Prop. 2009/10:177

Genomförande av delar av Prümrådsbeslutet

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Beatrice Ask

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag på en lagändring med anledning av rådsbeslutet om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, det s.k. Prümrådsbeslutet.

Rådsbeslutet avses att genomföras i två steg. I denna proposition lämnas förslag på hur det första steget ska regleras genom en ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete. Ändringen innebär att skyldigheten för svenska myndigheter att iaktta användningsbegränsningar som en annan stat har ställt upp utvidgas, så att även uppgifter eller bevisning som har översänts i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet omfattas. Samtidigt ges svenska myndigheter i en ny bestämmelse möjlighet att i enskilda fall ställa upp villkor för användandet av uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om villkor krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete

dels att 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en annan stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott eller vid utredning av brott och gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.

Har en svensk myndighet fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, ska svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.

Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om överenskommelser med mellanfolkliga organisationer.

Första stycket gäller också i fråga om överenskommelser med mellanfolkliga organisationer.

3 a §

En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Första stycket gäller också i fråga om uppgifter eller bevisning som lämnas till en mellanfolklig organisation.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

3. Ärendet och dess beredning

I maj 2005 undertecknade Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Österrike en konvention för att utveckla informationsutbytet inom hela Europeiska unionen (EU), framför allt vad gäller DNA-, fingeravtrycks- och fordonsuppgifter. Konventionen trädde i kraft i november 2006.

Det har funnits en strävan att omvandla konventionens bestämmelser till ett eller flera EU-instrument. I juni 2007 träffades en politisk överenskommelse om ett utkast till rådsbeslut (det s.k. Prümrådsbeslutet). I propositionen Godkännande av Prümrådsbeslutet föreslog regeringen att riksdagen skulle godkänna utkastet till rådsbeslut (prop. 2007/08:83). Några lagförslag presenterades inte. Däremot lämnades i anslutning till genomgången av innehållet i rådsbeslutet en beskrivning av på vilka sätt beslutet bedömdes kräva lagändringar. Utkastet har godkänts av riksdagen (bet. 2007/08:JuU20, rskr. 2007/08:197). Rådet antog därefter utkastet till rådsbeslut den 23 juni 2008 (rådets beslut 2008/615/RIF om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet). Samma dag antogs även rådets beslut 2008/616/RIF om genomförande av beslut 2008/615/RIF om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet. Prümrådsbeslutet i dess lydelse på svenska finns i bilaga 1.

En utredare har biträtt Justitiedepartementet med att ta fram promemorian Genomförandet av delar av Prümrådsbeslutet (Ds 2009:8). Promemorian innehåller förslag till författningsändringar som föranleds av de tvingande bestämmelserna i Prümrådsbeslutet. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2009/2441/L4).

Delar av promemorians lagförslag behandlas i denna proposition, se avsnitt 4.2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 januari 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslaget. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.

Hänvisningar till S3

4. Prümrådsbeslutet

4.1. Innehållet i beslutet

Medlemsstaterna har enligt rådsbeslutet för avsikt att fördjupa det gränsöverskridande polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet, särskilt i fråga om utbyte av information mellan myndigheter som är ansvariga för att förebygga och utreda brott.

I beslutet finns i artiklarna 2–12 bestämmelser om att medlemsstaternas myndigheter automatiskt ska ges tillgång till referensuppgifter i de andra medlemsstaternas DNA- och fingeravtrycksregister och till uppgifter i deras fordonsregister. Det ska inte vara möjligt att omedelbart kunna identifiera vilken person referensuppgifterna hänför sig till. När en automatisk sökning eller en automatisk jämförelse leder till en träff reglerar den anmodade medlemsstatens lagstiftning, inkluderande reglerna om rättslig hjälp, vilka personuppgifter som får översändas.

Artiklarna 13–15 behandlar informationsutbyte i samband med större evenemang med gränsöverskridande verkningar. För att förebygga brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samband med sådana evenemang ska medlemsstaterna på begäran eller på eget initiativ sända varandra personuppgifter och andra uppgifter under vissa förutsättningar.

I syfte att förebygga terroristbrott får medlemsstaterna enligt artikel 16 i enskilda fall, även utan föregående förfrågan, utbyta vissa personuppgifter i enlighet med nationell rätt.

Rådsbeslutet innehåller också nya möjligheter till operativt samarbete mellan tjänstemän i olika medlemsstater. En behörig myndighet i en medlemsstat kan enligt artikel 17, för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller förebygga brott, inrätta en gemensam patrull eller genomföra en annan gemensam insats. Inom ramen för en sådan insats kan tjänstemän från en stat ges möjlighet att utöva myndighet på en annan stats territorium.

Artikel 18 innebär en skyldighet för medlemsstaterna att ge varandra bistånd i samband med större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Biståndet, som ska syfta till att förhindra brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska kunna avse t.ex. underrättelser eller bistånd genom tjänstemän och specialister.

I artiklarna 19–23 finns bestämmelser om bl.a. vapenanvändning, skadestånd och straffansvar. Dessa ska gälla vid gemensamma insatser och när bistånd lämnas.

I artiklarna 24–32 finns bestämmelser om dataskydd. Dessa gäller alla uppgifter som översänds och mottas med stöd av beslutet. De reglerar bl.a. hur länge uppgifter får lagras, vilka myndigheter som får behandla uppgifterna samt frågor om information till enskilda och rätten till domstolsprövning eller prövning hos ett oberoende tillsynsorgan.

För en närmare redogörelse av innehållet i rådsbeslutet hänvisas till Ds 2009:8.

4.2. Genomförande av beslutet i svensk rätt

Prümrådsbeslutet innehåller dels bestämmelser som medlemsstaterna är skyldiga att genomföra, dels bestämmelser som är frivilliga att genomföra.

De obligatoriska delarna av Prümrådsbeslutet ska vara genomförda i två steg. Den del som gäller informationsutbyte vid större evenemang och skyldigheten att lämna bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor samt de generella dataskyddsbestämmelserna (artiklarna 13–15, delar av 18 samt 24–32) skulle ha genomförts i augusti 2009. I denna proposition behandlas dessa delar av Prümrådsbeslutet.

Den del som gäller automatiserat utbyte av DNA-, fingeravtrycks- och fordonsuppgifter (artiklarna 2–12) ska genomföras senast i augusti 2011. Regeringen avser att återkomma med förslag i denna del.

Artikel 16 innehåller inga förpliktelser för medlemsstaterna. En särskild utredare har fått i uppdrag (dir. 2009:36) att utreda merparten av de delar av rådsbeslutet som är frivilliga att genomföra, dvs. gemensamma insatser enligt artikel 17 och möjligheten att ta emot bistånd från andra medlemsstater vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor enligt artikel 18. Utredaren ska också utreda de eventuella frågor som aktualiseras när svenska tjänstemän inbjuds att delta i verksamhet i en annan stat. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2010.

Hänvisningar till S4-2

  • Prop. 2009/10:177: Avsnitt 3

5. Överväganden och förslag

Regeringens förslag: Skyldigheten för svenska myndigheter att enligt lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete iaktta användningsbegränsningar som en annan stat har ställt upp utvidgas så att även uppgifter eller bevisning som har översänts i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet omfattas.

En ny bestämmelse införs som ger svenska myndigheter möjlighet att i enskilda fall ställa villkor för användandet av uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om villkor krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Regeringens bedömning: Övriga delar av Prümrådsbeslutet som nu behandlas (artiklarna 13–15, delar av 18 samt 24–32) kräver inte några lagändringar.

Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslagen.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har förordat att informationsutbytet vid större evenemang med gränsöverskridande verkningar regleras i lag. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslagen. Samfundet framhåller att det saknas överväganden i fråga om den enskildes rättssäkerhet och integritet eller förslagens nödvändighet, ändamålsenlighet eller proportionalitet.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Informationsutbyte vid större evenemang

Av artikel 14 framgår att medlemsstaterna på begäran eller på eget initiativ ska sända varandra personuppgifter i samband med större evenemang med gränsöverskridande verkningar. I rådsbeslutet anges betydande idrottsevenemang och Europeiska rådets möten som exempel på sådana evenemang. Informationsutbytet ska syfta till att förebygga brott eller att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet. För att personuppgifter ska sändas över krävs att det på grundval av lagakraftvunna domar eller andra fakta finns skäl att anta att de personer som uppgifterna avser kommer att begå brott vid det berörda evenemanget eller att de utgör ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten. Det ska alltså finnas en konkret grund för misstanken om att personen kommer att begå brott eller störa ordningen. Även underrättelseuppgifter kan aktualiseras, men dessa måste i så fall bygga på konkreta fakta. En förutsättning är att översändande av sådana uppgifter är tillåtet enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat som sänder uppgifterna.

I artikel 13 anges att medlemsstaterna, för att förebygga brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet i samband med större evenemang med gränsöverskridande verkningar, är skyldiga att sända varandra nödvändiga, icke personrelaterade, uppgifter. Det kan t.ex. röra sig om uppgifter att en grupp icke identifierade personer, som misstänks vara våldsbenägna, kan komma att bevista evenemanget. Översändandet ska, enligt artikeln, ske både på begäran och på eget initiativ och i överensstämmelse med den översändande medlemsstatens nationella lagstiftning.

I samband med större evenemang sker redan ett uppgiftsutbyte mellan stater i fråga om personer som förekommer i polisens eller andra brottsbekämpande myndigheters register. Av 1 § polisdatalagen (1998:622) framgår att lagen gäller utöver personuppgiftslagen vid behandling av personuppgifter i polisens verksamhet för att (1) förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten, (2) övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar av den samt ingripa när sådana har inträffat, eller (3) bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal. Lagens tillämpningsområde motsvarar polisens uppgifter som de beskrivs i 2 § 1–3 polislagen (1984:387).

I förslaget till ny polisdatalag (prop. 2009/10:85) anges att lagen gäller vid behandling av personuppgifter i polisens brottsbekämpande verksamhet. Med brottsbekämpande verksamhet avses verksamhet som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller till att utreda och beivra brott. Uppgifter får därutöver behandlas för att fullgöra de förpliktelser som följer av internationella åtaganden. För sådan behandling som inte omfattas av den nya lagen gäller personuppgiftslagen (1998:204). Det medför att sådana uppgifter som innebär att polisen förebygger, hindrar och ingriper mot andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten än sådana som innefattar brott inte kan anses utgöra brottsbekämpande verksamhet. Dessa uppgifter omfattas därför inte av den nya polisdatalagen. Detsamma gäller övervakning av den allmänna ordningen och säkerheten som inte syftar till att förebygga brott. Det innebär att vissa uppgifter som kan behandlas med stöd av den nu gällande polisdatalagen kommer att falla utanför den nya lagens tilllämpningsområde. Som tidigare nämnts blir det i stället de allmänna bestämmelserna i personuppgiftslagen som blir tillämpliga på behandlingen av dessa uppgifter. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter till utländsk myndighet finns bl.a. i 7 § polisdatalagen. En bestämmelse med i sak motsvarande innehåll finns också i 2 kap. 15 § andra stycket i förslaget till ny polisdatalag. Även 11 § lagen (1998:620) om belastningsregister innehåller en liknande bestämmelse (se även prop. 2008/09:18 s. 24 f. angående

utbyte av uppgifter ur kriminalregister). Detta innebär alltså att både befintligt regelverk och det regelverk som kommer att bli gällande om förslaget till ny polisdatalag antas av riksdagen medger att uppgifter får lämnas ut till andra medlemsstater.

Artikel 13 och 14 innebär emellertid att svenska myndigheter kommer att vara skyldiga att tillhandahålla utländska myndigheter uppgifter av det slag som anges i artiklarna. Bestämmelserna är formulerade som obligatoriska förpliktelser för medlemsstaterna att sända varandra uppgifter, samtidigt som de hänvisar till att uppgiftsutbytet ska ske i enlighet med nationell rätt i den översändande staten (artikel 13), respektive vara tillåtet enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstat som sänder uppgifterna (artikel 14). Regeringen har tidigare tolkat artikel 13 som att den föreskriver en skyldighet för svenska myndigheter att översända uppgifter till andra länder i samband med större evenemang men att medlemsstaterna råder över den närmare utformningen av reglerna och de begränsningar som ska gälla. Regeringen har vidare tolkat artikel 14 som att den är tvingande men endast avser sådant översändande som enligt nationell rätt är tillåtet (prop. 2007/08:83 s. 25 f.). Det saknas skäl att nu göra en annan bedömning.

Som tidigare nämnts medger gällande rätt att uppgifter översänds till andra medlemsstater, men det finns inte någon skyldighet att göra det, med undantag av 4 § förordningen (2008:1396) om förenklat informationsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen. En sådan skyldighet måste därför införas. I promemorian görs bedömningen att det inte finns något som hindrar att en sådan skyldighet regleras i förordning. Regeringen delar den bedömningen. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet har dock ifrågasatt lämpligheten av att reglera informationsskyldigheten i förordning. Med hänsyn till att det endast är fråga om en skyldighet att lämna ut uppgifter som redan enligt gällande regler kan lämnas ut anser regeringen att åtagandet kan regleras i förordning. Fördelen med en sammanhållen reglering och det faktum att de flesta bestämmelserna i Prümrådsbeslutet kommer att regleras i förordning talar också för en sådan lösning. Justitiekanslern har också ansett att rättssäkerhets- och integritetsskyddsintressen beaktas på ett godtagbart sätt genom den föreslagna regleringen. Regeringen delar således promemorians bedömning att skyldigheten kan regleras i förordning.

De uppgifter som ska sändas över enligt rådsbeslutet kan omfattas av sekretess. En sekretessbelagd uppgift får röjas för utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation bl.a. om utlämnandet sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning (8 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Sådana föreskrifter finns i de ovan nämnda bestämmelserna i polisdatalagen och lagen om belastningsregister. Med hänsyn till att dessa bestämmelser är sekretessbrytande gör regeringen bedömningen att det inte krävs någon särskild reglering för det fall uppgiftsutbytet skulle avse uppgifter som omfattas av sekretess.

Enligt artikel 15 ska ett nationellt kontaktställe utses för förmedling av uppgifter som ska utbytas mellan medlemsstaterna enligt de aktuella artiklarna. Med hänsyn till att Rikspolisstyrelsen redan är nationell enhet för Interpol och Europol och nationell kontaktpunkt för Schengens informationssystem (SIS) anser regeringen att det är lämpligt att utse sty-

relsen till nationellt kontaktställe för förmedling av sådana uppgifter som avses i artiklarna 13 och 14. Denna fråga kan regleras i förordning.

Bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor

Enligt artikel 18 är medlemsstaterna skyldiga att, i enlighet med sin nationella lagstiftning, ge varandra ömsesidigt bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor. Syftet med biståndet ska vara att förhindra brott och upprätthålla allmän ordning och säkerhet. En form av bistånd är att så tidigt som möjligt informera andra medlemsstater om situationer med gränsöverskridande verkningar och förmedla väsentliga uppgifter om dem (artikel 18 a). Medlemsstaterna är vidare skyldiga att i sådana situationer genomföra och samordna nödvändiga polisiära åtgärder på sitt territorium (artikel 18 b). I den mån det är möjligt ska också tjänstemän, specialister och rådgivare samt nödvändig utrustning ställas till förfogande på begäran av den stat som är i behov av bistånd (artikel 18 c).

Skyldigheten enligt denna artikel att på begäran bistå en annan stat vid större evenemang och liknande händelser, katastrofer och allvarliga olyckor begränsas till vad som är tillåtet enligt svensk lagstiftning. I fråga om bistånd med tjänstemän, specialister, rådgivare och utrustning gäller den ytterligare begränsningen att det ska ske i den mån det är möjligt. Trots dessa begränsningar får bestämmelsen betraktas som någon form av åliggande för Sverige att lämna bistånd till andra stater i de situationer som omfattas (prop. 2007/08:83 s. 31 f.). Exempel på bistånd skulle kunna vara att polisfordon med särskild utrustning lånas ut eller att en polishelikopter med personal tillfälligt ställs till en annan stats disposition.

Regeringen konstaterar att Sverige med stöd av andra bestämmelser kan lämna internationellt bistånd i andra sammanhang, bl.a. vid räddningsinsatser (jfr 9 kap. 1 § andra stycket lagen [2003:778] om skydd mot olyckor). Det finns dock inga bestämmelser som reglerar skyldigheten att lämna bistånd i de situationer som omfattas av artikel 18. Det krävs därför nya bestämmelser som reglerar detta. Bistånd enligt artikeln kan omfatta tjänstemän, specialister och rådgivare. Det kan dock inte bli fråga om att sända personal som ska utföra verkställande befogenheter med stöd av denna artikel (jfr artikel 17). Med begreppet verkställande befogenheter torde avses sådana åtgärder, som om de utförs i Sverige, benämns myndighetsutövning. Enligt regeringens bedömning kan skyldigheten enligt artikel 18 därför regleras i förordning.

Integritetsskydd

Dataskydd och datasäkerhet

I artikel 25.1 föreskrivs en lägsta dataskyddsnivå för behandling av personuppgifter som översänds eller har översänts i enlighet med rådsbeslutet. Varje medlemsstat ska i sin nationella lagstiftning garantera ett skydd för dessa uppgifter som motsvarar åtminstone den nivå som har fastställts i Europarådets konvention den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid

automatisk databehandling av personuppgifter och i tilläggsprotokollet den 8 november 2001. Medlemsstaterna ska även beakta Europarådets rekommendation No. R (87) 15 som reglerar användningen av personuppgifter inom polissektorn.

Enligt rådsbeslutet ska samma dataskyddsnivå gälla oavsett om uppgifter behandlas automatiskt eller manuellt. Det framgår emellertid inte om detta skydd avser all manuell behandling av uppgifter eller om det bara gäller sådan behandling som sker i register. I andra rättsakter, och i svensk rätt, omfattar dataskyddet enbart sådan manuell behandling som sker i register (se prop. 2007/08:83 s. 40). Det finns inte anledning att tolka rådsbeslutet på annat sätt. Det innebär att rådsbeslutet i detta avseende motsvaras av regleringen i personuppgiftslagen (5 § personuppgiftslagen). De allmänna skyddsreglerna i 9 § första stycket personuppgiftslagen – som bl.a. föreskriver en lagenlig och korrekt behandling av personuppgifter, men också att uppgifter bara får samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål samt inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt med det för vilket de samlades in – har i tidigare lagstiftningsärenden bedömts uppfylla den allmänna skyddsnivå som dataskyddskonventionen kräver (se bl.a. prop. 1999/2000:64 s. 147 f.). I propositionen om godkännande av rådsbeslutet har samma bedömning gjorts (prop. 2007/08:83 s. 40). Det krävs därför enligt regeringens bedömning inga lagstiftningsåtgärder, eftersom svensk rätt redan uppfyller rådsbeslutets krav på att det ska finnas en grundläggande dataskyddsnivå.

I artikel 29 finns bestämmelser om tekniska och organisatoriska åtgärder för säkerställande av dataskydd och datasäkerhet.

I 31 § personuppgiftslagen finns allmänna krav på säkerhet vid behandling av personuppgifter. Enligt den bestämmelsen ska den personuppgiftsansvarige bl.a. vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda de personuppgifter som behandlas. Bestämmelsen är tillämplig också på enskilda register eftersom det i stort sett saknas avvikande regler. Vidare finns särskilda bestämmelser i 3, 5 och 6 §§arkivlagen (1990:782) om hur arkivhandlingar och arkiv ska hanteras, vilka är av betydelse för bevarande av förundersökningar (prop. 1997/98:44 s. 91). Det bör också nämnas att det vid genomförandet av andra rättsakter som innehåller motsvarande reglering som den i rådsbeslutet har gjorts bedömningen att de allmänna skyddsreglerna i personuppgiftslagen uppfyller de säkerhetskrav som ställs (prop. 1999/2000:64 s. 148 och 2006/07:33 s. 11 f.). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning i detta lagstiftningsärende.

I november 2008 antog rådet för rättsliga och inrikes frågor det s.k. dataskyddsrambeslutet. Rambeslutet utgör ett komplement till olika instrument om utvidgat polisiärt samarbete och rättsligt samarbete inom EU med inriktning på utökat gränsöverskridande informationsutbyte. Även vid godkännande av detta rambeslut bedömdes de allmänna skyddsreglerna i personuppgiftslagen uppfylla de säkerhetskrav som ställs (prop. 2008/09:16 s. 52 f.).

Enligt regeringens bedömning krävs således inga lagstiftningsåtgärder för att leva upp till rådsbeslutet i denna del.

Användningsbegränsningar Prop. 2009/10:177

Rätten till behandling av personuppgifter är begränsad i rådsbeslutet. Av artikel 26.1 följer att behandling endast får ske för de syften för vilka uppgifterna har översänts i enlighet med beslutet. Behandling för andra syften är tillåten endast om det finns förhandstillstånd från den medlemsstat som administrerar uppgifterna, dvs. den stat som översänder uppgifterna. Vidare begränsas kretsen av myndigheter som får hantera översända uppgifter i artikel 27 till behöriga myndigheter, dvs. brottsbekämpande myndigheter. För att en utländsk uppgift ska få lämnas vidare till en annan myndighet krävs att den översändande myndigheten på förhand lämnar tillstånd till detta och att den mottagande medlemsstatens lagstiftning inte hindrar att uppgifterna behandlas av en annan myndighet. Enligt artikel 14.2 får de översända personuppgifterna behandlas endast för de syften som anges i artikel 14.1, nämligen att förebygga brott och upprätthålla ordningen i samband med det aktuella evenemanget.

I 3 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete finns en bestämmelse om skyldighet för svenska myndigheter att följa sådana villkor som har överenskommits med en främmande stat om hur uppgifter eller bevisning som har överlämnats från den andra staten får användas. Principen är att svenska regler om hur myndigheten ska handla i olika avseenden inte gäller i den utsträckning sådana regler strider mot villkoren i den överenskommelse som ligger till grund för beslutet. Det innebär att t.ex. både åtalsplikten och förundersökningsplikten viker för villkor av detta slag.

Bestämmelsen i lagen om internationellt polisiärt samarbete kan tilllämpas på uppgifter som översänds till Sverige inom ramen för rådsbeslutet. Regleringen omfattar dock endast uppgifter som överlämnas för användning i underrättelseverksamhet om brott eller vid utredning av brott. Utbyte av uppgifter med stöd av rådsbeslutet kan emellertid också komma att ske för andra syften än de nu nämnda. Uppgifter ska exempelvis enligt artiklarna 13 och 14 i rådsbeslutet kunna översändas för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet vid vissa större evenemang med gränsöverskridande verkningar. För att användningsbegränsningar knutna till sådana uppgifter ska gälla framför andra svenska regler, krävs reglering i lag. Med hänsyn till att utvecklingen går mot ett fördjupat internationellt polissamarbete, är det lämpligt att tillämpningsområdet för en sådan bestämmelse inte begränsas till Prümrådsbeslutet utan kan gälla för andra överenskommelser. Ett tillägg bör därför göras i 3 § lagen om internationellt polisiärt samarbete så att även användningsbegränsande villkor hänförliga till uppgifter eller bevisning som har översänts i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet blir bindande för svenska myndigheter.

En fråga som uppkommer i detta sammanhang är möjligheten för svenska myndigheter att ställa upp villkor för uppgifter som översänds till brottsbekämpande myndigheter i andra medlemsstater. Idag anses sådana villkor i viss utsträckning kunna ställas upp då en svensk brottsbekämpande myndighet lämnar över en uppgift till en annan stat inom ramen för det internationella polissamarbetet. Möjligheten att ställa upp användningsbegränsande villkor torde dock förutsätta att det är upp till den svenska myndigheten att avgöra om uppgiften ska översändas och att

det således inte finns en skyldighet att översända denna. I fall då informationsutbytet grundar sig på en reglerad skyldighet att översända uppgiften, torde det krävas ett uttryckligt författningsstöd för att förena uppgiften med användningsbegränsande villkor. Möjligheten att ställa upp användningsbegränsande villkor är reglerad vid internationell rättslig hjälp (5 kap. 2 § lagen [2000:562] om internationell rättslig hjälp i brottmål), internationellt tullsamarbete (2 kap. 7 § lagen [2000:1219] om internationellt tullsamarbete) och för inom ramen för gemensamma utredningsgrupper (6 § lagen [2003:1174] om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar), men däremot inte vid internationellt polissamarbete. Eftersom det kan finnas starka skäl att ställa upp villkor för användningen av uppgifter eller bevisning som lämnas till en utländsk stat som ett led i internationellt polissamarbete bör bestämmelser som ger svenska myndigheter rätt att ställa upp sådana villkor införas. Förutom vid det informationsutbyte som sker med stöd av Prümrådsbeslutet kan behov av användningsbegränsande villkor aktualiseras i samband med förfrågningar från t.ex. Europol. Även i det informationsutbyte som sker med stöd av förordningen (2008:1396) om förenklat uppgiftsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen kan en svensk myndighet behöva ställa upp villkor för användningen av uppgifter som utbyts. En svensk myndighet som översänder uppgifter till en annan stat eller mellanfolklig organisation föreslås därför få ställa upp villkor för användningen av uppgifterna. Behovet av att kunna ställa sådana villkor är generellt och det bör införas en regel om detta i lagen om internationellt polisiärt samarbete, där det, som framgått ovan, redan finns en bestämmelse om skyldighet för svenska myndigheter att följa sådana villkor som har överenskommits med en främmande stat om hur uppgifter eller bevisning som har överlämnats från den andra staten får användas. Villkor som står i strid med Sveriges internationella åtaganden får inte ställas upp. Det innebär att om en viss överenskommelse inte tillåter att informationsutbytet begränsas genom villkor för användningen måste det respekteras. Den myndighet som har ställt ett villkor för användningen ska även kunna medge undantag från villkoret. Någon särskild bestämmelse om detta krävs dock inte enligt regeringens bedömning.

Sveriges advokatsamfund har i förhållande till Prümrådsbeslutet ifrågasatt lämpligheten i ett förfarande där en myndighet medges att efter eget skön meddela villkor om det inte också uppställs vissa minimikrav för under vilka förutsättningar detta kan ske och när villkor ska ställas upp till skydd för enskilds rätt. Minimivillkor bör enligt advokatsamfundet vara dubbel straffbarhet och förbud att lämna uppgifterna till tredje land.

Översändande av uppgifter enligt rådsbeslutet ska ske i enlighet med nationell lagstiftning i den medlemsstat som administrerar uppgifterna. Det finns därför i och för sig inget som hindrar att i svensk rätt föreskriva vissa obligatoriska villkor för att uppgifterna ska få översändas. Det bör framhållas att de uppgifter som det nu är fråga om redan utbyts i stor utsträckning. Syftet med rådsbeslutet är dessutom att fördjupa det gränsöverskridande samarbetet, särskilt i fråga om utbyte av information mellan myndigheter. Det är angeläget att det samarbete som således pågår inte försvåras. Regeringen anser därför att utgångspunkten bör vara att det material som lämnas över till en annan stat får användas enligt vad

som följer av rådsbeslutet och den mottagande statens regler (jfr prop. 1999/2000:61 s. 147). Dessa bestämmelser kommer dessutom att kompletteras av de krav som ställs i dataskyddsrambeslutet. I exempelvis artikel 13 i rambeslutet anges att medlemsstaterna ska begränsa möjligheterna att överföra personuppgifter som överförts eller gjorts tillgängliga av en myndighet i en annan medlemsstat till tredjestater eller internationella organ. Personuppgifter ska bl.a. få överföras till tredjestater eller internationella organ endast om berörd stat eller organ sörjer för en adekvat skyddsnivå för den avsedda databehandlingen. Sammanfattningsvis finns det enligt regeringens bedömning inte behov av att införa några obligatoriska villkor som Sveriges advokatsamfund föreslår.

Korrigering och bevarande av personuppgifter Rådsbeslutet anvisar flera metoder för att säkerställa att uppgifter som utbyts är korrekta och aktuella. Översändande stat och mottagande organ har enligt artikel 28.1 en ömsesidig skyldighet att underrätta varandra, om det visar sig att uppgifterna var felaktiga eller om de inte borde ha översänts. Uppgifterna ska då rättas eller utplånas av berörda medlemsstater. Även i övriga fall ska översända personuppgifter rättas om det framgår att de är felaktiga. I artikel 28.3 anges att översända personuppgifter ska utplånas om de inte borde ha översänts eller mottagits. Även uppgifter som har översänts och mottagits korrekt ska i vissa fall utplånas. Detta gäller om de inte längre är nödvändiga för det syfte för vilket de översändes. Utplåning av korrekt översända uppgifter ska även ske efter det att den tidsfrist som fastställts för lagring av uppgifterna enligt den översändande medlemsstatens nationella lagstiftning har löpt ut, när det översändande organet har informerat det mottagande organet om denna maximala lagringstid i samband med att uppgifterna översändes.

I artikel 14.2 finns en särskild regel för uppgifter som översänds i samband med större evenemang med gränsöverskridande verkningar. När det syfte för vilket uppgiften översändes har uppnåtts eller inte längre kan uppnås, ska uppgifterna utplånas, dock senast inom ett år.

Om det finns skäl att anta att en utplåning skulle skada den berörda personens intressen ska uppgifterna enligt artikel 28.3 inte utplånas, utan i stället spärras, dvs. förses med anteckning om att uppgifterna inte får användas fritt. Uppgifter som har spärrats får därefter endast översändas eller användas i det syfte som ledde till att uppgifterna spärrades i stället för att utplånas. Det närmare förfarandet vid spärrning ska enligt rådsbeslutet regleras nationellt. Om en berörd person bestrider att personuppgifterna är korrekta och det inte är möjligt att fastställa om så är fallet, kan uppgifterna enligt artikel 28.2 på begäran av den personen i stället märkas i enlighet med nationell rätt. En sådan märkning får avlägsnas endast under vissa förhållanden. Märkning hindrar, i motsats till spärrning, inte att uppgifterna används.

Skyldigheten att informera om att översända uppgifter är felaktiga, eller inte borde ha översänts, är ett av flera moment i rådsbeslutet som syftar till att säkerställa att de uppgifter som utbyts är korrekta och aktuella. Underrättelseskyldigheten bör därför komma till direkt uttryck i författning men kan, enligt regeringens bedömning, regleras i förordning.

Att utplåna personuppgifter på den grunden att uppgifterna är felaktiga motsvaras delvis av skyldigheten enligt 9 § första stycket h personuppgiftslagen (1998:204) att vidta alla rimliga åtgärder för att utplåna sådana personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålet med behandlingen. Av 28 § samma lag framgår också att personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med lagen ska utplånas på begäran av den registrerade. Däremot finns det inte någon regel om utplåning av uppgifter som inte borde ha sänts. Enligt rådsbeslutet ska vidare uppgifter utplånas om de i och för sig översänts korrekt, men inte längre är nödvändiga för det syfte för vilket de översändes. Enligt 13 § polisdatalagen (1998:622) ska personuppgifter gallras om de inte längre behövs för sitt ändamål. För uppgifter i förundersökningar gäller i stället arkivlagen (1990:782). I förslaget till ny polisdatalag (prop. 2009/10:85) föreslås att Rikspolisstyrelsen får behandla uppgifter i ett internationellt register bl.a. om det behövs för att ta emot och besvara ärenden som rör internationellt polissamarbete. Uppgifter i registret ska enligt förslaget gallras senast tre år efter utgången av det kalenderår då ärendet i vilket uppgifterna behandlades avslutades.

Även om gällande lagstiftning och förslaget till ny polisdatalag innehåller gallringsbestämmelser som till vissa delar motsvarar rådsbeslutets krav ger den utrymme för att uppgifter kan bevaras även efter det att syftet med behandlingen har tillgodosetts. Detta gäller bl.a. uppgifter i förundersökningar som i stället gallras enligt arkivlagstiftningen. För att uppfylla kraven i rådsbeslutet bör bestämmelser införas med krav på att utplåna uppgifter som inte längre behövs för det ändamål för vilket de översändes samt den särskilda tidsfrist som föreskrivs i artikel 14.2. För att få en samlad reglering bör en bestämmelse införas som ger tydligt stöd för att utplåna översända uppgifter i alla de nu aktuella situationerna. Enligt regeringens mening kan frågorna regleras i förordning med hänsyn till att de får anses utgöra specialreglering för Prümsamarbetet och därmed enbart kompletterar befintliga bestämmelser.

När det gäller uppgifter som har överskridit den längsta tillåtna tiden för bevarande i artikel 28.3 rör det sig om ett villkor som är känt redan vid översändandet och som därmed kan sägas utgöra ett villkor för att uppgifterna ska få användas. Därmed torde svenska myndigheter vara skyldiga att utplåna uppgifterna enligt 3 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete. Svensk lagstiftning uppfyller därmed rådsbeslutets krav i detta hänseende.

Det finns inga regler i svensk rätt som motsvarar rådsbeslutets bestämmelser om spärrning och märkning. Även dessa förfaranden kan enligt regeringens bedömning regleras i förordning.

Tillsyn och enskildas rätt till information

Enligt artikel 31.1 har en registrerad person rätt att på begäran informeras om de uppgifter om vederbörande som är eller har varit föremål för behandling. De närmare formerna för information, däribland frågan i vilken utsträckning sekretess kan begränsa rätten till information, regleras nationellt. I 23–27 §§personuppgiftslagen (1998:204) finns generella bestämmelser om information till den registrerade. Bestämmelserna är tillämpliga

på behandling av personuppgifter i polisens verksamhet, eftersom det inte finns några särbestämmelser i polisdatalagen (1998:622). I förslaget till ny polisdatalag (prop. 2009/10:85) finns en uttrycklig hänvisning till dessa bestämmelser i personuppgiftslagen.

Enligt 26 § personuppgiftslagen har berörda personer som huvudregel rätt att få information om de uppgifter som finns registrerade om dem. Var och en som ansöker om det har rätt att en gång om året gratis få information från den personuppgiftsansvarige om vilka personuppgifter som behandlas, varifrån de har hämtats, ändamålen med behandlingen och till vilka mottagare eller kategorier av mottagare uppgifterna lämnats. Rätten till information gäller dock enligt 27 § samma lag inte om uppgifterna omfattas av sekretess eller tystnadsplikt. Eftersom rådsbeslutet medger att rätten till information begränsas i enlighet med nationell lagstiftning behövs det enligt regeringens bedömning inte några lagändringar i detta avseende.

Medlemsstaternas dataskyddsmyndigheter eller, i förekommande fall, de rättsliga myndigheterna i medlemsstaten, ska enligt artikel 30.5 övervaka utbytet av personuppgifter ur ett rättsligt perspektiv. Var och en ska hos en sådan myndighet, i enlighet med nationell rätt, kunna ansöka om att få lagligheten av personuppgiftsbehandlingen granskad. Myndigheterna ska även genom stickprov kontrollera lagligheten. Den person som uppgifterna berör ska vidare ha rätt att kräva att felaktiga uppgifter korrigeras och att uppgifter som behandlats på ett otillbörligt sätt utplånas. Medlemsstaterna ska också enligt artikel 31.1 säkerställa att personer, vars rätt till dataskydd har kränkts, har möjlighet att överklaga hos en oavhängig domstol eller hos en oberoende tillsynsmyndighet och att personen kan kräva skadestånd eller annan ersättning. Förfarandet för att hävda dessa rättigheter och skälen till eventuella begränsningar följer nationell rätt i den medlemsstat där personen hävdar sina rättigheter.

Datainspektionen är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen (2 § personuppgiftsförordningen [1998:1191]) och granskar myndigheters behandling av personuppgifter, bl.a. efter anmälan från enskilda. Datainspektionens befogenheter enligt 43–47 §§personuppgiftslagen gäller vid den behandling av personuppgifter som omfattas av rådsbeslutet. Datainspektionens beslut enligt personuppgiftslagen får överklagas till förvaltningsdomstol. Enligt 52 § samma lag får en myndighets beslut om information och rättelse, underrättelse till tredje man samt upplysningar till allmänheten överklagas till förvaltningsdomstol. Denna bestämmelse är tillämplig på behandling av personuppgifter som sker med stöd av polisdatalagen. Därutöver har Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden till uppgift att granska Säkerhetspolisens behandling av uppgifter enligt polisdatalagen (1 § lagen [2007:980] om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet). Det ingår i nämndens uppgifter att på begäran av enskild kontrollera bl.a. om han eller hon har varit föremål för otillåten personuppgiftsbehandling hos Säkerhetspolisen. Nämnden är skyldig att utföra kontrollen och att underrätta den enskilde som begärt kontrollen om att den har utförts.

I promemorian konstateras att svensk lagstiftning redan lever upp till kraven på tillgång till rättsmedel enligt Europakonventionen och rådsbeslutet. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Datainspektionen har dock ifrågasatt denna bedömning mot bakgrund av Europadomsto-

lens dom den 6 juni 2006 i målet Segerstedt-Wiberg m.fl. mot Sverige. I det målet fann domstolen att varken Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, den dåvarande Registernämnden eller Datainspektionen, ens sammantagna, uppfyllde kravet på effektiva rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen i fråga om Säkerhetspolisens registrering. Europadomstolens dom var ett av huvudskälen till att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden inrättades. I förslaget till ny polisdatalag (prop. 2009/10:85) föreslås att även den personuppgiftsbehandling som förekommer i öppna polisens brottsbekämpande verksamhet bör stå under tillsyn av både Datainspektionen och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Denna reglering föreslås träda i kraft den 1 mars 2012. Regeringen har i prop. 2007/08:83 gjort bedömningen att svensk lagstiftning lever upp till kraven på tillgång till rättsmedel. Därtill kommer att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden får ett utvidgat mandat genom föreslaget till ny polisdatalag. Några lagändringar krävs inte för att leva upp till kraven på tillgång till rättsmedel.

När det gäller skadestånd finns det i 48 § personuppgiftslagen allmänna bestämmelser om enskildas möjlighet att kräva skadestånd för den kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har orsakat. Skadestånd kan komma i fråga vid varje brott mot lagen och ska utgå trots att ingen har skadats fysiskt eller ekonomiskt. Det krävs inte heller att den personuppgiftsansvarige har haft uppsåt att göra fel eller varit försumlig vid behandlingen. Rätten till skadestånd gäller dock enbart fysiska personer. En juridisk person som anser att behandlingen av uppgifter har vållat skada har möjlighet att vända sig till Justitiekanslern eller till allmän domstol och begära skadestånd av staten enligt allmänna regler. Dessa regler omfattar även uppgiftsbehandling i polisens register och polisens personuppgiftsbehandling i allmänhet. I den utsträckning ersättningsfrågan inte berörs i personuppgiftslagen, t.ex. hur ersättningen för en skada ska beräknas, tillämpas de allmänna reglerna i skadeståndslagen. Regeringen anser mot denna bakgrund att svensk rätt uppfyller rådsbeslutets bestämmelser i fråga om skadestånd.

Hänvisningar till S5

6. Ikraftträdande och kostnader

Regeringens förslag: De föreslagna ändringarna i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete ska träda i kraft den 1 juli 2010.

Skälen för regeringens förslag: De nu aktuella delarna av Prümrådsbeslutet skulle börja tillämpas i augusti 2009. Ändringen i lagen om internationellt polisiärt samarbete bör därför träda i kraft så snart som möjligt.

Lagändringarna bedöms inte medföra några ökade kostnader.

7. Författningskommentar

Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete

3 § Har en svensk myndighet fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, ska svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning. Första stycket gäller också i fråga om överenskommelser med mellanfolkliga

organisationer.

Paragrafen reglerar användningsbegränsande villkor som ställs upp när uppgifter eller bevisning överlämnas till en svensk myndighet. Liksom tidigare innebär bestämmelsen att svenska myndigheter är skyldiga att följa sådana villkor som ställts upp för användningen. Villkoren gäller inte bara för den myndighet som tog emot informationen, utan även för alla andra svenska myndigheter som senare får tillgång till denna (jfr. prop. 1990/91:131 s. 23 och JO 2007/08 s. 57).

Hittills har användningsbegränsningar endast gällt när uppgifter eller bevisning har överlämnats för underrättelseverksamhet om brott och utredning av brott. Genom tillägget i första stycket kommer användningsbegränsande villkor också att gälla för uppgifter eller bevisning som har överlämnats för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Uttrycket upprätthålla allmän ordning och säkerhet inbegriper att vaka över att allmän ordning och säkerhet inte störs eller angrips genom brott eller på annat sätt liksom att ingripa när sådana störningar eller angrepp ändå sker. Bestämmelsen kan aktualiseras bl.a. i samband med översändande av personuppgifter inför större evenemang med gränsöverskridande verkningar (artikel 14 i Prümrådsbeslutet).

Vissa redaktionella ändringar har vidare gjorts i paragrafen. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Paragrafen behandlas i avsnitt 5.

3 a § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Första stycket gäller också i fråga om uppgifter eller bevisning som lämnas till en mellanfolklig organisation.

Paragrafen, som är ny, reglerar i första stycket möjligheten att ställa upp användningsbegränsande villkor när en svensk brottsbekämpande myndighet lämnar uppgifter eller bevisning till en annan stat.

En förutsättning för att en svensk brottsbekämpande myndighet ska få ställa upp användningsbegränsande villkor är att detta krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Villkoren får inte heller strida mot Sveriges internationella åtaganden. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt. Ett exempel på när villkor kan krävas är om det

samtidigt pågår en brottsutredning eller bedrivs underrättelseverksamhet som riskerar att skadas om informationen används före en viss tidpunkt. Andra exempel är att uppgifterna får användas i en förundersökning eller som bevis i en rättegång endast beträffande viss brottslighet eller att sekretess motsvarande den som gäller i Sverige för uppgifterna ska gälla även i den mottagande staten.

Eventuella villkor måste ställas upp när uppgifterna sänds över. Det går således inte att ställa upp villkor i efterhand.

I andra stycket anges att bestämmelserna även gäller uppgifter eller bevisning som lämnas till en mellanfolklig organisation. Begreppet mellanfolklig organisation anses även omfatta Europeiska unionens institutioner och myndigheter.

Paragrafen behandlas i avsnitt 5.

III

(Rättsakter som antagits i enlighet med fördraget om Europeiska unionen)

RÄTTSAKTER SOM ANTAGITS I ENLIGHET MED AVDELNING VI I FÖRDRAGET

OM EUROPEISKA UNIONEN

RÅDETS BESLUT 2008/615/RIF

av den 23 juni 2008

om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och

gränsöverskridande brottslighet

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av fördraget om Europeiska unionen, särskilt

artikel 30.1 a och b, artikel 31.1 a, artikel 32 och artikel 34.2 c,

på initiativ av Konungariket Belgien, Republiken Bulgarien,

Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, Republi-

ken Frankrike, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg,

Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken

Portugal, Rumänien, Republiken Slovenien, Republiken Slova-

kien, Republiken Finland och Konungariket Sverige,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (1), och

av följande skäl:

(1)

Efter ikraftträdandet av fördraget mellan Konungariket

Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spa-

nien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxemburg,

Konungariket Nederländerna och Republiken Österrike om

ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för

bekämpning av terrorism, gränsöverskridande brottslighet

och olaglig migration (Prümfördraget) läggs, i enlighet med

bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionen efter

samråd med Europeiska kommissionen, detta initiativ fram

i syfte att införliva innebörden av bestämmelserna i

Prümfördraget med Europeiska unionens lagstiftning.

(2)

I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors i

oktober 1999 bekräftades behovet av förbättrat informa-

tionsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter

för att upptäcka och utreda brott.

(3)

I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i

Europeiska unionen från november 2004 ger Europeiska

rådet uttryck för sin övertygelse om att det för detta syfte

krävs en innovativ strategi i fråga om gränsöverskridande

utbyte av information om brottsbekämpning.

(4)

Europeiska rådet angav i enlighet med detta att utbytet av

sådan information bör uppfylla de villkor som gäller för

tillgänglighetsprincipen. Detta innebär att en brottsbekäm-

pande tjänsteman i en av unionens medlemsstater som

behöver information för att utföra sina uppgifter kan få

denna från en annan medlemsstat och att de brottsbe-

kämpande myndigheterna i den medlemsstat som innehar

denna information kommer att göra den tillgänglig för det

angivna ändamålet, med hänsyn tagen till behov med

anknytning till pågående utredningar i den medlemsstaten.

(5)

Europeiska rådet fastställde den 1 januari 2008 som

tidsfrist för att uppnå detta mål i Haagprogrammet.

(6)

Redan i rådets rambeslut 2006/960/RIF av den 18 december

2006 om förenklat informations- och underrättelseutbyte

mellan de brottsbekämpande myndigheterna i Europeiska

unionens medlemsstater (2) fastställs regler enligt vilka

medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter effektivt

och snabbt kan utbyta befintlig information och befintliga

underrättelser för genomförandet av brottsutredningar eller

kriminalunderrättelseverksamhet.

(7)

I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa

förklaras också att ny teknik bör användas fullt ut och att

det också bör finnas ömsesidig tillgång till nationella

databaser, men att nya centraliserade europeiska databaser

bör inrättas endast på grundval av studier som har visat

deras mervärde.

6.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 210/1

(1) Yttrandet avgivet den 10 juni 2007 (ännu ej offentliggjort i EUT).

(2) EUT L 386, 29.12.2006, s. 89.

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

(8)

För ett effektivt internationellt samarbete är det av central

betydelse att exakt information kan utbytas snabbt och

effektivt. Syftet är att införa förfaranden för att främja ett

snabbt, effektivt och billigt utbyte av uppgifter. För den

gemensamma användningen av uppgifter bör ansvarsskyl-

dighet gälla för dessa förfaranden, och de bör innehålla

lämpliga garantier beträffande uppgifternas korrekthet och

säkerhet under överföring och lagring samt förfaranden för

registrering av utbyte av uppgifter och restriktioner

beträffande användningen av utbytta uppgifter.

(9)

Dessa krav uppfylls genom Prümfördraget. För att de

väsentliga kraven i Haagprogrammet ska kunna uppfyllas

för samtliga medlemsstater inom den tidsram som fastställs

där bör innebörden av de väsentliga delarna av Prümför-

draget göras tillämpliga på samtliga medlemsstater.

(10)

Detta beslut innehåller därför bestämmelser som är

grundade på de viktigaste bestämmelserna i Prümfördraget

och som är avsedda att förbättra informationsutbytet,

varigenom medlemsstaterna beviljar varandra rätt till

tillgång till sina automatiska databaser över DNA-analyser,

automatiska identifieringssystem för fingeravtryck och

uppgifter i fordonsregister. När det gäller uppgifter från

nationella databaser över DNA-analyser och automatiska

identifieringssystem för fingeravtryck bör det genom ett

system med träff/icke träff vara möjligt för den medlemsstat

som genomför sökningen att i ett andra steg begära

specifika personuppgifter från den medlemsstat som

administrerar uppgifterna och vid behov begära ytterligare

uppgifter genom förfaranden för ömsesidigt bistånd,

inklusive de förfaranden som har antagits enligt rambeslut

2006/960/RIF.

(11)

Detta skulle påskynda de befintliga förfarandena avsevärt

genom att det blir möjligt för medlemsstaterna att ta reda

på om någon annan medlemsstat, och i så fall vilken, har de

uppgifter som de behöver.

(12)

Gränsöverskridande jämförelse av uppgifter bör öppna en

ny dimension inom brottsbekämpningen. Den information

som erhålls genom jämförelse av uppgifter bör öppna

vägen för nya utredningsstrategier för medlemsstaterna och

alltså spela en central roll när det gäller att bistå

medlemsstaternas brottsbekämpande och rättsliga myndig-

heter.

(13)

Reglerna bygger på inrättande av nätverk mellan medlems-

staternas nationella databaser.

(14)

På vissa villkor bör medlemsstaterna kunna översända

personuppgifter och icke-personuppgifter för att förbättra

informationsutbytet för att förebygga brott och upprätthålla

den allmänna ordningen och säkerheten i samband med

större evenemang med gränsöverskridande verkningar.

(15)

Vid tillämpningen av artikel 12 får medlemsstaterna besluta

att prioritera kampen mot allvarlig brottslighet med

beaktande av de begränsade tekniska resurser som finns

tillgängliga för överföringen av uppgifter.

(16)

Förutom förbättring av informationsutbytet finns det behov

av en reglering av andra former för närmare samarbete

mellan polismyndigheterna, särskilt vid gemensamma

säkerhetsoperationer (t.ex. gemensamma patruller).

(17)

Närmare polissamarbete och straffrättsligt samarbete måste

gå hand i hand med respekt för grundläggande rättigheter,

särskilt rätten till respekt för integritet och till skydd av

personuppgifter, som bör garanteras genom särskilda

förfaranden för uppgiftsskydd som är särskilt anpassade

till den specifika arten av olika former av uppgiftsutbyte.

Sådana bestämmelser om uppgiftsskydd bör särskilt beakta

särdragen i gränsöverskridande elektronisk åtkomst till

databaser. Eftersom det med åtkomst on-line inte är möjligt

för den medlemsstat som administrerar uppgifterna att göra

kontroller i förväg bör ett system för kontroll i efterhand

finnas.

(18)

Systemet med träff/icke-träff tillhandahåller en struktur

med jämförelse av anonyma profiler, där ytterligare

personuppgifter endast utbyts efter en träff, för vilket

tillgången och mottagandet styrs av nationell lagstiftning,

inbegripet regler om rättsligt bistånd. Denna konstruktion

garanterar systemet med träff/icke-träff tillfredsställande

skydd av personuppgifter, varvid dock översändandet av

personuppgifter till en annan medlemsstat förutsätter

tillräcklig dataskyddsnivå i den mottagande medlemsstaten.

(19)

Med tanke på det omfattande utbyte av information och

uppgifter som följer av närmare polisiärt och rättsligt

samarbete eftersträvar man med detta beslut att garantera

en lämplig nivå av uppgiftsskydd. Det följer den skyddsnivå

som utformats för databehandling i Europarådets kon-

vention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid

automatisk databehandling av personuppgifter, tilläggs-

protokollet till konventionen av den 8 november 2001

och principerna i Europarådets rekommendation nr R (87)

15 om polisens användning av personuppgifter.

L 210/2

SV

Europeiska unionens officiella tidning

6.8.2008

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

(20)

Bestämmelserna om dataskydd i detta beslut inbegriper

även de dataskyddsprinciper som var nödvändiga på grund

av avsaknaden av ett rambeslut om dataskydd i den tredje

pelaren. Detta rambeslut bör tillämpas inom hela området

för polissamarbete och straffrättsligt samarbete under

förutsättning att dess dataskyddsnivå inte är lägre än det

skydd som fastställs i Europarådets konvention av den

28 januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk

databehandling av personuppgifter och i dess tilläggs-

protokoll av den 8 november 2001 samt att Europarådets

ministerkommittés rekommendation R (87) 15 av den

17 september 1987 om polisens användning av person-

uppgifter beaktas, även när uppgifter inte behandlas

automatiskt.

(21)

Eftersom målen för detta beslut, särskilt förbättrandet av

informationsutbytet i Europeiska unionen, inte i tillräcklig

utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva på

grund av brottsbekämpningens och säkerhetsfrågornas

gränsöverskridande natur, vilket innebär att medlemssta-

terna är ömsesidigt beroende av varandra i dessa frågor, och

de därför bättre kan uppnås på EU-nivå, kan rådet vidta

åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i

fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, till

vilken artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen hänvisar.

I enlighet med proportionalitetsprincipen i artikel 5 i

EG-fördraget går detta beslut inte utöver vad som är

nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(22)

Detta beslut står i överensstämmelse med de grundläggande

rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska

unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL 1

ALLMÄNNA ASPEKTER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

Genom detta beslut har medlemsstaterna för avsikt att fördjupa

det gränsöverskridande samarbetet i frågor som omfattas av

avdelning VI i fördraget, särskilt i fråga om utbyte av information

mellan myndigheter som är ansvariga för förebyggande och

utredning av brott. Beslutet innehåller därför regler på följande

områden:

a)

Bestämmelser om villkoren och förfarandet för automatisk

överföring av DNA-profiler, fingeravtrycksuppgifter och

vissa uppgifter ur nationella fordonsregister (kapitel 2).

b)

Bestämmelser om villkoren för översändande av uppgifter i

samband med större evenemang med gränsöverskridande

verkningar (kapitel 3).

c)

Bestämmelser om villkoren för översändande av uppgifter

för förebyggande av terroristbrott (kapitel 4).

d)

Bestämmelser om villkoren och förfarandet för fördjupat

gränsöverskridande polissamarbete genom olika åtgärder

(kapitel 5).

KAPITEL 2

ÅTKOMST ON-LINE OCH BEGÄRAN OM UPPFÖLJNING

AVSNITT 1

DNA-profiler

Artikel 2

Inrättande av nationella databaser med DNA-analyser

1. Medlemsstaterna ska inrätta och upprätthålla nationella

databaser med DNA-analyser för brottsutredningar. Behand-

lingen av uppgifter i dessa databaser inom ramen för detta beslut

ska utföras i enlighet med detta beslut, i överensstämmelse med

nationell rätt som är tillämplig på behandlingen.

2. För genomförandet av detta beslut ska medlemsstaterna se

till att det i överensstämmelse med punkt 1 första meningen

bereds tillgång till referensuppgifterna i de nationella databaserna

med DNA-analyser. Referensuppgifterna ska endast innehålla

DNA-profiler från den icke-kodifierande delen av DNA:t och en

sifferbeteckning. Referensuppgifterna får inte innehålla uppgifter

som möjliggör en omedelbar identifiering av den berörda

personen. Referensuppgifter, som inte är kopplade till en viss

person (oidentifierade DNA-profiler), ska kunna identifieras som

sådana.

3. Varje medlemsstat ska underrätta rådets generalsekretariat

om de nationella databaser med DNA-analyser på vilka

artiklarna 2–6 kan tillämpas samt villkoren förutsättningarna

för automatisk sökning som avses i artikel 3.1 i enlighet med

artikel 36.

Artikel 3

Automatisk sökning av DNA-profiler

1. I samband med brottsutredningar ska medlemsstaterna ge de

övriga medlemsstaternas nationella kontaktställen enligt artikel 6

tillträde till referensuppgifterna i sina databaser med DNA-

profiler med rätt att göra automatiska sökningar i dem genom

jämförelse av DNA-profiler. Sökningen får endast göras i enskilda

fall och i överensstämmelse med den nationella lagstiftningen i

den ansökande medlemsstaten.

2. Om det i samband med en automatisk sökning konstateras

att en förmedlad DNA-profil motsvarar DNA-profiler i den

mottagande medlemsstatens databas, ska det nationella kontakt-

stället i den ansökande medlemsstaten automatiskt ta emot de

referensuppgifter för vilka överensstämmelse har konstaterats.

Om ingen överensstämmelse konstateras ska detta meddelas

automatiskt.

6.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 210/3

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

Artikel 4

Automatisk jämförelse av DNA-profiler

1. Medlemsstaterna ska i samband med brottsutredningar

enligt en gemensam överenskommelse genom sina nationella

kontaktställen jämföra DNA-profilerna för sina egna oidenti-

fierade DNA-profiler med referensuppgifterna för alla övriga

parters nationella databaser med DNA-analyser. Profilerna ska

översändas och jämföras automatiskt. Oidentifierade DNA-

profiler ska översändas för jämförelse endast i sådana fall där

den ansökande medlemsstatens nationella lagstiftning tillåter det.

2. Om en medlemsstat till följd av en jämförelse enligt punkt 1

konstaterar att en översänd DNA-profil motsvarar en profil som

ingår i någon av dess egna databaser med DNA-profiler ska den

utan dröjsmål tillställa den andra medlemsstatens nationella

kontaktställe de referensuppgifter för vilka överensstämmelse har

konstaterats.

Artikel 5

Översändande av övriga personuppgifter och ytterligare

information

Om en överensstämmelse mellan DNA-profiler konstateras vid

förfaranden enligt artiklarna 3 och 4 ska översändande av övriga

tillgängliga personuppgifter och ytterligare information med

anknytning till referensuppgifterna regleras av den anmodade

medlemsstatens nationella lagstiftning, inklusive bestämmelserna

om rättshjälp.

Artikel 6

Nationellt kontaktställe och genomförandeåtgärder

1. Varje medlemsstat ska utse ett nationellt kontaktställe för

förmedling av de uppgifter som avses i artiklarna 3 och 4. De

nationella kontaktställenas befogenheter ska fastställas i enlighet

med den tillämpliga nationella lagstiftningen.

2. De tekniska detaljerna för det förfarande som beskrivs i

artiklarna 3 och 4 ska fastställas i de genomförandeåtgärder som

avses i artikel 33.

Artikel 7

Insamling av molekylärgenetiskt material och översändande

av DNA-profiler

Om det under pågående brottsutredning eller straffrättsliga

förfaranden saknas en DNA-profil över en viss person som vistas

i en anmodad medlemsstat, ska den medlemsstaten ge rättshjälp

genom att insamla och undersöka molekylärgenetiskt material

från denna person och översända den DNA-profil som erhållits,

om

a)

den ansökande medlemsstaten meddelar för vilket ändamål

detta behövs,

b)

den ansökande medlemsstaten i enlighet med sin lagstift-

ning framställer en begäran eller ett förordnande om

undersökning från den behöriga myndigheten, där det

framgår att det hade funnits förutsättningar för insamling

och undersökning av molekylärgenetiskt material om

personen i fråga hade vistats i den ansökande medlems-

staten, och

c)

det enligt lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten

finns förutsättningar för insamling och undersökning av

molekylärgenetiskt material samt för översändande av den

DNA-profil som erhålls.

AVSNITT 2

Fingeravtrycksuppgifter

Artikel 8

Fingeravtrycksuppgifter

För genomförandet av detta beslut ska medlemsstaterna se till att

referensuppgifterna i de för brottsförebyggande och brottsutred-

ning inrättade nationella systemen för automatisk identifiering av

fingeravtryck hålls tillgängliga. Referensuppgifterna ska endast

innehålla fingeravtrycksuppgifter och en sifferbeteckning. Refe-

rensuppgifterna får inte innehålla uppgifter som möjliggör en

omedelbar identifiering av den berörda personen. Referensupp-

gifter som inte är kopplade till en viss person (”oidentifierade

fingeravtrycksuppgifter”) ska kunna identifieras som sådana.

Artikel 9

Automatisk sökning av fingeravtrycksuppgifter

1. För förebyggande och utredning av brott ska medlemssta-

terna ge de övriga medlemsstaternas nationella kontaktställen

enligt artikel 11 tillträde till referensuppgifterna i de system för

automatisk identifiering av fingeravtryck som inrättats för detta

syfte och ska ge dem rätt att göra automatiska sökningar i dem

genom jämförelse av fingeravtrycksuppgifter. Sökningen får

endast göras i enskilda fall och i överensstämmelse med den

nationella lagstiftningen i den ansökande medlemsstaten.

2. Bekräftelse av fingeravtrycksuppgifters överensstämmelse

med referensuppgifterna hos den medlemsstat som administrerar

databasen ska utföras av det nationella kontaktstället i den

ansökande medlemsstaten genom att de referensuppgifter som

krävs för att säkerställa en entydig överensstämmelse översänds

automatiskt.

Artikel 10

Översändande av övriga personuppgifter och ytterligare

information

Om en överensstämmelse mellan fingeravtrycksuppgifter kon-

stateras vid ett förfarande enligt artikel 9 ska översändandet av

övriga personuppgifter och ytterligare information med anknyt-

ning till referensuppgifterna regleras av den anmodade med-

lemsstatens nationella lagstiftning, inklusive bestämmelserna om

rättslig hjälp.

L 210/4

SV

Europeiska unionens officiella tidning

6.8.2008

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

Artikel 11

Nationellt kontaktställe och genomförandeåtgärder

1. Varje medlemsstat ska utse ett nationellt kontaktställe för

förmedling av de uppgifter som avses i artikel 9. De nationella

kontaktställenas befogenheter ska fastställas i enlighet med den

tillämpliga nationella lagstiftningen.

2. De tekniska detaljerna för det förfarande som anges i

artikel 9 ska fastställas i de genomförandeåtgärder som avses i

artikel 33.

AVSNITT 3

Uppgifter ur fordonsregister

Artikel 12

Automatisk sökning av uppgifter ur fordonsregister

1. För förebyggande och utredning av brott samt för under-

sökning av sådana överträdelser som i den ansökande medlems-

staten lyder under domstols- och åklagarväsendets behörighet

samt för upprätthållande av allmän säkerhet ska medlemssta-

terna ge övriga medlemsstaters nationella kontaktställen enligt

punkt 2 tillträde till följande uppgifter i de nationella

fordonsregistren, med rätt att i enskilda fall göra automatiska

sökningar:

a)

Uppgifter om ägare och innehavare.

b)

Uppgifter om fordonet.

En sökning får endast genomföras genom användning av ett

fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registre-

ringsnummer. Sökningar får endast göras i överensstämmelse

med den ansökande medlemsstatens nationella lagstiftning.

2. Varje medlemsstat ska för förmedling av de uppgifter som

avses i punkt 1 utse ett nationellt kontaktställe som tar emot

förfrågningar. De nationella kontaktställenas befogenheter ska

fastställas i enlighet med den tillämpliga nationella lagstiftningen.

De tekniska detaljerna för förfarandet ska fastställas i de

genomförandeåtgärder som avses i artikel 33.

KAPITEL 3

STÖRRE EVENEMANG

Artikel 13

Översändande av andra uppgifter än personuppgifter

För förebyggande av brott och upprätthållande av allmän

ordning och säkerhet i samband med större evenemang med

gränsöverskridande verkningar, såsom betydande idrottsevene-

mang eller Europeiska rådets möten, ska medlemsstaterna både

på begäran och på eget initiativ i överensstämmelse med den

översändande medlemsstatens nationella lagstiftning sända var-

andra nödvändiga icke personrelaterade uppgifter.

Artikel 14

Översändande av personuppgifter

1. För förebyggande bekämpning av brott och upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet i samband med större

evenemang med gränsöverskridande verkningar, såsom bety-

dande idrottsevenemang eller Europeiska rådets möten, ska

medlemsstaterna både på begäran och på eget initiativ sända

varandra personuppgifter, om det på grundval av domar som

vunnit laga kraft eller andra fakta finns skäl att anta att

personerna i fråga kommer att begå brott vid de berörda

evenemangen eller att personerna utgör ett hot mot den

allmänna ordningen och säkerheten, förutsatt att översändande

av sådana uppgifter är tillåtet enligt den nationella lagstiftningen

i den medlemsstat som sänder uppgifterna.

2. Personuppgifter får endast behandlas för de syften som avses

i punkt 1 och endast i samband med de evenemang för vilket de

har översänts. De uppgifter som har översänts ska utplånas

omedelbart när de syften som avses i punkt 1 har uppnåtts eller

när de inte längre kan uppnås. De uppgifter som översänts ska

under alla omständigheter utplånas senast inom ett år.

Artikel 15

Nationellt kontaktställe

Varje medlemsstat ska utse ett nationellt kontaktställe för

förmedling av de uppgifter som avses i artiklarna 13 och 14.

De nationella kontaktställenas befogenheter ska fastställas i

enlighet med den tillämpliga nationella lagstiftningen.

KAPITEL 4

ÅTGÄRDER FÖR FÖREBYGGANDE AV TERRORISTBROTT

Artikel 16

Översändande av uppgifter för bekämpning av

terroristbrott

1. Medlemsstaterna får i överensstämmelse med nationell

lagstiftning och i enskilda fall, även utan föregående förfrågan,

för förebyggande av terroristbrott översända personuppgifter och

andra uppgifter enligt punkt 2 till de övriga medlemsstaternas

nationella kontaktställen enligt punkt 3, i den mån det är

nödvändigt därför att särskilda omständigheter ger anledning att

anta att de berörda personerna kommer att göra sig skyldiga till

sådana brott som avses i artiklarna 1–3 i rådets rambeslut 2002/

475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (1).

6.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 210/5

(1) EGT L 164, 22.6.2002, s. 3.

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

2. De uppgifter som ska översändas är efternamn, förnamn,

födelsetid och födelseort samt en beskrivning av de omständig-

heter som ligger till grund för det antagande som avses i punkt 1.

3. Varje medlemsstat ska utse ett nationellt kontaktställe för

utbyte av information med övriga medlemsstaters nationella

kontaktställen. De nationella kontaktställenas befogenheter ska

fastställas i enlighet med den tillämpliga nationella lagstiftningen.

4. Den översändande medlemsstaten kan i enlighet med den

nationella lagstiftningen fastställa de villkor enligt vilka den

mottagande medlemsstaten får använda sådana uppgifter. Dessa

villkor ska vara bindande för den mottagande medlemsstaten.

KAPITEL 5

ANDRA FORMER AV SAMARBETE

Artikel 17

Gemensamma insatser

1. För att fördjupa polissamarbetet kan de behöriga myndig-

heter som medlemsstaterna utser, för upprätthållande av allmän

ordning och säkerhet samt för förebyggande av brott, inrätta

gemensamma patruller och genomföra andra gemensamma

insatser där utsedda tjänstemän eller andra statsanställda (nedan

kallade tjänstemän) från andra medlemsstater deltar i insatser på

en annan medlemsstats territorium.

2. Varje medlemsstat får i egenskap av värdmedlemsstat, i

enlighet med sin nationella lagstiftning och med den utsändande

medlemsstatens medgivande, ge tjänstemän från de utsändande

medlemsstaterna rätt att utöva verkställande befogenheter i

samband med gemensamma insatser eller, när detta är tillåtet

enligt värdmedlemsstatens lagstiftning, bevilja de utsändande

medlemsstaternas tjänstemän rätt att utöva verkställande befo-

genheter i enlighet med den utsändande medlemsstatens

lagstiftning. Sådana verkställande befogenheter får endast utövas

under överinsyn av och i regel i närvaro av värdmedlemsstatens

tjänstemän. De utsändande medlemsstaternas tjänstemän ska

lyda under värdmedlemsstatens nationella lagstiftning. Värdmed-

lemsstaten ska ansvara för deras handlingar.

3. Tjänstemän från utsändande medlemsstater som deltar i

gemensamma insatser ska iaktta de anvisningar som meddelas av

värdmedlemsstatens behöriga myndighet.

4. Medlemsstaterna ska lämna förklaringar enligt artikel 36 i

vilka de fastställer de praktiska aspekterna av samarbetet.

Artikel 18

Bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga

olyckor

Medlemsstaternas behöriga myndigheter ska ge varandra ömse-

sidigt bistånd i enlighet med sin nationella lagstiftning vid större

evenemang, och liknande viktiga händelser, katastrofer och

allvarliga olyckor, genom att försöka förhindra brott och

upprätthålla allmän ordning och säkerhet, genom att

a)

i ett så tidigt skede som möjligt underrätta varandra om

sådana situationer som har gränsöverskridande verkningar,

och förmedla väsentliga uppgifter som hänför sig till dem,

b)

i situationer med gränsöverskridande verkningar genom-

föra och samordna nödvändiga polisiära åtgärder på sitt

territorium,

c)

på begäran av den medlemsstat på vars territorium

situationen i fråga har uppstått, i den mån det är möjligt,

ge bistånd genom att sända tjänstemän, specialister och

rådgivare samt genom att ställa övrig nödvändig utrustning

till förfogande.

Artikel 19

Användning av tjänstevapen, ammunition och övrig

nödvändig utrustning

1. En utsändande medlemsstats tjänstemän som inom ramen

för en gemensam insats vistas på en annan medlemsstats

territorium enigt artikel 17 eller 18 får använda sin nationella

tjänsteuniform. De får inneha tjänstevapen, ammunition och

övrig nödvändig utrustning i enlighet med den utsändande

medlemsstatens nationella lagstiftning. Värdmedlemsstaten får

förbjuda den utsändande medlemsstatens tjänstemän att medföra

vissa tjänstevapen, viss ammunition eller utrustning.

2. Medlemsstaterna ska lämna förklaringar enligt artikel 36 i

vilka de förtecknar de tjänstevapen, den ammunition och

utrustning som endast får användas vid nödvärn för att skydda

sig själv eller andra. Värdmedlemsstatens tjänsteman som leder

insatsen kan i enskilda fall i enlighet med den nationella

lagstiftningen godkänna användning av tjänstevapen, ammuni-

tion och utrustning i andra fall än de som avses i första

meningen. Vid användning av tjänstevapen, ammunition och

övrig nödvändig utrustning ska värdmedlemsstatens lagstiftning

iakttas. De behöriga myndigheterna ska underrätta varandra om

tillåtna tjänstevapen och tillåten ammunition och utrustning och

villkoren för användningen av dem.

3. Om en medlemsstats tjänstemän i samband med åtgärder i

enlighet med detta beslut använder motorfordon på en annan

medlemsstats territorium, ska för dem gälla samma trafik-

bestämmelser som för värdmedlemsstatens tjänstemän, inklusive

de bestämmelser om skyldighet att lämna företräde och särskilda

rättigheter i vägtrafiken.

4. Medlemsstaterna ska lämna förklaringar enligt artikel 36 i

vilka de fastställer de praktiska aspekterna i samband med

användningen av tjänstevapen, ammunition och utrustning.

L 210/6

SV

Europeiska unionens officiella tidning

6.8.2008

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

Artikel 20

Skydd och bistånd

Medlemsstaterna ska vara skyldiga att skydda och bistå andra

medlemsstaters tjänstemän som överskrider gränserna på samma

sätt som sina egna tjänstemän.

Artikel 21

Allmänna bestämmelser om skadeståndsansvar

1. När en medlemsstats tjänstemän verkar i en annan

medlemsstat i enlighet med artikel 17, ska deras medlemsstat

ansvara för de eventuella skador som de förorsakar under sina

insatser, i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat på vars

territorium de verkar.

2. Den medlemsstat på vars territorium de skador som avses i

punkt 1 förorsakades ska ersätta sådana skador enligt de villkor

som gäller för skador som förorsakas av dess egna tjänstemän.

3. I det fall som anges i punkt 1 ska den medlemsstat vars

tjänstemän har förorsakat skador på någon person på en annan

medlemsstats territorium till fullo ersätta den andra medlems-

staten för alla belopp den har betalat ut till offren eller de

personer som befullmäktigats att handla på offrens vägnar.

4. När en medlemsstats tjänstemän verkar i en annan

medlemsstat i enlighet med artikel 18, ska den sistnämnda

medlemsstaten i enlighet med sin nationella lagstiftning ansvara

för de eventuella skador som de förorsakar under sina insatser.

5. När den skada som avses i punkt 4 följer av grov oaktsamhet

eller avsiktlig försummelse, får värdmedlemsstaten begära att

hemmedlemsstaten ska ersätta de belopp som värdmedlems-

staten har betalat ut för att gottgöra offren eller de personer som

på offrens vägnar har rätt till ersättning.

6. Utan att det påverkar utövandet av eventuella rättigheter

gentemot tredje part och med undantag för vad som sägs i punkt

3 ska alla medlemsstater under de omständigheter som avses i

punkt 1 avstå från att kräva ersättning för de skador den lidit av

en annan medlemsstat.

Artikel 22

Straffrättsligt ansvar

Tjänstemän som enligt detta beslut verkar på en annan

medlemsstats territorium ska i fråga om brott som de begår

eller brott som de utsätts för jämställas med den andra

medlemsstatens tjänstemän, om inte annat följer av något annat

avtal som är bindande för de berörda medlemsstaterna.

Artikel 23

Tjänsteförhållanden

Tjänstemän som enligt detta beslut verkar på en annan

medlemsstats territorium ska i tjänsterättsligt hänseende, särskilt

vad gäller de disciplinära bestämmelserna, omfattas av den

tillämpliga lagstiftningen i sin egen medlemsstat.

KAPITEL 6

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM DATASKYDD

Artikel 24

Definitioner och tillämpningsområde

1. I detta beslut gäller följande definitioner:

a)

behandling av personuppgifter: all behandling av personupp-

gifter eller en räcka behandlingar med eller utan hjälp av

automatiska förfaranden, såsom insamling, registrering,

organisering, lagring, bearbetning eller ändring, urval,

förfrågan, konsultering, användning, överlåtelse genom

överföring, spridning och alla andra former av tillhandahål-

lande, kombination eller sammankoppling samt spärrande,

avförande eller utplånande av uppgifter. Som behandling av

personuppgifter enligt detta beslut anses även underrättelse

om huruvida en överensstämmelse konstaterats eller inte.

b)

automatisk sökning: direkt tillträde till ett annat organs

automatiska databas på ett sätt där en förfrågan besvaras

fullständigt automatiskt.

c)

förseende med en beteckning: märkning av registrerade

personuppgifter som inte syftar till att begränsa den

framtida behandlingen av dem.

d)

spärrande: märkning av registrerade personuppgifter i syfte

att begränsa den framtida behandlingen av dem.

2. Följande bestämmelser ska gälla för uppgifter som översänds

eller har översänts enligt detta beslut, om inte annat föreskrivs i

de föregående kapitlen.

Artikel 25

Dataskyddsnivå

1. Varje medlemsstat ska i sin nationella lagstiftning, i fråga om

behandlingen av personuppgifter som översänds eller har

översänts enligt detta beslut, garantera ett skydd för personupp-

gifter som motsvarar åtminstone den nivå som fastställs i

Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för

enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter och i

tilläggsprotokollet av den 8 november 2001, och ska därvid

beakta rekommendation nr R (87) 15 av den 17 september 1987

från Europarådets ministerkommitté till medlemsstaterna om

polisens användning av personuppgifter, även när uppgifterna

inte behandlas automatiskt.

2. Översändande av personuppgifter i enlighet med detta

beslut får inledas först när bestämmelserna i detta kapitel har

genomförts i lagstiftningen i de medlemsstater som deltar i

informationsutbytet. Rådet ska enhälligt besluta om huruvida

denna förutsättning är uppfylld.

6.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 210/7

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

3. Punkt 2 ska inte tillämpas på de medlemsstater där

översändandet av personuppgifter enligt detta beslut redan har

inletts i enlighet med fördraget av den 27 maj 2005 mellan

Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konunga-

riket Spanien, Republiken Frankrike, Storhertigdömet Luxem-

burg, Konungariket Nederländerna och Republiken Österrike om

ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämp-

ning av terrorism, gränsöverskridande brottslighet och olaglig

migration (Prümfördraget).

Artikel 26

Syfte

1. Den mottagande medlemsstaten får behandla personuppgif-

ter endast för de syften för vilka uppgifterna har översänts i

enlighet med detta beslut. Behandling för andra syften ska vara

tillåten endast med förhandstillstånd från den medlemsstat som

administrerar uppgifterna och i enlighet med den mottagande

medlemsstatens nationella lagstiftning. Ett sådant tillstånd får

beviljas om den nationella lagstiftningen i den medlemsstat som

administrerar uppgifterna tillåter denna behandling för sådana

andra syften.

2. Den sökande eller jämförande medlemsstaten får behandla

uppgifter som översänts i enlighet med artiklarna 3, 4 och 9

endast för

a)

fastställande av om jämförda DNA-profiler eller fingerav-

trycksuppgifter överensstämmer,

b)

utarbetande och inlämnande av en begäran om handräck-

ning eller rättslig hjälp i enlighet med den nationella

lagstiftningen när dessa uppgifter överensstämmer,

c)

registrering i enlighet med artikel 30.

Den medlemsstat som administrerar uppgifterna får behandla

uppgifter som översänts till den i enlighet med artiklarna 3, 4

och 9 endast om det är nödvändigt för att göra en jämförelse,

svara på en automatisk sökning eller göra en registrering enligt

artikel 30. Efter det att jämförelsen av uppgifter avslutats eller

den automatiska sökningen besvarats ska de uppgifter som

översänts omedelbart utplånas, om det inte är nödvändigt med

en ytterligare behandling av dem för de syften som anges i leden

b och c i första stycket.

3. Den medlemsstat som administrerar uppgifterna får

använda uppgifter som översänts i enlighet med artikel 12

endast om det är nödvändigt för besvarande av en automatisk

sökning eller för registrering i enlighet med artikel 30. Efter det

att den automatiska sökningen besvarats ska de uppgifter som

översänts omedelbart utplånas, om det inte är nödvändigt med

en ytterligare behandling av dem för registrering i enlighet med

artikel 30. Den sökande medlemsstaten får använda de uppgifter

som erhållits under sökningen endast för det förfarande på

grundval av vilket sökningen skett.

Artikel 27

Behöriga myndigheter

Översända personuppgifter får endast behandlas av de myndig-

heter, organ och domstolar som ansvarar för en uppgift i enlighet

med syftena i artikel 26. Särskilt får uppgifter översändas till

andra myndigheter endast med den översändande medlems-

statens förhandstillstånd och i enlighet med den mottagande

medlemsstatens nationella lagstiftning.

Artikel 28

Uppgifternas korrekthet, aktualitet och lagringstid

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att personuppgifterna är

korrekta och aktuella. Om det ex officio eller genom ett

meddelande från den berörda personen visar sig att felaktiga

uppgifter eller uppgifter som inte borde ha översänts har

översänts, ska den eller de mottagande medlemsstaterna

omedelbart underrättas om detta. Den eller de berörda

medlemsstaterna ska vara skyldiga att rätta eller utplåna

uppgifterna. Även i övriga fall ska översända personuppgifter

rättas om det framgår att de är felaktiga. Om det mottagande

organet har skäl att anta att de översända uppgifterna är felaktiga

eller bör utplånas ska den utan dröjsmål underrätta det

översändande organet om detta.

2. Uppgifter vars korrekthet den berörda personen bestrider

och vars korrekthet eller felaktighet inte kan fastställas ska

märkas, i enlighet med medlemsstaternas nationella lagstiftning,

på begäran av den person som uppgifterna berör. Om en sådan

märkning har använts får denna avlägsnas, i enlighet med

medlemsstaternas nationella lagstiftning, endast med den

berörda personens medgivande eller genom beslut av en behörig

domstol eller en oberoende myndighet som ansvarar för

övervakningen av dataskyddet.

3. Översända personuppgifter ska utplånas om de inte borde

ha översänts eller mottagits. Uppgifter som har översänts och

mottagits korrekt ska utplånas

a)

om de inte eller inte längre är nödvändiga för det syfte för

vilket de översänts; om personuppgifterna har översänts

utan begäran ska det mottagande organet omedelbart

kontrollera om de är nödvändiga med tanke på de syften

för vilka de översändes,

b)

efter det att den tidsfrist som fastställs för lagring av

uppgifterna enligt den översändande medlemsstatens

nationella lagstiftning har löpt ut, när det översändande

organet har informerat det mottagande organet om denna

maximala lagringstid i samband med att uppgifterna

översändes.

I stället för att utplånas ska uppgifterna spärras i enlighet med

den nationella lagstiftningen om det finns skäl att anta att en

utplåning skulle skada den berörda personens intressen. Spärrade

uppgifter får endast översändas eller användas i det syfte som lett

till att utplåningen förhindrades.

L 210/8

SV

Europeiska unionens officiella tidning

6.8.2008

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

Artikel 29

Tekniska och organisatoriska åtgärder för säkerställande av

dataskydd och datasäkerhet

1. De översändande och mottagande organen ska vidta

åtgärder så att personuppgifter skyddas effektivt mot oavsiktlig

eller otillåten utplåning, oavsiktlig förlust, obehörig tillgång,

obehörig eller oavsiktlig ändring och obehörigt offentliggörande.

2. Detaljerna för det automatiska sökningsförfarandet ska

fastställas i de genomförandeåtgärder som avses i artikel 33,

som garanterar att

a)

åtgärder som motsvarar den senaste tekniken vidtas för att

säkerställa dataskydd och datasäkerhet, särskilt uppgifternas

konfidentialitet och integritet,

b)

krypterings- och autentiseringsmetoder som erkänns av de

behöriga myndigheterna används när allmänt tillgängliga

nät utnyttjas, och

c)

det i enlighet med artikel 30.2, 30.4 och 30.5 kan

kontrolleras att sökningarna är tillåtna.

Artikel 30

Registrering och dokumentation, särskilda bestämmelser

om automatiskt och icke-automatiskt översändande

1. Varje medlemsstat ska garantera att varje icke-automatiskt

översändande och varje icke-automatiskt mottagande av person-

uppgifter i det organ som administrerar databasen och i det

sökande organet registreras för att kontrollera att sändningen är

tillåten. Registreringen ska omfatta följande uppgifter:

a)

Skälet till översändandet.

b)

Översända uppgifter.

c)

Datum för översändandet.

d)

Namn eller sifferbeteckning på det sökande organet och det

organ som administrerar databasen.

2. För automatisk sökning av uppgifter i enlighet med

artiklarna 3, 9 och 12 och för automatisk jämförelse i enlighet

med artikel 4 ska följande gälla:

a)

En automatisk sökning eller jämförelse får endast genom-

föras av de tjänstemän vid nationella kontaktställen som

särskilt bemyndigats att göra detta. En förteckning över de

tjänstemän som bemyndigats att genomföra automatiska

sökningar eller jämförelser ska på begäran ställas till

förfogande för de övervakningsmyndigheter som avses i

punkt 5 och de övriga medlemsstaterna.

b)

Varje medlemsstat ska garantera att varje översändande och

mottagande av personuppgifter i det organ som admini-

strerar databasen och i det sökande organet registreras

tillsammans med uppgift om huruvida sökningen lett till en

träff eller inte. Denna registrering ska omfatta följande

uppgifter:

i)

Översända uppgifter.

ii)

Datum och exakt tidpunkt för översändandet.

iii)

Namn eller sifferbeteckning på det sökande organet

och det organ som administrerar databasen.

Det sökande organet ska dessutom registrera sökningens

eller översändandets syfte samt en identitetsuppgift för den

tjänsteman som initierade sökningen eller översändandet.

3. Det registrerande organet ska på begäran utan dröjsmål

delge den berörda medlemsstatens behöriga dataskyddsmyndig-

heter de registrerade uppgifterna, dock senast fyra veckor efter

det att begäran inkom. De registrerade uppgifterna får endast

användas för följande ändamål:

a)

Övervakning av dataskydd.

b)

Garanterande av datasäkerheten.

4. De registrerade uppgifterna ska med hjälp av lämpliga

åtgärder skyddas mot obehörig användning och andra former av

missbruk och lagras i två år. När lagringstiden har löpt ut ska de

registrerade uppgifterna utan dröjsmål utplånas.

5. Den rättsliga övervakningen av översändande och motta-

gande av personuppgifter ska ankomma på de oberoende

dataskyddsmyndigheterna eller, i förekommande fall, de rättsliga

myndigheterna i varje medlemsstat. I enlighet med den nationella

lagstiftningen kan var och en hos dessa myndigheter ansöka om

en granskning av lagligheten beträffande behandlingen av sina

personuppgifter. Dessa myndigheter och de organ som ansvarar

för registreringen ska även oberoende av ovan nämnda ansök-

ningar göra stickprov för att kontrollera översändningarnas

laglighet med hjälp av berörda dokument.

De oberoende dataskyddsmyndigheterna ska förvara resultaten

av dessa kontroller för granskning i 18 månader. Efter denna

tidsfrist ska de utplånas omedelbart. Varje dataskyddsmyndighet

kan anmodas av den oberoende dataskyddsmyndigheten i en

annan medlemsstat att utöva sina befogenheter i enlighet med

den nationella lagstiftningen. Medlemsstaternas oberoende

dataskyddsmyndigheter ska utföra de inspektioner som är

nödvändiga för det ömsesidiga samarbetet, särskilt genom utbyte

av relevant information.

6.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 210/9

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

Artikel 31

Berörda personers rätt till information och skadestånd

1. På begäran av den berörda personen i enlighet med nationell

lagstiftning ska denna person som bevisar sin identitet, utan

oskäliga avgifter, i en allmänt förståelig form och utan

oacceptabla dröjsmål, i enlighet med nationell lagstiftning

informeras om de uppgifter om denna person som har varit

föremål för behandling, liksom om uppgifternas ursprung,

mottagare eller kategori av mottagare, det avsedda ändamålet

med behandlingen och, när så krävs i nationell lagstiftning, dess

rättsliga grund. Dessutom ska den person som uppgifterna berör

ha rätt att kräva att felaktiga uppgifter korrigeras och att

uppgifter som behandlats på otillbörligt sätt utplånas. Medlems-

staterna ska dessutom säkerställa att den person som uppgifterna

berör, då personens rättigheter avseende dataskydd kränkts, kan

överklaga hos en oavhängig domstol enligt artikel 6.1 i den

europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna eller

hos en oberoende tillsynsmyndighet enligt artikel 28 i Europa-

parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober

1995 om skydd för enskilda personer med avseende på

behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana

uppgifter (1), och att personen ges möjlighet att kräva skadestånd

eller annan ersättning. De närmare bestämmelserna för förfa-

randet för att hävda dessa rättigheter och skälen till begränsning

av tillgången ska följa den tillämpliga nationella lagstiftningen i

den medlemsstat där personen i fråga hävdar sina rättigheter.

2. När ett organ i en medlemsstat har översänt personuppgifter

i enlighet med detta beslut, kan den mottagande myndigheten i

en annan medlemsstat inte hänvisa till att de översända

uppgifterna var felaktiga för att undgå sitt ansvar gentemot den

skadelidande i enlighet med den nationella lagstiftningen. Om

det mottagande organet döms att betala skadestånd på grund av

dess användning av översända felaktiga uppgifter ska det

översändande organet ersätta det mottagande organets skade-

ståndsbetalning till fullt belopp.

Artikel 32

Information på begäran av medlemsstaterna

Den mottagande medlemsstaten ska på begäran ge den över-

sändande medlemsstaten information om behandlingen av de

översända uppgifterna och de resultat som erhållits.

KAPITEL 7

GENOMFÖRANDE OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 33

Genomförandeåtgärder

Rådet ska, med kvalificerad majoritet och efter att ha hört

Europaparlamentet, besluta om de åtgärder som är nödvändiga

för att genomföra detta beslut på unionsnivå.

Artikel 34

Kostnader

Varje medlemsstat ska ansvara för de driftskostnader som dess

egna myndigheter ådrar sig i samband med tillämpningen av

detta beslut. I särskilda fall får de berörda medlemsstaterna

komma överens om avvikande arrangemang.

Artikel 35

Förhållandet till andra instrument

1. För de berörda medlemsstaterna ska de tillämpliga bestäm-

melserna i detta beslut tillämpas i stället för motsvarande

bestämmelser i Prümfördraget. Varje annan bestämmelse i

Prümfördraget ska fortfarande vara tillämplig mellan de fördrags-

slutande parterna i Prümfördraget.

2. Medlemsstaterna får, utan att det påverkar deras åtaganden

enligt andra rättakter som antagits enligt avdelning VI i fördraget,

a)

fortsätta att tillämpa bilaterala eller multilaterala avtal eller

överenskommelser om gränsöverskridande samarbete som

är i kraft den dag då detta beslut antas, förutsatt att dessa

avtal eller överenskommelser inte är oförenliga med målen

för detta beslut,

b)

ingå eller låta träda i kraft bilaterala eller multilaterala avtal

eller överenskommelser om gränsöverskridande samarbete

efter det att detta beslut har trätt i kraft, förutsatt att dessa

avtal eller överenskommelser gör det möjligt att utvidga

eller bredda målen för detta beslut.

3. De avtal och överenskommelser som avses i punkterna 1

och 2 får inte påverka förbindelserna med de medlemsstater som

inte är parter i dem.

4. Medlemsstaterna ska inom fyra veckor efter det att detta

beslut fått verkan underrätta rådet och kommissionen om de

befintliga avtal eller överenskommelser enligt punkt 2 a som de

vill fortsätta att tillämpa.

5. Medlemsstaterna ska också underrätta rådet och kommis-

sionen om alla nya avtal eller överenskommelser enligt punkt 2 b

inom tre månader efter undertecknandet eller, om det gäller

instrument som undertecknades innan detta beslut antogs, inom

tre månader efter deras ikraftträdande.

6. Ingenting i detta beslut ska påverka bilaterala eller

multilaterala avtal eller överenskommelser mellan medlemssta-

terna och tredjestater.

7. Detta beslut ska inte påverka befintliga avtal om rättslig

hjälp eller ömsesidigt erkännande av domstolsavgöranden.

L 210/10

SV

Europeiska unionens officiella tidning

6.8.2008

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning

(EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1.)

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

Artikel 36

Genomförande och förklaringar

1. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att följa

bestämmelserna i detta beslut inom ett år efter det att beslutet

har fått verkan, med undantag av bestämmelserna i kapitel 2

avseende vilka nödvändiga åtgärder ska vidtas inom tre år efter

det att detta beslut och rådets beslut om tillämpningen av detta

beslut har fått verkan.

2. Medlemsstaterna ska underrätta rådets generalsekretariat

och kommissionen om att de har uppfyllt de skyldigheter som de

åläggs enligt detta beslut och lämna in de förklaringar som avses i

beslutet. I samband med detta får varje medlemsstat meddela att

den omedelbart kommer att tillämpa detta beslut i förbindelserna

med de medlemsstater som har lämnat samma meddelande.

3. Förklaringar som har lämnats i enlighet med punkt 2 får när

som helst ändras genom en förklaring som lämnas till rådets

generalsekretariat. Rådets generalsekretariat ska vidarebefordra

alla mottagna förklaringar till medlemsstaterna och kommissio-

nen.

4. På grundval av detta och annan information som medlems-

staterna gjort tillgänglig på begäran ska kommissionen inge en

rapport till rådet senast den 28 juli 2012 om genomförandet av

detta beslut åtföljd av förslag som den anser lämpliga för vidare

utveckling.

Artikel 37

Tillämpning

Detta beslut får verkan tjugo dagar efter det att det har

offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Utfärdat i Luxemburg den 23 juni 2008.

På rådets vägnar

I. JARC

Ordförande

6.8.2008

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 210/11

Prop. 2009/10:177

Bilaga 1

Departementspromemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs dels att 3 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 3 a § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en annan stat för att användas i underrättelseverksamhet om brott eller vid utredning av brott och gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.

Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från, eller har detta gjorts tillgängligt av,

1. en annan stat, eller

2. en mellanfolklig organisation för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott, eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, ska svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.

Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om överenskommelser med mellanfolkliga organisationer.

3 a §

Upplysningar eller bevismaterial som en svensk brottsbekämpande myndighet lämnar till, eller gör tillgänglig för,

1. en annan stat, eller

2. en mellanfolklig organisation får i enskilda fall förenas med villkor som begränsar möjligheten att utnyttja materialet, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Prop. 2009/10:177 Bilaga 3

Förteckning över remissinstanserna

1. Riksdagens ombudsmän

2. Svea hovrätt

3. Kammarrätten i Göteborg

4. Justitiekanslern

5. Åklagarmyndigheten

6. Ekobrottsmyndigheten

7. Rikspolisstyrelsen

8. Säkerhetspolisen

9. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden 10. Statens kriminaltekniska laboratorium 11. Brottsförebyggande rådet 12. Datainspektionen 13. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap 14. Kustbevakningen 15. Tullverket 16. Skatteverket 17. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet 18. Riksarkivet 19. Transportstyrelsen 20. Sveriges advokatsamfund 21. Sveriges akademikers centralorganisation 22. Svenska polisförbundet 23. Tull-Kust

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2010-03-11

Närvarande: F.d. justitierådet Staffan Magnusson, f.d. regeringsrådet

Lars Wennerström och regeringsrådet Eskil Nord.

Genomförandet av delar av Prümrådsbeslutet

Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 2010 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Sofie Lindblom.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010

Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Odell, Ask, Husmark Pehrsson, Larsson, Erlandsson, Torstensson, Carlgren, Hägglund, Björklund, Carlsson, Littorin, Borg, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Krantz, Ohlsson

Föredragande: statsrådet Ask

Regeringen beslutar proposition 2009/10:177 Genomförande av delar av Prümrådsbeslutet

Rättsdatablad

Författningsrubrik Bestämmelser som

inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande

Celexnummer för bakomliggande EGregler

Lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete

32008D0615