Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås. en ny ransoneringslag som skall ersätta all- männa ransoneringslagen (1954: 280). Den nya lagen, som är en full— maktslag, träder automatiskt i tillämpning om rike-t kommer i krig. 1 andra krissituationer får regeringen sätta lagen-i tillämpning. Ett beslut härom skall inom viss tid underställas riksdagen för prövning. Den nya lagen skiljer sig från allmänna ransoneringslagen' bl. a. genom att den har utformats så att skilda typer av —för5örjningskriser iskall "kunna bemästras utan att särlagstiftning skall behöva tillgripas. Sålunda kan lagen sättas i tillämpning då försörjningsslvårighcter_har- uppstått .till följd av någon extraordinär-händelse som-. har inträffat inom landet, 5. k. inre kris. '

• Sida 2
•  Original

Prop. 1977/78: 75

IQ

1. Förslag till

Ransoneringslag

Härigenom föreskrives följande..

Inledande bestämmelser . 1 & Kommer riket i krig, träder 6—9 åå i tillämpning."

2 & Regeringen får föreskriva att 6—9 åå helt eller delvis skall till— lämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer,

1. om riket är i krigsfara, -

2. om det till följd av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig eller av annan utomordentlig händelse föreligger knapphet eller be- tydande fara för knapphet inom 1iket på förnödenhet av vikt för total- försvaret eller folkförsörjningen.

Föleskrit't enligt första stycket2 skall avse viss tid, högst ett är varje gång. '

3 % Föreskrift enligt 2 & första, stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår, från början av närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att gälla.

4 % Upphör riket att vara i krig eller i krigsfara som har föranlett föreskrift enligt 2 5 första stycket. 1, skall regeringen föreskriva att 6— 9 55, ej längre skall tillämpas. Dock får regeringen, om-förutsättningar härför finns, i stället föreskriva att de skall tillämpas med stöd-av 2 & första stycket 2.

5 % Vid tillämpning av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall tillses att den vars rätt beröres icke lider större för— fång än som är nödvändigt.

Beslut enligt 13 ä 1 får ej utan tvingande skäl meddelas i fråga om förnödenhet, som näringsidkare oundgängligen behöver för .sin näring.

Reglering av handel m. m.

6 % Om det är nödvändigt för hushållning med förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att förnödenheten

1. under viss tid icke får saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas,

.får saluhållas. utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas en- dast 1 den ordning och på de villkor som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämm,er

3. får användas endast för de ändamål, på de villkor och med de

• Sida 3
•  Original

Prop. 1977/78: 75 3

begränsningar som föreskrives av regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer.

Föreskrift enligt första stycket får meddelas även i fråga om annan förnödenhet, om det behövs för att reglering som där avses skall kunna tillfredsställande kontrolleras.

Föreskrift enligt första stycket 1 eller 2 i fråga om överlåtelse -av viss förnödenhet gäller även näringsidkares uttag av förnödenheten ur rörelsen, om ej annat föreskrives av regeringen eller myndighet som re- geringen bestämmer.

7 5 Om det är nödvändigt för hushållning som avses i 6 5 eller för kontroll av reglering enligt 6 5, får regeringen föreskriva att viss för- nödenhet icke får frambringas, tillverkas, beredas, användas eller yrkes- mässigt köpas eller säljas av annan än den som har fått tillstånd därtill av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda avgifter 8 5 Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen fö- reskriva att clearing skall ske för utjämning av priserna på förnöden- heter av samma eller likartat slag, som införes till riket, eller av priserna på förnödenhet, som införes till riket, och förnödenhet av samma eller likartat slag, som frambringas, tillverkas eller beredes inom riket.

Med clearing avses i första stycket att i vissa fall avgift (clearing— avgift) skall erläggas och i andra fall bidrag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införes till riket eller som frambringas, tillverkas eller beredes inom riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur av- gift och bidrag skall beräknas. '

Om sär5kilda skäl föreligger, får clearing avse även förråd av för- nödenhet som finns inom riket när föreskriften om clearing träder i kraft.

9 % Om det är nödvändigt för att tillgodose behov av förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen föreskriva att avgift (prisutjämningsavgift) skall erläggas för förnöden- het som utföres ur riket. Regeringen bestämmer grunderna för hur av- giften skall beräknas. -

10 & Regeringen får meddela föreskrifter om restitution av 'och bc—. " trielse från clearingavgift och prisutjämningsavgift.

11 & Riksdagen bestämmer hur överskott som kan ha uppstått vid clearing skall användas.

Erlagda prisutjämningsavgifter skall överföras till en fond. Fondens medel skall enligt regeringens närmare bestämmande tillföras närings- gren som har berörts av föreskrift om pri'sutjämningsavgift.

Inlösen 12 % Har regeringen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss förnödenhet meddelat föreskrift enligt 6 eller 7 5 i fråga om den förnödenheten, kan ägare av sådan förnödenhet ansöka att hans förråd av förnödenheten skall inlösas. Ansökan ställes till regeringen men ges in till länsstyrelsen.

• Sida 4
•  Original

Prop. 1977/78: 75 4

Regeringen eller myndighet som regeringen bcstämm'er'skall inom en månad från det ansökningen gavs in besluta i fråga om inlösen av för-. nödenheten för statens eller annans räkning. Har i fall, då inlösen ej sker, föreskrift enligt 6 eller 7' å i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och har före- skriften för ägaren medfört men, "som" ej är ringa, skall bestämmas att förnödenheten får av ägaren överlåtas eller användas utan hinder av vad som har föreskrivits med stöd av 6 eller 7 5.

För jagande 13 % År 6 & i tillämpning och är det oundgängligen nödvändigt för att reglering som där avses skall kunna genomföras, får regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, genom beslut om förfogande för statens eller annans räkning i särskilt fall ålägga

1. näringsidkare, vilken 1 'sin rörelse äger förnödenhet som omfattas av regleringen, att avstå förnödenheten,

2. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar fastighet, gruva, hv ggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller transportme— del, arbetsmaskin eller liknande, att utöva verkSamhet för eller på an- nat sätt medverka till framställning av förnödenhet, som omfattas av regleringen, i den mån det kan ske inom ramen för hans vanliga verk- samhet,

3. näringsidkare som i sin rörelse äger eller innehar lageranlägg— ning, att förvara förnödenhet som omfattas av regleringen, .

4. näringsidkare, som i sin rörelse äger eller innehar transportmedel, att ombesörja transporter.

14 & År 6 5 i tillämpning och kan beslut om förfogande antagas bli nödvändigt beträffande .viss. egen-dom, får regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, _i avvaktan på sådant beslut förbjuda nä-. ringsidkaren att överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen (dispositionsförbud). .

Har ej beslut om förfogande meddelats och blivit gällande mot nä- tingsidkaren inom en månad från det dispositionsförbud enligt första stycket beslutades, upphör förbudet att gälla mot-honom. Föreligger-..? särskilda skäl, kan dock myndighet som har meddelat förbudet förlänga tiden mcd högst en månad.

15 % Näringsidkare som avses med beslut om förfogande eller dis—' positionsförbud är skyldig' att vårda egendomen” samt att', om' det pil-' . | ' ' fordras, avlämna förnödenhet som skall 'aVStås enligt beslut om förfo— gande. Tid och plats för avlämnande fastställes av den myndighet som har meddelat beslutet eller av myndighet som regeringen bestämmer. Kan näringsidkaren icke tillfredsställande fullgöra skyldighet enligt

första stycket, skall han utan dröjsmål anmäla detta till den mYndig-.

"rt-et som har meddelat beslutet eller bestämmelse" oni' fullgörande av det. Underlåter näringsidkare att behörigen eller i rätt 'tid tillhandahålla"l egendom som omfattas av beslut om förfogande, skall polismyndighet lämna den handräckning som behövs för verkställighet av beslutet.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1977/78: 75 5

16 å Beslut om förfogande och om dispositionsförbud blirgällande mot näringsidkaren, när han har fått del av beslutet.

Förnödenhet, som näringsidkare pågrund av beslut enligt 13 ä ] el—.. ler 2 skall avstå till annan eller framställa för annans räkning, övergår i dennes ägo när den avlämnas eller på annat sätt kommer i hans be- sittning.

17 å Mot beslut om förfogande och dispositionsförbud som har med— delats av annan myndighet än regeringen får talan föras hos regelingen genom besvär.

Ersättning

18 % Inlöses förnödenhet enligt 12 &, utgår ersättning för kostnader för tillverkning eller inköp och för transport och lagring av förnöden— heten. Ersättning får dock icke bestämmas till högre belopp än som skulle ha utgått om förnödenheten hade avståtts till staten enligt för- fogandelagen (1978: 000).

19 % Avstås förnödenhet enligt 13 ä 1, utgår skälig ersättning för nödvändiga kostnader vid tillverkning eller återanskaffning eller, om förnödenheten avstås av återförsäljare, vid återanskaffning och återför- säljning av sådan förnödenhet.

Utövas verksamhet enligt 13 5 2—4, utgår ersättning .med hänsyn till nödvändiga kostnader för verksamheten. '

20 % Upphör dispositionsförbud att gälla enligt 14- å andra stycket, utgår skälig ersättning för skada som till följd av förbudet har uppkom— mit på den med förbudet avsedda egendomen.

21 år För atgärd enligt 1515 första stycket första meningen utgår skälig ersättning.

22 å Ersättning bestämmes med. hänsyn till omständigheterna vid den tid då förnödenheten avstås eller verksamheten utövas. Är förnödenhe- ten i färdigt skick vid den tidpunkt då beslutet om inlösen eller för- fogande meddelas, bestämmes ersättningen med hänsyn till omständig- heterna vid den tidpunkten. Fastställd ersättning får jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det.

I fall som avses i denna lag har bestämmelserna i 17 å andra stycket, 36 'g' och 41—44 55 förfogandelagen(1978: 000) motsvarande tillämp- mng.

23 & Ersättning enligt 18—21 åå bestämmes av oljekrisnämndcn så- vitt avser inlösen av eller förfogande eller dispositionsförbud beträf- fande råolja och oljeprodukter som omfattas av oljekrislagen(1975: 197). Bestämmelser om nämnden finns i samma lag.

1 annat fall än som avses i första stycket bestämmes ersättning enligt 18 5 av lokal värderingsnämnd och ersättning enligt 19——21 55 av riksvärderingsnämnden. Bestämmelser om dessa nämnder finns i förfo- gandelagen (1978. 000). - --

I fråga om bevakning av statens rätt inför nämnderna gäller vad som föreskrives 1 13 & oljekrislagen och 28 å förfogandelagen.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1977/78: 75 6

24 % Talan mot beslut av lokal värderingsnämnd föres hos riksvärde- ringsnämnden.

Mot beslut av riksvärderingsnämnden eller av oljekrisnämnden får ta- lan ej föras.

Ransaneringsbevis

25 % Bevis om rätt att förvärva eller använda förnödenhet vid regle- ring enligt 6 å (ransoneringsbevis) får icke utbjudas till avyttring mot vederlag eller överlåtas mot vederlag. Ej heller får sådant bevis över- lämnas mot vederlag i pengar att användas av annan. '

Ransoneringsbevis får icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat vederlag än pengar överlämnas att användas av annan i andra fall eller på andra villkor än som föreskrives av regeringen eller myn- dighet som regeringen bestämmer.

26 % Utöver vad 1 25 % sägs gäller i fråga om näringsidkare, att han icke får utan vederlag till begagnande av annan överlämna eller ur sin rörelse taga ransoneringsbevis, som han har mottagit i eller för rörel- sen. annat än i den ordning och på de villkor som föreskrives av re- geringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

27 % Ransoneringsbevis får återkallas av myndighet som har utfärdat beviset, om tilldelningen av beviset har föranletts av oriktig uppgift el- ler om den, för vilken beviset har utfärdats, enligt gällande föreskrif— ter icke är berättigad att inneha eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter eljest föranleder att beviset återkallas.

28 % Har ransoneringsbevis återkallats, skall innehavaren genast över— lämna beviset till den myndighet som har återkallat det eller, om an- nan myndighet har angetts i beslutet om återkallelse, till denna myn- dighet.

29 5' Har någon för vilken ransoneringsbevis har utfärdats erhållit flyttningsbetyg till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndig- het som har utfärdat det. Avlider någon för vilken sådant bevis har utfärdats. skall dödsbodelägare eller annan, som har den dödes egen- dom i sin vård, skyndsamt överlämna beviset till myndigheten.

30 5 Vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis gäller även legitima- tionskort som har utställts av myndighet för att användas vid utdelning av ransoneringsbevis.

U;.>pgijrrsky[dig/1et m. m. 31 % Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får fö- reskriva, att den som innehar förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen eller förnödenhet, som avses med föreskrift cn- ligt 6 % andra stycket eller 7 %, skall lämna uppgift om innehavet.

32 & Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får fö- reskriva, att den som yrkesmässigt. frambringar, tillverkar, bereder, kö- per, säljer eller i yrkesmässig verksamhet använder förnödenhet som

• Sida 7
•  Original

Prop. 1977/78: 75 7

avses med föreskrift enligt 6—9 % skall lämna de skriftliga uppgifter angående rörelsen och föra de anteckningar som finnes behövliga för kontroll av föreskriftens efterlevnad.

33 & I samband med reglering enligt 6 eller 7 5 i fråga om energi är var och en skyldig att, i den utsträckning som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, lämna de uppgifter och göra de avläsningar som finnes behövliga för genomförande av regle- ringen. '

Den som råder över utrymme, inom vilket åtgärd enligt första stycket skall vidtagas, skall lämna erforderligt tillträde till utrymmet.

34 % För kontroll av att uppgift enligt 32"eller 33 5 är riktig och fullständig skall uppgiftsskyldig på begäran av länsstyrelse eller av an- 11.111 myndighet. som regeringen bestämmer. tillhandahålla myndighe- ten handelsböeker och andra affärshandlingar på tid och plats som myndigheten fastställer. '

Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning' 1 fråga om anteckningar som avses i 32 %.

35 & Om uppgiftsskyldig ej efterkommer begäran enligt 34 5 eller om det beträffande någon föreligger särskild anledning till kontroll huruvida uppgiftsskyldighet vederbörligen har fullgjorts, får myndighet som avses i 3—1— 5 besluta om undersökning av kontor, fabrik, butik, serveringslokal, lagerlokal, ladugård eller annat utrymme eller förva- ringsställe, som han råder över, och om omhändertagande av hans han- delsböcker och andra affärshandlingar. Även i fråga om utrymme som at ses i 331 'andra stycket får undersökning ske.

Vid undersökning och omhändertagande enligt första stycket skall bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan gälla i tillämpliga delar. Myndigheten utövar därvid den befogenhet som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Det åligger polismyndighet'att lämna den handräckning som behövs för undersökningen och omhändertagandet.

36 & Den mot vilken förfogande riktas är skyldig att lämna uppgift om rätt som annan har i fråga om den med förfogandet avsedda egen- domen.

Vire m.m. 37 % Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 28 eller 29 5, får länsstyrelsen eller enligt regeringens bestämmande annan myndighet förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten. Detsamma gäller. om någon har eller kan antagas ha underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 31—33 5

385. Har reglering enligt 6 & införts i fråga om energi, får förbrukare åläggas att till staten utge särskild avgift (överförbrukningsavgift), om han har

1. förbrukat mer ledningsbunden energi än som har tillkommit ho- nom enligt regleringen.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1977/78: 75 g

2. misshushållat med energi, som har tilldelats honom, och myndig- het till följd därav nödgats tilldela. honom ytterligare energi.

Avgiften utgår för överförbrukningen utöver det belopp som skall erläggas såsom vederlag för energin. Den får bestämmas till högst fem eller, om särskilda skäl föreligger, högst tio gånger nämnda belopp. Re- geringen meddelar närmare föreskrifter om grunderna för beräkning och påföring av överförbrukningsavgift. Enligt regeringens bestämman- de ålägges avgiften av länsstyrelse, kristidsnämnd eller annan myndig— het.

Har den som ålagts överförbrukningsavgift icke kunnat i väsentlig mån påverka förbrukningen eller föreligger eljest särSkilda skäl, .får re- ' geringen eller myndighet som regeringen bestämmer befria honom från avgiften.

39 & Underlåter någon att rätta sig efter föreskrift som beträffande viss förnödenhet har meddelats med stöd av 6 & och kan åtgärd enligt 27 & ej vidtagas, får myndighet som regeringen bestämmer under viss tid avstänga honom från att erhålla ytterligare mängd av förnödenheten eller tilldela honom mindre mängd än han eljest skulle erhålla.

Utgöres förnödenheten av ledningsbunden energi, skall den som tillhandahåller denna verkställa beslut enligt första stycket. Härvid har 33 å andra stycket motsvarande tillämpning.

Underlåtcr någon att fullgöra skyldighet enligt andra stycket, får myndighet som avses i första stycket förelägga honom vid vite att full— göra skyldigheten.

40 5 Mot beslut om föreläggande av vite enligt denna lag får talan ej föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitct.

41 % Har åtal väckts mot näringsidkare för att han beträffande viss förnödenhet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift som har meddelats en- ligt 6 5, får myndighet som regeringen bestämmer meddela honom förbud att yrkesmässigt saluhålla, överlåta eller använda sådan för- nödenhet. Föreligger särskilda skäl, får förbudet omfatta också annan förnödenhet som är föremål för reglering enligt 6 5.

Har åtal väckts mot näringsidkare för att han i väsentlig mån åsido- satt föreskrift som har meddelats enligt 7 5, får om särskilda skäl före— ligger förbud som avses i första stycket meddelas honom beträffande förnödenhet, som är föremål för reglering enligt 6 %.

Åtalas någon, som har handlat på näringsidkares vägnar, för brott som avses i första eller andra stycket, har vad där sägs motsvarande till- lämpning på såväl den åtalade som näringsidkaren.

42 S' Förbud enligt 41 5 består till dess reglering enligt 6 % upphör i fråga 0111 förnödenheten. Myndighet som har meddelat förbudet får dock upphäva det dessförinnan. Ogillas åtal för brott som har för- anlett förbud, skall myndighet som har meddelat förbudet omedelbart häva det.

43 & Näringsidkare som innehar förråd som omfattas av förbud _en- ligt 41 5 har rätt att få förrådet inlöst efter ansökan hos den myndig- het som har meddelat förbudet. Härvid skall 18, 22 och 23 55 tilläm- pas.

• Sida 9
•  Original

Prop. 1977/78: 75 9

Ansvarsbestänunelscr m. m. - . . . 44 5 Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes, om ej gär- ningen är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen

l. bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller enligt eller har meddelats med stöd av 6, 7, 13—15 eller 41 ä,

2. lämnar oriktig uppgift i ärende om utfåcnde av ransoneringsbevis - eller vid förvärv mot kvitto eller liknande handling av förnödenhet som är föremål för reglering enligt 6 5, om åtgärden innebär fara i bevis— ' hänseende,

3. lämnar oriktig uppgift i ärende om tillstånd enligt 7 5 eller ärende som avses i 27 eller 39 &, 0111 åtgärden innebär fara i bevishänseende,

4. bryter mot 25 eller 26 % eller obehörigen förskaffar sig äkta eller falskt ransoneringsbevis,

5. obehörigen använder ransoneringsbevis som är utfärdat för annan eller återkallat, . . 6. underlåter att fullgöra skyldighet som åligger honom enligt 31—34 eller 36 ä,

7. lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av skyldighet enligt 31—33 . eller 36 s, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,

S. inför oriktig uppgift i anteckningar enligt 32 5, om åtgärden .in— nebär fara i bevishänseende.

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har skett i vinningssyfte eller har avsett en be- tydande mängd av egendom eller eljest har varit av särskilt farlig art.

Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i första stycket, dö- mes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex måna- der. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt detta stycke.

45 % Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet, som omfattas av vitesföreliiggande enligt denna lag. får icke dömas till straff för 111- derlåtenheten.

Den som har ålagts överförbrukningsavgift enligt 38 & får icke dömas till straff för överförbrukningen. -

46 3" Har näringsidkare ej iakttagit erforderlig omsorg vid omhänder- havandet av förråd av förnödenhet som avses i 6 eller 7 så eller av ransoneringsbevis som har mottagits i eller för rörelsen och kan han till följd därav icke redovisa förrådet eller bevisen i föreskriven ord- ning, dömes till böter.

Vad i första stycket föreskrives i fråga om ransoneringsbevis har motsvarande tillämpning i fråga om anteckningar som avses i 32 å och andra handlingar som skall upprättas enligt föreskrift utfärdad med anledning av reglering enligt 6 eller 7 5.

47 S' Om flera har medverkat till brott som avses-i denna lag, har '23 kap. 4 och 5 åå brottsbalken motsvarande tillämpning.

48 & Näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 44 %, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gär- ningen.

49 % Har någon begått brott som avses i denna lag, skall egendom, som han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet har

• Sida 10
•  Original

Prop. 1977/78: 75 . 10

saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller undanhållit, an- vänt, frambringat, tillverkat eller berett, förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. 1 stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. .

Äger den brottslige ytterligare sådan förnödenhet som brottet har avsett, kan även denna förklaras förverkad. Förråd av annan förnöden- het som han äger och som är föremål för reglering enligt 6 eller 7 & kan, om särskilda skäl föreligger, också förklaras förverkat.

Vad i första stycket sägs om egendom gäller i tillämpliga delar även ransoneringsbevis.

50 % Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske, om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till ettusen kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd tili försäljning sökas hos rätten, om omständigheterna medger detta. Rätten får utan att höra ägaren meddela beslut i ärendet.

51 & Åtal för brott som avses i 46 5 får väckas endast efter anmälan eller medgivande av myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda hesrc'immelscr 52 & Talan mot beslut som har meddelats enligt 27 &, 35 g", 38 5, 39 & första stycket, 41 eller 42 & föres hos kammarrätt genom besvär.

Talan mot sådant beslut enligt denna lag som har meddelats av an- nan myndighet än domstol och som ej avses i första stycket eller i 17 eller 23 %- föres hos förvaltningsmyndighet i den ordning regeringen fö- reskriver. Möjligheten att anföra besvär får därvid begränsas så, att talan får föras hos endast en bcsvärsinstans.

53 % Förvaltningsmyndighets eller kammarrätts beslut vid tillämpning av denna lag och av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen länder till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om ej annat föl— jer av 22 å andra stycket eller föreskrives i beslutet.

54 % När tillämpningen av 6—9 åå upphör, skall vad som i fråga om förfogande och dispositionsförbud föreskrives i 57, 58. 60 och 61 Så förfogandelagen (1978: 000) ha motsvarande tillämpning.

55 & Den som på grund av bestämmelse i denna lag har fått känne- dom om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller förhållande av bety- delse för folkförsörjningen eller för rikets säkerhet får ej obehörigen yppa eller utnyttja vad hansålunda har erfarit.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978, då allmänna ransonerings- lagen (1954: 280.) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bc- stämmelsen.

• Sida 11
•  Original

Prop. ]977/7'8: 75

2. F örslia-g till

11

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrives att 20 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Era-"else

kommunalskattelagcn (1928:370) '

Föreslagen lydelse

20 51 Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samtliga ur '.'"özvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar =iile_ nader un lande. Att lt

penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkost- heskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehål- eernbidrag. som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall

avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren fram— går av 43 5 3 mom.

Avdrag må icke ske för: den skattskyldiges levandskost- nader och därtill hänförliga utgif- ter, däruti inbegripet vad skatt- skyldig utgivit såsom gåva eller så- som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbe— talning till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges iörvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges ':arn som ej fyllt 16 "dl":

ränta ""::! skattskyldiges eget, i hans för-sä sverksamhet nedlag- da kapital;

svenska aiiftiänna skatter;

kapitalavbeiaining å skuld; avgift eniigt 8 kap. studiestöds- lagen (1973:349);

avgift ». "i Zag 0 11 (1972: 435)

avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder eeh ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

belopp,. för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 % uppbördsla- gen (19531272i:

avgift er.-ligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;

1 Senaste lydelse 1976: 1094.

Avdrag må icke ske för: den skattskyldiges levnadskost- nader och därtill hänförliga utgif- ter, däruti inbegripet vad skatt- skyldig utgivit såsom gåva eller så- som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbe- talning till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 ar:

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlag- da kapital;

svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning å skuld; avgift enligt 8 kap. studiestöds- lagen (1.973: 349);

avgift enligt lagen ('1972:43S) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

belopp. för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 & uppbörds- lagen (1953: 272);

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;

• Sida 12
•  Original

I'rop. 1977/78: 75

Nuvarande lydelse

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

Föreslagen lydelse

[irerförbrnkningsavgift enligt ransoneringslagen (1978: 000);

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

3. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning

Härigenom föreskrives att 1 och 11 55 lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 151

Kommer riket i krig, träder be- stämmelserna i 2 5 i tillämpning. När kriget upphört, förordnar re- geringen förc avslutandet av den riksdagssession som börjar när- mast efter krigets slut, att bestäm- melserna icke vidare skall tilläm- pas. Detta gäller dock ej i den mån bestämmelserna alltjämt skall till- lämpas på grund av förordnande enligt andra stycket.

Vid krigsfara vari riket befinner sig och under förhållande som avses i l 5 tredje stycket allmän- Itt! ransoneringslagen (1954: 280) får regeringen förordna att be- stämmelserna i 2 % skall tilläm- pas. Sådant förordnande skall in— om en månad eller, om riksdags- session ej pågår, inom en månad från början av nästkommande ses- sion underställas riksdagen för prövning av frågan om förordnan- det skall bestå. Sker ej sådan un- derställning eller godkänner ej riksdagen förordnandet inom två månader från det underställning skett, förfaller förordnandet. Upp- hör krigsfara som föranlett för- ordnandet,ska11 förordnandet upp- hävas före nästkommande riks- clagssessions avslutande.

1 Senaste lydelse 1977: 205.

Kommer riket i krig, träder be- stämmelserna i 2 g i tillämpning. När kriget upphört, förordnar re- geringen före avslutandet av det riksmöte som börjar närmast ef- ter krigets slut, att bestämmelser— na icke vidare skall tillämpas. Det- ta gäller doek ej i den mån be- stämmelserna alltjämt skall tilläm- pas på grund av förordnande en— ligt andra stycket.

Vid krigsfara vari riket befinner sig och under förhållanden som avses i 2 5 första stycket 2 ranso— neringslngen (1978: 000) får rege—

- ringen förordna att bestämmelser-

na i 2 5 skall tillämpas. Sådant för— ordnande skall inom en månad el— ler, om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av nästkom- mande riksmöte underställas riks— dagen för prövning av frågan om förordnandet skall bestå. Sker ej sådan underställning eller godkän- ner cj riksdagen förordnandet in- om två månader från det under- ställning skett, förfaller förordnan— det. Upphör krigsfara som föran— lett förordnandet, skall förord- nandet upphävas före nästkom— mande rikstnötas avslutande.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1977/78: 75

Nuvarande lydelse

13

Föreslagen lydelse

11 &? Talan mot kristidsnämnds beslut i ärende enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan genom be- svär hos regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres talan genom be- svär hos regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer". Regeringen får dock föreskriva att talan ej får föras mot länsstyrelses beslut [ överklagat ärende.

Kristidsnämnds och länsstyrelses beslut länder till efterrättelsc utan hinder av besvär, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

4. Förslag till

Lag om ändring i oljekrislagen'(1975: 197)

Härigenom föreskrives att 2 och '7—12 åå oljekrislagen (1975: 197)

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lya-else

Skall Sverige fullgöra skyldighet att begränsa oljekonsumtionen en- ligt artiklarna 13 och 14 i det av- tal som anges i 1 5, får regeringen föreskriva, att bestämmelserna i 2—5 559 allmänna ransoneringsla- gen (1954: 280), helt eller delvis, skall äga tillämpning under viss tid, högst ett är varje gång.

Föreslagen lydelse

Skall Sverige fullgöra skyldighet att begränsa oljekonsumtionen en- ligt artiklarna 13 och 14 i det av- .. tal som anges i l 5, får regeringen . föreskriva, att bestämmelserna i. .

6—9 56 ransoneringslagen .(1978; 000), helt eller delvis, skall äga tillämpning under viss tid, högst ett är varje gång.

Föreskrift som avses i första stycket skall inom en månad eller, om riksmöte ej pågar, inom' en månad från början av nästkommande rik's- .' '

möte underställas riksdagen för dess" prövning huruvida föreskriften skall bestå. Underlåtcs detta" eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom tva månader från det unde1stallnmgen har skett, är föreskriften. förfallen. -

Under tid då bestämmelse [ 2— 5 55 allmänna ransoneringslagen äger tillämpning skall även mot- svarande föreskrifter i 6—46 55 samma lag tillämpas.""Ersättni'ng vid inlösen skall dock' bestätm'rtas "

1' Senaste lydelse 1977: 205.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1977/78: 75

Nuvarande lydelse

av den nämnd som anges i 8 _? denna lag och ej av värderings- nämnd som avses i 10 och 11 M allmänna ransoneringslagen .

I fråga om ersättning för egen-- dom som tages i anspråk enligt: denna lag äger 18, 20—22 95, 24 5 andra stycket och 25 5 all-- männa förfogandelagen (1954: 279) motsvarande tillämpning.

Ersättning bestämmes av en nämnd, som består av ordförande och fyra andra ledamöter. Ordfö- randen och ytterligare en ledamot skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv.

För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

14

Föreslagen lydelse

I fråga om ersättning för egen- dom som tages i anspråk enligt denna lag äger ]9—21 55 och 22 9" första stycket ransoneringslagen (1978: 000) samt ].7 5. andra styc- ' ket, 36 39 och 41—44 55 förfogan-

delagen (1978.-000) motsvarande tillämpning.

Ersättning bestämmes av en nämnd, oljekrisnämnden, som be- står av ordförande och fyra andra ledamöter. Ordföranden och ytter- ligare en ledamot skall vara lag- kunniga och erfarna i dom-arvärv.

För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna i övrigt om ledamot gäller även cr- sättare.

Mot nämndens beslut enligt denna lag får talanlej föras.

Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare .i nämnden. Ledamot och ersättare utses för viss tid.

9.53

Ledamöterna i oljekrisnämnden utses "för viss tid "av regeringen. ..

105

Ledamot och ersättare i nämn-- den skall vara myndigsvenskmed-- borgare.

Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i nämnden skall han ha avlagt domared.

Ledamot skall vara svensk med-.

borgare. Den som är omyndig el-

ler i konkurstillstånd får ej utöva .. befattning som ledamot. ..

Innan ledamot börjar tjänstgö- ra i oljekrisnämnden, skall han ha avlagt domared. '

115

Bestämmelserna i 4 kap. rätte-- gångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på ledamot i nämnden.

Bestämmelserna i 4 kap. .rätte— . gångsbalken om jäv mot; domare skall tillämpas på ledamot i olje- krisnämnden.

• Sida 15
•  Original

Prop. 1977/78: 75

Nuvarande lydelse

12

Nämnden är beslutför när ord- föranden och två andra ledamö- ter är närvarande.

Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamö— ter förenar sig eller, vid lika rös— tetal, den mening som ordföran- den biträder. '

Yppas vid omröstning flera än två meningar, äger bestämmelser- na i 16 kap. rättegångsbalken 'om omröstning i överrätt motsvaran- de tillämpning.

15

Föreslagen lydelse

&

Oljekrisnämnden är beslutför när ordföranden och minst' tre andra ledamöter är närvarande.

I fråga om omröstning i nämn- den skall 16 kap. rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den '] juli 1978.

• Sida 16
•  Original

"Prop. 1977/78: 75 16

' Utdrag HANDELSDEPARTEMENTET ' ' ' PROTOKOLL " ' ' ' ' ' vid regeringssammanträde 1977-06-30 '

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, . Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Lagrådsremiss med förslag till ransoneringslag m. m.

2.1. Beredskaps- och fullmaktslagstiftning

En omställning från ett' normalt fredssamhälle till ett krissamhälle fordrar förberedelser, om inte kaos skall uppstå. Beredskapslagstiftning— en gör det möjligt för myndigheter, företag och enskilda att" under lugna förhållanden planera för -krislägen-. Genom att riksdagen 'i flertalet av dessa lagar också har bemyndigat regeringen att besluta om åtgärder som annars skulle kräva riksdagens beslut (fullmakt'slagstiftning) kan handlingsberedskapen hållas på en hög nivå. I de flesta 'krislägen skulle det vara förenat med allvarliga olägenheter-att avvakta riksdagsbeslut i varje särskilt fall.

De nu gällande fullmaktslagarna är uppbyggda efter ett förhållande- vis enhetligt mönster. Flertalet av dem träder automatiskt i tillämpning om landet kommer i krig. Vid krigsfara och under andra av krig och . krigsfara föranledda utomordentliga förhållanden krävs ett beslut av regeringen för tillämpningen. Ett sådant beslut skall vanligen under-' ställas riksdagens prövning inom" viss tid.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1977/78: 75 19

Bland de fullmaktslagar som är av betydelse för genomförandet av en ransonering "kan nämnas _— förutom allmänna ransoneringslagen ; allmänna förfogandelagen. (1954: 279), allmänna prisregleringslagen- (1954: 236) och lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning. I detta sammanhang bör också nämnas oljekrislagen (1975: 197), som har till- kommit för att säkerställa Sveriges åtaganden enligt det avtal om ett internationellt energiprogram (IEP-avtalct), som Sverige har under- tecknat år 1974.

2.2. Allmänna ransoneringslagen (1954: 280)

2.2.1. Inledande synpunkter

För att ta till vara de erfarenheter som hade gjorts under andra världskrigets omfattande ransoneringar tillsattes en utredning som år 1952 avgav ett betänkande (SOU 1952: 24) med förslag till allmän för- fogandelag och allmän ransoneringslag. Syftet med den föreslagna lag- stiftningen angavs vara att ”dels tillgodose av rådande utomordentliga förhållanden betingade behov av förnödenhet, som är behövlig för krigs- bruk eller för ekonomisk 'försvarsberedska-p eller som i övrigt är av vikt- för befolkningen eller produktionen, dels att möjliggöra-'en av sådana förhållanden påkallad hushållning med förnödenhet av angivet slag". ' Trots att syftemålct med de båda lagarna sålunda är detsamma ansåg utredningen ändock att bestämmelserna'borde delas upp på två'lagar med hänsyn till att förfogande skiljer sig i väsentliga hänseenden från ransonering.

Utredningsförslaget föranledde år 1954 en regeringens proposition med förslag till allmän ransoneringslag och allmän förfogandelag. 1954 års riksdag antog lagförslagen (prop. 1954: 20, 2 LU 19, 'rskr 186). Båda lagarna trädde i kraft samma-år och gäller fortfarande. '

Till skillnad från de ransoneringslagar som tillämpades under andra världskriget gäller allmänna ransoneringslagen utan tidsbegränsning. Genom att riksdagens medverkan vid lagens tillämpning säkerställdes på annat sätt än genom tidsbegränsning ansågs den tveksamhet som tidigare hade funnits mot en permanent lagstiftning ha undanröjts.

2.2.2 Tillänipningsområdet m.m. (] 9") Allmänna ransoneringslagen träder automatiskt i tillämpning om Sve- rige kommer i krig. Lagen kan även sättas i tillämpning av regeringen om landet befinner sig i krigsfara eller om försörjningssvårigheter av— seende varor som är av vikt för totalförsvaret eller. folkförsörjningen har uppstått till följd av 'krig, vari riket har befunnit sig, eller'av krig mellan främmande makter eller av annan .utom riket inträffad utom- ordentlig händelse. Vid krigsfarabeslutar regeringen själv om lagens tillämpning. Beslutet .skall underställas riksdagens prövning inom en

• Sida 20
•  Original

Prop. 1977/78: 75 20

månad, varefter riksdagen inom två månader skall pröva om beslutet skall bestå. Iakttas inte dessa tidsfrister förfaller regeringens förord- nande om lagens tillämpning. I de övriga fallen'måste regeringen först inhämta riksdagens samtycke. Efter den s.k. Suez-krisen 1956—1957 gjordes på grundval av vunna_erfarenhete'r' ett tillägg av innebörd att regeringen — utan att först få riksdagens samtycke '— kan sätta lagen i tillämpning i vissa delar om inte riksdagens samtycke utan synnerlig olägenhet kan avvaktas.

1 1 5 finns en erinran om att vid meddelande och tillämpning av före- skrift enligt lagen skall tillses att ingen lider större förfång änvad som är nödvändigt. .

"Lagen sätts i tillämpning genom att regeringen föreskriver att de 5. k. befogenhetsbestämmelserna i 2—5 åå, helt eller delvis, skall tillämpas. l 1ä sista stycket föreskrivs att lagens övriga bestämmelser (6—46 åå) skall tillämpas då 2—5 %% är i tillämpning.

_ 2.3 Befogenhetsbestämmelserna (2—5 55)

Allmänna ransoneringslagen är, som nyss har framhållits, ett försörj- ningspolitiskt instrument. Detta framgår redan av 1 5 och kommer till direkt uttryck i 2 5, där det föreskrivs att handelsreglcringar m. m; kan vidtas för att möjliggöra hushållning med' bristförnödenheter som är nödvändiga för krigsbruk, ekonomisk försvarsberedskap eller för folk- försörjningen. De ransoneringsåtgärder som kan vidtas med stöd av 2 & kan vara mycket ingripande. Regeringen har sålunda möjlighet att före— skriva tidsbegränsade handelsförbud, olika former av ransoneringar samt användningsförbud och användningsrcgleringar. Vidare kan villkor för hanteringen av varor föreskrivas. Sådana föreskrifter måste vara gene- rella. Föreskrifter om pris kan dock inte meddelas.

Om det är nödvändigt för att tillredfsställande kunna "kontrollera en reglering enligt 2 5 får reglering genomföras även beträffande andra för- nödenheter än sådana som behövs för krigsbruk eller för folkförsörj- ningen. Ej heller är det något krav på att det föreligger brist på dessa förnödenheter.

.l 2 & föreskrivs slutligen att om föreskrift har meddelats rörande över— låtelse av viss förnödenhet föreskriften skall tillämpas på motsvarande sätt beträffande näringsidkares uttag av förnödenheten ur sin rörelse såvida inte annat har förordnats.

! 38, finns bestämmelser om auktorisation vilket innebär att endast de näringsidkare som har fått särskilt tillstånd får exempelvis handla med vissa varor. Syftet med bestämmelserna är bl.a. att uppnå en tillfreds- ställande kontroll av att föreskrifter som har utfärdats med stöd av 2 5 ' följs. Auktorisationsreglerna' har .av' praktiska skäl uppdelats på två punkter. Den ena innehåller att endast den som, efter prövning av myn- dighet som regeringen bestämmer", har för yrket nödig erfarenhet och

• Sida 21
•  Original

Prop. 1977/78: 75 21 gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet Och i övrigt är lämplig ' och innehar ändamålsenlig utrustning skall få utöva den Verksamhet för vilken auktorisation har föreskrivits. Den andra innehåller att verksam- heten endast får bedrivas av den som av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer har erhållit särskilt tillstånd. Som synes täc- ker den andra punkten även fall som avses i den första punkten. Tanken bakom konstruktionen har varit att om en så vidsträckt fullmakt som innefattas i punkt 2 ej behövs en mer begränsad fullmakt kan ges enligt punkt 1. Bestämmelserna i 3 5 kan i undantagsfall tillämpas även när det inte är nödvändigt av kontrollskäl. Auktorisationskall då vara ound- gängligen nödvändig för att åstadkomma hushållning med förnödenhet enligt 2 5.

4 och 5 55 innehåller bestämmelser om särskilda avgifter. Under kris- tider har prisnivån såväl på världsmarknaden som inom landet en ten- dens att stiga. Den inhemska prisstegringen kan stävjas genom prisregle— ringsåtgärder meddelade med stöd av allmänna prisregleringslagen (1956: 236). Är exporten fri och den svenska prisnivån lägre än världs— marknadens kan följden bli att varorna exporteras och att en inhemsk bristsituation uppstår. Detta kan förhindras genom exportförbud eller kvotering för det fall att viss export kan medges. Kvotering har emeller- tid ansetts medföra ogynnsamma verkningar. Med en prisutjämnings- avgift på exportvaror kan kvoteringar helt eller delvis undvikas. 5 & ger regeringen fullmakt att ta ut en sådan avgift.

l 4 5 finns bestämmelser om clearingavgift och clearingbidrag som ger regeringen möjlighet att utjämna prisskillnader dels mellan imp'or- terade förnödenheter av samma eller likartat slag, dels mellan impor- terade förnödenheter och inom riket frambringade eller tillverkade för- nödenheter av samma eller likartat slag. Bestämmelserna om clearing- avgift och clearingbidrag kan däremot ej användas för att utjämna priser mellan förnödenheter, som har framtagits inom landet.

2.2.4. Övriga bestämmelser (6—46 539)

I detta avsnitt skall endast några av de viktigaste bestämmelserna be- röras närmare.

Inlösen

Om föreskrift enligt 2 eller 3 5 har meddelats på grund av knapphet eller befarad knapphet'på viss förnödenhet, kan ägaren hos regeringen ansöka om inlösen av förnödenheten. Ansökan härom, som skall inges till länsstyrelsen (8 5 första stycket), skall sedan behandlas inom 30 dagar av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Om inte inlösen för statens eller annans räkning beslutas kan i stället före- skrift enligt 2 eller 3 5 för sökandens del upphävas (8 å andra stycket), bl. a. om föreskriften i betydande mån har begränsat ägarens möjlighet

• Sida 22
•  Original

Prop. 1977/78: 75 22

att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten. Ersättning-vid inlöscn' be- slutas av lokal värderingsnämnd och i andra —' tillika sista —— instans av ' riksvärdcringsnämnden (10 5). '

R ansoneringsbe-vis 13—18 55 innehåller bestämmelser om ransoneringsbevis, varmed för- stås bevis som myndighet för reglering enligt 2 & har utfärdat om rätt att förvärva eller använda förnödenhet. Som ransoneringsbevis räknas ej endast inköpskort och inköpslicenser utan även förbrukningstillstånd och lösa kuponger till inköpskort m.m. I 13—15 åå ges bestämmelser om bl. a. överlåtelse av ransoneringsbevis, varmed avses att innehavaren definitivt avhänder sig beviset. Enligt 13 5 är det förbjudet att utbjuda ransoneringsbevis till avyttring mot vederlag eller överlåta bevis mot vederlag. Ej heller får innehavare av ett ransoneringsbevis överlämna eviset till annan för brukande. och för denna tjänst tillgodogöra sig be- talning i pengar. Överlåtelse utan vederlag eller överlämnande mot annat vederlag än pengar får ske endast om regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrift härom (14 5). I 15 5 finns en särskild regel som innebär att näringsidkare inte heller utan vederlag får överlämna bevis för brukande eller ur sin rörelse ta bevis, som han har mottagit i och för rörelsen, annat än i den ordning och på de villkor som föreskrivs av regeringen eller av myndighet som regeringen be- stämmer.

Uppgiftsskyldighet

Under rubriken ”Om uppgiftsskyldighet” i allmänna ransoneringsla- gen har intagits fem paragrafer, 19—23 åå, som ger regering och myn- digheter rätt att föranstalta om inventering (19 ä 1 st.) och ålägga nä- ringsidkare att föra anteckningar angående sin rörelse och lämna skrift- liga uppgifter om rörelsen. För kontroll av att uppgifter som någon med stöd av 19 5 har ålagts att lämna är riktiga och fullständiga, har läns- styrelse, polismyndighet eller annan av regeringen utsedd" myndighet möjlighet att ålägga den uppgiftsskyldige att tillhandahålla handelsböc- kcr osv. samt anteckningar som har förts med anledning av åläggande enligt 19 &. Samma myndigheter får också i nyssnämnt syfte undersöka den uppgiftsskyldiges kontor, fabrik, butik, ladugård m.m. Underlåler någon att fullgöra uppgiftsskyldighet'm. ni. kan länsstyrelsen eller annan ' av regeringen utsedd myndighet vid vite tillhålla vederbörande att full-' göra sin skyldighet (23 å). . '

S t r af f m. m. .

Brott mot regleringsföreskrifterna, otillåtna förfaranden med ranso- neringsbevis och brott mot—bestämmelserna om uppgiftsskyldighet m. m. är straffsanktionerade (24—40 åå). Straffbestämmelserna är uppbyggda

• Sida 23
•  Original

Prop. 1977/78: 75 23

efter två huvudlinjer, dels efter huruvida brotten har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, dels efter brottens svårhetsgrad. 24—29 55 anger straff för uppsåtliga brott. Straffskalan i dessa paragrafer omfattar dags- böter eller fängelse i högst sex månader. I 30 5 sägs att om 'ett i 24—29' åå upptaget brott inte har begåtts i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller eljest i vinningssyfte och om brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa endast dagsböter skall utdömas. Om däremot brottet med hänsyn till omständigheterna är att anse som grovt skall straffet bestämmas till fängelse i högst två år (31 å). Vid bedömandet om brottet är grovt skall domstolen ta i beaktande om gärningen avsett

etydande myckenhet av förnödenhet eller av ransoneringsbevis eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

Oaktsamhctsbrott straffsanktiöncras i 32 %, vari föreskrivs att om sådan gärning som avses i 24—29 åå har begåtts av oaktsamhet, som ej är ringa, förövaren skall straffas med dagsböter. Om brottet är grovt skall fängelse i högst ett år eller dagsböter följa. Gärningar, som har begåtts av ringa oaktsamhet, är sålunda ej straffbara. '

i 35 % finns en särbestämmelse som endast är tillämpbar på närings- idkare. Bestämmelsen gör det möjligt att till straff döma näringsidkare i sådana fall där storleken av brist i lagret gör det i hög grad sannolikt att olovlig avyttring har skett av varor eller av ransoneringsbevis men där det inte till fullo kan styrkas och således straff ej kan ådömas en- ligt andra straffbestämmelser. Föreskriften har även en självständig betydelse på det sättet att straffansvar kan komma i fråga för närings- idkare som i kristider ej vårdar sitt lager. Således kan bestämmelsen användas för fall där näringsidkaren blivit bestulen på varor eller ran- soneringsbevis, om han har underlåtit att skydda egendomen och bevisen på ett sätt som skäligen kan fordras..Enligt 43 5 får brott som här avses åtalas endast efter speciellt medgivande eller särskild anmälan.

Om näringsidkare ställs under åtal 'för'visst ransoneringsbrott kan han förbjudas att i sin näring ta befattning med varor, som brottet" avsåg, och i speciella fall även med andra ransonerade varor (36 5). Om nä- ringsidkaren trots förbud fortsätter att använda eller handla med för- bjudna varor kan han dömas till straff härför.

Slutligen meddelas i 40 & bestämmelser om s.k. husbondeansvar, var- med förstås att näringsidkare m. fl. ansvarar för anställdas brott som har begåtts i hans näringsverksamhet om brottet har skett med hans vetskap och vilja.

Vid sidan av straff kan .egendom och ransoneringsbevis förverkas. Även värdet därav kan förklaras förverkat..Bestämmelser härom finns i 4], 42 och 44 åå.

• Sida 24
•  Original

Prop. 1977/78: 75

2.3. Annan ransoneringslagstiftning

2.3.1. Tillfälliga lagar

Allmänna ransoneringslagcn har sedan den trädde i kraft år 1954 till- lämpats endast vid två tillfällen, 'nämligen i samband med.-suez-kriscn och under oljekrisen 1973—1974. Vid båda dessa tillfällen har lagens tillämpning sålunda ytterst föranletts av stridshandlingar i Mellersta Östern med åtföljande brist på olja och oljeprodukter i Sverige. Sedan år 1954 har emellertid inte mindre än fem särskilda ransoneringslagar av tillfällighetskaraktär antagits av riksdagen. Senast under oljekrisen stiftades två sådana lagar, en elransoneringslag och en lag om ransone— ring av stadsgas, trots att allmänna ransoneringslagen då sattes i till— lämpning. Anledningen till att dessa två lagar behövdes var att allmänna ransoneringslagen saknar bestämmelser om avgift som påföljd för över- förbrukning, dvs. förbrukning av mer ledningsbunden energi (elektrisk kraft, stadsgas och fjärrvärme) än förbrukare hade rätt till. I de tre övriga fallen har särskild lagstiftning krävts därför att problem avseende elförsörjningen hade uppkommit till följd av händelser inom landet, bl.a. torka.

2.3.2 Oljekrislagen (1975: 197) . .

Mot bakgrund av de problem som oljekrisen 1973—1974 medförde i västvärlden och då energisamarbetet inom OECD (organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), bl.a. ett förberett fördelnings-. - systern, aldrig trädde i tillämpning under krisen, undertecknade ett fler- tal länder inom OECD ett avtal om ett internationellt encrgiprogram (lE-P-avtalct). Uppgiften att genomföra programmet har anförtrotts ett särskilt organ inom OECD:s ram (IEA, International Energy Agency).

Genom IEP-avtalet har varje medlemsland åtagit sig att upprätta en försörjningsberedskap i form av beredskapsreserver. Vidare har varje land åtagit sig att vid varje tidpunkt kunna vidta erforderliga konsum- tionsbegränsande åtgärder för att i en kris begränsa förbrukningen av råolja och oljeprodukter. .

För att säkerställa fullföljandet av Sveriges åtaganden i IEP-avtalet förelade regeringen riksdagen en särskild lag, oljekrislagen, som antogs av riksdagen samma dag som lEP-avtalet ratificerades den 21 maj 1975. Oljekrislagen trädde i kraft den 1 juni 1975.

Enligt 2 % oljekrislagen får regeringen föreskriva att, om Sverige skall fullgöra skyldighet att begränsa oljekonsumtionen i enlighet med vissa artiklar i IEP-avtalet, bestämmelserna i 2—5 åå allmänna ransonerings- lagen, helt eller delvis, skall äga tillämpning .under viss tid, högst-ett är varje gång. Därvid gäller samma tidsfrister m.m. för riksdagens pröv- ning i efterhand som enligt allmänna ransoneringslagen. Vidare före- skrivs i 2 & oljekrislagen att ersättning vid inlösen enligt ransonerings—

• Sida 25
•  Original

Prop. 1977/78: 75 25

lagen ej skall bestämmas av värderingsnämnd som avses i ransonerings- lagen utan av en i oljekrislagen särskilt angiven nämnd.

Oljekrislagen innehåller förfogandebestämmelser (3 5). Om Sverige skall fullgöra tilldelningsskyldighet gentemot andra länder enligt vissa artiklar i IEP-avtalct får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer besluta att ägare eller innehavare av råolja eller oljeproduk- ter skall avstå förnödenhcten till staten eller annan. Sådant beslut får också innebära att ägare. eller innehavare av förnödenhet som nyss angavs eller av fastighet, anläggning, transportmedel eller annan egen- dom åläggs att utöva den verksamhet som har samband med produk- tion, iståndsättande eller användning av egendomen inom ramen för hans vanliga verksamhet eller med transport av egendomen. I avvaktan på att beslut hinner meddelas får regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer förbjuda egcndomens ägare eller innehavare att över- låta, förbruka, skada eller förflytta egendomen (4 5). Oljekrislagen åläg- ger vidare ägare eller innehavare av egendom som avses med beslut enligt 3 eller 4 & att upplägga, förvara och vårda egendom samt att avlämna den på bestämd tid och plats (5 å).

Oljekrislagens förfogandebestämmelser har inte konstruerats som en fullmakt för regeringen att förordna att föreskrifter avseende förfogande skall börja eller upphöra att tillämpas. Detta innebär att, om förfogande skall ske, regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer måste fatta beslut om förfogande för varje ägare eller innehavare av de pro- dukter som skall avstås till staten eller annan. I praktiken" begränsas härigenom tiIlämpningsomrädet för förfoganderätten till oljehandeln.

I fråga om ersättning för egendom som tas i anspråk enligt oljekris- lagen hänvisas till reglerna i allmänna förfogandelagen. Vissa undantag har dock gjorts. Sålunda bestäms ersättningen enligt oljekrislagen av en särskild värderingsnämnd som är gemensam för hela landet. Nämnden består av fem ledamöter, som utses av regeringen. Statens rätt inför nämnden bevakas av ett särskilt ombud som regeringen utser. Nämndens beslut kan inte överklagas.

Beträffande de. materiella bestämmelserna om ersättning hänvisas till bestämmelserna i allmänna förfogandelagen (19541279).

Ett viktigt avsnitt i lagen gäller uppgiftsskyldighet. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får enligt 14 % meddela de före- skrifter om uppgiftsskyldighct som behövs för uppfyllande av Sveriges åliggande beträffande det inl'ormationssystem rörande den internatio- nella oljemarknaden som anges i lEP-avtalet. För att kunna kontrollera riktigheten av lämnade uppgifter kan uppgiftsskyldig åläggas att till- handahålla avtal, handelsböcker, korrespondens och andra handlingar och att inställa sig inför myndighet (15 å).

Oljekrislagen innehåller ansvarsbestämmelser. Utformningen av dessa innebär i flera hänseenden förenklingar i förhållande till allmänna ran— soneringslagens bestämmelser.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1977/78: 75 25

2.4. Allmänna förfogandelagen (1954: 279)

Rätten för statsmakterna att ta. i anspråk enskildas egendom under kristider är splittrad på ett stort antal författningar. Den militära för- foganderätten, benämnd rekvisition. regleras närmare i rekvisitionslagen (1.942: 583). Den lagen ger militära myndigheter rätt att mot ersättning av statsmedel ta i anspråk förnödenheter och tjänster som behövs för att fylla försvarsmaktens oundgängliga behov och som inte kan till- godoses på annat sätt med tillräcklig skyndsamhet. Förutsättningen för lagens tillämpning är att förordnande om mobilisering har meddelats. I ett bcredskapsläge, innan mobilisering har anbefallts, ger beredskaps- förfogandelagen (19-42: 584) möjlighet till tvångsanskaffning av förnö- denheter för försvarsmaktens behov. .

Den civila förfoganderättens grundläggande bestämmelser återfinns i allmänna förfogandelagen jämte dit hörande tillämpningsförfattningar. Civilförsvarslagen innehåller särskilda bestämmelser om förfoganderätt. Bestämmelser om planläggning i fred för förfogande — och även för rekvisition — återfinns i speciella författningar. I dessa ges bl. a. för- fattningsstöd för uppgiftsskyldighet som kan åläggas ägare av förnöden- heter m.m. '

1.954 års allmänna förfogandelag kan sättas i tillämpning i samma situationer som gäller för allmänna ransoneringslagcn. Sålunda skall för- fogandebestämmelserna automatiskt träda i tillämpning vid krig, medan det ankommer på regeringen att förordna om lagens tillämpning i övriga fall. Ett sådant beslut skall i likhet med vad som gäller enligt allmänna. ransoneringslagen underställas riksdagen för prövning i de fall inte riks- dagens samtycke krävs i förväg. Det finns ingen motsvarighet till den tidigare nämnda bestämmelsen i allmänna ransoneringslagen varigenom regeringen i brådskande situationer kan sätta vissa befogenhetsbestärn- melser i tillämpning utan att riksdagens samtycke först har inhämtats.

Allmänna förfogandelagens syfte är försörjningspolitiskt. För—fogande över egendom kan alltså bara skc för att tillgodose detta ändamål. För.- fogandc kan verkställas genom att staten med äganderätt eller nyttjande- . rätt tar i anspråk egendom. Förfogande kan också innebära att ägare och innehavare av fastighet, viss förnödenhet, transportmedel m.m. åläggs att utöva verksamhet, som är hänförligtill egendomen i fråga. I denna utformning är förfogandet mycket likt vissa typer av regleringar enligt allmänna ransoneringslagen.

För att säkerställa att egendom som- väntas bli föremål för förfogande inte skingras finns i allmänna förlfogandclagen bestämmelser om beslag, benämnt förfogandeförbud. Ett beslut om förfogandeförbud upphör att gälla om inte förfogande beslutas inom viss tid.

Ersättning enligt allmänna förfogandelagen kan antingen utgå enligt taxa, dvs. i enlighet med en i förväg fastställd prislista, eller bestämmas

• Sida 27
•  Original

Prop. 1977/78: 75 27

i det enskilda fallet av en särskild nämnd. Det finns dels lokala värde- ringsnämnder som fungerar på lokal och regional nivå, dels en för hela landet gemensam nämnd, riksvärdcringsnämndcn, som också är besvärs- instans såvitt avser de lokala värderingsnämndernas beslut.

Straffbestämmelserna i allmänna förfogandelagen är utformade på samma sätt som de i allmänna ransoneringslagen. '

Allmänna förfogandelagcn har setts över av 1967 års rekvisitions-och förfogandeutredning. I sitt betänkande (SOU 1975: 65) har utredningen föreslagit en samordning av den civila förfoganderätten och den militära- rekvistionsrätten. Utredningen har vidare föreslagit att den nya förfo- gandelagen endast skall kunna tillämpas i krig och krigsfara samt under Sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. Tillämpningsområdet föreslås så- lunda bli något mindre omfattande än vad som i dag gäller enligt all- ' männa förfogandelagen." Ett lagförslag som i huvudsak bygger på ut- redningens förslag är för närvarande föremål för lagrådets granskning.

2.5. Allmänna prisregleringslagen (1956: 236)

Till samma grupp av beredskapslagar som allmänna ransoneringslagen. hör allmänna prisregleringslagen. Denna lag skall alltid tillämpas vid krig och kan tillämpas vid krigsfara eller när av annan orsak fara upp- kommit för allvarlig prisstegring inom riket på viktigare varu- eller tjänsteområde. Förordnandc om tillämpning grundat på annan orsak än krigsfara får ske för högst ett är varje gång. Förorclnandet skall av regeringen underStällas riksdagen på samma si'tt som ett förordnande om tillämpning av allmänna ransoneringslagen.

2.6. Några andra viktiga beredskapsförfattningar

För tillämpningen av allmänna ransoneringslagcn är andra bered- skapslagar av betydelse. Här skall några beröras som är av särskild vikt.

2.6.1. Lagen (1960: 513) om I)credskapstillsrå/rd

Omställningen inom totalförsvaret till högre beredskap i ett skärpt läge regleras i rubricerade författning. Enligt denna lag får regeringen, om riket är i krigsfara," förordna om beredskapstillståndför att stärka försvarsberedskapen. Om landet står inför omedelbar krigsfara eller om

skärpning av redan bestående beredskapstillstånd behövs-kan förord- ' nande om beredskapstillstånd ges genom beredskapslarm, varom rege- ringen förordnar. Om främmande makt inleder stridsbandlingar-möt svenskt territorium och förbindelserna med riksstyrelsendnte kan upp-' rätthållas, kan civilbefälhavare eller länsstyrelse genom beredskapslarr'n

• Sida 28
•  Original

Prop. 1977/78: 75 28

förordna om beredskapstillstånd eller skärpning av redan beslutat bered- skapstillstånd. Om bcrcdskapslarm ges innebär detta enligt beredskaps- kungörelsen (1960: 515) bl. a. —— om inte regeringen har bestämt annat — att allmänna ransoneringslagen, allmänna förfogandelagen, lagen om lokal kristidsförvaltning m. fl. författningar — träder i tillämpning. Civilbefälhavares eller ]änsstyrelses beredskapslarm medför verkningar endast inom eget civilomräde eller län.

2.6.2. Administrativa fullmakrslagen (1942: 87)

Till de centrala beredskapslagarna hör lagen (1942: 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m. — den s.k. administrativa fullmaktslagen. Lagen ger regeringen vidsträckta möjligheter att i krig och vid krigsfara delegera beslutanderätt i olika ärenden till underord- nad myndighet och att överflytta beslutanderätt från en myndighet till en annan samt att ändra kraven för beslutsförhet och att på annat sätt låta myndigheterna verka under enklare former än under normala för— hållanden (2 och 13 55). Föreskrivna tider och platser för förrättningar kan ändras (4 å). Krav på utredning i ärenden kan i viss mån efterges (5 och 6 så). Fullföljdstid för talan mot myndighets beslut och andra legala tidsfrister på förvaltningsrättens område kan förlängas (9 5) eller återställas (10 5). Under vissa i 11 & angivna förhållanden kan ciVilbefäl- havare eller länsstyrelse — utan särskilt uppdrag — utöva befogenheter som eljest ankommer på regeringen. Enligt tillämpningkungörelsen (1943: 137) skall myndigheter vid. krig, krigsfara eller under andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden anpassa sin verksamhet till rådande förhållanden och se till att organisation, arbetsrutiner osv. för— enklas. Ärenden rör-ande försvar och folkförsörjning skall prioriteras.

2.6.3. Lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvalming

Denna lag trädde i kraft den 1 januari l974 och ersatte då lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter. Den nya lagen tillämpades under oljekrisen från och med samma dag lagen trädde i kraft. Kommunerna är enligt lagen skyldiga att i den omfattning som regeringen bestämmer fullgöra uppgifter för att fylla befolkningens eller produktionens behov av vik- tiga förnödenheter eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för folkförsörjningen. Kommunerna skall vidare medverka vid allmän prisreglering i den omfattning som regeringen bestämmer. Dessa upp- gifter jämte planläggning därav ankommer på kommunernas kristids- nämnder vilka kan tillsättas särskilt eller utgöras av kommunstyrelse eller annat kommunalt organ. Kommunstyrelsen är ansvarig för och skall övervaka att erforderlig planläggning sker och övriga nödvändiga förberedelser vidtas för verksamheten inom kommunen enligt lagen om

• Sida 29
•  Original

Prop. 1977/78: 75 29

lokal kristidsförvaltning. Lagen ålägger vidare länsstyrelsen att inom länet följa tillämpningen av lagen och — om det oundgängligen erford- ras — meddela kommun föreskrift om hur verksamheten skall bedrivas.

Lagen kompletteras av en kungörelse (1973: 863) om kristidsnämnder. I kungörelsen åläggs kristidsnämnd att fullgöra de uppgifter som åligger nämnden enligt författning eller som föreskrivs av regeringen, central myndighet eller länsstyrelsen samt att vidta åtgärder i övrigt-som är ägnade att lindra verkningar av en kristid.

I 2 % anges "ra-:l som särskilt åligger kristidsnämnd i de fall då lagen om lokal 'kristidsförvaltning äger tillämpning. Kristidsnämnden skall då lämna sådant biträde åt det ekonomiska försvarets myndigheter som kan behövas för att trygga ortens försörjning med viktiga förnödenheter. Nämnden skall vidare övervaka'och biträda vid inventering av förråd, se till att de varor som skall-avlämnas till det allmänna vårdas och över- lämnas i rätt kvantitet, medverka vid planläggning och verkställande av undanförsel. dela ut ransoneringskort och inköpstillstånd, se till att före- skrifter i konsumtionsreglerande syfte efterlevs samt i nödvändig" ut- sträckning sprida upplysning om de krav kristiden ställer och om medel att undvika el.-er lindra rådande svårigheter.

3.3. Befogenhetsbestämmelserna m. m.

3.3.1 Reglering av handel rn. m. Utredningen konstaterar inledningsvis att det under utredningsarbetet inte har framkommit några omständigheter som innebär behov av att ändra den gällande allmänna ransoneringslagens befogenhetsbestäm- melser, dvs. bestämmelserna om reglering av handel m.m. (2 "g), aukto- risation (3 5), clearingavgift "(4 5) och prisutjämningsavgift (5 å). Ut- redningen föreslår därför att dessa bestämmelser i materiellt hänseende överförs oförändrade till den nya ransoneringslagen. ' Utredningen berör därefter ransoneringslagtiftningen och den nya regeringsformens bestämmelser öm normgivningskompetens och riks- dagens delcgeringsmöjligheter. Utredningen hänvisar till uttalandet i propositionen (1973: 90) med förslag till ny"regeringsform och ny riks-'. ' dagsordning, m.m (s. 311 f) av föredragande departementschefen att så- (.ana beredskapslagar som allmänna ransoneringslagen och allmänna prisregleringslagen genom uppräkningen i 8 kap. 7 & regeringsformen förs in under det delegeringsbara Området, i den mån 'de inte omfattas av föreskrifterna om fullmaktslagar i 13 kap. 6 & regeringbfonne'nfMed

• Sida 36
•  Original

Prop. 1977/78: 75 36

hänsyn till att inga förändringar görs i befogenhetsbestämmelserna an- ' .;er utredningen att även den nya lagens bestämmelser maste ligga inom ( et lelegcringsbara omradet.

13 3.3 ZFörfogande

Allmänna ransoneringslagen saknar bestämmelser om förfogande. Detta faktum kan dock inte tas till intäkt för att förfogande inte behövs vid regleringar enligt ransoneringslagen, anser utredningen. Allmänna ransoneringslagen tillkom samtidigt med allmänna förfogandelagen. Förutsättningarna för lagarnas sättande i tillämpning var från början identiska, framhåller utredningen, och de var tänkta att sättas i tillämp-l ning samtidigt vid försörjningskriser. .Så har också skett vid kriserna . 1956—1957 och 1973—1974. . .

Genom det förslag till ny förfogandelag, som 1.967 års rekvisitions— ech förfogandeutredning lade fram i september 1975, har situationen ändrats, påpekar utredningen. Lagförslaget innebär att förfogandelagen endast skall kunna sättas i tillämpning vid sadana utomordentliga för— hållanden som anges i 13 kap. 6 & regeringsformen, alltså sådana för- hållanden som är beroende av krig eller krigsfara. Därigenom blir den nya iagens tillämpningsområde mer inskränkt än vad som gäller enligt allmänna förfogandelagen. Frågan om behov av förfogandebestämmel- ser i ransoneringslagen blir därför, menar utredningen, i förstahand en fråga om förfogandemöjligheter behövs vid fredskris och inre kris. I. övriga fall är ju förfogandelagens bestämmelser tillämpliga.

"Utredningen hänvisar till följande avsnitt i betänkandet (1952: 24) med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag och som departementschefen också redovisade i propositionen (1954: 20) med förslag till nyss nämnda lagar.

En särskild fråga är, huruvida en lagstiftning'av det slag, som här dis- kuterats, i alla lägen bör innehålla möjlighet för—det allmänna "att för- foga över nyttigheter eller om i vissa fall-'en lagstiftning, som icke inne— håller förfoganderätt, är tillräcklig. Att ett oundgängligt behov av. en allmän förfoganderätt föreliggerför den händelse riket kommer i krig eller krigsfara har ovan konstaterats. Ett sådant behov gör sig däremot icke gällande med samma styrka under andra "utomordentliga förhål- ianden. I vissa lägen kan det framstå som obehövligt att tvångsvis för- foga Över nyttigheter. Som tidigare nämnts kan emellertid ur försörj- ningssynpunkt skillnaden mellan den situation, som betecknas som krigs— fara. och andra utomordentliga lägen vara obetydlig. Under ettlkrig :nellan ar-dra stater kan vid en viss tidpunkt läget vara sådant, att ktigs— fara för vårt land måste anses vara för handen, för att därefter lätta så mycket, att någon direkt krigsfara icke längte föreligger," men till följd av kriget har knapphet på viktiga förnödenheter uppstått. Med hänsyn till vad som anförts och till- önskvärdheten av- att fullmakterna i lag- texten göras så v1dst1 ackta, att de. medgiva erforderliga ingripanden då :E påkallas, synes möjlighet till förfogande fö1 det allmännas räkning

• Sida 37
•  Original

Prop. 1977/78: 75 37

över nyttigheter böra finnas även då riket icke befinner sig i krig eller krigsfara. Huruvida en förfoganderätt i ett visst läge, då knapphet upp— kommit, är påkallad eller icke, får bedömas med beaktande av de om- ständigheter som då föreligga.

Vidare framhåller utredningen att det i nyssnämnda betänkande även uppmärksammades att bestämmelser om förfogande sällan hade till- lämpats och i de fall de hade tillämpats detta hade skett endast i be- gränsad omfattning. Denna omständighet kunde inte åberopas som stöd för ett antagande att förfogande utan olägenhet skulle kunna undvaras. Även om bestämmelserna formellt inte hade tillämpats, anfördes i be- tänkandet, torde de ändock 'ha haft viss betydelse. Anledningen till det ringa utnyttjandet hade nämligen i många fall varit att statliga myn- digheter kunnat träffa frivilliga avtal med näringsidkare och andra var- igenom tillämpning av förfogandelagen inte varit nödvändig. Men om lagen inte hade funnits skulle troligen, menade man, åtskilliga av dessa avtal inte ha kommit till stånd. Enligt utredningens uppfattning kände näringsidkare och andra till att myndigheterna som ett alternativ dock haft möjlighet att använda befogenheterna i förfogandelagen och denna omständighet, menade man, torde ofta ha påverkat deras benägenhet att ingå avtal.

Ransoneringslagsutredningen säger sig dela den framförda uppfatt- ningen. Erfarenheterna från oljekrisen 1973—1974 tyder enligt utred- ningen på att möjlighet till förfogande måste finnas för att en tillfreds- ställande reglering av bristvaror skall kunna komma till stånd. Även om krisens art och omfattning har betydelse för hur stort behovet av för— fogande kommer att 'bli talar erfarenheterna för att möjligheten att för- foga måste finnas vid såväl krigs- och krigsfaref'allen som vid fredskris och inre kris. Eftersom den planerade nya förfogandelagen inte kom- mer att kunna tillämpas i sistnämnda krissituationer anser utredningen att förfogande måste kunna ske med stöd av bestämmelser i ransone- ringslagen.

Ett ytterligare skäl för förfogande vid fredskris och inre kris är, anför utredningen, av försörjningspolitisk karaktär. I vissa fall då knapphet har uppstått på förnödenhet som är viktig för folkförsörjningen 'kan det vara nödvändigt för myndigheterna att tvinga den som innehar sådan förnödenhet att omsätta denna på marknaden. Om Sverige till följd av en råvarubojkott lider svår brist på en viktig förnödenhet och en impor- tör av varan i fråga innehar ett stort lager av denna, som han vägrar sälja i förhoppning att bristen skall medföra prisstegringar, är det enligt utredningens mening orimligt att man inte skulle kunna tvinga fram varan till fördelning bland dem som har behov av den. I detta läge måste därför regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer få förfoga över varan i fråga.

Den samordning som eftersträvas mellan oljekrislagen och nya ran-

• Sida 38
•  Original

Prop. 1977/78: 75 33

soneringslagen såvitt avser förbrukningsreglering talar enligt utredning- ens mening också för att möjligheter till förfogande med stöd av ranso- neringslagen bör införas. De förfogandebestämmelser som finns i olje- krislagen torde inte vara tillämpbara på alla de situationer i vilka man, för att Sverige skall kunna fullgöra sitt åtagande enligt IEP-avtalet, kan sätta ransoneringslagen i tillämpning. Den nya ransoneringslagen bör därför, anser utredningen, ge möjlighet till förfogande i de fall då olje- krislagens förfoganderegler inte är tillräckliga.

Utredningen diskuterar olika lösningar till utformning av förfogande- bestämmelserna i ransoneringslagen men stannar för att hänvisa till förfogandelagens bestämmelser. En sådan lösning har också förordats av 1967 års rekvisitions— och förfogandeutredning, som anförde efter att ha berört möjligheten av att ta in speciella förfogandebestämmelser i ransoneringslagen:

En annan och enligt utredningens mening enklare utväg är att i ran- soneringslagen införa en paragraf motsvarande 7 a % krigssjukvårdslagen (1953: 688, 7 a & ändrad senast 1966: 52). Detta skulle innebära att, när ransoneringslagen tillämpas, den av utredningen föreslagna förfo- gandelagen skall gälla i erforderliga delar utan hinder av vad i för- fogandelagen finns stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning. På detta sätt skulle en förfoganderätt enligt ransoneringslagen kunna lösgöras från de strängare förutsättningarna enligt förfogandelagen utan att de omfattande reglerna om förfoganderättens innebörd m.m. i sist- nämnda lag behöver upprepas i ransoneringslagen.

Ransoneringslagsutredningen påpekar att samordningen med oljekris- lagen inte försvåras genom en sådan hänvisningsbestämmelse. Men sam- ordningsproblem skulle enligt utredningen kunna uppkomma då ranso- neringslagen tillämpas med stöd av oljekrislagen. Problemen skulle bli en följd av att en särskild värderingsnämnd skall fastställa ersättning vid förfogande med stöd av oljekrislagen medan de i förfogandelagen angivna nämnderna —— genom hänvisningen i ransoneringslagen till för- fogandelagen —— skulle fastställa ersättning vid inlösen och förfogande som vidtages med stöd av ransoneringslagen. Mot den bakgrunden före- slår utredningen att i de fall då ransoneringslagen tillämpas med stöd av oljekrislagen den i 8 & oljekrislagen särskilda värderingsnämnden, oljekrisnämnden, bör förordnas att bestämma ersättning vid förfogande över råolja och oljeprodukter enligt förfogandelagen och inlösen enligt ransoneringslagen. Även i andra fall då förfogande över eller inlösen av råolja och oljeprodukter kan förväntas och särskild sakkunskap erford— ras torde det enligt utredningens mening vara lämpligt att förordna oljekrisnämnden att besluta om ersättning.

För att begränsa förfogande med stöd av ransoneringslagen till de situationer då förfogande är oundgängligen nödvändigt för hushållning med bristvaror har utredningen knutit förfogandemöjligheten till be-

• Sida 39
•  Original

Prop. 19117178: 75 39

stämmelserna om reglering enligt ransoneringslagen. Endast om det är oundgängligen nödvändigt för att en reglering skall kunna genomföras får således förfogande ske enligt utredningsförslaget.

Genom denna begränsning blir de förfogandet] som i praktiken kan komma till stånd med stöd av ransoneringslagen i huvudsak begränsade till näringsidkare anför utredningen. Men begränsningens utformning utesluter dock ej att förfogande undantagsvis skulle kunna ske även hos enskilda, som ej är näringsidkare. Med hänsyn till att ransoneringslagen skall kunna tillämpas vid försörjningskriser i tider som har föga gemen- samt med sådana förhållanden som kan råda under krig eller vid krigs- fara har utredningen gjort den bedömningen att förfogande utanför tillämpningsemrådet för 13 kap. 6 % regeringsformen med stöd av ran-

I !

sonerings agen ej bör få avse privatpersoner. Utredningen har därför tagit in en särskild bestämmelse härom i lagtexten. Bestämmelsen har dock givits generell utformning och omfattar alltså alla situationer i vilka lagen är tillämplig, sålunda även krigs- och krigsfarefallen. Om förfogande behöver ske hos privatpersoner under sådana förhållanden kan åtgärder enligt utredningens mening vidtas med stöd av förfogande— lagens bestämmelser, om i övrigt förutsättningar härför föreligger.

3.3.3. Föl-brtrkningsdämpande avgift

Energiberedskapsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1975: 60—61.) Energiberedskap för kristid en ransoneringsmetod som inte om- fattas av allmänna ransoneringslagens bestämmelser, nämligen ransone- ring med en förbrukningsdämpande avgift. En sådan avgift var tänkt att snabbt kunna sättas in i inledningsskedet av en oljekris för att minska förbrukningen och motverka hamstring av i första hand motor— bensin. Avgiften skulle avvecklas efter några veckor. Avgifterna skulle enligt förslaget fonderas och sedan återföras till konsumenterna efter beslut av riksdagen.

Ransoneringslagsutredningen fann att den föreslagna [ör-bruknings- dämpande avgiften statsrättsligt inte är att anse som skatt. Utredningen ansåg sig därför kunna föreslå att en bestämmelse om avgiften tas in i ransoneringslagen. Utredningen har inte begränsat avgiftens tillämp- ningsområde till energiområdet. Enligt utredningsförslaget får avgiften utgå unde. högst en månad men tiden kan om särskilda skäl föreligger förlängas med ytterligare en månad.

3.3.4. Öwrförbruk/zingsavgi/t

En utgångspunkt vid översynen av allmänna ransoneringslagen var enligt utredaiagsdirektiven att en ny ransoneringslag skulle innehålla bestämmelser om överförbrukningsavgift. Härmed förstås en avgift som kan åläggas någon som har förbrukat mer energi än vad han haft rätt till. Bestämmelser om sådana avgifter — tidigare benämnda överuttag—

• Sida 40
•  Original

Prop. 1977/78: 75 40

ningsavgifter — har funnits i alla särskilda elransoneringslagar sedan 1940-talet. .

Det är huvudsakligen beträffande ledningsbunden energi (elektrisk kraft, stadsgas och värmeenergi från fjärrvärmekraftverk eller motsva- rande anläggningar), som ett sanktionsbehovi form av avgift föreligger, anför utredningen. Gemensamt för nu nämnda encrgiformcr är att för- brukaren i normalfallet själv avgör om större förbrukning än den med- givna skall ske. Förbrukaren kan m. a. o. göra överuttag åt vilka energi- lcverantörer eller myndigheter inte kan göra något förrän i efterhand..

Utredningen har tillsammans med energiberedskapsutredningen utför— ligt analyserat olika alternativ till sanktioner mot överförbrukning och därvid funnit att överförbrukningavgift i de flesta fall inte kan und- varas. Med hänsyn till bevissvårigheter m.m. anser utredningen att straffhotct inte är tillräckligt effektivt .Avstängning är däremot effektivt men framstår i normalfallet som alltför drastiskt.

Energiberedskapsutredningen har i sitt tidigare omnämnda betän- kande fastlagt (s. 362 f) att överförbrukningsavgiftens syfte-är att mot- verka att förbrukaren tar ut mer energi än som har tilldelats honom för viss ransoneringsperiod. Det betyder. anför utredningen, att avgiften bör vara av sådan storlek att överförbrukning effektivt hindras. Vidare slås fast i betänkandet att överförbrukningsavgiften är ett komplement till straffsanktionerna. Utredningen avvisar alltså tanken på att avgiften an- vänds som en ransoneringsåtgärd (_"ransonering med prismekanismen'i). Inte heller finns vid detta betraktelsesätt utrymme för att se avgiften som förhöjd avgift för att täcka leverantörernas ransoneringskestnader och,/eller uteblivna affiirsvinster på grund av minskad försäljning genom ransonering. Energiberedskapsutrcdningen har beträffande den närmare utformningen av avgiften förordat — ur såväl rättvise- som praktisk synvinkel — att avgiften görs direkt proportionell till överförbrukning-en och att den myndighet som skall fatta beslut om avgiftsuttaget endast konstaterar att överförbrul-Lningen har skett och beräknar dess storlek. Något utrymme för en skälighctsbedömning finns inte enligt detta för- slag.

Ransoneringslagsutredningen har utformat lagens bestämmelser om överförbrukningsavgift utifrån dessa förutsättningar. Avgiften betecknas som en straffavgift, som uttas på administrativ väg. Genom att systema- tiskt inordna avgiften under rubriken Vite m.m. anser sig utredningen ha markerat avgiftens karaktär av sanktion. För att förstärka sanktions— effekten föreslår utredningen en ändring i kommunalskattclagen av in- nebörd att avgiften inte blir avdragsgill omkostnad i rörelse..

För att förstärka avgiftens avhållande effekt i synnerhet vid upprepad överförbrukning och vid överförbrukning i juridiska personers verk- samhet föreslår utredningen att avgiften skall utgå helt oberoende av om annan sanktionsform kan följa på överförbrukningen. Detta betyder att

• Sida 41
•  Original

Prop. ]977/78: 75 4!

i vissa fall såväl avgift som straff för ransoneringsbrott och avstängning kan användas samtidigt. Med exempel visar utredningen att detta i vissa fall av uppsåtlig överförbrukning i juridiska personers verksamhet kan vara ett lämpligt påföljdssystem. Då det gäller överförbrukning av mindre detaljförbrukare anser utredningen att överförbrukningsavgift vanligen är den enda tänkbara reaktionen. . .

Utredningen framhåller att en möjlighet till befrielse från att utge överförbrukningstwgift bör finnas. Det bör ankomma i första hand på regeringen att fatta beslut härom. Emellertid torde det vara mindre lämpligt att regeringen i alla situationer mäste besluta i dessa ärenden. En delegation av förvaltningsärenden till underordnad myndighet ligger i linje med regeringens egna strävanden. Utredningen föreslår därför att regeringen bemyndigas att delegera beslutanderätten rörande befrielse från överförbrukningsavgift.

Dä överförbrukning uppstår i fastigheter med gemensam energiinät- ning för flera slutliga förbrukare (kollel-ctivmätning) uppkommer svårig- . heter bl. a. rörande uttag av överförbrukningsavgifter. Kostnaderna för gemensamt förbrukad energi (kollektivleverans) fördelas vid kollektiv- mätning på de slutliga förbrutarna (hyresgäster och hyresvärd) i för- hållande till någon uppställd sehablonregel.

Utredningen redogör inledningsvis .för de olika ståndpunkter som framkom under oljekrisen rörande fördelning av överförbrukningsav- giften pä slutliga förbrukare (hyresgäster), s. k. övervältring. Utredningen konstaterar att någon lösning som blev allmänt accepterad inte kunde utarbetas. Bränslenämnden, som under krisen hade det övergripande ansvaret för energiförsörjningen, hemställde hos regeringen om lagstift- ning som möjliggjorde uttag av överförbrukningsavgifter vid ransonering av värmeenergi från fjärrvärmeverk. dä pågående ransonering eljest inte kunde få avsedd effekt. Nämndens hemställan remissbehandlades, varvid problemen med övervältring påtalades. Något lagförslag hann dock inte utarbetas innan krisätgärderna (utvecklades.

Utredningen uppger att målsättningen har varit att skapa ett admi- nistrativt enkelt övervältringssystem. Systemet skulle ändock medge en godtagbar fördelning av överförbrukningsavgifter säväl mellan fastig- hetsägare och hyresgäster som mellan hyresgästerna inbördes. Systemet skulle inte vara Så läst att fastighetsägare och hyresgäster ej själva får komma överens om hur fördelningen skall ske. Utredningen har sam- manfattat sina överväganden och förslag på följande sätt.

I ransoneringslagen bör vara fastlagt att den som normalt är ansvarig för betalning av förnödenhet som har förbrukats i större omfattning än vad som har medgivits av vederbörlig myndighet är skyldig att erlägga överförbrukningsavgift till staten. Denna betämmelse skall äga generell tillämpning, således även vid kollektivleveranser. Genom denna regel, som är undantagslös. undviks svärlösta problem som eljest skulle uppstå

• Sida 42
•  Original

Prop. 1977/78: 75 42

vid fattande av beslut om uttag av överförbrukningsavgift samt vid upp- börd och indrivning av avgifter.

Vid kollektivleveranser bör den som har ålagts överförbrukningsav- gift ha möjlighet att fördela denna på de slutliga förbrukarna enligt grunder som regeringen förckrivcr. Den föreslagna bestämmelsen med- för att de myndigheter som beslutar om överförbrukningsavgifter ej skall befatta sig med fördelningsfrägorna.

De grunder efter vilka en fördelning s.kall ske kan inte, menar utred- ningen, anges i ransoneringslagen. Däremot måste lagen medge möj- lighet till fördelning av avgiften. De grunder efter vilka en fördelning skall ske måste regeringen ta ställning till vid varje kristillfälle, varvid då rådande förhållanden måste beaktas. Enligt utredningens mening skulle uppvärmningskostnaderna kunna utgöra en lämplig norm för fördelning om en energikris skulle uppkomma inom den närmaste fram- tiden. Utredningen anser nämligen att det kan vara rimligt att utgå från att överförbrukning av värmeenergi torde stå i visst förhållande till den normala förbrukningen av värmeenergi. Genom anknytningen till för- delningen av den normala förbrukningen kommer även fastighetsägarens andel av en eventuell överförbrukning att medtas vid fördelningen. Härigenom kommer hyresgästernas och fastighetägarnas intressen för- hoppningsvis att sammanfalla, nämligen att genom sparsamhet undvika överförbrukning. Hela systemet bygger, anför utredningen, på att fastig- hetsägare och hyresgäster är solidariska gentemot varandra och vidtar behövliga inskränkningar i sin normala förbrukning.

Enligt utredningens bedömning går det skisserade systemet att använda även vid kollektivmätning av elektrisk kraft och stadsgas. Även för de fall att dessa energiformer inte används för uppvärmning anser "utred- ningen att systemet bör kunna användas. Behovet av t. ex. elektrisk kraft är i viss mån beroende av lägenheternas storlek. Genom att an- vända cn gemensamt fördelningsnorm kan man förenkla sytemet. Den närmare systemutformningen bör ankomma på ransoneringsmyndighe- terna anser =.1treclningen.

3.3.5. Avlärning";- och uppgiftsskyl'dighet m.m.

För att en energiranonering skall kunna genomföras med stöd av den nya ransoneringslagen fordras enligt utredningens mening att ener- gileverantörerna kan åläggas avläsnings- och uppgiftsskyldighct. En sådan skyldighet bör inte begränsas till leverantörer av ledningsbunden energi. Under oljekrisen 1973—1974 uppkom behov av att kunna ålägga bensinstationsinnehavare skyldighet att läsa av mätarna på bensinpum- parna. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att bestämmelser om avläsnings- och uppgiftsskyldighet tas in i ransoneringslagen. Dessa bestämmelser bör enligt utredningen vara så utformade att fastighets- ägare och fastighetsskötare kan åläggas att fullgöra avläsnings- och upp-

• Sida 43
•  Original

Prop. 1977778: 75 43

giftsskyldighet. Men även förbrukarna själva bör kunna åläggas sådan skyldighet.

I fastigheter, där hyresgästerna själva ej har tillträde till elmätarut- rustningen, måste fastighetsägarens medverkan i samband med avläs- ning säkersiä-'.as. En bestämmelse bör därför enligt utredningens me- ning tas in i lagen som gör det möjligt att ålägga fastighetsägaren att läsa av sarr ga mätare och underrätta hyresgäster och elleverantörer om resultatet eller att ålägga honom skyldighet att för avläsningen lämna hyresgä ten tillträde till det utrymme där mätarutrustningen är uppsatt.

För att säl-:crställa fullgörandet av avläsnings- och uppgiftsskyldighet måste det, en?-igt utredningen, finnas sanktioner. Utredningen har över- vägt olika alternativ men har stannat för följande. Om någon under- låter att fullgöra avläsnings- eller uppgiftsskyldighet skall förfarandet vara att anse :,Ol'll ett ransoneringsbrott. Vederbörande bör då kunna ådömas sara-:": härför. Den försumlige bör även kunna åläggas att vid vite fungera sin skyldighet.

u.

3.3.6 A F!; "

Den mest effektiva sanktionen mot överförbrukningen av lednings- bunden energi är, framhåller utredningen, att stänga av förbrukaren från ytterligare leveranser. Sanktionsformen har funnits med i de sär- skilda ranso = ingslagarna alltsedan 1940-talet för att garantera att överförbrukare skulle erlägga beslutad överförbrukningsavgift. Men avstängning har också använts som ett självständigt komplement till 'savgifter och straff. Sålunda förekom under 1940-talet avstängning —— vid sidan av avgift — som påföljd vid större överför- över—förbruka].- brukning av :arsonerad stadsgas. Även på elsidan har det förekommit att avstängning

Allmänna ransoneringslagen innehåller ej några bestämmelser om avstängning. Samma funktion fyller dock däri införda bestämmelser om gsbevis kan återkallas och att näringsidkare i vissa fall kan förbjudas att i rörelsen saluhålla, överlåta eller använda vissa för-

att ransone '

nödenheter. U:":edningen betonar att en bestämmelse om avstängning i ransonet '-n således inte är någon för ransoneringslagtiftningcn till

sin typ fr . . ..nde sanktionsform.

Utredninvfn anser, som tidigare har framhållits, att avstängning är .t komplement till överförbrukningsavgifter och straff för att åstadkomma en nödvändig intensitetsökning vid ”återfall” i över— förbrukning. Avstängning bör också kunna användas i de fall då någon underlåter ait. rätta sig efter bestämmelser om restriktioner, i de fall förnödenheten ej tillhandahålls mot ransoneringsbevis. Enligt utredning- ens mening bör inte mindre förbrukare undantas från avstängning som påföljd. Ej heller vid överträdelser av restriktioner bör undantag göras ett nödväna ;;

• Sida 44
•  Original

Prop. 1977/78: 75 44

för mindre förbrukare. Myndigheterna måste, anser utredningen, även i dessa fall ha möjlighet till avstängning. Exempelvis borde enligt utred- ningen avstängning kunna drabba en mindre förbrukare av elenergi som låter sin fritidsbostad vara eluppvärmd under tid då förbud mot uppvärmning av fritidshus gäller även om förbrukningen totalt sett är liten. . .

Som tidigare har antytts har det i de särskilda elransoncringslagarna föreskrivits som påföljd för utebliven betalning av påförd överförbruk- ningsavgift att den betalningsovillige överförbrukaren fick avstängas från vidare leveranser. Något sådant avstängningsbeslut har dock veter- ligen aldrig fattats. Utredningen tar för sin del avstånd från tanken att driva in en överförbrukningsavgift med hjälp av hot om avstängning. Enligt utredningens mening bör överförbrukningsavgiften kunna drivas in på samma sätt som ett utdömt vite.

Med hänsyn till att ett ärende angående ifrågasatt avstängning är för- knippat med svåra överväganden bör enligt utredningens mening beslut om avstängning fattas av centrala regleringsmyndigheter. Dessa myndig- heter kan ej själva verkställa avstängningsbeslut rörande ledningsbunden energi. Ransoneringslagen bör därför, säger utredningen, innehålla be— stämmelser som möjliggör för myndigheterna att ålägga energileverantör att verkställa sådant avstängningsbeslut.

3.3.7. Be.t't-'ii)'.r0rdninge/z

Beslut som annan myndighet än allmän domstol. fattar med stöd av den nuvarande ransoneringslagen kan överklagas i den ordning som gäller för talan mot myndighetens beslut i allmänhet. I några särskilt angivna fall skall talan dock föras hos kammarrätten. Besvärsordningcn innebär att alla beslut, som inte skall överklagas hos kammarrätten, i princip kan föras upp under regeringens prövning.

Utredningen framhåller. att det sedan lång tid tillbaka har varit tra- dition inom svensk förvaltningsrätt: att medborgarna kan ”gå till kungs” med sina besvär över underlydande myndigheters beslut. Under andra världskrigets ransoneringar fanns på många områden möjlighet till prövning i fyra instanser varigenom klaganden via ransoneringskom- missionerna kunde föra upp sitt ärende till regeringens prövning. Under oljekrisen 'l973—l 974 var regeringen i många fall slutinstans. Om exem— pelvis dcn planerade kvotransoneringen av elkraft, omfattande 4,2 milj. elförbrukare, hade satts i verket hade statens elransoneringsnämnds bc— slut kunnat underställas regeringens prövning. Om en procent — vilket av experter anses vara en alltför lag siffra —— av dessa förbrukare klagat rörande tilldelning, dispens från restriktioner, överf.örbrukningszwgifter m.m. till regeringen skulle 420th besvärsärenden ha kommit in till industridepartementet, vilket torde vara fler ärenden än vad samtliga departement normalt har att handlägga på ett år. Under den korta tid,

• Sida 45
•  Original

Prop. 1977/78: 75 45

tre veckor, som drivmedelsransoneringen pågick i början av år "1974" inkom för övrigt till transportnämnden ca 15 000 besvärsärend e.n Trans-- pot tnamnden hann pröva ca 8 procent av dessa .trenden'.

Det är mot den nu tecknade bakgrunden man skall se utredningens överväganden och förslag till en ändrad besvärsordning. Utredningen har menat att en ohämmad besvärsrätt i krislägen kan få till följd att brådskande angelägna besvärsärenden inte hinner tas upp till prövning under den tid då överprövning kan vara meningsfull. Utredningen anför att målsättningen har varit att skapa en besvärsordning som utan att innebära rättsosäkerhet för den enskilde ändock medför att l'effcwktivite- ton i .ransoneringssystem'cn ej går förlorad. Utiedningen anser sig ha funnit detta i ett tvåinstanssystem. För några typer av ransonerings- beslut har utredningen dock a'nsctt'att överklaganden ej bör tillåtas. Utredningen menar att detta framförallt gäller för beslut om tilldelning ' av drivmedel. l dessa fall bör frågor om behovstilldelning stanna på länsstyrelsenivä. '

Beträffande den tekniska utformningen av besvi .trsordningen har ut- redningen runnit det mindre lämpligt att binda bcsvärsordningen genom detaljbestämmelser i ransoneringslagen annat än för vissa speciella beslut mot vilka besvär skall föras hos kammarrätten. Sådana beslut är bl. a. beslut om utdömande av vite och avstängning av energitillförseln För öv'tiga beslut bör, enligt utredningens mening, regeringen vid varje 1'1gler1nwsulltaile besluta om bcsvärsordningens utformning. med undan- ta "tg för de fall då beslut meddelats av allmän domstol. Genom den före- slagna utformningen kan regeringen ta hänsyn till de speciella förhål- landen som kan föreligga vid varje regleringstillfälle. '

3.4. Översyn av ransoneringssystem inom livsmedelsomrädet

Översynen av allmänna ransoneringslagen har även innefattat över- väganden huruvida ändringar i lagen kan behövas på grund av en än'd- " rad ransoneringsteknik' inom andra områden än energiområdet. Efter" att ha gått igenom de olika ransoneringssystemen har utredningen ko'n- staterat att några större förändringar i dessa system — b'L1rtsett'frftn" ransoneringssystemen på energiområdet — inte har planerats och att det därför ej heller för dessa ransoneringssystems skull behövs ändringar i nuvarande ransoneringslag. Utredningen har dock funnit sig föranlåten att framhålla att strukturen i'n'om't. ex. livsmedelsindustrin o'eh handeln har ändrats markant sedan andra världskrigets "dagar och att det därför ' ' är angelä aeg Lt och bradska'nde att en översyn kommer till stand savi'tt avser ransoneringssystemet inom i första hand livsmedelssektorn. 'Ut'-' redningen har därvid ifrågasatt om inte en särskild utredning hörde 'till-' sättas för att utreda ransoneringsproblemen inom denna "s'ekton'

• Sida 46
•  Original

Prop. 1977/78: 75 46

5. Föredraganden

5.1. Allmänna synpunkter

Under krig och i andra krislägen uppstår i regel knapphet på för- nödenheter av olika slag. I sådana lägen måste därför ransoneringar kunna tillgripas. Dessa kräver stöd i särskild lagstiftning. På en sådan- lagstiftning ställs speciella krav. Den måste medge långtgående åtgärder mot företag och enskilda samtidigt som åtgärderna måste kunna sättas in snabbt.

Under krigsåren genomfördes omfattande ransoneringar med stöd av tillfällig, tidsbegränsad lagstiftning. På grundval av erfarenheterna från dessa regleringar tillkom år 1954 den nu gällande allmänna ransone- ringslagen (1954: 280). Den är en beredskapslag, som formellt är i kraft men som sätts i tillämpning endast i vissa särskilt angivna krislägen. När lagen är i tillämpning. får regeringen eller annan myndighet införa ransonering och andra regleringar av handel m. m. enligt vad som före— skrivs närmare i lagen.

Allmänna ransoneringslagen har varit i tillämpning endast två gånger, nämligen i samband med Suez-krisen 1956—1957 och oljekrisen 1973—— 1974. Med stöd av lagen vidtogs vid båda tillfällena vissa ransonerings- åtgärder avseende flytande bränsle m. m.

Tillämpningen av allmänna ransoneringslagen under oljekrisen visade att lagen behövde ses över i vissa avseenden. En sådan översyn har numera gjorts av ransoneringslagsutredningen, som i betänkandet (Ds .H. l975:3) Ny ransoneringslag föreslår att allmänna ransoneringslagen ändras på vissa punkter. Utredningsarbetet har bedrivits i-nära sam— arbete med energiberedskapsutredningen. Riksdagen har tagit ställning till förslag som bygger på den sistnämnda utredningens förslag (prop. 1975/76:152, FÖU 1975/76: 35, rskr "1975/76: 298). Ransoneringslags— utredningen förordar att den nuvarande lagen formelltersätts av en ny ransoneringslag. Utredningens betänkande har remissbehandlats.

Utredningens förslag till ny ransoneringslag bygger i väsentliga delar på allmänna ransoneringslagen. Dess bestämmelser har kompletterats i olika avseenden så att skilda typer av försörjningskriser skall kunna bemästras utan att särlagstiftning skall behöva tillgripas. Förslaget inne- _ bär sålunda bl.a. att lagen skall kunna tillämpas — förutom i fall av krig, krigsfara och annan utomordentlig händelse utom landet — även i de fall försörjningssvårigheter har uppstått till följd av någon extra—

• Sida 47
•  Original

Prop. ]977/78: 75 47

ordinär händelse som har inträffat inom landet, 5. k. inre kris. Vidare innehåller lagförslaget nya bestämmelser om ransonering på energiom- rådet, om möjligheter att tillgripa förfogande i vissa fall och om be- svärsordningen i ransoneringsärenden.

Utredningen anför att de samhällsförändringar som har skett sedan allmänna ransoneringslagens tillkomst år 1954 har medfört att samhället har blivit sårbararc. främst genom den snabbt ökande användningen av energi, i första hand olja. Härigenom har det internationella beroendet ökat. Oljekrisen anförs som ett exempel på att allvarliga rubbningar i vår försörjning kan uppstå utan samband med krig eller krigsrisk i vår närmaste omvärld. Utredningen pekar vidare på att förändringar i sam— hällets och näringslivets struktur har försvårat möjligheterna att be- mästra försörjningsproblemen. Genom produktionsapparatens alltmer komplicerade tekniska natur har den blivit mer störningskänslig sam- tidigt som koncentrationen inom näringslivet har påskyndats. Dessutom menar utredningen att hamstringsrisken vid försörjningskriser har ökat. Utredningens slutsats är att den ökade sårbarheten ställer större krav på att samhället har instrument som snabbt kan sättas in vid kriser.

Utredningens bedömningar och förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande vid remissbehandlingen. Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran huvuddragen i förslagen. Den kritik som har fram- kommit avser till övervägande delen detaljspörsmål av juridisk-teknisk eller redaktionell natur. Endast på några punkter ifrågasätts behovet och lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna. Jag återkommer till dessa frågor senare.

Även jag delar uppfattningen att samhället måste ges möjligheter till snabba ingripanden för att minska skadeverkningar i händelse av för- sörjningskris. Utredningens förslag innebär att detta uppnås samtidigt som kraven på parlamentarisk kontroll och på rättssäkerhet tillgodoses. En viktig synpunkt är vidare att de myndigheter som är ansvariga för planering av försörjningsberedskapen genom lagen får nödvändiga rikt— punkter för sin planering.

Lagtekniskt har utredningsförslaget formen av en ny lag i stället för ändringar av och tillägg till allmänna ransoneringslagens bestämmelser. Utredningen framhåller att ändringar i nuvarande lag skulle ha medfört en svåröverskådlig lagtext. Vidare anförs att samordningen med annan lagstiftning Skulle ha försvårats samt att förenklingar och språkliga moderniseringar sannolikt inte skulle ha kunnat genomföras om änd— ringarna hade skett i form av nya bestämmelser i den gällande lagen. Jag delar utredningens motivering och ansluter mig till förslaget om en- ny lag på området.

Utöver förslaget till ny ransoneringslag och därav föranledda förslag till ändringar i andra författningar har utredningen utarbetat förslag till tillämpningsförordningar, instruktioner för krismyndigheter m. m. Des-

• Sida 48
•  Original

Prop. 1977/78: 75 43

sa förslag avses finnas i beredskap för att lämpliga tillämpningsförord- ningar snabbt skall kunna utfärdas om en försörjningskris "uppstår och ransoneringslagen sätts i tillämpning. Förslagen är främst anpassade till fredskriser och avser i första hand energiområdet men såväl livsmedels- och textilområdena som det petro-kemiska området tas upp. I det föl- jande kommer jag inte att uppehålla mig vid dessa förslag till förord- ningar och instruktioner annat än när behandlingen av ransonerings- lagen kräver det. Jag vill etnfellertid framhålla att den administrativa författningsberedsl—tapcn inom regeringskansliet har höjts genom att för- slagen har utarbetats. Beredskapen bör i fortsättningen kunna hållas på en hög nivå genom att förslagen fortlöpande ses över. Därvid bör be- aktas de synpunkter på författningstexterna som har framkommit under remissbehandlingen. _

5.2. Förutsättningar för lagens tillämpning

5.2.1. Til/änip/tingsområdcf

En grundläggande princip för fullmaktslagstiftningen är att de ända- mål noggrant anges för vilka lagstiftningen skall få tillämpas. Jag vill inledningsvis slå fast att den nya ransoneringslagen är avsedd att ute- slutande tjäna försörjningspolitiska syften. Den skall vara ett instrument för statsmakterna att bemästra försörjningsproblcm i kristid. Syftet med de krisätgärder som lagen skall ge regeringen möjlighet att vidta skall vara att tillgodose befolkningens och totalförsvarets behov av energi och varor. Detta mäste också klart komma till uttryck i lagtexten.

Vad jag nu har sagt medför att andra intressen "ait sådana som är för- sörjningspolitiskt betingade 'inte kan tillgodoses med stöd av ransone- ringslagstiftningen. Lagen bör följaktligen inte kunna användas för ät- gärdcr exempelvis i valutapolitiskt syfte eller för 'att rätta till en bris— tande jämvikt i betalningsbalansen. som någon remissinstans har på- pekat fär lagen självfallet inte heller användas för att tillgodose pris— politiska syften. Jag vill dock framhålla att den omständigheten att en av försörjningspolitiska skäl insatt förbrukningsreglering kan få pris— politiska biverkningar inte får hindra "att behövliga ransoneringsätgärtlcr vidtas. Sådana biverkningar får vid behof/avhjälpas inom ramen för pris- regleringen. Som statens pris- Och kartellnämnd (SPK) har anfört kom- pletterar ransoneringslagen och "prisregleringslagen varandra i detta fall.

Ransoneringar och andra krisätgärder kan utgöra ytterst kännbara ingrepp i enskilda människors"förhållanden. Sådana ingrepp kräver enligt regeringsformen stöd i lag. Riksdagen kan'dock överlåta ät regeringen att i vissa krissituationer meddela föreskrifter som det i normalfallet ankommer på riksdagen att besluta om. Ransoneringslagen bygger i likhet med annan ftlllmaktslagstiftning på dénna delegations'möjlighet.

De krissituationer för vilka delegationsmöjligheter föreligger är enligt 13 kap. 6 & regeringsformen k r i g, k r i g 5 fa r a eller u t o m 0 r-

• Sida 49
•  Original

Prop. ]977/78: 75 49

d e ntl i g & fö r h ålla n d en som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig. Att den nya ransoneringslagen måste ge regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om ransoneringar och andra 'krisåtgärder i samtliga de situationer som nu har angetts anser jag självklart. Men lagen måste, som utredningen anför, också kunna tillämpas i andra krissituationer än de nämnda. För att en ran- sonering skall kunna genomföras måste regeringen få bemyndigande såväl att föreskriva att lagen helt eller delvis skall tillämpas som att meddela de ytterligare föreskrifter som bedöms nödvändiga. Frågan blir då vilket stöd regeringsformen ger för ett sådant bemyndigande i andra situationer än de som anges i ovannämnda lagrum. Enligt 8 kap. 7 % regeringsformen kan riksdagen lämna bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter som avser ämnen som räknas upp i paragrafen, t. ex. tillverkning, kommunikationer och näringsverksamhet.

Det kan alltså konstateras att ett bemyndigande av ifrågasatt slag kan införas i ransoneringslagen under förutsättning att de föreskrifter som avses bli meddelade kan hänföras till något av de ämnen som nämns i 8 kap. 7 S,. När det gäller föreskrifter som direkt avser t. ex. tillverkare eller annan som yrkesmässigt tillhandahåller en vara eller liknande möter uppenbarligen inga hinder mot att i lagen ta in ett bemyndigande om att regeringen får meddela sådana föreskrifter eftersom tillverkning och näringsverksamhet finns med bland de ämnen som räknas upp i 8 kap. 7 g. I den mån en föreskrift lägger uppgifter på enskilda konsu- menter eller grupper av konsumenter eller ålägger konsument eller kon- sumentgrupp att tåla något kan det möjligen sägas att saken inte är lika klar. Jag vill dock erinra om att även om en ransoneringsföreskrift for— :nellt endast avser näringsidkare den också måste få verkningar som drabbar enskilda konsumenter. Det torde därför inte annat än i rena undantagsfall vara möjligt att påstå att en ransoneringsföreskrift endast gäller för näringsverksamhet. För egen del anser jag därför att ranso- neringsåtgärder av olika slag i förevarande avseende måste betraktas på ett enhetligt sätt. Jag finner således att regeringsformen medger att det ifrågasatta bemyndigandet tas in i ransoneringslagen.

Denna tolkning vinner stöd av motivuttalanden vid tillkomsten av regeringsformen. l kommentaren till 8 kap. 7 & i'prop. 1973: 90 fram- höll sålunda föredraganden (s. 311) .att allmänna ransoneringslagen hör till de lagar som genom uppräkningen i paragrafen förs in under dess tillämpningsområde. . ' " '

Delegationsmöjligheten enligt 8 kap..7 & regeringsformen bör enligt min mening i första hand utnyttjas så att samtliga former av fr c d s- k ris förs in under lagens tillämpningsområde. Med fredskris åsyftar jag krissituationer då produktion, sysselsättning, export och konsumtion inte. kan upprätthållas i normal omfattning på grund av importbortfall ar en eller flera försörjningsviktiga varor utan att det är krig eller krigs- fara i vår nära omvärld.

• Sida 50
•  Original

Prop. 1977/78: 75 50

Försörjningssvårighcter kan även uppkomma till följd av någon inom landet inträffad extraordinär händelse, s.k. in re kris. Den clbrist som uppkom år 1970 torde ha haft sin grund i flera samverkande in- hemska orsaker, bl.a. extrem torka och skador i viktig produktionsan— läggning. Men de försörjningssvårigheter som dessa händelser föran- ledde kunde inte bemästras med stöd av allmänna ransoneringslagen, som inte kan sättas i tillämpning vid inre kris. För att 'lösa försörjnings- problemen är 1970 tvingades riksdagen i likhet med vad som har skett vid ytterligare några tillfällen att stifta en särskild ransoneringslag. Mot den bakgrunden uppkom fråga bl. a. i riksdagen om komplettering eller ändring av allmänna ransoneringslagen (FöU 1.974: 10, rskr 1974: 36).

Tanken på att låta ransoneringslagstiftningen gälla även vid inre kris har tidigare avvisats. Man har tidigare ansett att ett allvarligt knapp- hetsläge inte skulle kunna uppkomma så plötsligt på grund av inre hän- delser att ransoneringsåtgärder med stöd av fullmaktslagstiftning skulle behöva sättas in.

De betydande förändringar som det svenska samhället har genomgått under de senaste decennierna har medfört att riskerna för försörjnings- problem till följd av inrikes händelser har ökat samtidigt som behovet av snabba insatser har blivit större. Genom koncentrationen i närings— livet, produktionsapparatcns alltmer invecklade natur m.m. kan ett haveri, sabotage eller annat terrordåd med hänsyn till var och när det inträffar få för försörjningen mycket svåra konsekvenser. Regeringen bör därför ha möjlighet att snabbt bemästra sådana situationer. Sabotage i inhemska försörjningsviktiga anläggningar kan enligt min mening ingå som ett led i försök att försvaga vår motståndskraft. Även bojkotter eller andra ekonomiska sanktioner mot vårt land kan ha ett sådant syfte. Jag vill också framhålla att kravet på samhället att- ansvara för med- borgarnas välfärd har ställts allt högre. Oavsett om försörjningssvårig- heter är att hänföra till en utom landet inträffad händelse eller en in- hemsk försörjningskatastrof kommer det att krävas att statsmakterna skall kunna vidta verksamma motåtgärder. Regeringen måste därför ha möjligheter att snabbt sätta in åtgärder även i en försörjningskris som är en följd av inom landet inträffade händelser. I likhet med flertalet remissinstanser delar jag sålunda utredningens uppfattning att det inte längre är sakligt motiverat att undanta inre kris från ransoneringslagens tillämpningsområde.

De händelser som skall kunna läggas till grund för ransoneringslagens tillämpning bör givetvis vara av undantagskaraktär. Utredningen har sammanfört dessa undantagssituationer — vid sidan av krig och krigs- fara —- i begreppet utomordentlig händelse.

Som någon remissinstans har påpekat hade det varit önskvärt om det hade gått att närmare precisera de situationer som avses. Det är dock, .som har framhållits av utredningen och remissinstanserna, ytterligt svårt

• Sida 51
•  Original

Prop. 1977/78: 75 51 att på ett enkelt och entydigt sätt täcka in alla de situationer vid freds- kriser och inre kriser, i vilka lagen skall få tillämpas. Redan i- proposi- tionen (1954: 20) med förslag till allmän ransoneringslaguttalade förc- ' draganden att begreppet utomordentlig händelse kunde vålla tolknings- svårighcter men att det var uppenbart att de situationer som åsyftades var så många och av så skiftande slag att ”det svårligen lät sig göras att i en lagtext uttömmande beskriva dem”. Begreppet utomordentlig händelse förekommer emellertid redan i allmänna ransoneringslagen och är således tidigare godtaget. Det har därmed också den fördelen att det är ett välkänt begrepp för planeringsansvariga myndigheter och and- ra organ på ransoneringsområdet. Jag anser därför att begreppet bör be- hållas. J ag vill understryka att begreppet bör tolkas restriktivt.

Det krav på undantagskaraktär som "ligger i begreppet utomordentlig händelse innebär såvitt avser inre kris, att försörjningssvårigheterna inte skall ha uppkommit till följd av statsmakternas eget handlande."

En väsentlig skillnad mellan fredskris och inre kris är härvid att svenska myndigheters möjligheter att påverka och styra utvecklingen vid fredskris är små. Vid inre kris kan däremot dessa möjligheter vara för- hållandevis goda. Det uppstår ständigt försörjningssituationer i vilka myndigheterna måste ingripa och styra utvecklingen, om inte brister och andra problem skall uppkomma. Sådana situationer, i vilka skäligt rådrum finns för att vidta nödvändiga åtgärder, kan enligt min mening inte betecknas som utomordentliga händelser i ransoneringslagens me- ning. För bedömningen om en inhemsk händelse uppfyller kravet på undantagskaraktär blir sålunda tidsfaktorn av stor betydelse. Jag anser att i det uppställda kravet ligger att den krissituation som har uppstått skall ha inträffat plötsligt eller — trots de insikter som statsorganen besitter —— ha varit svår att förutse. Om inte någon av dessa kriterier föreligger kan enligt min mening endast i undantagsfall, exempelvis då hamstring kan förstärka bristsituationen, kravet på undantagskaraktär anses uppfyllt. Exempel på inhemska händelser av undantagskaraktär som här avses kan vara t. ex. omfattande bränder eller skadegörelse i produktionsanläggningar som är av stor betydelse för folkförsörjningen. Ett annat exempel är givetvis plötsligt uppkomna naturkatastrofer.

Jag vill understryka att den snäva avgränsningen av begreppet utom- ordentlig händelse förstärks av kravet att det till följd av händelsen skall ha uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet på försörj— ningsviktig förnödenhet. Detta innebär exempelvis att en utomordentlig händelse inte kan medföra lagens tillämpning om den uppkomna bristen på förnödenhet kan täckas på ett rimligt sätt, t. ex. genom import. Genom att rekvisitet ”knapphet på förnödenhet" brister,-kan inte full- makten användas. . .

En konflikt på den svenska arbetsmarknaden kan föranleda att för- sörjningen med viktiga förnödenheter lamslås så att behov av krisåt—

• Sida 52
•  Original

Prop. 1977/78: 75 52

gärder kan uppkomma. I likhet med utredningen och en enhällig remiss- opinion anser jag att en inhemsk facklig stridsåtgärd inte kan anses som en sådan utomordentlig händelse som får föranleda att regeringen sätter ransoneringslagen i tillämpning. Detta bör i princip gälla också i fråga om s.k. vild strejk. Endast i mycket speciella undantagsfall bör rage-' ringen få sätta lagen i tillämpning om det är- nödvändigt för att för- hindra att en allvarlig krissituation uppstår till följd av det avtalsbrott som den vilda strejken utgör. Däremot anser jag i likhet med utred- ningen att facklig stridsåtgärd i annat land som medför importbortfall och en bristsituation här i landet kan medföra att lagen får tillämpas. Till skillnad från vad som gäller för en inhemSk konflikt på arbetsmark— naden kan statsmakterna inte påverka utvecklingen i det främmande landet.

"För att möjliggöra ransonering av elektrisk kraft med stöd av ranso- neringslagen även i de fall då försörjningssvårigheterna inte hänför sig till en utomordentlig händelse, har utredningen föreslagit att en särskild bestämmelse om detta tas in i ransoneringslagen. Den svenska 'kraft- industrin ifrågasätter i sina remissvar behovet av en sådan särbestäm— melse. Enligt kraftindustrins mening är det inte större sannolikhet för ett separat clbrist skall uppstå än för att separat brist skall uppkomma inom annan energisektor. Kraftinclustrin föreslår därför att alla orsaker till elbrist som inte beror på krig eller krigsfara skall betraktas som utomordentlig händelse. Alternativet är, menar kraftindustrin, att bygga ut bestämmelsen i fråga till att innefatta knapphet — som har uppstått av annan anledning än till följd av utomordentlig händelse _— på all energi och på förnödenheter i övrigt av vikt för totalförsvaret eller folk- försörjningen.

Kraftindustrin får stöd för sin ståndpunkt av statens industriverk. Verket menar att elkraftsystemet numera har byggts ut så att det till- godoser högt ställda krav på leveranssäkerhet. Med hänsyn härtill och då vattenkraften inte längre spelar en så dominerande roll som tidig-are anser verket att det inte finns stöd för en särbehandling av elkraft i ran- soneringslagen. Å andra sidan anför verket att det kan vara praktiskt och arbetsbesparande att ha en bestämmelse av den karaktär som den som har föreslagits för elkraft. Denna bestämmelse borde emellertid i så fall enligt verkets mening täcka alla för landets försörjning väsentliga förnödenheter i fråga om vilka förutsebara bristsituationcr inte är helt uteslutna. .

För egen del finner jag ingen anledning att föreslå en särbestämmelse för elkraft och heller inte att begreppet utomordentlig händelse ges en speciell innebörd på elområdet. Tanken att bestämmelsen i fråga skulle behållas men utvidgas till att gälla bristsituationcr avseende alla slags förnödenheter kan jag inte acceptera. Särbestämmelsen avseende elkraft i utredningens lagförslag bör alltså utgå i sin helhet.

• Sida 53
•  Original

Prop. 1977/78: 75 53

5.2.2 Beslut om lagens tillämpning Ransoneringslagcns karaktär av beredskapslag innebär, som jag tidi- gare har antytt, att lagen formellt är i kraft men att den kan tillämpas endast i vissa krislägen. Jag har tidigare redogjort för i vilka krislägen som jag anser att lagen bör kunna tillämpas. Jag övergår härefter till att redogöra för hur jag anser att lagen skall sättas i tillämpning m.m. I likhet med vad som i dag gäller enligt allmänna ransoneringslagen bör den nya lagen automatiskt träda i tillämpning om Sverige kommer i krig. . Hotas Sverige av främmande makt kan lagens tillämpning inte utlösas med automatik utan den måste göras beroende av en bedömning om hotet är att anse som krisfara. Denna bedömning bör regeringen givetvis göra. Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt att det bör ankomma på regeringen att föreskriva att bestämmelserna i lagen ej skall tillämpas längre, då kriget har upphört eller krigsfara inte längre bedöms före- ligga. Även om nu angivna förutsättningar för lagens tillämpning har upphört kan försörjningsproblemen dock finnas kvar för lång tid framåt. Om ransoneringsåtgärder måste vidtas för att bemästra problemen torde det, som utredningen har föreslagit, vara lämpligt att regeringen före- skriver att lagen skall tillämpas 'till följd av den utomordentliga händelse som kriget eller krigsfaran har utgjort. Tillämpningen 'bör därvid be- gränsas till viss tid, högst ett är varje gång. En uttrycklig bestämmelse om detta bör tas in i lagen. Jag har tidigare påpekat att de åtgärder som kan vidtas med stöd av befogenhctsbestämmelserna i ransoneringslagen kan innebära allvarliga ingrepp i näringslivets och i enskildas förhållanden. Detta talar för att riksdagen medverkar i samband med att lagen sätts i tillämpning. Detta kan ske på olika sätt. För de krislägen som jag nyss har behandlat _ krigsfara och sådana utomordentliga händelser som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i —— delar jag i likhet med remissinstanserna utredningens mening att det måste ankomma på regeringen att sätta lagen i tillämpning. Riksdagens medverkan bör i dessa fall säkerställas genom att regeringen inom viss tid måste underställa beslutet riksdagens prövning. Beträffande övriga krissituationer, fredskris och inre kris, har utred- ningen föreslagit att lagen sätts i tillämpning på samma sätt som i de svårare krislägena. Härigenom anser utredningen att kraven på snabbt handlande vid forsorjn111gsk1 iser kan uppnås. Mot bakgrund av att förslaget i förhallande till vad som f.n. galler innebär en utvidgning av regeringens befogenheter att sätta ransone- ringslagen i tillämpning diskuterar flera remissinstanser förslaget både ur principiell synvinkel och utifrån praktiska ändamålssynpunkter. I

• Sida 54
•  Original

Prop. 1977/78: 75 54

nägra remissvar anförs att det från principiell synpunkt är" betänkligt med en fullmaktslagstiftning av ransoneringslagens karaktär under freds- tida förhållanden. Andra remissinstanscr menar att den omständigheten att regeringen i förväg måste inhämta riksdagens medgivande minskar benägenheten att tillgripa fullmaktslagstiftning och att begära längre

ående fullmakter än vad som med hänsyn till läget framstår som ound- ängligen nödvändigt. (IQ [IQ

Frågan om riksdagens medverkan då ransoneringslagen skall sättas i tillämpning vid fredskris och inre kris måste övervägas mycket nog— grant. Den normala beslutsordningen och kompetensfördelningen mel- lan riksdag och regering i fredstid bör inte åsidosättas genom full- maktslagar annat än i undantagsfall. En tillämpning av den principen talar, som några remissinstanser har påpekat, för att riksdagens sam- tycke inhämtas innan lagen sätts i tillämpning i nu avsedda krissitua— tioner.

Mot denna principiella ståndpunkt står, som jag tidigare har berört, kraven på snabbhet och effektivitet för att ransoneringsåtgärder skall få avsedd verkan. Den avvägning som här måste göras kan inte grun- das på teoretiska Överväganden utan måste ske med utgångspunkt i samhällsutvecklingen och med beaktande av olika intressen.

Jag har tidigare (avsnitt 5.1) pekat på hur sårbart det moderna sam— hället är i krissituationer. Hamstring kan också befaras i ökad om- fattning och utrymmet för sparåtgärder kan väntas bli begränsat inte minst på energiområdet. Det kan därför bli nödvändigt att sätta in reg- leringsåtgärdcr i ett tidigt skede av en kris.

Mot den bakgrunden anser jag — i likhet med flertalet av remiss- instanserna —— att kraven på snabbhet och effektivitet väger så tungt att regeringen bör ha möjlighet att sätta lagen i tillämpning i samtliga de situationer då lagen kan tillämpas. Utredningens förslag att rege- ringen — med undantag för krigsfarefallet — skall ange under hur lång tid lagen skall vara i tillämpning, högst ett år varje gång, anser jag lämpligt. Såsom utredningen även har föreslagit bör regeringens beslut inom viss tid underställas riksdagen för prövning. Härigenom får riksdagen möjlighet att bedöma frågan i sak och att ompröva regeringens beslut. Jag anser de av utredningen föreslagna tidsfrister- na väl avvägda. De ansluter för övrigt till vad som annars gäller inom beredskapslagstiftningen. Det bör framhållas att såvitt avser fredskris den nu förordade lösningen också överensstämmer med vad som i dag gäller enligt oljekrislagen (1975: 197).

Till sist vill jag i detta sammanhang betona att regeringen själv- fallet alltid bör inhämta riksdagens samtycke innan ransoneringsla- gen sätts i tillämpning om detta kan ske utan olägenhet. Om exem- pelvis ransoneringslagen har tillämpats under ett år och regeringen anser att lagen bör vara i tillämpning under ytterligare ett år, torde det

• Sida 55
•  Original

U|

Prop. ]977/78: 75 5

regelmässigt finnas rådrum att "begära riksdagens samtycke till att lagen får tillämpas under en ny ettårsperiod. '

5.3. Befogenhetsbestämmelserna

5.3.1 Reglering av handel m. m.

Utredningsförslaget innebär att de s.k. befogenhetsbestämmelserna i allmänna ransoneringslagen flyttas över utan förändringar i sak till den nya ransoneringslagen. De bestämmelser som här åsyftas är de som finns i 2 och 3 ög allmänna ransoneringslagen om reglering av handel m.m. samt i 4 och 5 åå avseende clearingavgift och prisut- jämningsavgift. Utredningen framhåller att det under utredningsarbe- tet inte har framkommit några omständigheter som har medfört be- hov av att ändra de nu angivna bestämmelserna. Inte heller vid re- missbehandlingen har önskemål framförts om ändringar. Jag för— ordar därför att bestämmelserna flyttas över till den nya ransone— ringslagen på sätt utredningen har föreslagit.

'ifill tillämpningen av befogenhetsbestämmelscrna knyts i den nu- varande ransoneringslagen de ytterligare bestämmelser som behövs för att en ransonering eller annan reglering skall kunna genomföras. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag det vara lämpligt att med några undantag föra över också dessa bestämmelser till den nya lagen utan ändringar i sak. Hit hör exempelvis bestäm- melserna om ransoneringsbevis. I de fall jag föreslår sakliga ändringar behandlas dessa särskilt i senare avsnitt.

5.3.2. Förfagande

Den nuvarande ransoneringslagen innehåller inga bestämmelser om rätt att genom förfogande ta egendom i anspråk. Allmänna förfo- gandelagen (1954: 279) tillkom samtidigt med allmänna ransonerings- lagen. Förutsättningarna för tillämpningen av de båda lagarna var från början desamma. Lagarna var tänkta att vid en försörjningskris sättas i tillämpning samtidigt. Frågan om förfoganderättens utsträck- ning diskuterades i förarbetena till dessa lagar, varvid det konstate— rades att möjligheterna att förfoga inte gjorde sig gällande med samma styrka under andra utomordentliga förhållanden än krig och krigs— fara. Visserligen hade förfogandemöjligheter enligt vissa äldre lagar sällan tillämpats och i de fall detta hade skett hade det endast varit i begränsad omfattning. Detta kunde dock inte åberopas som stöd för ett antagande att förfogandebefogenheten utan olägenhet kunde und- varas. Åtskilliga av de frivilliga avtal som hade slutits under kristiden mellan ransoneringsansvariga myndigheter och näringsidkare skulle troligen inte ha kommit till stånd, ansåg man, om inte myndigheterna hade haft möjlighet att i sista hand besluta om förfogande.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1977/78: 75

L:. 6

Utredningen konstaterar att erfarenheterna från oljekrisen 1973— 1974 ger stöd för den nyss redovisade uppfattningen att möjlighet till ' förfogande måste finnas för att en tillfredsställande reglering av brist- varor skall kunna komma till stånd. Ett annat skäl av mer försörj— ningspolitisk karaktär är enligt utredningen att statsmakterna måste ha möjlighet att förmå den som har lager av bristvara att omsätta va— ran på marknaden, om han skulle vägra detta, exempelvis i förhopp— ning om framtida prisstegringar. Utredningen påpekar vidare att även om krisens art och omfattning har betydelse för hur stort behovet av förfogande kommer att bli, erfarenheterna talar för att förfogande- möjligheten måste finnas vid såväl krigs- och krigsfarefallen som vid fredskris och inre kris.

Regeringen har tidigare beslutat inhämta lagrådets yttrande över ett förslag till ny förfogandelag som chefen för försvarsdepartementet har framlagt. Om detta föranleder lagstiftning innebär det att möjlig— heterna till förfogande kommer att inskränkas 'i förhållande till vad som i dag gäller. Enligt förslaget skall nämligen den nya förfogande- lagens tillämpningsområdc avse enbart sådana utomordentliga förhål- landen som är föranledda av krig eller krigsfara på sätt föreskrivs i 13 kap. 6 % regeringsformen.

I likhet med remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att behov av att få ta i anspråk egendom kan föreligga i samband med att ransoneringsåtgärder genomförs, oavsett vilken krissituation som har föranlett lagens tillämpning.

Utredningen har föreslagit att möjligheten att ta i anspråk egendom i samband med ransoneringar tillgodoses på så sätt att regeringen får möjlighet att föreskriva att förfogandelagens regler får tillämpas utan hinder av vad i den lagen föreskrivs om förutsättningarna för lagens tillämpning.

"Ett flertal remissinstanser tillstyrker utredningens förslag till lag- teknisk lösning av förfogandefrågan. Kraftindustrin genom statens vattenfallsverk och Centrala driftledningen ifrågasätter dock om ut- redningens förslag är ett ”från lagteknisk och rättssäkerhetssynpunkt” lämpligare alternativ än att ta in alla behövliga förfogandebestämmel- ser i förfogandelagen ”oavsett orsaken till, syftet med och den situa— tion i vilken bestämmelserna erfordras”.

Jag kan inte förorda den lagtekniska lösningen som kraftindustrin som ett alternativ har angett eftersom den skulle bryta sönder syste- matiken i den nya förfogandelagen. Jag har samrått med försvars- ministern i denna fråga. Utredningens förslag har den fördelen att det förenklar lagtexten. Jag har emellertid stannat för att ta in för- fogandebestämmelser i ransoneringslagen. Många skäl talar härför bl. a. att en koppling då kan göras i lagtexten mellan ransonering av viss vara och förfogande över sådan vara. Härigenom blir förfogande

• Sida 57
•  Original

Prop. 1977/78: 75 57

en naturlig del av det system som krävs för att ransoneringsåtgärder skall kunna genomföras.

Det är, som både utredningen och remissinstanserna har betonat, väsentligt att förfogandemöjligheten enligt ransoneringslagen inte ut— sträcks längre än vad som är absolut nödvändigt. Jag anser därför att man bör knyta an tillämpningen av förfogande till befogenhetsbestäm— melserna i ransoneringslagen och föreskriva att förfogande får ske endast då det är oundgängligen nödvändigt för att möjliggöra regle- ring enligt ransoneringslagen med förnödenheter som är av vikt för totalförsvaret och folkförsörjningen.

Förfogandebestämmelsernas räckvidd kan ytterligare begränsas ge- nom att de i likhet med vad som gäller enligt oljekrislagen utformas som en möjlighet att förfoga över egendom i visst särskilt fall. Jag anser inte att en sådan bestämmelse skulle medföra några större nack— delar från ransoneringsteknisk synpunkt. Försörjningsansvariga myn- digheter har bedömt det som sannolikt att beslut om förfogande un— der fredskris och inre kris kommer att bli sällsynta och — i den mån de förekommer -— röra mycket stora, svåravvägda och principiellt betydelsefulla frågor. I de flesta ärenden kommer sannolikt nödvär- dig egendom att ställas till myndigheternas förfogande på frivillig- hetens väg. Med hänsyn till att något markant behov av att kunna meddela generella föreskrifter om förfogande således inte synes före- ligga förordar jag att förfogandebestämmelserna. i ransoneringslagen endast skall avse beslut i visst fall. Det bör i första hand ankomma på regeringen att fatta sådant beslut. Härigenom anser jag att enhet- lighet och restriktivitet vid tillämpningen bäst främjas. Med hänsyn till att ransoneringslagen kan komma att tillämpas i skiftande situationer i vilka behovet av förfogande kan vara svårt att i dag förutse bör dock regeringen ha möjlighet att delegera beslutanderätt till myndighet. Behovet av en sådan delegationsmöjlighet torde vara särskilt stort då det gäller 5. k. dispositionsförbud, dvs. förbud att disponera över egen- dom i avvaktan på beslut om förfogande.

Utredningen har föreslagit att förfogandemöjlighctcn med stöd av ransoneringslagen bör begränsas till att endast avse ianspråktagande av sådan egendom som finns hos näringsidkare. Remissinstanserna har lämnat denna begränsning utan erinran. Även jag förordar att denna begränsning införs i ransoneringslagen.

Den begränsning i förfoganderätten som jag nu har förordat med- för att egendom inte i någon krissituation kan tas i anspråk hos privat— personer med stöd av ransoneringslagen. Någon olägenhet från ranso— neringsteknisk synpunkt kan jag inte se att detta skulle kunna med- föra. I de svårare krissituationer då den nya förfogandelagen avses kunna sättas i tillämpning kan givetvis förfogande komma till stånd hos privatpersoner med stöd av den lagen.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1977/78: 75 ' 58

Grunderna för ersättning till den vars egendom tas i anspråk genom förfogande skall bestämmas av riksdagen i lag. Sådana ersättnings- bestämmelser finns i såväl den nuvarande allmänna förfogandelagen som i det till lagrådet remitterade förslaget till ny förfogandelag. Ge- nom att man i så stor utsträckning som möjligt hänvisar till dessa ersätt-' ningsbestämmelser behöver inte ransoneringslagen tyngas med ersätt-' ningsregler annat än i de fall då förfogandebestämmelserna i de båda lagarna är så olika att detta även måste påverka ersättningsbestämmel- sernas utformning. Som jag kommer att utveckla närmare i speeialmoti- veringen bör också enligt min mening finnas vissa särbcstämmelser om vilka nämnder som i skilda fall skall besluta om ersättning. Bl.a. anser jag att om förfogande beträffande råolja och oljeprodukter sker med stöd av ransoneringslagens bestämmelser ersättningen skall bestäm- mas av den i 8 %- oljekrislagen (1975: 197) angivna nämnden ("oljekris- nämnden) som besitter särskild sakkunskap på området. En uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i ransoneringslagen.

5.3.3. Förbrukningsdiimpandtf avgift

Energiberedskapsutredningen föreslog i sitt betänkande att rege- ringen med stöd av ransoneringslagen skulle få besluta om uttag av en tillfällig avgift på motorbensin för att förbrukningen av motor- bensin snabbt skall kunna nedbringas i inledningsskedet av en energi- kris samtidigt som hamstring skall kunna motverkas.

Allmänna ransoneringslagen medger inte i sin nuvarande utform- ning att förbrukningsdämpande avgifter används som regleringsin- strument. Ransoneringslagsutredningen, som enligt sina direktiv har haft att beakta energiberedskapsutredningens förslag, har föreslagit att en generell bestämmelse om förbrukningsdämpande avgift tas in i ransoneringslagen. "Utredningen har härvid anfört att behov av ett snabbt verkande regleringsinstrument kan finnas även beträffande andra förnödenheter än energi och att uttag av en avgift kan vara en acceptabel ransoneringsmetod även från konsumentsynpunkt. Om avgiften konstrueras som en såda'n'ävgift, som enligt 8 kap. 9 & rege- ringsformen kan beslutas av regeringen efter riksdagens bemyndigande, skulle inflytande medel kunna återföras till konsumenterna som kollek- tiv genom exempelvis subventioner i ett senare skede av krisen.

Vid remissbehandlingen av energiberedskapsutredningcns betänkande iötte förslaget om förbrukningsdämpande avgift övervägande tega- tiva reaktioner från remissinstanserna. Övervägande negativ remiss- kritik har även mött lagförslaget. Många remissinstanser har emeller- tid bl.a. med hänvisning till samhälleliga säkerhetsskäl accepterat principen att på detta sätt dämpa förbrukningen av bristvaror under en kort tid. De anför dock betänkligheter däremot grundade på rätt-

• Sida 59
•  Original

Prop. 1977/78: 75 59

visekrav och praktiska överväganden. Vissa remissinstanser" ifrågasätter också avgiftens effektivitet som hamstringshämmandc"medel. Andra pekar på att en förbrukningsdämpande avgift också skulle drabba nödvändig och önskvärd konsumtion hårt. Härutöver anför några remissinstanser att administrativa problem kan uppstå när avgiften in- ' förs och fonderas. '

Förutsättningen för en avgifts effektivitet som ransoneringsinstru- ment är enligt min mening att den kan införas mycket snabbt. För att uppnå detta syfte har utredningen föreslagit att avgiftsuppbörden skall knytas till uppbörden av energiskatten. Riksskatteverket (RSV) framhåller att det är förenat med nackdelar att knyta en hög, kort- varig avgift till skatteuppbörden. RSV anför i likhet med Svenska petroleum institutet — att vissa bensinstationsägare vid'en bensin- avgift skulle kunna göra betydande lagervinster medan andra skulle kunna göra stora förluster beroende på hur stora inte avgiftsbelagda lager de har vid avgiftsuttagets början resp. hur stora avgiftsbelagda. lager de har när avgiftsuttaget upphör. Enligt RSV:s mening måste, för att man skall komma till rätta med sådana problem. titl sättas" av för inventering av och rapportering om lagrens storlek. Av kon— trollskäl m. ni. skulle också stora personalinsatser krävas.

Jag är för egen del inte främmande för tanken att på sätt utred— ningen har föreslagit begränsa förbrukningen av bristvaror i kristid med hjälp av en avgift. En förutsättning härför är dock att man där- med endast minskar den inte nödvändiga konsumtionen. Det är svårt att göra avgifter selektiva. De kommer därför att drabba all förbruk- ning. Ett. av statskontoret lämnat förslag att motverka fördelnings- mässiga nackdelar genom riktade bidrag till låginkomstgrupper är enligt min mening ett alltför byråkratiskt och krångligt förfarande som närmast talar mot att använda förbrukningsdämpande avgift som ransoneringsmetod. Härtill kommer att det är osäkert vilken ef- fekt en dämpningsavgift i praktiken skulle få. Priselasticiteten på bristvaror i kristid är svårbedömbar. Som några remissinstanser har antytt kan avgiftsuttag vara ineffektivt. Man kan _ om avgiftens stor? lek bestäms felaktigt —— tänka sig att den snarare blir hamstringsfräm- jande. Som SPK har påpekat kan en förbrukningsdämpandc avgift också ha allvarligt inflationsdrivande verkningar.

[ proposition med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen (prop. 1975/76: 152) framhöll dåvarande chefen för'handelsdepartc— mentet, att han för sin del ansåg att en förbrukningsdämpande avgift på bensin inte skulle medföra sådan besparing att de fördelningspoli- tiska och ransoneringspsykologiska nackdelarna skulle kompenseras. Han ansåg därför att en sådan avgift om möjligt bör undvikas; Riks- dagen lämnade vad departementschefen hade uttalat" utan erinran (FöU 1975/76: 35, rskr 298).

För egen det vill jag med hänsyn till det anförda inte förorda att"

• Sida 60
•  Original

Prop. 1977/78: 75 60

bestämmelser om förbrukningsdämpande avgift tas in i ransonerings- lagen. Jag vill i detta sammanhang framhålla att en föreskrift om ändrad skattesats såvitt avser indirekt varuskatt givetvis får samma effekt som en förbrukningsdämpande avgift. Skulle situationen abso- lut kräva att förbrukning av viss vara minskas genom en kraftig pris- höjning kan riksdagen snabbt besluta härom.

5.4. Särskilda bestämmelser avseende energi

5.4.1. Överförbrukningsavgift

Alltseda'n 1940-talet har det vid ransonering av elkraft och stadsgas ansetts nödvändigt att med hjälp av särskilda avgifter söka hindra att energiförbrukare tillgodogör sig mer energi än vad han har rätt till enligt myndigheternas föreskrifter. Det är huvudsakligen endast beträffande ledningsbunden energi, dvs. elektrisk kraft., stadsgas och värmeenergi från fjärrvärmevcrk, som sådana avgifter behövs. Ge- mensamt för de olika formerna av ledningsbunden energi i här avsett hänseende är att de medger att förbrukaren i princip själv styr sin förbrukning. Energileverantörer och myndigheter kan först i efter- hand konstatera att överförbrukning har skett. Även om överförbruk- ning i och för sig .kan vara ett ransoneringsbrott har det med hänsyn till bcvissvårigheter och andra praktiska överväganden inte ansetts möjligt att generellt motverka överförbrukning med straffhot.

Utredningen har föreslagit att i ransoneringslagen tas in en bestäm- melse, som gör det möjligt för regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer att ålägga den som har tillgodogjort sig mer energi än han har haft rätt till att utge en överförbrukningsavgift. Avgiften skall tillfalla staten. Främst för att förstärka avgiftens effekt, men även för att markera avgiftens karaktär av ett ekonomiskt påtryckningsmedel har utredningen föreslagit att avgiften inte skall behandlas som en avdragsgill omkostnad vid inkomstbeskattning. Energiberedskapsut— redningen föreslog i sitt betänkande att den som efter misshushållning med eldningsolja får av exempelvis sociala hänsyn en extra tilldel- ning också skall erlägga överförbrukningsavgift. Detta har föranlett ransoneringslagsutredningen att föreslå en speciell bestämmelse som täcker denna situation.

I likhet med remissinstanserna kan jag biträda utredningens för— slag. Därigenom att en bestämmelse om överförbrukningsavgift tas in i ransoneringslagen behövs i framtiden inte särskilda lagar för att ransonering av ledningsbunden energi skall kunna genomföras.

Som Svea hovrätt har påpekat framstår det som ändamålsenligt att den myndighet som har att besluta om överförbrukningsavgift en- dast konstaterar att överförbrukning av viss storlek har skett och se- dan i enlighet med utfärdade anvisningar debiterar avgiften utan pröv—

• Sida 61
•  Original

Prop. 1977/78: 75 61 ning av or: ändigheterna i det enskilda fallet. Med anledning av att hovrätten h.:remot ställer den av utredningen föreslagna särbestämL melsen om överförbrukning av eldningsolja och anför att det utrymme för skälighetsbedömning som denna ger innebär att överförbrukning av eldningsolja och ledningsbunden energi behandlas olika, vill jag betona att särbestämmelsen har getts en generell utformning. Den är- alltså inte bunden till viss energiform.

Mot bakgrund av syftet med överförbrukningsavgiften, dvs. att motverka att förbrukare tar ut mer energi än som har tilldelats dem för viss ransoneringsperiod, har utredningen diskuterat frågan vad som bör här.-Ca om en förbrukare gör sig skyldig till överförbrukning under en eller fem efterföljande perioder. Utredningen utgår härvid ifrån att aniaå=t sådana överförbrukare inte kommer att bli särskilt stort.

Jag deta: "utredningens bedömning att de flesta ”återfall” i över- förbrukning iarde kunna hänföras till förbrukare som antingen inte bryr sig om ransoneringsbestämmelserna eller kalkylerar med över- 'l"örbrukning sem ett sätt att skaffa sig bristförnödenheter. Jag är. utredningen om att för dessa båda typer av överför- brukare en skärpning av reaktionen är nödvändig och att ett lämp- ligt sätt att åstadkomma detta exempelvis är att väsentligt höja av- giften vid Lpprepäd överförbrukning. Den närmare utformningen av överförtrukiingsavgifterna bör dock ankomma på regeringen. Det bör emellertid i "lagtexten anges inom vilka latituder avgiften får bestämmas.

helt ense _"

I likhet med E-zammarrätten i Göteborg förordar jag att möjligheten till förhöjd avg.-"ft framgår av lagtexten.

Åläggande att utge överförbrukningsavgift kan vara en mycket känn- bar sanktion. l vissa fall kan överförbrukningen också ha skett på ett sådant sätt att rekvisiten för ransoneringsbrott är uppfyllda. Mot den bakgrunden och då det är mindre tillfredsställande med dubbla sank- tioner mot samma person föreslår jag en regel i ransoneringslagen av innebörd att den som har ålagts överförbrukningsavgift inte skall dömas till ansvar för överförbrukningen.

"Utredningen har i sitt förslag till ransoneringslag tagit in en be- stämmelse som ger regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer rätt att befria den som har ålagts avgift från att utge avgif— ten. En sådan regel har funnits tidigare i de särskilda elransonerings— lagarna. "De remissinstanser, som har berört denna bestämmelse, 'har ansett den lämplig. Även jag ansluter mig till utredningsförslaget.

5.4.2. Övarförbmkningsavgift vid kollektivleveranser

När överförbrukning uppstår i fastigheter med gemensam energi— mätning för flera slutliga förbrukare (kollektivmätning) kan det bli svårt att fördela och ta ut överförbrukningsavgifter. Kostnaderna för gemensamt förbrukad energi (kollektivleverans) fördelas vid kollektiv-

• Sida 62
•  Original

Prop. 1977/78: 75 62

mätning på de slutliga förbrukarna (hyresgästerna och hyresvärden) i förhållande till någon uppställd schablonregel.

Kollektivmätning förekommer framför allt vid distribution av el- kraft och fjärrvärme. Efter oljekrisen 1973—1974 har man sökt få till stånd energimätning hos varje slutlig förbrttkare. Bl.a. till följd av detta har kollektivleveranserna på elområdet minskat. Med den ökade användningen av fjärrvärme kommer däremot kollektivmät— ningen inom denna sektor att öka så länge som det inte finns någon lämplig metod och apparatur för att mäta värmelcveransen till varje bostadslägenhet. Mot denna bakgrund är det av vikt att frågan om överförbrukningsavgift vid kollektivmätning klaras ut.

Utredningen har föreslagit en generell regel som innebär att den som normalt ansvarar för att energiavgiften betalas också är ansvarig för att överförbrukningsavgiften erläggs. Den primärt ansvarige kan dock övervältra avgiften, helt eller delvis, på de slutliga förbrukarna enligt grunder som regeringen skall bestämma. I ett förslag till till- lämpningförordning har utredningen — mer som ett diskussionsunder— lag — föreslagit att fördelningsnormen vid kollektivleverans bestäms på samma sätt som normalt gäller för fördelning av energiavgifter inom kollektivet, om man inte inom kollektivet överenskommer om annat.

Frågan om hur överförbrukningsavgift skall fördelas har på senare tid kommit i ett nytt läge.

Antalet kollektivabonnemang på elkraftomrädet ttppgiek är 1974 till 2 500 och omfattade 130 000 slutliga förbrukare. Av de sistnämnda använder endast 20000 elenergi för bostadsuppvärmning. Övriga torde vara s.k. hushållsförbrukare, vilka enligt energiberedskapsut— redningens förslag skall undantas från reglering där överförbruknings— avgift kan komma ifråga. Det bör här framhållas att antalet kollektiv- leveranser av elkraft minskar år från år och att det inte är omöjligt att vissa av de nämnda 20000 förbrukarna går över till individuell mätning, om energipriset stiger ytterligare. Jag bedömer det inte vara nödvändigt att beträffande dessa förbrukare stävja överförbrukning. med en överförbrukningsavgift. Jag anser därför att det beträffande elkraft inte behövs särskilda regler av den typ utredningen har presen— terat.

Utredningen synes ha jämställt värmeenergi från fjärrvärmeverk med annan ledningsbunden energi. Flera remissinstanser, bl.a. Hyres- gästernas riksförbund och Svenska värmeverksföreningen, har på— pekat att ett fjärrvärmeuppvärmt; hus tekniskt fungerar på samma sätt som ett hus med egen oljepanna. Fastighetsägaren kan i båda fallen ensam styra temperaturnivån i huset genom en central regulator. Lika litet som i ett oljeeldat hus kan däremot fastighetsägaren i ett fjärr— värmeuppvärmt hus påverka förbrukning av tappvarmvatten annat än" vid direkt avstängning. Genom kriskopplingslagen (1976: 296) kom-- mer det att från den 1 januari 1979 finnas möjlighet'att i flerfamiljs--

• Sida 63
•  Original

Prop. 1977/78: 75 63

hus dels stänga av tillförseln av tappvarmvatten, dels mäta förbruk— ningen av sådant vatten. Detta gäller lika för alla berörda fastigheter med central varmvattenberedning, oavsett uppvärmningsform. Enligt min mening är det därför mindre lämpligt att behandla förbrukning av ledningsbunden värmeenergi från fjärrvärmeverk annorlunda än förbrukning av värmeenergi i oljeeldade fastigheter.

Till den förändrade bilden av kollektivmätningsproblematiken som jag här har tecknat bör läggas den uppgift som Svenska värmeverks- föreningen också har lämnat, nämligen att energi för uppvärmning erfarenhetsmässigt svarar för ca 70 (i? av årsvärmebehovet. Energin för tappvarmvattenberedning svarar för resterande 30 Co. Som värme- verksföreningen har påpekat skulle, sedan mätning av förbrukningen av tappvarmvatten har gjorts möjlig, tilldelningen av värmeenergi i försörjningskriser kunna delas upp för varje fastighet på tappvarmvat- tenberedning och på uptwärmning.

Om tilldelningen av värmeenergi delas upp på det sätt som jag här har skisserat. skulle fastighetsägaren ändå vara ansvarig för att för- brukningen under en ransoneringsperiod inte överstiger den samman- lagda tilldelningen för uppvärmning och framställning av tappvarm— vatten. Skulle förbrukningen under en ransoneringsperiod trots allt överstiga den sammanlagda tilldelningen. bör det först konstateras om överförbrukningen är att hänföra till förbrukning av värmeenergi för uppvärmning eller för framställning av tappvarmvatten. Fastighets- ägaren skulle sedan med avseendepå uttag av överförbrttkningsavgift göras ansvarig endast för den överförbrukning som är att hänföra till förbrukning för uppvärmningsändamål. .Den här antydda metoden bör kunna användas i såväl t'järrvärmeuppvärmda som oljeeldade hyreshus.

Några remissinstanser har under hänvisning till överförbruknings- avgiftens karaktär av sanktion riktat kritik mot utredningens förslag att avgiften i vissa fall skulle kunna övervältras från fastighetsägare till. hyresgäster. De har särskilt pekat på att avgiften då kommer att drabba den sparsamme lika hårt som den slösaktige. De har också anfört att av- giften kommer att påföras alla i kollektivet oavsett om den enskilde för— brukaren har haft möjlighet att på något avgörande sätt påverka över-. förbrukningens storlek eller inte.. Samma invändningar har rests mot en ordning som skttlle innebära att-fastighetsägaren ensam svarade för överförbrukningsavgifter vid kollektivleveranser.

Jag delar remissinstansernas kritiska synpunkter på övervältringen. Med hänsyn härtill och dit det; som jag nyss=har visat, inte är nöd- vändigt för genomförandet av en- energiransonering att möjlighet till övervältring finns. anser jag inte att någon bestämmelse bör tas ini ransoneringslagen som gör det möjligt att vid kollektivleveranscr för- dela överförbrukningsavgifter på de slutliga förbrukarna. Tillämpnings- föreskrifter rörande överförbrukningsavgifter bör utformas så att det

• Sida 64
•  Original

lProp. ]977/78: 75 64

framgår att endast den som i väsentlig mån har kunnat påverka för- brukningen får åläggas att utge sådan avgift.

5.4.3 Avläsrringr- och uppgiftsskyldig/ze! m. m.

130 ransoneringssystem avseende ledningsbunden energi som finns för- beredda i dag förutsätter att förbrukningen kan mätas hos förbrukaren. Vid en ransoneringsperiods början och slut måste mätarna läsas av. Allmänna ransoneringslagen ger inte möjlighet att ålägga energileveran- törer att läsa av mätare hos energiförbrukare och att rapportera re- sultatet av utförd avläsning till myndighet. Inte heller finns bestämmel— ser som gör det möjligt att ålägga förbrukarna själva eller hyresvärdar och fastighets-Skötare att läsa av mätare och lämna uppgifter om resul- tatet av den gjorda avläsningen till myndighet. I de särskilda ransone- ringslagar som har stiftats, bl. a. under oljekrisen, fanns däremot sådana bestämmelse.—.

Utredningen har föreslagit bestämmelser som ger regeringen möjlig- het att ålägga "var och en att göra de mätaravläsningar som behövs samt lämna nödvändiga uppgifter. Bestämmelsen är generell, dvs. den gäller inte endast f"r .edningsbunden energi. Därigenom kan exempelvis en bensinstationsägare åläggas att läsa av mätarna på bensinpumparna. Vi- dare kompletteras bestämmelsen med regler som skall göra det möjligt för den som skall läsa av mätare att kunna fullfölja sitt äläggande. Bl. a. kan fastighetsägare tvingas att hålla låst mätarskåp tillgängligt. Utred— ningsförslaget innehåller vidare en tilläggsbestämmelse varigenom en— var kan åläggas att i övrigt vidtaga de åtgärder som behövs för regle— ringens genomförande.

Jag delar utredningens uppfattning att bestämmelserna i ransone- ringslagen om överförbrukningsavgift måste kompletteras med bestäm- melser om avläsnings- och uppgiftsskyldighet. Några remissinstanser har haft invändningar av praktisk natur mot bestämmelserna och pekat på att de kan vålla svårigheter för rationell fastighetsförvaltning lik- som att de kan vålla gamla, sjuka och synskadade särskilda besvär. Jag anser att farhågorna är överdrivna. Som vid all rättstillämpning krävs att myndigheterna tillämpar givna bestämmelser mcd omdöme.

I fråga om den av utredningen föreslagna tilläggsbcstämmelscn har Svea hovrätt ifrågasatt om bestämmelsen inte måste preciseras med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Enligt utredningen är ändamålet med bestämmelsen i första hand att-säkerställa att värmetaxering av och vissa tekniska installationsåtgärder i fastigheter Skall kunna genom- föras snabbt i ett krisläge innan åtgärder till följd av lagstiftning i ordi- när ordning har genomförts. Genom bl. a. lagen om kriskOppling m. m. (1976: 296) kommer vissa av de avsedda åtgärderna att genomföras inom en nära framtid. Behovet av den föreslagna regeln minskar där-

• Sida 65
•  Original

Prop. 1977/78: 75 65

vid. Med hänsyn härtill och till de rättssäkerhetsskäl som hovrätten 'har- anfört anser jag att tilläggsbestämmelsen bör utgå ur lagförslaget.

5.4.4. Avstängning

Den mest effektiva sanktionsförmen mot överförbrukning av lednings—' bunden energi är att stänga av förbrukaren från fortsatta leveranser. ' Sanktionsformen har funnits i de särskilda ransoneringslagarna:sedan 1940-talet. Allmänna ransoneringslagen innehåller inte några bestäm- melser om avstängning. Samma funktion fyller dock bestämmelsen om - att ransoneringsbevis kan återkallas" och att näringsidkare i vissa fall kan förbjudas att i sin rörelse saluhålla, överlåta eller använda viss förnö- denhet. '

Jag anser liksom utredningen att möjligheten till avstängning måste finnas, bl. a. vid upprepade ”återfall” i överförbrukning. I vissa fall kan dock avstängning vara en alltför drastisk åtgärd. Som alternativ till den- na bör myndigheterna enligt min "mening ha möjlighet att i vissa fall sätta ned tilldelningen under en följande ransoneringsperiod. En särbe— stämmelse om detta bör finnas i ransoneringslagen. .

Utredningen har förördat att beslut om avstängning skall fattas av de centrala regleringsmyndigheterna. En länsstyrelse har i sitt remissvar . påpekat att sådana beslut mycket väl lämpar sig för regionalt avgöran; de, i synnerhet mot bakgrund av att besluten ofta förutsätterförtrogen- het med lokala förhållanden. Jag delar denna uppfattning.

En del avstängningsärenden är emellertid av sådan karaktär att de lämpligen bör avgöras av central myndighet. Hit hör beslut i de fall då ' tilldelningen har bestämts av sådan myndighet. Det bör därför ankom- ma på regeringen att på grundval av de ransoneringssystem som ansva- ' riga myndigheter utarbetar närmare bestämma vilken ordning som bäst lämpar sig för varje ransoncringssystem.

5.5. Besvärsordningen

Beslut som annan myndighet-än allmän domstol fattar med stöd av den nuvarande ransoneringslagen kan överklagas i den ordning som gäller för talan mot myndighetens beslut i allmänhet. I några särskilt angivna fall skall talan dock föras hos kammarrätten. Besvärsordningen innebär att alla beslut, som inte skall överklagas hos kammarrätten, i princip kan föras upp under regeringens prövning.

Mot bakgrund av de administrativa svårigheter som mängden av be- svärsärcnden under oljekrisen föranledde har utredningen föreslagit att besvärsrätten begränsas till ett tvåinstanssystem med möjlighet för rege- - ringen att föreskriva att bcsvärsrätten i vissa fall helt skall bortfalla. Lagtekniskt bör lagförslaget utformas så att regeringen i varje kris.-

5 Riksdagen 1977/78. ] saml. Nr 75

• Sida 66
•  Original

Prop. 1977/78: 75 66

situation generellt skall föreskriva hur talan skall föras mot beslut i ran- soneringsärenden.

På grund av gjorda erfarenheter, vilka klart dokumenteras i de för ransoneringar ansvariga myndigheternas remissvar, finner även jag att besvärsrätten bör såvitt avser beslut av förvaltningsmyndighet kunna be- gränsas så att talan får föras hos endast en besvärsinstans.

Utredningens förslag att besvärsrätten skall kunna helt bortfalla kan jag inte biträda. De skäl för sitt förslag utredningen anför är att be- svärsrätt såvitt avser exempelvis tilldelning av drivmedel medför en så- dan stor mängd besvärsärenden under varje tilldelningsperiod att de ad- ministrativa problemen inte går att bemästra praktiskt samtidigt som ärendevolymen gör en meningsfull överprövning omöjlig även i ange- lägna fall. Mot dessa praktiska hänsyn måste dock vägas grundläggande rättssäkerhetssynpunkter. Jag finner vid en sådan avvägning/rättssäker- hetssynpunkterna väga tyngst.

I likhet med många av remissinstanserna anser jag att den inskränk- ning av besvärsrätten som redan ett tvåinstanssystem innebär bör fram- gå av ransoneringslagen. Genom en föreskrift härom i lagtexten'får också de för ransoneringar ansvariga myndigheterna vägledning för planläggningen av hur besvärsfrågorna i krislägen skall handläggas.

5.6. Särskild fråga om översyn av ransoneringssystem inom livsmedels-' området

Utredningen har särskilt behandlat frågan om ransonering på livs-' medelsområdet. I likhet med flertalet av de remissinstanser som har ytt- rat sig i frågan finner jag skäl tala för utredningens förslag att en sär- skild översyn bör göras av ransoneringssystemet inom detta område. Jag har redan i propositionen 19'76/77: 74 (bil. 2) uttalat den uppfatt- ningen att metoder och system för förbrukningsreglering även på andra försörjningsområden än energiområdet bör utvecklas och att detta ar- bete bör prioriteras högt. Det är uppenbart att i frågorna om ransone- ringsberedskapen på livsmedelsomrädet ingår många svåra ransone- ringstekniska problem och svåravvägda prioriteringar som kan kräva särskild översyn. Det ankommer på regeringen att ta ställning i denna fråga.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom handelsdepartementet upprättats förslag till 1. ransoneringslag, 2. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370), 3. lag om ändring i lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning,

• Sida 67
•  Original

Prop. 1977/78: 75 67

4. lag om ändring i oljekrislagen (1975: 197).

Det förslag som har upptagits under 2. har upprättats i samråd med chefen för budgetdepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 31.

7. Specialmotivering till framlagda lagförslag

Som redan har framgått av den allmänna motiveringen har regeringen tidigare överlämnat för lagrådets yttrande förslag till ny förfogandelag. Ransonerings- och förfogandelagarna har i stort samma syfte, nämligen att göra det möjligt för statsmakterna att i krissituationer tillgodose totalförsvarets och folkförsörjningens behov av förnödenheter. Därvid kompletterar de båda lagarna varandra. De kommer också att i stor ut- sträckning tillämpas av samma myndigheter. Med hänsyn härtill har förslagen till ransonerings- och förfogandelagar i lagtekniskt hänseende utformats så lika varandra som möjligt.

7.1. Förslaget till ransoneringslag

Kravet på effektiva regleringsätgärder i kristider för energiområdet har medfört att vissa bestämmelser i lagförslaget har utformats spe- ciellt för det området och är enbart tillämpliga inom det. Dessa special- bestämmelser saknar motsvarighet i allmänna ransoneringslagen.

Inledande bestämmelser (1—5 55 )

I detta avsnitt anges förutsättningarna för lagens tillämpning.

Konstruktionen av den nya lagen skiljer sig i viss män från den som används i allmänna ransoneringslagen. I 1 % sista stycket nyssnämnda lag föreskrivs att då de s. k. befogenhetsbestämmelserna (2—5 åå), varmed förstås de bestämmelser som regeringen får sätta i tillämp— ning i krissituationer och som anger vilka befogenheter riksdagen har delegerat till regeringen, är i tillämpning däremot svarande bestämmel— ser i 6—46 åå skall tillämpas. Sistnämnda bestämmelser, ofta benämn- da stödstadganden, vilka kompletterar och preciserar befogenhetsbe- stämmelserna, är alltså inte i tillämpning annat än om regeringen har satt befogenhetsbestämmelserna i tillämpning. Samma konstruktion finns i den nu gällande allmänna förfogandelagen. Utredningen har av vissa skäl behållit denna konstruktion. .

I det förslag till ny förfogandelag som regeringen har remitterat till lagrådet har en annan konstruktion valts. Denna innebär att stödstad- . gandena permanent är i tillämpning. Redan tidigare finns denna kon-

1 Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade til-l propositionen.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1977/78: 75 . 68

struktion inom bcredskapslagstiftningen, t.ex. i lagen (1973: 861) om lokal kristidsförvaltning. . "

Jag har inte funnit det vara-förenat med några nackdelar. att för ransoneringslagens vidkommande välja samma konstruktion som i det. remitterade förslaget till förfogandelag. Med hänsyn härtill och då det är av värde att samordna konstruktionen av beredskapslagarna har ran- soneringslagen såvitt nu är i fråga utformats på samma sätt som för- fogandelagen.

1 så

Paragrafen motsvarar 1 5 första stycket allmänna ransoneringslagen och 1 5 1 förslaget till ny förfogandelag. '

I paragrafen föreskrivs att befogenhetsbestämmelserna i 6—9 åå auto- matiskt skall träda' 1 tillämpning om riket kommer' 1 krig.

För beredskapslagstiftningen är det av vikt att fastställa när krig skall anses råda. Frågan ägnades stor uppmärksamhet under förarbetena till den nya regeringsformen. Föredragande departementschefen uttalade (prop. 1973: 90, s. 447) att han delade grundlagberedningens uppfatt- ning, att det inte vare sig i lag eller motivtext är möjligt att ange vilka slags handlingar eller händelser som skall anses innebära _att krigs- tillstånd inträder. Krig skall dock alltid anses föreligga om riket är helt eller delvis ockuperat." I sammanhanget kan anmärkas att rege— ringen enligt 15 å'beredskapskungörelsen (1960: 515) skall kungöra att krigstillstånd har inträtt. Det bör också anmärkas att enligt samma kungörelse beredskapslarm innebär — om inte regeringen annat be- stämmer — att allmänna ransoneringslagen träder i tillämpning. Det- samma bör självfallet gälla beträffande den nya ransoneringslagen. _

Av naturliga skäl kan det många gånger vara betydligt svårare att avgöra om riket är i krigsfara än om krigstillstånd skall anses råda. Endast vid en helhetsbedömning av den faresituation som landet har råkat in i kan fastläggas om hotet mot landet är så allvarligt att krigs- fara skall anses föreligga. Det finns alltså inga förutsättningar för att låta befogenhetsbestämmelserna börja tillämpas med automatik annat än i krigsfallet. Mot den bakgrunden anser jag — till skillnad från utred- ningen — att det ur systematisk synvinkel är lämpligare att skilja krigs-' farefallet från krigsfallet och sammanföra det förstnämnda med övriga krissituationer som tas upp i 2 5.

2 5

Paragrafen, som delvis motsvarar 1 5 andra och tredje styckena all- männa ransoneringslagen, innehåller bestämmelser för ransonerings- lagens tillämpning vid andra utomordentliga händelser än krig mot landet. De händelser som anges i 2 5 är krigsfara (första stycket 1) och försörjningssvårigheter till följd' av krig eller av krigsfarafsom riket har

• Sida 69
•  Original

Prop. 1977/78: 75 69

befunnit sig i, eller av annan utomordentlig händelse (första stycket 2). Tillämpningsområdct är såvitt avser sådan annan händelse — till skill— nad från vad som gäller enligt allmänna ransoneringslagen— inte in- skränkt till endast utom riket inträffade händelser. Paragrafen avser så- lunda såväl fredskris som inre kris. Beträffande innebörden av dessa be- grepp och av begreppet utomordentlig händelse får jag hänvisatill den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2). '

Enligt 2 % första stycket ankommer det på regeringen att sätta lagen i tillämpning i nu förevarande fall. I likhet med utredningen har jag ansett det nödvändigt att regeringen åläggs att precisera från vilken tidpunkt lagen är i tillämpning. Regeringen skall också ta ställning till i vilken utsträckning befogenhetsbestämmelserna skall träda i tillämp- ning. I detta syfte har det i allmänna ransoneringslagen använda uttryc- ' ket ”helt eller delvis" behållits i förevarande paragraf. Genom detta ut- _ tryck markeras att befogenhetsbestämmclserna inte skall sättas i tillämp- ning i vidare mån än vad som behövs' med hänsyn till försörjningssvå- righcterna. Om befogenhetsbestämmelserna sätts i tillämpning till följd av krigsfara bör det i likhet med vad som gäller i dag — och som också utredningen har föreslagit — inte föreligga något krav på att regeringen skall konstatera att brist redan har uppstått på försörjningsviktig vara. Det räcker med att regeringen konstaterar att läget är så extraordinärt att krigsfara föreligger. Vid sådant förhållande kan regeringen inte alltid ta någon ställning till försörjningssvårigheternas art och omfattning. Regeringen torde därför i en krigsfaresituation förordna att befogenhets- bestämmelserna i sin helhet skall tillämpas.

Den bristsituation, som skall ha uppkommit" för attbefogenhctsbestäm— melserna skall få sättas i tillämpning enligt2 åförsta stycket 2, skall avse förnödenhet som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen. Beträffande begreppet förnödenhet, som inte har fått någon legal defini- tion i nu gällande beredskapsförfattningar, avses ingen ändring'm'ot vad det nu i dag anses omfatta. Till förnödenheter räknas sålunda förutom ' lösöre, vari dock pengar eller andra betalningsmedel inte ingår, elektrisk ' kraft och annan energiJEnligt ett uttalande i förarbetena till allmänna ransoneringslagen och allmänna förfogandelagen (prop. '1954: 20, s. 147f. ) är i dessa lagar'fast egendom inte att hänföra till förnödenhet. Då det gäller begreppet totalförsvaret kan hänvisas till propositionen (1975: 75) angående försvarets fortsatta inriktning m.m. (s. 108 och 123). Totalförsvaret inbegriper. —— vid sidan av försvarsmakten och civil- försvaret m. m. — det ekonomiska försvaret. _ ' .

Det ekonomiska försvaret skall enligt sistnämnda proposition med- . verka till att trygga försörjningen med förnödenheter och tjänster om vårt land blir hänvisat till egna resurser på grund av konflikter 1 Vår om? värld. Som exempel på vad som hör till det ekonomiska förSvaret nämns i propositionen livsmedelsförsörjningen, industriproduktionen, energiför-

• Sida 70
•  Original

Prop. 1977/78: 75 70

sörjningen och transporterna. Då den nya ransoneringslagen skall kun- na tillämpas vid alla slag av utomordentliga händelser, bl. a. inre kris, har folkförsörjningen ansetts böra uttryckligen nämnas vid sidan av totalförsvaret.

Enligt paragrafens andra stycke 2 skall föreskrift som meddelas enligt. första stycket avse viss tid, högst ett år. Detsamma föreskrivs i dag i allmänna ransoneringslagen för motsvarande fall.

3 5

I denna paragraf ges bestämmelser om underställning. Bestämmelser- na ansluter sig till vad som i allmänhet gäller inom beredskapslagstift- ningen. De har utformats i överensstämmelse med motsvarande före- skrifter i oljekrislagen och i det till lagrådet remitterade förslaget till ny förfogandelag. Riksdagens godkännande av den underställda före— skriften är inte bundet till viss form (jfr. prop. 1973: 90 med förslag till ny regeringsform och nyriksdagsordning, m. m., s. 309).

Tiden för underställning räknas från dagen för det regeringssamman— träde då föreskrift om tillämpning av 6—9 åå beslutas (se prop. 1973: 90, s. 328).

4 5

Som har framgått av den allmänna motiveringen anser jag att det ligger i sakens natur att tillämpningen av ransoneringslagen skall upp— höra så snart den förutsättning — krig eller krigsfara — som har föran- lett lagens tillämpning inte längre föreligger. Enligt såväl allmänna ran- soneringslagen som utredningsförslaget skall regeringen innan närmast följande riksmöte avslutas fatta beslut-om att lagen ej skall tillämpas längre. Enligt min mening stämmer en sådan föreskrift mindre väl överens med nyss angiven ståndpunkt, enär beslutet om upphörande av lagens tillämpning med en sådan regel kan uppskjutas onödigt länge.- Det är dock knappast praktiskt möjligt att låta tillämpningen upphöra automatiskt. I denna paragraf anges därför att regeringen skall före— skriva att tillämpningen av 6—9 åå skall upphöra om krig eller krigs- fara inte längre råder. Om försörjningssvårigheterna kvarstår till följd av kriget eller krigsfaran, får regeringen besluta om lagens tillämp- ning på grund av denna förutsättning (2 .å första stycket 2). Härvid måste regeringen ta ställning till i vilken utsträckning— helt eller delvis — befogenhetsbestämmelserna i 6—9 åå skall tillämpas. Beslutet om fortsatt tillämpning av befogenhetsbestämmelserna med stöd av 2 å första stycket 2 måste även i detta fall underställas riksdagen enligt 3 å. Enligt 2 5 tredje stycket skall föreskrift om tillämpning av lagen enligt 2 å första stycket 2 avse viss tid, högst ett år varje gång. Något särskilt förordnande rörande slutpunkten för tillämpningen behövs så— lunda inte i nu förevarande fall.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1977/78: 75 71

Av paragrafen följer att regleringar som har grundats på 6—9 åå skall avvecklas när dessa paragrafer inte längre skall tillämpas.

Jag vill i detta sammanhang peka på att riksdagen enligt 8 kap. 14 å regeringsformen alltid har möjlighet att ingripa även om beslutanderätt har delegerats till regeringen. Skulle delade meningar uppkomma mellan riksdagen och regering t. ex. om tidpunkten när lagen skall upphöra att tillämpas kan riksdagen med stöd av detta lagrum genom lag med- dela föreskrifter om ransoneringens upphävande. I prop. 1973: 90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning, m.m. (s. 210) underströk föredraganden att riksdagen skall ha full frihet att på eget initiativ besluta föreskrifter inom hela normgivningsområdet.

5 5

Denna paragraf innehåller i första stycket allmänna regler om skydd för den vars rätt berörs av föreskrifter och beslut på ransoneringslagens område. Första stycket motsvarar 1 å femte stycket allmänna ransone- ringslagen.

Genom att bestämmelser om förfogande har tagits in i ransonerings- lagen har i andra stycket en särskild skyddsregel tagits in för närings- idkare som berörs av förfogande. Regeln innebär att 'förfogandeinte utan tvingande skäl får meddelas i fråga om förnödenhet som närings- idkaren oundgängligen behöver för sin näring. Härutöver gäller givetvis vid förfogande den allmänna skyddsregeln i 5 å första stycket. Beträf- fande innebörden av begreppet näringsidkare får jag hänvisa till vad som sägs under 13 å.

Reglering av handel m. 111. (6—9 55)

6—9 åå innehåller de 5. k. befogenhetsbestämmelscrna, vilka endast kan komma i tillämpning med stöd av bestämmelserna i 1 eller 2 å. Jag vill peka på möjligheten att riksdagen i särskild lag kan förordna om ransoneringslagens tillämpning för det fall att försörjningssvårigheter har uppkommit till följd av någon händelse som inte omfattas av de i 1 eller 2 å upptagna situationerna.

659

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar i sak bestämmelserna i 2 å allmänna ransoneringslagen och 7 å i utredningens lagförslag. De föreslagna ändringarna är av redaktionell natur.

Föreskrifter som meddelas med stöd av 6 å första och andra styc- kena kan avse alla och envar. Jag vill särskilt framhålla att detta inne- bär att ransoneringsföreskrifter därför. även kan omfatta stat, kommun och landsting. Erfarenheterna från oljekrisen 1973—1974 visar att det

• Sida 72
•  Original

Prop. 1977/78: 75 - 72

från ransoneringspsykologisk synpunkt är av vikt att statliga förvalt- ningar m. fl. inte annat än i speciella fall undantas från regleringar.

75

Paragrafen innehåller bestämmelser om auktorisation av t.ex. till- verkare eller försäljare av bristvaror. Bestämmelserna anses vara av stor betydelse för genomförandet av ransoneringar och andra regleringar. Jag vill emellertid i likhet med'utredningen peka på" att auktorisation i de flesta fall innebär konkurrensbegränsning. I allvarliga krissituatio- ner måste de negativa konsekvenser som denna kan medföra accepteras. Om ransoneringslagen sätts i tillämpning vid fredskrisoeh inre kris är det enligt min mening av särskilt stor vikt att auktorisationen inte ges en sådan utformning att den onödigtvis snedvrider konkurrensförhållan- dena inom näringslivet. Jag vill också understryka att de för plane- ringen ansvariga myndigheterna givetvis måste se till att förberedelser av auktorisation för kristid inte görs på sådant sätt att de inverkar på . konkurrensförhållandena i normala tider. '

Bestämmelser om auktorisation finns f.n. i 3 å allmänna ransone— ringslagen. De är uppdelade på två stycken varav det första avser auk- torisation för kontroll över efterlevnaden av regleringsbestämmelser. Det andra stycket avser att göra auktorisation möjlig i hushållnings- syfte. Av praktiska skäl har-första stycket i 3 å delats upp i två punkter varvid punkt 2 täcker punkt 1. Tanken bakom denna konstruktion har varit att om i ett visst läge-en så vidsträckt fullmakt som innefattas i ' punkt 2 inte behövs, en begränsad-fullmakt enligt punkt 1 skall kunna ges.

Utredningen, som i 8 5 har tagit in bestämmelser om auktorisation, har behållit uppdelningen av paragrafen i två stycken med avseende på kontroll— resp. hushållningssyfte. Däremot har uppdelningen i två olika punkter slopats då uppdelningen inte har ansetts nödvändig-. Jag delar utredningens uppfattning i den delen. Jag har dock gått ett steg - längre och utformat paragrafen så att kontroll— resp. hushållningssyftet ' har tillgodosetts i en oeh'samma bestämmelse. Därmed uppnås en för- enkling av lagtexten. Möjligheten till auktorisation för hushållningsända- mål blir visserligen därigenom något större än vad som är fallet enligt allmänna ransoneringslagen och utredningens förslag. Avsikten är dock fortfarande att bestämmelserna om auktorisation skall tillämpas restrik- tivt och först då det är nödvändigt för hushållning eller kontroll. Jag vill också understryka att det inte är meningen att regeringen med stöd av paragrafen skall besluta om auktorisation i särskilt fall. Det avses att regeringen genom förordning beslutar normföreskrifter, som sedan rege-- ringen eller myndighet som regeringen bestämmer, skall tillämpa.

Utan särskild bestämmelse 'bör anses gälla att tillstånd kan förenas med villkor. ' ' '

• Sida 73
•  Original

Prop. 1977/78: 75 73

Särskilda avgifter (8—11 55 )

Bestämmelserna i 8—11-åå motsvarar i'huvudsak 10—11 och ]3— - 14 åå i utredningens förslag. Motsvarande bestämmelser finns redan i dag i 4—7 åå allmänna ransoneringslagen. I 11 å andra stycket i före- varande förslag har dock gjorts ett tillägg. Detta är föranlett av rege- ringsformens bestämmelser rörande delegation av normgivningsmakt från riksdagen till regeringen. ' '

8 9'

Paragrafen överensstämmer i sak med 4 å allmänna ransonerings- lagen och innehåller befogenhetsbestämmelser om clearing, som för tillämpningen är knutna till bestämmelserna i 1 och 2 åå. Däremot föreligger inte någon koppling till bestämmelserna om reglering av handel i 6 å. Clearing kan därför införas oberoende av om någon reglering har påbjudits.

9 5

Bestämmelserna i paragrafen motsvarar i-sak 5- 5 allmänna ransoneä ringslagcn. De kommer i tillämpning med stöd av 1 och 2 åå. I likhet med vad som gäller clearing är bestämmelserna inte kopplade till be- stämmelserna om reglering i 6 å, varför paragrafen kan tillämpas utan att någon reglering har genomförts.

Under kristider har prisnivån på världsmarknaden en benägenhet att ' stiga. Är exporten fri och den svenska prisnivån lägre än världsmarkna- dens kan följden bli att försörjningsviktiga varor exporteras. En brist- situation kan då uppstå eller förvärras. En sådan utveckling kan hindras . på olika sätt bl. a. med en' _avgift som anknyts till utförsel av bristvaror. I sådant syfte användes avgifter i..viss utsträckning .Under andra världs- kriget och tiden därefter. ' ' .

Prisutjämningsavgiften i förevarande paragraf är. ettfsådant självstän- digt ransoneringsinstrument som uteslutande tjänar försörjningspolit—iska '- syften. Till skillnad från vad som gäller rörande' clearing saknar .all- männa ransoneringslagen bestämmelser söm säkerställer att erlagda. prisutjämningsavgifter återförs till den näringsgren som berörs av- 'av- giftsuttaget. En sådan' bestämmelse är emellertid nödvändig b1.'a. med hänsyn till regeringsformens bestämmelser om delegation av norm- givningsmakt. Jag har därför i 11 å andra stycket tagit in bestämr'nel-_ ' ser om att erlagda avgifter skall fonderas och att fondme'dlen 'skall' tillföras näringsgren som har berörts av föreskrift om avgift. ' Jordbruksnämnden har'i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte termen prisutjämningsavgift bör ersättas. mednågon annant. ex. exportavgift. Som skäl härför anger nämnden att prisu'tjämning i dag används i en annan betydelse inom jordbruksregleringen samt att exportavgift är en mer adekvat benämning då avgiften i första hand tar sikte på att för-

• Sida 74
•  Original

Prop. 1977/78: 75 74

hindra export. Med hänsyn till att beteckningen prisutjämningsavgift finns i allmänna ransoneringslagen och är ett inarbetat begrepp i ran- soneringssammanhang anser jag dock övervägande skäl tala för att be- hålla den.

105

Enligt paragrafen får regeringen meddela föreskrifter om restitution av och befrielse från de särskilda avgifterna. Motsvarande bestämmelse finns i 7 å allmänna ransoneringslagen.

115

Enligt allmänna ransoneringslagen (6 å) skall regeringen och riksda- gen gemensamt besluta om användningen av 'överskottsmedel-vid clea- ring. Med hänsyn till regeringsformens bestämmelser om normgivnings- maktens fördelning mellan regering och riksdag och då utrymme sak- ' nas för gemensamma beslut anges i förevarande paragrafs första stycke att riksdagen ensam skall besluta om användningen.

Beträffande paragrafens andra stycke hänvisas till vad som har an— förts vid 9 å. ' '

Inlösen 12 5

Paragrafen innehåller bestämmelser om inlösen. Bestämmelserna mot- svarar i huvudsak 8 och 9 åå allmänna ransoneringslagen samt 5 å i utredningens förslag.

Utredningen utgick vid utformningen av sitt förslag till bestämmelser om inlösen från att ersättning för inlöst vara primärt skulle utgå av statsmedel även i de fall varan inlöses för annans räkning än statens.' Utredningen valde denna utformning efter mönster från 1967 års rekvi-' sitions- och förfogandeutredning som i sitt förslag till ny förfogandelag upptog en bestämmelse av innebörd att ersättning vid förfogande skulle utgå av statsmedel. Till följd härav avfattades utredningens förslag så att beslut om inlösen skulle innebära att staten ålades att lösa in för- nödenheten för statens eller annans räkning. '

Emellertid har ersättningsbestämmelserna utformats på annat sätt i det förslag till förfogandelag som har remitterats till lagrådet. Då ersätt—' ningsreglerna i förfogandelagen och ransoneringslagen så långt det är möjligt bör vara lika har ersättningsreglerna i'ransoneringslagen— vilket jag återkommer till under 18—24 åå —— anpassats till de förra. Av samma skäl har förevarande paragraf också utformats så att det inte är staten som skall åläggas att lösa in förnödenheter då 'inlösen sker för annans räkning än statens. Inlösen för annans räkning kan inte ske annat än med dennes samtycke. Någon uttrycklig regel härom har inte ansetts nödvändig.

• Sida 75
•  Original

Prop. 1977/78: 75 75

Paragrafens första stycke reglerar formerna för ansökan om inlösen. I andra stycket anges de rättsverkningar en ansökan om inlösen kan få.

Bestämmelser om ersättning vid inlösen finns i 18 å. Av lagtexten framgår att det inte föreligger någon ovillkorlig rätt för medborgarna att få förråd av förnödenheter inlösta. En grundförutsätt- ning för att inlösen skall få ske är att reglering enligt 6 eller 7 å har igångsatts och att regleringen har tillkommit till följd av brist eller be- farad brist på förnödenheten (12 å första stycket). Är dessa förutsätt- ningar uppfyllda och har i fall, då inlösen inte sker, regleringsföreskrift begränsat ägarens möjlighet att själv tillgodogöra sig förnödenhetens värde och har föreskriften för ägaren medfört men, som ej är ringa, skall bestämmas att ägaren får disponera över förnödenheten utan hin- der av gällande ransoneringsföreskrifter (12 å andra stycket).

Om en reglering skulle avslutas sedan beslut om inlösen har med- delats, bör inlösenförfarandet fortgå. Skulle förnödenhetens ägare ej önska fullfölja sin ansökan om inlösen, bör dock intet hindra att in- lösenförfarandet avbryts.

Förfogande (13—16 55)

I den allmänna motiveringen har skälen redovisats för att vissa be- stämmelser om förfogande har tagits in i ransoneringslagen. Av den allmänna motiveringen framgår också varför förfogandebestämmelserna i ransoneringslagen har utformats så att regeringen inte ges möjlighet att meddela generella-föreskrifter om förfogande. Bestämmelserna ger i stället regeringen eller "myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att förfoga över egendom i visst särskilt fall.

I detta avsnitt finns bestämmelser om innebörden av förfogande och dispositionsförbud. Vidare finns bestämmelser som preciserar den en- skildes rättsställning m.m. Frågor rörande ersättning upptas dock i ett senare avsnitt (19—24 åå).

135

Trots att paragrafen till skillnad från befogenhetsbestämmelserna (6—9 åå) alltid — och inte endast i krissituationer — är i tillämpning ger den inte regeringen möjlighet att förfoga över egendom annat än i sådana situationer. För att förfogande skall få ske krävs sålunda enligt ingressen till paragrafen inte endast att 6 å är i tillämpning utan även att förfogande är oundgängligen nödvändigt för att reglering en- ligt 6 å skall kunna genomföras. Med uttrycket oundgängligen nödvän— digt markeras att förfogande får ske först när andra rimliga utvägar inte längre står till buds. Av ingressen framgår vidare att beslut om för- fogande får ske för statens eller annans räkning.

Bestämmelserna i paragrafen har i övrigt utformats efter mönster från det remitterade förslaget till ny förfogandelag. Hänsyn har också

• Sida 76
•  Original

Prop. 1977/78: 75 76

tagits till utformningen av 'förfogandebestämmelserna i oljekrislagen- (1975: 197). Punkterna 1—4 i denna paragraf motsvarar i princip 5 å 1 och 3—5 i förslaget till förfogandelag. —Till skillnad mot vad som före- slås gälla enligt sistnämnda förslag kan förfogandeåtgärd enligt ranso- neringslagen endast riktas mot näringsidkare.

Begreppet näringsidkare skall här i likhet med vad som'gäller enligt näringsrättslig lagstiftning fattas i vidsträckt bemärkelse; jfr bl. a. ko'n- sumentköplagen (1974: 887) och bokföringslagen(1976: 195); Värje fysisk person eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art faller under paragrafens tillämpningsområde.

Förfogande enligt punkten 1 innebär att näringsidkare, som 'i sin rörelse äger förnödenhet som omfattas av reglering skall kunna åläggas att avstå förnödenheten med äganderätt till staten eller annan. Med hänsyn till att någon bestämmelse om' förfogande med nyttjanderätt inte finns i ransoneringslagen har det. inte ansetts nödvändigt att särskilt ' markera att avståendet 'enligt denna punkt sker med äganderätt.

I punkten 2 anges att näringsidkare som i sin rörelse äger eller inne- har fastighet, gruva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning, transportmedel, arbetsmaskin eller liknande skall utöva verksamhet för ' eller på annat sätt medverka till framställning av förnödenhet,' som omfattas av reglering enligt 6 å. Punkten motsvaras av 5 å första stycket 3 i det remitterade förslaget till förfogandelag. En' likartad bestämmelse finns i 3 å oljekrislagen. Det utmärkande för. förfogande 'som avses-i ' denna bestämmelse är att det inte är förnödenheten eller egendomen i sig själv som är av primärt intresse utan sättet att använda den. Är exempelvis råolja underkastad någon form av reglering enligt 6 å kan regeringen ålägga ett oljeföretag 'att fortsätta att raffinera olj'a om företaget exempelvis i avvaktan på bättre tider avbryter raffineringen.

Den nu ifrågavarande bestämmelsen i ransoneringslagen är inte så vidsträckt som motsvarande bestämmelse i förslaget till förfogandelag. ' Genom att föreskriva att förfogandet över angiven egendom endast får ske om den verksamhet som förfogandet avser faller inom ramen för näringsidkarens normala 'verksamhet har en' markering gjorts av att näringsidkaren inte kan tvingas att frambringa eller tillverka produkter " som ligger utanför hans normala produktsortiment även om 'det skulle finnas tekniska förutsättningar härför. Med uttrycket ”Vanliga verksam- het” avses den verksamhet som bedrivs då kris ej råder. Enligt förfo- gandelagen kan ägare eller innehavare av en anläggning tvingas till-' verka andra produkter än han nörmalt gör.

I punkten -, som motsvaras av punkten 4 i 5 å förslaget till förfo- gandelag, återfinns en skyldighet som redan i dag följer av såväl all— männa förfogandelagen som oljekrislagen, nämligen skyldighet för ägare eller innehavare av lagringsanläggning att förvara 'eg'e'ndOm. '

Punkten 4 motsvarar punkten 5 i det remitterade förslaget till för-

• Sida 77
•  Original

Prop. 1977/78: 75 77

fogandelag och innebär att näringsidkare som i sin rörelse har transport— medel får åläggas att ombesörja transporter.

I punkterna 3 och 4 finns inte den stränga regel som finns 1 punkten 2 att verksamheten skall ske inom ramen för hans vanliga verksam- het”. Föreskrifterna motsvarar därvid vad som' föreslås gälla för för- fogande enligt förslaget till förfogandelag. Självfallet får föreskriften i punkten 4 dock inte tillämpas så att ägare tvingas att utföra trans- . porter som ligger utanför transportmedlets naturliga och tekniska förut— Sättningar. Detta får anses följa av regeln i 5 å första stycket som säger att vid tillämpning av ransoneringslagen eller med stöd av lagen med- delade föreskrifter skall tillses att den vars rätt beröres inte lider större förfång än vad som är nödvändigt. Ett åkeriförctag kan exempelvis inte åläggas att utföra sådana transporter som kräver att fordonen byggs om. Däremot bör vid exempelvis en drivmedelsransonering ett busstra- fikföretag i en landsortskommun kunna åläggas att ombesörja transpor— ter i en storstadsregion.

Av 5 å andra stycket förslaget till förfogandelag framgår att den vars egendom har tagits i anspråk inte får överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller förflytta egendomen. Bestämmelsen motsvarar 10lå första stycket allmänna förfogandelagen. Det har för ransoneringslagens vidkommande bedömts inte vara nödvändigt att införa motsvarande be— stämmelse. Om någon vidtar en sådan åtgärd som här-avses försätter han sig sannolikt i den situationen att han inte kan fullgöra vad han har ålagts varvid straffansvar inträder. Det bör också påpekas att för- fogande enligt ransoneringslagen endast kan ske i särskilt fall. Vid normföreskrifter om förfogande torde däremot en sådan bestämmelse som den i 5 å andra stycket förslaget till förfogandelag vara nöd- vändig.

145

Denna paragraf, som i stort motsvarar 4 å i oljekrislagen, innehåller bestämmelser om förbud för ägare eller innehavare av egendom att disponera över egendomen i avvaktan på beslut om förfogande enligt ' 13 å. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 6 å i förslaget till förfogandelag. Som beteckning på för- bud av det här slaget har valts dispositionsförbud i stället för den nu- varande termen förfogandeförbud.

I paragrafens andra stycke har — efter förebild från förslaget till förfogandelag —— en föreskrift tagits in om att dispositionsförbud skall upphöra att gälla inom en månad från 'det beslutet meddelades, om ej beslut om förfogande dessförinnan har meddelats och blivit gällande mot ägaren eller innehavaren. Enligt 16 å blir beslut om förfogande gällande mot ägaren eller innehavaren, när han har fått del' av beslutet. Tiden för dispositionsförbud kan förlängas med-högst en månad.

• Sida 78
•  Original

Prop. 1977/78: 75 78

15 så

Paragrafens första stycke innehåller allmänna bestämmelser om skyl- dighet för ägare eller innehavare av egendom som avses med beslut om förfogande eller dispositionsförbud att vårda egendomen. Paragrafens syfte är att säkerställa att förfogandet inte omintetgörs genom exempel- vis vanvård. I begreppet vårda ligger även skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att upplägga och förvara den på lämpligt sätt. Vidare föreskrivs i stycket skyldighet för ägaren eller innehavaren att avlämna förnödenhet på tid och plats som fastställs av den som har meddelat beslut om förfogande beträffande förnödenheten eller av myn- dighet som regeringen bestämmer. Att annan myndighet än den som beslutar om förfogandet bestämmer när och var avlämnande skall ske kommer i första hand i fråga, när regeringen meddelar förfogandebeslut. Motsvarande regler har tagits in i 13 å i förslaget till förfogandelag. I sina huvuddrag motsvarande bestämmelser finns i 14 och 15 åå' all- männa förfogandelagen och i 5 å oljekrislagen. '

Den som skall fullgöra skyldighet enligt första stycket men som inte kan göra det på ett tillfredsställande sätt anvisas i andra stycket att utan dröjsmål anmäla detta till den myndighet som har meddelat be- slutet eller bestämmelse om fullgörande av det.

Enligt tredje stycket åläggs polismyndighet att ge den handräckning som behövs om näringsidkare underlåter att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla egendom som omfattas av beslut om förfogande.'En mot- svarighet till denna regel finns i 56 å i förslaget till förfogandelag. Där- emot har det inte ansetts behövligt att i ransoneringslagen ta in en mot- ' svarighet till bestämmelsen i förfogandelagen av innebörd att den myn- dighet som har utövat förfoganderätten i vissa situationer själv får verkställa beslutet. Förfogande med stöd av ransoneringslagen avses ske i andra och mindre pressande situationer än de som avses i förfo- gandelagen.

165

I denna paragraf föreskrivs i första stycket att beslut om förfogande och dispositionsförbud blir gällande mot näringsidkare som avses med beslutet, när han har fått del av beslutet.

Vad som skall förstås med att någon har ”fått del av beslutet” får bestämmas i enlighet med vad som i allmänhet gäller inom tillämpnings- området för förvaltningslagen(1971: 290, ändrad senast 1975: 672). Med ordet ”beslut” avses i förevarande sammanhang således inte en fullständig expedition med besvärshänvisning utan ordet används för att beteckna det sakliga innehållet i'beslutet. För att vederbörande skall anses ha fått del av beslutet gäller normalt, när delgivning enligt delgiv- ningslagen (1970: 428, ändrad 1972: 725) inte har skett, att beslutet skall ha skriftligen kommit honom tillhanda genom försorg av den som har meddelat det.

• Sida 79
•  Original

Prop. 1977/78: 75 79

Efter mönster från förslaget till förfogandelag (15 å) finnsi andra stycket en bestämmelse av innebörd att förnödenhet, som näringsidkare skall avstå till annan enligt 13 å 1 eller framställa för annans räkning enligt 13 å 2, övergår i dennes ägo när den avlämnas eller på annat sätt kommer i hans besittning. Att 13 å 2 särskilt tas upp i denna para—. graf beror på att även om förfogandet enligt 13 å 2 endast kan avse produktionsåläggande etc. med avseende på viss egendom förfogandet kan resultera i att förnödenheter skapas som skall övergå i annans ägo. Med annan avses i denna paragraf även staten.

175

Denna paragraf innehåller besvärsbestämmelser med avseende på för- fogande och dispositionsförbud.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.5) förordat att besvärs- rätten såvitt avser beslut av förvaltningsmyndigheter begränsas till ett tvåinstanssystem. I förevarande paragraf genomförs den principen på så sätt att det föreskrivs att talan mot'beslut om förfogande och disposi- tionsförbud som har meddelats av annan myndighetän regeringen får föras hos regeringen genom besvär. I fråga om besvärstid m. m. gäller 12 å förvaltningslagen.

Kravet på skyndsamhet i verkställigheten av beslut om förfogande och dispositionsförbud tillgodoses genom en bestämmelse i 53' å att förvaltningsmyndighets beslut vid tillämpning av ransoneringslagen län- der -— med visst undantag — till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om inte annat föreskrivs i beslutet. Självfallet kan även rege- ringens beslut verkställas genast.

Ersättning (18—24 åå)

Enligt regeringsformen skall varje medborgare vara tillförsäkrad er- sättning enligt grunder som bestäms i lag om hans egendom tas i an- språk genom expropriation eller annat sådant förfogande (2 kap. 18 å). I detta avsnitt av ransoneringslagen fastläggs rätten till ersättning vid inlösen, förfogande och dispositionsförbud. Utredningens förslag inne- har att bestämmelserna om ersättning m.m. i förfogandelagen skulle göras tillämpliga även på förfogande enligt ransoneringslagen. I före- varande förslag till ransoneringslag har vissa ersättningsregler tagits in i lagen medan hänvisningar har gjorts beträffande andra ersättnings— regler till den nya förfogandelagens bestämmelser. Anledningen härtill är de svårigheter som skillnaderna i utformningen av de båda lagarnas förfogandebestämmelser har medfört för möjligheterna att generellt hänvisa till förfogandelagen.

185

Paragrafen motsvarar 16 å i utredningens förslag. Bestämmelserna har i sakligt hän-seende endast flyttats över från allmänna ransonerings-

• Sida 80
•  Original

Prop. 1977/78: 75 . _ 80

lagen (10 å). I andra meningen har hänvisningen till ersättningsbe'stäm- melserna i förfogandelagen behållits trots att särskilda ersättningsbe- stämmelser nu tas in i ransoneringslagen. Anledningen härtill är att be- stämmelser om ersättning enligt taxa saknas i ransoneringslagen. Sådana bestämmelser finns däremot i förfogandelagen. För att ersättning vid inlösen inte skall sättas högre än vad som skulle ha utgått om myndig- heterna i stället beslutat om förfogande över.egendom för vilken taxa gäller görs hänvisningen till förfogandelagen.

Genom att överföra ersättningsbestämmelserna rörande inlösen i sak— ligt hänseende oförändrade från allmänna ransoneringslagen till den nya ransoneringslagen har jag önskat markera att jag inte har avsett att åstadkomma någon utvidgad ersättningsrätt mot vad tidigare har gällt. Regelmässigt skall alltså utebliven företagarvinst inte ersättas vid in- lösen. Såsom har angivits i prop. 1954: 20 med förslag till allmän för- fogandelag m.m. (s. 117) bör vid inlösen ersättningen inte bestämmas till högre belopp än som motsvarar de verkliga kostnaderna. Genom en sådan ersättningsregel uppmuntras inte ägare av ransonerade varor att försöka bli av med dem genom att få dem inlösta. Tvärtom kommer ' det att ligga i ägarnas intresse att själva söka avsätta eller använda sina lager för att inte gå miste om sin vinst. Härigenom minskas avsevärt risken för att staten plötsligt skulle försättas i det läget att behöva an- tingen inlösa stora varupartier eller helt eller delvis häva en redan på- bjuden ransonering.

195

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om ersättning då ' förnödenhet avstås till staten eller annan enligt 13 å 1 (förfogande med äganderätt). En motsvarande bestämmelse finns i allmänna förfogande- lagen och i det remitterade förslaget till ny förfogandelag (29 å).

I specialmotiveringen till 29 å i förslaget till ny förfogandelag har utförligt angivits grunderna för hur ersättningen enligt den paragrafen skall beräknas. Då ingen skillnad är avsedd att föreligga vid ersätt- ningens beräknande enligt sistnämnda paragrafoch nu förevarande paragraf återges här avsnittet rörande de angivna beräkningsgrundcrna i sin helhet. '

”Paragrafen innebär att ersättning för egendom som avstås utgår med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid framställning eller återanskaffning' av sådan egendom. En måttstock vid bedömningen av ersättningsfrågan'bör i princip vara vilka kostnader som skulle uppstå i ett företag som har nått en rimlig grad av rationali- sering. I kostnaderna vid framställning av egendom ingår utgifter för råvaror, ersättning åt anställda för deras arbetsinsats, avskrivning på byggnader och inventarier, allmänna förvaltningskostnader och andra omkostnader. I ”nödvändiga kostnader” ingår också'ersättning för före-

• Sida 81
•  Original

Prop. 1977/78: 75 81

tagarens egen arbetsinsats-samt förräntning av det av företagaren in- vesterade kapitalet. Vad som i dagligt tal benämns företagarvinst eller handelsvinst ersätts däremot inte särskilt utan förs under förräntnings— posten, som inbegriper ersättning bl.a. för den risk företagaren står. Härjämte bör betonas att, eftersom utgående ersättningar omfattar en- dast nödvändiga kostnader, gottgörelse inte utgår för indirekta skador eller förluster. Skulle t. ex. en förfogandeåtgärd medföra att en fabriks- ägare måstc inskränka driften, kan han inte i denna ordning erhålla vederlag för den förlust som därigenom kan tillfogas honom. Till in- direkta kostnader är också att hänföra utgifter som beror på att ingångna avtal inte kan uppfyllas.

De nödvändiga kostnaderna bör beräknas med ledning av återanskaff— . ningsvärdeprincipen. En varas återanskaffningsvärde motsvarar — un- der hänsynstagande till slitage och dylikt — nyanskaffningsvärdet eller med andra ord vad det skulle kosta den, mot vilken förfogandeåtgärden är riktad, att anskaffa samma slags vara inom rimlig tid. Principen måste dock, i de fall då varan icke kan återanskaffas, tillämpas med en viss försiktighet. Skulle det sålunda med hänsyn till den allmänna pris- utvecklingen framstå som obilligt att använda återanskaffningsvärdet vid den tidpunkt, när varan senast har återanskaffats, bör ersättningen bestämmas till vad som prövas skäligt.

Förfogandelagen' är avsedd att tillämpas under speciella förhållanden. Det kan då förutsättas att statsmakterna ingriper i samhällslivet i en helt annan utsträckning än under normala förhållanden. Bl. a. får man räkna med prisregleringar för att förhindra obillig prisbildning' till följd av knapphet på varor. Inte minst kommer regleringarna att gälla egen- dom som omfattas av tvångsmässiga förfoganden. Den samordning som sålunda sker mellan prissättningen enligt förfogandelagen och prissätt- ningen enligt prisregleringslagstiftningen innebär att den ersättning som utgår enligt förfogandelagen sammanfaller med det pris som kunde ha erhållits vid en frivillig försäljning. Med den utgångspunkten kan man säga att ersättningsreglerna innebär att full ersättning utgår vid förfo- ganden enligt lagen.”

Enligt paragrafens andra stycke skall ersättning utgå till närings- idkare som har ålagts att utöva verksamhet enligt 13 å 2—4. Motsva- rande ersättningsbestämmelse finns' 1 31å förslaget till ny förfogande- lag.

Den verksamhet som utövas enligt 13 å 2—4 inbegriper vad som brukar kallas produktions-, lagrings- och transportålägganden. Vad som har sagts om nödvändiga kostnader vid förfogande med äganderätt gäl- ler i tillämpliga delar även beträffande ersättning för sådana ålägganden. Som tidigare har angivits bör måttstocken vid bestämmande av nödvän- diga kostnader i princip vara kostnaderna hos ett rationellt arbetande företag. I de fall som avses i 13 å 2—4 bör dock nödvändiga kostnader

• Sida 82
•  Original

Prop. 1977/78: 75 82

ersättas också i den mån de överstiger kostnaderna hos ett'rationcllt' arbetande företag. NäringSidkaren är ju i dessa fall genom förfogandet tvingad att fortsätta driften.

20 9

Paragrafen motsvarar 22 å i allmänna förfogandelagen och 37 5 första meningen i förSIaget till ny förfogandelag. I paragrafen anges grunderna för ersättning då dispositionsförbud upphör utan att beslut om förfogande har meddelats. ..

215

Paragrafen, som har Sill motsvarighet'i 32 å och 37 å andra mening— en i förslaget till ny förfogandelag, anger att skälig ersättning skall ut- gå till näringsidkare för vård och avlämnande av egendom enligt 15 5 första stycket. Jag vill särskilt understryka att bestämmelsen om er— sättning enligt denna paragraf är tillämplig även i det fall att disposi- tionsförbud upphör utan att beslut om förfogande har meddelats (14 å andra stycket).

22 5

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om de tidpunkter som i olika fall skall vara avgörande vid bestämmande av ersättning samt en jämkningsregel. Motsvarande bestämmelser finns i 35 å i för- slaget till ny förfogandelag. Då sistnämnda paragraf även innehåller bestämmelser med avseende på taxa har inte en direkt hänvisning kunnat göras till detta lagrum. Huvudregeln i 22 % är att ersättningen skall bestämmas med hänsyn till omständigheterna .vid den tidpunkt när egendomen avstås eller verksamheten utövas." Är egendomen i fär- digt skick vid den tidpunkt då beslutet om inlösen eller förfogande med- delas, bestäms ersättningen med hänsyn till-omständigheterna vid den tidpunkten. Bestämmelserna innebär således att den tidpunkt blir- av-' . görande då den egendom som förfogandet avser är i sådant skick- som fordras för dess användande till det avsedda ändamålet.

Enligt jämkningsregeln kan fastställd ersättning jämkas efter vad som är skäligt om ändrade förhållanden. påkallar det. Vid förfogande enligt ransoneringslagen torde jämkningsregeln ha störst betydelse vid sådant förfogande som avses i 13 5 2—4.

I 22 å andra stycket föreskrivs att ;17 å andra stycket, 36 5 och 41.— 44 55 förfogandelagen _— såsom de har. utformats i det till lagrådet re- mitterade förslaget — skall ha motsvarande tillämpning.

Av 17 å andra stycket i förslaget till förfogandelag framgår att er-' sättning skall utges av den för vars" räkning förfogandet sker. Om den- ne är staten utgår alltså ersättning av. statsmedel. Stycket innehåller vidare en bestämmelse för det fall""attlförfogande sker för annans-räk-

• Sida 83
•  Original

Prop. 1977/78: 75 33

ning än statens och ersättningsskyldigheten inte fullgörs-Då får "staten träda in och betala ersättningen. Vad staten sålunda har utgivit, får staten kräva åter av den ersättningsskyldige. Motsvarighet till dessa be— stämmelser finns i 24 & tredje stycket allmänna förfogandelagen.

36 å i förslaget till förfogandelag innehåller en bestämmelse om vem som står faran för egendom beträffande vilken beslut om förfogan- de har meddelats. En motsvarande bestämmelse finns i 21 & allmänna förfogandelagen.

41—44 5 i förslaget till förfogandelag innehåller bestämmelser om utbetalning av ersättning och regler om tredje mans rätt att erhålla betalning ur utgående ersättning. Jag vill här endast hänvisa till spe-' cialmotiveringen 1 förslaget till förfogandelag.

235

I denna paragraf har tagits in bestämmelser om vilka värderings- nämnder som skall besluta om ersättning vid inlösen oeh'förfogande enligt ransoneringslagen. '

Utredningen har försökt att i största möjliga utsträckning samordna bestämmelserna i oljekrislagen(1975 : 197)' och ransoneringslagen. Detta gäller även beträffande de värderingsnämnder som skall bestämma er- sättning vid inlösen av och förfogande över råolja och oljeprodukter.

Utredningen har särskilt pekat på det förhållandet att, när förfo- gande beträffande sådan förnödenhet sker enligt oljekrislagen eller när ' inlösen enligt ransoneringslagen sker med stöd av oljekrislagen," ersätt- ningen till följd av uttryckliga regler i oljekrislagen bestäms av en för ' riket gemensam nämnd med särskilt'föreskriven sammansättning, olje-' krisnämnden, vars beslut inte får överklagas. Om ifrågavarande egen- dom däremot inlöses med stöd av ransoneringslagen utan anknytning till oljekrislagen, skall ersättningen bestämmas enligt reglerna i allmän- na ransoneringslagen av lokal värderingsnämnd'och vid överklagande av riksvärderingsnämnden. Utredningen har' ansett det önskvärt att oljekrisnämnden får bestämma ersättning för sådana förnödenheter även när inlösen eller förfogande sker direkt med stöd av ransonerings- lagen utan att lagens tillämpning är "sammankopplad med oljekrislagen. '

Såväl riksvärdcringsnämnden som oljekrisnämndcn är kritiska mot ' utredningens förslag att'låta oljekrisnämnden-fungera som lokal värde-' ringsnämnd med hela'r'iket som verksamhetsområde i vad avser råolja." och oljeprodukter och motsvarande. Den grundläggande bestämmelse som utredningen i detta sammanhang haft att utgå från, 18 å i 1967 års rekvisitions- och förfogandeutrednings förslag till ny förfogande-: lag, kan, enligt båda dessa" remissinstanser, ej anses inrymma möjlighet att ge lokal värderingsnämnd hela riket som verksamhetsområde. Vi- dare har i nämnda lagförslag intagits regler om hur lokal värderings—' nämnd skall vara sammansatt och denna sammansättning överens-:

• Sida 84
•  Original

Prop. 1977/78: 75 . 84

stämmer ej med den som enligt oljekrislagen gäller för oljekrisnämn- den. Redan på grund av detta kan, anför remissinstanserna, utred- ningens förslag i här berört avseende ej godtagas. Enligt oljekrisnämn- den bör, för det fall att vissa crsättningsfrågor enligt ransoneringslagen skall prövas av annat organ än lokal värderingsnämnd och riksvärdc- ringsnämndcn, särskilda bestämmelser härom tas in i sistnämnda lag.

Jag delar de kritiska synpunkter som har framförts mot utredning- ens lagtekniska lösning. Däremot anser jag att det är väsentligt att den föreslagna samordningen kommer till stånd. Jag har därför i 23 & första stycket fört in en bestämmelse att-ersättning såvitt avser inlösen av eller förfogande eller dispositionsförbud beträffande råolja och oljeprodukter som omfattas av oljekrislagen(1975: 197) skall bestäm— mas av oljekrisnämnden. Genom att regeln anknyter till oljekrislagen kan det inte uppstå någon tvekan om att här avses endast mineralolja och därur utvunna produkter.

Det är även av vikt att. ransoneringslagens bestämmelser om värde- ringsnämnder samordnas inte bara med oljekrislagens utan även med förfogandelagens. I det till lagrådet remitterade förslaget till förfogan- delag har i 18 5 andra stycket öppnats en möjlighet att för handlägg- ning av ersättningsärenden rörande visst slag av egendom inrätta sär- skild värderingsnämnd som är gemensam för hela riket. En sådan sär- skild värderingsnämnds beslut skall inte kunna överklagas. Genom den föreslagna konstruktionen får regeringen möjlighet att-förordna olje- krisnämnden att som särskild värderingsnämnd enligt förfogandelagen handlägga ärenden avseende förfogande beträffande råolja och olje- produkter även cnligt sistnämnda lag. Härigenom uppnås eftersträvad samordning.

Enligt andra stycket skall ersättning såvitt avser annat än råolja och oljeprodukter bestämmas av riksvärdcringsnämnden om det är fråga om förfogande och av lokal värderingsnämnd vid inlösen. Att ersättning skall bestämmas av riksvärdcringsnämnden vid förfogande samman- hänger med konstruktionen av förfogandebestämmelserna i 13 5. Enligt . denna får regeringen — vilket torde bli huvudfallet — eller myndighet som regeringen bestämmer, sannolikt ÖEF, besluta om förfogande en- dast i särskilt tal]. De förfogandebeslut som kommer att fattas med stöd av ransoneringslagen kommer säkerligen att avse mycket stora och svårbedömbara frågor. Med hänsyn till detta har jag ansett det lämp- ligast att riksvärderingsnämnden fattar beslut om ersättning i dessa fall.

Inlösen däremot kommer att handläggas på en lägre nivå än för- fogande. Därvid gör sig behovet av samordning med den nya förfogan- delagen starkt gällande. Därför har föreskrivits att ersättning vid inlö- sen skall beslutas av lokal värderingsnämnd.

Bestämmelser om nämnderna finns i oljekrislagen och förfogande- lagen.

• Sida 85
•  Original

Prop. 1977/78: 75 85

I paragrafens tredje stycke föreskrivs att statens rätt inför nämn- derna bevakas i enlighet med vad som föreskrivs i 'oljekrislagen och" ' förfogandelagen.

245

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätten att föra-talan mot de olika värderingsnämndernas beslut. I likhet med vad som gäller ' enligt förfogandelagen och oljekrislagen får talan- ej föras mot riks- värdcringsnämndens eller oljekrisnämndens beslut. Talan mot beslut av lokal värderingsnämnd får föras hos riksvärdcringsnämnden. Till skillnad mot vad som i övrigt gäller enligt ransoneringslagen länder beslut av lokal värderingsnämnd inte till omedelbar efterrättelse om talan förs mot beslutet. Detta framgår av 53 5 genom hänvisningen till 22 å andra stycket (se 41 & förslaget till förfogandelag).

Ransoneringsbevis (25—30 55 ) 25—30 åå

Paragraferna är utan ändring i sak överförda från 18—23 && all-' männa ransoneringslagen. Självfallet avses med ransoneringsbevis i den nya lagens mening endast sådana bevis som myndighet har utfärdat.

Bestämmelserna om ransoneringsbevis avser främst sådana handlingar som medger inköp av ransonerad vara, exempelvis inköpskort och in- köpslicens. Även lösa kuponger till inköpskort och inköpslicenser är att anse som ransoneringsbevis, om kupongerna enligt meddelade be— stämmelser gäller som bevis för inköp eller som redovisning för för- säljning av ransonerad vara. Som ransoneringsbevis räknas även bevis om rätt till användning av ransonerad vara. Härmed jämställes licens att förbruka eget lager av ransonerad vara. Ransoneringsbevis som myn- dighet har utfärdat som förberedelse till en planerad reglering eller som en beredskapsåtgärd och som alltså ännu inte gäller för inköp av vara är också att betrakta "som ransoneringsbevis. Då bestämmelserna om ransoneringsbevis i ransoneringslagen— till skillnad mot vad som gäller enligt allmänna ransoneringslagen— är i permanent tillämpning är viss försiktighet påkallad vid utfärdandet av handlingar för beredskaps— ändamål.

I paragraferna skiljs noga mellan överlåtelse av ransoneringsbevis och överlämnande av ransoneringsbevis'att användas av annan. I första fallet avses att den som överlåter beviset därmed definitivt frånhänder sig det. I det andra fallet avses att den som överlämnar beviset vill låta mottagaren använda det för egen räkning, för visst uttag eller tills vidare.

Det bör i sammanhanget framhållas att lagtexten utgår från att ran- soneringsbevis knyts till viss fysisk eller juridisk person. Detta medför att om en enskild rörelseidkare säljer sin rörelse, bevis som denne har

• Sida 86
•  Original

Prop. 1977/78: 75 86

mottagit i och för rörelsen inte övergår till den nye ägaren om inte ve- derbörande myndighet har medgivit detta.

Uppgiftsskyldighet m. nr. (31—36 155)

I detta avsnitt har bestämmelser tagits in om uppgiftsskyldighet och om handräckning av olika slag i samband med fullgörande av uppgifts- skyldigheten. Lagtekniskt har bestämmelserna i största möjliga utsträck- ning utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förslaget till förfogandelag.

315

Genom paragrafen,. som i sakligt hänseende överensstämmer med 19 & första stycket i allmänna ransoneringslagen, ges regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att förordna om in- ventering och lämnande av inventeringsuppgifter. '

Genom en inventering får myndigheterna en uppfattning om landets förråd av bristförnödenheter. På grundval av lämnade uppgifter kan sedan myndigheterna göra upp planer för varuförsörjningen och för- bereda eventuella konsumtionsregleringar. Men inventering kan också användas för kontroll av hur utfärdade regleringsbestämmelser följ-s. . Första stycket är utformat så att alla dessa behov skall kunna tillgodo- ses.

325

I paragrafen finns speciella bestämmelser om uppgiftsskyldighet m.m. för dem som yrkesmässigt tar befattning med bristvaror. En förutsätt- ning för bestämmelsernas tillämpning är dock att någon form av reg— lering enligt 6—9 5 har påbjudits. Det kan framhållas att paragrafen medger att näringsidkare åläggs att föra vissa anteckningar, vilka han enligt meddelade föreskrifter inte behöver vara skyldig att lämna ut men som sedermera kan behövas för kontroll av regleringen.

33%

Paragrafen, som motsvarar. 30 ä- i utredningens förslag, saknar mot- svarighet i allmänna ransoneringslagen. Likartade bestämmelser om av- läsnings- och uppgiftsskyldighet har emellertid funnits i de särskilda tillfälliga ransoneringslagar avseende elkraft och stadsgas, som har till— kommit efter år 1954. Bestämmelserna i paragrafen avser endast ener- . giområdct men de riktar sig till alla och envar.. Med stöd av bestäm- melserna i första stycket kan sålunda avläsningsskyldighct åläggas inte endast förbrukare utan även energileverantörer, fastighetsägare, fastig- hetsskötare m. fl. ' .

Under oljekrisen 1973—1974 uppstodltvekan huruvida innehavare

• Sida 87
•  Original

Prop. 1977/78: 75 . 87

av bensinstation kunde med stöd av 19 & allmänna ransoneringslagen åläggas skyldighet att läsa av bensinpumparnas räkneverk. För att un— danröja all tvekan i detta avseende vill jag peka på att en sådan möjlig- het i varje fall ges genom bestämmelserna i denna paragraf.

Som har framgått av den allmänna motiveringen fanns i utrednings- förslaget en mycket vidsträckt bestämmelse, varigenom alla och envar skulle kunna åläggas att — utöver avläsnings- och uppgiftsskyldig-- het — i övrigt vidtaga de åtgärder som behövs för genomförandet av en energireglering. På tidigare anförda skäl (avsnitt 5.4.3) har den be- stämmelsen utgått ur lagförslaget.

Beträffande begreppet energi kan hänvisas till vad som anföres under 38 å. _ I andra stycket åläggs ägare av utrymme, t.ex. fastighetsägare, att lämna den som skall vidta åtgärd enligt första stycket tillträde till ut- rymmet. Detta kan vara exempelvis en lokal eller ett mätarskåp. Be— stämmelsen gäller oavsett om energileverantör skall verkställa avläs- ' ning av mätare eller'om abonnent (hyresgäst) själv skall läsa av sin mätare, i det fall han normalt inte har tillgång till den. Mätaren kan' exempelvis vara uppsatt i ett låst utrymme, som fastighetsägaren dispo- nerar. Bestämmelsen är även tillämplig i det fall att energileverantör skall läsa av mätare i abonnents' lägenhet. ' ' '

345

Denna paragraf öppnar möjlighet för vissa myndigheter att infordra handelsböcker m.m. för att kunna kontrollera att uppgiftsskyldighet har fullgjorts på rätt sätt. Bestämmelsen som återfinns i 31 å i utred- ningens förslag motsvarar i huvudsak 20 5 i allmänna ransonerings- lagen. En begränsning av paragrafens räckvidd har dock gjorts i förhål- lande till utredningsförslaget genom att kontroll enligt denna paragraf endast kan göras såvitt avser uppgifter som har infordrats med stödav 32 och 33 åå. Genom att inte 31 & har medtagits kan åtgärder enligt 34 & inte tillgripas annat än när regleringen har vidtagits med stöd av befogenhetsbestämmelserna i 6—9 55 eller när uppgifterna behövs för att reglering enligt 6 eller 7 & i fråga om energi skall kunna genomföras.

Enligt andra stycket i paragrafen skall vad i första stycket sägs ha motsvarande tillämpning i fråga om anteckningar som avses i 32 &.

35 5

Om Uppgiftsskyldig inte efterkommer begäran enligt 34 % att över- lämna handelsböcker och andra affärshandlingar eller om det före- ligger särSkild anledning till kontroll huruvida någon har fullgjort föreskriven uppgiftsskyldighet får myndighet som avses i 34 % besluta om undersökning på platsen (35 % första stycket). En motsvarighet till ' bestämmelserna finns i 21 & allmänna ransoneringSla'gen. I para-

• Sida 88
•  Original

Prop. 1977/78: 75 88

grafen ges en exemplifiering av platser där undersökning kan ske. Vi— dare får myndigheten besluta om omhändertagande av handelsböcker och affärshandlingar. I begreppet affärshandlingar ingår sådana anteck- ningar som åläggande enligt 32 & kan avse. Slutligen föreskrivs i första stycket att undersökning även får ske av sådant utrymme som avses i 33 å andra stycket, t. ex. ett låst mätarskåp. Bestämmelsen gäller även då abonnent (hyresgäst) själv har gjort mätaravläsning. .

I likhet med vad som har föreslagits i det till lagrådet remitterade förslaget till ny förfogandelag föreskrivs i paragrafens andra stycke att bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan skall gälla i tillämpliga delar vid undersökning och omhändertagande enligt första stycket. Polismyndighet skall därvid lämna den handräckning som be- hövs för undersökningen och omhändertagandet av handelsböcker m. rn.

Myndighet, som leder husrannsakan enligt 35 5 andra stycket, får inte själv utöva våld för att genomföra undersökning eller omhänder- tagande som avses i denna paragraf. I den mån den enskilde inte fri— villigt upplåtcr lokalerna, får myndigheten begära biträde av polismyn- digheten. Undersökningen skall genomföras så att skada och olägenhet inte uppstår i onödan. Handelsböcker och affärshandlingar bör om möj- ligt granskas på platsen och ctt omhändertagande av handlingarna bör inte bestå för längre tid än som är absolut nödvändigt.- Det bör fram- hållas att 28 kap. 8 & jämförd med 27 kap. 12 & rättegångsbalken inte medger att polisman närmare undersöker handelsböcker och andra handlingar.

Genom att 34 och 35 åå för sin tillämpning är knutna till bestäm- melserna om uppgiftsskyldighet m. m. i 32 och 33 55, som i sin tur för- utsätter att ransoneringslagens befogenhetsbestämmelser har satts i till- lämpning och att reglering med stöd av dessa har genomförts, kan nu ifrågavarande bestämmelser inte tillämpas fristående från regleringen enligt ransoneringslagen, trots att bestämmelserna som sådana är per— manent i tillämpning.

365

Med hänsyn till att reglerna i förfogandelagen om utbetalning av er- sättning vid förfogande (41—44 åå) har gjorts tillämpliga även vid för- - fogande enligt ransoneringslagen, har i denna paragraf efter mönster från förfogandelagen tagits in en bestämmelse som ålägger den mot vilken förfogande riktas att lämna uppgift om rätt som annan har i fråga om den med förfogandet avsedda egendomen.

Vite m. m. (37—42 55) 37 5

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 235 allmänna ransonerings- lagen, innehåller bestämmelser om föreläggande av vite vid underlåten-

• Sida 89
•  Original

Prop. 1977/78: 75 ' 89

het att återlämna återkallat ransoneringsbevis (28 5) eller bevis som har tillhört någon som har flyttat till utlandet eller har avlidit (29 &) eller att fullgöra skyldighet enligt 31—33' så,-exempelvis uppgiftsskyldighet. Enligt den nu gällande bestämmelsen i allmänna ransoneringslagen kan vite användas även för den situationen att någon har vägrat lämna myn- dighet eller dess ombud tillträde för. verkställande av kontroll i sådant fall som avses i 35 å i detta förslag. Med hänsyn till att sistnämnda lag- rum föreslås ge möjlighet till undersökning i samma former som vid hus- rannsakan finns inget behov av att också kunna ålägga vite. Därför har inte någon hänvisning gjorts till 35 &.

Föreläggande av vite enligt denna paragraf ankommer på länsstyrel- sen eller annan myndighet som regeringen bestämmer.

385

I paragrafen finns bestämmelser om överförbrukningsavgift. Med hänsyn till överförbrukningsavgiftens karaktär av ekonomiskt påtryck- ningsmedel, vars syfte främst är att förmå förbrukare att inte tillgodo- göra sig mer energi än han har tilldelats, har paragrafen placerats un- der bestämmelserna om vite. Paragrafen, som saknar motsvarighet i all- . männa ransoneringslagen, motsvarar 35 å i utredningens lagförslag. '

Överförbrukningsavgift kan enligt första stycket komma i fråga en— dast såvitt avser överförbrukning av energi som är föremål för reglering enligt 6 %. Avgiften skall erläggas till staten.

Ledning för bestämmandet av vad som skall avses med energi ges i lagen (1957: 262) om allmän energiskatt.

Bestämmelserna om överförbrukningsavgift är indelade i två punkter. Punkt 1 avser det fallet att någon förbrukar mer ledningsbunden energi än vad han har tilldelats för ransoneringsperioden. Det av energibered- skapsutredningen uppmärksammade fallet, att förbrukare av eldnings- olja som till följd av misshushållning har förbrukat sin olja innan ran- soneringsperioden är slut och som myndighet av sociala skäl'har nödgats ge en extra tilldelning, .tas upp i punkten 2. Regeringen kan med stöd av den punkten föreskriva att myndighet i samband med beslut' om extra tilldelning kan ålägga vederbörande överförbrukningsavgift.

I paragrafens andra stycke finns bestämmelser som sätter en yttersta gräns för hur höga överförbrukningsavgifter som får bestämmas. Reg- lerna saknar motsvarighet i utredningens förslag. Möjligheten att i sär- skilda fall ta ut en förhöjd avgift intill en viss gräns har också regle- rats i andra stycket. Sådana särskilda fall som här avses kan vara upp- repad överförbrukning. De närmare grunderna för beräkning och på- föring av överförbrukningsavgift skall bestämmas av regeringen.

I andra stycket har vidare angivits att överförbrukningsavgift enligt regeringens bestämmande åläggs av länsstyrelse eller kristidsnämnd,

• Sida 90
•  Original

Prop. 1977/78: 75 90

varmed avses sådan nämnd som anges i lagen om lokal kristidsförvalt- ning (1973: 861), eller annan myndighet. Sistnämnda befogenhet att fö- reskriva att annan myndighet än länsstyrelse eller kristidsnämnd får- ålägga överförbrukningsavgift bör regeringen ha med hänsyn till att frågor som rör ledningsbunden energi, främst elektrisk kraft, bör hand— läggas av myndighet med speciell sakkunskap på området.

I tredje stycket finns en bestämmelse som möjliggör att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer av särskilda skäl kan befria överförbrukare från att utge avgift. Ett sådant skäl anges vara att den som har ålagts avgift icke har kunnat i väsentlig mån påverka förbruk— ningen. Ett annat särskilt skäl kan vara att en ransonering avslutas på' sådant sätt att det skulle framstå som stötande att ta 'ut. avgiften. Om avgiften redan har inbetalats utgör detta ej hinder för att överförbruka— ren befrias. Han skall då självfallet återfå beloppet.

395

Paragrafen reglerar fall då någon underlåter att rätta sig efter regle- ringsföreskrifter men myndigheterna inte kan stävja missförhållandena genom att återkalla ransoneringsbevis enligt 27 %. Företrädesvis är det fråga om leveranser av ledningsbunden energi som avses med bestäm- melsen om avstängning. ' . .

I andra stycket föreskrivs att energileverantör skall verkställa av- stängning av ledningsbunden energi om sådant beslut fattas. Bestäm- melsen i 33 å andra stycket om tillträde till utrymme äger därvid till- lämpning.

Såväl underlåtenhet att stänga av energitillförsel'n som vägran att medge tillträde till lokal enligt andra stycket kan enligt bestämmelserna i tredje stycket sanktioneras med vite.

405

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att talan mot. beslut om föreläggande av vite ej får föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitet. Bestämmelsen medför att vitessanktionen ' görs effektivare. I det till lagrådet remitterade förslaget till förfogande— lag har intagits en motsvarande bestämmelse i 50 5.

Enligt utredningens förslag skulle länsstyrelsen döma ut ett försuttet vite. Det till lagrådet remitterade förslaget till' förfogandelag innebär att vite utdömcs av allmän domstol. Bl. a. för att ransoneringslagens be- stämmelser i största möjliga- utsträckning skall harmoniera med för- fogandelagens, har bestämmelsen om att länsstyrelsen dömer ut vite cn- ' ligt ransoneringslagen utgått. Någon särskild föreskrift om att allmän domstol dömer ut vite behövs ej. Det följer 'av allmänna 'regler.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1977/78: 75 91

41—43 55

Paragraferna överensstämmer i sakligt hänseende med 36, 37 och 39 åå allmänna ransoneringslagen. Utredningen har 'ansett att paragra- ferna ur systematisk synvinkel bättre passar in under bestämmelserna om tvångsmedel m.m. än under straffbestämmelserna där de återfinns i allmänna ransoneringslagen. Jag delar denna uppfattning.

419

Paragrafen har i redaktionellt hänseende ändrats i förhållande till ut- redningens förslag. De'ingrepp som kan göras enligt förevarande pa- ragraf kan vara mycket kännbara och bör komma till användning fram- för allt i skärpta krislägen. Paragrafen är nödvändig för att komma till' rätta med den som vägrar att lojalt följa meddelade ransoneringsföre- skrifter. Det torde vara så att redan paragrafen i sig har en preventiv effekt. Bestämmelserna i paragrafen kan också ses som ett skydd för alla de näringsidkare som ställer sig meddelade föreskrifter till efterrättelse och härigenom ådrager sig nackdelar i konkurrensen med mindre nog- räknade näringsidkare. ' .

En kortfattad redogörelse för begreppet näringsidkare har tagits in i specialmotiveringen under'13 &. Det bör framhållas att om närings- idkaren är ett bolag ivars rörelse har begåtts ransoneringsbrott som in—' nefattar att föreskrift enligt 6 5 i väsentlig mån har åsidosatts beträffan- de viss förnödenhet, åtal sannolikt kommer att riktas mot bolagetsvcrk- ställande direktör. Genom bestämmelserna i tredje stycket kan därvid saluhållnings-, överlåtelse- och användningsförbuden i första och andra styckena riktas mot bolaget, näringsidkaren.

Jordbruksnämnden har i anslutning till 41 & första stycket anfört att om en näringsidkare har åsidosatt föreskrift som har meddelats med stöd av ransoneringslagen på ett sådant'sätt att han ställs under åtal för brott mot brottsbalken, bestämmelserna om saluhållningsförbud m. m. ej skall vara tillämpliga. Jag delar inte denna uppfattning. Rekvisitet för till- lämpning av första stycket är att näringsidkare har åtalats för brott som innebär att han i väsentlig mån har åsidosatt föreskrift som har medde- lats enligt 6 5. Om detta förfarande åtalas enligt ransoneringslagen eller om det ingår som ett led i annan brottslighet och åtalas enligt brottsbalken eller enligt båda lagarna saknar betydelse i detta samman- hang. '

Paragrafen bör ej tillämpas i fråga om förnödenhet som kan för- verkas (jfr 43 5).

42 5 I paragrafen finns .bestämmelser om' när förbud enligt. 41% skall upphöra att gälla. Jag vill peka på att näringsidkaresom har drabbats av förbudet självfallet kan ansöka om att få det upphävt innan åtalet har

• Sida 92
•  Original

Prop. 1977/78: 75 - ' 92

prövats av domstol, om exempelvis ändrade förhållanden har inträffat. Ett exempel kan vara att man har bytt ut ledningen av ett aktiebolag, i vars verksamhet ransoneringsbrott har begåtts. Lämnar myndigheten en ansökan utan bifall kan besvär anföras mot beslutet.

435

Näringsidkare som drabbas av förbud enligt 41 å har rätt att få förråd av förnödenhet som omfattas av förbudet inlöst. Till skillnad från vad som gäller för inlösen enligt 12 å föreligger här en ovillkörlig rätt till- inlösen. Det ankommerpå den myndighet som har meddelat förbudet och hos vilken ansökan skall göras att efter fattat beslut om inlösen' översända ansökan jämte nödvändiga handlingar till den värdcrings- _ nämnd som har att pröva ersättningsfrågan. Därvid gäller vad i 18, 22- och 23 åå har föreskrivits.

Arzsvarsbestämmelser m. m. (44—51 55) ' 44—45 55

Såväl oljekrislagen(1975: 1.97) som det till lagrådet remitterade för- slaget till förfogandelag innehåller väsentligt förenklade ansvarsbes'täm- melser jämfört med de ansvarsbestämmclser som i dag finns i allmänna ' ransoneringslagen. Utredningen har i förslaget till ransoneringslag för- enklat ansvarsbestämmclserna utan att i sak göra några genomgripande : förändringar. Utredningsförslaget innebär att bestämmelserna har förts samman i en huvudparagraf med vidsträckt strafflatitud. Härigenom har utredningen kunnat slopa särskilda bestämmelser med skilda strafflati- tuder för exempelvis olika oaktsamhetsfall och för ringa och grova brott. Utredningen har ansett att det får ankomma på domstolarna att vid straffmätningen ta nödvändig hänsyn till omständigheterna då brot— tet förövadcs m.m. Straffmaximum har sänkts från fängelse två år till ' fängelse ett år.

Jag har funnit det tillfredsställande' att ansvarsbestämmclserna för- enklas. Riksåklagaren har i sitt remissvar riktat den invändningen mot lagförslaget att straffparagrafen är så vid att den innefattar såVäl obe- tydliga förseelser som jämförelsevis grova brott under en och samma straffskala utan att lagtexten ger rättstillämpningen någon ledning. Jag har beaktat denna invändning och utformat paragrafen så att i första . stycket behandlas normalfallen av uppsåtliga brott. Andra stycket inne- håller bestämmelser rörande grova brott. I tredje stycket tas oaktsam- hetsbrotten upp. Varje stycke har en egen straffskala.

I första stycket har de brottsliga förfarandena för överskådlighetens skull grupperats i åtta punkter. Dessa straffbestämmelser sägs uttryck- ligen vara subsidiära till brottsbalken. I subjektivt hänseende'krävs att gärningen begås uppsåtligen. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst sex månader.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1977/78: 75 93

Som kriterier på grovt brott i andra stycket har angivits att br'ottet' har förövats i vinningssyfte eller avsett betydande mängd av egen— dom eller eljest varit av särskilt farlig art. Exempel härpå kan vara att gärningsmannen har begagnat vilseledande bokföring eller att brottet har medfört att nya ransoneringsbevis måste tryckas och delas ut. Om man behandlar de grova brotten för sig på detta sätt i en särskild be- stämmelse framstår det som naturligt att behålla det straffmaximum ' som i dag gäller, fängelse i högst två år.

Straffskalan för oaktsamhetsbrotten i tredje stycket upptar böter eller, om det oaktsamma brottet är grovt, fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar vid oaktsamhetsbrott.

45.5

Paragrafens första stycke'innehåller en bestämmelse som reglerar för- hållandet mellan straff och vite. En motsvarande bestämmelse har tagits in i det till lagrådet remitterade förslaget till ny förfogandelag. Bestäm- melsen innebär att den som har överträtt ett vitesföreläggande inte skall dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet. Detta in- nebär således att i och för sig antingen straff eller vite kan komma i ' fråga men att, om vite har förelagts, påföljden för ett åsidosättande av föreläggandet inte kan bli att straff ådöms utan endast att vitet döms ut.

I vissa fall kan förbrukare åläggas att utge överförbrukningsavgift för överförbrukning som även är belagd med straff. Med hänsyn till över- förbrukningsavgiftens karaktär av sanktion och mot bakgrund av bee stämmelsen i första stycket, har i andra stycket föreskrivits att den som har ålagts överförbrukningsavgift inte får dömas till straff för över- förbrukningen. Bestämmelscn anknyter till den som har ålagts avgif- ten. Detta gör det möjligt att straffa ställföreträdare för juridisk per- son, t. ex. ett aktiebolag, i vars verksamhet överförbrukning har.skett, även om bolaget har ålagts att utge överförbrukningsavgift för över- förbrukningen.

465

Paragrafen har sin motsvarighet i 35 å allmänna ransoneringslagen och 41 å i utredningens förslag. 46 å är endast tillämpbar på närings- idkare. Bestämmelsen kan t. ex. tillämpas i fall där näringsidkaren blivit bestulen på varor eller ransoneringsbevis, om han hade underlåtit att skydda egendomen och bevisen på 'ett sätt som skäligen kan fordras. Enligt 51 å får brott som här avses åtalas endast efter speciellt med- givande eller särskild anmälan.

475

Har flera medverkat till brott enligt den nya ransoneringslagen skall 23 kap. 4 och 5 åå brottsbalken tillämpas. Föreskrift härom ges i'denna

• Sida 94
•  Original

Prop. 1977/78: 75 94

paragraf. Uttrycklig bestämmelse i ämnet behövs eftersom inte alla straffskalor inbegriper fängelse. '

485

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om s.k. företagaransvar. I utredningens förslag har motsvarande bestämmelse tagits in i 43 å. I allmänna ransoneringslagen finns i 40 'å föreskrift om s. k. husbonde—' ansvar, vilket har ett vidare tillämpningsområde än företagaransvare't.

I förarbetena till allmänna ransoneringslagen uttalades (prop. 1954: 20, s. 143) att erfarenheterna från tiden för'andra världskriget visade att en bestämmelse om husbondeansvar inte kunde undvaras på' före- varande lagstiftningsområde. Som utredningen har anfört föreligger inte tillräckliga skäl att i en ny ransoneringslag mönstra ut denna form av ansvar för anställds handlande. En sådan bestämmelse bör dock i dag ges en mindre räckvidd och en modernare formulering. Jag anser den form av företagaransvar som utredningen har föreslagit vara lämp- lig. Paragrafen har utformats så att näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 44 å, om den begås i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gärningen.

49—50 åå

I paragraferna ges bestämmelser om förverkande m. m. Motsvarande bestämmelserna finns i 41 och 42 åå allmänna ransoneringslagen. Para- graferna motsvaras av 44 och 45 åå i'utredningens lagförslag. Före- skrifterna har utformats med det till lagrådet remitterade förslaget till förfogandelag som förebild (54 och 55 åå).

49s

Bestämmelserna i 36 kap. 4—12 åå brottsbalken reglerar frågan hos vem förverkande får ske och vissa andra frågor angående förverkande. Dessa bestämmelser gäller även utanför brottsbalken.

I förslagets 49 å anges vilken egendom som skall kunna förverkas och vilka typer av förverkande som kommer i fråga. Huvudregeln ges i första stycket första meningen. Regeln innebär att egendom-som någon .' i samband med brott mot ransoneringslagen har mottagit eller genom brottet har saluhållit eller utbjudit till avyttring mot vederlag eller undan- ' hållit, använt, frambringat, tillverkat ellerberett skall förklaras förver- kad, om det inte är uppenbart obilligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.-I detta stycke har föremålet för förverkande ' angetts som ”egendom”. I begreppet ingår — förutom förnödenheter — bl. a. fast egendom samt betalningsmedel. Härigenom kan förver- kande av exempelvis köpeskillingen eller värdet av köpeskillingen ske hos brottslig säljare antingen genom- att köpeskillingen — egendomen ' — förverkas, om den finnsi .behåll, eller 'värdet förklaras förverkat om

• Sida 95
•  Original

Prop. 1977/78: 75 95

köpeskillingen —— egendomen —-inte har hållits avskild från säljarens övriga tillgångar. Det må framhållas att förverkande av köpeskillingen hos säljaren inte utesluter förverkande av varan hos köparen.

För det fall, att gärningsmannen äger ytterligare mängd av den för- nödenhet som brottet har avsett, utsträcks i andra stycket regeln om förverkande till att gälla även denna mängd. I andra meningen vidgas ' regelns räckvidd ännu ett steg. Om gärningsmannen äger annan förnö- denhet som omfattas av reglering enligt 6 eller 7 å kan den också förkla- ras förverkad, men i detta fall krävs därjämte att särskilda skäl före- ligger. Ett sådant skäl kan vara att gärningsmannen har grovt förbrutit sig mot gällande föreskrifter. Vid tillkomsten av allmänna förfogande- lagen nämndes (prop. 1954: 20, s. 165) att det också syntes naturligt att tillämpa motsvarande stadgande i den lagen t. ex. mot en icke närings- idkare, som i samband med en överträdelse av meddelad föreskrift er- tappas med att inneha förråd av andra förnödenheter vilka är föremål för reglering, ehuru det inte kan till fullo styrkas att han olovligen har förvärvat dessa förnödenheter, samt det framstår som uppenbart att han förvärvat dem för att handha dem i strid mot meddelade bestämmelser. Även vid tillämpningen av andra stycket gäller givetvis regeln att för- verkande inte får ske om det är uppenbart obilligt.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs att vad i första stycket sägs om egendom i tillämpligadelar gäller även ransoneringsbevis..Det betyder att om någon har överlåtit ransoneringsbevis mot vederlag, veder- ' laget eller värdet kan förverkas. I detta sammanhang kan hänvisas till 36 kap. 4 å brottsbalken, som dels anger hos vilka personer förverkande får ske, dels föreskriver att egendom som vid brottet inte tillhörde nå- gon av vissa angivna personer inte får förklaras förverkad.

Bestämmelser om försäljning av förverkat gods och förfarande med ' influtcn köpeskilling finns i lagen (1974: 1066) om förfarande med för- verkad egendom och hittegods m. m. Till detta kan fogas att det inte har ansetts nödvändigt att i bestämmelsen särskilt nämna emballage och liknande, eftersom en naturlig tolkning .av en förverkandcb'estäm- . melse numera anses leda till att bestämmelsen omfattar även emballage" (jfr. prop. 1968: 79, s. 58).

50 å _

I 50 å ges en mot 42 å andra stycket allmänna ransoneringslagen sva- rande bcstämmelsc om att i beslag tagen egendom som kan antas bli förverkad och som är underkastad förskämning eller 's'nar förstörelse eller annan nedgång i värde genast får försäljas. Den nu gällande värde- ' gränsen 100 kronor bör, som också har föreslagits idet remitterade för— slaget till förfogandelag (55 å), höjas till 1.000 kronor. Tillstånd till för"- .- ' - ' säljning av den beslagtagna egendomen skall sök'as hos den rätt-som är. behörig att pröva beslagsfrågan (jfr. 19 kap. 12 å rättegångsbalken).

• Sida 96
•  Original

Prop. 1977/78: 75 96

Rättens beslut i sådant ärende går genast i verkställighet (jfr. 30 kap. 12 å rättegångsbalken). '

Slå

I paragrafen finns den vid 46 å berörda föreskriften om särskild åtals- anmälan eller mcdgivande.'Paragrafen motsvarar 43 å allmänna ran- soneringslagen.

Särskilda bestämmelser ( 52—5 5 åå)

Avsnittet innehåller bestämmelser om besvärsrätten i den mån-sådan inte upptas på annat ställe i lagen, om verkställighet av beslut och om verkan av förfogandebeslut m. rn. när tillämpningen av 6—9 åå upp— hör.

52å

Paragrafen reglerar besvärsrätten i enlighet med de överväganden som jag har redogjort för i den allmänna motiveringen.

Första stycket innehåller bestämmelser om vilka beslut söm skall över- klagas till kammarrätt. Bestämmelsen ansluter till 8 å lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar (8 å ändrad senast 1974: 577). Ta- lan förs hos kammarrätt mot följande beslut, nämligen rörande åter- kallelse av ransoneringsbevis enligt 27 å, undersökning och omhänder- tagande enligt 35 å, överförbrukningsavgift enligt 38 å, avstängning en- ligt 39 å första styckc't samt saluhållningsförbud m. m. enligt 41 eller 42 å.

I tredje stycket ges regeringen fullmakt att fatta beslut om besvärs— ordningens utformning i de fall som inte har särreglerats i första och andra styckena eller i 17 och 23 åå. Regeringen får därvid begränsa be- svärsrätten så att talan får föras hos endast en besvärsinstans. '

53å

I paragrafen finns en bestämmelse om att beslut av förvaltningsmyn- dighet eller kammarrätt länder till efterrättelse utan hinder av besvär, om inte annat följer av 22 å andra stycket eller föreskrivs i beslutet. Med hänvisningen till 22 å andra stycket åsyftas vissa beslut av lokal värderingsnämnd (jfr. 41 å förslaget till förfogandelag).

54å

I denna paragraf ges genom en hänvisning till 57, 58, 60 och 61 åå förfogandelagen bestämmelser om vad som skall iakttas när tillämp- ningen av befogenhetsbestämmelserna (6—9 åå) i ransoneringslagen upphör att tillämpas. Beträffande nämnda bestämmelser i förfogande- lagen kan hänvisas till specialmotiveringen i det remitterade förslaget till förfogandelag. '

• Sida 97
•  Original

Prop. 1977/78: 75 97

55 6

Enligt 2 kap. 13 å regeringsformen får yttrandefriheten begränsas en- dast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Skyddet för enskilds per.- sonliga eller ekonomiska förhållanden anges i paragrafen som ett sådant viktigt skäl. Yttrandefriheten får också begränsas med hänsyn till rikets . säkerhet och folkförsörjningen. Vidare får friheten att yttra sig i nä- ringsverksamhet begränsas. Begränsningen av yttrandefriheten måste en- ligt regeringsformen i princip ske genom lag. Förbud för någon att röja vad han har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt får dock efter bemyndigande i lag meddelas genom förordning.

Uppgifter som avses kunna inhämtas med stöd av den föreslagna ransoneringSIagen angår inte sällan enskilds personliga eller ekonomiska, . förhållanden och kan medföra förfång för den enskilde om de kommer till allmän kännedom. Kännedom kan. också vinnas om yrkeshemlighet och om sådant som är av betydelse för-rikets säkerhet och folkförsörj- ningen. .

På grund av det anförda föreskrivs i denna paragraf förbud att obe- hörigen yppa eller utnyttja vad som på grund av bestämmelse i lagen har inhämtats om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, en- skilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller förhållande av be- tydelse för folkförsörjningen eller för rikets säkerhet. .

En motsvarighet till den föreslagna bestämmelsen finns i 22 å allmän- na ransoneringslagen. Där föreskrivs, att vad som har inhämtats med stöd av föreskrifter motsvarande de i 31—35 åå upptagna inte får yppas i vidare män än som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet. Det nu använda ordet ”obehörigen” innebär att tystnadspliktsbestämmelsen har anpassats till den utformning som är den numera vedertagna.

Med hänsyn till den lydelse som 20 kap. 3 å brottsbalken har getts genom lagen (1975; 667) om ändring i brottsbalken behöver inte någon are-stämmelse om straff för brott mot tystnadsplikt införas i ransone— ringslagen. Vidare är frågan om allmänt åtal uttömmande reglerad i 20 kap. 5 å brottsbalken i dess lydelse enligt SFS 1975: 667 (se närmare om detta i prop. 1975: 78, s. 184 och 186).

7.2. Försiaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

I 20 å andra stycket har ett tillägg gjorts för överförbrukningsavgift som därigenom inte kommer att bli avdragsgill omkostnad vid beräk- ning av inkomst från särskild förvärvskälla.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973: 861) om lokal kristids- förvaltning / s . De föreslagna ändringarna är av helt formell natur.

• Sida 98
•  Original

Prop. 'l977/78: 75 98

71 5

Genom förslaget till ändring i 11 å öppnas möjlighet för regeringen att föreskriva att talan ej får föras mot beslut, som länsstyrelse har fat- tat i överklagat ärende. Härmed avses beslut i ärende, som i första instans har prövats av kristidsnämnd.

7.4. Förslaget till lag om ändring i oljekrislagen (1975: 197)

2.5

Hänvisningarna i första stycket har ändrats till' att avse paragrafer i förslaget till ny ransoneringslag.

Genom att bestämmelserna i 10—55 åå i förslaget till ransonerings- lag skall vara i tillämpning permanent behövs inte en motsvarighet till den nuvarande föreskriften i 2 å tredje stycket första meningen olje- krislagen, varigenom bestämmelserna i 6—46 åå allmänna ransonerings- lagen sätts i tillämpning. Inte heller behövs föreskriften i 2 å tredje styc- ket andra meningen oljekrislagcn att om ransoneringslagen har satts i tillämpning med stöd av oljekrislagen, ersättning vid inlösen av råolja och oljeprodukter skall bestämmas av oljekrisnämnden. Enligt förslaget till ransoneringslag skall alltid oljekrisnämnden bestämma ersättning för råolja och oljeprodukter vid inlösen.

7 5

l 7 å görs hänvisningar till bestämmelser i allmänna förfogandelagen i fråga om ersättning för egendom som tas i anspråk enligt oljekris- lagen. Enligt förevarande förslag görs hänvisningarna till 19—21 åå och 22 å första stycket i förslaget till ransoneringslag och 17 å andra stycket samt 36 å och 41—44 åå i det till lagrådet remitterade förslaget till ny förfogandelag.

8 35

Den nämnd som skall bestämma ersättning enligt oljekrislagen har alltsedan lagens ikraftträdande benämnts oljekrisnämnden. Denna be- nämning förs nu in i lagtexten. I övrigt görs endast en redaktionell änd— ring.

9——I.2 åå

Oljekrisnämnden har i förslaget till ransoneringslag givits ökade'ar— betsuppgifter. ] det till lagrådet remitterade förslaget till ny förfogande- lag har möjligheter öppnats att förordna oljekrisnämnden till särskild värderingsnämnd beträffande råolja och oljeprodukter. Oljekrisnämndens beslut i ersättningsärenden kan inte överklagas vare sig enligt oljekris- lagen eller förslaget till ransoneringslag. Särskild värderingsnämnd för hela riket enligt förslaget till förfogandelag har jämställts med riksvär-

• Sida 99
•  Original

Prop. 1977/78: 75 99

deringsnämnden såvitt avser sammansättning m.m. Beslut av särskild värderingnämnd får — i likhet med vad som gäller för riksvärdc- ringsnämnden — inte överklagas.

Mot den nu tecknade bakgrunden har det varit naturligt att försöka jämställa oljekrisnämnden med riksvärdcringsnämnden. Ändringarna i 9—12 åå är sålunda en följd av dessa strävanden och innebär i huvud- sak att oljekrisnämnden är beslutför när ordföranden och minst tre and- ra ledamöter är närvarande (12 å) samt att ledamot som är i konkurs- tillstånd ej får utöva befattning som ledamot (10 å).

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

9. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 100
•  Original

Prop. 1977/78: 75 100

Bilaga ]

Utredningens lag- . förslag

Förslag till

Ransoneringslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser 1 s" Kommer riket i krig, träder 7—12 åå i tillämpning.

Befinner sig riket i krigsfara får regeringen föreskriva att nämnda be- stämmelser helt eller delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer.

2 % l—lar till följd av krig eller av krigsfara vari riket befunnit sig eller av annan utomordentlig händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen får regeringen föreskriva att 7—12 åå helt eller delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer.

Om knapphet eller betydande fara för knapphet på elektrisk kraft uppkommit av annan anledning än nu sagts får regeringen med riks- dagens samtycke meddela föreskrift enligt första stycket.

Föreskrift enligt denna paragraf skall avse viss tid, högst ett är varje Sånt:.

3 ä Föreskrift enligt 1 å andra stycket eller 2 å första stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från utfärdandet eller, om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av nästkommande riksmöte. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen ej föreskrif- !.Ct't inom två månader från det underställningen skett gäller icke före- skriften.

4 :$ Är riket ej längre i krig eller upphör krigsfara som föranlett före- skrift enligt 1 å andra stycket, beslutar regeringen före nästkommande riksmötcs avslutande att lagens bestämmelser från tidpunkt som rege- ringen bestämmer ej vitlarc skall äga tillämpning eller, om förutsätt— ningar härför finnes, att bestämmelserna skall tillämpas med stöd av 2 å .ta stycket.

:: L." .

5 € Under tid då bestämmelse i 7—12 åå tillämpas skall även där- emot svarande föreskrifter i l3—47 åå tillämpas.

6 Så Vid meddelande och tillämpning av föreskrift enligt 7—12 åå skall tillses att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än som är nödvändigt med hänsyn till omständigheterna.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1977/78: 75 -- 101

Reglering av handel 111. 111.

7 % .För att möjliggöra erforderlig hushållning med förnödenhet, som är av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen, får regeringen före- skriva '

1. att sadan förnödenhet under viss tid icke tår saluhållas, utbjudas mot vederlag, överlåtas eller förvärvas, ' '

2. att sadan förnödenhet endast får saluhållas, utbjudas mot Vederlag, överlåtas eller förvärvas i den ordning och på de villkor, som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer

3. att sadan förnödenhet endast får användas för de ändamål, på de villkor -o_ch med de begränsningar, som föreskrivs'av regeringen eller myndighet"s_'om regeringen bestämmer.

Sådan föreskrift får även. meddelas beträffande annan förnödenhet, om detta krävs för att reglering, som genomförts enligt första stycket, skall kunna tillfredsställande kontrolleras.

Föreskrift enligt första stycket 1. eller 2. rörande överlåtelse av viss förnödenhet skall tillämpas även beträffande näringsidkares uttag av förnödenheten ur'sin rörelse, om ej regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar annorlunda.

8 5 "I den mån det är oundgängligen nödvändigt för att tillfredsstäl— lande kontrollera reglering enligt 7å ,får regeringen föreskriva att rätt att frambringa, tillverka bereda eller anvanda eller att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet skall tillkomma endast den som av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer erhållit särskilt tillstånd.

Om synnerliga skäl föreligger får regeringen meddela förskrift som avses i första stycket jämväl när föreskriften är otmdgängligen nödvän- dig för att åstadkomma erforcerlig hushållning med förnödenhet som avses i 7 å första stycket.

9 & Regeringen får, .utan hinder av- vad i förfogandelagen (0000: 000) stadgas om förutsättningarna för lagens tilliimning, föreskriva att nämn- da lag skall tillämpas i erforderliga delar, om det är oundgängligen nöd— vändigt för att reglering enligt 7 å skall kunna genomföras.

Förfogande som beslutas med stöd av första stycket får endast ske hos näringsidkare.

Särskilda avgifter 10 :$ För att utjämna priserna på förnödenheter av samma eller lik— arta slag, som införs till riket, eller på förnödenhet, som införs till riket, och förnödenheter av samma eller likartat slag, som frambringas eller tillverkas inom riket får regeringen. om så erfordras för att till— godose behov av förnödenhet som avses i 7å första stycket. föreskriva att i vissa fall avgift (CIC'l'llilt gargifr) skall erläggas och i andra fall bi- drag (clearingbidrag) skall utgå för förnödenhet, som införs till riket eller som frambringas eller tillverkas inom riket. Clcaringen skall ske enligt de grunder regeringen bestämmer.

Om särskilda skäl föreligger får clearingen avse även förråd av för- nödenhet som finns inom riket då förordnandet om clearing träder i kraft.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1977/78: 75 102

11 å Om det är nödvändigt för att tillgodose behovet av förnödenhet som avses i 7 & första stycket får regeringen föreskriva att avgift (pris- utjämningsavgift) skall, enligt grunder som regeringen bestämmer, er- läggas för förnödenhet som förs ut ur riket.

12 % Om det är nödvändigt för att begränsa förbrukningen av för- nödenhet som avses i 7 5 första stycket får regeringen föreskriva att avgift (_förbrukningsdämpande avgift) skall, enligt grunder som rege- ringen bestämmer, utgå vid yrkesmässig omsättning av sådan förnöden- het. Föreskriften skall avse viss tid, dock längst en månad eller, om särskilda skäl föreligger. längst två månader.

13 =;— Riksdagen bestämmer hur överskottsmedel, som kan ha uppstått vid clearing, samt erlagda prisutjämningsavgifter och erlagda förbruk- ningsdämpande avgifter skall användas.

14 så Regeringen får meddela föreskrifter om restitution av och be- frielse från clearingavgift, prisutjämningsavgift och förbrukningsdäm— pande avgift.

In lösen

15 % Har regeringen på grund av knapphet eller befarad knapphet på viss förnödenhet beträffande denna meddelat föreskrift enligt 7 eller 8 5 kan ägare av sådan förnödenhet till länsstyrelsen ge in en till rege- ringen ställd ansökan om inlösen av de förråd av förnödenheten, som han innehar.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall inom trettio dagar från det ansökningen gavs in besluta huruvida staten skall inlösa förnödenheten för statens eller annans räkning. Har föreskrift, som meddelats enligt 7 eller 8 5, i betydande mån begränsat ägarens möjlighet att tillgodogöra sig värdet av förnödenheten och har före- skriften ej medfört endast ringa men för ägaren, skall regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att förnödenhet, som ej skall lösas in, får av ägaren överlåtas eller användas utan hinder av vad som föreskrivits med stöd av 7 eller 8 15.

16 % För förnödenhet som inlöses enligt 15 & utgår ersättning för kostnaderna för produktion eller inköp av det inlösta partiet samt för utgifterna för forsling och lagring av partiet. Ersättning får dock icke bestämmas till högre belopp än som skulle ha utgått om förnödenheten enligt förfogandelagen (0000: 000") avståtts till staten. Ersättning be- stämmes av lokal värderingsnämnd, varom stadgas i förfogandelagen.

17 % Talan mot lokal värderingsnämnds beslut föres hos riksvärde— ringsnämnden genom besvär. Förordnar regeringen med stöd av 18 å andra stycket förfogandeförordningen (0000: 000) att viss lokal värde- ringsnämd skall ha hela riket som verksamhetsområde, får regeringen dock föreskriva att tala mot den nämndens beslut ej får föras.

Mot riksvärderingsnämndens beslut får talan ej föras.

18 % Sedan lokal värderingsnämnds beslut om ersättning vunnit laga kraft mot staten, skall länsstyrelsen utanordna det fastställda ersättnings— beloppet, om ej annat följer av 20 eller 21 å.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1977/78: 75 - 103

19 å Ersättningsbelopp som fastställs av riksvärderingsnämnden utan- ordnas genast av länsstyrelsen i den mån ersättningen ej redan betalats enligt 18 & eller om annat ej följer av 20 eller 21 &.

20 & Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som inlöses enligt denna lag, är han före ägaren berättigad att utfå sin ford- ran ur ersättningsbeloppet även om fordringen ej är förfallen till betal— ning. Detta gäller också den som har rätt att hålla kvar förnödenheten till säkerhet för förfallen fordran samt säljaren vid avbetalningsköp.

2.1 å Ersättning för förnödenhet som är utmätt skall utges till utmät- ningsmannen om borgenären begär det. Avser ersättningen förnöden- het som är satt i kvarstad eller ligger under skringringsförbud skall, om part begär det, ersättningen utges till överexekutor för insättande i bankinrättning enligt bestämmelserna i utsökningslagen.

Rmt.s'mze."ilzg.rbe vis 22 % Bevis, som myndighet för reglering enligt 7 % utfärdat om rätt att förvärva eller använda förnödenhet (ransoneringsbevis), får icke ut- bjudas till avyttring mot vederlag eller överlåtas mot vederlag. Ej heller får sådant bevis överlämnas mot vederlag i pengar att användas av annan.

23 & Ransoneringsbevis får icke heller utan vederlag överlåtas eller mot annat vederlag än pengar överlämnas att användas av annan i andra fall eller på andra villkor än som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

24 % Näringsidkare får icke heller utan vederlag till bcgagnande av annan överlämna eller ur sin rörelse ta ransoneringsbevis, som han mot- tagit i eller för rörelsen, annat än i den ordning och på de villkor som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

25 %” Ransoneringsbevis får återkallas av myndighet som utfärdat be- viset eller av ombud för denna myndighet om tilldelningen av beviset föranletts av oriktig uppgift eller om den, för vilken beviset utfärdats, enligt meddelade föreskrifter icke är berättigad att inneha eller begagna beviset eller om särskilda omständigheter eljest föranleder bevisets åter- kallande.

26 % Har ransoneringsbevis återkallats, skall innehavaren genast över- lämna beviset till den myndighet som återkallat det eller, om annan myndighet angivits i beslutet om återkallandet, till denna myndighet.

27 % Har någon för vilken ransoneringsbevis utfärdats erhållit flytt- ningsbetyg till utlandet, skall han överlämna beviset till den myndighet, som utfärdat det, eller till ombud för denna myndighet. Avlider någon för vilken sådant bevis utfärdats, skall dödsbodelägare eller annan, vilken har den dödes egendom i sin vård, skyndsamt överlämna beviset till myndighet eller ombud som nu sagts. '

28 & Vad i denna lag sägs om ransoneringsbevis skall även gälla legi- timationskort som utställts av myndighet för att användas vid utdelning av ransoneringsbevis.

• Sida 104
•  Original

Prop. 1977/78: 75 ' 104

Uppgij'ts'skyldt'g/tct m. m." 29 % I den mån regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer det föreskriver, skall var och en beträffande förnödenhet som avses i 7 5 första stycket eller, om föreskrift meddelats enligt 7 ; andra- stycket eller 85 ,beträffande förnödenhet som avses med föreskriften. lämna uppgift om den mängd av förnödenhet han innehar.

Meddelas föreskrift enligt 7, 8,10,11 eller 12 *, skall var och en som yrkesmässigt frambringar, tillverkar, köper eller säljer eller i yrkesmäs- sigt bedriven verksamhet använder förnödenhet som avses med före— skriften, i den mån myndighet som regeringen bestämmer det före- skriver och i enlighet med de närmare anvisningar myndigheten med- delar, föra de anteckningar angående sin rörelse som erfordras för kon— troll av föreskriftens efterlevnad och till myndigheten eller dess ombud lämna skriftliga uppgifter angående rörelsen.

30 % I samband med reglering enligt 7 eller 8 & av energi i någon form skall var och en i den mån regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer det föreskriver lämna de. särskilda uppgifter och göra de avläsningar samt i övrigt vidtaga .de åtgärder som behövs för tegle- ringens genomförande.

Den som förfogar över lokal inom vilken åtgärd enligt första stycket skall vidtagas skall lämna den som skall vidtaga åtgärden tillträde till lokalen.

31 % För kontroll. av att -v.ppgift som infordrats enligt 29 eller 30 S, är riktig och fullständig skall uppgiftsskyldig på begäran av länsstyrelse eller polismyndighet eller av annan myndighet som regeringen bestäm— mer tiilhandahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker, andra affärshandlingar och anteckningar som omnämns i 29 å andra stycket.

32 5 För det i 31 &" angivna syftet får undersökning göras av kontor, fabrik, butik, scrverings- och lagerlokal, ladugård eller annat utrymme eller förvaringsställe som den uppgiftsskyldigc eller den som avses i 30 å andra stycket förfogar över. Vid sådan undersökning skall bestämmel- serna i 28 kap. rättegångsbalken0111 husrannsakan gälla i tillämpliga delar. Myndighet som avses i 29 och 30 åå utövar därvid den befogen- het som vid husrannsakan" tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

33 % Vad som inhämtats med stöd av 29— 32 gg får ej obehörigen yppas.

Vite 111. m.

34 % Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 26, 27, 29, 30 eller 31$lår länsstyrelsen eller anna .11 myndighet som' regeringen be- stämme1 förelägga den försumlige att fullgöra skyldigheten vid vite. Vite utdömcs av länsstyrelse. '

35 254 Har någon tillgodogjort sig energi, som är föremål för reglering enligt 73 . i större omfattning än han haft rätt till eller erhåller någon efter misshushållning sådan förnödenhet utöver vad han tidigare haft rätt till, får myndighet som regeringen "bestämmer ålägga honom att till staten utge särskild avgift (z'ivei'för'brukningsavgift) enligt grunder som regeringen bestämmer.

• Sida 105
•  Original

Prop. 1977/78: 75 105

Överförbrukningsavgiftcn skall erläggas av den som normalt är'an- svarig för betalning av förnödenheten i fråga, men'får enligt grunder som föreskrivs av regeringen om fråga är om gemensam leverans av förnödenheten till flera slutliga förbrukare (kol/(*krirlcvemnr), fördelas pa de slutliga. förbrukarna.

Föreligger särskilda skäl får regeringen eller myndighet som regering- en bestämmer befria den som. alagts överförbrukningsavgift fran att utge avgiften

36 s Den som uppenbarligen underlåter att rätta sig efter reglering enligt 7 & kan, om åtgärd enligt 25 & ej kan vidtagas, av myndighet som regeringen bestämmer avstängas under viss tid från att erhålla ytterli- gare mängd av förnödenl1eten.

Utgöres förnödenheten av ledningsbunden energi skall den som till— handahaller energin verkställa beslutet om avstängning. I—lärvid .iger 30 5 and' a stycket motsv .11 ande tillti111pning. ' '

Underlates vad i andra stycket stadg..s äger vad i 34% föreskrives om vite motsvarande tillämpning.

37 & Har näringsidkare. som driver handel med eller i sin rörelse an- vänder förnöeenhet som avses i 7 &. åtalats för brott mot denna lag och har 'han genom brottet i väsentlig mån åsidosatt föreskrift eller villkor som meddelats enligt 7 5 får myndighet som regeringen bestämmer meddela honom förbud att i rörelsen saluhälla, överlåta eller använda sådan förnödenhet som brottet avsåg. Föreligger särskilda skäl får för- budet jämväl avse andra förnödenheter. som är föremål för reglering enligt 7

Avs-ag b1ottet fö1nödenhet som avses i S _S, och har näringsidkaren genom brottet i vasentlig man åsidosatt föreskrift eller villkor som med- delats enligt samma p'.11".1graf.får om särskilda skäl föreligger förbud enligt första stycket meddelas honom beträffande för11öde11l1et,son1 är föremål fö1'1 'eglering enligt 7 >,. 38 % Förbud enligt 37 _5 består till dess reglering av förnödenheten enligt 7 _S upphör. N'lyndighet som meddelat förbudet får dock upphäva det dessförinnan. Leder åtalet som föranlett förbud enligt 37 & ej till fällande dom. skall myndighet som meddelat förbudet omedelbart häva det. '

39 % Förråd av .förn ödenhet som omfattas av förbud enlig _17 å och som näringsidkaren innehar vid delgivning .1v förbudet iir denne berät- tigad att få inlöst genom den myndighets försorg som meddelat för- budet. Härvid skall .16—21 Sä tillämpas.

A”svars/101161");”Halse/' 111. m. 40 & "fill böter eller fängelse i högst ett år dömes, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaktsam- het l. ej iakttager föreskrift eller villkor som meddelats enligt 7 eller 8 5, 2. i ärende om utfående eller återkallande av ransoneringsbevis eller i ärende om tillstånd som avses i S 5 till myndighet eller dess ombud lämnar oriktig uppgift, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,

• Sida 106
•  Original

Prop. 1977/78: 75 106

3. vid förvärv mot kvitto eller liknande handling av förnödenhet som avses i 7 5 i handlingen lämnar oriktig uppgift, 0111 åtgärden inne- bär fara i bevishänseende, '

4. bryter mot 22, 23 eller 24 5 eller obehörigen förskaffar sig äkta eller falskt ransoneringsbevis,

5. för förvärv av förnödenhet obehörigen använder för annan utfär- dat ransoneringsbevis eller använder återkallat ransoneringsbevis,

6. underlåter att fullgöra skyldighet som åligger honom enligt 29, 30 eller 31 3,

7. vid fullgörande av skyldighet. enligt 29 eller 30 & lämnar oriktig uppgift eller i anteckningar inför sådan uppgift, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,

S. bryter mot förbud som meddelats enligt 37 &. Föreliger särskilda skäl får regeringen föreskriva att gärning som av- ses i första stycket och som är av mindre allvarlig karaktär icke skall förskylla svårare straff än böter, högst femhundra kronor.

41 & Näringsidkare som icke iakttar erforderlig omsorg vid omhän- derhavandet av rörelsens förråd av förnödenhet som avses i 7 eller 8 5 eller av ransoneringsbevis som mottagits i eller för rörelsen och som till följd därav icke kan redovisa förrådet eller bevisen i föreskriven ordning dömes till böter.

Vad i första stycket stadgas i fråga om ransoneringsbevis skall även gälla anteckningar som avses i 29 g och andra handlingar som skall upprättas enligt föreskrift som utfärdats med anledning av reglering enligt 7 eller 8 _S.

42 & Har flera medverkat till brott enligt denna lag äger 23 kap. 4 och 5 S_S brottsbalken motsvarande tillämpning.

43 s Företagare ansvarar för gärning som avses i 40 eller 41 % om gärningen begås i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gärningen.

44 (& Egendom som mottagits, olovligen saluhållits eller utbjudits till avyttring mot vederlag i samband med brott enligt denna lag eller som undanhållits eller olovligen använts, frambringats, tillverkats eller be- retts genom sådant brott skall förklaras förverkad, om det ej är uppen- bart obilligt. Detsamma gäller ransoneringsbevis samt, om gärningsman- nen eller annan som medverkat till brottet äger ytterligare förråd av den förnödenhet som brottet avsett, dessa förråd. Förråd av andra för— nödenheter som är föremål för reglering enligt 7 eller 8 5 och som ägs av gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet kan också förklaras förverkade, om särskilda skäl föreligger.

l stället för egendom som avses i första stycket kan dess värde för- klaras förverkat.

45 & Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till femhundra kronor eller högre belopp och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljning sökas hos rätten. om omständighe-

• Sida 107
•  Original

Prop. 1977/ 78: 75 107

terna medger detta. Rätten får utan att höra ägaren meddela beslut om egendomens försäljning.

46 & Åtal för brott som avses i 41 5 får endast väckas efter anmälan eller medgivande av myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda bestämmelser

47 % Mot beslut om föreläggande av vite får talan ej föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitet.

Talan mot beslut om utdömande av vite, mot beslut som meddelats eniigt 36—38 55 och mot beslut av central förvaltningsmyndighet rö- rande återkallelse av ransoneringsbevis föres hos kammarrätten genom besvär.

Förvaltningsmyndighets eller kammarrätts beslut länder till efterrät- telse utan hinder av besvär, om ej annat förordnas.

Talan mot annat beslut enligt denna lag och som icke meddelats av allmän domstol föres i den ordning regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977 då allmänna ransone- ringslagen (1954: 280) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisningtill föreskrift som er- satts genom bestämmelse i dcnna lag, tillämpas i stället den nya be- stämmelsen.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1977/78: 75 ' ICS

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370) Härigenom föreskrives att 20 & kommunalskattelagcn (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

F öres] (igen lyric/se

20 51 Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt) avräknas alla omkost- nader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehål— lande. Att koncernbidrag, som icke utgör sådan omkostnad, ändå skall ' avräknas i vissa fall och inräknas i bruttointäl-;t hos mottagaren fram— Nuvarande lydelse går av 43 ä 3 mom.

Avdrag må icke ske för: den skattskyldiges levnadskost— nader och därtill hänförliga utgif- ter, däruti inbegripet vad skattskyl— dig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges i'örvärvsverksam— het utförts av den skattskyldige själv, andre maken, hemmava— rande barn under 16 år eller hemmavarande barn, som fyll-': 16 men ej 18 år och som ej an-- ses tillhöra arbetspersonalen;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans fört-'ärvsverksamhct ned-- lagda kapital:

svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning å skuld; avgift enligt 5 kap. studie-- stödslagen (1973: 349):

avgift enligt lagen (1972z435f) om överlastavgift;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

Avdrag må icke ske för: den skattskyldiges levnadskost- nader och därtill hänförliga utgif- ter, däruti inbegripet vad skattskyl— dig utgivit sasom gåva eller så- som .eriodiskt understöd eller därmet" jämförlig periodisk ut- betalning till person i sitt hus- hall;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksam- het utförts av den skattskyldige själv, andre maken, hemmava— rande barn under 16 år eller hemmavarande barn, som fyllt 16 men ej 18 år och som ej an- ses tillhöra arbetspersonaien;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet ned— lagda kapital;

svenska allrnänna skatter: kapitalavbetalning å skuld; avgift enligt 5 kap. studiestöds- lagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972; 435) om överlastat-'gift;

('.h'erförhrukningsuvgift enligt ran.sonerilzgslagw1 ( 0000: 000);

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

1) Senaste lydelse 1973: 113

• Sida 109
•  Original

Prop. 1977/78: 75

Förslag till

109

Lag om ändring i lagen (1973; 861) om lokal kristidsförvaltning

Härigenom föreskrives i "fråga om lagen (1973: 861) om lokal kris"-

'tidsförvaltning

dels att i 2 och 12 åå orden ”Kungl." Maj:t” skall bytas ut mot ”re-

geringen”,

dels att 1 och 11 åå skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande !

Kommer '51 i krig, träder bestämmeiserna i 2 5 i tillämp- ' ' upphört, för- N kriget ' " ' ' n före avslutan- 'agssession som :.t efter krigets slut, ;erna icke vidare _. Detta gäller dock iämmelserna allt- jämt skall u::ampas på grund av förordnar-.de enligt andra stycket. skall til arr. ej i den mån h

rikct befin— förhållanden

Vid 1 vad ner sig nu ._._der som avses 'i ! sf tredje stycket allmänna r.f.-'tzsoneringslagen (1.95—11JZX'0x ""år Konungen förord- na att be:—:i elserna i 2 & skall tillämpas. _a. iant förordnande skall inom (”'.- rnånad eller, om riksdagsses _ % pågår, inom en månad från Brian av nästkom- mande st'rti underställas riks- dagen för prövning av frågan om för-ordna det skall bestå.

derställning eller godkänner c;: riksdagen förord- nandet inom två månader från det underställning skett, förfal— ler förordna det. Upphör krigs- fara som för _lett förordnandet, skall förordn...:det upphävas fö— re nästkommande riksdagsses- sions avslutande. Sker ej sat

Föreslagen lydelse

Kommer riket i krig, träder bestämmelserna i 2 & i tillämp- ning. När kriget upphört, för— ordnar regeringen före avslutan— det av det riksmöte som börjar närmast efter krigets slut, att be— stämmelserna icke vidare skall tillämpas. Detta gäller dock ej i den mån bestämmelserna allt- jämt skall tillämpas på grund av förordnande enligt andra styc- ket.

Vid krigsfara vari riket befin- ner sig och under förhållanden som avses i 2 9” första stycket ranst)!zeringslagen (0000: 000) får regeringen förordna att bestäm- melserna i 2 & skall tillämpas. Sådant förordnande skall inom en månad eller, om riksmöte ej pågår, inom en månad från bör— jan av nästkommande riksmöte underställas riksdagen för pröv- ning av frågan om förordnandet skall bestå. Sker ej sådan under- ställning eller godkänncr ej riks- dagen förordnandet inom två månader från det underställning skett, förfaller förordnandet. Upphör krigsfara som föranlett förordnandet. skall förordnandet upphävas före nästkommande rikrmöres avslutande.

• Sida 110
•  Original

Prop. 1977/78: 75 110

Nuvarande lydelse Föreslagen I ydelse

115

Talan mot kristidsnämnds beslut i ärende enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Mot länsstyrelsens beslut en-- Mot länsstyrelsens beslut en- ligt denna lag föres talan genom 'ligt denna lag föres talan, om ej besvär hos Konungen eller myn- regeringen förordnar att talan ei dighet som Konungen bestäm-- ' mä'föras, genom besvär hos re- mer. geringen eller myndighet som re-

geringen bestämmer.

Kristidsnämnds och länsstyrelses beslut länder till efterrättelse utan hinder av besvär, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

• Sida 111
•  Original

Prop. 1977/78: 75

Förslag till

111

Lag om ändring i oljekrislagen(1975: 197)

Härigenom föreSkrives i fråga om oljekrislagen (1975: 197) att 2 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Skall Sverige fullgöra skyldig- het att begränsa oljekonsumtio- nen enligt artiklarna 13 och 14 i det avtal som anges i 1 'g', fär regeringen föreskriva, att bestäm- melserna i 2—5 55 allmänna ran— soneringslagen (1954:—780). helt eller delvis, skall äga tillämpning under viss tid, högst ett ar varje gång.

I'J Un

Föreslagen lydelse

Skall Sveriges fullgöra skyldig- het att begränsa oljekonsumtio- nen enligt artiklarna 13 och 14 i det avtal som anges i l 5, får regeringen föreskriva, att bestäm— melserna i 7—12 55 ransonerings- lagen (0000: 000), helt eller del- vis, skall äga tillämpning under viss tid, högst ett är varje gång.

Föreskrift som avses i första stycket skall inom en månad eller, om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av nästkommande riks- möte underställas riksdagen för dess prövning huruvida föreskriften skall bestå. Underlätes "detta eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två månader från det underställningen har skett, är föreskriften för- fallen.

Under tid då bestämmelse i 2— 5 5.5 allmänna ransonerirlys/agan äger tillämpning Skall även mot- svarande föreskrifter i 6—46 få? samma lag tillämpas. Ersättning. vid inlösen skall dock bestämmas av den nämnd som anges i 8 & denna lag och ej av värderingS- nämnd som avses i 10 och II 55 allmänna ransoneringslagen.

Under tid då bestämmelse i 7—12 ås? ransoneringslagen äger tillämpning skall även motsva- rande föreskrifter i 13—47 59” samma lag tillämpas. Ersättning vid inlösen och förfogande skall dock bestämmas av den nämnd som anges i 8 & denna lag och ej av värderingsnämnd som av- ses i 16 och 17 55 ransonerings- lagen och 18 39 förfogandelagen(0000: 000).

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1977.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1977/78: 75 117