Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en ny lag om åtgärder mot penningtvätt införs.

Med penningtvätt förstås åtgärder i syfte att dölja eller omsätta vinningen från brottslig verksamhet.

Lagstiftningen bygger på EG:s direktiv om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar. Direktivet ingår i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Lagförslaget omfattar i huvudsak företag som driver bankrörelse, liv- försäkringsrörelse, värdepappersrörelse och verksamhet enligt lagen (1992: 1610) om kreditmarknadsbolag. Enligt propositionens förslag skall dessa företag kräva att kunder legitimerar sig när ett affärsförhållande inleds eller, såvitt rör tillfälliga kunder, vid större transaktioner. Företagen skall vidare granska alla transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag och anmäla alla sådana förhållanden till Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som regeringen bestämmer. lämande av upplysningar med stöd av lagen skall inte betraktas som brott mot någon sekretessregel om den som lämnade uppgiften hade anledning att räkna med att uppgifterna borde länmas.

l Riksdagen 1992/03. 1 saml. Nr 207

• Sida 2
•  Original

Något straffansvar föreslås inte för den som inte följer lagens bestäm— melser. Det förutsätts att efterlevnanden av bestämmelserna skall kunna upprätthållas med stöd av arbetsrättslig lagstiftning och de avtal som träffats på arbetsrättens område samt det sanktionssystem som Finansinspektionen förfogar över i sin tillsynsverksamhet.

Lagen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

• Sida 3
•  Original

Propositionens lagförslag PfOP- 1992/93z207

Förslag till Lag om åtgärder mot penningtvätt

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 & Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

Lagen har till syfte att förhindra sådana åtgärder med avseende på egendom som har förvärvats genom brott, som kan medföra att denna egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder eller att återskaffandet av egendomen försvåras, samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över och förvärv, innehav eller brukande av egendomen (penningtvätt).

Tillämpningsområde

2 & Bestämmelserna i denna lag gäller företag som driver

1. bankrörelse och annan verksamhet som består i att från allmänheten låna upp medel och att lämna krediter,

2. livförsäkringsrörelse,

3. verksamhet av det slag som beskrivs i 1 kap. 3 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

4. verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn och som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 3 kap. 1 5 2-12 lagen (1992:1610) om kreditmarknadsbolag.

Lagen gäller endast sådan mot kunder inriktad verksamhet som avses i första stycket och som bedrivs från ett fast driftställe i Sverige.

Förbud att medverka vid vissa transaktioner

3 5 Att förfaranden som avses i 1 5 andra stycket kan vara straffbara som häleri eller häleriförseelse framgår av 9 kap. 6 och 7 55 brotts- balken.

Ett företag som avses i 2 5 får inte heller annars medvetet medverka vid transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Med sådana förvärv avses i denna lag förvärv genom brott där fängelse mer än sex månader ingår i straffskalan.

• Sida 4
•  Original

Identitetskontroll

4 & Företaget skall kontrollera identiteten hos den som vill inleda en affärsförbindelse med företaget.

Identitetskontroll skall utföras också beträffande annan än den som avses i första stycket vid transaktioner som överstiger 110 000 kronor. Detsamma gäller om transaktionen inte överstiger nämnda belopp men kan antas ha samband med en annan transaktion och tillsammans med denna överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid tidpunkten för en transaktion skall identiteten kontrolleras så snart summan av trans- aktionerna överstiger det angivna värdet.

Identitetskontroll behöver inte utföras beträffande företag med verk- samhet som beskrivs i 2 5 första stycket, om företaget är hemmahörande inom EES. Detsamma gäller om transaktionen görs till ett konto som tillhör någon vars identitet tidigare har kontrollerats enligt denna lag.

5 5 Ett livförsäkringsföretag behöver inte utföra identitetskontroll med anledning av ett försäkringsavtal vars årliga premie uppgår till högst 7 000 kronor eller engångspremie till högst 18 000 kronor. Iden- titetskontroll behöver inte heller göras med anledning av betalningar som görs från ett konto som har öppnats i ett företag som avses i 4 & tredje stycket första meningen.

6 & Om det kan antas att den som vill inleda en affärsförbindelse med företaget eller göra en sådan transaktion som avses i 4 5 andra stycket inte handlar för egen räkning, skall företaget på lämpligt sätt söka skaffa sig kännedom om identiteten hos den för vars räkning han handlar.

Första stycket gäller inte i de fall som anges i 4 & tredje stycket eller när särskilda skäl talar för att kontrollen är obehövlig.

7 5 Den kontroll som anges i 4-6 55 skall, även om det inte följer av bestämmelserna i de paragraferna, alltid utföras om det kan antas att en transaktion avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag.

Bevarande av handlingar

8 & Handlingar eller uppgifter som använts vid identitetskontroll skall i den utsträckning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen föreskriver bevaras i minst fem år från det att affärsförbindelsen upphörde.

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

9 5 Företaget skall granska alla transaktioner beträffande vilka företaget har skäl att anta att transaktionen avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag. Företaget skall därvid lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som regeringen bestämmer om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt.

• Sida 5
•  Original

10 5 Ett företag som lämnar uppgifter med stöd av 9 5 får inte göras ansvarigt för att det brutit mot någon sekretessregel, om företaget hade anledning att räkna med att uppgiften borde lämnas. Detsamma gäller en styrelseledamot eller en anställd som lämnar uppgifter för företagets

räkning.

Meddelandeförbud

11 & Företaget, dess styrelseledamöter eller anställda får inte röja för kunden eller för någon utomstående att en granskning har genomförts eller att uppgifter har lämnats enligt 9 5 eller att polisen genomför en undersökning.

Ansvar enligt 20 kap. 3 & brottsbalken skall inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.

Finansinspektionens underrättelseskyldighet

12 5 Om Finansinspektionen vid en inspektion av ett företag eller på annat sätt får kännedom om transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag, skall inspektionen underrätta Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som regeringen bestämmer om transaktionerna.

Interna rutiner och utbildning

13 & Företaget skall ha rutiner till förhindrande av att företaget utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv. Företaget skall svara för att de anställda får behövlig information och utbildning för ändamålet.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vilka rutiner som skall följas och vilken information och utbildning som skall tillhandahållas.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 1992/93 :207

• Sida 6
•  Original

1. Inledning

En promemoria med utkast till lagrådsremiss om åtgärder mot pen- ningtvätt utarbetades under sensommaren 1992 inom Finansdepartemen- tet. Promemorian remitterades till fullmäktige i Sveriges Riksbank, Hovrätten för Nedre Norrland, Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Finans- inspektionen, Generaltullstyrelsen, Svenska Bankföreningen, Sparbanker- nas Bank, Finansbolagens Förening, Fondbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Sveriges Försäkringsförbund, Folksam, Livförsäkringsbolaget LIVIA, ömsesidigt, Utländska Försäkringsbolags Förening och Svenska Bankmannaförbundet. Efter lagrådets hörande har lagrådsremissen med Lagrådets yttrande även remitterats till Sveriges Advokatsamfund, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska Revisorssamfundet och Sveriges Redovisningskonsulters Förbund.

Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementets akt i ärendet, (dnr 4212/92). Samtliga remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat förslaget utan erinran. Synpunkter på enskildheter i förslaget har anmärkts i specialmotiveringen, avsnitt 7.

Regeringen beslutade den 3 december 1992 att inhämta lagrådets yttrande över inom Finansdepartementet upprättat förslag till lag om åtgärder mot penningtvätt.

Det till Lagrådet remitterade lagförslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I .

lagrådet har den 12 januari 1993 yttrat sig över lagförslaget. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Lagrådet har föreslagit en lydelse av lagen som närmare ansluter till EG—direktivets bestämmelser. Jag delar de synpunkter som Lagrådet framfört i yttrandet och godtar i huvudsak Lagrådets förslag till ändringar. Jag kommer i specialmotiveringen att närmare behandla Lagrådets synpunkter.

• Sida 7
•  Original

2. Bakgrund

Med penningtvätt förstås åtgärder i syfte att dölja eller omsätta vinning från brottslig verksamhet. Problemet har särskilt uppmärksammats i anslutning till narkotikabrottslighet. På senare år har ett flertal inter- nationella initiativ tagits i syfte att förstärka insatserna mot penningtvätt.

På det straffrättsliga området finns ett internationellt samarbete mellan rättsvårdande organ genom Förenta Nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, i fortsättningen benämnd narkotikabrottskonventionen. Konven- tionen ställer krav på kriminalisering av penningtvätt i fråga om inkomster från narkotikabrottslighet. Sverige har ratificerat konventionen. Genom ändringar av bestämmelserna om häleri i 9 kap. 6 och 7 55 brottsbalken har Sverige anpassat sin strafflagstiftning till konventionens krav (prop. 1990/91:127, bet. 1990/91:JuU32, rskr. 1990/91z323, SFS 1991:451). Till skillnad från narkotikabrottskonventionen har de nya straffbestämmelsema generell tillämpning, dvs. de omfattar även egendom som härrör från andra typer av brott än narkotikabrottslighet.

Inom Europarådet har vidare utarbetats en konvention om förverkande m.m. Även i denna konvention behandlas åtgärder mot penningtvätt. Den europeiska konventionen gäller inte endast narkotikabrottslighet utan omfattar i princip alla former av brott. Sverige har undertecknat konventionen men ännu inte ratificerat den. Inom Justitiedepartementet har utarbetats en promemoria med förslag till vissa författningsändringar med anledning av konventionen. Promemorian har remissbehandlats.

På det finansiella området har också träffats internationella överens- kommelser i syfte att förhindra att det finansiella systemet utnyttjas för penningtvätt. Här kan hänvisas till Europarådets rekommendation den 27 juni 1980 No. R(80)10 och till en principdeklaration som antagits i december 1988 i Basel av tiogruppens banktillsynsmyndigheter. Vidare kan hänvisas till de rekommendationer som antagits av den finansiella aktionsgrupp mot tvättning av pengar som bildades vid ett möte i Paris i juli 1989 mellan länderna i den s.k. G-7 gruppen och i vars arbete Sverige deltagit från början (Financial Action Task Force on Money Laundering, FATF).

EG:s ministerråd antog mot denna bakgrund den 10 juni 1991 direk- tivet om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (91/308/EEG). Till protokollet i detta ärende bör direktivet i svensk översättning fogas som bilaga 3.

Sverige har genom avtalet mellan EG och EFTA-länderna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), vilket väntas träda i kraft under år 1993, åtagit sig att anpassa sin lagstiftning till direktivets innehåll. Till EES hör förutom de tolv EG-länderna (Belgien, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland) fem av de sju EFTA- länderna (Finland, Island, Norge, Sverige, Österrike). Eventuellt tillkommer även Liechtenstein.

• Sida 8
•  Original

3. Direktivet om penningtvätt

Syftet med direktivet är att samordna ländernas insatser för att hindra att den frihet för kapitalrörelser och den frihet att tillhandahålla finansiella tjänster som hör till ett finansiellt integrerat Europa utnyttjas för penningtvätt.

Möjligheterna att omsätta tillgångar som härrör från brott främjar upp- komsten av allvarlig kriminalitet. Det gäller inte minst narkotikabrotts- ligheten där den stora lönsamheten utgör själva drivkraften i verksam- heten. Om kreditinstitut och andra finansiella institut kan utnyttjas för penningtvätt finns det, enligt direktivet, risk för att sundheten och stabili- teten hos instituten allvarligt äventyras och att allmänhetens förtroende för hela det finansiella systemet minskar.

Direktivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att varje enskilt land kan fastställa strängare regler.

En ovillkorlig skyldighet att vidta åtgärder i enlighet med direktivet föreligger endast i fråga om tillgångar som härrör från narkotikabrottslig- het. Enligt direktivet bör länderna emellertid överväga att utvidga tillämpningen till andra former av brottslighet.

Direktivet omfattar alla kreditinstitut och finansiella institut som de definieras i direktivet. För dessa institut föreskrivs en skyldighet att i vissa situationer kontrollera kundernas identitet. Vidare föreskrivs en skyldighet för instituten att anmäla förhållanden som misstänks ha samband med brottsliga gärningar. lnstituten skall slutligen införa rutiner för att hindra att de utnyttjas för transaktioner av medel som har samband med brott samt se till att de anställda får information och utbildning i frågor som rör sådana transaktioner.

Enligt direktivet skall medlemsstaterna se till att bestämmelserna utvidgas till att omfatta också andra institut än kreditinstitut och finansiella institut, om den verksamhet som bedrivs där är särskilt ägnad att utnyttjas för penningtvätt. EG-medlemsstatema har överenskommit att avvakta med denna utvidgning till dess erfarenheter vunnits om hur direktivet fungerar i praktiken. Detta framgår av det danska förslaget till lagstiftning om förebyggande åtgärder mot penningtvätt (Lovforslag nr. L 10, Folketinget 1992-93, lndustrimin. J.nr.90-245-2).

Enligt direktivet skall upplysningar som instituten lämnar till myndig- heterna i god tro inte betraktas som brott mot någon sekretessregel. Den som lämnat uppgiften får inte göras ansvarig för att ha lämnat ut uppgiften.

• Sida 9
•  Original

4. Allmän motivering

Mitt förslag: En ny lag om åtgärder mot penningtvätt införs. Lagen bygger på bestämmelserna i EG:s direktiv om penningtvätt, vilket omfattas av EES-avtalet.

Lagen skall tillämpas på alla transaktioner som avser medel som härrör från brottsliga förvärv av allvarligare slag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran att lagstiftningen införs. Flera remissinstanser har synpunkter på enskildheter i förslaget. Dessa redovisas i det följande i samband med specialmotiveringen (avsnitt 7).

Skälen för mitt förslag: En ny lag om åtgärder mot penningtvätt bör införas eftersom Sverige genom EES-avtalet är bundet att införa regler med anledning av EG-direktivet om penningtvätt. I överensstämmelse med de nya bestämmelserna om häleri i brottsbalken bör lagen dock få en generell tillämpning, dvs. lagen skall tillämpas vid alla transaktioner avseende medel som kan förmodas härröra från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag och inte begränsas till att avse endast medel som härrör från narkotikabrott. Ett skäl för detta är att det skulle vara lika förödande för tilltron till det finansiella systemet om det utnyttjades för penningtvätt i fråga om annan brottslighet än narkotikabrottslighet. Ett annat skäl är att det inledningsvis oftast torde vara omöjligt att avgöra om en transaktion har samband med narkotikabrott, även om omständigheterna i och för sig talar för att den har anknytning till brott. Regleringen skulle därför bli skäligen meningslös om den begränsades till uteslutande narkotikabrottslighet.

Vissa begränsningar av lagens tillämpningsområde bör dock göras. Lagen bör bara gälla transaktioner avseende medel som härrör från brottsliga förvärv. Såsom exempel på brottsliga förvärv brukar nämnas muta, spelvinst som ätkommits genom dobbleri, inkomster vid försäljning av stöldgods, smuggelgods eller olovligen tillverkad sprit, inkomster genom verksamhet som kopplare eller langare samt inkomster genom försäljning av vad som ätkommits genom olovlig jakt. Härutöver kan ett mycket stort antal brott enligt specialstraffrättsliga författningar ge upphov till brottsliga förvärv, t.ex. inkomster vid försäljning av narkotika (se Förmögenhetsbrottsutredningens betänkande SOU 1983:50, s. 302). Utanför detta område faller däremot sådana brott där egendom undan- dragits beskattning, tull eller någon annan avgiftsskyldighet, vilka brott visserligen medför ekonomiska fördelar för gärningsmannen men som inte ger upphov till något omedelbart förvärv. Det kan visserligen ibland vara svårt att avgöra om transaktioner har samband med sådan brottslighet eller med någon annan typ av brott. Direktivet omfattar

• Sida 10
•  Original

emellertid inte skattebrottslighet o dyl. Den i direktivet angivna definitionen av penningtvätt anknyter sålunda till egendom som härrör från brott. Det torde också föra för långt att låta lagen vara direkt tillämplig på sådan brottslighet, bl.a. därför att det t.ex. i fråga om skatteundandragande oftast skulle vara omöjligt för en bank att ha någon uppfattning om huruvida fullbordat brott föreligger när transaktionen görs. Genom anknytningen till brottsliga förvärv är lagens tillämpning ändå vidsträckt. Och självklart bör banker och andra finansiella institut avhålla sig från alla transaktioner som kan antas ha samband med brottslig verksamhet oavsett av vilket slag denna är.

Direktivet omfattar som tidigare angetts endast transaktioner som har samband med narkotikabrottslighet. Genom den generella tillämpning som här föreslås kommer lagen att omfatta brott som i jämförelse med narkotikabrott kan framstå som relativt sett ringa. Detta har inte varit avsikten med direktivet. Den rätt omfattande kontroll- och rapporteringsskyldighet som följer av direktivet är inte motiverad i fråga om mera bagatellartad brottslighet. Jag anser därför att en avgränsning bör ske till brott av allvarligare slag. En lämplig begränsning är enligt min mening att låta lagen omfatta brott där fängelse mer än sex månader kan följa. Det sagda innebär inte något slags legitimering av transaktioner som har samband med brottslighet av lindrigare slag. Även sådana transaktioner bör naturligtvis undvikas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att brottsbalkens häleribestämmelser kan vara tillämpliga, även om en transaktion inte omfattas av denna lag.

Den nya lagen bör omfatta den verksamhet som bedrivs av banker, hypoteksinstitut, värdepappersinstitut, livförsäkringsföretag och kredit- marknadsbolag enligt lagen (1992: 1610) om kreditmarknadsbolag. Lagens huvuddrag bör vara följande. Ett företag skall kontrollera kundens identitet när ett affärsförhållande inleds eller, såvitt rör andra än fasta kunder, när en transaktion avser ett belopp som överstiger 110 000 kr. Om en transaktion görs för någon annan skall företaget på lämpligt sätt försöka ta reda på för vem den utförs.

Ett företag skall granska alla transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Företaget skall också anmäla alla sådana förhållanden till Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som regeringen bestämmer. Har ett företag vägrat att medverka till en transaktion av medel som kan antas härröra från ett brottsligt förvärv, skall företaget underrätta Rikspolisstyrelsen om misstankarna och därvid lämna uppgifter om den begärda transaktionen. Om det i efterhand visar sig att en sådan transaktion som avses här genomförts, bör förhållandet vid upptäckten givetvis anmälas till Rikspolisstyrelsen.

I artikel 6 i direktivet anges att medlemsstaterna får föreskriva att uppgifter som lämnas till myndigheterna får användas även för andra ändamål än bekämpande av tvättning av pengar. Någon uttrycklig bestämmelse härom eller om att eventuell överskottsinformation får användas av myndigheterna behöver inte införas i den svenska lagen.

• Sida 11
•  Original

Enligt svensk rätt gäller nämligen att en myndighet har en grundläggande skyldighet att på eget initiativ gå vidare med frågor som har kommit till myndighetens kännedom i den mån det gäller förhållanden inom myndighetens eget verksamhetsområde. På straffrättens området har denna princip kommit till uttryck särskilt tydligt. Flera regler innefattar en ovillkorlig skyldighet för myndigheterna att vidta åtgärder när fråga är om att utreda och beivra brott. En polismyndighet eller en åklagare är i princip skyldig att inleda en förundersökning så snart det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har begåtts (23 kap. 1 & rättegångsbalken). En åklagare är vidare skyldig att, om inte annat är särskilt föreskrivet, väcka åtal i fråga om brott som hör under allmänt åtal (20 kap. 6 & rättegångsbalken).

Enligt artikel 7 i direktivet skall medlemsstaterna se till att de företag som omfattas av direktivet avstår från att utföra en transaktion be- träffande vilken misstanke uppstått, till dess behörig myndighet under- rättats. Artikeln lämnar dock möjligheten öppen att genomföra en sådan transaktion om underlåtenheten att genomföra den skulle vara ägnad att motverka syftet med direktivet. Någon motsvarighet till direktivets bestämmelse föreslås inte i lagen. I lagen föreslås ett absolut förbud för de berörda instituten att medverka vid transaktioner som kan antas härröra från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag. Någon anledning att mjuka upp detta förbud på det sätt som föreslås i artikel 7 föreligger inte. En sådan bestämmelse skulle kunna skapa besvärliga avvägningar mellan det straffansvar som enligt bestämmelserna om häleri i brottsbalken kan riktas mot den som genomför en transaktion och de intressen som lagstiftningen skall värna om.

I promemorian föreslogs inte något straffansvar för den som bryter mot lagens bestämmelser. Rikspolisstyrelsen anser att straffsanktioner bör införas. För egen del har jag samma uppfattning som framfördes i promemorian. På samma sätt som inom övrig finansiell lagstiftning är det mest lämpliga tillvägagångssättet att bestämmelserna upprätthålls med stöd av dels de regler som finns i lag och avtal på det arbetsrättsliga området, dels genom de sanktioner som Finansinspektionen förfogar över i sin tillsynsverksamhet. Riksåklagaren har också uppmärksammat att denna inställning stämmer väl Överens med de rekommendationer om restriktivitet med nykriminalisering som förs fram i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61).

Det föreslås i promemorian att regeringen får bestämma när lagen skall träda i kraft, vilket avses bli samtidigt med EES-avtalets ikraftträdande. Jag delar denna uppfattning.

5. Administrativa och statsfinansiella konsekvenser

Förslaget har inga ekonomiska eller administrativa konsekvenser för staten.

• Sida 12
•  Original

6. Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Finansdepartementet upprättats förslag till lag om åtgärder mot penningtvätt. Lagrådet har granskat lagförslaget.

7. Specialmotivering

Inledande bestämmelser

1 5 (se artikel 1 i direktivet)

Syftet med hänvisningen i paragrafens första stycke till Sveriges förpliktelser enligt EES—avtalet är att fästa tillämparens uppmärksamhet på att EES-avtalet och EG-rätten kan ha betydelse för tolkningen av lagens bestämmelser. Syftet är också att erinra om att regler med EES- bakgrund har företräde framför andra regler vid s.k. lagval enligt 5 5 lagen (1992: 1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbete (EES).

I överensstämmelse med Lagrådets förslag har i andra stycket införts en definition av begreppet penningtvätt, vilken anknyter till motsvarande bestämning av uttrycket "tvättning av pengar" i direktivet. En viss språklig jämkning har gjorts i förhållande till Lagrådets förslag.

Tillärnpningsområde

2 5 (se artikel 1 i direktivet)

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och har med en teknisk justering utformats enligt Lagrådets förslag.

De verksamheter som omfattas av lagen räknas upp i första stycket. Som framgår av lagrådets yttrande omfattas inte sådan verksamhet som innebär åtgärder rörande uthyrning av lokaler m.m. inom ramen för bankers och försäkringsföretags kapitalförvaltning. Det som avses är företagstypemas kärnverksamhet riktad mot företagets kunder. Detta förhållande kommer också till uttryck i andra stycket. Riksbanken, Rikspolisstyrelsen och Finansinspektionen vill att lagen också skall omfatta sådan verksamhet som bedrivs av valutaväxlingskontor. Rikspolisstyrelsen vill att lagen därutöver skall omfatta totalisatorspel, konst- och guldhandel samt annan hantering där en större mängd pengar regelmässigt omsätts. Finansinspektionen påpekar att också Postens verksamhet borde omfattas av lagen men utgår från att omstruktureringen inom Posten kommer att medföra att i vart fall Postgirots verksamhet kommer att falla inom lagens tillämpningsområde.

Valutaväxlingskontoren är för närvarande under utredning av Betal- tjänstutredningen (Fi 1992: 14). I avvaktan på utredningens förslag är jag inte beredd att föreslå att valutaväxlingskontorens verksamhet skall omfattas. Som jag anförde i avsnitt 3 har EG-medlemsstatema kommit

• Sida 13
•  Original

överens om att inte utvidga direktivets tillämpning innan erfarenhet vunnits av hur direktivets bestämmelser fungerar i praktiken. Jag finner därför inte skäl att nu utvidga direktivets tillämpning till andra institut än kreditinstitut och finansiella institut.

Lagen blir tillämplig på alla svenska företag som driver de angivna slagen av verksamhet liksom utländska företag som driver sådan verksamhet från filial här i landet. Även gränsöverskridande verksamhet som sker från svenska företag eller utländska företags etableringar i Sverige omfattas av de svenska reglerna. Däremot omfattas inte sådan gränsöverskridande verksamhet till Sverige som t.ex. bankföretag hemmahörande i ett annat land inom EES kan bedriva. Dessa företag är nämligen underkastade motsvarande lagstiftning, grundad på EG- direktivet, i sina hemländer. Svenska företags verksamhet från filialer eller andra etableringar utomlands omfattas inte heller av de svenska bestämmelserna. Även i dessa fall gäller att det inte finns något behov av att utsträcka den svenska lagens tillämpningsområde eftersom övriga EES-länder, liksom åtskilliga andra länder, förutsätts ha egen lagstiftning i ämnet. I den mån svenska företag driver verksamhet i länder som inte har någon lagstiftning om penningtvätt skulle det dessutom kunna uppstå betydande praktiska komplikationer om företagen skulle vara skyldiga att följa den svenska lagen. Det skulle exempelvis kunna vara svårt för företaget att fullgöra uppgiftsskyldigheten enligt 9 5 när man inte kan räkna med att den utländska rättsordningen skall respektera det skydd för uppgiftslämnande som följer av 10 5.

Att lagen inte görs tillämplig på svenska företags verksamhet från filial eller annan etablering utomlands betyder naturligtvis inte att det skulle vara lämpligt eller ens tillåtet för svenska företag att delta i penningtvätt utomlands. Om ett företag skulle självt - eller genom ett utländskt dotterföretag - bryta mot principerna i direktivet och den svenska lagen, får man tvärtom räkna med att detta, i allvarliga fall, skulle ge anledning för svenska myndigheter att återkalla det eller de tillstånd som har beviljats: för verksamheten.

Förbud att medverka vid vissa transaktioner

3 5 (se artiklarna 1 och 2 i direktivet)

De tidigare nämnda ändringarna som gjorts i bestämmelserna om häleri och häleriförseelse i 9 kap 6 och 7 åå brottsbalken kriminaliserar medverkan till att omsätta egendom eller till att företa någon liknande åtgärd som är ägnad att dölja att egendomen härrör från brott. Även transaktioner som är mer eller mindre klart inriktade på att hjälpa brottslingar att dölja vad de har tjänat på sina brott omfattas av kriminali- seringen.

Ansvar för häleri enligt de nya bestämmelserna kan alltså utkrävas av den som med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta någon annan sådan åtgärd med egendom som härrör från ett brottsligt förvärv. Ansvar kan också komma

• Sida 14
•  Original

i fråga för den som på något annat sätt otillbörligen främjar möjlig- heterna för någon att tillgodogöra sig sådan egendom eller värdet därav. Den som av oaktsamhet företar sådana gärningar kan på motsvarande sätt ställas till ansvar för häleriförseelse.

Förbudet i 3 5 har utformats i anslutning till bestämmelserna om häleri i brottsbalken. Förbudet omfattar därför alla transaktioner avseende medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Med detta uttryck avses de förfaranden som ryms under beteckningen penningtvätt bli täckta av förbudet. I paragrafen har uttryckligen angetts vad som avses med uttrycket brottsligt förvärv av allvarligare slag. Jag har därvid använt mig av en något annan formulering än den Lagrådet föreslagit eftersom avsikten inte är att fängelse sex månader skall vara stadgat som minimistraff för brottet utan ingå i dess straffskala. Exempelvis är straffet för narkotikabrott enligt 1 & narkotikastrafflagen (1968:64) fängelse i högst tre år. Medel som härrör från sådan brottslighet skall givetvis omfattas av lagens bestämmelser.

Advokatsamfundet har ifrågasatt om inte beviskravet bör ställas högre än vad rekvisitet "kan antas" ger vid handen. Samfundet har därvid hänvisat till att det i direktivet anges att det fordras "vetskap om att egendomen härrör från brott eller från medverkan till brott" för att åtgärder mot "tvättningen" skall behöva vidtagas (jfr. definitionen av "tvättning av pengar" i artikel 1).

Enligt min mening innebär emellertid direktivet en skyldighet för företag som omfattas av detta att redan när det föreligger misstanke om penningtvätt kräva att kunden identifierar sig och att göra anmälan till behörig myndighet, se artiklarna 3.6 och 6. Kravet på "vetskap" i artikel 1 torde i stället avse den kund som vill genomföra transaktionen. Jag anser som följd härav att företag som driver verksamhet som omfattas av lagen även bör vara förbjudna att befatta sig med medel som kan antas härröra från brottsliga förvärv av allvarligare slag. Det skulle annars kunna uppstå situationer där företaget visserligen misstänker att en transaktion avser medel som härrör från brott och i enlighet med lagens regler om identitetskontroll och gransknings- och uppgiftsskyldighet kräver legitimation av kunden och rapporterar transaktionen till polisen, men ändå genomför den eftersom man inte har vetskap om att det verkligen är fråga om penningtvätt. Sådana situationer bör givetvis undvikas.

Med transaktioner avseende medel menas här och i följande paragrafer alla former av dispositioner som kunder gör i mellanhavandet med en bank eller annat företag som omfattas av lagen, såsom avtalsslut avseende öppnande av inlåningskonto, uppdrag om betalningsförmedling, uppläggning av värdepappersdepå, tecknande av kapital- eller pen- sionsförsäkring etc. Även förhyming av bank- eller värdefack skall omfattas om det kan antas att detta kommer att utnyttjas för att t.ex. dölja medel som härrör från brott.

Medverkan i sådana transaktioner som omfattas av förbudet är således straffbelagd enligt bestämmelserna i brottsbalken. Någon särskild bestämmelse om ansvar för häleri eller häleriförseelse för medverkan av

• Sida 15
•  Original

anställda i de företag som omfattas av lagen behövs därför inte. I kommentaren till 2 9 har behandlats vilka verksamheter som omfattas av lagstiftningen. Om ett företag som driver någon av dessa verksamheter vidareförmedlar transaktionen inom sin koncern, vare sig förmedlingen sker inom landet eller utomlands, torde sakna betydelse i detta avseende. Försök, förberedelse och stämpling till häleri eller häleriförseelse är visserligen inte straffbelagda enligt bestämmelserna i brottsbalken. I viss utsträckning kommer dock förbudet i 3 _8, att täcka sådana förfaranden. Det torde också framstå som självklart att de företag som står under Finansinspektionens tillsyn och som omfattas av denna lag inte skall medverka ens i sådana situationer.

Finansinspektionen har pekat på svårigheten att i alla situationer kunna undvika en medverkan från företagets sida och därvid särskilt hänvth till att ett flertal transaktioner i dag sker utan att kunden besöker ett bankkontor. Betalningsmottagare får vidare pengar insatta på konto direkt genom utväxling av transaktionsdata mellan bankernas datacentraler. En omfattande del av betalningstrafiken går också gentemot utlandet via elektroniska betalningssystem.

Paragrafen omfattar förbud mot en avsiktlig medverkan från företagets sida. Ett företag bör således med befriande verkan kunna utnyttja de betalningssystem som är brukliga och de rutiner som är allmänt godkända även om det finns en allmän risk för att ett betalningssystem utnyttjas för penningtvätt. Det får ankomma på Finansinspektionen att särskilt övervaka att nu tillämpade rutiner inom den finansiella sektorn för transaktioner inte kommer att utnyttjas för penningtvätt. Med stöd av 13 å andra stycket kan regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen utfärda närmare föreskrifter om de eventuella nya rutiner som kan behövas för att förhindra penningtvätt i dessa samman- hang.

Sveriges Redovisningskorwulters Förbund har framfört att kompensation för uppkommen skada måste kunna utgå till den som förvägras göra en

transaktion som sedemera visar sig vara helt legitim. Jag är emellertid inte beredd att föreslå någon särskild regel om rätt till skadestånd i sådana situationer. Eventuell skadeståndsskyldighet får prövas enligt de allmänna skadeståndsreglerna. Det kan anmärkas att exempelvis en bank inte har någon skyldighet att ställa upp på vilken transaktion som helst. Bankerna har redan i dag som praxis att vägra utföra tjänster åt en bankkund om man av någon anledning misstänker att transaktionen kan vara olaglig.

SOm angetts i avsnitt 4 föreslås inget straffansvar för den som åsidOSätter lagens bestämmelser. De sanktionsmedel som står till buds är i stället regler som finns i lag eller avtal på det arbetsrättsliga området samt de sanktioner som Finansinspektionen förfogar över i sin tillsynsverksamhet.

• Sida 16
•  Original

Identitetskontroll

4 5 (se artikel 3.1, 3.2 och 3.7 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag.

Första och andra styckena föreskriver identitetskontroll när en affärs- förbindelse inleds eller när någon, som inte kan sägas ha en affärsför- bindelse med företaget i fråga, utför en transaktion som omfattar ett större belopp än 110 000 kr. Om transaktionen utförs i flera steg som verkar ha samband med vartannat skall det sammanlagda beloppet beaktas. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Sveriges Redovisnings-konsulten Förbund har anfört att beloppsgränsen bör göras värdebeständig. Riksåklagaren har därvid föreslagit att gränsen sätts till tre och ett halvt basbelopp. Jag har förståelse för denna uppfattning. Främst tydlighetsskäl talar dock för att gränsen bestäms i ett fast belopp.

En affärsförbindelse kan naturligtvis ha mycket skiftande karaktär beroende på vilken tjänst som efterfrågas. I uttrycket förbindelse får dock läggas ett förhållande av mer stadigvarande slag. Uttrycket affårsför- bindelse skulle då inte omfatta förhållandet att en person vid ett enstaka tillfälle växlar sedlar eller mynt eller förvärvar premieobligationer. Inte heller omfattas den situationen då en person för en betalning tillfälligt anlitar en bank där vederbörande inte är regelbunden kund. På försäk- ringsområdet bör tecknandet av försäkringsavtalet utgöra utgångspunkten för en affärsförbindelse. Med kunden får då förstås den som tecknar avtalet.

Identitetskontrollen förutsätts ske enligt vanlig bankpraxis, dvs. med körkort eller någon annan allmänt godtagen legitimationshandling. Redan i dag kräver banker och andra kreditinstitut regelmässigt legitimation när en affärsförbindelse inleds som innefattar öppnande av ett konto eller förhyming av ett bankfack. Riksbanken har pekat på ett särskilt problem när försäljning av en vara, t.ex. premieobligationer, sker per postorder. Identitetskontrollen kommer då att utföras av Posten och inte av det säljande företaget. Om en sådan försäljning avser ett större belopp bör det säljande företaget instruera Posten att iaktta särskild vaksamhet när det gäller utlämnandet av varorna. Av en sådan instruktion bör också framgå att Posten bör vägra att genomföra utlämnandet om någon misstanke uppstår om att den likvid som överlämnas för varan härrör från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag. Posten bör vidare regelmässigt till det säljande företaget översända uppgifter om den företagna identitetskontrollen.

F örsäkrirtgvörbundet har påtalat ett motsvarande problem när det gäller livförsäkringar som förmedlas av försäkringsmäklare. Vid sådana situationer kommer försäkringsbolaget oftast inte in i bilden förrän en affärsförbmdelse redan har inletts. I dessa fall bör, enligt min mening, försäkringsbolaget kunna uppdra åt försäkringsrnäklaren att utföra legitimationskontrollen. Det bör därvid åligga försäkringsbolaget att instruera mäklaren om de regler som gäller för när legitimationskontroll skall genomföras och hur det skall ske. Uppgifter som lämnas vid

• Sida 17
•  Original

kontrollen bör förvaras av försäkringsbolaget. Ett sådant förfaringssätt har också överenskommits mellan EG-kommissionen och EG:s minister- råd enligt det "Consultation Paper" som föregått Storbritanniens lagstiftning på området (54:e stycket) och som finns tillgängligt i Finans- departementets akt i ärendet (dnr 4212/92).

I tredje stycket har angetts i vilka fall undantag medges från kravet på identitetskontroll. När kunden är ett företag med verksamhet av det slag som anges i 2 &, hemmahörande i ett land inom EES, krävs inte identitetskontroll. Det får nämligen förutsättas att denna typ av företag är underkastad motsvarande regler om identitetskontroll i sitt hemland. I detta sammanhang bör understrykas att undantaget endast gäller den obligatoriska kontroll som krävs enligt denna paragraf. Utebliven kontroll enligt denna bestämmelse behöver därför inte i och för sig utesluta att straffbestämmelsema om häleri kan vara tillämpliga. Vidare kan identitetskontroll krävas enligt 7 5. Vilken betydelse den uteblivna kontrollen kan ha i det sammanhanget får avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det sagda gäller också i andra fall där det i denna lag inte ställs krav på obligatorisk kontroll.

Av det danska förslaget till lagstiftning om förebyggande av åtgärder mot penningtvätt (Lovforslag nr. L 10, Folketinget 1992-93, Industrimin. J.nr.90-245-2) framgår att EG-kommissionen till Rådets protokoll förklarat att det inte är nödvändigt att kräva legitimation beträffande personer som sätter in pengar på ett konto som har öppnats av en kund vars identitet tidigare kontrollerats. Denna inskränkning framgår också av paragrafens tredje stycke. Undantaget gäller dock inte när sådana omständigheter som avses i 7 & föreligger.

Som framgår av 5 5 krävs inte någon kontroll såvitt gäller betalning av försäkringspremier, om transaktionen sker från ett konto som öppnats i kundens namn hos ett kreditinstitut som omfattas av lagen eller är hemmahörande inom EES.

5 5 (se artikel 3.3 och 3.8 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag. Enligt direktivet art. 3.3 och 3.8 finns möjligheter att göra ytterligare undantag från kravet på identitetskontroll i fråga om försäkringsavtal i livförsäkringsföretag. Sådana undantag har införts genom denna paragraf.

6 5 (se artikel 3.5 i direktivet)

Paragrafen behandlar situationen när en affärsförbindelse inleds eller en transaktion görs för någon annans räkning. Om det kan antas att t.ex. en betalning sker för någon annans räkning skall företaget enligt första stycket på lämpligt sätt söka skaffa sig kännedom om identiteten hos den för vars räkning betalningen sker.

' Företaget behöver endast söka skaffa sig kännedom om identiteten hos den för vars räkning betalningen sker. Något krav på att institutet skall

• Sida 18
•  Original

vägra att verkställa transaktionen enbart på den grunden att uppdragsgivarens identitet inte har kunnat fastställas ställs inte upp i lagen. Som tidigare har understrukits utesluter detta dock inte att ett straffrättsligt ansvar enligt bestämmelserna i brottsbalken om häleri kan komma i fråga, om omständigheterna är sådana att transaktionen ändå inte hade bort genomföras. Det faktum att identiteten hos den för vars räkning betalningen sker inte kunnat fastställas borde också normalt innebära att företaget iakttar särskild försiktighet om transaktionen ändå avses bli genomförd.

I andra stycket anges vissa undantag från undersökningsplikten i första stycket. För det första medges undantag motsvarande de som finns i 4 5 tredje stycket. Det rör sig således dels om fallet när den som gör transaktionen för någon annans räkning är ett sådant företag som självt är underkastat lagen, eller motsvarande lag i något land inom EES, dels om transaktioner till konton vars innehavare redan kontrollerats. Undantaget i sistnämnda fall är en komplettering i förhållande till vad som har föreslagits i lagrådsremissen. I och med att undantagsmöjligheten finns i 4 & bör den enligt min mening också finnas i fråga om undersökningsplikten i förevarande paragraf. .

För det andra har efter förslag av Lagrådet införts en möjlighet till undantag från kontroll när särskilda skäl talar för att sådan är obehövlig. Lagrådet har i sitt yttrande som skäl för detta undantag bl.a. pekat på att det inte kan uteslutas "att det beträffande vissa rörelseidkare med klientmedelskonton, t.ex. advokater och revisorer som i särskild ordning står under tillsyn, kan visa sig vara lämpligt att göra vissa undantag".

Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR konstaterar i sitt remissvar att auktoriserade och godkända revisorer i dagsläget är förhindrade att ha klientmedelskonton. Detta på grund av de s.k. affärsverksamhets- och medelsförvaltningsförbuden i 10 & revisorsförordningen respektive 22 & Kommerskollegiets revisorsföreskrifter.

Advakatsarrfundet har pekat på att även en klients identitet faller under advokatens tystnadsplikt. I allt fall torde klienten, enligt samfundet, ha anspråk på att storleken av anförtrodda medel anses falla under tystnadsplikten. Vidare konstaterar samfundet att det givetvis måste anses höra till god advokatsed att vägra ta befattning med medel som skulle tänkas medföra anmälningsplikt enligt lagförslaget.

Jag delar Lagrådets uppfattning att en möjlighet bör öppnas till undantag från det krav på kontroll som föreskrivs i första stycket när särskilda skäl talar för att kontrollen är obehövlig. Motivet för undantag bör främst vara att den som handlar för annans räkning av sekretesskäl är förhindrad att röja sin klients identitet. Den som utför transaktionen bör även stå under någon form av reglerad tillsyn. Dessa krav gör att det för närvarande torde vara främst advokater med klientmedelskonton som kommer att omfattas av undantaget. Det bör i detta sammanhang dock anmärkas att advokater i många fall förvaltar klientmedel på konton öppnade i klientens namn. I det av Advokatsamfundets styrelse beslutade s.k. bokföringsreglementet föreskrivs nämligen i 2 & tredje stycket att bank- eller postgiroräkning på vilken klientmedel sätts in skall, förutom

• Sida 19
•  Original

i de fall då lag så föreskriver, vara öppnad i klientens namn, då detta Prop. 1992/932207 med hänsyn till beloppets storlek, tiden för förvaltningen eller omständigheterna i övrigt måste anses lämpligt. Vidare föreskrivs att om ett gemensamt klientmedelskonto används det skall tydligt framgå att innestående medel utgör klientmedel.

Lagrådet har för tydlighetens skull påpekat att den kontroll som anges i 6 5 i Lagrådets förslag alltid skall företas under de förutsättningar som anges där. För att ingen oklarhet skall råda om att detta även gäller kontrollen enligt förevarande paragraf har 6 och 7 55 i Lagrådets förslag fått byta plats i propositionsförslaget. Samtidigt har en redaktionell jämkning av texten gjorts.

7 å (se artikel 3.6 i direktivet)

Paragrafen har i huvudsak utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag.

I paragrafen stadgas att identitetskontroll alltid skall företas om det kan antas att transaktionen avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag. Vid bedömning av om en transaktion är av detta slag skall transaktionens art och omfattning beaktas. Generella indikationer på att medlen kan härröra från brottsliga förvärv eller utgöra penningtvätt kan t.ex. vara

att en eller flera transaktioner förefaller ovanliga med hänsyn till institutets kännedom och erfarenhet av den eller dem som är inblandade,

att uppläggningen av en transaktion tyder på att dess egentliga syfte är olagligt eller att det ekonomiska motivet för transaktionen i vart fall inte genast kan förstås,

att stora belopp sätts in på ett konto för att kort tid därefter åter tas ut utan att kunden som disponerar kontot, såvitt känt, driver någon verksamhet som motiverar denna typ av transaktioner,

att en transaktion på ett anmärkningsvärt sätt avviker från vad som är normalt för institutet eller det aktuella kontoret och det inte finns någon godtagbar förklaring till varför just det institutet eller kontoret valts för transaktionen,

och att ett konto som i stort sett varit inaktivt plötsligt börjar användas i stor utsträckning utan att det finns någon rimlig förklaring till detta.

Vid bedömningen bör också sannolikheten av kundens förklaringar till transaktionen och dess syfte övervägas och, om det är möjligt, i tveksamma fall närmare undersökas. Enligt 9 5 skall företagen också granska alla transaktioner där omständigheterna ger anledning till antagande att transaktionen avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag.

Det bör observeras att de ovan uppräknade omständigheterna bara är exempel på vad som kan indikera att den egentliga avsikten med en transaktion är att tvätta pengar. Av 13 & framgår att instituten skall utarbeta närmare rutiner och anordna utbildning och information för sina anställda så att dessa skall kunna upptäcka misstänkta transaktioner.

• Sida 20
•  Original

Om kunden vägrar att identifiera sig förutsätts att affärsförhållandet inte inleds eller att transaktionen inte genomförs.

För att det inte skall råda någon tvekan om att bestämmelsen även är tillämplig vid den kontroll som skall ske när en transaktion görs för någon annans räkning har bestämmelsen kompletterats med en hänvisning till 6 5. Som angetts i specialmotiveringen till denna paragraf har för tydlighetens skull paragrafemas ordningsföljd ändrats.

Bevarande av handlingar

8 5 (se artikel 4 i direktivet)

Paragrafen, som utformats i enlighet med vad Lagrådet föreslagit, föreskriver en skyldighet att spara de handlingar eller uppgifter som används vid identitetskontrollen i minst fem år från det affärsförhållandet med kunden upphörde. Enligt artikel 4 i direktivet skall handlingar eller uppgifter som utgör underlag för transaktioner sparas i minst fem år från det transaktionen utfördes. Merparten av de handlingar eller uppgifter som det här kan bli fråga om torde vara att anse som räkenskapshand- lingar i bokföringslagens mening. Sådana handlingar skall redan i dag sparas i tio år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Någon särskild bestämmelse om att spara transaktions- handlingar behövs därför inte i denna lag. Finansinspektionen har dock pekat på att en total överensstämmelse inte föreligger när det gäller identitetshandlingar. Vidare förutsätter paragrafen att handlingar och uppgifter som använts vid identitetskontroll skall sparas i fem år efter det att ett affärsförhållande upphört. Dessa handlingar kan alltså ha varit upprättade längre tid tillbaka än tio år. Enligt min mening avses härmed framför allt sådana handlingar och uppgifter som lämnats vid inledandet av en affärsförbindelse. Jag är medveten om att den föreslagna be- stämmelsen kan komma att medföra merarbete för de företag som omfattas av lagen. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen bör få möjlighet att utforma närmare föreskrifter om hur den föreslagna förvaringen skall gå till. Härigenom bör de problem som kan uppkomma kunna begränsas.

Gransknings- och uppgiftsskyldighet

9 5 (se artiklarna 5 och 6 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag. Om en transaktion avser medel som kan antas härröra från ett brottsligt förvärv skall enligt paragrafen transaktionen granskas närmare. De flesta transaktionerna inom det finansiella systemet genomförs i dag på elektro- nisk väg utan någon reell möjlighet att granska varje enskild transaktion i det syfte som lagen uppställer. Någon förhandsgranskning blir därför i normalfallet inte aktuell. I praktiken torde det i stället bli fråga om att granska transaktioner som redan genomförts. Om en transaktion därvid

• Sida 21
•  Original

framstår som misstänkt i lagens bemärkelse skall uppgift härom lämnas till Rikspolisstyrelsen (eller den polismyndighet som regeringen bestämmer). Vid en sådan granskning kan vidare samband mellan olika transaktioner, som var för sig verkar korrekta, avslöjas och sammantaget kan det visa sig att de medel som transaktionerna avser härrör från ett brottsligt förvärv.

Riksåklagaren har anfört att uppgiftsskyldigheten lämpligen bör fullgöras till åklagarmyndigheten och inte till polismyndigheten, såsom föreslogs i promemorian. Med hänsyn till uppgiftsskyldighetens utform- ning kan nian inte annat än i undantagsfall räkna med att en enskild uppgift som lämnas har sådan karaktär att den ensam kan ligga till grund för ett inledande av förundersökning, medan däremot ett flertal uppgifter som pekar i samma riktning väl skulle kunna göra det. Vid ett sådant förhållande är enligt min mening en polismyndighet bäst lämpad att ta emot uppgifterna.

Om misstanke uppstår om att en transaktion avser medel som härrör från brott innan transaktionen utförts är vidare företaget redan på grund av bestämmelserna i 3 & förbjudet att genomföra den. Den som medverkar vid transaktionen riskerar också som tidigare har påpekats ansvar enligt bestämmelserna om häleri i brottsbalken.

Transaktioner av angiven art skall alltså rapporteras till Rikspolis- styrelsen". Det förutsätts att Rikspolisstyrelsen informerar de företag som berörs av bestämmelserna vilken enhet inom styrelsen som skall under- rättas. Det troliga är att sådana rapporter skall samlas centralt för hela landet.

För att gransknings- och uppgiftsskyldighet skall föreligga krävs att man kan anta att en transaktion avser medel som härrör från ett brottsligt förvärv. Vad som skall bedömas är i första hand arten och omfattningen av transaktionen men också andra omständigheter, som t.ex. kundens uppträdande, kan naturligtvis få betydelse.

När det gäller själva transaktionens art avses sättet på vilket transaktionen genomförs. Med omfattningen avses beloppets storlek. I kommentaren till 7 5 har något närmare utvecklats vad som bör beaktas när bedömningen om medlen härrör från brott skall göras.

Skyldigheten att lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen enligt denna paragraf bryter den tystnadsplikt som kan föreligga för den anställde. Se närmare om detta i kommentaren till 10 5.

10 å (se artikel 9 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag. Enligt 1 kap. 6 & bankrörelselagen (] kap. 10 & samma lag enligt SFS 1992: 1613, vilken ännu ej trätt i kraft) får enskildas förhållande till bank inte obehörigen röjas. Motsvarande bestämmelser finns i de lagar som rör kreditmarknadsbolag, värdepappersbolag m.fl. Någon särskild tystnadsplikt finns dock för närvarande inte i försäkringsverksamhet. Ett ' åsidosättande av en sekretessbestämmelse medför enligt några lagar, men

• Sida 22
•  Original

inte enligt alla, straffansvar för den anställde. Den anställde kan vidare Prop. 1992/932207 göras ansvarig med stöd av de författningsmässiga och avtalsmässiga regler som gäller för anställningsförhållandet. Vidare kan institutet bli skadeståndsansvarigt.

Tystnadsplikten är dock inte absolut. Bestämmelserna i 9 & bryter tystnadsplikten. En underrättelse som lämnas med stöd av en författning kan aldrig anses vara obehörig. Däremot krävs att de i lagen uppställda förutsättningama för underrättelse föreligger.

Paragrafen reglerar förhållandet när en anmäld misstanke om att medel härrör från brott i och för sig är ogrundad men den som lämnar uppgiften, utifrån sin kunskap och tillgänglig information, tror att transaktionen har samband med ett brottsligt förvärv, dvs. är i god tro såvitt avser skyldigheten att rapportera. Något ansvar för sekretessbrott får enligt paragrafen inte utkrävas av ett företag som lämnat en sådan uppgift om en i och för sig korrekt transaktion i tron att den har samband med något brottsligt. Företaget kan således inte på den grunden göras ansvarigt för den skada som kan ha uppkommit genom underrättelsen. Vad som här sagts om företaget gäller även styrelseledamot eller den person som har lämnat ut uppgiften för företagets räkning.

Meddelandeförbud

11 å (se artikel 8 i direktivet)

Enligt paragrafen, vars lydelse överensstämmer med Lagrådets förslag, får företaget, dess styrelseledamöter eller anställda inte underrätta kunden i fråga eller någon annan om att en granskning har genomförts eller att uppgifter har lämnats enligt 9 &. Underrättelse får inte heller ske om att polisen har inlett en undersökning med anledning av lämnade uppgifter.

Av andra stycket framgår att straffrättsligt ansvar inte kan följa för den som bryter mot bestämmelsen i första stycket. Detta är i överens— stämmelse med vad som gäller bl.a. för den som bryter mot banksekre- tessen i bankrörelselagen. Ansvar enligt den arbetsrättsliga lagstiftningen och skadeståndsskyldighet kan dock komma i fråga.

Finansinspektionens underrättelseskyldighet 12 5 (se artikel 10 i direktivet)

I 9 & föreskrivs en skyldighet för berörda företag att lämna uppgift om förhållanden som ger anledning till antagande att en transaktion har samband med ett brottsligt förvärv. Också Finansinspektionen har skyldighet att till Rikspolisstyrelsen rapportera sådana förhållanden, då de kommer till inspektionens kännedom i tillsynsverksamheten. Av 14 kap. l & sekretesslagen (1980:100) framgår att den sekretess som enligt 8 kap. 5 & gäller i inspektionens verksamhet inte hindrar nu föreslagen lagstadgad uppgiftsskyldighet.

• Sida 23
•  Original

Interna rutiner och utbildning

13 5 (se artikel 11 i direktivet)

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med Lagrådets förslag.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf skall de företag som omfattas av lagen ha vissa rutiner för att förhindra att instituten utnyttjas för transaktioner som har samband med brottsliga förvärv. Företagen skall också se till att de anställda får information och utbildning i frågor rörande sådana transaktioner.

Närmare föreskrifter om detta får meddelas av regeringen eller, efter bemyndigande, Finansinspektionen.

8. Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till lag om åtgärder mot penningtvätt.

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan- den har lagt fram.

• Sida 24
•  Original