SOU 2009:77
EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
3
I
(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)
FÖRORDNINGAR
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 810/2009
av den 13 juli 2009
om införande av en gemenskapskodex om viseringar
(viseringskodex)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 62.2 a och b ii,
med beaktande av kommissionens förslag,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget ( 1 ), och
av följande skäl:
(1)
Enligt artikel 61 i fördraget bör upprättandet av ett om
råde med fri rörlighet för personer åtföljas av åtgärder
avseende kontroller vid yttre gränser, asyl och invand
ring.
(2)
Enligt artikel 62.2 i fördraget ska genom åtgärder som
avser passage av medlemsstaternas yttre gränser fastställas
regler om visering för vistelser som inte är avsedda att
vara längre än tre månader, inbegripet förfaranden och
villkor för medlemsstaternas utfärdande av viseringar.
(3)
När det gäller viseringspolitik är införandet av ett gemen
samt regelverk, särskilt genom konsolidering och utveck
ling av regelverket (relevanta bestämmelser i Schengen
konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den
14 juni 1985 ( 2 ) och i de gemensamma konsulära anvis
ningarna ( 3 ), ett av de viktigaste inslagen för att ”ytterli
gare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som
en del av ett mångsidigt system som syftar till att under
lätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring
genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning
och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskick
ningar”, som det definieras i Haagprogrammet för stärkt
frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen ( 4 ).
(4)
Medlemsstaterna bör för viseringsändamål vara närva
rande eller företrädda i alla tredjeländer vilkas medbor
gare är skyldiga att inneha visering. Medlemsstater som
saknar eget konsulat i ett bestämt tredjeland eller i en
viss del av ett bestämt tredjeland bör bemöda sig om att
ingå överenskommelser om representation för att und
vika en orimligt stor ansträngning från de viseringssökan
des sida för att få tillgång till ett konsulat.
(5)
Det är nödvändigt att införa regler om transitering ge
nom det internationella transitområdet på flygplatser för
att bekämpa olaglig invandring. Medborgare från tredje
länder som finns upptagna på en gemensam förteckning
bör därför vara skyldiga att inneha visering för flyg
platstransitering. I akuta situationer med massiv tillström
ning av olagliga invandrare, bör dock medlemsstaterna
ges möjlighet att ställa ett sådant krav för medborgare i
andra tredjeländer än de som anges i den gemensamma
förteckningen. Medlemsstaternas enskilda beslut bör ses
över årligen.
(6)
Arrangemangen för att ta emot sökande bör vara utfor
made på ett sätt som visar vederbörlig respekt för den
mänskliga värdigheten. Handläggningen av viserings
ansökningar bör genomföras på ett professionellt och
respektfullt sätt och stå i proportion till de eftersträvade
målen.
(7)
Medlemsstaterna bör se till att kvaliteten på de tjänster
som tillhandahålls allmänheten håller hög standard och
följer god administrativ praxis. De bör avdela utbildad
personal i lämpligt antal samt tillräckliga resurser för
att i möjligaste mån underlätta viseringsansökningsför
farandet. Medlemsstaterna bör se till att principen om
en enda kontaktpunkt tillämpas för alla sökande.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/1
( 1 ) Europaparlamentets yttrande av den 2 april 2009 (ännu ej offent
liggjort i EUT) och rådets beslut av den 25 juni 2009.
( 2 ) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.
( 3 ) EUT C 326, 22.12.2005, s. 1.
( 4 ) EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
4
(8)
Förutsatt att vissa villkor är uppfyllda, bör viseringar för
flera inresor utfärdas för att minska den administrativa
bördan vid medlemsstaternas konsulat och underlätta ett
smidigt resande för personer som reser ofta eller regel
bundet. Sökande vilkas integritet och pålitlighet konsula
ten känner till bör så långt möjligt komma i åtnjutande
av ett förenklat förfarande.
(9)
På grund av registreringen av biometriska kännetecken i
Informationssystemet för viseringar (VIS), som upprätta
des genom Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informations
systemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan med
lemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vis
telse (VIS-förordningen) ( 1 ) bör det vara ett grundkrav för
ansökan om visering att sökanden infinner sig personli
gen, åtminstone vid den första ansökan.
(10) För att underlätta förfarandet vid en efterföljande vise
ringsansökan, bör det vara möjligt att kopiera fingerav
tryck från den första registreringen i VIS inom en period
av 59 månader. Efter denna period bör fingeravtrycken
tas på nytt.
(11) Varje handling, uppgift eller biometriskt kännetecken
som mottas av en medlemsstat under ett viseringsansök
ningsförfarande ska anses vara en konsulär handling en
ligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den
24 april 1963 och ska behandlas på lämpligt sätt.
(12) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det
fria flödet av sådana uppgifter ( 2 ) är tillämpligt på med
lemsstaterna vid behandling av personuppgifter enligt
denna förordning.
(13) För att underlätta förfarandet bör flera samarbetsformer
övervägas, t.ex. begränsad representation, samlokalisering,
gemensamma ansökningscentrum, honorärkonsuler och
samarbete med externa tjänsteleverantörer, varvid hänsyn
särskilt bör tas till uppgiftsskyddskraven i direktiv
95/46/EG. I enlighet med de villkor som fastställs i denna
förordning bör medlemsstaterna själva kunna bestämma
vilken typ av organisationsstruktur de kommer att an
vända i olika tredjeländer.
(14) Bestämmelser måste antas för situationer där en med
lemsstat beslutar att samarbeta med en extern tjänstele
verantör för mottagande av ansökningar. Ett sådant be
slut kan fattas om samarbete med andra medlemsstater i
form av representation, begränsad representation, samlo
kalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum visar
sig olämpligt för den berörda medlemsstaten under sär
skilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhål
landen. Denna typ av arrangemang bör överensstämma
med de allmänna principerna för utfärdandet av vise
ringar och kraven på skydd av uppgifter i direktiv
95/46/EG bör respekteras. Dessutom bör behovet av att
undvika visashopping beaktas vid fastställandet och ge
nomförandet av sådana arrangemang.
(15) Om en medlemsstat har beslutat att samarbeta med en
extern tjänsteleverantör, bör den bibehålla möjligheten
för samtliga sökande att lämna in ansökningar direkt
vid dess diplomatiska eller konsulära beskickningar.
(16) En medlemsstat bör samarbeta med en extern tjänstele
verantör på grundval av ett rättsligt instrument, som bör
innehålla bestämmelser om dess exakta ansvar, om direkt
och fullständig tillgång till dess lokaler, information till
de sökande, sekretess och om omständigheter, villkor och
förfaranden för att tillfälligt upphäva eller säga upp sam
arbetet.
(17) Genom att möjliggöra för medlemsstaterna att samarbeta
med externa tjänsteleverantörer för mottagande av ansök
ningar, samtidigt som man fastställer principen om en
enda kontaktpunkt för ingivandet av ansökningar, införs
genom denna förordning ett undantag från den allmänna
principen om att en sökande måste infinna sig personli
gen vid en diplomatisk eller konsulär beskickning. Detta
påverkar inte möjligheten att kalla sökanden till en per
sonlig intervju.
(18) Det lokala Schengensamarbetet är avgörande för en har
moniserad tillämpning av den gemensamma viserings
politiken och för en korrekt bedömning av migrations-
och/eller säkerhetsrisker. Med hänsyn till skillnaderna i
lokala förhållanden, bör den praktiska tillämpningen av
särskilda rättsliga bestämmelser bedömas av medlemssta
ternas diplomatiska och konsulära beskickningar på indi
viduella platser för att säkerställa en harmoniserad till
lämpning av bestämmelserna för att förhindra visashop
ping och skillnader i behandlingen av viseringssökande.
(19) Statistiska uppgifter är ett viktigt hjälpmedel när det gäl
ler att övervaka migrationsrörelser och kan fungera som
ett effektivt styrverktyg. Därför bör sådana uppgifter re
gelbundet sammanställas i ett gemensamt format.
SV
L 243/2
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.
( 2 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
5
(20) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna
förordning bör antas i enlighet med rådets beslut
1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden
som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens ge
nomförandebefogenheter ( 1 ).
(21) Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta änd
ringar av bilagorna till denna förordning. Eftersom dessa
åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke
väsentliga delar av denna förordning, bland annat genom
att komplettera den med nya icke väsentliga delar, måste
de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med
kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.
(22) För att säkerställa en harmoniserad tillämpning av denna
förordning på operativ nivå, bör anvisningar utarbetas
om den praxis och de förfaranden som medlemsstaterna
ska följa när de handlägger viseringsansökningar.
(23) En gemensam webbplats för frågor rörande viseringar till
Schengenområdet kommer att inrättas för att förbättra
synligheten och skapa en enhetlig bild av den gemen
samma viseringspolitiken. Genom en sådan webbplats
får allmänheten tillgång till all relevant information
som rör ansökan om visering.
(24) Lämpliga åtgärder för övervakning och utvärdering av
denna förordning bör fastställas.
(25) VIS-förordningen och Europaparlamentets och rådets för
ordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en
gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex
om Schengengränserna) ( 2 ) bör ändras för att ta hänsyn
till bestämmelserna i denna förordning.
(26) Bilaterala avtal som ingåtts mellan gemenskapen och
tredjeländer i syfte att underlätta handläggningen av an
sökningar om visering får avvika från bestämmelserna i
denna förordning.
(27) När en medlemsstat står som värd för de olympiska och
paralympiska spelen, bör en särskild ordning som under
lättar utfärdandet av viseringar till medlemmar av den
olympiska familjen tillämpas.
(28) Eftersom målet för denna förordning, nämligen faststäl
lande av förfaranden och villkor för utfärdande av vise
ringar för transitering genom eller för vistelser på med
lemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara
längre än tre månader under en sexmånadersperiod,
inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemssta
terna och de därför bättre kan uppnås på gemenskaps
nivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet
med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna
förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att
uppnå detta mål.
(29) Denna förordning står i överensstämmelse med de
grundläggande rättigheter och principer som erkänns
framför allt i den europeiska konventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri
heterna och Europeiska unionens stadga om de grund
läggande rättigheterna.
(30) Villkoren för inresa på medlemsstaternas territorium eller
utfärdande av viseringar påverkar inte nu gällande be
stämmelser om erkännande av resedokuments giltighet.
(31) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Dan
marks ställning deltar Danmark inte i rådets beslut om
antagande av denna förordning och är inte bundet av
förordningen eller underkastat tillämpningen av denna.
Eftersom denna förordning utgör en utveckling av
Schengenregelverket på grundval av bestämmelserna i
avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet
av Europeiska gemenskapen, måste Danmark i enlighet
med artikel 5 i det protokollet inom en tid av sex må
nader efter det att rådet har antagit denna förordning
besluta huruvida landet ska genomföra den i sin natio
nella lagstiftning.
(32) När det gäller Island och Norge innebär denna förord
ning, i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska
unionens råd och Republiken Island och Konungariket
Norge om dessa staters associering till genomförandet,
tillämpningen och vidareutvecklingen av Schengenregel
verket, en vidareutveckling av bestämmelser i Schengen
regelverket ( 3 ) vilka omfattas av det område som avses i
artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG ( 4 ) om vissa till
lämpningsföreskrifter för det avtalet.
(33) En överenskommelse bör träffas för att möjliggöra att
Islands och Norges företrädare associeras till arbetet i
de kommittéer som biträder kommissionen vid utövan
det av dess genomförandebefogenheter enligt denna för
ordning. En sådan överenskommelse har planerats i den
skriftväxling mellan Europeiska unionens råd och Island
och Norge om de kommittéer som bistår Europeiska
kommissionen i utövandet av dess verkställande befogen
heter ( 5 ) som finns i bilagan till ovannämnda avtal. Kom
missionen har lagt fram ett utkast till rekommendation
till rådet i syfte att förhandla om denna överenskom
melse.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/3
( 1 ) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
( 2 ) EUT L 105, 13.4.2006, s. 1.
( 3 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.
( 4 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.
( 5 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 53.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
6
(34) När det gäller Schweiz innebär denna förordning, i den
mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen,
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet
om Schweiziska edsförbundets associering till genom
förandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenre
gelverket ( 1 ), en vidareutveckling av bestämmelser i
Schengenregelverket vilka omfattas av det område som
avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med
artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG ( 2 ) om ingående av
det avtalet.
(35) När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i
enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Eu
ropeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och
Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechten
steins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen,
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet
om Schweiziska edsförbundets associering till genom
förandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenre
gelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengen
regelverket som omfattas av det område som avses i
artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med
artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG ( 3 ) om underteck
nande av det protokollet.
(36) Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i
Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte del
tar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den
29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa
bestämmelser i Schengenregelverket ( 4 ). Förenade kunga
riket deltar därför inte i antagandet av denna förordning,
som inte är bindande för eller tillämplig i Förenade
kungariket.
(37) Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i
Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet
med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002
om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i
Schengenregelverket ( 5 ). Irland deltar därför inte i anta
gandet av denna förordning, som inte är bindande för
eller tillämplig i Irland.
(38) Denna förordning innehåller, med undantag för artikel 3,
bestämmelser som utvecklar Schengenregelverket eller
som på annat sätt har samband med det regelverket i
den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslut
ningsakt och i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005
års anslutningsakt.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1.
I denna förordning inrättas förfaranden och villkor för
utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstater
nas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas
territorium som inte varar längre än tre månader under en
sexmånadersperiod.
2.
Bestämmelserna i denna förordning ska tillämpas på alla
tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering när
de passerar medlemsstaternas yttre gränser, i enlighet med rå
dets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om
fastställande av förteckningen över tredje länder vars medbor
gare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre
gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars med
borgare är undantagna från detta krav ( 6 ), utan att detta ska
påverka
a) rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är fa
miljemedlemmar till unionsmedborgare,
b) samma rätt för tredjelandsmedborgare och deras familjemed
lemmar som, enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen
och dess medlemsstater och, å andra sidan, dessa tredjelän
der, har samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare
och deras familjemedlemmar.
3.
I denna förordning förtecknas också de tredjeländer vars
medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransite
ring, genom undantag från principen om fri transitering som
fastställs i bilaga 9 till Chicagokonventionen angående interna
tionell civil luftfart, samt fastställer förfaranden och villkor för
utfärdande av viseringar för transitering genom de internatio
nella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning avses med
1. tredjelandsmedborgare: en person som inte är unionsmedbor
gare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget,
2. visering: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat för
a) transitering genom eller en planerad vistelse inom med
lemsstaternas territorium som inte varar mer än tre må
nader under en sexmånadersperiod från och med dagen
för första inresan till medlemsstaternas territorium,
SV
L 243/4
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.
( 2 ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 1.
( 3 ) EUT L 83, 26.3.2008, s. 3.
( 4 ) EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.
( 5 ) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.
( 6 ) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
7
b) transitering genom de internationella transitområdena på
flygplatser i medlemsstaterna,
3. enhetlig visering: visering som gäller inom medlemsstaternas
hela territorium,
4. visering med territoriellt begränsad giltighet: visering som endast
är giltig för en eller flera men inte alla medlemsstaters terri
torium,
5. visering för flygplatstransitering: visering som är giltig för tran
sitering genom de internationella transitområdena på en eller
flera av medlemsstaternas flygplatser,
6. viseringsmärke: den enhetliga utformning av viseringar som
fastställs i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den
29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhand
lingar ( 1 )
7. erkänd resehandling: resehandling som erkänns av en eller flera
medlemsstater för påförande av viseringar,
8. separat blad för påförande av visering: enhetlig modell för på
förande av visering som utfärdas av medlemsstaterna för
personer som innehar resehandlingar som inte erkänns av
den medlemsstat som utfärdar bladet i enlighet med rådets
förordning (EG) nr 333/2002 av den 18 februari 2002 om
fastställande av en enhetlig modell för blad för påförande av
visering som utfärdas av medlemsstaterna för personer som
innehar resehandlingar som inte erkänns av den medlemsstat
som utfärdar bladet ( 2 ),
9. konsulat: en medlemsstats diplomatiska beskickning eller en
medlemsstats konsulat som har tillstånd att utfärda viseringar
och som förestås av en karriärkonsul enligt Wienkonventio
nen om konsulära förbindelser av den 24 april 1963,
10. ansökan: viseringsansökan,
11. kommersiell mellanhand: en privat byrå som tillhandahåller
administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (rese
arrangör och återförsäljare).
AVDELNING II
VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING
Artikel 3
Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering
för flygplatstransitering
1.
Medborgare i de tredjeländer som förtecknas i bilaga IV
ska vara skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering när
de passerar genom de internationella transitområdena på
flygplatser som är belägna på medlemsstaternas territorium.
2.
I akuta situationer med massiv tillströmning av olagliga
invandrare får enskilda medlemsstater kräva att medborgare i
tredjeländer än de som avses i punkt 1 innehar visering för
flygplatstransitering när de passerar genom de internationella
transitområdena på flygplatser inom deras territorium. Med
lemsstaterna ska underrätta kommissionen om sådana beslut
innan de träder i kraft och om tillbakadragande av ett sådant
krav på visering för flygplatstransitering.
3.
Inom ramen för den kommitté som avses i artikel 52.1
ska dessa underrättelser ses över årligen för att överföra det
berörda tredjelandet till förteckningen i bilaga IV.
4.
Om tredjelandet inte överförs till förteckningen i bilaga IV,
får den berörda medlemsstaten, under förutsättning att villkoren
i punkt 2 är uppfyllda, behålla eller dra tillbaka kravet på vise
ring för flygplatstransitering.
5.
Följande personkategorier ska vara undantagna från kravet
på visering för flygplatstransitering i punkterna 1 och 2:
a) Innehavare av giltig enhetlig visering, nationell visering för
längre vistelse eller uppehållstillstånd som utfärdats av en
medlemsstat.
b) Tredjelandsmedborgare med giltiga uppehållstillstånd, som
finns upptagna på förteckningen i bilaga V, som utfärdats
av Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Amerikas fö
renta stater, som garanterar innehavarens ovillkorliga rätt till
återinresa.
c) Tredjelandsmedborgare med giltig visering för en medlems
stat eller för en stat som är part i avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992, Kanada,
Japan eller Amerikas förenta stater eller när de återvänder
från dessa länder efter att ha använt viseringen.
d) Familjemedlemmar till medborgare i unionen i enlighet med
artikel 1.2 a.
e) Innehavare av diplomatpass.
f) Flygbesättningsmedlemmar som är medborgare i en stat som
är avtalspart i Chicagokonventionen angående internationell
civil luftfart.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/5
( 1 ) EGT L 164, 14.7.1995, s. 1.
( 2 ) EGT L 53, 23.2.2002, s. 4.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
8
AVDELNING III
FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR UTFÄRDANDE AV
VISERINGAR
KAPITEL I
Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med
ansökningar
Artikel 4
Myndigheter som är behöriga att medverka vid förfaranden
i samband med viseringsansökningar
1.
Ansökningar ska prövas av och beslut fattas av konsula
ten.
2.
Med avvikelse från punkt 1 får ansökningar prövas och
beslut fattas vid medlemsstaternas yttre gränser av de myndig
heter som ansvarar för personkontroller i enlighet med artik
larna 35 och 36.
3.
I medlemsstaternas utomeuropeiska territorier får ansök
ningar prövas av och beslut fattas av de myndigheter som den
berörda medlemsstaten utser.
4.
En medlemsstat kan begära att andra myndigheter än de
som anges i punkterna 1 och 2 ska medverka vid prövningen
av och vid beslut om ansökningar.
5.
En medlemsstat kan begära att konsulteras eller underrät
tas av en annan medlemsstat i enlighet med artiklarna 22 och
31.
Artikel 5
Medlemsstat som är behörig att pröva och fatta beslut om
en ansökan
1.
Den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta
om en ansökan om enhetlig visering ska vara
a) den medlemsstat vars territorium är det enda målet för resan
eller resorna,
b) om besöket omfattar fler än ett mål, den medlemsstat vars
territorium utgör huvudmålet för resan eller resorna vad
avser vistelsens längd eller syfte, eller
c) om inget huvudmål kan fastställas, den medlemsstat vars
yttre gräns den sökande avser att passera för att resa in på
medlemsstaternas territorium.
2.
Den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta
om en ansökan om enhetlig visering för transitering ska vara
a) den berörda medlemsstaten, vid transitering genom en en
staka medlemsstat, eller
b) den medlemsstat vars yttre gräns sökanden har för avsikt att
passera i syfte att påbörja transiteringen, vid transitering
genom flera medlemsstater.
3.
Den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta
om en ansökan om en visering för flygplatstransitering ska vara
a) den medlemsstat på vars territorium flygplatsen är belägen,
om det rör sig om en enstaka flygplatstransitering, eller
b) den medlemsstat på vars territorium den första tran
sitflygplatsen är belägen, vid två eller flera transiteringar.
4.
Medlemsstaterna ska samarbeta för att förhindra att en
ansökan inte kan prövas eller att beslut inte kan fattas på grund
av att den medlemsstat som är behörig enligt punkterna 1–3
inte är närvarande eller saknar representation i det tredjeland
där sökanden lämnar in ansökan i enlighet med artikel 6.
Artikel 6
Konsulär territoriell behörighet
1.
En viseringsansökan ska prövas och beslutas av konsulatet
för den behöriga medlemsstat inom vars jurisdiktion sökanden
är lagligt bosatt.
2.
Ett konsulat för den behöriga medlemsstaten ska pröva
och fatta beslut om en ansökan som lämnats in av en tredje
landsmedborgare som lagligen vistas men inte är bosatt i dess
jurisdiktion, om sökanden har motiverat varför ansökan läm
nades in vid detta konsulat.
Artikel 7
Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare
som vistas lagligt på en medlemsstats territorium
Tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats
territorium och som är skyldiga att inneha visering för att få
resa in på en eller flera andra medlemsstaters territorium, ska
ansöka om visering hos konsulatet för den medlemsstat som är
behörig enligt artikel 5.1 eller 5.2.
Artikel 8
Överenskommelser om representation
1.
En medlemsstat kan samtycka till att representera en an
nan medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva an
sökningar och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar.
En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat be
gränsat till att endast ta emot ansökningar och registrera bio
metriska kännetecken.
2.
Den representerande medlemsstatens konsulat ska, när det
överväger att avslå en ansökan, överlämna ansökan till de be
höriga myndigheterna i den medlemsstat som den representerar,
så att de kan fatta ett slutligt beslut om ansökan inom de tids
frister som anges i artikel 23.1, 23.2 eller 23.3.
SV
L 243/6
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
9
3.
Mottagandet och överföringen av akter och uppgifter till
den representerade medlemsstaten ska genomföras i enlighet
med relevanta uppgiftsskydds- och säkerhetsregler.
4.
En bilateral överenskommelse ska ingås mellan den med
lemsstat som representerar en annan och den medlemsstat som
representeras med följande innehåll:
a) Det ska framgå hur länge representationen ska gälla, om den
endast är tillfällig, och vilka förfaranden som gäller för att
avsluta denna.
b) Det kan, särskilt när den representerade medlemsstaten har
ett konsulat i det berörda tredjelandet, föreskrivas att den
medlemsstat som representeras ska tillhandahålla lokaler,
personal och betalningar.
c) Det kan föreskrivas att den medlemsstat som representerar
en annan ska översända ansökningar från vissa kategorier av
tredjelandsmedborgare till den representerade medlemssta
tens centrala myndigheter för föregående samråd i enlighet
med artikel 22.
d) Med avvikelse från punkt 2 får konsulatet i den medlemsstat
som representerar en annan medlemsstat bemyndigas att
avslå en ansökan om visering efter prövning av ansökan.
5.
Medlemsstater som saknar eget konsulat i ett tredjeland
ska bemöda sig om att ingå överenskommelser om representa
tion med de medlemsstater som har konsulat i det landet.
6.
För att säkerställa att dålig transportinfrastruktur eller
långa avstånd i en specifik region eller ett specifikt geografiskt
område inte kräver en oproportionerlig ansträngning från sö
kandenas sida för att kunna få tillgång till ett konsulat, ska de
medlemsstater som saknar eget konsulat i den regionen eller i
det området bemöda sig om att ingå överenskommelser om
representation med medlemsstater som har konsulat i den re
gionen eller i det området.
7.
Den medlemsstat som representeras av en annan ska un
derrätta kommissionen om de överenskommelser om represen
tation eller om uppsägning av sådana, innan de träder i kraft
eller upphör att gälla.
8.
Samtidigt ska konsulatet i den representerande medlems
staten underrätta både de andra medlemsstaternas konsulat och
kommissionens delegation i den berörda jurisdiktionen om
överenskommelser om representation eller om uppsägning av
sådana överenskommelser innan de träder i kraft eller upphör
att gälla.
9.
Om konsulatet i den representerade medlemsstaten beslu
tar att samarbeta med en extern tjänsteleverantör enligt
artikel 43 eller med ackrediterade kommersiella mellanhänder
enligt artikel 45, ska detta samarbete inbegripa ansökningar
som omfattas av överenskommelser om representation. De cen
trala myndigheterna i den representerade medlemsstaten ska i
förväg underrättas om villkoren för detta samarbete.
KAPITEL II
Ansökan
Artikel 9
Praktiska bestämmelser om inlämnande av ansökningar
1.
Ansökningar ska lämnas in tidigast tre månader före den
tidpunkt då det planerade besöket ska inledas. Innehavare av
visering för flera inresor får lämna in ansökningen innan giltig
hetstiden för viseringen löper ut som är giltig i minst sex må
nader.
2.
Det får ställas krav på att sökandena ska avtala om ett
besök för att lämna in sin ansökan. Besöket ska i regel äga rum
inom två veckor från den dag då besöket begärdes.
3.
I motiverade brådskande fall får konsulatet tillåta att sö
kande antingen lämnar in ansökan utan avtalat besök, eller
omedelbart meddela tid för besök.
4.
Ansökningar får lämnas in vid konsulatet av sökanden
eller av ackrediterade kommersiella mellanhänder i enlighet
med artikel 45.1, utan att detta påverkar tillämpningen av
artikel 13, eller i enlighet med artikel 42 eller 43.
Artikel 10
Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar
1.
Sökande ska infinna sig personligen när ansökan lämnas
in, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i
artiklarna 13, 42, 43 och 45.
2.
Konsulat kan göra undantag från kravet i punkt 1 för
sökande vars integritet och pålitlighet de känner till.
3.
När ansökan lämnas in, ska sökanden
a) ge in ett ansökningsformulär i enlighet med artikel 11,
b) ge in en resehandling i enlighet med artikel 12,
c) ge in ett fotografi i enlighet med standarderna i förordning
(EG) nr 1683/95 eller, om VIS har tagits i drift i enlighet
med artikel 48 i VIS-förordningen, i enlighet med de normer
som anges i artikel 13 i den här förordningen,
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/7
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
10
d) i tillämpliga fall tillåta att hans fingeravtryck upptas i enlig
het med artikel 13,
e) betala viseringsavgiften i enlighet med artikel 16,
f) ge in styrkande handlingar i enlighet med artikel 14 och
bilaga II,
g) i tillämpliga fall, ge in bevis på innehav av tillräcklig och
giltig medicinsk reseförsäkring i enlighet med artikel 15.
Artikel 11
Ansökningsformulär
1.
Varje viseringssökande ska lämna in ett ifyllt och under
tecknat ansökningsformulär i enlighet med bilaga I. Personer
som eventuellt är upptagna i sökandens resehandling ska lämna
in ett separat ansökningsformulär. Underåriga ska lämna in ett
ansökningsformulär undertecknat av en person som permanent
eller tillfälligt utövar förälders vårdnadsrätt eller rättsligt förmyn
darskap.
2.
Konsulaten ska se till att ansökningsformuläret är lätt till
gängligt utan avgift för sökandena.
3.
Formuläret ska finnas tillgängligt på
a) det eller de officiella språken i den medlemsstat som vise
ringsansökan avser,
b) det eller de officiella språken i värdlandet,
c) värdlandets officiella språk och det eller de officiella språken
i den medlemsstat som viseringsansökan avser, eller
d) vid representation, den representerande medlemsstatens offi
ciella språk.
Utöver de språk som anges i led a kan formuläret göras till
gängligt på ett annat av de officiella språken vid Europeiska
unionens institutioner.
4.
Om ansökningsformuläret inte finns tillgängligt på det
eller de officiella språken i värdlandet, ska en översättning av
det till det/dessa språk göras tillgänglig separat för de sökande.
5.
En översättning av ansökningsformuläret till det eller de
officiella språken i värdlandet ska utarbetas inom ramen för det
lokala Schengensamarbetet.
6.
Konsulatet ska underrätta sökandena om vilket eller vilka
språk som får användas för att fylla i ansökningsformuläret.
Artikel 12
Resehandling
Sökanden ska ge in en giltig resehandling som uppfyller föl
jande kriterier:
a) Den ska vara giltig i minst tre månader efter planerat datum
för avresan från medlemsstaternas territorium, eller i fall det
rör sig om flera besök, efter det senaste datumet för avresan
från medlemsstaternas territorium. I befogade brådskande fall
kan emellertid undantag göras från detta krav.
b) Den ska omfatta minst två tomma sidor.
c) Den ska ha utfärdats under den föregående tioårsperioden.
Artikel 13
Biometriska kännetecken
1.
Medlemsstaterna ska uppta biometriska kännetecken från
sökanden bestående av ett fotografi av honom och hans tio
fingeravtryck i enlighet med de garantier som fastställts i den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättighe
terna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens
stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta natio
nernas konvention om barnets rättigheter.
2.
Vid inlämnandet av den första ansökan är den sökande
skyldig att inställa sig personligen. Vid det tillfället ska följande
biometriska kännetecken avseende sökanden samlas in:
— Ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället.
— Tio platta fingeravtryck som upptas digitalt.
3.
Om de fingeravtryck som tagits på sökanden som en del
av en tidigare ansökan infördes för första gången i VIS mindre
än 59 månader före dagen för den nya ansökan, ska de kopieras
in i den därpå följande ansökan.
Om det råder rimliga tvivel om sökandens identitet, ska kon
sulatet dock ta fingeravtryck inom den period som anges i
första stycket.
Om det när ansökan lämnas in inte omedelbart kan bekräftas
att fingeravtrycken har tagits inom den period som anges i
första stycket, får sökanden dessutom begära att de ska tas.
4.
I enlighet med artikel 9.5 i VIS-förordningen ska det foto
som bifogas varje ansökan registreras i VIS. Sökanden ska inte
vara skyldig att infinna sig personligen i detta syfte.
SV
L 243/8
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
11
De tekniska kraven i fråga om fotografiet ska uppfylla interna
tionella standarder enligt Internationella civila luftfartsorganisa
tionens (Icao) dokument 9303 del 1, 6:e utgåvan.
5.
Fingeravtrycken ska tas i enlighet med Icao-standarder och
kommissionens beslut 2006/648/EG av den 22 september
2006 om fastställande av tekniska specifikationer för standarder
för biometriska kännetecken i samband med utvecklingen av
Informationssystemet för viseringar ( 1 ).
6.
Upptagningen av biometriska kännetecken ska göras av
kvalificerad och vederbörligen bemyndigad personal hos de
myndigheter som är behöriga i enlighet med artikel 4.1, 4.2
och 4.3. Under överinseende av konsulaten får upptagningen av
de biometriska kännetecknen också göras av kvalificerad och
vederbörligen bemyndigad personal hos en honorärkonsul en
ligt artikel 42 eller en extern tjänsteleverantör enligt artikel 43.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska i tveksamma fall till
handahålla möjligheten att på konsulatet kontrollera fingerav
tryck som har tagits av den externa tjänsteleverantören.
7.
Följande sökande ska undantas från kravet på att lämna
fingeravtryck:
a) Barn under 12 år.
b) Personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på.
Om det går att ta avtryck på färre än tio fingrar, ska så
många fingeravtryck som möjligt tas. Skulle det emellertid
vara frågan om ett tillfälligt hinder, ska det krävas att sökan
den lämnar fingeravtryck vid nästa ansökan. De myndigheter
som är behöriga i enlighet med artikel 4.1, 4.2 och 4.3 ska
ha rätt att begära ytterligare klarlägganden avseende grun
derna för det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska se till att
det finns lämpliga förfaranden som garanterar sökandens
värdighet, om inläsningen och registreringen av fingeravtryck
bereder svårigheter.
c) Stats- eller regeringschefer och ledamöter i de nationella
regeringarna med åtföljande makar samt medlemmar av de
ras officiella delegationer, när de inbjudits av medlemsstater
nas regeringar eller internationella organisationer för ett of
ficiellt ändamål.
d) Regenter och högt uppsatta medlemmar av en kungafamilj,
när de inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller inter
nationella organisationer för ett officiellt ändamål.
8.
I de fall som avses i punkt 7 ska orden ”icke tillämpligt”
föras in i VIS i enlighet med artikel 8.5 i VIS-förordningen.
Artikel 14
Styrkande handlingar
1.
När ansökan gäller en enhetlig visering ska sökanden ge in
följande:
a) Handlingar som anger syftet med resan.
b) Handlingar som rör logi, eller som styrker att han har till
räckliga medel för att täcka kostnaderna för logi.
c) Handlingar som anger att den sökande har tillräckliga eko
nomiska medel, både för hela den planerade vistelsen och för
återresan till ursprungslandet eller bosättningslandet, eller för
transitering till ett tredjeland i vilket han är säker på att få
inresetillstånd, eller att han är i stånd att på lagligt sätt skaffa
sådana medel i enlighet med artikel 5.1 c och 5.3 i kodexen
om Schengengränserna.
d) Information som gör det möjligt att bedöma sökandens av
sikt att lämna medlemsstaterna territorium innan giltighets
tiden för den önskade viseringen löper ut.
2.
När ansökan gäller visering för flygplatstransitering ska
sökanden ge in följande:
a) Handlingar som rör den fortsatta resan till det slutliga målet
efter den avsedda flygplatstransiteringen.
b) Information som gör det möjligt att bedöma sökandens av
sikt att inte resa in på medlemsstaternas territorium.
3.
Bilaga II innehåller en icke uttömmande förteckning över
styrkande handlingar som konsulatet kan kräva av sökanden för
att kontrollera om villkoren i punkterna 1 och 2 är uppfyllda.
4.
Medlemsstaterna får kräva att sökanden, genom att fylla i
ett formulär som utformats av varje medlemsstat, ger in hand
lingar som styrker ett sponsoråtagande och/eller privat inkvar
tering. Detta formulär ska särskilt ange följande:
a) Om syftet är att styrka sponsoråtagandet och/eller logi.
b) Om värden är en enskild, ett företag eller en organisation.
c) Värdens identitet och kontaktuppgifter.
d) Den eller de sökande som inbjudits.
e) Logiets adress.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/9
( 1 ) EUT L 267, 27.9.2006, s. 41.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
12
f) Vistelsens längd och syfte.
g) Eventuella familjeband med värden.
Utöver medlemsstatens officiella språk ska formuläret upprättas
på minst ett annat av de officiella språken vid Europeiska unio
nens institutioner. Formuläret ska förse undertecknaren av ett
sådant med information enligt artikel 37.1 i VIS-förordningen.
Ett provexemplar av formuläret ska översändas till kommissio
nen.
5.
Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det
bedömas om det finns behov av att i varje enskild jurisdiktion
komplettera och harmonisera förteckningen över styrkande
handlingar för att ta hänsyn till lokala förhållanden.
6.
Konsulat får göra undantag från ett eller flera av kraven i
punkt 1 när det gäller en sökande vars integritet och pålitlighet
de känner till, särskilt den lagliga användningen av tidigare
viseringar, om det inte finns några tvivel på att sökanden kom
mer att uppfylla kraven i artikel 5.1 i kodexen om Schengen
gränserna vid tidpunkten för passerandet av medlemsstaternas
yttre gränser.
Artikel 15
Medicinsk reseförsäkring
1.
Personer som ansöker om enhetlig visering för en eller två
inresor ska styrka att de har lämplig och giltig medicinsk rese
försäkring som täcker eventuella kostnader som kan uppstå i
samband med hemtransport av medicinska skäl, brådskande
läkarhjälp och/eller akut sjukhusvård eller vid dödsfall under
vistelsen eller vistelserna inom medlemsstatens territorium.
2.
Personer som ansöker om enhetlig visering för fler än två
inresor (”flera inresor”) ska styrka att de har lämplig och giltig
medicinsk reseförsäkring som täcker tiden för deras första pla
nerade resa.
Dessutom ska sådana sökande underteckna den förklaring som
finns i ansökningsformuläret, varigenom de intygar att de kän
ner till kravet att ha en medicinsk reseförsäkring för flera efter
följande vistelser.
3.
Försäkringen ska vara giltig inom hela medlemsstaternas
territorium och omfatta hela den period som den berörda per
sonens planerade vistelse eller transitering varar. Försäkrings
beloppet ska uppgå till minst 30 000 EUR.
När en visering utfärdas med territoriellt begränsad giltighet
som omfattar fler än en medlemsstats territorium, ska försäk
ringen åtminstone täcka de berörda medlemsstaterna.
4.
De sökande ska som huvudregel teckna försäkringen i
bosättningslandet. Om detta inte är möjligt ska de försöka
teckna försäkring i ett annat land.
Om en annan person tecknar försäkring för sökandens räkning,
ska villkoren i punkt 3 gälla.
5.
Vid bedömningen av om försäkringen är lämplig ska kon
sulaten undersöka om krav mot försäkringsbolaget kan drivas in
i en medlemsstat.
6.
Kravet att ha försäkring kan anses uppfyllt om det fast
ställs att en lämplig försäkringsnivå kan presumeras föreligga
mot bakgrund av sökandens yrkessituation. Undantaget från
kravet att ge in sådant bevis på medicinsk reseförsäkring kan
beröra vissa yrkesgrupper, t.ex. sjömän, som redan omfattas av
medicinsk reseförsäkring som en följd av sin yrkesverksamhet.
7.
Innehavare av diplomatpass ska vara undantagna från kra
vet på att ha reseförsäkring.
Artikel 16
Viseringsavgift
1.
Sökande ska betala en viseringsavgift på 60 EUR.
2.
Barn mellan sex och tolv år ska betala en viseringsavgift
på 35 EUR.
3.
Viseringsavgiften ska ses över regelbundet för att avspegla
de administrativa kostnaderna.
4.
Viseringsavgiften ska inte tas ut för sökande som tillhör
någon av följande kategorier:
a) Barn under sex år.
b) Skolelever, studerande, forskarstuderande och medföljande
lärare som reser i studie- eller utbildningssyfte.
c) Forskare från tredjeländer som reser i syfte att bedriva veten
skaplig forskning i enlighet med definitionen i Europaparla
mentets och rådets rekommendation nr 2005/761/EG av
den 28 september 2005 om att underlätta medlemsstaternas
utfärdande av enhetliga viseringar för kortare vistelse till
forskare från tredjeländer vilka reser inom gemenskapen i
syfte att bedriva forskning ( 1 ).
d) Företrädare för ideella organisationer, som är 25 år eller
yngre, som deltar i seminarier, konferenser, idrottsevene
mang, kulturella evenemang eller utbildningsarrangemang
som anordnats av ideella organisationer.
SV
L 243/10
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EUT L 289, 3.11.2005, s. 23.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
13
5.
Undantag från viseringsavgift kan beviljas för
a) barn mellan sex och tolv år,
b) innehavare av diplomatpass och tjänstepass,
c) personer som är 25 år eller yngre och som deltar i semina
rier, konferenser, idrottsevenemang, kulturella evenemang el
ler utbildningsarrangemang som anordnats av ideella organi
sationer.
Medlemsstaterna ska inom det lokala Schengensamarbetet sträva
efter att harmonisera tillämpningen av dessa undantag.
6.
Det är tillåtet att i enskilda fall avstå från att ta ut vise
ringsavgiften eller sänka den om en sådan åtgärd syftar till att
främja kultur- eller idrottsintressen, utrikespolitiska, utvecklings
politiska och andra väsentliga allmänintressen eller av humani
tära skäl.
7.
Viseringsavgiften ska tas ut i euro, i den nationella valutan
i tredjelandet eller i den valuta som vanligen används i det
tredjeland där ansökan lämnas in och den ska inte vara återbe
talningsbar, utom i de fall som anges i artiklarna 18.2 och 19.3.
När viseringsavgiften tas ut i en annan valuta än euro ska det
belopp som tas ut i den valutan fastställas och regelbundet ses
över enligt den referensväxelkurs för euron som fastställs av
Europeiska centralbanken. Det belopp som tas ut får rundas
av och konsulaten ska genom arrangemangen för det lokala
Schengensamarbetet se till att de tar ut liknande avgifter.
8.
De sökande ska erhålla ett kvitto på att avgiften är betald.
Artikel 17
Serviceavgift
1.
En extra serviceavgift får tas ut av en extern tjänsteleve
rantör enligt artikel 43. Serviceavgiften ska stå i proportion till
de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid
utförandet av en eller flera av de uppgifter som anges i
artikel 43.6.
2.
Denna serviceavgift ska specificeras i det rättsliga instru
ment som anges i artikel 43.2.
3.
Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska med
lemsstaterna se till att den serviceavgift som tas ut från en
sökande vederbörligen återspeglar de tjänster som tillhandahålls
av den externa tjänsteleverantören och är anpassad till lokala
omständigheter. De ska dessutom sträva efter att harmonisera
den gällande serviceavgiften.
4.
Serviceavgiften får inte vara högre än halva viseringsavgif
ten enligt artikel 16.1, oberoende av eventuella sänkningar av
och undantag från viseringsavgiften enligt artikel 16.2, 16.4,
16.5 och 16.6.
5.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska bibehålla möj
ligheten för samtliga sökande att lämna in ansökningarna direkt
vid medlemsstatens/medlemsstaternas konsulat.
KAPITEL III
Prövning av och beslut om viseringsansökningar
Artikel 18
Fastställande av vilket konsulat som är behörigt
1.
När en ansökan har lämnats in ska konsulatet kontrollera
om det är behörigt att pröva ansökan och fatta beslut om den i
enlighet med artiklarna 5 och 6.
2.
Om konsulatet inte är behörigt, ska det utan dröjsmål
lämna tillbaka ansökan och eventuella handlingar som sökan
den lämnat in, återbetala viseringsavgiften och ange vilket kon
sulat som är behörigt.
Artikel 19
När en ansökan kan tas upp till prövning
1.
Det behöriga konsulatet ska kontrollera huruvida
— ansökan har lämnats in inom den period som anges i
artikel 9.1,
— ansökan innehåller det som anges i artikel 10.3 a–c,
— sökandens biometriska uppgifter har tagits upp, och
— viseringsavgiften har betalats.
2.
När det behöriga konsulatet finner att villkoren i punkt 1
har uppfyllts ska ansökan anses möjlig att ta upp till prövning
och konsulatet ska
— följa de förfaranden som anges i artikel 8 i VIS-förord
ningen, och
— ytterligare pröva ansökan.
Inmatningen av uppgifter i VIS får endast göras av vederbörli
gen bemyndigad konsulär personal i enlighet med artiklarna
6.1, 7, 9.5 och 9.6 i VIS-förordningen.
3.
När det behöriga konsulatet finner att villkoren i punkt 1
inte har uppfyllts, ska ansökan inte anses möjlig att ta upp till
prövning och konsulatet ska utan dröjsmål
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/11
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
14
— återsända ansökningsformuläret och de dokument som sö
kanden lämnat in,
— förstöra de biometriska uppgifter som tagits upp,
— betala tillbaka viseringsavgiften, och
— inte pröva ansökan.
4.
Med avvikelse från detta kan en ansökan som inte upp
fyller kraven i punkt 1 ändå tas upp till prövning av humanitära
skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av inter
nationella förpliktelser.
Artikel 20
Stämpel som visar att ansökan kan tas upp till prövning
1.
När en ansökan kan tas upp till prövning ska det behöriga
konsulatet stämpla sökandens resehandling. Stämpelavtrycket
ska vara utformat enligt modellen i bilaga III och påföras i
enlighet med denna bilaga.
2.
Diplomatpass, tjänstepass och särskilda pass ska inte
stämplas.
3.
Bestämmelserna i denna artikel ska tillämpas på medlems
staternas konsulat fram till den tidpunkt då VIS är fullständigt
operationellt i alla regioner i enlighet med artikel 48 i VIS-
förordningen.
Artikel 21
Kontroll av inresevillkoren och riskbedömning
1.
Vid prövningen av ansökningar om enhetlig visering ska
det fastställas huruvida sökanden uppfyller inresevillkoren i
artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om Schengengränserna,
och särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att bedöma huruvida
sökanden utgör en risk för olaglig invandring eller en risk för
medlemsstaternas säkerhet och huruvida sökanden har för av
sikt att lämna medlemsstaternas territorium när den visering
som sökanden ansökt om löper ut.
2.
I samband med varje viseringsansökan ska VIS konsulteras
i enlighet med artiklarna 8.2 och 15 i VIS-förordningen. Med
lemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-
förordningen används fullt ut för att undvika avslag på oriktiga
grunder och oriktiga identifieringar.
3.
När konsulatet kontrollerar huruvida sökanden uppfyller
inresevillkoren ska det kontrollera
a) att den resehandling som läggs fram inte är en efterbildning
eller förfalskning,
b) sökandens skäl rörande den avsedda vistelsens syfte och vill
kor, och att sökanden har tillräckliga medel för sitt uppehälle
både för den planerade vistelsens längd och för återresan till
ursprungslandet eller bosättningslandet, eller för transitering
till ett tredjeland, i vilket han är säker på att beviljas inresa,
eller är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana medel,
c) om personen finns på en spärrlista i Schengens infor
mationssystem (SIS), i syfte att vägras inresa,
d) att sökanden inte anses utgöra något hot mot medlemssta
ternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa enligt
definitionen i artikel 2.19 i kodexen om Schengengränserna
eller någon av medlemsstaternas internationella förbindelser,
särskilt när det inte finns någon registrering i medlemssta
ternas nationella databaser som syftar till att vägra inresa av
dessa skäl,
e) att sökanden i tillämpliga fall innehar lämplig och giltig
medicinsk reseförsäkring.
4.
Konsulatet ska, i tillämpliga fall, kontrollera längden på
tidigare och planerade vistelser för att förvissa sig om att sö
kanden inte har överskridit den maximalt tillåtna vistelsetiden
på medlemsstaternas territorium, oberoende av eventuella vis
telser som tillåts genom nationell visering för längre vistelse
eller uppehållstillstånd utfärdat av en annan medlemsstat.
5.
Medlen för det planerade uppehället ska bedömas i enlig
het med längden på och syftet med vistelsen och med hänsyn
till genomsnittspriserna i den eller de berörda medlemsstaterna
för kost och rum i budgetlogi multiplicerat med antalet dagar
för vistelsen, på grundval av de referensbelopp som fastställs av
medlemsstaterna i enlighet med artikel 34.1 c i kodexen om
Schengengränserna. Bestyrkandet av sponsoråtagande och/eller
privat inkvartering kan också utgöra bevis på tillräckliga medel
för uppehälle.
6.
Vid prövning av en ansökan om visering för flygplatstran
sitering ska konsulatet särskilt kontrollera
a) att den resehandling som läggs fram inte är en efterbildning
eller förfalskning,
b) den berörda tredjelandsmedborgarens avrese- och bestäm
melseort samt att den planerade rutten och flygplatstransite
ringen är sammanhängande,
c) bestyrkandet av den fortsatta resan till den slutliga bestäm
melseorten.
7.
Bedömningen av en ansökan ska särskilt grundas på äkt
heten och tillförlitligheten hos de handlingar som lagts fram och
på sanningsenligheten och tillförlitligheten hos sökandens utsa
gor.
SV
L 243/12
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
15
8.
Under prövningen av en ansökan kan konsulaten i moti
verade fall kalla sökanden till en intervju och begära ytterligare
handlingar.
9.
Ett tidigare avslag på en viseringsansökan ska inte auto
matiskt medföra avslag på en ny ansökan. En ny ansökan ska
bedömas på grundval av all tillgänglig information.
Artikel 22
Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala
myndigheter
1.
En medlemsstat kan kräva att andra medlemsstaters cen
trala myndigheter samråder med medlemsstatens centrala myn
digheter under handläggningen av en ansökan som lämnats in
av medborgare från specifika tredjeländer eller specifika katego
rier av sådana medborgare. Sådant samråd ska inte gälla ansök
ningar om viseringar för flygplatstransitering.
2.
De centrala myndigheter som konsulteras ska lämna defi
nitivt svar inom sju kalenderdagar efter det att de har konsul
terats. Uteblir svaret inom denna tidsfrist ska detta innebära att
de inte har några invändningar mot utfärdandet av viseringen.
3.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om inläm
nandet eller återtagandet av begäran om sådant föregående sam
råd innan den åtgärden träder i kraft. Denna information ska
även lämnas inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i
den berörda jurisdiktionen.
4.
Kommissionen ska meddela medlemsstaterna sådana un
derrättelser.
5.
Från och med den dag då Schengens rådfrågningssystem
ersätts enligt artikel 46 i VIS-förordningen ska föregående sam
råd genomföras i enlighet med artikel 16.2 i den förordningen.
Artikel 23
Beslut om ansökan
1.
Beslut om ansökningar ska fattas inom 15 kalenderdagar
från det att en ansökan som kan tas upp till prövning enligt
artikel 19 lämnas in.
2.
Den perioden kan utsträckas till 30 kalenderdagar i en
skilda fall, särskilt när ansökan behöver granskas närmare eller
när det gäller representation då samråd söks med myndighe
terna i den representerade medlemsstaten.
3.
I undantagsfall när ytterligare handlingar är nödvändiga i
specifika fall kan denna period förlängas till högst 60 kalender
dagar.
4.
Såvida inte ansökan har återtagits ska ett beslut fattas om
att
a) utfärda en enhetlig visering enligt artikel 24,
b) utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet enligt
artikel 25,
c) avslå ansökan om visering enligt artikel 32, eller
d) avbryta handläggningen av ansökan och överlämna den till
de berörda myndigheterna i det representerade landet enligt
artikel 8.2.
Om det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck, i enlighet med
artikel 13.7 b, ska detta inte påverka beslut om beviljande av
eller avslag på ansökan om visering.
KAPITEL IV
Utfärdande av visering
Artikel 24
Utfärdande av enhetlig visering
1.
Viseringens giltighetstid och längden på den tillåtna vis
telsen ska grunda sig på den prövning som anges i artikel 21.
En visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor. Giltighets
tiden får inte överstiga fem år.
När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd mot
svara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a ska visering
ens giltighetstid omfatta en ”tilläggsfrist” på 15 dagar.
Medlemsstaterna får med hänsyn till allmän ordning eller på
grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindel
ser besluta att inte bevilja en sådan tilläggsfrist.
2.
Utan att det påverkar artikel 12 a ska viseringar för flera
inresor utfärdas med en giltighetstid mellan sex månader och
fem år om följande villkor är uppfyllda:
a) Sökanden visar sitt behov av eller motiverar sin avsikt att
resa ofta och/eller regelbundet, särskilt på grund av sin yrkes-
eller familjesituation, som exempelvis personer som reser i
affärer, statstjänstemän som regelbundet står i officiell kon
takt med medlemsstater och EU-institutioner, företrädare för
det civila samhällets organisationer som reser i samband med
yrkesutbildning, seminarier och konferenser, familjemedlem
mar till unionsmedborgare, familjemedlemmar till tredje
landsmedborgare som är bosatta i medlemsstaterna samt
sjömän, och
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/13
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
16
b) sökande visar sin integritet och tillförlitlighet, särskilt den
lagliga användningen av tidigare enhetliga viseringar eller
viseringar med territoriellt begränsad giltighet, sin ekono
miska situation i ursprungslandet och sin ärliga avsikt att
lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden lö
per ut för den visering som ansökan avser.
3.
De uppgifter som återfinns i artikel 10.1 i VIS-förord
ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om
att utfärda en sådan visering.
Artikel 25
Utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet
1.
Visering med territoriellt begränsad giltighet ska undan
tagsvis utfärdas om
a) den berörda medlemsstaten finner det nödvändigt att, av
humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på
grund av internationella förpliktelser
i) avvika från principen att inresevillkoren i artikel 5.1 a, c,
d och e i kodexen om Schengengränserna ska vara upp
fyllda,
ii) utfärda en visering trots att den medlemsstat som kon
sulterats enligt artikel 22 invänder mot utfärdandet av en
enhetlig visering, eller
iii) utfärda en visering av brådskande skäl, även om föregå
ende samråd enligt artikel 22 inte har genomförts,
eller
b) det av skäl som konsulatet finner befogade utfärdas en ny
visering för en vistelse som ska äga rum inom samma sex
månadersperiod till en sökande som inom denna sexmå
nadersperiod redan har använt en enhetlig visering eller en
visering med territoriellt begränsad giltighet som medger en
vistelse på tre månader.
2.
En visering med territoriellt begränsad giltighet ska vara
giltig för den utfärdande medlemsstatens territorium. I undan
tagsfall kan den vara giltig inom fler än en medlemsstats terri
torium, förutsatt att varje berörd medlemsstat medger detta.
3.
Om sökanden innehar en resehandling som inte erkänns
av en eller flera medlemsstater, men inte alla, ska det utfärdas en
visering som är giltig för territorierna i de medlemsstater som
erkänner resedokumentet. Om den utfärdande medlemsstaten
inte erkänner sökandens resehandling, ska den utfärdade vise
ringen endast vara giltig i den medlemsstaten.
4.
När en visering med territoriellt begränsad giltighet har
utfärdats i de fall som beskrivs i punkt 1 a, ska de centrala
myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten vidarebefordra
relevanta uppgifter till övriga medlemsstaters centrala myndig
heter genom det förfarande som anges i artikel 16.3 i VIS-
förordningen.
5.
De uppgifter som återfinns i artikel 10.1 i VIS-förord
ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om
att utfärda en sådan visering.
Artikel 26
Utfärdande av visering för flygplatstransitering
1.
En visering för flygplatstransitering ska vara giltig för tran
sitering genom det internationella transitområdet på flygplatser
som ligger inom medlemsstaternas territorium.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a ska
viseringens giltighetstid omfatta en ytterligare ”tilläggsfrist” på
15 dagar.
Medlemsstaterna får med hänsyn till allmän ordning eller på
grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindel
ser besluta att inte bevilja en sådan tilläggsfrist.
3.
Utan att det påverkar artikel 12 a kan visering för flera
flygplatstransiteringar utfärdas med en giltighetstid på högst sex
månader.
4.
Följande kriterier är av särskild relevans vid beslut om
utfärdande av viseringar för flera flygplatstransiteringar:
a) Sökandens behov av att transitera ofta och/eller regelbundet.
b) Sökandens integritet och tillförlitlighet, särskilt den lagliga
användningen av tidigare enhetliga viseringar, viseringar
med begränsad territoriell giltighet eller viseringar för
flygplatstransitering, hans ekonomiska situation i sitt ur
sprungsland och hans verkliga avsikt att fortsätta resan.
5.
Om sökanden måste inneha en visering för flygplatstran
sitering enligt artikel 3.2, ska denna visering endast vara giltig
för transitering genom de internationella transitområdena på de
flygplatser som är belägna på den eller de berörda medlems
staternas territorium.
6.
De uppgifter som återfinns i artikel 10.1 i VIS-förord
ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om
att utfärda en sådan visering.
Artikel 27
Ifyllande av viseringsmärket
1.
När viseringsmärket fyllts i, ska de obligatoriska uppgifter
som anges i bilaga VII föras in och det maskinläsbara fältet
fyllas i enligt Icao-dokument 9303 del 2.
SV
L 243/14
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
17
2.
Medlemsstaterna kan lägga till nationella noteringar i fältet
för anmärkningar på viseringsmärket, men dessa noteringar får
inte utgöra en upprepning de obligatoriska uppgifterna i bilaga
VII.
3.
Alla uppgifter på viseringsmärket ska vara tryckta och inga
ändringar får göras för hand på ett tryckt viseringsmärke.
4.
Viseringsmärken får endast fyllas i för hand om det före
ligger teknisk force majeure. Inga ändringar får göras på ett
viseringsmärke som fyllts i för hand.
5.
Om ett viseringsmärke fyllts i för hand enligt punkt 4 i
denna artikel, ska denna information registreras i VIS enligt
artikel 10.1 k i VIS-förordningen.
Artikel 28
Makulering av ett redan ifyllt viseringsmärke
1.
Om ett fel upptäcks på ett viseringsmärke som ännu inte
har placerats i resehandlingen, ska viseringsmärket makuleras.
2.
Om ett fel upptäcks efter det att viseringsmärket har pla
cerats i resehandlingen, ska märket makuleras genom att ett rött
kryss påförs märket med outplånligt bläck och ett nytt vise
ringsmärke placeras på en annan sida i resehandlingen.
3.
Om ett fel upptäcks efter det att relevanta uppgifter har
införts i VIS i enlighet med artikel 10.1 i VIS-förordningen, ska
felet korrigeras i enlighet med artikel 24.1 i den förordningen.
Artikel 29
Påförande av ett viseringsmärke
1.
Det tryckta viseringsmärket med de uppgifter som anges i
artikel 27 och bilaga VII ska påföras resehandlingen i enlighet
med bestämmelserna i bilaga VIII.
2.
Om den utfärdande medlemsstaten inte erkänner sökan
dens resehandling ska det separata bladet för påförande av vi
sering användas.
3.
När ett viseringsmärke har påförts det separata bladet för
påförande av visering, ska denna information registreras i VIS i
enlighet med artikel 10.1 j i VIS-förordningen.
4.
Individuella viseringar som utfärdas till personer som om
fattas av sökandens resehandling, ska placeras i den resehand
lingen.
5.
Om den resehandling som dessa personer omfattas av inte
erkänns av den utfärdande medlemsstaten, ska det individuella
viseringsmärket påföras de separata bladen för påförande av
visering.
Artikel 30
Rättigheter som följer av en utfärdad visering
Enbart innehav av en enhetlig visering eller visering med terri
toriellt begränsad giltighet ger inte automatisk rätt till inresa.
Artikel 31
Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter
1.
En medlemsstat får kräva att dess centrala myndigheter
underrättas om viseringar som utfärdas av andra medlemsstaters
konsulat till medborgare från specifika tredjeländer eller till
specifika kategorier av sådana medborgare, med undantag för
visering för flygplatstransitering.
2.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om inläm
nandet eller tillbakadragandet av kravet om sådan information
innan det ska uppfyllas. Denna information ska även lämnas
inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i den berörda
jurisdiktionen.
3.
Kommissionen ska meddela medlemsstaterna sådana un
derrättelser.
4.
Från och med det datum som anges i artikel 46 i VIS-
förordningen ska informationen överföras i enlighet med
artikel 16.3 i den förordningen.
Artikel 32
Avslag på ansökan om visering
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 25.1, ska en
ansökan om visering avslås
a) om sökanden
i) ger in en resehandling som utgör en efterbildning eller
förfalskning,
ii) inte kan styrka ändamålet och villkoren för den plane
rade vistelsen,
iii) inte tillhandahåller bevis på att han har tillräckliga medel
för sitt uppehälle både under den planerade vistelsen och
för återresan till ursprungslandet eller bosättningslandet,
eller för transitresan till ett tredjeland till vilket han är
säker på att beviljas inresa, eller är i stånd att på laglig
väg skaffa sig sådana medel,
iv) redan har tillbringat tre månader av den innevarande
sexmånadersperioden på medlemsstaternas territorium
på grundval av en enhetlig visering eller en visering
med territoriellt begränsad giltighet,
v) finns på en spärrlista i SIS i syfte att vägras inresa,
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/15
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
18
vi) anses vara ett hot mot medlemsstaternas allmänna ord
ning, inre säkerhet, folkhälsa enligt definitionen i
artikel 2.19 i kodexen om Schengengränserna eller in
ternationella förbindelser, särskilt när det finns en regi
strering i medlemsstaternas nationella databaser som syf
tar till att vägra inresa av dessa skäl, eller
vii) inte har tillhandahållit bevis på innehav av lämplig och
giltig medicinsk reseförsäkring, i tillämpliga fall,
eller
b) om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos de styrkande
handlingar som sökanden lämnat in eller på innehållets san
ningsenlighet, tillförlitligheten hos sökandens utsagor eller
dennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan
den sökta viseringen löper ut.
2.
Ett beslut om avslag och uppgift om de skäl som ligger till
grund för avslaget ska meddelas sökande med hjälp av stan
dardformuläret i bilaga VI.
3.
Sökande som fått avslag på sin viseringsansökan ska ha
rätt att överklaga. Överklaganden ska riktas mot den medlems
stat som fattade det slutliga beslutet om ansökan och i enlighet
med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemssta
terna ska tillhandahålla sökanden information om hur de ska
förfara för att överklaga ett beslut, i enlighet med vad som
anges i bilaga VI.
4.
I sådana fall som avses i artikel 8.2 ska den represente
rande medlemsstatens konsulat underrätta sökanden om det
beslut som fattats av den representerade medlemsstaten.
5.
Information om nekad visering ska registreras i VIS i
enlighet med artikel 12 i VIS-förordningen.
KAPITEL V
Ändring av en utfärdad visering
Artikel 33
Förlängning
1.
Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad vise
ring ska förlängas om en medlemsstats centrala myndigheter
anser att en viseringsinnehavare har styrkt att det föreligger
force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom från
att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av den
giltighetstid eller vistelsetid som viseringen medger. En sådan
förlängning ska göras kostnadsfritt.
2.
Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad vise
ring kan förlängas om viseringsinnehavaren har styrkt att det
föreligger starka personliga skäl som motiverar att giltighets
tiden eller vistelsetiden förlängs. En avgift på 30 EUR ska tas
ut för en sådan förlängning.
3.
Om inte den myndighet som beviljar en förlängning av
viseringen beslutar annorlunda, ska den förlängda viseringen ha
samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen.
4.
De myndigheter som har behörighet att förlänga vise
ringen är myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium
tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker
om förlängning.
5.
Medlemsstaterna ska meddela kommissionen vilka myn
digheter som är behöriga att förlänga viseringar.
6.
Förlängning av viseringar ska utföras i form av ett vise
ringsmärke.
7.
Information om en förlängd visering ska föras in i VIS i
enlighet med artikel 14 i VIS-förordningen.
Artikel 34
Upphävande och återkallande
1.
En visering ska upphävas om det blir uppenbart att vill
koren för utfärdandet inte var uppfyllda vid tidpunkten för
utfärdandet av denna, särskilt om det finns tungt vägande skäl
att anta att viseringen erhållits på bedrägligt sätt. En visering ska
som huvudregel upphävas av de behöriga myndigheterna i den
medlemsstat som utfärdade den. En visering kan upphävas av de
behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid myn
digheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska un
derrättas om detta upphävande.
2.
En visering ska återkallas när det blir uppenbart att vill
koren för att utfärda den inte längre är uppfyllda. En visering
ska som huvudregel återkallas av de behöriga myndigheterna i
den medlemsstat som utfärdade den. En visering kan återkallas
av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid
myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska
underrättas om detta återkallande.
3.
En visering kan återkallas på viseringsinnehavarens begä
ran. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfär
dade viseringen ska underrättas om ett sådant återkallande.
4.
Om viseringsinnehavaren underlåter att vid gränsen lägga
fram en eller flera av de styrkande handlingar som avses i
artikel 14.3, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om
att upphäva eller återkalla viseringen.
SV
L 243/16
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
19
5.
Om en visering upphävs eller återkallas, ska beteckningen
”UPPHÄVD” eller ”ÅTERKALLAD” stämplas på viseringen och det
optiskt variabla kännetecknet på viseringsmärket, säkringen ”la
tent bildeffekt” samt ordet ”visering” ogiltigförklaras genom
överkorsning.
6.
Ett beslut om upphävande eller återkallande av en visering
och de skäl som ligger till grund för detta ska meddelas sökan
den med hjälp av standardformuläret i bilaga VI.
7.
En viseringsinnehavare vars visering har upphävts eller
återkallats ska ha rätt att överklaga, såvida inte viseringen åter
kallades på dennes begäran i enlighet med punkt 3. Överkla
ganden ska riktas mot den medlemsstat som fattade beslutet om
upphävandet eller återkallandet och i enlighet med den med
lemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhan
dahålla sökanden information om hur de ska förfara för att
överklaga ett beslut, i enlighet med vad som anges i bilaga VI.
8.
Information om en upphävd eller återkallad visering ska
föras in i VIS i enlighet med artikel 13 i VIS-förordningen.
KAPITEL VI
Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna
Artikel 35
Viseringsansökningar som lämnas vid de yttre gränserna
1.
I undantagsfall kan viseringar utfärdas vid gränsövergångar
om följande villkor är uppfyllda:
a) Sökanden uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i
kodexen om Schengengränserna.
b) Sökanden har inte varit i stånd att ansöka om visering på
förhand och ger vid behov in dokumentation som styrker att
det finns oförutsedda och tvingande skäl för inresa.
c) Det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt
ursprungsland eller bosättningsland eller transitera genom
andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengen
regelverket fullt ut.
2.
Om en ansökan om visering lämnas in vid den yttre
gränsen kan kravet på att sökanden ska ha en medicinsk rese
försäkring åsidosättas om sådan medicinsk reseförsäkring inte
finns tillgänglig vid gränsövergången eller av humanitära skäl.
3.
En visering som utfärdats vid den yttre gränsen ska vara
en enhetlig visering som ger innehavaren rätt att vistas i landet
under högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den
planerade vistelsen. När det gäller transitering ska den tillåtna
vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med
transiteringen.
4.
Om villkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om
Schengengränserna inte är uppfyllda, får de myndigheter som
ansvarar för utfärdandet av viseringen vid gränsen utfärda en
visering med begränsad territoriell giltighet i enlighet med
artikel 25.1 a i denna förordning och som endast gäller för
den utfärdande medlemsstatens territorium.
5.
Tredjelandsmedborgare som hör till en kategori av perso
ner som enligt artikel 22 omfattas av ett krav på föregående
samråd ska som huvudregel inte kunna få en visering utfärdad
vid yttre gränsen.
I enlighet med artikel 25.1 a får dock en visering med territo
riellt begränsad giltighet, som gäller för den utfärdande med
lemsstatens territorium, i undantagsfall utfärdas till sådana per
soner vid den yttre gränsen.
6.
Utöver de skäl till avslag på en viseringsansökan som
framgår av artikel 32.1 ska en viseringsansökan avslås vid
gränsövergången om villkoren i punkt 1 b i denna artikel inte
är uppfyllda.
7.
Bestämmelserna om motivering och meddelande av av
slagsbeslut och rätten till överklagande i artikel 32.3 och bilaga
VI ska vara tillämpliga.
Artikel 36
Viseringar som utfärdas till sjömän i transit vid den yttre
gränsen
1.
En visering för transitering får utfärdas vid gränsen för en
sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemssta
ternas yttre gränser om
a) han uppfyller villkoren i artikel 35.1, och
b) han passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå
ombord på eller gå i land från ett fartyg som han kommer
att arbeta på eller har arbetat på som sjöman.
2.
De behöriga nationella myndigheterna ska följa anvisning
arna i bilaga IX del 1 innan de utfärdar en visering vid gränsen
för en sjöman i transit, och se till att den nödvändiga infor
mationen om sjömannen i fråga har utbytts med hjälp av ett
vederbörligen ifyllt formulär om sjömän i transit enligt bilaga IX
del 2.
3.
Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av
artikel 35.3–5.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/17
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
20
AVDELNING IV
FÖRVALTNING OCH ORGANISATION
Artikel 37
Organisation av viseringsavdelningarna
1.
Medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av vise
ringsavdelningarna vid sina konsulat.
För att undvika att vaksamheten minskar och för att skydda
personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå,
ska det i tillämpliga fall införas system för att rotera personal
som är i direkt kontakt med sökandena. Särskild vikt ska fästas
vid att skapa klara arbetsrutiner och en tydlig ansvarsfördelning
i samband med att det fattas slutliga beslut om ansökningar.
Tillgången till VIS och SIS samt andra konfidentiella uppgifter
ska inskränkas till ett begränsat antal vederbörligen bemyndi
gade och fast anställda medarbetare. Lämpliga åtgärder ska vid
tas för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser.
2.
Förvaringen och hanteringen av viseringsmärken ska om
fattas av fullgoda säkerhetsåtgärder för att undvika bedrägeri
och förluster. Varje konsulat ska registrera lagret av viserings
märken och registrera hur varje viseringsmärke har använts.
3.
Medlemsstaternas konsulat ska arkivera ansökningarna.
Varje enskild akt ska innehålla ansökningsformuläret, kopior
av relevanta styrkande handlingar, en förteckning över de kont
roller som utförts och referensnumret för den utfärdade vise
ringen så att personalen vid behov kan rekonstruera bakgrun
den till det beslut som fattats om ansökan.
Individuella ansökningsakter ska bevaras i minst två år från
dagen för beslutet om ansökan enligt artikel 23.1.
Artikel 38
Resurser till handläggning av viseringsansökningar och
övervakning av konsulat
1.
Medlemsstaterna ska avdela lämplig personal i tillräckligt
antal för uppgifter som rör handläggning av viseringsansök
ningar, för att kunna säkerställa en rimlig och harmoniserad
kvalitet på den tjänst som erbjuds allmänheten.
2.
Lokalerna ska vara funktionella och utformade på ett så
dant sätt att lämpliga säkerhetsåtgärder kan vidtas.
3.
Medlemsstaternas centrala myndigheter ska se till att ut
sänd personal och lokalanställda erhåller lämplig utbildning, och
ska ansvara för att förse dem med fullständiga, exakta och
aktuella upplysningar om relevant gemenskapsrätt och nationell
rätt.
4.
Medlemsstaternas centrala myndigheter ska se till att ar
betet med att handlägga ansökningarna med täta intervall kont
rolleras på lämpligt sätt, och vidta korrigeringsåtgärder om av
vikelser från denna förordning upptäcks.
Artikel 39
Personalens uppförande
1.
Medlemsstaternas konsulat ska se till att sökandena be
möts på ett hövligt sätt.
2.
Konsulär personal ska under utförandet av sina arbetsupp
gifter visa full respekt för den mänskliga värdigheten. Eventuella
åtgärder som vidtas ska stå i proportion till det mål som efter
strävas med åtgärderna.
3.
Konsulär personal får under utförandet av sina arbetsupp
gifter inte diskriminera någon på grund av kön, ras, etniskt
ursprung, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexu
ell läggning.
Artikel 40
Former för samarbete
1.
Varje medlemsstat ska ansvara för organisationen av hand
läggningen av ansökningar. Som huvudregel ska ansökningar
inlämnas vid en medlemsstats konsulat.
2.
Medlemsstaterna ska
a) utrusta sina konsulat och de myndigheter som har ansvar för
att utfärda viseringar vid gränserna med erforderlig utrust
ning för insamling av biometriska kännetecken liksom sina
honorärkonsulers kontor när dessa används för insamling av
biometriska kännetecken i enlighet med artikel 42, och/eller
b) samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ra
men för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra
lämpliga kontakter i form av begränsad representation, sam
lokalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum i enlig
het med artikel 41.
3.
Under särskilda omständigheter eller av skäl som rör lo
kala förhållanden, t.ex. när
a) ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera
mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter
inom rimlig tid och under anständiga förhållanden, eller
b) det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av
det berörda tredjelandet på något annat sätt,
och när de samarbetsformer som avses i punkt 2 b visar sig
olämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat
som en sista utväg samarbeta med en extern tjänsteleverantör i
enlighet med artikel 43.
SV
L 243/18
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
21
4.
Utan att det påverkar rätten att kalla sökanden till person
lig intervju i enlighet med artikel 21.8, får inte valet av orga
nisation av hur ansökningarna tas emot och handläggs få till
följd att sökanden måste infinna sig personligen på mer än ett
ställe för att lämna in en ansökan.
5.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om hur de
avser att organisera handläggningen av ansökningar på varje
konsulat.
Artikel 41
Samarbete mellan medlemsstaterna
1.
När alternativet ”samlokalisering” väljs, ska personal vid en
eller flera medlemsstaters konsulat handlägga de ansökningar
(inklusive insamling av biometriska kännetecken) som lämnats
in till dem på en annan medlemsstats konsulat och dela utrust
ningen med denna medlemsstat. De berörda medlemsstaterna
ska enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå samt om
villkoren för dess upphörande, liksom hur stor andel av vise
ringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars konsulat
används.
2.
När ”gemensamma ansökningscentrum” inrättas, ska per
sonal från två eller flera medlemsstaters konsulat ha gemen
samma lokaler i en byggnad där de sökande kan lämna in
ansökningarna (inklusive biometriska kännetecken). Sökandena
ska hänvisas till den medlemsstat som är behörig att pröva och
fatta beslut avseende ansökan. Medlemsstaterna ska enas om
hur länge detta samarbete ska vara samt om villkoren för
dess upphörande, liksom för fördelningen av kostnaderna mel
lan de deltagande medlemsstaterna. En medlemsstat ska ha an
svaret för kontrakt avseende logistiken och de diplomatiska
förbindelserna med värdlandet.
3.
Om samarbetet med andra medlemsstater skulle avbrytas,
ska medlemsstaterna säkerställa att fullständig service upprätt
hålls.
Artikel 42
Användning av honorärkonsuler
1.
Honorärkonsuler får också bemyndigas att utföra några av
eller alla uppgifterna i artikel 43.6. Adekvata åtgärder ska vidtas
för att säkerställa säkerhet och skydd för uppgifter.
2.
Om honorärkonsuln inte är en medlemsstats statliga tjäns
teman, ska utförandet av dessa uppgifter genomföras i överens
stämmelse med kraven i bilaga X, med undantag för bestäm
melserna i punkt D c i denna bilaga.
3.
Om honorärkonsuln är en medlemsstats statliga tjäns
teman, ska den berörda medlemsstaten se till att krav tillämpas
som är jämförbara med de krav som skulle gälla om dessa
uppgifter utfördes av dess konsulat.
Artikel 43
Samarbete med externa tjänsteleverantörer
1.
Medlemsstaterna ska sträva efter att samarbeta med en
extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera medlems
stater, utan att det påverkar reglerna för offentlig upphandling
och konkurrensreglerna.
2.
Samarbetet med en extern tjänsteleverantör ska baseras på
ett rättsligt instrument som ska uppfylla de krav som fastställs i
bilaga X.
3.
Medlemsstaterna ska inom ramen för det lokala Schengen
samarbetet utbyta uppgifter om valda externa tjänsteleverantörer
och om fastställandet av villkoren och bestämmelserna i respek
tive rättsliga instrument.
4.
Prövningen av ansökningar, intervjuer, i förekommande,
fall beslut om ansökningar samt utskriften och påförandet av
viseringsmärken ska endast utföras av konsulatet.
5.
Externa tjänsteleverantörer ska under inga omständigheter
ha tillgång till VIS. Tillgång till VIS ska uteslutande vara reser
verad för vederbörligen bemyndigad personal på konsulat.
6.
En extern tjänsteleverantör får ges behörighet att utföra
någon eller några av följande uppgifter:
a) Tillhandahållande av allmän information om viseringskrav
och ansökningsformulär.
b) Information till den sökande om de styrkande handlingar
som krävs, på grundval av en checklista.
c) Insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar (in
begripet upptagande av biometriska kännetecken) och över
föring av ansökan till konsulatet.
d) Uppbörd av viseringsavgiften.
e) Hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid kon
sulatet eller hos den externa tjänsteleverantören.
f) Insamling av resehandlingarna, inbegripet i förekommande
fall ett beslut om avslag, från konsulatet och återlämnande
av dessa till sökandena.
7.
När den eller de berörda medlemsstaterna väljer en extern
tjänsteleverantör, ska de granska bolagets solvens och tillförlit
lighet, inbegripet nödvändiga tillstånd, företagsregistrering, bo
lagsstadga och bankavtal, och försäkra sig om att det inte före
ligger några intressekonflikter.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/19
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
22
8.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska se till att den
valda externa tjänsteleverantören uppfyller de villkor och be
stämmelser som den omfattas av enligt det rättsliga instrument
som avses i punkt 2.
9.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska fortsätta att
ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna om skydd av upp
gifter vid behandling av uppgifter och ska stå under tillsyn i
enlighet med artikel 28 i direktiv 95/46/EG.
Samarbetet med en extern tjänsteleverantör får inte begränsa
eller utesluta något ansvar enligt den eller de berörda medlems
staternas nationella lagstiftning vid överträdelser av skyldigheter
med avseende på sökandenas personuppgifter eller genomföran
det av en eller flera av de uppgifter som avses i punkt 6. Denna
bestämmelse påverkar inte rättsliga åtgärder som får vidtas di
rekt mot den externa tjänsteleverantören enligt den nationella
lagstiftningen i det berörda tredjelandet.
10.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska utbilda den
externa tjänsteleverantören så att denne får de kunskaper som
behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och tillräcklig infor
mation till sökandena.
11.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska noga övervaka
genomförandet av det rättsliga instrument som avses i punkt 2,
inbegripet
a) den allmänna information om viseringskrav och formulär för
viseringsansökan som lämnas av den externa tjänsteleveran
tören till sökande,
b) alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som
krävs för att skydda personuppgifter mot att förstöras genom
olyckshändelse eller olagligt förfarande eller förlust genom
olyckshändelse samt mot ändringar, otillåten spridning av
eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet
innefattar överföring av akter och uppgifter till den eller de
berörda medlemsstaternas konsulat, samt mot alla andra
olagliga former av behandling av personuppgifter,
c) upptagning och överföring av biometriska kännetecken,
d) åtgärder som vidtagits för att se till att bestämmelserna om
uppgiftsskydd följs.
I detta syfte ska den eller de berörda medlemsstaternas konsulat
regelbundet genomföra kontroller på plats i den externa tjäns
televerantörens lokaler.
12.
Om samarbetet med en extern tjänsteleverantör skulle
avbrytas, ska medlemsstaterna säkerställa att fullständig service
upprätthålls.
13.
Medlemsstaterna ska tillhandahålla kommissionen ett ex
emplar av det rättsliga instrument som avses i punkt 2.
Artikel 44
Kryptering och säker överföring av uppgifter
1.
Vid överenskommelser om representation mellan med
lemsstaterna och vid samarbete mellan medlemsstaterna och
en extern tjänsteleverantör samt vid anlitande av honorärkon
suler ska den eller de berörda medlemsstaterna se till att upp
gifterna är fullständigt krypterade, oavsett om överföringen sker
elektroniskt eller fysiskt på ett elektroniskt lagringsmedium, från
myndigheterna i den representerande medlemsstaten till den
eller de representerade medlemsstaternas myndigheter eller
från den externa tjänsteleverantören eller från honorärkonsuln
till myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna.
2.
I tredjeländer som förbjuder kryptering av uppgifter som
ska överföras elektroniskt från myndigheterna i den represente
rande medlemsstaten till den eller de representerade medlems
staternas myndigheter eller från den externa tjänsteleverantören
eller honorärkonsuln till myndigheterna i den eller de berörda
medlemsstaterna ska den eller de representerade medlemssta
terna eller den eller de berörda medlemsstaterna inte tillåta
den representerande medlemsstaten eller den externa tjänstele
verantören eller honorärkonsuln att överföra uppgifter elektro
niskt.
I sådana fall ska den eller de representerade medlemsstaterna
eller den eller de berörda medlemsstaterna se till att de elek
troniska uppgifterna överförs fysiskt i fullständigt krypterad
form på ett elektroniskt lagringsmedium från myndigheterna i
den representerande medlemsstaten till den eller de represente
rade medlemsstaternas myndigheter eller från den externa tjäns
televerantören eller honorärkonsuln till myndigheterna i den
eller de berörda medlemsstaterna av en medlemsstats konsulära
tjänstemän eller, om en sådan överföring skulle kräva opropor
tionerliga eller orimliga åtgärder, på något annat säkert sätt, t.ex.
med hjälp av etablerade aktörer med erfarenhet av att transpor
tera känsliga handlingar och uppgifter i det berörda tredjelandet.
3.
I samtliga fall ska säkerhetsnivån för överföringen anpas
sas till uppgifternas känslighet.
4.
Medlemsstaterna eller gemenskapen ska sträva efter att nå
en överenskommelse med de berörda tredjeländerna i syfte att
upphäva förbudet mot kryptering av uppgifter som ska över
föras elektroniskt från myndigheterna i den representerande
medlemsstaten till den eller de representerade medlemsstaternas
myndigheter eller från den externa tjänsteleverantören eller ho
norärkonsuln till myndigheterna i den eller de berörda med
lemsstaterna.
SV
L 243/20
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
23
Artikel 45
Samarbete mellan medlemsstaterna och kommersiella
mellanhänder
1.
Medlemsstaterna får samarbeta med kommersiella organ
som är mellanhänder när det gäller att lämna in ansökningar,
med undantag av upptagande av biometriska kännetecken.
2.
Ett sådant samarbete ska grunda sig på att medlemsstater
nas relevanta myndigheter beviljar ackrediteringen. Ackredite
ringen ska särskilt grunda sig på kontrollen av följande aspekter:
a) Den kommersiella mellanhandens nuvarande status: befint
ligt tillstånd, bolagsregister, avtal med banker.
b) Befintliga avtal med kommersiella partner i medlemsstaterna
som erbjuder logi och andra paketresetjänster.
c) Avtal med transportbolag, vilka måste inkludera en utresa
och en garanterad tidsbestämd återresa.
3.
Ackrediterade kommersiella mellanhänder ska övervakas
regelbundet genom stickprovskontroller som inbegriper person
liga intervjuer eller telefonintervjuer med sökande, kontroll av
resor och logi, kontroll av att den medicinska reseförsäkringen
som tillhandahålls är tillräcklig och täcker enskilda resande och,
när det bedöms vara nödvändigt, kontroll av dokument som rör
gruppåterresa.
4.
Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska infor
mation utbytas om ackrediterade kommersiella mellanhänders
prestationer avseende upptäckta oegentligheter, avslag på ansök
ningar som förmedlats av kommersiella mellanhänder och på
visade former av bedrägeri med resehandlingar samt om plane
rade resor som inte genomförts.
5.
Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska kon
sulaten utbyta förteckningar över de kommersiella mellanhänder
som de har ackrediterat eller vars ackreditering de har återkallat,
i det sistnämnda fallet med uppgift om skälen för återkallelsen.
Varje konsulat ska se till att allmänheten informeras om för
teckningen över ackrediterade kommersiella mellanhänder som
beskickningen samarbetar med.
Artikel 46
Sammanställning av statistik
Medlemsstaterna ska sammanställa årlig statistik över viseringar
i enlighet med tabellen i bilaga XII. Denna statistik ska över
lämnas senast den 1 mars avseende det föregående kalenderåret.
Artikel 47
Information till allmänheten
1.
Medlemsstaternas centrala myndigheter och konsulat ska
förse allmänheten med all relevant information som rör vise
ringsansökan, särskilt
a) kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid ansökan
om visering,
b) hur man beställer tid, i förekommande fall,
c) var ansökan kan lämnas in (behörigt konsulat, gemensamt
ansökningscentrum eller extern tjänsteleverantör),
d) ackrediterade kommersiella mellanhänder,
e) den omständigheten att den stämpel som avses i artikel 20
saknar rättsliga verkningar,
f) de tidsfrister för prövning av ansökningar som anges i
artikel 23.1, 23.2 och 23.3,
g) de tredjeländer vars medborgare eller särskilda kategorier av
medborgare omfattas av föregående samråd,
h) att avslagsbeslut ska meddelas sökanden, att det i sådana
beslut ska anges vilka skäl de grundar sig på och att sökande
vars ansökningar avslås har rätt att överklaga, med infor
mation om vilket förfarande som ska följas för ett överkla
gande, inklusive den behöriga myndigheten samt tidsfristen
för att lämna in ett överklagande,
i) att endast innehavet av en visering inte automatiskt ger rätt
till inresa och att viseringsinnehavarna måste visa att de
uppfyller inresevillkoren vid den yttre gränsen enligt
artikel 5 i kodex om Schengengränserna.
2.
Den representerande och den representerade medlemssta
ten ska informera allmänheten om sådana överenskommelser
om representation som anges i artikel 8 innan de träder i kraft.
AVDELNING V
LOKALT SCHENGENSAMARBETE
Artikel 48
Lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaternas
konsulat
1.
För att kunna säkerställa en harmoniserad tillämpning av
den gemensamma viseringspolitiken, som i förekommande fall
tar hänsyn till lokala förhållanden, ska medlemsstaternas kon
sulat och kommissionen samarbeta inom varje jurisdiktion och
bedöma behovet av att särskilt införa
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/21
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
24
a) en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som
de sökande ska ge in, med beaktande av bestämmelserna i
artikel 14 och bilaga II,
b) gemensamma kriterier för prövning av ansökningar när det
gäller undantag från att betala viseringsavgiften i enlighet
med artikel 16.5 och frågor som rör översättningen av an
sökningsformuläret, i enlighet med artikel 11.5,
c) en uttömmande förteckning över resehandlingar som utfär
das av värdlandet, vilken ska uppdateras regelbundet.
Om bedömningen inom ramen för lokalt Schengensamarbete
leder till slutsatsen att det behövs en lokal harmoniserad strategi
i fråga om en eller flera av leden a–c, ska åtgärder för en sådan
strategi antas i enlighet med det förfarande som avses i
artikel 52.2.
2.
Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska ett
gemensamt informationsblad införas om enhetliga viseringar
och viseringar med territoriellt begränsad giltighet och vise
ringar för flygplatstransitering, nämligen de rättigheter som vi
seringen ger och villkoren för att ansöka om den, i tillämpliga
fall inklusive förteckningen över styrkande handlingar enligt
punkt 1 a.
3.
Följande upplysningar ska utbytas inom ramen för det
lokala Schengensamarbetet:
a) Månatlig statistik om enhetliga viseringar, viseringar med
begränsad territoriell giltighet och viseringar för flyg
platstransitering samt antalet avslagna ansökningar.
b) När det gäller bedömningen av migrations- och/eller säker
hetsrisker, uppgifter om
i) värdlandets samhällsekonomiska struktur,
ii) lokala informationskällor, inklusive beträffande social
trygghet, sjukvårdsförsäkring, skatteregister och registre
ring av in- och utresor,
iii) användning av dokument som utgör en efterbildning
eller förfalskning,
iv) rutter för olaglig invandring,
v) avslag.
c) Uppgifter om samarbete med transportbolag.
d) Uppgifter om försäkringsbolag som tillhandahåller lämplig
medicinsk reseförsäkring, inklusive kontroll av typen av täck
ning och eventuella självriskbelopp.
4.
Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det
regelbundet anordnas möten för att särskilt behandla praktiska
frågor med anknytning till tillämpningen av den gemensamma
viseringspolitiken mellan medlemsstaterna och kommissionen.
Dessa möten ska sammankallas av kommissionen, om inte an
nat avtalas på kommissionens begäran.
Det kan hållas möten om en enda fråga och undergrupper kan
inrättas för att undersöka specifika frågor inom ramen för det
lokala Schengensamarbetet.
5.
Sammanfattande rapporter om möten om det lokala
Schengensamarbetet ska utarbetas systematiskt och cirkuleras
lokalt. Kommissionen kan delegera utarbetandet av rapporterna
till en medlemsstat. Varje medlemsstats konsulat ska vidarebe
fordra rapporterna till sina centrala myndigheter.
På grundval av dessa rapporter ska kommissionen utarbeta en
årsrapport inom varje jurisdiktion, vilken ska läggas fram för
Europaparlamentet och rådet.
6.
Företrädare för konsulaten för de medlemsstater som inte
tillämpar gemenskapens regelverk på viseringsområdet, eller fö
reträdare för tredjeländer, kan i enskilda fall bjudas in att delta i
möten för utbyte av information om frågor som rör utfärdandet
av viseringar.
AVDELNING VI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 49
Arrangemang i samband med de olympiska och
paralympiska spelen
Medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska
spelen ska tillämpa de särskilda förfaranden och villkor för ett
enklare utfärdande av viseringar som föreskrivs i bilaga XI.
Artikel 50
Ändring av bilagorna
De åtgärder som avser att ändra icke väsentliga delar i denna
förordning och som ändrar bilagorna I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
och XII ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande
med kontroll som avses i artikel 52.3.
Artikel 51
Anvisningar om den praktiska tillämpningen av
viseringskodexen
Handläggningsanvisningar för den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna i denna förordning ska utarbetas i enlighet
med det förfarande som avses i artikel 52.2.
SV
L 243/22
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
25
Artikel 52
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av en kommitté (viseringskom
mittén).
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i
beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det
beslutet och förutsatt att de genomförandebestämmelser som
antas i enlighet med detta förfarande inte ändrar de väsentliga
bestämmelserna i denna förordning.
Den tidsperiod som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG ska
vara tre månader.
3.
När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4
och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas med beaktande av be
stämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
Artikel 53
Underrättelse
1.
Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om
a) överenskommelser om representation som avses i artikel 8,
b) tredjeländer vars individuella medborgare enligt enskilda
medlemsstater måste inneha visering för flygplatstransitering
när de passerar genom det internationella transitområdet på
flygplatser som finns inom deras territorium enligt artikel 3,
c) det nationella formuläret som styrker sponsoråtagande och/
eller privat inkvartering enligt artikel 14.4, i tillämpliga fall,
d) förteckningen över tredjeländer för vilka det krävs föregå
ende konsultation enligt artikel 22.1,
e) förteckningen över tredjeländer för vilka information enligt
artikel 31.1 är ett krav,
f) de kompletterande nationella anteckningarna i fältet för an
märkningar på viseringsmärket enligt artikel 27.2,
g) myndigheter som är behöriga att förlänga viseringar enligt
artikel 33.5,
h) de valda samarbetsformer som avses i artikel 40,
i) statistik som sammanställts enligt artikel 46 och bilaga XII.
2.
Kommissionen ska göra uppgifter som meddelats enligt
punkt 1 tillgängliga för allmänheten via en ständigt uppdaterad
elektronisk publikation.
Artikel 54
Ändringar av förordning (EG) nr 767/2008
Förordning (EG) nr 767/2008 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 4.1 ska ändras på följande sätt:
a) Led a ska ersättas med följande:
”a) enhetlig visering enligt artikel 2.3 i Europaparlamen
tets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den
13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex
om viseringar (viseringskodex) (*),
___________
(*) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.”
b) Led b ska utgå.
c) Led c ska ersättas med följande:
”c) visering för flygplatstransitering enligt definitionen i
artikel 2.5 i förordning (EG) nr 810/2009,”
d) Led d ska ersättas med följande:
”d) visering med territoriellt begränsad giltighet enligt
definitionen i artikel 2.4 i förordning (EG)
nr 810/2009,”
e) Led e ska utgå.
2. I artikel 8.1 ska orden ”Vid mottagandet av en ansökan”
ersättas med följande:
”När ansökan kan tas upp till prövning enligt artikel 19 i
förordning (EG) nr 810/2009”.
3. Artikel 9 ska ändras på följande sätt:
a) Rubriken ska ersättas med följande:
”Uppgifter som ska registreras vid ansökan”.
b) Punkt 4 ska ändras enligt följande:
i) Led a ska ersättas med följande:
”a) Efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln
(tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, fö
delseort, födelseland och kön.”
ii) Led e ska utgå.
iii) Led g ska ersättas med följande:
”g) Destinationsmedlemsstat(er) och den planerade
vistelsens eller transiteringens varaktighet.”
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/23
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
26
iv) Led h ska ersättas med följande:
”h) Huvudsakligt syfte med resan.”
v) Led i ska ersättas med följande:
”i) Planerad dag för ankomst till Schengenområdet
och planerad dag för avresa från Schengenom
rådet.”
vi) Led j ska ersättas med följande:
”j) Medlemsstat för första inresa.”
vii) Led k ska ersättas med följande:
”k) Sökandens hemadress.”
viii) I led l ska orden ”skolans namn” ersättas med ”läro
anstaltens namn”.
ix) I led m ska ”faderns eller moderns” ersättas med
”föräldramyndighetens eller vårdnadshavarens”.
4. I artikel 10.1 ska följande led läggas till:
”k) I tillämpliga fall, uppgifter om att viseringsmärket har
fyllts i för hand.”
5. Det inledande stycket i artikel 11 ska ersättas med följande:
”När den viseringsmyndighet som representerar en annan
medlemsstat avbryter prövningen av en ansökan, ska den
föra in följande uppgifter i ansökningsakten:”
6. Artikel 12 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 led a ska ersättas med följande:
”a) Handläggningsinformation med uppgift om att vise
ringen har avslagits och om den myndigheten avslog
den på en annan medlemsstats vägnar.”
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2.
Ansökningsakten ska även innehålla uppgifter om
grunderna för avslaget på viseringsansökan, som ska
utgöras av någon eller några av följande:
a) Sökanden
i) ger in en resehandling som utgör en efterbild
ning eller förfalskning,
ii) kan inte styrka ändamålet och villkoren för den
planerade vistelsen,
iii) kan inte styrka att han eller hon har tillräckliga
medel för uppehället, både för hela den plane
rade vistelsens längd och för återresan till ur
sprungs- eller avreselandet eller för transitering
till ett tredjeland till vilket han eller hon är säker
på att få inresetillstånd, eller är i stånd att skaffa
sådana medel på laglig väg,
iv) har redan vistats tre månader under den inneva
rande sexmånadersperioden på medlemsstaternas
territorium på grundval av en enhetlig visering
eller en visering med territoriellt begränsad gil
tighet,
v) finns på en spärrlista i Schengens informations
system i syfte att vägras inresa,
vi) anses utgöra ett hot mot någon av medlemssta
ternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa
enligt definitionen i artikel 2.19 i kodexen om
Schengengränserna eller deras internationella för
bindelser, särskilt när det finns en registrering i
medlemsstaternas nationella databaser som syftar
till att vägra inresa av dessa skäl,
vii) har inte tillhandahållit bevis på innehav av lämp
lig och giltig medicinsk reseförsäkring, i tillämp
liga fall.
b) De framlagda uppgifterna avseende berättigande av
den planerade vistelsens syfte och villkor var inte
tillförlitliga.
c) Sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territo
rium innan viseringens giltighetstid gått ut kunde
inte säkerställas.
d) Sökanden har inte tillhandahållit tillräckliga bevis för
att han eller hon inte har kunnat ansöka om visering
på förhand för att motivera att viseringsansökan läm
nas in vid gränsen.”
7. Artikel 13 ska ersättas med följande:
”Artikel 13
Uppgifter som ska läggas till avseende upphävda eller
återkallade viseringar
1.
Om ett beslut har fattats om att upphäva eller åter
kalla en visering ska den viseringsmyndighet som har fattat
beslutet lägga till följande uppgifter i ansökningsakten:
a) Information om handläggningsstatus med uppgift om
att viseringen har upphävts eller återkallats.
b) Uppgift om vilken myndighet som upphävde eller åter
kallade viseringen, inbegripet dess lokalisering.
c) Tid och plats för beslutet.
SV
L 243/24
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
27
2.
Ansökningsakten ska även innehålla uppgifter om
grunderna för upphävandet eller återkallandet av viseringen,
vilka ska vara:
a) En eller flera av de grunder som anges i artikel 12.2.
b) Viseringsinnehavarens begäran att återkalla viseringen.”
8. Artikel 14 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ändras på följande sätt:
i) Det inledande stycket ska ersättas med följande:
”1.
Om ett beslut har fattats om att förlänga gil
tighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad
visering ska den viseringsmyndighet som förlängde
viseringen lägga till följande uppgifter i ansöknings
akten:”
ii) Led d ska ersättas med följande:
”d) Viseringsmärkets nummer för den förlängda vi
seringen.”
iii) Led g ska ersättas med följande:
”g) Det territorium inom vilket viseringsinnehavaren
har rätt att resa om den territoriella giltigheten
för den förlängda viseringen avviker från den
ursprungliga viseringens.”
b) I punkt 2 ska led c utgå.
9. I artikel 15.1 ska orden ”giltighetstiden förlängas eller för
kortas” ersättas med ”eller viseringen förlängas”.
10. Artikel 17 ska ändras enligt följande:
a) Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4. Medlemsstat för första inresa.”
b) Punkt 6 ska ersättas med följande:
”6. Typ av visering som har utfärdats.”
c) Punkt 11 ska ersättas med följande:
”11. Huvudsakligt syfte med resan.”
11. I artiklarna 18.4 c, 19.2 c, 20.2 d och 22.2 d ska orden
”eller förkortas” utgå.
12. I artikel 23.1 d ska ordet ”förkortats” utgå.
Artikel 55
Ändringar av förordning (EG) nr 562/2006
Bilaga V del A i förordning (EG) nr 562/2006 ska ändras enligt
följande:
a) Punkt 1 c ska ersättas med följande:
”c) I förekommande fall upphäva eller återkalla viseringarna i
enlighet med villkoren i artikel 34 i Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli
2009 om införande av en gemenskapskodex om vise
ringar (viseringskodex) (*).
___________
(*) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.”
b) Punkt 2 ska utgå.
Artikel 56
Upphävande
1.
Artiklarna 9–17 i konventionen om tillämpning av Schen
genavtalet av den 14 juni 1985 ska upphävas.
2.
Följande rättsakter ska upphävas:
a) Schengens verkställande kommittés beslut av den 28 april
1999 SCH/Com-ex (99) 13 (De gemensamma konsulära an
visningarna, inklusive bilagorna).
b) Schengens verkställande kommittés beslut av den
14 december 1993 om förlängning av den enhetliga vise
ringen (SCH/Com-ex (93) 21), och om gemensamma princi
per för att upphäva, återkalla eller förkorta giltighetstiden för
den enhetliga viseringen (SCH/Com-ex (93) 24), Schengens
verkställande kommittés beslut av den 22 december 1994
om utbyte av statistiska uppgifter om utfärdande av enhetliga
viseringar (SCH/Com-ex (94) 25), Schengens verkställande
kommittés beslut av den 21 april 1998 om utbyte av sta
tistik om utfärdade viseringar (SCH/Com-ex (98) 12) och
Schengens verkställande kommittés beslut av den
16 december 1998 om införande av ett enhetligt formulär
för inbjudan eller åtagandeförklaring (SCH/Com-ex (98) 57).
c) Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett
system för flygplatstransitering ( 1 ).
d) Rådets förordning (EG) nr 789/2001 av den 24 april 2001
om att förbehålla rådet genomförandebefogenheter avseende
vissa detaljerade bestämmelser och praktiska förfaranden för
behandlingen av ansökningar om visering ( 2 ).
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/25
( 1 ) EGT L 63, 13.3.1996, s. 8.
( 2 ) EGT L 116, 26.4.2001, s. 2.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
28
e) Rådets förordning (EG) nr 1091/2001 av den 28 maj 2001
om fri rörlighet med en visering för längre vistelse ( 1 ).
f) Rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari
2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet
till sjömän i transit ( 2 ).
g) Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
390/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemen
samma konsulära anvisningarna angående viseringar till di
plomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband
med införandet av biometri samt bestämmelser om hur vi
seringsansökningar ska tas emot och behandlas ( 3 ).
3.
Hänvisningar till upphävda rättsakter ska förstås som hän
visningar till denna förordning och läsas i enlighet med jäm
förelsetabellen i bilaga XIII.
Artikel 57
Övervakning och utvärdering
1.
Två år efter det att alla bestämmelser i denna förordning
blivit tillämpliga ska kommissionen göra en utvärdering av
denna tillämpning. Denna övergripande utvärdering ska inne
hålla en granskning av de uppnådda resultaten i relation till
målen och av tillämpningen av bestämmelserna i denna förord
ning utan att det påverkar de rapporter som anges i punkt 3.
2.
Kommissionen ska överlämna den utvärdering som anges
i punkt 1 till Europaparlamentet och rådet. På grundval av
utvärderingen ska kommissionen, om så är nödvändigt, lägga
fram lämpliga förslag till ändringar i denna förordning.
3.
Tre år efter det att VIS börjat tillämpas, och därefter vart
fjärde år, ska kommissionen lägga fram en rapport för Europa
parlamentet och rådet om tillämpningen av artiklarna 13, 17,
40–44 i denna förordning, vilken ska inbegripa införandet av
upptagning och användning av biometriska kännetecken, ända
målsenligheten hos de Icao-standarder som valts, efterlevnaden
av reglerna om skydd för uppgifter, erfarenheterna från de ex
terna tjänsteleverantörerna, särskilt med tanke på upptagningen
av biometriska uppgifter, genomförandet av 59-månadersregeln
för upptagande av fingeravtryck samt organiserandet av de för
faranden som rör ansökningar. Rapporten ska även, i enlighet
med artiklarna 17.12, 17.13, 17.14 och 50.4 i VIS-förord
ningen, omfatta sådana fall där fingeravtryck faktiskt inte kun
nat tas eller inte krävts av rättsliga skäl jämfört med de fall där
fingeravtryck tas. Rapporten ska omfatta information om ären
den där personer som faktiskt inte kunnat lämna fingeravtryck
fått avslag på sin viseringsansökan. Rapporten ska vid behov
åtföljas av lämpliga förslag till ändring av denna förordning.
4.
I den första av de rapporter som anges i punkt 3 ska även
frågan om tillräcklig tillförlitlighet när det gäller identifiering
och kontroll av fingeravtryck från barn under tolv år tas upp,
särskilt hur fingeravtryck utvecklas med åldern, på grundval av
resultaten av en studie som genomförts under kommissionens
ansvar.
Artikel 58
Ikraftträdande
1.
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter
det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tid
ning.
2.
Den ska tillämpas från och med den 5 april 2010.
3.
Artikel 52 och artikel 53.1 a–h och 53.2 ska tillämpas
från och med den 5 oktober 2009.
4.
När det gäller Schengens rådfrågningssystem (tekniska spe
cifikationer) ska artikel 56.2 d tillämpas från och med det da
tum som anges i artikel 46 i VIS-förordningen.
5.
Artiklarna 32.2 och 32.3, 34.6 och 34.7 och artikel 35.7
ska tillämpas från och med den 5 april 2011.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater i enlighet
med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdad i Bryssel den 13 juli 2009.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
E. ERLANDSSON
Ordförande
SV
L 243/26
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EGT L 150, 6.6.2001, s. 4.
( 2 ) EUT L 64, 7.3.2003, s. 1.
( 3 ) EUT L 131, 28.5.2009, s. 1.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
29
BILAGA I
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/27
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
30
SV
L 243/28
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
31
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/29
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
32
BILAGA II
Icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar
De styrkande handlingar som enligt artikel 14 ska läggas fram av viseringssökande kan omfatta följande:
A. DOKUMENTATION RÖRANDE RESANS SYFTE
1. Vid resor i arbetet
a) inbjudan från ett företag eller en myndighet att delta i möten, konferenser, handels- eller industrievenemang
eller evenemang med tjänsteanknytning,
b) andra handlingar som visar att det finns handelsförbindelser eller förbindelser med tjänsteanknytning,
c) inträdesbiljetter till mässor och kongresser, i förekommande fall,
d) handlingar som styrker företagets affärsverksamhet,
e) handlingar som styrker sökandens anställning (ställning) i företaget.
2. Vid resor i samband med studier eller annan typ av utbildning
a) inskrivningsbevis från en läroanstalt som visar att man ska delta i teoretiska eller praktiska utbildnings- och
fortbildningskurser,
b) studentlegitimation eller intyg om de kurser i vilka man ska delta.
3. Vid turist- eller privatresor
a) handlingar rörande logi
— en inbjudan från en värd i förekommande fall,
— en handling från det företag som tillhandahåller logi eller annan lämplig handling som upplyser om
planerad logi,
b) handlingar rörande resrutten
— bekräftelse på bokning av en organiserad resa eller annan lämplig handling som upplyser om resplanerna,
— vid transitering: visering eller annat inresetillstånd för det tredjeland som är destinationsland, biljetter för den
fortsatta resan.
4. Vid resor i samband med politiska, vetenskapliga, kulturella, sportsliga eller religiösa evenemang, eller av andra skäl
— inbjudningar, inträdesbiljetter, anmälningar eller program som (när så är möjligt) anger värdorganisationens
namn och vistelsens längd, eller annan lämplig handling som visar på syftet med resan.
5. Vid resor för deltagare i officiella delegationer som, efter en officiell inbjudan som sänts till det berörda tredje
landets regering, ska delta i möten, samråd, förhandlingar eller utbytesprogram, eller i evenemang som anordnas på
medlemsstaternas territorium av mellanstatliga organisationer
— en skrivelse utfärdad av en myndighet i det berörda tredjelandet som bekräftar att sökanden är medlem av dess
officiella delegation och reser till en medlemsstat för att delta i ovannämnda evenemang, tillsammans med en
kopia av den officiella inbjudan.
6. Vid resor av medicinska skäl
— ett officiellt dokument från den medicinska inrättningen som bekräftar att det är nödvändigt med medicinsk
vård vid den inrättningen samt bevis på tillräckliga ekonomiska medel att betala vården.
SV
L 243/30
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
33
B. HANDLINGAR SOM GÖR DET MÖJLIGT ATT BEDÖMA SÖKANDENS AVSIKT ATT LÄMNA MEDLEMSSTATERNAS
TERRITORIUM
1. Bokning av återresa eller returbiljett.
2. Bevis för ekonomiska tillgångar i bosättningslandet.
3. Anställningsbevis. Bankkontoutdrag.
4. Handling som styrker äganderätt till fastighet.
5. Bevis på integration i bosättningslandet: Familjeband, yrkesställning.
C. HANDLINGAR SOM RÖR SÖKANDENS FAMILJESITUATION
1. Samtycke från vårdnadshavare eller förmyndare (när en underårig inte reser med dem).
2. Bevis på familjeband med den värdperson som bjudit in.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/31
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
34
BILAGA III
ENHETLIGT FORMAT OCH ANVÄNDNING AV STÄMPEL SOM VISAR ATT EN ANSÖKAN OM VISERING
KAN TAS UPP TILL PRÖVNING
… Visering … ( 1 )
xx/xx/xxxx ( 2 )
… ( 3 )
Exempel:
C visering FR
22.4.2009
Consulat de France
Djibouti
Stämpelavtrycket ska placeras på den första tillgängliga sida i resehandlingen som inte innehåller några anteckningar eller
stämpelavtryck.
( 1 ) Kod för den medlemsstat som prövar ansökan. Koderna i punkt 1.1 i bilaga VII ska användas.
(
2
) Ansökningsdatum (åtta siffror: xx dag, xx månad, xxxx år).
( 3 ) Myndighet som prövar viseringsansökan.
SV
L 243/32
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
35
BILAGA IV
Gemensam förteckning över de tredjeländer, förtecknade i bilaga i till förordning (EG) nr 539/2001, vars
medborgare måste inneha visering för flygplatstransitering när de passerar genom det internationella
transitområdet på flygplatser inom medlemsstaternas territorium
AFGHANISTAN
BANGLADESH
DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO
ERITREA
ETIOPIEN
GHANA
IRAN
IRAK
NIGERIA
PAKISTAN
SOMALIA
SRI LANKA
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/33
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
36
BILAGA V
FÖRTECKNING ÖVER UPPEHÅLLSTILLSTÅND SOM GER INNEHAVAREN RÄTT ATT TRANSITERA GENOM
MEDLEMSSTATERS FLYGPLATSER UTAN ATT DET KRÄVS INNEHAV AV VISERING FÖR
FLYGPLATSTRANSITERING
ANDORRA:
— Tarjeta provisional de estancia y de trabajo (tillfälligt uppehålls- och arbetstillstånd) (vitt). Utfärdas för säsongsarbete.
Giltighetstiden beror på anställningens varaktighet men överskrider aldrig sex månader. Kan inte förlängas,
— Tarjeta de estancia y de trabajo (uppehålls- och arbetstillstånd) (vitt). Utfärdas för sex månader och kan förlängas med
ett år,
— Tarjeta de estancia (uppehållstillstånd) (vitt). Utfärdas för sex månader och kan förlängas med ett år,
— Tarjeta temporal de residencia (tidsbegränsat bosättningstillstånd) (rosa). Utfärdas för ett år och kan förlängas två
gånger, varje gång med ett år,
— Tarjeta ordinaria de residencia (vanligt bosättningstillstånd) (gult). Utfärdas för tre år och kan förlängas med tre år,
— Tarjeta privilegiada de residencia (förmånsbehandlat bosättningstillstånd) (grönt). Utfärdas för fem år och kan för
längas, varje gång med fem år,
— Autorización de residencia (bosättningstillstånd) (grönt). Utfärdas för ett år och kan förlängas, varje gång med tre år,
— Autorización temporal de residencia y de trabajo (tidsbegränsat bosättnings- och arbetstillstånd) (rosa). Utfärdas för två
år och kan förlängas med två år,
— Autorización ordinaria de residencia y de trabajo (vanligt bosättnings- och arbetstillstånd) (gult). Utfärdas för fem år,
— Autorización privilegiada de residencia y de trabajo (förmånsbehandlat bosättnings- och arbetstillstånd) (grönt).
Utfärdas på 10 år och kan förlängas med samma tidsperiod varje gång.
KANADA:
— Permanent resident card (permanent uppehållstillstånd – plastkort).
JAPAN:
— Re-entry permit to Japan (återresetillstånd till Japan).
SAN MARINO:
— Permesso di soggiorno ordinario (validità illimitata) (vanligt uppehållstillstånd [obegränsad giltighet]),
— Permesso di soggiorno continuativo speciale (validità illimitata) (permanent särskilt uppehållstillstånd [obegränsad
giltighet]),
— Carta d’identità di San Marino (validità illimitata) (identitetskort från San Marino [obegränsad giltighet]).
AMERIKAS FÖRENTA STATER:
— Form I-551 permanent resident card (formulär I-551 permanent uppehållstillståndskort) (giltigt i 2–10 år),
— Form I-551 Alien registration receipt card (giltigt i 2–10 år),
— Form I-551 Alien registration receipt card (obegränsad giltighet),
— Form I-327 Re-entry document (giltigt i 2 år – utfärdas till innehavare av en ”I-551”),
— Resident alien card (identitetskort för utlänningar som är bosatta i Förenta staterna; giltigt i 2–10 år eller obegränsat.
Detta dokument garanterar endast rätt att resa in på nytt om personens vistelse utanför Förenta staterna inte har
överstigit ett år),
— Permit to reenter (tillstånd till återinresa med en giltighetstid på två år. Detta dokument garanterar endast rätt att resa
in på nytt om personens vistelse utanför Förenta staterna inte har överstigit två år),
— Valid temporary residence stamp i ett giltigt pass (giltigt i ett år från utfärdandedagen).
SV
L 243/34
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
37
BILAGA VI
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/35
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
38
SV
L 243/36
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
39
BILAGA VII
IFYLLANDE AV VISERINGSMÄRKET
1. Fält för obligatoriska uppgifter
1.1 Fältet ”GILTIGT FÖR”
I detta fält ska viseringens territoriella giltighet anges.
Detta fält kan endast fyllas i på något av följande sätt:
a) Schengenstater
b) Uppgift om den Schengenstat eller de Schengenstater i vilken eller vilka viseringen är giltig (i detta fall ska
följande beteckningar för länderna användas):
BE
BELGIEN
CZ
TJECKIEN
DK
DANMARK
DE
TYSKLAND
EE
ESTLAND
GR
GREKLAND
ES
SPANIEN
FR
FRANKRIKE
IT
ITALIEN
LV
LETTLAND
LT
LITAUEN
LU
LUXEMBURG
HU UNGERN
MT
MALTA
NL
NEDERLÄNDERNA
AT
ÖSTERRIKE
PL
POLEN
PT
PORTUGAL
SI
SLOVENIEN
SK
SLOVAKIEN
FI
FINLAND
SE
SVERIGE
IS
ISLAND
NO NORGE
CH
SCHWEIZ
1.2 När viseringsmärket används för att utfärda enhetliga viseringar ska detta fält fyllas i med orden ”Schengenstater”, på
den utfärdande medlemsstatens språk.
1.3 När viseringsmärket används för att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med
artikel 25.1 i denna förordning ska namnet på den eller de medlemsstater till vars territorium viseringsinnehavarens
vistelse är begränsad skrivas in i detta fält, på den utfärdande medlemsstatens språk.
1.4 När viseringsmärket används för att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med
artikel 25.3 i denna förordning, finns följande alternativ i fråga om de landskoder som ska skrivas i fältet:
a) De berörda medlemsstaternas koder skrivs in i fältet.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/37
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
40
b) Beteckningen ”Schengenstaterna” och därefter inom parentes ett minustecken följt av koderna för de medlems
stater för vars territorium viseringen inte är giltig.
c) Om fältet ”giltigt för” inte räcker till för att skriva in alla koderna för de medlemsstater som (inte) erkänner den
berörda resehandlingen ska bokstävernas storlek minskas.
2. Fältet ”FRÅN OCH MED ... TILL OCH MED”
I detta fält ska viseringens giltighetstid anges.
Efter orden ”från och med” ska den första dag anges från och med vilken det är tillåtet att resa in i det område som
anges genom viseringens territoriella giltighet. Denna uppgift ska skrivas på följande sätt:
— Två siffror för dagen; den 1–9 i en månad ska föregås av en nolla.
— Bindestreck.
— Två siffror för månaden; de månader som betecknas med en siffra ska föregås av en nolla.
— Bindestreck.
— För årtalet ska de båda sista siffrorna i året anges.
Exempel: 05–12–07 = den 5 december 2007.
Datum för viseringens sista giltighetsdag ska anges efter orden ”till och med” och anges på samma sätt som den
första giltighetsdagen. Utresan från viseringens giltighetsområde ska ha ägt rum senast kl. 24 det datumet.
3. Fältet ”ANTAL INRESOR”
Uppgift om det antal inresor till giltighetsområdet för viseringen som viseringsinnehavaren har möjlighet att göra
och därmed uppgift om det antal olika vistelser på vilka de dagar som anges i punkt 4 kan fördelas.
En enstaka inresa, två inresor eller flera inresor kan beviljas utan närmare uppgifter. Dessa uppgifter ska markeras i
fältet till höger om texten med ”01”, ”02” eller med ”MULT” om fler än två inresor beviljas.
När en visering för transitering genom flera flygplatser utfärdas i enlighet med artikel 26.3 i denna förordning ska
viseringens giltighetstid beräknas enligt följande: första avresedatum plus sex månader.
Om antalet utresor överensstämmer med antalet beviljade inresor blir viseringen ogiltig även om det totala antal
dagar som har beviljats för vistelsen inte har utnyttjats.
4. Fältet ”VISTELSENS LÄNGD ... DAGAR”
Uppgift om det antal dagar som viseringsinnehavaren får vistas i det område som anges genom den territoriellt
begränsade giltigheten. Här rör det sig antingen om en oavbruten vistelse eller om flera dagar under olika vistelser
inom den tidsperiod som anges i punkt 2 och i enlighet med det antal beviljade inresor som anges i punkt 3.
Mellan orden ”vistelsens längd” och ”dagar” ska det antal dagar som beviljas för vistelsen skrivas in med två siffror.
Den första siffran ska vara en nolla om antalet dagar är mindre än 10.
Maximiantalet dagar som får anges i detta fält är 90 dagar.
När en visering är giltig under mer än sex månader ska vistelsens längd vara 90 dagar inom varje sexmånadersperiod.
5. Fältet ”UTFÄRDAT I ... DEN …”
I detta fält anges den ort där den utfärdande myndigheten är belägen. Datum för utfärdandet ska skrivas in direkt
efter ”den”.
Datum för utfärdande ska anges på samma sätt som under punkt 2.
6. Fältet ”PASSNUMMER”
Uppgift om numret på det resehandling i vilken viseringen ska påföras.
Om den person som viseringen utfärdas till finns upptagen i makans/makens, vårdnadshavarens eller förmyndarens
pass, ska numret på den personens resehandling anges.
SV
L 243/38
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
41
Om sökandens resehandling inte erkänns av den utfärdande medlemsstaten, ska det enhetliga formatet för det
separata bladet för påförande av visering användas för att påföra viseringen.
Det nummer som ska skrivas i detta fält ska, om det gäller ett viseringsmärke som ska påföras det separata bladet, i
stället för passnummer vara samma typografiska nummer som det som förekommer på formuläret, bestående av sex
siffror.
7. Fältet ”SLAG AV VISERING”
För att underlätta kontrollmyndighetens arbete ska viseringskategorin anges med bokstäverna A, C och D enligt
följande:
A: Visering för flygplatstransitering (enligt definitionen i artikel 2.5 i denna förordning).
C: Visering (enligt definitionen i artikel 2.2 i denna förordning).
D: Visering för längre vistelse.
8. Fältet ”EFTERNAMN OCH FÖRNAMN”
Här anges det första ordet under ”efternamn” och därefter det första ordet under ”förnamn” i viseringsinnehavarens
resehandling i angiven ordning. Den utfärdande myndigheten ska kontrollera att det efternamn och det förnamn
som finns i resehandlingen, och som ska skrivas in såväl i detta fält som i det maskinläsbara fältet, överensstämmer
med de namn som finns i viseringsansökningen. Om antalet tecken i efternamnet och förnamnet överstiger det
tillgängliga utrymmet ska de tecken som inte får plats ersättas med en punkt (.).
9. a) Obligatoriska uppgifter i fältet ”ANMÄRKNINGAR”
— Om en visering utfärdas för en annan medlemsstats räkning i enlighet med artikel 7 ska följande uppgift
läggas till: ”R/[den representerade medlemsstatens kod].”
— Om en visering utfärdas för transitering ska följande uppgift läggas till: ”TRANSIT”.
b) Fältet för särskilda uppgifter i de enskilda staterna (anmärkningar)
Detta fält ska även omfatta anmärkningar på den utfärdande medlemsstatens språk rörande nationella bestäm
melser. Sådana anmärkningar får dock inte överlappa de obligatoriska anmärkningar som avses i punkt 1.
c) Fältet för insättning av fotografi
Viseringsinnehavarens fotografi, som ska vara i färg, ska fylla det därför avsedda utrymmet.
Följande bestämmelser ska iakttas för det fotografi som ska påföras viseringsmärket:
Huvudets storlek från haka till hjässa ska utgöra 70–80 % av fotografiets yta, mätt vertikalt.
Minimikrav för upplösning:
— Skanner, 300 ”pixels per inch” (ppi), utan förminskning.
— Färgskrivare, 720 ”dots per inch” (dpi) för det insatta fotografiet.
10. Maskinläsbar del
Detta fält består av två rader med vardera 36 tecken (OCR B-10 tecken per tum).
Första raden: 36 tecken (obligatoriskt)
Positioner
Antal tecken
Fältets innehåll
Kommentarer
1–2
2
Typ av handling
Första tecknet: V
Andra tecknet: kod som anger typen av vise
ring
(A, C eller D)
3–5
3
Utfärdande stat
Icaos trebokstavskod: BEL, CHE, CZE, DNK,
D<<, EST, GRC, ESP, FRA, ITA, LVA, LTU,
LUX, HUN, MLT, NLD, AUT, POL, PRT,
SVN, SVK, FIN, SWE, ISL, NOR.
6–36
31
Efternamn och för
namn
Efternamnet ska skiljas från förnamnet med
två utfyllnadstecken (<<). Olika delar av ett
namn ska skiljas åt genom ett utfyllnadstec
ken (<). Positioner som inte utnyttjas ska mar
keras med ett utfyllnadstecken (<).
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/39
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
42
Andra raden: 36 tecken (obligatoriskt)
Positioner
Antal tecken
Fältets innehåll
Kommentarer
1
9
Viseringens nummer
Numret är tryckt i viseringsmärkets övre
högra hörn.
10
1
Kontrollsiffra
Siffran är resultatet av en komplicerad beräk
ning, på grundval av uppgifterna i föregående
fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.
11
3
Sökandens nationali
tet
Icao: trebokstavskod.
14
6
Födelsedatum
Ordningen ska vara ÅÅMMDD där
ÅÅ = år (obligatoriskt)
MM = månad eller << om uppgift saknas
DD = dag eller << om uppgift saknas
20
1
Kontrollsiffra
Siffran är resultatet av en komplicerad beräk
ning, på grundval av uppgifterna i föregående
fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.
21
1
Kön
F = kvinna,
M = man,
< = uppgift saknas.
22
6
Datum då viseringens
giltighetstid upphör
Ordningen ska vara ÅÅMMDD utan utfyll
nadstecken.
28
1
Kontrollsiffra
Siffran är resultatet av en komplicerad beräk
ning, på grundval av uppgifterna i föregående
fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.
29
1
Territoriell giltighet
a) För viseringar med territoriellt begränsad
giltighet, ange bokstaven T.
b) Vid
enhetlig
visering,
ange
utfyllnadstecknet <.
30
1
Antal inresor
1, 2 eller M
31
2
Vistelsens längd
a) Kortare vistelse: antalet dagar ska införas i
det visuellt läsbara fältet.
b) Längre vistelse: <<
33
4
Giltig fr.o.m.
Strukturen ska vara MMDD utan utfyllnads
tecken.
SV
L 243/40
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
43
BILAGA VIII
PÅFÖRANDE AV VISERINGSMÄRKE
1. Viseringsmärket ska placeras på den första sidan i resehandlingen som inte innehåller några noteringar eller stämplar,
bortsett från den stämpel som anger att en ansökan kan lämnas in.
2. Viseringsmärket ska placeras så att det ligger i linje med sidans kanter samt anbringas så nära dem som möjligt.
Viseringsmärkets maskinläsbara fält ska placeras så att det ligger i linje med sidans kant.
3. De utfärdande myndigheternas stämpel ska placeras i fältet ”ANMÄRKNINGAR” på ett sådant sätt att den går utöver
viseringsmärkets kant in på sidan i resehandlingen.
4. Om det är nödvändigt att avstå från att fylla i det maskinläsbara fältet, får stämpeln anbringas på detta fält för att göra
det obrukbart. Dimensionerna och stämpelavtrycket ska användas i enlighet med vad som beslutats av varje medlems
stat.
5. För att förhindra att ett viseringsmärke som påförts ett separat blad för påförande av visering återanvänds, ska de
utfärdande myndigheternas stämpel placeras till höger över både viseringsmärket och det separata bladet, så att
läsningen av fält och anmärkningar inte försvåras och utan att den går in på det maskinläsbara fältet.
6. Förlängningen av en visering, i enlighet med artikel 33 i förordningen, ska ske i form av ett viseringsmärke. De
utfärdande myndigheternas stämpel ska anbringas på viseringsmärket.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/41
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
44
BILAGA IX
DEL 1
Bestämmelser om utfärdande av viseringar vid gränsen för sjömän I transit vilka omfattas av viseringstvång
Dessa bestämmelser gäller utbytet av information mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om sjömän i
transit vilka omfattas av viseringstvång. När en visering utfärdas vid en gräns på grundval av ett informationsutbyte, vilar
ansvaret på den medlemsstat som utfärdar viseringen.
I dessa bestämmelser avses med
medlemsstatshamn: en hamn som utgör en yttre gräns i en medlemsstat,
medlemsstatsflygplats: en flygplats som utgör en yttre gräns i en medlemsstat.
I. Sjömän som mönstrar på ett fartyg som befinner sig i en medlemsstatshamn eller ett fartyg som väntas anlöpa en
sådan hamn (inresa till medlemsstaternas territorium)
— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamn där fartyget
befinner sig eller som fartyget väntas anlöpa om att sjömän som omfattas av viseringstvång väntas resa in via en
medlemsstatsflygplats eller en land- eller sjögräns. Rederiet eller skeppsmäklaren ska underteckna en åtagande
förklaring för dessa sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt, för sjömännens återresa
till hemlandet kommer att betalas av rederiet.
— De ovan nämnda behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller
skeppsmäklaren överlämnar är korrekta och ska kontrollera om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas
territorium är uppfyllda. Resvägen inom medlemsstaternas territorium ska också kontrolleras, t.ex. genom (flyg)bil
jetterna.
— När sjömän väntas resa in via en medlemsstatsflygplats ska de behöriga myndigheterna i medlemsstatshamnen
med hjälp av ett vederbörligen ifyllt formulär om sjömän i transit vilka omfattas av viseringstvång (enligt del 2),
vilket ska översändas med fax, e-post eller på annat sätt, informera de behöriga myndigheterna vid den medlems
statsflygplats där inresan äger rum om utfallet av kontrollen och ska ange om visering vid gränsen i princip får
utfärdas. När sjömän väntas resa in via en land- eller sjögräns ska de behöriga myndigheterna vid den gränsstation
där den berörda sjömannen reser in på medlemsstaternas territorium informeras enligt samma förfarande.
— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt och om dessa klart överensstämmer med sjömannens
uppgifter eller handlingar, får de behöriga myndigheterna vid den medlemsstatsflygplats där inresa eller utresa äger
rum utfärda en transitvisering vid gränsen, med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för
transiteringen. I sådana fall ska dessutom en inrese- eller utresestämpel för medlemsstaten införas i sjömannens
resehandling, som ska återlämnas till denne.
II. Sjömän som mönstrar av från ett fartyg som har anlöpt en medlemsstatshamn (utresa från medlemsstaternas
territorium)
— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamnen om inresa när
det gäller sjömän som omfattas av viseringstvång och som ämnar mönstra av och lämna medlemsstaternas
territorium via en medlemsstatsflygplats eller en land- eller sjögräns. Rederiet eller skeppsmäklaren ska under
teckna en åtagandeförklaring för dessa sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt,
kostnaderna för sjömännens återresa till hemlandet kommer att betalas av rederiet.
— De behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller skeppsmäklaren
överlämnar är korrekta och ska kontrollera om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas territorium är
uppfyllda. Resvägen inom medlemsstaternas territorium ska också kontrolleras, t.ex. genom (flyg)biljetterna.
— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt får de behöriga myndigheterna utfärda en visering
med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.
SV
L 243/42
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
45
III. Sjömän som mönstrar av ett fartyg som anlöpt en medlemsstatshamn för att börja arbeta på ett annat fartyg
— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i medlemsstatshamnen om inresa när det
gäller sjömän som omfattas av viseringstvång och som ämnar mönstra av och lämna medlemsstaternas territorium
via en annan medlemsstatshamn. Rederiet eller skeppsmäklaren ska underteckna en åtagandeförklaring för dessa
sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt, för sjömännens återresa till hemlandet
kommer att betalas av rederiet.
— De behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller skeppsmäklaren
överlämnar är korrekta och ska undersöka om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas territorium är
uppfyllda. De behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamn via vilken sjömännen kommer att lämna med
lemsstaternas territorium med fartyget ska även kontaktas för undersökningen. En kontroll ska genomföras för att
fastställa om det fartyg på vilket sjömännen ska börja arbeta redan befinner sig i hamn eller om det väntas. Även
resvägen inom medlemsstaternas territorium ska kontrolleras.
— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt får de behöriga myndigheterna utfärda en visering
med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/43
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
46
DEL 2
SV
L 243/44
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
47
DETALJERAD BESKRIVNING AV FORMULÄRET
Punkterna 1–4: Sjömannens identitet.
1.
A. Efternamn
B. Förnamn
C. Nationalitet
D. Befattning/grad
2.
A. Födelseort
B. Födelsedatum
3
A. Passnummer
B. Datum för utfärdande
C. Giltighetstid
4.
A. Sjöfartsboksnummer
B. Datum för utfärdande
C. Giltighetstid
Beträffande punkterna 3 och 4: En resehandling eller sjöfartsbok får användas i identifieringssyfte beroende på sjöman
nens nationalitet och den medlemsstat där inresan äger rum.
Punkterna 5–8: Skeppsmäklaren och fartyget i fråga.
5.
Skeppsmäklarens namn (den person eller juridiska person som företräder redaren på platsen i allt
som rör redarens uppgifter med att utrusta fartyget) i punkt 5A och telefonnummer (och andra
kontaktuppgifter som faxnummer och e-postadress) i punkt 5B.
6.
A. Fartygets namn
B. IMO-nummer (detta nummer består av 7 siffror och kallas också ”Lloyds-nummer”)
C. Flagg (under vilken ett handelsfartyg seglar)
7.
A. Fartygets ankomstdatum
B. Föregående hamn för fartyget
Bokstaven A avser datumet när fartyget anlöper den hamn där sjömannen ska mönstra på.
8.
A. Fartygets avgångsdatum
B. Destinationshamn för fartyget (nästa anlöpshamn)
Beträffande punkterna 7A och 8A: Uppgifter om den tidsperiod under vilken en sjöman får resa i syfte att mönstra på.
Man bör hålla i minnet att resvägen i stor utsträckning är avhängig av oförutsedda händelser och yttre faktorer såsom
stormar, haverier etc.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/45
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
48
Punkterna 9–12: Syftet med sjömannens resa och hans/hennes destination.
9. ”Slutmålet” är den slutliga destinationen för sjömannens resa. Detta kan vara antingen den hamn där sjömannen
mönstrar på eller det land dit han/hon beger sig i händelse av avmönstring.
10. Syftet med ansökan
a) Vid påmönstring är slutmålet den hamn där sjömannen ska mönstra på.
b) Vid mönstring på ett annat fartyg som befinner sig inom medlemsstaternas territorium är slutmålet också den
hamn där sjömannen ska mönstra på. En mönstring på ett annat fartyg som befinner sig utanför medlems
staternas territorium ska anses vara en avmönstring.
c) Vid avmönstring av olika orsaker såsom kontraktets upphörande, arbetsolycka, trängande familjeskäl etc.
11. Transportsätt
Förteckning över sådana transportsätt inom medlemsstaternas territorium som används av en sjöman i transit vilken
omfattas av viseringstvång för att resa till slutmålet. I formuläret fastställs följande tre transportsätt:
a) Bil (eller buss).
b) Tåg.
c) Flyg.
12. Datum för ankomst (till medlemsstaternas territorium)
Avser huvudsakligen den första medlemsstatsflygplatsen eller den första gränsövergången (eftersom det inte nödvän
digtvis alltid är fråga om en flygplats) för en sjöman vid den yttre gräns där han/hon önskar resa in på medlems
staternas territorium.
Datum för transit
Avser det datum när sjömannen mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium och reser till en annan
hamn som också är belägen inom medlemsstaternas territorium.
Datum för avresa
Avser det datum när sjömannen mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium för att mönstra på ett
annat fartyg som befinner sig i en hamn utanför medlemsstaternas territorium eller det datum när sjömannen
mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium för att återvända hem (utanför medlemsstaternas terri
torium).
Efter att ha fastställt de tre transportsätten bör även tillgänglig information lämnas om
a) bil, buss: registreringsnummer,
b) tåg: namn, nummer, etc.,
c) uppgifter om flygning: datum, klockslag, flygnummer.
13. Åtagandeförklaring undertecknad av skeppsmäklaren eller redaren som bekräftar sitt ansvar för utgifterna för vistelsen
och, i förekommande fall, för sjömannens återresa till hemlandet.
SV
L 243/46
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
49
BILAGA X
FÖRTECKNING ÖVER MINIMIKRAV SOM SKA INGÅ I DET RÄTTSLIGA INSTRUMENTET VID SAMARBETE
MED EXTERNA TJÄNSTELEVERANTÖRER
A. I samband med verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören vad avser skydd för uppgifter iaktta
följande:
a) Alltid förhindra att uppgifter obehörigen läses, kopieras, ändras eller utplånas, särskilt under deras överföring till
den diplomatiska beskickningen eller karriärkonsulatet i den eller de medlemsstater som har behörighet att
behandla en ansökan.
b) I enlighet med instruktionerna från den eller de behöriga medlemsstaterna överföra uppgifterna
— elektroniskt, i krypterad form, eller
— fysiskt, på ett säkert sätt.
c) Överföra uppgifterna så snabbt som möjligt:
— För fysiskt överförda uppgifter, minst en gång i veckan.
— För elektroniskt överförda krypterade uppgifter, senast i slutet av den dag de samlades in.
d) Omedelbart utplåna uppgifterna efter deras överföring och säkerställa att de enda uppgifter som får behållas ska
vara sökandens namn och kontaktuppgifter för tidsbeställningen samt, i förekommande fall, passnumret fram till
dess att passet återlämnas till sökanden.
e) Säkerställa att alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som krävs för att skydda personuppgifter mot
att förstöras genom olyckshändelse eller olagligt förfarande, eller förlust genom olyckshändelse samt mot änd
ringar, otillåten spridning av eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet innefattar överföring av
akter och uppgifter till den eller de berörda medlemsstaternas diplomatiska beskickningar eller karriärkonsulat,
samt mot alla andra olagliga former av behandling av personuppgifter.
f) Behandla uppgifterna endast i syfte att behandla sökandenas personuppgifter för den eller de berörda medlems
staternas räkning.
g) Tillämpa standarder för skydd av uppgifter som minst motsvarar de standarder som fastställs i direktiv 95/46/EG.
h) Ge sökanden den information som krävs enligt artikel 37 i VIS-förordningen.
B. I samband med verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören vad avser personalens uppträdande iaktta
följande:
a) Se till att personalen har lämplig utbildning.
b) Se till att den externa tjänsteleverantörens personal i samband med utförandet av sina uppgifter
— tar emot sökandena på ett artigt sätt,
— visar respekt för sökandenas mänskliga värdighet och integritet,
— inte diskriminerar människor på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktions
hinder, ålder eller sexuell läggning, samt
— respekterar de sekretessbestämmelser som också ska gälla efter det att anställda har lämnat sitt arbete eller efter
det att det rättsliga instrumentet tillfälligt har upphört eller sagts upp.
c) Vid varje tillfälle kunna lämna identitetsuppgifter på den personal som arbetar för den externa tjänsteleverantören.
d) Kunna visa att personalen inte har några anteckningar i kriminalregistret och har erforderlig sakkunskap.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/47
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
50
C. I samband med kontroll av verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören iaktta följande:
a) Sörja för att personal som har bemyndigats av den eller de berörda medlemsstaterna när som helst får tillgång till
den externa tjänsteleverantörens lokaler utan föregående anmälan, särskilt i inspektionssyfte.
b) Se till att det finns möjlighet till distanstillträde till den externa tjänsteleverantörens system för tidsbeställning i
inspektionssyfte.
c) Se till att relevanta övervakningsmetoder används (t.ex. testsökande, Webcam).
d) Se till att det finns tillgång till bevis för iakttagande av skydd för uppgifter, bl.a. rapporteringsskyldighet, extern
revision och regelbundna kontroller på plats.
e) Till den eller de berörda medlemsstaterna utan dröjsmål rapportera eventuella säkerhetsproblem eller klagomål från
sökande om missbruk av uppgifter eller obehörig tillgång samt samordna sig med den eller de berörda medlems
staterna i syfte att finna en lösning och snabbt ge svar med förklaring till sökande som klagat.
D. I samband med allmänna krav ska den externa tjänsteleverantören iaktta följande:
a) Handla enligt instruktionerna från den eller de medlemsstater som är behöriga att behandla ansökan.
b) Vidta lämpliga åtgärder mot korruption (t.ex. bestämmelser om ersättning till personal, samarbete vid val av
personal som används för uppgiften, tvåmansregeln, rotationsprincipen).
c) Fullt ut följa bestämmelserna i det rättsliga instrumentet, som ska innehålla en klausul om tillfälligt upphörande
eller uppsägning, särskilt om de fastställda bestämmelserna överträds, samt en översynsklausul för att säkerställa att
bästa praxis återspeglas i det rättsliga instrumentet.
SV
L 243/48
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
51
BILAGA XI
SÄRSKILDA FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR ATT UNDERLÄTTA UTFÄRDANDET AV VISERINGAR
FÖR MEDLEMMAR I DEN OLYMPISKA FAMILJEN SOM DELTAR I OLYMPISKA SPELEN ELLER
PARALYMPISKA SPELEN
KAPITEL I
Syfte och definitioner
Artikel 1
Syfte
Följande särskilda förfaranden och villkor ska förenkla ansökningar om visering och utfärdande av viseringar för med
lemmar av den olympiska familjen under olympiska och paralympiska spel som anordnas av en medlemsstat.
Dessutom ska de relevanta bestämmelserna i gemenskapens regelverk om förfaranden för ansökan om och utfärdande av
viseringar tillämpas.
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning används följande definitioner:
1. ansvariga organisationer: i samband med åtgärder som syftar till att förenkla förfaranden vid ansökan om och utfärdande
av visering för medlemmar i den olympiska familjen vilka deltar i olympiska och/eller paralympiska spel, de officiella
organisationer som i enlighet med OS-stadgan får överlämna förteckningar över medlemmar i den olympiska familjen
till organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för de olympiska och paralympiska spelen för utfärdande
av ackrediteringskort för spelen.
2. medlem i den olympiska familjen: varje person som är medlem i Internationella olympiska kommittén, Internationella
paralympiska kommittén, de internationella OS-förbunden, de nationella olympiska och paralympiska kommittéerna,
organisationskommittéerna för olympiska spelen och nationella organisationer, såsom idrottare, domare, tränare och
andra idrottsfunktionärer, sjukvårdspersonal som är knuten till lag eller enskilda idrottare, ackrediterade journalister,
högre tjänstemän, givare, sponsorer eller andra officiella gäster, vilka accepterar att följa OS-stadgan, vilka handlar
under kontroll av och högsta myndighet från Internationella olympiska kommittén och vilka finns med på förteck
ningarna över ansvariga organisationer samt är ackrediterade av organisationskommittén i den medlemsstat som står
värd för olympiska spelen för att delta i olympiska eller paralympiska spel.
3. olympiskt ackrediteringskort: som är utfärdade av organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska
och paralympiska spel, i enlighet med nationell lagstiftning: två säkra handlingar, en för olympiska spelen och en för
paralympiska spelen, med foto av innehavaren, som fastställer dennes identitet som medlem i den olympiska familjen,
och som ger tillträde till de platser där idrottstävlingarna äger rum samt till övriga arrangemang under spelen.
4. under den tid olympiska och paralympiska spelen pågår: den period under vilken de olympiska spelen pågår och den period
under vilken de paralympiska spelen pågår.
5. organisationskommittén i den medlemsstat som är värdland för olympiska och paralympiska spelen: den kommitté som värd
medlemsstaten inrättat i enlighet med nationell lagstiftning för att anordna olympiska och paralympiska spel och som
beslutar om ackreditering av de medlemmar i den olympiska familjen som deltar i dessa spel.
6. behöriga viseringsmyndigheter: de myndigheter som av den medlemsstat som står som värd för olympiska och paralym
piska spelen har utsetts att granska ansökningar och utfärda viseringar till medlemmar i den olympiska familjen.
KAPITEL II
Utfärdande av visering
Artikel 3
Villkor
Visering får utfärdas enligt denna förordning endast om den berörda personen uppfyller följande villkor:
a) Personen ska vara utsedd av en av de ansvariga organisationerna och ackrediterad av organisationskommittén i den
medlemsstat som står värd för olympiska och paralympiska spel för att delta i de olympiska och/eller paralympiska
spelen.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/49
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
52
b) Personen ska inneha en giltig resehandling, som tillåter passerande av de yttre gränserna i enlighet med artikel 5 i
kodexen om Schengengränserna.
c) Personen får inte finnas registrerad på spärrlista i syfte att hindra inresa.
d) Personen får inte anses utgöra ett hot mot någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller interna
tionella förbindelser.
Artikel 4
Inlämnande av ansökan
1.
När en ansvarig organisation upprättar en förteckning över de personer som har valts ut för att delta i olympiska
och/eller paralympiska spelen, kan den tillsammans med ansökan om utfärdande av olympiskt ackrediteringskort för de
utvalda personerna lämna in en samlad ansökan om visering för de utvalda personer, vilka omfattas av viseringskrav i
enlighet med förordning (EG) nr 539/2001, utom när personerna i fråga har ett uppehållstillstånd utfärdat av en
medlemsstat, eller ett uppehållstillstånd utfärdat av Förenade kungariket eller Irland, i enlighet med direktiv 2004/38/EG
av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom
medlemsstaternas territorier ( 1 ).
2.
En samlad viseringsansökan för de berörda personerna ska översändas samtidigt med ansökningarna om utfärdande
av olympiskt ackrediteringskort, till organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska och para
lympiska spel, i enlighet med det förfarande som har fastställts av denna.
3.
Individuella viseringsansökningar ska lämnas in för varje person som deltar i olympiska och/eller paralympiska spel.
4.
Organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska och paralympiska spel ska så snabbt som
möjligt till de behöriga viseringsmyndigheterna översända en samlad viseringsansökan tillsammans med kopior av ansök
ningarna om utfärdande av olympiskt ackrediteringskort för de berörda personerna, med uppgift om deras fullständiga
namn, nationalitet, kön, födelsedatum och födelseort samt deras resehandlings nummer, typ och det datum då den
upphör att gälla.
Artikel 5
Handläggning av den samlade viseringsansökan och typ av visering som utfärdas
1.
Viseringen ska utfärdas av de behöriga viseringsmyndigheterna efter en kontroll av att alla villkor i artikel 3 är
uppfyllda.
2.
Den utfärdade viseringen ska vara en enhetlig visering för flera inresor som tillåter en vistelse på högst tre månader
under den tid olympiska och paralympiska spel pågår.
3.
Om den berörda medlemmen i den olympiska familjen inte uppfyller villkoren i artikel 3 c eller d får de behöriga
viseringsmyndigheterna utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med artikel 25 i denna förord
ning.
Artikel 6
Viseringens utformning
1.
Viseringen ska bestå av två nummer som skrivs in på det olympiska ackrediteringskortet. Det första numret ska vara
viseringsnumret. Om viseringen är en enhetlig visering ska numret bestå av sju (7) tecken: bokstaven ”C” följd av sex (6)
siffror. En visering med territoriellt begränsad giltighet ska bestå av åtta (8) tecken: bokstäverna ”XX” ( 2 ) följda av sex (6)
siffror. Det andra numret ska vara numret på den berörda personens resehandling. Det andra numret ska vara numret på
den berörda personens resehandling.
2.
De behöriga viseringsmyndigheterna ska översända viseringsnumren till organisationskommittén i den medlemsstat
som står värd för olympiska och paralympiska spel för utfärdande av olympiska ackrediteringskort.
SV
L 243/50
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.
( 2 ) Hänvisning till den organiserande medlemsstatens ISO-kod.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
53
Artikel 7
Gratis visering
De behöriga viseringsmyndigheterna ska inte ta ut några avgifter för prövningen av viseringsansökningar och utfärdande
av viseringar.
KAPITEL III
Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser
Artikel 8
Annullering av visering
Om förteckningen över de personer som föreslås delta i olympiska och/eller paralympiska spel ändras innan spelen börjar,
ska de ansvariga organisationerna utan dröjsmål meddela organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för
olympiska och paralympiska spel så att olympiska ackrediteringskorten för de personer som strukits från förteckningen
kan dras in. Organisationskommittén ska underrätta de behöriga viseringsmyndigheterna och meddela numren på de
aktuella viseringarna.
De behöriga viseringsmyndigheterna ska annullera viseringen för de berörda personerna. De ska omedelbart meddela
gränskontrollmyndigheterna om detta, vilka i sin tur utan dröjsmål ska översända uppgifterna till de behöriga myndig
heterna i övriga medlemsstater.
Artikel 9
Kontroller vid de yttre gränserna
1.
Inresekontrollen av medlemmar i den olympiska familjen med visering utfärdad i enlighet med denna förordning
ska, när dessa personer passerar medlemsstaternas yttre gränser, begränsas till en kontroll av att villkoren i artikel 3 är
uppfyllda.
2.
Under den tid olympiska och paralympiska spelen pågår ska följande gälla:
a) In- och utresestämplar ska anbringas på den första lediga sidan i resehandlingen för de medlemmar i den olympiska
familjen för vilka det är nödvändigt att anbringa sådana stämplar enligt artikel 10.1 i kodexen om Schengengränserna.
Vid den första inresan ska viseringsnumret anges på samma sida.
b) Villkoren för inresa enligt artikel 5.1 c i kodexen om Schengengränserna ska antas ha uppfyllts så snart en medlem i
den olympiska familjen har blivit vederbörligen ackrediterad.
3.
Bestämmelserna i punkt 2 ska gälla de medlemmar i den olympiska familjen som är tredjelandsmedborgare,
antingen de omfattas av viseringskrav enligt förordning (EG) nr 539/2001 eller inte.
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/51
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
54
BILAGA XII
ÅRLIG STATISTIK OM ENHETLIG VISERING, VISERINGAR MED TERRITORIELLT BEGRÄNSAD GILTIGHET
OCH VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING
Följande uppgifter ska lämnas till kommissionen inom den tidsfrist som fastställs i artikel 46 för varje plats där enskilda
medlemsstater utfärdar viseringar:
— Det totala antalet ansökningar om A-visering (inklusive A-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet utfärdade A-viseringar (inklusive A-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet utfärdade A-viseringar för flera inresor,
— Det totala antalet icke utfärdade A-viseringar (inklusive A-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet ansökningar om C-visering (inklusive C-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet utfärdade C-viseringar (inklusive C-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet ansökningar om C-viseringar för flera inresor,
— Det totala antalet icke utfärdade C-viseringar (inklusive C-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet utfärdade viseringar med territoriellt begränsad giltighet.
Allmänna regler för inlämning av uppgifter:
— Uppgifter för hela föregående år ska sammanställas i en enda fil,
— Uppgifterna ska tillhandahållas med hjälp av den gemensamma mallen som tillhandahålls av kommissionen,
— Uppgifter ska finnas tillgängliga för de enskilda platser där den berörda medlemsstaten utfärdar viseringar och
uppdelas efter tredjeländer,
— ”Icke utfärdade” omfattar uppgifter om avslag på viseringsansökningar och ansökningar där prövningen har avbrutits i
enlighet med artikel 8.2.
Om uppgifter varken finns tillgängliga eller är relevanta för en speciell kategori och ett tredjeland ska medlemsstaterna
lämna utrymmet tomt (och inte införa ”0” [noll], ”ej tillämpligt” eller något annat värde).
SV
L 243/52
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
55
BILAGA XIII
JÄMFÖRELSETABELL
Bestämmelse i denna förordning
Ersatt bestämmelse i Schengenkonventionen (CSA), de gemen
samma konsulära anvisningarna (CCI) eller beslut av verkställande
Schengenkommittén (SCH/Com-ex)
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
CCI, del I.1 Tillämpningsområde (CSA artiklarna 9 och 10)
Artikel 2
Definitioner
1–4
CCI: del I. 2 Definitioner och viseringskategorier
CCI: del IV ”Rättslig grund”
CSA: Artiklarna 11.2, 14.1, 15, 16
AVDELNING II
VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING
Artikel 3
Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering
för flygplatstransitering
Gemensam åtgärd 96/197/RIF, CCI, del I, 2.1.1
AVDELNING III
FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR UTFÄRDANDE AV VISERING
KAPITEL I
Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med ansökningar
Artikel 4
Myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansök
ningar
CCI, del II. 4, CSA, artikel 12.1, förordning (EG) nr 415/
2003
Artikel 5
Medlemsstat som är behörig att pröva en ansökan
CCI, del II, 1.1 a och b, CSA, artikel 12.2
Artikel 6
Konsulär territoriell behörighet
CCI, del II, 1.1 och 3
Artikel 7
Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare
som vistas lagligt på en medlemsstats territorium
—
Artikel 8
Avtal om representation
CCI, del II, 1.2
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/53
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
56
KAPITEL II
Ansökan
Artikel 9
Praktiska bestämmelser om inlämnande av ansökningar
CCI, bilaga 13, not (artikel 10.1)
Artikel 10
Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar
—
Artikel 11
Ansökningsformulär
CCI, del III, 1.1.
Artikel 12
Resehandling
CCI, del III, 2 a, CSA, artikel 13.1 och 13.2
Artikel 13
Biometriska kännetecken
CCI, del III, 1.2 a och b
Artikel 14
Styrkande handlingar
CCI, del III, 2 b och del V, 1.4, Com-ex (98) 57
Artikel 15
Medicinsk reseförsäkring
CCI, del V, 1.4
Artikel 16
Viseringsavgift
CCI del VII. 4. och bilaga 12
Artikel 17
Serviceavgift
CCI, del VII, 1.7
KAPITEL III
Prövning av och beslut om viseringsansökningar
Artikel 18
Fastställande av konsulär behörighet
—
Artikel 19
När en ansökan kan tas upp till prövning
—
Artikel 20
Stämpel som visar att ansökan kan tas upp till prövning
CCI, del VIII, 2
Artikel 21
Kontroll av inresevillkoren och riskbedömning
CCI, del III, 4, och del V, 1
Artikel 22
Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala
myndigheter
CCI, del II, 2.3 och del V, 2.3 a–d
Artikel 23
Beslut om ansökan
CCI, del V, 2.1 andra strecksatsen och 2.2, CCI
SV
L 243/54
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
57
KAPITEL IV
Utfärdande av visering
Artikel 24
Utfärdande av enhetlig visering
CCI, del V, 2.1
Artikel 25
Utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet
CCI, del V, 3, bilaga 14, CSA 11.2, 14.1 och 16
Artikel 26
Utfärdande av visering för flygplatstransitering
CCI, del I, 2.1.1 – Gemensam åtgärd 96/197/RIF
Artikel 27
Hur viseringsmärket ska fyllas i
CCI, del VI, 1, 2, 3 och 4
Artikel 28
Upphävande av ett redan ifyllt viseringsmärke
CCI, del VI, 5.2
Artikel 29
Påförande av viseringsmärken
CCI, del VI, 5.3
Artikel 30
Rättigheter som följer av en utfärdad visering
CCI, del I, 2.1, sista meningen
Artikel 31
Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter
—
Artikel 32
Avslag på ansökan om visering
—
KAPITEL V
Ändring av en utfärdad visering
Artikel 33
Förlängning
Com-ex (93) 21
Artikel 34
Upphävande och återkallande
Com-ex (93) 24 och bilaga 14 i CCI
KAPITEL VI
Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna
Artikel 35
Viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna
Förordning (EG) nr 415/2003
Artikel 36
Viseringar som utfärdas vid gränsen till sjömän i transit
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/55
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
58
AVDELNING IV
FÖRVALTNING OCH ORGANISATION
Artikel 37
Organisation av viseringsavdelningarna
CCI, VII, 1, 2 och 3
Artikel 38
Resurser till handläggning av viseringsansökningar och
övervakning av konsulat
—
CCI, del VII, 1A
Artikel 39
Personalens uppförande
CCI, del III, 5
Artikel 40
Former för samarbete
CCI, del VII, 1AA
Artikel 41
Samarbete mellan medlemsstaterna
Artikel 42
Honorärkonsuler
CCI, del VII, AB
Artikel 43
Samarbete med externa tjänsteleverantörer
CCI, del VII, 1B
Artikel 44
Kryptering och säker överföring av uppgifter
CCI, del II, 1.2, del VII, 1.6, sjätte, sjunde, åttonde och
nionde styckena
Artikel 45
Samarbetet mellan medlemsstaterna och kommersiella mel
lanhänder
CCI, VIII, 5.2
Artikel 46
Sammanställning av statistik
SCH Com-ex (94) 25 och (98) 12
Artikel 47
Information till allmänheten
—
AVDELNING V
LOKALT SCHENGENSAMARBETE
Artikel 48
Lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaterna
CCI, VII, 1, 3 och 4
SV
L 243/56
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
59
AVDELNING VI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 49
Arrangemang i samband med de olympiska och paralym
piska spelen
—
Artikel 50
Ändring av bilagorna
—
Artikel 51
Anvisningar om den praktiska tillämpningen av viserings
kodexen
—
Artikel 52
Kommittéförfarande
—
Artikel 53
Underrättelse
—
Artikel 54
Ändring av förordning (EG) nr 767/2008
—
Artikel 55
Ändringar av förordning (EG) nr 562/2006
—
Artikel 56
Upphävande
—
Artikel 57
Övervakning och utvärdering
—
Artikel 58
Ikraftträdande
—
SV
15.9.2009
Europeiska unionens officiella tidning
L 243/57
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
60
BILAGOR
Bilaga I
Harmoniserat ansökningsformulär
CCI, Bilaga 16
Bilaga II
Icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar
Delar av CCI, V, 1.4
Bilaga III
Enhetligt format och användning av stämpel som visar att en
ansökan om visering kan tas upp till prövning
CCI, VIII, 2
Bilaga IV
Gemensam förteckning över tredjeländer, förtecknade i bilaga
I till förordning (EG) nr 539/2001, vars medborgare måste
inneha visering för flygplatstransitering när de passerar genom
det internationella transitområdet på flygplatser inom med
lemsstaternas territorium
CCI, Bilaga 3, del I
Bilaga V
Förteckning över uppehållstillstånd som ger innehavaren rätt
att transitera genom medlemsstaters flygplatser utan att det
krävs innehav av visering för flygplatstransitering
CCI, Bilaga 3, del III
Bilaga VI
Standardformulär för underrättelse om och motivering av av
slag, upphävande eller återkallande av visering
—
Bilaga VII
Ifyllande av viseringsmärket
CCI, del VI, 1–4, Bilaga 10
Bilaga VIII
Påförande av viseringsmärke
CCI, del VI, 5.3
Bilaga IX
Bestämmelser om utfärdande av viseringar vid gränsen för
sjömän i transit vilka omfattas av viseringstvång
Förordning (EG) nr 415/2003, Bilagorna I och II
Bilaga X
Förteckning över minimikrav som ska ingå i det rättsliga
instrumentet vid samarbete med externa tjänsteleverantörer
CCI, Bilaga 19
Bilaga XI
Särskilda förfaranden och villkor för att underlätta utfärdandet
av viseringar för medlemmar i den olympiska familjen som
deltar i olympiska spelen eller paralympiska spelen
—
Bilaga XII
Årlig statistik om enhetlig visering, viseringar med territoriellt
begränsad giltighet och visering för flygplatstransitering
—
SV
L 243/58
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
61
I
(Acts adopted under the EC Treaty/Euratom Treaty whose publication is obligatory)
REGULATIONS
REGULATION (EC) No 810/2009 OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL
of 13 July 2009
establishing a Community Code on Visas
(Visa Code)
THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE COUNCIL OF THE
EUROPEAN UNION,
Having regard to the Treaty establishing the European
Community, and in particular Article 62(2)(a) and (b)(ii) thereof,
Having regard to the proposal from the Commission,
Acting in accordance with the procedure laid down in
Article 251 of the Treaty ( 1 ),
Whereas:
(1)
In accordance with Article 61 of the Treaty, the creation
of an area in which persons may move freely should be
accompanied by measures with respect to external border
controls, asylum and immigration.
(2)
Pursuant to Article 62(2) of the Treaty, measures on the
crossing of the external borders of the Member States
shall establish rules on visas for intended stays of no
more than three months, including the procedures and
conditions for issuing visas by Member States.
(3)
As regards visa policy, the establishment of a ‘common
corpus’ of legislation, particularly via the consolidation
and development of the acquis (the relevant provisions
of the Convention implementing the Schengen
Agreement of 14 June 1985 ( 2 ) and the Common
Consular Instructions ( 3 ), is one of the fundamental
components of ‘further development of the common
visa policy as part of a multi-layer system aimed at
facilitating legitimate travel and tackling illegal immi
gration through further harmonisation of national legis
lation and handling practices at local consular missions’,
as defined in the Hague Programme: strengthening
freedom, security and justice in the European Union ( 4 ).
(4)
Member States should be present or represented for visa
purposes in all third countries whose nationals are
subject to visa requirements. Member States lacking
their own consulate in a given third country or in a
certain part of a given third country should endeavour
to conclude representation arrangements in order to
avoid a disproportionate effort on the part of visa
applicants to have access to consulates.
(5)
It is necessary to set out rules on the transit through
international areas of airports in order to combat illegal
immigration. Thus nationals from a common list of third
countries should be required to hold airport transit visas.
Nevertheless, in urgent cases of mass influx of illegal
immigrants, Member States should be allowed to
impose such a requirement on nationals of third
countries other than those listed in the common list.
Member States’ individual decisions should be reviewed
on an annual basis.
(6)
The reception arrangements for applicants should be
made with due respect for human dignity. Processing
of visa applications should be conducted in a profes
sional and respectful manner and be proportionate to
the objectives pursued.
(7)
Member States should ensure that the quality of the
service offered to the public is of a high standard and
follows good administrative practices. They should
allocate appropriate numbers of trained staff as well as
sufficient resources in order to facilitate as much as
possible the visa application process. Member States
should ensure that a ‘one-stop’ principle is applied to
all applicants.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/1
( 1 ) Opinion of the European Parliament of 2 April 2009 (not yet
published in the Official Journal) and Council Decision of 25 June
2009.
( 2 ) OJ L 239, 22.9.2000, p. 19.
( 3 ) OJ C 326, 22.12.2005, p. 1.
( 4 ) OJ C 53, 3.3.2005, p. 1.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
62
(8)
Provided that certain conditions are fulfilled, multiple-
entry visas should be issued in order to lessen the admin
istrative burden of Member States’ consulates and to
facilitate smooth travel for frequent or regular travellers.
Applicants known to the consulate for their integrity and
reliability should as far as possible benefit from a
simplified procedure.
(9)
Because of the registration of biometric identifiers in the
Visa Information System (VIS) as established by Regu
lation (EC) No 767/2008 of the European Parliament
and of the Council of 9 July 2008 concerning Visa
Information System (VIS) and the exchange of data
between Member States on short-stay visas (VIS Regu
lation) ( 1 ), the appearance of the applicant in person —
at least for the first application — should be one of the
basic requirements for the application for a visa.
(10) In order to facilitate the visa application procedure of any
subsequent application, it should be possible to copy
fingerprints from the first entry into the VIS within a
period of 59 months. Once this period of time has
elapsed, the fingerprints should be collected again.
(11) Any document, data or biometric identifier received by a
Member State in the course of the visa application
process shall be considered a consular document under
the Vienna Convention on Consular Relations of
24 April 1963 and shall be treated in an appropriate
manner.
(12) Directive 95/46/EC of the European Parliament and of
the Council of 24 October 1995 on the protection of
individuals with regard to the processing of personal data
and on the free movement of such data ( 2 ) applies to the
Member States with regard to the processing of personal
data pursuant to this Regulation.
(13) In order to facilitate the procedure, several forms of
cooperation should be envisaged, such as limited repre
sentation, co-location, common application centres,
recourse to honorary consuls and cooperation with
external service providers, taking into account in
particular data protection requirements set out in
Directive 95/46/EC. Member States should, in accordance
with the conditions laid down in this Regulation,
determine the type of organisational structure which
they will use in each third country.
(14) It is necessary to make provision for situations in which
a Member State decides to cooperate with an external
service provider for the collection of applications. Such
a decision may be taken if, in particular circumstances or
for reasons relating to the local situation, cooperation
with other Member States in the form of representation,
limited representation, co-location or a Common Appli
cation Centre proves not to be appropriate for the
Member State concerned. Such arrangements should be
established in compliance with the general principles for
issuing visas and with the data protection requirements
set out in Directive 95/46/EC. In addition, the need to
avoid visa shopping should be taken into consideration
when establishing and implementing such arrangements.
(15) Where a Member State has decided to cooperate with an
external service provider, it should maintain the possi
bility for all applicants to lodge applications directly at its
diplomatic missions or consular posts.
(16) A Member State should cooperate with an external
service provider on the basis of a legal instrument
which should contain provisions on its exact responsi
bilities, on direct and total access to its premises,
information for applicants, confidentiality and on the
circumstances, conditions and procedures for suspending
or terminating the cooperation.
(17) This Regulation, by allowing Member States to cooperate
with external service providers for the collection of appli
cations while establishing the ‘one-stop’ principle for the
lodging of applications, creates a derogation from the
general rule that an applicant must appear in person at
a diplomatic mission or consular post. This is without
prejudice to the possibility of calling the applicant for a
personal interview.
(18) Local Schengen cooperation is crucial for the harmonised
application of the common visa policy and for proper
assessment of migratory and/or security risks. Given the
differences in local circumstances, the operational appli
cation of particular legislative provisions should be
assessed among Member States’ diplomatic missions
and consular posts in individual locations in order to
ensure a harmonised application of the legislative
provisions to prevent visa shopping and different
treatment of visa applicants.
(19) Statistical data are an important means of monitoring
migratory movements and can serve as an efficient
management tool. Therefore, such data should be
compiled regularly in a common format.
EN
L 243/2
Official Journal of the European Union
15.9.2009
( 1 ) OJ L 218, 13.8.2008, p. 60.
( 2 ) OJ L 281, 23.11.1995, p. 31.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
63
(20) The measures necessary for the implementation of this
Regulation should be adopted in accordance with
Council Decision 1999/468/EC of 28 June 1999 laying
down the procedures for the exercise of implementing
powers conferred on the Commission ( 1 ).
(21) In particular, the Commission should be empowered to
adopt amendments to the Annexes to this Regulation.
Since those measures are of general scope and are
designed to amend non-essential elements of this Regu
lation, inter alia, by supplementing it with new non-
essential elements, they must be adopted in accordance
with the regulatory procedure with scrutiny provided for
in Article 5a of Decision 1999/468/EC.
(22) In order to ensure the harmonised application of this
Regulation at operational level, instructions should be
drawn up on the practice and procedures to be
followed by Member States when processing visa appli
cations.
(23) A common Schengen visa Internet site is to be estab
lished to improve the visibility and a uniform image of
the common visa policy. Such a site will serve as a
means to provide the general public with all relevant
information in relation to the application for a visa.
(24) Appropriate measures should be adopted for the moni
toring and evaluation of this Regulation.
(25) The VIS Regulation and Regulation (EC) No 562/2006 of
the European Parliament and of the Council of 15 March
2006 establishing a Community Code on the rules
governing the movement of persons across borders
(Schengen Borders Code) ( 2 ) should be amended in
order to take account of the provisions of this Regu
lation.
(26) Bilateral agreements concluded between the Community
and third countries aiming at facilitating the processing
of applications for visas may derogate from the
provisions of this Regulation.
(27) When a Member State hosts the Olympic Games and the
Paralympic Games, a particular scheme facilitating the
issuing of visas to members of the Olympic family
should apply.
(28) Since the objective of this Regulation, namely the estab
lishment of the procedures and conditions for issuing
visas for transit through or intended stays in the
territory of the Member States not exceeding three
months in any six-month period, cannot be sufficiently
achieved by the Member States and can therefore be
better achieved at Community level, the Community may
adopt measures, in accordance with the principle of
subsidiarity as set out in Article 5 of the Treaty. In
accordance with the principle of proportionality, as set
out in that Article, this Regulation does not go beyond
what is necessary in order to achieve that objective.
(29) This Regulation respects fundamental rights and observes
the principles recognised in particular by the Council of
Europe’s Convention for the Protection of Human Rights
and Fundamental Freedoms and by the Charter of Funda
mental Rights of the European Union.
(30) The conditions governing entry into the territory of the
Member States or the issue of visas do not affect the
rules currently governing recognition of the validity of
travel documents.
(31) In accordance with Articles 1 and 2 of the Protocol on
the Position of Denmark annexed to the Treaty on
European Union and to the Treaty establishing the
European Community, Denmark does not take part in
the adoption of this Regulation and is not bound by it,
or subject to its application. Given that this Regulation
builds on the Schengen acquis under the provisions of
Title IV of Part Three of the Treaty establishing the
European Community, Denmark shall, in accordance
with Article 5 of that Protocol, decide within a period
of six months after the date of adoption of this Regu
lation whether it will implement it in its national law.
(32) As regards Iceland and Norway, this Regulation
constitutes a development of provisions of the
Schengen acquis within the meaning of the Agreement
concluded between the Council of the European Union
and the Republic of Iceland and the Kingdom of Norway
concerning the association of those two States with the
implementation, application and development of the
Schengen acquis ( 3 ) which fall within the area referred
to in Article 1, point B of Council Decision
1999/437/EC ( 4 ) on certain arrangements for the appli
cation of that Agreement.
(33) An arrangement should be made to allow representatives
of Iceland and Norway to be associated with the work of
committees assisting the Commission in the exercise of
its implementing powers under this Regulation. Such an
arrangement has been contemplated in the Exchange of
Letters between the Council of the European Union and
Iceland and Norway concerning committees which assist
the European Commission in the exercise of its executive
powers ( 5 ), annexed to the abovementioned Agreement.
The Commission has submitted to the Council a draft
recommendation with a view to negotiating this
arrangement.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/3
( 1 ) OJ L 184, 17.7.1999, p. 23.
( 2 ) OJ L 105, 13.4.2006, p. 1.
( 3 ) OJ L 176, 10.7.1999, p. 36.
( 4 ) OJ L 176, 10.7.1999, p. 31.
( 5 ) OJ L 176, 10.7.1999, p. 53.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
64
(34) As regards Switzerland, this Regulation constitutes a
development of the provisions of the Schengen acquis
within the meaning of the Agreement between the
European Union, the European Community and the
Swiss Confederation on the Swiss Confederation’s
association with the implementation, application and
development of the Schengen acquis ( 1 ), which fall
within the area referred to in Article 1, point B, of
Decision 1999/437/EC read in conjunction with
Article 3 of Council Decision 2008/146/EC ( 2 ) on the
conclusion of that Agreement.
(35) As regards Liechtenstein, this Regulation constitutes a
development of provisions of the Schengen acquis
within the meaning of the Protocol signed between the
European Union, the European Community, the Swiss
Confederation and the Principality of Liechtenstein on
the accession of the Principality of Liechtenstein to the
Agreement concluded between the European Union, the
European Community and the Swiss Confederation on
the Swiss Confederation’s association with the implemen
tation, application and development of the Schengen
acquis, which fall within the area referred to in
Article 1, point B, of Decision 1999/437/EC read in
conjunction with Article 3 of Council Decision
2008/261/EC ( 3 ) on the signing of that Protocol.
(36) This Regulation constitutes a development of the
provisions of the Schengen acquis in which the United
Kingdom does not take part, in accordance with Council
Decision 2000/365/EC of 29 May 2000 concerning the
request of the United Kingdom of Great Britain and
Northern Ireland to take part in some of the provisions
of the Schengen acquis ( 4 ). The United Kingdom is
therefore not taking part in its adoption and is not
bound by it or subject to its application.
(37) This Regulation constitutes a development of the
provisions of the Schengen acquis in which Ireland does
not take part, in accordance with Council Decision
2002/192/EC of 28 February 2002 concerning Ireland’s
request to take part in some of the provisions of the
Schengen acquis ( 5 ). Ireland is therefore not taking part
in the adoption of the Regulation and is not bound by it
or subject to its application.
(38) This Regulation, with the exception of Article 3,
constitutes provisions building on the Schengen acquis
or otherwise relating to it within the meaning of
Article 3(2) of the 2003 Act of Accession and within
the meaning of Article 4(2) of the 2005 Act of
Accession,
HAVE ADOPTED THIS REGULATION:
TITLE I
GENERAL PROVISIONS
Article 1
Objective and scope
1.
This Regulation establishes the procedures and conditions
for issuing visas for transit through or intended stays in the
territory of the Member States not exceeding three months in
any six-month period.
2.
The provisions of this Regulation shall apply to any third-
country national who must be in possession of a visa when
crossing the external borders of the Member States pursuant to
Council Regulation (EC) No 539/2001 of 15 March 2001
listing the third countries whose nationals must be in
possession of visas when crossing the external borders and
those whose nationals are exempt from that requirement ( 6 ),
without prejudice to:
(a) the rights of free movement enjoyed by third-country
nationals who are family members of citizens of the Union;
(b) the equivalent rights enjoyed by third-country nationals and
their family members, who, under agreements between the
Community and its Member States, on the one hand, and
these third countries, on the other, enjoy rights of free
movement equivalent to those of Union citizens and
members of their families.
3.
This Regulation also lists the third countries whose
nationals are required to hold an airport transit visa by way
of exception from the principle of free transit laid down in
Annex 9 to the Chicago Convention on International Civil
Aviation, and establishes the procedures and conditions for
issuing visas for the purpose of transit through the international
transit areas of Member States’ airports.
Article 2
Definitions
For the purpose of this Regulation the following definitions
shall apply:
1. ‘third-country national’ means any person who is not a
citizen of the Union within the meaning of Article 17(1)
of the Treaty;
2. ‘visa’ means an authorisation issued by a Member State
with a view to:
(a) transit through or an intended stay in the territory of
the Member States of a duration of no more than three
months in any six-month period from the date of first
entry in the territory of the Member States;
EN
L 243/4
Official Journal of the European Union
15.9.2009
( 1 ) OJ L 53, 27.2.2008, p. 52.
( 2 ) OJ L 53, 27.2.2008, p. 1.
( 3 ) OJ L 83, 26.3.2008, p. 3.
( 4 ) OJ L 131, 1.6.2000, p. 43.
( 5 ) OJ L 64, 7.3.2002, p. 20.
( 6 ) OJ L 81, 21.3.2001, p. 1.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
65
(b) transit through the international transit areas of airports
of the Member States;
3. ‘uniform visa’ means a visa valid for the entire territory of
the Member States;
4. ‘visa with limited territorial validity’ means a visa valid for
the territory of one or more Member States but not all
Member States;
5. ‘airport transit visa’ means a visa valid for transit through
the international transit areas of one or more airports of
the Member States;
6. ‘visa sticker’ means the uniform format for visas as defined
by Council Regulation (EC) No 1683/95 of 29 May 1995
laying down a uniform format for visas ( 1 );
7. ‘recognised travel document’ means a travel document
recognised by one or more Member States for the
purpose of affixing visas;
8. ‘separate sheet for affixing a visa’ means the uniform format
for forms for affixing the visa issued by Member States to
persons holding travel documents not recognised by the
Member State drawing up the form as defined by Council
Regulation (EC) No 333/2002 of 18 February 2002 on a
uniform format for forms for affixing the visa issued by
Member States to persons holding travel documents not
recognised by the Member State drawing up the form ( 2 );
9. ‘consulate’ means a Member State’s diplomatic mission or a
Member State’s consular post authorised to issue visas and
headed by a career consular officer as defined by the
Vienna Convention on Consular Relations of 24 April
1963;
10. ‘application’ means an application for a visa;
11. ‘commercial intermediary’ means a private administrative
agency, transport company or travel agency (tour
operator or retailer).
TITLE II
AIRPORT TRANSIT VISA
Article 3
Third-country nationals required to hold an airport transit
visa
1.
Nationals of the third countries listed in Annex IV shall be
required to hold an airport transit visa when passing through
the international transit areas of airports situated on the
territory of the Member States.
2.
In urgent cases of mass influx of illegal immigrants, indi
vidual Member States may require nationals of third countries
other than those referred to in paragraph 1 to hold an airport
transit visa when passing through the international transit areas
of airports situated on their territory. Member States shall notify
the Commission of such decisions before their entry into force
and of withdrawals of such an airport transit visa requirement.
3.
Within the framework of the Committee referred to in
Article 52(1), those notifications shall be reviewed on an
annual basis for the purpose of transferring the third country
concerned to the list set out in Annex IV.
4.
If the third country is not transferred to the list set out in
Annex IV, the Member State concerned may maintain, provided
that the conditions in paragraph 2 are met, or withdraw the
airport transit visa requirement.
5.
The following categories of persons shall be exempt from
the requirement to hold an airport transit visa provided for in
paragraphs 1 and 2:
(a) holders of a valid uniform visa, national long-stay visa or
residence permit issued by a Member State;
(b) third-country nationals holding the valid residence permits
listed in Annex V issued by Andorra, Canada, Japan, San
Marino or the United States of America guaranteeing the
holder’s unconditional readmission;
(c) third-country nationals holding a valid visa for a Member
State or for a State party to the Agreement on the European
Economic Area of 2 May 1992, Canada, Japan or the United
States of America, or when they return from those countries
after having used the visa;
(d) family members of citizens of the Union as referred to in
Article 1(2)(a);
(e) holders of diplomatic passports;
(f) flight crew members who are nationals of a contracting
Party to the Chicago Convention on International Civil
Aviation.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/5
( 1 ) OJ L 164, 14.7.1995, p. 1.
( 2 ) OJ L 53, 23.2.2002, p. 4.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
66
TITLE III
PROCEDURES AND CONDITIONS FOR ISSUING VISAS
CHAPTER I
Authorities taking part in the procedures relating to
applications
Article 4
Authorities competent for taking part in the procedures
relating to applications
1.
Applications shall be examined and decided on by
consulates.
2.
By way of derogation from paragraph 1, applications may
be examined and decided on at the external borders of the
Member States by the authorities responsible for checks on
persons, in accordance with Articles 35 and 36.
3.
In the non-European overseas territories of Member States,
applications may be examined and decided on by the authorities
designated by the Member State concerned.
4.
A Member State may require the involvement of
authorities other than the ones designated in paragraphs 1
and 2 in the examination of and decision on applications.
5.
A Member State may require to be consulted or informed
by another Member State in accordance with Articles 22 and
31.
Article 5
Member State competent for examining and deciding on an
application
1.
The Member State competent for examining and deciding
on an application for a uniform visa shall be:
(a) the Member State whose territory constitutes the sole desti
nation of the visit(s);
(b) if the visit includes more than one destination, the Member
State whose territory constitutes the main destination of the
visit(s) in terms of the length or purpose of stay; or
(c) if no main destination can be determined, the Member State
whose external border the applicant intends to cross in
order to enter the territory of the Member States.
2.
The Member State competent for examining and deciding
on an application for a uniform visa for the purpose of transit
shall be:
(a) in the case of transit through only one Member State, the
Member State concerned; or
(b) in the case of transit through several Member States, the
Member State whose external border the applicant intends
to cross to start the transit.
3.
The Member State competent for examining and deciding
on an application for an airport transit visa shall be:
(a) in the case of a single airport transit, the Member State on
whose territory the transit airport is situated; or
(b) in the case of double or multiple airport transit, the Member
State on whose territory the first transit airport is situated.
4.
Member States shall cooperate to prevent a situation in
which an application cannot be examined and decided on
because the Member State that is competent in accordance
with paragraphs 1 to 3 is neither present nor represented in
the third country where the applicant lodges the application in
accordance with Article 6.
Article 6
Consular territorial competence
1.
An application shall be examined and decided on by the
consulate of the competent Member State in whose jurisdiction
the applicant legally resides.
2.
A consulate of the competent Member State shall examine
and decide on an application lodged by a third-country national
legally present but not residing in its jurisdiction, if the
applicant has provided justification for lodging the application
at that consulate.
Article 7
Competence to issue visas to third-country nationals
legally present within the territory of a Member State
Third-country nationals who are legally present in the territory
of a Member State and who are required to hold a visa to enter
the territory of one or more other Member States shall apply for
a visa at the consulate of the Member State that is competent in
accordance with Article 5(1) or (2).
Article 8
Representation arrangements
1.
A Member State may agree to represent another Member
State that is competent in accordance with Article 5 for the
purpose of examining applications and issuing visas on behalf
of that Member State. A Member State may also represent
another Member State in a limited manner solely for the
collection of applications and the enrolment of biometric
identifiers.
2.
The consulate of the representing Member State shall,
when contemplating refusing a visa, submit the application to
the relevant authorities of the represented Member State in
order for them to take the final decision on the application
within the time limits set out in Article 23(1), (2) or (3).
EN
L 243/6
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
67
3.
The collection and transmission of files and data to the
represented Member State shall be carried out in compliance
with the relevant data protection and security rules.
4.
A bilateral arrangement shall be established between the
representing Member State and the represented Member State
containing the following elements:
(a) it shall specify the duration of such representation, if only
temporary, and procedures for its termination;
(b) it may, in particular when the represented Member State has
a consulate in the third country concerned, provide for the
provision of premises, staff and payments by the repre
sented Member State;
(c) it may stipulate that applications from certain categories of
third-country nationals are to be transmitted by the repre
senting Member State to the central authorities of the repre
sented Member State for prior consultation as provided for
in Article 22;
(d) by way of derogation from paragraph 2, it may authorise
the consulate of the representing Member State to refuse to
issue a visa after examination of the application.
5.
Member States lacking their own consulate in a third
country shall endeavour to conclude representation
arrangements with Member States that have consulates in that
country.
6.
With a view to ensuring that a poor transport infra
structure or long distances in a specific region or geographical
area does not require a disproportionate effort on the part of
applicants to have access to a consulate, Member States lacking
their own consulate in that region or area shall endeavour to
conclude representation arrangements with Member States that
have consulates in that region or area.
7.
The represented Member State shall notify the represen
tation arrangements or the termination of such arrangements to
the Commission before they enter into force or are terminated.
8.
Simultaneously, the consulate of the representing Member
State shall inform both the consulates of other Member States
and the delegation of the Commission in the jurisdiction
concerned about representation arrangements or the termi
nation of such arrangements before they enter into force or
are terminated.
9.
If the consulate of the representing Member State decides
to cooperate with an external service provider in accordance
with Article 43, or with accredited commercial intermediaries
as provided for in Article 45, such cooperation shall include
applications covered by representation arrangements. The
central authorities of the represented Member State shall be
informed in advance of the terms of such cooperation.
CHAPTER II
Application
Article 9
Practical modalities for lodging an application
1.
Applications shall be lodged no more than three months
before the start of the intended visit. Holders of a multiple-entry
visa may lodge the application before the expiry of the visa
valid for a period of at least six months.
2.
Applicants may be required to obtain an appointment for
the lodging of an application. The appointment shall, as a rule,
take place within a period of two weeks from the date when the
appointment was requested.
3.
In justified cases of urgency, the consulate may allow
applicants to lodge their applications either without
appointment, or an appointment shall be given immediately.
4.
Applications may be lodged at the consulate by the
applicant or by accredited commercial intermediaries, as
provided for in Article 45(1), without prejudice to Article 13,
or in accordance with Article 42 or 43.
Article 10
General rules for lodging an application
1.
Without prejudice to the provisions of Articles 13, 42, 43
and 45, applicants shall appear in person when lodging an
application.
2.
Consulates may waive the requirement referred to in
paragraph 1 when the applicant is known to them for his
integrity and reliability.
3.
When lodging the application, the applicant shall:
(a) present an application form in accordance with Article 11;
(b) present a travel document in accordance with Article 12;
(c) present a photograph in accordance with the standards set
out in Regulation (EC) No 1683/95 or, where the VIS is
operational pursuant to Article 48 of the VIS Regulation, in
accordance with the standards set out in Article 13 of this
Regulation;
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/7
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
68
(d) allow the collection of his fingerprints in accordance with
Article 13, where applicable;
(e) pay the visa fee in accordance with Article 16;
(f) provide supporting documents in accordance with
Article 14 and Annex II;
(g) where applicable, produce proof of possession of adequate
and valid travel medical insurance in accordance with
Article 15.
Article 11
Application form
1.
Each applicant shall submit a completed and signed appli
cation form, as set out in Annex I. Persons included in the
applicant’s travel document shall submit a separate application
form. Minors shall submit an application form signed by a
person exercising permanent or temporary parental authority
or legal guardianship.
2.
Consulates shall make the application form widely
available and easily accessible to applicants free of charge.
3.
The form shall be available in the following languages:
(a) the official language(s) of the Member State for which a visa
is requested;
(b) the official language(s) of the host country;
(c) the official language(s) of the host country and the official
language(s) of the Member State for which a visa is
requested; or
(d) in case of representation, the official language(s) of the
representing Member State.
In addition to the language(s) referred to in point (a), the form
may be made available in another official language of the insti
tutions of the European Union.
4.
If the application form is not available in the official
language(s) of the host country, a translation of it into
that/those language(s) shall be made available separately to
applicants.
5.
A translation of the application form into the official
language(s) of the host country shall be produced under local
Schengen cooperation provided for in Article 48.
6.
The consulate shall inform applicants of the language(s)
which may be used when filling in the application form.
Article 12
Travel document
The applicant shall present a valid travel document satisfying
the following criteria:
(a) its validity shall extend at least three months after the
intended date of departure from the territory of the
Member States or, in the case of several visits, after the
last intended date of departure from the territory of the
Member States. However, in a justified case of emergency,
this obligation may be waived;
(b) it shall contain at least two blank pages;
(c) it shall have been issued within the previous 10 years.
Article 13
Biometric identifiers
1.
Member States shall collect biometric identifiers of the
applicant comprising a photograph of him and his 10
fingerprints in accordance with the safeguards laid down in
the Council of Europe’s Convention for the Protection of
Human Rights and Fundamental Freedoms, in the Charter of
Fundamental Rights of the European Union and in the United
Nations Convention on the Rights of the Child.
2.
At the time of submission of the first application, the
applicant shall be required to appear in person. At that time,
the following biometric identifiers of the applicant shall be
collected:
— a photograph, scanned or taken at the time of application,
and
— his 10 fingerprints taken flat and collected digitally.
3.
Where fingerprints collected from the applicant as part of
an earlier application were entered in the VIS for the first time
less than 59 months before the date of the new application,
they shall be copied to the subsequent application.
However, where there is reasonable doubt regarding the identity
of the applicant, the consulate shall collect fingerprints within
the period specified in the first subparagraph.
Furthermore, if at the time when the application is lodged, it
cannot be immediately confirmed that the fingerprints were
collected within the period specified in the first subparagraph,
the applicant may request that they be collected.
4.
In accordance with Article 9(5) of the VIS Regulation, the
photograph attached to each application shall be entered in the
VIS. The applicant shall not be required to appear in person for
this purpose.
EN
L 243/8
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
69
The technical requirements for the photograph shall be in
accordance with the international standards as set out in the
International Civil Aviation Organization (ICAO) document
9303 Part 1, 6th edition.
5.
Fingerprints shall be taken in accordance with ICAO
standards and Commission Decision 2006/648/EC of
22 September 2006 laying down the technical specifications
on the standards for biometric features related to the devel
opment of the Visa Information System ( 1 ).
6.
The biometric identifiers shall be collected by qualified
and duly authorised staff of the authorities competent in
accordance with Article 4(1), (2) and (3). Under the supervision
of the consulates, the biometric identifiers may also be collected
by qualified and duly authorised staff of an honorary consul as
referred to in Article 42 or of an external service provider as
referred to in Article 43. The Member State(s) concerned shall,
where there is any doubt, provide for the possibility of verifying
at the consulate fingerprints which have been taken by the
external service provider.
7.
The following applicants shall be exempt from the
requirement to give fingerprints:
(a) children under the age of 12;
(b) persons for whom fingerprinting is physically impossible. If
the fingerprinting of fewer than 10 fingers is possible, the
maximum number of fingerprints shall be taken. However,
should the impossibility be temporary, the applicant shall be
required to give the fingerprints at the following application.
The authorities competent in accordance with Article 4(1),
(2) and (3) shall be entitled to ask for further clarification of
the grounds for the temporary impossibility. Member States
shall ensure that appropriate procedures guaranteeing the
dignity of the applicant are in place in the event of there
being difficulties in enrolling;
(c) heads of State or government and members of a national
government with accompanying spouses, and the members
of their official delegation when they are invited by Member
States’ governments or by international organisations for an
official purpose;
(d) sovereigns and other senior members of a royal family,
when they are invited by Member States’ governments or
by international organisations for an official purpose.
8.
In the cases referred to in paragraph 7, the entry ‘not
applicable’ shall be introduced in the VIS in accordance with
Article 8(5) of the VIS Regulation.
Article 14
Supporting documents
1.
When applying for a uniform visa, the applicant shall
present:
(a) documents indicating the purpose of the journey;
(b) documents in relation to accommodation, or proof of
sufficient means to cover his accommodation;
(c) documents indicating that the applicant possesses sufficient
means of subsistence both for the duration of the intended
stay and for the return to his country of origin or residence,
or for the transit to a third country into which he is certain
to be admitted, or that he is in a position to acquire such
means lawfully, in accordance with Article 5(1)(c) and (3) of
the Schengen Borders Code;
(d) information enabling an assessment of the applicant’s
intention to leave the territory of the Member States
before the expiry of the visa applied for.
2.
When applying for an airport transit visa, the applicant
shall present:
(a) documents in relation to the onward journey to the final
destination after the intended airport transit;
(b) information enabling an assessment of the applicant’s
intention not to enter the territory of the Member States.
3.
A non-exhaustive list of supporting documents which the
consulate may request from the applicant in order to verify the
fulfilment of the conditions listed in paragraphs 1 and 2 is set
out in Annex II.
4.
Member States may require applicants to present a proof
of sponsorship and/or private accommodation by completing a
form drawn up by each Member State. That form shall indicate
in particular:
(a) whether its purpose is proof of sponsorship and/or of
accommodation;
(b) whether the host is an individual, a company or an organi
sation;
(c) the host’s identity and contact details;
(d) the invited applicant(s);
(e) the address of the accommodation;
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/9
( 1 ) OJ L 267, 27.9.2006, p. 41.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
70
(f) the length and purpose of the stay;
(g) possible family ties with the host.
In addition to the Member State’s official language(s), the form
shall be drawn up in at least one other official language of the
institutions of the European Union. The form shall provide the
person signing it with the information required pursuant to
Article 37(1) of the VIS Regulation. A specimen of the form
shall be notified to the Commission.
5.
Within local Schengen cooperation the need to complete
and harmonise the lists of supporting documents shall be
assessed in each jurisdiction in order to take account of local
circumstances.
6.
Consulates may waive one or more of the requirements of
paragraph 1 in the case of an applicant known to them for his
integrity and reliability, in particular the lawful use of previous
visas, if there is no doubt that he will fulfil the requirements of
Article 5(1) of the Schengen Borders Code at the time of the
crossing of the external borders of the Member States.
Article 15
Travel medical insurance
1.
Applicants for a uniform visa for one or two entries shall
prove that they are in possession of adequate and valid travel
medical insurance to cover any expenses which might arise in
connection with repatriation for medical reasons, urgent
medical attention and/or emergency hospital treatment or
death, during their stay(s) on the territory of the Member States.
2.
Applicants for a uniform visa for more than two entries
(multiple entries) shall prove that they are in possession of
adequate and valid travel medical insurance covering the
period of their first intended visit.
In addition, such applicants shall sign the statement, set out in
the application form, declaring that they are aware of the need
to be in possession of travel medical insurance for subsequent
stays.
3.
The insurance shall be valid throughout the territory of
the Member States and cover the entire period of the person’s
intended stay or transit. The minimum coverage shall be
EUR 30 000.
When a visa with limited territorial validity covering the
territory of more than one Member State is issued, the
insurance cover shall be valid at least in the Member States
concerned.
4.
Applicants shall, in principle, take out insurance in their
country of residence. Where this is not possible, they shall seek
to obtain insurance in any other country.
When another person takes out insurance in the name of the
applicant, the conditions set out in paragraph 3 shall apply.
5.
When assessing whether the insurance cover is adequate,
consulates shall ascertain whether claims against the insurance
company would be recoverable in a Member State.
6.
The insurance requirement may be considered to have
been met where it is established that an adequate level of
insurance may be presumed in the light of the applicant’s
professional situation. The exemption from presenting proof
of travel medical insurance may concern particular professional
groups, such as seafarers, who are already covered by travel
medical insurance as a result of their professional activities.
7.
Holders of diplomatic passports shall be exempt from the
requirement to hold travel medical insurance.
Article 16
Visa fee
1.
Applicants shall pay a visa fee of EUR 60.
2.
Children from the age of six years and below the age of
12 years shall pay a visa fee of EUR 35.
3.
The visa fee shall be revised regularly in order to reflect
the administrative costs.
4.
The visa fee shall be waived for applicants belonging to
one of the following categories:
(a) children under six years;
(b) school pupils, students, postgraduate students and accom
panying teachers who undertake stays for the purpose of
study or educational training;
(c) researchers from third countries travelling for the purpose
of carrying out scientific research as defined in Recommen
dation No 2005/761/EC of the European Parliament and of
the Council of 28 September 2005 to facilitate the issue by
the Member States of uniform short-stay visas for
researchers from third countries travelling within the
Community for the purpose of carrying out scientific
research ( 1 );
(d) representatives of non-profit organisations aged 25 years or
less participating in seminars, conferences, sports, cultural or
educational events organised by non-profit organisations.
EN
L 243/10
Official Journal of the European Union
15.9.2009
( 1 ) OJ L 289, 3.11.2005, p. 23.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
71
5.
The visa fee may be waived for:
(a) children from the age of six years and below the age of 12
years;
(b) holders of diplomatic and service passports;
(c) participants aged 25 years or less in seminars, conferences,
sports, cultural or educational events, organised by non-
profit organisations.
Within local Schengen cooperation, Members States shall aim to
harmonise the application of these exemptions.
6.
In individual cases, the amount of the visa fee to be
charged may be waived or reduced when to do so serves to
promote cultural or sporting interests as well as interests in the
field of foreign policy, development policy and other areas of
vital public interest or for humanitarian reasons.
7.
The visa fee shall be charged in euro, in the national
currency of the third country or in the currency usually used
in the third country where the application is lodged, and shall
not be refundable except in the cases referred to in Articles
18(2) and 19(3).
When charged in a currency other than euro, the amount of the
visa fee charged in that currency shall be determined and
regularly reviewed in application of the euro foreign exchange
reference rate set by the European Central Bank. The amount
charged may be rounded up and consulates shall ensure under
local Schengen cooperation that they charge similar fees.
8.
The applicant shall be given a receipt for the visa fee paid.
Article 17
Service fee
1.
An additional service fee may be charged by an external
service provider referred to in Article 43. The service fee shall
be proportionate to the costs incurred by the external service
provider while performing one or more of the tasks referred to
in Article 43(6).
2.
The service fee shall be specified in the legal instrument
referred to in Article 43(2).
3.
Within the framework of local Schengen cooperation,
Member States shall ensure that the service fee charged to an
applicant duly reflects the services offered by the external
service provider and is adapted to local circumstances.
Furthermore, they shall aim to harmonise the service fee
applied.
4.
The service fee shall not exceed half of the amount of the
visa fee set out in Article 16(1), irrespective of the possible
reductions in or exemptions from the visa fee as provided for
in Article 16(2), (4), (5) and (6).
5.
The Member State(s) concerned shall maintain the possi
bility for all applicants to lodge their applications directly at
its/their consulates.
CHAPTER III
Examination of and decision on an application
Article 18
Verification of consular competence
1.
When an application has been lodged, the consulate shall
verify whether it is competent to examine and decide on it in
accordance with the provisions of Articles 5 and 6.
2.
If the consulate is not competent, it shall, without delay,
return the application form and any documents submitted by
the applicant, reimburse the visa fee, and indicate which
consulate is competent.
Article 19
Admissibility
1.
The competent consulate shall verify whether:
— the application has been lodged within the period referred
to in Article 9(1),
— the application contains the items referred to in
Article 10(3)(a) to (c),
— the biometric data of the applicant have been collected, and
— the visa fee has been collected.
2.
Where the competent consulate finds that the conditions
referred to in paragraph 1 have been fulfilled, the application
shall be admissible and the consulate shall:
— follow the procedures described in Article 8 of the VIS
Regulation, and
— further examine the application.
Data shall be entered in the VIS only by duly authorised
consular staff in accordance with Articles 6(1), 7, 9(5) and
9(6) of the VIS Regulation.
3.
Where the competent consulate finds that the conditions
referred to in paragraph 1 have not been fulfilled, the appli
cation shall be inadmissible and the consulate shall without
delay:
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/11
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
72
— return the application form and any documents submitted
by the applicant,
— destroy the collected biometric data,
— reimburse the visa fee, and
— not examine the application.
4.
By way of derogation, an application that does not meet
the requirements set out in paragraph 1 may be considered
admissible on humanitarian grounds or for reasons of
national interest.
Article 20
Stamp indicating that an application is admissible
1.
When an application is admissible, the competent
consulate shall stamp the applicant’s travel document. The
stamp shall be as set out in the model in Annex III and shall
be affixed in accordance with the provisions of that Annex.
2.
Diplomatic, service/official and special passports shall not
be stamped.
3.
The provisions of this Article shall apply to the consulates
of the Member States until the date when the VIS becomes fully
operational in all regions, in accordance with Article 48 of the
VIS Regulation.
Article 21
Verification of entry conditions and risk assessment
1.
In the examination of an application for a uniform visa, it
shall be ascertained whether the applicant fulfils the entry
conditions set out in Article 5(1)(a), (c), (d) and (e) of the
Schengen Borders Code, and particular consideration shall be
given to assessing whether the applicant presents a risk of illegal
immigration or a risk to the security of the Member States and
whether the applicant intends to leave the territory of the
Member States before the expiry of the visa applied for.
2.
In respect of each application, the VIS shall be consulted
in accordance with Articles 8(2) and 15 of the VIS Regulation.
Member States shall ensure that full use is made of all search
criteria pursuant to Article 15 of the VIS Regulation in order to
avoid false rejections and identifications.
3.
While checking whether the applicant fulfils the entry
conditions, the consulate shall verify:
(a) that the travel document presented is not false, counterfeit
or forged;
(b) the applicant’s justification for the purpose and conditions
of the intended stay, and that he has sufficient means of
subsistence, both for the duration of the intended stay and
for the return to his country of origin or residence, or for
the transit to a third country into which he is certain to be
admitted, or is in a position to acquire such means lawfully;
(c) whether the applicant is a person for whom an alert has
been issued in the Schengen Information System (SIS) for
the purpose of refusing entry;
(d) that the applicant is not considered to be a threat to public
policy, internal security or public health as defined in
Article 2(19) of the Schengen Borders Code or to the inter
national relations of any of the Member States, in particular
where no alert has been issued in Member States’ national
databases for the purpose of refusing entry on the same
grounds;
(e) that the applicant is in possession of adequate and valid
travel medical insurance, where applicable.
4.
The consulate shall, where applicable, verify the length of
previous and intended stays in order to verify that the applicant
has not exceeded the maximum duration of authorised stay in
the territory of the Member States, irrespective of possible stays
authorised under a national long-stay visa or a residence permit
issued by another Member State.
5.
The means of subsistence for the intended stay shall be
assessed in accordance with the duration and the purpose of the
stay and by reference to average prices in the Member State(s)
concerned for board and lodging in budget accommodation,
multiplied by the number of days stayed, on the basis of the
reference amounts set by the Member States in accordance with
Article 34(1)(c) of the Schengen Borders Code. Proof of spon
sorship and/or private accommodation may also constitute
evidence of sufficient means of subsistence.
6.
In the examination of an application for an airport transit
visa, the consulate shall in particular verify:
(a) that the travel document presented is not false, counterfeit
or forged;
(b) the points of departure and destination of the third-country
national concerned and the coherence of the intended
itinerary and airport transit;
(c) proof of the onward journey to the final destination.
7.
The examination of an application shall be based notably
on the authenticity and reliability of the documents submitted
and on the veracity and reliability of the statements made by
the applicant.
EN
L 243/12
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
73
8.
During the examination of an application, consulates may
in justified cases call the applicant for an interview and request
additional documents.
9.
A previous visa refusal shall not lead to an automatic
refusal of a new application. A new application shall be
assessed on the basis of all available information.
Article 22
Prior consultation of central authorities of other Member
States
1.
A Member State may require the central authorities of
other Member States to consult its central authorities during
the examination of applications lodged by nationals of
specific third countries or specific categories of such nationals.
Such consultation shall not apply to applications for airport
transit visas.
2.
The central authorities consulted shall reply definitively
within seven calendar days after being consulted. The absence
of a reply within this deadline shall mean that they have no
grounds for objecting to the issuing of the visa.
3.
Member States shall notify the Commission of the intro
duction or withdrawal of the requirement of prior consultation
before it becomes applicable. This information shall also be
given within local Schengen cooperation in the jurisdiction
concerned.
4.
The Commission shall inform Member States of such
notifications.
5.
From the date of the replacement of the Schengen Consul
tation Network, as referred to in Article 46 of the VIS Regu
lation, prior consultation shall be carried out in accordance with
Article 16(2) of that Regulation.
Article 23
Decision on the application
1.
Applications shall be decided on within 15 calendar days
of the date of the lodging of an application which is admissible
in accordance with Article 19.
2.
That period may be extended up to a maximum of 30
calendar days in individual cases, notably when further scrutiny
of the application is needed or in cases of representation where
the authorities of the represented Member State are consulted.
3.
Exceptionally, when additional documentation is needed
in specific cases, the period may be extended up to a
maximum of 60 calendar days.
4.
Unless the application has been withdrawn, a decision
shall be taken to:
(a) issue a uniform visa in accordance with Article 24;
(b) issue a visa with limited territorial validity in accordance
with Article 25;
(c) refuse a visa in accordance with Article 32; or
(d) discontinue the examination of the application and transfer
it to the relevant authorities of the represented Member
State in accordance with Article 8(2).
The fact that fingerprinting is physically impossible, in
accordance with Article 13(7)(b), shall not influence the
issuing or refusal of a visa.
CHAPTER IV
Issuing of the visa
Article 24
Issuing of a uniform visa
1.
The period of validity of a visa and the length of the
authorised stay shall be based on the examination conducted
in accordance with Article 21.
A visa may be issued for one, two or multiple entries. The
period of validity shall not exceed five years.
In the case of transit, the length of the authorised stay shall
correspond to the time necessary for the purpose of the transit.
Without prejudice to Article 12(a), the period of validity of the
visa shall include an additional ‘period of grace’ of 15 days.
Member States may decide not to grant such a period of grace
for reasons of public policy or because of the international
relations of any of the Member States.
2.
Without prejudice to Article 12(a), multiple-entry visas
shall be issued with a period of validity between six months
and five years, where the following conditions are met:
(a) the applicant proves the need or justifies the intention to
travel frequently and/or regularly, in particular due to his
occupational or family status, such as business persons, civil
servants engaged in regular official contacts with Member
States and EU institutions, representatives of civil society
organisations travelling for the purpose of educational
training, seminars and conferences, family members of
citizens of the Union, family members of third-country
nationals legally residing in Member States and seafarers;
and
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/13
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
74
(b) the applicant proves his integrity and reliability, in particular
the lawful use of previous uniform visas or visas with
limited territorial validity, his economic situation in the
country of origin and his genuine intention to leave the
territory of the Member States before the expiry of the
visa applied for.
3.
The data set out in Article 10(1) of the VIS Regulation
shall be entered into the VIS when a decision on issuing such a
visa has been taken.
Article 25
Issuing of a visa with limited territorial validity
1.
A visa with limited territorial validity shall be issued
exceptionally, in the following cases:
(a) when the Member State concerned considers it necessary on
humanitarian grounds, for reasons of national interest or
because of international obligations,
(i) to derogate from the principle that the entry conditions
laid down in Article 5(1)(a), (c), (d) and (e) of the
Schengen Borders Code must be fulfilled;
(ii) to issue a visa despite an objection by the Member State
consulted in accordance with Article 22 to the issuing
of a uniform visa; or
(iii) to issue a visa for reasons of urgency, although the
prior consultation in accordance with Article 22 has
not been carried out;
or
(b) when for reasons deemed justified by the consulate, a new
visa is issued for a stay during the same six-month period to
an applicant who, over this six-month period, has already
used a uniform visa or a visa with limited territorial validity
allowing for a stay of three months.
2.
A visa with limited territorial validity shall be valid for the
territory of the issuing Member State. It may exceptionally be
valid for the territory of more than one Member State, subject
to the consent of each such Member State.
3.
If the applicant holds a travel document that is not
recognised by one or more, but not all Member States, a visa
valid for the territory of the Member States recognising the
travel document shall be issued. If the issuing Member State
does not recognise the applicant’s travel document, the visa
issued shall only be valid for that Member State.
4.
When a visa with limited territorial validity has been
issued in the cases described in paragraph 1(a), the central
authorities of the issuing Member State shall circulate the
relevant information to the central authorities of the other
Member States without delay, by means of the procedure
referred to in Article 16(3) of the VIS Regulation.
5.
The data set out in Article 10(1) of the VIS Regulation
shall be entered into the VIS when a decision on issuing such a
visa has been taken.
Article 26
Issuing of an airport transit visa
1.
An airport transit visa shall be valid for transiting through
the international transit areas of the airports situated on the
territory of Member States.
2.
Without prejudice to Article 12(a), the period of validity
of the visa shall include an additional ‘period of grace’ of 15
days.
Member States may decide not to grant such a period of grace
for reasons of public policy or because of the international
relations of any of the Member States.
3.
Without prejudice to Article 12(a), multiple airport transit
visas may be issued with a period of validity of a maximum six
months.
4.
The following criteria in particular are relevant for taking
the decision to issue multiple airport transit visas:
(a) the applicant’s need to transit frequently and/or regularly;
and
(b) the integrity and reliability of the applicant, in particular the
lawful use of previous uniform visas, visas with limited
territorial validity or airport transit visas, his economic
situation in his country of origin and his genuine
intention to pursue his onward journey.
5.
If the applicant is required to hold an airport transit visa
in accordance with the provisions of Article 3(2), the airport
transit visa shall be valid only for transiting through the inter
national transit areas of the airports situated on the territory of
the Member State(s) concerned.
6.
The data set out in Article 10(1) of the VIS Regulation
shall be entered into the VIS when a decision on issuing such a
visa has been taken.
Article 27
Filling in the visa sticker
1.
When the visa sticker is filled in, the mandatory entries set
out in Annex VII shall be inserted and the machine-readable
zone filled in, as provided for in ICAO document 9303, Part 2.
EN
L 243/14
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
75
2.
Member States may add national entries in the ‘comments’
section of the visa sticker, which shall not duplicate the
mandatory entries in Annex VII.
3.
All entries on the visa sticker shall be printed, and no
manual changes shall be made to a printed visa sticker.
4.
Visa stickers may be filled in manually only in case of
technical force majeure. No changes shall be made to a
manually filled in visa sticker.
5.
When a visa sticker is filled in manually in accordance
with paragraph 4 of this Article, this information shall be
entered into the VIS in accordance with Article 10(1)(k) of
the VIS Regulation.
Article 28
Invalidation of a completed visa sticker
1.
If an error is detected on a visa sticker which has not yet
been affixed to the travel document, the visa sticker shall be
invalidated.
2.
If an error is detected after the visa sticker has been affixed
to the travel document, the visa sticker shall be invalidated by
drawing a cross with indelible ink on the visa sticker and a new
visa sticker shall be affixed to a different page.
3.
If an error is detected after the relevant data have been
introduced into the VIS in accordance with Article 10(1) of the
VIS Regulation, the error shall be corrected in accordance with
Article 24(1) of that Regulation.
Article 29
Affixing a visa sticker
1.
The printed visa sticker containing the data provided for
in Article 27 and Annex VII shall be affixed to the travel
document in accordance with the provisions set out in Annex
VIII.
2.
Where the issuing Member State does not recognise the
applicant’s travel document, the separate sheet for affixing a visa
shall be used.
3.
When a visa sticker has been affixed to the separate sheet
for affixing a visa, this information shall be entered into the VIS
in accordance with Article 10(1)(j) of the VIS Regulation.
4.
Individual visas issued to persons who are included in the
travel document of the applicant shall be affixed to that travel
document.
5.
Where the travel document in which such persons are
included is not recognised by the issuing Member State, the
individual stickers shall be affixed to the separate sheets for
affixing a visa.
Article 30
Rights derived from an issued visa
Mere possession of a uniform visa or a visa with limited terri
torial validity shall not confer an automatic right of entry.
Article 31
Information of central authorities of other Member States
1.
A Member State may require that its central authorities be
informed of visas issued by consulates of other Member States
to nationals of specific third countries or to specific categories
of such nationals, except in the case of airport transit visas.
2.
Member States shall notify the Commission of the intro
duction or withdrawal of the requirement for such information
before it becomes applicable. This information shall also be
given within local Schengen cooperation in the jurisdiction
concerned.
3.
The Commission shall inform Member States of such
notifications.
4.
From the date referred to in Article 46 of the VIS Regu
lation, information shall be transmitted in accordance with
Article 16(3) of that Regulation.
Article 32
Refusal of a visa
1.
Without prejudice to Article 25(1), a visa shall be refused:
(a) if the applicant:
(i) presents a travel document which is false, counterfeit
or forged;
(ii) does not provide justification for the purpose and
conditions of the intended stay;
(iii) does not provide proof of sufficient means of
subsistence, both for the duration of the intended
stay and for the return to his country of origin or
residence, or for the transit to a third country into
which he is certain to be admitted, or is not in a
position to acquire such means lawfully;
(iv) has already stayed for three months during the current
six-month period on the territory of the Member States
on the basis of a uniform visa or a visa with limited
territorial validity;
(v) is a person for whom an alert has been issued in the
SIS for the purpose of refusing entry;
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/15
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
76
(vi) is considered to be a threat to public policy, internal
security or public health as defined in Article 2(19) of
the Schengen Borders Code or to the international
relations of any of the Member States, in particular
where an alert has been issued in Member States’
national databases for the purpose of refusing entry
on the same grounds; or
(vii) does not provide proof of holding adequate and valid
travel medical insurance, where applicable;
or
(b) if there are reasonable doubts as to the authenticity of the
supporting documents submitted by the applicant or the
veracity of their contents, the reliability of the statements
made by the applicant or his intention to leave the territory
of the Member States before the expiry of the visa applied
for.
2.
A decision on refusal and the reasons on which it is based
shall be notified to the applicant by means of the standard form
set out in Annex VI.
3.
Applicants who have been refused a visa shall have the
right to appeal. Appeals shall be conducted against the Member
State that has taken the final decision on the application and in
accordance with the national law of that Member State. Member
States shall provide applicants with information regarding the
procedure to be followed in the event of an appeal, as specified
in Annex VI.
4.
In the cases referred to in Article 8(2), the consulate of the
representing Member State shall inform the applicant of the
decision taken by the represented Member State.
5.
Information on a refused visa shall be entered into the VIS
in accordance with Article 12 of the VIS Regulation.
CHAPTER V
Modification of an issued visa
Article 33
Extension
1.
The period of validity and/or the duration of stay of an
issued visa shall be extended where the competent authority of
a Member State considers that a visa holder has provided proof
of force majeure or humanitarian reasons preventing him from
leaving the territory of the Member States before the expiry of
the period of validity of or the duration of stay authorised by
the visa. Such an extension shall be granted free of charge.
2.
The period of validity and/or the duration of stay of an
issued visa may be extended if the visa holder provides proof of
serious personal reasons justifying the extension of the period
of validity or the duration of stay. A fee of EUR 30 shall be
charged for such an extension.
3.
Unless otherwise decided by the authority extending the
visa, the territorial validity of the extended visa shall remain the
same as that of the original visa.
4.
The authority competent to extend the visa shall be that
of the Member State on whose territory the third-country
national is present at the moment of applying for an extension.
5.
Member States shall notify to the Commission the
authorities competent for extending visas.
6.
Extension of visas shall take the form of a visa sticker.
7.
Information on an extended visa shall be entered into the
VIS in accordance with Article 14 of the VIS Regulation.
Article 34
Annulment and revocation
1.
A visa shall be annulled where it becomes evident that the
conditions for issuing it were not met at the time when it was
issued, in particular if there are serious grounds for believing
that the visa was fraudulently obtained. A visa shall in principle
be annulled by the competent authorities of the Member State
which issued it. A visa may be annulled by the competent
authorities of another Member State, in which case the
authorities of the Member State that issued the visa shall be
informed of such annulment.
2.
A visa shall be revoked where it becomes evident that the
conditions for issuing it are no longer met. A visa shall in
principle be revoked by the competent authorities of the
Member State which issued it. A visa may be revoked by the
competent authorities of another Member State, in which case
the authorities of the Member State that issued the visa shall be
informed of such revocation.
3.
A visa may be revoked at the request of the visa holder.
The competent authorities of the Member States that issued the
visa shall be informed of such revocation.
4.
Failure of the visa holder to produce, at the border, one or
more of the supporting documents referred to in Article 14(3),
shall not automatically lead to a decision to annul or revoke the
visa.
EN
L 243/16
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
77
5.
If a visa is annulled or revoked, a stamp stating
‘ANNULLED’ or ‘REVOKED’ shall be affixed to it and the
optically variable feature of the visa sticker, the security
feature ‘latent image effect’ as well as the term ‘visa’ shall be
invalidated by being crossed out.
6.
A decision on annulment or revocation of a visa and the
reasons on which it is based shall be notified to the applicant by
means of the standard form set out in Annex VI.
7.
A visa holder whose visa has been annulled or revoked
shall have the right to appeal, unless the visa was revoked at his
request in accordance with paragraph 3. Appeals shall be
conducted against the Member State that has taken the
decision on the annulment or revocation and in accordance
with the national law of that Member State. Member States
shall provide applicants with information regarding the
procedure to be followed in the event of an appeal, as
specified in Annex VI.
8.
Information on an annulled or a revoked visa shall be
entered into the VIS in accordance with Article 13 of the VIS
Regulation.
CHAPTER VI
Visas issued at the external borders
Article 35
Visas applied for at the external border
1.
In exceptional cases, visas may be issued at border
crossing points if the following conditions are satisfied:
(a) the applicant fulfils the conditions laid down in
Article 5(1)(a), (c), (d) and (e) of the Schengen Borders Code;
(b) the applicant has not been in a position to apply for a visa
in advance and submits, if required, supporting documents
substantiating unforeseeable and imperative reasons for
entry; and
(c) the applicant’s return to his country of origin or residence
or transit through States other than Member States fully
implementing the Schengen acquis is assessed as certain.
2.
Where a visa is applied for at the external border, the
requirement that the applicant be in possession of travel
medical insurance may be waived when such travel medical
insurance is not available at that border crossing point or for
humanitarian reasons.
3.
A visa issued at the external border shall be a uniform
visa, entitling the holder to stay for a maximum duration of 15
days, depending on the purpose and conditions of the intended
stay. In the case of transit, the length of the authorised stay shall
correspond to the time necessary for the purpose of the transit.
4.
Where the conditions laid down in Article 5(1)(a), (c), (d)
and (e) of the Schengen Borders Code are not fulfilled, the
authorities responsible for issuing the visa at the border may
issue a visa with limited territorial validity, in accordance with
Article 25(1)(a) of this Regulation, for the territory of the
issuing Member State only.
5.
A third-country national falling within a category of
persons for whom prior consultation is required in accordance
with Article 22 shall, in principle, not be issued a visa at the
external border.
However, a visa with limited territorial validity for the territory
of the issuing Member State may be issued at the external
border for such persons in exceptional cases, in accordance
with Article 25(1)(a).
6.
In addition to the reasons for refusing a visa as provided
for in Article 32(1) a visa shall be refused at the border crossing
point if the conditions referred to in paragraph 1(b) of this
Article are not met.
7.
The provisions on justification and notification of refusals
and the right of appeal set out in Article 32(3) and Annex VI
shall apply.
Article 36
Visas issued to seafarers in transit at the external border
1.
A seafarer who is required to be in possession of a visa
when crossing the external borders of the Member States may
be issued with a visa for the purpose of transit at the border
where:
(a) he fulfils the conditions set out in Article 35(1); and
(b) he is crossing the border in question in order to embark on,
re-embark on or disembark from a ship on which he will
work or has worked as a seafarer.
2.
Before issuing a visa at the border to a seafarer in transit,
the competent national authorities shall comply with the rules
set out in Annex IX, Part 1, and make sure that the necessary
information concerning the seafarer in question has been
exchanged by means of a duly completed form for seafarers
in transit, as set out in Annex IX, Part 2.
3.
This Article shall apply without prejudice to Article 35(3),
(4) and (5).
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/17
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
78
TITLE IV
ADMINISTRATIVE MANAGEMENT AND ORGANISATION
Article 37
Organisation of visa sections
1.
Member States shall be responsible for organising the visa
sections of their consulates.
In order to prevent any decline in the level of vigilance and to
protect staff from being exposed to pressure at local level,
rotation schemes for staff dealing directly with applicants shall
be set up, where appropriate. Particular attention shall be paid
to clear work structures and a distinct allocation/division of
responsibilities in relation to the taking of final decisions on
applications. Access to consultation of the VIS and the SIS and
other confidential information shall be restricted to a limited
number of duly authorised staff. Appropriate measures shall be
taken to prevent unauthorised access to such databases.
2.
The storage and handling of visa stickers shall be subject
to adequate security measures to avoid fraud or loss. Each
consulate shall keep an account of its stock of visa stickers
and register how each visa sticker has been used.
3.
Member States’ consulates shall keep archives of appli
cations. Each individual file shall contain the application form,
copies of relevant supporting documents, a record of checks
made and the reference number of the visa issued, in order
for staff to be able to reconstruct, if need be, the background
for the decision taken on the application.
Individual application files shall be kept for a minimum of two
years from the date of the decision on the application as
referred to in Article 23(1).
Article 38
Resources for examining applications and monitoring of
consulates
1.
Member States shall deploy appropriate staff in sufficient
numbers to carry out the tasks relating to the examining of
applications, in such a way as to ensure reasonable and
harmonised quality of service to the public.
2.
Premises shall meet appropriate functional requirements of
adequacy and allow for appropriate security measures.
3.
Member States’ central authorities shall provide adequate
training to both expatriate staff and locally employed staff and
shall be responsible for providing them with complete, precise
and up-to-date information on the relevant Community and
national law.
4.
Member States’ central authorities shall ensure frequent
and adequate monitoring of the conduct of examination of
applications and take corrective measures when deviations
from the provisions of this Regulation are detected.
Article 39
Conduct of staff
1.
Member States’ consulates shall ensure that applicants are
received courteously.
2.
Consular staff shall, in the performance of their duties,
fully respect human dignity. Any measures taken shall be
proportionate to the objectives pursued by such measures.
3.
While performing their tasks, consular staff shall not
discriminate against persons on grounds of sex, racial or
ethnic origin, religion or belief, disability, age or sexual orien
tation.
Article 40
Forms of cooperation
1.
Each Member State shall be responsible for organising the
procedures relating to applications. In principle, applications
shall be lodged at a consulate of a Member State.
2.
Member States shall:
(a) equip their consulates and authorities responsible for issuing
visas at the borders with the required material for the
collection of biometric identifiers, as well as the offices of
their honorary consuls, whenever they make use of them, to
collect biometric identifiers in accordance with Article 42;
and/or
(b) cooperate with one or more other Member States, within
the framework of local Schengen cooperation or by other
appropriate contacts, in the form of limited representation,
co-location, or a Common Application Centre in accordance
with Article 41.
3.
In particular circumstances or for reasons relating to the
local situation, such as where:
(a) the high number of applicants does not allow the collection
of applications and of data to be organised in a timely
manner and in decent conditions; or
(b) it is not possible to ensure a good territorial coverage of the
third country concerned in any other way;
and where the forms of cooperation referred to in paragraph
2(b) prove not to be appropriate for the Member State
concerned, a Member State may, as a last resort, cooperate
with an external service provider in accordance with Article 43.
EN
L 243/18
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
79
4.
Without prejudice to the right to call the applicant for a
personal interview, as provided for in Article 21(8), the
selection of a form of organisation shall not lead to the
applicant being required to appear in person at more than
one location in order to lodge an application.
5.
Member States shall notify to the Commission how they
intend to organise the procedures relating to applications in
each consular location.
Article 41
Cooperation between Member States
1.
Where ‘co-location’ is chosen, staff of the consulates of
one or more Member States shall carry out the procedures
relating to applications (including the collection of biometric
identifiers) addressed to them at the consulate of another
Member State and share the equipment of that Member State.
The Member States concerned shall agree on the duration of
and conditions for the termination of the co-location as well as
the proportion of the visa fee to be received by the Member
State whose consulate is being used.
2.
Where ‘Common Application Centres’ are established, staff
of the consulates of two or more Member States shall be pooled
in one building in order for applicants to lodge applications
(including biometric identifiers). Applicants shall be directed
to the Member State competent for examining and deciding
on the application. Member States shall agree on the duration
of and conditions for the termination of such cooperation as
well as the cost-sharing among the participating Member States.
One Member State shall be responsible for contracts in relation
to logistics and diplomatic relations with the host country.
3.
In the event of termination of cooperation with other
Member States, Member States shall assure the continuity of
full service.
Article 42
Recourse to honorary consuls
1.
Honorary consuls may also be authorised to perform
some or all of the tasks referred to in Article 43(6). Adequate
measures shall be taken to ensure security and data protection.
2.
Where the honorary consul is not a civil servant of a
Member State, the performance of those tasks shall comply
with the requirements set out in Annex X, except for the
provisions in point D(c) of that Annex.
3.
Where the honorary consul is a civil servant of a Member
State, the Member State concerned shall ensure that
requirements comparable to those which would apply if the
tasks were performed by its consulate are applied.
Article 43
Cooperation with external service providers
1.
Member States shall endeavour to cooperate with an
external service provider together with one or more Member
States, without prejudice to public procurement and
competition rules.
2.
Cooperation with an external service provider shall be
based on a legal instrument that shall comply with the
requirements set out in Annex X.
3.
Member States shall, within the framework of local
Schengen cooperation, exchange information about the
selection of external service providers and the establishment
of the terms and conditions of their respective legal
instruments.
4.
The examination of applications, interviews (where appro
priate), the decision on applications and the printing and
affixing of visa stickers shall be carried out only by the
consulate.
5.
External service providers shall not have access to the VIS
under any circumstances. Access to the VIS shall be reserved
exclusively to duly authorised staff of consulates.
6.
An external service provider may be entrusted with the
performance of one or more of the following tasks:
(a) providing general information on visa requirements and
application forms;
(b) informing the applicant of the required supporting
documents, on the basis of a checklist;
(c) collecting data and applications (including collection of
biometric identifiers) and transmitting the application to
the consulate;
(d) collecting the visa fee;
(e) managing the appointments for appearance in person at the
consulate or at the external service provider;
(f) collecting the travel documents, including a refusal notifi
cation if applicable, from the consulate and returning them
to the applicant.
7.
When selecting an external service provider, the Member
State(s) concerned shall scrutinise the solvency and reliability of
the company, including the necessary licences, commercial
registration, company statutes, bank contracts, and ensure that
there is no conflict of interests.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/19
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
80
8.
The Member State(s) concerned shall ensure that the
external service provider selected complies with the terms and
conditions assigned to it in the legal instrument referred to in
paragraph 2.
9.
The Member State(s) concerned shall remain responsible
for compliance with data protection rules for the processing of
data and shall be supervised in accordance with Article 28 of
Directive 95/46/EC.
Cooperation with an external service provider shall not limit or
exclude any liability arising under the national law of the
Member State(s) concerned for breaches of obligations with
regard to the personal data of applicants or the performance
of one or more of the tasks referred to in paragraph 6. This
provision is without prejudice to any action which may be
taken directly against the external service provider under the
national law of the third country concerned.
10.
The Member State(s) concerned shall provide training to
the external service provider, corresponding to the knowledge
needed to offer an appropriate service and sufficient
information to applicants.
11.
The Member State(s) concerned shall closely monitor the
implementation of the legal instrument referred to in paragraph
2, including:
(a) the general information on visa requirements and appli
cation forms provided by the external service provider to
applicants;
(b) all the technical and organisational security measures
required to protect personal data against accidental or
unlawful destruction or accidental loss, alteration, unauth
orised disclosure or access, in particular where the coop
eration involves the transmission of files and data to the
consulate of the Member State(s) concerned, and all other
unlawful forms of processing personal data;
(c) the collection and transmission of biometric identifiers;
(d) the measures taken to ensure compliance with data
protection provisions.
To this end, the consulate(s) of the Member State(s) concerned
shall, on a regular basis, carry out spot checks on the premises
of the external service provider.
12.
In the event of termination of cooperation with an
external service provider, Member States shall ensure the
continuity of full service.
13.
Member States shall provide the Commission with a
copy of the legal instrument referred to in paragraph 2.
Article 44
Encryption and secure transfer of data
1.
In the case of representation arrangements between
Member States and cooperation of Member States with an
external service provider and recourse to honorary consuls,
the represented Member State(s) or the Member State(s)
concerned shall ensure that the data are fully encrypted,
whether electronically transferred or physically transferred on
an electronic storage medium from the authorities of the repre
senting Member State to the authorities of the represented
Member State(s) or from the external service provider or from
the honorary consul to the authorities of the Member State(s)
concerned.
2.
In third countries which prohibit encryption of data to be
electronically transferred from the authorities of the repre
senting Member State to the authorities of the represented
Member State(s) or from the external service provider or from
the honorary consul to the authorities of the Member State(s)
concerned, the represented Members State(s) or the Member
State(s) concerned shall not allow the representing Member
State or the external service provider or the honorary consul
to transfer data electronically.
In such a case, the represented Member State(s) or the Member
State(s) concerned shall ensure that the electronic data are trans
ferred physically in fully encrypted form on an electronic
storage medium from the authorities of the representing
Member State to the authorities of the represented Member
State(s) or from the external service provider or from the
honorary consul to the authorities of the Member State(s)
concerned by a consular officer of a Member State or, where
such a transfer would require disproportionate or unreasonable
measures to be taken, in another safe and secure way, for
example by using established operators experienced in trans
porting sensitive documents and data in the third country
concerned.
3.
In all cases the level of security for the transfer shall be
adapted to the sensitive nature of the data.
4.
The Member States or the Community shall endeavour to
reach agreement with the third countries concerned with the
aim of lifting the prohibition against encryption of data to be
electronically transferred from the authorities of the repre
senting Member State to the authorities of the represented
Member State(s) or from the external service provider or from
the honorary consul to the authorities of the Member State(s)
concerned.
EN
L 243/20
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
81
Article 45
Member
States’
cooperation
with
commercial
intermediaries
1.
Member States may cooperate with commercial inter
mediaries for the lodging of applications, except for the
collection of biometric identifiers.
2.
Such cooperation shall be based on the granting of an
accreditation by Member States’ relevant authorities. The
accreditation shall, in particular, be based on the verification
of the following aspects:
(a) the current status of the commercial intermediary: current
licence, the commercial register, contracts with banks;
(b) existing contracts with commercial partners based in the
Member States offering accommodation and other package
tour services;
(c) contracts with transport companies, which must include an
outward journey, as well as a guaranteed and fixed return
journey.
3.
Accredited commercial intermediaries shall be monitored
regularly by spot checks involving personal or telephone
interviews with applicants, verification of trips and accom
modation, verification that the travel medical insurance
provided is adequate and covers individual travellers, and
wherever deemed necessary, verification of the documents
relating to group return.
4.
Within local Schengen cooperation, information shall be
exchanged on the performance of the accredited commercial
intermediaries concerning irregularities detected and refusal of
applications submitted by commercial intermediaries, and on
detected forms of travel document fraud and failure to carry
out scheduled trips.
5.
Within local Schengen cooperation, lists shall be
exchanged of commercial intermediaries to which accreditation
has been given by each consulate and from which accreditation
has been withdrawn, together with the reasons for any such
withdrawal.
Each consulate shall make sure that the public is informed
about the list of accredited commercial intermediaries with
which it cooperates.
Article 46
Compilation of statistics
Member States shall compile annual statistics on visas, in
accordance with the table set out in Annex XII. These statistics
shall be submitted by 1 March for the preceding calendar year.
Article 47
Information to the general public
1.
Member States’ central authorities and consulates shall
provide the general public with all relevant information in
relation to the application for a visa, in particular:
(a) the criteria, conditions and procedures for applying for a
visa;
(b) the means of obtaining an appointment, if applicable;
(c) where the application may be submitted (competent
consulate, Common Application Centre or external service
provider);
(d) accredited commercial intermediaries;
(e) the fact that the stamp as provided for in Article 20 has no
legal implications;
(f) the time limits for examining applications provided for in
Article 23(1), (2) and (3);
(g) the third countries whose nationals or specific categories of
whose nationals are subject to prior consultation or
information;
(h) that negative decisions on applications must be notified to
the applicant, that such decisions must state the reasons on
which they are based and that applicants whose applications
are refused have a right to appeal, with information
regarding the procedure to be followed in the event of an
appeal, including the competent authority, as well as the
time limit for lodging an appeal;
(i) that mere possession of a visa does not confer an automatic
right of entry and that the holders of visa are requested to
present proof that they fulfil the entry conditions at the
external border, as provided for in Article 5 of the
Schengen Borders Code.
2.
The representing and represented Member State shall
inform the general public about representation arrangements
as referred to in Article 8 before such arrangements enter
into force.
TITLE V
LOCAL SCHENGEN COOPERATION
Article 48
Local Schengen cooperation between Member States’
consulates
1.
In order to ensure a harmonised application of the
common visa policy taking into account, where appropriate,
local circumstances, Member States’ consulates and the
Commission shall cooperate within each jurisdiction and
assess the need to establish in particular:
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/21
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
82
(a) a harmonised list of supporting documents to be submitted
by applicants, taking into account Article 14 and Annex II;
(b) common criteria for examining applications in relation to
exemptions from paying the visa fee in accordance with
Article 16(5) and matters relating to the translation of the
application form in accordance with Article 11(5);
(c) an exhaustive list of travel documents issued by the host
country, which shall be updated regularly.
If in relation to one or more of the points (a) to (c), the
assessment within local Schengen cooperation confirms the
need for a local harmonised approach, measures on such an
approach shall be adopted pursuant to the procedure referred to
in Article 52(2).
2.
Within local Schengen cooperation a common
information sheet shall be established on uniform visas and
visas with limited territorial validity and airport transit visas,
namely, the rights that the visa implies and the conditions for
applying for it, including, where applicable, the list of
supporting documents as referred to in paragraph 1(a).
3.
The following information shall be exchanged within local
Schengen cooperation:
(a) monthly statistics on uniform visas, visas with limited terri
torial validity, and airport transit visas issued, as well as the
number of visas refused;
(b) with regard to the assessment of migratory and/or security
risks, information on:
(i) the socioeconomic structure of the host country;
(ii) sources of information at local level, including social
security, health insurance, fiscal registers and entry-
exit registrations;
(iii) the use of false, counterfeit or forged documents;
(iv) illegal immigration routes;
(v) refusals;
(c) information on cooperation with transport companies;
(d) information on insurance companies providing adequate
travel medical insurance, including verification of the type
of coverage and possible excess amount.
4.
Local Schengen cooperation meetings to deal specifically
with operational issues in relation to the application of the
common visa policy shall be organised regularly among
Member States and the Commission. These meetings shall be
convened within the jurisdiction by the Commission, unless
otherwise agreed at the request of the Commission.
Single-topic meetings may be organised and sub-groups set up
to study specific issues within local Schengen cooperation.
5.
Summary reports of local Schengen cooperation meetings
shall be drawn up systematically and circulated locally. The
Commission may delegate the drawing up of the reports to a
Member State. The consulates of each Member State shall
forward the reports to their central authorities.
On the basis of these reports, the Commission shall draw up an
annual report within each jurisdiction to be submitted to the
European Parliament and the Council.
6.
Representatives of the consulates of Member States not
applying the Community acquis in relation to visas, or of
third countries, may on an ad hoc basis be invited to participate
in meetings for the exchange of information on issues relating
to visas.
TITLE VI
FINAL PROVISIONS
Article 49
Arrangements in relation to the Olympic Games and
Paralympic Games
Member States hosting the Olympic Games and Paralympic
Games shall apply the specific procedures and conditions facili
tating the issuing of visas set out in Annex XI.
Article 50
Amendments to the Annexes
Measures designed to amend non-essential elements of this
Regulation and amending Annexes I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
and XII shall be adopted in accordance with the regulatory
procedure with scrutiny referred to in Article 52(3).
Article 51
Instructions on the practical application of the Visa Code
Operational instructions on the practical application of the
provisions of this Regulation shall be drawn up in accordance
with the procedure referred to in Article 52(2).
EN
L 243/22
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
83
Article 52
Committee procedure
1.
The Commission shall be assisted by a committee (the
Visa Committee).
2.
Where reference is made to this paragraph, Articles 5 and
7 of Decision 1999/468/EC shall apply, having regard to the
provisions of Article 8 thereof and provided that the imple
menting measures adopted in accordance with this procedure
do not modify the essential provisions of this Regulation.
The period laid down in Article 5(6) of Decision 1999/468/EC
shall be three months.
3.
Where reference is made to this paragraph, Articles 5a(1)
to (4) and 7 of Decision 1999/468/EC shall apply, having
regard to the provisions of Article 8 thereof.
Article 53
Notification
1.
Member States shall notify the Commission of:
(a) representation arrangements referred to in Article 8;
(b) third countries whose nationals are required by individual
Member States to hold an airport transit visa when passing
through the international transit areas of airports situated
on their territory, as referred to in Article 3;
(c) the national form for proof of sponsorship and/or private
accommodation referred to in Article 14(4), if applicable;
(d) the list of third countries for which prior consultation
referred to in Article 22(1) is required;
(e) the list of third countries for which information referred to
in Article 31(1) is required;
(f) the additional national entries in the ‘comments’ section of
the visa sticker, as referred to in Article 27(2);
(g) authorities competent for extending visas, as referred to in
Article 33(5);
(h) the forms of cooperation chosen as referred to in
Article 40;
(i) statistics compiled in accordance with Article 46 and Annex
XII.
2.
The Commission shall make the information notified
pursuant to paragraph 1 available to the Member States and
the public via a constantly updated electronic publication.
Article 54
Amendments to Regulation (EC) No 767/2008
Regulation (EC) No 767/2008 is hereby amended as follows:
1. Article 4(1) shall be amended as follows:
(a) point (a) shall be replaced by the following:
‘(a) “uniform visa” as defined in Article 2(3) of Regu
lation (EC) No 810/2009 of the European
Parliament and of the Council of 13 July 2009
establishing a Community code on Visas (Visa
Code) (*);
___________
(*) OJ L 243, 15.9.2009, p. 1.’;
(b) point (b) shall be deleted;
(c) point (c) shall be replaced by the following:
‘(c) “airport transit visa” as defined in Article 2(5) of
Regulation (EC) No 810/2009;’;
(d) point (d) shall be replaced by the following:
‘(d) “visa with limited territorial validity” as defined in
Article 2(4) of Regulation (EC) No 810/2009;’;
(e) point (e) shall be deleted;
2. in Article 8(1), the words ‘On receipt of an application’,
shall be replaced by the following:
‘When the application is admissible according to Article 19
of Regulation (EC) No 810/2009’;
3. Article 9 shall be amended as follows:
(a) the heading shall be replaced by the following:
‘Data to be entered on application’;
(b) paragraph 4 shall be amended as follows:
(i) point (a) shall be replaced by the following:
‘(a) surname (family name), surname at birth
(former family name(s)), first name(s) (given
name(s)); date of birth, place of birth,
country of birth, sex;’;
(ii) point (e) shall be deleted;
(iii) point (g) shall be replaced by the following:
‘(g) Member State(s) of destination and duration
of the intended stay or transit;’;
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/23
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
84
(iv) point (h) shall be replaced by the following:
‘(h) main purpose(s) of the journey;’;
(v) point (i) shall be replaced by the following:
‘(i) intended date of arrival in the Schengen area
and intended date of departure from the
Schengen area;’;
(vi) point (j) shall be replaced by the following:
‘(j) Member State of first entry;’;
(vii) point (k) shall be replaced by the following:
‘(k) the applicant’s home address;’;
(viii) in point (l), the word ‘school’ shall be replaced by:
‘educational establishment’;
(ix) in point (m), the words ‘father and mother’ shall
be replaced by ‘parental authority or legal
guardian’;
4. the following point shall be added to Article 10(1):
‘(k) if applicable, the information indicating that the visa
sticker has been filled in manually.’;
5. in Article 11, the introductory paragraph shall be replaced
by the following:
‘Where the visa authority representing another Member
State discontinues the examination of the application, it
shall add the following data to the application file:’;
6. Article 12 shall be amended as follows:
(a) in paragraph 1, point (a) shall be replaced by the
following:
‘(a) status information indicating that the visa has been
refused and whether that authority refused it on
behalf of another Member State;’;
(b) paragraph 2 shall be replaced by the following:
‘2.
The application file shall also indicate the
ground(s) for refusal of the visa, which shall be one
or more of the following:
(a) the applicant:
(i) presents a travel document which is false,
counterfeit or forged;
(ii) does not provide justification for the purpose
and conditions of the intended stay;
(iii) does not provide proof of sufficient means of
subsistence, both for the duration of the
intended stay and for the return to his
country of origin or residence, or for the
transit to a third country into which he is
certain to be admitted, or is not in a
position to acquire such means lawfully;
(iv) has already stayed for three months during the
current six-month period on the territory of
the Member States on a basis of a uniform
visa or a visa with limited territorial validity;
(v) is a person for whom an alert has been issued
in the SIS for the purpose of refusing entry;
(vi) is considered to be a threat to public policy,
internal security or public health as defined in
Article 2(19) of the Schengen Borders Code or
to the international relations of any of the
Member States, in particular where an alert
has been issued in Member States’ national
databases for the purpose of refusing entry
on the same grounds;
(vii) does not provide proof of holding adequate
and valid travel medical insurance, where
applicable;
(b) the information submitted regarding the justifi
cation for the purpose and conditions of the
intended stay was not reliable;
(c) the applicant’s intention to leave the territory of the
Member States before the expiry of the visa could
not be ascertained;
(d) sufficient proof that the applicant has not been in a
position to apply for a visa in advance justifying
application for a visa at the border was not
provided.’;
7. Article 13 shall be replaced by the following:
‘Article 13
Data to be added for a visa annulled or revoked
1.
Where a decision has been taken to annul or to
revoke a visa, the visa authority that has taken the
decision shall add the following data to the application file:
(a) status information indicating that the visa has been
annulled or revoked;
(b) authority that annulled or revoked the visa, including
its location;
(c) place and date of the decision.
EN
L 243/24
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
85
2.
The application file shall also indicate the ground(s)
for annulment or revocation, which shall be:
(a) one or more of the ground(s) listed in Article 12(2);
(b) the request of the visa holder to revoke the visa.’;
8. Article 14 shall be amended as follows:
(a) paragraph 1 shall be amended as follows:
(i) the introductory paragraph shall be replaced by the
following:
‘1.
Where a decision has been taken to extend
the period of validity and/or the duration of stay of
an issued visa, the visa authority which extended
the visa shall add the following data to the appli
cation file:’;
(ii) point (d) shall be replaced by the following:
‘(d) the number of the visa sticker of the extended
visa;’;
(iii) point (g) shall be replaced by the following:
‘(g) the territory in which the visa holder is entitled
to travel, if the territorial validity of the
extended visa differs from that of the original
visa;’;
(b) in paragraph 2, point (c) shall be deleted;
9. in Article 15(1), the words ‘extend or shorten the validity
of the visa’ shall be replaced by ‘or extend the visa’;
10. Article 17 shall be amended as follows:
(a) point 4 shall be replaced by the following:
‘4. Member State of first entry;’;
(b) point 6 shall be replaced by the following:
‘6. the type of visa issued;’;
(c) point 11 shall be replaced by the following:
‘11. main purpose(s) of the journey;’;
11. in Article 18(4)(c), Article 19(2)(c), Article 20(2)(d),
Article 22(2)(d), the words ‘or shortened’ shall be deleted;
12. in Article 23(1)(d), the word ‘shortened’ shall be deleted.
Article 55
Amendments to Regulation (EC) No 562/2006
Annex V, Part A of Regulation (EC) No 562/2006 is hereby
amended as follows:
(a) point 1(c), shall be replaced by the following:
‘(c) annul or revoke the visas, as appropriate, in accordance
with the conditions laid down in Article 34 of Regu
lation (EC) No 810/2009 of the European Parliament
and of the Council of 13 July 2009 establishing a
Community code on visas (Visa Code) (*);
___________
(*) OJ L 243, 15.9.2009, p. 1.’;
(b) point 2 shall be deleted.
Article 56
Repeals
1.
Articles 9 to 17 of the Convention implementing the
Schengen Agreement of 14 June 1985 shall be repealed.
2.
The following shall be repealed:
(a) Decision of the Schengen Executive Committee of 28 April
1999 on the definitive versions of the Common Manual and
the Common Consular Instructions (SCH/Com-ex (99) 13
(the Common Consular Instructions, including the
Annexes);
(b) Decisions of the Schengen Executive Committee of
14 December 1993 extending the uniform visa
(SCH/Com-ex (93) 21) and on the common principles for
cancelling, rescinding or shortening the length of validity of
the uniform visa (SCH/Com-ex (93) 24), Decision of the
Schengen Executive Committee of 22 December 1994 on
the exchange of statistical information on the issuing of
uniform visas (SCH/Com-ex (94) 25), Decision of the
Schengen Executive Committee of 21 April 1998 on the
exchange of statistics on issued visas (SCH/Com-ex (98) 12)
and Decision of the Schengen Executive Committee of
16 December 1998 on the introduction of a harmonised
form providing proof of invitation, sponsorship and accom
modation (SCH/Com-ex (98) 57);
(c) Joint Action 96/197/JHA of 4 March 1996 on airport
transit arrangements ( 1 );
(d) Council Regulation (EC) No 789/2001 of 24 April 2001
reserving to the Council implementing powers with regard
to certain detailed provisions and practical procedures for
examining visa applications ( 2 );
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/25
( 1 ) OJ L 63, 13.3.1996, p. 8.
( 2 ) OJ L 116, 26.4.2001, p. 2.
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
86
(e) Council Regulation (EC) No 1091/2001 of 28 May 2001 on
freedom of movement with a long-stay visa ( 1 );
(f) Council Regulation (EC) No 415/2003 of 27 February 2003
on the issue of visas at the border, including the issue of
such visas to seamen in transit ( 2 );
(g) Article 2 of Regulation (EC) No 390/2009 of the European
Parliament and of the Council of 23 April 2009 amending
the Common Consular Instructions on visas for diplomatic
and consular posts in relation to the introduction of
biometrics including provisions on the organisation of the
reception and processing of visa applications ( 3 ).
3.
References to repealed instruments shall be construed as
references to this Regulation and read in accordance with the
correlation table in Annex XIII.
Article 57
Monitoring and evaluation
1.
Two years after all the provisions of this Regulation have
become applicable, the Commission shall produce an evaluation
of its application. This overall evaluation shall include an exam
ination of the results achieved against objectives and of the
implementation of the provisions of this Regulation, without
prejudice to the reports referred to in paragraph 3.
2.
The Commission shall transmit the evaluation referred to
in paragraph 1 to the European Parliament and the Council. On
the basis of the evaluation, the Commission shall submit, if
necessary, appropriate proposals with a view to amending this
Regulation.
3.
The Commission shall present, three years after the VIS is
brought into operation and every four years thereafter, a report
to the European Parliament and to the Council on the imple
mentation of Articles 13, 17, 40 to 44 of this Regulation,
including the implementation of the collection and use of
biometric identifiers, the suitability of the ICAO standard
chosen, compliance with data protection rules, experience
with external service providers with specific reference to the
collection of biometric data, the implementation of the 59-
month rule for the copying of fingerprints and the organisation
of the procedures relating to applications. The report shall also
include, on the basis of Article 17(12), (13) and (14) and of
Article 50(4) of the VIS Regulation, the cases in which
fingerprints could factually not be provided or were not
required to be provided for legal reasons, compared with the
number of cases in which fingerprints were taken. The report
shall include information on cases in which a person who could
factually not provide fingerprints was refused a visa. The report
shall be accompanied, where necessary, by appropriate
proposals to amend this Regulation.
4.
The first of the reports referred to in paragraph 3 shall
also address the issue of the sufficient reliability for identifi
cation and verification purposes of fingerprints of children
under the age of 12 and, in particular, how fingerprints
evolve with age, on the basis of the results of a study carried
out under the responsibility of the Commission.
Article 58
Entry into force
1.
This Regulation shall enter into force on the 20th day
following its publication in the Official Journal of the European
Union.
2.
It shall apply from 5 April 2010.
3.
Article 52 and Article 53(1)(a) to (h) and (2) shall apply
from 5 October 2009.
4.
As far as the Schengen Consultation Network (Technical
Specifications) is concerned, Article 56(2)(d) shall apply from
the date referred to in Article 46 of the VIS Regulation.
5.
Article 32(2) and (3), Article 34(6) and (7) and
Article 35(7) shall apply from 5 April 2011.
This Regulation shall be binding in its entirety and directly applicable in the Member States in
accordance with the Treaty establishing the European Community.
Done at Brussels, 13 July 2009.
For the European Parliament
The President
H.-G. PÖTTERING
For the Council
The President
E. ERLANDSSON
EN
L 243/26
Official Journal of the European Union
15.9.2009
( 1 ) OJ L 150, 6.6.2001, p. 4.
( 2 ) OJ L 64, 7.3.2003, p. 1.
( 3 ) OJ L 131, 28.5.2009, p. 1.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
87
ANNEX I
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/27
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
88
EN
L 243/28
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
89
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/29
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
90
ANNEX II
Non-exhaustive list of supporting documents
The supporting documents referred to in Article 14, to be submitted by visa applicants may include the following:
A. DOCUMENTATION RELATING TO THE PURPOSE OF THE JOURNEY
1. for business trips:
(a) an invitation from a firm or an authority to attend meetings, conferences or events connected with trade,
industry or work;
(b) other documents which show the existence of trade relations or relations for work purposes;
(c) entry tickets for fairs and congresses, if appropriate;
(d) documents proving the business activities of the company;
(e) documents proving the applicant’s employment status in the company;
2. for journeys undertaken for the purposes of study or other types of training:
(a) a certificate of enrolment at an educational establishment for the purposes of attending vocational or theor
etical courses within the framework of basic and further training;
(b) student cards or certificates of the courses to be attended;
3. for journeys undertaken for the purposes of tourism or for private reasons:
(a) documents relating to accommodation:
— an invitation from the host if staying with one,
— a document from the establishment providing accommodation or any other appropriate document indi
cating the accommodation envisaged;
(b) documents relating to the itinerary:
— confirmation of the booking of an organised trip or any other appropriate document indicating the
envisaged travel plans,
— in the case of transit: visa or other entry permit for the third country of destination; tickets for onward
journey;
4. for journeys undertaken for political, scientific, cultural, sports or religious events or other reasons:
— invitation, entry tickets, enrolments or programmes stating (wherever possible) the name of the host organi
sation and the length of stay or any other appropriate document indicating the purpose of the journey;
5. for journeys of members of official delegations who, following an official invitation addressed to the government of
the third country concerned, participate in meetings, consultations, negotiations or exchange programmes, as well
as in events held in the territory of a Member State by intergovernmental organisations:
— a letter issued by an authority of the third country concerned confirming that the applicant is a member of the
official delegation travelling to a Member State to participate in the abovementioned events, accompanied by a
copy of the official invitation;
6. for journeys undertaken for medical reasons:
— an official document of the medical institution confirming necessity for medical care in that institution and
proof of sufficient financial means to pay for the medical treatment.
EN
L 243/30
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
91
B. DOCUMENTATION ALLOWING FOR THE ASSESSMENT OF THE APPLICANT’S INTENTION TO LEAVE THE
TERRITORY OF THE MEMBER STATES
1. reservation of or return or round ticket;
2. proof of financial means in the country of residence;
3. proof of employment: bank statements;
4. proof of real estate property;
5. proof of integration into the country of residence: family ties; professional status.
C. DOCUMENTATION IN RELATION TO THE APPLICANT’S FAMILY SITUATION
1. consent of parental authority or legal guardian (when a minor does not travel with them);
2. proof of family ties with the host/inviting person.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/31
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
92
ANNEX III
UNIFORM FORMAT AND USE OF THE STAMP INDICATING THAT A VISA APPLICATION IS ADMISSIBLE
… visa … ( 1 )
xx/xx/xxxx ( 2 )
… ( 3 )
Example:
C visa FR
22.4.2009
Consulat de France
Djibouti
The stamp shall be placed on the first available page that contains no entries or stamps in the travel document.
( 1 ) Code of the Member State examining the application. The codes as set out in Annex VII point 1.1 are used.
( 2 ) Date of application (eight digits: xx day, xx month, xxxx year).
(
3
) Authority examining the visa application.
EN
L 243/32
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
93
ANNEX IV
Common list of third countries listed in Annex I to Regulation (EC) No 539/2001, whose nationals are required
to be in possession of an airport transit visa when passing through the international transit area of airports
situated on the territory of the Member States
AFGHANISTAN
BANGLADESH
DEMOCRATIC REPUBLIC OF THE CONGO
ERITREA
ETHIOPIA
GHANA
IRAN
IRAQ
NIGERIA
PAKISTAN
SOMALIA
SRI LANKA
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/33
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
94
ANNEX V
LIST OF RESIDENCE PERMITS ENTITLING THEIR HOLDERS TO TRANSIT THROUGH THE AIRPORTS OF
MEMBER STATES WITHOUT BEING REQUIRED TO HOLD AN AIRPORT TRANSIT VISA
ANDORRA:
— Tarjeta provisional de estancia y de trabajo (provisional residence and work permit) (white). These are issued to
seasonal workers; the period of validity depends on the duration of employment, but never exceeds six months. This
permit is not renewable,
— Tarjeta de estancia y de trabajo (residence and work permit) (white). This permit is issued for six months and may be
renewed for another year,
— Tarjeta de estancia (residence permit) (white). This permit is issued for six months and may be renewed for another
year,
— Tarjeta temporal de residencia (temporary residence permit) (pink). This permit is issued for one year and may be
renewed twice, each time for another year,
— Tarjeta ordinaria de residencia (ordinary residence permit) (yellow). This permit is issued for three years and may be
renewed for another three years,
— Tarjeta privilegiada de residencia (special residence permit) (green). This permit is issued for five years and is
renewable, each time for another five years,
— Autorización de residencia (residence authorisation) (green). This permit is issued for one year and is renewable, each
time for another three years,
— Autorización temporal de residencia y de trabajo (temporary residence and work authorisation) (pink). This permit is
issued for two years and may be renewed for another two years,
— Autorización ordinaria de residencia y de trabajo (ordinary residence and work authorisation) (yellow). This permit is
issued for five years,
— Autorización privilegiada de residencia y de trabajo (special residence and work authorisation) (green). This permit is
issued for 10 years and is renewable, each time for another 10 years.
CANADA:
— Permanent resident card (plastic card).
JAPAN:
— Re-entry permit to Japan.
SAN MARINO:
— Permesso di soggiorno ordinario (validità illimitata) (ordinary residence permit (no expiry date)),
— Permesso di soggiorno continuativo speciale (validità illimitata) (special permanent residence permit (no expiry date)),
— Carta d’identità de San Marino (validità illimitata) (San Marino identity card (no expiry date)).
UNITED STATES OF AMERICA:
— Form I-551 permanent resident card (valid for 2 to 10 years),
— Form I-551 Alien registration receipt card (valid for 2 to 10 years),
— Form I-551 Alien registration receipt card (no expiry date),
— Form I-327 Re-entry document (valid for two years — issued to holders of a I-551),
— Resident alien card (valid for 2 or 10 years or no expiry date. This document guarantees the holder’s return only if his
stay outside the USA has not exceeded one year),
— Permit to re-enter (valid for two years. This document guarantees the holder’s return only if his stay outside the USA
has not exceeded two years),
— Valid temporary residence stamp in a valid passport (valid for one year from the date of issue).
EN
L 243/34
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
95
ANNEX VI
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/35
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
96
EN
L 243/36
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
97
ANNEX VII
FILLING IN THE VISA STICKER
1. Mandatory entries section
1.1. ‘VALID FOR’ heading:
This heading indicates the territory in which the visa holder is entitled to travel.
This heading may be completed in one of the following ways only:
(a) Schengen States;
(b) Schengen State or Schengen States to whose territory the validity of the visa is limited (in this case the following
abbreviations are used):
BE
BELGIUM
CZ
CZECH REPUBLIC
DK
DENMARK
DE
GERMANY
EE
ESTONIA
GR
GREECE
ES
SPAIN
FR
FRANCE
IT
ITALY
LV
LATVIA
LT
LITHUANIA
LU
LUXEMBOURG
HU HUNGARY
MT
MALTA
NL
NETHERLANDS
AT
AUSTRIA
PL
POLAND
PT
PORTUGAL
SI
SLOVENIA
SK
SLOVAKIA
FI
FINLAND
SE
SWEDEN
IS
ICELAND
NO NORWAY
CH
SWITZERLAND
1.2. When the sticker is used to issue a uniform visa this heading is filled in using the words ‘Schengen States’, in the
language of the issuing Member State.
1.3. When the sticker is used to issue a visa with limited territorial validity pursuant to Article 25(1) of this Regulation
this heading is filled in with the name(s) of the Member State(s) to which the visa holder’s stay is limited, in the
language of the issuing Member State.
1.4. When the sticker is used to issue a visa with limited territorial validity pursuant to Article 25(3) of this Regulation,
the following options for the codes to be entered may be used:
(a) entry of the codes for the Member States concerned;
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/37
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
98
(b) entry of the words ‘Schengen States’, followed in brackets by the minus sign and the codes of the Member States
for whose territory the visa is not valid;
(c) in case the ‘valid for’ field is not sufficient for entering all codes for the Member States (not) recognising the
travel document concerned the font size of the letters used is reduced.
2. ‘FROM ... TO’ heading:
This heading indicates the period of the visa holder’s stay as authorised by the visa.
The date from which the visa holder may enter the territory for which the visa is valid is written as below, following
the word ‘FROM’:
— the day is written using two digits, the first of which is a zero if the day in question is a single digit,
— horizontal dash,
— the month is written using two digits, the first of which is a zero if the month in question is a single digit,
— horizontal dash,
— the year is written using two digits, which correspond with the last two digits of the year.
For example: 05-12-07 = 5 December 2007.
The date of the last day of the period of the visa holder’s authorised stay is entered after the word ‘TO’ and is written
in the same way as the first date. The visa holder must have left the territory for which the visa is valid by midnight
on that date.
3. ‘NUMBER OF ENTRIES’ heading:
This heading shows the number of times the visa holder may enter the territory for which the visa is valid, i.e. it
refers to the number of periods of stay which may be spread over the entire period of validity, see 4.
The number of entries may be one, two or more. This number is written to the right-hand side of the preprinted
part, using ‘01’, ‘02’ or the abbreviation ‘MULT’, where the visa authorises more than two entries.
When a multiple airport transit visa is issued pursuant to Article 26(3) of this Regulation, the visa’s validity is
calculated as follows: first date of departure plus six months.
The visa is no longer valid when the total number of exits made by the visa holder equals the number of authorised
entries, even if the visa holder has not used up the number of days authorised by the visa.
4. ‘DURATION OF VISIT ... DAYS’ heading:
This heading indicates the number of days during which the visa holder may stay in the territory for which the visa
is valid. This stay may be continuous or, depending on the number of days authorised, spread over several periods
between the dates mentioned under 2, bearing in mind the number of entries authorised under 3.
The number of days authorised is written in the blank space between ‘DURATION OF VISIT’ and ‘DAYS’, in the
form of two digits, the first of which is a zero if the number of days is less than 10.
The maximum number of days that may be entered under this heading is 90.
When a visa is valid for more than six months, the duration of stays is 90 days in every six-month period.
5. ‘ISSUED IN ... ON …’ heading:
This heading gives the name of the location where the issuing authority is situated. The date of issue is indicated
after ‘ON’.
The date of issue is written in the same way as the date referred to in 2.
6. ‘PASSPORT NUMBER’ heading:
This heading indicates the number of the travel document to which the visa sticker is affixed.
In case the person to whom the visa is issued is included in the passport of the spouse, parental authority or legal
guardian, the number of the travel document of that person is indicated.
EN
L 243/38
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
99
When the applicant’s travel document is not recognised by the issuing Member State, the uniform format for the
separate sheet for affixing visas is used for affixing the visa.
The number to be entered under this heading, if the visa sticker is affixed to the separate sheet, is not the passport
number but the same typographical number as appears on the form, made up of six digits.
7. ‘TYPE OF VISA’ heading:
In order to facilitate matters for the control authorities, this heading specifies the type of visa using the letters A, C
and D as follows:
A: airport transit visa (as defined in Article 2(5) of this Regulation)
C: visa (as defined in Article 2(2) of this Regulation)
D: long-stay visa
8. ‘SURNAME AND FIRST NAME’ heading:
The first word in the ‘surname’ box followed by the first word in the ‘first name’ box of the visa holder’s travel
document is written in that order. The issuing authority verifies that the name and first name which appear in the
travel document and which are to be entered under this heading and in the section to be electronically scanned are
the same as those appearing in the visa application. If the number of characters of the surname and first name
exceeds the number of spaces available, the excess characters are replaced by a dot (.).
9. (a) Mandatory entries to be added in the ‘COMMENTS’ section
— in the case of a visa issued on behalf of another Member State pursuant to Article 8, the following mention is
added: ‘R/[Code of represented Member State]’,
— in the case of a visa issued for the purpose of transit, the following mention is added: ‘TRANSIT’;
(b) National entries in ‘COMMENTS’ section
This section also contains the comments in the language of the issuing Member State relating to national
provisions. However, such comments shall not duplicate the mandatory comments referred to in point 1;
(c) Section for the photograph
The visa holder’s photograph, in colour, shall be integrated in the space reserved for that purpose.
The following rules shall be observed with respect to the photograph to be integrated into the visa sticker.
The size of the head from chin to crown shall be between 70 % and 80 % of the vertical dimension of the surface
of the photograph.
The minimum resolution requirements shall be:
— 300 pixels per inch (ppi), uncompressed, for scanning,
— 720 dots per inch (dpi) for colour printing of photos.
10. Machine-readable zone
This section is made up of two lines of 36 characters (OCR B-10 cpi).
First line: 36 characters (mandatory)
Positions
Number of characters
Heading contents
Specifications
1-2
2
Type of document
First character: V
Second character: code indicating type of visa
(A, C or D)
3-5
3
Issuing State
ICAO alphabetic code 3-character: BEL, CHE,
CZE, DNK, D<<, EST, GRC, ESP, FRA, ITA,
LVA, LTU, LUX, HUN, MLT, NLD, AUT, POL,
PRT, SVN, SVK, FIN, SWE, ISL, NOR
6-36
31
Surname and first
name
The surname should be separated from the
first names by 2 symbols (<<); individual
components of the name should be
separated by one symbol (<); spaces which
are not needed should be filled in with one
symbol (<)
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/39
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
100
Second line: 36 characters (mandatory)
Positions
Number of characters
Heading contents
Specifications
1
9
Visa number
This is the number printed in the top right-
hand corner of the sticker
10
1
Control character
This character is the result of a complex
calculation, based on the previous area
according to an algorithm defined by the
ICAO
11
3
Applicant’s
nationality
Alphabetic coding according to ICAO 3-
character codes
14
6
Date of birth
The order followed is YYMMDD where:
YY = year (mandatory)
MM = month or << if unknown
DD = day or << if unknown
20
1
Control character
This character is the result of a complex
calculation, based on the previous area
according to an algorithm defined by the
ICAO
21
1
Sex
F = Female,
M = Male,
< = Not specified
22
6
Date on which the
visa’s validity ends
The order followed is YYMMDD without a
filler
28
1
Control character
This character is the result of a complex
calculation, based on the previous area
according to an algorithm defined by the
ICAO
29
1
Territorial validity
(a) For LTV visas, insert the letter T
(b) For uniform visas insert the filler <
30
1
Number of entries
1, 2, or M
31
2
Duration of stay
(a) Short stay: number of days should be
inserted in the visual reading area
(b) Long stay: <<
33
4
Start of validity
The structure is MMDD without any filler.
EN
L 243/40
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
101
ANNEX VIII
AFFIXING THE VISA STICKER
1. The visa sticker shall be affixed to the first page of the travel document that contains no entries or stamps — other
than the stamp indicating that an application is admissible.
2. The sticker shall be aligned with and affixed to the edge of the page of the travel document. The machine-readable
zone of the sticker shall be aligned with the edge of the page.
3. The stamp of the issuing authorities shall be placed in the ‘COMMENTS’ section in such a manner that it extends
beyond the sticker onto the page of the travel document.
4. Where it is necessary to dispense with the completion of the section to be scanned electronically, the stamp may be
placed in this section to render it unusable. The size and content of the stamp to be used shall be determined by the
national rules of the Member State.
5. To prevent re-use of a visa sticker affixed to the separate sheet for affixing a visa, the seal of the issuing authorities
shall be stamped to the right, straddling the sticker and the separate sheet, in such a way as neither to impede reading
of the headings and the comments nor to enter the machine-readable zone.
6. The extension of a visa, pursuant to Article 33 of this Regulation, shall take the form of a visa sticker. The seal of the
issuing authorities shall be affixed to the visa sticker.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/41
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
102
ANNEX IX
PART 1
Rules for issuing visas at the border to seafarers in transit subject to visa requirements
These rules relate to the exchange of information between the competent authorities of the Member States with respect to
seafarers in transit subject to visa requirements. Insofar as a visa is issued at the border on the basis of the information
that has been exchanged, the responsibility lies with the Member State issuing the visa.
For the purposes of these rules:
‘Member State port’: means a port constituting an external border of a Member State;
‘Member State airport’: means an airport constituting an external border of a Member State.
I. Signing on a vessel berthed or expected at a Member State port (entry into the territory of the Member States)
— the shipping company or its agent shall inform the competent authorities at the Member State port where the ship
is berthed or expected that seafarers subject to visa requirements are due to enter via a Member State airport, land
or sea border. The shipping company or its agent shall sign a guarantee in respect of those seafarers that all
expenses for the stay and, if necessary, for the repatriation of the seafarers will be covered by the shipping
company,
— those competent authorities shall verify as soon as possible whether the information provided by the shipping
company or its agent is correct and shall examine whether the other conditions for entry into the territory of the
Member States have been satisfied. The travel route within the territory of the Member States shall also be verified
e.g. by reference to the (airline) tickets,
— when seafarers are due to enter via a Member State airport, the competent authorities at the Member State port
shall inform the competent authorities at the Member State airport of entry, by means of a duly completed form
for seafarers in transit who are subject to visa requirements (as set out in Part 2), sent by fax, electronic mail or
other means, of the results of the verification and shall indicate whether a visa may in principle be issued at the
border. When seafarers are due to enter via a land or a sea border, the competent authorities at the border post
via which the seafarer concerned enters the territory of the Member States shall be informed by the same
procedure,
— where the verification of the available data is positive and the outcome is clearly consistent with the seafarer’s
declaration or documents, the competent authorities at the Member State airport of entry or exit may issue a visa
at the border the authorised stay of which shall correspond to what is necessary for the purpose of the transit.
Furthermore, in such cases the seafarer’s travel document shall be stamped with a Member State entry or exit
stamp and given to the seafarer concerned.
II. Leaving service from a vessel that has entered a Member State port (exit from the territory of the Member States)
— the shipping company or its agent shall inform the competent authorities at that Member State port of entry of
seafarers subject to visa requirements who are due to leave their service and exit from the Member States territory
via a Member State airport, land or sea border. The shipping company or its agent shall sign a guarantee in
respect of those seafarers that all expenses for the stay and, if necessary, for the repatriation costs of the seafarers
will be covered by the shipping company,
— the competent authorities shall verify as soon as possible whether the information provided by the shipping
company or its agent is correct and shall examine whether the other conditions for entry into the territory of the
Member States have been satisfied. The travel route within the territory of the Member States shall also be verified
e.g. by reference to the (airline) tickets,
— where the verification of the available data is positive, the competent authorities may issue a visa the authorised
stay of which shall correspond to what is necessary for the purpose of the transit.
EN
L 243/42
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
103
III. Transferring from a vessel that entered a Member State port to another vessel
— the shipping company or its agent shall inform the competent authorities at that Member State port of entry of
seafarers subject to visa requirements who are due to leave their service and exit from the territory of the Member
States via another Member State port. The shipping company or its agent shall sign a guarantee in respect of those
seafarers that all expenses for the stay and, if necessary, for the repatriation of the seafarers will be covered by the
shipping company,
— the competent authorities shall verify as soon as possible whether the information provided by the shipping
company or its agent is correct and shall examine whether the other conditions for entry into the territory of the
Member States have been satisfied. The competent authorities at the Member State port from which the seafarers
will leave the territory of the Member States by ship shall be contacted for the examination. A check shall be
carried out to establish whether the ship they are joining is berthed or expected there. The travel route within the
territory of the Member States shall also be verified,
— where the verification of the available data is positive, the competent authorities may issue a visa the authorised
stay of which shall correspond to what is necessary for the purpose of the transit.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/43
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
104
PART 2
EN
L 243/44
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
105
DETAILED DESCRIPTION OF FORM
Points 1-4: the identity of the seafarer
(1)
A. Surname(s)
B. Forename(s)
C. Nationality
D. Rank/Grade
(2)
A. Place of birth
B. Date of birth
(3)
A. Passport number
B. Date of issue
C. Period of validity
(4)
A. Seaman’s book number
B. Date of issue
C. Period of validity
As to points 3 and 4: depending on the nationality of the seafarer and the Member State being entered, a travel document
or a seaman’s book may be used for identification purposes.
Points 5-8: the shipping agent and the vessel concerned
(5)
Name of shipping agent (the individual or corporation that represents the ship owner on the spot in
all matters relating to the ship owner’s duties in fitting out the vessel) under 5A and telephone
number (and other contact details as fax number, electronic mail address) under 5B
(6)
A. Name of vessel
B. IMO-number (this number consists of 7 numbers and is also known as ‘Lloyds-number’)
C. Flag (under which the merchant vessel is sailing)
(7)
A. Date of arrival of vessel
B. Origin (port) of vessel
Letter ‘A’ refers to the vessel’s date of arrival in the port where the seafarer is to sign on
(8)
A. Date of departure of vessel
B. Destination of vessel (next port)
As to points 7A and 8A: indications regarding the length of time for which the seafarer may travel in order to sign on.
It should be remembered that the route followed is very much subject to unexpected interferences and external factors
such as storms, breakdowns, etc.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/45
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
106
Points 9-12: purpose of the seafarer’s journey and his destination
(9) The ‘final destination’ is the end of the seafarer’s journey. This may be either the port at which he is to sign on or
the country to which he is heading if he is leaving service.
(10) Reasons for application
(a) In the case of signing on, the final destination is the port at which the seafarer is to sign on.
(b) In the case of transfer to another vessel within the territory of the Member States, it is also the port at which the
seafarer is to sign on. Transfer to a vessel situated outside the territory of the Member States must be regarded as
leaving service.
(c) In the case of leaving service, this can occur for various reasons, such as end of contract, accident at work,
urgent family reasons, etc.
(11) Means of transport
List of means used within the territory of the Member States by the seafarer in transit who is subject to a visa
requirement, in order to reach his final destination. On the form, the following three possibilities are envisaged:
(a) car (or coach);
(b) train;
(c) aeroplane.
(12) Date of arrival (on the territory of the Member States)
Applies primarily to a seafarer at the first Member State airport or border crossing point (since it may not always be
an airport) at the external border via which he wishes to enter the territory of the Member States.
Date of transit
This is the date on which the seafarer signs off at a port in the territory of the Member States and heads towards
another port also situated in the territory of the Member States.
Date of departure
This is the date on which the seafarer signs off at a port in the territory of the Member States to transfer to another
vessel at a port situated outside the territory of the Member States, or the date on which the seafarer signs off at a
port in the territory of the Member States to return to his home (outside the territory of the Member States).
After determining the three means of travel, available information should also be provided concerning those means:
(a) car, coach: registration number;
(b) train: name, number, etc.;
(c) flight data: date, time, number.
(13) Formal declaration signed by the shipping agent or the ship owner confirming his responsibility for the expenses for
the stay and, if necessary, for the repatriation of the seafarer.
EN
L 243/46
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
107
ANNEX X
LIST OF MINIMUM REQUIREMENTS TO BE INCLUDED IN THE LEGAL INSTRUMENT IN THE CASE OF
COOPERATION WITH EXTERNAL SERVICE PROVIDERS
A. In relation to the performance of its activities, the external service provider shall, with regard to data protection:
(a) prevent at all times any unauthorised reading, copying, modification or deletion of data, in particular during their
transmission to the diplomatic mission or consular post of the Member State(s) competent for processing an
application;
(b) in accordance with the instructions given by the Member State(s) concerned, transmit the data,
— electronically, in encrypted form, or
— physically, in a secured way;
(c) transmit the data as soon as possible:
— in the case of physically transferred data, at least once a week,
— in the case of electronically transferred encrypted data, at the latest at the end of the day of their collection;
(d) delete the data immediately after their transmission and ensure that the only data that might be retained shall be
the name and contact details of the applicant for the purposes of the appointment arrangements, as well as the
passport number, until the return of the passport to the applicant, where applicable;
(e) ensure all the technical and organisational security measures required to protect personal data against accidental or
unlawful destruction or accidental loss, alteration, unauthorised disclosure or access, in particular where the
cooperation involves the transmission of files and data to the diplomatic mission or consular post of the
Member State(s) concerned and all other unlawful forms of processing personal data;
(f) process the data only for the purposes of processing the personal data of applicants on behalf of the Member
State(s) concerned;
(g) apply data protection standards at least equivalent to those set out in Directive 95/46/EC;
(h) provide applicants with the information required pursuant to Article 37 of the VIS Regulation.
B. In relation to the performance of its activities, the external service provider shall, with regard to the conduct of staff:
(a) ensure that its staff are appropriately trained;
(b) ensure that its staff in the performance of their duties:
— receive applicants courteously,
— respect the human dignity and integrity of applicants,
— do not discriminate against persons on grounds of sex, racial or ethnic origin, religion or belief, disability, age
or sexual orientation, and
— respect the rules of confidentiality which shall also apply once members of staff have left their job or after
suspension or termination of the legal instrument;
(c) provide identification of the staff working for the external service provider at all times;
(d) prove that its staff do not have criminal records and have the requisite expertise.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/47
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
108
C. In relation to the verification of the performance of its activities, the external service provider shall:
(a) provide for access by staff entitled by the Member State(s) concerned to its premises at all times without prior
notice, in particular for inspection purposes;
(b) ensure the possibility of remote access to its appointment system for inspection purposes;
(c) ensure the use of relevant monitoring methods (e.g. test applicants; webcam);
(d) ensure access to proof of data protection compliance, including reporting obligations, external audits and regular
spot checks;
(e) report to the Member State(s) concerned without delay any security breaches or any complaints from applicants
on data misuse or unauthorised access, and coordinate with the Member State(s) concerned in order to find a
solution and give explanatory responses promptly to the complaining applicants.
D. In relation to general requirements, the external service provider shall:
(a) act under the instructions of the Member State(s) competent for processing the application;
(b) adopt appropriate anti-corruption measures (e.g. provisions on staff remuneration; cooperation in the selection of
staff members employed on the task; two-man-rule; rotation principle);
(c) respect fully the provisions of the legal instrument, which shall contain a suspension or termination clause, in
particular in the event of breach of the rules established, as well as a revision clause with a view to ensuring that
the legal instrument reflects best practice.
EN
L 243/48
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
109
ANNEX XI
SPECIFIC PROCEDURES AND CONDITIONS FACILITATING THE ISSUING OF VISAS TO MEMBERS OF THE
OLYMPIC FAMILY PARTICIPATING IN THE OLYMPIC GAMES AND PARALYMPIC GAMES
CHAPTER I
Purpose and definitions
Article 1
Purpose
The following specific procedures and conditions facilitate the application for and issuing of visas to members of the
Olympic family for the duration of the Olympic and Paralympic Games organised by a Member State.
In addition, the relevant provisions of the Community acquis concerning procedures for applying for and issuing visas
shall apply.
Article 2
Definitions
For the purposes of this Regulation:
1. ‘Responsible organisations’ relate to measures envisaged to facilitate the procedures for applying for and issuing visas
for members of the Olympic family taking part in the Olympic and/or Paralympic Games, and they mean the official
organisations, in terms of the Olympic Charter, which are entitled to submit lists of members of the Olympic family to
the Organising Committee of the Member State hosting the Olympic and Paralympic Games with a view to the issue
of accreditation cards for the Games;
2. ‘Member of the Olympic family’ means any person who is a member of the International Olympic Committee, the
International Paralympic Committee, International Federations, the National Olympic and Paralympic Committees, the
Organising Committees of the Olympic Games and the national associations, such as athletes, judges/referees, coaches
and other sports technicians, medical personnel attached to teams or individual sportsmen/women and media-
accredited journalists, senior executives, donors, sponsors or other official invitees, who agree to be guided by the
Olympic Charter, act under the control and supreme authority of the International Olympic Committee, are included
on the lists of the responsible organisations and are accredited by the Organising Committee of the Member State
hosting the Olympic and Paralympic Games as participants in the [year] Olympic and/or Paralympic Games;
3. ‘Olympic accreditation cards’ which are issued by the Organising Committee of the Member State hosting the Olympic
and Paralympic Games in accordance with its national legislation means one of two secure documents, one for the
Olympic Games and one for the Paralympic Games, each bearing a photograph of its holder, establishing the identity
of the member of the Olympic family and authorising access to the facilities at which competitions are held and to
other events scheduled throughout the duration of the Games;
4. ‘Duration of the Olympic Games and Paralympic Games’ means the period during which the Olympic Games and the
period during which the Paralympic Games take place;
5. ‘Organising Committee of the Member State hosting the Olympic and Paralympic Games’ means the Committee set up
on by the hosting Member State in accordance with its national legislation to organise the Olympic and Paralympic
Games, which decides on accreditation of members of the Olympic family taking part in those Games;
6. ‘Services responsible for issuing visas’ means the services designated by the Member State hosting the Olympic Games
and Paralympic Games to examine applications and issue visas to members of the Olympic family.
CHAPTER II
Issuing of visas
Article 3
Conditions
A visa may be issued pursuant to this Regulation only where the person concerned:
(a) has been designated by one of the responsible organisations and accredited by the Organising Committee of the
Member State hosting the Olympic and Paralympic Games as a participant in the Olympic and/or Paralympic Games;
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/49
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
110
(b) holds a valid travel document authorising the crossing of the external borders, as referred to in Article 5 of the
Schengen Borders Code;
(c) is not a person for whom an alert has been issued for the purpose of refusing entry;
(d) is not considered to be a threat to public policy, national security or the international relations of any of the Member
States.
Article 4
Filing of the application
1.
Where a responsible organisation draws up a list of the persons selected to take part in the Olympic and/or
Paralympic Games, it may, together with the application for the issue of an Olympic accreditation card for the persons
selected, file a collective application for visas for those persons selected who are required to be in possession of a visa in
accordance with Regulation (EC) No 539/2001, except where those persons hold a residence permit issued by a Member
State or a residence permit issued by the United Kingdom or Ireland, in accordance with Directive 2004/38/EC of the
European Parliament and of the Council of 29 April 2004 on the right of citizens of the Union and their family members
to move and reside freely within the territory of the Member States ( 1 ).
2.
A collective application for visas for the persons concerned shall be forwarded at the same time as applications for
the issue of an Olympic accreditation card to the Organising Committee of the Member State hosting the Olympic and
Paralympic Games in accordance with the procedure established by it.
3.
Individual visa applications shall be submitted for each person taking part in the Olympic and/or Paralympic Games.
4.
The Organising Committee of the Member State hosting the Olympic and Paralympic Games shall forward to the
services responsible for issuing visas, a collective application for visas as quickly as possible, together with copies of
applications for the issue of an Olympic accreditation card for the persons concerned, bearing their full name, nationality,
sex and date and place of birth and the number, type and expiry date of their travel document.
Article 5
Examination of the collective application for visas and type of the visa issued
1.
The visa shall be issued by the services responsible for issuing visas following an examination designed to ensure
that the conditions set out in Article 3 are met.
2.
The visa issued shall be a uniform, multiple-entry visa authorising a stay of not more than three months for the
duration of the Olympic and/or Paralympic Games.
3.
Where the member of the Olympic family concerned does not meet the conditions set out in point (c) or (d) of
Article 3, the services responsible for issuing visas may issue a visa with limited territorial validity in accordance with
Article 25 of this Regulation.
Article 6
Form of the visa
1.
The visa shall take the form of two numbers entered on the Olympic accreditation card. The first number shall be
the visa number. In the case of a uniform visa, that number shall be made up of seven (7) characters comprising six (6)
digits preceded by the letter ‘C’. In the case of a visa with limited territorial validity, that number shall be made up of eight
(8) characters comprising six (6) digits preceded by the letters ‘XX’ ( 2 ). The second number shall be the number of the
travel document of the person concerned.
2.
The services responsible for issuing visas shall forward the visa numbers to the Organising Committee of the
Member State hosting the Olympic and Paralympic Games for the purpose of issuing Olympic accreditation cards.
EN
L 243/50
Official Journal of the European Union
15.9.2009
( 1 ) OJ L 158, 30.4.2004, p. 77.
( 2 ) Reference to the ISO code of the organising Member State.
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
111
Article 7
Waiver of fees
The examination of visa applications and the issue of visas shall not give rise to any fees being charged by the services
responsible for issuing visas.
CHAPTER III
General and final provisions
Article 8
Cancellation of a visa
Where the list of persons put forward as participants in the Olympic and/or Paralympic Games is amended before the
Games begin, the responsible organisations shall inform without any delay the Organising Committee of the Member
State hosting the Olympic and Paralympic Games thereof so that the Olympic accreditation cards of the persons removed
from the list may be revoked. The Organising Committee shall notify the services responsible for issuing visas thereof and
shall inform them of the numbers of the visas in question.
The services responsible for issuing visas shall cancel the visas of the persons concerned. They shall immediately inform
the authorities responsible for border checks thereof, and the latter shall without delay forward that information to the
competent authorities of the other Member States.
Article 9
External border checks
1.
The entry checks carried out on members of the Olympic family who have been issued visas in accordance with this
Regulation shall, when such members cross the external borders of the Member States, be limited to checking compliance
with the conditions set out in Article 3.
2.
For the duration of the Olympic and/or Paralympic Games:
(a) entry and exit stamps shall be affixed to the first free page of the travel document of those members of the Olympic
family for whom it is necessary to affix such stamps in accordance with Article 10(1) of the Schengen Borders Code.
On first entry, the visa number shall be indicated on that same page;
(b) the conditions for entry provided for in Article 5(1)(c) of the Schengen Borders Code shall be presumed to be fulfilled
once a member of the Olympic family has been duly accredited.
3.
Paragraph 2 shall apply to members of the Olympic family who are third-country nationals, whether or not they are
subject to the visa requirement under Regulation (EC) No 539/2001.
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/51
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
112
ANNEX XII
ANNUAL STATISTICS ON UNIFORM VISAS, VISAS WITH LIMITED TERRITORIAL VALIDITY AND
AIRPORT TRANSIT VISAS
Data to be submitted to the Commission within the deadline set out in Article 46 for each location where individual
Member States issue visas:
— total of A visas applied for (including multiple A visas),
— total of A visas issued (including multiple A visas),
— total of multiple A visas issued,
— total of A visas not issued (including multiple A visas),
— total of C visas applied for (including multiple-entry C visas),
— total of C visas issued (including multiple-entry C visas),
— total of multiple-entry C visas issued,
— total of C visas not issued (including multiple-entry C visas),
— total of LTV visas issued.
General rules for the submission of data:
— the data for the complete previous year shall be compiled in one single file,
— the data shall be provided using the common template provided by the Commission,
— data shall be available for the individual locations where the Member State concerned issue visas and grouped by third
country,
— ‘Not issued’ covers data on refused visas and applications where the examination has been discontinued as provided
for in Article 8(2).
In the event of data being neither available nor relevant for one particular category and a third country, Member States
shall leave the cell empty (and not enter ‘0’ (zero), ‘N.A.’ (non-applicable) or any other value).
EN
L 243/52
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
113
ANNEX XIII
CORRELATION TABLE
Provision of this Regulation
Provision of the Schengen Convention (CSA), Common Consular
Instructions (CCI) or of the Schengen Executive Committee (SCH/
Com-ex) replaced
TITLE I
GENERAL PROVISIONS
Article 1
Objective and scope
CCI, Part I.1. Scope (CSA Articles 9 and 10)
Article 2
Definitions
(1)-(4)
CCI: Part I. 2. Definitions and types of visas
CCI: Part IV ‘Legal basis’
CSA: Articles 11(2), 14(1), 15, 16
TITLE II
AIRPORT TRANSIT VISA
Article 3
Third-country nationals required to hold an airport transit
visa
Joint Action 96/197/JHA, CCI, Part I. 2.1.1
TITLE III
PROCEDURES AND CONDITIONS FOR ISSUING VISAS
CHAPTER I
Authorities taking part in the procedures relating to applications
Article 4
Authorities competent for taking part in the procedures
relating to applications
CCI Part II. 4., CSA, Art. 12(1), Regulation (EC) No 415/
2003
Article 5
Member State competent for examining and deciding on an
application
CCI, Part II 1.1(a) (b), CSA Article 12(2)
Article 6
Consular territorial competence
CCI, Part II, 1.1 and 3
Article 7
Competence to issue visas to third-country nationals legally
present within the territory of a Member State
—
Article 8
Representation agreements
CCI, Part II, 1.2
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/53
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
114
CHAPTER II
Application
Article 9
Practical modalities for lodging an application
CCI, Annex 13, note (Article 10(1))
Article 10
General rules for lodging an application
—
Article 11
Application form
CCI, Part III. 1.1.
Article 12
Travel document
CCI, Part III. 2. (a), CSA, Article 13(1) and (2)
Article 13
Biometric identifiers
CCI, Part III. 1.2 (a) and (b)
Article 14
Supporting documents
CCI, Part III.2(b) and Part V.1.4, Com-ex (98) 57
Article 15
Travel medical insurance
CCI, Part V, 1.4
Article 16
Visa fee
CCI Part VII. 4. and Annex 12
Article 17
Service fee
CCI, Part VII, 1.7
CHAPTER III
Examination of and decision on an application
Article 18
Verification of consular competence
—
Article 19
Admissibility
—
Article 20
Stamp indicating that an application is admissible
CCI, Part VIII, 2
Article 21
Verification of entry conditions and risk assessment
CCI, Part III.4 and Part V.1.
Article 22
Prior consultation of central authorities of other Member
States
CCI, Part II, 2.3 and Part V, 2.3(a)-(d)
Article 23
Decision on the application
CCI, Part V. 2.1 (second indent), 2.2, CCI
EN
L 243/54
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
115
CHAPTER IV
Issuing of the visa
Article 24
Issuing of a uniform visa
CCI, Part V, 2.1
Article 25
Issuing of a visa with limited territorial validity
CCI, Part V, 3, Annex 14, CSA 11(2), 14(1) and 16
Article 26
Issuing of an airport transit visa
CCI, Part I, 2.1.1 — Joint Action 96/197/JHA
Article 27
Filling in the visa sticker
CCI, Part VI.1-2-3-4
Article 28
Invalidation of a completed visa sticker
CCI, Part VI, 5.2
Article 29
Affixing a visa sticker
CCI, Part VI, 5.3
Article 30
Rights derived from an issued visa
CCI, Part I, 2.1, last sentence
Article 31
Information of central authorities of other Member States
—
Article 32
Refusal of a visa
—
CHAPTER V
Modification of an issued visa
Article 33
Extension
Com-ex (93) 21
Article 34
Annulment and revocation
Com-ex (93) 24 and Annex 14 to the CCI
CHAPTER VI
Visas issued at the external borders
Article 35
Visas applied for at the external border
Regulation (EC) No 415/2003
Article 36
Visas issued to seafarers in transit at the external border
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/55
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
116
TITLE IV
ADMINISTRATIVE MANAGEMENT AND ORGANISATION
Article 37
Organisation of visa sections
CCI, VII, 1-2-3
Article 38
Resources for examining applications and monitoring of
consulates
—
CCI, Part VII, 1A
Article 39
Conduct of staff
CCI, Part III.5
Article 40
Forms of cooperation
CCI, Part VII, 1AA
Article 41
Cooperation between Member States
Article 42
Recourse to honorary consuls
CCI, Part VII, AB
Article 43
Cooperation with external service providers
CCI, Part VII, 1B
Article 44
Encryption and secure transfer of data
CCI, Part II, 1.2, PART VII, 1.6, sixth, seventh, eighth and
ninth subparagraphs
Article 45
Member States’ cooperation with commercial intermediaries
CCI, VIII, 5.2
Article 46
Compilation of statistics
SCH Com-ex (94) 25 and (98) 12
Article 47
Information to the general public
—
TITLE V
LOCAL SCHENGEN COOPERATION
Article 48
Local Schengen cooperation between Member States’
consulates
CCI, VIII, 1-3-4
EN
L 243/56
Official Journal of the European Union
15.9.2009
SOU 2009:77
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
TITLE VI
FINAL PROVISIONS
Article 49
Arrangements in relation to the Olympic Games and Para
lympic Games
—
Articles 50
Amendments to the Annexes
—
Article 51
Instructions on the practical application of the Visa Code
—
Article 52
Committee procedure
—
Article 53
Notification
—
Article 54
Amendments to Regulation (EC) No 767/2008
—
Article 55
Amendments to Regulation (EC) No 562/2006
—
Article 56
Repeals
—
Article 57
Monitoring and evaluation
—
Article 58
Entry into force
—
EN
15.9.2009
Official Journal of the European Union
L 243/57
117
ANNEXES
Annex I
Harmonised application form
CCI, Annex 16
Annex II
Non-exhaustive list of supporting documents
Partially CCI, V, 1.4.
Annex III
Uniform format and use of the stamp indicating that a visa
application is admissible
CCI, VIII, 2
Annex IV
Common list of third countries, listed in Annex I to Regu
lation (EC) No 539/2001whose nationals are required to be in
possession of an airport transit visa when passing through the
international transit area of airports situated on the territory
of the Member States
CCI, Annex 3, Part I
Annex V
List of residence permits entitling their holders to transit
through the airports of Member States without being
required to hold an airport transit visa
CCI, Annex 3, Part III
Annex VI
Standard form for notifying and motivating refusal,
annulment or revocation of a visa
—
Annex VII
Filling in the visa sticker
CCI, Part VI, 1-4, Annex 10
Annex VIII
Affixing the visa sticker
CCI, Part VI, 5.3
Annex IX
Rules for issuing visas at the border to seafarers in transit
subject to visa requirements
Regulation (EC) No 415/2003, Annexes I and II
Annex X
List of minimum requirements to be included in the legal
instrument in the case of cooperation with external service
providers
CCI, Annex 19
Annex XI
Specific procedures and conditions facilitating the issuing of
visas to members of the Olympic Family participating in the
Olympic Games and Paralympic Games
—
Annex XII
Annual statistics on uniform visas, visas with limited terri
torial validity and airport transit visas
—
EN
L 243/58
Official Journal of the European Union
15.9.2009
118
Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex
SOU 2009:77
EU:s V
iseringskodex
– Bilaga
Omslag: Edita Västra Aros, september 2009
106 47 Stockholm
106 47 Stockholm Te
Tel 08-598 191 90 F
l 08-598 191 90 Fax 08-598 191 91 or
ax 08-598 191 91 order.fritzes@nj.se www.fritzes.se
ISBN 978-91-38-23274-3 ISSN 0375-250X
ISBN 978-91-38-23274-3 ISSN 0375-250X
SOU 2009:77
DelbetänkanDe av viseringsutreDningen
eu:s viseringskodex
SOU 2009:77
Bilaga
SOU 2009:77
Delbetänkande av Viseringsutredningen
Stockholm 2009
EU:s Viseringskodex
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar
av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av
Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress:
Fritzes kundtjänst
106 47 Stockholm
Orderfax: 08-598 191 91
Ordertel: 08-598 191 90
E-post: order.fritzes@nj.se
Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)
– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss.
Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på
http://www.regeringen.se/remiss
Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice
Tryckt av Edita Sverige AB
Stockholm 2009
ISBN 978-91-38-23274-3
ISSN 0375-250X
Till statsrådet Tobias Billström
Regeringen beslutade den 2 oktober 2008 att tillkalla en särskild utredare för att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (delbetänkande). Utredaren ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare (slutbetänkande).
Den 2 oktober 2008 förordnades f.d. generaldirektören Håkan Sandesjö att fr.o.m. samma dag vara särskild utredare.
Som experter har fr.o.m. den 8 december 2008 medverkat experten Daniel Andersson, Migrationsverket, rådmannen Karin Benson, Länsrätten i Stockholms län, rättssakkunnige Christina Kopparberg, Justitiedepartementet, polisinspektören Jonn Lamberth, Polismyndigheten i Skåne, kanslirådet Kerstin Lindblad, Justitiedepartementet, kanslirådet Christel Makarowski, Utrikesdepartementet, och departementssekreteraren Magnus Nordström, Utrikesdepartementet.
Som sekreterare anställdes fr.o.m. den 1 december 2008 hovrättsassessorn Annika Friberg och fr.o.m. den 8 juni 2009 hovrättsassessorn Dina Gutrad.
Utredningen har antagit namnet Viseringsutredningen (Ju 2008:13). Den 11 juni 2009 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (dir. 2009:52). Enligt detta ska utredningen redovisa delbetänkandet senast den 15 september 2009 och slutbetänkandet senast den 31 januari 2010.
Härmed överlämnas utredningens delbetänkande EU:s viseringskodex (SOU 2009:77).
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar
(viseringskodexen) antogs den 25 juni 2009, men har ännu inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) och inte heller trätt i kraft. Delbetänkandet kommer att kompletteras med en bilaga innehållande Viseringskodexen när förordningen publicerats i EUT.
Arbetet fortsätter i enlighet med direktiven.
Stockholm i september 2009
Håkan Sandesjö
/Dina Gutrad
Sammanfattning
Uppdraget
Viseringsutredningen har fått i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n), ändringsförordningen1. Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009, men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i EUT och inte heller trätt i kraft. Ändringsförordningen publicerades i EUT den 28 maj 2009 och trädde i kraft den 29 maj 2009. Utredningen ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare2. I detta delbetänkande redovisas uppdraget såvitt gäller de författningsändringar som föranleds av antagandet av Viseringskodexen och ändringsförordningen.
Viseringskodexens och ändringsförordningens bestämmelser om representation, samarbetsformer och upptagande av biometri är i huvudsak likalydande. Ändringsförordningen kommer på sikt sannolikt att upphävas. Mot bakgrund härav har överväganden och bedömningar om författningsändringar gjorts mot bakgrund av Viseringskodexens bestämmelser.
1 Europaparlamentets och rådets förordning nr 309/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas, EUT L 131 28.6.2009, s. 1. 2 EUT L 157 15.6.2002, s. 1.
Schengenregelverket på viseringsområdet
I Schengenkonventionen finns bestämmelser om viseringar för kortare vistelser och för längre vistelser. Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar kompletteras med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Bestämmelserna i CCI:n preciserar också under vilka förutsättningar som visering ska beviljas.
Det finns också rättsakter som bl.a. bestämmer vilka länders medborgare som ska vara skyldiga att ha visering och vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet för att få resa in i Sverige och de övriga Schengenstaterna; rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Bestämmelser om nödfallsviseringar finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Beträffande visering för flygplatstransitering antog ministerrådet den 4 mars 1996 en gemensam åtgärd om ett system med sådana viseringar (96/197/RIF). I bilagan till den gemensamma åtgärden räknas upp de länder vars medborgare måste ha en sådan visering. Rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar gäller också på området.
Informationssystemet för viseringar (VIS)
Den 8 juni 2004 beslutade rådet att inrätta ett informationssystem för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av uppgifter mellan medlemsstater. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelser (VIS-förordningen) fastställer ändamål, funktioner och ansvarsfördelningen för VIS. Den fastställer också villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna för att underlätta prövningen av viseringsansökningar och beslut som fattas i anslutning till dessa.
VIS-förordningen innehåller allmänna bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner, vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS, vilka som ska ha tillgång till VIS samt allmänna principer som ska tillämpas vid användningen av VIS. Förordningen innehåller vidare en s.k. broklausul, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter i VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott.
I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna. Förordningen reglerar även drift och ansvar samt rättigheter och skyldigheter med avseende på uppgiftsskydd.
Förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna
Av artikel 5.1 i VIS-förordningen framgår vilka uppgifter som i samband med en viseringsansökan ska registreras i VIS, bl.a. ett fotografi av sökanden och sökandens fingeravtryck. CCI:n saknade tidigare helt bestämmelser om upptagande av biometri. I CCI:n fanns tidigare alltså ingen rättslig grund för viseringsmyndigheterna att kräva biometriska uppgifter från personer som ansökte om visering. Genom den s.k. ändringsförordningen som trädde i kraft den 29 maj 2009 har en rättslig grund för upptagningen av biometriska kännetecken skapats.
Viseringskodexen
I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen3 framhålls ”nödvändigheten av att ytterligare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som en del av ett mångsidigt system som syftar till att underlätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskickningar.” Ett av de viktigaste inslagen för detta är införandet av en gemenskapskodex om viseringar såsom ett gemensamt regelverk för
3 EUT C 53, 3.3.2005.
viseringspolitiken, särskilt genom konsolidering och utveckling av gällande bestämmelser.
Genom Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EG-rättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna i Schengenkonventionen om viseringar för kortare vistelse, CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen samt rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.
Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer viseringar för kortare vistelser heltäckande att regleras av Viseringskodexen. Viseringskodexen innehåller allmänna bestämmelser om syfte och mål. Bestämmelserna i Viseringskodexen ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Viseringskodexen påverkar emellertid inte rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer. I förordningen anges vidare vilka tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering, samtidigt som det fastställs förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.
Liksom ändringsförordningen innehåller Viseringskodexen bestämmelser för upptagande av biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med en viseringsansökan. I Viseringskodexen finns också föreskrifter avseende överenskommelser om representation medlemsstaterna emellan och andra samarbetsformer. Avslag på viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering ska enligt Viseringskodexen kunna överklagas av sökanden. I den mån en medlemsstats nationella lagstiftning inte redan innehåller regler för överprövning av sådana beslut uppställer Viseringskodexen krav på att medlemsstaten inrättar nationella regler härom.
EG-rättsliga utgångspunkter
Såväl Viseringskodexen som ändringsförordningen är EG-förordningar. Sådana förordningar blir automatiskt en del av medlemsstaternas nationella rättssystem och gäller enligt sin lydelse på samma sätt som nationella lagar. Enligt EG-rättsliga principer får medlemsstaterna inte vidta några implementeringsåtgärder när det gäller EG-förordningar. En EG-förordnings bestämmelser får som huvudregel inte återges i nationell lagstiftning eftersom detta skulle kunna dölja att de rättigheter som har sitt ursprung i förordningen är av gemenskapsrättslig natur. Om det finns nationella författningsbestämmelser som motsvarar eller strider mot en EG-förordnings bestämmelser måste de nationella bestämmelserna utmönstras.
Bestämmelser i en EG-förordning får dock återges i nationell lagstiftning när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen. En EG-förordning kan också i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter.
Bedömningar av behovet av svenska författningsändringar i detta delbetänkande görs med utgångspunkt i dessa EG-rättsliga principer.
Överenskommelser om representation och samarbetsformer
Viseringskodexen innehåller bestämmelser om representation mellan medlemsstaterna och samarbetsformer. En medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt Viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat på ett begränsat sätt på så vis att den tar emot viseringsansökningar och registrerar biometriska kännetecken.
Till följd av Schengensamarbetet finns redan i dag bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) om Sveriges möjlighet att ingå överenskommelser med annan Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om s.k. enhetlig visering. I 3 kap. 6 § UtlL anges att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetliga viseringar. Andra samarbetsformer som regleras av kodexen, samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum
samt samarbete med s.k. externa tjänsteleverantörer m.m., saknar motsvarighet i svensk lag.
Som nämnts ovan upphävs Schengenkonventionens bestämmelser om visering för kortare vistelser genom Viseringskodexen. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med Viseringskodexen föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 6 § UtlL ändras så att den istället tar sikte på överenskommelser om representation enligt Viseringskodexen. Övriga samarbetsformer regleras uttömmande av Viseringskodexen. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att meddela kompletterande nationella föreskrifter härom finns därför inte.
Upptagande av biometri
I svensk lag finns inga bestämmelser om upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar. Den rättsliga grunden för att ta upp biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med viseringsansökningar finns i Viseringskodexen. Någon kompletterande nationell lagstiftning krävs därför inte.
Möjligheten att överklaga
Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar får överklagas framgår klart av Viseringskodexen. Huruvida bestämmelserna om överklagande är tillämpliga även i andra fall är dock oklart.
Enligt utredningens mening får det överlämnas till rättstillämpningen att närmare avgöra räckvidden av Viseringskodexens överklagandebestämmelser.
Utlänningslagen saknar för närvarande generella bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut avseende viseringar. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med kodexen krävs författningsändringar och kompletterande lagstiftning avseende överklagande. Utredningen föreslår att det i utlänningslagen införs bestämmelser om rätt att överklaga beslut om avslag på en viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering.
Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL, av Migrationsverket och Regeringskansliet. Enligt 3 kap. 6 § samma lag får emellertid regeringen eller – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt
att besluta om visering. Regeringen får också meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Utredningen föreslår att det nuvarande bemyndigandesystemet ska behållas. Såvitt avser instansordningen föreslås att viseringsbeslut bör kunna överklagas till en enda migrationsdomstol och därefter till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande till Migrationsöverdomstolen innebär det att utlänningslagens bestämmelser om prövningstillstånd gäller.
Övriga överväganden
Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer det att finnas två huvudtyper av viseringar. Viseringar som utfärdats enligt Viseringskodexen och s.k. nationella viseringar för längre vistelser. Den förstnämnda typen av viseringar har som framgår sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. En sådan visering kan vara enhetlig, av territoriellt begränsad giltighet eller endast giltig för flygplatstransitering. Även visering som utfärdas vid de yttre gränserna (nödfallsvisering och sjömansvisering) har sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. Viseringskodexen utgör en utveckling av Schengensamarbetet. Utredningen föreslår att en visering som utfärdas med stöd av Viseringskodexen benämns Schengenvisering och att det i utlänningslagen tas in en definition härom.
I Viseringskodexen regleras vilken stat som är behörig att pröva en ansökan om visering. Direkt av Viseringskodexen följer också att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium. Mot bakgrund av detta föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL som stadgar att beslut om enhetlig visering som meddelats av en behörig myndighet i en annan Schengenstat gäller i Sverige utmönstras.
Utredningen förslår vidare att bestämmelserna i utlänningslagen anpassas efter Viseringskodexen och att föreskrifter som framgår direkt av EG-förordningen – beviskrav, villkor för beviljande av viseringar, grunder för upphävande och återkallande av visering, begreppet enhetlig visering enligt Schengenkonventionen – utmönstras. Utredningen lämnar inte några förslag avseende utlänningsförordningen (2006:97) utan pekar bara på vissa oförenligheter med Viseringskodexens bestämmelser. Utredningen föreslår att utlänningsförordningen ses över.
Författningsförslag
Förslag till lag om ändring i utlännings- lagen ( 2005:716 )
Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)
dels att 3 kap. 2 och 3 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 1, 4 och 6 §§, 7 kap. 1, 2 och 8 §§, 13 kap. 10 §, 14 kap. 2 och 3 §§ samt 16 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 1 kap. 4 § ska lyda ”Schengenkonventionen, Schengenstat och Schengenvisering”,
dels att rubriken närmast före rubriken till 14 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det i 1 kap. införs en ny paragraf, 4 a §, och i 14 kap. införs en ny paragraf, 2 a §, med följande lydelse,
dels att det närmast före 14 kap. 2 a § införs en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 a §
Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (Viseringskodexen) 2 .
1 Jfr Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen), EUT L 2 EUT L
2 kap.
3 §
Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha
Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
I Viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering.
Bestämmelser om nationell visering finns i 3 kap. 4 §.
3 kap.
1 §
En utlänning får beviljas visering om han eller hon
1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass,
2. på begäran kan visa upp dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet,
3. har en medicinsk reseförsäkring för vistelsen,
4. har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel,
5. inte har meddelats inreseförbud, samt
6. inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.
Villkor för beviljande av en Schengenvisering finns i Viseringskodexen.
2 §
En visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § skall utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.
Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får en enhetlig visering inte beviljas.
3 §
En enhetlig visering enligt Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige.
4 §
Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras
mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång.
En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
Om det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas.
6 §
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.
Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering.
Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering.
Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om Schengenvisering.
7 kap.
1 §
Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.
Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.
I Viseringskodexen finns särskilda bestämmelser om upphäv-
ande och återkallelse av Schengenvisering.
Om utlänningen har vistats här i landet, mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.
2 §
Utöver vad som sägs i 1 § får visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.
Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.
Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.
8 §
Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.
Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.
Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.
Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.
13 kap.
10 §
Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.
Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot
Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot
och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz.
och
1. utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz, eller
2. beslutet fattas enligt Viseringskodexen.
14 kap.
Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd och arbetstillstånd.
Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd, arbetstillstånd och visering.
Polismyndighetens beslut
2 §
En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket.
En polismyndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.
Utlandsmyndighetens beslut m.m.
2 a §
En utlandsmyndighets beslut samt beslut av annat organ, efter bemyndigande enligt 3 kap. 6 §, om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas
till en migrationsdomstol.
3 §
Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär
– avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EESmedborgare,
– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller
– återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.
Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.
Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.
16 kap.
1 §
De länsrätter som regeringen bestämmer skall vara migrationsdomstolar. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka länsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva viseringsärenden. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.
Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om länsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.
Denna lag träder i kraft den …3
3 Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) antogs den 25 juni 2009 men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) och inte heller trätt i kraft. I artikel 58 i Viseringskodexen finns särskilda föreskrifter om EG-förordningens ikraftträdande. Mot bakgrund av det anförda kan någon bestämd dag för lagförslagens ikraftträdande inte anges.
1. Utredningens uppdrag och arbete
1.1. Uppdraget
Viseringsutredningen har fått i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras när Europarådets och rådets förordning om viseringar (Viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (CCI) (nedan kallad ändringsförordningen) antas. Utredningen ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare.
I detta delbetänkande redovisas uppdraget såvitt gäller de författningsändringar som föranleds av antagandet av Viseringskodexen och ändringsförordningen. I dessa delar ska utredningen enligt direktivet utreda och lämna förslag till införande av en möjlighet att överklaga beslut om avslag på visering. Uppdraget innefattar i denna del även att analysera processuella frågor, särskilt instansordningen. Reglingen om överklagande av viseringsbeslut i några med Sverige jämförbara EU-medlemsstater ska redovisas. Utredningen ska också se över det svenska regelverket så att det anpassas för att överensstämma med bestämmelserna i förordningarna som rör skydd för personuppgifter, handläggning av viseringsansökningar samt upptagande av biometriska uppgifter. Användningen av olika former för samarbetet i samband med mottagandet och handläggningen av viseringsansökningar som preciseras i förordningarna ska övervägas.
Utredningen ska redogöra för ekonomiska och andra konsekvenser som förordningarna och de föreslagna författningsbestämmelserna medför. De totala utgifterna för utgifterna för viseringsverksamheten vid utlandsmyndigheterna ska också bedömas. Slutligen ska utredningen göra beräkningar av de budgetära konsek-
venserna för domstolarna, Migrationsverket och Polisen. Om förordningarna medför ökade kostnader, ska förslag till finansiering inom berörda utgiftsområden redovisas.
Regeringens direktiv (dir. 2008:104) och (dir. 2009:52) återges i sin helhet i bilaga 1 och 2.
1.2. Utredningens arbete
Utredningens arbete påbörjades i december 2008. Arbetet har bedrivits i nära samarbete med experterna, både vid de fem sammanträden som har hållits och vid kontakter däremellan.
Utredningen har besökt de svenska ambassaderna i Rabat, Moskva och Damaskus för att på plats kunna ta del av verksamheten med viseringar. En redovisning för besöken återfinns i kapitel 7. Vid besöket i Rabat besöktes också den holländska ambassadens viseringsavdelning. I Moskva genomfördes ett studiebesök på ett internationellt företag som hanterar olika delar av viseringsprocessen, t.ex. registrering av ansökningar och utlämnande av pass med viseringar. Utredningen har också haft nära kontakt med ambassaden i Bangkok, som redan i dag har avtal med privata företag för hantering av vissa delar av handläggningen av ett viseringsärende.
Utredningen har vidare vid två tillfällen besökt Migrationsverkets viseringsenhet i Norrköping. Vid dessa tillfällen har också samtal förts med Migrationsverkets s.k. VIS-projekt. Utredningen har varit representerad vid VIS-projektets återkommande samrådsmöten.
Utredningen har gjort studiebesök hos Gränspolisen på Arlanda och på Sturup. Studiebesök har också genomförts hos Utlänningssektionen vid Polismyndigheten i Malmö. Vid ett besök på Rikspolisstyrelsen i Stockholm har samtal förts med den s.k. Gränskontrollenheten.
Sammanträffande har skett med företrädare för Kustbevakningen.
Utredningen har samrått med Utredningen om försörjningskrav vid anhöriginvandring (Ju 2008:12) och utredningen om utvärdering av instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden (Ju 2007:119).
Arbetet fortsätter i enlighet med direktiven.
2. Den svenska regleringen på viseringsområdet
2.1. Historik
Under senare delen av 1800-talet och fram till tiden för första världskriget upprätthöll Sverige principen om fritt folkutbyte mellan länderna. En utlänning kunde då fritt resa in i landet, uppehålla sig här utan tillstånd och arbeta i princip utan begränsning.
Vår första lagstiftning på området, lagen (1914:196) angående förbud för utlänningar att här i riket vistas, innehöll inte några bestämmelser om generell utlänningskontroll utan tog i stället sikte på att kriminella eller asociala utlänningar skulle kunna avvisas eller, om de befann sig i landet, utvisas. Lagen innehöll emellertid också en fullmaktsbestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t i händelse av krig eller andra extraordinära förhållanden fick meddela de föreskrifter som behövdes för utlänningskontrollen. Med stöd av bemyndigandet utfärdade Kungl. Maj:t ett flertal författningar i syfte att ytterligare reglera utlänningars rätt att resa in i och vistas i landet. Sålunda infördes genom 1917 års passkungörelse bestämmelser om passtvång för inresande och genom 1918 års övervakningskungörelse föreskrevs att en utlänning inte fick resa in i eller uppehålla sig i landet utan att ha ett viserat pass, dvs. ett pass som av svensk myndighet var påtecknat med tillstånd till inresa och uppehåll. Bestämmelserna föranleddes bl.a. av minskad tillgång på livsmedel i landet och av en önskan att beakta tillgången på bostäder. Efter första världskriget upphävde Sverige viseringstvånget gentemot en rad europeiska stater. Då möjligheterna att reglera arbetskraftsinvandringen därmed begränsades, ansågs det nödvändigt att vidta åtgärder för att skydda arbetsmarknaden. I 1926 års övervakningskungörelse infördes därför bestämmelsen att en viseringsfri utlänning, som kom hit för att ta anställning, vid inresan skulle ha sitt pass försett med arbetstillstånd.
På administrativ väg hade alltså införts en generell utlänningskontroll. Genom 1927 års lag om utlänningars rätt att här i riket vistas, vars främsta syfte var att skydda den svenska arbetsmarknaden, lagreglerades utlänningskontrollen. Lagen innebar, när det gällde rätten till inresa, uppehåll och arbete i Sverige, i huvudsak att de i administrativ ordning meddelade kontrollföreskrifterna lagfästes.
Varken de efterföljande 1937 års utlänningslag eller 1945 års utlänningslag innebar några större förändringar i förhållande till tidigare lagstiftning när det gällde viseringsfrågorna. Således gällde fortfarande allmänt viseringstvång, från vilket undantag kunde meddelas. En utlänning kunde också avvisas eller, om utlänningen uppehöll sig här, förpassas om utlänningen inte hade föreskriven visering eller uppehållstillstånd. Även dessa lagar innehöll fullmaktsstadganden för Kungl. Maj:t att meddela de särskilda föreskrifter som kunde vara nödvändiga när det gällde utlänningars rätt att komma in i eller uppehålla sig i landet.
Vid tillkomsten av 1954 års utlänningslag framhöll departementschefen att endast svenska medborgare hade en ovillkorlig rätt att vistas och arbeta i Sverige men att rättsskyddet för utlänningar borde förstärkas och lagregleras. Departementschefen anförde vidare att det för den överblickbara framtiden var nödvändigt att behålla både ett permanent system av regler mot asociala utlänningar och sådana bestämmelser som krävdes för en mera generell utlänningskontroll. Denna kontroll skulle dock inte betraktas som permanent utan det skulle finnas möjligheter att skära ned och avlägsna den. Dessa tankar kom till uttryck i lagens inledande bestämmelse som föreskrev att en utlänning ägde rätt att, i den utsträckning och på de villkor som lagen stadgade, resa in i och ut ur riket samt här uppehålla sig och inneha anställning. Den generella kontrollen utformades på så sätt att Kungl. Maj:t bemyndigades att meddela bestämmelser om bl.a. viseringsskyldighet. Enligt lagen meddelades visering för inresa och vistelse i riket under viss tid. Vid visering kunde meddelas de förbehåll och de föreskrifter, som med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter var påkallade. Visering kunde också återkallas om det fanns särskilda skäl. De närmare bestämmelserna om visering togs in i en särskild utlänningskungörelse. Lagen kom att gälla till år 1980 då den ersattes av en ny utlänningslag. Invandringen hade vid den tiden förändrat karaktär. Arbetskraftsinvandringen från utomnordiska länder hade upphört i mitten
av 1970-talet och ersatts av invandring av asylsökande och anhöriga till tidigare invandrade.
I 1980 års utlänningslag reglerades den generella utlänningskontrollen på samma sätt som tidigare. Regeringen bemyndigades således att föreskriva pass- och tillståndstvång. Tillstånd kunde ges som visering eller uppehållstillstånd. I lagen föreskrevs att visering avser inresa och vistelse i riket under viss tid, att viseringen får förenas med sådana förbehåll och föreskrifter som behövs med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter samt att visering får återkallas om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen förtigit vissa omständigheter eller det i övrigt föreligger särskilda skäl. Några kriterier för att visering skulle beviljas upptogs inte i lagen. I en särskild utlänningsförordning föreskrev regeringen att en utlänning inte fick resa in i eller uppehålla sig i Sverige utan att ha visering. Denna bestämmelse innehöll dock en rad undantag från huvudregeln. Inte heller i 1980 års utlänningsförordning angavs emellertid några kriterier för att bevilja visering. Däremot upprätthöll Statens invandrarverk (SIV) en viseringspraxis som närmare angav förutsättningarna för att visering skulle kunna beviljas. Denna praxis grundade sig i huvudsak på uttalanden av riksdag och regering.
På grundval av Invandrarpolitiska kommitténs betänkande (SOU 1983:29) redovisades i prop. 1983/84:144 en översyn av riktlinjerna för flyktingpolitiken och invandringspolitiken i stort. I fråga om besöksvisering och uppehållstillstånd för tillfälligt besök föreslogs att Statens invandrarverk skulle tillämpa en generösare praxis. Föredraganden anförde i huvudsak följande.
Varje stat har rätt att genom att ställa krav på visering söka reglera inresor till sitt territorium. För svensk del tillämpas krav på inresevisering i förhållande till en lång rad stater, bl.a. sådana från vilka det finns ett påtagligt invandringstryck. Det är emellertid olyckligt om viseringspraxis blir alltför restriktiv, särskilt när det gäller visering för besök hos släktingar. En sådan utveckling är bl.a. föga förenlig med uttalandena i slutdokumentet från den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors om underlättande av kontakter och regelbundna möten på grund av familjeband och om förbättring av villkoren för individuell och kollektiv turism. Sverige har ett ansvar för att den förda invandringspolitiken inte leder till splittring av familjer genom att anhöriga förlorar varje möjlighet att träffas. I särskild grad gäller detta i sådana fall, där den härvarande inte kan återvända till hemlandet. Det råder knappast någon tvekan om att Statens Invandrarverks (SIV) viseringspraxis under senare år och i förhållande till medborgare i vissa stater har blivit mer restriktiv än vad som kan anses önskvärt. Kom-
mittén pekar på ett par orsaker till att det har blivit så, nämligen risken för avhopp i Sverige och avsaknaden av ett snabbt förfarande när det gäller att avlägsna den som vägrar att resa ut efter viseringstidens utgång. Kommittén har föreslagit att visering för släktbesök bör beviljas om det inte framstår som uppenbart att avsikten med besöket är en annan medan en remissinstans i stället har föreslagit att visering i dessa fall skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. Enligt min mening är det inte lämpligt att för alla situationer använda samma bedömningsgrund. I det fall då det t.ex. är fråga om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstår som särskilt ömmande bör visering ges. I ett sådant fall lämpar sig kommitténs bedömningsregel. I mindre behjärtansvärda fall kan det finnas anledning att följa den andra föreslagna principen. Med en sådan tillämpning skulle viseringspraxis förändras i en liberalare riktning samtidigt som man får en erforderlig nyansering. En liberal viseringspraxis är viktigt även i andra fall för att rörligheten över gränserna inte skall försvåras mer än nödvändigt. Någon anledning att mera konkret lägga fast regler i detta hänseende föreligger dock inte. SIV:s styrelse bör leda utvecklingen av SIV:s viseringspolitik.
När det gäller medborgare i de nordiska länderna införde Sverige, Danmark, Finland och Norge år 1954 fullständig passfrihet för sina medborgare som vistades i ett annat nordiskt land. År 1957 träffades en överenskommelse mellan dessa stater om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna. Överenskommelsen tillträddes även av Island år 1966. Medborgare från de nordiska länderna har således under lång tid haft möjlighet att fritt resa in, uppehålla sig och arbeta i de nordiska länderna utan pass- och viseringstvång och utan uppehålls- och arbetstillstånd. Personer som är permanent bosatta i de nordiska länderna utan att vara medborgare i något nordiskt land omfattas inte av dessa friheter. Har en tredjelandsmedborgare fått uppehållstillstånd i en nordisk stat, är tillståndet endast giltigt i den staten. Under den tid uppehållstillståndet gäller kan utlänningen dock utan uppehållstillstånd vistas under högst tre månader i en annan nordisk stat i vilken han eller hon är viseringsfri.
Den 1 juli 1989 trädde en ny, omarbetad, utlänningslag i kraft (prop. 1988/89:86). Viseringsbestämmelserna i 1980 års lag överfördes emellertid i princip oförändrade till den nya lagen. Detsamma gällde bestämmelserna i den nya utlänningsförordningen (1989:547). Några kriterier för att bevilja visering fanns således vare sig i 1989 års UtlL eller i 1989 års UtlF.
1989 års UtlL genomgick under 1990-talet och början av 2000-talet ett stort antal ändringar. Sveriges ingående i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) den 1 januari 1994 och inträdet ett år senare som medlem i Europeiska unionen innebar att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna bl.a. om personers fria rörlighet blev gällande i Sverige. Sveriges tillträde till den s.k. Schengenkonventionen och inträde i det operativa Schengensamarbetet 2001 (se vidare kapitel 3) medförde också en hel del förändringar av de svenska viseringsbestämmelserna. Bl.a. infördes regler om s.k. enhetlig visering inom EU. Inom EU har det vidare bedrivits ett omfattande harmoniseringsarbete när det gällt att fastställa vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet. Detta har inneburit att utrymmet för de enskilda medlemsstaterna att reglera viseringskravet har kommit att i motsvarande mån begränsas.
Den 31 mars 2006 infördes en ny instans- och processordning i utlänningsärenden, som bl.a. innebar att Migrationsverkets beslut normalt ska kunna överklagas till migrationsdomstolar och i andra och sista instans till en Migrationsöverdomstol. Beslut om avslag på en viseringsansökan kan dock – med ett visst undantag – inte överklagas. I samband med denna reform ersattes också 1989 års utlänningslag av den nu gällande utlänningslagen (2005:716). I 2005 års utlänningslag anges uttryckligen förutsättningarna för att bevilja visering. Vidare infördes en bestämmelse om beviskravet för avslag på en viseringsansökan. I förarbetena angavs att den tidigare ordningen inte var lämplig. Regeringen framhöll att de grundläggande förutsättningarna för visering borde anges i lagen för att på så sätt främja en enhetlig och förutsägbar tillämpning (prop. 2004/05:170 s. 168).
2.2. Nationella viseringsbestämmelser
Nationella bestämmelser om viseringar finns i utlänningslagen (2005:716, UtlL) och utlänningsförordningen (2006:97, UtlF). Med stöd av 2 kap. 6 § och 7 kap. 11 § i den tidigare gällande utlänningsförordningen – utlänningsförordningen (1989:547) – har Migrationsverket utfärdat föreskrifter om handläggningen av viseringsärenden (MIGRFS 2001:3, ändrad MIGRFS 01/2006)). I 6 § i dessa föreskrifter föreskrivs att bestämmelserna i Europeiska unionens råds gemensamma konsulära anvisningar angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI) och den gemensamma handboken (gränshandboken: Common Manual)
ska följas av svenska myndigheter som beslutar i ärenden om visering (en närmare beskrivning av de EG-rättsliga viseringsbestämmelserna finns i kapitel 3).
2.3. Viseringens innebörd
Visering innebär enligt 2 kap. 3 § UtlL tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. Visering kan t.ex. beviljas för turistbesök, för besök hos släktingar, för affärsbesök eller för att resa genom Sverige för att komma till ett annat land. Det kan också vara frågan om besök för kulturellt utbyte, deltagande i seminarier eller i idrottsturneringar samt besök för att genomgå medicinsk behandling.
Med enhetlig visering avses enligt 1 kap. 5 § UtlF en visering som utfärdas enligt föreskrifterna i Schengenkonventionen.
2.4. Viseringskrav
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska enligt huvudregeln i 2 kap. 3 § UtlL ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
Kravet på visering har ansetts nödvändigt, framför allt för att den reglerade invandringen ska kunna bibehållas. På så sätt kan invandringen från vissa länder kontrolleras och begränsas. Viseringskravet har också betydelse ur säkerhetspolitiskt perspektiv. Denna fråga behandlades i prop. 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i ett globalt perspektiv. Regeringen anförde då följande (s. 122).
Det är av största vikt att kontakter mellan människor i olika länder underlättas. Det gäller såväl i fråga om släktkontakter som kommersiella och kulturella förbindelser på olika plan. Det övergripande målet måste därför vara att skapa så stor frihet för rörelser över gränserna som möjligt. Mot önskemålet om fri rörlighet måste emellertid ställas nödvändigheten av att upprätthålla den reglerade invandring vi har. Det torde därför under överskådlig tid vara nödvändigt att ha kvar krav på visering i förhållande till ett stort antal länder. Viseringspolitiken är vidare i särskilt hög grad en del av vår invandringspolitik där det är nödvändigt att politiken inte skiljer sig alltför mycket från våra grannländers. Om vi i Sverige skulle ha viseringsfrihet i förhållande till länder vars medborgare är viseringspliktiga i de flesta
andra länder kan det leda till ett mycket stort invandringstryck mot vårt land.
Det har även förekommit att visering i politiskt demonstrationssyfte har krävts för medborgare i ett visst land, bl.a. Sydafrika.
Medborgare i de övriga nordiska länderna är enligt 2 kap. 8 § första stycket UtlL undantagna från kravet på visering. Enligt en delegationsbestämmelse i 2 kap. 9 § UtlL får regeringen vidare föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana föreskrifter återfinns i 3 kap. 1 § UtlF och omfattar – utöver medborgare i övriga EU-stater och Schweiz – medborgare i en mängd andra stater.
Diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och anställda undantas enligt 2 kap. 10 § första stycket UtlL normalt från kravet på visering. Detsamma gäller främmande staters kurirer. Regeringen får emellertid enligt andra stycket meddela föreskrifter om att bestämmelserna om krav på visering gäller i viss utsträckning för dessa personer. Sådana föreskrifter finns i 3 kap. 9 § UtlF. Enligt dessa ska de grundläggande bestämmelserna om visering i 2 kap. UtlL och bestämmelserna i 3 kap. UtlF gälla i tillämpliga delar även för främmande länders diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige, deras familjer och betjäning samt diplomatiska kurirer. För dessa personer får en nationell visering beviljas för längre tids vistelse i Sverige än tre månader (se vidare avsnitt 2.6.2).
I fråga om andra utlänningar som är berättigade till förmåner enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall hänvisas i 2 kap. 10 § tredje stycket UtlL till de inskränkningar som följer av den lagen. Av denna lags första paragraf framgår att föreskrifterna i den lagen gäller utan hinder av bestämmelse i annan författning. I lagen hänvisas främst till de regler om immunitet och privilegier som har lagts fast i den i Wien den 18 april 1961 avslutade konventionen om diplomatiska förbindelser och den på samma plats den 24 april 1963 avslutade konventionen om konsulära förbindelser. Vidare upptas i en särskild bilaga till lagen de internationella organ och personer med anknytning till sådana organisationer, vilka åtnjuter immunitet och privilegier i enlighet med vad som har bestämts i avtal och stadga som gäller i förhållande till Sverige.
2.5. Grundläggande förutsättningar för beviljande av visering
I 3 kap. 1 § UtlL redogörs för de grundläggande förutsättningarna för att visering ska beviljas. Utlänningen ska ha ett gällande pass eller annan handling som ska godtas som pass. Han eller hon ska vidare – på begäran – kunna visa upp dokument, av vilka det framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i Sverige. Utlänningen ska också ha en medicinsk reseförsäkring för vistelsen och ha tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kunna skaffa sig sådana medel. Utlänningen får inte heller ha meddelats inreseförbud eller anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.
Samtliga villkor för visering utom det som avser medicinsk reseförsäkring överensstämmer i huvudsak med vad som krävs för inresa enligt artikel 5.1 i kodexen om Schengengränserna, den s.k. Gränskodexen1, som har ersatt motsvarande bestämmelse i Schengenkonventionen. I motiven framhålls att Migrationsverkets riktlinjer och praxis är i enlighet med Schengenkonventionens krav (prop. 2004/05:170 s. 168). Kravet på medicinsk reseförsäkring gäller sedan den 1 juni 2004 enligt ett beslut av Europeiska unionens råd.2
Bevis om visering ska enligt 3 kap. 6 § UtlF föras in i utlänningens pass eller någon annan resehandling. När beviset avser en enhetlig visering ska resehandlingens giltighetstid överstiga viseringens med minst tre månader. Giltigheten av en enhetlig visering får dessutom enligt 3 kap. 7 § UtlF inte omfatta en Schengenstat3som inte har godkänt det pass eller den resehandling, i vilket viseringen ska föras in.
Det räcker emellertid inte endast att de grundläggande förutsättningarna i 3 kap. 1 § UtlL är uppfyllda för att en visering ska utfärdas. Det krävs dessutom att utlänningen kan försörja sig i
1 Rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer. 2 Rådets beslut (EG) nr 17/2004 av den 22 december 2003 om ändring av del V punkt 1.4 i de gemensamma konsulära anvisningarna och del I punkt 4.1.2 i den gemensamma handboken om att införa kravet på innehav av medicinsk reseförsäkring som en av de handlingar som krävs för utfärdande av en enhetlig visering för inresa. 3 Med ”Schengenstat” avses en stat som har tillträtt eller anslutit sig till Schengenkonventionen samt Island, Norge och Schweiz (1 kap. 4 § UtlL).
Sverige och inte kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens bestämmelser. I enlighet med uttalanden i förarbetena till den tidigare gällande UtlL (prop. 1988/89:86 s. 58) överensstämmer grunderna för att neka visering i stort med de materiella grunderna för avvisning, dvs. att utlänningen kan antas komma att sakna medel för sin vistelse och återresa, kan antas komma att försörja sig på ett oärligt sätt eller arbeta utan arbetstillstånd eller också om han eller hon kan antas komma att begå brott eller ägna sig åt samhällsfarlig verksamhet. I praxis – som fastställs för varje enskilt land – är en viktig förutsättning också att utlänningen inte vid ansökningen kan antas egentligen ha för avsikt att bosätta sig här (jfr 3 kap. 2 § andra stycket UtlL). I övrigt kan de riktlinjer som framfördes i prop. 1983/84:144 s. 93 f, fortfarande sägas ha giltighet. Därutöver kan visering, trots att det finns risk för att sökanden inte kommer att lämna landet vid viseringstidens utgång, beviljas om det finns mycket starka humanitära skäl (jfr 3 kap. 4 § UtlL) eller om det är fråga om deltagande i seminarier, idrottsligt eller kulturellt utbyte eller seriösa affärsbesök med stora ekonomiska intressen.
Det kan i detta sammanhang påpekas att en utlänning som har visering när han eller hon kommer till Sverige inte kan avvisas på materiella grunder, annat än om han eller hon inte uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5 i Gränskodexen.
2.6. Olika slags viseringar
2.6.1. Enhetlig visering
Som nämnts i avsnitt 2.3 avses med ”enhetlig visering” enligt 1 kap. 5 § UtlF en visering som utfärdas enligt föreskrifterna i Schengenkonventionen. Denna form av visering är huvudregel sedan Sverige tillträtt Schengenkonventionen och deltar i det operativa Schengensamarbetet.
En visering för inresa och vistelse i högst tre månader ska enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen; allt under förutsättning att de grundläggande förutsättningarna för beviljande av visering är uppfyllda. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.
En enhetlig visering får enligt andra stycket i samma paragraf inte beviljas om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaterna efter viseringstidens utgång. Regeringen uttalade i propositionen Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden (prop. 2004/05:170 s. 272) följande om denna bedömning.
Vid prövningen görs en bedömning av risken för att sökanden inte skall lämna Schengenområdet efter viseringstidens utgång utifrån vad som är känt om sökandens hemland och i vilken utsträckning det tidigare förekommit att inresande med visering inte har återvänt till det aktuella landet. De riktlinjer för enskilda länder som Migrationsverkets styrelse4 upprättar för detta ändamål kan här tjänas som vägledning vid bedömningen. Prövningen måste dock göras utifrån en helhetsbedömning som även omfattar vad som är känt om sökandens personliga situation. Trots att sökanden kommer från ett land vars medborgare det generellt ansetts finnas en risk för kvarstannande i Schengenområdet efter viseringstidens utgång, kan individuella omständigheter ändå innebära att ett sådant kvarstannande i det enskilda fallet inte framstår som sannolikt, vilket innebär att visering skall beviljas. Så kan t.ex. vara fallet om sökanden har stark anknytning till hemlandet genom att hans eller hennes familj finns kvar där. Andra omständigheter som kan tala för att bevilja ansökan är att sökanden tidigare besökt Schengenområdet och lämnat detsamma vid viseringstidens utgång. Det kan även finnas individuella omständigheter som talar mot att bevilja ansökan, såsom att sökandens resehandlingar inte berättigar till återresa efter viss tid.
En enhetlig visering som har utfärdats av en behörig myndighet i någon annan Schengenstat gäller enligt 3 kap. 3 § UtlL i Sverige.
Nödfallsvisering
En enhetlig visering kan under vissa förutsättningar utfärdas som en nödfallsvisering. Bestämmelser om denna slags visering finns i 3 kap. 2 § UtlF.
En nödfallsvisering utfärdas vid gränsen och gäller högst femton dagar och för en inresa. Viseringen beviljas en utlänning som är skyldig att ha en visering men kommer till Sverige utan att ha en sådan, om han eller hon på grund av tidsbrist eller av tvingande skäl
4 Migrationsverket har sedan den 1 januari 2008 ett s.k. insynsråd med uppgift att vara ett rådgivande organ till generaldirektören, som ensam beslutar om viseringspraxis enligt 2 § förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket.
inte har kunnat ansöka om visering. Det får normalt alltså krävas att utlänningen kan åberopa någon godtagbar anledning till att han inte på förhand har skaffat visering. I många fall, när det är fråga om ett bona fide-besök och utlänningen har glömt eller inte hunnit skaffa visering, kan det emellertid framstå som orimligt att avvisa honom eller henne. I sådana fall kan en nödfallsvisering beviljas.
Visering för flygplatstransitering
Medborgare i vissa länder ska enligt 3 kap. 3 § UtlF ha en enhetlig visering för flygplatstransitering. De länder det rör sig om är f.n. Afghanistan, Bangladesh, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Eritrea, Ghana, Irak, Iran, Nigeria, Pakistan, Somalia och Sri Lanka. Medborgare i dessa länder behöver emellertid inte ha denna typ av visering om de har visering för inresa i landet, har giltigt uppehållstillstånd för längre tid än tre månader i ett EU-land eller har beviljats visering för vistelse under längre tid än tre månader i ett EES-land. Detsamma gäller om den aktuella personen innehar diplomatpass, tjänstepass, FN:s ”laissez passer” och ett intyg om att de färdas i tjänsten som är utfärdat av FN eller något av dess fackorgan eller underordnande organ, EG:s ”laissez passer” eller vatikanpass. Även den som är besättningsmedlem på luftfartyg eller fartyg är undantagen från den viseringsskyldighet som föreskrivs i bestämmelsen. Undantag görs slutligen också för vissa konventionsflyktingar.
En utlänning som är skyldig att ha visering för flygplatstransitering ska enligt 6 kap. 6 § UtlF vid ankomsten till flygplatsen – på begäran av polismyndigheten – visa upp ett bevis om viseringen.
Visering för sjömän
En annan form av enhetlig visering är visering för sjömän. Denna typ av visering behandlas i 3 kap. 4 § UtlF.
En sjömansvisering får utfärdas till en utlänning som är sjöman och som i samband med av- eller påmönstring ska resa in i landet eller fortsätta till en annan Schengenstat. Sjömansviseringen gäller för högst fem dagar.
Gruppvisering
Det finns slutligen bestämmelser i utlänningsförordningens 3 kap. 5 § om en form av enhetlig visering som kallas gruppvisering. En gruppvisering avser flera utlänningar och utfärdas om det finns ”särskilda skäl”.
En gruppvisering får utfärdas för högst 30 dagar. När det gäller en gruppvisering för sjömän får dock en sådan visering beviljas för högst fem dagar.
2.6.2. Nationell visering
Om villkoren för en enhetlig visering inte är uppfyllda kan i vissa fall en nationell visering utfärdas. Detta gäller om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja viseringen (3 kap. 4 § första stycket UtlL). En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige och kallas nationell visering.
I propositionen Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden (prop. 2004/05:170 s. 272 f) uttalas följande beträffande den bedömning som ska göras i fråga om nationella viseringar.
En nationell visering kan t.ex. beviljas i undantagsfall även om det framstår som sannolikt att sökanden kommer att stanna i Sverige efter viseringstidens utgång, om skälen för att få komma hit ändå är tillräckligt starka. Ju högre sannolikheten är för att sökanden kommer att stanna kvar, desto starkare humanitära skäl bör krävas för att visering skall beviljas. För den som har mycket starka humanitära skäl för sitt besök bör det framstå som uppenbart att sökanden inte har för avsikt att återvända till hemlandet för att visering inte skall beviljas. En generell utgångspunkt är att risken för att sökanden skall stanna kvar i landet efter viseringstidens utgång får vägas mot besökets angelägenhetsgrad. Finns det faktorer som talar för en kvarstannanderisk, kan prövningen falla ut så att en sökande beviljas visering för att besöka en svårt sjuk släkting här, medan ansökan avslås för en sökande med identisk bakgrund men där det angivna syftet med vistelsen bedöms vara mindre angeläget, t.ex. att besöka en mer avlägsen bekant. Vissa besökssyften, utöver svår sjukdom eller dödsfall hos släktingar i landet, kan vara särskilt viktiga. Dessa gäller kulturellt utbyte, deltagande i seminarier och idrottsturneringar samt affärsbesök. Under förutsättning att utbytet framstår som seriöst och att affärsbesöken
gäller stora ekonomiska intressen samt att syftet med vistelsen framstår som angeläget för Sveriges del, kan visering beviljas trots att sökanden kommer från ett land där det visat sig vanligt att återvändandeavsikt saknas.
En nationell visering får – när det finns särskilda skäl – beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. En sådan visering får endast när det finns särskilda skäl beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller.
Om en nationell visering utfärdas ska övriga Schengenstater underrättas.
Som redogjorts för ovan kan i vissa fall en enhetlig visering utfärdas i form av en nödfallsvisering. Även en nationell visering kan utfärdas som en nödfallsvisering. Samma regler gäller för de bägge typerna av nödfallsviseringar.
2.7. Ansökan och beslut om visering
2.7.1. Beslutsfattande myndigheter
Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Ett sådant beslut får också meddelas av Regeringskansliet.
Om Sverige är resans huvudmål eller – om resans huvudmål inte går att fastställa – Sverige är det land inom Schengenområdet där utlänningen avser att resa in, ska beslut om enhetlig visering enligt 3 kap. 10 § UtlF fattas av Migrationsverket eller annan behörig svensk myndighet.
Regeringen och – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket får enligt 3 kap. 6 § första stycket UtlL ge andra myndigheter rätt att besluta om visering.
Beslut i viseringsärenden är en form av myndighetsutövning, vilket normalt utövas av en myndighet. Förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning kan emellertid överlämnas till annan än myndighet, om det sker med stöd av lag. Ett bemyndigande för ett annat organ än myndighet att besluta i viseringsärenden kräver därför ett uttryckligt bemyndigande i lag (se prop. 1992/93:203 s. 5). I 3 kap. 6 § andra stycket UtlL bemyndigas också regeringen att ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering. Detta bemyndigande har möjliggjort bestämmelsen i 3 kap. 11 § första stycket UtlF, enligt vilken visering får meddelas av Sveriges exportråds kontor i Taiwan.
En visering för en utlänning som är sjöman beslutas enligt 3 kap. 11 § andra stycket UtlF av polismyndigheten vid gränsen. När en polismyndighet anser det tveksamt om en sådan visering ska utfärdas, ska myndigheten begära besked från Migrationsverket.
I 3 kap. 12 § UtlF finns också en bestämmelse om bemyndigande. Enligt bestämmelsens första stycke får Migrationsverket ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att besluta i ärenden om viseringar. Innan en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat ges rätt att avslå ansökningar om visering, ska Migrationsverket samråda med Regeringskansliet (Utrikesdepartementet). Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får dessutom enligt andra stycket ge en sådan myndighet rätt att bevilja viseringar inom departementets ansvarsområde (se vidare kapitel 7, avsnitt 4). Migrationsverket får slutligen enligt tredje stycket ge en polismyndighet rätt att besluta om beviljande av nödfallsviseringar.
Migrationsverket har med stöd av den nyss nämnda bestämmelsen bemyndigat svenska beskickningar och konsulat att besluta i ärenden om visering. Det innebär att utlandsmyndigheterna får både bevilja och avslå ansökningar om visering. Migrationsverket har även bemyndigat samtliga polismyndigheter att bevilja nödfallsviseringar.5
Enligt 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL får regeringen ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Denna bestämmelse innebär alltså att en annan Schengenstat kan utfärda en svensk enhetlig visering, t.ex. om Sverige saknar diplomatisk representation i det land där viseringen söks. Sverige har ingått en rad sådana överenskommelser med andra Schengenstater. I samband med att bestämmelsen infördes uttalade föredragande statsrådet följande (prop. 1999/2000:64 s. 74).
I och med detta är det inte längre en fråga enbart för svenska myndigheter att ta ställning till vilka utlänningar som skall ges rätt att resa in i landet. Detta innebär ett principiellt nytt synsätt för de svenska myndigheter som beslutar om viseringar. På motsvarande sätt har de utfärdande myndigheterna i andra Schengenstater en skyldighet att beakta svenska intressen när de beviljas viseringar som gäller i Sverige.
Regeringen får enligt 3 kap. 7 § UtlL meddela ytterligare föreskrifter om visering. Detta bemyndigande är öppet och syftar till
5 4 § MIGRFS 2001:3, ändrad MIGRFS 01/2006.
att täcka de särskilda bestämmelserna om visering för genomresa, nödfallsvisering m.m. liksom andra föreskrifter som kan behövas (prop. 2004/05:170 s. 273).
2.7.2. Handläggning av viseringsansökningar
Handläggningen av viseringsansökningar är i huvudsak skriftlig. Ansökningsblanketten för Schengenvisering efterfrågar endast kortfattade uppgifter främst om sökandens identitet, ursprung, resväg och syftet med besöket. På grundval av dessa uppgifter går det inte att göra några långtgående bedömningar av sökandens individuella skäl eller anknytningen till hemlandet jämfört med anknytningen till Sverige. Detsamma gäller sökandens trovärdighet. I bilagor ska sökanden uppge syftet med besöket, t.ex. om det gäller ett affärs- eller konferensbesök, släkt- eller vänbesök, turiständamål, genomresa eller kanske medicinsk behandling. För släkt- eller vänbesök krävs att den person som sökanden ska besöka lämnar uppgifter. Vid s.k. vänbesök ska t.ex. sökanden och den han eller hon ska besöka ange hur länge de har känt varandra, avsikten med besöket, vem som ska bekosta resa och uppehälle samt om det finns andra skäl som gör besöket särskilt angeläget.
I ärenden om visering tillämpas enligt 13 kap. 9 § UtlLförvaltningslagens bestämmelser om rätt för en part att få del av uppgifter endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige.
Beslut i viseringsärenden behöver enligt 13 kap. 10 § första stycket UtlL normalt inte motiveras. Detta görs dock regelmässigt när beslut om avslag på en ansökan meddelas. När det gäller en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan EG och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller Schweiz, har han eller hon emellertid alltid rätt till motivering om beslutet går honom eller henne emot.
Beslut om visering får som huvudregel inte överklagas. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare, får dock enligt 14 kap. 3 § UtlL överklagas.
2.8. Återkallelse av visering
En visering får enligt 7 kap. 1 § UtlL återkallas om utlänningen medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få viseringen. Enligt 7 kap. 2 § första stycket UtlL får återkallelse även ske om det finns andra särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för sitt uppehälle här (prop. 1979/80:96 s. 91).
Beslut om återkallelse av visering meddelas enligt 7 kap. 8 § UtlL av den myndighet som har meddelat viseringen eller av Migrationsverket. Visering som har beviljats av Regeringskansliet får emellertid återkallas endast av Regeringskansliet.
2.9. Rätt till genomresa
En utlänning som har en visering utfärdad av en Schengenstat för vistelse som överstiger tre månader och som uppfyller de inresekrav som anges i artikel 18 i Schengenkonventionen, får enligt 3 kap. 8 § UtlF medges rätt att resa in i landet under högst fem dagar för att kunna fortsätta till det land som har utfärdat viseringen.
En utlänning som har en giltig resehandling och ett uppehållstillstånd som är utfärdat av en Schengenstat får enligt 4 kap. 6 § UtlF medges att resa in i och under högst tre månader vistas i Sverige om han eller hon uppfyller vissa inresevillkor. En utlänning som i annat fall har ett uppehållstillstånd beviljat av en Schengenstat eller en visering utfärdad av en Schengenstat och giltig för inresa i den staten, får enligt 3 kap. 8 § andra stycket UtlF medges rätt att resa in i Sverige för att kunna ta sig till det land som utfärdat uppehållstillståndet eller viseringen.
2.10. Praxis
Det är EU:s ministerråd som fastställer vilka länders medborgare som ska vara viseringsfria. Trots detta är viseringspraxis fortfarande en nationell angelägenhet. Svensk viseringspraxis kan sammanfattningsvis sägas vara reglerad genom ett samspel mellan regering och riksdag samt Migrationsverket.
Eftersom avslag på viseringsansökningar inte får överklagas har Migrationsverket, i sin egenskap av central myndighet, haft och har en praxisbildande roll i viseringsfrågor. Fram till den 1 januari 2008 beslutade Migrationsverkets styrelse enligt verkets tidigare instruktion om riktlinjer för beslut i ärenden om visering.6 Styrelsen tog ställning inte bara till generella riktlinjer utan också till särskilda riktlinjer avseende visering för medborgare från enskilda stater. Beslut i enskilda ärenden av praxisbildande karaktär, som överlämnats till Migrationsverket av utlandsmyndigheterna, fattades normalt av generaldirektören.
Enligt Migrationsverket nuvarande instruktion ska, som tidigare nämnts, verket fatta beslut om viseringspraxis (2 §). Styrelsen har ersatts av ett insynsråd utan beslutsfunktion. I praktiken innebär det att generaldirektören ensam fastställer allmänna riktlinjer för handläggning av viseringsärenden, beslutar om praxis för enskilda stater och beslutar i praxisbildande enskilda ärenden.
De allmänna riktlinjerna, som finns publicerade på Migrationsverkets hemsida, bygger liksom tidigare på uttalanden av regering och riksdag samt innehållet i olika författningsbestämmelser. Riktlinjerna innehåller emellertid också anvisningar som har sitt ursprung från tidigare styrelsebeslut. Vidare innehåller riktlinjerna vissa uppgifter som är hämtade från EG-rättsliga dokument inom ramen för Schengensamarbetet. Riktlinjernas rättsliga status får mot denna bakgrund anses vara oklar. Riktlinjerna återfinns i bilaga 3.
När det gäller Migrationsverkets praxis för enskilda staters medborgare bygger den på de kunskaper och erfarenheter som Migrationsverket har om förhållandena i skilda delar av världen. Den politiska, sociala och ekonomiska situationen i ett visst land beaktas. Erfarenheter från enskilda ärenden påverkar också denna praxis.
I kapitel 7 redogörs närmare för handläggningen av viseringsärenden.
2.11. Avgifter för visering
Bestämmelser om ansökningsavgift för olika typer av viseringar och andra avgifter för de ansökningar som ges in till en svensk
69 § förordningen (2004:294) med instruktion för Migrationsverket.
utlandsmyndighet finns i förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheter.
Det är utlandsmyndigheterna som ska ta ut ansökningsavgifter och avgifter för bl.a. kopior, översättning och delgivning. Ansökningsavgift ska betalas för varje avgiftsbelagt ärende som en ansökan avser. Avgiften i lokal valuta fastställs av utlandsmyndigheten enligt de belopp i svenska kronor eller euro som anges i en bilaga till förordningen. Avgiften för de flesta typer av viseringar är f.n. 60 euro. För medborgare i Albanien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien, Moldavien, Montenegro, Ryssland, Serbien och Ukraina är avgiften dock endast 35 euro.7
Avgift ska också som huvudregel tas ut om en utlandsmyndighet utför något i tjänsten för en annan stats räkning. Staten ska dock stå för kostnader för telex eller telefax i viseringsärenden.
Ansökningsavgift ska betalas när ansökan ges in och betalas i regel i ansökningslandets valuta.
Avgifterna tillfaller staten. En honorärkonsul får emellertid behålla de avgifter som betalas in till konsulatet, om inte Utrikesdepartementet har bestämt något annat.
En utlandsmyndighets beslut om avgift får överklagas till Regeringskansliet, vars beslut i frågan inte går att överklaga.
I UtlF finns bestämmelser om avgifter för nödfallsvisering, sjömansvisering och gruppvisering som beslutas av andra myndigheter än utlandsmyndigheter. För prövning av en sådan ansökan gäller i övrigt 11-14 §§avgiftsförordningen (1992:191).
7 Avgiftsnivåerna fastställs inte nationellt utan inom ramen för Schengensamarbetet.
3. Schengenregelverket på viseringsområdet
3.1. Schengensamarbetet och Schengenområdet
3.1.1. Kort om beslutsgången inom EU
EU vilar på principen om överförd kompetens. Medlemsstaterna har nämligen överfört delar av sin nationella suveränitet att själva bestämma över vissa politikområden till unionen. Makten ligger i stället numera hos överstatliga institutioner. EU har alltså att genom dessa agera och besluta inom de ramar som medlemsstaterna har beslutat att föra över till unionen. Dessa ramar är emellertid inte enhetliga. De varierar i stället starkt mellan olika politikområden. Man brukar därför tala om unionen som en byggnad med tre pelare.
I den första pelaren (Europeiska gemenskapen – EG) är arbetet överstatligt. Detta innebär att EU:s medlemsstater har tilldelat bl.a. ministerrådet vissa beslutsbefogenheter. Inom första pelaren antar ministerrådet förordningar, direktiv och beslut. Det förekommer även rekommendationer och yttranden. En förordning är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna. Ett direktiv är också bindande, men endast beträffande det resultat som ska uppnås. Medlemsstaterna får alltså själva bestämma hur genomförandet av direktiven på nationell nivå ska ske. För att bli tydliga och få genomslag på det nationella planet behöver direktiven omformas. Vissa delar av texten kan lämpa sig att föra över ordagrant till nationell rätt. För att kunna anpassa direktiven till svensk lagstiftning krävs dock ofta att deras text skrivs om. Administrativ praxis eller allmänna råd räcker i allmänhet inte som medel att genomföra ett direktiv. Ett beslut är bindande för den det riktar sig till. Rekommendationer och yttranden är inte rättsligt bindande.
Den andra pelaren innehåller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta samarbete är mellanstatligt. Besluten ut-
görs av mellanstatliga överenskommelser, t.ex. konventioner. För att bli bindande måste dessa godkännas och genomföras i enlighet med nationell lagstiftning. Det förekommer också bl.a. principer och riktlinjer samt gemensamma strategier, åtgärder och ståndpunkter.
I den tredje pelaren finns polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Inom ramen för denna pelare ska EU:s medlemsstater också förebygga och bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Samarbetet är mellanstatligt. Några av besluten som fattas här – rambeslut om tillnärmning av nationell lagstiftning och beslut om andra åtgärder som behövs för att syftet med samarbetet ska uppnås – är bindande.
3.1.2. Schengensamarbetets bakgrund och utveckling
Schengensamarbetets tillkomst
En av grundstenarna i EG:s regelverk för den inre marknaden är den fria rörligheten för personer. Denna förverkligades tidigt beträffande den gemensamma arbetsmarknaden, fri etableringsrätt, erkännande av utbildningar m.m. Kontrollen av personer vid gränserna avskaffades emellertid inte såsom det var tänkt enligt de ändringar i EG-fördraget som gjordes genom den Europeiska enhetsakten 1986. Anledningen till detta var att EU:s medlemsstater inte kunde enas om hur den aktuella bestämmelsen i EG-fördraget skulle tolkas. För att förverkliga den fria rörligheten för personer i Romfördragets anda träffade Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg år 1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontrollerna vid de gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rättsliga samarbetet mellan staterna. Avtalet – ett separat mellanstatligt avtal – träffades i gränsorten Schengen i Luxemburg och kallas därför Schengenavtalet. År 1990 undertecknades en tillämpningskonvention till Schengenavtalet – Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, kallad Schengenkonventionen – som närmare reglerar samarbetet. Schengenkonventionen började tillämpas den 26 mars 1995 mellan sju av de EU-stater som då hade anslutit sig till konventionen. Dessa var grundarstaterna samt Spanien och Portugal.
År 1997 och 1998 anslöt sig Italien och Österrike till Schengensamarbetet och år 2000 även Grekland. År 2001 anslöt sig Sverige, Finland och Danmark till Schengensamarbetet. Samtidigt undertecknade Norge och Island ett associationsavtal för att knyta sig till
samarbetet. Sedan den 25 mars 2001 deltar samtliga de nordiska länderna operativt i Schengensamarbetet. För vissa delar av Schengenreglerna, bl.a. de om visering och inre gränskontroll, har emellertid Danmark kvar det mellanstatliga samarbetet och kommer i efterhand själv bestämma om man vill omfattas av de beslut som rådet fattar. Island och Norge deltar fullt ut i samarbetet med undantag för beslutsfattandet.
Schweiz undertecknade ett associationsavtal år 2004. Gränskontrollerna vid Schweiz landgränser upphörde i december 2008 och i mars 2009 upphörde även gränskontrollerna vid landets internationella flygplatser.
I december 2007 anslöt sig även Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern till Schengensamarbetet. I mars 2008 togs gränskontrollerna vid dessa länders internationella flygplatser bort och länderna deltar sedan dess fullt ut i samarbetet.
Irland och Storbritannien deltar inte fullt ut i Schengensamarbetet utan främst i de polisiära och juridiska delarna. De bägge länderna deltar inte i de delar som avser avskaffande av personkontroller vid de inre gränserna.
Cypern, Bulgarien och Rumänien deltar inte heller fullt ut i Schengensamarbetet. De förväntas dock ansluta sig till detta, Cypern under 2010 samt Bulgarien och Rumänien under 2011.
Vidare har Liechtenstein i februari 2008 ingått ett associationsavtal med EU om att delta i samarbetet. Liechtenstein väntas dock inte implementera avtalet förrän i slutet av 2009.
Amsterdamfördraget
Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999. Detta innebar att strukturen för samarbetet inom EU förändrades. I samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande har Schengensamarbetet införlivats i EU. Detta har skett i enlighet med de bestämmelser som anges i det s.k. Schengenprotokollet som finns fogat till Amsterdamfördraget. De frågor som fördes över från tredje till första pelaren är bl.a. bestämmelser om yttre gränskontroll, fri rörlighet för personer, asyl och invandring. Utlänningsrättsliga frågor kommer alltså att till stor del omfattas av EG-rätten. Kvar i tredje pelaren är straffrättsligt samarbete och polissamarbete för förebyggande och
bekämpning av brott. Inom ramen för arbetet i tredje pelaren ska medlemsstaterna också förebygga och bekämpa rasism.
Tekniskt införlivades Schengenregelverket med EU genom att Schengenprotokollet medger att de nuvarande Schengenstaterna fortsätter sitt samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form av ett s.k. närmare samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar.
Av Schengenprotokollet framgår vidare att Ministerrådet ersatte den enligt Schengenkonventionen inrättade s.k. Verkställande kommittén1 och att rådet beslutar i enhällighet om när en medlemsstat fullt ut ska få delta i det operativa samarbetet. Rådet beslutar också om var inom EU:s rättsliga struktur olika delar av Schengenregelverket hör hemma, dvs. vilka bestämmelser som ska hänföras till den första respektive den tredje pelaren.
Schengenprotokollet innehåller vidare bestämmelser som, tillsammans med vissa bestämmelser i ett särskilt protokoll om Danmarks ställning, gör det möjligt att behålla den nordiska passfriheten inom ramen för det bredare europeiska samarbetet.
Nicefördraget
Ytterligare fördragsrevision har ägt rum. Detta ledde 2000 till tillkomsten av Nicefördraget. Fördraget påverkar samarbetet i alla tre pelarna. Pelarstrukturen ändras dock inte på något avgörande sätt. Den viktigaste nyheten i Nicefördraget var vissa ändringar i reglerna om institutionernas sammansättning och beslutsformerna i syfte att underlätta unionens utvidgning med nya medlemsstater i Central- och Östeuropa. Nicefördraget trädde i kraft den 1 februari 2003.
Lissabonfördraget
År 2004 kom medlemsstaterna överens om ett nytt konstitutionellt fördrag för EU med mer enhetlig struktur och effektivare beslutsformer. Folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna resulterade emellertid i ett nej till fördraget, som därmed inte kunde ratificeras. Arbetet med fördragsrevision fick därför upptas på nytt och ledde till ett nytt fördrag – Lissabonfördraget – som undertecknades i december 2007. Ambitionsnivån i Lissabonfördraget är
1 Verkställande kommitténs uppdrag framgår av artikel 17 i Schengenkonventionen.
lite lägre än det var i det konstitutionella fördraget och är utformat som ändringar i de nuvarande fördragen.
Lissabonfördraget måste ratificeras av samtliga medlemsstater för att träda i kraft. I Sverige godkände riksdagen den 20 november 2008 fördraget. Även övriga medlemsstater, med undantag för Irland, har godkänt fördraget. Irland har i juni 2008 hållit en folkomröstning om Lissabonfördraget, eftersom landets konstitution kräver detta. Irländarna röstade då nej. Med anledning av detta beslutade rådet i december 2008 att göra vissa eftergifter för att Irland på nytt ska kunna folkomrösta om fördraget. Irländska regeringen ska på nytt ta ställning till fördraget under hösten 2009.
Om Lissabonfördraget träder i kraft upphör strukturen med tre pelare. Pelarna kommer då att föras samman i en enda juridisk person, kallad Europeiska unionen (EU). I sak blir förändringen störst för tredje pelaren, som förs in i nuvarande första pelaren och blir mer överstatlig. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kommer däremot att förbli mellanstatlig.
När det gäller gränskontroll, asyl och invandring är tanken att unionen ska utarbeta en politik med syfte att införa ett system för förvaltning av unionens yttre gränser. Vad detta faktiskt innebär kommer – om Lissabonfördraget träder i kraft – att bli föremål för fortsatta förhandlingar om enskilda förslag till lagstiftning.
Den tidigare målsättningen om en gemensam och enhetlig asyl- och invandringspolitik befästs vidare genom Lissabonfördraget. EU får en ny befogenhet att besluta om åtgärder för att bekämpa människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn.
Under förutsättning av att Lissabonfördraget träder i kraft, kommer EU också att få befogenhet att besluta om åtgärder för att stimulera och stödja medlemsstaternas verksamhet för att främja integrationen av tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på deras territorium. Det kan dock inte handla om harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra regler.
3.1.3. Grundtankar
Schengensamarbetet innefattar två grundtankar. Den första grundtanken är den fria rörligheten för personer, medan den andra är att stärka åtgärderna mot internationell kriminalitet och olaglig invandring.
Den första grundtanken ska förverkligas genom att personkontroller vid nationsgränserna mellan Schengenstaterna upphör för alla som lagligen vistas i Schengenområdet.
Den andra grundtanken aktualiseras delvis av den fria rörligheten för personer. För att den fria rörligheten för personer inte ska bli till hjälp för den internationella brottsligheten och den olagliga invandringen innefattar Schengensamarbetet ett antal olika kompensatoriska åtgärder i form av bl.a. yttre gränskontroll, polisiärt och rättsligt samarbete samt regler om transportörsansvar. Ett hjälpmedel i dessa sammanhang är Schengens Informationssystem (SIS). SIS är ett dataregister, som är uppbyggt som ett efterlysnings- och spaningsregister. Det består av en nationell enhet för varje Schengenstat (N.SIS) och en central teknisk stödfunktion (C.SIS) som är gemensam för alla Schengenstaterna. I SIS finns en spärrlista som innehåller uppgifter om utlänningar som den rapporterande staten begär ska nekas tillträde till eller uppehållstillstånd inom Schengenområdet. I detta sammanhang avses med ”utlänning” varje annan person än EU-medborgare och medborgare i de övriga länder som deltar i Schengensamarbetet. De uppgifter som får registreras på spärrlistan är bl.a. att en utlänning utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet eller att utlänningen har varit föremål för avvisning eller utvisning. Varje Schengenstat råder själv över vilka uppgifter den lägger in i sin nationella enhet av SIS. Däremot kommer de personuppgifter m.m. som omfattas av andra Schengenstaters registreringar att flyta in i den svenska enheten av SIS. Hur Rikspolisstyrelsen, som är ansvarig myndighet för den svenska enheten av SIS, ska hantera registret framgår av lagen (2000:344) respektive förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem.
3.1.4. Schengenregelverket
Schengenregelverket består av det ursprungliga Schengenavtalet, Schengenkonventionen samt senare anslutna staters anslutningsavtal respektive associationsavtal. Till detta kommer bl.a. beslut och deklarationer av den tidigare Verkställande kommittén. Schengenregelverket har till övervägande del – i samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande – getts rättslig grund i fördragen om Europeiska gemenskaperna respektive Europeiska unionen.
3.2. EG-rättsliga viseringsbestämmelser
Ambitionerna att harmonisera migrationspolitiken i EU har på viseringsområdet i hög grad förverkligats.
I Schengenkonventionen finns bestämmelser om viseringar i tredje kapitlet. Kapitlet är indelat på så sätt att viseringar för kortare vistelser behandlas under avsnitt 1, artiklarna 9–17, och viseringar för längre vistelser behandlas under avsnitt 2, artikel 18.
Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar kompletteras med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade Gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Bestämmelserna i CCI:n preciserar också under vilka förutsättningar som visering ska beviljas.
Det finns också rättsakter som bl.a. bestämmer vilka länders medborgare som ska vara skyldiga att ha visering och vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet för att få resa in i Sverige och det övriga Schengenområdet. Regeringens möjligheter att meddela föreskrifter har på motsvarande sätt begränsats. Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav gäller. Förordningen, som är en utveckling av Schengenregelverket, upptar samtliga världens tredje länder i de två förteckningarna. Undantagna är Liechtenstein, eftersom den fria rörligheten för dess medborgare säkerställs inom ramen för EESavtalet, Island och Norge, på grund av det avtal som ingåtts mellan EU och dessa länder om deras associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, samt Schweiz, som också har ett avtal med EU och dess medlemsstater om fri rörlighet för personer. Sammanlagt ett trettiotal stater är viseringsfria. Det gäller även Hongkong SAR och Macao SAR (Folkrepubliken Kinas speciella administrativa regioner). För viseringsfria medborgare krävs att de ska ha giltigt pass eller annat resedokument. Förteckningarna finns intagna som bilaga 1 till CCI:n.2
2 Enligt artikel 4 i EG-förordningen 539/2001 får medlemsstaterna föreskriva undantag från viseringskravet i vissa fall (jfr 3 kap. 1 § UtlF).
Bestämmelser om nödfallsviseringar finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.
Beträffande visering för flygplatstransitering antog ministerrådet den 4 mars 1996 en gemensam åtgärd om ett system med sådana viseringar (96/197/RIF). I bilagan till den gemensamma åtgärden räknas upp de länder vars medborgare måste ha en sådan visering.
Rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar gäller också på området.
3.3. Viseringar för kortare vistelser
3.3.1. Viseringstyper
I artikel 10 punkten 1 i Schengenkonventionen föreskrivs att en enhetlig visering ska införas och gälla för samtliga Schengenstater. En sådan visering får beviljas för vistelser som omfattar högst tre månader. Varje Schengenstat kan dock enligt punkten 3 begränsa territoriet för en enhetlig visering i enlighet med gemensamma bestämmelser som fastställs inom ramen för bestämmelserna i tredje kapitlet i Schengenkonventionen. Sådana bestämmelser finns i artiklarna 14–16 i Schengenkonventionen samt i punkten 2.3 i del I och punkten 3 i del V i CCI:n (visering med territoriellt begränsad giltighet).
Enligt punkten 2.1 i del I i CCI:n innebär en enhetlig visering att den viseringsskyldige utlänningen har rätt att till gränskontrollmyndigheten vid yttre gräns lämna in en ansökan om tillstånd för transitering eller vistelse. En visering innebär alltså inte att innehavaren har en oåterkallelig rätt till transitering eller inresa.
En enhetlig visering kan enligt artikel 11 punkten 1 i Schengenkonventionen vara av två olika huvudtyper, antingen en resevisering eller en transitvisering.
Resevisering
En resevisering är enligt artikel 11 punkten 1 i Schengenkonventionen en visering som är giltig för en eller flera inresor, varvid varken tidslängden för en oavbruten vistelse eller den totala tidslängden för flera på varandra följande vistelser får överstiga tre månader per halvår räknat från den första inresedagen. I punkten 2.1.3
första stycket i del I i CCI:n förtydligas att en förutsättning för att en resevisering ska kunna utfärdas är att motivet för resan inte är invandring.
Enligt punkten 2.1.3 andra stycket i del I i CCI:n kan visering som gäller för flera inresor utfärdas för den som t.ex. på grund av affärsangelägenheter ofta måste resa till en eller flera Schengenstater. Den sammanlagda vistelsetiden får dock som ovan redogjorts för inte överskrida tre månader per halvår. Giltighetstiden för viseringar för flera inresor kan emellertid omfatta ett år eller i undantagsfall mer än ett år för vissa kategorier av personer.
En resevisering kan också enligt punkten 2.1.4 i del I i CCI:n utfärdas i form av en gruppvisering. En sådan visering kan omfatta en vistelse om högst 30 dagar och kan föras in i ett kollektivt pass, om detta är tillåtet enligt nationell lagstiftning. Viseringen är avsedd för en grupp utlänningar som ska företa en gruppresa och som både vid in- och utresan från Schengenområdet och under vistelsen samt vid utresan uppträder som en sammanhållen grupp. En gruppvisering ska omfatta minst 5 och högst 50 personer. Det ska finnas minst en gruppledare som ska medföra sitt pass och – när det krävs – en visering utställd i ledarens namn.
Under vissa förutsättningar kan en resevisering utfärdas vid gränsen i form av en nödfallsvisering. Bestämmelser om denna typ av visering finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Enligt artikel 1 i denna förordning får en visering undantagsvis utfärdas vid gränsen för en medborgare i tredje land som måste inneha en visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser under förutsättning att utlänningen uppfyller inresevillkoren i artikel 5.1 a) och c–e) i kodexen om Schengengränserna, den s.k. Gränskodexen3 (för en redogörelse av inresevillkoren, se avsnitt 3.3.4). Det krävs dessutom att utlänningen inte har haft möjlighet att ansöka om visering i förväg, att han eller hon på begäran uppvisar handlingar som styrker att de uppgivna skälen för inresan är oförutsedda och tvingande samt att återresan till ursprungslandet eller genomresan till ett tredje land är garanterad. En nödfallsvisering kan – liksom andra enhetliga viseringar – utfärdas i form av såväl en visering som gäller hela Schengenområdet som en visering med territoriellt begränsad giltighet. En nödfallsvisering i form av en resevisering får
3 Rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer.
inte gälla för mer än en inresa och giltigheten får inte överstiga femton dagar.
Transitvisering
En transitvisering är enligt artikel 11 punkten 1 i Schengenkonventionen en visering som tillåter innehavaren att resa genom Schengenstaterna en, två eller undantagsvis flera gånger för att ta sig till tredje land, varvid tidslängden för genomresan inte får överstiga fem dagar. Denna definition återges också i punkten 2.1.2 i del I i CCI:n.
En speciell slags transitvisering är visering för flygplatstransitering. Bestämmelser om denna typ av visering finns i punkten 2.1.1 i del I i CCI:n. En sådan visering ger en utlänning som är skyldig att inneha transitvisering rätt att uppehålla sig i det internationella transitområdet på en flygplats under en mellanlandning vid en internationell flygning, men tillåter inte inresa i landet. Denna viseringsskyldighet är ett undantag i den allmänna transitförmånen att kunna vistas på det internationella transitområdet utan visering. Förteckningar över tredje länder vars medborgare måste inneha visering för flygplatstransitering för alla eller endast vissa Schengenstater finns intagna som bilaga 3 till CCI:n. Liksom när det gäller resevisering kan transitvisering enligt punkten 2.1.4 i del I i CCI:n utfärdas som en gruppvisering. Motsvarande förutsättningar gäller här.
Även en transitvisering kan utfärdas vid gränsen i form av en nödfallsvisering. Samma regler gäller för denna typ av nödfallsviseringar som för den typ av nödfallsviseringar som utgör en resevisering, med undantag för att tiden för genomresa inte får överstiga fem dagar. En transitvisering i form av nödfallsvisering kan också utfärdas till sjömän i enlighet med artikel 2 i den tidigare nämnda förordningen (EG) nr 415/2003. Den aktuella sjömannen ska passera gränsen för att gå ombord på, åter gå ombord på eller gå i land från ett fartyg som han eller hon kommer att arbeta på eller har arbetat på som sjöman. I övrigt gäller motsvarande villkor och föreskrifter för utfärdande som för andra utlänningar som beviljas nödfallsvisering. Viseringen ska dock innehålla en angivelse om att innehavaren är sjöman. Enligt samma artikel får även en gruppvisering för transit utfärdas till sjömän om villkoren för utfärdande av nödfallsvisering är uppfyllda för varje enskild sjöman i gruppen.
Gemensamma bestämmelser
Bestämmelserna om resevisering och transitvisering hindrar enligt artikel 11 punkten 2 i Schengenkonventionen inte att någon av Schengenstaterna under loppet av det halvår under vilken den aktuella viseringen gäller – vid behov – utfärdar en ny visering, vars giltighet begränsas till denna Schengenstat.
3.3.2. Utfärdande myndigheter
Den enhetliga viseringen ska enligt artikel 12 punkten 1 i Schengenkonventionen utfärdas av Schengenstaternas diplomatiska och konsulära myndigheter samt – i förekommande fall – av de myndigheter hos Schengenstaterna som avses i artikel 17. I artikel 17 punkten 2 anges att Verkställande kommittén bl.a. ska definiera fall då visering inte får utfärdas utan att man konsulterar det aktuella landets centrala myndighet. Närmare bestämmelser om detta finns i punkten 2 i del II i CCI:n. I artikel 17 punkten 3 i Schengenkonventionen anges vidare att Verkställande kommittén bl.a. ska fatta nödvändiga beslut som rör myndigheter med uppgift att utfärda visering.
Behörig stat att utfärda visering är enligt artikel 12 punkten 2 i Schengenkonventionen den Schengenstat som är resans huvudmål. Om det inte kan avgöras vilken stat som är huvudmålet, ska i allmänhet den Schengenstat där den första inresan sker utfärda viseringen. I punkten 1 i del II i CCI:n finns närmare föreskrifter om fastställande av behörig stat.
Verkställande kommittén ska enligt artikel 12 punkten 3 i Schengenkonventionen fastställa genomförandebestämmelser, särskilt beträffande kriterierna för fastställandet av resans huvudmål.
3.3.3. De resedokument i vilka viseringar får införas
Artikel 13 och 14 i Schengenkonventionen behandlar de dokument i vilka viseringar får införas. Enligt artikel 13 punkten 1 får ingen visering införas i ett resedokument som inte längre är giltigt. Den i resedokumentet angivna giltighetstiden ska enligt samma artikel punkten 2 vara längre än den för viseringen. I detta sammanhang ska hänsyn tas till tidsramen för viseringens nyttjande. Resedokumentets
giltighet ska också tillåta en utlänning återresa till hans hemland eller inresa till tredje land.
Viseringar får enligt artikel 14 punkten 1 i Schengenkonventionen inte heller föras in i ett resedokument som inte betraktas som giltigt av någon av Schengenstaterna. Om resedokumentet är giltigt endast hos en eller flera av Schengenstaterna ska viseringen begränsas till denna eller dessa. I dessa fall får enligt samma artikel punkten 2 visering utfärdas i form av ett tillstånd som ersätter visering.
3.3.4. Villkor för utfärdande av enhetlig visering
Enhetliga viseringar får enligt artikel 15 i Schengenkonventionen i princip endast utfärdas för utlänningar som uppfyller samtliga i konventionen angivna inresevillkor. Dessa inresevillkor har numera ersatts av likartade bestämmelser i artikel 5 i Gränskodexen. Ett av villkoren är att utlänningen innehar en eller flera giltiga resehandlingar som tillåter passage av gränsen (artikel 5.1 a). Andra villkor är att utlänningen kan styrka syftet med och villkoren för den avsedda vistelsen samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle för såväl den planerade vistelsens längd som återresan till ursprungslandet eller transitresa till tredje land som med säkerhet tillåter inresa eller att han eller hon kan skaffa dessa medel på laglig väg (artikel 5.1 c). Utlänningen får inte heller vara registrerad på SIS:s spärrlista i syfte att nekas inresa (artikel 5.1 d) eller anses utgöra en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser (artikel 5.1 e). Kravet på att utlänningen inte får anses utgöra en risk för någon av medlemsstaternas folkhälsa har införts genom kodexen om Schengengränserna. I artikel 2.19 i Gränskodexen definieras hot mot folkhälsan som en sjukdom med epidemisk potential enligt definitionen i Världshälsoorganisationens internationella hälsostadga och andra infektionssjukdomar eller smittsamma parasitsjukdomar, om de omfattas av skyddsbestämmelser som är tillämpliga på medlemsstaternas medborgare.
Under vissa förutsättningar kan en visering med territoriellt begränsad giltighet beviljas även om samtliga inresevillkor inte är uppfyllda. Enligt punkten 2.3 i del I i CCI:n definieras en visering med territoriellt begränsad giltighet som en i undantagsfall utfärdad visering som en avtalsslutande part för in i ett pass, en resehandling
eller något annat dokument som berättigar till gränspassage och som uteslutande gäller vistelse i en eller flera Schengenstater, varvid in- och utresa måste företas genom en eller flera av dessa staters territorium. Enligt artikel 16 i Schengenkonventionen och punkten 3.1 i del V i CCI:n får territoriellt begränsade viseringar utfärdas i de fall en beskickning anser att det av humanitära skäl, skäl som rör det nationella intresset eller internationella förpliktelser inte kan krävas att samtliga inresevillkor är uppfyllda. Sådana viseringar får enligt punkterna 3.2–3 i del V i CCI:n också utfärdas om ett resedokument är giltigt endast i en eller flera avtalsslutande stater (artikel 14 i Schengenkonventionen), om en beskickning inte har samrått med de centrala myndigheterna av brådskande skäl eller om den centrala myndigheten har framfört invändningar. Detsamma gäller om det är nödvändigt att en beskickning ånyo utfärdar en visering till en sökande inom ett halvår för vilket han redan har fått en visering för en vistelse på tre månader (punkten 3.4). De övriga Schengenstaterna ska informeras om utfärdande av viseringar med territoriellt begränsad giltighet.
Det bör i detta sammanhang nämnas att inresa till Schengenområdet enligt artikel 13 i Gränskodexen som huvudregel ska vägras en utlänning som inte uppfyller samtliga inresevillkor. Undantag från denna regel får enligt artikel 5.4 c) dock göras när en Schengenstat finner det nödvändigt av humanitära skäl, i eget intresse eller på grund av internationella förpliktelser. I sådana fall ska inresetillståndet begränsas till den aktuella Schengenstaten, varvid denna stat ska underrätta de övriga Schengenstaterna om detta om den aktuella personen är registrerad i SIS i syfte att nekas inresa. Vidare ska genomresa enligt artikel 5.4 a) beviljas en utlänning som har uppehållstillstånd eller visering för förnyad inresa utfärdad av någon av Schengenstaterna eller – om så krävs – båda dessa handlingar, om inte utlänningen finns upptagen på spärrlistan hos den Schengenstat vars yttre gräns han eller hon avser att passera och registreringen åtföljs av instruktioner om att neka inresa eller transitresa.
3.3.5. Mottagande av viseringsansökan
I del III i CCI:n finns bestämmelser om mottagande av viseringsansökningar. Det anges där vilket formulär sökanden ska fylla i och vilka handlingar som ska bifogas ansökan. Det anges också hur den
sökandes trovärdighet i fråga om återvändandeavsikt ska bedömas och när ett enskilt samtal bör hållas med den sökande.
3.3.6. Handläggning och beslut med anledning av viseringsansökan
Del V i CCI:n reglerar behandling och beslut med anledning av viseringsansökningar. Beträffande grundläggande kriterier för prövning av ansökan anges följande.
Vid behandlingen av viseringsansökningar skall i huvudsak följande punkter beaktas. Säkerheten för de avtalsslutande parterna, bekämpningen av den olagliga invandringen samt andra aspekter på internationella förbindelser. Beroende på vilket land det gäller kan den ena eller andra punkten anses viktigare, men uppmärksamhet måste alltid ägnas åt samtliga punkter.
Med avseende på säkerheten måste det prövas om nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits: kontroll av de uppgifter som finns i Schengens informationssystem när det gäller personer som finns upptagna på spärrlistorna samt samråd med de centrala myndigheterna för länder där samråd krävs.
När det gäller att uppskatta invandringsriskerna ligger ansvaret för bedömningen enbart på den diplomatiska eller konsulära beskickningen. Vid prövning av viseringsansökningen skall det fastställas om sökanden har för avsikt att invandra och bosätta sig på medlemsstaternas territorium med hjälp av en visering för turist-, affärs-, studie-, arbets- eller familjebesöksändamål. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt ”riskgrupper”, arbetslösa, personer som inte förfogar över en regelbunden inkomst osv. Av samma skäl är intervjun med sökanden av grundläggande betydelse för att utröna syftet med resan. Man kan även begära att ytterligare dokumentation läggs fram till stöd för ansökan, om möjligt efter överenskommelse inom ramen för det lokala konsulära samarbetet. Den diplomatiska och konsulära beskickningen måste också utnyttja det lokala konsulära samarbetet för att bättre kunna upptäcka falska eller förfalskade dokument som läggs fram som stöd för vissa viseringsansökningar. Om tvivel kvarstår om dokumentens och de framlagda bevisens äkthet, även vad gäller sanningshalten i innehållet i dessa och även trovärdigheten i de uppgifter som lämnats under intervjun, skall den diplomatiska eller konsulära beskickningen avstå från att utfärda visering.
Prövningarna för sökande som är kända för gott rykte och om vilka utbyte av information har skett inom ramen för det konsulära samarbetet skall däremot underlättas.
När det i övrigt gäller behandlingen av viseringsansökningar anges specificerat hur kontrollförfarandet ska gå till, hur den sökandes
identitet och trovärdighet samt resehandlingar och övriga dokument som krävs för ansökan ska kontrolleras. Själva beslutsfattandet regleras vidare beträffande fastställande av viseringskategori och antalet inresor, den verkställande myndighetens ansvar, det särskilda förfarandet vid föregående samråd med andra centrala myndigheter och det förfarande som gäller när en ansökan inte behandlas eller avslås. Det anges också särskilt hur territoriellt begränsade viseringar ska utfärdas.
Det finns vidare bestämmelser i CCI:n om hur viseringsmärket ska fyllas i (del VI).
3.3.7. Förvaltning och organisation av viseringsmyndigheten
I del VII i CCI:n finns bestämmelser om förvaltning och organisation av viseringsmyndigheten. I punkten 1 finns grundläggande bestämmelser om detta. Enligt bestämmelsen faller det under varje Schengenstats behörighet att organisera sina viseringsmyndigheter. Chefen för en beskickning måste emellertid se till att myndigheten är uppbyggd på så sätt att varje försummelse som kan främja stöld eller förfalskningar undviks. Den personal som har befogenhet att utfärda viseringar får inte utsättas för någon lokal påtryckning och det måste undvikas att det uppstår vanor som kan minska vaksamheten. Detta kan ske t.ex. genom regelbunden nyanställning av personal. För att förvara och använda viseringsmärken ska samma säkerhetskriterier beaktas som de som gäller andra säkerhetsdokument.
Det finns vidare närmare bestämmelser om dataregister och arkivering av ansökningsformulären, förteckning över viseringarna samt beträffande avgifter motsvarande de administrativa kostnaderna för behandlingen av viseringsansökningar.
3.3.8. Konsulärt samarbete på plats
Del VIII i CCI:n innehåller bestämmelser om det konsulära samarbetet på plats. Beträffande ramen för detta samarbete anges följande i punkten 1.
Det konsulära samarbetet på plats skall i allmänhet koncentreras på bedömning av invandringsriskerna och i synnerhet på fastställande av gemensamma kriterier för behandlingen av ansökningar om visering, informationsutbyte om användningen av förfalskade dokument och
möjliga nätverk för människosmugglare samt om avslag på ansökningar om visering som är uppenbart omotiverade eller som har gjorts i bedrägligt syfte. Samarbetet bör även göra det möjligt att utbyta information om trovärdiga sökande och att utarbeta gemensam information om offentliggörande av de villkor som krävs för att utfärda en Schengenvisering.
I det konsulära samarbetet på plats skall den lokala förvaltningen samt de lokala sociala och ekonomiska strukturerna beaktas.
Beskickningarna skall ha möten på en nivå som de anser lämplig så ofta som omständigheterna kräver. De skall avlägga rapport till de egna centrala myndigheterna om mötenas innehåll. Ordförandeskapet kan begära en övergripande halvårsrapport.
Det finns närmare bestämmelser om förhindrande av att ansökningar görs samtidigt till olika medlemsstater eller direkt till en medlemsstat efter det att en annan medlemsstat avslagit en ansökan (s.k. visa-shopping). Vidare regleras hur det konsulära samarbetet på plats genom informationsutbyte kan underlätta kontroller av sökandes trovärdighet. Dessutom finns bestämmelser om utbyte av statistik.
Slutligen finns i punkten 5 föreskrifter om viseringsansökningar som behandlas av kontor som hjälper de sökande med administrativa ärenden, resebyråer och researrangörer. I punkten 5.1 behandlas olika typer av ombudsverksamhet, medan punkten 5.2 reglerar harmonisering av samarbetet med de kontor som hjälper de sökande med administrativa ärenden, resebyråerna, researrangörerna och deras detaljhandlare.
3.4. Viseringar för längre vistelser
Artikel 18 i Schengenkonventionen behandlar viseringar för längre vistelser. Enligt bestämmelsen ska en visering för vistelse som överstiger tre månader betraktas som ett nationellt uppehållstillstånd som har beviljats av någon av Schengenstaterna i överensstämmelse med denna stats lagstiftning. En sådan visering kan ges samma giltighet som en enhetlig visering för kortare vistelse under högst tre månader från och med den dag den börjar gälla. Det krävs dock att utfärdandet av viseringen har gjorts i enlighet med de gemensamma villkor och kriterier om enhetliga viseringar som har fastställts i Schengenkonventionen och att innehavaren uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a) och c–e) i Gränskodexen (för en redogörelse av inresevillkoren, se avsnitt 3.3.4). Om någon
av dessa förutsättningar inte är uppfyllda ger viseringen endast innehavaren rätt att passera genom de övriga Schengenstaterna för att komma till den stat som har beviljat viseringen. För att få passera krävs dock att utlänningen uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a), d) och e) i Gränskodexen och inte heller är upptagen på spärrlistan hos den Schengenstat som han önskar passera.
4. Informationssystemet för viseringar (VIS)
4.1. Bakgrund
Rådet antog den 19 februari 2004 slutsatser om utveckling av ett informationssystem för viseringar. Den 8 juni 2004 beslutade rådet att inrätta informationssystemet för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av viseringsuppgifter mellan medlemsstaterna och den 28 december samma år presenterade kommissionen ett förslag till förordning om VIS och utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelser. Europaparlamentet och rådet har sedan gemensamt antagit Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (fortsättningsvis kallad VIS-förordningen, bilaga 4).
VIS-förordningen kompletteras av ett tredjepelarbeslut – rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott.
VIS-förordningen har också kompletterats av en EG-förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI), i fortsättningen kallad ändringsförordningen, bilaga 5. Ändringsförordningen kommenteras i kapitel 5.
4.2. VIS-förordningen
VIS-förordningen fastställer ändamål, funktioner och ansvarsfördelning för VIS. Den fastställer också villkoren och förfaranden för utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna för att underlätta prövningen av viseringsansökningar och beslut som fattas i anslutning till dessa.
VIS-förordningen innehåller allmänna bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner, vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS, vilka som ska ha tillgång till VIS samt allmänna principer som ska tillämpas vid användningen av VIS. Förordningen innehåller vidare en s.k. broklausul, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter i VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott.
I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna. Förordningen reglerar även drift och ansvar samt rättigheter och skyldigheter med avseende på uppgiftsskydd.
4.2.1. Allmänna bestämmelser
VIS-förordningens första artiklar innehåller bestämmelser om förordningens syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner av olika beteckningar, kategorier av uppgifter som ska registreras i VIS, vissa regler om tillgången till VIS och allmänna principer. Kapitlet innehåller också broklausulen som tillåter att uppgifter i VIS används för frågor inom ramen för tredje pelaren (polissamarbete och straffrättsligt samarbete).
Syfte, tillämpningsområde och mål
VIS-förordningen anger enligt artikel 1 ändamålet, funktionen och ansvarsfördelningen för VIS. I förordningen fastställs också villkor och förfaranden för utbyte mellan medlemsstaterna av uppgifter om ansökningar om viseringar för kortare vistelse och beslut som fattats om dessa ansökningar i syfte att underlätta prövningen av sådana ansökningar och beslut om dessa.
I artikel 2 anges de övergripande målen med VIS. Avsikten är att VIS ska förbättra genomförandet av den gemensamma viseringspolitiken, det konsulära samarbetet och samrådet mellan centrala viseringsmyndigheter genom att underlätta utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna om viseringsansökningar och de beslut som fattas med anledning av dessa ansökningar. Syftet med detta är att
- underlätta förfarandet för viseringsansökan,
- förebygga kringgående av kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan,
- underlätta kampen mot bedrägerier,
- underlätta kontrollen vid gränsövergångar vid de yttre gränserna och inom medlemsstaternas territorium,
- vara till hjälp vid identifiering av personer som inte eller inte längre uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium,
- underlätta tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 343/2003
(Dublin II-förordningen) och
- bidra till att förebygga hot mot någon av medlemsstaternas inre säkerhet.
Åtkomst till uppgifter för att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott (broklausulen)
I artikel 3 finns den s.k. broklausulen, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter från VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott.
Av medlemsstaterna utsedda myndigheter får i särskilda fall och efter en motiverad skriftlig eller elektronisk begäran inhämta de uppgifter som viseringsmyndigheterna har registrerat i VIS, då det finns rimliga skäl att anse att en sökning i VIS väsentligt skulle bidra till att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott. Europol får inhämta uppgifter i VIS inom gränserna för sitt uppdrag och när så är nödvändigt för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.
Sökningen ska utföras genom centrala åtkomstpunkter som ska ha ansvar för att se till att de villkor för åtkomst och de förfaranden, som fastställs i rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol
i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, följs fullt ut.
Definitioner
I artikel 4 definieras en rad beteckningar.
Med visering avses i förordningen visering för kortare vistelse, transitvisering, visering för flygplatstransitering och visering med begränsad territoriell giltighet.1 Begreppet omfattar också nationell visering för längre vistelse under förutsättning att villkoren enligt artikel 18 i Schengenkonventionen är uppfyllda och således accepteras som en enhetlig visering för kortare vistelse.
Viseringsmyndigheter är de myndigheter som i varje medlemsstat är ansvariga för att behandla och fatta beslut om viseringsansökningar eller för beslut om huruvida viseringar ska ogiltigförklaras, återkallas eller förlängas, inbegripet de centrala viseringsmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för att utfärda viseringar vid gränsen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.2Ansvarig medlemsstat är den medlemsstat som har fört in de aktuella uppgifterna i VIS. Med alfanumeriska uppgifter avses uppgifter som återges med bokstäver, siffror, särskilda tecken, mellanslag och skiljetecken.
I förordningen görs skillnad på verifiering och identifiering av personer. Med verifiering avses förfarandet att jämföra en grupp av uppgifter med en annan grupp av uppgifter (one to one check).
Identifiering sker när en persons identitet fastställs genom databassökning mot flera grupper av uppgifter (one to many check).
Även viseringsmärke, ansökningsformulär, sökande, gruppmedlemmar och resehandling definieras i bestämmelsen.
1 Genom artikel 54 i den s.k. Viseringskodexen har ändringar gjorts i VIS-förordningen avseende vissa definitioner. Se vidare kapitel 6. 2 Den nämnda EG-förordningen upphävs genom Viseringskodexen (artikel 56). I Viseringskodexen införs i stället en bestämmelse om viseringar som utfärdas vid den yttre gränsen till sjömän i transit (artikel 36).
Uppgiftskategorier
I artikel 5 föreskrivs vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS. Det rör sig om alfanumeriska uppgifter om den sökande och om begärda, utfärdade, vägrade, ogiltigförklarade, återkallade eller förlängda viseringar. Även fotografier, fingeravtryck och länkar till andra ansökningar ska registreras.
Åtkomst till VIS
I artikel 6 föreskrivs vilka som ska ha tillgång till VIS för att föra in, ändra, radera och inhämta uppgifter.
Enbart personal vid viseringsmyndigheterna ska ha åtkomst till VIS för att föra in, ändra eller radera uppgifter. När det gäller åtkomst till VIS för att inhämta uppgifter ska denna helt vara förbehållen personal vid de myndigheter som är behöriga för vissa ändamål. Dessa ändamål är prövning av viseringsansökningar, samråd och framställningar om handlingar mellan centrala viseringsmyndigheter, rapportering och statistik samt kontroll av viseringar, viseringsinnehavarens identitet och om villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium är uppfyllda. Till dessa ändamål hör också prövning av asylansökningar och fastställande av vem som ansvarar för att pröva en sådan ansökan. Uppgifterna ska dock vara nödvändiga för utförandet av uppgifterna i enlighet med ändamålen och stå i proportion med de åsyftade målen.
Varje medlemsstat ska utse de behöriga myndigheter vilkas personal ska ha befogenhet att föra in, ändra, radera eller inhämta uppgifter i VIS och översända en förteckning till kommissionen över dessa myndigheter och i vilket syfte varje myndighet får behandla uppgifterna.
Allmänna principer
I artikel 7 anges två allmänna principer för myndigheter som använder VIS; en proportionalitetsprincip och ett förbud mot diskriminering. Användningen av VIS ska nämligen vara nödvändig, lämplig och stå i proportion till utförandet av arbetsuppgifterna. Vidare ska sökande och viseringsinnehavare inte diskrimineras på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder,
ålder eller sexuell läggning. Deras mänskliga värdighet och integritet ska också respekteras fullt ut.
4.2.2. Viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS
Artiklarna 8–14 innehåller föreskrifter om viseringsmyndigheternas registrering av uppgifter. Artikel 8 anger vilka procedurer som ska följas vid registrering av uppgifter i samband med en ansökan. Artikel 9 innehåller grundläggande föreskrifter om vilka uppgifter som ska registreras när ansökan lämnas. Artiklarna 10–14 behandlar vilka kompletterande uppgifter som ska lämnas i olika situationer. Det rör sig om kompletterande uppgifter för utfärdade viseringar (artikel 10), när prövningen av ansökan avbryts (artikel 11), vid avslag på ansökan (artikel 12), vid ogiltigförklaring eller återkallelse av visering eller förkortning av dess giltighetstid (artikel 13) och vid förlängning av visering (artikel 14).
Artiklarna 15–17 innehåller bestämmelser om hur viseringsmyndigheterna ska använda uppgifterna i VIS. Enligt artikel 15 ska viseringsmyndigheterna använda uppgifterna i VIS för att pröva viseringsansökningar och fatta beslut med anledning av sådana ansökningar. Uppgifterna i VIS ska vidare enligt artikel 16 användas för samråd och framställningar om handlingar mellan centrala viseringsmyndigheter. Denna samrådsmekanism ska enligt artikel 46 ersätta Schengens rådfrågningssystem. Viseringsmyndigheterna ska också enligt artikel 17 ha åtkomst till vissa uppgifter för rapporterings- och statistikändamål.
4.2.3. Andra myndigheters åtkomst till uppgifterna i VIS
Artiklarna 18–22 innehåller bestämmelser om hur vissa andra myndigheter än viseringsmyndigheterna får använda uppgifter i VIS.
De myndigheter som ansvarar för kontrollen vid de yttre gränserna och för kontrollen inom medlemsstaternas territorium om villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium är uppfyllda, ska enligt artiklarna 18–20 kunna göra sökningar för att kunna kontrollera en persons identitet, om viseringen är äkta och om villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning inom medlemsstaternas territorium är uppfyllda.
I artikel 21 behandlas vidare asylmyndigheters användning av uppgifter i VIS för att fastställa vilken medlemsstat som ansvarar för prövningen av en asylansökan. Dessa myndigheter ska dessutom enligt artikel 22 ha rätt att använda uppgifter i VIS för att pröva en asylansökan.
I bestämmelserna preciseras under vilka förutsättningar olika slags uppgifter får användas.
4.2.4. Lagring och ändring av uppgifter
I artiklarna 23–25 behandlas lagring respektive ändring av uppgifter.
Varje ansökningsakt ska enligt artikel 23 som huvudregel lagras i VIS i fem år. Lagringsperioden börjar löpa vid olika tidpunkter beroende på om visering har utfärdats, förlängts, dragits tillbaka, lagts ner, avbrutits, avslagits, ogiltigförklarats, förkortats eller återkallats. När visering har utfärdats börjar lagringsperioden löpa samma dag som viseringen upphör att gälla. Efter utgången av lagringsperioden ska VIS automatiskt radera ansökningsakten och länkarna till denna.
I artikel 24 behandlas ändring av uppgifter. Endast den ansvariga medlemsstaten ska ha rätt att ändra uppgifter som den har översänt till VIS genom att rätta eller radera uppgifterna. Om en medlemsstat anser sig ha stöd för att uppgifter som behandlas i VIS är oriktiga eller att uppgifter har behandlats i VIS i strid med VISförordningen, ska den omedelbart meddela den ansvariga medlemsstaten. Den ansvariga medlemsstaten ska sedan kontrollera de berörda uppgifterna och – om nödvändigt – omedelbart rätta eller radera dem.
Om en sökande har blivit medborgare i en av medlemsstaterna före utgången av lagringsperioden, ska enligt artikel 25 den medlemsstat som upprättade ansökningsakten och de länkade uppgifterna omedelbart radera dessa akter och länkar ur VIS. Den medlemsstat i vilken en sökande har erhållit medborgarskap ska utan dröjsmål informera den eller de ansvariga medlemsstaterna. Om avslag på en viseringsansökan har upphävts av en domstol eller överklagandeinstans3 ska den medlemsstat som avslog ansökan – så snart beslutet att upphäva avslaget har vunnit laga kraft – radera de uppgifter som lagts in i VIS med anledning av avslaget.
3 Angående möjligheten att överklaga beslut i viseringsärenden, se kapitel 9, avsnitt 4.
4.2.5. Drift och ansvar
Artiklarna 26–36 behandlar olika frågor som är kopplade till driften och ansvaret för VIS. Det finns bestämmelser om den operativa förvaltningen (artikel 26), var det centrala VIS och dess reservsystem ska vara placerat (artikel 27) samt förhållandet mellan det centrala och de nationella systemen (artikel 28). Det finns också bestämmelser om ansvaret för användningen av uppgifter från VIS (artikel 29), lagring av sådana uppgifter i nationella informationssystem (artikel 30), överföring av uppgifter till tredjeländer och internationella organisationer (artikel 31), datasäkerhet (artikel 32), skyldighet att föra vissa slags register (artikel 34) och om egenkontroll (artikel 35). Det finns även föreskrifter om skadestånd (artikel 33) och sanktioner (artikel 36).
Operativ förvaltning
Bestämmelser om operativ förvaltning finns i artikel 26. En förvaltningsmyndighet ska efter en övergångsperiod ha ansvar för den operativa förvaltningen av det centrala VIS och de nationella gränssnitten. Förvaltningsmyndigheten ska i samarbete med medlemsstaterna se till att bästa tillgängliga teknik alltid används för det centrala VIS och de nationella gränssnitten. I detta sammanhang görs dock ett förbehåll för en kostnadsnyttoanalys. I samband med kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala VIS och de nationella gränssnitten ska förvaltningsmyndigheten också ha ansvar för övervakning, säkerhet och samordningen av förbindelserna mellan medlemsstaterna och leverantören.
Kommissionen ska ha ansvar för alla andra uppgifter i samband med kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala VIS och de nationella gränssnitten, bl.a. uppgifter som gäller genomförandet av budgeten. Under en övergångsperiod innan förvaltningsmyndigheten får ansvaret, ska kommissionen dessutom ha ansvaret för den operativa förvaltningen. Denna uppgift och uppgifter som gäller genomförande av budgeten får kommissionen dock delegera till offentligrättsliga organ på nationell nivå, i två olika medlemsstater.
Den operativa förvaltningen av VIS ska bestå av alla de uppgifter som krävs för att VIS ska kunna fungera dygnet runt alla dagar i veckan i enlighet med VIS-förordningen.
Förvaltningsmyndigheten ska tillämpa lämpliga regler avseende tystnadsplikt eller motsvarande sekretesskrav som omfattar all personal som arbetar med VIS-uppgifter. Denna skyldighet ska gälla även efter det att personerna lämnar sin tjänst eller anställning eller efter det att deras verksamhet har upphört.
Plats för det centrala VIS
Den ordinarie centrala delen av VIS står för teknisk tillsyn och administration. Denna del ska enligt artikel 27 ligga i Strasbourg i Frankrike. En reserv för det centrala VIS ska ligga i Sankt Johann im Pongau i Österrike. Reservsystemet ska garantera att alla funktioner i den ordinarie delen av det centrala VIS kan upprätthållas om det ordinarie systemet skulle sluta fungera.
Förhållandet till de nationella systemen
VIS ska enligt artikel 28 vara anslutet till de nationella systemen i varje medlemsstat via de nationella gränssnitten.
Varje medlemsstat ska utse en nationell myndighet som ger de behöriga myndigheterna åtkomst till VIS och ansluta denna myndighet till det nationella gränssnittet.
Varje medlemsstat ska följa automatiserade förfaranden för behandlingen av uppgifter och ansvara för
- utvecklingen av det nationella systemet och dess anpassning till
VIS,
- organisation, förvaltning, drift och underhåll av sitt nationella system,
- hantering av och föreskrifter för hur personal vid nationella myndigheter ska ges åtkomst till VIS,
- upprättande och regelbunden uppdatering av en förteckning över personalen och dess uppgifter samt
- kostnaderna för de nationella systemen och för att ansluta dessa system till det nationella gränssnittet, inklusive investeringar och driftkostnader för kommunikationsstrukturen mellan det nationella gränssnittet och det nationella systemet.
Personal vid myndigheter som har rätt till åtkomst till VIS ska innan de tillåts behandla uppgifter som lagras i VIS ges lämplig utbildning om regler för datasäkerhet och uppgiftsskydd och ska informeras om alla tillämpliga straffbara gärningar och påföljder.
Ansvaret för användningen av uppgifter
Artikel 29 innehåller föreskrifter om ansvaret för användningen av VIS-uppgifter.
Varje medlemsstat ska se till att uppgifterna behandlas på ett lagligt sätt och särskilt att endast bemyndigad personal har tillgång till uppgifter som behandlats i VIS för utförande av arbetsuppgifter i enlighet med VIS-förordningen. De ska särskilt se till att uppgifterna samlas in på ett lagligt sätt, överförs på lagligt sätt till VIS samt är korrekta och uppdaterade när de överförs till VIS.
Förvaltningsmyndigheten ska se till att VIS drivs i enlighet med VIS-förordningen och dess tillämpningsföreskrifter.
Lagring av uppgifter från VIS i nationella informationssystem
Artikel 30 innehåller bestämmelser om lagring av uppgifter från VIS i nationella informationssystem. Sådan lagring får som huvudregel endast ske om det är nödvändigt i ett enskilt fall i enlighet med ändamålet med VIS och i enlighet med tillämpliga rättsliga bestämmelser. Uppgifterna får inte lagras under längre tid än vad som är nödvändigt för det enskilda fallet. Vad som föreskrivits som huvudregel påverkar emellertid inte medlemsstaternas rätt att lagra uppgifter som de har fört in i VIS i sina nationella informationssystem. All användning som inte är förenlig med dessa bestämmelser ska betraktas som missbruk enligt varje medlemsstats nationella lagstiftning.
Överföring av uppgifter till tredjeländer eller internationella organisationer
Uppgifter som har behandlats i VIS i enlighet med VIS-förordningen får enligt artikel 31 inte överföras eller göras tillgängliga för ett tredjeland eller för en internationell organisation. Vissa uppgifter får dock under vissa förutsättningar överföras eller göras
tillgängliga om det i enskilda fall är nödvändigt för att bevisa tredjelandsmedborgares identitet. Sådan överföring av personuppgifter till tredjeländer eller internationella organisationer får emellertid inte påverka rättigheterna för flyktingar och personer som ansöker om internationellt skydd, särskilt när det gäller principen om ”nonrefoulement”4.
Datasäkerhet
Artikel 32 innehåller föreskrifter om datasäkerhet.
Den ansvariga medlemsstaten ska garantera datasäkerheten före och under överföringen till det nationella gränssnittet. Varje medlemsstat ska garantera datasäkerheten för de uppgifter som den mottar från VIS och vidta nödvändiga åtgärder för att uppnå detta. Det rör sig om att anta en dataskyddsplan, fysiskt skydda uppgifter, kontroller vid ingången till anläggningar och av datamedier, lagrade personuppgifter, uppgiftsinmatning, åtkomst, kommunikation, registrering och transport samt att se till att alla myndigheter med rätt till åtkomst till VIS skapar personalprofiler och vidtar egenrevision.
Förvaltningsmyndigheten ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå samma mål, inbegripet anta en dataskyddsplan.
Skadestånd
Artikel 33 reglerar skadeståndsskyldighet.
Varje person eller medlemsstat som har lidit skada till följd av en otillåten behandling eller av något annat handlande som är oförenligt med bestämmelserna i VIS-förordningen har rätt till ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för skadan. Denna stat ska dock helt eller delvis befrias från detta ansvar i den utsträckning som den bevisar att den inte är ansvarig för den händelse som orsakade skadan.
Om en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt VIS-förordningen orsakar skada på VIS, ska den medlemsstaten anses ansvarig för skadan, om inte och i den mån som förvaltningsmyndigheten eller en annan medlemsstat har underlåtit
4 Principen om ”non-refoulement” innebär att ingen får återsändas till ett område där hon eller han har välgrundad fruktan för att råka ut för förföljelse, eller hotas av dödsstraff, tortyr eller någon annan omänsklig behandling eller bestraffning.
att vidta rimliga åtgärder för att förhindra skadan eller för att begränsa dess verkningar.
Skadeståndsanspråk mot en medlemsstat för skador som beskrivits ovan ska regleras av den svarande medlemsstatens nationella bestämmelser.
Register över uppgiftsbehandling i VIS m.m.
Varje medlemsstat och förvaltningsmyndigheten ska enligt artikel 34 föra register över all uppgiftsbehandling i VIS och de personer som ansvarar för införandet eller användandet av uppgifterna. Registret får uteslutande användas för att övervaka uppgiftsskyddet med avseende på om behandlingen är tillåten och för att säkerställa uppgifternas säkerhet. Registret ska på lämpligt sätt skyddas mot obehörig tillgång och ska raderas efter ett år från det att lagringsperioden har löpt ut om registret inte behövs för ett övervakningsförfarande som redan pågår.
Egenkontroll
Medlemsstaterna ska enligt artikel 35 se till att varje myndighet som har tillgång till VIS-uppgifter vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att följa VIS-förordningen och vid behov samarbetar med den nationella tillsynsmyndigheten.
Sanktioner
Artikel 36 reglerar sanktioner vid överträdelse av VIS-förordningens bestämmelser.
Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, däribland administrativa och/eller straffrättsliga sanktioner enligt nationell lagstiftning, utdöms om uppgifter som har lagts in i VIS används på ett otillbörligt sätt.
4.2.6. Rättigheter och övervakning med avseende på uppgiftsskydd
Artiklarna 37–44 reglerar rättigheter och övervakning med avseende på uppgiftsskydd. Det finns bestämmelser om sökandens och garanters rätt till information (artikel 37), var och ens rätt till åtkomst, korrigering och radering (artikel 38) samt om rättsmedel (artikel 40). Medlemsstaternas samarbete för att säkerställa rätten till uppgiftsskydd regleras också (artikel 39). Detsamma gäller den nationella tillsynsmyndighetens och Europeiska datatillsynsmannens övervakning (artiklarna 41 respektive 42) och samarbetet dem emellan (artikel 43) samt uppgiftsskyddet under övergångsperioden (artikel 44).
Rätt till information
Sökande och garanter har enligt artikel 37 rätt att få viss information av den ansvariga medlemsstaten. Det rör sig om information om
- identiteten på den registeransvarige,
- ändamålen med uppgiftsbehandlingen i VIS,
- kategorier av uppgiftsmottagare,
- lagringstiden för uppgifterna,
- den omständigheten att insamling av uppgifterna är en förutsättning för prövning av ansökan samt
- den omständigheten att berörda personer har rätt att få åtkomst till uppgifter som rör dem och att begära att oriktiga uppgifter om dem korrigeras eller att olagligen behandlade uppgifter om dem raderas, inklusive rätt att få information om förfarandena för utövande av dessa rättigheter och kontaktuppgifter till de nationella tillsynsmyndigheter som ska vara behörig att pröva frågor om skydd av personuppgifter.
Rätt till åtkomst, korrigering och radering
Var och en ska enligt artikel 38 ha rätt att få del av uppgifter om honom eller henne i VIS och om vilken medlemsstat som överförde uppgifterna till VIS.
Var och en får vidare begära att oriktiga uppgifter om honom eller henne korrigeras och att uppgifter som har registrerats på
otillåtet sätt raderas. Korrigering och radering ska utföras utan dröjsmål av den ansvariga medlemsstaten, i enlighet med dess lagar och andra författningar.
Samarbete för att säkerställa rätt till uppgiftsskydd
De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska enligt artikel 39 samarbeta aktivt för att garantera rätten till uppgiftsskydd. I var och en av medlemsstaterna ska den nationella tillsynsmyndigheten på begäran bistå och råda berörda personer om hur de kan utöva sin rätt att korrigera eller radera uppgifter som rör dem. Den nationella tillsynsmyndigheten i den ansvariga medlemsstat som överförde uppgifterna och de nationella tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat som har tagit emot begäran ska samarbeta för detta ändamål.
Rättsmedel
Enligt artikel 40 ska var och en ha rätt att väcka talan vid eller inge klagomål till de behöriga myndigheterna eller domstolarna i den medlemsstat som har vägrat den aktuella personen rätt enligt VISförordningen till åtkomst, korrigering eller radering av uppgifter.
Övervakning från tillsynsmyndigheter m.m.
Enligt artikel 41 ska den eller de myndigheter som utses i varje medlemsstat och har de befogenheter som nationella tillsynsmyndigheter ska ha, på ett oberoende sätt övervaka lagligheten i medlemsstatens behandling av personuppgifter. Varje medlemsstat ska vidare utse den myndighet som ska fungera som registeransvarig för behandlingen av personuppgifter i VIS och som ska ha centralt ansvar för medlemsstatens behandling av uppgifter. Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om namnet på denna myndighet.
Europeiska datatillsynsmannen ska enligt artikel 42 kontrollera att förvaltningsmyndighetens behandling av personuppgifter utförs enligt VIS-förordningen. De nationella tillsynsmyndigheterna och Europeiska datatillsynsmannen ska vidare enligt artikel 43 aktivt samarbeta inom sina ansvarsområden och säkerställa en samordnad tillsyn av VIS och de nationella systemen.
Slutligen finns föreskrifter om uppgiftsskydd om kommissionen skulle delegera sitt ansvar till ett annat eller andra organ under övergångstiden. Kommissionen ska enligt artikel 44 i ett sådant fall se till att Europeiska datatillsynsmannen har rätt och möjlighet att fullt ut utföra sina uppgifter.
4.2.7. Slutbestämmelser
Det centrala VIS, det nationella gränssnittet i varje medlemsstat och kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala VIS och de nationella gränssnitten ska enligt artikel 45.1 genomföras av kommissionen så snart som möjligt efter ikraftträdandet av VISförordningen.
Medlemsstaterna ska i enlighet med artikel 47 meddela kommissionen när de har vidtagit nödvändiga tekniska och rättsliga åtgärder för att överföra uppgifter till det centrala VIS via det nationella gränssnittet.
Kommissionen ska enligt artikel 48.1 fastställa den tidpunkt då VIS ska tas i drift när
- åtgärder som är nödvändiga för det tekniska genomförandet av det centrala VIS, de nationella gränssnitten och kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala systemet och de nationella gränssnitten har antagits,
- kommissionen har förklarat att ett övergripande test av VIS har slutförts på ett tillfredsställande sätt samt att
- medlemsstaterna – efter validering av de tekniska åtgärderna – har meddelat kommissionen att de har vidtagit nödvändiga tekniska och rättsliga åtgärder för att samla in och överföra de uppgifter som ska registreras i VIS till VIS för alla ansökningar i den första region där VIS ska börja tillämpas.
VIS beräknas vara klart för driftsättning 2010. Tidigast den dagen VIS tas i drift kan medlemsstaterna börja tillämpa förordningen.
4.3. Svenska författningsändringar med anledning av VIS-förordningen
Departementspromemorian Författningsändringar med anledning av VIS-förordningen (Ds 2009:5) innehåller förslag till de svenska författningsändringar som behöver göras med anledning av VISförordningen. Nedan redogörs i korthet för förslagen. Promemorian remissbehandlas för närvarande.
När det gäller den s.k. broklausulen i artikel 3 som tillåter att brottsbekämpande myndigheter och Europol använder uppgifter från VIS för att förhindra, upptäcka eller utredda terroristbrott och andra grova brott hänvisar denna artikel till det tidigare nämnda rådsbeslutet (2008/633/RIF). Detta rådsbeslut bereds i särskild ordning inom Regeringskansliet. I propositionen (2007/08:132) Godkännande av rådets beslut om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott föreslogs att riksdagen skulle godkänna utkastet till rådsbeslut, vilket riksdagen också gjorde (bet. 2007/08:JuU27, rskr. 2007/08:250). Propositionen innehöll inga lagförslag utan regeringen avser att återkomma till riksdagen i den delen, förmodligen under hösten 2009.
4.3.1. Nationell lagring av uppgifter från VIS
VIS-förordningen innehåller bestämmelser om lagring av uppgifter från VIS i nationella informationssystem. Detta får endast göras om det är nödvändigt i ett enskilt fall i enlighet med ändamålet med VIS och i enlighet med tillämpliga rättsliga bestämmelser, inbegripet de som gäller uppgiftsskydd. Uppgifterna får dessutom inte lagras under längre tid än vad som är nödvändigt i det enskilda fallet. Detta ska dock inte påverka medlemsstaternas rätt att lagra uppgifter som de har fört in i VIS i sina nationella informationssystem.
I promemorian framhålls att förutsättningarna för behandlingen i ett enskilt fall av uppgifter som en annan medlemsstat har registrerat i VIS, uttömmande regleras i VIS-förordningen. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att meddela kompletterande nationella bestämmelser i detta avseende anses därför inte finnas.
Med undantag för biometriska uppgifter i form av fingeravtryck och fotografier, finns i utlänningsdataförordningen5 bestämmelser om behandling av den typ av personuppgifter som det här är frågan om. I promemorian anförs att det saknas anledning att reglera behandlingen av de aktuella personuppgifterna på annat sätt än vad som i övrigt gäller för sådana uppgifter.
När det gäller fingeravtryck och fotografier föreslås att dessa uppgifter – med hänsyn till deras integritetskänsliga karaktär – särregleras i utlänningsdataförordningen. Vidare föreslås att uppgifterna får föras in i ett register, det nationella VIS-registret, samt att de uppgifter som – utöver fingeravtryck och fotografier – får ingå i registret avser uppgifter om den registrerades namn, kön, födelsetid, medborgarskap och annan identifieringsuppgift. Användningen av registret anses behöva begränsas till att i tillämpliga delar motsvara de ändamål för vilka myndigheterna kan använda uppgifterna i centrala VIS. I övrigt föreslås att i huvudsak samma regler ska gälla för detta register som för det s.k. fingeravtrycksregistret, som regleras i 9–11 §§ utlänningsdataförordningen.
4.3.2. Skadestånd
VIS-förordningen innehåller bestämmelser om skadestånd. Bestämmelserna innebär att varje person eller medlemsstat som har lidit skada till följd av en otillåten behandling eller av något annat handlande som är oförenligt med bestämmelserna i VIS-förordningen som huvudregel har rätt till ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för skadan. Sådana skadeståndsanspråk mot en medlemsstat ska regleras av den svarande medlemsstatens nationella bestämmelser.
I promemorian konstateras att det direkt följer av VIS-förordningen att nationella bestämmelser ska tillämpas när det gäller de aktuella skadeståndsanspråken. Eftersom skadeståndsbestämmelsen i personuppgiftslagen6 enligt sin ordalydelse endast gäller vid behandling av personuppgifter i strid mot bestämmelserna i den lagen, föreslås att det i utlänningsdataförordningen tas in en bestämmelse som hänvisar till personuppgiftslagens bestämmelse om skadestånd. I hänvisningen anges även att personuppgiftslagens bestäm-
5 Förordningen (2001:720) om behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. 6 SFS 1998:204.
melse på området gäller i den mån inte något annat följer av VISförordningen.
4.3.3. Korrigering och radering av personuppgifter
Enligt VIS-förordningen får var och en begära att oriktiga uppgifter om honom eller henne korrigeras och att uppgifter som har registrerats på olagligt sätt raderas. Denna korrigering eller radering ska utföras utan dröjsmål av den ansvariga medlemsstaten i enlighet med dess lagar och andra författningar.
I promemorian framhålls att det direkt följer av VIS-förordningen att korrigering och radering av personuppgifter ska utföras i enlighet med nationella bestämmelser. Eftersom personuppgiftslagens bestämmelse om rättelse enligt sin ordalydelse endast gäller vid behandling av personuppgifter i strid mot bestämmelserna i personuppgiftslagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, föreslås att utlänningsdataförordningen kompletteras med en bestämmelse som hänvisar till personuppgiftslagens bestämmelse om rättelse. I hänvisningen anges även att personuppgiftslagens bestämmelser på området gäller i den mån inte något annat följer av VIS-förordningens bestämmelser.
4.3.4. Rättsmedel
I VIS-förordningen föreskrivs att i varje medlemsstat ska var och en ha rätt att väcka talan vid eller inge klagomål till de behöriga myndigheterna eller domstolarna i den medlemsstat som har vägrat en person rätt till åtkomst, korrigering eller radering av uppgifter.
I promemorian understryks att det är viktigt att det svenska regelverket på området utformas så enhetligt som möjligt. Liknande regler bör gälla oavsett om det rör sig om överklagande eller väckande av talan med anledning av beslut som tagits med stöd av nationell rätt eller med stöd av en EG-förordning. I promemorian bedöms att de nationella bestämmelserna på området är lämpliga. Därför föreslås att det i utlänningsdataförordningen tas in en bestämmelse som hänvisar till VIS-förordningens allmänna bestämmelse om överklagande. I hänvisningen anges även att utlänningsdataförordningens bestämmelser på området gäller i den mån inte något annat följer av VIS-förordningen.
4.3.5. Nationella myndigheter
VIS-förordningen innehåller bestämmelser om utseende av nationella myndigheter med vissa ansvarsområden. Varje medlemsstat ska enligt förordningen utse en nationell myndighet som ger de behöriga myndigheterna åtkomst till VIS, en nationell myndighet som ska fungera som registeransvarig och ha centralt ansvar för medlemsstatens behandling av uppgifter i VIS samt en nationell tillsynsmyndighet.
Sverige har inte ännu formellt utsett de myndigheter som ska ha de aktuella uppgifterna. I promemorian föreslås att Migrationsverket utses till att vara den myndighet som ger övriga behöriga svenska myndigheter åtkomst till VIS. Migrationsverket förslås även fungera som registeransvarig och ha centralt ansvar för Sveriges behandling av uppgifter i VIS. Datainspektionen föreslås vara nationell tillsynsmyndighet.
4.3.6. Register över uppgiftsbehandling i VIS m.m.
Varje medlemsstat ska föra register över all uppgiftsbehandling i VIS och över de personer som ansvarar för att föra in eller använda uppgifterna. Registret får endast användas för att övervaka uppgiftsskyddet med avseende på om behandlingen är tillåten och för att säkerställa uppgifternas säkerhet.
I promemorian konstateras att VIS-förordningens bestämmelser om innehållet i registret är uttömmande och därför inte behöver kompletteras med nationella bestämmelser. Det framgår emellertid inte av bestämmelserna vilken nationell myndighet som ska föra registret. I promemorian föreslås att Migrationsverket ska föra detta register.
Utöver Migrationsverket kommer ett antal myndigheter att behandla uppgifter i VIS med stöd av VIS-förordningen. Dessa myndigheter måste lämna uppgifter till verket om den aktuella uppgiftsbehandlingen och om den personal som ansvarar för uppgiftsbehandlingen. Eftersom denna uppgiftsbehandling inte finns reglerad i VIS-förordningen föreslås att bestämmelser om uppgiftsskyldighet förs in i UtlF.7
7 SFS 2006:97.
5. De gemensamma konsulära anvisningarna och ändringsförordningen
5.1. Allmänt
Biometriska uppgifter måste hanteras i VIS för att kunna säkerställa en tillförlitlig kontroll och identifiering av sökande. Vilka biometriska kännetecken som ska väljas anges i VIS-förordningen. De gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n) saknade tidigare helt bestämmelser om upptagande av biometri. Genom den s.k. ändringsförordningen1som trädde i kraft den 29 maj 2009 har skapats en rättslig grund för upptagningen av biometriska kännetecken, bilaga 5.
Genomförandet av VIS kräver också nya former för hur viseringsansökningarna tas emot. Genom ändringsförordningen skapas en rättslig reglering även av detta.
Ändringsförordningen behandlar vidare vissa andra frågor, bl.a. personalens uppträdande. Dessutom innehåller ändringsförordningen föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden.
Det är redan här värt att nämna att CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen kommer att upphävas när Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (fortsättningsvis kallad Viseringskodexen) börjar tillämpas. Artikel 1 i ändringsförordningen,
1 Europaparlamentets och rådets förordning nr 309/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsult i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas.
som bl.a. innehåller bestämmelser om upptagande av biometri och hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas, kommer tills vidare att gälla vid sidan av motsvarande bestämmelser i Viseringskodexen. För en utförlig beskrivning av innehållet i Viseringskodexen, se kapitel 6.
5.2. Begränsad representation och överföring av uppgifter
Genom artikel 1.1 a) i ändringsförordningen har till punkten 1.2 b) del II i CCI:n lagts till att en medlemsstat kan representera en eller flera andra medlemsstater på ett begränsat sätt när det gäller att ta emot ansökningar och registrera biometriska kännetecken. Vidare föreskrivs att mottagandet och överföringen av akter och uppgifter till den representerade medlemsstaten ska genomföras under iakttagande av gällande uppgiftsskydds- och säkerhetsregler.
I bestämmelsen anges att den eller de representerade medlemsstaterna ska se till att uppgifterna är fullständigt krypterade när de överförs, oavsett om de överförs elektroniskt eller fysiskt på ett elektroniskt lagringsmedium från myndigheten i den representerande medlemsstaten till den representerade medlemsstatens myndigheter. I tredjeländer som förbjuder kryptering av uppgifter som ska överföras får inte elektronisk överföring användas. Uppgifterna ska då i stället överföras på ett elektroniskt lagringsmedium av en medlemsstats konsulära tjänstemän. Om en sådan överföring skulle kräva oproportionerliga eller orimliga åtgärder får uppgifterna även överföras på något annat sätt, t.ex. med hjälp av etablerade aktörer med erfarenhet att transportera känsliga handlingar och uppgifter i det berörda tredjelandet.
5.3. Upptagande av biometri
Punkten 1 i del III i CCI:n har genom artikel 1.2 a) i ändringsförordningen ersatts med nya bestämmelser, varefter den nya punkten 1.2 behandlar biometriska kännetecken.
Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna ta upp biometriska kännetecken bestående av ansiktsbild och tio fingeravtryck från sökanden i enlighet med de garantier som fastställs i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
Bestämmelsen innehåller vidare regler för hur biometrin ska tas upp. När en sökande ska lämna in sin första ansökan med biometri krävs personlig inställelse. Vid det tillfället ska ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället samt tio fingeravtryck, upptagna plant och digitalt registrerade, tas upp.
Om en sökande, som tidigare har lämnat in en ansökan om visering med biometri, vid ett senare tillfälle lämnar in ytterligare en viseringsansökan ska de fingeravtryck som tidigare registrerats i VIS kopieras in i den senare ansökan. Detta gäller dock endast om de aktuella fingeravtrycken har registrerats i VIS mindre än 59 månader före dagen för den nya ansökan och det inte råder rimliga tvivel om sökandens identitet. Råder det sådana tvivel ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen ta nya fingeravtryck av sökanden. Om det inte omedelbart, när ansökan lämnas in, kan bekräftas att fingeravtryck har upptagits inom den aktuella tidsfristen får sökanden begära att de tas upp på nytt.
Det fotografi som bifogas varje ansökan ska enligt bestämmelser i VIS-förordningen också registreras i VIS. Sökanden ska emellertid inte vara skyldig att infinna sig personligen i detta syfte.
När det gäller upptagande av biometriska kännetecken, hänvisar bestämmelsen till de internationella standarderna som ICAO (Internationella civila luftfartsorganisationen) bestämt. Det föreskrivs vidare att upptagandet ska göras av kvalificerad och bemyndigad personal på den diplomatiska eller konsulära beskickningen och de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränsen. Under överinseende av någon av de nyss nämnda beskickningarna får upptagning av biometriska kännetecken dock göras av kvalificerad och bemyndigad personal hos en honorärkonsul eller hos en s.k. extern tjänsteleverantör (se vidare om samarbete med externa tjänsteleverantörer i avsnitt 5.4.3 och om den behörighet som i detta sammanhang kan ges honorärkonsuler i avsnitt 5.4.4).
I bestämmelsen anges det vidare att uppgifter i VIS endast får registreras av bemyndigad konsulär personal i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen. Det föreskrivs också att medlemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förord-
ningen används fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oriktiga grunder. De åsyftade sökkriterierna2 är
- ansökans nummer,
- sökandens efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln (tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, födelseort, födelseland och kön,
- den aktuella resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet samt dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
- efternamn och förnamn samt adress avseende den fysiska person, eller firma eller namn samt adress avseende det företag eller den organisation som har bjudit in och/eller åtagit sig att stå för sökandens levnadsomkostnader under vistelsen,
- sökandens fingeravtryck samt
- viseringsmärkets nummer och datum för eventuella tidigare utfärdade viseringar.
Vissa sökanden ska enligt bestämmelsen undantas från kravet på att lämna fingeravtryck. Detta gäller
- barn under 12 år,
- personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på,
- stats- eller regeringschefer och ledamöter i nationella regeringar med åtföljande makar samt medlemmar av deras officiella delegationer, när de inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller internationella organisationer för ett officiellt ändamål samt
- regenter och andra högt uppsatta medlemmar av en kungafamilj, när de har inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller internationella organisationer för ett officiellt ändamål.
När det gäller personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på, ska emellertid – om det går – avtryck på färre än tio fingrar tas. Skulle det vara frågan om ett tillfälligt hinder mot att ta fingeravtryck, ska det krävas att sökanden lämnar fingeravtryck vid nästa ansökan. Diplomatiska och konsulära beskickningar samt de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränsen ska ha rätt att begära ytterligare klarlägganden om grunderna för det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska vidare se till att det finns lämpliga förfaranden som garanterar sökandens värdighet om det är svårt att läsa in och registrera uppgifter. Beslut om beviljande
2 Här redovisas kriterierna som de kommer att se ut med de ändringar i VIS-förordningen som förskrivs i artikel 54 Viseringskodexen (se kapitel 6, avsnitt 6.7.3).
av eller avslag på ansökan om visering får inte påverkas av att det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck.
Beträffande sökanden som undantas från kravet på att lämna fingeravtryck ska orden ”ej tillämplig” föras in i VIS.
5.4. Organisation av viseringsmyndigheten
Punkten 1 i del VII i CCI:n behandlar organisation av viseringsmyndigheten. Genom artikel 1.3 i ändringsförordningen har den ersatts med nya bestämmelser. Dessa nya bestämmelser behandlar hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas (punkten 1.1), former för samarbete mellan medlemsstaterna (punkten 1.2), honorärkonsulers behörighet (punkten 1.3), och samarbete med externa tjänsteleverantörer (punkterna 1.4–1.6) samt de sistnämndas möjlighet att utta en särskild serviceavgift (punkten 1.7). Det lämnas vidare föreskrifter om medlemsstaternas skyldigheter att dels informera allmänheten om hur tidsbeställning ska göras och ansökningar lämnas in (punkten 1.8), dels säkerställa kontinuitet i tjänsterna (punkten 1.9). Slutligen behandlas information om beslut beträffande medlemsstaternas beslut om organisering av mottagandet och behandlingen av ansökningar på olika platser samt offentliggörande av sådana beslut (punkten 1.10).
Genom artikel 1.4 i ändringsförordningen har även punkten 5 i del VIII i CCI:n ändrats. Denna punkt innehåller bestämmelser om viseringsansökningar som behandlas av kommersiella mellanhänder, (dvs. privata administrativa byråer, transportbolag eller resebyråer t.ex. researrangörer och detaljhandlare). I punkten 5.2 behandlas harmoniseringen av samarbetet mellan medlemsstaterna och de kommersiella mellanhänderna.
5.4.1. Hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas
Som angetts ovan behandlar punkten 1.1 hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas. Inledningsvis konstateras att varje medlemsstat ska ansvara för hur ansökningar tas emot och behandlas, varvid ansökningarna som huvudregel ska lämnas in vid en medlemsstats diplomatiska eller konsulära beskickning.
Medlemsstaterna ska enligt bestämmelsen utrusta sina diplomatiska eller konsulära beskickningar, de myndigheter som har ansvar
för att utfärda viseringar vid gränsen och – i förekommande fall – honorärkonsulers kontor – med erforderlig utrustning för upptagning av biometriska kännetecken (se närmare om upptagande av biometriska kännetecken i avsnitt 5.3 och om honorärkonsulernas uppgifter i detta avseende i avsnitt 5.4.4).
I bestämmelsen föreskrivs vidare att medlemsstaterna kan samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala konsulära samarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum (se närmare om olika former för samarbete i nästa avsnitt).
I bestämmelsen föreskrivs också att en medlemsstat som ett sista hands alternativ kan välja att samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Samarbete med en extern tjänsteleverantör kan inledas först när möjligheten till övriga former för samarbetet har uttömts. Ett sådant samarbete kan vara det enda alternativet när någon av samarbetsformerna samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum är olämpligt för den berörda medlemsstaten och det dessutom råder särskilda omständigheter eller skäl som rör lokala förhållanden. Sådana omständigheter eller skäl kan t.ex. vara när ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter inom rimlig tid och under anständiga förhållanden. Det kan också vara så att det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av det berörda tredjelandet på något annat sätt.
Valet av organisationsform får enligt bestämmelsen inte resultera i att sökanden blir tvungen att infinna sig på mer än ett ställe för att lämna in en ansökan. Denna regel påverkar dock inte rätten att kalla sökanden till personlig intervju.
5.4.2. Former för samarbete mellan medlemsstaterna
I punkten 1.2 anges vad som avses med de bägge samarbetsalternativen samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum. Det lämnas också närmare föreskrifter om villkoren för medlemsstaternas samarbete.
Samlokalisering innebär att personal vid en eller flera medlemsstaters diplomatiska eller konsulära beskickningar behandlar ansökningar, inklusive biometriska kännetecken, som har lämnats in till dem på en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära beskick-
ning och delar utrustningen med denna medlemsstat. De aktuella medlemsstaterna ska enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå och vilka villkor som ska gälla för dess upphörande. Medlemsstaterna ska också enas om hur stor del av viseringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars diplomatiska eller konsulära beskickning används.
Gemensamma ansökningscentrum innebär att personal från två eller flera medlemsstaters diplomatiska eller konsulära beskickningar har gemensamma lokaler i en byggnad och där tar emot de ansökningar, inklusive biometriska kännetecken, som lämnas in till dem.
När sökandena kommer till det gemensamma ansökningscentret ska han eller hon hänvisas till den medlemsstat som ska ansvara för behandlingen av ansökan. De aktuella medlemsstaterna ska – på samma sätt som när det gäller samlokalisering – enas om hur länge samarbetet ska pågå och vilka villkor som ska gälla för dess upphörande. När det gäller gemensamma ansökningscentrum ska medlemsstaterna utöver detta enas om fördelningen av kostnaderna mellan de deltagande staterna. En av medlemsstaterna ska dessutom ansvara för avtal angående logistik och förbindelser med värdlandet.
5.4.3. Samarbete med s.k. externa tjänsteleverantörer
I punkten 1.4 finns allmänna regler för medlemsstaternas samarbete med externa tjänsteleverantörer, medan det i punkten 1.5 lämnas närmare föreskrifter om vilka uppgifter som den externa tjänsteleverantören kan ges behörighet att utföra. I punkten 1.6 behandlas medlemsstaternas skyldigheter när det gäller bl.a. val av extern tjänsteleverantör och i punkten 1.7 finns föreskrifter om en särskild avgift – en serviceavgift – som externa tjänsteleverantörer, utöver den ”vanliga” viseringsavgiften, får ta emot.
Allmänna regler
Enligt bestämmelsen i punkten 1.4 ska medlemsstaterna sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna för offentlig upphandling och konkurrensreglerna. Samarbetet med den externa tjänsteleverantören ska baseras på ett rättsligt instrument (samarbetsavtal) som ska uppfylla vissa krav. En förteckning över
de minimikrav som ska införas i det rättsliga instrumentet specificeras i en ny bilaga till CCI:n, bilaga 19, som införts enligt artikel 1.5 i ändringsförordningen. Kraven avser uppgiftsskydd, personalens uppträdande och kontroll av verksamhetsutövandet. Det ställs också några allmänna krav som innebär att den externa tjänsteleverantören ska
- handla enligt instruktioner från den eller de medlemsstater som är behöriga att behandla ansökan,
- vidta lämpliga åtgärder mot korruption och
- fullt ut följa villkoren i samarbetsavtalet som ska innehålla en klausul om tillfälligt upphörande eller uppsägning, särskilt om villkoren överträds, samt en översynsklausul för att säkerställa att bästa praxis återspeglas i avtalet.
I bestämmelsen föreskrivs vidare att medlemsstaterna – inom ramen för det lokala konsulära samarbetet – ska utbyta uppgifter om valda externa tjänsteleverantörer och om fastställandet av villkor och krav i deras respektive samarbetsavtal.
Olika slags samarbete
Enligt punkten 1.5 kan samarbetet med en extern tjänsteleverantör vara av olika slag; en extern tjänsteleverantör kan ges behörighet att utföra någon eller några av de uppgifter som räknas upp i punkten. Dessa uppgifter är
- tillhandahållande av allmän information om viseringskrav och ansökningsformulär,
- information till sökande om de ytterligare handlingar som krävs på grundval av en checklista,
- insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar, inklusive upptagande av biometriska kännetecken, och överföring av ansökan till den diplomatiska eller konsulära beskickningen,
- mottagande av avgift,
- hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid den diplomatiska eller konsulära beskickningen eller hos den externa tjänsteleverantören samt
- insamling av resehandlingar, inklusive avslagsbeslut, från den diplomatiska eller konsulära beskickningen och återlämnande av dessa till sökandena.
Medlemsstaternas skyldigheter
Medlemsstaterna har enligt punkten 1.6 en rad skyldigheter vid samarbete med en extern tjänsteleverantör.
När det gäller val av extern tjänsteleverantör föreskrivs att den eller de aktuella medlemsstaterna ska granska bolagets solvens och tillförlitlighet samt försäkra sig om att det inte föreligger några intressekonflikter. Medlemsstaterna ska också se till att den externa tjänsteleverantören uppfyller de villkor och bestämmelser som omfattas av det rättsliga instrumentet som avses i bilaga 19 till CCI:n.
Vid behandling av uppgifter ska medlemsstaterna fortsätta att ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna om skydd av uppgifter och stå under tillsyn i enlighet med artikel 28 i det s.k. dataskyddsdirektivet3. Samarbete med en extern tjänsteleverantör ska inte begränsa eller utesluta någon ansvarighet enligt den eller de aktuella medlemsstaternas nationella lagstiftning vid överträdelse av skyldigheter beträffande sökandenas personuppgifter och behandlingen av viseringsansökningar. Denna bestämmelse påverkar inte de rättsliga åtgärder som kan vidtas direkt mot den externa tjänsteleverantören enligt nationell lagstiftning i det aktuella tredjelandet.
När det gäller fingeravtryck finns regler om att medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet att kontrollera dessa på de diplomatiska eller konsulära beskickningarna, om det råder tveksamhet om fingeravtrycken när de har tagits upp av den externa tjänsteleverantören.
Vissa uppgifter förbehålls de diplomatiska eller konsulära beskickningarna och kan alltså inte delegeras till en extern tjänsteleverantör. Det rör sig om själva behandlingen av ansökningar, intervjuer, beslutsförfarandet, utskriften och insättandet av viseringsmärket samt tillgång till VIS.
Medlemsstaterna är också skyldiga att noga övervaka genomförandet av det avtal som ska reglera samarbetet mellan den eller de aktuella medlemsstaterna och den externa tjänsteleverantören. I detta syfte ska medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära beskickningar regelbundet genomföra oanmälda kontroller i den externa tjänsteleverantörens lokaler.
Medlemsstaterna är vidare skyldiga att utbilda de externa tjänsteleverantörerna. Det föreskrivs kort och gott att den eller de aktuella
3 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.
medlemsstaterna ska utbilda den externa tjänsteleverantören så att denne får de kunskaper som behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och tillräcklig information till sökandena.
Även medlemsstaternas skyldigheter vad gäller kryptering av uppgifter vid överföring av dessa från den externa tjänsteleverantören till myndigheterna i den eller de aktuella medlemsstaterna, regleras i den aktuella bestämmelsen.
Serviceavgift
Externa tjänsteleverantörer ges enligt punkten 1.7 en möjlighet att ta ut en särskild avgift – serviceavgift.
Serviceavgiften ska enligt bestämmelsen stå i proportion till de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid utförandet av uppgifterna och ska specificeras i det rättsliga instrumentet som reglerar samarbete mellan tjänsteleverantören och den eller de aktuella medlemsstaterna. Serviceavgiften får dock inte vara högre än halva viseringsavgiften. Medlemsstaterna har i detta sammanhang en skyldighet att – inom ramen för det konsulära samarbetet – se till att den serviceavgift som uttas verkligen återspeglar de tjänster som den externa tjänsteleverantören tillhandahåller och är anpassad efter lokala omständigheter. Medlemsstaterna ska också sträva efter att harmonisera den gällande serviceavgiften.
Även om medlemsstaterna anlitar externa tjänsteleverantörer, poängteras det i bestämmelsen att de har en skyldighet att bibehålla möjligheten att tillåta samtliga sökande att direkt vända sig till dess diplomatiska eller konsulära beskickningar för att lämna in ansökningarna.
5.4.4. Honorärkonsuler
I punkten 1.3 regleras vilken behörighet som kan ges honorärkonsuler. Enligt bestämmelsen kan sådana konsuler ges behörighet att utföra de uppgifter som kan lämnas över till externa tjänsteleverantörer. Om sådan behörighet ges, ska adekvata åtgärder vidtas för att garantera säkerheten och dataskyddet.
När det gäller honorärkonsuler som inte är statliga tjänstemän i en medlemsstat, föreskrivs att utförandet av de aktuella uppgifterna ska genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller
för externa tjänsteleverantörer. Om honorärkonsuln däremot är statlig tjänsteman i en medlemsstat, ska den aktuella medlemsstaten se till att sådana krav ställs som är jämförbara med de krav som skulle gälla om uppgifterna genomfördes av dess diplomatiska eller konsulära beskickning.
5.4.5. Samarbete med kommersiella mellanhänder
Punkten 5 i del VIII i CCI:n innehåller bestämmelser om viseringsansökningar som behandlas av kontor som hjälper medborgarna med administrativa ärenden, resebyråer och researrangörer. Harmoniseringen av samarbetet med dessa kontor, byråer och arrangörer behandlas närmare i punkten 5.2. Den sist nämnda punkten har genom artikel 1.4 i ändringsförordningen ändrats. Rubriken anger numera att punkten avser samarbetet mellan medlemsstaterna diplomatiska eller konsulära beskickningar och kommersiella mellanhänder.
Mellan rubriken och följande punkt, punkten 5.2 a), har också genom ändringsförordningen införts ett nytt stycke vari anges att medlemsstaterna vid efterföljande ansökningar får tillåta sina diplomatiska eller konsulära beskickningar att samarbeta med kommersiella mellanhänder (dvs. privata administrativa byråer, transportbolag eller resebyråer, t.ex. researrangörer och detaljhandlare). Detta innebär alltså att kommersiella mellanhänder – till skillnad från vad som tidigare varit fallet – inte kan användas vid samtliga ansökningar eftersom de inte kan användas vid den första ansökan då biometriska kännetecken ska tas upp.
5.4.6. Information, kontinuitet i tjänsterna samt beslut och offentliggörande
Enligt punkten 1.8 ska exakt information om hur tidsbeställning ska göras och ansökningar lämnas in, meddelas allmänheten genom medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära beskickningars försorg.
När det gäller kontinuitet i tjänsterna, har medlemsstaterna enligt punkten 1.9 en skyldighet att säkerställa att fullständiga tjänster upprätthålls om samarbetet med andra medlemsstater eller externa tjänsteleverantörer skulle avbrytas.
Medlemsstaterna ska enligt punkten 1.10 informera kommissionen om hur de avser att organisera mottagandet och behandlingen av ansökningar på varje plats där det finns en utlandsbeskickning, varvid kommissionen ska offentliggöra denna information på lämpligt sätt. Det anges vidare att medlemsstaterna ska tillhandahålla kommissionen ett exemplar av de rättsliga instrument som reglerar deras samarbete med olika externa tjänsteleverantörer.
5.5. Övrigt
5.5.1. Formulär för viseringsansökan
Punkten 1.1 i del III i CCI:n har genom artikel 1.2 a) i ändringsförordningen ersatts med nya bestämmelser. Det sakliga innehållet i punkten 1.1, som behandlar formulär för viseringsansökan samt antalet formulär som ska fyllas i, överensstämmer dock med den tidigare bestämmelsen. En viss språklig modernisering har skett.
5.5.2. Personalens uppträdande
En ny bestämmelse – punkten 5 – som behandlar personalens uppträdande har genom artikel 1.2 b) i ändringsförordningen lagts till i del III i CCI:n.
Enligt bestämmelsen ska personal på diplomatiska och konsulära beskickningar se till att sökanden bemöts på ett hövligt sätt. De ska vidare, under utförandet av sina arbetsuppgifter, visa full respekt för den mänskliga värdigheten.
Det lämnas också föreskrifter om en proportionalitetsprincip och ett diskrimineringsförbud. Alla åtgärder som vidtas ska nämligen stå i proportion till de mål som eftersträvas med åtgärderna. Vidare får den konsulära personalen inte diskriminera någon på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
5.5.3. Rapporter
I artikel 2 i ändringsförordningen4 finns föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden.
Den första rapporten ska enligt bestämmelsen läggas fram tre år efter det att VIS börjat tillämpas och därefter ska rapporter lämnas vart fjärde år.
Rapporterna ska innefatta införandet av upptagning och användning av biometriska kännetecken, lämpligheten hos de ICAO-standarder som valts, efterlevnaden av dataskyddsreglerna, erfarenheterna från de externa tjänsteleverantörerna, särskilt med tanke på upptagningen av biometriska kännetecken, genomförandet av ”59 månaders-regeln” för upptagande av fingeravtryck samt organiserandet av mottagandet och behandlingen av ansökningar. Rapporten ska även omfatta sådana fall där fingeravtryck faktiskt inte har kunnat tas eller av rättsliga skäl inte har krävts jämfört med det antal fall där fingeravtryck har tagits. Dessutom ska rapporten innehålla information om fall där personer som faktiskt inte har kunnat lämna fingeravtryck har fått avslag på sin viseringsansökan. Rapporten ska – vid behov – åtföljas av lämpliga förslag till förordningsändringar.
I den första rapporten ska frågan om tillräcklig tillförlitlighet beträffande identifiering och verifiering av fingeravtryck av barn under 12 år tas upp, särskilt hur fingeravtryck utvecklas med åldern. Detta ska ske på grundval av en studie som genomförts under kommissionens ansvar. Med identifiering avses i detta sammanhang när en persons identitet fastställs genom databassökning mot flera grupper av uppgifter (one to many check), medan verifiering avser förfarandet att jämföra en grupp av uppgifter med en annan grupp av uppgifter (one to one check).
4 Artikel 2 i ändringsförordningen upphävs genom Viseringskodexen och ersätts med motsvarande bestämmelser i kodexen.
6. Viseringskodexen
6.1. Allmänt
I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen1 framhålls ”nödvändigheten av att ytterligare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som en del av ett mångsidigt system som syftar till att underlätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskickningar.” Ett av de viktigaste inslagen för detta är införandet av en gemenskapskodex om viseringar (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar [viseringskodexen], i fortsättningen kallad Viseringskodexen) såsom ett gemensamt regelverk för viseringspolitiken, särskilt genom konsolidering och utveckling av gällande bestämmelser. Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009, men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning och inte heller trätt i kraft. Redogörelsen i detta kapitel utgår från den senaste versionen av förordningen som finns i det offentliga registret över rådets handlingar på rådets hemsida, se bilaga 6.
Genom Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EG-rättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna i Schengenkonventionen om viseringar för kortare vistelse, De gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n) och artikel 2 i ändringsförordningen i deras helhet (se föregående kapitel) samt rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.
1 EUT C 53, 3.3.2005.
Viseringskodexen träder ikraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och ska börja tillämpas sex månader efter dess ikraftträdande. Vissa bestämmelser ska dock börja tillämpas redan samma dag som Viseringskodexen träder i kraft, medan överklagandebestämmelserna ska träda i kraft först 18 månader efter kodexens ikraftträdande.
6.2. Allmänna bestämmelser
6.2.1. Syfte och mål
I Viseringskodexens inledande artikel 1 finns bestämmelser om förordningens syfte och mål.
I bestämmelsen upplyses det inledningsvis att Viseringskodexen innehåller bestämmelser om handläggning av ansökningar om visering för vistelser på medlemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara längre än tre månader under en sexmånadersperiod. Bestämmelserna ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 måste ha visering när de passerar de yttre gränserna. De ska dock inte påverka rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer.
Det anges vidare i bestämmelsen att det i förordningen definieras vilka tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering, samtidigt som det fastställs förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.
6.3. Definitioner
I artikel 2 i Viseringskodexen definieras en rad begrepp.
Med visering avses ett beslut som en medlemsstat har fattat för transitering genom eller vistelse i den medlemsstaten eller i flera medlemsstater som inte är avsedd att vara längre än sammanlagt tre månader under en sexmånadersperiod eller transitering genom det internationella transitområdet på medlemsstaternas flygplatser.
Enhetlig visering är en visering som gäller inom hela medlemsstaternas territorium, medan visering med begränsad territoriell giltighet är en visering som endast är giltig för inresa till en eller flera, men inte alla, medlemsstaterna.
Med visering för flygplatstransitering avses en visering som endast är giltig för transitering genom det internationella transitområdet på en eller flera flygplatser på medlemsstaternas territorium.
Tredjelandsmedborgare är en person som inte är unionsmedborgare.
Även viseringsmärke, erkänd resehandling, separat blad för påförande av visering, ansökan och konsulat definieras i bestämmelsen.
Genom artikel 54 i Viseringskodexen görs ändringar i VIS-förordningen så att definitionerna i den förordningen överensstämmer med de i Viseringskodexen.
6.4. Visering för flygplatstransitering
Grundläggande bestämmelser om visering för flygplatstransitering anges i artikel 3 i Viseringskodexen.
Det föreskrivs inledningsvis att medborgare i de tredjeländer som finns förtecknade i bilaga IV är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering när de transiterar genom det internationella transitområdet på flygplatser på medlemsstaternas territorium. Bestämmelsen innehåller vidare regler för hur enskilda medlemsstater, i akuta situationer med massiv tillströmning av olagliga invandrare, får kräva att även andra tredjelandsmedborgare än de som finns förtecknade i nämnda bilaga ska ha en visering för flygplatstransitering när de transiterar genom internationella transitområden på flygplatser på den medlemsstatens territorium.
Det föreskrivs också att vissa personkategorier ska vara undantagna från skyldigheten att inneha visering för flygplatstransitering. Det rör sig om personer som innehar en giltig enhetlig visering, nationell visering för längre vistelse eller ett uppehållstillstånd utfärdat av en medlemsstat. Det rör sig vidare om tredjelandsmedborgare som har giltiga uppehållstillstånd utfärdade av vissa stater och om tredjelandsmedborgare som har en giltig visering till en medlemsstat eller till vissa andra länder. Undantag från kravet på visering för flygplatstransitering gäller också familjemedlemmar till unionsmedborgare, innehavare av diplomatpass och flygbesättningsmän som är medborgare i något av de länder som
undertecknat Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart.
6.5. Mottagande och handläggning av viseringsansökningar
6.5.1. Myndigheter som medverkar vid handläggningen av viseringsansökningar
Artikel 4 i Viseringskodexen innehåller bestämmelser om myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansökningar. Som huvudregel ska en sådan ansökan handläggas av diplomatiska eller konsulära beskickningar, som också ska fatta beslut med anledning av den. Viseringsansökningar får emellertid också handläggas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid de yttre gränserna. Dessa myndigheter får också fatta beslut med anledning av ansökningarna. Enligt artikeln kan en medlemsstat kräva att även andra myndigheter än de nu nämnda ska medverka i handläggning och beslut av ansökningar. Inom medlemsstaternas utomeuropeiska territorier får ansökan prövas och beslutas av de myndigheter som den berörda medlemsstaten utser.
6.5.2. Medlemsstat som ansvarar för handläggning av viseringsansökan och beslutsfattande med anledning av denna
I artikel 5 i Viseringskodexen finns regler om vilken medlemsstat som är behörig att handlägga och fatta beslut med anledning av en viseringsansökan. När en sökande endast ska besöka eller transitera genom en medlemsstat är den staten behörig att handlägga ansökan och fatta beslut. Samma sak gäller för flygplatstransitering. När flera medlemsstater ska besökas är det den medlemsstat som, med hänsyn till vistelsens längd eller syfte, utgör resans huvudsakliga mål som är behörig att handlägga och fatta beslut i viseringsärendet. Om ett huvudsakligt mål för resan inte kan fastställas ska ansökan prövas och beslutas av den medlemsstat vars yttre gräns sökanden först har för avsikt att passera i syfte att resa in på medlemsstaternas territorium. På samma sätt föreskrivs vid transitering genom flera medlemsstater och vid visering för flygplatstransitering
som avser transitering genom två eller flera flygplatser att den medlemsstat vars yttre gräns sökanden först har för avsikt att passera, respektive den medlemsstat på vars territorium den första transitflygplatsen är belägen, är behörig att handlägga och besluta i viseringsärendet.
6.5.3. Konsulär territoriell behörighet
Artikel 6 i Viseringskodexen behandlar territoriell behörighet. Enligt bestämmelsen ska en tredjelandsmedborgare ansöka om visering vid en medlemsstats diplomatiska eller konsulära beskickning i sitt bosättningsland. En tredjelandsmedborgare som vistas lagligt i ett annat tredjeland än bosättningslandet kan emellertid lämna in en viseringsansökan i det land han eller hon vistas om det finns befogade skäl härför.
6.5.4. Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats territorium
Tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats territorium, utan att ha uppehållstillstånd som ger dem rätt att resa utan visering, ska enligt artikel 7 i Viseringskodexen ansöka om visering vid den diplomatiska eller konsulära beskickningen för den medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva en ansökan.
6.5.5. Överenskommelser om representation
Artikel 8 i Viseringskodexen behandlar överenskommelser om representation mellan medlemsstaterna.
En medlemsstat kan samtycka till att företräda en annan medlemsstat vid handläggningen av viseringsansökningar och utfärdandet av viseringar. Representationen kan också vara begränsad till mottagande av ansökningar och upptagande av biometriska kännetecken. Om en diplomatisk eller konsulär beskickning för den representerande medlemsstaten har för avsikt att avslå en viseringsansökan, ska ärendeakten överlämnas till de centrala myndigheterna i den representerade medlemsstaten för slutligt ställningstagande till ansökan. Av artikel 44 i Viseringskodexen följer att
mottagandet och överföringen av akter och uppgifter till den företrädda medlemsstaten ska ske i enlighet med aktuella uppgiftsskydds- och säkerhetsregler.
Om två medlemsstater kommer överens om representation ska en bilateral överenskommelse träffas. Av överenskommelsen ska framgå hur länge representationen ska gälla, om den endast är tillfällig, och vilka förfaranden som gäller för att avsluta den. Överenskommelsen kan också innehålla bestämmelser om vad som ska gälla i fråga om den representerade medlemsstatens skyldighet att tillhandahålla lokaler och personal eller på annat sätt ersätta den representerande medlemsstaten. Enligt artikeln kan medlemsstaterna komma överens om att den medlemsstat som representerar en annan ska samråda med den företrädda medlemsstatens centrala myndigheter beträffande ansökningar från vissa kategorier av tredjelandsmedborgare. Den representerade medlemsstaten får även i överenskommelsen ge den representerande medlemsstaten behörighet att avslå viseringsansökningar för dess räkning.
Medlemsstater, som saknar egna diplomatiska eller konsulära beskickningar i ett tredjeland, ska sträva efter att träffa överenskommelse om representation med en medlemsstat som har en sådan beskickning i det aktuella landet. Detsamma gäller medlemsstater som saknar diplomatiska eller konsulära beskickningar i en viss region eller område och det med hänsyn till dålig infrastruktur eller stora geografiska avstånd skulle innebära en oproportionerlig insats för den viseringssökande att ta sig till den medlemsstatens diplomatiska eller konsulära beskickning.
I bestämmelsen finns vidare föreskrifter om att den representerade medlemsstaten ska underrätta kommissionen om nya överenskommelser om representation eller om uppsägning av sådana överenskommelser. Den representerande staten har vidare en motsvarande underrättelseskyldighet till andra medlemsstaters diplomatiska och konsulära beskickningar samt till kommissionens delegation inom den berörda jurisdiktionen.
Artikeln reglerar också den situationen att den representerande statens diplomatiska eller konsulära beskickning bestämmer sig för att samarbeta med en extern tjänsteleverantör (se närmare om sådant samarbete i avsnitt 6.11.6) eller en kommersiell mellanhand (se närmare om ett sådant samarbete i avsnitt 6.11.8). I sådana fall ska samarbetet omfatta även handläggning av viseringsansökningar för den representerade medlemsstatens räkning. Den represente-
rade medlemsstatens centrala myndigheter ska i förväg informeras om sådana samarbeten.
6.6. Ansökan
6.6.1. Formella förutsättningar för ingivande av en viseringsansökan
Viseringsansökningar ska enligt artikel 9 i Viseringskodexen inte ges in tidigare än tre månader innan den planerade vistelsen inleds. Personer som har en visering som omfattar flera inresor får ge in ansökan om ny visering innan giltighetstiden för viseringen löper ut, under förutsättning att den är giltig i minst sex månader.
Det får vidare ställas krav på att sökandena ska avtala möte för att ge in sin ansökan. Ett sådant möte ska äga rum inom två veckor. I brådskande fall får den diplomatiska eller konsulära beskickningen tillåta sökanden att ge in viseringsansökningen utan ett avtalat möte eller ge sökande tillfälle till ett omedelbart möte.
Bestämmelsen avslutas med en föreskrift om att viseringsansökningar får ges in till diplomatiska eller konsulära beskickningar, men också i vissa fall till kommersiella mellanhänder, honorärkonsulat och externa tjänsteleverantörer.
6.6.2. Allmänna regler för ingivande av en viseringsansökan
Allmänna regler för ingivande av viseringsansökningar finns i artikel 10 i Viseringskodexen. En ansökan om visering ska som huvudregel ges in av den sökande personligen. Undantag görs dock bl.a. för s.k. efterföljande ansökningar där biometriska kännetecken har lämnats senast 59 månader tidigare och det inte råder något tvivel om sökandens identitet.
Vid ingivandet av ansökan ska sökanden ge in ansökningsformulär, resehandlingar och fotografi. Han eller hon ska också tillåta upptagande av fingeravtryck, när detta krävs, betala viseringsavgift, tillhandahållande styrkande handlingar enligt artikel 14 och bilaga II samt, när det krävs, visa en lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring.
6.6.3. Ansökningsformulär
Artikel 11 i Viseringskodexen innehåller närmare bestämmelser om ansökningsformulär. Varje sökande ska fylla i och skriva under ett sådant formulär, varvid vårdnadshavare ska underteckna underårigas ansökningar. Ansökningsformuläret ska kostnadsfritt ställas till sökandes förfogande och göras lätt tillgängligt av de diplomatiska och konsulära beskickningarna.
Bestämmelsen innehåller också föreskrifter om vilka språk formuläret ska finnas på, när en översättning av det ska tillhandahållas och om information till sökande om vilket eller vilka språk ansökan får göras på.
6.6.4. Resehandling
Artikel 12 i Viseringskodexen består av en uppräkning av de krav som ställs på en resehandling. Resehandlingen ska enligt artikeln vara giltig i minst tre månader antingen efter dagen för den planerade avresan från medlemsstaternas territorium eller, om det rör sig om flera besök, efter dagen för den senaste avresan från detta territorium. Vidare föreskrivs att resehandlingen ska innehålla åtminstone två lediga sidor och ha blivit utfärdad de senaste tio åren.
6.6.5. Biometriska kännetecken
Artikel 13 i Viseringskodexen behandlar biometriska kännetecken.
Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna ta upp biometriska kännetecken bestående av ansiktsbild och tio fingeravtryck från sökanden i enlighet med de garantier som fastställs i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
Bestämmelsen innehåller vidare regler för hur biometrin ska tas upp. När en sökande ska lämna in sin första ansökan med biometri krävs personlig inställelse. Vid det tillfället ska ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället samt tio fingeravtryck, upptagna plant och digitalt registrerade, tas upp.
Om en sökande, som tidigare har lämnat in en ansökan om visering med biometri, vid ett senare tillfälle lämnar in ytterligare en viserings-
ansökan ska de fingeravtryck som tidigare registrerats i VIS kopieras in i den senare ansökan. Detta gäller dock endast om de aktuella fingeravtrycken har registrerats i VIS mindre än 59 månader före dagen för den nya ansökan och det inte råder rimliga tvivel om sökandens identitet. Råder det sådana tvivel ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen ta nya fingeravtryck av sökanden. Om det inte omedelbart, när ansökan lämnas in, kan bekräftas att fingeravtryck har upptagits inom den aktuella tidsfristen får sökanden begära att de tas upp på nytt.
Det foto som bifogas varje ansökan ska enligt bestämmelser i VIS-förordningen också registreras i VIS. Sökanden ska emellertid inte vara skyldig att infinna sig personligen i detta syfte.
När det gäller upptagande av fingeravtryck, hänvisar bestämmelsen till de internationella standarderna som ICAO (Internationella civila luftfartsorganisationen) bestämt. Det föreskrivs vidare att upptagandet ska göras av kvalificerad och bemyndigad personal på den diplomatiska eller konsulära beskickningen och de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränsen. Under överinseende av någon av de nyss nämnda beskickningarna får upptagning av biometriska kännetecken dock göras av kvalificerad och bemyndigad personal hos en honorärkonsul eller hos en extern tjänsteleverantör (se vidare om samarbete med externa tjänsteleverantörer i avsnitt 6.11.6 och om den behörighet som i detta sammanhang kan ges honorärkonsuler i avsnitt 6.11.7).
I artikel 19 anges att registrering av uppgifter i VIS endast får göras av vederbörligen bemyndigad konsulär personal i enlighet med artiklarna 6.1, 7, 9.5 och 9.6 i VIS-förordningen.
Bestämmelsen om att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förordningen (se närmare om dessa kriterier i avsnitt 6.7.3) ska användas fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oriktiga grunder återfinns i artikel 21 i Viseringskodexen. De åsyftade sökkriterierna2 är
- ansökans nummer,
- sökandens efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln (tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, födelseort, födelseland och kön,
- den aktuella resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet samt dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
2 Här redovisas kriterierna som de kommer att se ut med de ändringar i VIS-förordningen som förskrivs i artikel 54 Viseringskodexen (se avsnitt 6.13.1).
- efternamn och förnamn samt adress avseende den fysiska person, eller firma eller namn samt adress avseende det företag eller den organisation som har bjudit in och/eller åtagit sig att stå för sökandens levnadsomkostnader under vistelsen,
- sökandens fingeravtryck samt
- viseringsmärkets nummer och datum för eventuella tidigare utfärdade viseringar.
Vissa sökanden ska enligt artikel 13.7 i Viseringskodexen undantas från kravet på att lämna fingeravtryck. Detta gäller
- barn under 12 år,
- personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på,
- stats- eller regeringschefer och ledamöter i nationella regeringar med åtföljande makar samt medlemmar av deras officiella delegationer, när de inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller internationella organisationer för ett officiellt ändamål samt
- regenter och andra högt uppsatta medlemmar av en kungafamilj, när de har inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller internationella organisationer för ett officiellt ändamål.
När det gäller personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på ska emellertid – om det går – avtryck på färre än tio fingrar tas. Skulle det vara frågan om ett tillfälligt hinder mot att ta fingeravtryck, ska det krävas att sökanden lämnar fingeravtryck vid nästa ansökan. Diplomatiska och konsulära beskickningar samt de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränsen ska ha rätt att begära ytterligare klarlägganden om grunderna för det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska vidare se till att det finns lämpliga förfaranden som garanterar sökandens värdighet om det är svårt att läsa in och registrera uppgifter.
I artikel 23 i Viseringskodexen anges att ett beslut om beviljande av eller avslag på ansökan om visering inte får påverkas av att det i vissa fall är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck av sökanden.
Beträffande sökanden som undantas från kravet på att lämna fingeravtryck ska orden ”ej tillämplig” föras in i VIS.
6.6.6. Styrkande handlingar
En viseringssökande ska enligt artikel 14 i Viseringskodexen ge in vissa handlingar. I fråga om en enhetlig visering gäller det
- handlingar som visar syftet med resan,
- handlingar som rör logi eller som styrker att sökanden har tillräckliga medel för att täcka kostnader för logi,
- handlingar som visar att sökanden har tillräckliga medel för såväl hela den planerade vistelsen som för återresan till sökandens ursprungs- eller bosättningsland, eller för transitering till ett tredjeland där han eller hon är säker på att få inresetillstånd, eller att sökanden har möjlighet att skaffa sådana medel på laglig väg och
- information som styrker sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av viseringstidens enligt den sökta viseringen.
För sökanden vars integritet och tillförlitlighet de diplomatiska eller konsulära beskickningar känner till kan emellertid i det enskilda fallet göras undantag från ett eller flera av dessa krav.
Vid visering för flygplatstransitering ska sökanden lägga fram
- handlingar som rör resan till slutdestinationen efter den avsedda flygplatstransiteringen och
- handlingar som gör det möjligt att bedöma sökandens avsikt att inte resa in på medlemsstaternas territorium.
I bestämmelsen hänvisas vidare till bilaga II, där det finns en icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar som de diplomatiska eller konsulära beskickningarna kan kräva av viseringssökanden för att kontrollera att sökanden uppfyller de ovan uppräknade villkoren. Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det vidare bedömas om det för att ta hänsyn till lokala förhållanden finns behov av att inom varje enskild jurisdiktion komplettera och harmonisera förteckningen över handlingar.
Medlemsstaterna får enligt bestämmelsen också kräva att viseringssökanden i ett formulär lämnar information som styrker ett sponsoråtagande och/eller privat logi. Bestämmelsen innehåller vidare närmare föreskrifter om vad ett sådant formulär ska innehålla.
6.6.7. Medicinsk reseförsäkring
I artikel 15 i Viseringskodexen finns bestämmelser om medicinsk reseförsäkring.
Personer som ansöker om en enhetlig visering för en eller två inresor ska styrka att de har en lämplig och giltig reseförsäkring som täcker eventuella merkostnader som kan uppstå i samband med hemtransport av medicinska skäl, dödsfall, akut läkarhjälp och/eller brådskande sjukhusvård. Personer som ansöker om visering för flera inresor ska styrka att de har en lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring som täcker tiden för den första planerade resan. Dessutom ska de sistnämnda personerna underteckna en förklaring som finns i ansökningsformuläret, varigenom de intygar att de känner till kravet att ha en medicinsk reseförsäkring för flera på varandra följande vistelser.
Innehavare av diplomatpass är enligt bestämmelsen undantagna från kravet på medicinsk reseförsäkring.
Det föreskrivs vidare att den medicinska reseförsäkringen måste vara giltig inom samtliga medlemsstaters territorium och omfatta den period som den aktuella personens vistelse eller transitering varar. Vid viseringar med begränsad territoriell giltighet som omfattar fler än en medlemsstats territorium är det emellertid tillräckligt att försäkringen täcker den eller de berörda medlemsstaterna.
Bestämmelsen innehåller också närmare föreskrifter om bl.a. försäkringsbelopp och var försäkringen ska tecknas.
6.6.8. Viseringsavgift
Artikel 16 i Viseringskodexen innehåller föreskrifter om avgift för handläggning av viseringsansökningar. Denna avgift är som huvudregel 60 euro för vuxna och barn som fyllt tolv år. För barn mellan sex och tolv år är den 35 euro.
Viseringsavgift ska inte tas ut för
- barn under sex år,
- skolelever, studerande, forskarstuderande och medföljande lärare som reser i studie- eller utbildningssyfte,
- forskare från tredjeländer som reser i syfte att bedriva vetenskaplig forskning samt
- företrädare, under 25 år, för ideella organisationer som deltar i seminarier, konferenser, sport, kulturella eller utbildningsevenemang, som organiseras av ideella organisationer.
Undantag från skyldighet att erlägga viseringsavgift kan göras för
- barn mellan sex och 12 år,
- innehavare av diplomatiska pass och tjänstepass samt
- personer under 25 år som deltar i seminarier, konferenser, idrottsevenemang, kulturella evenemang eller utbildningsarrangemang som anordnats av ideella organisationer.
Det är tillåtet att i enskilda fall avstå från att ta ut viseringsavgiften eller sänka den om åtgärden syftar till att främja kultur- eller idrottsintressen, utrikespolitiska, utvecklingspolitiska eller andra väsentliga allmänintressen samt av humanitära skäl.
Bestämmelsen innehåller även bl.a. regler för ändring av avgiften, vilka valutor avgiften kan betalas i och vilken växelkurs som ska gälla för andra valutor än euro.
6.6.9. Serviceavgift
Artikel 17 i Viseringskodexen behandlar den särskilda avgift – serviceavgift som får tas ut utöver viseringsavgiften vid samarbete med externa tjänsteleverantörer.
Serviceavgiften ska enligt bestämmelsen stå i proportion till de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid utförandet av uppgifterna enligt artikel 43.6 och ska specificeras i det avtal som reglerar samarbete mellan tjänsteleverantören och den eller de aktuella medlemsstaterna. Serviceavgiften får dock inte vara högre än halva viseringsavgiften. Medlemsstaterna har i detta sammanhang en skyldighet att – inom ramen för det konsulära samarbetet – se till att den serviceavgift som uttas verkligen återspeglar de tjänster som den externa tjänsteleverantören tillhandahåller och är anpassad efter lokala omständigheter. Medlemsstaterna ska också sträva efter att harmonisera den gällande serviceavgiften.
Även om medlemsstaterna anlitar externa tjänsteleverantörer, poängteras det i artikel 17 i Viseringskodexen att de har en skyldighet att bibehålla möjligheten att tillåta samtliga sökande att direkt vända sig till dess diplomatiska eller konsulära beskickningar för att lämna in ansökningarna.
6.7. Prövning och behandling av viseringsansökningar
6.7.1. Fastställande av vilket konsulat som är behörigt
När en viseringsansökan har lämnats in ska den aktuella diplomatiska eller konsulära beskickningen enligt artikel 18 i Viseringskodexen bekräfta om den är behörig att handlägga och fatta beslut med anledning av ansökan. Om beskickningen inte är behörig att göra detta, ska den utan dröjsmål lämna tillbaka ansökningsformuläret, återbetala viseringsavgiften och ge anvisning om vilken beskickning som är behörig.
6.7.2. När en ansökan ska tas upp till prövning
Enligt artikel 19 i Viseringskodexen ska den behöriga diplomatiska eller konsulära beskickningen kontrollera att viseringsansökan har lämnats in i rätt tid, är fullständig, att biometriska kännetecken har tagits och att viseringsavgiften har betalats. När beskickningen anser att dessa villkor är uppfyllda, ska ansökan tas upp till prövning, vilket innebär att beskickningen ska fortsätta att handlägga ansökan. Om beskickningen finner att villkoren inte är uppfyllda ska ansökan inte tas upp till prövning och beskickningen ska utan dröjsmål lämna tillbaka ansökningsformuläret och andra handlingar som getts in av sökanden, förstöra upptagna biometriska kännetecken samt återbetala viseringsavgiften. Undantagsvis kan en viseringsansökan som inte uppfyller villkoren ändå tas upp till prövning av humanitära skäl eller på grund av nationella intressen eller internationella förpliktelser.
I bestämmelsen finns också en upplysning om att uppgifter i VIS endast får registreras av behörig konsulär personal i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.
Stämpel som visar att ansökan ska tas upp till prövning
När en ansökan ska tas upp till prövning, ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen enligt artikel 20 i Viseringskodexen stämpla
sökandens resehandling. Diplomatpass, tjänstepass och andra särskilda pass3 ska dock inte stämplas.
I bilaga III till Viseringskodexen finns närmare bestämmelser om utformningen av stämpeln och dess påförande på resehandlingen.
Bestämmelsen ska tillämpas av medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar tills VIS enligt artikel 48 VIS-förordningen är fullt operativt i alla regioner.
6.7.3. Kontroll av inresevillkoren och riskbedömningar
I artikel 21 i Viseringskodexen lämnas regler för kontroll av inresevillkor och riskbedömningar vid prövningen av viseringsansökningar.
Enligt bestämmelsen ska det, vid prövning av en ansökan om enhetlig visering, fastställas att sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen (se närmare om inresevillkoren i kapitel 3, avsnitt 3.3.4). Risken för olaglig invandring, hänsynen till medlemsstaternas säkerhet och sökandens avsikt att innan viseringstiden har gått ut lämna medlemsstaternas territorium, ska tas under särskilt beaktande. VIS ska rådfrågas vid varje ansökan i enlighet med reglerna om detta i VIS-förordningen och medlemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förordningen används fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oberättigade eller oriktiga grunder. De åsyftade kriterierna är
- ansökans nummer,
- sökandens efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln (tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, födelseort, födelseland och kön,
- den aktuella resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet samt dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
- efternamn och förnamn samt adress avseende den fysiska person, eller firma eller namn samt adress avseende det företag eller den
3 Enligt 3 § passlagen (1978:302) utfärdas pass som vanligt pass eller särskilt pass. Regeringen eller den myndighet som regeringen föreskriver får enligt samma lagrum andra stycket meddela närmare föreskrifter om särskilt pass. Därvid kan föreskrivas att sådant pass får utfärdas för den som uppehåller sig utomlands och inte kan styrka sitt svenska medborgarskap eller har förlorat svenskt medborgarskap utan att förvärva medborgarskap i en annan stat. Av passförordningen 6 § (1973:664) följer att särskilt pass kan utfärdas som provisoriskt pass, extra pass, tjänstepass eller diplomatpass. Vidare att särskilt pass även kan utfärdas som en provisorisk resehandling enligt förordningen (1997:698) om Europeiska unionens provisoriska resehandling.
organisation som har bjudit in och/eller åtagit sig att stå för sökandens levnadsomkostnader under vistelsen,
- sökandens fingeravtryck samt
- viseringsmärkets nummer och datum för eventuella tidigare utfärdade viseringar.
Vid prövningen om sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen kontrollera
- att den resehandling som sökanden har uppvisat inte är en efterbildning/förfalskning,
- att sökanden har godtagbara syften och villkor för den avsedda vistelsen, att han eller hon har tillräckliga medel för uppehället under vistelsen, för hans eller hennes återresa till ursprungs- eller bosättningslandet eller för transitering till ett tredjeland där han eller hon är säker på att tas emot, eller att han eller hon är i stånd att skaffa dessa medel på laglig väg,
- om personen finns på någon spärrlista i Schengens informationssystem (SIS), i syfte att vägras inresa,
- att sökanden inte utgör hot mot den allmänna ordningen, den inre säkerheten, folkhälsan eller någon av medlemsstaternas internationella förbindelser och
- att sökanden i förekommande fall har en lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring.
Den diplomatiska eller konsulära beskickningen ska också i förekommande fall kontrollera att sökanden vid tidigare besök i Schengenområdet inte har stannat längre tid än han eller hon haft tillstånd till.
Medlen för den planerade vistelsen ska bedömas med beaktande av längden och syftet med resan och med hänsyn till genomsnittspriserna i den eller de berörda medlemsstaterna för kost och rum i budgetlogi. Bedömningen ska utgå från de referensbelopp som fastställs av medlemsstaterna i enlighet med artikel 34.1 c) i Gränskodexen. Bestyrkt sponsoråtagande och/eller privat logi kan också utgöra bevis på tillräckliga medel för uppehälle.
När det gäller handläggningen av ansökningar om visering för flygplatstransitering ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen särskilt kontrollera att resehandlingen som sökanden har uppvisat inte är en efterbildning/förfalskning, tidpunkterna för tredjelandsmedborgarens ankomst och avresa, överensstämmelsen mellan
den avsedda resvägen och flygplatstransiteringen samt att det verkligen är frågan om en fortsatt resa till en slutdestination.
Det föreskrivs vidare att handläggningen av en viseringsansökan särskilt ska grundas på de uppvisade handlingarnas äkthet och tillförlitlighet samt sökandes trovärdighet och tillförlitligheten av lämnade uppgifter. Det anges också att de diplomatiska och konsulära beskickningarna i berättigade fall har rätt att begära en intervju med den sökande och ytterligare handlingar.
Slutligen anges att ett tidigare avslag på en viseringsansökan inte automatiskt ska medföra avslag på en ny ansökan; en ny ansökan ska bedömas på grundval av all tillgänglig information.
6.7.4. Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala myndigheter
I artikel 22 i Viseringskodexen finns bestämmelser om föregående samråd med andra medlemsstaters centrala myndigheter.
En medlemsstat får begära att andra medlemsstaters centrala myndigheter samråder med dess egna centrala myndigheter innan de utfärdar viseringar till medborgare i vissa tredjeländer eller särskilda kategorier av sådana medborgare. Sådan konsultation får dock inte avse ansökningar om visering för flygplatstransitering.
Bestämmelsen innehåller vidare föreskrifter om hur lång tid de rådfrågade myndigheterna har på sig att svara på konsultationen och hur ett uteblivet svar ska betraktas. Den innehåller också regler om en medlemsstats skyldighet att underrätta kommissionen om begäran av samråd och informera om detta inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i den berörda jurisdiktionen samt kommissionens skyldighet att informera andra medlemsstater om detta.
Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att föregående samråd ska ske i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen från den dag då Schengens rådgivningsfunktion har ersatts av det system för samråd och informationsutbyte som kommer att ingå i VIS, VIS-mail.4
4 Se artikel 46 i VIS-förordningen.
6.7.5. Beslut med anledning av en viseringsansökan
Medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära beskickningar ska enligt artikel 23 i Viseringskodexen fatta beslut i viseringsärendet inom femton kalenderdagar från det att en ansökan som ska tas upp till prövning har lämnats in. Denna period kan utsträckas till 30 kalenderdagar i enskilda fall, särskilt när ansökan behöver granskas närmare eller vid representation, när den representerade medlemsstaten ska konsulteras. När ytterligare handlingar behövs i det enskilda fallet, kan perioden undantagsvis utsträckas till 60 kalenderdagar.
Om inte viseringsansökan återtas, föreskrivs att ett beslut ska tas att
- utfärda en enhetlig visering,
- utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet,
- avslå viseringsansökan eller
- avbryta handläggningen av ansökan och överlämna den till den representerade medlemsstatens behöriga myndigheter.
Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att beslut om beviljande eller avslag på en viseringsansökan inte får påverkas av att det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck.
6.8. Utfärdande av visering
6.8.1. Utfärdande av en enhetlig visering
I artikel 24 i Viseringskodexen finns bestämmelser om utfärdande av enhetlig visering, dvs. en visering som är giltig i samtliga medlemsstaters territorium.
De diplomatiska och konsulära beskickningarna ska enligt bestämmelsen besluta om viseringens giltighetstid och längden på den tillåtna vistelsen i enlighet med all den information som framkommit vid handläggningen av viseringsansökan. En enhetlig visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor men giltighetstiden får inte överstiga fem år. När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med
transiteringen. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a)5kan viseringens giltighetstid inkludera en tidsperiod om ytterligare 15 dagar, en s.k. tilläggsfrist. Medlemsstaterna får besluta att viseringens giltighetstid inte ska inkludera en sådan ytterligare tidsperiod med hänsyn till allmän ordning eller på grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindelser.
I bestämmelsen finns också närmare anvisningar om hur giltighetstiden för enhetliga viseringar för flera inresor ska bestämmas. En giltighetstid mellan sex månader och fem år får beviljas dels om sökanden kan visa att han eller hon har ett behov av eller befogade skäl för sin avsikt att resa ofta och/eller regelbundet, särskilt på grund av sin yrkes- eller familjesituation, dels om sökanden kan styrka sin integritet och tillförlitlighet, sin ekonomiska situation i ursprungslandet och sin ärliga avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden för den sökta viseringen löper ut.
Slutligen finns en upplysning om att det – vid utfärdandet av en enhetlig visering – ska registreras vissa uppgifter i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.
6.8.2. Utfärdande av en visering med territoriellt begränsad giltighet
Artikel 25 i Viseringskodexen innehåller bestämmelser om utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet.
Visering med territoriellt begränsad giltighet ska undantagsvis utfärdas om en medlemsstat finner det nödvändigt att, av humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av internationella förpliktelser,
- avvika från principen att inresevillkoren i Gränskodexen måste vara uppfyllda,
- utfärda en visering trots att en medlemsstat som konsulterats enligt artikel 22 har framfört invändningar eller
- utfärda en visering av brådskande skäl, även om någon föregående konsultation enligt artikel 22 inte har genomförts.
En visering med territoriellt begränsad giltighet får undantagsvis också utfärdas om den diplomatiska eller konsulära beskickningen finner
5 Enligt artikel 12 a) ska en resehandling vara giltig i minst tre månader efter planerat datum för avresan från medlemsstaternas territorium, eller i fall det rör sig om flera besök, efter det senaste datumet för avresan.
att det föreligger befogade skäl för en vistelse som ska äga rum inom samma sexmånadersperiod inom vilken sökanden redan har använt en enhetlig visering eller en visering med territoriellt begränsad giltighet för en vistelse på tre månader.
I bestämmelsen föreskrivs vidare att viseringar med territoriellt begränsad giltighet som huvudregel endast ska vara giltig på den utfärdande medlemsstatens territorium. Undantagsvis får emellertid en sådan visering vara giltig även på andra medlemsstaters territorium, om dessa samtycker till detta.
Om sökanden innehar en resehandling som inte erkänns av en eller flera medlemsstater, men inte alla, ska det utfärdas en visering som är giltig i de medlemsstaterna som erkänner resehandlingen. Om den medlemsstat som utfärdar viseringen inte erkänner sökandens resehandling, ska viseringen endast vara giltig i den medlemsstaten.
I bestämmelsen föreskrivs vidare att de centrala myndigheterna i den medlemsstat som utfärdat en visering med territoriellt begränsad giltighet omedelbart ska vidarebefordra relevanta uppgifter till övriga medlemsstaters centrala myndigheter. Det upplyses också om att det, vid utfärdande av viseringar med territoriellt begränsad giltighet, ska registreras vissa uppgifter i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.
6.8.3. Utfärdande av en visering för flygplatstransitering
Artikel 26 i Viseringskodexen behandlar utfärdande av visering för flygplatstransitering.
En visering för flygplatstransitering ska vara giltig för transitering genom det internationella transitområdet på en flygplats som ligger inom medlemsstaternas territorium.
När det gäller en visering för flygplatstransitering avseende flera transiteringar, föreskrivs att en sådan får utfärdas för en tidsperiod om maximalt sex månader. Vid bedömande av om en visering för flera flygplatstransiteringar ska utfärdas ska särskilt beaktas sökandens behov av att regelbundet och ofta transitera, hans eller hennes integritet och tillförlitlighet, den lagliga användningen av tidigare viseringar, sökandens ekonomiska situation i ursprungslandet och verkliga avsikt att fortsätta resan.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a)6 kan viseringens giltighetstid inkludera en s.k. tilläggsfrist om ytterligare 15 dagar. Medlemsstaterna får besluta att viseringens giltighetstid inte ska inkludera en sådan ytterligare tidsperiod med hänsyn till allmän ordning eller på grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindelser.
Som tidigare har redogjorts för i avsnitt 6.4, får enskilda medlemsstater, i akuta situationer med massiv tillströmning av olagliga invandrare, kräva att även andra tredjelandsmedborgare än de som finns förtecknade i bilaga IV ska ha en visering för flygplatstransitering när de transiterar genom internationella transitområden på flygplatser på den medlemsstatens territorium. I sådana fall ska viseringen enligt den nu behandlade bestämmelsen endast vara giltig för transitering genom internationella transitområden på flygplatser belägna i den medlemsstaten.
Slutligen finns en upplysning om att det – vid utfärdandet av en visering för flygplatstransitering – ska registreras vissa uppgifter i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.
6.8.4. Hur viseringsmärket ska fyllas i och påföras samt makulering av ett redan ifyllt viseringsmärke
Viseringskodexen innehåller närmare bestämmelser om hur viseringsmärket ska fyllas i (artikel 27), hur man ska göra för att makulera ett redan ifyllt viseringsmärke (artikel 28) och om påförande av viseringsmärken (artikel 29).
6.8.5. Rättighet som följer av en utfärdad visering
Genom artikel 30 i Viseringskodexen tydliggörs att innehav av visering inte är en tillräcklig förutsättning för att beviljas inresa. Enbart innehavet av en enhetlig visering eller en visering med territoriell begränsad giltighet ger inte i sig en automatisk rätt till inresa.
6 Enligt artikel 12 a ska en resehandling vara giltig i minst tre månader efter planerat datum för avresan från medlemsstaternas territorium, eller i fall det rör sig om flera besök, efter det senaste datumet för avresan.
6.8.6. Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter
En medlemsstat får enligt artikel 31 i Viseringskodexen begära att dess centrala myndigheter underrättas om viseringar som andra medlemsstaters diplomatiska och konsulära beskickningar utfärdar till särskilda tredjelandsmedborgare eller särskilda kategorier av sådana medborgare, med undantag för viseringar för flygplatstransitering.
Bestämmelsen innehåller vidare regler om en medlemsstats skyldighet att underrätta kommissionen om en sådan begäran och informera om detta inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i den berörda jurisdiktionen samt kommissionens skyldighet att informera andra medlemsstater om sådana underrättelser.
Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att information ska översändas via VIS-mail, när detta system tas i bruk.
6.8.7. Avslag på en ansökan om visering
Artikel 32 i Viseringskodexen behandlar grunderna för avslag på en viseringsansökan. En ansökan om visering ska avslås om sökanden ger in en resehandling som är en efterbildning/förfalskning eller om sökanden inte uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen eller det finns ett rimligt tvivel beträffande äktheten av de styrkande handlingarna eller deras innehålls sanningsenlighet, tillförlitligheten av de av sökanden lämnade uppgifterna eller beträffande hans eller hennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan den sökta viseringen löper ut. (För en närmare beskrivning av Viseringskodexens regler för hur kontroll av inresevillkoren och riskbedömningar vid prövningen av viseringsansökningar ska göras, se avsnitt 6.7.3.)
Det föreskrivs vidare att beslutet, med uppgift om skälen för avslaget, ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI till Viseringskodexen. Sökanden, vars viseringsansökan har avslagits, ska ha rätt att överklaga beslutet. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har tagit det slutliga avslagsbeslutet i överensstämmelse med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska lämna sökanden information angående handläggningen vid överklagande. Denna information specificeras i bilaga VI till Viseringskodexen. Om en medlemsstat företräder en annan vid handläggningen av den aktuella viseringsansökan, ska den representerande medlemsstatens diplomatiska eller konsulära
beskickning informera sökanden om beslut som fattats av den representerade medlemsstaten.
Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att ett avslag på en viseringsansökan ska registreras i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.
6.9. Ändring av en utfärdad visering
6.9.1. Förlängning
Artikel 33 i Viseringskodexen behandlar förlängning av en visering. Enligt bestämmelsen ska giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad visering förlängas om innehavaren av viseringen kan visa att det föreligger force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom eller henne att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av viseringens giltighetstid eller vistelsetid. Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en visering får också förlängas om viseringsinnehavaren visar att han eller hon har starka personliga skäl som motiverar en sådan förlängning. Förlängning av viseringar ska utföras med ett viseringsmärke.
När det gäller de först behandlade fallen, föreskrivs det att en förlängning av en visering av dessa skäl ska vara kostnadsfri. Om en visering förlängs på grund av starka personliga skäl, ska dock en avgift om 30 euro tas ut.
Det föreskrivs vidare att den förlängda viseringen ska ha samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen, om inte den myndighet som medger förlängning beslutar annat.
Den myndighet som har behörighet att förlänga viseringen är enligt bestämmelsen viseringsmyndigheten i den medlemsstat på vars territorium tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker om förlängning. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen vilka myndigheter som har behörighet att förlänga viseringar.
Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att uppgifter om en förlängd visering ska registreras i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.
6.9.2. Upphävande och återkallelse av en visering
I artikel 34 i Viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av en visering.
En visering ska upphävas om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte var uppfyllda när viseringen utfärdades. Detta gäller särskilt om det finns tungt vägande skäl att anta att viseringen erhållits på ett bedrägligt sätt. Det är som huvudregel de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen som beslutar om upphävande av densamma. Enligt artikeln kan emellertid även en annan medlemsstats behöriga myndigheter upphäva en visering. I det sistnämnda fallet ska myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen underrättas om upphävandet.
Om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda, ska en visering återkallas. Härvid gäller samma behörighetsregler som för upphävande av en visering. En visering får också återkallas på begäran av innehavaren av viseringen. Det framgår inte klart av förordningstexten vilken myndighet som är behörig att besluta om återkallelse på grund av innehavarens egen begäran. Det föreskrivs dock att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska underrättas om en sådan återkallelse.
Det föreskrivs vidare att om innehavaren av en visering vid gränsen underlåter att visa styrkande handlingar, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om upphävande eller återkallelse av viseringen.
Beslut om upphävande eller återkallelse av en visering, med uppgift om skälen för beslutet, ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI till Viseringskodexen. Såvida inte viseringen återkallades på sökandens egen begäran ska sökanden ha rätt att överklaga ett beslut om upphävande eller återkallelse. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har tagit beslutet att upphäva eller återkalla viseringen i överensstämmelse med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska lämna sökanden information angående handläggningen vid överklagande. Denna information specificeras i bilaga VI till Viseringskodexen.
Bestämmelsen innehåller också föreskrifter om hur upphävandet eller återkallelsen rent faktiskt ska utföras med hjälp av bl.a. stämpling på viseringen. Den innehåller också en upplysning om att uppgifter om upphävandet eller återkallelsen av viseringen ska registreras i VIS i enlighet med föreskrifterna om detta i VIS-förordningen.
6.10. Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna
6.10.1. Viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna
Artikel 35 i Viseringskodexen innehåller föreskrifter om viseringar som lämnas in vid de yttre gränserna. I undantagsfall kan visering utfärdas vid de yttre gränserna om vissa villkor är uppfyllda. Det krävs att
- sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen,
- sökanden inte har kunnat ansöka om visering på förhand och – om det begärs – visar dokumentation som styrker att han eller hon har oförutsedda och tvingande skäl för inresa samt
- att det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt ursprungsland eller transitera genom andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut.
Om en ansökan om visering lämnas in vid den yttre gränsen får undantag från kravet på att sökanden ska ha en medicinsk reseförsäkring göras, om en sådan försäkring inte är tillgänglig vid gränsen. Undantag från kravet på medicinsk reseförsäkring kan även göras av humanitära skäl.
En visering som utfärdas vid den yttre gränsen ska vara en enhetlig visering som ger innehavaren rätt att vistas i medlemsstaterna i högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den avsedda vistelsen. Om det är fråga om transitering, ska den beviljade viseringstiden motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen.
Om inresevillkoren i Gränskodexen inte är uppfyllda, får en visering med begränsad territoriell giltighet utfärdas vid den yttre gränsen.
När det gäller tredjelandsmedborgare som tillhör den kategori av personer som omfattas av ett krav på föregående konsultation, föreskrivs att visering normalt inte ska utfärdas vid den yttre gränsen. Undantagsvis kan emellertid en visering med begränsad territoriell giltighet avseende den medlemsstat som utfärdar viseringen, utfärdas.
Utöver de skäl för avslag av viseringsansökningar som allmänt gäller (se närmare om dessa skäl i avsnitt 6.8.7), ska en viseringsansökning vid den yttre gränsen avslås om sökanden inte kan styrka att han eller hon inte har kunnat ansöka om visering på förhand och/eller att det rör sig om oförutsedda och tvingande skäl för inresa.
Bestämmelserna om motivering av och meddelande om avslagsbeslut samt överklagande är tillämpliga även beträffande ansökningar om visering som utfärdas vid de yttre gränserna (se avsnitt 6.8.7).
6.10.2. Viseringar som utfärdas vid den yttre gränsen till sjömän i transit
Artikel 36 i Viseringskodexen behandlar viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna till sjömän i transit. En visering för transitering får utfärdas vid gränsen för en sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser om sjömannen uppfyller de allmänna kraven för viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna (se närmare om dessa villkor i föregående avsnitt) och han eller hon passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå ombord på eller gå i land från ett fartyg som han eller hon kommer att arbeta på eller har arbetat på som sjöman.
De behöriga nationella myndigheterna ska följa de anvisningar som anges i bilaga IX, del 1, till Viseringskodexen innan de utfärdar en visering vid gränsen för en sjöman i transit. Anvisningarna i bilagan gäller utbytet av information mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och ansvaret för att kontrollera uppgifter som lämnas i samband med en ansökan om visering. I anvisningarna anges också att behöriga myndigheter får utfärda en visering med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.
6.11. Förvaltning och organisation
6.11.1. Organisation av viseringsavdelningarna
Artikel 37 i Viseringskodexen reglerar organisation av viseringsavdelningarna.
Bestämmelsen inleds med ett konstaterande av att medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av viseringsavdelningarna på sina diplomatiska och konsulära beskickningar. Sedan följer närmare föreskrifter om införandet av ett system för att rotera personal som är i direkt kontakt med viseringssökande för att undvika att vaksamheten sjunker och skydda personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå. Det föreskrivs vidare att tillgången till VIS och SIS och andra konfidentiella uppgifter ska inskränkas till ett be-
gränsat antal vederbörligen bemyndigade och fast anställda medarbetare samt att lämpliga åtgärder för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser ska vidtas.
I bestämmelsen finns också närmare föreskrifter om förvaring och hantering av viseringsmärken samt om arkivering av viseringsansökningarna.
6.11.2. Resurser till handläggning av viseringsansökningar och övervakning av diplomatiska och konsulära beskickningar
I artikel 38 i Viseringskodexen lämnas närmare föreskrifter om resurser till handläggning av viseringsansökningar beträffande såväl personal som lokaler samt om utbildning till personal. Artikeln innehåller också allmänna regler om resurser till övervakning av diplomatiska och konsulära beskickningar.
6.11.3. Personalens uppförande
Artikel 39 i Viseringskodexen behandlar personalens uppförande mot viseringssökande.
6.11.4. Former för samarbete
I artikel 40 i Viseringskodexen finns föreskrifter om medlemsstaternas ansvar dels för organisationen av mottagande och handläggning av viseringsansökningar, dels för att behöriga myndigheter förses med erforderlig utrustning för upptagning av biometriska kännetecken. Artikeln innehåller också föreskrifter om olika slags samarbetsformer.
Det anges att medlemsstaterna ska samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum. Under särskilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhållanden och när de nyss nämnda samarbetsformerna inte är lämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat som en sista utväg samarbeta med en s.k. extern tjänsteleverantör.
6.11.5. Samarbete mellan medlemsstaterna
I artikel 41 anges vad som avses med de bägge samarbetsalternativen samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum. Det lämnas också föreskrifter om villkoren för medlemsstaternas samarbete samt medlemsstaternas skyldighet att – om samarbetet mellan medlemsstaterna skulle avbrytas – säkerställa kontinuiteten i tjänsterna.
Samlokalisering innebär att personal vid en eller flera medlemsstaters diplomatiska eller konsulära beskickningar behandlar ansökningar, inklusive biometriska kännetecken, som har lämnats in till dem på en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära beskickning och delar utrustningen med denna medlemsstat. De berörda medlemsstaterna ska enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå och vilka villkor som ska gälla för dess upphörande. Medlemsstaterna ska också enas om hur stor del av viseringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars diplomatiska eller konsulära beskickning används.
Gemensamma ansökningscentrum innebär att personal från två eller flera medlemsstaters diplomatiska eller konsulära beskickningar har gemensamma lokaler i en byggnad och där tar emot de ansökningar, inklusive biometriska kännetecken, som lämnas in till dem.
När sökandena kommer till det gemensamma ansökningscentret ska han eller hon hänvisas till den medlemsstat som ska ansvara för behandlingen av ansökan. De berörda medlemsstaterna ska – på samma sätt som när det gäller samlokalisering – enas om hur länge samarbetet ska pågå och vilka villkor som ska gäller för dess upphörande. När det gäller gemensamma ansökningscentrum ska medlemsstaterna utöver detta enas om fördelningen av kostnaderna mellan de deltagande staterna. En av medlemsstaterna ska dessutom ansvara för avtal angående logistik och förbindelser med värdlandet.
6.11.6. Samarbete med externa tjänsteleverantörer
Artikel 43 i Viseringskodexen innehåller såväl allmänna regler om medlemsstaternas samarbete med externa tjänsteleverantörer som närmare föreskrifter om vilka uppgifter som den externa tjänsteleverantören kan ges behörighet att utföra. Artikeln innehåller också föreskrifter om medlemsstaternas skyldighet när det gäller bl.a. val av extern tjänsteleverantör och hänvisar till en bilaga – bilagan X – när det gäller de minikrav som ska införas i det rättsliga instrument som ska reglera samarbetet mellan den eller de aktuella medlems-
staterna och den externa tjänsteleverantören. I artikel 44 i Viseringskodexen finns vidare bestämmelser om kryptering och säker överföring av uppgifter från externa tjänsteleverantörer till myndigheterna i den eller de aktuella myndigheterna.
Samarbetet med en extern tjänsteleverantör är ett sista hands alternativ som kan inledas först om övriga samarbetsformer inte är möjliga (jfr artikel 40 i Viseringskodexen).
Allmänna regler
Enligt artikel 43 i Viseringskodexen ska medlemsstaterna sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna för offentlig upphandling och konkurrensreglerna. Samarbetet med den externa tjänsteleverantören ska baseras på ett rättsligt instrument (samarbetsavtal) som ska uppfylla vissa krav. En förteckning över de minimikrav som ska införas i samarbetsavtalet specificeras i en bilaga X till Viseringskodexen. Kraven avser uppgiftsskydd, personalens uppträdande och kontroll av verksamhetsutövandet. Det ställs också några allmänna krav som innebär att den externa tjänsteleverantören ska
- handla enligt instruktioner från den eller de medlemsstater som är behöriga att behandla ansökan,
- vidta lämpliga åtgärder mot korruption och
- fullt ut följa villkoren i samarbetsavtalet som ska innehålla en klausul om tillfälligt upphörande eller uppsägning, särskilt om villkoren överträds, samt en översynsklausul för att säkerställa att bästa praxis återspeglas i avtalet.
I bestämmelsen föreskrivs vidare att medlemsstaterna – inom ramen för det lokala Schengensamarbetet – ska utbyta uppgifter om valda externa tjänsteleverantörer och om fastställandet av villkor och krav i deras respektive samarbetsavtal.
Olika slags samarbete
Enligt artikel 43.6 i Viseringskodexen kan samarbetet med en extern tjänsteleverantör vara av olika slag; en extern tjänsteleverantör kan
ges behörighet att utföra någon eller några av de uppgifter som räknas upp i artikeln. Dessa uppgifter är
- tillhandahållande av allmän information om viseringskrav och ansökningsformulär,
- information till sökande om de styrkande handlingar som krävs på grundval av en checklista,
- insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar, inklusive upptagande av biometriska kännetecken, och överföring av ansökan till den diplomatiska eller konsulära beskickningen,
- mottagande av viseringsavgift,
- hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid den diplomatiska eller konsulära beskickningen eller hos den externa tjänsteleverantören samt
- insamling av resehandlingar, inklusive avslagsbeslut i förekommande fall, från den diplomatiska eller konsulära beskickningen och återlämnande av dessa till sökandena.
Medlemsstaternas skyldigheter
Medlemsstaterna har enligt artikel 43 i Viseringskodexen en rad skyldigheter vid samarbete med en extern tjänsteleverantör.
När det gäller val av extern tjänsteleverantör föreskrivs att den eller de aktuella medlemsstaterna ska granska bolagets solvens och tillförlitlighet samt försäkra sig om att det inte föreligger några intressekonflikter. Medlemsstaterna ska också se till att den externa tjänsteleverantören uppfyller de villkor och bestämmelser som omfattas av det rättsliga instrumentet som avses i bilagan X till Viseringskodexen.
Vid behandling av uppgifter ska medlemsstaterna fortsätta att ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna om skydd av uppgifter och stå under tillsyn i enlighet med artikel 28 i det s.k. dataskyddsdirektivet7. Samarbete med en extern tjänsteleverantör får inte begränsa eller utesluta någon ansvarighet enligt den eller de aktuella medlemsstaternas nationella lagstiftning vid överträdelse av skyldigheter beträffande sökandenas personuppgifter och behandlingen av viseringsansökningar. Denna bestämmelse påverkar inte de rättsliga
7 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.
åtgärder som kan vidtas direkt mot den externa tjänsteleverantören enligt nationell lagstiftning i det aktuella tredjelandet.
I artikel 13.6 i Viseringskodexen återfinns en föreskrift om att medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet att kontrollera fingeravtryck på diplomatiska eller konsulära beskickningarna, om det råder tveksamhet om dessa när de har tagits upp av den externa tjänsteleverantören.
Vissa uppgifter förbehålls enligt artikel 43 i Viseringskodexen de diplomatiska eller konsulära beskickningarna och kan alltså inte delegeras till en extern tjänsteleverantör. Det rör sig om själva behandlingen av ansökningar, intervjuer, beslutsförfarandet, utskriften och insättandet av viseringsmärket samt tillgång till VIS.
Medlemsstaterna är också skyldiga att noga övervaka genomförandet av det avtal som ska reglera samarbetet mellan den eller de aktuella medlemsstaterna och den externa tjänsteleverantören. I detta syfte ska medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära beskickningar regelbundet genomföra oanmälda kontroller i den externa tjänsteleverantörens lokaler.
Medlemsstaterna är vidare skyldiga att utbilda de externa tjänsteleverantörerna så att dessa får de kunskaper som behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och tillräcklig information till sökandena.
6.11.7. Honorärkonsuler
I artikel 42 i Viseringskodexen regleras vilken behörighet som kan ges honorärkonsuler.
Enligt artikel 42 i Viseringskodexen kan honorärkonsuler ges behörighet att utföra de uppgifter som kan lämnas över till externa tjänsteleverantörer. Om sådan behörighet ges, ska adekvata åtgärder vidtas för att garantera säkerheten och uppgiftsskyddet.
När det gäller honorärkonsuler som inte är en medlemsstats statliga tjänstemän, föreskrivs att utförandet av de aktuella uppgifterna ska genomföras i överensstämmelse med vad som gäller för externa tjänsteleverantörer. Om honorärkonsuln däremot är statlig tjänsteman i en medlemsstat, ska den aktuella medlemsstaten se till att sådana krav ställs som är jämförbara med de krav som skulle gälla om uppgifterna genomfördes av dess diplomatiska eller konsulära beskickning.
6.11.8. Samarbete med kommersiella mellanhänder
Artikel 45 i Viseringskodexen behandlar medlemsstaternas samarbete med kommersiella mellanhänder.
Medlemsstaterna får samarbeta med kommersiella mellanhänder (dvs. privata byråer som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyråer) när det gäller att ta emot viseringsansökningar. Kommersiella mellanhänder får dock inte ta upp biometriska kännetecken.
Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter.
I bestämmelsen lämnas vidare närmare föreskrifter om vad som ska kontrolleras vid en ackreditering och om övervakning av ackrediterade kommersiella mellanhänder. Den innehåller vidare regler om utbyte av information och listor, som upptar ackrediterade kommersiella mellanhänder och sådana mellanhänder vars ackreditering har dragits tillbaka, mellan medlemsstaterna inom ramen för det lokala konsulära samarbetet samt om information till allmänheten om vilka kommersiella mellanhänder som är ackrediterade.
6.11.9. Sammanställning av statistik
Enligt artikel 46 i Viseringskodexen ska medlemsstaterna sammanställa årlig statistik i enlighet med vad som framgår av bilagan XII till kodexen.
6.11.10. Information till allmänheten
Enligt artikel 47 i Viseringskodexen ska medlemsstaternas centrala myndigheter och dess diplomatiska och konsulära beskickningar förse allmänheten med all relevant information som rör ansökan om visering. Vilken information som särskilt avses specificeras närmare i bestämmelsen. Det gäller bl.a. kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid en ansökan, var ansökan kan lämnas in, tidsfrister för ansökan och hur man överklagar ett avslagsbeslut. När två medlemsstater samarbetar med varandra ska dessa stater informera allmänheten om detta innan samarbetet påbörjas.
6.12. Lokalt Schengensamarbete vid medlemsstaternas konsulat
Artikel 48 i Viseringskodexen behandlar lokalt konsulärt samarbete mellan medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar.
Medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar ska – för att garantera en harmoniserad tillämpning av den gemensamma viseringspolitiken som i förekommande fall tar hänsyn till lokala förhållanden – samarbeta inom varje jurisdiktion. De ska särskilt bedöma behovet av att införa
- en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som sökandena ska ge in,
- gemensamma kriterier för prövningen av viseringsansökningar när det gäller undantag från kravet att betala en viseringsavgift och frågor som rör översättningen ansökningsformuläret samt
- en uttömmande förteckning, som regelbundet uppdateras, över resehandlingar som utfärdas av värdlandet.
Om bedömningen inom ramen för det lokala konsulära samarbetet leder till slutsatsen att det behövs en lokal harmoniserad strategi i någon av de frågor som särskilt tas upp ovan, ska åtgärder för en sådan harmoniserad strategi antas.
Det föreskrivs vidare att det inom ramen för det lokala konsulära samarbetet ska införas ett gemensamt informationsblad om enhetliga viseringar, viseringar med begränsad territoriell giltighet och viseringar för flygplatstransitering.
I bestämmelsen räknas vidare upp en mängd olika typer av information som ska utbytas inom det lokala konsulära samarbetet, t.ex. användning av falska dokument eller rutter för olaglig invandring. Det finns även regler om möten som ska anordnas inom det lokala konsulära samarbetet och rapporter som ska utarbetas med anledning av dessa möten.
6.13. Slutbestämmelser
Slutbestämmelserna i Viseringskodexen inleds med en bestämmelse – artikel 49 – som föreskriver att medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska spelen ska tillämpa särskilda förfaranden och villkor för ett enklare utfärdande av viseringar, varvid det hänvisas till bilaga XI till kodexen.
Slutbestämmelserna innehåller föreskrifter om förfarandet för ändring av olika bilagor (artikel 50), utarbetande av anvisningar för den praktiska tillämpningen av Viseringskodexen (artikel 51)och om en kommitté – Viseringskommittén – som ska biträda kommissionen (artikel 52). Det finns också föreskrifter medlemsstaternas skyldighet att underrätta kommissionen i vissa situationer (artikel 53).
6.13.1. Ändringar i VIS-förordningen och Gränskodexen
I artikel 54 i Viseringskodexen finns en bestämmelse om ändring av olika bestämmelser i VIS-förordningen, medan artikel 55 innehåller motsvarande ändringsbestämmelse avseende Gränskodexen.
6.13.2. Upphävande
Genom artikel 56 i Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EG-rättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om artikel 9–17 i Schengenkonventionen, CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen till CCI:n (se föregående kapitel), rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit, samt Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett system för flygplatstransitering. När det gäller upphävda bestämmelser föreskrivs i detta sammanhang att hänvisningar till de upphävda rättsakterna ska anses som hänvisningar till Viseringskodexen och läsas i enlighet med en jämförelsetabell som finns i bilaga XIII till kodexen.
6.13.3. Övervakning och utvärdering
I artikel 57 i Viseringskodexen finns föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden.
6.13.4. Ikraftträdande
Den sista bestämmelsen i Viseringskodexen – artikel 58 – behandlar ikraftträdande. Viseringskodexen träder ikraft den tjugonde
dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och ska börja tillämpas sex månader efter dess ikraftträdande. Vissa artiklar ska dock börja tillämpas samma dag som Viseringskodexen träder ikraft. Det rör sig om bestämmelserna om Viseringskommittén (artikel 52) och vissa föreskrifter som rör medlemsstaternas underrättelseskyldighet gentemot kommissionen (artikel 53.1 a)–h) och 53.2. När det gäller upphävandet av bestämmelserna om Schengens rådgivningssystem hänvisas till bestämmelserna om detta i VIS-förordningen. Beträffande överklagandebestämmelserna i Viseringskodexen föreskrivs slutligen att dessa ska träda i kraft först 18 månader efter kodexens ikraftträdande.
7. Handläggning av viseringsärenden och kontroll av viseringar
7.1. Allmänt
Enligt 3 kap. 5 § UtlL är det Migrationsverket som ska besluta om visering. I praktiken är det emellertid de svenska utlandsmyndigheterna som handlägger och fattar beslut i de allra flesta viseringsärenden till följd av ett bemyndigande från Migrationsverket. Beslut om visering kan i vissa fall också fattas av en polismyndighet.1Med stöd av 3 kap. 5 § UtlL får även Regeringskansliet besluta om viseringar.
Polismyndigheterna svarar för kontrollen av utlänningars rätt att resa in i och vistas i Sverige. Detta sker i samband med in- och utresor eller vid s.k. inre utlänningskontroll (9 kap. 1 och 9 §§ UtlL). Kustbevakningen har skyldighet att i viss omfattning hjälpa polismyndigheten vid sådana kontroller. Tullverket har skyldighet att medverka i den kontroll som görs i samband med in- och utresor.
7.2. Migrationsverket
Migrationsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör uppehållstillstånd, arbetstillstånd, visering, mottagande av asylsökande, återvändande, medborgarskap och återvandring. Verket ska också fullgöra de uppgifter som myndigheten har enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen, lagstiftningen om mottagande
1 Beslut får också fattas av ett organ som är knutet till Sveriges exportråd. Sveriges exportråd ägs gemensamt av staten (genom Utrikesdepartementet) och näringslivet (genom Sveriges Allmänna Utrikeshandelsförening) och har till uppgift att främja svensk export.
av asylsökande m.fl. samt andra författningar (1 § förordningen [2007:996] med instruktion för Migrationsverket). Av instruktionen framgår vidare bl.a. att Migrationsverket ska samverka med andra ansvariga myndigheter inom området och fatta beslut om viseringspraxis (2 §). (En närmare redogörelse för Migrationsverkets praxisbildande funktion återfinns i kapitel 2).
Migrationsverket har med stöd av 3 kap. 12 § första stycket UtlF bemyndigat alla svenska utlandsmyndigheter att besluta i ärenden om visering.2 Utlandsmyndigheterna får både bevilja och avslå ansökningar om visering (4 § MIGRFS 2001:3, ändrad MIGRFS 01/2006). I viss utsträckning överlämnar dock utlandsmyndigheterna viseringsansökningar till Migrationsverket utan att ha fattat något beslut. Enligt 7 § MIGRFS 2001:3 får detta ske om utlandsmyndigheten är osäker på hur en ansökan bör bedömas eller om praxis kan påverkas av beslutet. Detsamma gäller om det är påkallat av säkerhetsskäl.
Migrationsverket handlägger cirka 2 0003 viseringsärenden varje år. Knappt hälften av dessa avser överlämnade ärenden från svenska utlandsmyndigheter. Drygt hälften av ärendena avser s.k. representationsärenden, dvs. ärenden som inlämnats vid annat nordiskt lands utlandsmyndighet men avser visering för vistelse i Sverige.
Överlämnade viseringsärenden handläggs vid Migrationsverkets tillståndsenhet i Norrköping. När beslut är fattat underrättar den utlandsmyndighet som överlämnat ärendet den sökande om Migrationsverkets beslut.
Som nämnts tidigare i kapitel 4 beslutade Europeiska rådet den 8 juni 2004 att inrätta informationssystemet för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av viseringsuppgifter mellan medlemsstaterna. Europaparlamentet och rådet har därefter den 9 juli 2008 gemensamt antagit den s.k. VIS-förordningen som anger ändamålet, funktioner och ansvarsfördelning för VIS. Migrationsverket fick i maj 2005 ett uppdrag av regeringen att vidta de åtgärder som behövs för att anpassa det elektroniska ärendehanteringssystemet WILMA till VIS-systemet. Migrationsverket startade den 1 september 2005 det s.k. VIS-projektet. En ny nationell applikation som är integrerad med WILMA har tagits fram och ett nytt registreringsflöde har skapats. Uppgifter som registreras vid ansökningstillfället lagras samtidigt i den centrala (nationella) utlänningsdatabasen och i VIS. Ett bokningssystem och möjlighet
2 Utlandsmyndigheterna i Bagdad, Kabul och Karthoum har ingen viseringsverksamhet. 3 År 2008 inkom sammanlagt 230 230 viseringsansökningar.
att ansöka elektroniskt kommer att utvecklas. Vidare planeras en integrering av avgiftshanteringen i det nationella ärendehanteringssystemet.
Migrationsverkets s.k. VIS-projekt har från början involverat ett mindre antal utlandsmyndigheter men successivt har det nationella VIS-systemet införts vid ett stort antal myndigheter. Utrustning för att ta upp foto och fingeravtryck finns installerad på de utlandsmyndigheter som handlägger viseringsärenden. Pilotprojekt har genomförts på utlandsmyndigheterna i Bangkok, Moskva, London och Rabat med den nationella VIS-applikationen med bl.a. upptagande av fingeravtryck på frivillig väg.
7.3. Utlandsmyndigheterna
7.3.1. Allmänt
Som tidigare nämnts beslutar normalt de svenska utlandsmyndigheterna i viseringsärenden till följd av bemyndigandet från Migrationsverket. Utlandsmyndigheterna får både bevilja och avslå ansökningar om visering. Utlandsmyndigheterna beslutar också om s.k. UD-viseringar med stöd av ett bemyndigande från Regeringskansliet (se vidare avsnitt 7.4).
Vid handläggningen av ansökningar om visering följer utlandsmyndigheterna de bestämmelser som finns i Schengenregelverket och svenskt lagstiftning. I Schengenkonventionen anges de krav som gäller för att utfärda en visering som gäller inresa och vistelse för högst tre månader. Bestämmelser för hur berörda myndigheter ska utfärda viseringar finns i de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n).
Som huvudregel ska en visering utfärdas som ger tillträde till samtliga Schengenstaters territorium (enhetlig visering enligt artikel 10 i Schengenkonventionen). För att en sådan visering ska utfärdas ska sökanden ha ett giltigt resedokument, vid behov kunna styrka syftet med och villkoren för vistelsen, ha medel för vistelsen och återresan, ha en medicinsk reseförsäkring samt inte finnas registrerad på spärrlistan i Schengens Informationssystem (SIS) eller utgöra en risk för allmän ordning och säkerhet eller för någon av Schengenstaternas internationella förbindelser (jfr 3 kap. 1 §
UtlL samt artiklarna 5.1 a) och 5.1 c-e) i Schengenkonventionen). I undantagsfall kan en visering gälla enbart för inresa i det Schengenland som utfärdat den eller i vissa av Schengenstaterna (s.k. territoriellt begränsad visering enligt artikel 16 i Schengenkonventionen; jfr 3 kap. 4 § första stycket UtlL). Utgångspunkten är att viseringar med territoriellt begränsad giltighet ska beviljas med stor restriktivitet.
Prövningen av en viseringsansökan omfattar bl.a. syftet med besöket. Visering ges exempelvis för affärsbesök eller därmed jämställd angelägenhet, deltagande i konferenser, seminarier eller liknande arrangemang, släkt- och vänbesök, kulturellt utbyte, deltagande i idrottsturneringar, semester eller annat turistiskt ändamål, annat särskilt angivet syfte av personlig eller ekonomisk natur, genomresa eller flygplatstransitering. Prövningen av ett viseringsärende innebär också att det i varje enskilt ärende görs en bedömning av om det finns en risk för att personen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenområdet efter viseringstidens utgång. En värdering av olika omständigheter såsom förankring i hemlandet och tidigare besök i Sverige görs mot möjligheterna till återvändande eller återsändande. Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får en enhetlig visering inte beviljas (3 kap. 2 § andra stycket UtlL).
När det gäller att fastställa vilka bedömningar som ska göras avseende medborgare från ett visst land, samråder Schengenländernas ambassader i det berörda landet i enlighet med avd. VIII i CCI:n. Denna gemensamma praxis kompletteras med eventuella nationella krav som ska beaktas. För Sveriges del fastställer Migrationsverket den viseringspraxis som gäller för medborgare från ett visst land (se vidare bilaga 3). Denna viseringspraxis fungerar i praktiken som en instruktion för handläggande och beslutsfattande personal vid berörda svenska utlandsmyndigheter.
I vissa fall får en enhetlig visering inte utfärdas utan föregående samråd (konsultation) med en eller flera andra Schengenstater. I CCI:n anges när konsultation ska ske.
Beslut om visering vid svensk utlandsmyndighet fattas normalt av en utsänd tjänsteman vid utlandsmyndigheten eller en utsänd tjänsteman som har Justitiedepartementet som huvudman (jfr Regeringskansliets föreskrifter om arbetsordning och delegering av beslutanderätt m.m. vid utlandsmyndigheterna, UF 1998:1).
I Migrationsverket statistik för datasystemet WILMA finns för 2008 upptaget 88 utlandsmyndigheter som handlagt viseringsärenden. Det totala antalet inkomna ärenden uppgick till 230 230, varav 227 501 avgjordes av utlandsmyndighet genom beslut om bifall eller avslag.4 Övriga ärenden avskrevs från vidare handläggning eller överlämnades till Migrationsverket för beslut. I genomsnitt bifölls 91 procent av ansökningarna.5
Utlandsmyndigheterna i Moskva, St. Petersburg, Bangkok, Peking, Kiev och Teheran hade år 2008 flest antal inkomna ansökningar om visering.6 Bifallsprocenten varierade kraftigt, från 99 till 76 procent.7
Inom ramen för Schengensamarbetet på viseringsområdet representeras Sverige av andra länder på drygt ett 70-tal orter utanför Schengenområdet. Likaså representerar Sverige andra Schengenstater, främst Danmark, Finland, Island och Norge, på cirka 25 orter. Representationen regleras i bilaterala avtal. Vanligtvis innebär representationen att den representerande staten inte kan avslå en viseringsansökan och inte heller skicka den till den representerade statens centralmyndighet. En ansökan som inte kan beviljas avvisas därför och den sökande hänvisas till den representerade statens närmaste beskickning. De nordiska länderna Danmark, Island, Norge och Sverige har emellertid utvecklat representationen så att en ansökan som inte kan beviljas skickas till den representerade statens centralmyndighet. Som tidigare nämnts handlägger Migrationsverket drygt 1 000 ärenden som överlämnats av danska, isländska eller norska utlandsmyndigheter.
Viseringsförenklingsavtal finns för närvarande mellan EG och åtta stater – Albanien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien, Moldavien, Montenegro, Serbien, Ryssland och Ukraina. Ett viseringsförenklingsavtal innebär för medborgarna i det landet med vilket avtalet ingås fördelar i samband med utfärdande av Schengenviseringar. Förutom de förenklade rutinerna, bl.a. i form av kortare handläggningstider och lägre krav på dokumentation, är viseringsavgiften också betydligt lägre (35 euro i stället för 60 euro) eller helt borttagen för vissa personkategorier. Avtalen är utformade på reciprok basis.
4 Därtill kommer ca 4 000 ärenden som avgjorts av Sveriges exportråds kontor i Taiwan. 5 Motsvarande siffror för 2007 och 2006 är 219 975 resp. 196 044 (inkomna ärenden), 217 838 resp. 194 066 (avgjorda ärenden) och 90 resp. 90 (bifallsprocent). 6 42 888, 33 712, 13 149, 11 888, 11 539 resp. 11 109. 7 99 % (Moskva och St. Petersburg), 96 % (Kiev). 93 % (Kiev), 77 % (Bangkok) och 76 % (Teheran).
Hanteringen av viseringsärenden på de svenska utlandsmyndigheterna skiljer sig åt i väsentliga avseenden beroende på framför allt skillnader i invandringstryck från olika länder. Viseringsinstrumentet har sedan länge använts i syfte att kontrollera och begränsa invandringen från vissa länder men också av politiska och säkerhetspolitiska skäl. Detta avspeglar sig i handläggningen av viseringsärendena.
Utredningen har besökt tre utlandsmyndigheter – Rabat, Damaskus och Moskva – som alla har deltagit i det s.k. VIS-projektet. I det följande lämnas en översiktlig redovisning av viseringsverksamheten vid dessa utlandsmyndigheter. En redovisning görs vidare av verksamheten på ambassaden i Bangkok som också har medverkat i VIS-projektet.
7.3.2. Rabat (Marocko)
Ambassaden tog under 2008 emot omkring 2 800 ansökningar om visering, inklusive s.k. representationsärenden för Danmark. Antalet ansökningar har ökat med omkring 30 procent på tre år. Ansökningar om visering till Danmark tar ungefär hälften av arbetstiden men utgör inte en lika stor andel av den totala volymen. Problemen med dessa representationsärenden består i utökade krav på konsultation, skiftande praxis i viss utsträckning och långa svarstider från den danska centralmyndigheten. VIS-systemet har dock underlättat hanteringen avsevärt.
Utlandsmyndigheten i Rabat har inget tidbokningssystem utan de sökande köar utanför ambassaden. Vid behov prioriteras långväga sökanden och äldre.
Alla uppgifter registreras vid ansökan och följdfrågor ställs till den sökande. Därefter tas foto i fotostationen. Den sökande betalar avgiften för ansökan i lokal valuta och får ett brev som upplyser om att beslut kan hämtas om tre arbetsdagar.
Registreringen sköts normalt av lokalanställda medan utsänd personal prövar ansökan och fattar beslut. Besluten grundas i huvudsak på Migrationsverkets praxisanvisningar men också på egen erfarenhet och den praxis som tillämpas av Danmark och andra EU-länders viseringsavdelningar i Rabat. Bedömningen av viseringsärenden bygger således till stor del på lokala omständigheter och erfarenheter.
Alla avslag motiveras skriftligt och består av standardfraser. Beslutet delges när passet lämnas tillbaka till den sökande. Till beslutet finns information om hur man ställer frågor samt upplysning om att beslutet inte kan överklagas. Den tid som medges för en begäran om omprövning är normalt fyra veckor men kan förlängas i vissa fall.
Ambassaden kräver att en reseförsäkring finns med redan vid ansökan. Om en sökande nekas visering kan försäkringen inte återlösas hos försäkringsbolaget. Kostnaden för försäkringen är relativt hög. Ambassaden bedömer det emellertid som opraktiskt och alltför resurskrävande ur registreringssynpunkt att kontrollera försäkringen först vid utlämnandet av beslutet.
Vid ofullständig ansökan ges tid för komplettering. Om denna inte kommer in avslås ansökan. Den tid som ges beror på vad som ska kompletteras och hur det ska lämnas in men är i allmänhet en vecka.
Ambassaden i Rabat uppskattar att den totala tidsåtgången för ett viseringsärende är 30 minuter. År 2008 var andelen bifall 75 procent.
Det lokala konsulära samarbetet enligt avd. VIII i CCI:n sker genom möten 3–4 gånger per år samt genom löpande kontakter. Vissa överenskommelser av praktisk natur har träffats, t.ex. har man enats om att certifiera vissa försäkringsbolag som utfärdar reseförsäkring för de som ansöker om visering. De som deltar i mötena representerar endast sin egen myndighet och inte landet. Det kan ibland leda till oenhetlig hantering från ett land med flera viseringsmyndigheter i landet.
7.3.3. Damaskus
Upptagningsområdet för ambassaden i Damaskus är Syrien och Libanon. Med anledning av läget i Irak finns det även ett stort antal irakiska medborgare bland de sökande. Ambassaden tog under 2008 emot omkring 3 500 ansökningar (varav knappt 200 från irakiska medborgare). Ambassaden tog under samma tid emot drygt 5 000 ansökningar om uppehållstillstånd.
Ambassaden har ett eget tidbokningssystem som den sökande är hänvisad att använda sig av. Tidbokning sker via telefon eller epost och tjänsten är kostnadsfri för den sökande. Väntetiden för att få lämna in en ansökan om visering är normalt en månad.
Ambassaden har tre fotostationer varav två används i viseringsärenden. Ambassaden registrerar ansökningarna i VIS-systemet. Den låga bandbredden ger dock långa svarstider mellan olika moment i registreringen.
Ambassaden tar emot cirka 30–40 viseringssökande per dag. Betalning sker i lokal valuta vid ansökningstillfället. Lokalanställd personal kontrollerar att ansökan är komplett och registrerar uppgifterna. Om något i ansökan saknas rekommenderas den sökande att återkomma senare med en komplett ansökan. Om ansökan ändå lämnas in får den sökande en vecka på sig att komma in med komplettering. Därefter fattas beslut på befintligt underlag.
En kort intervju utförs av den lokalanställde. Ambassaden har tagit fram ett frågeformulär som används som underlag. Ansökningar om affärsvisering föranleder ett större antal frågor.
Kopia av sökandens pass tas vid ansökan och därefter återlämnas passet till den sökande. Vid ansökningstillfället ställs inte något krav på reseförsäkring. När ansökningsförfarandet är avslutat ombeds den sökande att kontakta ambassaden om 8–10 dagar för besked om beslut har fattats.
Efter det att ansökan har getts in gör utsänd personal en grovsortering. Någon konsultation genomförs inte beträffande sådana ansökningar som under inga omständigheter kan bifallas. I övriga ärenden genomförs konsultation. Konsultationen tar normalt sju dagar, ibland ytterligare sju dagar. Därefter fattas beslut av utsänd personal. Vid bifall till ansökan ombeds den sökande att inställa sig personligen med pass och bevis om reseförsäkring. Vid den inställelsen kontrolleras om kravet på reseförsäkring är uppfyllt.
Avslag på en ansökan om visering motiveras på engelska och ambassaden använder sig av ett antal standardtexter. Den sökande underrättas per telefon om att ansökningen avslagits. Någon motivering till avslaget ges inte vid det tillfället. Motivering lämnas antingen muntligen vid personlig inställelse eller genom att beslutet i sin helhet faxas till den sökande.
Omprövningsinstitutet används i begränsad omfattning. Totalt tar hela processen cirka sex veckor, varav fyra veckor är väntetid efter tidbokningen.
Ambassaden i Damaskus uppskattar att den totala tidsåtgången för ett viseringsärende är 30 minuter. År 2008 var andelen bifall i genomsnitt 56 procent. För irakiska medborgare var bifallsprocenten endast 35.
Det lokala konsulära samarbetet enligt avd. VIII i CCI:n sker genom möten cirka tre gånger per halvår. Särskilda möten hålls beträffande förfalskade handlingar.
7.3.4. Moskva
I Ryssland finns svenska viseringskontor i Moskva, St. Petersburg och Kaliningrad. Ambassaden i Moskva behandlade år 2008 drygt 42 000 viseringsansökningar, merparten avseende ryska medborgare, och cirka 1 000 ansökningar om uppehållstillstånd. Ungefär tio procent av viseringsansökningarna avsåg vitryska medborgare som lämnat in sina ansökningar i Minsk och Vitryssland. Ambassaden i Minsk handlägger numera samtliga vitryska viseringsansökningar.
Ambassaden i Moskva har inget tidbokningssystem för viseringar, eftersom man inte kräver personlig inställelse i samband med ansökningen. Merparten av ansökningarna lämnas in via ombud, dvs. personer anställda vid resebyråer, företag eller organisationer som ackrediterats av ambassaden.8 De sökande som inte företräds av ombud ansöker själva om visering vid ambassaden vid personligt besök. Ambassaden tillämpar ett sedvanligt kösystem med nummerlappar.
I samband med att en viseringsansökan lämnas in erläggs betalning i lokal valuta. En lokalanställd kontrollerar att ansökningen är komplett och gör en preliminär kontroll av passet. Till ansökningen ska bifogas ett foto av sökanden, eftersom ambassaden inte använder sig av fotostationerna. Det sker ingen registrering i WILMA i samband med att ansökningen lämnas in. All registrering sker i stället back-office av lokalanställd personal, då också fotot scannas in. Vidare görs en kontroll av pass och andra handlingar som bifogats ansökningen. Utsänd personal gör en slagning i SIS-systemet och genomför vid behov konsultation enligt CCI:n.
Antalet ansökningar per dag varierar kraftigt. Flest ansökningar lämnas in under sommarmånaderna och i december. Handläggningstiden är normalt tio dagar men kan kortas till tre dagar på begäran. Den genomsnittliga handläggningstiden för 2008 var fem dagar. Enligt viseringsförenklingsavtalet med Ryssland är avgiften
8 Migrationsverkets generaldirektör har den 13 februari 2006 (NRK 111-2006-1441) godtagit att ambassaden tills vidare får fortsätta att använda sig av ett ombudsförfarande i viseringsärenden.
normalt 35 EUR i stället för 60 EUR. Vid förkortad handläggningstid är avgiften 70 EUR.
Beslut i viseringsärendena fattas av utsänd personal. Bifallsprocenten är genomgående mycket hög. För år 2008 bifölls 99 procent av samtliga viseringsansökningar. För samma år överlämnade ambassaden total 70 ärenden till Migrationsverket. Dessa ärenden bestod till en mindre del av ärenden där ambassaden var osäker på hur ansökan skulle bedömas. Merparten avsåg ansökningar från personer vars tidigare ansökningar avslagits en eller flera gånger av ambassaden.
Beslut om visering lämnas ut på samma sätt som ansökningen lämnades in, dvs. antingen till ett ombud eller till en sökande vid personlig inställelse.
Ambassaden i Moskva uppskattar att den totala tidsåtgången för ett viseringsärende är 15 minuter.
Det lokala konsulära samarbetet enligt avd. VIII i CCI:n sker genom ett tiotal möten per år. Vid mötena utbyts erfarenheter om framför allt falska handlingar och andra former av bedrägligt beteende för att få visering. Vidare lämnas information om resebyråer som missbrukar sin ackreditering eller på annat sätt agerar olämpligt. Vissa diskussioner förekommer också i syfte att harmonisera handläggningen av viseringsärenden vid de olika EUambassaderna i Moskva.
7.3.5. Bangkok
Ambassaden i Bangkok behandlade år 2008 drygt 13 100 viseringsansökningar. Man genomförde därutöver cirka 3 500 utredningar om uppehållstillstånd och beviljade 3 700 arbetstillstånd för bärplockare. Det totala antalet ärenden har ökat under 2008, vilket till största delen kan relateras till de filippinska ärenden som ambassaden handlägger sedan juli 2008. Dessa ärenden kräver konsultation. Ambassaden handlägger också viseringsärenden för medborgare från Laos och Burma.
För viseringsansökningar från medborgare i Thailand, Laos och Burma anlitar ambassaden ett call-center i Bangkok dit den sökande kan vända sig för att boka en tid hos ambassaden för personligt besök. Sökanden får också upplysning om vilka dokument som krävs och hur stor avgiften är. Innan den sökande kommer till
ambassaden ska avgiften för viseringen betalas in på ett särskilt angivet bankkonto.
På grund av att kön för att lämna in ansökan under högsäsong kan bli lång ger ambassaden förturer till personer där ambassaden bedömer att det finns särskilda omständigheter att prioritera en snabb handläggning. Detta kan exempelvis handla om fall då någon anhörig i Sverige är sjuk. Särskilt snabb handläggning gäller också för affärsbesök, konferenser och för organiserade gruppresor.
Lokalanställda tar emot ansökningar, gör en kortare intervju och ser till så att nödvändiga komplettringar görs. Registrering sker i VIS direkt vid besökstillfället då också foto tas. Det förekommer förhållandevis ofta att ansökningarna inte är kompletta. Komplettering ska ges in inom tre dagar. Om komplettering inte ges in i tid fattas i normalfallet ett avslagsbeslut.
Beslut i viseringsärendena fattas av utsänd personal. Avslagsbeslut motiveras och är anpassade efter det enskilda ärendet. Begäran om omprövning kommer i huvudsak in från referenter och hanteras omgående. När ansökningen är behandlad klistrar den lokalanställde in viseringsmärken och lämnar ut viserade pass och avslagsbeslut.
Handläggningstiden är normalt sju dagar. För ärenden avseende filippinska medborgare är handläggningstiden längre, normalt 12– 15 dagar.
När det gäller filippinska viseringsärenden anlitar ambassaden i Bangkok ett företag i Manila som ombesörjer att ansökningshandlingar, pass och andra dokument skickas till det svenska honorärkonsulatet i Manila. Konsulatet skickar ärenden två dagar per vecka via kurir till ambassaden i Bangkok. På ambassaden registreras ärendet, konsultation genomförs och beslut fattas. Pass och eventuellt avslagsbeslut återsänds därefter till den sökande på samma sätt som det inkommit till ambassaden.
År 2008 biföll ambassaden i Bangkok 77 procent av viseringsärendena. Den totala tidsåtgången för ett viseringsärende är cirka 15 minuter.
Antalet viseringsärenden ökar successivt och ambassaden ser ett stort behov av outsourcing och samlokalisering med andra ambassader.
Det lokala konsulära samarbetet genomförs regelbundet och omfattar framför allt informationsutbyte om falska handlingar. Samarbetet mellan de nordiska länderna är mera frekvent.
7.4. Regeringskansliet/Utrikesdepartementet
Enligt 2 kap. 10 § första stycket UtlL ska bestämmelserna om krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd inte tillämpas för diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och deras anställda eller för främmande staters kurirer. Regeringen får dock enligt andra stycket meddela föreskrifter om att bestämmelserna om krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd i viss utsträckning ska gälla för de personer som anges i första stycket. Med stöd av bemyndigandet i andra stycket har regeringen bl.a. föreskrivit att bestämmelserna om viseringskrav i 2 kap. UtlL ska gälla även för främmande länders diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige, deras familjer och betjäning samt diplomatiska kurirer (3 kap. 9 § första stycket UtlF).
Av 3 kap. 5 § UtlL framgår att beslut om visering får meddelas av Regeringskansliet.
Vidare framgår av 3 kap. 12 § andra stycket UtlF att Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att bevilja viseringar inom departementets ansvarsområde.
Regeringskansliet har meddelat föreskrifter om s.k. UD-viseringar (Regeringskansliets föreskrifter om UD-viseringar m.m., UF 1998:2).9Föreskrifterna gäller enligt 1 § vid handläggning av dels ärenden om visering och ärenden om uppehållstillstånd som Regeringskansliet avgör med stöd av 3 kap. 5 § UtlL, dels viseringsärenden som svenska beskickningar och konsulat avgör med stöd av 3 kap. 12 § andra stycket UtlF.
Av 2 § framgår att UD-visering kan ges till bl.a. de kategorier utlänningar som anges i 3 kap. 9 § UtlF. UD-visering beslutas av Regeringskansliet (3 § första stycket). Utlandsmyndigheterna får dock utan föregående förfrågan hos Regeringskansliet meddela UD-visering för högst 90 dagars vistelse i Sverige (andra stycket).
En UD-visering är en nationell visering. UD-viseringen är därför endast användbar vid inresa direkt från ett tredjeland. UDvisering utfärdas i dag främst för resor från Bagdad, Damaskus, Moskva, Peking, Pyongyang och Teheran. I övrigt utfärdas en en-
9 I föreskrifterna förekommer hänvisningar till äldre utlänningslagstiftning. Här görs hänvisningar till nu gällande utlänningslag och utlänningsförordning.
hetlig visering som gäller för hela Schengenområdet. UD-visering ges normalt för 30 dagar medan Schengenvisering ges för 90 dagar.
För medborgare från vissa länder gäller inte det generella bemyndigandet för utlandsmyndigheterna att meddela UD-visering. I stället beslutar Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) eller, efter särskilt bemyndigande, en utlandsmyndighet. I sådana ärenden begärs yttrande från Säkerhetspolisen. Om Säkerhetspolisen avstyrker, fattas normalt beslut av chefen för Protokollet eller hans ställföreträdare.
Efter inresa ska utlänningen inge en ansökan om uppehållstillstånd till Regeringskansliet. Uppehållstillstånd beslutas normalt för en tid av tre år för diplomater och teknisk personal. Tjänstepersonal beviljas uppehållstillstånd för en tid av ett år. Regeringskansliet beslutar även om uppehållstillstånd för privattjänare. Uppehållstillstånd för privattjänare beviljas normalt för en tid av ett år.
År 2001 utfärdades 521 UD-viseringar. Sedan Sverige gick med i Schengensamarbetet 2001 har antalet sådana viseringar gått ned väsentligt. År 2008 utfärdades 175 UD-viseringar.
7.5. Rikspolisstyrelsen/Rikskriminalpolisen
Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Den ska verka för bl.a. samordning inom polisverksamheten (7 § första stycket polislagen, 1984:387). Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och Polishögskolan (förordningen [1989:773] med instruktion för Rikspolisstyrelsen).
Rikskriminalpolisen har inom Rikspolisstyrelsen huvudansvaret för frågor på utlänningsrättens område. Den centrala gränskontrollenheten vid Rikskriminalpolisen driver och samordnar gränskontrollfrågor med syfte att bl.a. förhindra illegal handel, illegal invandring och trafficking. När det gäller personkontroll vid yttre gräns och inre utlänningskontroll samordnar enheten det nationella arbetet i samverkan med polismyndigheterna, Migrationsverket, Kustbevakningen och Tullverket.
Rikspolisstyrelsen utfärdar cirkulärmeddelanden till polismyndigheterna på viseringsområdet vilka innehåller råd och information avseende handläggningen av viseringsärenden.
7.6. Polismyndigheterna
7.6.1. Gränskontroll
Polismyndigheterna har ansvar för gränskontrollen vid yttre gräns, dvs. land- eller sjögränser samt hamnar och flygplatser som inte räknas som inre gräns. Med inre gräns avses en landgräns mot en Schengenstat, samt hamnar för reguljära färjeförbindelser och flygplatser där avgående eller ankommande trafik kommer direkt från en ort i en Schengenstat. I princip sker ingen gränskontroll vid passerande av en inre gräns. För gränskontroll av personers passage av Schengenstaternas yttre gränser gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (Gränskodexen).
Inresa eller utresa över en yttre gräns måste som regel ske vid ett s.k. gränsövergångsställe, om inte polismyndigheten, eller i vissa fall Kustbevakningen, lämnar tillstånd till annat (6 kap. 1 § första stycket UtlF). Vid en sådan in- eller utresa ska utlänningen kontrolleras (3 §). Generellt gäller för samtliga utlänningar att passet ska kontrolleras och anteckning göras för dagen för inresan eller utresan (4 §). Anteckning om inresa eller utresa ska dock inte göras på identitetskort. Detsamma gäller pass för en EES-medborgare eller för en utlänning som har uppehållskort eller permanent uppehållstillstånd. Utlänningen har skyldighet att lämna de upplysningar som är av betydelse för hans eller hennes rätt att resa in och vistas i Sverige (9 kap. 1 § första stycket UtlL).
För tredjelandsmedborgare genomförs en mer noggrann kontroll. Det innebär, utöver en kontroll av passet, en kontroll av att utlänningen har en giltig visering, om så krävs. Vidare kontrolleras om utlänningen är upptagen i spärrlista (SIS) eller skulle kunna utgöra hot mot allmän ordning och säkerhet. Polisen ska också undersöka om det finns tecken på förfalskning, kontrollera varifrån personen kommer, vart han eller hon ska resa samt om han eller hon har tillräckliga medel för sin vistelse och återresa. Vad gäller medel för vistelsen har genom Gränskodexen införts ett system med referensbelopp som medlemsstaterna ska fastställa nationellt. Referensbeloppet är en utgångspunkt för bedömningen om kravet på tillräckliga medel är uppfyllt. I 8 kap. 3 a § UtlF anges att referensbeloppet för Sverige ska vara 370 kr per dag.
Huvuddelen av samtliga inresor till Sverige från länder utanför Schengenområdet sker till Arlanda flygplats. År 2008 inreste cirka
4 miljoner tredjelandsmedborgare och drygt 9 miljoner medborgare från Schengenstater till Arlanda. Övriga flygplatser i landet har ett begränsat antal flygförbindelser med länder utanför Schengenområdet.
Vid kontroll av svenska viseringar har polismyndigheterna i dag tillgång till Migrationsverkets datasystem WILMA. För andra Schengenstaters viseringar används referensmaterial och tekniska hjälpmedel. Uppgifter från den resande utgör också en viktig del i bedömningen av om utlänningen ska tillåtas att resa in eller inte. Innehavet av en giltig visering ger ingen obligatorisk rätt till inresa. Om inresa vägras, ska viseringen makuleras på visst sätt (bilaga 5, del A 1 c, till Gränskodexen).
7.6.2. Viseringsärenden
Med stöd av 3 kap. 6 § första stycket UtlL har regeringen bemyndigat polismyndighet vid gränsen att utfärda visering för en utlänning som är sjöman (sjömansvisering). När polismyndigheten anser det tveksamt om en sådan visering ska utfärdas, ska myndigheten begära besked av Migrationsverket (3 kap. 11 § andra stycket UtlF).
En sjömansvisering ska utfärdas som en enhetlig visering för högst fem dagar i samband med av- eller påmönstring då sjömannen ska resa in i landet eller fortsätta till en annan Schengenstat (3 kap. 4 § UtlF). I Rikspolisstyrelsens cirkulärmeddelande CM 4/07 anges att bemyndigandet för polismyndighet vid gränsen inte omfattar A-visering (visering för flygplatstransitering), B-visering (transitvisering) eller LTV-visering (visering med territoriellt begränsad giltighet).10
Ett ärende avseende visering för sjöman initieras normalt av en fartygsmäklare som anmäler behov av visering för tredjelandsmedborgare i samband med av- eller påmönstring på handelsfartyg. En sådan anmälan berör ibland ett flertal personer vars ansökningar då behandlas gemensamt. Normalt uppvisar utlänningen vid personlig inställelse såväl pass som en s.k. sjöfartsbok, som är en särskild identitets- och resehandling för sjömän enligt 1958 års ILO-konvention C108 om sjömäns identitetshandlingar, utfärdad
10 I sammanhanget bör dock nämnas att EG-förordningen 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit, ger utrymme för att utfärda transitvisering (B-visering) med eller utan begränsad territoriell giltighet för sjömän som avser att av- eller påmönstra ett fartyg. Detsamma gäller enligt artikel 36 i Viseringskodexen, som ersätter nämnda förordning (artikel 56.2 f).
av en hemlandsmyndighet eller myndighet i ett land där fartyget är registrerat. Om utlänningen endast uppvisar en sjöfartsbok kan viseringen utfärdas i särskild handling. Polismyndigheten företar en sedvanlig kontroll av att inresevillkoren enligt artikel 5 i Gränskodexen är uppfyllda, t.ex. att sjömannen inte är registrerad i spärrlista och att han eller hon har tillräckliga medel för vistelsen i landet och för resan till hemlandet eller annat land som tillåter inresa. Mäklaren ska också kunna intyga att visering inte har kunnat sökas i förväg och kunna visa upp handlingar och biljetter som styrker påstående om resväg. Sjöfartsboken innehåller också uppgifter om sjömannens av- och påmönstringar.
För det fall sjömannen är medborgare i ett land som upptas på den s.k. konsultationsförteckningen i CCI:n utfärdar polismyndigheten en nationell visering. Polismyndigheten genomför ingen konsultation. Teoretiskt sett kan polismyndigheten överlämna ärendet till Migrationsverket för en konsultation. Detta sker dock inte i praktiken eftersom ett beslut i viseringsärendet normalt behöver fattas mycket snabbt.
Med stöd av 3 kap. 6 § första stycket UtlL har regeringen bemyndigat Migrationsverket att ge en polismyndighet rätt att besluta om beviljande av nödfallsviseringar. Migrationsverket har gett alla polismyndigheter rätt att bevilja nödfallsvisering (4 § MIGRFS 2001:3).
En nödfallsvisering får utfärdas vid gränsen för högst femton dagar och är giltig för en inresa för en utlänning som är skyldig att ha visering men kommer till Sverige utan att ha visering, därför att han eller hon på grund av tidsbrist eller tvingande skäl inte har kunnat ansöka om visering i förväg (3 kap. 2 § UtlF). En nödfallsvisering utfärdas normalt som en enhetlig visering. För det fall utlänningens hemland förekommer på den s.k. konsultationsförteckningen, utfärdar polismyndigheten i stället en nationell visering (Rikspolisstyrelsens cirkulärmeddelande CM 4/07).
Vid prövningen av ett ärende om nödfallsvisering företar polismyndigheten en sedvanlig kontroll av att inresevillkoren enligt artikel 5 i Gränskodexen är uppfyllda. Utlänningen ska hävda att det finns ett oförutsebart och tvingande skäl för inresan och om möjligt styrka detta genom intyg. Det kan t.ex. vara fråga om allvarliga och plötsliga händelser som har drabbat familjemedlemmar, medicinsk behandling eller ändring av flygplanets kurs av tekniska eller meteorologiska skäl.
Beslut om sjömansviseringar och nödfallsviseringar registreras endast i respektive polismyndighets diarium. Någon systematisk
statistik förs inte. Uppskattningsvis utfärdas varje år cirka 4 000 viseringar av detta slag, varav merparten utgör sjömansviseringar.
7.7. Kustbevakningen
Kustbevakningen har som nämnts uppgifter inom gränskontrollen. Gränskontrollen utgör en särskild inriktning inom Kustbevakningens verksamhet och kan övergå i brottsbekämpande åtgärder om så krävs.
Kustbevakningen är skyldig att bistå polisen vid kontroll av utlänningars inresa och utresa enligt 9 kap. 1 § andra stycket UtlL. Kustbevakningen har emellertid också en självständig rätt att kontrollera sjötrafiken och deltar främst i polisens kontrollverksamhet genom egna sådana kontroller. Vid inresekontroll har en tjänsteman vid Kustbevakningen samma befogenheter som en polisman (9 kap. 2 § andra stycket UtlL).
Kustbevakningen medverkar vidare i polisens inre utlänningskontroll genom att självständigt utöva kontroll av och i anslutning till sjötrafiken (9 kap. 9 § UtlL). Enligt denna bestämmelse är en utlänning som vistas i Sverige skyldig att på begäran av polisman eller tjänsteman vid Kustbevakningen visa upp pass eller andra handlingar, t.ex. visering, som visar att han eller hon har rätt att vistas i Sverige.
Ett fartyg som kommer från utrikes ort utanför Schengenområdet och som anländer till en annan plats än ett gränsövergångsställe får inte fortsätta sin färd utan tillstånd av polismyndigheten eller Kustbevakningen.
I Kustbevakningens uppdrag ingår också att i vissa fall från befälhavaren på ett fartyg eller en representant för denne ta emot skriftliga uppgifter om fartyget, besättningen, passagerarna, destinationsorten, hamnar som ska angöras och planerad tidpunkt för utresa ur svenskt sjöterritorium.
Om en utlänning som kommer till landet inte kan styrka sin rätt till inresa, ska Kustbevakningen omedelbart underrätta polismyndigheten och se till så att utlänningen inte reser in i landet innan polismyndigheten har kontrollerat utlänningen (6 kap. 4 § andra stycket UtlF). Vid kontroll av pass, visering och andra handlingar har Kustbevakningen för närvarande inte möjlighet att söka uppgifter i Migrationsverkets datasystem WILMA utan är beroende av samråd med polisen.
Kustbevakningen har inget uppdrag när det gäller utfärdande av viseringar.
7.8. Tullverket
Tullverket har bl.a. till uppgift att övervaka och kontrollera trafiken till och från utlandet så att bestämmelserna om in- och utförsel av varor följs (1 § förordningen [2007:782] med instruktion för Tullverket).
Tullverket är skyldigt att bistå polisen vid kontroll av utlänningars inresa och utresa enligt 9 kap. 1 § andra stycket UtlL. När inresekontroll sköts av en tulltjänsteman, ska utlänningen visa upp pass och andra handlingar för tjänstemannen. Vid inresekontroll har en tulltjänsteman samma befogenheter som en polisman (9 kap. 2 § andra stycket UtlL).
Om en utlänning som kommer till landet inte kan styrka sin rätt till inresa, ska Tullverket omedelbart underrätta polismyndigheten och se till så att utlänningen inte reser in i landet innan polismyndigheten har kontrollerat utlänningen (6 kap. 4 § andra stycket UtlF).
En utlänning som är skyldig att ha visering för flygplatstransitering ska vid ankomsten till flygplatsen visa upp ett bevis om viseringen på begäran av polismyndighet eller, om kontrollen sker under medverkan av Tullverket, på begäran av tulltjänsteman (6 kap. 7 § UtlF).
Tullverket har inget uppdrag när det gäller utfärdande av viseringar.
8. Regleringen om överklagande av viseringsbeslut i några andra länder
8.1. Inledning
I artikel 32.3 i Viseringskodexen föreskrivs att en sökande som fått avslag på sin viseringsansökan ska har rätt att överklaga beslutet. Detsamma gäller beslut om upphävande eller återkallelse av visering (artikel 34.7 i Viseringskodexen). Överklagandet ska riktas mot den medlemsstat som har fattat det slutliga beslutet om avslag på ansökan eller beslutet om upphävande eller återkallelse av viseringen i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning (se vidare om rätten att överklaga enligt Viseringskodexen i kapitel 9). Mot bakgrund av att det svenska systemet inte tidigare har innehållit någon generell rätt att överklaga viseringsbeslut har utredningen undersökt hur lagstiftningen avseende överklagande av viseringsbeslut ser ut i några med Sverige jämförbara länder, nämligen Danmark, Norge, Nederländerna och Spanien. Redovisningen omfattar en kort beskrivning av respektive lands system för visering och lagstiftning på området. Det bör dock nämnas flera andra länder inom EU, t.ex. Finland och Tyskland, i likhet med Sverige inte har någon generell möjlighet att överklaga beslut i ett viseringsärende.
För att få en uppfattning om vad införandet av en rätt till överklagande kommer att kräva i form av resurser av överklagandeinstansen har utredningen vidare undersökt hur överklagandefrekvensen ser ut i de olika länderna. Utredningens bedömning i denna fråga återfinns i kapitel 10.
8.2. Sammanfattning
Undersökningen är inriktad på respektive lands rättsliga reglering av systemet för överklagande av avslagsbeslut. I samtliga de länder som omfattas av jämförelsen finns en generell rätt att överklaga avslag på viseringsansökningar. Systemen för överklagande av viseringsbeslut ser lite olika ut i de olika länderna. Det finns emellertid också likheter mellan vissa länder såsom möjligheten för den beslutande viseringsmyndigheten att ompröva sitt beslut.
8.3. Regleringen i några med Sverige jämförbara länder
8.3.1. Danmark
Majoriteten av alla viseringsansökningar till Danmark hanteras av danska beskickningar eller konsulat i utlandet. En dansk beskickning eller ett danskt konsulat kan emellertid endast besluta i ärenden där det står klart att viseringsansökan ska bifallas. Andra ansökningar prövas av Udlændningeservice som är den myndighet som fattar alla andra beslut i ärenden om visering, inklusive avslag på ansökan. Udlændningeservice har också, liksom Migrationsverket, ansvar för bl.a. ansökningar om asyl, familjeåterförening och arbetstillstånd.
Den som fått avslag på sin viseringsansökan av Udlændningeservice kan överklaga beslutet till Integrationsministeriet. Integrationsministeriet inhämtar ett yttrande från Udlændningeservice i ärendet. Integrationsministeriet kan fastställa beslutet eller – om det framkommit nya omständigheter i saken som påkallar en förnyad genomgång – återförvisa ärendet till Udlændningeservice för fortsatt handläggning. Om omständigheterna är sådana att det finns skäl för ändring kan Integrationsministeriet även ändra beslutet.
En sökande som inte får bifall till sitt överklagande kan gå vidare med ärendet till Folketingets Ombudsmand. Ombudsmannens prövning kan emellertid endast leda fram till eventuell kritik mot handläggningen och inte en prövning av själva saken. Ombudsmannen har ca 10–15 viseringsärenden om året.
Efter Integrationsministeriets prövning kan en sökande som inte fått bifall till sitt överklagande överklaga ärendet till domstol. Det är dock mycket sällsynt att ett viseringsärende kommer under domstols prövning, mindre än ett ärende om året.
År 2007 gav Udlændningeservice avslag på 4 700 viseringsansökningar. Av dessa överklagades 897 (ca 19 procent) till Integrationsministeriet. Integrationsministeriet ändrade Udlændningeservices beslut i 51 fall (ca 5,6 procent). Majoriteten av de överklagade besluten fastställdes alltså.
8.3.2. Norge
Ansökningar om visering till Norge hanteras av norska beskickningar och konsulat i utlandet. Det är också de norska beskickningarna eller konsulaten som i de allra flesta fall beslutar om visering. I vissa fall kan sökanden hänvisas direkt till Norge för handläggning av viseringsansökan hos Utlendingsdirektoratet (UDI), som är den centrala förvaltningsmyndigheten för utlänningsfrågor.
Ett avslag på en viseringsansökan som beslutats av en norsk beskickning eller ett norskt konsulat kan överklagas till UDI. Avslagsbeslut motiveras inte. Överklagandet ges in till den beskickning eller det konsulat som fattat avslagsbeslutet. Beskickningen eller konsulatet kan då antingen ompröva sitt beslut och bifalla viseringsansökan eller vidarebefordra överklagandet till UDI. Om beskickningen eller konsulatet inte omprövar sitt beslut är det UDI som fattar det slutliga beslutet i viseringsärendet.
Som angetts ovan kan sökanden i vissa fall hänvisas direkt till UDI för ansökan om visering. Även avslag på ansökningar som fattats av UDI som första instans kan överklagas. Utlendingsdirektoratet har då möjlighet att ompröva sitt beslut, t.ex. med hänsyn till att det framkommit nya omständigheter i ärendet. Om UDI står fast vid avslagsbeslutet är det Utlendingsnemnda (UNE) som prövar ärendet som sista instans. UNE är en förvaltningsmyndighet under Arbetsmarknads- och integrationsdepartementet och beslutar som sista instans i utlänningsfrågor.
År 2006 meddelade norska diplomatiska eller konsulära beskickningar i utlandet avslag på 7 860 av 106 606 viseringsansökningar. Av dessa överklagades ca 900 (drygt 11 procent). UDI fastställde majoriteten av avslagsbesluten och ändrade i 9 procent av fallen.
8.3.3. Nederländerna
En ansökan om visering görs hos nederländska beskickningar eller konsulat i utlandet. Formellt fattar utlandsmyndigheterna beslut på det nederländska Utrikesdepartementets vägnar med anledning av ansökan. Ett avslagsbeslut innehåller skäl för avslaget. Om ansökan avslås kan sökanden invända mot avslagsbeslutet. Beroende på syftet med resan ska invändningen göras till antingen Aliens and Visas
Division (DPV/VV) vid det nederländska Utrikesdepartementet eller Migrationsverkets motsvarighet i Nederländerna, Immigration and Naturalisation Service (Immigratie- en Naturalisatiedients, IND) som lyder under Justitiedepartementet. Invändningsprocessen är skriftlig. DPV/VV:s eller IND:s kan ändra beslutet och bifalla viseringsansökan. Om DPV/VV eller IND kommer fram till att avslagsbeslutet är korrekt och erforderligt motiverat avges ett skriftligt yttrande till sökanden med en förklaring till varför
DPV/VV:s eller IND:s prövning inte föranlett någon ändring av beslutet.
Ett avslagsbeslut kan inte överklagas och komma under domstolsprövning förrän invändningsprocessen avslutats. Sedan domstolen tagit del av överklagandet och DPV/VV:s eller IND:s yttrande hålls vanligtvis en muntlig förhandling. Till förhandlingen kallas sökanden, som vanligtvis företräds av ombud, tolk och en företrädare för DPV/VV eller IND. Vid förhandlingen får parterna tillfälle att muntligen förklara sina ståndpunkter.
Överklagandeprocessen avslutas med att domstolen dömer i ärendet. I domen anges huruvida domstolen anser att DPV/VV:s eller IND:s ståndpunkt att inte ändra avslagsbeslutet var korrekt eller inte samt skälen härför.
Den förlorande parten kan i vissa fall överklaga domen till the
Council of State som avgör om domstolen iakttagit de processuella reglerna och tillämpat den materiella lagen på ett korrekt sätt.
Under 2008 meddelade nederländska beskickningar och konsulat avslag på ca 27 000 av ca 400 000 viseringsansökningar. Av dessa invändes mot ca 6 000 (drygt 22 procent). Antalet viseringsärenden som kom under domstols prövning var lägre, ca 550 (drygt 2 procent).
8.3.4. Spanien
En ansökan om visering görs hos spanska beskickningar eller konsulat i utlandet som också utfärdar viseringar. De behöriga spanska utlandsrepresentationerna kan avslå en ansökan men har ingen skyldighet att ange skäl för avslaget såvida det inte är fråga om visering för bosättning för familjeåterförening eller för arbete som anställd.
Ett avslagsbeslut kan överklagas på två sätt. För det första finns det en möjlighet att begära omprövning (recurso de reposición), varvid begäran lämnas in till den spanska utlandsrepresentation som meddelat avslaget. Vidare kan avslagsbeslutet överklagas till domstol (recurso contencioso-administrativo). Vid överklagande till domstol lämnas överklagandet in till Tribunal Superior de Justicia i Madrid, som är den högsta rättsinstans inom Spaniens självstyrda regioner.
En sökande kan antingen först begära omprövning och sedan, om utlandsrepresentationen står fast vid avslagsbeslutet, överklaga beslutet till domstol eller välja att genast överklaga beslutet till domstol. Om det första alternativet väljs måste sökanden avvakta den spanska beskickningens eller konsulatets omprövningsbeslut.
Under 2008 inkom 397 överklaganden till Tribunal Superior de Justicia. Härvid bör dock beaktas att över 90 procent rörde visering för längre tid än tre månader. Det finns ingen samlad statistik över antalet omprövningar.
9. Överväganden och förslag
9.1. Inledning
Genom Sveriges anslutning till EU har gemenskapsrätten blivit en integrerad del av den svenska rättsordningen. EG-rätten har företräde framför nationell rätt. Detta innebär att nationella myndigheter och domstolar är skyldiga att tillämpa vissa EG-regler och det även om de därigenom sätter en inhemsk lag åt sidan. Om en bestämmelse i en nationell lag strider mot en gemenskapsregel är medlemsstatens domstolar och myndigheter skyldiga att tillämpa EG-regeln framför den inhemska lagen.1 Detta gäller i princip även om den inhemska lagen tillhör statens konstitution.2
Som tidigare nämnts har bestämmelserna avseende en gemenskapskodex om viseringar (Viseringskodexen) lämnats i en förordning. I fråga om representation, samarbetsformer och upptagande av biometri finns motsvarande bestämmelser även i den s.k. ändringsförordningen3. En EG-förordning är enligt artikel 249 i fördraget den 25 mars 1957 om upprättande av Europeiska gemenskapen (Romfördraget) bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. En förordning blir alltså automatiskt en del av medlemsstaternas nationella rättssystem och gäller enligt sin lydelse på samma sätt som nationella lagar. När en förordning träder i kraft utesluter den tillämpning av nationell lagstiftning som är oförenlig med för-
1 Melin och Schäder, EU:s konstitution, sjätte uppl., 2004, s. 47 ff. Bernitz och Kjellgren, Europarättens grunder, tredje uppl., 2007, s. 72 ff. och 209. Se bl.a. mål 6/64, Costa./.ENEL [1964] ECR 1141 (vol. I s. 211), mål 11/70 Internationale Handelsgesellschaft GmbH/Einfuhr- und Vorratstelle für Getreide und Futtermittel [1970] ECR 1125 (vol. I s. 503) och mål 106/77 Amministrazione delle finanze dello Stato/Simmenthal [1978] ECR 629 (vol. IV s. 75). 2 EG-rätten har alltså företräde framför nationella regler, också om dessa är på grundlagsnivå. Se Holmberg. Stjernquist, Isberg, Eliason och Regner, Grundlagarna, andra uppl., 2006, s. 32 och Melin a.a., s. 48 och 114 ff. 3 Europaparlamentets och rådets förordning nr 309/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas (se vidare kapitel 6).
ordningen. Detta gäller även om den nationella lagstiftningen är av senare datum.
EG-domstolen har slagit fast att EG-förordningar inte får införlivas i nationell rätt eftersom detta skulle kunna skapa tvivel om deras ursprung och rättsliga effekt.4 Om en viss fråga regleras i Viseringskodexen eller ändringsförordningen ska och får Sverige således inte utfärda några bestämmelser i samma fråga. En förordnings bestämmelser får enligt EG-domstolens praxis inte heller som huvudregel återges i nationell lagstiftning, eftersom detta skulle kunna dölja att de rättigheter som har sitt ursprung i förordningen är av gemenskapsrättslig natur.5 Om det finns nationella författningsbestämmelser som motsvarar eller strider mot en EG-förordnings bestämmelser måste de nationella bestämmelserna utmönstras. Bestämmelser i en EG-förordning får dock återges i nationell lagstiftning när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen.
En EG-förordning kan även i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter. Förordningen kan uttryckligen innehålla förpliktelser för medlemsstaterna att besluta om utfyllande bestämmelser. En EG-förordning kan också ge anledning att utfärda straffsanktioner för överträdelse av bestämmelser i förordningen. Vidare kan en EG-förordning ge utrymme för medlemsstaterna att besluta om kompletterande regler i övrigt.6
Med utgångspunkt i dessa EG-rättsliga principer görs nedan en bedömning av vilka svenska författningsändringar som behöver göras med anledning av bestämmelserna i Viseringskodexen och ändringsförordningen. Eftersom Viseringskodexens och ändringsförordningens bestämmelser om representation, samarbetsformer och upptagande av biometri är i huvudsak likalydande, hänvisas i fortsättningen endast till Viseringskodexens bestämmelser.7
4Prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, s. 524. 5Prop. 1994/95:19 s. 514. 6Prop. 1994/95:19 s. 524 f. 7 Ändringsförordningen kommer sannolikt på sikt att upphävas i sin helhet.
9.2. Överenskommelser om representation och samarbetsformer
Utredningens bedömning och förslag: Sveriges möjlighet att
ingå överenskommelser med en annan Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får representera Sverige såvitt avser prövning av en viseringsansökan eller mottagande av viseringsansökning och registrering av biometriska kännetecken enligt Viseringskodexen framgår direkt av artikel 8 i Viseringskodexen. Överlåtande av förvaltningsuppgift till annan stat kräver enligt 10 kap. 5§ fjärde stycket regeringsformen stöd i lag. Eftersom Viseringskodexens bestämmelser gäller som lag i Sverige krävs ingen kompletterande lagstiftning för att Sverige ska kunna ingå överenskommelser om representation i de nu berörda frågorna. Av Viseringskodexen framgår dock inte vem som för medlemsstatens räkning är behörig att ingå överenskommelser enligt artikel 8. Bemyndigandet i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL för regeringen att ingå sådana överenskommelser bör behållas men ändras så att bestämmelsen i stället tar sikte på överenskommelser enligt Viseringskodexen om att en annan Schengenstats behöriga myndigheter får besluta om visering enligt föreskrifterna i Viseringskodexen.
Medlemsstaternas möjlighet att samarbeta med en s.k. extern tjänsteleverantör följer direkt av Viseringskodexens bestämmelser. Överlåtande av förvaltningsuppgift till utländsk samfällighet kräver enligt 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen stöd i lag. Eftersom Viseringskodexens bestämmelser gäller som lag i Sverige krävs ingen kompletterande lagstiftning för att Sverige ska kunna använda sig av en extern tjänsteleverantör vid upptagande av biometriska kännetecken. Inte heller övriga i Viseringskodexen föreskrivna samarbetsformer kräver kompletterande lagstiftning.
9.2.1. Viseringskodexens bestämmelser om representation
Enligt artikel 8 i Viseringskodexen kan en medlemsstat samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt Viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan
också företräda en annan medlemsstat på ett begränsat sätt på så vis att den tar emot viseringsansökningar och registrerar biometriska kännetecken. Om konsulatet i den representerande medlemsstaten har för avsikt att avslå ansökan ska ansökan i stället överlämnas till de behöriga myndigheterna i den företrädda medlemsstaten för beslut i viseringsärendet. Konsulatet i den medlemsstat som representerar en annan medlemsstat kan dock även bemyndigas att vägra utfärda visering efter prövning av ansökan.
En bilateral överenskommelse ska ingås mellan den medlemsstat som representerar en annan och den medlemsstat som representeras. Medlemsstater som saknar eget konsulat i ett tredje land ska sträva efter att ingå överenskommelser om representation i det landet. För att säkerställa att dålig infrastruktur eller långa avstånd i en specifik region eller ett specifikt geografiskt område inte kräver en oproportionerlig ansträngning från sökandenas sida för att få tillgång till ett konsulat, ska de medlemsstater som saknar eget konsulat i regionen eller området sträva efter att ingå överenskommelser om representation med medlemsstater som har konsulat i regionen eller området.
9.2.2. Viseringskodexens bestämmelser om samarbetsformer
I artikel 40.2 b) i Viseringskodexen föreskrivs att medlemsstaterna ska samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum. När dessa typer av samarbete visar sig vara olämpliga kan en medlemsstat som ett sista hands alternativ i stället välja att samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Samarbete med en extern tjänsteleverantör får endast ske under särskilda omständigheter som rör lokala förhållanden såsom att ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter inom rimlig tid och under anständiga förhållanden eller att det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av det berörda tredjelandet på något annat sätt.
Samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum
Samlokalisering innebär enligt artikel 41.1 i Viseringskodexen att personal vid en eller flera medlemsstaters konsulat handlägger de ansökningar, inklusive insamling av biometriska kännetecken, som har lämnats in till dem på en annan medlemsstats konsulat och delar utrustningen med denna medlemsstat.
De berörda medlemsstaterna ska enligt samma bestämmelser enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå samt om villkoren för dess upphörande. De ska också enas om hur stor andel av viseringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars konsulat används.
Gemensamma ansökningscentrum innebär enligt artikel 41.2 att personal från två eller flera medlemsstaters konsulat har gemensamma lokaler i en byggnad där de sökande kan lämna in ansökningar, inklusive biometriska kännetecken. När sökandena kommer till det gemensamma ansökningscentret, ska han eller hon hänvisas till den medlemsstat som är behörig att pröva och fatta beslut beträffande ansökan.
De berörda medlemsstaterna ska enligt samma bestämmelser enas om hur länge detta samarbete ska pågå samt om villkoren för dess upphörande. De ska också enas om fördelningen av kostnaderna mellan de deltagande medlemsstaterna. En medlemsstat ska ha ansvaret för kontrakt avseende logistiken och de diplomatiska förbindelserna med värdlandet.
För att tillgodose kontinuitet i tjänsterna anges i artikel 41.3 i Viseringskodexen att medlemsstaterna ska säkerställa att fullständig service upprätthålls om samarbetet med andra medlemsstater skulle avbrytas.
Samarbete med externa tjänsteleverantörer
Om medlemsstaten väljer att samarbeta med en extern tjänsteleverantör ska medlemsstaterna enligt artikel 43.1 i Viseringskodexen sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna om offentlig upphandling och konkurrensreglerna. Samarbetet ska enligt artikel 43.2 i Viseringskodexen baseras på ett rättsligt instrument (samarbetsavtal) som ska uppfylla vissa krav som specificeras närmare i bilaga X till Viseringskodexen.
Den externa tjänsteleverantören får enligt artikel 43.6 i Viseringskodexen ges behörighet att utföra vissa uppgifter. Det rör sig om tillhandahållande av olika slags information, insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar samt överföring av ansökningar till konsulatet, mottagande av viseringsavgift, hantering av tidsbeställning för personlig inställelse och insamling av resehandlingar, inklusive avslagsbeslut i förekommande fall, från konsulatet och återlämnande av dessa till sökanden. När det gäller insamling av uppgifter får behörigheten inkludera upptagande av biometriska kännetecken.
Honorärkonsuler
Enligt artikel 42 i Viseringskodexen kan honorärkonsuler ges behörighet att utföra några eller alla av de uppgifter som kan lämnas över till externa tjänsteleverantörer. Om sådan behörighet ges, ska adekvata åtgärder vidtas för att garantera säkerheten och dataskyddet.
När det gäller honorärkonsuler som inte är en medlemsstats statliga tjänsteman, föreskrivs att utförandet av de aktuella uppgifterna ska genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för externa tjänsteleverantörer. Om honorärkonsuln däremot är en medlemsstats statliga tjänsteman, ska den aktuella medlemsstaten se till att sådana krav ställs som är jämförbara med de krav som skulle gälla om uppgifterna genomfördes av dess konsulat.
Samarbete med kommersiella mellanhänder
Medlemsstaterna kan enligt artikel 45 i Viseringskodexen samarbeta med kommersiella mellanhänder när det gäller att ta emot ansökningar. Uppgiften att ta upp biometriska kännetecken får enligt Viseringskodexen dock inte överlåtas till kommersiella mellanhänder.8
Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska enligt artikel 45.2 i Viseringskodexen grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter.
8 Detsamma gäller enligt ändringsförordningen, men där uttrycks det genom att samarbetet med kommersiella mellanhänder endast får avse s.k. efterföljande ansökningar.
9.2.3. Överlåtelse av offentligrättsliga uppgifter till utländska eller internationella organ
Regeringsformen bygger på förutsättningen att rättsskipning och förvaltning ombesörjs av svenska organ.9 Grundlagen medger emellertid att offentligrättsliga uppgifter i vissa fall kan överlåtas till utländska eller internationella organ. Bestämmelserna härom finns i 10 kap. 5 § regeringsformen. Befogenhetsöverlåtelsen till EU:s organ regleras i bestämmelsens första stycke (ofta kallad EG-paragrafen). 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen har följande lydelse.
Inom ramen för samarbete i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Sådan överlåtelse förutsätter att fri- och rättighetsskyddet inom det samarbetsområde till vilket överlåtelsen sker motsvarar det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Överlåtelsen kan beslutas först efter riksdagens godkännande av överenskommelse enligt 2 §.
I bestämmelsen anges ramarna och formerna för överlåtelse av beslutanderätt med anledning av samarbetet inom EU.10 Av bestämmelsen följer bl.a. att för att en överlåtelse av beslutanderätten ska få ske krävs dels att överlåtelsen inte rör principerna för statskicket, dels att fri- och rättighetsskyddet inom det samarbetsområde till vilken överlåtelse sker motsvarar det som ges i regeringsformen och Europakonventionen.11
9 Holmberg m.fl. a. a. s. 464. 10 Nuvarande lydelse av 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen trädde i kraft 2003. Den har emellertid ännu inte tillämpats vid ett beslut om överlåtelse av beslutanderätt till EU. Enligt bestämmelsens tidigare lydelse kunde riksdagen överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna, dvs. samarbete inom första pelaren (Holmberg m.fl. a.a. s. 456 och prop. 2001/02:72 s. 30 f.). 11 Stadgandet i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen är alltså en anvisning avsedd för lagstiftaren och inte för de rättstillämpande organen. Domstolar och andra rättstillämpande är enligt detta synsätt skyldiga att tillämpa en rättsakt som utfärdats på ett område där t.ex. EG genom överlåtelsen fått kompetens att lagstifta och detta även om rättsakten t.ex. skulle begränsa en viktig princip i tryckfrihetsförordningen. Det är bara om en regel i en förordning eller direktiv skulle befinnas ligga utanför det område där Sverige och de övriga medlemsstaterna i fördragsenlig ordning har överlåtit beslutanderätt som rättsakten inte är giltig som EG-rätt – dvs. saknar rättsverkan – i Sverige. Sådana situationer, som innefattar frågan om de beslutande organen inom EU har handlat utanför sin befogenhet avgörs normalt av att frågan underställs EG-domstolen för avgörande (prop. 2001/02:72 Ändringar i regeringsformen – samarbete i EU m.m., s. 32 ff.)
Själva överlåtelsen av beslutanderätten till EU sker emellertid inte med stöd av regeringsformen utan i ett riksdagsbeslut om ändring av lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Genom denna lag görs hela EG-rätten till gällande rätt i Sverige, både den som antagits före Sveriges anslutning år 1995 och den som antas därefter. Av lagen framgår vilka fördrag och andra rättsliga instrument som avses. Tillträder Sverige ett nytt fördrag som innebär ytterligare överlåtelser av beslutanderätten ändras lagen på så sätt att det nya fördraget förs in i uppräkningen.12
Genom Sveriges antagande av Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, fördes frågor som rör asyl, invandring och kontroll av EU:s yttre gränser över till EG-fördraget. Beslut på dessa områden (t.ex. visering) blir därför en del av EG-rätten och därmed också gällande rätt i Sverige. Som tidigare nämnts gäller en EG-förordning som lag i Sverige.
I 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen regleras frågan om överlåtelse av rättskipnings- och förvaltningsuppgifter. Bestämmelsen har följande lydelse.
Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift som ej direkt grundar sig på denna regeringsform kan, i annat fall än som avses i första stycket, genom beslut av riksdagen överlåtas till annan stat, till mellanfolklig organisation eller till utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet. Riksdagen får också i lag bemyndiga regeringen eller annan myndighet att i särskilda fall besluta om sådan överlåtelse. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall riksdagens förordnande ske genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut i fråga om sådan överlåtelse kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag.
Av bestämmelsen följer att riksdagen kan överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter, som inte grundar sig direkt på regeringsformen, till icke svenska organ. Uppgifter som enligt regeringsformen tillkommer riksdagen och regeringen kan inte överlåtas med stöd av bestämmelsen. Stadgandet anses inte heller möjliggöra en mera långtgående inskränkning av de högsta domstolarnas – Högsta domstolen och Regeringsrätten – befogenheter enligt
12Prop. 1994/95:19 Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, s. 514 f.
regeringsformen.13 Bestämmelsen avser inte heller sådan beslutanderätt som överlåts inom ramen för EU-samarbetet.14
Rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som inte direkt grundar sig på regeringsformen kan således överlåtas till icke-svenska organ. Effekten av överlåtelsen blir att det icke svenska organet, till vilken överlåtelse skett, kan besluta i enskilda ärenden och att dessa beslut blir rättsligt bindande i Sverige.15
Överlåtelse kan ske till en annan stat, till en mellanfolklig organisation (som Sverige inte behöver vara ansluten till) eller till en utländsk eller internationell inrättning eller samfällighet. Av bestämmelsen följer vidare att riksdagen får i lag bemyndiga regeringen eller annan myndighet att i särskilda fall besluta om överlåtelse av rättskipnings- eller förvaltningsuppgift. En överlåtelse behöver alltså inte nödvändigtvis ske direkt genom riksdagens beslut eller genom att riksdagen tar ställning till varje konkret uppgiftsöverföring. Riksdagen är oförhindrad att i lag uppdra åt regeringen eller annan myndighet att besluta om överlåtelse i det enskilda fallet.16 Denna möjlighet behövs framför allt i sådana fall då det är fråga inte om ett generellt beslut om överlåtelse av uppgifter av en viss typ utan beslut om överlåtelse av rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter i särskilda fall.17 I bestämmelsen föreskrivs dessutom en särskild beslutsordning; om uppgiften innefattar myndighetsutövning, ska riksdagens förordnande ske genom ett beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig.
Myndighetsutövning
Gemensamt för all myndighetsutövning är, att det rör sig om beslut eller andra åtgärder, som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Myndighetsutövning kan förkomma både i form av missgynnande beslut, t.ex. förbud, föreläggande eller liknande, och gynnande beslut, t.ex. tillstånd att bedriva viss verksamhet eller beviljande av social förmån. Karakteristiskt är emellertid att den enskilde befinner sig i ett slags beroendeförhållande. Vid ett missgynnande beslut måste den en-
13Prop. 1984/85:61 om överlåtelse av vissa offentligrättsliga uppgifter till internationella organ, s. 17 ff. 14 Denna situation regleras exklusivt i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen. 15SOU 1993:14 EG och våra grundlagar, s. 135. 16SOU 1984:14RF 10:5, s. 94. 17Prop. 1984/85:61 s. 17 och Holmberg m.fl., a.a. s. 466.
skilde rätta sig efter beslutet, eftersom denne annars riskerar att tvångsmedel av något slag används mot honom. Rör det sig om ett gynnande beslut, kommer beroendeförhållandet till uttryck på det sättet att den enskilde för att komma i åtnjutande av exempelvis en rättighet är tvungen att vända sig till myndigheten för att få t.ex. en viss förmån och att myndighetens tillämpning av de föreskrifter som gäller på området får avgörande betydelse för honom. För att myndighetsutövning ska föreligga fordras att myndigheten grundar sin befogenhet att bestämma om ett visst förhållande på en författning eller något annat beslut av regeringen eller riksdagen. Endast ärenden som mynnar ut i bindande beslut omfattas av begreppet myndighetsutövning. Ärenden som uteslutande avser råd eller andra oförbindande besked innefattar inte myndighetsutövning. Inte heller är det fråga om myndighetsutövning när en myndighet avger ett yttrande till en annan myndighet.18
Att märka är emellertid att förvaltningsuppgifter som till synes inte innebär myndighetsutövning ändå kan vara kopplade till moment som innebär utövande av myndighet. Så är t.ex. undervisning ofta förknippad med betygssättning, som innebär myndighetsutövning. Innebörden av begreppet myndighetsutövning är detsamma i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen som i 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen som avser överlämnande av förvaltningsuppgift till inhemska bolag m.m.19
Justitieombudsmannen har med anledning av att socialnämnder uppdragit åt privata företag och enskilda personer att utföra utredningar inom nämndernas verksamhetsområden uttalat sig om vad som i 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen avses med begreppet myndighetsutövning.20 Enligt nämnda uttalande måste beredningen av och beslutet i ärendet i princip anses utgöra oskiljaktiga delar av en och samma förvaltningsuppgift. Frågan om det var möjligt för socialnämnden att till ett privat rättssubjekt överlämna en uppgift att utföra en utredning kunde alltså inte besvaras enbart utifrån frågan om själva utredningen innefattade myndighetsutövning eller inte utan den primära frågan var om det vid tillämpning av grundlagsbestämmelsen var möjligt att dela upp handläggningen av ett ärende som innefattande myndighetsutövning i olika delar. Slutsatsen blev att 11 kap. 6 § regeringsformen inte kan ges annan innebörd än att stadgandet tar sikte på hela handlägg-
18Prop. 1971:30 med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m., s. 330 f. 19 Holmberg m.fl., a. a. s. 464 f. och prop. 1984/85:61 s. 16. 20 JO 2001/02 s. 250 ff.
ningen av ett ärende. Om ärendet (förvaltningsuppgiften) innefattade myndighetsutövning hos socialnämnden kunde nämnden sålunda inte utan stöd i lag överlämna handläggningen av det till ett privaträttsligt subjekt.
9.2.4. Behov av kompletterande nationella bestämmelser eller författningsändringar
Överenskommelser om representation
Genom artikel 8 i Viseringskodexen ges medlemsstaterna en möjlighet att ingå överenskommelser med andra medlemsstater om representation gällande beviljande av viseringar på medlemsstatens vägnar eller mottagandet av viseringsansökningar och registrering av biometriska kännetecken. Överenskommelsen kan också innebära att den representerande medlemsstatens behöriga myndigheter bemyndigas att avslå en ansökan om visering.
Med anledning av Schengenkonventionens harmonisering av viseringsregler infördes 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL som stadgar att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering.21
Vid införande av bestämmelsen i 3 kap. 6 § UtlL anförde det föredragande statsrådet följande.
Artikel 10 i Schengenkonventionen innebär att en Schengenvisering som utfärdats av en behörig myndighet i en Schengenstat skall gälla för inresa såväl i Sverige som i alla Schengenstater. Rent tekniskt skulle detta vara möjligt att genomföra på så sätt att en utlänning som har en giltig visering utfärdad i en annan Schengenstat undantas från viseringskravet vid inresa i Sverige. I ett sådant fall förändras inte den grundläggande principen att det endast är en svensk myndighet som har rätt att utfärda viseringar som är giltiga för inresa i Sverige. En sådan lösning ligger dock inte i linje med de intentioner som Schengensamarbetet vilar på. Avsikten är att samtliga Schengenstater skall införa en enda enhetlig visering och att denna skall gälla för inresa till samtliga staters territorium. Det är därför nödvändigt att även myndigheter i andra Schengenstater ges rätt att utfärda viseringar som har samma giltighet vad gäller rätten till inresa och vistelse i Sverige som en visering som är utfärdad av en svensk myndighet. En sådan rätt för andra Schengenstaters myndigheter måste regleras i lag. Regeringen
21Prop. 1999/2000:64 Polissamarbete m.m. med anledning av Sveriges anslutning till Schengen, s. 74.
föreslår därför att det i 2 kap. 7 a § UtlL22 införs en ny bestämmelse som innebär att viseringar som utfärdas med stöd av Schengenkonventionen av behöriga myndigheter i en annan Schengenstat gäller även i Sverige. En utländsk myndighets beslut om visering blir giltigt i Sverige inte bara i fall då en annan Schengenstats myndighet utfärdar en egen enhetsvisering som kommer att gälla i Sverige. Det kan i vissa fall också komma i fråga att en annan Schengenstats myndigheter utfärdar en svensk enhetsvisering. En Schengenvisering skall utfärdas av den stat som är resans huvudmål. Sverige saknar diplomatisk representation i ett antal länder. I många av dessa länder finns dock diplomatisk representation för någon eller några andra Schengenstater. Sverige bör då kunna ingå en överenskommelse med en annan Schengenstat om att den staten representerar Sverige i landet. Regeringen föreslår att det i utlänningslagen förs in en bestämmelse om att regeringen skall kunna ingå överenskommelse med en annan Schengenstat om att behörig myndighet i den staten får bevilja svenska enhetsviseringar. På motsvarande sätt kommer Sverige att ingå överenskommelser om att åta sig representation för andra Schengenstater i de länder där de inte har någon diplomatisk representation. I och med detta är det inte längre en fråga enbart för svenska myndigheter att ta ställning till vilka utlänningar som skall ges rätt att resa in i landet. Detta innebär ett principiellt nytt synsätt för de svenska myndigheter som beslutar om viseringar. På motsvarande sätt har de utfärdande myndigheterna i andra Schengenstater skyldigheter att beakta svenska intressen när de beviljar viseringar som gäller i Sverige. Beviljande av visering är ett beslut som innefattar myndighetsutövning. Genom den föreslagna regeln överlämnas myndighetsutövning till utländska organ, varför riksdagens beslut bör, som lagrådet påpekat, fattas med iakttagande av bestämmelsen i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen.23
Sverige saknar utlandsrepresentation i flera tredje länder. I många av dessa länder finns dock diplomatisk representation för någon eller några andra Schengenstater. Med stöd av 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL har regeringen ingått överenskommelser med en rad Schengenstater om att den statens behöriga myndigheter i det berörda tredje landet får meddela beslut om enhetlig visering. Genom Viseringskodexen upphävs Schengenkonventionens regler om enhetlig visering.24 Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer således regeln i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL att förlora sin betydelse såvitt avser enhetliga viseringar enligt Schengenkonventionen.
22 Avser 1989 års utlänningslag. 23Prop. 1999/2000:64 s. 74. 24 Se artikel 56.1 i Viseringskodexen.
Viseringskodexen, som gäller som lag i Sverige, är en utbyggnad av Schengenregelverket.25 Genom artikel 8 i Viseringskodexen ges medlemsstaterna (i praktiken de stater som är anslutna till Schengensamarbetet) en möjlighet att ingå överenskommelser med andra medlemsstater om representation gällande beslut om viseringar på medlemsstatens vägnar eller mottagandet av viseringsansökningar och registrering av biometriska kännetecken.
Bestämmelserna i Viseringskodexen anger inte vem som för medlemsstatens räkning är behörig att ingå överenskommelser av nu angivet slag. Bemyndigandet i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL bör behållas men ändras så att bestämmelsen i stället tar sikte på överenskommelser gällande prövning av viseringsansökningar enligt Viseringskodexen. Som framgår av det ovan anförda kan en sådan överenskommelse även innefatta en rätt att avslå viseringsansökan. Överenskommelsen kan också vara begränsad på så vis att den endast innefattar en rätt för en annan medlemsstats behöriga myndigheter att bevilja ansökningar eller enbart avse att ta emot ansökningar och registrera biometriska kännetecken enligt föreskrifterna i Viseringskodexen. Om den representerande medlemsstatens konsulat endast getts rätt att bevilja ansökan ska konsulatet, om det överväger att avslå en ansökan, överlämna ansökan till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som representeras för slutligt beslut inom gällande tidsfrister (artikel 8.2 i Viseringskodexen). Enligt utredningens bedömning bör överenskommelser som även innefattar behörighet att avslå viseringsansökningar vara att föredra. En begränsad representation som enbart innefattar en rätt att bevilja ansökningar innebär ofrånkomligen en ökad tidsutdräkt för prövningen av ansökan och praktiska olägenheter eftersom ansökan då måste skickas fram och tillbaka mellan den representerande medlemsstatens konsulat och Migrationsverket.
Samarbetsformer och överlåtande av uppgifter till externa tjänsteleverantörer
Det finns inga svenska författningsbestämmelser som reglerar de i avsnitt 9.2.2 redovisade samarbetsformerna. I 6 § i Migrationsverkets föreskrifter om handläggningen av viseringsärenden (MIGRFS 2001:3), som verket har utfärdat med stöd av 2 kap. 6 § och 7 kap. 11 § i den
25 Se bl.a. punkterna 3 och 30 i preambeln till Viseringskodexen.
isering.
tidigare gällande utlänningsförordningen26 finns emellertid en generell bestämmelse som föreskriver att bestämmelserna i Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n, ska följas av svenska myndigheter som beslutar om v
Den allmänna föreskrift som Migrationsverket har meddelat om att svenska viseringsmyndigheter ska följa bestämmelserna i CCI:n, får ses som en hänvisning som tydliggör vilken EG-rättslig lagstiftning som gäller på området.
Eftersom Viseringskodexen heltäckande reglerar handläggningen av ansökningar om viseringar på medlemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara längre än tre månader under en sexmånaders period, behöver kodexens bestämmelser om samarbetsformer inte återges för att den svenska lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att meddela kompletterande nationella bestämmelser finns inte.
Som angetts ovan kan medlemsstaterna enligt Viseringskodexen samarbeta med en extern tjänsteleverantör vid bl.a. insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar vari inbegrips upptagande av biometriska kännetecken. Beviljande av visering är ett beslut som innefattar myndighetsutövning.27 Insamling av biometriska kännetecken får anses utgöra en del av handläggningen av viseringsärendet. Beredningen av viseringsärendet (bl.a. insamlande av biometriska uppgifter) och beslutet i ärendet bör anses utgöra oskiljaktiga delar av en och samma förvaltningsuppgift. Mot bakgrund av det anförda är det mycket som talar för att även upptagande av biometriska kännetecken är myndighetsutövning i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformens mening. Under alla förhållanden är det fråga om en förvaltningsuppgift varvid överlåtande av uppgiften till ett utländskt organ i enlighet med sistnämnda lagrum kräver stöd i lag. Medlemsstaternas möjlighet att samarbeta med en extern tjänsteleverantör följer direkt av Viseringskodexens bestämmelser. Viseringskodexens bestämmelser gäller som lag i Sverige och därför krävs ingen kompletterande lagstiftning för att Sverige ska kunna använda sig av en extern tjänsteleverantör vid upptagande av biometriska kännetecken. Inte heller övriga i Viseringskodexen föreskrivna samarbetsformer kräver kompletterande lagstiftning.
26 SFS 1989:547. 27Prop. 1999/2000:64, s. 74.
9.3. Upptagande av biometri
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om upptagande av
biometri regleras uttömmande i Viseringskodexen. Genom Viseringskodexen ges en rättslig grund för upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar. Någon kompletterande lagstiftning är därför inte nödvändig.
9.3.1. Viseringskodexens bestämmelser
Enligt artikel 13.1 i Viseringskodexen ska medlemsstaterna uppta biometriska kännetecken från sökanden bestående av ett fotografi av honom eller henne och hans eller hennes tio fingeravtryck i enlighet med de skyddsmekanismer som har fastställts i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
Vissa sökanden, bl.a. barn under 12 år och personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på, ska dock enligt artikel 13.7 i Viseringskodexen undantas från kravet på att lämna fingeravtryck. När det gäller den sist nämnda personkategorin ska emellertid, om det går att ta avtryck på färre än tio fingrar, så många fingeravtryck som möjligt tas.
När en sökande ska lämna in sin första ansökan med biometri krävs enligt artikel 13.2 i Viseringskodexen personlig inställelse. Vid det tillfället ska ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället samt tio platta fingeravtryck som upptagits digitalt från sökanden, samlas in. Om de fingeravtryck som tagits på sökanden avseende en tidigare ansökan infördes för första gången i VIS mindre än 59 månader före dagen för den nya ansökan, ska de emellertid enligt artikel 13.3 i Viseringskodexen kopieras in i den därpå följande ansökan. Om det råder rimliga tvivel om sökandens identitet, ska konsulatet dock ta nya fingeravtryck av sökanden. Om det när ansökan lämnas in inte omedelbart kan bekräftas att fingeravtrycken har upptagits inom den aktuella tidsfristen, får sökanden dessutom begära att de tas.
När det gäller standarder för upptagande av biometriska kännetecken, hänvisar artikel 13.4 och 13.5 i Viseringskodexen till de internationella standarderna som ICAO (Internationella civila
t sist nämnda lagrum.29
luftfartsorganisationen) bestämt och – när det gäller upptagande av fingeravtryck – även till kommissionens beslut 2006/648/EG av den 22 september 2006 om fastställande av tekniska specifikationer för standarder för biometriska kännetecken i samband med utvecklingen av Informationssystemet för viseringar.
Upptagandet av biometrin ska enligt artikel 13.6 i Viseringskodexen göras av kvalificerad och bemyndigad personal på konsulat och – beträffande ansökningar som prövas och beslutas vid medlemsstaternas yttre gränser – motsvarande personal på de myndigheter som ansvarar för personkontroller. Under överinseende av konsulaten får upptagning av biometriska kännetecken också göras av kvalificerad och bemyndigad personal hos en honorärkonsul eller hos en extern tjänsteleverantör.
9.3.2. Skydd för intrång i den personliga och kroppsliga integriteten enligt 2 kap. 6 § regeringsformen samt artikel 8 i Europakonventionen om rätt till respekt för privat- och familjeliv
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§ (förbud mot dödsstraff och mot kroppsstraff samt mot tortyr och medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden). Varje medborgare är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Skyddet för den kroppsliga och personliga integriteten är inte absolut utan kan enligt de förutsättningar som anges i 2 kap. 12 § regeringsformen inskränkas genom lag. Upptagande av fingeravtryck innefattar ett intrång i den personliga och kroppsliga integriteten enligt 2 kap. 6 § regeringsformen.28 Upptagande av biometri i form av digitalt fotografi åtnjuter emellertid inte skydd enlig
Rättigheten i 2 kap. 6 § regeringsformen gäller till förmån för varje svensk medborgare. Om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag är utlänning här i riket jämlikt 2 kap. 22 § andra stycket 3 regeringsformen likställd med svensk medborgare i fråga
28SOU 1975:75 Medborgerliga fri- och rättigheter, Regeringsformen, s. 358 ff. 29 Se a bet. s. 358 f.
om skydd mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång enligt 2 kap. 6 § regeringsformen. Upptagningen av biometriska kännetecken med anledning av en viseringsansökan kommer huvudsakligen att ske utanför riket. För dessa fall aktualiseras inte skyddet för den personliga och kroppsliga integriteten enligt 2 kap. 6 § regeringsformen. När upptagning av biometriska kännetecken undantagsvis sker inom Sveriges gränser åtnjuter emellertid utlänningen skydd enligt sistnämnda lagrum om inte annat följer av särskilda föreskrifter i lag.
Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rätigheterna och de grundläggande friheterna gäller konventionen som lag i Sverige. Av 2 kap. 23 § regeringsformen följer att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den Europakonventionen.
Av artikel 8 i Europakonventionen framgår dels att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (punkten 1), dels att denna rättighet inte får inskränkas av offentlig myndighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter (punkten 2).
Under artikel 8 hänför sig skyddet för den personliga integriteten i de fall en kränkning av denna inte är en sådan allvarlig kränkning att den omfattas av artikel 3, som avser skydd mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling. Såsom exempel på ingrepp som faller in under artikel 8 är blodprovstagning i samband med nykterhetskontroll vid bilkörning eller för fastställande av faderskap.30 Rätten enligt artikel 8 inbegriper även ett skydd mot att bli fotograferad.31 Likaså torde upptagning av fingeravtryck omfattas av skyddet enligt artikel 8.
30 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, tredje upplagan, 2007, s. 306 f. 31 Danelius, a. a. s. 309.
9.3.3. Behov av kompletterande nationella bestämmelser eller författningsändringar
Bestämmelserna om upptagande av biometriska kännetecken regleras uttömmande i Viseringskodexen. Genom Viseringskodexen ges en rättslig grund för upptagande av de uppgifter som sedan ska registreras i VIS-registret. Genom ändringsförordningen har i avvaktan på Viseringskodexens ikraftträdande införts bestämmelser om upptagande av biometri i CCI:n.32 Regler om upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar finns inte i svensk lagstiftning. Bestämmelserna härom regleras uttömmande i Viseringskodexen. Syftet med att införa ett gemensamt regelverk för visering är – som anges i preambeln till Viseringskodexen – att underlätta lagligt resande och motverka olaglig invandring. Upptagning och registrering av biometriska uppgifter får ses som ett led i att säkerställa detta syfte. Den rättighetsinskränkning som upptagande av biometriska kännetecken kan innebära är enligt utredningens mening förenlig med regeringsformen och Europakonventionen. Någon kompletterande lagstiftning är inte nödvändig.
9.4. Möjligheten att överklaga
Utredningens förslag: Bemyndigandesystemet, som innebär att
Regeringskansliet och Migrationsverket bemyndigar utlandsmyndigheter och andra myndigheter att fatta beslut i viseringsärenden, bör behållas.
Beslut i viseringsärenden enligt Viseringskodexen bör överklagas till en migrationsdomstol som första instans. Regeringen bör bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken migrationsdomstol som ska handlägga viseringsärenden.
Migrationsdomstolens beslut bör kunna överklagas till Migrationsöverdomstolen.
I 14 kap. UtlL bör införas kompletterande bestämmelser om rätt att överklaga beslut om avslag på visering, upphävande och återkallelse av visering som meddelats med stöd av Viseringskodexen.
32 CCI:n upphävs genom artikel 56.2 a) i Viseringskodexen. Ändringsförordningens bestämmelser om upptagande av biometri kvarstår tills vidare.
9.4.1. Viseringskodexens bestämmelser
Artikel 32 i Viseringskodexen behandlar avslag på ansökningar om visering. Sådana beslut ska en sökande enligt artikel 32.3 ha rätt att överklaga. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har tagit det slutliga avslagsbeslutet och handläggas i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning.
Medlemsstaterna åläggs vidare i bestämmelsen en skyldighet att informera sökanden om handläggningen av ett överklagande. Denna information specificeras i en bilaga – bilaga VI – till Viseringskodexen.
En medlemsstat får enligt artikel 8 i Viseringskodexen representera en annan medlemsstat vid handläggningen av viseringsansökningar och utfärdandet av viseringar. Om en diplomatisk eller konsulär beskickning för den representerande medlemsstaten har för avsikt att avslå en viseringsansökan, ska ansökningen normalt överlämnas till de centrala myndigheterna i den företrädda medlemsstaten för slutligt ställningstagande till ansökan.33 Om en medlemsstat sålunda representerar en annan medlemsstat vid handläggningen av den aktuella viseringsansökan, ska den representerande medlemsstatens diplomatiska eller konsulära beskickning informera sökanden om beslut som tagits av den representerade medlemsstaten (artikel 32.4 i Viseringskodexen).
I artikel 34 i Viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av en redan utfärdad visering. Även sådana beslut får överklagas av sökanden. Undantag från denna regel görs för sökanden, vars visering har återkallats på egen begäran. I övrigt överensstämmer bestämmelsen om överklagande av beslut om upphävande eller återkallelse av en visering och information om detta med vad som föreskrivs beträffande överklagande av avslag av en viseringsansökan (artikel 34.7).
Bestämmelserna om överklagande ska enligt artikel 35.7 i Viseringskodexen tillämpas även beträffande ansökningar om viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna.
Överklagandebestämmelserna i artikel 32.3, 34.7 och 35.7 i Viseringskodexen ska enligt artikel 58.5 träda i kraft 18 månader efter kodexens ikraftträdande. Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009 men har ännu (augusti 2009) inte trätt i kraft.
33 Artikel 8.2. I en bilateral överenskommelse mellan två medlemsstater kan dock – med avvikelse från artikel 8.2 – en medlemsstat bemyndigas att för den andra medlemsstaten avslå en ansökan om visering (artikel 8.4 d).
9.4.2. Nationella bestämmelser
En förvaltningsmyndighets beslut enligt utlänningslagen får överklagas endast i de fall som särskilt anges i 14 kap. UtlL (14 kap. 1 §). När det gäller ärenden om viseringar finns endast en bestämmelse om överklagande vilken avser sökande som är familjemedlem till en EES-medborgare utan att själva vara EES-medborgare. I 14 kap. 3 § UtlL föreskrivs att Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär ett avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en sådan utlänning. Beslut i viseringsärenden i övrigt kan alltså inte överklagas.
9.4.3. Behov av kompletterande nationella bestämmelser eller författningsändringar
Viseringskodexen bestämmelser innebär att vissa beslut i viseringsärenden ska kunna överklagas och att detta ska ske i enlighet med bestämmelser i nationell rätt. Eftersom svensk rätt saknar sådana bestämmelser krävs kompletterande lagstiftning.
9.4.4. Vilka beslut får överklagas?
Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar får överklagas framgår klart av artiklarna 32.3, 34.7 och 35.7 i Viseringskodexen. Artikel 32 innehåller grunderna för avslag på ansökan om visering. I artikel 34 behandlas förutsättningarna för att upphäva eller återkalla en visering. Artikel 35 avser viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna. Artikel 36 innehåller bestämmelser om sjömansviseringar som utfärdas vid den yttre gränsen. Sjömansvisering är en särskild typ av visering som utfärdas vid den yttre gränsen. Av detta torde följa att bestämmelsen i artikel 35.7 om överklagande av visering som utfärdas vid den yttre gränsen är tillämplig även beträffande sjömansvisering. Det är emellertid oklart om bestämmelserna om överklagande är tillämpliga även i de fall en person ansöker om en enhetlig visering, men beviljas en visering med territoriellt begränsad giltighet. Samma oklara rättsläge gäller beträffande avslag på en ansökan om förlängning av en visering.
När det gäller övriga beslut som fattas med stöd av Viseringskodexen, t.ex. beslut enligt artikel 18.2 att hänvisa sökanden till
behörig beskickning och därvid lämna tillbaka ansökningsformuläret och återbetala viseringsavgiften, saknas överklagandebestämmelser vilket torde innebära att dessa beslut inte kan överklagas.
Enligt utredningens mening får det överlämnas till rättstillämpningen att närmare avgöra räckvidden av Viseringskodexens överklagandebestämmelser.
9.4.5. Allmänt om vilka krav man bör ställa på ett system för överklagande av viseringsbeslut
Viseringskodexens bestämmelser om överklagande innehåller ingen precisering av de krav som kan ställas på den eller de myndigheter som ska överpröva de aktuella besluten. Vidare saknas närmare bestämmelser om handläggning av överklaganden, vilket medför att nationell lagstiftning ska tillämpas av överprövande myndighet avseende bl.a. sakprövningsförutsättningar, kommunikation, muntlighet och delgivning.
Enligt en allmän rättsprincip som EG-domstolen funnit i EGrätten, har en enskild som påstår sig berättigad på grund av en EGregel med direkt effekt också rätt att få sitt anspråk prövat i nationell domstol. Denna rätt till domstolsprövning bör sättas i relation till EG-fördragets regler om begäran om förhandsavgörande. Tillsammans ger dessa två institut EG-domstolen en möjlighet att via nationella domstolar, oberoende av medlemsstaternas verkställande och lagstiftande makt, kontrollera EG-rättens innebörd och tillämpning i enskilda fall.
I EG-fördragets bestämmelser om EG-domstolen regleras domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden i artikel 234, t.ex. när det gäller giltigheten eller tolkningen av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner. Artikel 68 i EG-fördraget, som ingår i fördragets bestämmelser i avdelning IV om visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer, inskränker emellertid tillämpningsområdet för artikel 234 beträffande giltigheten och tolkningen av de rättsakter som har antagits med bestämmelser i avdelning IV som grund. Detta gäller bl.a. Viseringskodexen. Inskränkningen innebär att endast sista instans kan, om det är nödvändigt för att döma i saken, begära förhandsavgörande hos EG-domstolen. Detta får till följd att ett överklagandesystem i vart fall som slutinstans måste innehålla en
domstol eller en förvaltningsmyndighet som enligt EG-rätten kan jämställas med domstol.34
Eftersom viseringsansökningar enligt artikel 9 i Viseringskodexen som huvudregel får inges tidigast tre månader innan den planerade vistelsen inleds, kommer alltid prövningen av överklaganden i dessa ärenden att kräva en mycket snabb handläggning. Detta innebär att det är eftersträvansvärt att överprövningen begränsas i tid och till antalet instanser. När det gäller avslag på ansökningar om viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna samt upphävande och återkallande av viseringar som sker vid dessa gränser, gäller kravet på en snabb handläggning i ännu högre grad.
Vissa typer av överklaganden kan komma att avse grundbeslut fattade av andra medlemsstaters behöriga myndigheter. Detta blir fallet då en svensk myndighet upphäver eller återkallar en visering, som en annan medlemsstat har utfärdat. Grundbeslutet är ju då fattat av en annan medlemsstat även om det överklagade beslutet har fattats av en svensk myndighet. Detta och kravet på en snabb handläggning talar för att det krävs en specialisering i fråga om kompetensen hos den eller de myndigheter som ska pröva överklaganden av viseringsbeslut. I samma riktning talar det förhållandet att viseringspraxis kan variera väsentligt från ort till ort och att den är starkt präglad av lokala förhållanden. För enhetlighet i tillämpningen finns därför ett stort behov av att samla kompetens på detta område. Det bör också framhållas att det är fråga om en speciell ärendetyp med krav på internationell samverkan inte minst i praktiska frågor, t.ex. uppkoppling och medverkan i VIS- och SISsystemen med länderna inom Schengensamarbetet, vilket ställer krav på särskild kompetens.
9.4.6. Vilken myndighet bör pröva frågan om visering som första instans?
Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL, av Migrationsverket och Regeringskansliet. Enligt 3 kap. 6 § samma lag får emellertid regeringen eller – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att
34 Så var t.ex. fallet med Utlänningsnämnden som fram till den 30 mars 2006 var sista instans i utlännings- och medborgarskapsärenden. Utlänningsnämndens beslut fattades normalt av lagfarna domare, ibland tillsammans med lekmän som utsetts av de politiska partierna i riksdagen. Se beslut av EG-domstolen i målet C-1/05 mellan Yunying Jia och Migrationsverket (2007).
besluta om visering. Regeringen får också meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering.
Regeringen har meddelat sådana föreskrifter i 3 kap. 11 § UtlF. Enligt paragrafens första stycke får visering meddelas av Sveriges exportråds kontor i Taiwan och enligt andra stycket beslutas en visering för utlänning som är sjöman av polismyndigheten vid gränsen. I det sist nämnda fallet föreskrivs vidare att när en polismyndighet anser att det är tveksamt om en visering ska utfärdas, ska myndigheten begära besked från Migrationsverket.
Regeringen har i 3 kap. 12 § UtlF första stycket bemyndigat Migrationsverket att ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att besluta i ärenden om viseringar. Innan en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat ges rätt att avslå ansökningar om viseringar, ska verket dock samråda med Regeringskansliet (Utrikesdepartementet). Migrationsverket har med stöd av denna bestämmelse bemyndigat alla svenska utlandsmyndigheter att besluta i ärenden om visering. Utlandsmyndigheterna får både bevilja och avslå ansökningar om visering (4 § MIGRFS 2001:3, ändrad genom MIGRFS 01/2006). I viss utsträckning överlämnar emellertid utlandsmyndigheterna viseringsärenden till Migrationsverket utan att ha fattat något beslut. Enligt 7 § MIGRFS 2001:3 får detta ske om utlandsmyndigheten är osäker på hur en ansökan bör bedömas eller om praxis kan påverkas av beslutet. Detsamma gäller om det är påkallat av säkerhetsskäl.
Regeringen har också i 3 kap. 12 § tredje stycket UtlF bemyndigat Migrationsverket att ge en polismyndighet rätt att besluta om beviljande av nödfallsviseringar.
Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får vidare enligt 3 kap. 12 § andra stycket UtlF ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att bevilja viseringar inom departementets ansvarsområde. Regeringskansliet har med stöd av denna bestämmelse utfärdat bemyndiganden beträffande visering av diplomatisk personal, s.k. UD-viseringar.
Angående bemyndiganden och handläggning av viseringsärenden i övrigt (se vidare kapitel 7).
Som framgår av det redovisade är det svenska systemet uppbyggt som ett bemyndigandesystem. Regeringskansliet och Migrationsverket är enligt utlänningslagen primära viseringsmyndigheter, medan de allra flesta beslut i viseringsärenden – ca 99 procent – i realiteten fattas av de svenska utlandsmyndigheterna. Ett mindre
antal beslut fattas också av polismyndigheten och Sveriges exportråds kontor i Taiwan.
Av artikel 4 i Viseringskodexen framgår att viseringsansökningar som huvudregel ska handläggas av diplomatiska eller konsulära beskickningar, som också ska fatta beslut med anledning av dem. Viseringsansökningar får emellertid enligt samma bestämmelse handläggas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid de yttre gränserna enligt artikel 35 och 36. Slutligen föreskriver bestämmelsen att en medlemsstat kan ha behov av att även andra slags myndigheter är behöriga att handlägga och fatta beslut med anledning av viseringsansökningar.
Viseringskodexens bestämmelser om handläggning och beslutsfattande med anledning av viseringsansökningar överensstämmer alltså med vad som gäller enligt det svenska bemyndigandesystemet. Det kan emellertid ifrågasättas om detta system ska behållas eller om de svenska beskickningarna och andra myndigheter eller organ som prövar ansökningar om visering med stöd av ett bemyndigande ska ansvara för dessa uppgifter som första instans utan särskilt bemyndigande. Om en sådan instansordning införs, bör Migrationsverket antingen helt fråntas uppgiften att pröva viseringsansökningar eller ansvara för den första överprövningen. Det första alternativet skulle rimma illa med Migrationsverkets övriga uppgifter som central förvaltningsmyndighet på området, som bl.a. innebär att verket till följd av Viseringskodexen ska samråda med andra medlemsstaternas centrala myndigheter och utbyta information med dessa i olika avseenden. Migrationsverket har också en central funktion enligt VIS-förordningen. När det gäller det andra alternativet kan konstateras att Migrationsverket inte kan vara slutinstans för överklagande av viseringsbeslut eftersom verket saknar möjlighet att inhämta förhandsavgörande av EG-domstolen. Detta innebär att ett system för överklagande, där Migrationsverket är andra instans, sannolikt skulle komma att kräva ytterligare en instans för överprövning, vilket skulle strida mot intresset av att begränsa överprövningen i tid och till antalet instanser.
Mot denna bakgrund framstår det nuvarande bemyndigandesystemet, som innebär att en överprövning av samtliga beslut i viseringsärenden kan ske i samma instanser oavsett vilken myndighet eller organ som har fattat det grundläggande beslutet, som ändamålsenligt. Det finns därför inte skäl att föreslå några författningsändringar i detta hänseende. När det gäller bemyndigandesystemets ändamålsenlighet i övrigt (se redovisningen i kapitel 10
om de budgettekniska frågorna) kan det finnas anledning att göra en översyn. Detta har emellertid inte varit en uppgift för Viseringsutredningen.
9.4.7. Instansordningen
Som tidigare redogjorts för måste i vart fall slutinstansen i ett överklagandesystem vara en domstol eller en domstolsliknande myndighet. Den huvudsakliga frågan torde vara om den typ av ärenden som avses i Viseringskodexen är av sådan beskaffenhet att en särskild överklagandeordning bör inrättas för dem eller om ärendena helt eller i vart fall huvudsakligen bör behandlas på samma sätt som andra ärenden enligt utlänningslagen som kan överklagas till migrationsdomstol och Migrationsöverdomstol.
9.4.7.1 Viseringsärendens särdrag
Den största skillnaden mellan prövning av viseringsärenden och merparten av ärendena enligt utlänningslagen är att det måste bli fråga om en mycket snabb handläggning hos den myndighet som prövar överklagandet. Ett annat särdrag hos dessa ärenden är att de allra flesta beslut i viseringsfrågor träffas på svenska beskickningar utomlands, varför det saknas en naturlig geografisk koppling till någon domstol. Ärendena kan också som tidigare nämnts kräva en specialisering till följd av kravet på en nära internationell samverkan vad gäller viseringspraxis och medverkan i VIS-systemet.
9.4.7.2 Specialisering inom domstolsväsendet
Det finns olika typer av specialisering inom domstolsväsendet. Även om organisationen för såväl de allmänna domstolarna som de allmänna förvaltningsdomstolarna bygger på principen att domstolarna ska ha en allmän och bred kompetens, finns det inom respektive organisation olika typer av specialisering i form av koncentration av mål till vissa domstolar, avdelningar eller rotlar. Specialisering kan också uppnås genom att domstolarna vid handläggningen av vissa mål ska ha en särskild sammansättning eller att särskilda domstolar knyts till de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den mest uttalade formen av specialisering är sådana
domstolar som är helt fristående från de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
9.4.7.3 Bör viseringsärenden handläggas av en specialdomstol?
Frågan om behovet av specialdomstolar har diskuterats i olika sammanhang och den allmänna inriktningen har under en lång följd av år varit att begränsa antalet specialdomstolar.35 I stället har inriktningen varit att fler måltyper ska prövas av de allmänna domstolarna eller de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Frågan aktualiserades i samband med den s.k. NIPU-reformen som ledde till att prövningen av överklaganden i utlännings- och medborgarskapsärenden hos den dåvarande Utlänningsnämnden överfördes till de allmänna förvaltningsdomstolarna. NIPU-kommittén (Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden) framhöll bl.a. att önskemålet att upprätthålla ett specialkunnande inom domstolen och att skapa förutsättningar för en snabb process varit de främsta argumenten för existensen av specialdomstolar. När det gällde utlänningsärenden ansåg NIPU-kommittén att behovet av specialkunnande kunde vara ett betydelsefullt argument för ett specialdomstolsalternativ. Kommittén framhöll emellertid att varje rätts- och ämnesområde kan sägas vara unikt i varierande grad och fordra speciella kunskaper. När det gällde argumentet om snabb handläggning, konstaterade kommittén att handläggningen av en viss typ av ärenden i och för sig kan sägas prioriteras i en specialdomstol om den handlägger bara denna ärendetyp. En specialdomstol utgör emellertid, framhöll kommittén, i sig ingen garanti för ett snabbt förfarande.36
Även om flertalet domstolar och myndigheter i remissförfarandet förordade en specialdomstol för utlännings- och medborgarskapsärenden avvisade regeringen en sådan lösning i propositionen (2004/05:170) Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden med hänvisning till Riksdagens tidigare tillkännagivande i saken.37 Någon värdering av NIPU-kommitténs argumentering gjordes inte.
Enligt utredningens mening har viseringsärendena sådana särdrag i förhållande till allmänna förvaltningsärenden att det finns starka
35 Se t.ex. prop. 1993/94:200 om upphörande av Bostadsdomstolen. 36SOU 1999:16 Ökad rättssäkerhet i asylärenden, s. 213. 37Prop. 2004/05:170 s. 109 samt bet. 2001/02:SfU:2 och rskr. 2001/02:67-70.
skäl för en speciallösning. Utredningen vill emellertid inte föra fram ett sådant förslag eftersom det i utlännings- och medborgarskapsärenden redan finns en särskild instansordning som även skulle kunna utnyttjas för viseringsärendena. Till detta kommer att en fristående domstolsliknande myndighet eller en specialdomstol skulle bli förhållandevis liten och sakna den flexibilitet som krävs. Utredningen kommer i stället att i det följande diskutera alternativa lösningar inom det nuvarande systemet som bör kunna tillgodose de särdrag som finns beträffande viseringsärendena.
9.4.7.4 Bör viseringsärenden handläggas som övriga utlänningsärenden eller bör vissa särlösningar skapas?
Kort om den nuvarande instansordningen i utlänningsärenden
Den nuvarande instansordningen i utlänningsärenden innebär enligt bestämmelser i 14 kap. UtlL att beslut som huvudregel får överklagas till en migrationsdomstol, vars beslut enligt 16 kap. 9 § samma lag får överklagas till Migrationsöverdomstolen. De länsrätter38 som regeringen bestämmer ska enligt 16 kap. 1 § första stycket UtlL vara migrationsdomstolar. Enligt 6 a § förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. är länsrätterna i Stockholms län, i Skåne län och i Göteborg migrationsdomstolar. Kammarrätten i Stockholm är enligt 16 kap. 1 § första stycket UtlL Migrationsöverdomstol.
Benämningarna migrationsdomstol och Migrationsöverdomstol tillkom i samband med att den nu gällande instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden infördes. Av propositionen (2004/05:170, s. 111 f.) framgår att detta gjordes för att klargöra att när länsrätterna och kammarrätten handlägger måltyperna i denna ordning gör domstolarna detta i en speciell egenskap. Ett sådant klargörande behövdes enligt regeringens mening, eftersom det förekommer ett antal avvikelser vid handläggningen av utlännings- och medborgarskapsärenden från vad som i allmänhet gäller för länsrätt och kammarrätt i förvaltningsprocessen. Sådana skäl var bl.a. en avvikande instansordning, att det övervägande antalet mål bör handläggas som förtursmål, att vissa särregler gäller
38 I prop. 2008/09:165 En långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans föreslås att benämningen för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans ändras från länsrätt till förvaltningsrätt. Ändringen föreslås träda i kraft den 15 februari 2010.
för bl.a. domförhet samt att antalet inkommande mål kan variera i hög utsträckning och i snabb takt. Till detta kommer att en effektiv styrning av verksamheten enligt regeringen förutsätter att denna ordning kan särskiljas från länsrätternas och kammarrättens övriga verksamhet samt budgettekniska och rent administrativa skäl.
Vilken domstol bör vara slutinstans?
Den instansordning som normalt gäller för förvaltningsprocessen är länsrätt–kammarrätt–Regeringsrätten. När det gäller utlänningsärenden finns det dock en avvikande instansordning. Instansordningen har förkortats och innehåller endast två instanser med Kammarrätten i Stockholm som slutinstans.
Vid tillkomsten av denna avvikande instansordning uttalade regeringen bl.a. följande (prop. 2004/05:170 s. 109 f.).
En aspekt av rättssäkerhet är att det inte får dröja alltför länge innan det finns ett lagakraftvunnet avgörande. - - - En åtgärd som leder till att den totala handläggningstiden i utlänningsärenden minskar är en begränsning av antalet domstolsinstanser. Ju fler instanser som kan överpröva ett ärende, desto längre tid kan det komma att ta innan det föreligger ett lagakraftvunnet avgörande. Behovet av att snabbt få ett lagakraftvunnet avgörande skulle tillgodoses om överprövning endast tilläts i en domstolsinstans. En sådan lösning är dock enligt regeringens bedömning inte lämplig. I de fall överprövningen sprids på flera länsrätter skulle en sådan lösning försvåra bildandet av en enhetlig praxis. Att handlägga målen endast i en länsrätt är inte heller lämpligt med hänsyn till den stora mängd mål det kan komma att röra sig om. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna som väntetider i asylprocessen medför, bedömer regeringen, liksom NIPU, att det finns tillräckliga skäl för att avvika från den instansordning som normalt gäller i förvaltningsprocessen, dvs. länsrätt–kammarrätt–Regeringsrätten. Regeringen bedömer därvid i likhet med NIPU att länsrättens beslut skall kunna överklagas till kammarrätten och att kammarrättens avgörande inte skall kunna överklagas.
Med hänsyn till att handläggningen av viseringsärenden bör ske mycket snabbt, skulle ytterligare avvikelse från den instansordning som finns i utlänningsärenden kunna övervägas. Om endast en länsrätt blev slutinstans skulle bildandet av en enhetlig praxis inte försvåras av en sådan lösning. Eftersom redan instansordningen i utlänningsärenden är kortare än vad som allmänt gäller för förvaltningsprocessen framstår dock inte ett ytterligare förkortande av
instansordningen som lämplig. I stället bör överklagande av viseringsärenden följa vad som allmänt gäller utlänningsärenden i detta avseende, dvs. migrationsdomstol-Migrationsöverdomstol. Vid överklagande till Migrationsöverdomstolen innebär det att utlänningslagens bestämmelser om prövningstillstånd gäller.
Hur många migrationsdomstolar bör handlägga överklaganden i viseringsärenden?
Huvudprincipen i förvaltningsrättskipningen är att länsrätterna har en generell kompetens som första instans, varför så många måltyper som möjligt förekommer i alla länsrätter och att ”specialfora” bland dessa undviks så mycket som möjligt. I propositionen (1993/94:133) Instansordningen m.m. i de allmänna förvaltningsdomstolarna uttalade emellertid regeringen att det – om starka skäl talar för en annan ordning – kan finnas anledning att i enstaka fall frångå denna princip.
Beträffande antalet migrationsdomstolar uttalade regeringen i propositionen (2004/05:170) Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden (s. 110) att domstolarna borde vara av sådan storlek att de inte blir alltför sårbara från flexibilitetssynpunkt och att den nya måltypen inte heller blir helt dominerande, vilket skulle kunna innebära att domstolarna fick karaktären av specialdomstol. Mot denna bakgrund gjorde regeringen bedömningen att de länsrätter som uppfyller dessa behov är de tre största länsrätterna, dvs. länsrätterna i Stockholms län, i Skåne län och i Göteborg. Beträffande antalet kammarrätter gjorde regeringen den bedömningen att, med hänsyn till bildandet av en enhetlig praxis, skulle länsrätternas avgöranden kunna överklagas till endast en kammarrätt. Eftersom Kammarrätten i Stockholm är den största kammarrätten ansåg regeringen det lämpligt att denna domstol skulle vara slutinstans för den aktuella typen av mål. Som redovisats i föregående avsnitt uttalade regeringen också i samma proposition (s. 109) att det inte var lämpligt att handlägga utlänningsärendena i endast en länsrätt med hänsyn till den stora mängd mål det kan komma att röra sig om.
Av bestämmelser i förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. framgår emellertid att det finns måltyper som handläggs av endast en länsrätt. Överklagande till länsrätt tas upp av Länsrätten i Göteborg när överklagandet
avser beslut av Regeringskansliet i ärende enligt lagen (2003:491) om konsulärt ekonomiskt bistånd eller beslut av en utlandsmyndighet (7 §). Vissa typer av beslut av Skatteverket, bl.a. i punktskattefrågor, ska tas upp av Länsrätten i Dalarnas län (7 a §), medan andra slags beslut ska tas upp av Länsrätten i Örebro län (7 b §). Skatteverkets beslut i fråga om trängselskatt ska vidare överklagas till Länsrätten i Stockholms län (7 c §), medan vissa beslut av Kriminalvården ska tas upp av Länsrätten i Östergötlands län (7 d §).
När det gäller fråga om beviljande av konsulärt ekonomiskt bistånd och överklaganden av beslut i fråga om återbetalning av sådant bistånd har det i förarbetena vid ett par tillfällen anförts att överklaganden av sådana typer av beslut bör prövas av en och samma länsrätt respektive kammarrätt. Några skäl för denna ståndpunkt eller för att målen koncentreras till just Länsrätten i Göteborg har inte presenterats (jfr prop. 1972:132 s. 109 och prop. 2002/03:69 s. 46 f.).
I propositionen (1999/2000:105) Vissa punktskattefrågor uttalade regeringen att en annan ordning än den dåvarande, som innebar att alla beslut i punktskatteärenden överklagades till Länsrätten i Dalarnas län, skulle bl.a. innebära att den specialisering och de regionala hänsyn som var förenade med den denna ordning skulle gå förlorade (s. 75). Regeringen har härefter i propositionen (2002/03:99) Det nya skatteverket vidhållit denna bedömning (s. 261).
Vid införandet av trängselskatt gjorde regeringen i propositionen (2003/04:145) Trängselskatt den bedömningen att det var mest kostnadseffektivt och rättssäkert att överprövning av beslut om trängselskatt gjordes av en särskilt anvisad länsrätt. Det föreföll vidare enligt regeringen naturligt att dessa mål i huvudsak prövades av en domstol i det område som skatten omfattar, med tanke på till exempel domstolens kännedom om lokala förhållanden och den omständigheten att muntliga förhandlingar kunde förekomma. Eftersom trängselskatten åtminstone inledningsvis endast skulle tas ut i Stockholms kommun, var Länsrätten i Stockholms län enligt regeringen den naturliga överklagandeinstansen (s. 72 f.).
Som ovan redovisats i avsnitt 9.5.5 är den största skillnaden mellan prövning av viseringsärenden och merparten av utlänningsärendena att det måste bli frågan om en mycket snabb handläggning, att de allra flesta beslut i viseringsfrågor träffas på svenska beskickningar utomlands, varför det saknas en naturlig geografisk koppling till någon domstol, samt att ärendena kan komma att kräva specialisering och koncentration av kompetens.
Kravet på en snabb handläggning kan uppfyllas såväl vid handläggning vid samtliga tre migrationsdomstolar som vid endast en av dem. Det torde dock vara mest effektivt såväl kostnadsmässigt som rent administrativt om endast en av länsrätterna handlägger dessa ärenden. För detta alternativ talar också det forumproblem som uppkommer om samtliga tre migrationsdomstolar ska handlägga målen, eftersom den absoluta merparten av besluten fattas på beskickningar utomlands som saknar naturlig geografisk koppling till någon domstol. Mot denna bakgrund och då även kravet på specialisering talar i samma riktning, anser utredningen att det finns tillräckliga skäl att i fråga om viseringsärenden frångå vad som normalt gäller för utlänningsärenden i fråga om antalet behöriga migrationsdomstolar. Utredningen anser i stället att endast en av migrationsdomstolarna bör handlägga dessa ärenden. Det bör i detta sammanhang också beaktas att enhetlighet och förutsägbarhet i viseringsärendena gagnas av att endast en migrationsdomstol hanterar överklagade ärenden från de olika utlandsmyndigheterna, Migrationsverket, polismyndigheterna och andra organ39.
Vilken migrationsdomstol bör handlägga viseringsmål?
När det gäller frågan vilken av de tre migrationsdomstolarna som bör handlägga överklagade beslut i viseringsärenden kan konstateras att Länsrätten i Stockholms län är den migrationsdomstol som är störst och därmed har bäst möjlighet till flexibilitet vad gäller organisationen. Samtidigt bör framhållas vikten av att migrationsmålen inte blir dominerande så att domstolen mer eller mindre får karaktären av en specialdomstol. Utredningen konstaterar att den kommande reformen avseende organisationen av de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans (prop. 2008/09:165) kommer att förändra förutsättningarna för migrationsdomstolarna i olika avseenden. I propositionen föreslås t.ex. att Länsrätten i Stockholms län läggs samman med Länsrätten i Gotlands län, att Länsrätten in Göteborg läggs samman med Länsrätten i Vänersborg och Länsrätten i Hallands län medan Länsrätten i Skåne län förblir oförändrad. Detta innebär bl.a. att andelen migrationsmål kommer att förändras väsentligt för Länsrätten i Stockholms län och Länsrätten i Göteborgs län. Till detta kommer att Domstolsverket lämnat förslag till en ny allmän forumregel för de allmänna förvaltnings-
39 Jfr 3 kap. 6 § andra stycket UtlL.
domstolarna i första instans.40 Förslaget ska utgå från var den enskilde parten finns. Detta kommer sannolikt att medföra att andelen allmänna förvaltningsmål minskar vid länsrätten i Stockholm.
Mot den angivna bakgrunden anser utredningen att det för närvarande inte är möjligt att närmare ange vilken av de tre migrationsdomstolarna som ska överpröva beslut i viseringsärenden. Regeringen bör ges bemyndigande att meddela föreskrifter om vilken migrationsdomstol som ska handlägga överklagade beslut om avslag på en viseringsansökan. Ett sådant bemyndigande kan tas in i 16 kap. 1 § första stycket UtlL.
Överklagandebestämmelser i utlänningslagen
Utlänningslagen saknar för närvarande generella bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut avseende viseringar. Enligt gällande svensk rätt är det bara Migrationsverkets beslut i viseringsärenden som får överklagas och då bara beslut som rör familjemedlemmar till EES-medborgare. I 14 kap. 3 § UtlL anges att Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare.
I Viseringskodexen anges uttryckligen att beslut om avslag på visering, upphävande och återkallelse av visering får överklagas. Även vilken myndighet som är behörig att fatta beslut med anledning av en viseringsansökan anges i kodexen. I denna fråga är kodexen emellertid flexibel och medlemsstaterna ges rätt att begära att även andra myndigheter än de som uttryckligen anges (konsulaten och de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid den yttre gränsen) ska medverka vid prövningen av och beslut om ansökningar. Härav följer att det inte är oförenligt med kodexen att Regeringskansliet och Migrationsverket handlägger och beslutar i viseringsärenden.
För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med kodexen krävs författningsändringar och kompletterande lagstiftning avseende överklagande. Ett alternativ skulle kunna vara att låta utlänningslagen följa Viseringskodexens systematik och ange vilka beslut som får överklagas. Därvid skulle rätten till överprövning följa typen av
40 Domstolsverkets rapportserie 2009:4 Ny allmän forumregel för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans.
beslut och vara oavhängigt vilken myndighet som fattat beslutet. Enligt den nuvarande systematiken i utlänningslagen följer emellertid rätten till överprövning inte bara olika särskilt angivna typer av beslut utan även vilken myndighet som fattat beslutet i fråga. Enligt utredningens mening bör rätten att överklaga beslut i viseringsärenden följa den nuvarande systematiken i utlänningslagen. Även för beslut i viseringsärenden bör sålunda anges vilken myndighets beslut som får överklagas. Beträffande Migrationsverkets beslut i viseringsärenden bör bestämmelsen i 14 kap. 3 § UtlL ändras så att den gäller beslut om avslag på viseringsansökan eller upphävande eller återkallelse av beslut om visering. I 14 kap. UtlL bör vidare införas bestämmelser om rätt att överklaga utlandsmyndigheters respektive polismyndighetens beslut om avslag på viseringsansökningar eller upphävande eller återkallelse av beslut om visering. Eftersom regeringen enligt 3 kap. 6 § UtlL får ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering bör även införas en rätt att överklaga ett sådant organs beslut om visering enligt Viseringskodexen. Rätten att överklaga beslut i viseringsärenden omfattar endast sådana beslut som omfattas av Viseringskodexen. S.k. nationella viseringar enligt 3 kap. 4 § UtlL bör inte heller fortsättningsvis kunna överklagas.
9.5. Skydd för personuppgifter m.m.
Utredningens bedömning: Viseringskodexens bestämmelser om
skydd för personuppgifter och dataskydd föranleder inga författningsändringar.
9.5.1. Viseringskodexens bestämmelser
I punkten 38 i preambeln till Viseringskodexen anges att rådets direktiv 4/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter är tillämpligt på medlemsstaterna vid behandling av personuppgifter enligt Viseringskodexen. Särskilda bestämmelser om uppgiftsskydd finns även för hanteringen av personuppgifter vid överenskommelser om representation (artikel 8.3) och samarbete med externa tjänsteleverantörer (artikel 43.9 och 43.11).
Tillgången till VIS och SIS samt andra konfidentiella uppgifter ska enligt artikel 37.1 i Viseringskodexen inskränkas till ett begränsat antal vederbörligen bemyndigade och fast anställda medarbetare. Enligt artikeln ska vidare lämpliga åtgärder vidtas för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser. I artikel 44 i Viseringskodexen finns bestämmelser om kryptering och säker överföring av uppgifter vid representation mellan medlemsstaterna och samarbete mellan medlemsstater och en extern tjänsteleverantör samt anlitande av honorärkonsuler.
9.5.2. Behov av kompletterande nationella bestämmelser eller författningsändringar
Viseringskodexen ger en rättslig grund för insamling av personuppgifter i samband med viseringsansökningar. Den egentliga regleringen av registreringen av uppgifterna finns i VIS-förordningen. I artikel 5.1 i VIS-förordningen anges vilka uppgifter som får registreras i VIS. Det rör sig om alfanumeriska uppgifter om den sökande och om begärda, utfärdade, ogiltigförklarade, återkallade eller förlängda viseringar. Även fotografier, fingeravtryck och länkar till andra ansökningar ska registreras. Åtkomsten till VIS begränsas genom artikel 6 i VIS-förordningen vari anges att endast vederbörligen bemyndigad personal vid viseringsmyndigheten får föra in, ändra eller radera de uppgifter som avses i artikel 5.1. I VIS-förordningen finns även bestämmelser om ansvar för användning av uppger i VIS (artikel 29), begränsning av rätten att använda uppgifter som behandlas i VIS (artikel 31), datasäkerhet (artikel 32) och egenkontroll (artikel 35). (Se närmare om VIS-förordningen i kapitel 4.)
I departementspromemorian Ds 2009:5 Författningsändringar med anledning av VIS-förordningen har gjorts bedömningen att VISförordningens bestämmelser om förutsättningar för åtkomst till uppgifter från VIS, förfarandet vid registrering och användning av uppgifterna, ansvar för användning av uppgifter från VIS och begränsningen av denna rätt, datasäkerhet samt egenkontroll inte föranleder författningsändringar.
Grundläggande skyddsbestämmelser som bl.a. innebär att en personuppgiftsansvarig ska se till att personuppgifter behandlas endast om det är lagligt, att uppgifterna alltid behandlas på ett korrekt sätt, att uppgifter endast samlas in för särskilda, uttryck-
ligen angivna och berättigade ändamål och att de inte behandlas för ändamål som är oförenligt med syftet för vilket de samlades in finns i personuppgiftslagen (1998:204). Dessa bestämmelser bedöms vara tillräckliga för att svensk rätt ska leva upp till de krav Viseringskodexen ställer på uppgiftsskydd vid insamling av personuppgifter. I personuppgiftslagen finns också bestämmelser om säkerhetsåtgärder för att skydda personuppgifter. Inte heller i detta avseende finns skäl att meddela kompletterande lagstiftning eller författningsändringar.
9.6. Viseringsbestämmelser i Viseringskodexen och utlänningslagen (2005:716)
9.6.1. Definitioner m.m.
Utredningens förslag och bedömning: I 1 kap. UtlL bör in-
föras en ny bestämmelse som definierar visering enligt Viseringskodexen. En sådan visering bör benämnas Schengenvisering.
Den allmänna regeln i 2 kap. 3 § UtlL om visering bör ändras så att den anger att bestämmelser om Schengenviseringar finns i Viseringskodexen. Eftersom det utöver viseringar enligt Viseringskodexen finns ytterligare en typ av visering, s.k. nationell visering bör, för att bestämmelsen ska bli heltäckande, i det nu behandlade lagrummet även anges att det finns bestämmelser om nationella viseringar i 3 kap. 4 § UtlL. Slutligen bör anges att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
Grunderna och villkoren för utfärdande av en visering enligt Viseringskodexen regleras heltäckande av kodexen. Bestämmelsen i 3 kap. 1 § UtlL bör därför utmönstras. För att tydliggöra att det i Viseringskodexen finns villkor för utfärdande av en Schengenvisering bör emellertid i 3 kap. 1 § UtlL tas in en hänvisning till Viseringskodexen.
Bestämmelsen i 3 kap. 2 § första stycket UtlL bör utmönstras.
9.6.1.1 Viseringskodexens bestämmelser
I artikel 2 i Viseringskodexen definieras visering som ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat för transitering genom eller en planerad vistelse inom medlemsstaternas territorium som inte är avsedd att vara mer än tre månader under en sexmånadersperiod från och med dagen för första inresan till medlemsstaternas territorium, eller för transitering genom de internationella transitområdena på flygplatser i medlemsstaterna. En enhetlig visering är enligt samma bestämmelse en visering som gäller inom medlemsstaternas hela territorium, medan en visering med territoriellt begränsad giltighet är en visering som endast är giltig för en eller flera men inte alla medlemsstaters territorium. Med visering för flygplatstransitering avses i kodexen en visering som är giltig för transitering genom de internationella transitområdena på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser.
I artikel 21 i Viseringskodexen lämnas regler för kontroll av inresevillkor och riskbedömningar vid prövningen av viseringsansökningar. Enligt bestämmelsen ska det, vid prövning av en ansökan om enhetlig visering, fastställas att sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen. Vid prövningen om sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen kontrollera
- att den resehandling som sökanden har uppvisat inte är en efterbildning/förfalskning,
- att sökanden har godtagbara syften och villkor för den avsedda vistelsen, att han eller hon har tillräckliga medel för uppehället under vistelsen, för hans eller hennes återresa till ursprungs- eller bosättningslandet eller för transitering till ett tredjeland där han eller hon är säker på att tas emot, eller att han eller hon är i stånd att skaffa dessa medel på laglig väg,
- om personen finns på någon spärrlista i Schengens informationssystem (SIS), i syfte att vägras inresa,
- att sökanden inte utgör hot mot den allmänna ordningen, den inre säkerheten, folkhälsan eller någon av medlemsstaternas internationella förbindelser och
- att sökanden i förekommande fall har en lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring.
Den diplomatiska eller konsulära beskickningen ska också i förekommande fall kontrollera så att sökanden vid tidigare besök i Schengenområdet inte har stannat längre tid än han eller hon haft tillstånd till.
Medlen för den planerade vistelsen ska bedömas med beaktande av längden och syftet med resan och med hänsyn till genomsnittspriserna i den eller de berörda medlemsstaterna för kost och rum i budgetlogi. Bedömningen ska utgå från de referensbelopp som fastställs av medlemsstaterna i enlighet med artikel 34.1 c) i Gränskodexen. Bestyrkt sponsoråtagande och/eller privat logi kan också utgöra bevis på tillräckliga medel för uppehälle.
9.6.1.2 Behov av kompletterande nationella bestämmelser eller författningsändringar
Definitioner
Utlänningslagens första kapitel innehåller definitioner av olika slag. I 1 kap. 5 § UtlF anges att med enhetlig visering avses en visering som utfärdas enligt föreskrifterna i Schengenkonventionen. Genom Viseringskodexen upphävs bestämmelserna om enhetlig visering i Schengenkonventionen.41 Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer viseringar för kortare vistelser att regleras heltäckande av kodexen. I utlänningslagens första kapitel bör tas in en definition av visering enligt Viseringskodexen. Viseringskodexen är en utbyggnad av Schengensamarbetet. En visering enligt Viseringskodexen bör därför benämnas ”Schengenvisering”. Med benämningen Schengenvisering avses en gemensam beteckning för de olika viseringstyperna enligt Viseringskodexen och används fortsättningsvis för att beteckna viseringar enligt kodexen.
I 2 kap. UtlL finns villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige. Avseende viseringar stadgas i 2 kap. 3 § första meningen UtlL att visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. För hur långa vistelser visering kan ges anges inte i paragrafen. Det står dock klart att en visering enligt utlänningslagens nuvarande terminologi kan ge rätt att vistas längre än tre månader i Sverige.42 Enligt definitionen av begreppet visering i Viseringskodexen kan en vise-
41 Se artikel 56.2 b) i Viseringskodexen. 42 Se bl.a. 2 kap. 5 § UtlL som stadgar att en utlänning som vistas i Sverige mer än tre månader ska ha uppehållstillstånd om inte visering har beviljats för längre tid.
ringen inte ges för en vistelse som överstiger tre månader under en sexmånadersperiod från och med dagen för första inresan till medlemsstaternas territorium, eller för transitering genom de internationella transitområdena på flygplatser i medlemsstaterna.43 I 3 kap. 4 § UtlL finns bestämmelser om s.k. nationell visering. Om det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas för längre tid än tre månader. Följaktligen kan enligt gällande bestämmelser en nationell visering ges även för kortare vistelser. Denna ordning är inte förenlig med Viseringskodexen, som heltäckande reglerar visering för kortare vistelser. Överväganden och förslag avseende nationella viseringar ges nedan, se avsnitt 9.11.2.
Bestämmelsen i 2 kap. 3 § första meningen UtlL är allmänt hållen och inte direkt oförenlig med kodexens definition. Enligt utredningens mening bör emellertid denna allmänna definition utmönstras och i lagrummet i stället direkt anges att det i Viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenviseringar. En annan typ av visering är den ovan nämnda nationella viseringen. Förutsättningarna för beviljande av s.k. nationella viseringar regleras i 3 kap. 4 § UtlL. För att 2 kap. 3 § UtlL ska bli heltäckande bör i bestämmelsen även anges att det i 3 kap. 4 § UtlL finns bestämmelser om nationella viseringar.
I 2 kap. 3 § andra meningen UtlL anges att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillståndskort eller har ställning som varaktigt bosatt. Att vissa utlänningar är undantagna kravet på visering framgår av 2 kap. 8, 9 och 10 §§ UtlL. I 2 kap. 9 § UtlL finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att andra medborgare än medborgare i de nordiska länderna får resa in i Sverige samt vistas och arbeta här utan pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd. Utöver de undantag som framgår av sistnämnda bestämmelser i utlänningslagen finns i 3 kap. 1 § UtlF ytterligare undantag från viseringskrav för bl.a. medborgare i andra Schengenstater. Lydelsen av 2 kap. 3 § andra meningen UtlL är inte oförenlig med Viseringskodexen. Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer det bara att finnas två huvudtyper av visering, Schengenvisering och nationell visering.44 Kravet på visering i 2 kap. 3 § andra meningen UtlL kommer sålunda i praktiken att innebära ett krav på antingen
43 Härvid bortses från att enhetlig visering enligt artikel 24 i Viseringskodexen kan utfärdas för en, två eller flera inresor, varvid giltighetstiden inte får överstiga fem år. 44 Enligt artikel 18 i Schengenkonventionen, som inte upphävs genom Viseringskodexen, är en visering för längre vistelse än tre månader inte att betrakta som en visering utan som ett nationellt uppehållstillstånd.
Schengenvisering eller nationell visering. Detta förhållande bör framgå direkt av lagtexten. Sistnämnda lagrum bör därför ändras så att den anger att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillståndskort eller har ställning som varaktigt bosatt.
Villkor för beviljande av visering
3 kap. 1 § UtlL innehåller de grundläggande kriterierna för beviljande av en enhetlig visering. Villkoren för utfärdande av en visering enligt Viseringskodexen regleras uttömmande av kodexen som även hänvisar till de inresevillkor som uppställs i Gränskodexen för beviljande av visering. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att ha kompletterande bestämmelser i nationell lag finns inte. Bestämmelsen i 3 kap. 1 § UtlL bör mot bakgrund härav utmönstras. Som angetts inledningsvis har EG-domstolen slagit fast att en EG-förordning inte får återges i nationell lagstiftning eftersom detta skulle kunna skapa tvivel om dess ursprung och rättsliga effekt (se avsnitt 9.1). Villkoren för beviljande av en visering enligt Viseringskodexen kan alltså inte återges i nationell lag. För att tydliggöra att det i Viseringskodexen finns villkor för utfärdande av en Schengenvisering bör emellertid i 3 kap. 1 § UtlL tas in en hänvisning till Viseringskodexen.
Enhetlig visering
Enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL ska en visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. Som angetts ovan upphävs bestämmelserna om enhetlig visering i Schengenkonventionen genom Viseringskodexen.45Till skillnad från Schengenkonventionen definierar Viseringskodexen inte en territoriellt begränsad visering som en form av enhetlig visering. Enligt definitionerna i Viseringskodexen är en territoriellt begränsad visering en egen typ av visering. Även om Viseringskodexen inte anger att visering för inresa och vistelse i högst tre månader i första hand ska utfärdas som en enhetlig visering, dvs. en visering som gäller inom medlemsstaternas hela territorium, torde
45 Se artikel 56.2 b) i Viseringskodexen.
emellertid detta vara utgångspunkten. Enligt artikel 25 i Viseringskodexen ska nämligen visering med territoriellt begränsad giltighet endast utfärdas undantagsvis. Eftersom Viseringskodexen anger förutsättningarna för utfärdande av olika typer av viseringar behöver inte detta anges särskilt i utlänningslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 2 § första stycket UtlL bör utmönstras.
9.7. Visering vid de yttre gränserna
Utredningens bedömning: Bestämmelserna om nödfallsvisering
och sjömansvisering i utlänningsförordningen bör ses över.
9.7.1. Viseringskodexens bestämmelser
Artikel 35 avser viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna och artikel 36 avser viseringar som utfärdas vid den yttre gränsen till sjömän i transit. En medlemsstat kan enligt artikel 4 i Viseringskodexen begära att andra myndigheter än de som anges i bl.a. punkten 2 ska medverka vid prövningen av och besluten om ansökningar.
Enligt artikel 35 kan i undantagsfall visering utfärdas vid de yttre gränserna om vissa villkor är uppfyllda. Det krävs att
- sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen,
- sökanden inte har kunnat ansöka om visering på förhand och – om det begärs – visar dokumentation som styrker att han eller hon har oförutsedda och tvingande skäl för inresa samt
- att det anses säkerställt att sökanden kommer att återvända till sitt ursprungsland eller transitera genom andra länder än medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut.
Om en ansökan om visering lämnas in vid den yttre gränsen får undantag från kravet på att sökanden ska ha en medicinsk reseförsäkring göras, om en sådan försäkring inte är tillgänglig vid gränsen. Undantag från kravet på medicinsk reseförsäkring kan även göras av humanitära skäl.
En visering som utfärdas vid den yttre gränsen ska vara en enhetlig visering som ger innehavaren rätt att vistas i medlemsstaterna i högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den
avsedda vistelsen. Om det är fråga om transitering, ska den beviljade viseringstiden överensstämma med den nödvändiga tiden för transitering.
Om inresevillkoren i Gränskodexen inte är uppfyllda, får en visering med begränsad territoriell giltighet utfärdas vid den yttre gränsen.
Bestämmelserna om motivering av och meddelande om avslagsbeslut samt möjligheter till överklagande är tillämpliga även beträffande ansökningar om visering som utfärdas vid de yttre gränserna enligt artikel 35(se kapitel 6).
Enligt artikel 36 får en visering för transitering utfärdas vid gränsen för en sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser om sjömannen uppfyller de allmänna villkoren i artikel 35.1 för viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna och han eller hon passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå ombord på eller gå i land från ett fartyg som han eller hon kommer att arbeta på eller har arbetat på som sjöman.
De behöriga nationella myndigheterna ska följa de anvisningar som anges i bilaga IX, del 1, till Viseringskodexen innan de utfärdar en visering vid gränsen för en sjöman i transit. Anvisningarna i bilagan gäller utbytet av information mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och ansvaret för att kontrollera uppgifter som lämnas i samband med en ansökan om visering. I anvisningarna anges också att behöriga myndigheter får utfärda en visering med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.
9.7.2. Behov av kompletterande nationella bestämmelser eller författningsändringar
Viseringar vid Sveriges gränser (nödfallsvisering) regleras inte i utlänningslagen utan i utlänningsförordningen. Enligt 3 kap. 2 § UtlF får en visering för högst femton dagar och giltig inresa utfärdas vid gränsen för utlänning som är skyldig att ha visering men kommer till Sverige utan visering, därför att han eller hon på grund av tidsbrist eller tvingande skäl inte har kunnat ansöka om sådan. Bestämmelsen överensstämmer med Rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar
vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Denna förordning upphävs genom Viseringskodexen.46
Nödfallsviseringar beviljas av polisen med stöd av MIGRFS 2001:3., ändrad MIGRFS 01/2006. Denna föreskrift är meddelad med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 12 § tredje stycket UtlF som föreskriver att Migrationsverket får ge polismyndigheten rätt att besluta om beviljande av nödfallsviseringar.
Viseringskodexen föreskriver att viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna dels ska handläggas och prövas fullt ut, dels att bestämmelserna om motivering av och meddelande om avslagsbeslut samt möjligheter till överklagande är tillämpliga även beträffande ansökningar om visering som utfärdas vid de yttre gränserna. För att den svenska lagstiftningen ska stå i överensstämmelse med Viseringskodexen bör polismyndigheten ges rätt att både bevilja och avslå viseringsansökningar som ges in vid Sveriges gränser. Eftersom nödfallsvisering regleras heltäckande av Viseringskodexen bör bestämmelsen härom i utlänningsförordningen ses över.
En enhetlig visering får enligt 3 kap. 4 § UtlF utfärdas till en utlänning som är sjöman och som i samband med av- eller på mönstring ska resa in i landet eller fortsätta till en annan Schengenstat (sjömansvisering). Visering för sjömän i transit kan även enligt 3 kap. 5 § UtlF beviljas i form av gruppvisering. Enligt 3 kap. 4 § och 5 § UtlF får en sjömansvisering inte utfärdas för mer än fem dagar.
Bestämmelserna stämmer överens med Rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Som nämnts upphävs denna förordning genom Viseringskodexen. Den tillåtna vistelsens längd vid visering som utfärdas vid den yttre gränsen till sjömän i transit ska enligt den allmänna regeln om utfärdande av enhetlig visering i artikel 24 i Viseringskodexen motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen.47 Någon uttrycklig begränsning till antal dagar finns alltså inte i kodexen. Enligt den allmänna definitionen av visering i artikel 2.2 a) i Viseringskodexen kan en visering ytterst utfärdas för transitering genom medlemsstaternas territorium som inte är avsedd att vara mer än tre månader under en sexmånadersperiod. Förutsättningarna för beviljande av sjömans-
46 Se artikel 56.2 f) i Viseringskodexen. 47 Se också bilaga IX, del 1, till Viseringskodexen.
visering regleras uttömmande i Viseringskodexen. Reglerna om sjömansvisering i utlänningsförordningen bör därför ses över.
9.8. Beslut om visering av behörig myndighet i en Schengenstat m.m.
Utredningens bedömning och förslag: Redan av Viserings-
kodexen följer att en enhetlig visering som har utfärdats av en behörig myndighet i en annan Schengenstat gäller i Sverige. Bestämmelsen härom i 3 kap. 3 § UtlL bör därför utmönstras.
Viseringskodexens bestämmelser om beslutande myndigheter i viseringsärenden föranleder inga författningsändringar.
9.8.1. Viseringskodexens bestämmelser
Av artikel 5 i Viseringskodexen framgår vilken medlemsstat som är behörig att pröva en ansökan om visering. När en sökande endast ska besöka eller transitera genom en medlemsstat är den staten behörig att handlägga ansökan och fatta beslut. Samma sak gäller för flygplatstransitering. När flera medlemsstater ska besökas är det den medlemsstat som, med hänsyn till vistelsens längd eller syfte, utgör resans huvudsakliga mål som är behörig att handlägga och fatta beslut i viseringsärendet. Om ett huvudsakligt mål för resan inte kan fastställas ska ansökan prövas och beslutas av den medlemsstat vars yttre gräns sökanden först har för avsikt att passera i syfte att resa in på medlemsstaternas territorium. På samma sätt föreskrivs vid transitering genom flera medlemsstater och vid visering för flygplatstransitering som avser transitering genom två eller flera flygplatser att den medlemsstat vars yttre gräns sökanden först har för avsikt att passera, respektive den medlemsstat på vars territorium den första transitflygplatsen är belägen, är behörig att handlägga och besluta i viseringsärendet.
Viseringsansökningar ska enligt artikel 4.1 i Viseringskodexen prövas och beslutas av konsulaten. Enligt artikel 4.2 i Viseringskodexen får viseringsansökningar vid medlemsstaternas yttre gränser prövas och beslutas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller i enlighet med artiklarna 35 och 36. I medlemsstaternas utomeuropeiska territorier får ansökningar enligt artikel 4.3 i
Viseringskodexen prövas och beslutas av de myndigheter som den berörda medlemsstaten utser. En medlemsstat kan enligt artikel 4.4 i Viseringskodexen begära att andra myndigheter än de som anges i punkterna 1 och 2 ska medverka vid prövningen av och besluten av ansökningarna.
9.8.2. Behov av kompletterande nationella bestämmelser eller författningsändringar
I 3 kap. 3 § UtlL anges att en enhetlig visering som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige. Redan av definitionerna i Viseringskodexen följer att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium, att visering med territoriellt begränsad giltighet är giltig endast för en eller flera men inte för alla medlemsstaters territorium och att visering för flygplatstransitering är giltig för transitering genom de internationella transitområdena på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser. Avseende visering med territoriellt begränsad giltighet bör anmärkas att det för att den ska gälla i en annan medlemsstat än den utfärdande fordras att den aktuella staten medger det.
I Viseringskodexen regleras vilken stat som är behörig att handlägga viseringsansökan och meddela beslut med anledning av den. En rätt för myndigheter i andra Schengenstater att utfärda viseringar med giltighet i Sverige kräver stöd i lag. Mot bakgrund av att denna rätt framgår direkt av Viseringskodexen som gäller som lag i Sverige behövs inte ytterligare en rättslig grund i utlänningslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL bör därför utmönstras.
Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Enligt samma lagrum får även Regeringskansliet besluta om visering. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får enligt 3 kap. 6 § UtlL meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Av 3 kap. 6 § andra stycket UtlL följer att regeringen vidare får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Med stöd av 3 kap. 12 § UtlF har Migrationsverket bemyndigat alla svenska utlandsmyndigheter (beskickningar och karriärkonsulat) att besluta i ärenden om visering. Genom bemyndigandesystemet är det i realiteten svenska utlands-
myndigheter som fattar beslut i viseringsärenden.48 Som tidigare framgått beviljar svenska polismyndigheter visering vid landets yttre gränser.
Viseringsansökningar ska enligt artikel 4 i Viseringskodexen som huvudregel handläggas av diplomatiska eller konsulära beskickningar, som också ska fatta beslut med anledning av dem. Som angetts ovan får viseringsansökningar enligt samma bestämmelse vidare handläggas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid de yttre gränserna enligt artikel 35 och 36 samt även andra myndigheter.
Innebörden av artikel 4.4 i Viseringskodexen som anger att en medlemsstat kan begära att andra myndigheter än de som anges i punkterna 1 och 2 (konsulaten och myndigheter som ansvarar för personkontroll vid medlemsstaternas yttre gränser) ska medverka vid prövningen av och besluten om ansökningarna är att Migrationsverkets och Regeringskansliets rättigheter i detta avseende kan bevaras. Viseringskodexens bestämmelser om handläggning och beslutsfattande med anledning av viseringsansökningar överensstämmer med vad som gäller enligt det svenska bemyndigandesystemet. Det finns därför inte skäl att föreslå några författningsändringar i detta hänseende.
9.9. Upphävande och återkallelse av visering
Utredningens förslag:7 kap. 1 § UtlL bör kompletteras med
ett nytt stycke som hänvisar till att det i Viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.
I 7 kap. 2 och 8 §§ UtlL bör komma till uttryck att föreskrifterna, såvitt avser viseringar, tar sikte på nationella viseringar.
48 Om utlandsmyndigheten är osäker på hur en ansökan om visering bör bedömas eller om praxis kan påverka beslutet, ska myndigheten lämna över ärendet till Migrationsverket. Detsamma gäller om det är påkallat av säkerhetsskäl. När ett ärende lämnas över, ska myndigheten ange orsaken till överlämnandet (se MIGRFS 2001:3).
9.9.1. Viseringskodexens bestämmelser
I artikel 34 i Viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av en visering.
En visering ska upphävas om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte var uppfyllda när viseringen utfärdades. Detta gäller särskilt om det finns tungt vägande skäl att anta att viseringen erhållits på ett bedrägligt sätt. Det är som huvudregel de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen som beslutar om upphävande av densamma. Enligt artikeln kan emellertid även en annan medlemsstats behöriga myndigheter upphäva en visering. I det sistnämnda fallet ska myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen underrättas om upphävandet.
Om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda, ska en visering återkallas. Härvid gäller samma behörighetsregler som för upphävande av en visering. En visering får också återkallas på begäran av innehavaren av viseringen. Det framgår inte klart av förordningstexten vilken myndighet som är behörig att besluta om återkallelse på grund av innehavarens egen begäran. Det föreskrivs dock att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska underrättas om en sådan återkallelse.
Det föreskrivs vidare att om innehavaren av en visering vid gränsen underlåter att visa styrkande handlingar, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om upphävande eller återkallelse av viseringen.
Såvida inte viseringen återkallades på sökandens egen begäran ska sökanden ha rätt att överklaga ett beslut om upphävande eller återkallelse. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har tagit beslutet att upphäva eller återkalla viseringen i överensstämmelse med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska lämna sökanden information angående handläggningen vid överklagande.
9.9.2. Behov av kompletterande nationella regler eller författningsändringar
Bestämmelser om återkallelse av visering finns i 7 kap. 1, 2 och 8 §§ UtlL. Enligt 7 kap. 1 § får en visering återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få visering. Utöver vad som sägs i 1 § får visering enligt 2 § återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Särskilt skäl till återkallande av visering kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för att klara sitt uppehälle eller ägnar sig åt annan verksamhet i Sverige än som förutsattes vid när viseringen meddelades.49 Av 8 § första stycket följer att beslut om återkallelse av visering beslutas av den myndighet som beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Visering som har beviljats av Regeringskansliet får emellertid enligt 8 § andra stycket endast återkallas av Regeringskansliet.
Enligt Viseringskodexen ska en visering upphävas om villkoren för utfärdande av viseringen inte var uppfyllda vid tidpunkten för utfärdande av viseringen (ursprunglig brist) och återkallas om förutsättningarna för beviljande av viseringen inte längre är uppfyllda (ändrade förhållanden). Av det ovan anförda framgår att den svenska lagen till skillnad från Viseringskodexen inte uttryckligen skiljer mellan upphävande och återkallande. Av hänvisade förarbeten framgår dock att det även i utlänningslagen görs en distinktion mellan bristande villkor vid tiden för utfärdandet av viseringen respektive ändrade förhållanden.
Av det ovan anförda framgår att rekvisiten för upphävande och återkallelse enligt Viseringskodexen inte helt överensstämmer med bestämmelserna om återkallelse i utlänningslagen. Mot bakgrund av att såväl förutsättningarna för upphävande och återkallelse samt vilken myndighet som kan meddela sådant beslut beträffande Schengenviseringar följer direkt av kodexen saknas emellertid skäl att meddela kompletterande nationell lagstiftning. För att tydliggöra vad som gäller i fråga om upphörande eller återkallelse av en beviljad visering enligt Viseringskodexen bör i stället i utlänningslagen tas in en hänvisning till att det i Viseringskodexen finns bestämmelser härom. För nationella viseringar gäller alltjämt reglerna om återkallelse i 7 kap. 1, 2 och 8 §§ UtlL som alltså bör behållas. I de sistnämnda paragraferna bör dock uttryckligen anges att de avser nationella viseringar.
49Prop. 1979:80:96 s. 91 och 1988/98:86 s. 63.
9.10. Övriga frågor
Utredningens bedömning och förslag: Den beviskravsregel
som finns i 3 kap. 2 § andra stycket UtlL bör utmönstras.
Viseringar för kortare vistelser regleras heltäckande i Viseringskodexen. Av detta följer att en nationell visering enligt 3 kap. 4 § UtlL inte kan utfärdas för vistelser understigande tre månader; en visering för vistelse under tre månader med territoriellt begränsad giltighet ska utfärdas i enlighet med Viseringskodexens föreskrifter härom. Detta förhållande måste framgå av 3 kap. 4 § UtlL som alltså bör ändras. Nationella viseringar enligt 3 kap. 4 § UtlL har, efter upphävande av artiklarna 9–17 i Schengenkonventionen, ingen koppling till Schengenkonventionens bestämmelser om enhetlig visering. Föreskriften om att övriga Schengenstater ska underrättas vid utfärdande av en nationell visering bör därför utmönstras.
Stadgandet om viseringsfrihet för nordiska medborgare i 2 kap. 8 § UtlL, regeringens föreskriftsrätt om viseringsfrihet i 2 kap. 9 § UtlL och bestämmelserna i 2 kap. 10 § UtlL om viseringsfrihet för bl.a. utländska diplomater i Sverige bör behållas.
Bestämmelsen i 13 kap. 10 § andra stycket UtlL bör anpassas till Viseringskodexens krav på motivering av beslut i ett viseringsärende som går sökanden emot. Paragrafen bör också ändras så att det uttryckligen framgår att beslut om nationell visering inte behöver innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.
Bestämmelserna i utlänningsförordningen bör ses över.
9.10.1. Beviskravsregeln
I 3 kap. 2 § andra stycket UtlL återfinns en beviskravsregel som tillkom i samband med 2005 års utlänningslag. Bestämmelsen är en kodifiering av då gällande praxis.50 Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får en enhetlig visering inte beviljas. I artikel 32.1 i Viseringskodexen anges olika skäl för avslag på en viseringsansökan. När det gäller beviskraven sägs bl.a. att en
ansökan ska avslås om sökanden inte kan styrka ändamålet och villkoren för den planerade vistelsen eller om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos ingivna handlingar. Enligt utredningens mening är beviskravsregeln i 3 kap. 2 § andra stycket UtlL inte förenlig med Viseringskodexen och bör därför utmönstras.51Bestämmelsens hänvisning till begreppet enhetlig visering i Schengenkonventionen, vars bestämmelser i dessa avseenden upphävs genom Viseringskodexen, är inte heller relevant.
9.10.2. Nationell visering
Artikel 25 i Viseringskodexen innehåller bestämmelser om utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet.
Visering med territoriellt begränsad giltighet ska undantagsvis utfärdas om en medlemsstat finner det nödvändigt att, av humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av internationella förpliktelser,
- avvika från principen att inresevillkoren i Gränskodexen måste vara uppfyllda,
- utfärda en visering trots att en medlemsstat som konsulterats enligt artikel 22 har framfört invändningar eller
- utfärda en visering av brådskande skäl, även om någon föregående konsultation enligt artikel 22 inte har genomförts.
Om skäl som den diplomatiska eller konsulära beskickningen finner befogade föreligger får en ny visering med territoriellt begränsad giltighet undantagsvis också utfärdas för en vistelse som ska äga rum inom samma sexmånadersperiod inom vilken sökanden redan har använt en enhetlig visering eller en visering med territoriellt begränsad giltighet för en vistelse på tre månader.
I bestämmelsen föreskrivs vidare att viseringar med territoriellt begränsad giltighet som huvudregel endast ska vara giltig på den utfärdande medlemsstatens territorium. Undantagsvis får emellertid en sådan visering vara giltig även på andra medlemsstaters territorium, om dessa samtycker till detta.
Om sökanden innehar en resehandling som inte erkänns av en eller flera medlemsstater, men inte alla, ska det utfärdas en visering som är giltig i de medlemsstaterna som erkänner resehandlingen.
51 Även i övrigt finns i Viseringskodexen olika uttryck för beviskrav, såsom ”uppenbart”, ”säkerställt” etc., som inte bör överföras till nationell lag.
Om den medlemsstat som utfärdar viseringen inte erkänner sökandens resehandling, ska viseringen endast vara giltig i den medlemsstaten.
I bestämmelsen föreskrivs vidare att de centrala myndigheterna i den medlemsstat som utfärdat en visering med territoriellt begränsad giltighet omedelbart ska vidarebefordra relevanta uppgifter till övriga medlemsstaters centrala myndigheter. Det upplyses också om att det, vid utfärdande av viseringar med territoriellt begränsad giltighet, ska registreras vissa uppgifter i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.
I 3 kap. 4 § UtlL anges förutsättningarna för beviljandet av en s.k. nationell visering. Även om de grundläggande villkoren för beviljande av en visering inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering ska beviljas ska en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång. Bestämmelsen motsvarar föreskrifterna i artikel 16 i Schengenkonventionen om territoriellt begränsad enhetlig visering. I 3 kap. 4 § andra stycket UtlL regleras ytterligare en form av nationell visering, nämligen nationell visering för längre tid än tre månader, dock högst ett år. En sådan visering får beviljas om det finns särskilda skäl. Vid införande av bestämmelsen om nationell visering för längre vistelser, som tidigare fanns i utlänningsförordningen, anfördes att särskilda skäl exempelvis kunde vara att det rör sig om nära släktingar som önskar vistas här i landet för släktbesök längre tid än tre månader eller affärsbesök.52 Enligt artikel 18 i Schengenkonventionen – som inte upphävs genom Viseringskodexen – ska en visering som överstiger tre månader betraktas som ett nationellt uppehållstillstånd som beviljats enligt den statens nationella bestämmelser.
Som angetts ovan regleras viseringar för kortvariga vistelser heltäckande av Viseringskodexen. Någon anledning eller ens EGrättslig möjlighet att i nationell lag ha särskilda bestämmelser om nationella viseringar som motsvarar kodexens bestämmelser om territoriellt begränsade viseringar finns inte. Som nämnts tar reg-
52Prop. 1996/97:25 Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv, s. 124.
lerna i 3 kap. 4 § UtlL emellertid även sikte på nationell visering som överstiger tre månader. En föreskrift avseende nationell visering som överstiger tre månader är inte oförenlig med Viseringskodexen. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § UtlL bör ändras så att den endast reglerar nationella viseringar för längre vistelser. Nationell visering för längre vistelser än tre månader får enligt gällande rätt endast beviljas om det finns särskilda skäl. I detta avseende innebär förslaget ingen materiell ändring.
När en visering med territoriellt begränsad giltighet utfärdas ska övriga medlemsstater underrättas enligt artikel 25.4 i Viseringskodexen. Nationella viseringar enligt 3 kap. 4 § UtlL har, efter upphävande artiklarna 9–17 i Schengenkonventionen, ingen koppling till Schengenkonventionens bestämmelser om enhetlig visering. Föreskriften i 3 kap. 4 § tredje stycket UtlL om att övriga Schengenstater ska underrättas om en nationell visering utfärdas bör därför utmönstras.
9.10.3. Undantag från viseringskrav i utlänningslagen
I 2 kap. 8 § UtlL stadgas undantag från bl.a. viseringskrav för medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge. Regeringen får vidare enligt 2 kap. 9 § UtlL meddela föreskrifter om att andra utlänningar än medborgare i de nu nämnda länderna får resa in i Sverige samt vistas och arbeta här utan visering. Genom 2 kap. 10 § UtlL undantas bl.a. utländska diplomater i Sverige från utlänningslagens bestämmelser om krav på pass, visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd.53
Av artikel 1.2 i Viseringskodexen följer att bestämmelserna i kodexen ska tillämpas på alla tredjelandsmedborgare som ska inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser, i enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. I nämnda förordnings artikel 1 hänvisas till en bilaga I beträffande förteckningen över de länder vars medborgare ska ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser. Artikel 1 hänvisar också till en bilaga II där
53 Det bör dock nämnas att regeringen enligt 2 kap. 10 § andra stycket UtlL får meddela föreskrifter om viseringskrav i viss utsträckning för dessa personer (se 3 kap. 9 § UtlF).
det finns en förteckning över länder vars medborgare ska vara undantagna från viseringskravet när det gäller vistelser som sammanlagt inte överstiger tre månader. Enligt artikel 4 i förordningen får en medlemsstat föreskriva undantag från viseringskravet för vissa medborgare i länder som anges i bilaga I och undantag från viseringsfrihet för vissa medborgare i länder som anges i bilaga II. Möjligheten att göra undantag från förordningens bestämmelser i detta hänseende omfattar:
- innehavare av diplomatpass, tjänstepass och andra officiella pass,
- civil besättning på fartyg och luftfartyg,
- besättning och hjälppersonal vid nödhjälps- eller räddningsflygningar och för annan hjälppersonal vid katastrofer och olyckor,
- civil besättning på fartyg som trafikerar internationella vattenvägar samt
- innehavare av passersedlar som vissa internationella mellanstatliga organisationer utfärdar för sina tjänstemän
Enligt artikel 4 i förordningen får en medlemsstat från krav på visering även undanta skolelever som är medborgare i tredje länder som anges i bilaga I men som är bosatta i ett tredje land som anges i bilaga II, när sådana elever deltar i en organiserad skolresa tillsammans med lärare vid institutionen. En medlemsstat får enligt nämnda artikel föreskriva undantag från viseringsfrihet för personer som utövar avlönad verksamhet under sin vistelse.
Förutom de uttryckliga undantag som medges enligt förordningen kan konstateras att tredjelandsmedborgare i länder som inte anges i bilagan I inte heller omfattas av Viseringskodexens bestämmelser om viseringskrav.
Av det anförda framgår att regeringens föreskriftsrätt avseende viseringsfrihet redan i dag är starkt begränsad av rådets förordning nr 539/2001. I 3 kap. 1 § UtlF finns en förteckning över utlänningar som är undantagna kravet på visering. Sistnämnda bestämmelse hänvisar också till att det finns ytterligare undantag från viseringskrav i rådets förordning nr 539/2001. Liksom stadgandet om viseringsfrihet för nordiska medborgare i 2 kap. 8 § UtlL är regeringens föreskriftsrätt om viseringsfrihet i 2 kap. 9 § UtlL förenlig med Viseringskodexen. Bestämmelserna bör inte ändras. Detsamma gäller bestämmelserna i 2 kap. 10 § UtlL om viseringsfrihet för bl.a. utländska diplomater i Sverige.
9.10.4. Regeringens bemyndigande att meddela ytterligare föreskrifter
Regeringen får enligt 3 kap. 7 § UtlL meddela ytterligare föreskrifter om visering. Som framgår ovan bemyndigas regeringen i 2 kap. 9 § UtlL att föreskriva undantag från viseringskravet för andra än nordiska medborgare. Bemyndigandet i 3 kap. 7 § UtlL syftar att täcka vissa bestämmelser som med införandet av Viseringskodexen inte får överföras till svensk lag, t.ex. sjömansvisering. Bemyndigandet avser emellertid även andra föreskrifter som kan behövas.54 Bestämmelsen bör därför behållas.
9.10.5. Parts rätt att få del av uppgifter
Enligt 17 § förvaltningslagen (1986:223) ska en part i ett förvaltningsärende som utgör myndighetsutövning mot enskild i princip underrättas om alla uppgifter som tillförs ärendet och få tillfälle att yttra sig innan ärendet får avgöras. I lagrummets andra stycke görs vissa undantag från kommunikationsprincipen, bl.a. om avgörandet inte kan uppskjutas. För viseringsärendenas del följer av 13 kap. 9 § UtlL att bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen om parts rätt att få del av uppgifter endast ska tillämpas när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige. Vid viseringsärenden då sökanden varken är bosatt eller vistas i Sverige finns följaktligen enligt gällande nationell lagstiftning ingen rättighet för sökanden att underrättas om alla uppgifter som tillförs ärendet eller yttra sig innan ärendet avgörs.
I artikel 47 i Viseringskodexen anges att medlemsstaternas centrala myndigheter och konsulat ska förse allmänheten med all relevant information som rör en viseringsansökan. Artikeln tar inte sikte på uppgifter i det enskilda ärendet utan avser allmän information såsom kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid viseringsansökningar samt var ansökan ska lämnas in etc. Bestämmelsen i 13 kap. 9 § UtlL om avsteg från kommunikationsprincipen kan därför inte anses oförenlig med Viseringskodexen.
9.10.6. Motivering av beslut
Ett beslut om avslag på en viseringsansökan ska enligt artikel 32.2 i Viseringskodexen innehålla de skäl som ligger till grund för avslaget. Skäl för beslutet ges med hjälp av ett standardformulär i bilaga VI till Viseringskodexen.
Av 13 kap. 10 § andra stycket, första meningen UtlL framgår att skälen som ligger till grund för ett beslut om visering får utelämnas. För utlänningar som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz ska dock beslut som går sökanden emot enligt samma lagrum andra meningen motiveras. Bestämmelsen om att beslut om visering inte behöver motiveras utgör ett undantag från den allmänna skyldigheten enligt 20 § förvaltningslagen att motivera beslut som går sökanden emot. Bakgrunden till bestämmelsen är framförallt praktiska hänsyn som att beslut i viseringsärenden i allmänhet måste fattas med mycket kort varsel.55
Även om lagen undantar beslut i fråga om visering från kravet på motivering torde avslag på viseringsansökningar i praktiken regelmässigt motiveras (se kapitel 2, avsnitt 2.7.2).
Kravet på att beslut som går sökanden emot ska innehålla skälen för beslutet framgår direkt av Viseringskodexen. För att den svenska lagstiftningen ska vara sammanhållen och begriplig bör dock bestämmelsen i 13 kap. 10 § UtlL ändras så att det uttryckligen anges att beslut i viseringsärenden som prövas enligt Viseringskodexen och som går sökanden emot ska innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Följden av den föreslagna ändringen är att det enbart är vid beslut om nationell visering som skälen som ligger till grund för beslutet får utelämnas. Det föreslås att även detta uttryckligen anges i paragrafen.
9.10.7. Utlänningsförordningen (2006:97)
Förutom de ovan angivna bestämmelserna om nödfallsvisering och sjömansvisering innehåller utlänningsförordningen en rad bestämmelser som är oförenliga med Viseringskodexen. Det gäller bl.a. olika definitioner som genom Viseringskodexen fått en delvis ny
innebörd. Även i övrigt behöver utlänningsförordningen ses över så att systematiken överensstämmer med utlänningslagen. En sådan översyn bör företas i anslutning till utlänningslagens slutliga utformning.
10. Ekonomiska och andra konsekvenser
10.1. Utredningens uppdrag
10.1.1. Kommittéförordningen
Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, ska enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om förslaget innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, ska dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar eller intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting ska utredningen föreslå en finansiering.
Vidare följer av 15 § kommittéförordningen att om förslagen i ett betänkande har betydelse för t.ex. offentlig service i olika delar av landet eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen ska konsekvenser i det avseendet anges i betänkandet.
10.1.2. Kommittédirektiven
Enligt direktiven ska utredningen lämna en redogörelse för ekonomiska och andra konsekvenser som EG-förordningarna och föreslagna författningsbestämmelser medför. De totala utgifterna för viseringsverksamheten vid utlandsmyndigheterna och Migrationsverket ska bedömas. Vidare ska utredningen göra beräkningar av de budgetära konsekvenserna för domstolarna, Migrationsverket, utlandsmyndigheterna och Polisen. Om förordningarna medför ökade kostnader, ska förslag till finansiering inom berörda utgiftsområden redovisas.
10.2. Allmänt
Utredningens bedömning och förslag: Utredningen bedömer
att EG-förordningarna och de föreslagna författningsändringarna i huvudsak endast medför ekonomiska eller andra konsekvenser när det gäller möjligheten att överklaga beslut i ett viseringsärende.
Utredningen bedömer att Viseringskodexens bestämmelser om rätt att överklaga leder till en årlig kostnadsökning på sammanlagt 27,5 miljoner kr, fördelat med 2,5 miljoner kr för Utrikesrepresentationen och 25 miljoner kr för Domstolsverket.
Utredningen föreslår att kostnadsökningen för Utrikesrepresentationen finansieras genom en höjning av den andel av avgiftsintäkterna som Utrikesdepartementet disponerar sedan 2003 för migrationsverksamheten på utlandsmyndigheterna.
Utredningen föreslår beträffande Domstolsverkets ökade kostnader att det sker en omfördelning över statsbudgeten så att domstolarna på ett effektivt sätt ska kunna uppfylla de förpliktelser som svenska staten har enligt Viseringskodexen.
Kostnadsökningen för Migrationsverket och Polisen är marginell och kan finansieras inom ramen för befintligt anslag.
Utredningen har i det föregående redovisat Viseringskodexens och ändringsförordningens bestämmelser om representation och samarbetsformer. Utöver en ändring av bestämmelsen i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL med bemyndigande för regeringen att ingå överenskommelser om representation behövs ingen kompletterande nationell lagstiftning. Det finns således inga rättsliga hinder för att utlandsmyndigheterna utnyttjar de samarbetsformer som anges i EG-förordningarna, dvs. samlokalisering, gemensamma ansökningscentrum, behörighet för honorärkonsuler samt samarbete med externa tjänstleverantören och kommersiella mellanhänder.
Utredningen kan konstatera att förhållandena på de orter där EU:s medlemsländer har utlandsrepresentation skiljer sig åt i olika avseenden. Behovet av samverkan varierar. Enligt utredningens mening kan någon generell modell för samarbetet med olika utlandsmyndigheter och externa intressenter inte anges, utan lokala förhållanden och tillgängliga resurser får bestämma i vilken omfattning och på vilket sätt samverkan ska ske. Det är i dag inte möjligt att bedöma ekonomiska eller andra konsekvenser av sådan samverkan.
Utredningen har vidare kommit fram till att Viseringskodexen ger en rättslig grund för upptagande av biometri och att någon kompletterande nationell lagstiftning därför inte är nödvändig. När det gäller andra konsekvenser av bestämmelserna om biometri anser utredningen att detta får bedömas och prövas inom ramen för det s.k. VIS-projektet.
Utredningen har föreslagit att det nuvarande bemyndigandesystemet för handläggning av viseringsärenden ska bestå samt att ett beslut om avslag på en viseringsansökan ska kunna överklagas till en enda migrationsdomstol (se kapitel 9). Den domstolens beslut ska i sin tur kunna överklagas till Migrationsöverdomstolen på samma sätt som andra mål enligt utlänningslagen. Förslagen föranleder vissa ändringar i utlänningslagen. Utredningen lämnar i det följande en konsekvensanalys av det förslaget.
Utredningens övriga förslag om ändringar i utlänningslagen föranleder inga ekonomiska eller andra konsekvenser av sådant slag som avses i kommittéförordningen. Genom Viseringskodexen ställs dock krav på ökade utbildningsinsatser för främst personalen vid utlandsmyndigheterna. Tillkommande engångskostnader uppkommer av denna anledning för såväl Utrikesdepartementet som Migrationsverket.
10.3. Nuvarande kostnader för viseringsverksamheten
10.3.1. Anslagsfinansiering av migrationsverksamheten
Migrationsverksamheten (inklusive handläggningen av viseringsärenden) vid de svenska utlandsmyndigheterna och hos Migrationsverket anslagsfinansieras via utgiftsområde 1 Rikets styrelse, 4:1 Regeringskansliet (Utrikesdepartementet och Justitiedepartementet) och utgiftsområde 8 Migration.
Inom utgiftsområde 8 ansvarar Migrationsverket för bl.a. verksamhetsområdena besök och bosättning. Inom utgiftsområde 8 finansieras även verksamheten vid migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen under anslagen 1:4 Domstolsprövning i utlänningsärenden och 1:5 Kostnader vid domstolsprövning i utlänningsärenden1. Övrig domstolsverksamhet finansieras via utgiftsområde 4 Rättsväsendet, 1:5 Sveriges Domstolar.
1 Detta anslag avser att finansiera kostnader för t.ex. nämndemän och sakkunniga samt de klagandes resor till förhandlingar i migrationsdomstolarna.
10.3.2. Migrationsverket
Som tidigare nämnts handlägger Migrationsverket endast ett mindre antal viseringsansökningar som en följd av bemyndigandet till utlandsmyndigheterna. Utöver beredning och beslut i viseringsärenden har Migrationsverket till uppgift att ta fram underlag till viseringspraxis, följa upp utlandsmyndigheternas handläggning och praxis samt utbilda personal hos Migrationsverket och utlandsmyndigheterna som ska handlägga viseringsärenden. Verket ger också fortlöpande råd och anvisningar till personal vid utlandsmyndigheterna.
Migrationsverket sköter vidare administration, inköp och distribution av viseringsmärken.
Migrationsverket beräknar att den totala kostnaden per år för viseringsverksamheten, exklusive VIS-projektet, uppgår till ca 14 miljoner kr, varav 11,8 miljoner kr avser hanteringen av viseringsmärken och 2,2 miljoner kr handläggning av viseringsärenden m.m.
10.3.3. Utlandsmyndigheterna
Migrationsverksamheten vid utlandsmyndigheterna, däribland viseringsärendena, finansieras över Utrikesdepartementets och Justitiedepartementets del av Regeringskansliets förvaltningsanslag 4:1. För 2009 beräknas 210 miljoner kr av anslaget utnyttjas av Utrikesdepartementet och 20 miljoner kr av Justitiedepartementet. Utrikesdepartementets del avses täcka kostnaden för utsänd personal och lokalanställd personal samt del av over-headkostnader, medan Justitiedepartementets del avses täcka kostnaden för migrationsattachéerna. Utrikesdepartementets anslag för migrationsverksamheten motsvarar ungefär 10 procent av den totala budgetramen för Utrikesrepresentationen.
Utrikesdepartementet disponerar även 31 miljoner kr (2009) av de offentligrättsliga avgifterna, som till största delen hänför sig till viserings- och tillståndsansökningar. En avvikelse från principen att alla offentligrättsliga avgifter ska levereras till statskassan har gjorts för utrikesförvaltningen. Beloppet som motsvarar ungefär 20 procent av de totala avgiftsintäkterna avses finansiera viss del av migrationsverksamhet.2
2 Delfinansieringen via de offentligrättsliga avgifterna har pågått sedan 2003, då delfinansieringen utgjorde 42 procent av de totala avgiftsintäkterna.
Som jämförelse kan konstateras att både i Danmark och i Finland får Utrikesdepartementet behålla hela avgiftsbeloppet. I Finland behåller den berörda utlandsmyndigheten avgiftsintäkten för att finansiera den avgiftsbelagda verksamheten.
Anslaget 4:1 Regeringskansliet, budgetramen för Utrikesdepartementet, har vidare under 2007–2009 tillförts 30 miljoner kr årligen på grund av att allt fler ansöker om uppehållstillstånd och viseringar. Regeringen framhåller i budgetpropositionen för 2009 att särskilt belastade myndigheter tillfälligt bör förstärkas med fler utsända och lokalanställda för att upprätthålla verksamheten på en tillfredsställande nivå.3
Från och med 2009 har budgetramen också tillförts 5 miljoner kr för att möta ett ökat antal ansökningar om arbetstillstånd till följd av nya regler för arbetskraftsinvandring.
10.3.4. Polisen
I kapitel 7 har redovisats Polisens handläggning av viseringsärenden (utfärdande av sjömansvisering och nödfallsvisering). Uppskattningsvis handlägger Polisen 4 000 sådana viseringsärenden per år till en personalkostnad på ca 1,2 miljoner kr.
10.4. Överklagande av beslut i viseringsärenden
Möjligheten att överklaga beslut i ett viseringsärende finns i dag endast i fråga om tredjelandsmedborgare som är anhöriga till en EES-medborgare. Migrationsverkets beslut i ett sådant ärende kan överklagas till migrationsdomstol på samma sätt som övriga överklagbara utlänningsärenden. Som tidigare redovisats innebär bestämmelserna i Viseringskodexen en utvidgning av rätten att överklaga beslut i viseringsärenden. Viseringskodexen träder i kraft någon gång under hösten 2009.4 Till följd av en övergångsperiod på 18 månader bör en ny instansordning vara införd senast under 2011. De ekonomiska effekterna av den reformen kommer således i huvudsak att uppstå 2011 och framåt. Utredningen gör följande överväganden.
3Prop. 2008/09:1 Utgiftsområde 1, s. 37. 4 Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009 men har ännu (augusti 2009) inte trätt i kraft. Viseringskodexen träder ikraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
År 2008 fattade utlandsmyndigheterna och Migrationsverket beslut i ca 230 000 ärenden. Antalet avslagsbeslut uppgick till 18 500, dvs. ca 8 procent av det totala antalet viseringsärenden. Motsvarande siffror för 2007 var 220 000 resp. 18 900, dvs. ca 8,6 procent. Andelen avslagsbeslut varierar kraftigt mellan de olika utlandsmyndigheterna. Migrationsverket avslår 40–50 procent av de ärenden som överlämnas till verket antingen från en svensk utlandsmyndighet eller från en annan nordisk utlandsmyndighet inom ramen för det nordiska samarbetet.
Migrationsverket räknar med ett ökat antal viseringsärenden men bedömer att det sker en minskning under 2009 med ca 10 procent till 210 000 ärenden. För 2011 antar Migrationsverket att antalet viseringsärenden kommer att uppgå till totalt 220 0005. Av dessa ansökningar kan ca 3 000 antas bli överlämnade till Migrationsverket6. Med utgångspunkt från att utlandsmyndigheterna således kommer att handlägga 217 000 ansökningar om visering år 2011 och att andelen avslagsbeslut uppgår till 8 procent, beräknas utlandsmyndigheterna fatta ca 17 000 beslut om avslag. För Migrationsverkets del kan antas att antalet avslagsbeslut kommer att uppgå till ca 1 200.
Enligt Viseringskodexen kommer inte bara beslut om avslag på en viseringsansökan att kunna överklagas. Beslut om upphävande eller återkallelse av visering kommer också att kunna överklagas. Även andra beslut som går sökanden emot kan tänkas vara överklagbara. Utredningen bedömer emellertid att antalet överklagbara beslut enligt Viseringskodexen, utöver avslag på viseringsansökningar, är försumbart när de ekonomiska konsekvenserna av reformen ska bedömas.
Frågan är då hur många som väljer att överklaga ett avslag på en viseringsansökan. Ett sådant antagande är givetvis mycket vanskligt att göra. Utredningen har valt att göra vissa jämförelser.
Det ligger nära till hands att se på den statistik som finns beträffande begäran om omprövning i viseringsärenden. För 2008 handlade utlandsmyndigheterna 2 387 sådana yrkanden, vilket motsvarar endast 5,5 procent av de totala antalet viseringsärenden. Om-
5 Migrationsverkets Verksamhets- och utgiftsprognos 2009-05-07, s. 26. 6 1 000 från svenska utlandsmyndigheter och 2 000 från andra nordiska utlandsmyndigheter. Det bör emellertid framhållas att Viseringskodexen förutsätter att samverkan mellan EUländernas beskickningar i form av representation ska utvidgas samt att en representerande stat ska överlämna ärenden till den representerade statens centrala myndighet i stället för att anvisa den sökande till en ambassad. Successivt kommer alltså andelen överlämnade ärenden till Migrationsverket från andra EU-länder att öka. Utredningen anser emellertid att det för närvarande inte är möjligt att kvantifiera den ökningen.
prövningen ledde till att 868 ursprungliga beslut ändrades, dvs. ca 20 procent.7
Utredningen konstaterar vidare att överklagandefrekvensen i olika typer av andra utlänningsärenden varierar. Enligt tillgänglig statistik från Migrationsverket för perioden maj 2008–maj 2009 avseende ärenden om uppehållstillstånd framgår att överklagandefrekvensen har varit 51,4 procent för anknytningsärenden (förstagångsansökan), 64,4 procent för förlängning av uppehållstillstånd på grund av anknytning, 15,7 procent för ärenden om uppehållstillstånd för studier och 20,6 procent för ärenden om uppehållstillstånd för besök.
Överklagandefrekvensen i olika typer av förvaltningsmål på andra områden varierar också beroende på måltyp. Utredningen har tagit fram statistik avseende socialförsäkringsmål och skattemål som avser överklagande av myndighetsbeslut till länsrätt. Försäkringskassan fattar ca 700 000 beslut i månaden avseende olika typer av bidrag och andra förmåner (exklusive beslut enligt tandvårdsstödet). I ca 7 000 fall begär den sökande omprövning, dvs. en procent. Antalet överklaganden till länsrätt uppgår till drygt 1 100 per månad, dvs. 0,16 procent. Vad gäller skattemål beslutade Skatteverket år 2008 om ändring av 300 000 självdeklarationer. Av dessa beslut överklagades ca 15 000 till länsrätt, dvs. 5 procent. Ändringsfrekvensen i länsrätten ligger normalt på ca 25 procent.
Som tidigare redovisats har utredningen tagit fram uppgifter från andra EU-länder som redan nu har ett system för överklagande av beslut i viseringsärenden. Av dessa uppgifter framgår att överklagandefrekvensen avseende grundbeslut varierar. I Danmark och Norge ligger andelen överklagande på 19 respektive 11 procent, medan motsvarande siffra för Nederländerna är 22 procent. För Nederländernas del bör anmärkas att andelen ärenden som kommer under domstols prövning är väsentligt lägre, ca 2 procent.
Mot bakgrund av de olika jämförelserna gör utredningen den bedömningen att överklagandefrekvensen till migrationsdomstolen kommer att ligga på omkring 20 procent i genomsnitt. Andelen överklaganden kommer givetvis att variera från ort till ort och kan för vissa utlandsmyndigheter vara väsentligt högre än 20 procent. Men, som utredningen tidigare framhållit, är det här fråga om ärenden som kräver mycket snabb handläggning för att det över huvud taget ska vara värt att överklaga. Ansökningarna avser i huvudsak korta vistelser som ligger nära i tiden efter ansökningen. En över-
7 Det bör dock noteras att registreringen av yrkanden om omprövning hanteras olika vid utlandsmyndigheterna, vilket gör att siffrorna är något osäkra.
klagandeprocess kan också uppfattas som besvärlig av den enskilde, eftersom kontakterna med berörda myndigheter i regel måste skötas av någon annan, t.ex. en referent eller garant i Sverige. Å andra sidan kan alltid anföras att bara den omständigheten att det finns en överklagandemöjlighet leder till att många sökanden ”prövar” utan att egentligen ha någon förhoppning om ändring. Överklagandet är avgiftsfritt och framstår därför som mer attraktivt än att senare söka på nytt.
Med ett antagande att överklagandefrekvensen kommer att ligga på 20 procent, kommer migrationsdomstolen för 2011 (räknat på helår) behöva handlägga 3 400 viseringsärenden från utlandsmyndigheterna (17 000 ./. 5) och 240 från Migrationsverket (1 200 ./. 5). Utredningen utgår i det följande från att migrationsdomstolen kommer att handlägga ca 3 600 överklaganden på ett år.
Antalet överklaganden från migrationsdomstolen till Migrationsöverdomstolen är mycket svårbedömt. Det är rimligt att anta att migrationsdomstolen avslår merparten av överklagandena från utlandsmyndigheterna och Migrationsverket och att domstolen även i viss utsträckning avskriver målen till följd av att tiden för den sökta viseringens giltighet har passerats. Teoretiskt sett skulle således en större andel av migrationsdomstolens domar kunna överklagas. Å andra sidan kan konstateras att överklagandefrekvensen i utlänningsärenden i allmänhet från migrationsdomstolarna till Migrationsöverdomstolen har varit väsentligt lägre än vad som från början antagits.8 Utredningen bedömer att en sådan trend kan bli än mer markant beträffande viseringsärenden, dels på grund av ett begränsat prejudikatsintresse, dels på grund av viseringsärendenas särskilda krav på snabbhet i handläggningen för att ett överklagande över huvud taget ska vara realistisk. Mot denna bakgrund gör utredningen den bedömningen att endast en mindre del av migrationsdomstolens domar kommer att överklagas. Utredningen utgår från att högst 500 överklaganden kommer att handläggas av Migrationsöverdomstolen år 2011 (räknat på helår), varav endast ett litet antal prövas i sak.
När det gäller kostnaderna för att handlägga överklaganden i viseringsärenden utgår utredningen från vissa nyckeltal som lämnats av Migrationsverket och Domstolsverket. Nyckeltalen avser över-
8 Migrationsverkets Verksamhets- och utgiftsprognos 2008-01-22 och 2009-05-07.
klaganden av uppehållstillstånd utan samband med avvisning eller utvisning.9
Migrationsverket beräknar att ärendekostnaden för verket vid ett överklagande av ett besök- eller bosättningsärende är ca 700 kr. Det är rimligt att anta att kostnaden för överklagande av ett beslut i ett viseringsärende skulle ligga på ungefär samma nivå. Utredningen utgår från att kostnaden omfattar dels hanteringen av själva överklagandet innan det överlämnas till migrationsdomstolen, dels kostnaden för processen i migrationsdomstolen och eventuellt i Migrationsöverdomstolen.
För utlandsmyndigheternas del borde kostnaden för varje överklagande i ett viseringsärende ligga på samma nivå som för Migrationsverket. Genom Viseringskodexen införs rutiner på utlandsmyndigheterna som syftar till att förenkla handläggningen och på sikt sänka kostnaderna.
Sammantaget gör utredningen den bedömningen att kostnaderna för utlandsmyndigheterna och Migrationsverket för att hantera överklagandena år 2011 kan komma att uppgå till drygt 2,5 miljoner kr (3 600 ärenden à 700 kr), varav merparten (2,38 miljoner kr) belastar Utrikesrepresentationen.
Domstolsverket beräknar att styckkostnaden i mål om uppehållstillstånd utan samband med avvisning eller utvisning är ca 6 300 kr vid migrationsdomstolarna och ca 4 400 kr vid Migrationsöverdomstolen. Med utgångspunkt från utredningens bedömning av antalet överklagade ärenden kan således kostnaderna för Domstolsverket år 2011 (räknat på helår) komma att uppgå till 24,9 miljoner kr, varav 22,7 miljoner kr för migrationsdomstolen (3 600 x 6 300 kr) och 2,2 miljoner kr för Migrationsöverdomstolen (500 x 4 400 kr).10
Utredningen bedömer sammanfattningsvis att införandet av en överklagandemöjlighet i viseringsärendena enligt Viseringskodexen medför kostnader på ca 27,5 miljoner kr årligen11 fördelat med ca
9 Beräkningarna är gjorda med anledning av förslagen i SOU 2008:114 Försörjningskrav vid anhöriginvandring. Förslagen har ännu inte genomförts. 10 Domstolsverket anser att styckekostnaden bör ökas med 37,5 procent för överklaganden i migrationsdomstolarna och med 14 procent för överklaganden i Migrationsöverdomstol på grund av särskilda kostnader t.ex. för nämndemän och sakkunniga samt för klagandes resor till förhandling i migrationsdomstolarna (anslaget 1:5 Kostnader vid domstolsprövning i utlänningsärenden). Utredningen bedömer emellertid att sådana kostnader inte kommer att uppstå i viseringsärenden eftersom domstolsprocessen uteslutande kommer att vara skriftlig. 11 Utredningen bedömer att den årliga kostnaden inte bör förändras nämnvärt de närmaste åren men att en ny nivåbestämning får göras när reformen kan utvärderas.
2,5 miljoner kr för Utrikesrepresentationen och ca 25 miljoner kr för Domstolsverket.
För Migrationsverket och Polisens del anser utredningen att reformen endast leder till marginellt ökade kostnader när det gäller de frågor som utredningen har haft att bedöma.
10.5. Budgetära konsekvenser och förslag till finansiering
Utredningen konstaterar att den budgetmässiga samordningen på migrationsområdet är mycket komplex. Detta beror på att ansvaret för sakfrågor och resurser är fördelat på olika huvudmän. När det gäller viseringsverksamheten är detta särskilt framträdande. Inom Regeringskansliet ligger det departementala sakansvaret för viseringsfrågorna på Justitiedepartementet medan Utrikesdepartementet genom utlandsmyndigheterna har ansvaret för handläggningen av merparten av viseringsärendena. Samtidigt ska Migrationsverket samverka med andra ansvariga myndigheter inom området så att förutsättningar skapas för ett effektivt genomförande av de verksamheter som följer av de uppgifter som Migrationsverket har. Detta innebär bl.a. att verket ska ge Utrikesdepartementet underlag för departementets verksamhetsplanering och behov av medel för migrationsverksamheten vid utlandsmyndigheterna. Sett från utlandsmyndigheternas synvinkel är Justitiedepartementet huvudman för sakfrågorna och Utrikesdepartementet huvudman för migrationsverksamheten vid utlandsmyndigheterna (7 a § förordningen [1992:247] med instruktion för utrikesrepresentationen). I fråga om fördelning av resurser för verksamheten måste också ett samråd ske inom Regeringskansliet mellan Justitiedepartementet och Utrikesdepartementet.12
När det gäller finansieringen av de ökade kostnader som Viseringskodexen medför har utredningen analyserat möjligheterna att för Utrikesrepresentationens del ytterligare utnyttja de offentligrättsliga avgifter som hänför sig till viserings- och tillståndsansökningar. Som tidigare nämnts har sedan 2003 Utrikesdepartementet disponerat viss del av dessa intäkter för att täcka en del av kostnaderna för migrationsverksamheten. Fördelningen av dessa medel görs från
12 Samråd sker t.ex. vad avser allokering av medel till utlandsmyndigheterna i syfte att säkerställa att utlandsmyndigheter med långa väntetider i utlänningsärenden får medel så att målen för uppsatta handläggningstider ska kunna nås.
år till år och är således inte allokerade till viss bestämd migrationsverksamhet.
Intäkterna från de offentligrättsliga avgifterna uppgick 2008 till 148 miljoner kr. År 2003 var motsvarande intäkter 59 miljoner kr. Intäkterna har successivt ökat år från år, i första hand beroende på ett ökat antal ansökningar. En markant ökning skedde emellertid 2007 till följd av att avgifterna för viseringar fördubblades efter beslut av Europaparlamentet och EU:s ministerråd. Som tidigare nämnts disponerar Utrikesdepartementet ca 20 procent av intäkterna. Motsvarande andel 2003 var 42 procent.
När det gäller intäkter från avgifter för ansökningar om visering bör framhållas att dessa bestäms inom EU utan avsikt att nå full kostnadstäckning för verksamheten. Avgiften är normalt 60 euro men vissa kategorier, t.ex. barn under sex år, studerande och forskare, är undantagna från avgiftsskyldighet. EU har också ingått en rad viseringsförenklingsavtal med vissa länder med innebörd bl.a. att avgiften för en visering normalt ska vara 35 euro. För svenskt vidkommande är det således inte möjligt att på ett effektivt sätt utnyttja avgiftsfinansiering för att täcka kostnaderna för viseringsverksamheten.
En sådan modell tillämpas när det gäller utfärdande av pass av utlandsmyndigheterna. Avgifterna bestäms av regeringen i förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheterna. Detta skapar förutsättningar för att via avgifterna täcka de direkta och indirekta kostnaderna för den verksamheten hos utlandsmyndigheterna.
Utredningen anser dock att en avgiftsfinansiering på sikt borde övervägas också beträffande viseringsverksamheten vid utlandsmyndigheterna även om full kostnadstäckning inte kan uppnås. I kombination med fastställda nivåer för höjning eller sänkning av förvaltningsanslaget för Utrikesdepartementet borde avgiftsfinansiering kunna leda till en mer flexibel resursallokering och en effektivare ärendehandläggning. Med VIS-systemet skapas också möjlighet till effektiv uppföljning av avgiftsunderlaget, vilket är en given förutsättning för en sådan modell.
När det gäller den av utredningen beräknade kostnadsökningen för Utrikesrepresentationen till följd av överklagandemöjligheten enligt Viseringskodexen bör i stället på kort sikt en höjning ske av den andel av avgiftsintäkterna som Utrikesdepartementet disponerar sedan 2003 för migrationsverksamheten. Andelen har sjunkit markant, från 42 till 20 procent. En ökning med 2,5 miljoner kr,
motsvarande den beräknade årliga kostnadsökningen för utlandsmyndigheterna, skulle innebära att andelen ökade till drygt 22 procent.13
Kostnadsökningen för Migrationsverket och Polisen bör kunna finansieras inom ramen för befintligt anslag.
När det gäller finansiering av kostnadsökningen för Domstolsverket avseende överklagande av beslut i viseringsärenden till migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen finns inte någon möjlighet att utnyttja viseringsavgifter. Förslagen i betänkandet innebär inte heller att det finns någon möjlighet att åberopa effektivitetsvinster eller andra liknande effekter; det är här fråga om en helt ny verksamhet som tillkommer till följd av en EG-förordning. Mot den bakgrunden anser utredningen att en omfördelning över statsbudgeten bör ske så att domstolarna på ett effektivt sätt ska kunna uppfylla de förpliktelser som svenska staten har enligt Viseringskodexen. Det innebär att anslaget 1:4 Domstolsprövning utlänningsärenden, inom utgiftsområde 8 Migration, bör tillföras 25 miljoner kr extra, räknat från 2011.14
10.6. Andra konsekvenser av förslagen
Utredningen bedömer att förslagen i betänkandet inte får sådana andra konsekvenser som sägs i 15 § kommittéförordningen.
13 Uträknat på basis av 2008 års siffror. 14 Som tidigare nämnts är kostnadsökningen beräknad för helår. För 2011 kommer kostnaden att bli lägre beroende på att reformen träder i kraft först senare under det året.
11. Författningskommentar
11.1. Förslag till lag om ändring i utlännings- lagen (2005:716)
1 kap.
4 a §
Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (Viseringskodexen).
Paragrafen är ny och innehåller en ny definition i utlänningslagen, ”Schengenvisering”. Viseringskodexen är en utbyggnad av Schengensamarbetet vilket är bakgrunden till den föreslagna benämningen för viseringar enligt kodexen. I Viseringskodexen finns bestämmelser om olika typer av viseringar (enhetlig visering, visering med territoriellt begränsad giltighet och flygplatstransitvisering). Schengenvisering definieras i den nya paragrafen genom en hänvisning till Viseringskodexen och används i utlänningslagen som en gemensam beteckning för de olika viseringstyperna.
2 kap.
3 §
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. I Viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering. Bestämmelser om nationell visering finns i 3 kap. 4 §.
Paragrafen har tillförts två nya stycken. Den tidigare bestämmelsen återfinns i första stycket. Där anges som tidigare kravet på visering för en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige. I den nya lydelsen av första stycket tydliggörs att det i utlänningslagen finns två former av visering, Schengenvisering och nationell visering. I andra och tredje styckena finns hänvisningar till bestämmelserna i Viseringskodexen respektive 3 kap. 4 § om Schengenvisering respektive nationell visering. Denna ändring behandlas närmare i kapitel 9, avsnitt 9.6.1.
3 kap.
1 §
Villkor för beviljande av en Schengenvisering finns i Viseringskodexen.
Den nuvarande lydelsen av paragrafen, som innehåller de grundläggande förutsättningarna för beviljande av visering, har ersatts med en hänvisning till de villkor för beviljande av Schengenvisering som finns i Viseringskodexen. I Viseringskodexen hänvisas till inresevillkoren i kodexen om Schengengränserna (Gränskodexen). Ändringarna i paragrafen behandlas närmare i kapitel 9, avsnitt 9.6.1.
4 §
Om det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
I paragrafen, som motsvarar den nuvarande lydelsen av 4 § andra stycket, behandlas förutsättningarna för och de närmare bestämmelserna om nationell visering. Bestämmelsen har ändrats så att den endast reglerar nationella viseringar för längre vistelser än tre månader.
Nationella viseringar enligt den nuvarande lydelsen av 4 § har, efter upphävande av artiklarna 9–17 i Schengenkonventionen, ingen koppling till Schengenkonventionens bestämmelser om enhetlig visering. Bestämmelserna i första och tredje styckena har därför utmönstrats. Se vidare kapitel 9, avsnitt 9.10.2.
6 §
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om Schengenvisering.
I paragrafen finns olika slag av bemyndiganden för regeringen. Viseringskodexen, som gäller som lag i Sverige, är en utbyggnad av Schengenregelverket. Genom artikel 8 i Viseringskodexen ges medlemsstaterna (i praktiken de stater som är anslutna till Schengensamarbetet) en möjlighet att ingå överenskommelser med andra medlemsstater om representation gällande beslut om viseringar på medlemsstatens vägnar eller mottagandet av viseringsansökningar och registrering av biometriska kännetecken. Bestämmelserna i Viseringskodexen anger inte vem som för medlemsstatens räkning är behörig att ingå överenskommelser av nu angivet slag.
I 3 kap. 6 § tredje stycket anges att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om Schengenvisering. Sådana överenskommelser kan vara av de slag som anges i artikel 8 i Viseringskodexen och alltså även innefatta behörighet för den representerande medlemsstatens behöriga myndigheter att avslå en viseringsansökan. En överenskommelse om representation kan också vara begränsad på så vis att den endast innefattar en rätt för en annan medlemsstats behöriga myndigheter att bevilja ansökningar eller enbart avse att ta emot ansökningar och registrera biometriska kännetecken enligt föreskrifterna i Viseringskodexen. Om den representerande medlemsstatens konsulat endast getts rätt att bevilja ansökan ska konsulatet, om det överväger att avslå en ansökan, överlämna ansökan till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som representeras för slutligt beslut inom gällande tidsfrister (artikel 8.2 i Viseringskodexen).
Bemyndigandet i tredje stycket har ändrats så att bestämmelsen tar sikte på överenskommelser enligt Viseringskodexen om att en annan Schengenstats behöriga myndigheter får besluta om visering enligt Viseringskodexen (Schengenvisering).
7 kap
1 §
Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.
I Viseringskodexen finns särskilda bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering. Om utlänningen har vistats här i landet, mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.
I första stycket anges att bestämmelsen omfattar endast nationell visering (4 §). Förutsättningarna för upphävande och återkallelse av visering enligt Viseringskodexen överensstämmer inte med utlänningslagens regler om återkallelse. Mot bakgrund härav har i paragrafen införts ett nytt andra stycke med en hänvisning till Viseringskodexens regler om upphävande och återkallelse. Denna ändring behandlas närmare i kapitel 9, avsnitt 9.9.
2 §
Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.
I bestämmelsen finns ytterligare förutsättningar för återkallande av visering. Första stycket har ändrats mot bakgrund av att bestämmelserna om återkallelse av visering i utlänningslagen fortsättningsvis endast omfattar nationella viseringar enligt 4 §.
8 §
Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.
Paragrafen anger vilken myndighet som beslutar om återkallelse av uppehållstillstånd, arbetstillstånd och visering. Bestämmelsen har ändrats mot bakgrund av att bestämmelserna om återkallelse av visering i utlänningslagen endast tar sikte på nationella viseringar (4 §). I Viseringskodexen anges vilka myndigheter som beslutar om upphävande och återkallande av Schengenvisering.
13 kap.
10 §
Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och
1. utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz, eller
2. beslutet fattas enligt Viseringskodexen.
I paragrafen finns bestämmelser om motivering av beslut. Bestämmelsen om att beslut om visering inte behöver motiveras utgör ett undantag från den allmänna skyldigheten enligt 20 § förvaltningslagen att motivera beslut som går sökanden emot. Bakgrunden till bestämmelsen är framförallt praktiska hänsyn som att beslut i viseringsärenden i allmänhet måste fattas med mycket kort varsel. Viseringskodexen uppställer krav på att beslut om avslag på visering, upphävande eller återkallelse av visering ska innehålla de skäl som ligger till grund för avslaget. Mot bakgrund härav har i andra stycket införts en uttrycklig regel om att beslut i fråga om visering som fattats enligt Viseringskodexen ska motiveras, om det går utlänningen emot. Det följer av andra stycket, första meningen, att rätten till motivering inte gäller beslut i fråga om nationell visering. Ändringen behandlas närmare i kapitel 9, avsnitt 9.9.
14 kap.
Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd, arbetstillstånd och
visering
Polismyndighetens beslut
2 §
En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. En polismyndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.
Utlandsmyndighetens beslut m.m.
2 a §
En utlandsmyndighets beslut samt beslut av annat organ, efter bemyndigande enligt 3 kap. 6 §, om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.
3 §
Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär – avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller – återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.
Utlänningslagen saknar för närvarande generella bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut avseende viseringar. För att den svenska lagen ska vara förenlig med Viseringskodexen fordras därför författningsändringar och kompletterande lagstiftning rörande rätten att överklaga beslut i viseringsärenden.
2 § har kompletterats med ett nytt andra stycke vari anges att polismyndighetens beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en sådan visering får överklagas till en migrationsdomstol.
2 a § är ny. I bestämmelsen anges att en utlandsmyndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en sådan visering får överklagas till en migrationsdomstol. Med utlandsmyndighet avses svensk beskickning eller karriärkonsulat. Regeringen får med stöd av 3 kap. 6 § andra stycket ge organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering. Detta bemyndigande har möjliggjort bestämmelsen i 3 kap. 11 § första stycket UtlF, enligt vilken visering får meddelas av Sveriges exportråds kontor i Taiwan. Eftersom även andra än utlandsmyndigheter kan komma att besluta om Schengenviseringar anges även i 2 a § att beslut av annat organ, efter bemyndigande enligt 3 kap. 6 §, om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.
Av ett nytt andra stycke i 3 § framgår att Migrationsverkets beslut att avslå en ansökan om Schengenvisering eller att upphäva eller återkalla en sådan visering får överklagas till migrationsdomstolen.
Bestämmelserna har tidigare behandlats i kapitel 9, avsnitt 9.4.
16 kap
1 §
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka länsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva viseringsärenden. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm. Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om länsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen. Genom ändringen i första stycket ges regeringen bemyndigande att föreskriva att endast en av migrationsdomstolarna ska vara behörig att pröva viseringsärenden. Frågan har behandlats i kapitel 9, avsnitt 9.4.7.2.
Kommittédirektiv
Regelförändringar till följd av en EUgemensam viseringskodex m.m.
Dir. 2008:104
Beslut vid regeringssammanträde den 2 oktober 2008.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare ska lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras när Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (CCI) antas. Utredaren ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare.
EG-förordningarna är till alla delar bindande och direkt tillämpliga och får inte införlivas i svensk rätt. De kan emellertid behöva kompletteras på nationell nivå för att undanröja eventuella motstridigheter i regelverket som uppstår vid deras ikraftträdande. Utredaren ska vidare lämna en redogörelse för ekonomiska och andra konsekvenser, som förordningarna och föreslagna författningsbestämmelser medför. Om förordningarna medför ökade kostnader ska förslag till finansiering inom berörda utgiftsområden redovisas.
Frågor som rör de ännu inte antagna förordningarna om viseringskodex och de gemensamma konsulära anvisningarna ska redovisas i ett delbetänkande senast den 1 juni 2009. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 1 oktober 2009.
Bakgrund
Den svenska regleringen
Bestämmelser om visering finns i 3 kap. utlänningslagen (2005:716), UtlL, och i 3 kap. utlänningsförordningen (2006:97). Reglerna i utlänningslagen om visering innehåller ingen bestämmelse som ger rätt att överklaga ett avslag på en ansökan om visering med undantag för vad som följer av 14 kap. 3 § UtlL. Där framgår att Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en
EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare. Bestämmelser som reglerar handläggningen av viseringsärenden finns i utlänningsförordningen. I utlänningsförordningen samt förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheterna regleras de avgifter som viseringsmyndigheterna får ta ut för viseringsansökningar.
Schengenregelverket
I dag är de gemensamma reglerna för visering spridda i ett antal EG-förordningar och andra rättsakter. Dessa brukar ofta refereras till som ”Schengenregelverket” på viseringsområdet. Bestämmelser om visering finns först och främst i Schengenkonventionen (konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985) artikel 1 och artiklarna 9–18, samt rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav. Bestämmelser om handläggning av viseringsärenden finns i de s.k. Gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (CCI). Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer innehåller även bestämmelser som rör viseringsärenden.
Förordningen om införande av en gemenskapskodex om viseringar
Kommissionen presenterade år 2006 ett förslag om införande av en gemenskapskodex om viseringar för kortare vistelse (KOM 2006(403)). Syftet med förslaget till viseringskodex är att samla de bestämmelser som avser utfärdande av viseringar i en och samma förordning samt harmonisera de arbetsmetoder som medlemsstaternas beskickningar ska följa när de handlägger viseringsansökningar. Viseringskodexen föreslås enbart omfatta bestämmelser om utfärdande av viseringar för kortare vistelse, transitviseringar och viseringar för flygplatstransitering. Det nuvarande gemensamma viseringsregelverket måste uppdateras på grund av införandet av rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) som bl.a. kräver regler för hur biometri (ansiktsbild, fingeravtryck) ska upptas i viseringsansökningar och hur medlemsstaterna ska kunna representeras av varandra, regler gällande gemensamma ansökningskontor och möjligheter till samarbete med s.k. externa tjänsteutövare för mottagande av viseringsansökningar. En rätt att överklaga ett avslag på en ansökan om visering föreslås också i viseringskodexen.
Förordningsförslaget omfattar fem avdelningar. I den första avdelningen anges förordningens allmänna bestämmelser, syfte, tillämpningsområde och definitioner. Den andra avdelningen behandlar mottagande och handläggning av viseringsansökningar och preciserar behörighetskrav för de myndigheter som medverkar vid handläggningen av viseringsansökningar. Denna avdelning innehåller också regler om tidsfrister för samråd, avtal om representation, bestämmelser om ingivande av ansökan samt krav på upptagande av biometri. Den andra avdelningen innehåller dessutom regler för prövning av ansökan, avvisning av ansökan, meddelande av beslut i viseringsärenden och avslag i sådana ärenden samt bestämmelser om visering med begränsad territoriell giltighet, visering för flygplatstransitering, visering som utfärdas vid gräns samt regler för förlängning, återkallande och upphävande. Sökande som nekas visering ska, enligt kommissionens förslag, ha rätt att överklaga. Formerna för överklagandet ska regleras i nationell rätt. I förslagets tredje avdelning regleras förutsättningar för förvaltning och organisation. Avsikten är att införa en rättslig ram som ger medlemsstaterna möjlighet att välja bland ett antal sätt att organisera insamlingen av biometriska uppgifter från viseringssökande. Särskilda bestämmelser ska följas om medlemsstaterna beslutar att samarbeta med externa
tjänsteleverantörer. Dessutom definieras de arbetsuppgifter som kommersiella mellanhänder får utföra. I förslagets fjärde avdelning anges bestämmelser för lokalt konsulärt samarbete vid medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar. Förslagets femte avdelning innehåller slutbestämmelser, inklusive undantagsordningar, kommittéförfarande, rättsakter som upphävs samt en standardbestämmelse om ikraftträdande och direkt tillämplighet. Till förordningsförslaget finns fjorton bilagor. Beslut om förordningen fattas med kvalificerad majoritet i rådet efter medbeslutandeförfarande. Förordningen kommer sannolikt att antas av rådet och parlamentet tidigast hösten 2008. Förordningen ska börja tillämpas sex månader efter dess ikraftträdande, dvs. sex månader efter publicering i Europeiska unionens officiella tidning.
Förordningen om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående visering (CCI)
Parallellt med förhandlingarna i rådet om en gemensam viseringskodex pågår förhandlingar med anledning av kommissionens förslag (KOM (2006) 269) om förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om organiseringen av mottagandet och behandlingen av viseringsansökningar. Syftet med förordningsförslaget är att skapa en rättslig grund för insamlandet av biometriska uppgifter i samband med viseringsansökningar som följer av förordningen om informationssystemet för viseringar (VIS). Förslaget ger även en rättslig ram för hur medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar ska organiseras med avseende på genomförande av VIS. Förordningen förväntas antas under hösten 2008. Förordningens bestämmelser kommer sedan att inkorporeras i viseringskodexen.
Förordning om ändring i förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare
Den 18 april 2008 antogs förordningen om ändring i förordning EG 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare (EUT L 115, 29.4.2008, s. 1–7). Denna förordning syftar till att införa ny biometrisk teknik (ansiktsfotografi och fingeravtryck av två fingrar) i tredjelandsmedborgares uppehållstillståndskort. Genom förordningen blir uppehållstillståndskorten som ska innehålla biometriska säkringar obligatoriska för dem som har uppehållstillstånd inom EU. Efter det att de tekniska specifikationerna fastställts under sommaren 2008 har medlemsstaterna två år på sig att införa foto i uppehållstillståndskorten respektive tre år för att införa fingeravtryck av två fingrar.
Uppdraget
De aktuella EG-förordningarna är bindande och direkt tillämpliga och ska inte införlivas i svensk rätt. Kompletteringar kan emellertid behövas på nationell nivå för att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning av förordningarna. Det kan också finnas skäl att undanröja eventuella motstridigheter i regelverket som uppstår vid förordningarnas ikraftträdande. Förordningsförslagen innehåller således bestämmelser som innebär att nationella författningar måste ses över. Detta gäller framförallt bestämmelsen om att en sökande som nekas visering ska ha rätt att överklaga beslutet. Någon möjlighet att överklaga finns inte för närvarande i svensk rätt i detta hänseende. Processuella frågor behöver analyseras, särskilt avseende instansordning. Utgångspunkten ska vara att en överklagandemöjlighet införs.
Förordningsförslagen innehåller även bestämmelser som berör skydd för personuppgifter och lagring av dessa, sekretess, handläggning av viseringsansökningar samt upptagande av biometriska uppgifter. Det svenska regelverket behöver anpassas för att överensstämma med de bestämmelser som fastställs i förordningarna.
I förordningsförslagen preciseras vidare olika former för samarbete i samband med mottagandet och handläggningen av viseringsansökningar. I Sverige finns i dag inga motsvarande bestämmelser.
Det kan finnas skäl att överväga användningen av dessa möjliga samarbetsformer i framtiden.
Organisatoriska förändringar som ska vara kostnadseffektiva samt dessas påverkan på myndigheterna ska redovisas. Eventuella ökade kostnader ska finansieras inom berörda utgiftsområden. Utredaren ska även bedöma de totala utgifterna för viseringsverksamheten vid utlandsmyndigheterna och Migrationsverket. Utredaren ska vidare redovisa regleringen om överklagande av viseringsbeslut i några med Sverige jämförbara EU-medlemsstater. Utredaren ska lämna en redogörelse för ekonomiska och andra konsekvenser, som förordningarna och föreslagna författningsbestämmelser medför.
Utredaren ska göra beräkningar av de budgetära konsekvenserna för domstolarna, Migrationsverket, utlandsmyndigheterna och Polisen. Om förordningarna medför ökade kostnader, ska förslag till finansiering inom berörda utgiftsområden redovisas.
Samråd
Utredaren ska samråda med utredningen om försörjningskrav vid anhöriginvandring (Ju 2008:12) och utredningen om utvärdering av instans och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden (Ju 2007:119).
Redovisning av uppdraget
Frågor som rör de ännu inte antagna förordningarna om viseringskodex och de gemensamma konsulära anvisningarna ska redovisas i ett delbetänkande senast den 1 juni 2009. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 1 oktober 2009.
(Justitiedepartementet)
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till utredningen om regelförändringar till följd av en EU- gemensam viseringskodex m.m. (dir. 2008:104)
Dir. 2009:52
Beslut vid regeringssammanträde den 11 juni 2009.
Förlängd tid för uppdraget
Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 oktober 2008 gav ansvarigt statsråd en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras när Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (CCI) antas (dir. 2008:104). Utredaren ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen om ändring i förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare (EUT L 115, 29.4.2008, s. 1-7). Utredningen ska enligt direktiven lämna ett delbetänkande senast den 1 juni 2009 och ett slutbetänkande den 1 oktober 2009. Utredaren har begärt förlängd tid. Utredaren ska istället redovisa delbetänkandet senast den 15 september 2009 och slutbetänkandet senast den 31 januari 2010.
(Justitiedepartementet)
Migrationsverket
Verksamhetsområde besök- och bosättning, expertgruppen
Adress Migrationsverket, 601 70 Norrköping Telefon 0771 – 235 235 Telefax 010 – 485 17 17
E-post migrationsverket@migrationsverket.se Hemsida www.migrationsverket.se
1 (6)
Datum
2009-06-16
Allmänna riktlinjer för handläggning av viseringsärenden
Visering är ett tillstånd för besök under en kortare tid. Är avsikten att bosätta sig i Sverige behövs uppehållstillstånd och sådant ska normalt sökas och vara ordnat före inresan i Sverige.
Den politiska ramen
Redan i samband med behandlingen av propositionen Invandrings- och flyktingpolitiken (prop 1983/84:144) uttalades att det är olyckligt om Sveriges viseringspraxis blir alltför restriktiv, särskilt när det gäller visering för besök hos släktingar. Det ansågs angeläget att viseringspolitiken ska vara så generös som möjligt, eftersom en strikt viseringspolitik särskilt hårt drabbar invandrare här i landet som inte själva har möjlighet att resa hem för släktbesök. Det måste vara en grundläggande rättighet för invandrare bosatta här att få ta emot besök av släktingar från andra länder.
I propositionen sades också att visering bör ges om det inte framstår som uppenbart att avsikten med besöket är ett annat när det är fråga om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstår som särskilt ömmande.
I mindre behjärtansvärda fall kan visering beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna.
Det sades också att Sverige har ett ansvar för att den förda invandringspolitiken inte leder till splittring av familjer genom att anhöriga förlorar varje möjlighet att träffas. Särskilt gäller det sådana fall när den som finns i Sverige inte kan återvända till hemlandet.
I den migrationspolitiska propositionen från 1997 (prop 1996/97:25) uttrycks att det måste ses som en grundläggande rättighet för invandrare i Sverige att få ta emot besök av släktingar från andra länder. Det är av särskild vikt att viseringskravet inte i onödan försvårar släktbesök.
Av propositionen Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden (prop 2004/05:170) uttalas att de svenska viseringsbestämmelserna bör vara utformade så att de i största möjliga utsträckning främjar den fria rörligheten över gränserna. Mot önskemålet om fri rörlighet måste man emellertid ställa nödvändigheten av att upprätthålla den reglerade invandringen. Utgångspunkten måste dock alltid vara att viseringsansökningar ska prövas snabbt och i en positiv anda. Utlänningar får inte onödigtvis hindras att besöka Sverige.
2 (6)
Schengensamarbetet
Bestämmelser om fri rörlighet för personer ingår i EG-fördraget och omfattar bland annat gränskontroll, asyl och invandring.
Schengensamarbetet syftar till fri rörlighet för personer mellan de länder som ingår i avtalet och en utfärdad visering ger fritt tillträde till alla medlemsstater. Personkontroll mellan staterna förekommer inte, men den är å andra sidan förstärkt vid gräns mot tredje land. En Schengenvisering utfärdas som en enhetlig visering.
Samarbetet innebär också att medlemsstaterna ska ta hänsyn till samtliga medlemsstaters intressen och inte tillfoga någon medlemsstat skada i samband med att en ansökan om visering bedöms.
I de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar, som samtliga Schengenstater har att beakta, anges att den gemensamma viseringspolitiken spelar en viktig roll för att bekämpa olaglig invandring, organiserad brottslighet och terrorism.
Under vissa förutsättningar och om inte villkoren i 3 kap.1 och 2 §§utlänningslagen är uppfyllda, kan en territoriellt begränsad visering utfärdas som enbart gäller för vistelse i Sverige. Vid bedömningen av om en sådan visering ska beviljas ska en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång. En territoriellt begränsad visering ska endast i undantagsfall beviljas.
Ny utlänningslag
Av den nya utlänningslagen som gäller sedan den 31 mars 2006 framgår det vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en enhetlig visering enligt Schengenregelverket ska beviljas och när en så kallad nationell visering kan utfärdas.
I 3 kap 2 § utlänningslagen sägs att en enhetlig visering inte får beviljas om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenområdet efter viseringstidens utgång.
Rekvisitet ”framstår som sannolikt” får bedömas både utifrån den sökandes personliga situation och det uppgivna syftet med besöket.
Om det anses sannolikt att en utlänning tänker stanna kvar inom Schengenområdet, men det samtidigt är nödvändigt att utfärda en visering av exempelvis humanitära skäl kan en territoriellt begränsad visering utfärdas. En förutsättning för detta är dock att övriga inresevillkor för tredjelandsmedborgare som anges i EUs gränskodex är uppfyllda.
Migrationsverkets uppdrag
Migrationsverket har som övergripande mål att upprätthålla den reglerade invandringen. Ett lika viktigt mål är att ge den enskilde utlänningen möjlighet att få uppehållstillstånd eller visering i enlighet med lagstiftningen.
3 (6)
Statens intresse av att reglera invandringen måste hävdas samtidigt som den enskildes rätt tas tillvara. Viseringstvånget är en del av den generella utlänningskontrollen. Utlänningsärenden ska dock administreras så att ett växande internationellt utbyte underlättas.
I egenskap av central förvaltningsmyndighet för migrationsområdet har Migrationsverket en praxisbildande roll i viseringsfrågor. Riksdag och regering anger endast ramarna. Styrningen av praxis sker på tre sätt:
- generellt genom verkets allmänna riktlinjer
- speciellt genom den praxisinformation som upprättas för enskilda stater
- genom att verket beslutar i ärenden som utlandsmyndigheterna har lämnat över.
Praxis fastställs av Migrationsverkets generaldirektör. Denna praxis bygger på de kunskaper som verket har om förhållandena i skilda delar av världen. Den politiska, sociala eller ekonomiska situationen i ett visst land beaktas. Erfarenheter från enskilda ärenden påverkar också praxis. När förhållandena ändras och nya erfarenheter görs, inverkar det givetvis på praxis.
Prövningen av viseringsärenden
När personalen på utlandsmyndigheterna och på Migrationsverket utför sina arbetstuppgifter ska de se till att den sökande tas emot på ett värdigt sätt och visa full respekt för individen. Diskriminering av någon på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning får inte ske.
Vid prövningen av viseringsärenden får den enskilde tjänstemannens goda omdöme vara vägledande vid beslutsfattandet. Tjänstemannen har också ansvar för att bedöma när ett ärende ska skickas vidare för beslut.
En viseringsansökan ska inte bifallas om det kommer fram uppgifter som tyder på att syftet med ansökan är bosättning. Beslutande myndigheter (Migrationsverket och utlandsmyndigheterna) ska således göra en bedömning av om det finns en risk för att den sökande, på grund av personliga eller andra förhållanden, inte har för avsikt att lämna Sverige eller Schengenområdet. För sökande som kommer från länder där avhoppen erfarenhetsmässigt är många och där återtagande kan utgöra ett problem, får en mer restriktiv bedömning göras än för andra. Det understryks dock att varje ansökan ska prövas individuellt och den enskildes skäl ska beaktas.
- Bedömningen av om en ansökan om visering bör beviljas eller inte, baseras på många omständigheter, bland annat följande:
- om den sökande inte har dokument som ger rätt till återresa efter viss tid utomlands
- om den sökande tillhör någon minoritetsgrupp som är utsatt eller förföljd i hemlandet
- om den sökande tillfälligt bor eller vistas i tredje land
- de politiska förhållandena i hemlandet
- den sökandes skyddsbehov
- hemlandsmyndigheternas vilja att ta tillbaka sina egna medborgare
4 (6)
- den sökandes anknytning till Sverige i jämförelse med anknytningen till hemlandet
- möjligheten att resa till hemlandet för släktbesök eller att träffas i ett annat land.
Dessa omständigheter vägs sedan mot hur angeläget besöket bedöms vara. Den sökandes avsikt att lämna Sverige och Schengenområdet är av särskild betydelse.
Viseringspolitikens dubbla natur ligger i att dess mål är att bekämpa illegal migration och kriminalitet (till exempel människohandel, svartarbete och organiserad brottslighet) samtidigt som den ska främja lagligt gränsöverskridande. Det är viktigt att se båda sidorna, men det finns en tendens att betona den förra framför den senare. Den överväldigande majoriteten av resenärerna tillhör den senare gruppen.
Förutsättningar för visering
Med en visering avses ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid, högst tre månader, så kallad enhetlig visering. Detta framgår av 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 §utlänningslagen samt artikel 11 Schengenkonventionen.
Kravet på svenska myndigheter att upprätthålla den reglerade invandringen innebär bland annat att pröva viseringsansökningar utifrån den individuella avhoppsrisken. Visering ges exempelvis för
- affärsbesök eller därmed jämställd angelägenhet
- deltagande i konferenser, seminarier eller liknande arrangemang
- släkt- och vänbesök
- kulturellt utbyte
- deltagande i idrottsturneringar
- semester eller annat turistiskt ändamål
- annat särskilt angivet syfte av till exempel personlig eller ekonomisk natur
- genomresa
- flygplatstransitering
Prövningen av viseringsansökan omfattar
- Syftet, sannolikheten för att syftet med besöket i själva verket är att komma hit för att stanna
- Pass, att giltigt sådant finns som tillåter inresa i Schengenstaterna
- Medelsinnehav, att pengar finns för vistelsen och hemresan, inklusive medicinsk reseförsäkring
- SIS, inte finns på spärrlista
- Icke önskvärd, att utlänningen inte äventyrar den allmän ordningen, statens säkerhet, folkhälsa eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.
Grundläggande kriterier för prövning av ansökan
I de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat sägs följande.
5 (6)
Vid behandlingen av viseringsansökningar ska i huvudsak följande punkter beaktas: säkerheten för de avtalsslutande parterna, bekämpningen av den olagliga invandringen samt andra aspekter på internationella förbindelser. Beroende på vilket land det gäller kan den ena eller andra punkten anses viktigare, men uppmärksamhet måste alltid ägnas åt samtliga punkter.
Med avseende på säkerheten måste det prövas om nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits: kontroll av de uppgifter som finns i Schengens informationssystem (SIS) när det gäller personer som finns upptagna på spärrlistorna samt samråd med de centrala myndigheterna för länder där samråd krävs.
Vid prövning av viseringsansökningen ska det fastställas om sökanden har för avsikt att invandra och bosätta sig på medlemsstaternas territorium med hjälp av en visering för turist-, affärs-, studie-, arbets- eller familjebesöksändamål. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt "riskgrupper", arbetslösa, personer som inte förfogar över en regelbunden inkomst osv. Av samma skäl är intervjun med sökanden av grundläggande betydelse för att utröna syftet med resan. Man kan även begära ytterligare dokumentation läggs fram till stöd för ansökan, om möjligt efter överenskommelse inom ramen för det lokala konsulära samarbetet. Den diplomatiska och konsulära beskickningen måste också utnyttja det lokala konsulära samarbetet för att bättre kunna upptäcka falska eller förfalskade dokument som läggs fram som stöd för vissa viseringsansökningar. Om tvivel kvarstår om dokumentens och de framlagda bevisens äkthet, även vad gäller sanningshalten i innehållet i dessa och även trovärdigheten i de uppgifter som lämnats under intervjun, ska de beslutande myndigheterna avstå från att utfärda visering.
En bedömning av den sökandes avsikt att återvända görs utifrån vunna erfarenheter. En värdering av olika omständigheter såsom förankring i hemlandet och tidigare besök i Sverige görs mot möjligheterna att återvända (frivilligt eller tvångsmässigt). Innehav av dokument som inte ger rätt till återresa efter viss tid, minoritetsgrupper som är utsatta eller förföljda, tillfällig bosättning i tredje land (oftast gästarbetare), politiska förhållanden i hemlandet, skyddsbehov, hemlandsmyndighetens vilja att ta tillbaka sina egna medborgare, anknytning hit i förhållande till hemlandet, på vilket sätt anhöriga som finns i Sverige har kommit hit, är ytterligare faktorer som påverkar utgången. Dessa omständigheter vägs sedan mot hur angeläget besöket bedöms vara.
Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att den sökande kommer att stanna kvar i Schengenområdet, är inte förutsättningarna för att bevilja en enhetlig visering uppfyllda (3 kap. 2 § utlänningslagen).
Möjlighet att frångå kravet på enhetlig visering
Situationer uppstår emellertid när den sökande inte kan göra sannolikt att återresa kommer att ske, men där omständigheterna i det enskilda ärendet är sådana att visering ändå bör utfärdas. Det kan exempelvis vara när det finns mycket ömmande och/eller starka humanitära skäl som exempelvis svår sjukdom, dödsfall inom familjen eller liknande skäl.
Det kan också vara fråga om besök för kulturellt utbyte, deltagande i seminarier och idrottsutbyte och annat internationellt utbyte samt affärsbesök som är av särskild vikt för Sverige.
6 (6)
Även om erfarenheten har visat att sökande från ett visst land vanligen saknar återvändandeavsikt, kan undantagsvis en medborgare från ett sådant land beviljas en visering med territoriell begränsning om skälen för besöket är tillräckligt starka.
En avvägning ska göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas visering inte kommer att lämna landet när viseringstiden gått ut. Ju högre sannolikheten är för att den sökande kommer att stanna kvar, desto starkare humanitära skäl krävs för bifall.
Exempel på avvägning när en ansökan om visering bör beviljas kan vara när det är fråga om besök av en svårt sjuk släkting, medan en ansökan från en sökande med identisk bakgrund avslås där syftet med besöket är mindre angeläget.
För att vägra visering för en sökande med mycket starka humanitära skäl bör det framstå som uppenbart att sökanden inte tänker lämna Sverige.
För anhöriga till utlänningar som fått stanna i Sverige som flyktingar bör kraven ställas något lägre eftersom flyktingen inte kan besöka hemlandet.
Om situationen framstår som mycket ömmande (svår sjukdom, dödsfall eller liknande omständigheter) kan visering beviljas även om den som finns i Sverige är här som asylsökande.
Visering får också beviljas för personer som kommer från länder där hemlandsmyndigheten inte tar tillbaka sina egna medborgare om verket eller utlandsmyndigheten bedömer det som sannolikt att sökanden kommer att lämna Sverige och Schengenområdet.
Där det är möjligt att träffas i annat land än Sverige får större betydelse tillmätas rörande medborgare som kommer från länder där det är känt att avhoppen har varit eller är många. Detta gäller även när mycket starka humanitära skäl anförs.
Bilaga
4
253
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 767/2008
av den 9 juli 2008
om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om
viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 62.2 b ii och artikel 66,
med beaktande av kommissionens förslag,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (1), och
av följande skäl:
(1)
Rådets slutsatser av den 20 september 2001, och
slutsatserna från Europeiska rådet i Laeken i december
2001, i Sevilla i juni 2002, i Thessaloniki i juni 2003 och i
Bryssel i mars 2004 har legat till grund för ett initiativ av
central betydelse för Europeiska unionens politik för att
upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa,
nämligen inrättandet av informationssystemet för viser-
ingar (VIS).
(2)
Genom rådets beslut 2004/512/EG av den 8 juni 2004 om
inrättande av Informationssystemet för viseringar (VIS) (2)
skapades VIS som ett system för utbyte av uppgifter mellan
medlemsstaterna.
(3)
Det är nu nödvändigt att fastställa ändamål, funktioner och
ansvarsfördelning för VIS och att fastställa villkor och
förfaranden för utbytet av uppgifter mellan medlemssta-
terna för att underlätta prövningen av viseringsansökningar
och beslut som fattas i anslutning till dessa, med hänsyn till
de riktlinjer för utvecklingen av VIS som rådet antog den
19 februari 2004 och att ge kommissionen mandat att
inrätta VIS.
(4)
Under en övergångsperiod bör kommissionen ha ansvaret
för den operativa förvaltningen av det centrala VIS, de
nationella gränssnitten och vissa aspekter av infrastrukturen
för kommunikation mellan det centrala VIS och de
nationella gränssnitten.
På lång sikt och efter en konsekvensbedömning, som
innehåller en grundlig analys av alternativ som beaktar
ekonomiska, operativa och organisatoriska perspektiv samt
lagstiftningsförslag från kommissionen, bör det inrättas en
permanent förvaltningsmyndighet med ansvar för dessa
uppgifter. Övergångsperioden bör inte överstiga fem år från
den dag då denna förordning träder i kraft.
(5)
VIS bör ha som syfte att förbättra genomförandet av den
gemensamma viseringspolitiken, det konsulära samarbetet
och samrådet mellan centrala viseringsmyndigheter genom
att underlätta utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna
om viseringsansökningar och om beslut som fattas om
sådana ansökningar, i syfte att underlätta förfarandena för
viseringsansökan och förebygga ”visashopping”, att under-
lätta kampen mot bedrägerier och att underlätta kontrol-
lerna vid gränsövergångar vid de yttre gränserna och inom
medlemsstaternas territorium. VIS bör även vara till hjälp
vid identifiering av personer som inte eller inte längre
uppfyller villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning på
medlemsstaternas territorium samt underlätta tillämp-
ningen av rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den
18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att
avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva
en asylansökan som en medborgare i tredjeland har gett in i
någon medlemsstat (3) och bidra till att förebygga hot mot
den inre säkerheten i någon av medlemsstaterna.
(6)
Denna förordning bygger på regelverket för den gemen-
samma viseringspolitiken. Vilka uppgifter som ska behand-
las i VIS bör fastställas på grundval av de uppgifter som
tillhandahålls i det gemensamma formulär för viserings-
ansökningar som infördes genom rådets beslut 2002/354/
EG av den 25 april 2002 om anpassning av del III och
upprättande av bilaga 16 till de gemensamma konsulära
anvisningarna (4), och uppgifterna på det viseringsmärke
som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den
29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhand-
lingar (5).
(7)
VIS bör vara anslutet till medlemsstaternas nationella
system för att göra det möjligt för de behöriga myndighe-
terna i medlemsstaterna att behandla uppgifter om vise-
ringsansökningar och om utfärdade, vägrade, ogiltig-
förklarade, återkallade eller förlängda viseringar.
L 218/60
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
(1) Europaparlamentets yttrande av den 7 juni 2007 (EUT C 125 E,
22.5.2008, s. 118) och rådets beslut av den 23 juni 2008.
(2) EUT L 213, 15.6.2004, s. 5.
(3) EUT L 50, 25.2.2003, s. 1.
(4) EGT L 123, 9.5.2002, s. 50.
(5) EGT L 164, 14.7.1995, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).
Bilaga 4
SOU 2009:77
254
(8)
Villkor och förfaranden för att föra in, ändra, radera och
inhämta uppgifter i VIS bör vara utformade med hänsyn till
de förfaranden som föreskrivs i de gemensamma konsulära
anvisningarna
angående
viseringar
till
diplomatiska
beskickningar och karriärkonsulat (1) (”de gemensamma
konsulära anvisningarna”).
(9)
De tekniska funktionerna i nätverket för hänvändelse till de
centrala viseringsmyndigheterna som föreskrivs i arti-
kel 17.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet
av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna,
Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om
gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma
gränserna (2) (”Schengenkonventionen”) bör integreras i
VIS.
(10)
För att säkerställa en tillförlitlig kontroll och identifiering av
viseringssökande är det nödvändigt att behandla biomet-
riska uppgifter i VIS.
(11)
Det är nödvändigt att fastställa vilka myndigheter i
medlemsstaterna som är behöriga och vilkas vederbörligen
bemyndigade anställda i enlighet med denna förordning får,
i den omfattning som krävs för att de ska kunna utföra sina
arbetsuppgifter, föra in, ändra, radera eller inhämta upp-
gifter för de specifika ändamål som är tillåtna inom ramen
för VIS.
(12)
All behandling av uppgifter i VIS bör stå i proportion till de
syften som eftersträvas och vara nödvändig för att de
behöriga myndigheterna ska kunna utföra sina arbetsupp-
gifter. De behöriga myndigheterna bör, när de använder
VIS, säkerställa att den mänskliga värdigheten och integri-
teten hos de personer vilkas uppgifter inhämtas respekteras,
och bör inte utsätta någon för diskriminering på grund av
kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.
(13)
Denna förordning bör kompletteras med ett separat rättsligt
instrument om åtkomst till sökning i VIS för myndigheter
som ansvarar för inre säkerhet, vilket antas enligt avdel-
ning VI i fördraget om Europeiska unionen.
(14)
Personuppgifter i VIS bör inte lagras längre än vad som är
nödvändigt för ändamålet med VIS. Det är lämpligt att
bevara uppgifterna under högst fem år, för att göra det
möjligt att ta hänsyn till uppgifter om tidigare ansökningar
vid prövningen av viseringsansökningar, inbegripet den
sökandes ärliga avsikter och dokumentation rörande
olagliga invandrare som vid något tillfälle kan ha ansökt
om visering. En kortare period skulle inte räcka till för dessa
ändamål. Uppgifterna bör raderas efter en period på fem år,
om det inte finns skäl att radera dem tidigare.
(15)
Det bör fastställas exakta bestämmelser om ansvaret för
inrättandet och driften av VIS och medlemsstaternas ansvar
för de nationella systemen och de nationella myndigheter-
nas åtkomst till uppgifterna.
(16)
Det bör fastställas bestämmelser om medlemsstaternas
ansvar när det gäller skada på grund av överträdelse av
denna förordning. Kommissionens ansvar för sådan skada
regleras i artikel 288 andra stycket i fördraget.
(17)
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria
flödet av sådana uppgifter (3) är tillämplig på medlems-
staternas behandling av personuppgifter enligt denna
förordning. Vissa punkter bör dock klargöras när det gäller
ansvaret för behandlingen av uppgifter, skyddet av de
registrerade personernas rättigheter och tillsynen över
uppgiftsskyddet.
(18)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001
av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då
gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen be-
handlar personuppgifter och om den fria rörligheten för
sådana uppgifter (4) är tillämplig på gemenskapsinstitutio-
nernas och gemenskapsorganens verksamhet när de utför
sina uppgifter som ansvariga för driften av VIS. Vissa
punkter bör dock klargöras när det gäller ansvaret för
behandlingen av uppgifter och tillsynen över uppgiftsskyd-
det.
(19)
De nationella tillsynsmyndigheter som har inrättats i
enlighet med artikel 28 i direktiv 95/46/EG bör övervaka
att medlemsstaternas behandling av personuppgifter är
laglig, medan den europeiska datatillsynsmannen, som
inrättades genom förordning (EG) nr 45/2001, bör över-
vaka gemenskapsinstitutionernas och gemenskapsorganens
arbete när det gäller behandlingen av personuppgifter, mot
bakgrund av gemenskapsinstitutionernas och gemenskaps-
organens begränsade arbetsuppgifter när det gäller själva
personuppgifterna.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/61
(1) EUT C 326, 22.12.2005, s. 1. Anvisningarna senast ändrade genom
rådets beslut 2006/684/EG (EUT L 280, 12.10.2006, s. 29).
(2) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19. Konventionen senast ändrad genom
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1987/2006 (EUT
L 381, 28.12.2006, s. 4).
(3) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31. Direktivet ändrat genom förordning
(EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).
(4) EGT L 8, 12.1.2001, s. 1.
SOU 2009:77
Bilaga 4
255
(20)
Europeiska datatillsynsmannen och de nationella tillsyns-
myndigheterna bör samarbeta aktivt.
(21)
En effektiv övervakning av tillämpningen av denna förord-
ning kräver regelbunden utvärdering.
(22)
Medlemsstaterna bör föreskriva sanktioner för överträdelser
av bestämmelserna i denna förordning och säkerställa att
dessa tillämpas.
(23)
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna
förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/
468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall
tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförande-
befogenheter (1).
(24)
Denna förordning står i överensstämmelse med de grund-
läggande rättigheter och principer som erkänns framför allt
i Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna.
(25)
Eftersom målen för denna förordning, nämligen att inrätta
ett gemensamt informationssystem för viseringar och skapa
gemensamma skyldigheter, villkor och förfaranden för
utbyte av viseringsdata mellan medlemsstaterna, inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och
de därför, på grund av åtgärdens omfattning och verk-
ningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan
gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets-
principen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportio-
nalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte
utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(26)
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks
ställning deltar Danmark inte i antagandet av denna
förordning, som inte är bindande för eller tillämplig i
Danmark. Eftersom denna förordning bygger på Schengen-
regelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV i tredje
delen av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, bör Danmark, i enlighet med artikel 5 i det
protokollet, inom en tid av sex månader efter det att rådet
har antagit denna förordning besluta huruvida landet ska
genomföra den i sin nationella lagstiftning.
(27)
När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i
enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och
Republiken Island och Konungariket Norge om dessa
staters associering till genomförandet, tillämpningen och
utvecklingen av Schengenregelverket (2), en utveckling av
bestämmelser i Schengenregelverket, vilka omfattas av det
område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/
EG (3) om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet.
(28)
En överenskommelse bör träffas för att möjliggöra att
Islands och Norges företrädare kan delta i arbetet i de
kommittéer som biträder kommissionen vid utövandet av
dess genomförandebefogenheter. En sådan överenskom-
melse har övervägts i avtalet i form av skriftväxling mellan
Europeiska unionens råd och Republiken Island och
Konungariket Norge om de kommittéer som bistår Euro-
peiska kommissionen i utövandet av dess verkställande
befogenheter (4) som fogats till det avtal som avses i skäl 27.
(29)
Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i
Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar
i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj
2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbri-
tannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser
i Schengenregelverket (5) och rådets senare beslut 2004/
926/EG av den 22 december 2004 om att vissa
bestämmelser i Schengenregelverket skall börja tillämpas
på Förenade konungariket Storbritannien och Nordir-
land (6). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet
av denna förordning, som inte är bindande för eller
tillämplig i Förenade kungariket.
(30)
Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i
Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med
rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om
Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i
Schengenregelverket (7). Irland deltar därför inte i antagan-
det av denna förordning, som inte är bindande för eller
tillämplig i Irland.
(31)
När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet
med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska
gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schwei-
ziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämp-
ningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en
utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket, vilka
omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut
L 218/62
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. Beslutet ändrat genom beslut 2006/
512/EG (EUT L 200, 22.7.2006, s. 11).
(2) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.
(3) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.
(4) EGT L 176, 10.7.1999, s. 53.
(5) EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.
(6) EUT L 395, 31.12.2004, s. 70.
(7) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.
Bilaga 4
SOU 2009:77
256
1999/437/EG jämförd med artikel 4.1 i rådets beslut 2004/
860/EG (1).
(32)
En överenskommelse bör träffas för att möjliggöra att
Schweiz företrädare kan delta i arbetet i de kommittéer som
biträder kommissionen vid utövandet av dess genom-
förandebefogenheter. En sådan överenskommelse har över-
vägts i den skriftväxling mellan gemenskapen och Schweiz
som fogats till det avtal som avses i skäl 31.
(33)
Denna förordning utgör en rättsakt som grundas på
Schengenregelverket eller på annat sätt har samband med
detta i enlighet med artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt
och artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
I denna förordning anges ändamålet, funktionen och ansvars-
fördelningen för informationssystemet för viseringar (VIS), som
inrättades genom artikel 1 i beslut 2004/512/EG. I förordningen
fastställs villkor och förfaranden för utbyte mellan medlems-
staterna av uppgifter om ansökningar om viseringar för kortare
vistelse och beslut som fattats om dessa ansökningar, inbegripet
beslut om huruvida viseringen ska ogiltigförklaras, återkallas eller
förlängas, i syfte att underlätta prövningen av sådana ansök-
ningar och beslut om dessa. Artikel 2
Mål
VIS ska ha till syfte att förbättra genomförandet av den
gemensamma viseringspolitiken, det konsulära samarbetet och
samrådet mellan centrala viseringsmyndigheter genom att
underlätta utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna om
viseringsansökningar och de beslut som fattas härom, i syfte att
a)
underlätta förfarandet för viseringsansökan,
b)
förebygga kringgående av kriterierna för att avgöra vilken
medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan,
c)
underlätta kampen mot bedrägerier,
d)
underlätta kontrollen vid gränsövergångar vid de yttre
gränserna och inom medlemsstaternas territorium,
e)
vara till hjälp vid identifiering av personer som inte eller
inte längre uppfyller villkoren för inresa till, vistelse eller
bosättning på medlemsstaternas territorium,
f)
underlätta tillämpningen av förordning (EG) nr 343/2003,
g)
bidra till att förebygga hot mot någon av medlemsstaternas
inre säkerhet.
Artikel 3
Tillgång till uppgifter för att förhindra, upptäcka och utreda
terroristbrott och andra grova brott
1. Medlemsstaternas utsedda myndigheter får i särskilda fall
och efter en motiverad skriftlig eller elektronisk begäran inhämta
de uppgifter i VIS som avses i artiklarna 9–14 om det finns
rimliga skäl att anse att en sökning i VIS väsentligt skulle bidra
till att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra
grova brott. Europol får inhämta uppgifter i VIS inom gränserna
för sitt uppdrag och när så är nödvändigt för att kunna fullgöra
sina arbetsuppgifter.
2. Den sökning som avses i punkt 1 ska utföras genom en eller
flera centrala åtkomstpunkter som ska ha ansvar för att se till att
de villkor för åtkomst och de förfaranden som fastställs i rådets
beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till
informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för
medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte
att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova
brott (2) följs fullt ut. Medlemsstaterna får utse fler än en central
åtkomstpunkt för att avspegla sin organisatoriska eller administ-
rativa struktur vid uppfyllandet av sina konstitutionella eller
rättsliga skyldigheter. I ett brådskande undantagsfall får den eller
de centrala åtkomstpunkterna ta emot en skriftlig, elektronisk
eller muntlig begäran och först i efterhand kontrollera om alla
villkoren för åtkomst är uppfyllda, inbegripet huruvida det rört
sig om ett brådskande undantagsfall. Kontrollen i efterhand ska
äga rum utan oskälig fördröjning efter det att begäran har
behandlats.
3. Uppgifter som erhållits från VIS med stöd av det beslut som
avses i punkt 2 får inte överföras eller göras tillgängliga för ett
tredjeland eller en internationell organisation. I ett brådskande
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/63
(1) Beslut 2004/860/EG av den 25 oktober 2004 om undertecknande
på Europeiska gemenskapens vägnar och provisorisk tillämpning av
vissa bestämmelser av avtalet mellan Europeiska unionen, Euro-
peiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska
edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och
utvecklingen av Schengenregelverket (EUT L 370, 17.12.2004, s. 78).
(2) Se sidan 129 i detta nummer av EUT.
SOU 2009:77
Bilaga 4
257
undantagsfall får sådana uppgifter dock överföras till eller göras
tillgängliga för ett tredjeland eller en internationell organisation,
uteslutande i syfte att förhindra och upptäcka terroristbrott och
andra grova brott och på de villkor som anges i det beslutet.
Medlemsstaterna ska i enlighet med nationell rätt se till att
register förs över sådana överföringar och på begäran ställa dem
till förfogande för nationella dataskyddsmyndigheter. Överför-
ingen av uppgifter från den medlemsstat som förde in
uppgifterna i VIS ska omfattas av den medlemsstatens nationella
rätt.
4. Denna förordning påverkar inte skyldigheter enligt tillämplig
nationell rätt för de myndigheter som avses i artikel 6 att till de
ansvariga myndigheterna överföra information om brottslig
verksamhet som de upptäckt vid utförandet av sina arbetsupp-
gifter, i syfte att förhindra, utreda och lagföra de härmed
sammanhängande brotten.
Artikel 4
Definitioner
I denna förordning avses med
1.
visering:
a)
visering för kortare vistelse enligt definitionen i arti-
kel 11.1 a i Schengenkonventionen,
b)
transitvisering enligt definitionen i artikel 11.1 b i
Schengenkonventionen,
c)
visering för flygplatstransitering enligt definitionen i del I
punkt 2.1.1 i de gemensamma konsulära anvis-
ningarna,
d)
visering vars giltighet begränsas till en parts territorium
enligt definitionen i artikel 11.2 och artiklarna 14 och
16 i Schengenkonventionen,
e)
nationell visering för längre vistelse med samma giltighet
som en enhetlig visering för kortare vistelse enligt
definitionen i artikel 18 i Schengenkonventionen,
2.
viseringsmärke: den enhetliga viseringsform som fastställs i
förordning (EG) nr 1683/95,
3.
viseringsmyndigheter: de myndigheter som i varje medlems-
stat är ansvariga för att behandla och fatta beslut om
viseringsansökningar
eller
för
beslut
om
huruvida
viseringar ska ogiltigförklaras, återkallas eller förlängas,
inbegripet de centrala viseringsmyndigheterna och de
myndigheter som ansvarar för att utfärda viseringar vid
gränsen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 415/2003
av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid
gränsen, inbegripet till sjömän i transit (1),
4.
ansökningsformulär: det enhetliga ansökningsformuläret för
viseringar i bilaga 16 till de gemensamma konsulära
anvisningarna,
5.
sökande: en person som omfattas av viseringskravet i rådets
förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om
fastställande av förteckningen över tredje länder vars
medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar
de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje
länder vars medborgare är undantagna från detta krav (2)
och som har lämnat in en viseringsansökan,
6.
gruppmedlemmar: sökande som av rättsliga skäl är ålagda att
resa in och lämna medlemsstaternas territorium tillsam-
mans,
7.
resehandling: pass eller motsvarande handling som ger den
sökande rätt att passera de yttre gränserna och i vilken en
visering kan föras in,
8.
ansvarig medlemsstat: den medlemsstat som har fört in
uppgifterna i VIS,
9.
verifiering: förfarandet att jämföra en grupp av uppgifter
med en annan för att fastställa om en påstådd identitet är
den riktiga (”one-to-one-check”),
10. identifiering: förfarandet att fastställa en persons identitet
genom databassökning mot flera grupper av uppgifter
(”one-to-many-check”),
11. alfanumeriska uppgifter: uppgifter som återges med bok-
stäver, siffror, särskilda tecken, mellanslag och skiljetecken.
Artikel 5
Uppgiftskategorier
1. Endast följande kategorier av uppgifter ska registreras i VIS:
a)
Alfanumeriska uppgifter om den sökande och om begärda,
utfärdade, vägrade, ogiltigförklarade, återkallade eller för-
längda viseringar enligt artikel 9.1–9.4 och artiklarna 10–
14.
L 218/64
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
(1) EUT L 64, 7.3.2003, s. 1.
(2) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1932/2006 (EUT L 405, 30.12.2006, s. 23).
Bilaga 4
SOU 2009:77
258
b)
Fotografier enligt artikel 9.5.
c)
Fingeravtryck enligt artikel 9.6.
d)
Länkar till andra ansökningar som avses i artikel 8.3 och
8.4.
2. De meddelanden som översänds via infrastrukturen i VIS,
och som avses i artikel 16, artikel 24.2 och artikel 25.2, ska inte
registreras i VIS, vilket dock inte hindrar registrering av sådan
uppgiftsbehandling som avses i artikel 34.
Artikel 6
Åtkomst till systemet för att föra in, ändra, radera och
inhämta uppgifter
1. Åtkomst till VIS för att föra in, ändra eller radera de
uppgifter som avses i artikel 5.1 i enlighet med denna förordning
ska uteslutande vara förbehållet vederbörligen bemyndigad
personal vid viseringsmyndigheterna.
2. Åtkomst till VIS för att inhämta uppgifter ska uteslutande
vara förbehållet den vederbörligen bemyndigade personal vid
myndigheterna i varje medlemsstat som är behörig för de
ändamål som anges i artiklarna 15–22, med den begränsningen
att uppgifterna ska vara nödvändiga för utförandet av deras
uppgifter i enlighet med dessa ändamål och stå i proportion till
de åsyftade målen.
3. Varje medlemsstat ska utse de behöriga myndigheter vilkas
vederbörligen bemyndigade personal ska ha befogenhet att föra
in, ändra, radera eller inhämta uppgifter i VIS. Varje medlemsstat
ska utan dröjsmål översända en förteckning över dessa myndig-
heter till kommissionen, inbegripet dem som avses i artikel 41.4,
samt meddela alla eventuella ändringar av förteckningen. I
förteckningen ska det anges i vilket syfte varje myndighet får
behandla uppgifter i VIS.
Inom tre månader efter det att VIS har tagits i drift enligt
artikel 48.1 ska kommissionen offentliggöra en konsoliderad
förteckning i Europeiska unionens officiella tidning. Om förteck-
ningen ändras ska kommissionen en gång om året offentliggöra
en uppdaterad konsoliderad förteckning.
Artikel 7
Allmänna principer
1. Alla behöriga myndigheter som beviljas åtkomst till VIS i
enlighet med denna förordning ska se till att användningen av
VIS är nödvändig, lämplig och står i proportion till utförandet av
de behöriga myndigheternas arbetsuppgifter.
2. Alla behöriga myndigheter ska vid användningen av VIS se
till att sökande och viseringsinnehavare inte diskrimineras på
grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning och att sökandens
eller viseringsinnehavarens mänskliga värdighet och integritet
respekteras fullt ut.
KAPITEL II
VISERINGSMYNDIGHETERNAS INFÖRANDE OCH
ANVÄNDNING AV UPPGIFTER
Artikel 8
Förfaranden för införande av uppgifter i samband med en
ansökan
1. Vid mottagandet av en ansökan ska viseringsmyndigheten
utan dröjsmål upprätta en ansökningsakt genom att i VIS föra in
de uppgifter som avses i artikel 9, om det krävs att sökanden ska
lämna dessa uppgifter.
2. I samband med att ansökningsakten upprättas ska viserings-
myndigheten i enlighet med artikel 15 kontrollera i VIS huruvida
någon tidigare ansökan från den enskilde sökanden har
registrerats i VIS av någon av medlemsstaterna.
3. Om en tidigare ansökan finns registrerad ska viserings-
myndigheten länka varje ny ansökningsakt till den tidigare akten
för den sökanden.
4. Om sökanden reser i grupp eller tillsammans med sin maka
eller make och/eller sina barn, ska viseringsmyndigheten
upprätta en ansökningsakt för var och en av dessa sökande
och länka ansökningsakterna för de personer som reser tillsam-
mans till varandra.
5. Om vissa uppgifter inte måste lämnas av rättsliga skäl eller
om de faktiskt inte kan lämnas ska det eller de särskilda
datafälten markeras som ”icke tillämpligt”. När det gäller
fingeravtryck ska systemet enligt artikel 17 tillåta att man skiljer
mellan fall där fingeravtryck inte måste lämnas av rättsliga skäl
och fall där de faktiskt inte kan lämnas. Denna funktion upphör
att gälla efter fyra år, såvida det inte bekräftas genom ett beslut
från kommissionen på grundval av den utvärdering som avses i
artikel 50.4.
Artikel 9
Uppgifter som ska registreras när ansökan lämnas
Viseringsmyndigheten ska registrera följande uppgifter i ansök-
ningsakten:
1.
Ansökans nummer.
2.
Uppgifter om handläggningsstatus som visar att visering
har begärts.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/65
SOU 2009:77
Bilaga 4
259
3.
Vilken myndighet som har tagit emot ansökan, inbegripet
var myndigheten är belägen, samt huruvida myndigheten i
fråga har tagit emot ansökan som företrädare för en annan
medlemsstat.
4.
Följande uppgifter som ska hämtas från ansöknings-
formuläret:
a)
Efternamn, efternamn vid födseln (tidigare efter-
namn), förnamn, kön, födelsedatum, födelseort och
födelseland.
b)
Nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid
födelsen.
c)
Resehandlingens typ och nummer, utfärdande myn-
dighet samt dag för utfärdande och sista giltighetsdag.
d)
Ort och datum för ansökan.
e)
Typ av visering som ansökan gäller.
f)
Uppgifter om den person som har bjudit in och/eller
åtagit sig att stå för sökandens levnadsomkostnader
under vistelsen, närmare bestämt följande:
i)
Om det rör sig om en fysisk person: efternamn,
förnamn och adress.
ii)
Om det rör sig om ett företag eller en annan
organisation: företagets/organisationens firma
eller namn och adress samt efternamnet och
förnamnet på företagets/organisationens kon-
taktperson.
g)
Huvuddestination och den planerade vistelsens var-
aktighet.
h)
Syftet med resan.
i)
Planerad ankomst- och avresedag.
j)
Planerad gräns för första inresa eller transitväg.
k)
Bosättning.
l)
Aktuell sysselsättning och arbetsgivare; för studerande:
skolans namn.
m)
Om det rör sig om en minderårig: faderns och
moderns efternamn och förnamn.
5.
Ett fotografi av sökanden, i enlighet med förordning (EG)
nr 1683/95.
6.
Sökandens fingeravtryck, i enlighet med relevanta bestäm-
melser i de gemensamma konsulära anvisningarna.
Artikel 10
Kompletterande uppgifter för utfärdade viseringar
1. Om beslut har fattats om att utfärda en visering, ska den
viseringsmyndighet som utfärdade viseringen lägga till följande
uppgifter i ansökningsakten:
a)
Uppgifter om handläggningsstatus som visar att visering
har utfärdats.
b)
Vilken myndighet som utfärdade viseringen och var
myndigheten är belägen, samt huruvida myndigheten i
fråga har utfärdat viseringen på en annan medlemsstats
vägnar.
c)
Ort och datum för beslutet om att utfärda viseringen.
d)
Typ av visering.
e)
Viseringsmärkets nummer.
f)
Det territorium inom vilket viseringsinnehavaren har rätt
att resa, i enlighet med relevanta bestämmelser i de
gemensamma konsulära anvisningarna.
g)
Datum för inledandet och utgången av viseringens giltig-
hetstid.
h)
Antalet tillåtna inresor på det territorium som viseringen
gäller.
i)
Vistelsens längd, i överensstämmelse med vad viseringen
medger.
j)
I tillämpliga fall uppgifter som visar att viseringen har
utfärdats på ett separat blad i enlighet med rådets
förordning (EG) nr 333/2002 av den 18 februari 2002
om fastställande av en enhetlig modell för blad för
påförande av visering som utfärdas av medlemsstaterna
för personer som innehar resehandlingar som inte erkänns
av den medlemsstat som utfärdar bladet (1).
2. Om en ansökan dras tillbaka eller inte fullföljs av sökanden
innan ett beslut har fattats om huruvida en visering ska utfärdas,
ska den viseringsmyndighet vid vilken ansökan ingavs uppge att
ansökan av dessa skäl har avskrivits och ange vilket datum detta
skedde.
L 218/66
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
(1) EGT L 53, 23.2.2002, s. 4.
Bilaga 4
SOU 2009:77
260
Artikel 11
Kompletterande uppgifter när prövningen av ansökan
avbryts
Vid omständigheter då den viseringsmyndighet som företräder
en annan medlemsstat är tvungen att avbryta prövningen av en
ansökan ska den lägga till följande uppgifter i ansökningsakten:
1.
Uppgifter om handläggningsstatus som visar att pröv-
ningen av ansökan har avbrutits.
2.
Vilken myndighet som har avbrutit prövningen av ansökan,
inbegripet var myndigheten är belägen.
3.
Ort och datum för beslutet att avbryta prövningen.
4.
Vilken medlemsstat som är behörig att pröva ansökan.
Artikel 12
Kompletterande uppgifter vid avslag på en
viseringsansökan
1. Om ett beslut har fattats om att avslå en viseringsansökan
ska den viseringsmyndighet som fattade beslutet att avslå
viseringsansökan lägga till följande uppgifter i ansökningsakten:
a)
Uppgifter om handläggningsstatus som visar att viserings-
ansökan har avslagits.
b)
Vilken myndighet som har avslagit viseringsansökan,
inbegripet var myndigheten är belägen.
c)
Ort och datum för beslutet att avslå viseringsansökan.
2. Ansökningsakten ska även innehålla uppgifter om grun-
derna för avslaget på viseringsansökan, som ska utgöras av
någon eller några av följande:
a)
Sökanden saknar giltiga resehandlingar.
b)
Sökandens resehandling är en efterbildning/förfalskning.
c)
Sökanden kan inte styrka ändamålet och villkoren för
vistelsen, särskilt om det i sökandens fall föreligger en
specifik risk för olaglig invandring, i enlighet med del V i de
gemensamma konsulära anvisningarna.
d)
Sökanden har redan vistats tre månader under en sex-
månadersperiod på medlemsstaternas territorium.
e)
Sökanden har inte tillräckliga försörjningsmedel i förhål-
lande till tiden för vistelsen och slaget av vistelse eller medel
att återvända till ursprungs- eller transiteringslandet.
f)
Sökanden är en person som registrerats på en spärrlista i
Schengens informationssystem SIS och/eller i det nationella
registret i syfte att vägras inresa.
g)
Sökanden anses utgöra ett hot mot någon av medlems-
staternas allmänna ordning, inre säkerhet, internationella
förbindelser eller folkhälsa, i den mening som avses i
artikel 2.19 i Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en
gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex
om Schengengränserna) (1).
Artikel 13
Kompletterande uppgifter vid ogiltigförklarad eller
återkallad visering eller visering med förkortad giltighetstid
1. Om ett beslut har fattats om att ogiltigförklara eller återkalla
visering eller att förkorta dess giltighetstid ska den viserings-
myndighet som har fattat beslutet lägga till följande uppgifter i
ansökningsakten:
a)
Uppgifter om handläggningsstatus som visar att viseringen
har ogiltigförklarats eller återkallats, eller att dess giltighets-
tid har förkortats.
b)
Vilken myndighet som har ogiltigförklarat eller återkallat
viseringen eller förkortat dess giltighetstid, inbegripet var
myndigheten är belägen.
c)
Ort och datum för beslutet.
d)
Viseringens nya giltighetstid, i tillämpliga fall.
e)
Viseringsmärkets nummer om den förkortade giltighets-
tiden bekräftas med ett nytt viseringsmärke.
2. Ansökningsakten ska även innehålla uppgifter om grun-
derna för ogiltigförklaringen, återkallandet av viseringen eller
förkortningen av giltighetstiden, som ska utgöras av följande:
a)
Vid ogiltigförklaring eller återkallande, någon av de grunder
som anges i artikel 12.2.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/67
(1) EUT L 105, 13.4.2006, s. 1. Förordningen ändrad genom förordning
(EG) nr 296/2008 (EUT L 97, 9.4.2008, s. 60).
SOU 2009:77
Bilaga 4
261
b)
Vid beslut om att förkorta viseringens giltighetstid, en eller
båda av följande grunder:
i)
Viseringsinnehavaren ska utvisas.
ii)
Sökanden saknar tillräckliga försörjningsmedel för
den ursprungligen planerade vistelsetiden.
Artikel 14
Kompletterande uppgifter vid förlängning av visering
1. Om ett beslut har fattats om att förlänga viseringen ska den
viseringsmyndighet som förlängde viseringen lägga till följande
uppgifter i ansökningsakten:
a)
Uppgifter om handläggningsstatus som visar att viseringen
har förlängts.
b)
Vilken myndighet som har förlängt viseringen, inbegripet
var myndigheten är belägen.
c)
Ort och datum för beslutet.
d)
Viseringsmärkets nummer, om förlängningen av viseringen
bekräftas genom en ny visering.
e)
Datum för inledandet och utgången av den förlängda
giltighetstiden.
f)
Förlängningen av den tillåtna vistelsetiden.
g)
Det territorium inom vilket viseringsinnehavaren har rätt
att resa i enlighet med relevanta bestämmelser i de
gemensamma konsulära anvisningarna.
h)
Vilken typ av visering som har förlängts.
2. Ansökningsakten ska även innehålla uppgifter om grun-
derna för förlängningen av viseringen, som ska utgöras av någon
eller några av följande:
a)
Force majeure.
b)
Humanitära skäl.
c)
Väsentliga yrkesskäl.
d)
Väsentliga personliga skäl.
Artikel 15
Användning av VIS för prövning av ansökningar
1. Den behöriga viseringsmyndigheten ska söka i VIS för att
pröva ansökningar och fatta beslut om sådana ansökningar samt
besluta om huruvida viseringar ska ogiltigförklaras, återkallas
eller giltighetstiden förlängas eller förkortas i enlighet med
relevanta bestämmelser.
2. För de ändamål som anges i punkt 1 ska den behöriga
viseringsmyndigheten ges åtkomst för att kunna göra sökningar
på någon eller några av följande uppgifter:
a)
Ansökans nummer.
b)
De uppgifter som avses i artikel 9.4 a.
c)
De uppgifter i resehandlingen som avses i artikel 9.4 c.
d)
Efternamn och förnamn samt adress avseende den fysiska
person, eller firma eller namn samt adress avseende det
företag/den andra organisation, som avses i artikel 9.4 f.
e)
Fingeravtryck.
f)
Viseringsmärkets nummer och datum för eventuella
tidigare utfärdade viseringar.
3. Om en sökning på grundval av en eller flera av de uppgifter
som förtecknas i punkt 2 visar att det finns uppgifter om
sökanden i VIS, ska den behöriga viseringsmyndigheten ges
åtkomst till ansökningsakten eller ansökningsakterna och länkad
ansökningsakt eller länkade ansökningsakter i enlighet med
artikel 8.3 och 8.4, dock endast för de ändamål som avses i
punkt 1.
Artikel 16
Användning av VIS för samråd och framställningar om
handlingar
1. Vid samråd om ansökningar mellan centrala viserings-
myndigheter i enlighet med artikel 17.2 i Schengenkonventio-
nen, ska begäran om samråd och svaren på denna begäran
översändas i enlighet med punkt 2 i denna artikel.
2. Den medlemsstat som ansvarar för prövningen av en
ansökan ska översända begäran om samråd tillsammans med
ansökningsnumret till VIS, med uppgift om den eller de
medlemsstater som förfrågan riktar sig till.
VIS ska översända begäran till den eller de angivna medlems-
staterna.
Den eller de medlemsstater som förfrågan riktar sig till ska
översända sitt svar till VIS, som ska vidarebefordra svaret till den
medlemsstat som gjort förfrågan.
3. Det förfarande som anges i punkt 2 kan också användas för
överföring av uppgifter om utfärdandet av viseringar med
begränsad territoriell giltighet och andra meddelanden med
anknytning till konsulärt samarbete, liksom för överföring av
L 218/68
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Bilaga 4
SOU 2009:77
262
begäran till behörig viseringsmyndighet om överlämnande av
kopior av resehandlingar och andra handlingar som ligger till
grund för ansökan och för överlämnandet av elektroniska kopior
av dessa handlingar. De behöriga viseringsmyndigheterna ska
besvara begäran utan dröjsmål.
4. Personuppgifter som översänds enligt denna artikel ska
endast användas för samråd mellan centrala viseringsmyndig-
heter i medlemsstaterna och konsulärt samarbete.
Artikel 17
Användning av uppgifter för rapportering och statistik
De behöriga viseringsmyndigheterna ska kunna inhämta följande
uppgifter, dock endast för rapporterings- och statistikändamål
utan att göra det möjligt att identifiera enskilda sökande:
1.
Uppgifter om handläggningsstatus.
2.
Den behöriga viseringsmyndigheten, inbegripet var myn-
digheten är belägen.
3.
Sökandens nuvarande medborgarskap.
4.
Första gräns som passeras vid inresan.
5.
Ort och datum för ansökan eller beslutet om viseringen.
6.
Typ av visering som har begärts eller utfärdats.
7.
Typ av resehandling.
8.
Grunderna för alla beslut rörande viseringen eller viserings-
ansökan.
9.
Vilken behörig viseringsmyndighet som har avslagit viser-
ingsansökan och datum för avslaget, inbegripet var
myndigheten är belägen.
10. I vilka fall samma sökande har ansökt om visering vid mer
än en viseringsmyndighet, med uppgift om dessa viserings-
myndigheter, var de är belägna och datum för avslagen.
11. Ändamålet med resan.
12. I vilka fall de uppgifter som avses i artikel 9.6 faktiskt inte
har kunnat lämnas i enlighet med artikel 8.5 andra
meningen.
13. I vilka fall de uppgifter som avses i artikel 9.6 inte har
krävts av rättsliga skäl i enlighet med artikel 8.5 andra
meningen.
14. I vilka fall en person som faktiskt inte kunnat lämna de
uppgifter som avses i artikel 9.6 har fått avslag på sin
ansökan i enlighet med artikel 8.5 andra meningen.
KAPITEL III
ANDRA MYNDIGHETERS ÅTKOMST TILL UPPGIFTER
Artikel 18
Åtkomst till uppgifter för kontroll vid yttre
gränsövergångar
1. De behöriga myndigheter som ansvarar för kontrollen vid de
yttre gränserna i enlighet med kodexen om Schengengränserna
ska, om inte annat följer av punkterna 2 och 3, kunna göra
sökningar på grundval av viseringsmärkets nummer i kombina-
tion med verifiering av viseringsinnehavarens fingeravtryck, dock
endast för att kunna kontrollera viseringsinnehavarens identitet
och/eller viseringens äkthet och/eller om villkoren för inresa till
medlemsstaternas territorium enligt artikel 5 i kodexen om
Schengengränserna är uppfyllda.
2. Under en period av högst tre år efter det att VIS tagits i drift
får sökningen göras på grundval av enbart viseringsmärkets
nummer. Ett år efter driftsstarten får treårsperioden minskas när
det gäller luftgränser i enlighet med förfarandet i artikel 49.3.
3. För viseringsinnehavare vilkas fingeravtryck inte kan
användas ska sökningen göras på grundval av enbart viserings-
märkets nummer.
4. Om en sökning på grundval av de uppgifter som förtecknas i
punkt 1 visar att det finns uppgifter om viseringsinnehavaren i
VIS, ska den behöriga gränskontrollmyndigheten kunna inhämta
följande uppgifter i ansökningsakten samt länkade ansöknings-
akter i enlighet med artikel 8.4, dock endast för de ändamål som
avses i punkt 1:
a)
Uppgifter om handläggningsstatus och uppgifter i ansök-
ningsformuläret som avses i artikel 9.2 och 9.4.
b)
Fotografier.
c)
Uppgifter om utfärdade, ogiltigförklarade och återkallade
viseringar eller viseringar vilkas giltighetstid har förlängts
eller förkortats enligt artiklarna 10, 13 och 14.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/69
SOU 2009:77
Bilaga 4
263
5. Under omständigheter då verifieringen av viseringsinneha-
varen eller viseringen inte lyckas, eller om det råder oklarhet om
viseringsinnehavarens identitet eller viseringens och/eller rese-
handlingens äkthet, ska vederbörligen bemyndigad personal vid
dessa behöriga myndigheter ha åtkomst till uppgifter i enlighet
med artikel 20.1 och 20.2.
Artikel 19
Åtkomst till uppgifter för verifiering inom
medlemsstaternas territorium
1. De behöriga myndigheter som ansvarar för kontrollen inom
medlemsstaternas territorium av huruvida villkoren för inresa
till, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium är
uppfyllda, ska kunna göra sökningar på grundval av viserings-
märkets nummer i kombination med verifiering av viserings-
innehavarens fingeravtryck, eller viseringsmärkets nummer, dock
endast för att kunna kontrollera viseringsinnehavarens identitet
och/eller viseringens äkthet och/eller om villkoren för inresa till,
vistelse eller bosättning på medlemsstatens territorium är
uppfyllda.
För viseringsinnehavare vilkas fingeravtryck inte kan användas
ska sökningen göras på grundval av enbart viseringsmärkets
nummer.
2. Om en sökning på grundval av de uppgifter som förtecknas i
punkt 1 visar att det finns uppgifter om sökanden i VIS, ska den
behöriga myndigheten kunna inhämta följande uppgifter i
ansökningsakten samt länkade ansökningsakter i enlighet med
artikel 8.4, dock endast för de ändamål som avses i punkt 1:
a)
Uppgifter om handläggningsstatus och uppgifter i ansök-
ningsformuläret som avses i artikel 9.2 och 9.4.
b)
Fotografier.
c)
Uppgifter om utfärdade, ogiltigförklarade och återkallade
viseringar eller viseringar vilkas giltighetstid har förlängts
eller förkortats enligt artiklarna 10, 13 och 14.
3. Under omständigheter då verifieringen av viseringsinneha-
varen eller viseringen inte är framgångsrik, eller om det råder
oklarhet om viseringsinnehavarens identitet, eller viseringens
och/eller resehandlingens äkthet, ska vederbörligen bemyndigad
personal vid dessa behöriga myndigheter ha åtkomst till de
uppgifter som avses i artikel 20.1 och 20.2.
Artikel 20
Åtkomst till uppgifter för identifiering
1. De behöriga myndigheter som ansvarar för kontroller vid
yttre gränsövergångar, i enlighet med kodexen om Schengen-
gränserna eller inom medlemsstaternas territorium, av huruvida
villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning på medlems-
staternas territorium är uppfyllda, ska kunna göra sökningar på
grundval av personens fingeravtryck, dock endast för att kunna
identifiera varje person som inte eller inte längre uppfyller
villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning på medlems-
staternas territorium.
Om personens fingeravtryck inte kan användas eller om
sökningen på grundval av fingeravtrycken inte lyckas, ska
sökningen göras på grundval av de uppgifter som avses i
artikel 9.4 a och/eller 9.4 c. Denna sökning får göras i
kombination med de uppgifter som avses i artikel 9.4 b.
2. Om en sökning på grundval av de uppgifter som förtecknas i
punkt 1 visar att det finns uppgifter om sökanden i VIS, ska den
behöriga myndigheten kunna inhämta följande uppgifter i
ansökningsakten samt länkade ansökningsakter i enlighet med
artikel 8.3 och 8.4, dock endast för de ändamål som avses i
punkt 1:
a)
Ansökans nummer, uppgifter om handläggningsstatus och
den myndighet som har tagit emot ansökan.
b)
De uppgifter i ansökningsformuläret som avses i artikel 9.4.
c)
Fotografier.
d)
Eventuella uppgifter om utfärdade, avslagna, ogiltigförkla-
rade och återkallade viseringar eller viseringar vilkas
giltighetstid har förlängts eller förkortats eller om ansök-
ningar
varvid
prövning
har
avbrutits
enligt
arti-
klarna 10–14.
3. Om personen innehar en visering ska de behöriga myndig-
heternas sökning i VIS i första hand ske i enlighet med artikel 18
eller artikel 19.
Artikel 21
Åtkomst till uppgifter för att fastställa ansvar för att pröva
en asylansökan
1. De behöriga asylmyndigheterna ska kunna göra sökningar
på grundval av asylsökandens fingeravtryck, dock endast för att
fastställa vilken medlemsstat som ansvarar för prövningen av en
asylansökan i enlighet med artiklarna 9 och 21 i förordning (EG)
nr 343/2003.
Om personens fingeravtryck inte kan användas eller om
sökningen på grundval av fingeravtrycken inte lyckas, ska
sökningen göras på grundval av de uppgifter som avses i
artikel 9.4 a och/eller 9.4 c. Sökningen får göras i kombination
med de uppgifter som avses i artikel 9.4 b.
L 218/70
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Bilaga 4
SOU 2009:77
264
2. Om en sökning på grundval av de uppgifter som förtecknas i
punkt 1 visar att det i VIS finns uppgifter om en utfärdad visering
vars giltighetstid löper ut högst sex månader innan asylansökan
lämnades in och/eller en visering vars giltighetstid har förlängts
så att den löper ut högst sex månader innan asylansökan
lämnades in, ska den behöriga asylmyndigheten kunna inhämta
följande uppgifter i ansökningsakten, i fråga om uppgifter om
make och barn som enligt artikel 8.4 förtecknas i led g, dock
endast för de ändamål som avses i punkt 1:
a)
Ansökans nummer och vilken myndighet som har utfärdat
eller förlängt viseringen samt huruvida myndigheten
utfärdat viseringen på en annan medlemsstats vägnar.
b)
De uppgifter i ansökningsformuläret som avses i artikel 9.4
a och b.
c)
Typ av visering.
d)
Viseringens giltighetstid.
e)
Den planerade vistelsens varaktighet.
f)
Fotografier.
g)
De uppgifter i länkade ansökningsakter för make och barn
som avses i artikel 9.4 a–b.
3. Sökningar i VIS enligt punkterna 1 och 2 i denna artikel ska
endast utföras av de utsedda nationella myndigheter som avses i
artikel 21.6 i förordning (EG) nr 343/2003.
Artikel 22
Åtkomst till uppgifter för att pröva asylansökan
1. De behöriga asylmyndigheterna ska i enlighet med artikel 21
i förordning (EG) nr 343/2003 kunna göra sökningar på
grundval av asylsökandens fingeravtryck, dock endast för
prövning av en asylansökan.
Om asylsökandens fingeravtryck inte kan användas eller om
sökningen på grundval av fingeravtrycken inte kan genomföras,
ska sökningen göras på grundval av de uppgifter som avses i
artikel 9.4 a och/eller 9.4 c. Sökningen får göras i kombination
med de uppgifter som avses i artikel 9.4 b.
2. Om en sökning på grundval av de uppgifter som förtecknas i
punkt 1 visar att det i VIS finns uppgifter om en utfärdad
visering, ska den behöriga asylmyndigheten kunna inhämta
följande uppgifter i ansökningsakten och de länkade ansök-
ningsakterna för sökanden enligt artikel 8.3, i fråga om uppgifter
om make och barn som enligt artikel 8.4 förtecknas i led e, dock
endast för de ändamål som avses i punkt 1:
a)
Ansökans nummer.
b)
De uppgifter i ansökningsformuläret som avses i artikel 9.4
a, b och c.
c)
Fotografier.
d)
Uppgifter om utfärdade, ogiltigförklarade och återkallade
viseringar eller viseringar vilkas giltighetstid har förlängts
eller förkortats enligt artiklarna 10, 13 och 14.
e)
De uppgifter i länkade ansökningsakter för make och barn
som avses i artikel 9.4 a och b.
3. Sökningar i VIS enligt punkterna 1 och 2 i denna artikel ska
endast utföras av de utsedda nationella myndigheter som avses i
artikel 21.6 i förordning (EG) nr 343/2003.
KAPITEL IV
LAGRING OCH ÄNDRING AV UPPGIFTER
Artikel 23
Lagringsperiod för uppgifter
1. Varje ansökningsakt ska lagras i VIS i högst fem år, utan att
detta påverkar tillämpningen av bestämmelserna om radering i
artiklarna 24 och 25 eller bestämmelserna om registrering av
uppgifter i artikel 34.
Denna period börjar löpa
a)
samma dag som viseringen upphör att gälla, om visering
har utfärdats,
b)
samma dag som viseringen upphör att gälla enligt den nya
sista giltighetsdag som fastställts om viseringen har
förlängts,
c)
samma dag som ansökningsakten upprättades i VIS, om
ansökan har dragits tillbaka, lagts ner eller avbrutits,
d)
samma dag som viseringsmyndighetens beslut, om en
visering har avslagits, ogiltigförklarats, förkortats eller
återkallats.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/71
SOU 2009:77
Bilaga 4
265
2. Efter utgången av den period som avses i punkt 1 ska VIS
automatiskt radera ansökningsakten samt länkarna till denna
enligt artikel 8.3 och 8.4.
Artikel 24
Ändring av uppgifter
1. Endast den ansvariga medlemsstaten ska ha rätt att ändra
uppgifter som den har översänt till VIS genom att rätta eller
radera sådana uppgifter.
2. Om en medlemsstat har anser sig ha stöd för att uppgifter
som behandlats i VIS är oriktiga eller att uppgifter har behandlats
i VIS i strid med denna förordning, ska den omedelbart
informera den ansvariga medlemsstaten. Ett sådant meddelande
får översändas via VIS.
3. Den ansvariga medlemsstaten ska kontrollera de berörda
uppgifterna och om nödvändigt omedelbart rätta eller radera
dem.
Artikel 25
Radering av uppgifter i förtid
1. Om en sökande har erhållit medborgarskap i en medlems-
stat före utgången av den period som avses i artikel 23.1, ska den
medlemsstat som upprättade de aktuella ansökningsakterna och
länkarna omedelbart radera de ansökningsakter och länkar som
avses i artikel 8.3 och 8.4 rörande honom eller henne ur VIS.
2. Varje medlemsstat i vilken en sökande har erhållit
medborgarskap ska utan dröjsmål informera den eller de
ansvariga medlemsstaterna. Ett sådant meddelande får över-
sändas via VIS.
3. Om avslag på ansökan om visering har upphävts av en
domstol eller överklagandeinstans ska den medlemsstat som
avslog ansökan radera de uppgifter som avses i artikel 12 utan
dröjsmål så snart beslutet att upphäva avslaget har vunnit laga
kraft.
KAPITEL V
DRIFT OCH ANSVAR
Artikel 26
Operativ förvaltning
1. Efter en övergångsperiod ska en förvaltningsmyndighet
(”förvaltningsmyndigheten”), finansierad via Europeiska unionens
allmänna budget, ha ansvar för den operativa förvaltningen av
det centrala VIS och de nationella gränssnitten. Förvaltnings-
myndigheten ska i samarbete med medlemsstaterna se till att
bästa tillgängliga teknik, med förbehåll för en kostnads-nytto-
analys, alltid används för det centrala VIS och de nationella
gränssnitten.
2. Förvaltningsmyndigheten ska även ha ansvar för följande
uppgifter i samband med kommunikationsinfrastrukturen mel-
lan det centrala VIS och de nationella gränssnitten:
a)
Övervakning.
b)
Säkerhet.
c)
Samordningen av förbindelserna mellan medlemsstaterna
och leverantören.
3. Kommissionen ska ha ansvar för alla andra uppgifter i
samband med kommunikationsinfrastrukturen mellan det cen-
trala VIS och de nationella gränssnitten, särskilt
a)
uppgifter som gäller genomförandet av budgeten,
b)
förvärv och förnyande,
c)
avtalsfrågor.
4. Under en övergångsperiod innan förvaltningsmyndigheten
övertar ansvaret, ska kommissionen ha ansvar för den operativa
förvaltningen av VIS. I enlighet med rådets förordning (EG,
Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetför-
ordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (1) får
kommissionen anförtro denna förvaltning och uppgifter som
gäller genomförandet av budgeten till offentligrättsliga organ på
nationell nivå, i två olika medlemsstater.
5. Varje offentligrättsligt organ på nationell nivå enligt punkt 4
ska uppfylla följande urvalskriterier:
a)
Det ska visa att det har stor erfarenhet av att hantera ett
omfattande informationssystem.
b)
Det ska ha betydande sakkunskap om tjänste- och säker-
hetskrav i ett storskaligt informationssystem.
c)
Det ska ha tillräckligt med personal som är erfaren och som
har lämplig yrkesmässig sakkunskap och lämpliga språk-
kunskaper för att arbeta i en sådan internationell samar-
betsmiljö som krävs av VIS.
L 218/72
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
(1) EGT L 248, 16.9.2002, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1525/2007 (EUT L 343, 27.12.2007, s. 9).
Bilaga 4
SOU 2009:77
266
d)
Det ska ha en säker och särskilt anpassad anläggnings-
infrastruktur, som särskilt kan backa upp och garantera en
kontinuerlig drift av storskaliga IT-system.
e)
Dess administrativa miljö måste medge att uppgifterna
utförs på ett korrekt sätt och intressekonflikter undviks.
6. Kommissionen ska, innan delegering i enlighet med punkt 4
sker och med regelbundna mellanrum därefter, informera
Europaparlamentet och rådet om villkoren för delegeringen,
den exakta omfattningen av delegeringen och de organ som
uppgifterna delegeras till.
7. Om kommissionen delegerar sitt ansvar under övergångs-
perioden enligt punkt 4, ska den se till att delegeringen inte
överskrider de gränser som fastställs i det institutionella systemet
enligt fördraget. Den ska särskilt säkerställa att delegeringen inte
inverkar negativt på någon av de kontrollmekanismer som följer
av gemenskapsrätten, oavsett om de utgörs av domstolen,
revisionsrätten eller Europeiska datatillsynsmannen.
8. Den operativa förvaltningen av VIS ska bestå av alla de
uppgifter som krävs för att VIS ska kunna fungera dygnet runt
alla dagar i veckan i enlighet med denna förordning, särskilt det
underhåll och den tekniska utveckling som krävs för att se till att
systemet fungerar med en tillfredsställande operationell kvalitet,
särskilt med hänsyn till den tid som krävs när konsulat gör
sökningar i den centrala databasen, som bör vara så kort som
möjligt.
9. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17 i
tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna
enligt förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 (1) ska
förvaltningsmyndigheten tillämpa lämpliga regler avseende
tystnadsplikt eller motsvarande sekretesskrav som omfattar all
personal som arbetar med VIS-uppgifter. Denna skyldighet ska
gälla även efter det att personerna lämnar sin tjänst eller
anställning eller efter det att deras verksamhet har upphört.
Artikel 27
Plats för det centrala informationssystemet för viseringar
Den ordinarie delen av det centrala VIS, som står för teknisk
tillsyn och administration ska vara belägen i Strasbourg
(Frankrike) och en reserv för det centrala VIS, varigenom alla
funktioner i den ordinarie delen av det centrala VIS säkerställs
om detta system skulle sluta fungera, ska ligga i Sankt Johann im
Pongau (Österrike).
Artikel 28
Förhållandet till de nationella systemen
1. VIS ska vara anslutet till de nationella systemen i varje
medlemsstat via de nationella gränssnitten.
2. Varje medlemsstat ska utse en nationell myndighet som ska
ge de behöriga myndigheter som avses i artikel 6.1 och 6.2
åtkomst till VIS, och ansluta denna myndighet till det nationella
gränssnittet.
3. Varje medlemsstat ska följa automatiserade förfaranden för
behandlingen av uppgifter.
4. Varje medlemsstat ska ansvara för
a)
utvecklingen av det nationella systemet och dess anpassning
till VIS i enlighet med artikel 2.2 i beslut 2004/512/EG,
b)
organisation, förvaltning, drift och underhåll av sitt
nationella system,
c)
hantering av och föreskrifter för hur vederbörligen
bemyndigad personal vid behöriga nationella myndigheter
ska ges åtkomst till VIS i enlighet med denna förordning
och upprättande och regelbunden uppdatering av en
förteckning över personalen och dess uppgifter,
d)
kostnaderna för de nationella systemen och kostnaderna för
att ansluta dessa system till det nationella gränssnittet,
inbegripet investeringar och driftskostnader för kommuni-
kationsinfrastrukturen mellan det nationella gränssnittet
och det nationella systemet.
5. Personalen vid myndigheter som har rätt till VIS-åtkomst ska
innan de tillåts behandla uppgifter som lagras i VIS ges lämplig
utbildning om regler för datasäkerhet och uppgiftsskydd och ska
informeras om alla tillämpliga straffbara gärningar och påföljder.
Artikel 29
Ansvaret för användningen av uppgifter
1. Varje medlemsstat ska se till att uppgifterna behandlas på ett
lagligt sätt och särskilt att endast vederbörligen bemyndigad
personal har åtkomst till uppgifter som behandlats i VIS för
utförande av arbetsuppgifter i enlighet med denna förordning.
Den ansvariga medlemsstaten ska särskilt se till att
a)
uppgifterna samlas in på lagligt sätt,
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/73
(1) EGT L 56, 4.3.1968, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG, Euratom) nr 337/2007 (EUT L 90, 30.3.2007, s. 1).
SOU 2009:77
Bilaga 4
267
b)
uppgifterna överförs på lagenligt sätt till VIS,
c)
uppgifterna är korrekta och uppdaterade när de överförs till
VIS.
2. Förvaltningsmyndigheten ska se till att VIS drivs i enlighet
med denna förordning och dess tillämpningsföreskrifter enligt
artikel 45.2. Förvaltningsmyndigheten ska särskilt
a)
vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa säkerheten för
det centrala VIS och kommunikationsinfrastrukturen
mellan det centrala VIS och de nationella gränssnitten,
utan att detta påverkar det ansvar som åligger varje
medlemsstat,
b)
se till att endast vederbörligen bemyndigad personal har
åtkomst till uppgifter som behandlas i VIS för utförande av
förvaltningsmyndighetens arbetsuppgifter i enlighet med
denna förordning.
3. Förvaltningsmyndigheten ska underrätta Europaparlamen-
tet, rådet och kommissionen om de åtgärder som den vidtar i
enlighet med punkt 2.
Artikel 30
Lagring av uppgifter från VIS i nationella
informationssystem
1. Uppgifter från VIS får endast lagras i nationella informa-
tionssystem om det är nödvändigt i ett enskilt fall i enlighet med
ändamålet med VIS och i enlighet med tillämpliga rättsliga
bestämmelser, inbegripet de som gäller uppgiftsskydd; de får inte
lagras under längre tid än vad som är nödvändigt för det enskilda
fallet.
2. Punkt 1 ska inte påverka medlemsstaternas rätt att lagra
uppgifter som de har fört in i VIS i sina nationella informa-
tionssystem.
3. All användning av uppgifter som inte är förenlig med
punkterna 1 och 2 ska betraktas som missbruk enligt varje
medlemsstats nationella lagstiftning.
Artikel 31
Överföring av uppgifter till tredjeländer eller
internationella organisationer
1. Uppgifter som behandlats i VIS i enlighet med denna
förordning får inte överföras eller göras tillgängliga för ett
tredjeland eller för en internationell organisation.
2. Genom avvikelse från punkt 1 får de uppgifter som avses i
artikel 9.4 a, b, c, k och m överföras eller göras tillgängliga för ett
tredjeland eller en internationell organisation som finns upp-
tagen på förteckningen i bilagan om det i enskilda fall är
nödvändigt för att bevisa tredjelandsmedborgares identitet,
inbegripet för återsändande, och endast om följande villkor är
uppfyllda:
a)
Kommissionen har antagit ett beslut om tillfredsställande
skydd av personuppgifter i det aktuella tredjelandet i
enlighet med artikel 25.6 i direktiv 95/46/EG, det finns ett
gällande återtagandeavtal mellan gemenskapen och det
aktuella tredjelandet eller bestämmelserna i artikel 26.1 d i
direktiv 95/46/EG är tillämpliga.
b)
Tredjelandet eller den internationella organisationen accep-
terar att enbart använda uppgifterna för det ändamål som
de inhämtades.
c)
Uppgifterna överförs eller ställs till förfogande i enlighet
med de relevanta bestämmelserna i gemenskapsrätten,
särskilt återtagandeavtalen, och den nationella rätten i den
medlemsstat som överförde eller ställde uppgifterna till
förfogande, inbegripet de rättsliga bestämmelserna om
datasäkerhet och uppgiftsskydd.
d)
Den eller de medlemsstater som har infört uppgifterna i VIS
har gett sitt medgivande.
3. Sådan överföring av personuppgifter till tredjeländer eller
internationella organisationer ska inte påverka rättigheterna för
flyktingar och personer som ansöker om internationellt skydd,
särskilt när det gäller principen om ”non-refoulement”.
Artikel 32
Datasäkerhet
1. Den ansvariga medlemsstaten ska säkerställa datasäkerheten
före och under överföringen till det nationella gränssnittet. Varje
medlemsstat ska garantera datasäkerheten för de uppgifter som
den mottar från VIS.
2. Varje medlemsstat ska med avseende på sitt nationella
system vidta de åtgärder som är nödvändiga, inbegripet anta en
dataskyddsplan, för att
a)
fysiskt skydda uppgifter, inbegripet genom att utarbeta
beredskapsplaner för att skydda kritisk infrastruktur,
b)
hindra obehöriga från tillträde till nationella anläggningar
vid vilka medlemsstaten utför operationer i överensstäm-
melse med ändamålet med VIS (kontroll vid ingången till
anläggningen),
L 218/74
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Bilaga 4
SOU 2009:77
268
c)
hindra obehöriga från att läsa, kopiera, ändra eller avlägsna
datamedier (kontroll av datamedier),
d)
hindra obehörigt införande av uppgifter i registret och
hindra obehöriga från att skaffa sig kännedom om, ändra
eller radera lagrade personuppgifter (kontroll av lagrade
personuppgifter),
e)
hindra obehörig behandling av uppgifter i VIS och att
uppgifter som behandlats i VIS obehörigt ändras eller
raderas (kontroll av uppgiftsinmatningen),
f)
se till att personer som är behöriga att använda VIS endast
med hjälp av individuella och unika användaridentiteter och
skyddade åtkomstmetoder har åtkomst till endast de
uppgifter som ingår i deras befogenheter (åtkomstkontroll),
g)
se till att alla myndigheter med rätt till åtkomst av VIS
skapar profiler som beskriver uppgifter och ansvar för
personer som har befogenhet att få åtkomst till, lägga in,
uppdatera, radera och söka uppgifter och på begäran utan
dröjsmål ger de nationella tillsynsmyndigheter som avses i
artikel 41 åtkomst till dessa profiler (personalprofiler),
h)
se till att det finns möjlighet att verifiera och fastställa till
vilka organ personuppgifter får överföras via datakommu-
nikation (kommunikationskontroll),
i)
se till att det finns möjlighet att verifiera och fastställa vilka
uppgifter som har registrerats i VIS, när detta har gjorts, av
vem, och i vilket syfte (kontroll av uppgiftsregistreringen),
j)
hindra obehörig läsning, kopiering, ändring och radering av
personuppgifter i samband med såväl överföring av
personuppgifter till eller från VIS som transport av
datamedier, särskilt med hjälp av lämplig krypteringsteknik
(kontroll av transport),
k)
övervaka att de säkerhetsåtgärder som avses i denna punkt
är verkningsfulla och vidta erforderliga organisatoriska
åtgärder i fråga om inre övervakning för att säkerställa att
denna förordning efterlevs (egenrevision).
3. Förvaltningsmyndigheten ska med avseende på driften av
VIS vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de mål
som anges i punkt 2, inbegripet anta en dataskyddsplan.
Artikel 33
Skadeståndsskyldighet
1. Varje person eller medlemsstat som har lidit skada till följd
av en otillåten behandling eller av något annat handlande som är
oförenligt med bestämmelserna i denna förordning har rätt till
ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för den
uppkomna skadan. Den medlemsstaten ska helt eller delvis
befrias från detta ansvar i den utsträckning den bevisar att den
inte är ansvarig för den händelse som orsakade skadan.
2. Om en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla sina
skyldigheter enligt denna förordning orsakar skada på VIS, ska
den medlemsstaten anses ansvarig för denna skada, såvida inte
och i den mån som förvaltningsmyndigheten eller en annan
medlemsstat har underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att
förhindra skadan eller för att begränsa dess verkningar.
3. Skadeståndsanspråk mot en medlemsstat för skador som
avses i punkterna 1 och 2 ska regleras av svarandemedlems-
statens nationella bestämmelser.
Artikel 34
Register
1. Varje medlemsstat och förvaltningsmyndigheten ska föra
register över all uppgiftsbehandling i VIS. Av registret ska framgå
varför uppgifterna konsulterats i enlighet med de ändamål som
anges i artikel 6.1 och i artiklarna 15–22, datum och tidpunkt
för detta, den typ av uppgifter som har överförts enligt
artiklarna 9–14, den typ av uppgifter som konsulterats enligt
artiklarna 15.2, 17, 18.1–18.3, 19.1, 20.1, 21.1 och 22.1 och
namnet på den myndighet som fört in eller använt uppgifter.
Dessutom ska varje medlemsstat föra register över de personer
som är vederbörligen behöriga att föra in eller använda
uppgifterna.
2. Registret får enbart användas för att övervaka uppgifts-
skyddet med avseende på om behandlingen är tillåten och för att
säkerställa uppgifternas säkerhet. Registret ska på lämpligt sätt
skyddas mot obehörig åtkomst och ska raderas efter ett år från
det att den lagringsperiod som avses i artikel 23.1 har löpt ut,
om registret inte behövs för ett övervakningsförfarande som
redan pågår.
Artikel 35
Egenkontroll
Medlemsstaterna ska se till att varje myndighet som har åtkomst
till VIS-uppgifter vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att
följa denna förordning och vid behov samarbetar med den
nationella tillsynsmyndigheten.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/75
SOU 2009:77
Bilaga 4
269
Artikel 36
Sanktioner
Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
se till att effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner,
inbegripet administrativa och/eller straffrättsliga sanktioner enligt
nationell lagstiftning, utdöms om uppgifter som har lagts in i VIS
används på ett otillbörligt sätt.
KAPITEL VI
RÄTTIGHETER OCH ÖVERVAKNING MED AVSEENDE PÅ
UPPGIFTSSKYDD
Artikel 37
Rätt till information
1. Sökandena och personer som avses i artikel 9.4 f ska erhålla
följande information av den ansvariga medlemsstaten:
a)
Identiteten på den registeransvarige som avses i artikel 41.4,
inbegripet dennes kontaktuppgifter.
b)
Ändamålen med uppgiftsbehandlingen i VIS.
c)
Kategorier av uppgiftsmottagare, inbegripet de myndigheter
som avses i artikel 3.
d)
Lagringstiden för uppgifterna.
e)
Den omständigheten att insamling av uppgifterna är en
förutsättning för prövning av ansökan.
f)
Den omständigheten att berörda personer har rätt att få
åtkomst till uppgifter som rör dem och att begära att
oriktiga uppgifter om dem korrigeras eller att olagligen
behandlade uppgifter om dem raderas, inbegripet rätten att
få information om förfarandena för utövande av dessa
rättigheter och kontaktuppgifter till de nationella till-
synsmyndigheter som avses i artikel 41.1 och som ska
vara behörig att pröva frågor om skydd av personuppgifter.
2. Den information som avses i punkt 1 ska tillhandahållas
sökanden skriftligt i samband med att uppgifterna i ansöknings-
formuläret lämnas och det fotografi och de fingeravtryck som
avses i artikel 9.4, 9.5 och 9.6 samlas in.
3. Den information som avses i punkt 1 ska lämnas till de
personer som avses i artikel 9.4 f i de formulär som ska
undertecknas av dessa personer och som visar att inbjudan finns
och att uppehälle och inkvartering garanteras.
När dessa personer inte undertecknar ett sådant formulär, ska
denna information lämnas i enlighet med artikel 11 i direktiv 95/
46/EG.
Artikel 38
Rätt till åtkomst, korrigering och radering
1. Utan att det påverkar skyldigheten att tillhandahålla annan
information i enlighet med artikel 12 a i direktiv 95/46/EG, ska
var och en ha rätt att få del av uppgifter om honom eller henne i
VIS och om vilken medlemsstat som överförde uppgifterna till
VIS. Sådan åtkomst till uppgifter får endast beviljas av en
medlemsstat. Varje medlemsstat ska registrera en begäran om
sådan åtkomst.
2. Var och en får begära att oriktiga uppgifter om honom eller
henne korrigeras och att uppgifter som registrerats på olagligt
sätt raderas. Korrigering och radering ska utföras utan dröjsmål
av den ansvariga medlemsstaten, i enlighet med dess lagar och
andra författningar.
3. Om begäran enligt punkt 2 görs till en annan medlemsstat
än den ansvariga, ska myndigheterna i den medlemsstat som
tagit emot begäran inom 14 dagar kontakta myndigheterna i den
ansvariga medlemsstaten. Den ansvariga medlemsstaten ska
inom en månad kontrollera om uppgifterna är korrekta och
om det var tillåtet att behandla dem i VIS.
4. Om det framkommer att uppgifter som registrerats i VIS är
oriktiga eller har registrerats på ett olagligt sätt, ska den ansvariga
medlemsstaten korrigera eller radera uppgifterna i enlighet med
artikel 24.3. Den ansvariga medlemsstaten ska omedelbart lämna
skriftlig bekräftelse till den berörda personen på att den har
vidtagit åtgärder för att korrigera eller radera uppgifterna om
honom eller henne.
5. Om den ansvariga medlemsstaten inte instämmer i att
uppgifter i VIS är inkorrekta eller har registrerats på ett olagligt
sätt ska den ansvariga medlemsstaten omedelbart lämna en
skriftlig förklaring till den berörda personen om varför den inte
är beredd att korrigera eller radera uppgifter som rör honom eller
henne.
6. Den ansvariga medlemsstaten ska också tillhandahålla
berörda personer information som förklarar vilka åtgärder de
kan vidta om de inte godtar den givna förklaringen. Detta ska
omfatta information om hur det går till att väcka talan vid eller
inge klagomål till behöriga myndigheter eller domstolar i den
medlemsstaten och vilket bistånd, inbegripet från de nationella
tillsynsmyndigheter som avses i artikel 41.1, som finns
tillgängligt i enlighet med den medlemsstatens lagar och andra
författningar.
L 218/76
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Bilaga 4
SOU 2009:77
270
Artikel 39
Samarbete för att säkerställa rätten till uppgiftsskydd
1. Medlemsstaterna ska samarbeta aktivt för att genomföra de
rättigheter som föreskrivs i artikel 38.2, 38.3 och 38.4.
2. I var och en av medlemsstaterna ska den nationella
tillsynsmyndigheten på begäran bistå och råda berörda personer
om hur de kan utöva sin rätt att korrigera eller radera uppgifter
som rör dem i enlighet med artikel 28.4 i direktiv 95/46/EG.
3. Den nationella tillsynsmyndigheten i den ansvariga med-
lemsstat som överförde uppgifterna och de nationella till-
synsmyndigheterna i den medlemsstat där ansökan ingavs ska
samarbeta för detta ändamål.
Artikel 40
Rättsmedel
1. I varje medlemsstat ska var och en ha rätt att väcka talan vid
eller inge klagomål till de behöriga myndigheterna eller
domstolarna i den medlemsstat som har vägrat vederbörande
sådan rätt att få åtkomst till eller rätt att korrigera eller radera
uppgifter som föreskrivs i artikel 38.1 och 38.2.
2. Det bistånd från nationella tillsynsmyndigheter som avses i
artikel 39.2 ska finnas tillgängligt under hela förfarandet.
Artikel 41
Den nationella tillsynsmyndighetens övervakning
1. Den eller de myndigheter som utses i varje medlemsstat, och
som har de befogenheter som avses i artikel 28 i direktiv 95/46/
EG (”den nationella tillsynsmyndigheten”), ska på ett oberoende
sätt övervaka lagligheten i den berörda medlemsstatens behand-
ling av personuppgifter enligt artikel 5.1, inbegripet överföringen
av dem till och från VIS.
2. Den nationella tillsynsmyndigheten ska se till att en
granskning av behandlingen av uppgifter i det nationella
systemet genomförs minst vart fjärde år i enlighet med
internationella revisionsstandarder.
3. Medlemsstaterna ska se till att deras nationella tillsynsmyn-
dighet har de resurser som krävs för att fullgöra de uppgifter som
den åläggs enligt denna förordning.
4. När det gäller behandlingen av personuppgifter i VIS ska
varje medlemsstat utse den myndighet som ska fungera som
registeransvarig i enlighet med artikel 2 d i direktiv 95/46/EG
och som ska ha centralt ansvar för denna medlemsstats
behandling av uppgifter. Varje medlemsstat ska meddela
kommissionen uppgifter om denna myndighet.
5. Varje medlemsstat ska tillhandahålla all information som
begärs av de nationella tillsynsmyndigheterna och ska särskilt
förse dem med information om verksamhet som bedrivs i
enlighet med artikel 28 och artikel 29.1, samt ge dem åtkomst
till de förteckningar som avses i 28.4 c och sina register enligt
artikel 34 och vid varje tidpunkt bevilja dem tillträde till sina
lokaler.
Artikel 42
Europeiska datatillsynsmannens övervakning
1. Europeiska datatillsynsmannen ska kontrollera att förvalt-
ningsmyndighetens behandling av personuppgifter utförs i
enlighet med denna förordning. De uppgifter och befogenheter
som avses i artiklarna 46 och 47 i förordning (EG) nr 45/2001
ska tillämpas på motsvarande sätt.
2. Europeiska datatillsynsmannen ska se till att en granskning
av förvaltningsmyndighetens behandling av personuppgifter
genomförs minst vart fjärde år i enlighet med relevanta
internationella revisionsstandarder. Granskningsrapporten ska
översändas till Europaparlamentet, rådet, förvaltningsmyndig-
heten, kommissionen och till de nationella tillsynsmyndighe-
terna. Förvaltningsmyndigheten ska ges tillfälle att yttra sig innan
rapporten antas.
3. Förvaltningsmyndigheten ska tillhandahålla de upplysningar
som begärs av Europeiska datatillsynsmannen, ge honom eller
henne åtkomst till alla dokument och till de register som avses i
artikel 34.1 samt åtkomst till alla sina lokaler, när som helst.
Artikel 43
Samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter och
Europeiska datatillsynsmannen
1. De nationella tillsynsmyndigheterna och Europeiska data-
tillsynsmannen ska inom ramen för sina respektive befogenheter
aktivt samarbeta inom sina ansvarsområden och säkerställa en
samordnad tillsyn av VIS och de nationella systemen.
2. De ska inom ramen för sina respektive befogenheter utbyta
relevant information, bistå varandra vid granskningar och
inspektioner, utreda svårigheter med tolkningen eller tillämp-
ningen av denna förordning, undersöka problem i samband med
utövandet av oberoende tillsyn eller den registrerades rättigheter,
utarbeta harmoniserade förslag till gemensamma lösningar på
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/77
SOU 2009:77
Bilaga 4
271
eventuella problem samt i förekommande fall främja medveten-
heten om rättigheterna i fråga om uppgiftsskydd.
3. De nationella tillsynsmyndigheterna och Europeiska data-
tillsynsmannen ska i detta syfte sammanträda minst två gånger
om året. Europeiska datatillsynsmannen ska stå för kostnader
och service i samband med dessa möten. En arbetsordning ska
antas vid det första mötet. Ytterligare arbetsmetoder ska, efter
behov, utvecklas gemensamt.
4. En gemensam verksamhetsrapport ska överlämnas till
Europaparlamentet, rådet, kommissionen och förvaltningsmyn-
digheten vartannat år. Rapporten ska innehålla ett kapitel om
varje medlemsstat som utarbetats av denna medlemsstats
nationella tillsynsmyndighet.
Artikel 44
Uppgiftsskydd under övergångsperioden
Om kommissionen delegerar sitt ansvar till ett annat eller andra
organ under övergångsperioden i enlighet med artikel 26.4 i
denna förordning, ska den se till att Europeiska datatill-
synsmannen har rätt och möjlighet att fullt ut utföra sina
uppgifter, inbegripet möjligheten att genomföra kontroller på
plats eller att utöva andra befogenheter som tilldelats Europeiska
datatillsynsmannen enligt artikel 47 i förordning (EG) nr 45/
2001.
KAPITEL VII
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 45
Genomförande av kommissionen
1. Det centrala VIS, det nationella gränssnittet i varje medlems-
stat och kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala VIS
och de nationella gränssnitten ska genomföras av kommissionen
så snart som möjligt efter ikraftträdandet av denna förordning,
inbegripet funktionerna för att behandla de biometriska upp-
gifter som avses i artikel 5.1 c.
2. De åtgärder som är nödvändiga för det tekniska genom-
förandet av det centrala VIS, de nationella gränssnitten och
kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala VIS och de
nationella gränssnitten ska antas i enlighet med förfarandet i
artikel 49.2, särskilt avseende
a)
införande av uppgifter och länkning av sökningar i enlighet
med artikel 8,
b)
åtkomst till uppgifter i enlighet med artikel 15 och
artiklarna 17–22,
c)
ändring, radering och radering i förtid av uppgifter i
enlighet med artiklarna 23–25,
d)
förande av och åtkomst till registren i enlighet med
artikel 34,
e)
den samrådsmekanism och de förfaranden som avses i
artikel 16.
Artikel 46
Införlivande av de tekniska funktioner som finns i
Schengens rådfrågningssystem
Den samrådsmekanism som avses i artikel 16 ska ersätta
Schengens rådfrågningssystem från och med den tidpunkt som
fastställs i enlighet med förfarandet i artikel 49.3, när alla de
medlemsstater som använder Schengens rådfrågningssystem vid
tidpunkten för ikraftträdandet av denna förordning har meddelat
de rättsliga och tekniska åtgärderna för användningen av VIS vid
samråd om viseringsansökningar mellan centrala nationella
viseringsmyndigheter i enlighet med artikel 17.2 i Schengen-
konventionen.
Artikel 47
Första överföring
Medlemsstaterna ska meddela kommissionen när de har vidtagit
nödvändiga tekniska och rättsliga åtgärder för att överföra de
uppgifter som avses i artikel 5.1 till det centrala VIS via det
nationella gränssnittet.
Artikel 48
Driftsstart
1. Kommissionen ska fastställa den tidpunkt då VIS ska tas i
drift när
a)
de åtgärder som avses i artikel 45.2 har antagits,
b)
kommissionen har förklarat att ett övergripande test av VIS
har slutförts på ett tillfredsställande sätt, vilket ska utföras
av kommissionen tillsammans med medlemsstaterna,
c)
medlemsstaterna, efter validering av de tekniska åtgärderna,
har meddelat kommissionen att de har vidtagit nödvändiga
tekniska och rättsliga åtgärder för att samla in och överföra
de uppgifter som avses i artikel 5.1 till VIS för alla
ansökningar i den första region som fastställts i enlighet
med punkt 4, inbegripet åtgärder för insamling och/eller
överföring för en annan medlemsstats räkning.
L 218/78
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Bilaga 4
SOU 2009:77
272
2. Kommissionen ska underrätta Europaparlamentet om resul-
taten av det test som genomförts i enlighet med punkt 1 b.
3. I alla andra regioner ska kommissionen fastställa den
tidpunkt då överföringen av uppgifterna i artikel 5.1 blir
obligatorisk när medlemsstaterna har meddelat kommissionen
att de har vidtagit de nödvändiga tekniska och rättsliga
åtgärderna för att samla in och överföra de uppgifter som avses
i artikel 5.1 till VIS för alla ansökningar i den berörda regionen,
inbegripet åtgärder för insamling och/eller överföring av upp-
gifter för en annan medlemsstats räkning. Före denna tidpunkt
får varje medlemsstat starta driften i dessa regioner så snart den
har meddelat kommissionen att den har vidtagit de nödvändiga
tekniska och rättsliga åtgärderna för att samla in och överföra
åtminstone de uppgifter som avses i artikel 5.1 a och 5.1 b till
VIS.
4. De regioner som avses i punkterna 1 och 3 ska fastställas i
enlighet med det förfarande som avses i artikel 49.3. Kriterierna
för att fastställa dessa regioner ska vara risk för olaglig
invandring, hot mot medlemsstaternas inre säkerhet och
möjlighet att samla in biometriska uppgifter från alla platser i
regionen.
5. Kommissionen ska offentliggöra tidpunkterna för drifts-
starten i varje region i Europeiska unionens officiella tidning.
6. Ingen medlemsstat får inhämta uppgifter som andra
medlemsstater har överfört till VIS innan den själv eller en
annan medlemsstat som företräder denna medlemsstat börjar
föra in uppgifter i enlighet med punkterna 1 och 3.
Artikel 49
Kommitté
1. Kommissionen ska biträdas av den kommitté som inrättas
genom artikel 51.1 i Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 1987/2006 av den 20 december 2006 om inrättande,
drift och användning av andra generationen av Schengens
informationssystem (SIS II) (1).
2. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 4 och 7 i
beslut 1999/468/EG tillämpas.
Den tid som avses i artikel 4.3 i beslut 1999/468/EG ska vara två
månader.
3. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i
beslut 1999/468/EG tillämpas.
Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG ska vara två
månader.
Artikel 50
Övervakning och utvärdering
1. Förvaltningsmyndigheten ska se till att det finns förfaranden
för att övervaka VIS verksamhet i förhållande till målen vad gäller
produktivitet, kostnadseffektivitet, säkerhet och tjänsternas
kvalitet.
2. Förvaltningsmyndigheten ska ha åtkomst till den informa-
tion om uppgiftsbehandling i VIS som behövs för det tekniska
underhållet.
3. Två år efter det att VIS har tagits i drift och därefter
vartannat år, ska förvaltningsmyndigheten rapportera till Europa-
parlamentet, rådet och kommissionen om hur VIS har fungerat i
tekniskt hänseende, inbegripet ur säkerhetssynpunkt.
4. Tre år efter det att VIS har tagits i drift och därefter vart
fjärde år ska kommissionen utarbeta en övergripande utvärdering
av VIS. Denna övergripande utvärdering ska innehålla en
granskning av uppnådda resultat i relation till målen och en
bedömning av huruvida de förutsättningar som ligger till grund
för systemet fortfarande är giltiga, tillämpningen av denna
förordning när det gäller VIS, VIS-databasens säkerhet, tillämp-
ningen av de bestämmelser som avses i artikel 31 och eventuella
konsekvenser för framtida verksamhet. Kommissionen ska
överlämna utvärderingen till Europaparlamentet och rådet.
5. Före slutet av de perioder som avses i artikel 18.2 ska
kommissionen lägga fram en rapport om de tekniska framsteg
som gjorts när det gäller användningen av fingeravtryck vid de
yttre gränserna och dess inverkan på tidsåtgången för sökningar
på grundval av viseringsmärkets nummer i kombination med
verifiering av viseringsinnehavarens fingeravtryck, inbegripet om
den förväntade tidsåtgången för en sådan sökning medför en
orimligt lång väntetid vid gränsövergångarna. Kommissionen ska
överlämna utvärderingen till Europaparlamentet och rådet.
Europaparlamentet eller rådet får på grundval av denna
utvärdering uppmana kommissionen att vid behov lägga fram
förslag till lämpliga ändringar av den här förordningen.
6. Medlemsstaterna ska ge förvaltningsmyndigheten och kom-
missionen den information som de behöver för att kunna
utarbeta de rapporter som avses i punkterna 3, 4 och 5.
7. Förvaltningsmyndigheten ska ge kommissionen den infor-
mation som den behöver för den övergripande utvärdering som
avses i punkt 4.
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/79
(1) EUT L 381, 28.12.2006, s. 4.
SOU 2009:77
Bilaga 4
273
8. Under övergångsperioden innan förvaltningsmyndigheten
inleder sin verksamhet ska kommissionen ansvara för utarbe-
tande och framläggande av de rapporter som avses i punkt 3.
Artikel 51
Ikraftträdande och tillämplighet
1. Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det
att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
2. Förordningen ska tillämpas från och med den dag som avses
i artikel 48.1.
3. Artiklarna 26, 27, 32, 45, 48.1, 48.2, 48.4 och 49 ska
tillämpas från och med den 2 september 2008.
4. Under den övergångsperiod som avses i artikel 26.4 ska
hänvisningar till förvaltningsmyndigheten i denna förordning
anses som hänvisningar till kommissionen.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet
med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdad i Strasbourg den 9 juli 2008.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
J.-P. JOUYET
Ordförande
L 218/80
SV
Europeiska unionens officiella tidning
13.8.2008
Bilaga 4
SOU 2009:77
274
BILAGA
Förteckning över internationella organisationer som avses i artikel 31.2
1.
FN-organisationer (exempelvis UNHCR)
2.
Internationella organisationen för migration (IOM)
3.
Internationella rödakorskommittén
13.8.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 218/81
Bilaga
5
275
I
(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)
FÖRORDNINGAR
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 390/2009
av den 23 april 2009
om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska
beskickningar och karriärkonsulat i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om
hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 62.2 b ii,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska datatillsynsmannens yttrande (
1
),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (
2
), och
av följande skäl:
(1)
För
att
kunna
säkerställa
en
tillförlitlig
kontroll
och
iden
tifiering av sökande måste biometriska uppgifter hanteras
i det informationssystem för viseringar (VIS) som upp
rättades genom rådets beslut 2004/512/EG ( 3 ), och det är
nödvändigt att skapa en rättslig ram för upptagningen av
dessa biometriska kännetecken. Vidare kräver genomfö
randet av VIS nya former för hur viseringsansökningarna
tas emot.
(2)
Införandet
av
biometriska
kännetecken
i
VIS
är
ett
viktigt
steg mot att kunna använda nya uppgifter, som på ett
mer tillförlitligt sätt etablerar kopplingen mellan inneha
varen av en visering och dennes pass för att undvika att
falska identiteter används. Därför bör sökandens person
liga inställelse – åtminstone vid den första ansökan – vara
ett av grundkraven vid utfärdandet av en visering med
registrering av biometriska kännetecken i VIS.
(3)
Valet
av
biometriska
kännetecken
görs
i
Europaparlamen
tets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den
9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar
(VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter
om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) (
4
).
(4)
I
den
här
förordningen
definieras
standarderna
för
upp
tagandet av dessa biometriska kännetecken med hjälp av
hänvisningar till relevanta bestämmelser som fastställts av
Internationella civila luftfartsorganisationen (Icao). Inga
andra tekniska specifikationer krävs för att säkerställa
interoperabilitet.
(5)
Varje
handling,
uppgift
eller
biometriskt
kännetecken
som mottas av en medlemsstat i samband med en viser
ingsansökning ska anses vara en konsulär handling enligt
Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den
24 april 1963 och ska behandlas på lämpligt sätt.
(6) För
att
underlätta
registreringen
av
sökande
och
minska
medlemsstaternas kostnader behöver medlemsstaternas
nuvarande möjligheter att företräda varandra utökas. I
första hand bör en specifik typ av företrädande, som
endast avser mottagande av ansökningar och registrering
av biometriska kännetecken, läggas till i de gemensamma
konsulära anvisningarna angående viseringar till diploma
tiska beskickningar och karriärkonsulat ( 5 ).
SV
28.5.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
131/1
( 1
) EUT C 321, 29.12.2006, s. 38.
(
2
) Europaparlamentets yttrande av den 10 juli 2008 (ännu ej offentlig
gjort i EUT), rådets gemensamma ståndpunkt av den 5 mars 2009
(ännu ej offentliggjord i EUT) och Europaparlamentets ståndpunkt av
den 25 mars 2009 (ännu ej offentliggjord i EUT).
(
3
) EUT L 213, 15.6.2004, s. 5.
(
4
) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.
(
5
) EUT C 326, 22.12.2005, s. 1.
Bilaga 5
SOU 2009:77
276
(7)
Andra
alternativ
bör
införas,
t.ex.
samlokalisering,
ge
mensamma ansökningscentrum, honorärkonsuler och
samarbete med externa tjänsteleverantörer. En lämplig
rättslig ram för dessa alternativ bör tas fram, varvid hän
syn särskilt bör tas till frågan om uppgiftsskydd. I enlig
het med de villkor som fastställs i denna rättsliga ram
bör medlemsstaterna själva kunna bestämma vilken typ
av organisationsstruktur de kommer att använda i varje
tredjeland. Närmare upplysningar om dessa strukturer
bör offentliggöras av kommissionen.
(8) När
medlemsstaterna
organiserar
sitt
samarbete
bör
de
se
till att sökanden hänvisas till den medlemsstat som är
ansvarig för behandlingen av ansökan.
(9)
Bestämmelser
måste
antas
för
situationer
där
medlems
staterna för att underlätta förfarandet beslutar att sam
arbeta med en extern tjänsteleverantör för mottagande av
ansökningar. Ett sådant beslut kan fattas om samarbete
med andra medlemsstater i form av begränsat företrä
dande, samlokalisering eller ett gemensamt ansöknings
centrum visar sig olämpligt för den berörda medlemssta
ten på grund av särskilda omständigheter eller av skäl
som rör lokala förhållanden. Denna typ av arrangemang
bör överensstämma med de allmänna principerna för
utfärdandet av viseringar och kraven på skydd av upp
gifter i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG
av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer
med avseende på behandling av personuppgifter och om
det fria flödet av sådana uppgifter (
1
) bör respekteras.
Dessutom bör behovet av att undvika visashopping be
aktas vid fastställandet och genomförandet av sådana
arrangemang.
(10)
Medlemsstaterna
bör
samarbeta
med
externa
tjänsteleve
rantörer på grundval av ett rättsligt instrument som bör
innehålla bestämmelser om deras exakta ansvar, om di
rekt och fullständig tillgång till deras lokaler, information
till sökande, konfidentialitet samt omständigheter, villkor
och förfaranden för att tillfälligt upphäva eller säga upp
samarbetet.
(11)
Genom att möjliggöra för medlemsstaterna att samarbeta
med en extern tjänsteleverantör för mottagande av an
sökningar samtidigt som man fastställer principen om en
enda kontaktpunkt för inlämning av ansökningar, införs
genom denna förordning ett undantag från den allmänna
principen om personlig inställelse (enligt del III punkt 4 i
de gemensamma konsulära anvisningarna). Detta påver
kar inte möjligheten att kalla sökanden till personlig in
tervju och påverkar inte heller framtida rättsliga instru
ment som reglerar dessa frågor.
(12)
För
att
säkerställa
att
uppgiftsskyddskraven
uppfylls,
har
samråd ägt rum med den arbetsgrupp som bildats enligt
artikel 29 i direktiv 95/46/EG.
(13)
Direktiv
95/46/EG
är
tillämpligt
på
medlemsstaterna
när
det gäller behandling av personuppgifter enligt denna
förordning.
(14)
Medlemsstaterna
bör
bibehålla
möjligheten
för
samtliga
sökande att inge ansökningar direkt till dess diplomatiska
eller konsulära beskickningar.
(15) För
att
underlätta
förfarandet
vid
varje
efterföljande
an
sökan bör det vara möjligt att kopiera fingeravtryck från
den första registreringen i VIS inom en period av 59
månader. Efter denna period bör fingeravtrycken tas på
nytt.
(16)
Till följd av kravet på upptagning av biometriska känne
tecken bör kommersiella mellanhänder, t.ex. resebyråer,
inte längre användas för den första ansökan utan endast
för de därpå följande.
(17)
De gemensamma konsulära
anvisningarna
bör därför
ändras i enlighet med detta.
(18)
Kommissionen
bör
tre
år
efter
det
att
VIS
har
börjat
till
lämpas, och därefter vart fjärde år, lägga fram en rapport
om tillämpningen av denna förordning.
(19)
Eftersom
målen
för
denna
förordning,
nämligen
organi
sering av mottagandet och behandlingen av ansökningar
med avseende på införandet av biometriska uppgifter i
VIS och införande av gemensamma standarder och inter
operabla biometriska kännetecken samt gemensamma
regler för alla medlemsstater som deltar i gemenskapens
gemensamma viseringspolitik, inte i tillräcklig utsträck
ning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför
bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen
vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i ar
tikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprin
cipen i samma artikel, går denna förordning inte utöver
vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.
(20)
I
enlighet
med
artiklarna
1
och
2
i
protokollet
om
Dan
marks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unio
nen och fördraget om upprättandet av Europeiska ge
menskapen, deltar Danmark inte i antagandet av denna
förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på
Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av
Schengenregelverket enligt bestämmelserna i avdelning IV
i tredje delen av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, ska Danmark, i enlighet med artikel 5 i
nämnda protokoll, inom sex månader efter antagandet av
denna förordning besluta huruvida landet ska genomföra
den i sin nationella lagstiftning.
SV
L 131/2
Europeiska unionens officiella tidning
28.5.2009
( 1
) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
SOU 2009:77
Bilaga 5
277
(21)
När
det
gäller
Island
och
Norge
utgör
denna
förordning,
i
enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och
Republiken Island och Konungariket Norge om dessa två
staters associering till genomförandet, tillämpningen och
utvecklingen av Schengenregelverket (
1
), en utveckling av
de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av
det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut
1999/437/EG (
2
) om vissa tillämpningsföreskrifter för
det avtalet.
(22)
Denna
förordning
utgör
en
utveckling
av
de
bestämmel
ser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte
deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den
29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa
bestämmelser i Schengenregelverket (
3
). Förenade kunga
riket deltar därför inte i antagandet av denna förordning,
som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade
kungariket.
(23)
Denna
förordning
utgör
en
utveckling
av
de
bestämmel
ser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i en
lighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari
2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestäm
melser i Schengenregelverket ( 4 ). Irland deltar därför inte i
antagandet av denna förordning, som inte är bindande
för eller tillämplig på Irland.
(24)
När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet
med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska ge
menskapen och Schweiziska edsförbundet om Schwei
ziska edsförbundets associering till genomförandet, till
ämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket ( 5 ),
en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket
som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i
beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut
2008/146/EG ( 6 ).
(25)
När
det
gäller
Liechtenstein
utgör
denna
förordning,
i
enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen,
Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och
Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechten
steins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen,
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet
om Schweiziska edsförbundets associering till genomfö
randet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregel
verket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenre
gelverket som omfattas av det område som avses i arti
kel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i
rådets beslut 2008/261/EG ( 7 ).
(26) När
det
gäller
Cypern
utgör
denna
förordning
en
rättsakt
som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat
sätt har samband med detta i den mening som avses i
artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.
(27)
Denna förordning utgör en rättsakt som utvecklar
Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband
med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005
års anslutningsakt.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
Artikel 1
Ändringar av de gemensamma konsulära anvisningarna
De gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar
till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat ska ändras
på följande sätt:
1. Del II ska ändras på följande sätt:
a) I punkt 1.2 b ska följande stycken läggas till:
”En medlemsstat kan också företräda en eller flera andra
medlemsstater på ett begränsat sätt endast när det gäller
att ta emot ansökningar och registrera biometriska kän
netecken. Relevanta bestämmelser i 1.2 c och e ska till
lämpas. Mottagandet och överföringen av akter och upp
gifter till den företrädda medlemsstaten ska genomföras
under iakttagande av gällande uppgiftsskydds- och säker
hetsregler.
Den eller de företrädda medlemsstaterna ska se till att
uppgifterna är fullständigt krypterade när de överförs,
oavsett om överföringen sker elektroniskt eller fysiskt
på ett elektroniskt lagringsmedium, från myndigheterna
i den företrädande medlemsstaten till den företrädda med
lemsstatens myndigheter.
SV
28.5.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
131/3
( 1
) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.
(
2
) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.
(
3
) EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.
(
4
) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.
(
5
) EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.
(
6
) EUT L 53, 27.2.2008, s. 1.
(
7
) EUT L 83, 26.3.2008, s. 3.
Bilaga 5
SOU 2009:77
278
I tredjeländer som förbjuder kryptering av uppgifter som
ska överföras elektroniskt från myndigheterna i den före
trädande medlemsstaten till den eller de företrädda med
lemsstaternas myndigheter, ska den eller de företrädda
medlemsstaterna inte tillåta den företrädande medlemssta
ten att överföra uppgifter elektroniskt.
I sådana fall ska den eller de berörda företrädda medlems
staterna se till att de elektroniska uppgifterna överförs
fysiskt i fullständigt krypterad form på ett elektroniskt
lagringsmedium från myndigheterna i den företrädande
medlemsstaten till den eller de företrädda medlemsstater
nas myndigheter av en medlemsstats konsulära tjänste
män eller, när en sådan överföring skulle kräva opropor
tionerliga eller orimliga åtgärder, på något annat säkert
sätt, t.ex. med hjälp av etablerade aktörer med erfarenhet
av att transportera känsliga handlingar och uppgifter i det
berörda tredjelandet.
I samtliga fall ska säkerhetsnivån för överföringen anpas
sas till uppgifternas känslighet.
Medlemsstaterna eller gemenskapen ska sträva efter att nå
en överenskommelse med de berörda tredjeländerna i
syfte att upphäva förbudet mot kryptering av uppgifter
som ska överföras elektroniskt mellan myndigheterna i de
berörda medlemsstaterna.”
b) Led d ska ersättas med följande:
”d) När enhetliga viseringar i enlighet med a och b utfär
das genom företrädande och begränsat företrädande,
ska detta återspeglas i tabellen över företrädande vid
utfärdande av enhetliga viseringar i bilaga 18.”
2. Del III ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ersättas med följande:
”1. Viseringsansökningar
1.1 Formulär för viseringsansökan – antal formulär
Sökandena ska även fylla i formuläret för enhetlig
viseringsansökan. Ansökningar om enhetlig visering
ska göras på det harmoniserade formuläret, varav ett
provexemplar återfinns i bilaga 16.
Åtminstone ett exemplar av formuläret för visering
sansökan ska fyllas i så att det kan användas för
samråd med de centrala myndigheterna. Medlems
staterna kan begära flera kopior om det behövs för
de nationella förfarandena.
1.2 Biometriska kännetecken
a) Medlemsstaterna ska uppta biometriska känne
tecken bestående av ansiktsbild och tio fingerav
tryck från sökanden i enlighet med de garantier
som fastställts i Europeiska konventionen angå
ende skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, i Europeiska unionens
stadga om de grundläggande rättigheterna samt i
Förenta nationernas konvention om barnets rät
tigheter.
Vid inlämnandet av den första ansökan ska sö
kanden inställa sig personligen. Vid det tillfället
ska följande biometriska kännetecken upptas:
— Ett fotografi som skannats eller tagits vid an
sökningstillfället.
— Tio fingeravtryck upptagna plant och digitalt
registrerade.
Om de fingeravtryck som tagits på sökanden
avseende en tidigare ansökan registrerades för
första gången i Informationssystemet för viser
ingar (VIS) mindre än 59 månader före dagen
för den nya ansökan, ska de kopieras in i den
därpå följande ansökan.
Om det råder rimliga tvivel om sökandenas iden
titet, ska den diplomatiska eller konsulära be
skickningen dock ta fingeravtryck inom den pe
riod som anges ovan.
Om det när ansökan lämnas in inte omedelbart
kan bekräftas att fingeravtryck har upptagits
inom den tidsfrist som anges ovan, får sökanden
dessutom begära att de ska upptas.
I enlighet med artikel 9.5 i VIS-förordningen ska
det foto som bifogas varje ansökan registreras i
VIS. Sökanden ska inte vara skyldig att infinna
sig personligen i detta syfte.
De tekniska kraven i fråga om fotografiet ska
uppfylla internationella standarder enligt Icao-do
kument 9303 del 1 6:e utgåvan.
SV
L 131/4
Europeiska unionens officiella tidning
28.5.2009
SOU 2009:77
Bilaga 5
279
Fingeravtrycken ska tas i enlighet med Icao-stan
darder och kommissionens beslut 2006/648/EG
av den 22 september 2006 om fastställande av
tekniska specifikationer för standarder för bio
metriska kännetecken i samband med utveck
lingen av informationssystemet för viseringar (*).
Upptagningen av biometriska kännetecken ska
göras av kvalificerad och vederbörligen bemyndi
gad personal på den diplomatiska eller konsulära
beskickningen och de myndigheter som har an
svar för att utfärda viseringar vid gränserna. Un
der överinseende av de diplomatiska eller konsu
lära beskickningarna får upptagningen av de bio
metriska kännetecknen också göras av kvalifice
rad och vederbörligen bemyndigad personal hos
en honorärkonsul eller hos den externa tjänste
leverantör som avses i del VII punkterna 1.3 och
1.4.
Uppgifter får endast registreras i VIS av veder
börligen bemyndigad konsulär personal i enlighet
med artiklarna 6.1, 7, 9.5 och 9.6 i VIS-förord
ningen.
Medlemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i
artikel 15 i VIS-förordningen används fullt ut för
att undvika oriktiga identifieringar och avslag på
oriktiga grunder.
b) Undantag
Följande sökande ska undantas från kravet på att
lämna fingeravtryck:
— Barn under 12 år.
— Personer som det är fysiskt omöjligt att ta
fingeravtryck på. Om det går att ta avtryck
på färre än tio fingrar ska detta göras. Skulle
det emellertid vara frågan om ett tillfälligt
hinder, ska det krävas att sökanden lämnar
fingeravtryck vid nästa ansökan. Diploma
tiska och konsulära beskickningar och de
myndigheter som har ansvar för att utfärda
viseringar vid gränserna ska ha rätt att begära
ytterligare klarlägganden om grunderna för
det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska se
till att det finns lämpliga förfaranden som
garanterar sökandens värdighet om inläs
ningen och registreringen av uppgifter be
reder svårigheter. Om det är fysiskt omöjligt
att ta fingeravtryck ska detta inte påverka
beslut om beviljande av eller avslag på ansö
kan om visering.
— Stats- eller regeringschefer och ledamöter i de
nationella regeringarna med åtföljande makar
samt medlemmar av deras officiella delegatio
ner, när de inbjudits av medlemsstaternas re
geringar eller internationella organisationer
för ett officiellt ändamål.
— Regenter och andra högt uppsatta medlem
mar av en kungafamilj, när de inbjudits av
medlemsstaternas regeringar eller internatio
nella organisationer för ett officiellt ändamål.
I vart och ett av dessa fall ska orden ’ej tillämp
ligt’ föras in i VIS.
___________
(*) EUT L 267, 27.9.2006, s. 41.”
b) Följande punkt ska läggas till:
”5. Personalens uppträdande
Medlemsstaternas diplomatiska beskickningar och
konsulat ska se till att sökandena bemöts på ett höv
ligt sätt.
Konsulär personal ska under utförandet av sina ar
betsuppgifter visa full respekt för den mänskliga vär
digheten. Alla åtgärder som vidtas ska stå i proportion
till de mål som eftersträvas med åtgärderna.
Konsulär personal får under utförandet av sina arbets
uppgifter inte diskriminera någon på grund av kön,
ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.”
3. Punkt 1 i del VII ska ändras på följande sätt:
”1. Organisation
av
viseringsmyndigheten
1.1 Hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas
Varje medlemsstat ska ansvara för hur ansökningar tas
emot och behandlas. I princip ska ansökningar inläm
nas vid en medlemsstats diplomatiska eller konsulära
beskickning.
Medlemsstaterna ska
— utrusta sina diplomatiska eller konsulära beskick
ningar och de myndigheter som har ansvar för att
utfärda viseringar vid gränserna, med erforderlig
utrustning för upptagning av biometriska känne
tecken liksom sina honorärkonsulers kontor när
dessa används för insamling av biometriska känne
tecken i enlighet med punkt 1.3, och/eller
SV
28.5.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
131/5
Bilaga 5
SOU 2009:77
280
— samarbeta med en eller flera andra medlemsstater
inom ramen för det lokala konsulära samarbetet
eller genom andra lämpliga kontakter i form av
begränsat företrädande, samlokalisering eller ett ge
mensamt ansökningscentrum i enlighet med punkt
1.2.
Under särskilda omständigheter eller av skäl som rör
lokala förhållanden, t.ex. när
— ett stort antal sökande inte gör det möjligt att or
ganisera mottagandet av ansökningar och insam
lingen av uppgifter inom rimlig tid och under an
ständiga förhållanden, eller
— det inte är möjligt att säkerställa god geografisk
täckning av det berörda tredjelandet på något annat
sätt,
och när de ovan nämnda formerna för samarbete visar
sig olämpliga för den berörda medlemsstaten, får en
medlemsstat som en sista utväg samarbeta med en ex
tern tjänsteleverantör i enlighet med punkt 1.4.
Utan att det påverkar rätten att kalla sökanden till
personlig intervju (i enlighet med del III punkt 4) får
valet av organisationsform inte resultera i att sökanden
måste infinna sig personligen på mer än ett ställe för
att lämna in en ansökan.
1.2 Former för samarbete mellan medlemsstaterna
a) Om alternativet ’samlokalisering’ väljs, ska personal
vid en eller flera medlemsstaters diplomatiska eller
konsulära beskickningar behandla de ansökningar
(inklusive biometriska kännetecken) som lämnats
in till dem på en annan medlemsstats diplomatiska
eller konsulära beskickning och dela utrustningen
med denna medlemsstat. De berörda medlemssta
terna ska enas om hur länge samlokaliseringen ska
pågå samt villkor för dess upphörande, liksom hur
stor andel av viseringsavgiften som ska tillfalla den
medlemsstat vars diplomatiska eller konsulära be
skickning används.
b) Om ’gemensamma ansökningscentrum’ inrättas, ska
personal från två eller flera medlemsstaters diploma
tiska eller konsulära beskickningar ha gemensamma
lokaler i en byggnad och där ta emot de ansök
ningar (inklusive biometriska kännetecken) som
lämnas in till dem. Sökandena ska hänvisas till
den medlemsstat som ansvarar för behandlingen
av ansökan. Medlemsstaterna ska enas om hur länge
detta samarbete ska vara samt villkoren för dess
upphörande, liksom för fördelningen av kostnaderna
mellan de deltagande medlemsstaterna. En medlems
stat ska ansvara för avtal med avseende på logistik
och diplomatiska förbindelser med värdlandet.
1.3 Honorärkonsuler
Honorärkonsuler får också ges behörighet att utföra
några av eller alla uppgifterna i punkt 1.5. Adekvata
åtgärder ska vidtas för att garantera säkerheten och
dataskyddet.
Om honorärkonsuln inte är statlig tjänsteman i en
medlemsstat, ska utförandet av dessa uppgifter genom
föras i överensstämmelse med kraven i bilaga 19, med
undantag för bestämmelserna i punkt C c i den bilagan.
Om honorärkonsuln är statlig tjänsteman i en med
lemsstat, ska den berörda medlemsstaten se till att så
dana krav ställs som är jämförbara med de krav som
skulle gälla om dessa uppgifter genomfördes av dess
diplomatiska eller konsulära beskickning.
1.4 Samarbete med externa tjänsteleverantörer
Medlemsstaterna ska sträva efter att samarbeta med en
extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera
andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna för
offentlig upphandling och konkurrensreglerna.
Samarbetet med en extern tjänsteleverantör ska baseras
på ett rättsligt instrument som ska uppfylla de krav
som fastställs i bilaga 19.
Medlemsstaterna ska inom ramen för det lokala kon
sulära samarbetet utbyta uppgifter om valda externa
tjänsteleverantörer och om fastställandet av villkoren
och bestämmelserna i deras respektive rättsliga instru
ment.
1.5 Olika slags samarbete med externa tjänsteleverantörer
En extern tjänsteleverantör får ges behörighet att utföra
någon eller några av följande uppgifter:
a) Tillhandahållande av allmän information om viser
ingskrav och ansökningsformulär.
b) Information till sökande om de ytterligare hand
lingar som krävs på grundval av en checklista.
c) Insamling av uppgifter och mottagande av ansök
ningar (inbegripet upptagande av biometriska kän
netecken) och överföring av ansökan till den diplo
matiska eller konsulära beskickningen.
SV
L 131/6
Europeiska unionens officiella tidning
28.5.2009
SOU 2009:77
Bilaga 5
281
d) Mottagande av den avgift som ska tas ut.
e) Hantering av tidsbeställning för personlig inställelse
vid den diplomatiska eller konsulära beskickningen
eller hos den externa tjänsteleverantören.
f) Insamling av resehandlingar (inbegripet i tillämpliga
fall ett besked om avslag) från den diplomatiska
eller konsulära beskickningen och återlämnande av
dessa till sökandena.
1.6 Medlemsstaternas skyldigheter
När den eller de berörda medlemsstaterna väljer en
extern tjänsteleverantör ska de granska bolagets solvens
och tillförlitlighet (inbegripet nödvändiga tillstånd, före
tagsregistrering, bolagsstadga och bankavtal) och för
säkra sig om att det inte föreligger några intressekon
flikter.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska se till att en
utvald extern tjänsteleverantör uppfyller de villkor och
bestämmelser som de omfattas av enligt det rättsliga
instrument som avses i punkt 1.4.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska vid behand
lingen av uppgifter fortsätta att ansvara för efterlevna
den av bestämmelserna om skydd av uppgifter och ska
stå under tillsyn i enlighet med artikel 28 i Europa
parlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer
med avseende på behandling av personuppgifter och
om det fria flödet av sådana uppgifter (*).
Samarbetet med en extern tjänsteleverantör får inte
begränsa eller utesluta någon ansvarighet enligt den
eller de berörda medlemsstaternas nationella lagstift
ning vid överträdelser av skyldigheter med avseende
på sökandenas personuppgifter och behandlingen av
viseringsansökningar. Denna bestämmelse påverkar
inte rättsliga åtgärder som får vidtas direkt mot den
externa tjänsteleverantören enligt den nationella lag
stiftningen i det berörda tredjelandet.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska se till att
uppgifterna är fullständigt krypterade, oavsett om över
föringen sker elektroniskt eller fysiskt på ett elektro
niskt lagringsmedium, från den externa tjänsteleveran
tören till myndigheterna i den eller de berörda med
lemsstaterna.
I tredjeländer som förbjuder kryptering av uppgifter
som ska överföras elektroniskt från den externa tjänste
leverantören till myndigheterna i den eller de berörda
medlemsstaterna ska den eller de berörda medlemssta
terna inte tillåta den externa tjänsteleverantören att
överföra uppgifter elektroniskt.
I sådana fall ska den eller de berörda medlemsstaterna
se till att de elektroniska uppgifterna överförs fysiskt i
fullständigt krypterad form på ett elektroniskt lagrings
medium från den externa tjänsteleverantören till myn
digheterna i den eller de berörda medlemsstaterna av
en medlemsstats konsulära tjänstemän eller, om en så
dan överföring skulle kräva oproportionerliga eller
orimliga åtgärder, på något annat säkert sätt, t.ex.
med hjälp av etablerade aktörer med erfarenhet av att
transportera handlingar och uppgifter i det berörda
tredjelandet.
I samtliga fall ska säkerhetsnivån för överföringen an
passas till uppgifternas känslighet.
Medlemsstaterna eller gemenskapen ska sträva efter att
nå en överenskommelse med de berörda tredjeländerna
i syfte att upphäva förbudet mot kryptering av upp
gifter som ska överföras elektroniskt från den externa
tjänsteleverantören till myndigheterna i den eller de
berörda medlemsstaterna.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska utbilda den
externa tjänsteleverantören så att denne får de kunska
per som behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och
tillräcklig information till sökandena.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska se till att det
finns möjlighet att kontrollera fingeravtryck på de di
plomatiska eller konsulära beskickningarna om det rå
der tveksamhet om fingeravtrycken när de har tagits
hos den externa tjänsteleverantören.
Behandlingen av ansökningar, i förekommande fall in
tervjuer, beslutsförfarandet samt utskriften och insät
tandet av viseringsmärken får endast utföras av diplo
matiska eller konsulära beskickningar.
Externa tjänsteleverantörer får inte under några om
ständigheter ha tillgång till VIS. Tillgång till VIS ska
uteslutande vara reserverad för vederbörligen bemyndi
gad personal på diplomatiska eller konsulära beskick
ningar.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska noga över
vaka genomförandet av det rättsliga instrument som
avses i punkt 1.4, inbegripet
SV
28.5.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
131/7
Bilaga 5
SOU 2009:77
282
a) den allmänna information om viseringskrav och for
mulär för viseringsansökan som lämnas av den ex
terna tjänsteleverantören till sökande,
b) alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgär
der som krävs för att skydda personuppgifter mot
förstöring genom olyckshändelse eller olaglig för
störing, eller förlust genom olyckshändelse samt
mot ändringar, otillåten spridning av eller otillåten
tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet in
nefattar överföring av register och uppgifter till den
eller de berörda medlemsstaternas diplomatiska eller
konsulära beskickningar, samt mot alla andra olag
liga former av behandling av personuppgifter,
c) upptagning och överföring av biometriska känne
tecken,
d) åtgärder som vidtagits för att se till att bestämmel
serna om uppgiftsskydd följs.
I detta syfte ska den eller de berörda medlemsstaternas
diplomatiska eller konsulära beskickningar regelbundet
genomföra oanmälda kontroller i den externa tjänste
leverantörens lokaler.
1.7 Serviceavgift
Externa tjänsteleverantörer får ta ut en serviceavgift
utöver den avgift som ska tas ut enligt bilaga 12.
Serviceavgiften ska stå i proportion till de kostnader
som den externe tjänsteleverantören ådrar sig vid ut
förandet av en eller flera av de uppgifter som anges i
punkt 1.5.
Denna serviceavgift ska specificeras i det rättsliga in
strument som anges i punkt 1.4.
Inom ramen för det lokala konsulära samarbetet ska
medlemsstaterna se till att den serviceavgift som tas ut
från en sökande vederbörligen återspeglar de tjänster
som tillhandahålls av den externa tjänsteleverantöre
ren och är anpassad till lokala omständigheter. De ska
dessutom sträva efter att harmonisera den gällande
serviceavgiften.
Serviceavgiften får inte vara högre än halva viserings
avgiften enligt bilaga 12, oberoende av eventuella
undantag från viseringsavgiften enligt bilaga 12.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska bibehålla
möjligheten för samtliga sökande att inge ansökningar
direkt till dess konsulat eller diplomatiska eller kon
sulära beskickningar.
1.8 Information
Exakt information om hur tidsbeställning ska göras
och ansökningar lämnas in, ska meddelas allmänheten
genom medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära
beskickningars försorg.
1.9 Kontinuitet
i
tjänsterna
Om samarbetet med andra medlemsstater eller någon
typ av extern tjänsteleverantör skulle avbrytas, ska
medlemsstaterna säkerställa att fullständiga tjänster
upprätthålls.
1.10 Beslut och offentliggörande
Medlemsstaterna ska informera kommissionen om
hur de avser att organisera mottagandet och behand
lingen av ansökningar på varje plats där det finns en
utlandsbeskickning. Kommissionen ska se till att in
formationen offentliggörs på lämpligt sätt.
Medlemsstaterna ska tillhandahålla kommissionen ett
exemplar av det rättsliga instrument som avses i
punkt 1.4.
___________
(*) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.”
4. Punkt 5.2 i del VIII ska ändras på följande sätt:
a) Rubriken ska ersättas med följande:
”5.2 Samarbetet mellan medlemsstaternas diplomatiska eller
konsulära beskickningar och kommersiella mellanhänder”.
b) Följande mening ska införas mellan rubriken och punkt
5.2 a:
”Vid efterföljande ansökningar i den mening som avses i
del III punkt 1.2 får medlemsstaterna tillåta sina diplo
matiska eller konsulära beskickningar att samarbeta med
kommersiella mellanhänder (dvs. privata administrativa
byråer, transportbolag eller resebyråer, t.ex. researrangörer
och detaljhandlare).”
5. Följande bilaga ska läggas till:
SV
L 131/8
Europeiska unionens officiella tidning
28.5.2009
SOU 2009:77
Bilaga 5
283
”BILAGA 19
Förteckning över minimikrav som ska införas i det rättsliga
instrumentet vid samarbete med externa tjänsteleverantörer
A. När det gäller uppgiftsskydd ska den externa tjänsteleve
rantören i sin verksamhet iaktta följande:
a) Alltid förhindra att uppgifter obehörigen läses, kopie
ras, ändras eller raderas, särskilt under deras överföring
till den diplomatiska eller konsulära beskickningen i
den eller de medlemsstater som är ansvariga för att
behandla en ansökan.
b) I enlighet med instruktionerna från den eller de behö
riga medlemsstaterna överföra uppgifterna
— elektroniskt, i krypterad form, eller
— fysiskt, på ett säkert sätt.
c) Överföra uppgifterna så snabbt som möjligt:
— Beträffande fysiskt överförda uppgifter, minst en
gång i veckan.
— Beträffande elektroniskt överförda krypterade upp
gifter, senast i slutet av den dag de samlades in.
d) Omedelbart radera uppgifterna efter deras överföring
och säkerställa att de enda uppgifter som får behållas
ska vara sökandens namn och kontaktuppgifter för
tidsbeställningen samt, i förekommande fall, passnum
ret fram till dess att passet återlämnas till sökanden.
e) Säkerställa att alla de tekniska och organisatoriska sä
kerhetsåtgärder som krävs för att skydda personupp
gifter mot förstöring genom olyckshändelse eller olag
lig förstöring, eller förlust genom olyckshändelse samt
mot ändringar, otillåten spridning av eller otillåten till
gång till uppgifterna, särskilt om samarbetet innefattar
överföring av register och uppgifter till den eller de
berörda medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära
beskickningar, samt mot alla andra olagliga former av
behandling av personuppgifter.
f) Behandla uppgifterna endast i syfte att behandla sö
kandenas personuppgifter för den eller de berörda
medlemsstaternas räkning.
g) Tillämpa dataskyddsstandarder som minst motsvarar
de standarder som fastställs i direktiv 95/46/EG.
h) Ge sökanden den information som krävs enligt arti
kel 37 i VIS-förordningen.
B. När det gäller personalens uppträdande ska den externa
tjänsteleverantören i sin verksamhet iaktta följande:
a) Se till att personalen har lämplig utbildning.
b) Se till att den externa tjänsteleverantörens personal i
samband med utförandet av sina uppgifter
— tar emot sökandena på ett hövligt sätt,
— visar respekt för sökandens mänskliga värdighet
och integritet,
— inte diskriminerar människor på grund av kön, ras
eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, samt
— respekterar de sekretessbestämmelser som också
ska gälla efter det att personalen har lämnat sitt
arbete eller efter det att det rättsliga instrumentet
tillfälligt har upphört eller sagts upp.
c) När som helst kunna lämna identitetsuppgifter på den
personal som arbetar i företaget.
d) Kunna visa att personalen inte har några anteckningar
i belastningsregistret och har erforderlig sakkunskap.
C. När det gäller kontroll av verksamhetsutövandet ska den
externa tjänsteleverantören iaktta följande:
a) Sörja för att personal som har getts behörighet av den
eller de berörda medlemsstaterna när som helst får
tillgång till den externa tjänsteleverantörens lokaler
utan föregående anmälan, särskilt i inspektionssyfte.
b) Se till att det i inspektionssyfte finns möjlighet till
distanstillträde till den externa tjänsteleverantörens sy
stem för tidsbeställning.
c) Se till att relevanta övervakningsmetoder används (t.ex.
testsökande, Webcam).
d) Se till att det finns tillgång till bevis för iakttagande av
dataskydd, bl.a. rapporteringsskyldighet, externrevision
och regelbundna kontroller på plats.
e) Till den eller de berörda medlemsstaterna utan dröjs
mål rapportera eventuella säkerhetsproblem eller kla
gomål från sökande om missbruk av uppgifter eller
obehörig tillgång samt samordna med den eller de
berörda medlemsstaterna i syfte att finna en lösning
och snabbt ge svar med förklaring till sökande som
klagat.
SV
28.5.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
131/9
Bilaga 5
SOU 2009:77
284
D. När det gäller allmänna krav ska den externa tjänsteleve
rantören iaktta följande:
a) Handla enligt instruktionerna från den eller de med
lemsstater som är ansvariga för att behandla ansökan.
b) Vidta lämpliga åtgärder mot korruption (t.ex. bestäm
melser om ersättning till personal, samarbete vid val
av personal som används för uppgiften, tvåmansre
geln, rotationsprincipen).
c) Fullt ut följa bestämmelserna i det rättsliga instrumen
tet, som ska innehålla en klausul om tillfälligt upp
hörande eller uppsägning, särskilt om de fastställda
bestämmelserna överträds, samt en översynsklausul
för att säkerställa att bästa praxis återspeglas i det
rättsliga instrumentet.”
Artikel 2
Rapporter
Tre år efter det att VIS börjat tillämpas, och därefter vart fjärde
år, ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparla
mentet och rådet om tillämpningen av denna förordning, vilken
innefattar införandet av upptagning och användning av biomet
riska kännetecken, lämpligheten av den Icao-standard som valts,
efterlevnaden av dataskyddsreglerna, erfarenheterna av externa
tjänsteleverantörer, särskilt med tanke på upptagningen av bio
metriska uppgifter, genomförandet av ”59 månaders-regeln” för
upptagande av fingeravtryck, samt organiserandet av mottagan
det och behandlingen av ansökningar. Rapporten ska även, i
enlighet med artiklarna 17.12, 17.13, 17.14 och 50.4 i VIS-
förordningen, omfatta sådana fall där fingeravtryck faktiskt inte
kunnat tas eller inte krävts av rättsliga skäl jämfört med det
antal fall där fingeravtryck tas. Rapporten ska innefatta informa
tion om fall där personer som faktiskt inte kunnat lämna
fingeravtryck fått avslag på sin viseringsansökan. Rapporten
ska vid behov åtföljas av lämpliga förslag till ändring av denna
förordning.
I den första rapporten ska även frågan om tillräcklig tillförlit
lighet när det gäller identifiering och verifiering av fingeravtryck
av barn under 12 år tas upp, särskilt hur fingeravtryck utvecklas
med åldern, på grundval av resultaten av en studie som genom
förts under kommissionens ansvar.
Artikel 3
Ikraftträdande
Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har
offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet
med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdad i Strasbourg den 23 april 2009.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
P. NEČAS
Ordförande
SV
L 131/10
Europeiska unionens officiella tidning
28.5.2009
Bilaga
6
Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 00/2009 av den …
om införande av en gemenskapskodex
om viseringar (viseringskodexen)
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den …
om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viserings-
kodexen) antogs den 25 juni 2009, men har ännu (augusti 2009)
inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) och
inte heller trätt i kraft. Delbetänkandet kommer att kompletteras
med en bilaga innehållande Viseringskodexen när förordningen
publicerats i EUT.
Den senaste versionen finns att läsa i det offentliga registret över
rådets handlingar på rådets hemsida.
Svensk version:
http://register.consilium.europa.eu/pdf/sv/09/st03/st03625.sv09.pdf
Engelsk version:
http://register.consilium.europa.eu/pdf/en/09/st03/st03625.en09.pdf
285