombyggnad, förslagsvis vid 5 000 kr per fastighet. Samma beloppsgriins föreslås av länsbostadsdirektörerna iStoekho/ms och Norrbottens län. Länsbostadsclirektörerna i Uppsala och Västernorrlands län vill sätta gränsen vid 4 000 kr.

A ZSe/lbergsABanser atten- och tvåfamiljshus inte skall undantas från det föreslagna stödsystemet med hänsyn till önskvärdheten att —i syfte att skapa bilfria bostadsområden i en- och tvåfamiljsbebyggelse — ordna transport av avfallet till en sopterminal.där avfallet kan hämtas på konventionellt sätt. En sådan lösning är naturligtvis kostsam men säkert angelägen med tanke på det stora antalet olyckor, som har inträffat under senare tid.

Förslaget att det statliga stödet skall utgöra en kombination av lån och bidrag där 65 procent av kostnaden normalt bör täckas av lån och återstoden eller 35 procent med bidrag lämnas utan erinran av de flesta av de remissinstanser som uttalar sig i frågan.

HSB påpekar emellertid att kostnader för förbättringar av avfallshante- ringen kommer att drabba i stort sett enbart flerfamiljshus och att denna

• Sida 85
•  Original

Prop. 1977/78:50 85

snedbelastning på bostadsbeståndet rimligen måste ha som konsekvens att bidrag utgår för hela kostnaden. Länsbostadsdirektören i Stockholm anser att enbart lån bör utgå när det gäller bostadsbyggnader. Lånet bör ges under samma villkor som gäller enligt energisparförordningen. dvs. med räntebi- drag om kostnaden överstiger 25 000 kr. Amorteringstider och kostnads- gränser bör anpassas härefter. Enligt nämnden skulle lånevillkoren enbart avse bostadsbyggnader.

Länsbostadsdirektören i Göteborgs och Bohus län anser att kostnaderna för den enskilda fastigheten kan bli avsevärda och att räntebidrag därför bör utgå såsom nu sker vid enerigsparlån. Liknande synpunkter framförs av länssty- relsen i Göteborgs och Bohus län, länsbostadsdirektören i Jönköpings lätt. Sveriges.lästighetsägare/örbund, HSB och Göteborgs kommun.

Näringslivets byggnadsdelegation anser att utredningens förslag till kost- nadsreglering är ett steg i rätt riktning för att skapa rättvisa mellan olika enskilda i fråga om avbräck och kostnader vid en tvångsvis genomförd retroaktiv standardförbättring. Problemet är enligt delegationen att även en 35-procentig — i undantagsfall 65-procentig — bidragsgivning kan innebära stora olikheter i ekonomisk behandling mellan skilda fall. Kostnadskonse- kvenserna kan bli helt olika fören husägare som kan uppfylla kraven för t. ex. en kostnad av 10000 kr jämfört med ett fall, där åtgärderna kostar. säg 100 000 kr. 1 det senare fallet uppkommer en trolig förlust i storleksordningen 65 000 kr. eventuellt 35 000 kr. beroende på vilken bidragsnivå som väljs. jämfört med en betydligt blygsammare utgift för kanske mer normala fall. Också olikheten i bidragsgivning leder till skilda resultat. Delegationen anser därför den föreslagna kostnadsregleringen otillräcklig för att tillgodose de krav på lika behandling som kan ställas av medborgarna på lagstiftningen i ett välordnat samhälle.

Bostadsstyrelsen anser att arbetsgruppens urval av stödberättigade åtgärder kan ifrågasättas och föreslår en mindre strikt avgränsning av de stödberätti- gade byggnadstekniska eller maskinella åtgärderna. framför allt av det skälet att en gränsdragning mellan vad som skall vara stödberättigat och inte kan va ra onödig vid mer omfattande ombyggnad. Sverigesfastighetsägare/örbund anför liknande synpunkter.

Några remissinstanser tar upp de skattemässiga konsekvenserna. Om hyreshöjning inte är möjlig på grund av principerna för hyressättningen bör enligt bostadsstyrelsen och Sverigesfastighetsägare/örbtmd de nedlagda kost- naderna — efter avdrag för utgående bidrag — ur skattesynpunkt kunna betraktas såsom underhållskostnad. Nuvarande anvisningar till kommunal- skattelagen medger inte detta när t. ex. soputrymmet flyttas till annan plats i byggnaden. i en likartad fråga (inredning av s. k. dispensskyddsrum). där nedlagda kostnader inte kunde anses utgöra grund för hyreshöjning, gavs anvisningar om att dessa belopp skulle vara attjämställa med underhållskost- nader.

Det är enligt bostadsstyrelsen inte självklart att. som arbetsgruppen föreslår.

• Sida 86
•  Original

Prop. 1977/ 78:50 86

begreppet fastighet bör utgöra enhet för beräkning av kostnader och stöd. Som alternativ eller kompletterande lösning föreslår styrelsen att stödet skall utgå med visst belopp per betjänad lägenhet.

Att länsbostadsnämnderna anförtros verksamheten att administrera det föreslagna stödet synes enligt bostadsstyrelsen naturligt vad gäller bostäder. 1 administrativt hänseende betyder emellertid förslaget att länsbostadsnämn- dernas verksamhetsområde i detta avseende utvidgas till att omfatta typer av byggnader och lokaler som är främmande för bostadsorganisationen. Denna utvidgning kan vidare komma att få mycket stor volym. Med hänsyn bl. a. härtill anser styrelsen att ett ekonomiskt stöd för ordnande av utrymmen för avfallshantering i byggnader hellre bör ges en administrativ uppbyggnad liknande den som har valts för stödet för energibesparande åtgärder. Detta skulle innebära att man skiljer mellan å ena sidan bostäder och sådana lokaltyper som kan belånas enligt bostadsftnansieringsförordningen och å andra sidan byggnader för andra ändamål. t. ex. kontor. industrier. affärsfas- tigheter etc. Bestämmelserna om stöd för ordnande av utrymmen för hantering av avfall vad gäller bostadshus kan då inarbetas i bostadsftnansie- ringsförordningen och denna delav verksamheten på ett naturligt sätt åläggas länsbostadsnämnderna. För övriga byggnader kan verksamheten i likhet med energisparstödet handhas främst av statens industriverk. För denna sektor. där hyresbildningen sker på annat sätt än efter bruksvärdesprincipen. kan det enligt styrelsen f. ö. vara motiverat att överväga ett stöd bestående av enbart bidrag — även detta i likhet med vad som gäller i fråga om energisparstö- det.

Några remissinstanser framhåller att det kan bli en svår uppgift för länsbostadsnämnderna att kontrollera de kostnader som skall ligga till grund för lån och bidrag. Bostadsstyrelsen framhåller att man vid handläggning av ärenden om bostadslån och energilån m.m. genomgående arbetar med kostnadsschabloner. vilket emellertid knappast kan bli aktuellt i förevarande sammanhang. Även länsbostadsdirektörerna i Uppsala, Västernorrlands samt Göteborgs och Boltus lätt understryker att kostnadskontrollen blir svår att göra. Sverigesfastighetsägare/örbund och länsbostadsdirektöreni Västernorrlands län föreslår att kostnaderna skall bestämmas efter ett anbudsförfarande.

Bostadsstyrelsen framhåller att den ökade arbetsbelastningen för länsbo- stadsnämnderna torde kräva viss förstärkning av nämndernas personella resurser. Länsbostadsdirektörerna i Stockholms. Uppsala, Västernorrlands. Norrbottens samt Göteborgs och Bohus län anser också att personalen hos nämnderna behöver utökas. om förslaget genomförs.

Ett tjugotal remissinstanser är negativa till arbetsgruppens förslag att begränsa tiden för erhållande av statligt bidrag till tre år. Förslaget tillstyrks uttryckligen av Svenska kommunförbundet och Örebro kommun.

Sveriges advokatsamfund framhåller att det i promemorian pekas på ett flertal situationer där fastighetsägare kan möta svårigheter — främst tidsmäs- siga — att genomföra åtgärderna inom den tid av tre år från lagstiftningens

• Sida 87
•  Original

Prop. 1977/78:50 87

ikraftträdande som har föreslagits som gräns för statligt bidrag. Samfundet ifrågasätter även i övrigt om inte denna gräns är för snävt tilltagen. Det får antas att det i ett inledningsskede kommer att råda viss oklarhet om vilka åtgärder som är tillräckliga för att uppfylla lagstiftningens krav. Säkerligen kan valet av lösning i enskilda fall erfordra överväganden som tar tid. Mot detta står Söphämtningspersonalens och samhällets intresse av att åtgärderna vidtas utan onödig tidsutdräkt. Det synes därför enligt samfundet motiverat att sätta en tidsgräns för det statliga bidraget. Om denna sätts till tre år, bör tillämpningen därav ske med mjukhet. Exempelvis bör bidrag utgå om arbetena har påbörjats inom treårsperioden och slutförts inom skälig tid därefter. Vidare bör enligt samfundet bidrag utgå även efter utgången av treårsperioden. om förseningen beror på omständigheter för vilka fastighets- ägaren inte kan lastas. exempelvis iakttagande av uppsägningstid. särskilda tekniska svårigheter m. m. Stockholms och Norrköpings kommuner samt länsstyrelsen i Stockholms län anser att ett dispensförfarande. genom vilket statligt bidrag skall kunna utgå även efter treårsperioden. är motiverat.

Att bidraget upphör att utgå efter tre år innebär enligt Svenska riksbyggen ingen stimulans till byggnadsnämnderna att göra ett föreläggande inom denna tid. I många fall torde åtgärder från fastighetsägarnas sida inte bli aktuella utan att ett föreläggande från byggnadsnämnden föreligger. Eftersom bidragsdelen maximalt kan uppgå till 35 procent, motsvarar ett uteblivet bidrag endast insparade räntekostnader på hela anläggningskost- naden under en treårSperiod. Om arbetsgruppens förslag i detta avseende fastställs. finns därför risk att genomförandet av åtgärderna kommer att dra ut på tiden onödigt länge.

Svea hovrätt, bostadsstyrelsen. länsstyrelserna i Västernorrlands samt Göte- borgs och Bohus län. länsbostadsdirektörerna i Västernorrlands och Norrbottens län. Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Hyresgäst/öreningen i västra Sverige samt Eskilstuna, Vilhelmina och Göteborgs kommuner anser att tidsfristen bör förlängas. Lant'lstings/örbundet. Sveriges fastighetsägareförbund. Näringslivets byggnadsdelegation. länsstyrelsen i Malmöhus lätt och Malmö kommun anser att någon tidsgräns inte bör bestämmas.

Flera remissinstanser. bl.a. Svea hovrätt, påpekar att det i promemorian inte har angivits om tidpunkten för länsbostadsnämnndens beslut eller ärendets anhängiggörande hos byggnadsnämnden eller annan tidpunkt skall vara avgörande för om bidrag skall utgå.

SABO uppger att det statliga stödet i enskilda fall kan komma att finansiera en sophanteringsanläggning som ger den berörda fastighetsägaren lägre sophämtningsavgifter. Denna reducering av driftskostnaden bör rätteligen komma de boende i fastigheten till del. något som automatiskt sker i allmännyttigt och kooperativt förvaltade fastigheter men inte i övrigt. [ bedömningen av vad som är skäliga kostnader bör enligt Hyresgästernas riksförbund självfallet vägas in sådana besparingar som kan uppstå. exem— pelvis genom sänkta avgifter för sophämtningen. Det kapitaliserade värdet av

• Sida 88
•  Original

Prop. 1977/78:50 88

minskade omkostnader för avfallshanteringen inom fastigheten och sophämtningen från fastigheten bör således tas med i beräkningen av de tillämnade åtgärdernas effekter på såväl fastighetsckonomin som samhälls- ekonomin.

Näringslivets byggnadsdelegation rekommenderar att standardförbättring- arna genomförs med tillämpning av ersättningsreglerna vid expropriation så snart åtgärderna överstiger ett rimligt grundbelopp. som alla berörda enskilda skall belastas med för att förbättra sophanteringen. En sådan ordning garanterar enligt delegationen en likvärdig behandling av berörda enskilda samtidigt som flertalet tillämpningsproblem därmed av allt att döma får en konsekvent och effektiv lösning.

1 promemorian framhåller arbetsgruppen att det är synnerligen angeläget att kommunerna tillämpar sophämtningstaxor som differentierar avgifterna i förhållande till svårighetsgraden vid hämtningen. Svenska kommunförbundet påpekar att åtskilliga kommuner redan i dag tillämpar en differentierad sophämtningstaxa, där avgifterna står i förhållande till svårighetsgraden vid hämtningen. Det finns dock anledning för kommunerna att se över avgifterna. En högre taxa för hus med otillfredsställande sophanteringsut- rymmen kan nämligen bidra till att fastighetsägarna vidtar åtgärder för att förbättra förhållanden tidigare än de annars skulle ha gjort. Svea hovrätt. bostadsstyrelsen. länsstyrelsen i Västernorrlands län. länsbostadsdirektören (' Göteborgs och Bohus län samt en reservant hos statens institut _för byggnads- forskning anför liknande synpunkter.

1.6 Tillämpning i vissa fall

1 promemorian (avsnitt 5.8)diskuterar arbetsgruppen hur avvägningen bör ske i vissa situationer då det finns skäl som kan tala för att den mest ändamålsenliga lösningen av avfallshanteringsfrågan frångås eller då fråga uppkommer om att samordna arbeten för avfallshanteringens ordnande med andra arbeten på byggnaden. Endast några remissinstanser kommenterar de överväganden som arbetsgruppen gör i dessa avseenden. Arbetarskyddssty- relsen godtar i princip arbetsgruppens bedömningar. Utöver de exempel som diskuteras i promemorian vill Svenska kommunförbundet framhålla planlös- ningstekniska hinder som skäl för att kraven på förbättringar inte kan uppfyllas helt.

Bostadsstyrelsen ifrågasätter om det i och för sig angelägna kravet på tillfredsställande arbetsmiljö för renhållningspersonal alltid skall prioriteras framför andra berörda gruppers intressen. vilket synes vara arbetsgruppens utgångspunkt. Det räcker enligt styrelsen att peka på de svårigheter en sådan utgångspunkt kan medföra för boende med större eller mindre grad av handikapp. om konsekvensen t. ex. blir att befintliga sopnedkast måste avstängas. Även miljösynpunktcr och hänsynen till allmän trevnad kan enligt styrelsen tala för ett mer nyanserat synsätt. där olika intressen blir

• Sida 89
•  Original

Prop. 1977/78:50 89

sammanvägda. Sveriges _fastig/ietsägare/örbund anser det vara synnerligen viktigt att man inte ställer alltför höga krav på de äldre fastigheter. som skall saneras inom en viss tid. Det är vanligt att det kan dröja uppåt fem år från planeringens början innan saneringsfrågan är slutligt löst och det bör då endast i undantagsfall krävas att man skall vidta provisoriska åtgärder beträffande soprummen i avvaktan på ombyggnaden. Här måste enligt förbundet en samordning komma till stånd,då risken för felinvesteringar och ändringar eljest är mycket stor med slöseri av arbetskraft och material som följd. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län och Malmö kommun är det ur bl. a. samhällsekonomisk synpunkt inte försvarligt att man i fråga om rivnings- fastigheter.som beräknas kvarstå mer än sex år. alltid direkt bör inrikta sig på en definitiv lösning. De bestämmelser. som i bl. a. hithörande avseenden kan komma att tas in i SBN. bör inrymma möjlighet att i undantagsfall avgöra om provisoriska åtgärder kan under längre tid vara tillfyllest utan att avkall i högre grad ges på målsättningen att godtagbar avfallshantering erhålles.

Arbetsgruppen anser att det — närmast för rivningssituationer — bör vara möjligt för byggnadsnämnden att samtidigt utfärda två förelägganden. ett som avser provisoriska åtgärder och ett som gäller den definitiva lösningen. Svea hovrätt finner det tveksamt om sådana dubbla förelägganden bör förekomma. I vart fall bör de enligt hovrätten ges i ett beslut och inte var för sig som arbetsgruppen har föreslagit.

Länsbostadsdirektören i Göteborgs och Bohus län betonar att det från bl. a. tekniska, ekonomiska och arbetsmässiga synpunkter är viktigt att arbetet med att förbättra avfallshanteringen samordnas med annan ombyggnads- verksamhet. HSB anför liknande synpunkter.

Arbetsgruppen förordar (avsnitt 5.8.6) att byggnadsnämnden i föreläg- gande till fastighetsägaren bestämmer tiden för åtgärdens genomförande på så sätt att denne hinner säga upp hyresgästen och därefter genomföra åtgärden inom föreskriven tid. Sveriges faslig/tetsägare/örbund anser att en bestämmelse som reglerar dessa förhållanden bör införas. Enligt förbundet är det nämligen otillfredsställande att det kommer att ligga i byggnadsnämn- dernas fria skön att — oberoende av fastighetens kontraktsförhållanden — bestämma till vilken tidpunkt åtgärden skall vara genomförd. Det borde åligga nämnden att ta reda på hur kontraktsförhållandet är samt anpassa tiden därefter.

1.7 Förfarandet vid byggnadsnämnden

Vad arbetsgruppen ( avsnitt 5.9 ) har uttalat om förfarandet vid byggnads- nämnden tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet av de remissin- stanser som yttrar sig härom.

Svenska kommunförbundet finner att frågan om ordnande av godtagbar avfallshantering i byggnader naturligen faller inom byggnadsnämndens verksamhetsområde. Förbundet vill emellertid samtidigt påminna om att

• Sida 90
•  Original

Prop. 1977/78:50 90

även andra organ än byggnadsnämnden kommer att beröras. främst hälso- vårdsnämnden. förmedlingsorganet och renhållningsorganisationen. Initia— tiv till förbättringar bör enligt förbundet lämpligen väckas av renhållnings- personalen själv. Förmedlingsorganet bör ha hand om frågor som rör det statliga stödet. Också socialstyrelsen framhåller vikten av att åtgärder vidtas i nära samarbete med berörda parter. Socialstyrelsen vill därvid särskilt poängtera hälsovårdsnämndens roll i sammanhanget därför att nämnden själv har möjlighet och skyldighet att ingripa mot problem av här berört slag och dessutom har stor erfarenhet i renhållningsfrågor. Arbetarskyddsstyrelsen stryker under att byggnadsnämnderna bör ha kontakt med yrkesinspektio- nen,som har att bevaka arbetsmiljön även vid avfallshantering och oftast har god kännedom om arbetsförhållandena på de aktuella arbetsplatserna. Yrkesinspektionens erfarenheter finns samlade distriktsvis och det synes enligt arbetarskyddsstyrelsen lämpligt att de enskilda byggnadsnämnderna inom respektive yrkesinSpektionsdistrikt samrådet med inspektionen vid t. ex. större ombyggnader och särskilt vid sådana ändringar där tekniska installationer i form av transportörer och hissar sker. Liknande synpunkter framförs av en reservant hos statens institut/ör byggnadsforskning.

Statens planverk, A Z Sellbergs AB och RVF förutsätter att renhållnings- verken i kommunerna kommer att medverka vid kartläggning av de brister som förekommer. En förutsättning för förslagets genomförande synes enligt RVF vara att ärenden som inrymmer förelägganden bereds av det kommu- nala organ som ansvarar för avfallshanteringen, här närmast renhållnings- verket. Det synes därjämte naturligt att. som på många håll redan sker. renhållningsverket får deltaga i stadsplanearbeten och byggnadslovsgransk- ning i de delar som berör avfallshanteringen. RVF:s uppfattning om de kommunala renhållningsverkens roll i sammanhanget delas av kommunerna och Sveriges stadsarkitekter.

De nya uppgifterna för byggnadsnämnderna i fråga om initiativ och kontroll och inte minst med utarbetande av specificerade förslag torde enligt Norrköpings kommun under de närmaste åren efter ikraftträdandet av de nya reglerna innebära en betydande ökning av arbetsbelastningen, vilket under det första skedet kan medföra dröjsmål med handläggningen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Malmö kommun uttrycker liknande farhågor. Statens institut för byggttadsforskning stryker under att byggnadsnämnderna måste förses med tillräckliga resurser för att de skall klara ifrågavarande uppgifter. Institutet anser dock inte att kommunerna bör stå för kostnaderna för denna förstärkning. Landstings/öi'bundet erinrar i detta sammanhang om den överenskommelse som träffades mellan regeringen och kommunförbunden om kommunernas och landStingens ekonomiår 1978. Parterna enades då om största återhållsamhet i sådana politiska beslut som föranleder ökade anspråk på kommunala utgifter. Speciellt gjorde regeringen en utfästelse att snarast se över de bestämmelser som reglerar statliga myndigheters utfärdande av normgivande riktlinjer. rekommendationer. vägledande informationer etc.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1977/78:50 91

för olika kommunala verksamheter i syfte att nå en begränsning av de kostnader som kan föranledas av dylika beslut.

Länsbostadsdirektören i Uppsala län framhåller att den ständigt växande arbetsbördan för byggnadsnämnder och förmedlingsorgan, som på inget håll motsvaras av en utökning av personalresurserna där, får till följd även en ökad belastning för länsbostadsnämnderna genom att ärendena blir allt sämre beredda i kommunerna. Ytterligare låne- och bidragsgrenar (t. ex. för avfallshantering) bör genomföras först sedan man har penetrerat effekterna därav på kommunernas och nämndernas arbetssituation.

1.8 Förslag till ändringar i byggnadsstadgan (BS)

Enligt arbetsgruppen ( avsnitt 5.13 ) behöver inte i lagtexten anges att finansiellt stöd är en förutsättning för att de föreslagna kravbestämmelserna skall vara tillämpliga. Enligt Näringslivets byggnadsdelegation kan en sådan ordning självfallet inte godtas från rättsskyddssynpunkt. Övriga remissin- stanser som tar upp förslaget till ändring i BS framför i huvudsak endast lagtekniska anmärkningar. Statens planverk förordar att det föreslagna tillägget i 50% BS förtydligas genom att det ges följande formulering: ”samt att godtagbar avfallshantering kan vidmakthållas". Bostadsstyrelsen ifråga- sätter behovet av det föreslagna tillägget till 50 & BS. Styrelsen föreslår i stället att bestämmelsen görs mera generell. Den skulle t. ex. kunna formuleras så att kravet avser byggnadens totala skick i förhållande till Slutbesiktning och eventuella bestämmelser i SBN om befintliga byggnader. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter det föreslagna tillägget i 755S BS. Den föreslagna bestämmelsen innebär att nybyggnad inte skall anses föreligga i fall där byggnad "måste antagas komma att kvarstå under längre tid". Arbetsgruppens synpunkter på korttidsförelägganden. s. k. provisoriska förelägganden. i fråga om bl. a. rivningsfastigheter och ombyggnadsfastig- heter i vissa fall kan ge anledning till tvekan om nybyggnadsdispens kan avvaras på sätt utredningen synes syfta till.

Enligt länsstyrelsen skulle den åsyftade regleringen bli klarare om i 75 & sista stycket BS som sista punkt tas in en bestämmelse som utsäger att inte heller anordningar för godtagbar avfallshantering i byggnad skall anses hänförliga till nybyggnad.

Länsstyrelsen framhåller vidare att kravet på god arbetsmiljö för sophämt- ningspersonalen bör beaktas inte bara i enskilda fall utan även vid planlägg- ning enligt byggnadslagstiftningen. Det kan enligt länsstyrelsen ifrågasättas om inte en erinran härom bör tas in i 12% BS.

1.9 Bostadssaneringslagen (BSL)

Arbetsgruppen diskuterar behovet av ändring i BSL ( avsnitt 5.14.1 ) men kommer fram till att någon ändring inte behövs. Svea hovrätt delar

• Sida 92
•  Original

Prop. 1977/78:50 92

arbetsgruppens uppfattning. medan däremot Näringslivets byggnadsdelegation efterlyser en ändring i 2 a & BSL. Med tanke på att de här aktuella åtgärderna kan kräva uppsägning och avflyttning av hyresgäst eller rör väsentliga förändringar i lägenheter är det enligt delegationen långt ifrån säkert hur tillämpningen kan komma att bli, i vart fall när förändringar sker på frivillighetens väg utan stöd av något formellt föreläggande.

1.10 Ikraftträdande m.m.

De föreslagna ändringarna i BS skall enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1978. Några remissinstanser ifrågasätter om det är lämpligt att förslaget genomförs redan då. l.iinsstj-v'els'erna i Malmöhus och l-"'ästet'm)t't'— lands län påpekar att det är angeläget med bred information till berörda parter. Dessutom skall planverket hinna med att utarbeta föreskrifter och allmänna råd. Länsstyrelserna ifrågasätter om det är möjligt att innan lagändringen avses träda i kraft hinna ge den information till byggnadsnämnderna som är nödvändig. Bostadsstyrelsen och länsbostadsdirektören i Västernorrlands lätt föreslår att ikraftträdandet sker tidigast den 1 juli 1978 så att berörda parter hinner få information och myndigheterna hinner lägga upp rutiner för granskning, rådgivning. besiktningar och information. Vilhelmina kommun anser med hänsyn till behovet av information till berörda parter att bestämmelserna bör träda i kraft först den 1 januari 1979.

Sveriges .lastlglietsägare/örbund anser att det av bl.a. skälighetshänsyn måste införas en inte alltför kort övergångstid. inom vilken soprummen skall vara ombyggda. Förbundet föreslår att denna tid bestäms till fem år. En brett upplagd informationskampanj kan enligt förbundet effektivt motverka de negativa konsekvenserna av att man av praktiska och realistiska skäl inför en övergångstid.

Svenska komm:in/örbundvt stryker under att exempel på lämpliga lösningar för att förbättra avfallshanteringen liksom information till berörda parter bör ges innan författningsändringarna träder i kraft. Även landstings-förbimdet framhåller behovet av information.

2 Statens planverks förslag om bestämmelser rörande skydd mot olycksfall i maskinellt drivna portar

2.1 Ändring av BS

Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker planverkets förslag att i BS införs bestämmelser som föreskriver att samma säkerhetskrav skall ställas på maskinellt drivna portar i såväl ny som äldre bebyggelse. Konszimon/verket anser att planverkets bestämmelser i tillämpliga delar bör utvidgas till att omfatta även manuellt drivna portar. Det är enligt verket särskilt angeläget att bestämmelserna omfattar skydd mot nedstörtning, eftersom det inte är

• Sida 93
•  Original

Prop. 1977/78:50 93

ovanligt att manuellt drivna vipportar lossnar i sina övre fästen när man öppnar dem.

RR Vanser att man mycket kritiskt bör pröva förslag till rambestämmelser i BS som ger myndighet rätt att meddela byggnormer med retroaktiv verkan. 1 föreliggande fall är dock konsekvenserna av sådana retroaktiva normer överblickbara. Kostnaderna för den enskilde fastighetsägaren synes även bli relativt små. RRV tillstyrker därför att det i BS införs en bestämmelse som gör det möjligt att tillämpa föreskrifterna och anvisningarna i SBN 1975 avsnitt 41 :2 på äldre maskinellt drivna portar som regleras med hjälp av impulsdon (t. ex. fotocell, radiosignal). Portar som regleras med hjälp av hålldon (t. ex. hållknapp) anses vara relativt säkra och med dessa har inte heller några allvarliga olyckor inträffat. För portar med hålldon är det enligt RRV därför kanske inte nödvändigt att införa bestämmelser i BS med retroaktiv verkan. Sverigesfastiglietsägare/örbund. som säger sig vara principiell motståndare till införande av retroaktiva bestämmelser. är emellertid med hänsyn till att de föreslagna bestämmelserna berör personsäkerheten berett acceptera att de skärpta kraven skall omfatta även portar installerade före den ljanuari 1974. Förslaget tillstyrks också av SABO.

Arbetargkyddsstvrelsen ställer sig positiv till förslagets tillämpning vad avser maskinellt drivna portar inom bostadsområden men förutsätter att vidare undersökningar görs innan ställning tas till bestämmelsernas tillämpning på maskinellt drivna portar inom industriområden. s. k. industriportar.

Malmö kommun. som biträder uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att förebygga olycksfall, anser emellertid inte att detta bäst kan uppnås genom retroaktiva bestämmelseri BS. Då det huvudsakliga syftet med lagändringen synes vara att i första hand undanröja brister i det befintliga äldre portbeståndet. kan enligt kommunens mening detta åstadkommas genom en utvidgning av t. ex. hisskungörelsen. Umeå kommun avstyrker de föreslagna åtgärderna och rekommenderar i stället information och produktutveckling som lämpliga åtgärder för att komma till rätta med problemen.

2.2 Kostnader och finansiering

Några remissinstanser tar upp frågan om kostnaderna för nödvändiga åtgärder. Bostadsstvrelsen anser att kostnaderna inte är av sådan storlek att de bör utgöra hinder för ett genomförande. Enligt vad RR l" har erfarit är flertalet av de portar som installerades i bostadsområden 1968—1973 inte utformade enligt arbetarskyddsstyrelsens anvisningar nr 16/1975. Genomsnittskostna- derna för erforderliga åtgärder torde därför enligt RRV komma att bli betydligt högre än vad planverket har antagit. RRV konstaterar att uppskatt- ningen av totala antalet portar i bostadsområden som behöver åtgärdas liksom genomsnittskostnaden för erforderliga åtgärder är mycket osäker och att den angivna totalkostnaden 10 milj. kr. eventuellt kan vara något underskattad. Portgruppen inom Sveriges mekan/örbund uppskattar för sin del

• Sida 94
•  Original

Prop. 1977/ 78:50 94

kostnaderna till 35—40 milj. kr.

Finansieringsfrågan berörs av Sveriges fastigheisr'igare/örbuml, Svenska riksbyggen och RR l'. Fastighetsägareförbundet framhåller att fastighetsägare inte har haft anledning avsätta medel för de investeringar som nu aktuali- seras. Med hänsyn härtill anser förbundet att det är motiverat att införa regler om statliga lån och bidrag i den mån kostnaden för ombyggnaden uppgår till visst belopp, förslagsvis 2 000 kr. Svenska riksbyggen anser det angeläget att regeringen anger vilka statliga iinansieringsmöjligheter som kan utnyttjas för ifrågavarande åtgärder. Enligt RRV:s uppfattning bör statsbidrag normalt inte kunna utgå för de aktuella åtgärderna. Utbyte av maskinutrustning m. m. i portar måste alltid göras med vissa intervaller och svårigheter skulle därför uppstå att bestämma bidragsbeloppens storlek. Administrationskost- naden skulle dessutom bli hög i förhållande till bidragsbeloppens storlek. Många automatiska portar, särskilt i enfamiljsgarage, har installerats med hjälp av bostadsanpassningsbidrag för att tillgodose handikappade personers behov. ! dessa fall bör enligt RRV bidrag även kunna utgå för erforderliga kompletterande säkerhetsanordningar.

Eftersom de maskinellt drivna portarna i första hand synes tillkomna föratt underlätta för bilisterna faller det sig enligt Hvresgäsrmnas riksförbund naturligt att de kostnader som kan uppstå på grund av ökade säkerhetskrav också betalas av bilisterna.

2.3 Tillämpningsbestämmelser i SBN

Några remissinstanser har synpunkter på hur planverket bör utforma bestämmelserna i SBN rörande maskinellt drivna portar. Vissa ändringar och tillägg till bestämmelserna föreslås från en del håll. Portgruppen inom Sveriges mekanförbund anser sålunda att bestämmelserna i SBN till vissa delar är ofullständiga och inte kan tillämpas av tillverkare eller kontrolleras utan subjektiva tolkningar. Underlaget för bedömning av klämkrafter är fortfa- rande otillfredsställande. Portgruppen har tagit initiativ till en utredning som syftar till att utreda frågan om klämkrafter från medicinsk synpunkt. Gruppens arbete beräknas pågå i ungefär ett år. Enligt portgruppen är det angeläget att resultatet av denna utredning avvaktas innan bestämmelserna i SBN utvidgas.

2.4 Besiktning m. m.

Planverkets förslag om tillsyn. kontroll och besiktning möter ett i huvudsak positivt gensvar från remissinstanserna. Tillsynen av att bestäm- melserna i SBN efterkommes vid nybyggnad bör enligt Malmö kommun fortsättningsvis åvila byggnadsnämnden. Kommunen framhåller att avgö- rande för lagförslagets genomslagskraft är att erforderliga personella resurser kan ställas till byggnadsnämndernas förfogande dels för ett omfattande

• Sida 95
•  Original

Prop. 1977/78:50 95

inventerings- och kartläggningsarbete. dels för tillsynen av att de föreslagna åtgärderna vidtas. Vidare är det väsentligt att byggnadsnämnderna ges tillgång till sådana rättsmedel att nämnderna effektivt kan ingripa mot den som är försumlig i sitt underhåll av maskinellt drivna portar. Stockholms kommun understryker angelägenheten av att bestämmelserna utformas på ett sådant sätt att onödig arbetsinsats för kommunernas tillsynsorgan, byggnads- nämnderna, undviks. Kommunen förutsätter sålunda att bestämmelserna formuleras med beaktande av att det i första hand är fråga om en skyldighet för fastighetsägarna att vidta erforderliga åtgärder och i andra hand en skyldighet för byggnadsnämnden att tillse att dessa fullgör sina åligganden. För att byggnadsnämndernas tillsyn skall kunna fullgöras med en rimlig arbetsinsats erfordras vidare bl. a. att fastighetsägarna åläggs att anmäla vidtagna åtgärder till byggnadsnämnden med bifogande av besiktningsbevis från godtaget kontrollorgan.

[ vad avser den fortlöpande besiktningen anser socialstyrelsen att portar inom bostadsområden bör besiktigas oftare än t. ex. portar inom industriom- råden, där skyddsombuden torde kunna bevaka att portarna hålls i fullgott skick. RRV påpekar att de flesta maskinellt drivna portarna finns i industriområden och att yrkesinspektörerna har praktisk erfarenhet av vilka kompletterande säkerhetsåtgärder som bör vidtas för olika typer av äldre portar.

Statens provningsanstalt anser att man bör föreskriva dels en första besiktning, alternativt krav på typgodkännande, dels återkommande besikt- ning, t. ex. med tidsintervallet 2 år. Enligt provningsanstalten innebär planverkets förslag om obligatorisk besiktning enligt lagen (l974:896) om riksprovplatser att riksprovplats skall utses i särskild ordning. Statens provningsanstalt skall utreda och lämna förslag till lämplig riksprovplats för objektområde för vilket föreskrift om officiell provning utfärdas. Såvitt provningsanstalten kan bedöma bör förslaget att AB Statens anläggnings- provning (SA)skall ombesörja besiktningen och att bestämmelserna anknyts till vad som gäller för hissar utgöra en möjlig lösning.

Enligt SA besiktigas mer än 5 200 maskinellt drivna portar regelbundet. Detta sker som s. k. frivillig kontroll.eftersom myndighets föreskrift saknas. Tidsintervallet är 2 år. En av SA utförd studie visar att även de maskinellt drivna portar som besiktigas regelbundet — vartannat år — har oroväckande hög felfrekvens. För att olycksfall i maskinellt drivna portar skall kunna förebyggas är det enligt SA av stor betydelse att portarna är försedda med effektiva säkerhetsanordningar och att dessa är intakta och fungerar på avsett vis. SA föreslår därför att maskinellt drivna portar skall besiktigas varje år. Vidare vore det lämpligt ur såväl teknisk som ekonomisk synpunkt att besiktning av portar sker i samband med besiktning av hissar. Officiell provning av hissar sker varje år inom såväl industrier som bostadsområden. Portgruppen inom Sveriges mekanförbund föreslår också årlig besiktning.

RRV anser att bestämmelser om besiktning inte bör införas i BS förrän

• Sida 96
•  Original

Prop. 1977/78:50 96

behovet av en sådan fortlöpande besiktning samt kostnadskonsekvenserna har utretts. Umeå kommun, som avstyrker planverkets förslag. anser att kostnaderna för olika skyddsåtgärder måste stå i rimlig proportion till olycksriskerna. [ den mån maskindrivna garageporter förekommer på arbetsplatser kan erforderlig kontroll utövas genom den verksamhet som skyddsombud och skyddskommittéer bedriver. Behovet av kontroll inskränks enligt kommunen därvid till maskindrivna garageportar i privat- hus. Att för det förhållandevis ringa antalet portar av detta slag som finns i landet tillskapa ett nytt kontroll- och besiktningsorgan som ytterligare skall belasta den kommunala ekonomin förefaller enligt kommunen helt onödigt. särskilt som moderna maskindrivna portar tycks vara utrustade med tillfredsställande säkerhetsanordningar. Det bästa sätet att angripa det säkerhetsproblem som maskindrivna garageportar kan utgöra är enligt kommunen att lämna en saklig information om riskerna och att i samråd med tillverkarna få fram en bättre och säkrare produkt.

2.5 Ikraftträdande m. m.

Sveriges _faslig/1ers-ägare/örbzind ifrågasätter om någon tidsgräns. inom vilken de föreslagna åtgärderna skall vara genomförda. bör stipuleras. [ vart fall är enligt förbundet den i planverkets promemoria föreslagna tidsfristen tre år en för kort tid. Förbundet anser att en begränsad tidsram och därmed sammanhängande forcerat genomförande med säkerhet skulle verka höjande på kostnadsnivån för ifrågavarande arbeten.

Stockholms kommun stryker under att särskilda insatser kommer att bli nödvändiga för att informera fastighetsägarna om de retroaktiva bestämmel- serna. Kommuncn förutsätter att ändringen av BS kommer att förenas med en omfattande informationsinsats från planverket.

• Sida 97
•  Original

Prop. 1977/78:50

1 Förslag till

97

Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959z612)

Härigenom föreskrives i fråga om byggnadsstadgan (l959zt512)l dels att 44 ä 7 mom. samt 50 och 75 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels att i stadgan skall införas en ny paragraf, 49 a &, samt närmast före nämnda paragraf en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

445

7 mom. Eldstäder och andra an- ordningar för uppvärmning, rök- och ventilationskanaler, sopnedkast, hissar, gårdslanterniner, ledningar för vattenförsörjning och avlopp samt därmed förbundna anordning- ar, ledningar för gas och elektrisk ström samt utrymmen för särskilda ändamål, såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke uppkommer.

7mom. Eldstäder och andra an- ordningar för uppvärmning, rök- och ventilationskanaler, sopnedkast, hissar, portar och liknande anord- ningar. gårdslanterniner, ledningar för vattenförsörjning och avlopp samt därmed förbundna anordning- ar, ledningar för gas och elektrisk ström samt utrymmen för särskilda ändamål, såsom pannrum, garage, tvätt- och torkrum, bränsleförråd och dylikt skola anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller sanitär olägenhet icke uppkommer.

Förbättring av bejinllig byggnad.

49aä

l Stadgan omtryckt 19722776.

I fråga om byggnad som har uppförts/öre den 1 juli 1977 eller för vilken byggnadslov ltar beviljats före nämnda dag skall bestämmelsen i46 55" andra stycket 5 äga tillämpning i den omfattning som erfordras,/är att bygg- naden skall uppfylla skäliga anspråk på godtagbar avfallshantering.

Bestämmelserna i 44 58" 7 mom. om portar och liknande anordningar skall tillämpas ifråga om byggnad som har uppförts järe den 1 juli 1974 eller för

• Sida 98
•  Original

Prop. 1977/78:50

Nuvarande lydelse

50

Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras samt brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer.

75

Till nybyggnad hänföres:

a) uppförande av helt ny byggnad",

&

98

Föreslagen lydelse

vilken byggnadslov har sökts före nämnda dag.

Byggnad skall underhållas så, att hållfastheten icke äventyras, att brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad icke uppkommer samt att möjligheterna till godtagbar av-

fallshantering vidmaktlidlles.

;

b) till- eller påbyggnad av förut befmtlig byggnad; c) ombyggnad eller annan ändring med avseende å byggnads yttre eller inte utförande av så genomgripande beskaffenhet. att den kan ansesjämförlig med ombyggnad;

d) byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut varit använd;

e) sådan förändring av byggnad, som medför att byggnaden kommer att strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplans- bestämmelser; samt

0 annan förändring av byggnad. vilken i befintligt skick strider mot plan eller bestämmelser som nyss sagts, såvida ej fråga är om bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter eller därtill hörande uthus.

Vad ovan i denna paragrafstadgas skall ej medföra att såsom nybygg- nad anses anordnande av värmeled- ning eller vattenklosett eller andra hygieniska förbättringar i befmtlig byggnad som, även om sådan anord- ning ej medgåves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

Vad ovan i denna paragrafstadgas skall ej medföra att såsom nybygg- nad anses anordnande av godtagbar avfallshantering eller av värmeled- ning eller vattenklosett eller andra hygieniska förbättringar i befmtlig byggnad som,även om sådan anord- ning ej medgåves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

Denna lag träder i kraft,såvitt avser 44 ä' 7 mom. samt 49 a & andra stycket den ljuli l979,och i övrigt den 1 april 1978.

• Sida 99
•  Original

Prop. 1977/78:50 99

2 Förslag till Lag om ändring i lagen ( 1973:189 ) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter

Härigenom föreskrives att 3 # lagen (1973:189) med särskilda hyresbestäm- melser för vissa orter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F öres/agen lydelse

3 få Bostadslägenhet eller lägenhet. som är avsedd att helt eller till ej oväsentlig del nyttjas för hotell- eller pensionatrörelse, får ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller tagas i bruk av ägaren för väsentligen annat ändamål än det avsedda.

Första stycket gäller ej lägenhet som tages i anspråk för ändamål som angives i 49a ji första stycket bygg- nadsstadgan ( 1959:612 ).

Denna lag träder i kraft den 1 april 1978.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1977/78:50 100

Utdrag LAG RÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-10-31

Närvarande: f. d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser. regerings- rådet Petrén, justitierådet Hessler.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Olsson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

i. lag om ändring i byggnadsstadgan (19591612),

2. lag om ändring i lagen (1973: l89) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll. har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per Eklund.

Förslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan 5 kap. 44 &

Lagrådet:

Ändringen i förevarande paragraf har endast karaktär av förtydligande av vad som redan gäller. Bifalles vad lagrådet kommer att föreslå beträffande 49 a & andra stycket. bortfaller från denna synpunkt behovet av ett förtydli- gande. Då emellertid enligt departementschefen en författning om besiktning av motordrivna portar är att emotse finns likväl grund för förtydligandet. Lagrådet tillstyrker därför den föreslagna ändringen.

49 a 5 första stycket

Brunnbe/g, Hesse/' och Hessler: I detta lagrum, som saknar motsvarighet i den nu gällande byggnads- stadgan (BS). meddelas vissa bestämmelser för s. k. befintliga byggnader. [ fråga om byggnad som har uppförts före den i juli 1977 eller för vilken byggnadslov beviljats före nämnda dag skall bestämmelsen i 46% andra stycket 5 om anordningar för omhändertagande och bortforslande av avfall äga tillämpning i den omfattning som erfordras för att byggnaden skall uppfylla skäliga anSpråk på godtagbar avfallshantering.

Såsom i remissprotokollet framhålls ger nuvarande bestämmelser i BS inte möjlighet för samhället att utan samband med nybyggnad eller ombyggnad kräva sådana ändringar i befintlig bebyggelse att en tillfredsställande

• Sida 101
•  Original

Prop. 1977/78:50 101

avfallshantering kan ordnas. De regler som nu föreslås innebär att frågan löses i byggnadslagstiftningen genom att i BS upptagna för nybyggnad och ombyggnad gällande bestämmelser om anordningar för avfall i viss omfatt- ning görs tillämpliga även i detta fall.

Det är en fråga av stor principiell betydelse om det kan anses stå i överensstämmelse med gällande rättsgrundsatser att beträffande en byggnad som uppförts i enlighet med tillstånd efter då tillämpade byggnormer sedermera, då kraven på nya byggnader skärpts. införa skyldighet för ägaren att vidtaga förändringar. Såsom framhålles i remissmaterialet vilar byggnads- lagstiftningen principiellt på den grunden att nya krav på egenskaper hos byggnader inte skall ges tillbakaverkande kraft. Emellertid har, som också nämns, i något fall denna princip genombrutits. Så har varit fallet med regler i 45 % BS om skyddsanordningar på tak; enligt 82 & BS skall vissa av dessa krav gälla även i fråga om byggnad som uppförts eller för vilken byggnadslov beviljats före 8815 ikraftträdande.

En fråga huruvida ny lagstiftning på detta område skall tillämpas på äldre bebyggelse måste givetvis avgöras under hänsynstagande till både allmänna och enskilda intressen. Reglerna i 45% BS uppbäres av bl. a. det mycket beaktansvärda intresset att man bör förhindra olyckor, och det har varit naturligt att andra hänsyn här fått vika. I nu förevarande fall är det otvivelaktigt ett viktigt allmänt intresse att genom att inrätta förvarings- platset och transportvägar på lämpligt sätt förbättra arbetsförhållandena för sophämtningspersonalen. Vilken belastning detta innebär för fastighets- ägarna kan inte närmare bedömas; kostnadsuppskattningar har inte kunnat göras annat än i mycket grova drag och för de enskilda fastigheterna är förhållandena högst olika. De föreslagna nya bestämmelserna är ju också mycket allmänt hållna och tillämpningen avses bli närmare reglerad genom planverkets byggnormer och individuella beslut av vederbörande byggnads- nämnd. På bedömningen inverkar även i vad mån fastighetsägaren kan få ersättning från det allmänna för kostnader. Beträffande denna fråga säger sig departementschefen ämna förorda att statligt finansiellt stöd och subven- tioner i viss omfattning skall kunna utgå, men närmare redogörelse härför lämnas inte.

[ förslaget är emellertid tillämpningen på befintliga byggnader av reglerna i 46 å andra stycket 5 BS omgärdad av vissa restriktioner. Främst är härvid att märka den modifikationen att vad som krävs är att byggnaden skall uppfylla ”skäliga anspråk” på godtagbar avfallshantering. Även om innebörden av detta uttryck varierar från tid till annan —ett förhållande vartill vi återkommer — avses uttrycket skola innebära en begränsning i förhållande till det för nybyggnad och ombyggnad avsedda stadgandet, låt vara att detta sistnämnda såsom departementschefen framhåller bör vara vägledande. l departements- chefens anförande framhålls också att särskilda hänsyn kan behöva tas till

• Sida 102
•  Original

Prop. 1977/78:50 102

sådana omständigheter som höga kostnader, byggnadstekniska hinder samt kulturhistoriska eller miljömässiga värden.

Den avvägning mellan olika intressen som nu skall göras försvåras alltså av att flera faktorer är svårbedömbara. Enligt vår mening torde man emellertid kunna förvänta att, med ledning av de motivuttalanden som gjorts, bestämmelserna erhåller en tillämpning som ej lägger otillbörliga bördor på fastighetsägarna. Vi godtar därför att principen i 46 9” andra stycket 5 BS i viss omfattning görs tillämplig på befintliga byggnader.

Däremot kan anmärkningar riktas såväl mot den närmare utformningen av bestämmelsen i 49 aå första stycket som mot dess inplacering i 5 kap. BS.

Som motiv för att en ändring bör vidtagas har såväl vid frågans behandling under l976/ 77 års riksmöte som i remisshandlingarna uteslutande anförts att sophämtningspersonalens arbetsförhållanden bör förbättras. Uttrycket "av- fallshantering" omfattar emellertid även de i byggnaden boendes transpor- tering av avfall från bostäderna till soprum eller dylik förvaringsplats. Avsikten har dock inte varit att de boendes intressen härvidlag skall primärt kunna föranleda tillämpning av den föreslagna bestämmelsen; när hänsyn till dem som hämtar avfallet från byggnaden kräver att åtgärder vidtages, skall emellertid även andra intressen beaktas vid prövningen. För att stadgandets innebörd i detta avseende skall komma till tydligt uttryck krävs enligt vår mening en omredigering.

I ett annat hänseende synes bestämmelsen böra undergå en saklig ändring. Enligt förslaget skall beträffande byggnad, som den i juli 1977 var uppförd eller för vilken byggnadslov då hade beviljats, bestämmelsen i 46ä andra stycket 5 äga tillämpning i den omfattning som närmare anges i detta lagrum och i 49 aä första stycket. Den standard som genom dessa regler anges är emellertid inte en gång för alla given. Det ligger i systemet. att såväl bestämningen i 465 andra stycket 5 ”på ett tillfredsställande sätt" som bestämningen i 49 aé första stycket ”uppfylla skäliga anspråk” med tiden undergår betydelseförändringar dels genom att nya byggnormer fastställes och dels genom att en annan uppfattning gör sig gällande angående vad som på detta område är tillfredsställande och skäligt. Enligt den föreslagna lagtexten skulle därför standarden för befintliga byggnader ständigt behöva höjas. Att märka är att detta skulle vara fallet endast beträffande de den 1 juli 1977 befintliga byggnaderna men däremot inte i fråga om de därefter tillkomna. En sådan effekt av stadgandet framstår som orimlig och har förmodligen inte heller åsyftats. [ varje fall anser vi att en ändring bör vidtagas, så att kraven på upprustning av de den 1 juli 1977 befintliga byggnaderna skall bedömas efter de normer som gäller vid ändringslagens ikraftträdande.

Hittills har vi behandlat det materiella innehållet i ett stadgande i ämnet. Vad angår förfarandet i hithörande ärenden anföres följande.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1977/78:50 103

Departementschefen utgår från att den procedur, som regleras genom de bestämmelser om tvångsmedel som finns i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande rn. m. (LPI), skulle vara tillfyllest. Departementschefen uttalar i anslutning härtill att det i flertalet fall torde vara lämpligt att vitesföreläggande enligt lagen meddelas (jfr 16 och Nää i lagen).

1 de fall för vilka enligt uttalanden vid lagens tillkomst vitesföreläggande i första hand är avsett innebär fastighetsägarens underlåtenhet i regel att han försummat bota en brist vars art och omfattning fastighetsägaren själv kan fastställa. Då det t. ex. gäller eftersatt underhåll finns regelmässigt en norm att följa i de beslut om byggnadslov m. ni. som tidigare fattats och som ligger till grund för de krav som kan ställas beträffande byggnadens fortsatta skötsel. I fråga om anordningar för sophämtning är fastighetsägarens skyldigheter — vare sig de formuleras så som föreslagits i remissprotokollet eller så som vi i det följande föreslår — angivna i så allmänna ordalag att fastighetsägaren i regel torde ha svårt att själv fastställa vad som fordras av honom. Det synes därför nödvändigt att det skapas en ordning enligt vilken arten och omfattningen av hans skyldigheter preciseras. Enklast synes detta böra ske genom att man till den materiella regeln i ämnet fogar en bestämmelse att byggnadsnämnden i fall då den finner att sådana anord- ningar som föreskrives i den materiella bestämmelsen saknas eller att förefintliga anordningar är otillräckliga skall besluta om vilka anordningar som skall inrättas. 1 anslutning härtill bör stadgas att lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. ni. skall äga tillämpning endast 'om sådant beslut meddelats. Det ligger i sakens natur att fastighetsägaren bör erhålla skäligt rådrum innan tvångsåtgärd tillgripes.

På grund av det anförda föreslår vi att en bestämmelse i ämnet får följande avfattning:

"Till byggnad som har uppförts före den 1 juli 1977 eller för vilken byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana i 465 andra stycket 5 avsedda anordningar som enligt den 1 april 1978 gällande normer skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhållanden för dem som hämtar avfall från byggnaden.

Finner byggnadsnämnd att sådana anordningar som sägs i första stycket saknas eller att förefintliga anordningar är otillräckliga, skall nämnden besluta om vilka anordningar som skall inrättas.

Bestämmelserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid

olovligt byggande m. m. äger tillämpning endast om beslut som avses i andra stycket meddelats."

Enligt det remitterade förslaget skall det nu ifrågavarande stadgandet ingå i 5 kap. BS. Detta kapitel handlar emellertid om byggande, dvs. nybyggnad och ombyggnad, men däremot inte om beskaffenheten — annat än i fråga om underhållet (50 å) _ av befintlig byggnad. Stadgandet har därför systematiskt inte sin plats i 5 kap. Det kan påpekas att den tidigare nämnda 82 & BS, som

• Sida 104
•  Original

Prop. 1977/78:50 104

gör bestämmelser i 5 kap. om takanordningar tillämpliga på befintliga byggnader, ingår bland stadgans övergångsbestämmelser. På samma sätt reglerades frågan om takanordningar på befintliga byggnader i övergångsbe- stämmelsema till 1947 års byggnadsstadga (se 178 ©). Vi föreslår att stadgandet, med ovan förordad avfattning, intages som en ny paragraf som sätts in omedelbart efter 82 & med beteckningen 82 a &.

Petrén: Först redovisar jag under 1—7 allmänna synpunkter på förslaget om anordning för behandling av avfall i befintlig bebyggelse. Under 8 tar jag därefter ställning till det av lagrådets övriga ledamöter framlagda försla- get.

1. Åläggande att förbättra befintlig byggnad

[svensk rätt gäller f. n. att ägare till byggnad. som uppförts planenligt och i överensstämmelse med erhållet lov, då sådant erfordrats, icke kan förpliktas att, utöver underhållet, vidta standardhöjande åtgärder på byggnaden; se t. ex. RÅ 1975 ref. 58 . Fastighetsägarens förpliktelser har sålunda, som framgår av 50% BS, icke sträckt sig längre än att han varit skyldig att underhålla existerande byggnad så mycket att icke dess hållfasthet äventyras eller brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad uppkommer.

Det remitterade lagförslaget innebär att man nu genombryter denna princip och att det allmänna genom regler i byggnadslagstiftningen generellt ålägger fastighetsägarna att i visst avseende förbättra sina hus. Byggnadssty- relsen ansåg i den första remissomgången i detta ärende det principiellt felaktigt och förenat med svåröverblickbara konsekvenser att genom bygg- nadslagstiftningen påfördra standardhöjande åtgärder i befintlig bebyggelse (prop. 1976/77:31 s. 38). Bostadsstyrelsen yttrade sig i samma riktning om än i något mera försiktiga ordalag. Att med utgångspunkt i BS i efterhand ställa nya tekniska krav på redan uppförda byggnader fann bostadsstyrelsen knappast rimligt (samma prop. s. 37).

I ärendet har åberopats två exempel på att fastighetsägare tidigare ålagts utföra åtgärder i befintliga byggnader. De är emellertid, som skall visas i det följande, icke brukbara för detta syfte. De utgör nämligen icke något egentligt avsteg från den nyss nämnda huvudregeln.

Regeln i nuvarande 45 % BS om säkerhetsanordningar på hustak infördes 1944. Den gjordes då tillämplig även på befintliga hus. Det var emellertid då, som departementschefen angav ( prop. 1944: 147 s. 21 ), fråga om en föreskrift föranledd av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Bestämmelser till skydd för allmän säkerhet hade Kungl. Maj:t enligt dåvarande statsrätt befogenhet att själv utfärda och ge tillämplighet överallt där en regel av sådan

• Sida 105
•  Original

Prop. 1977/78:50 105

art behövdes. Regeln om säkerhetsanordningar på tak kunde därför införas i en rent administrativ ordning i en stadga utan stöd i lag.

Stadgandet i 45 & BS utgör sålunda i realiteten tillämpning av grundsatsen att, då fråga är om farliga anordningar som kan medföra risker för personlig säkerhet, det allmänna äger ingripa även i bestående rättsförhållanden för att trygga allmän säkerhet. Principen illustreras även i den andra delen av förevarande lagrådsremiss vilken handlar om farliga portar. Bakgrunden för förslaget i den delen är att lagstiftaren äger förbjuda eller eljest reglera bruket av farliga anordningar, oaktat dessa tidigare fått fritt användas. Regeringen har här enligt gällande grundlag en förordningsrätt som anges i 8 kap. 7é första stycket 1. regeringsformen .

Exemplet i 45 & BS visar sålunda inte annat än att hänsynen till allmän säkerhet kan ta över grundsatsen att fastighetsägare ej får åläggas att förbättra fastighet.

Det andra exemplet, som har anförts som stöd för att det remitterade lagförslaget ej innebär något nytt, är föreskriften i 53 ä 4 mom. BS om att på tomt med viss bebyggelse friyta skall finnas som är lämplig för lek och utevistelse, om sådan friyta kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet. lfrågavarande regel ingår i de allmänna bestämmelserna om tomts ordnande och utgör icke något exempel på att fastighetsägare blivit ålagda någon skyldighet med avseende på befintliga byggnader. Jag kan för övrigt hänvisa till departementschefsuttalandet i prop. 1971:168 5. 20, där det framhålles att vad det gäller är att i befintlig bebyggelse ställa befintliga friytor till förfogande för lek- och rekreationsändamål.

Det åläggande som i lagrådsremissen föreslås infört beträffande avfalls- hantering måste förstås som en principiell nyhet. Den är uttryck för tanken att alla är skyldiga medverka till, även med uppoffrande av egna ekonomiska intressen, att olika yrkesgrupper får en så sund arbetsmiljö som möjligt. 1 förevarande fall vill man generellt pålägga alla fastighetsägare att - i den mån så erfordras — ombygga sina hus på sådant sätt att byggnaden uppfyller skäliga anspråk på godtagbar avfallshantering vad gäller sophämtningspersonalens arbetsvillkor. Några exakta beräkningar av kostnaderna för dessa ombygg- nader har icke ansetts möjliga att göra. Approximativt har nämnts beloppet 250 miljoner kronor.

På själva sakfrågan finns det icke anledning att här ingå vidare. Riksdagen har klart uttalat sig för att ett regelsystem lagfästs som gör det möjligt att ålägga fastighetsägare att avhjälpa förekommande brister i sophämtningsper- sonalens arbetsförhållanden genom ingrepp i befintlig bebyggelse (se CU 1976/77:6 s. 4). Vad frågan nu gäller är endast hur denna lagstiftning skall utformas.

• Sida 106
•  Original

Prop. 1977/78:50 106

2. Rätt till ersättning

Av väsentlig betydelse för lagstiftningens utformning är hur man besvarar frågan om fastighetsägarna har rätt till ersättning för att de pålägges en förpliktelse i allmänt intresse.

I detta hänseende hänvisar departementschefen till grundsatsen att rörelseidkare i princip inte anses berättigade till någon ersättning, när samhället föreskriver att en viss standard skall iakttas. Som exempel nämns förbättringar som skall vidtas enligt arbetarskyddslagstiftningen. Kostna- derna skall då falla på produktionen, dit departementschefen tydligen hänför framställandet av nyttigheten bostad också då den frambringas i enfamiljs- hus. Klarare uttryckt synes departementschefen mena att det är de i varje fastighet boende som slutligen skall betala kostnaden för att sophämtnings- personalen får bättre arbetsvillkor.

Departementschefen förordar visserligen att statligt finansiellt stöd och subventioneri viss omfattning skall kunna utgå(rimligtvis till fastighetsägar- na), men dessa förmåner synes rättsligt sett skola utbetalas ex gratia. Departementschefen har härvidlag med tystnad förbigått frågan vilka skyldigheter det allmänna kan ha att enligt 2 kap. 18 & regeringsformen utge ersättning.

Då fastighetsägaren i detta fall pålägges en förpliktelse till förmån för ett allmänt intresse, som ej omedelbart angår honom, uppkommer spörsmålet om han är skyldig att tåla detta ingrepp utan ersättning. Svea hovrätt har i sitt remissyttrande över arbetsgruppens förslag observerat denna frågeställning och konstaterar att det föreligger en situation av expropriationsliknande karaktär.

Enligt 2 kap. 18 & regeringsformen skall varje medborgare vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestämmes i lag för det fall att hans egendom tages i anSpråk genom expropriation eller annat sådant förfogande. Spörs- målet blir sålunda huruvida myndighets beslut att fastighetsägaren för förbättring av Söphämtningspersonalens arbetsmiljö skall bygga om sin fastighet är ett "annat sådant förfogande" i grundlagens mening. Viss osäkerhet inställer sig härvidlag.

Någon klar praxis har nämligen ännu ej utvecklats rörande vad som skall förstås med "annat sådant förfogande". 1973 års fri- och rättighetsutredning harien bilagatill sitt betänkande(SOU l975:75 s. 413—431 Bil. 16) lämnat en utförlig redovisning av olika intrång som kan tänkas falla in under detta begrepp. Följer man den tolkning som förordas i bilagan, skulle sannolikt dock icke ett intrång av denna natur — ett åläggande att bygga om fastigheter för att tillgodose en viss yrkesgrupps krav på en bättre arbetsmiljö — falla in under grundlagsregeln i 2 kap. 189' regeringsformen. Departementschefen uttalade vid grundlagens antagande (prop. 1973:90 s. 237") att stadgandet syftade på ingripanden som avses i t. ex. rekvisitions- och förfogandelagstift- ningen men ej på hinder i planlagstiftning om begränsningar i möjligheterna

• Sida 107
•  Original

Prop. 1977/78:50 107

att använda fast egendom. Förevarande intrång, som å ena sidan ej innebär ett äganderättsavstående men å andra sidan går vida längre än att vara en begränsning i ett framtida användningssätt, ligger på skalan över olika intrång mitt emellan dessa båda av departementschefen angivna ytterpunkter. Vilken väg rättspraxis kommer att ta vid tolkningen av denna grundlagsregel kan ej förutses i dag.

I detta läge synes det, till undvikande av att i en framtid tvister uppkommer om huruvida ersättningsfråga avgjorts grundlagsenligt, tillrådligast att inrätta sig efter att grundlagsregeln är tillämplig. Detta kan ske så mycket lättare som regeln i 2 kap. 18 & regeringsformen på denna punkt icke ställer andra krav på det allmänna än att den som träffas av förfogandet — i detta fall fastighets- ägaren — skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag. Som nyss nämnts förutskickar departementschefen att ersättning skall utgå i viss omfattning. Grundlagsregelns formkrav skulle sålunda vara uppfyllda om blott grunderna för ersättningen fastställs i lag. Om så sker kan framgent grundlagsenlighet av beslut om åläggande att bygga om soputrymmen ej ifrågasättas under åberopande av 2 kap. 18 Q' regeringsformen.

Av vad nu sagts framgår att jag förordar att regler om ersättning ingår som ett avsnitt i den tilltänkta lagstiftningen.

Av intresse i sammanhanget är att notera att gru ndlagsbudet icke närmare utlåter sig om hur ersättningsgrunderna skall utformas. Grundlagen ger inget stöd för uppfattningen att, om ”förfogandet” sker för tillgodoseende av säkerhetsändamål eller arbetsmiljösy ften,ersättning för ingreppet skulle utgå efter för den drabbade mindre fördelaktiga grunder än om ingreppet skett till förmån för t. ex. stadsplanering. trafikintressen eller försvaret. Departe- mentschefens uttalande om att ”produktionen" skall bära alla kostnader för standardförbättringar i arbetarskyddssyfte lärer sålunda behöva modifieras då fråga är om förfoganden enligt 2 kap. 18 & regeringsformen.

3. Åläggandets karaktär och omfattning

Som redan flera gånger sagts åsyftar det åläggande varom är fråga att skapa goda arbetsvillkor för en viss yrkesgrupp. Bestämmelserna i ämnet borde därför rent systematiskt ha sin plats i arbetarskyddslagstiftningen. Denna bygger emellertid sina regler på relationen arbetsgivare/arbetstagare. Enligt 1 & arbetarskyddslagen har denna lag tillämpning på verksamhet vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. Fastighetsägaren står emellertid normalt icke i något arbetsrättsligt förhållande till sophämt- ningspersonalen. Den är anställd av kommun eller någon enskild entrepre- nör. Arbetsgivaren har sålunda icke större faktisk möjlighet att inverka på personalens arbetsförhållanden inom fastigheten. Det är därför fastighets- ägaren i stället måste bli bärare av förpliktelsen beträffande arbetsmiljön.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1977/78:50 108

När det gäller att lägga fast arten och omfattningen av de skyldigheter som skall påläggas fastighetsägaren föreslår departementschefen ien ny 49 a & BS att fastighetsägaren skall fullgöra nybyggnadskraven i den omfattning som erfordras för att byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på godtagbar avfallshantering. Även om någon oklarhet vidlåder departementschefens uttalanden i den aktuella lagrådsremissen, framgår av lagstiftningsärendets uppkomst och det bakomliggande riksdagsbeslutet att vad som skall regleras är endast frågan om arbetsmiljön för den personal som avhämtar avfall och sopor. Däremot är ej avsikten, trots de valda ordalagen, att nu reglera hela avfallshanteringen inom fastigheten, därvid framför allt inrättandet av sopnedkast för de i fastigheten boendes räkning kommer i förgrunden.

Förutom att åläggandet genom att anknyta till begreppet godtagbar avfallshantering givits en vidare beskrivning än som egentligen åsyftas, har denna också blivit mycket allmänt hållen. För riskerna härmed har redan tidigare bostadsstyrelsen varnat (se prop. 1976/77:31 s. 37). En sådan vag lagregel kommer nämligen att utlösa ett rullande system av plikter. Successivt måste ombyggnader utföras av varje fastighet allt eftersom lagregelns materiella innehåll förändras i och med att kraven i byggnormerna med tiden skärps. Varje ändring av byggnormerna i standardhöjande riktning, som ger ny innebörd åt lagens ord ”skäliga anspråk”, föranleder då en ny omgång ombyggnader av alla berörda fastigheter i hela landet.

Riksdagsbeslutet, som nu skall verkställas, måste rimligen förstås så att meningen är att lyfta hela det nuvarande byggnadsbeståndets avfallslokali- teter, såvitt gäller sophämtningspersonalens arbetsmiljö, till en nivå som ter sig skälig med hänsyn till dagens anspråk. Därför måste i själva lagen fastställas vilken nivå som åläggandet för fastighetsägarna avser. Det kan antingen göras genom att vissa standardkrav sammanfattas direkt i lagen eller genom att det i lagen hänvisas till de per viss dag, t. ex. den 1 april 1978, gällande byggnormerna för nya hus vad gäller soputrymmen. Departements- chefen återger i första stycket i avsnittet 4.1.2 de standardkrav som arbetsgruppen funnit böra uppfyllas. De kan måhända tjäna till ledning, om det blir fråga om att direkt i lag fastställa fastighetsägarens förpliktelser.

Vilka åtgärder den enskilde fastighetsägaren blir skyldig utföra kommer att starkt variera från fall till fall. Beträffande många fastigheter kan vara fråga om ganska enkla och föga kostnadskrävande åtgärder. Men i andra fall — och de blir sannolikt talrika — kan det vara mer eller mindre svårt att klargöra vad den nya lagstiftningens standardkrav reellt innebär. På bedömningen skall enligt departementschefen inverka faktorer som byggnadens tekniska konstruktion, kulturhistoriska och miljömässiga hänsyn, storleken av de kostnader som en standardhöjning drar med sig, hänsyn till de i fastigheten boendes bekvämlighet såvitt gäller deras medverkan i avfallshanteringen i fastigheten, nyttjanderättsupplåtelser såvitt gäller utrymmen som behöver tas i anspråk för avfallshanteringen och byggnadens återstående bruknings-

• Sida 109
•  Original

Prop. 1977/78:50 109

tid. Vad fastighetsägaren skall anses skyldig utföra blir då resultatet av vad departementschefen kallar "en sammanvägd helhetslösning.” På utfallet av denna prövning kan också influera möjligheten att få ersättning av det allmänna.

Det är självklart att resultatet av en sådan helhetsprövning i många fall måste te sig mycket ovisst för den berörde fastighetsägaren. Lagförslaget är så utformat att det lagts på fastighetsägaren att på egen risk själv utföra helhetsprövningen med ledning av de byggnormer som kommer att finnas. Det är visserligen att vänta att de byggnormer som kommer att meddelas kommer att vara relativt preciserade. Den enskilde fastighetsägaren bör därför denna väg få ett icke oväsentligt bistånd. Det måste dock ifrågasättas om det är rimligt att i princip överlämna åt den enskilde att själv söka bestämma innebörden och omfånget av de honom åvilande förpliktelserna med avseende å avfallshanteringen. Närmaste parallell erbjuder på denna punkt regeln i 505 BS som anger en minimigräns för det underhåll en fastighetsägare är skyldig ägna en av honom ägd byggnad. Det ankommer på varje fastighetsägare att själv tillse att underhållet håller sig över denna nivå. Härvidlag har emellertid fastighetsägaren vanligen tillräcklig vägledning av de olika normer som gällt beträffande fastigheten vid dess tillkomst och de beslut om byggnadslov m.m. som meddelats rörande den. Normalt vet fastighetsägaren vad hans underhållsskyldighet innebär. Annorlunda förhåller det sig med den ombyggnadsskyldighet varom nu är fråga. 1 sista hand kan blott myndighet (byggnadsnämnd i första instans) bestämma denna.

Det bör också erinras om att enligt det remitterade lagförslaget förpliktelsen att ha alla soputrymmen anordnade enligt den högre standarden inträder redan från och med den 1 april 1978. Alla Sveriges fastighetsägare, som har byggnader varifrån avfall avhämtas, får sålunda blott någon eller några månader på sig—dvs. tiden från lagens promulgerande till dess ikraftträdande — att dels för sig själva klargöra vad lagen fordrar av dem, dels låta utföra de åtgärder som erfordras för att sätta byggnaderna i lagenligt skick. Fastighets- ägarna sätts sålunda under en mycket kraftig tidspress. Det är icke överdrivet att påstå att den tidsfrist som givits fastighetsägarna är helt orealistisk.

4. Förfarandet vid fastställande av åläggandets omfattning i det enskilda fallet

Departementschefen utgår i lagrådsremissen från att flertalet fastighets- ägare kommer att själva ta initiativ till de ändringar av sina fastigheter som behövs för att de skall ha fullgjort envar sitt åliggande. Den enskilde har att ta del av de allmänna standardkraven beträffande sophämtningsanordningar som kommer att fastställas. Härifrån har han att utgå.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1977/78:50 110

1 de många fall då fastighetsägaren utifrån dessa byggnormer kan bilda sig en fullt klar uppfattning om innebörden av den ombyggnadsskyldighet, som åvilar honom för att han skall ha uppfyllt kraven beträffande avfallshante- ringen, har han att välja mellan bl. a.följande alternativ (se bl. a. prop. 1973125 5. 14).

Är den ombyggnad som krävs av så begränsad beskaffenhet att fråga är om en till nybyggnad ej hänförlig ändring av byggnaden och påbörjar fastighets- ägaren frivilligt omändringarna, blir han skyldig enligt 49é BS att företa ombyggnaden på sådant sätt att nybyggnadsstandard uppnås beträffande anordningarna avseende alla led i avfallshanteringen. Bl. 3. blir han i allmänhet nödsakad att installera sopnedkast, om sådant ej finns förut. Han kan dock hos byggnadsnämnden ansöka om dispens om att få tillämpa en lägre standard vid ändringarna. Fastighetsägaren blir då helt beroende av byggnadsnämndens bedömning av dispensfrågan. Den kan dock genom besvär föras under högre myndigheters prövning. Skulle han påbörja ändringarna efter 49 & BS men därvid icke följa de i bestämmelsen angivna standardkraven, utsätter han sig för risken att få ett föreläggande enligt 16 och 17 åå lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI). Han har nämligen då handlat i strid med BS:s regler och kan utsättas för omedelbara tvångsåtgärder.

Fastighetsägaren kan emellertid också planera ändringarna i fastigheten på sådant sätt att ombyggnaden med tillämpning av 75 &" BS blir att anse som nybyggnad. Fastighetsägaren kan t. ex. medtaga någon annan ombyggnads- fråga i ärendet. Därmed vinner han att 48 a & BS blir att tillämpa i stället för 49 & BS. De legala kraven på ombyggnaden i vad gäller avfallshantering sänks då till att byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på godtagbar avfallshan- tering. Visserligen skall även i detta fall anordningar för samtliga led i avfallshanteringen tas i betraktande — även de i fastigheten boendes — men fastighetsägaren har laglig rätt till att få sitt åliggande fastställt efter en lägre norm. Fastighetsägaren är då icke beroende av byggnadsnämndens välvilja utan kan. om så skulle visas nödvändigt också besvärsvägcn, hävda sin rätt i denna del. Bedömningen blir. som framgår av prop. 1976/77:31 5. 6—7, mera nyanserad.

Fastighetsägaren kan också välja ett tredje alternativ, nämligen att icke göra något alls utan invänta att ett tvångsförfarande inleds mot honom. I sådant fall blir 49 a & BS enligt förslaget att tillämpa. 1 detta läge är fastighetsägaren gynnsammare ställd. Enligt motivuttalanden av departe- mentschefen i lagrådsremissen skall nämligen vid tillämpningen av 49 a % BS gälla att endast undantagsvis krav på anordnande av sopnedkast skall kunna ställas. Han kan därför räkna med att i huvudsak blott anordningar i soppersonalens intresse kommer att påläggas honom.

Varje fastighetsägare måste sålunda säga sig att han i stort sett placerar sig själv iden gynnsammaste positionen om han avvaktar att byggnadsnämnden

• Sida 111
•  Original

Prop. 1977/78:50 lll

inleder ett tvångsförfarande mot honom. I vart fall försätter han sig i den mest ofördelaktiga positionen, om han vidtar frivilliga åtgärder enligt 49% BS.

Allmänt kan sägas att en ordning som bygger på att den som ej fullgör sina skyldigheter skall bli bättre ställd än den som försöker frivilligt utföra vad som honom åligger är felkonstruerad.

På valet mellan olika vägar kan också inverka spörsmålet om byggnadslov behöver sökas eller ej. Vid tillämpning av. 48 a & BS måste enligt huvudregeln i 54 5 1 mom. första stycket BS alltid byggnadslov sökas. Om byggnadslov behövs vid ändringar enligt 49 & BS beror på om något av de fall som anges i 54 ä 1 mom. andra stycket BS är för handen.

lalla de fall där en byggnadslovsprövning måste göras torde det inte kunna undvikas att denna sker antingen enligt 48 a &" BS eller enligt 49 & BS beroende på vilket författningsrum som är tillämpligt. Byggnadslovsprövningen har nämligen till utgångspunkt en frivilligt ingiven ansökan. Reglerna i 49 a & BS kommer däremot blott i tillämpning i de fall då byggnadsnämnden inlett ett tvångsförfarande. Enligt 18% LP1 kan visserligen byggnadsnämnden i ett tvångsärende ex officio upptaga även fråga om byggnadslov. men detta stadgande synes ej kunna brukas i ett ärende om tvångsverkställighet av förpliktelse jämlikt 49 a & BS.

Här måste framhållas att ett ärende om tvångsverkställighet beträffande åliggande enligt 49 a & BS och ett ärende om byggnadslov för ombyggnad av avfallshanteringsanordningar icke avser samma sak. I det förra ärendet skall slutligen fastställas vad som åvilar fastighetsägaren för att förbättra arbets- miljön för sophämtningspersonalen. 1 det senare ärendet prövas om det av hänsyn till alla de skilda intressen som enligt 56;; BS skall beaktas vid behandling av en byggnadslovsansökan föreligger hinder för ombyggnaden. På denna punkt kan hänvisas till departementschefens uttalande i lagråds- remissen. Det framstår som på sitt sätt administrativt oegentligt att byggnadsnämnden först skall fastställa vilka åtgärder som erfordras för att en godtagbar avfallshantering skall erhållas och sedan kan finna att av hänsyn till andra intressen hinder möter att meddela byggnadslov för dessa åtgärders utförande. Det framgår icke fullt tydligt om departementschefen menar att. samtidigt som den primära prövningen av fastighetsägarens skyldigheter sker i tvångsmedelsärendet, det i detta ärende skall indragas även byggnadslovs- prövningen när en dylik är erforderlig. Olika element i byggnadsprocessen skulle med en sådan uppläggning komma att sammanblandas på ett sätt som måste skapa betänklig oreda.

Systematiskt förefaller förslaget icke tillräckligt genomtänkt. Det håller knappast måttet såvitt nu är i fråga.

Åtskilliga av de svårigheter som belysts i det föregående skulle undanröjas om fastighetsägaren kunde hos behörig myndighet få ett auktoritativt besked om vad som krävs av honom. Elementära rättssäkerhetshänsyn talar också härför. Lagstiftaren bör med andra ord tillhandahålla fastighetsägaren ett

• Sida 112
•  Original

Prop. 1977/78:50 112

procedere i vilket hans skyldigheter med avseende å arbetsmiljövillkoren vid sophämtning från fastigheten kan fastställas.

Departementschefen hänvisar härvidlag till reglerna i 54 ä 4 mom. BS som ger rätt för den som ämnar verkställa byggnadsarbete att få byggnadsnämn- dens prövning härav, även om byggnadslov ej erfordras för arbetet. Det synes emellertid ej möjligt att på detta sätt få bestämt vad som krävs av en fastighetsägare enligt 49aå i förslaget. Ordningen enligt 54% 4 mom. BS avser en oförbindande lämplighetsprövning.

Huvudtanken i förslaget är icke heller att fastighetsägares åliggande skall primärt bestämmas i det i 549" 4 mom. BS angivna förfarandet. I stället förutsättes så skola ske iett ärende om tvångsverkställighet enligt 16 % LPI. I denna paragraf stadgas att byggnadsnämnden får förelägga en person att inom viss tid vidtaga åtgärd, som han underlåtit utföra. Åtgärden skall antingen vara angiven i ett beslut, som meddelats enligt BS, eller också åvila personen ifråga direkt enligt BS. 1 föreliggande avseende är fråga om den senare situationen, enär något beslut meddelat med stöd av BS i regel ej föreligger om fastighetsägares skyldighet att bygga om anordningar för sophämtning.

Tvångsåtgärder enligt l6å LPI får antagas kunna tillgripas mot någon direkt på grund av bristande iakttagande av BS endast i sådana fall, då den som skall drabbas av tvångsåtgärden bort kunna, med bruk av normal fattningsförmåga, omedelbart av BS utläsa vad som krävs av honom. Av motiven till lagrummet (prop. 1975/76: 164 s. 79) framgår att vad lagstiftaren haft i tankarna är tillämpning av sådana relativt enkla regler i BS som den i 53 5 om skyldighet att hålla tomt i vårdat skick. Den rättspraxis som finns rörande tillämpningen av föregångaren till 16 & LPI — 70 & BS — gäller också i huvudsak nedskräpningsfall av olika slag. Även fall av brister i underhåll av byggnad har förekommit.

I förevarande ärende är fråga om plikter av mera komplicerat slag. Givetvis finns enkla fall, men ofta nog kan det icke begäras av fastighetsägaren att han skall själv kunna av det allmänna lagstadgandet jämte byggnormerna få fram vad han är rättsligen skyldig att fullgöra i ombyggnadshänseende. Det behövs en ordning med två led. Först skall klargöras vad fastighetsägaren är pliktig att utföra. Fullgör han inte denna sin skyldighet, kan i nästa etapp tvång tillgripas. Att man får ett förfarande byggt upp efter nu skisserade grundsatser är så mycket mer befogat som själva ombyggnadsskyldigheten framstår som ett ingrepp i bestående rättsförhållanden. En metod att objektivt fastställa detta ingrepps omfattning i alla icke. helt klara fall bör då rimligen finnas till hands.

Det kunde — med hänsyn till att det i vissa fall är så många intressen som skall sammanvägas — ifrågasättas om icke muntlig förhandling borde brukas vid handläggning av ärenden om fastställelse av fastighetsägares ombygg- nadsskyldighet. Till en sådan förhandling kunde företrädare för alla olika

• Sida 113
•  Original

Prop. 1977/78:50 113

intressen samlas och resonera sig fram till en praktiskt användbar lösning.

Byggnadsnämndens slutliga beslut i ärende av denna att bör klart beskriva fastighetsägarens skyldigheter. Ofta kan olika alternativ tänkas bli angivna mellan vilka ägaren har valmöjlighet. 1 beslut torde också en viss tidrymd kunna bestämmas, inom vilken de åtgärder som skall vidtagas skall vara utförda.

En intressant parallell erbjuder reglerna i 51 & BS om rivning av byggnad. Regeringsrätten har för denna typ av ärenden i dom den 18 augusti 1977 i mål nr 2661/1974 slagit fast att, innan tvångsåtgärder enligt 16 & LPI kan tillgripas. det genom särskilt beslut enligt 51 å ] mom. BS skall ha fastställts att skyldighet att riva byggnaden föreligger. Först sedan beslut härom vunnit laga kraft, kan ett förfarande med tvångsåtgärder inledas i syfte att förmå den, som till äventyrs ej åtlytt rivningsbeslutet, att iaktta detta. Det är med andra ord även här fråga om ett tvåstegsförfarande. Bakom ligger tanken att medborgaren först skall få veta vad samhället fordrar av honom och sedan få möjlighet att självmant utföra detta innan samhället ingriper med tvång mot honom.

Ett särskilt spörsmål är om ersättningsspörsmålen kan förfarandemässigt helt frikopplas från frågan om omfattningen av fastighetsägarens skyldighe- ter. Departementschefen har icke i detta lagstiftningsärende närmare utvecklat hur det statliga finansiella stöd som förutskickas skall bestämmas och administreras. Arbetsgruppen har i sitt förslag förordat att länsbostads- nämnd blir det organ som skall besluta om stödet som förutsättes skola utgå i efterhand sedan ombyggnaden verkställts. Då kostnadsfrågorna kan förmodas i åtskilliga fall komma att inverka på "den godtagbara helhetslös- ningen”, förefaller det lämpligt att dessa löses samtidigt som omfattningen av fastighetsägarens ombyggnadsskyldighet läggs fast. Erinras bör också om att, därest grunderna för rätten till ersättning som ovan förordats bestäms i lag, prövningen av frågor om sådan rätt torde böra förläggas till ett judiciellt organ. Jag kan härvidlag hänvisa till föreskrifterna i art. 6 p. 1 Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg- gande friheterna. 1 avsaknad av närmare upplysningar i lagrådsremissen om ersättningsfrågorna är det ej möjligt att ingå vidare på dessa frågor. Det må vara nog att erinra om hur motsvarande frågor lösts, när det gäller expropriation. Där gäller att ingreppet först beslutas i administrativ väg men följs av ett domstolsförfarande avseende ersättningsfrågorna.

5. Särskilt om förfarandet enligt 16$i LPI

Förfarandet enligt 16 å LPI skall mynna ut iett beslut som har formen av föreläggande. Detta kan enligt 17 & LPI förenas med vite eller med föreskrift om tvångsutförande genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad.

8 Riksdagen 1977/78. I sam/. Nr 50

• Sida 114
•  Original

Prop. 1977/78:50 114

Av motiven till nämnda 17 & framgår—se lagrådets uttalande (prop. 1975/ 76:164 s. 257) och departementschefens uttalande (samma prop. s. 290)- att till förhindrande av tidsutdräkt föreläggandet i princip bör vara förenat med vite eller föreskrift om tvångsutförande. Departementschefen uttalar ånyo i nu förevarande lagrådsremiss att det i flertalet fall torde vara lämpligt att vitesföreläggande meddelas.

Det i remissen förordade förfarandet får anses stå i dålig överensstämmelse med grundläggande principer i svensk offentlig rätt. En person som för tillgodoseende av ett allmänt intresse — i detta fall ett arbetsmiljöintresse — är skyldig att underkasta sig visst intrång i de rättsförhållande som består avseende hans fasta egendom bör icke, utan att beaktansvärda säkerhetsin- tressen är i fara, kunna utsättas för viteshot och hot om tvångsverkställighet, såframt han icke ådagalagt någon form av tredska att fullgöra vad det allmänna kräver av honom.

Beträffande innehållet i föreläggandet instämmer departementschefen i ett uttalande att föreläggandet "så långt det är möjligt och lämpligt" bör ange vilka åtgärder fastighetsägaren skall vidtaga. Härav kan utläsas att departe- mentschefen förutsätter det ibland vara lämpligt att icke ange de åtgärder som skall vidtagas. Enligt fast praxis i svensk vitesrätt undanröjer överinstanserna varje vitesföreläggande som icke klart och tydligt anger vad den förelagde har att utföra för att undgå vitespåföljden. Förelägganden utan precisering av åligganden kan sålunda ej förenas med vite eller annat tvång. Vidare kan bestämmelserna i 16 & LPI icke läsas på annat sätt än att ett förfarande enligt denna paragraf alltid måste mynna ut i ett föreläggande, som konkret anger den åtgärd den förelagde har att vidtaga. Om departementschefen önskar öppna möjlighet att få fram beslut innehållande mera allmänna uttalanden om vad som förväntas av fastighetsägaren i fråga om ändringar i dennes byggnad för att förbättra sophämtningsmiljön, får detta mål nås på andra vägar än genom tillämpning av 165 LPI.

Om vad i det föregående förordats iakttages, kan själva tvångsverkställig- hetsreglerna i en ny lagstiftning, avseende det andra steget. göras kortfattade. Det torde i stort sett räcka med en hänvisning till 13-18 äg" LPI. Något mera omedelbart behov av särregler framträder ej.

6. Lagstiftningens utformning och placering

Sammanfattningsvis kan sägas att en lagstiftning rörande fastighetsägares skyldighet att ombygga hus för att förbättra sophämtningsmiljön bör omfatta fyra olika avsnitt, ett som anger omfattningen av fastighetsägarens skyldighet att ändra befintlig byggnaden som närmare reglerar fastighetsägares rätt till ersättning för detta intrång, ett som innehåller nödiga stadganden om sättet för skyldighetens fastställande och övriga förfarandercgler, ev. även gällande förfarandet vid bestämmande av ersättningen, samt ett avsnitt om tvångs-

verkställighet.

• Sida 115
•  Original

Prop. 1977/78:50 115

Nästa fråga gäller lagreglernas placering. Riksdagen har uttalat sig för att lagreglerna i ämnet Skall ingå i byggnadslagstiftningen (CU 1976/7716 5. 4). Eftersom i realiteten fråga är om ombyggnad av hus. ter sig denna mening naturlig. Riksdagen har emellertid icke uttalat sig om huruvida reglerna skall införas direkt i byggnadslagen eller byggnadsstadgan eller om de skall placeras annorstädes inom byggnadslagstiftningens ram. I lagrådsremissen föreslås att vissa ändringar skall göras i BS.

BS är en ursprungligen rent administrativ författning innehållande kompletterande föreskrifter till byggnadslagen. Som framhölls av flera av de på byggnadsområdet särskilt sakkunniga remissinstanserna i det förra lagstiftningsärendet avseende regler om avfallshanteringen vid nybyggnad och ombyggnad, är det avsnitt av BS varom nu är fråga —5 kap. Om byggande — centrerat kring byggnadslovet och vad därmed äger sammanhang. Bygg- nadslovet är resultatet av den hinderslöshetsprövning som byggnads- nämnden skall företa beträffande en byggherres förslag om begagnande av sin byggrätt till nybyggnad eller ombyggnad. Till detta regelsystem med byggnadslovet som centralpunkt anknyter vidare LPI som sedan 1977 ersätter de tidigare i 69 och 70 %% BS intagna tvångsbestämmelserna.

BS är systematiskt icke så uppbyggd, att regler om skyldighet för alla fastighetsägare att höja standarden på befintliga byggnader i ett angivet avseende naturligen passar in i den. Som nyss nämnts kommer därtill att BS till sitt ursprung är, som namnet alltjämt anger, en administrativ författning. Den har utfärdats med stöd av ett bemyndigande i byggnadslagen, låt vara att man med hänsyn till innehållet i 8 kap. 3 & regeringsformen sedan 1975 i viss omfattning använt lagformen vid ändringar i BS. Vissa regleri BS har sålunda numera karaktär av lag.

Ett åläggande för enskilda av den typ varom är fråga i detta ärende är ett typexempel på ett sådant ämne som enligt det nyss nämnda grundlagsstad- gandet måste regleras genom lag. Det förefaller då stötande att placera in föreskrifterna i en a-paragraf' i en administrativ stadga, om ock lagformen därvid brukas som hjälpmedel.

En lagstiftning av den omfattning som här förordats skulle förlora i överskådlighet, om den delades upp och sköts in i någon redan förefintlig lag. Den naturliga lösningen är att reglerna bereds plats i en särskild lag. En sådan kan ges formen av ett provisoriskt arrangemang. Arbetet med en ny byggnadslag pågår sedan länge. Om man avser att framgent i större omfattning pålägga fastighetsägare skyldighet att ändra redan befintliga, lagligen uppförda byggnader, torde ett särskilt avsnitt i denna nya lag böra ägnas detta ämne. I sådant fall kommer de lagregler, om vilka är fråga i detta lagstiftningsärende, att senare kunna infogas i ett större sammanhang.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1977/78:50 116

7. Allmänna slutsatser

Det remitterade lagförslaget är, såvitt gäller frågan om höjd standard i befintlig bebyggelse beträffande anordningar för avhämtning av avfall, enligt min mening så bristfa'lligt att det icke i förevarande skick kan läggas till grund för lagstiftning. Jag avstyrker därför förslaget i nu angiven del.

Med tanke på den händelse att förslaget, trots dess uppenbara brister, skulle komma att brukas som underlag för lagstiftning, har jag ansett mig böra i andra hand medverka i en detaljgranskning av förslaget. Närjag i det följande deltar i lagrådets yttrande på olika punkter innebär det icke att jag frånträtt min primära uppfattning om lagförslagets allmänna otjänlighet i vad gäller avfallshantering.

8. Det remitterade förslaget till 49 aå första stycket BS

Jag biträder i andra hand den av lagrådets övriga medlemmar uttalade meningen att i BS infoga en ny 82 a & med den av dem föreslagna lydelsen. Genom de i denna paragraf intagna reglerna löses dock icke alla de av mig ovan behandlade problemen, t.ex. spörsmålet om relationen mellan ett ärende enligt den föreslagna 82 aä andra stycket och ett ärende om byggnadslov.

49 a & andra stycket

Lag/'ät'lel:

F. n. finns i BS inga särskilda bestämmelser om portar och liknande anordningar. Däremot har i de av statens planverk utfärdade tillämpnings- föreskrifterna till BS (SBN 1975 avsnitt 41:2) meddelats vissa anvisningar och föreskrifter om skyddsanordningar för maskinellt drivna portar. Föreskrif- terna, som fastställts av regeringen och gäller från och med den I januari 1974, utgör en precisering till allmänt hållna bestämmelser i 44ä 7 mom. BS om vissa anordningar såsom hissar och utrymmen för särskilda ändamål. De nämnda föreskrifterna gäller för nybyggnad och, i viss utsträckning, för ombyggnad. l remissprotokollet föreslås att — samtidigt som genom ett tillägg i44 Q' 7 mom. de där meddelade bestämmelserna uttryckligen görs tillämpliga på portar och liknande anordningar — i andra stycket av 49 a & föreskrivs att bestämmelserna i 4455 7 mom. skall tillämpas i fråga om byggnad som har uppförts före den 1 juli 1974 eller för vilken byggnadslov har sökts före nämnda dag.

Enligt lagrådets mening är det uppenbart att till förhindrande av olyckor säkerhetsföreskrifter behövs angående maskindrivna portar och liknande anordningar även i befintliga byggnader. Det är likaledes klart att efterlev- naden av sådana bestämmelser, såväl vid nybyggnad och ombyggnad som beträffande befintliga byggnader, behöver övervakas genom inspektioner. l

• Sida 117
•  Original

Prop. 1977/78:50 117

remissprotokollet framhåller departementschefen också att särskilda före- skrifter om besiktning avses skola meddelas. Under föredragningen av förslaget har upplysts att meningen är att besiktningen inte skall utföras av byggnadsnämnderna utan av organ med speciell teknisk sakkunskap. Det vill då synas som om, såvitt gäller befintliga byggnader, de erforderliga säker- hetsbestämmelserna inte bör ingå i byggnadsförfattningarna utan upptagas i den specialförfattning som avses skola reglera inspektionsverksamheten. Denna författning bör naturligen ange de krav som skall ställas för att anläggning skall godkännas liksom även regler om förbud mot att begagna anläggning som vid besiktning befunnits ej uppfylla kraven för godkännande. Lagrådet vill erinra om att i fråga om hissar i befintliga byggnader regleringen och tillsynen anordnats på nu angivet sätt (jfr kungörelse den 3 november 1939 angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar). Av anförda skäl avstyrker lagrådet den föreslagna bestämmelsen i andra stycket av 49 a &.

50%

Lagrådet:

Denna paragraf handlar om skyldighet att underhålla byggnad. Det i remissprotokollet föreslagna tillägget skulle möjligen kunna läsas såsom innebärande en skyldighet att upprusta anordningar för avfallshantering till högre standard allteftersom större krav i detta hänseende ställs för nybyggnad eller ombyggnad (jfr vad som yttrats vid 49a å). För att undanröja varje möjlighet till missförstånd föreslår lagrådet att ändringen görs på det sättet, att till det nuvarande stadgandet såsom en ny andra mening fogas: "Anordningar som avses i 46 å andra stycket 5 skall hållas i stånd".

755

Brunnberg. Hesse/' och Hess/er: . Av det föreslagna stadgandet följer att åtgärder för anordnande av godtagbar avfallshantering som en fastighetsägare av egen drift vidtar, i den mån de utgör ändring av byggnad, är att hänföra till sådana ändringar som avses i 49 &. Formellt blir därvid reglerna i 46 å andra stycket 5 om vad som gäller vid nybyggnad tillämpliga, dvs. kraven skulle vara högre än som anges i den särskilda bestämmelse om sophanteringsanordning som man avser att införa i detta lagstiftningsärende. Detta kan dock rimligen ej vara meningen. Det får ankomma på byggnadsnämnderna att med utnyttjande av sin dispensrätt enligt andra stycket i 49 & begränsa kravet på åtgärder till vad som skall gälla enligt den nämnda specialregeln.

• Sida 118
•  Original

Prop. 1977/78:50 118

Petrén:

Genom ändringen avses att underlätta för fastighetsägaren och även för byggnadsnämnden att få till stånd godtagbar avfallshantering i byggnader för vilka nybyggnadsförbud gäller. Ändringen medför emellertid också den konsekvensen att skyldigheten att söka byggnadslov för ombyggnader i syfte att förbättra avfallshanteringen reduceras till de fall som avses i 54 $, 1 mom. andra stycket BS. Ändring som är att hänföra till nybyggnad fordrar enligt nämnda moment första stycket automatiskt byggnadslov.

Jag kan icke finna tillrådligt att blott för att underlätta ombyggnad av sophämtningsanordningarna så markerat reducera kravet på byggnadslovs- prövning. Anordnandet av godtagbar avfallshantering kräver i många fall så stora ändringar i byggnaden att fråga blir om en enligt 75 & första stycket BS till nybyggnad hänförlig ombyggnad. Om då ej något av de i 545 1 mom. andra stycket BS angivna fallen föreligger, försvinner med den föreslagna ändringen av 75 å andra stycket BS kravet på byggnadslov. Intresset av att snabbt få till stånd en förbättrad avfallshantering kan inte få spela en så dominerande roll att för den skull den allsidiga prövning av ett byggnadsfö- retag som Skall ske i ett byggnadslovsärende går förlorad. Ej sällan torde i de fall som här avses behovet av byggnadslovsprövning kunna betecknas som angeläget.

Byggnadsnämnd kan i allmänhet själv meddela dispens från eventuella nybyggnadsförbud. om ombyggnad för förbättrad sophämtning ter sig önskvärd. Nybyggnadsförbuden kan därför icke antagas verka i egentlig mening hindersamma eller särskilt fördröjande vad gäller för avfallshante- ringen önskvärda ändringar av byggnaden. I vart fall måste olägenheter av detta slag anses som mindre än den olägenhet borttagandet av byggnadslovs- prövningen i ett stort antal fall skulle utgöra. De byggnadsåtgärder som erfordras för anordnande av godtagbar avfallshantering kan inte heller generellt likställas med de sanitära ändringar i byggnad som nu finns angivna i 75 å andra stycket BS. De är genomsnittligt av byggnadsmässigt sett föga ingripande natur. Dessutom är de i huvudsak föremål för en offentligrättslig kontroll enligt hälsovårdsstadgan, varför en byggnadslovsprövning för deras del blir mindre väsentlig.

Jag avstyrker den föreslagna ändringen av 75 & BS.

Ikraftträdandebestämmelsen

Lagrådet."

Lagrådet har inte någon erinran att göra mot den föreslagna huvudregeln att lagstiftningen skall träda i kraft den I april 1978. Förslaget upptar en särskild ikraftträdandedag för 44 & 7 mom. och 49 a & andra stycket. Bifallcs vad lagrådet föreslagit beträffande 49 a å andra stycket, blir någon övergångs- bestämmelse för detta lagrum ej aktuell och synes någon särskild övergångs- bestämmelse för 44 ä 7 mom. ej erforderlig.

• Sida 119
•  Original

Prop. 1977/78:50 119

Brunnberg, Hesse/' och Hessle/'.' Huvudregeln innebär att de förpliktelser som lagen ålägger fastighets- ägarna beträffande anordningar för avfallshanteringen i princip inträder redan vid lagens ikraftträdande. Enligt vårt i det föregående framförda förslag skall emellertid tvångsåtgärder kunna vidtagas först sedan byggnadsnämnden i särskilt beslut preciserat skyldighetens omfattning och detta beslut ej efterföljts. Skulle vårt förslag idenna del ej godtagas. bör fastighetsägarna på annat sätt beredas rådrum. lkraftträdanderegeln bör i så fall förses med det tillägget att föreläggande enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. får. beträffande ändring av befintlig byggnad för sådant ändamål som avses med förevarande lagstiftning. meddelas först från en senare tidpunkt. förslagsvis den I januari 1980.

Petrén:

Jag instämmer i vad lagrådets övriga medlemmar yttrat om ikraftträdandet av tvångsregler.

Om den föreslagna ändringen av 75 & BS antages av riksdagen. bör den träda i kraft den dag då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Fastighetsägare blir nämligen, som departe- mentschefen framhåller. skyldig att redan vid lagens ikraftträdande den 1 april 1978 uppfylla de nya kraven om godtagbar avfallshantering. Ägare till fastighet, för vilken gäller nybyggnadsförbud, bör då rimligtvis ges möjlighet att, så snart lagen utfärdats. utan hinder av detta förbud genomföra de ändringsåtgärder. som krävs av honom. så att byggnaden — som lagen förutsätter —- den 1 april 1978 befinner sig i lagenligt skick.

Förslaget till lag om ändring i lagen med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter

Lag/ädel: Beträffande detta förslag bör iakttagas. att hänvisningen i det föreslagna

nya andra stycket av 3é får bli en annan, om bestämmelsen angående avfallshantering ges annan placering än som föreslås i remissen.

• Sida 120
•  Original

Prop. 1977/78:50 . 120

Utdrag BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde l977-l l - lO

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson. Gustavsson. Antonsson, Olsson. Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström. Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Olsson

Proposition om ändring i byggnadsstadgan (l959:612), m. m.

1 Anmälan om lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande1 över förslag till l. lag om ändring i byggnadsstadgan (l959:612)

2. lag om ändring i lagen (1973:]89) med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför. Förslaget till lag om ändring i byggnadsstadgan (BS)

49 a & första stycket

Tre av lagrådets ledamöter godtar att bestämmelserna i 46 å andra stycket 5 om anordningar för omhändertagande och bortforslande av avfall i viss omfattning görs tillämpliga på befintliga byggnader. Däremot riktas anmärk- ningar mot den närmare utformningen av den föreslagna bestämmelsen i 49 a_ä första stycket och mot dess inplacering i 5 kap. BS.

En ledamot anser att det remitterade förslaget är så bristfälligt att det inte kan läggas till grund för lagstiftning och avstyrker därför i första hand förslaget. I andra hand biträder han — med viss reservation — övriga ledamöters ändringsförslag beträffande 49 a & första stycket.

Av väsentlig betydelse för lagstiftningens utformning är enligt denne

1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 13 oktober 1977.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1977/78:50 121

ledamot hur man besvarar frågan om fastighetsägarna har rätt till ersättning för att de påläggs en förpliktelse i allmänt intresse. Enligt hans mening kan det med hänsyn till 2 kap. 18 & regeringsformen ifrågasättas om inte regler om ersättning måste ges. Till undvikande av att ien framtid tvister uppkommer om huruvida ersättningsfråga avgjorts grundlagsenligt anser han det tillråd- ligast att inrätta sig efter att grundlagsregeln är tillämplig.

Enligt 2 kap. 18 g" regeringsformen skall varje medborgare vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestämmes i lag för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande. För egen del hyser jag ingen tvekan om att den förpliktelse som genom det remitterade förslaget läggs på fastighetsägare inte är att hänföra till sådant ianspråkta- gande som avses i 2 kap. 18 & regeringsformen. I denna fråga harjag samrått med chefen för justitiedepartementet. Jag vidhåller således den uppfattning somjag uttryckte i samband med remissen till lagrådet, nämligen att någon rätt till ersättning för fastighetsägaren inte bör föreligga i nu avsedda fall.

Lagrådet framhåller att det såväl vid frågans behandling under l976/ 77 års riksmöte som i remisshandlingarna uteslutande har anförts att sophämt- ningspersonalens arbetsförhållanden bör förbättras. Det i förslaget till 49 a 5 första stycket använda uttrycket ”avfallshantering" har enligt lagrådet emellertid en vidare mening. För att stadgandets innebörd i detta avseende skall komma till tydligt uttryck föreslår tre av lagrådets ledamöter en omredigering. Jag ansluter mig till förslaget.

Lagrådet framhåller vidare att den standard som anges genom reglerna i 46 å andra stycket 5 och 49 a & första stycket inte är en gång för alla given utan att den med tiden undergår betydelseförändringar, bl. a. genom att nya byggnormer fastställs. Enligt den föreslagna lagtexten skulle därför stan- darden för befintliga byggnader behöva höjas, dock endast beträffande byggnader som omfattas av 49 aä första stycket, dvs. de den I juli 1977 befintliga. men däremot inte beträffande byggnader som tillkommer därefter. Tre av lagrådets ledamöter föreslår att stadgandet ändras, så att kraven på upprustning av de den I juli 1977 befintliga byggnaderna skall bedömas efter de normer som gäller vid ändringslagens ikraftträdande. Jag ansluter mig till förslaget.

När det gäller förfarandet påpekar lagrådet att fastighetsägarens skyldig- heter är angivna i så allmänna ordalag att denne i regel torde ha svårt att själv fastställa vad som fordras av honom. Lagrådet föreslår därför att man till den materiella regeln i ämnet fogar en bestämmelse att byggnadsnämnden. i fall då den finner att sådana anordningar som föreskrivs i den materiella bestämmelsen saknas eller att förefintliga anordningar är otillräckliga, skall besluta om vilka anordningar som skall inrättas. I anslutning härtill bör stadgas att lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m., LPI, skall äga tillämpning endast om sådant beslut meddelats. Skulle detta förslag inte godtas. bör fastighetsägarna enligt

• Sida 122
•  Original

Prop. 1977/78:50 122

lagrådet på annat sätt beredas rådrum. Lagrådet föreslår att ikraftträdande- regeln i så fall förses med ett tillägg av innebörd att föreläggande enligt LPI får meddelas först från en senare tidpunkt, förslagsvis den I januari 1980.

Som jag framhöll i samband med remissen till lagrådet. måste bestäm- melsen i 49 a 5 första stycket konkretiseras genom föreskrifter och allmänna råd i SBN. I anslutning härtill kommer enligt statens planverk att utarbetas riktlinjer för och exempel rörande utformning av soprum i befintlig bebyggelse. Den enskilde fastighetsägaren kommer härigenom att i väsentlig utsträckning få uppgift om vilka åtgärder han kan behöva vidta.

Som jag också tidigare har anfört kommer genomförandet av reformen att kräva en viss övergångstid. Man måste vidare hålla i minnet att det liggeri alla berörda parters intresse att de ändringar som behöver vidtas i byggnaderna utförs på ett ändamålsenligt sätt. Det finns därför anledning utgå från att ändringarna i det helt övervägande antalet fall kommer att utföras på frivillig väg i samförstånd mellan dessa parter.

Jag har emellertid ingen erinran mot att fastighetsägaren tillförsäkras ett rådrum innan tvångsåtgärder vidtas. Däremot kanjag inte ansluta mig till det förslag som lagrådet enligt vad jag nyss anförde i första hand förordar. Det beslut som avses med förslaget synes jämförbart med ett föreläggande som inte är förenat med något äventyr. Talan mot beslutet torde kunna fullföljas. och om det sedan beslutet har vunnit laga kraft blir nödvändigt att meddela fastighetsägaren ett föreläggande med äventyr. kan också beslutet härom överklagas. En sådan ordning medför enligt min mening alltför stor risk för onödig tidsutdräkt.

Jag förordar i stället den av lagrådet i andra hand föreslagna lösningen. nämligen att ikraftträdanderegeln förses med ett tillägg av innebörd att föreläggande enligt LPI inte får meddelas förrän viss tid efter ikraftträdandet. Enligt min mening får fastighetsägaren tillräckligt rådrum om det föreskrivs att föreläggande inte får meddelas före utgången av mars månad 1979.

En av lagrådets ledamöter tar upp mitt uttalande i samband med lagrådsremissen att föreläggande så långt det är möjligt och lämpligt bör ange vilka åtgärder fastighetsägaren skall vidta. Med anledning härav vill jag i klarhetens intresse framhålla att jag med uttalandet inte avsåg att förorda något avsteg från principen att föreläggande klart skall ange vad fastighets- ägaren har att utföra. Med uttrycket "lämpligt” avsåg jag enbart att ange att detaljeringsgraden i föreläggandet har en gräns. Detaljeringen bör inte drivas så långt att fastighetsägaren binds för en lösning som sedermera visar sig inte vara den bästa.

Lagrådet har också riktat anmärkning mot förslaget att placera 49 a & första stycket i 5 kap. BS. Enligt lagrådet har stadgandet systematiskt inte sin plats i nämnda kapitel. eftersom detta inte handlar om beskaffenheten — annat än i fråga om underhållet (50 é)— av befintlig byggnad. Lagrådet föreslår därför att

• Sida 123
•  Original

Prop. 1977/78:50 123

stadgandet tas in som en ny paragraf . betecknad 82 a &, bland övergångsbe- stämmelserna i BS. Jag biträder förslaget men förordar en redaktionell jämkning i den föreslagna lagtexten.

49 aå andra stycket

Lagrådet avstyrker den föreslagna bestäm melsen i49 a 5 andra stycket med den huvudsakliga motiveringen att de erforderliga säkerhetsbestämmelserna i fråga om portar och liknande anordningar bör upptas i den specialförfattning som enligt vad som har förutskickats i remissen avses skola reglera verksamheten beträffande inspektion av dessa anordningar.

Som lagrådet påpekar finns i fråga om hissar i befintliga byggnader bestämmelser om säkerhet och tillsynsverksamhet i en särskild författning från år 1939. Det är naturligtvis möjligt att även beträffande portar och liknande anordningar införa motsvarande bestämmelser i en särskild författ- ning. Som lagrådet framhåller skulle därmed bestämmelser i ämnet inte behöva tas in i BS. Alltsedan tillkomsten av BS har det emellertid varit en strävan att ta in bestämmelser som rör byggandet i byggnadslagstiftningen och att utmönstra sådana bestämmelser ur annan lagstiftning. Med en sådan ordning skapas bl. a. förutsättningar för att projektörer, byggare och övriga berörda utan omgång kan skaffa sig kännedom om uppställda krav. Också för byggnadsnämnderna blir det lättare att vid byggnadslovsprövningen bevaka att alla bestämmelser som avser byggandet uppfylls. Med hänsyn till det nu anförda anser jag att den grundläggande bestämmelsen om skydd mot olycksfall i befintliga portar m. m. bör tas in i BS. Härigenom kan också LPI tillämpas, vilket gör det möjligt för byggnadsnämnderna att effektivt ingripa mot och rätta till brister i fråga om säkerheten. Jag vidhåller därför det remitterade förslaget i denna del. Som jag nyss nämnde biträderjag lagrådets förslag att ta in det remitterade förslaget till 49 a 5 första stycket som en ny paragraf, 82 a &. bland övergångsbestämmelserna i BS. På grund härav bör bestämmelsen om portar och liknande anordningar tas in som ett andra stycke i paragrafen. En redaktionell jämkning av lagtexten bör emellertid göras.

50%

Enligt lagrådet kan det föreslagna tillägget i 50 & BS möjligen läsas så att det innebär en skyldighet att upprusta anordningar för avfallshantering till högre standard allteftersom större krav i detta hänseende ställs för nybyggnad eller ombyggnad. För att undanröja varje möjlighet till missförstånd föreslår lagrådet att ändringen görs på det sättet, att till det nuvarande stadgandet såsom en ny andra mening fogas: ”Anordningar som avses i 46% andra stycket 5 skall hållas i stånd". Jag biträder förslaget men vill förorda en redaktionell jämkning i lagtexten.

• Sida 124
•  Original

Prop. l977/78:50 124

75é

Jag vidhåller förslaget till ändring i 75 & BS. Vad tre av lagrådets ledamöter anför i anslutning till denna paragraf kan jag ansluta mig till.

Ikraftträdandebestämmelsen

I det föregående har jag biträtt lagrådets förslag att ikraftträdanderegeln förses med det tillägget att föreläggande enligt LPI skall få meddelas först från och med en senare tidpunkt än ikraftträdandet den 1 april 1978. Vad en av lagrådets ledamöter föreslår beträffande ikraftträdandet av ändringen i 75 & BS är jag inte beredd att biträda.

Förslaget till lag om ändringi lagen med särskilda hyresbestämmelser för vissa orter

Lagrådet påpekar att hänvisningen i det föreslagna nya andra stycket av 3 & får bli en annan än som föreslås i remissen, om bestämmelsen angående avfallshantering ges den placering som lagrådet föreslår. Jag har i det föregående biträtt lagrådets förslag på denna punkt. Hänvisningen i 3 & bör justeras i enlighet härmed.

2 Besiktning av portar m. m.

I samband med remissen till lagrådet anmälde jag min avsikt att i annat sammanhang i detta ärende föreslå regeringen att inhämta riksdagens bemyndigande att meddela nödvändiga föreskrifter om besiktning rn. m. av portar. Jag vill nu ta upp den frågan.

Som förut har nämnts finns inga författningsbestämmelser om provning, kontroll eller besiktning av portar och liknande anordningar. Enligt planver- kets hemställan bör maskinellt drivna portar i såväl ny som äldre bebyggelse underkastas officiell provning i form av besiktning med vissa tidsintervall, förslagsvis vart femte år. I den till hemställan fogade promemorian förordas ett besiktningsförfarande av ungefär samma typ som nu finns föreskrivet i fråga om hissar. I promemorian anförs vidare att besiktningsverksamheten lämpligen bör handhas av AB Statens Anläggningsprovning (SA), som är riksprovplats för bl. a. lyftanordningar.

Regler om besiktning av andra hissar än sådana som står under yrkesin- spektionens tillsyn finns i kungörelsen (19391783) angående anordnande och begagnande samt tillsyn av vissa hissar (ändrad senast 1977z565), den s. k. hisskungörelsen. För de hissar som regleras i denna är byggnadsnämnden tillsynsmyndighet. När nämnden utövar sin tillsyn, skall den anlita biträde av riksprovplats. Enligt förordningen (19771608) om provning enligt lagen (l974z896) om riksprovplatser m. m. är SA riksprovplats för officiell provning

• Sida 125
•  Original

Prop. 1977/78:50 125

av bl.a. lyft- och transportanordningar. Till SA har, med stöd av lagen (l975z444) om beslutanderätt för riksprovplats som ej är myndighet, över- lämnats att pröva frågan om godkännande dels vid första besiktning innan hissen tas i bruk, dels vid återkommande besiktning, vilken normalt sker en gång per år. Motsvarande gäller i fråga om de hissar som står under yrkesinspektionens tillsyn.

Planverkets förslag om besiktning har vunnit en nära nog allmän anslutning bland remissinstanserna. SA uppger sig regelbundet besiktiga mer än 5 200 maskinellt drivna portar. Denna besiktning har karaktären av frivillig provning. Tidsintervallet mellan besiktningarna är 2 år. SA har gjort en undersökning av säkerhetsnivån hos maskinellt drivna portar. Undersök- ningen, som har omfattat totalt 406 portar, visar enligt SA en oroväckande hög felfrekvens. Vid besiktningen av dessa portar gjordes sammanlagt 244 säkerhetsanmärkningar. Undersökningen visar också att mer än var trejde port var i sådant skick att besiktningsresultatet blev ”ej godkänd” eller "villkorligt godkänd”. Mot denna bakgrund föreslår SA att maskinellt drivna portar skall besiktigas varje år. SA framhåller också att det från såväl teknisk som ekonomisk synpunkt vore lämpligt att besiktning av portar sker i samband med besiktning av hissar. SA utför varje år officiell provning av hissar inom såväl industri- som bostadsområden. Enligt statens provnings- anstalt bör det föreskrivas dels en första besiktning, alternativt krav på typgodkännande, dels återkommande besiktning, t. ex. med tidsintervallet 2 år. Förslagen att SA skall ombesörja besiktningen och att bestämmelserna anknyts till vad som gäller för hissar bör enligt provningsanstalten utgöra möjliga lösningar på besiktningsfrågan.

Kritik mot planverkets förslag framförs av RRV, som anser att bestäm- melser om besiktning inte bör införas förrän behovet av besiktning samt kostnadskonsekvenserna har utretts.

Efter samråd med chefen för industridepartementet anser jag att portar m. m. bör underkastas officiell provning för kontroll av att de säkerhetskrav som ställs blir uppfyllda. Både tekniska och ekonomiska skäl talar, som SA framhåller, för att en besiktning av portar m. m. samordnas med hissbesikt- ningen. Innan detta kan genomföras krävs emellertid att en del frågor får ytterligare belysning. Jag syftar närmast på sådana frågor som besiktnings- skyldighetens omfattning, dvs. vilka slags portar som bör besiktigas, och hur ofta besiktning bör ske. Det gäller här att åstadkomma en ordning som medger en tillfredsställande kontroll av säkerhetsnivån hos portarna. Samti- digt är det emellertid angeläget att se till att förfarandet bli så smidigt som möjligt. Med hänsyn till sakens stora betydelse bör arbetet med nu avsedda frågor bedrivas skyndsamt.

De bestämmelser som behövs för besiktningsverksamheten kommer att innehålla bl. a. åligganden för enskilda. Enligt 8 kap. 3ä första stycket regeringsformen meddelas sådana föreskrifter genom lag. Utan hinder härav

• Sida 126
•  Original

Prop. 1977/78:50 126

kan emellertid regeringen enligt 7 & samma kap., efter bemyndigande i lag, genom förordning meddela föreskrifter om annat än skatt, om föreskrifterna avser bl. a. skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa. Riksdagen har lämnat ett sådant bemyndigande i fråga om bl.a. hissar (prop. 1976/77:125, NU 1976/77:40, rskr 1976/771345). Enligt l & första stycket lagen (l977:484) med bemyndigande att meddela föreskrifter om hissar och andra lyf't- eller transportanordningar får regeringen sålunda meddela föreskrifter som rör utförande, användande, besiktning eller tillsyn eller som i övrigt är påkallade från säkerhetssynpunkt. Enligt paragrafens andra stycke får regeringen också meddela föreskrifter om avgifter för provning, kontroll eller besiktning eller annan verksamhet enligt bestämmelse som avses i första stycket. Enligt 25 får regeringen i sin tur ge motsvarande bemyndiganden till förvaltningsmyn- dighet. Vidare kan regeringen överlåta åt kommun att meddela föreskrifter om avgifter.

Mot bakgrund av vad jag nu har redovisat anser jag att regeringen i fråga om portar och liknande anordningar bör ha ett bemyndigande av samma omfattning som riksdagen har lämnat beträffande hissar m. m. I enlighet med det nu anförda har inom bostadsdepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen ( 1977:484 ) med bemyndigande att meddela föreskrifter om hissar och andra lyft- eller transportanordningar.

3 Vissa finansieringsf'rågor m. m.

Finansiering av ombyggnad av soprum m. m.

En fastighetsägare har enligt lag olika skyldigheter, bl.a. i egenskap av hyresvärd och arbetsgivare. Fastighetsägarens skyldigheter medför ofta ett ekonomiskt ansvar som han förutsätts kunna bära utan särskilt stöd från samhällets sida. En hyresgäst har t. ex. enligt hyreslagen rätt att ställa vissa grundläggande krav på fastighetens skick och skötsel oavsett vilka fastig- hetsekonomiska förutsättningar som finns i det enskilda fallet och vilka effekter kraven kan leda till. Som jag nyss har anfört bör man också kunna ställa vissa grundläggande krav på arbetsmiljön i ett hus utan att samhället därför skall behöva ta det ekonomiska ansvaret för att kraven uppfylls i det enskilda fallet. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anserjag mig inte böra förorda arbetsgruppens förslag om ett generellt statligt stöd till åtgärder för förbättrad avfallshantering i befintlig bebyggelse.

Redan nu kan emellertid ombyggnad av soprum m. m. ske med statligt stöd i vissa fall, nämligen då sådana åtgärder vidtas i samband med annan ombyggnad som omfattas av den statliga bostadslångivningen. En vidgning av denna långivning till att omfatta även ombyggnad som avser enbart förbättrade arbetsförhållanden för dem som hämtar avfall skulle enligt min

• Sida 127
•  Original

Prop. 1977/78:50 127

mening kunna genomföras utan hinder av de nyss nämnda principerna för fastighetsägarens ekonomiska ansvar.

I det följande behandlar jag närmare frågan om en sådan vidgning. I likhet med bostadsstyrelsen anser jag att åtgärder för att förbättra Söphämtningspersonalens arbetsmiljö ofta kan samordnas med annan ombyggnad. Sådan ombyggnad kan, när det gäller bostadshus, som regel stödas med statligt bostadslån. Det är därför i fråga om bostäder naturligt att samordna ett stöd för förbättrad avfallshantering med befintlig stödform. I åtskilliga fall torde det emellertid inte vara möjligt att åstadkomma en sådan samordning, t. ex. därför att de åtgärder som gäller avfallshanteringen inte kan anstå i avvaktan på lämplig tidpunkt för genomförandet av övriga åtgärder. Somjag nyss nämnde kan bostadslån för förbättrad avfallshantering enligt nuvarande ordning utgå endast om åtgärder av detta slag är samord- nade med annan ombyggnad. Det är enligt min mening inte tillfredsställande att stödet i de fall jag nu avser skulle bli beroende av att andra åtgärder beträffande fastigheten vidtas samtidigt. Det innebär bl. a. risker för förse- ningar av angelägna förbättringar av arbetsmiljön. Efter samråd med statsrådet Friggebo villjag därför förorda att bostadslån skall få utgå även för ombyggnad som avser enbart bättre arbetsförhållanden för dem som hämtar avfall i byggnad som innehåller bostäder eller lokaler som kan ingå i låneunderlaget för bostadslån. Härigenom tillgodoses också de av flera remissinstanser framförda önskemålen om att stödet när det gäller bostäder skall utgå enligt bostadslånereglerna och innefatta räntebidrag. I samman- hanget villjag också framhålla att stöd i denna form ger lägre kapitalkostnader än den av arbetsgruppen föreslagna stödformen.

Som förutsättning för stöd bör gälla att fastigheten efter det att åtgärderna har genomförts uppfyller de i 82 aä första stycket BS uppställda kraven.

I fråga om lånevillkoren i övrigt får jag anföra följande. Lån bör utgå utan hinder av att ombyggnaden inte medför någon väsentlig ökning av bostadsvärdet. Långivningen bör omfatta de anordningar och åtgärder som främjar den totalt sett mest ekonomiska förbättringen av sophämtningspersonalens arbetsmiljö. Om fastighetsägaren har ålagts att ersätta en lokalhyresgäst som har blivit uppsagd på grund av skäl som här kommer i fråga, bör även kostnader för sådan ersättning få ingå i låneun- derlaget. I den mån ombyggnaden direkt föranleder arbeten som är att hänföra till löpande underhåll bör lån utgå även för dessa. För bostadslånet bör gälla normala regleri fråga om förskott, fördjupning. räntebidrag m. m.

Bostadslån bör utgå även för att förbättra arbetsmiljön i hus som innehåller en viss andel pantvärdelokaler eller inte belåningsbara lokaler. I sådana fall bör låneunderlaget avvägas med hänsyn till andelen bostäder och låneun- derlagslokaler.

Enligt arbetsgruppens förslag skall en- och tvåfamiljshus undantas från stöd. För egen del anserjag liksom vissa remissinstanser att det kan finnas

• Sida 128
•  Original

Prop. 1977/78:50 128

behov av förbättrad arbetsmiljö för sophämtningspersonalen inom vissa grupper av småhus, t. ex. grupper med trafikseparering där avfallstransporter inom husgrupperna är förenade med svårigheter.

Den begränsning av långivningen som behövs av administrativa skäl bör ske genom att det föreskrivs att lån inte utgår, om den godkända kostnaden för arbetena understiger ett visst belopp. En sådan föreskrift ansluter sig till den allmänna regeln att bostadslån inte utgår för ombyggnad som är av endast ringa omfattning. Vad som i olika fall av ombyggnad är att anse som ringa omfattning bestäms av bostadsstyrelsen genom beloppsgränser. I styrelsens remissyttrande anges för ifrågavarande slag av ombyggnader 5 000 kr som en lämplig gräns i dagens byggprisläge.

Vissa remissinstanser tar upp frågan om kostnadskontroll i låneärendena. Jag är medveten om att kostnadskontrollen inte är problemfri och att långivningen endast i begränsad utsträckning kan baseras på schabloner. Svårigheterna bör emellertid vara av övergående art. I sitt remissyttrande anför bostadsstyrelsen att det blir möjligt att sammanställa uppgifter om åtgärder och kostnader när man får erfarenheter av verksamheten. Därigenom kan länsbostadsnämnderna få ett underlag för sin kostnadskon- troll.

I likhet med arbetsgruppen anser jag att till låneansökan bör fogas ett yttrande från byggnadsnämnden. Om nämnden inte har förelagt sökanden att vidta åtgärderna, bör i yttrandet anges om kraven i BS kommer att vara uppfyllda efter ombyggnaden.

Bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län och Sveriges fastighetsäga- reförbund ifrågasätter om inte anvisningarna till kommunalskattelagen bör ändras så att fastighetsägarens kostnader för förbättrad avfallshantering alltid betraktas som underhållskostnader. Efter samråd med chefen för budgetde- partementet och statsrådet Friggebo vill jag anföra följande. Riksdagen begärde år 1976 en översyn av skattereglerna för olika fastighetsägarekate- gorier(CU 1975/76:22). I avvaktan på en sådan översyn ärjag inte beredd att tillstyrka en utvidgad avdragsrätt för enskilda fastighetsägare. I det övervä- gande antalet fall torde dock nu gällande regler medge avdrag för kostnader för förbättrad avfallshantering.

De ändringar i grunderna för bostadslångivningen somjag har förordat bör tillämpas fr. o. m. den 1 april 1978.

Effekter av den vidgade långivningen på ramar och anslag, bl. a. i fråga om personalbehovet på länsbostadsnämnderna, bör behandlas i 1978 års budget- proposition.

Enligt kungörelsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna samlingslo- kaler (omtryckt 1976:794. ändrad senast 19771337) kan lån och bidrag av statsmedel utgå bl. a. för anordnande och upprustning av sådana lokaler. Nu gällande regler ger enligt min uppfattning utrymme för stöd i sådana fall då förbättringsåtgärder i fråga om arbetsmiljön för sophämtningspersonalen behöver företas i dessa lokaler.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1977/78:50 129

Finansiering av förbättring av maskinellt drivna portar

Jag har tidigare anfört att en fastighetsägares skyldigheter ofta medför ett ekonomiskt ansvar som han förutsätts kunna bära utan särskilt stöd från samhällets sida. Bl.a. mot den bakgrunden har jag inte ansett mig böra förorda ett generellt statligt stöd till åtgärder för förbättrad avfallshantering. Samma princip bör gälla i fråga om åtgärder på grund av skärpta säkerhets- krav för maskinellt drivna portar. Jag kan således inte förorda något särskilt statligt stöd för sådana åtgärder.

I vissa fall kan maskinellt drivna portar ha installerats med stöd av bostadsanpassningsbidrag för handikappade. Enligt RRV bör bidrag i dessa fall kunna utgå även för kompletterande säkerhetsanordningar. Efter samråd med statsrådet Friggebo vill jag anföra följande. Gällande bestämmelser för bostadsanpassningsbidrag är inget hinder för stöd även för åtgärder på grund av skärpta säkerhetskrav för maskinellt drivna portar. Detta gäller oavsett om portar har installerats med stöd av bostadsanpassningsbidrag eller inte. Några särskilda åtgärder från statsmakterna är således inte nödvändiga i denna fråga.

Hyressättningsfrågor

En av de frågor som enligt civilutskottet (CU 1976/7726) borde belysas innan bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att avhjälpa brister i fråga om avfallshanteringen införs är frågan om vem som på sikt skall betala kostnaderna när de inte täcks av fastighetsintäkterna eller motsvaras av ett ökat boendevärde. Arbetsgruppen tar upp frågan och framhåller inled- ningsvis att kostnader för förbättrad avfallshantering inte påverkar bostads- lägenheternas bruksvärde och därför i och för sig inte motiverar någon höjning av hyror som bestäms enligt bruksvärdeprincipen. Arbetsgruppen konstaterar emellertid att vid bruksvärdeprövningen skall främst beaktas hyran för lägenheter i hus som ägs och förvaltas av allmännyttigt bostads- företag. Eftersom hyran i sådana hus i princip bestäms med hänsyn till bostadsföretagens självkostnad, kan kostnader för förbättrad sophantering alltså även beaktas vid hyressättningen i andra hus. Arbetsgruppen anser dock att denna indirekta effekt torde bli mycket obetydlig, särskilt som de allmännyttiga bostadsföretagen har en förhållandevis liten andel av de hus där åtgärder för förbättrad sophantering kan aktualiseras.

Närdet gäller lokalerär hyressättningen i princip fri,och kostnadert. ex. för förbättrad sophantering kan alltså påverka hyrans storlek. Arbetsgruppen framhåller emellertid att hyresvärden kan få kostnadstäckning endast om den högre hyran är marknadsmässig.

Enligt min mening kan frågan om kostnadstäckning för fastighetsägaren inte diskuteras endast med utgångspunkt i frågan om kapitalkostnader för förbättringsåtgärden motsvaras av ökade hyresintäkter. Som har påpekats

• Sida 130
•  Original

Prop. 1977/78:50 . 130

under remissbehandlingen tillämpar åtskilliga kommuner sophämtnings- taxor som differentierar avgifterna i förhållande till svårighetsgraden vid hämtningen. Det kan i många fall därför leda till lägre fastighetsomkostnader om man förbättrar avfallshanteringen än om man avstår från åtgärder. De förslagjag tidigare har förordat i fråga om ändringar i BS får således inte någon entydig kostnadshöjande effekt. Detta innebär inte att hyrorna i enskilda fall alltid förblir öpåverkade. Hur stor påverkan kan bli är det dock givetvis inte möjligt att nu ange.

Information

Som arbetsgruppen och flera remissinstanser framhåller är det av stor betydelse att länsbostadsnämnderna, byggnadsnämnderna, fastighetsägarna och andra som direkt berörs av de nya bestämmelserna får tillräcklig information om dessa. Enligt vad jag har erfarit pågår inom både bostads- styrelsen och planverket arbete med sådan information.

4 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

dels antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar samt förslaget till lag om ändring i lagen (l977:484) med bemyndigande att meddela föreskrifter om hissar och andra lyft- eller transportanordningar,

(le/s godkänna de grunder för lån till ombyggnad av soprum m. m. som jag har angett.

5 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 131
•  Original

Prop. 1977/78:50 131