Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sveriges internationella åtaganden rörande underrättelseskyldighet, besöksrätt m.m. enligt Wienkonventionen år 1963 om konsulära förbindelser och enligt bilaterala konsularkonven- tioner med fyra länder skall regleras i en ny lag. I samband därmed upphävs enligt förslaget en nu gällande bestämmelse om skyldighet att underrätta brittisk konsul.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1989.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag 1 Förslag till

Lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten.

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet. skall den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänning- cn utan dröjsmål underrätta hans hemlands konsulat om frihetsberövan- det samt vidarebefordra meddelanden från honom till konsulatet.

När en utlänning har berövats friheten skall han utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet skall underrättas om frihetsberövan- det och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebe- fordrade.

25 Om den som är berövad friheten inte motsätter sig det. skall hans hemlands konsul beredas tillfälle att besöka honom. samtala och brevväxla med honom samt se till att han får hjälp att ta tillvara sin rätt.

3 5 Vid tillämpningen av 1 och 2 åå skall iakttas vad som i lag eller annan författning annars är föreskrivet om rätt för den som är berövad friheten att ta emot besök eller att skriftligen eller muntligen utväxla meddelanden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. 1 den mån artikel 19 i konsular- konvcntionen den 14 mars 1952 med Storbritannien. artikel 26 i konsular- konventionen den 5 mars 1955 med Frankrike, artikel 39 i eller första protokollet till konsularkonventionen den 30 november 1967 med Sovjet- unionen eller artikel 16 i konsularkonventionen den 12 februari 1974 med Rumänien innehaller regler om underrättelseskyldighet och. såvitt gäller Storbritannien. bcsöksrätt som går längre än den nya lagens bestämmelser, tillämpas i stället de reglerna. Artiklarna och protokollet återges i bilagan till denna lag.

Konsularkonvention mellan Konungari- ket Sverige och Det Förenade Konungari- ket Storbritannien och Nord-Irland

KAPITEL V

Allmänna konsulära uppgifter

.:lrrikel 19 1. Konsul skall omedelbart av vederbö- rande myndigheter inom territoriet underrät-

1. Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i mars 1983 en särskild utredare för att se över . reglerna om häktning och anhållande m.m. Till särskild utredare förord- nades hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt. Utredningen antog namnet 1983 års häktningsutredning. '

Utredningen lämnade ijuni 1985 sitt huvudbetänkande (SOU 1985: 27) Gripen — Anhållen — Häktad. Straffprocessuella tvångsmedel m.m. Bc- tänkandet har lett till ändringar i bl. a. rättegångsbalken rörande förutsätt- ningarna för gripande. anhållande och häktning och de frister inom vilka sådana frihetsberövanden skall prövas av domstol (prop. 1986/871112. JuU 1987/8817. rskr. 30, SFS 1987: 1211).

[direktiven till utredningen togs även upp'en fråga om behovet av regler om underrättelseskyldighet i samband med anhållande och häktning av utländska medborgare. Utredningen överlämnade ijuni 1987 betänkandet (Ds .lu 1987:9) Förslag till lag om underrättelseskyldighet m.m. vid fri- hetsberövande av utländska medborgare. [ betänkandet föreslås en lag som med hänsyn till våra internationella åtaganden reglerar underrättelseskyl- digheten och besöksrätten vid frihetsberövanden av utländska medborga- re. Betänkandets lagförslag bör fogas som bilaga I till protokollet i detta ärende. _ . , '

Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden över betänkandet har inkommit frånjustitiekans/ern, riksåklagaren. domstolsverket. rikspolisstv- relsen. kriminalvårdsstyrelsen, socio/styrelsen. statens invandrarverk. hov- .rärzen jär I-"ästra Sverige. Stockholms tingsrätt. riksdagens ombudwnän. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domare/örbund. Föreningen Sveriges 'statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Landsorganisationen i Sveri- ge och Centralorganisationen SACO/SR. Vidare har Föreningen Sveriges Iänspolisclze/er och Föreningen Sveriges polischefer avgett ett gemensamt yttrande.

• Sida 12
•  Original

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats ijustitiedepar— tementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87— 1754).

Regeringen beslöt den 17 november 1988' att inhämta lagrådets yttrande över inom justitiedepartementet på grundval av betänkandet och remiss- yttrandena upprättade förslag till

1. lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten,

2. lag om ändring i kungörelsen (19525644) angående skyldighet för , myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul.

De remitterade lagförslagen är, bortsett från några smärre jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur. likalydande med dem som nu läggs fram. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas som bilaga 2 till protokollet i detta ärende.

Jag avser att nu ta upp frågan om förslag till riksdagen om underrättelse- skyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten.

Jag har i detta ärende samrått med chefen för utrikesdepartementet.

2. Bakgrund

Sverige har tillträtt Wienkonventionen den 24 april 1963 om konsulära förbindelser. 1 artikel 36 i den konventionen finns bestämmelser om skyl- dighet att underrätta enfrämmande stats konsulat. om en medborgare i den staten har berövats friheten här. samt bestämmelser om rätt för konsuler att bl. a. besöka den som har berövats friheten.

Genom bilaterala konsularkonventioner med Storbritannien. Frankrike. Sovjetunionen och Rumänien har Sverige gentemot dessa stater åtagit sig underrättelseskyldighet vid frihetsberövande. Också dessa bilaterala kon- ventioner innehåller regler om besöksrätt för konsuler.

Bestämmelserna om underrättelseskyldighet och besöksrätt i konventio- nen med Storbritannien har föranlett utfärdandet av kungörelsen (1952: 644) ang. skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrät- telse till brittisk konsul. Sveriges tillträde till Wienkonventionen och de bilaterala konventionerna har dessutom föranlett vissa föreskrifter och anvisningar inom kriminalvårdsverket samt polis- och åklagarväsendet. Härutöver har den i konventionerna föreskrivna underrättelseskyldighe- ten och besöksrätten inte blivit föremål för någon lagstiftning eller annan reglering. "

Det har vid olika tillfällen inträffat att utländska beskickningar fäst utrikesdepartementets uppmärksamhet på att Sverige _inte har uppfyllt sina förpliktelser av angivet slag. Man har särskilt pekat på brister i fullgörandet av skyldigheten att underrätta konsulat om frihetsberövan- den.

Jag vill i detta sammanhang även nämna att Sverige ingått ett antal andra internationella avtal som innehåller bestämmelser av i huvudsak likartat slag. De avtal som åsyftas är

— konventionen den 16 december 1970 för bekämpande av olaga besitt-

• Sida 13
•  Original

ningstagande av luftfartyg (Haagkonventionen), ratificerad av Sverige år 1971 (prop. 1971192).

— konventionen den 23 september 1971 för bekämpande av brott mot den civila luftfarten (Montrealkonventionen), ratificerad av Sverige år 1973 (prop. 1973292).

— konventionen den 14 december 1973 om förebyggande och bestraff- ning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer. ratificerad av Sverige år 1975 (prop. 1975: 71),

— konventionen den 17 december 1979 mot tagande av gisslan (gisslan- konventionen), ratificerad av Sverige år 1980 (prop. 1980/81: 56) och

— konventionen den 10 december. 1984 mot tortyr och annan grym. omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonven- tionen). ratificerad av Sverige år 1985 (prop. 1985/86: 17).

Till de konventioner som innehåller bestämmelser om underrättelse- skyldighet hör också de bilaterala avtal som Sverige har ingått med olika stater — Frankrike (SÖ 1921z22). Japan (SÖ 1923: 7), Luxemburg (sö 1923: 5). Mexiko (sö 1922; 14), Nederländerna (avtal från 1910), P0- len' (sö 1921: 25). Schweiz (sö 1921:24) och Ungern (56 1922:4) _ om ömsesidigt utbyte av underrättelser om sinnessjuka. för att tillförsäkra dessa den hjälp som de kan behöva från sina ambassader eller konsulat. Bestämmelsen i 65 första stycket kungörelsen (1966:585) ang. tillämp- ningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, m.m., om omedelbar underrättelse till utrikesdepartementet i de fall medborgare i annan främmande stat än Danmark. Finland, Island eller Norge tas in på sjukhus med stöd av nämnda lag har sin grund i dessa konventioner. Genom Wienkonventionen och de bilaterala konsularkonventionerna får emellertid underrättelseskyldigheten anses ha utsträckts även till övriga stater. Inom regeringskansliet bereds för närvarande förslag till ny lagstift- ning om psykiatrisk tvångsvård. I samband därmed kommer nämnda bestämmelse i kungörelsen att ses över.

De multilaterala och bilaterala avtal vid sidan om konsularkonventio- nerna som jag senast nämnt innehåller bestämmelser om underrättelse- skyldighet m.m. vid frihetsberövanden som inte sträcker sig längre än Wienkonventionens bestämmelser i samma ämne. Sveriges åtaganden en-- ligt avtalen kommer därför att tillgodoses genom den lagreglering av Wienkonventionens bestämmelser som jag föreslår i denna lagrådsremiss. Jag tar därför inte vidare upp dessa avtal.

3. Allmän motivering

3.1 Ko-nsularkonventionerna och gällande svenska regler om underrättelseskyldighet m.m. -

Wienkonventionen om konsulära förbindelser ratificerades av Sverige den 25 januari 1975 (Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ) 1974210, prop. 1973: 172). Av artikc136:l b i Wienkonventionen följer att en annan stats konsulat skall underrättas utan dröjsmål om en

-13

• Sida 14
•  Original

"medborgare i den staten anhålls. sätts i fängelse eller i häkte i avvaktan på PYOD- 1988/893 74 rättegång eller tas i förvar på annat sätt och begär att en sådan underrättel- ' ' se skall lämnas. Myndigheterna i det land där ett frihetsberövande sker skall utan dröjsmål vidarebefordra meddelanden från den frihetsberövade till konsulatet och upplysa honom om hans rättigheter enligt det momentet i artikeln. _ '

Artikel 3.6: 1 c innehåller bestämmelser om rätt för konsuler att besöka frihetsberövade. att samtala och brevväxla med dem och att ombesörja att de får rättsligt biträde. En konsul skall dock avstå från att ingripa till ' förmån för den frihetsberövade. om denne uttryckligen motsätter sig ett sådant ingripande. '. .

Av artikel 36: 2 framgår att de angivna rättigheterna skall utövas inom ramen för gällande lagar och förordningar i den mottagande staten. varvid dock förutsätts att dessa lagar och förordningar skall medge ett fullt för- verkligande av de ändamål för vilka de enligt artikeln beviljade rättigheter- na är avsedda. 1 artikel 70: 1 sägs att bestämmelserna i konventionen skall äga tillämpning även på en diplomatisk beskickning. om denna fullgör sitt lands konsulära uppgifter.

Underrättelseskyldighet och besöksrätt-har också. som nämnts. behand- lats i följande fyra bilaterala överenskommelser: 1. konsularkonventionen den 14 mars 1952 med Storbritannien (SÖ 1952:1, prop. 1952:169), 2. konsularkonventionen den 5 mars 1955 med Frankrike (SÖ 1957: 33. prop. 1955: 157). 3. konsularkonventionen den 30 november 1967 med Sovjetunionen (SÖ 196826. prop. 1968:-28) och 4. konsularkonventionen den 12 februari 1974 med Rumänien (SÖ 1975: 31, prop. 1974: 49).

l konventionerna med Storbritannien, Sovjetunionen och Rumänien finns inga bestämmelser om underrättelse som förutsätter att den frihets- berövade skall ha framfört ett önskemål om att underrättelse till konsul skall ske. När det gäller medborgare i Storbritannien, Frankrike och Sövjetunio- nen gäller vidare enligt de särskilda överenskommelserna med dessa län- der att konsulatet skall underrättas omedelbart om frihetsberövandet. En- ligt första protokollet till konventionen mellan Sverige och Sovjetunionen innebär detta att underrättelsen skall lämnas inom loppet av en till tre dagar från tidpunkten för frihetsberövandet beroende på kommunika- tionsförhållandena. Wienkonventionen och konventionen med Rumänien föreskriver att en underrättelse skall ske utan dröjsmål. Enligt sistnämnda konvention innebär detta inom fem dagar.

Rätten att besöka och meddela sig med den som har berövats friheten skall enligt konventionerna med Storbritannien, Sovjetunionen och Ru- mänien få utövas utan dröjsmål. Detta innebär enligt det nämnda till— läggsprotokollet till konventionen mellan Sverige och Sovjetunionen att ett besök skall få _ske inom loppet av två till fyra dagar beroende på den frihetsberövades vistelseort. Enligt konventionen med Rumänien gäller att ett besök skall tillåtas att ske utan dröjsmål och alltid senast inom sju dagar efter frihetsberövandet. Wienkonventionen och konventionen med Frank- rike anger inte närmare inom vilken tid ett besök skall få ske.

Enligt konventionen med Storbritannien skall en konsul ha rätt att - 14

• Sida 15
•  Original

samtala enskilt med en brittisk medborgare som är berövad friheten i ett ' mål eller ärende som inte är slutligt avgjort. Bestämmelserna i konventionerna får anses gälla alla former av frihets- ' berövanden. såväl med anledning av brott som i administrativ ordning. Bestämmelserna i Wienkonventionen angående underrättelseskyldighet och besöksrätt får anses vara ett uttryck för allmän folkrätt. De bör därför tillämpas beträffande alla utlänningar som berövas friheten här i landet, även om konventionen inte har biträtts av alla länder (prop. 1973: 172 s. 22). Dock gäller bestämmelserna i de bilaterala konventionerna framför Wienkonventionens regler i de fall då de innebär mera vittgående åtagan- den.

Sveriges anslutning till de aktuella konventionerna har föranlett lagstift- ' ning såvitt angår immunitet och privilegier för främmande stats konsulat och konsulatsme'dlemmarjämte deras familjer och betjäning samt konsu— lära kurirer. Bestämmelser härom har tagits in i lagen (1976:661) om immunitet och privilegieri vissa fall. Genom lagen (1970: 86) om befrielse för utländsk konsul från skyldighet att avlägga vittnesmål m.m. har frågor i Wienkonventionens bestämmelser om vittnesmål av utländsk konsul reglerats. I kungörelsen (1952: 664) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul har föreskrivits om underrättelseskyldighet enligt konventionen med Storbritannien.

Närmare regler för tillämpning av konventionsbestämmelserna finns i 11 å i kriminalvårdsverkets anstaltsföreskrifter (KVVFS 1986:4) och 8 Q' 1 verkets häktesföreskrifter (KVVFS 1986: 5) samt. för de fall där utlänning- en är anhållen eller administrativt frihetsberövad, i rikspolisstyrelsens allmänna råd om skyldighet att lämna underrättelse till konsulat om fri- hetsberövande åtgärd mot utländsk medborgare (RPS FS 1986:45). Riks- åklagaren har för åklagarnas del lämnat anvisningar'i ämnet (RÅ:s cirkulär C 79). '

Enligt 655 utlänningsförordningen (19'801377) skall en domstol som beslutar att häkta en utlänning anmäla detta till invandrarverket. Beträf— fande medborgare i Danmark, Finland. Island och Norge skall invandrar- verket enligt samma paragraf underrätta den centrala utlänningsmyndig— heten i den häktades hemland.

3.2. Sveriges internationella åtaganden bör införlivas med svensk rätt genom lag

Mitt förslag: Sveriges internationella åtaganden rörande underrät- telseskyldighet, besöksrätt m.m. enligt Wienkonventionen 1963 om konsulära förbindelser och bilaterala konsularkonventioner med fyra länder skall regleras i lag med utgångspunkt i Wienkonven- tionen. '

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Remissinstanserna är positivt inställda till utredningens förslag. Flera har emellertid synpunkter på olika enskildheter i förslaget.

• Sida 16
•  Original

Skälen för mitt förslag: Har Sverige ingått överenskommelser med andra stater. skall Sverige givetvis se till att de åtaganden som därigenom har gjorts blir uppfyllda. Vissa av de åtaganden Sverige har gjort genom de tidigare angivna konventionerna om konsulära förbindelser har numera reglerats i interna författningar och andra regler. Riskerna för att konven- tionsbestämmelserna inte skall följas av berörda myndigheter har därmed begränsats. De interna föreskrifter som har utfärdats är emellertid i vissa stycken ofullständiga. Varken kriminalvårdsstyrelsens häkte's- eller 'an- staltsförcskrifter eller rikspolisstyrelsens allmänna råd om underrättelse- skyldighet m.m. innehåller t. ex. regler om den besöksrätt som föreskrivs i konventionerna. 1 den utsträckning detär fråga om administrativa frihets- berövanden inom den kommunala verksamheten saknas svenska regler. med undantag för de bestämmelser i 6,5 kungörelsen (1966:585) ang. tillämpningen av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. m.m. som jag tidigare nämnt (avsnitt 2).

Det finns därför. som utredningen och remissinst'anserna funnit. behov av att införliva konventionsbestämmelscrna med den svenska rätten ge- nom särskild reglering. Mcd tanke främst på att det blir fråga om åliggan- den även för kommuner och landstingskommuner bör bestämmelserna tas in i en ny lag (jfr 8 kap. 5 Q' regeringsformen). Det kan också vara en fördel med hänsyn till svenska medborgares anspråk på en korrekt behandling utomlands att Sverige särskilt reglerar dessa frågor-i lag.

Det är enligt min mening naturligt att en lagreglering av våra åtaganden sker med utgångspunkt i Wienkonventionens bestämmelser.

I förhållande till Storbritannien. Frankrike.,Sovjetunionen och Rumäni- , en har Sverige i de bilaterala konventionerna gjortmer vittgående åtagan—

den när det gäller underrättelseskyldighet och — såvitt gäller Storbritanni- en — besöksrätt än som gäller enligt Wienkonventionen. Även om vissa skäl kan tala för att man tar in även motsvarande särregler i den föreslagna lagstiftningen. är det enligt min mening lämpligare att i denna endastange' att mer långtgåendebestämmelser i avtal med dessa länder skall gälla i stället för de regler som annars finns i lagen. Sverige har sedan Wien- konventionen ratificerades 1975 haft som princip att inte ingå några nya bilaterala konventioner på området. Mot bakgrund härav bör särreglerna i de bilaterala konventionerna lämpligen införlivas med svensk rätt genom en övergångsbestämmelse varjämte de aktuella konventionsreglerna tas in som en bilaga till den nya lagen.

Reglerna om underrättelseskyldighet och' besöksrätt i konventionerna får anses gälla såväl strafI'processuella som administrativa frihetsberövan- den. Sannolikt gäller enligt Wienkonventionen och konventionen med Storbritannien underrättelseskyldigheten också vid intagning i kriminal- vårdsanstalt. En reglering i ämnet bör därför avse samtliga former av frihetsberövanden efter beslut av myndighet.

Avfattningen av vissa av de bilaterala konsularkonventionerna skulle _kunna ge intryck-av att konsuln har rätt att besöka den frihetsberövade oberoende av dennes inställning till besöket. Det bördärför framhållas att Sveriges inställning till denna fråga alltid varit att besöksrätten aldrig får utövas mot den frihetsberövades vilja.

• Sida 17
•  Original

Flera remissinstanser. bl.a. riksåklagaren och rikspolisstyrelsen. har pekat på det problem som ligger i att en pågående förundersökning kan försvåras genom en snar underrättelse till konsulatet eller genom ett besök av konsuln. Rikspolisstyrelsen har med hänsyftning på brott mot rikets säkerhet framhållit att det är angeläget att det ges möjligheter såväl att dröja med att lämna underrättelser som att inom ramen för gällande lagstiftning begränsa den frihetsberövades kontakter med bl. a. företrädare för hans hemland. .

Vid ratifikationen av konventionen mellan Sverige och Storbritannien uttalades en viss tveksamhet med hänsyn _till att det vid vissa brott kan vara önskvärt att en främmande makt inte omedelbart får kännedom om att ett frihetsberövande av en viss person har skett. Det sades å andra sidan att. om frågan sätts in i ett större sammanhang. det måste anses vara av stort värde att principen om en omedelbar underrättelseskyldighet slås fast (prop. l952: l69 s. 20).

Samtliga de aktuella konventionsbestämmelserna förutsätter'att rättig— heterna enligt konventionerna skall utövas i enlighet med det mottagande landets egna lagar och förordningar. [ Wienkonventionen sägs att lagarna och förordningarna skall medge ett fullt förverkligande av de'ändamål för vilka bl.a. underrättelseskyldigheten och besöksrätten är avsedda. l kon- ventionen med Sovjetunionen sägs att lagarna och förordningarna inte skall omintetgöra rättigheterna enligt konventionen.

Enligt ll & lagen (1976: 371)” om behandlingen av häktade och anhållna- m.fl. får den frihetsberövade ta emot besök i den utsträckning det lämpli- gen kan ske. Han får inte ta emot besök som medför fara från säkerhets- synpunkt. Den som är anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott får inte ta emot besök som kan medföra fara för att bevis undanröjs eller att utredningen försvåras. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller för att undvika att bevis undanröjs eller att utredningen på annat sätt försvåras. skall en eller flera personer vara närvarande vid besöket. Lagen innehåller även bestämmelser om bl. a. kroppsvisitation av besökare och den frihetsberövades rätt att ta emot och avsända brev. Enligt 2l kap. 95 rättegångsbalken har dock en offentlig försvarare alltid rätt att i enrum träffa den anhållne eller häktade. _

Det är naturligtvis viktigt att konventionernas bestämmelser om under- rättelseskyldighet och besöksrätt inte får till följd att brottsutredningen försvåras. Enligt min mening måste man emellertid också beakta att det är fråga om mellanstatliga åtaganden av ett stort antal länder och att Sveriges behandling av dessa frågor kan påverka våra konsulers möjligheter'att hålla kontakt med svenskar som berövas friheten utomlands. När det gäller underrättelseskyldigheten kan det som nämnts ibland från utred- ningssynpunkt vara motiverat att dröja något med underrättelsen. Jag tror emellertid att man allmänt kan säga att det sällan finns tillräckliga skäl att. dröja med att informera om ett frihetsberövande mer än något dygn. l-det stora flertalet fall bör detta därför inte innebära något problem eftersom det enligt huvudregeln i Wienkonventionen endast krävs att underrättelse skall ske utan dröjsmål.

• Sida 18
•  Original

Även när det gäller rätten till besök och utväxlingen av meddelanden är det viktigt att se till syftet med konventionsbestämmelserna. Hänsynen till exempelvis utredningsintresset kan beaktas inom ramen för'nu gällande regler om behandling av häktade och anhållna. Konsulns besök kan således ske i närvaro av åklagare och polis som kan avbryta besöket. om det mellan konsuln och den frihetsberövade avhandlas något som kan äventy- ra utredningen. Den häktade eller anhållne kan vägras att ta emot eller avsända meddelanden utan föregående granskning, om det finns anled- ning till det. Konventionsbestämmelserna torde inte kunna åberopas av den frihetsberövade eller konsuln för att vägra en sådan granskning. Det bör emellertid i detta sammanhang påpekas att enligt konventionen med Storbritannien en brittisk konsul alltid har rätt att enskilt samtala med en brittisk medborgare som är berövad friheten i ett mål eller ärende som inte '

slutligt avgjorts.

Som tidigare har framhållits följer av allmänna folkrättsliga principer att bestämmelserna i. Wienkonventionen angående underrättelseskyldighet och besöksrätt bör tillämpas beträffande alla utlänningar. även om kon- ventionen inte har biträtts av alla länder. Detta innebär att bestämmelser- na även bör tillämpas på statslösa, 'som ju kan ha intresse av att få kontakt med konsulära företrädare för det land där de har sitt hemvist.

Av allmänna principer följer vidare att den som är både svensk och utländsk medborgare av svenska myndigheter behandlas enbart som svensk'medborgare. Konventionsbestämmelserna tillämpas alltså inte på honom. .

Konventionerna kan inte heller anses reglera flyktingrättsliga frågor. Detta innebär att en utländsk konsul aldrig har rätt att företräda eller annars befatta sig med en utländsk medborgare som" åberopar flykting- skap. även om det skulle finnas regler som inte gör underrättelsen'om ett frihetsberövande beroende av den frihetsberövades egen inställning.

Undantaget för flyktingar har endast praktisk betydelse i de fall enligt 'de bilaterala konventionerna då underrättelscskyldigheten är obligatorisk. Enligt min mening måste undantaget uppfattas så att någon underrättelse inte skall ske beträffande utlänningar som fått eller söker fristad här. under åberopande av någon av de grunder som anges i 3. 5 och 6 åå utlännings- lagen ( 1980: 376), om de inte begär det. Att en senare prövning leder till att de inte får fristad här bör inte föranleda en ändrad bedömning. Redan den omständigheten att någon åberopar grunder för fristad enligt angivna bestämmelser kan nämligen i vissa fall leda till efterräkningar i hemlandet vid en eventuell återkomst dit. Vad som nu sagts gäller även sådana flyktingar och liknande som har hemvist i ett annat land än sitt hemland.

En fråga som-vid remissbehandlingen berörts av rikspolisstyrelsen och Landsorganisationen i Sverige är om det skall föreligga en underrättelse- skyldighet i fråga om .de utlänningar som bott länge i Sverige och kanske har permanent uppehållstillstånd. Även detta fall är i praktiken endast av intresse när underrättelseskyldigheten är ovillkorlig. Många av dessa ut- länningar har kanske inget intresse av att hemlandets myndigheter under- rättas vid ett eventuellt frihetsberövande. Det rör sig dock sannolikt i så fall i allmänhet om personer som är flyktingar eller har fått fristad här av

• Sida 19
•  Original

något annat skäl och där underrättelseskyldigheten blir beroende av deras medgivande. Vad gäller de övriga kan jag inte se att konventionerna ger någon möjlighet att undanta dem.

4. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslagtill

1. lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten.

2. lag om ändring i kungörelsen (1952z644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul.

5. Specialmotivering

3.1. Förslaget till lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten

1.3

1 första stycket regleras underrättelseskyldigheten och skyldigheten att vidarebefordra meddelanden från den frihetsberövade utlännningen till dennes konsulat. 1 andra stycket regleras skyldigheten att upplysa utlän- ningen om dennes rättigheter enligt första stycket. Reglerna är utformade i enlighet med Wienkonventionens bestämmelser. _

Med utlänning menas den som inte är svensk medborgare. Såsom an- getts i den allmänna motiveringen skall den som har både svenskt och utländskt medborgarskap behandlas som svensk medborgare av svenska myndigheter. .

Bestämmelserna i lagen är tillämpliga på alla former av frihetsberövan- den som beslutats av myndigheter.

Reglerna'skall således tillämpas på anhållna och häktade enligt 24 kap. och 25 kap.-9.5 rättegångsbalken. 15 5 lagen (1976: 19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. 16 & lagen (1957: 668) om utlämning för brott. 17% lagen (19591254) om utlämning för brott till Danmark. Finland. Island och Norge samt 17 5 lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Reglerna skall även gälla dem som efter rättens beslut tas in på rättspsykiatrisk klinik enligt 9 _5 lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning. Till denna grupp av omhändertaganden hör även hämtning och andra åtgärderi samband med . förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken.

Bestämmelserna gäller vidare vittnen. som häktas med stöd av 36 kap. 21 & rättegångsbalken för att förmås fullgöra sin vittnesplikt. den som omhändertas med stöd av 9 kap. 10 å andra stycket rättegångsbalken för att inställas till ett sammanträde inför rätten efter ett tidigare misslyckat . hämtningSförsök och vidare den som enligt 5 kap. 9 årättegångsbalken och 16å förvaltningsprocesslagen (197lz291) tas i häkte för att han stör en

• Sida 20
•  Original

domstolsförhandling. Reglerna skall också gälla vid intagning i kriminal- vårdsanstalt och vid tillfälliga omhändertaganden enligt 26 kap. 22 5 och 28 kap. 1 1 & brottsbalken.

Reglerna "gäller även frihetsberövanden utan anknytning till straffpro- cess. . .

Enligt bestämmelser i 2 kap. 12 å och 6 kap: 9 & konkurs'lagen (l987:672). 2 kap. 168 utsökningsbalken och 85 lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs kan i vissa fall rätten besluta om häktning av en gä'ldenär eller — enligt lönegarantilagen — av en arbetsgivare. Även i dessa fall skall reglerna vara tillämpliga.

också i de fall en utlänning tas i förvar enligt 50 eller 52 & utlännings- lagen blir bestämmelserna tillämpliga (jfr dock vad som sagts i den allmän- na motiveringen om flyktingar).

Inom bestämmelsernas tillämpningsområde faller även omhändertagan- den enligt lagen (l966:293) o'm beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. lagen (1988: 870) om vård av missbrukare i vissa fall och i sådant hem som sägs i 12 _8 lagen ( 1980: 621 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga. tillfälligt omhändertagande och tvångsisolering enligt smitt- skyddslagen (1988: 1472) samt inskrivning i specialsjukhus eller vårdhem med stöd av 6 ;) lagen (1985: 569) om införande av lagen (1985: 568) om särskilda omsorger av psykiskt utvecklingsstörda m.fl.

Det finns flera bestämmelser enligt vilka en person i vissa särskilda fall kan omhändertas för kortare tid, i allmänhet upp till sex timmar. Möjlig-' heter till sådant omhändertagande finns t.ex. enligt lagen (1976: 51 1) om omhändertagande av berusade personer m.m.. lagen ( 1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret och 6 kap. 3 & järnvägstrafiklagen (1985: 192). Vidare har enligt 135 polislagen (1984: 387) polismän en allmän befogenhet att under vissa förhållanden" omhänderta personer som genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en fara för denna. Enligt 14 & samma lag får en polisman under vissa förutsättningar omhänderta en okänd person för identifiering. s.k. polisiering.

Sistnämnda typer av omhändertaganden är i allmänhet så kortvariga att det knappast finns anledning att överhuvudtaget överväga om det finns behov av att underrätta om omhändertagandet.-l de fall ett sådant omhän- dertagande kommer att bestå under en längre tid grundas beslutet i allmän- het på andra regler. t.ex. regler om anhållande i rättegångsbalken, vid vilka en underrättelseskyldighet i allmänhet ändå föreligger.

Även andra typer av frihetsberövanden kan i de särskilda fallen bli så kortvariga att det kan ifrågasättas om det är meningsfullt med en underrät- telse. Avgörande för om en underrättelse kan underlåtas får då bli om konsulatet hinner nås av underrättelsen i god tid innan frihetsberövandet upphör

] första stycket anges att underrättelsen skall lämnas av den myndighet som verkställer beslutet om frihetsberövande, i allmänhet polisen eller kriminalvårdsverket. Har den frihetsberövade av polisen överlämnats till en annan myndighet, exempelvis ett häkte eller en vårdinrättning. innan underrättelsen lämnats. blir det den myndigheten som skall lämna under- rättelsen. Har underrättelse lämnats. behöver däremot ny underrättelse

• Sida 21
•  Original

inte lämnas i en sådan situation. Inte heller behöver ny underrättelse ' lämnas om en frihetsberövad utlänning. som avvikit från ett häkte. en kriminalvårdsanstalt eller en vårdinrättning. grips och återförs. .

l begreppet konsul innefattas både personal vid konsulatet ochsådan personal vid en beskickning som sköter konsulära ärenden. På samma sätt innefattas i begreppet konsulat även beskickning. om landets konsulära ärenden sköts av beskickningen. När det gäller statslösa är det de konsulä- ra företrädarna för det land där den statslöse har sitt hemvist som skall underrättas. Det får ankomma på respektive eentralmyndighet att inom - sitt ansvarsområde lämna information till de berörda myndigheterna om hur dessa skall få uppgift om vart underrättelsen skall lämnas.

En underrättelse till konsulatet 'skall bara lämnas om utlänningen begär det.'Beträffande medborgare i Storbritannien. Sovjetunionen och Rumä- nien gäller dock enligt de särskilda konventionerna med dessa länder och lagens övergångsbestämmelse att underrättelse skall ske oberoende av om den som berövats friheten begärt detta. Vad som nu sägs gäller dock inte om den frihetsberövade gör gällande att han är flykting eller liknande. Beträffande denna fråga hänvisas till den allmänna motiveringen.

När det gäller personer som tagits om hand för sluten psykiatrisk vård. ligger det i sakens natur att dessa inte alltid är i stånd att begära att en underrättelse lämnas. Det får då ankomma på en eventuell god man eller de ansvariga på sjukhuset att med hänsyn till den intagnes intressen avgöra om underrättelse skall ske. såvida underrättelseskyldigheten inte är ovill- korlig.

En underrättelse skall lämnas utan dröjsmål. Kan konsulatet inte nås per telefon. kan underrättelsen sändas med post. Av underrättelsen bör i så fall framgå att försök gjorts att nå konsulatet per telefon. Vid brottsutredning- ar kan tidpunkten för underrättelsen ibland ha betydelse. I sådana fall bör samråd ske mellan åklagaren och den myndighet som verkställer frihetsbe- rövandet. Vad som nu sagts gäller även meddelanden från utlänningen till konsulatet. '

Beträffande medborgare i Storbritannien. Frankrike och Sovjetunionen gäller enligt de särskilda konventionerna med dessa länder och övergångs- bestämmelsen till den nya lagen att underrättelsen skall ske omedelbart. Detta innebär i förhållande till Sovjetunionen att underrättelsen skall lämnas inom loppet av en till tre dagar från tidpunkten för frihetsberövan- det beroende på kommunikationsförhållandena.

2 5 l bestämmelsen regleras konsulns rätt enligt konventionerna att kommuni-

cera med den frihetsberövade och att bistå honom. Grundläggande för bestämmelsen är att ingenting får göras mot den frihetsberövades vilja.

3.5

l bestämmelsen regleras en viktig inskränkning i åtagandena gentemot främmande länders konsulat. Rätten attkommunicera med den frihetsbe-

• Sida 22
•  Original

rövade får utövas endast inom ramen för de regler som gäller allmänt'för Prop. 1988/89: 74 dennes rätt till besök och utväxling av meddelanden. Regler av detta slag ' finns blia. i 9— 11 åå lagen (.1976z371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. och 25—30 85 lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. Vid tillämpning av dessa regler bör myndigheterna emellertid beakta syftet med bestämmelserna i I och 2 äg” i den föreslagna lagen. Ett besök bör således inte förhindras. om det inte finns tungt vägande skäl mot att besöket skall tillåtas. Som anförs i den allmänna motiveringen bör man i stället utnyttja möjligheten att ha någon närvarande vid besöket. En brit- tisk konsul har dock alltid rätt att enskilt tala med en brittisk medborgare som är berövad friheten i ett mål eller ärende som inte slutligt avgjorts. se övergångsbestämmelsen. '

Ikraftträdande m. m.

_ De mer vittgående åtaganden om underrättelseskyldighet och— såvitt

gäller Storbritannien — besöksrätt som de bilaterala konsularkonventio- nerna innehåller skall gälla i stället för lagens bestämmelser. Undantagen behandlas i specialmotiveringen till de berörda lagrummen.

5.2. Förslaget till lag om ändring i kungörelsen (1952: 644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul

Eftersom 35 i kungörelsen motsvaras av bestämmelser i den nya lagen . föreslås paragrafen bli upphävd.

6. Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten.

2. lag om ändring i kungörelsen (1952:644) angående skyldighet för myndighet att i vissa fall meddela underrättelse till brittisk konsul.

7. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan att föreslå riksdagen att anta de förslag somföredraganden lagt fram.

IQ I'J

• Sida 23
•  Original

' Häktningsutredningens lagförslag £th. 11988/89: 74 1 21 a Förslag till g

Lag om underrättelseskyldighet m.m. vid frihetsberövande av utländska medborgare

1 5 Har en utländsk medborgare tagits in i kriminalvårdsanstalt. berö- vats friheten som anhållen eller häktad eller på annat sätt omhändertagits eller tagits i förvar skall han upplysas om att han'har rätt att begära att hans konsulat eller diplomatiska beskickning omedelbart underrättas om frihetsberövandet och att konsul eller diplomatisk personal har rätt att besöka honom och samtala och brevväxla med honom om han inte motsät- ter sig detta.

2 & Innehåller ett avtal som Sverige har ingått med en främmande stat mer vittgående åtaganden än som anges i 1 & gäller det avtalets bestäm mel- ser.

En underrättelse eller ett besök enligt 1 9" får dock aldrig ske mot den utländske medborgarens vilja om han har fått en fristad häri landet enligt bestämmelserna i 3. 5 eller 6ä utlänningslagen (19801'376). Detsamma gäller om han har begärt sådan fristad så länge frågan ännu inte har avgjorts.

|») U)

• Sida 24
•  Original