SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

3

I

(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)

FÖRORDNINGAR

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 810/2009

av den 13 juli 2009

om införande av en gemenskapskodex om viseringar

(viseringskodex)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR

ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska

gemenskapen, särskilt artikel 62.2 a och b ii,

med beaktande av kommissionens förslag,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget ( 1 ), och

av följande skäl:

(1)

Enligt artikel 61 i fördraget bör upprättandet av ett om­

råde med fri rörlighet för personer åtföljas av åtgärder

avseende kontroller vid yttre gränser, asyl och invand­

ring.

(2)

Enligt artikel 62.2 i fördraget ska genom åtgärder som

avser passage av medlemsstaternas yttre gränser fastställas

regler om visering för vistelser som inte är avsedda att

vara längre än tre månader, inbegripet förfaranden och

villkor för medlemsstaternas utfärdande av viseringar.

(3)

När det gäller viseringspolitik är införandet av ett gemen­

samt regelverk, särskilt genom konsolidering och utveck­

ling av regelverket (relevanta bestämmelser i Schengen­

konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den

14 juni 1985 ( 2 ) och i de gemensamma konsulära anvis­

ningarna ( 3 ), ett av de viktigaste inslagen för att ”ytterli­

gare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som

en del av ett mångsidigt system som syftar till att under­

lätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring

genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning

och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskick­

ningar”, som det definieras i Haagprogrammet för stärkt

frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen ( 4 ).

(4)

Medlemsstaterna bör för viseringsändamål vara närva­

rande eller företrädda i alla tredjeländer vilkas medbor­

gare är skyldiga att inneha visering. Medlemsstater som

saknar eget konsulat i ett bestämt tredjeland eller i en

viss del av ett bestämt tredjeland bör bemöda sig om att

ingå överenskommelser om representation för att und­

vika en orimligt stor ansträngning från de viseringssökan­

des sida för att få tillgång till ett konsulat.

(5)

Det är nödvändigt att införa regler om transitering ge­

nom det internationella transitområdet på flygplatser för

att bekämpa olaglig invandring. Medborgare från tredje­

länder som finns upptagna på en gemensam förteckning

bör därför vara skyldiga att inneha visering för flyg­

platstransitering. I akuta situationer med massiv tillström­

ning av olagliga invandrare, bör dock medlemsstaterna

ges möjlighet att ställa ett sådant krav för medborgare i

andra tredjeländer än de som anges i den gemensamma

förteckningen. Medlemsstaternas enskilda beslut bör ses

över årligen.

(6)

Arrangemangen för att ta emot sökande bör vara utfor­

made på ett sätt som visar vederbörlig respekt för den

mänskliga värdigheten. Handläggningen av viserings­

ansökningar bör genomföras på ett professionellt och

respektfullt sätt och stå i proportion till de eftersträvade

målen.

(7)

Medlemsstaterna bör se till att kvaliteten på de tjänster

som tillhandahålls allmänheten håller hög standard och

följer god administrativ praxis. De bör avdela utbildad

personal i lämpligt antal samt tillräckliga resurser för

att i möjligaste mån underlätta viseringsansökningsför­

farandet. Medlemsstaterna bör se till att principen om

en enda kontaktpunkt tillämpas för alla sökande.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/1

( 1 ) Europaparlamentets yttrande av den 2 april 2009 (ännu ej offent­

liggjort i EUT) och rådets beslut av den 25 juni 2009.

( 2 ) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

( 3 ) EUT C 326, 22.12.2005, s. 1.

( 4 ) EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

4

(8)

Förutsatt att vissa villkor är uppfyllda, bör viseringar för

flera inresor utfärdas för att minska den administrativa

bördan vid medlemsstaternas konsulat och underlätta ett

smidigt resande för personer som reser ofta eller regel­

bundet. Sökande vilkas integritet och pålitlighet konsula­

ten känner till bör så långt möjligt komma i åtnjutande

av ett förenklat förfarande.

(9)

På grund av registreringen av biometriska kännetecken i

Informationssystemet för viseringar (VIS), som upprätta­

des genom Europaparlamentets och rådets förordning

(EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informations­

systemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan med­

lemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vis­

telse (VIS-förordningen) ( 1 ) bör det vara ett grundkrav för

ansökan om visering att sökanden infinner sig personli­

gen, åtminstone vid den första ansökan.

(10) För att underlätta förfarandet vid en efterföljande vise­

ringsansökan, bör det vara möjligt att kopiera fingerav­

tryck från den första registreringen i VIS inom en period

av 59 månader. Efter denna period bör fingeravtrycken

tas på nytt.

(11) Varje handling, uppgift eller biometriskt kännetecken

som mottas av en medlemsstat under ett viseringsansök­

ningsförfarande ska anses vara en konsulär handling en­

ligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den

24 april 1963 och ska behandlas på lämpligt sätt.

(12) Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den

24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med

avseende på behandling av personuppgifter och om det

fria flödet av sådana uppgifter ( 2 ) är tillämpligt på med­

lemsstaterna vid behandling av personuppgifter enligt

denna förordning.

(13) För att underlätta förfarandet bör flera samarbetsformer

övervägas, t.ex. begränsad representation, samlokalisering,

gemensamma ansökningscentrum, honorärkonsuler och

samarbete med externa tjänsteleverantörer, varvid hänsyn

särskilt bör tas till uppgiftsskyddskraven i direktiv

95/46/EG. I enlighet med de villkor som fastställs i denna

förordning bör medlemsstaterna själva kunna bestämma

vilken typ av organisationsstruktur de kommer att an­

vända i olika tredjeländer.

(14) Bestämmelser måste antas för situationer där en med­

lemsstat beslutar att samarbeta med en extern tjänstele­

verantör för mottagande av ansökningar. Ett sådant be­

slut kan fattas om samarbete med andra medlemsstater i

form av representation, begränsad representation, samlo­

kalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum visar

sig olämpligt för den berörda medlemsstaten under sär­

skilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhål­

landen. Denna typ av arrangemang bör överensstämma

med de allmänna principerna för utfärdandet av vise­

ringar och kraven på skydd av uppgifter i direktiv

95/46/EG bör respekteras. Dessutom bör behovet av att

undvika visashopping beaktas vid fastställandet och ge­

nomförandet av sådana arrangemang.

(15) Om en medlemsstat har beslutat att samarbeta med en

extern tjänsteleverantör, bör den bibehålla möjligheten

för samtliga sökande att lämna in ansökningar direkt

vid dess diplomatiska eller konsulära beskickningar.

(16) En medlemsstat bör samarbeta med en extern tjänstele­

verantör på grundval av ett rättsligt instrument, som bör

innehålla bestämmelser om dess exakta ansvar, om direkt

och fullständig tillgång till dess lokaler, information till

de sökande, sekretess och om omständigheter, villkor och

förfaranden för att tillfälligt upphäva eller säga upp sam­

arbetet.

(17) Genom att möjliggöra för medlemsstaterna att samarbeta

med externa tjänsteleverantörer för mottagande av ansök­

ningar, samtidigt som man fastställer principen om en

enda kontaktpunkt för ingivandet av ansökningar, införs

genom denna förordning ett undantag från den allmänna

principen om att en sökande måste infinna sig personli­

gen vid en diplomatisk eller konsulär beskickning. Detta

påverkar inte möjligheten att kalla sökanden till en per­

sonlig intervju.

(18) Det lokala Schengensamarbetet är avgörande för en har­

moniserad tillämpning av den gemensamma viserings­

politiken och för en korrekt bedömning av migrations-

och/eller säkerhetsrisker. Med hänsyn till skillnaderna i

lokala förhållanden, bör den praktiska tillämpningen av

särskilda rättsliga bestämmelser bedömas av medlemssta­

ternas diplomatiska och konsulära beskickningar på indi­

viduella platser för att säkerställa en harmoniserad till­

lämpning av bestämmelserna för att förhindra visashop­

ping och skillnader i behandlingen av viseringssökande.

(19) Statistiska uppgifter är ett viktigt hjälpmedel när det gäl­

ler att övervaka migrationsrörelser och kan fungera som

ett effektivt styrverktyg. Därför bör sådana uppgifter re­

gelbundet sammanställas i ett gemensamt format.

SV

L 243/2

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.

( 2 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

5

(20) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna

förordning bör antas i enlighet med rådets beslut

1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden

som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens ge­

nomförandebefogenheter ( 1 ).

(21) Kommissionen bör särskilt ges befogenhet att anta änd­

ringar av bilagorna till denna förordning. Eftersom dessa

åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke

väsentliga delar av denna förordning, bland annat genom

att komplettera den med nya icke väsentliga delar, måste

de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med

kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.

(22) För att säkerställa en harmoniserad tillämpning av denna

förordning på operativ nivå, bör anvisningar utarbetas

om den praxis och de förfaranden som medlemsstaterna

ska följa när de handlägger viseringsansökningar.

(23) En gemensam webbplats för frågor rörande viseringar till

Schengenområdet kommer att inrättas för att förbättra

synligheten och skapa en enhetlig bild av den gemen­

samma viseringspolitiken. Genom en sådan webbplats

får allmänheten tillgång till all relevant information

som rör ansökan om visering.

(24) Lämpliga åtgärder för övervakning och utvärdering av

denna förordning bör fastställas.

(25) VIS-förordningen och Europaparlamentets och rådets för­

ordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en

gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex

om Schengengränserna) ( 2 ) bör ändras för att ta hänsyn

till bestämmelserna i denna förordning.

(26) Bilaterala avtal som ingåtts mellan gemenskapen och

tredjeländer i syfte att underlätta handläggningen av an­

sökningar om visering får avvika från bestämmelserna i

denna förordning.

(27) När en medlemsstat står som värd för de olympiska och

paralympiska spelen, bör en särskild ordning som under­

lättar utfärdandet av viseringar till medlemmar av den

olympiska familjen tillämpas.

(28) Eftersom målet för denna förordning, nämligen faststäl­

lande av förfaranden och villkor för utfärdande av vise­

ringar för transitering genom eller för vistelser på med­

lemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara

längre än tre månader under en sexmånadersperiod,

inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemssta­

terna och de därför bättre kan uppnås på gemenskaps­

nivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med

subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet

med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna

förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att

uppnå detta mål.

(29) Denna förordning står i överensstämmelse med de

grundläggande rättigheter och principer som erkänns

framför allt i den europeiska konventionen om skydd

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri­

heterna och Europeiska unionens stadga om de grund­

läggande rättigheterna.

(30) Villkoren för inresa på medlemsstaternas territorium eller

utfärdande av viseringar påverkar inte nu gällande be­

stämmelser om erkännande av resedokuments giltighet.

(31) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om

Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av

Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Dan­

marks ställning deltar Danmark inte i rådets beslut om

antagande av denna förordning och är inte bundet av

förordningen eller underkastat tillämpningen av denna.

Eftersom denna förordning utgör en utveckling av

Schengenregelverket på grundval av bestämmelserna i

avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet

av Europeiska gemenskapen, måste Danmark i enlighet

med artikel 5 i det protokollet inom en tid av sex må­

nader efter det att rådet har antagit denna förordning

besluta huruvida landet ska genomföra den i sin natio­

nella lagstiftning.

(32) När det gäller Island och Norge innebär denna förord­

ning, i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska

unionens råd och Republiken Island och Konungariket

Norge om dessa staters associering till genomförandet,

tillämpningen och vidareutvecklingen av Schengenregel­

verket, en vidareutveckling av bestämmelser i Schengen­

regelverket ( 3 ) vilka omfattas av det område som avses i

artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG ( 4 ) om vissa till­

lämpningsföreskrifter för det avtalet.

(33) En överenskommelse bör träffas för att möjliggöra att

Islands och Norges företrädare associeras till arbetet i

de kommittéer som biträder kommissionen vid utövan­

det av dess genomförandebefogenheter enligt denna för­

ordning. En sådan överenskommelse har planerats i den

skriftväxling mellan Europeiska unionens råd och Island

och Norge om de kommittéer som bistår Europeiska

kommissionen i utövandet av dess verkställande befogen­

heter ( 5 ) som finns i bilagan till ovannämnda avtal. Kom­

missionen har lagt fram ett utkast till rekommendation

till rådet i syfte att förhandla om denna överenskom­

melse.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/3

( 1 ) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

( 2 ) EUT L 105, 13.4.2006, s. 1.

( 3 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.

( 4 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.

( 5 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 53.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

6

(34) När det gäller Schweiz innebär denna förordning, i den

mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen,

Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet

om Schweiziska edsförbundets associering till genom­

förandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenre­

gelverket ( 1 ), en vidareutveckling av bestämmelser i

Schengenregelverket vilka omfattas av det område som

avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med

artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG ( 2 ) om ingående av

det avtalet.

(35) När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i

enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Eu­

ropeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och

Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechten­

steins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen,

Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet

om Schweiziska edsförbundets associering till genom­

förandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenre­

gelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengen­

regelverket som omfattas av det område som avses i

artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med

artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG ( 3 ) om underteck­

nande av det protokollet.

(36) Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i

Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte del­

tar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den

29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket

Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa

bestämmelser i Schengenregelverket ( 4 ). Förenade kunga­

riket deltar därför inte i antagandet av denna förordning,

som inte är bindande för eller tillämplig i Förenade

kungariket.

(37) Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i

Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet

med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002

om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i

Schengenregelverket ( 5 ). Irland deltar därför inte i anta­

gandet av denna förordning, som inte är bindande för

eller tillämplig i Irland.

(38) Denna förordning innehåller, med undantag för artikel 3,

bestämmelser som utvecklar Schengenregelverket eller

som på annat sätt har samband med det regelverket i

den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslut­

ningsakt och i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005

års anslutningsakt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

1.

I denna förordning inrättas förfaranden och villkor för

utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstater­

nas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas

territorium som inte varar längre än tre månader under en

sexmånadersperiod.

2.

Bestämmelserna i denna förordning ska tillämpas på alla

tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering när

de passerar medlemsstaternas yttre gränser, i enlighet med rå­

dets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om

fastställande av förteckningen över tredje länder vars medbor­

gare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre

gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars med­

borgare är undantagna från detta krav ( 6 ), utan att detta ska

påverka

a) rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är fa­

miljemedlemmar till unionsmedborgare,

b) samma rätt för tredjelandsmedborgare och deras familjemed­

lemmar som, enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen

och dess medlemsstater och, å andra sidan, dessa tredjelän­

der, har samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare

och deras familjemedlemmar.

3.

I denna förordning förtecknas också de tredjeländer vars

medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransite­

ring, genom undantag från principen om fri transitering som

fastställs i bilaga 9 till Chicagokonventionen angående interna­

tionell civil luftfart, samt fastställer förfaranden och villkor för

utfärdande av viseringar för transitering genom de internatio­

nella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning avses med

1. tredjelandsmedborgare: en person som inte är unionsmedbor­

gare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget,

2. visering: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat för

a) transitering genom eller en planerad vistelse inom med­

lemsstaternas territorium som inte varar mer än tre må­

nader under en sexmånadersperiod från och med dagen

för första inresan till medlemsstaternas territorium,

SV

L 243/4

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.

( 2 ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 1.

( 3 ) EUT L 83, 26.3.2008, s. 3.

( 4 ) EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.

( 5 ) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.

( 6 ) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

7

b) transitering genom de internationella transitområdena på

flygplatser i medlemsstaterna,

3. enhetlig visering: visering som gäller inom medlemsstaternas

hela territorium,

4. visering med territoriellt begränsad giltighet: visering som endast

är giltig för en eller flera men inte alla medlemsstaters terri­

torium,

5. visering för flygplatstransitering: visering som är giltig för tran­

sitering genom de internationella transitområdena på en eller

flera av medlemsstaternas flygplatser,

6. viseringsmärke: den enhetliga utformning av viseringar som

fastställs i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den

29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhand­

lingar ( 1 )

7. erkänd resehandling: resehandling som erkänns av en eller flera

medlemsstater för påförande av viseringar,

8. separat blad för påförande av visering: enhetlig modell för på­

förande av visering som utfärdas av medlemsstaterna för

personer som innehar resehandlingar som inte erkänns av

den medlemsstat som utfärdar bladet i enlighet med rådets

förordning (EG) nr 333/2002 av den 18 februari 2002 om

fastställande av en enhetlig modell för blad för påförande av

visering som utfärdas av medlemsstaterna för personer som

innehar resehandlingar som inte erkänns av den medlemsstat

som utfärdar bladet ( 2 ),

9. konsulat: en medlemsstats diplomatiska beskickning eller en

medlemsstats konsulat som har tillstånd att utfärda viseringar

och som förestås av en karriärkonsul enligt Wienkonventio­

nen om konsulära förbindelser av den 24 april 1963,

10. ansökan: viseringsansökan,

11. kommersiell mellanhand: en privat byrå som tillhandahåller

administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (rese­

arrangör och återförsäljare).

AVDELNING II

VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING

Artikel 3

Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering

för flygplatstransitering

1.

Medborgare i de tredjeländer som förtecknas i bilaga IV

ska vara skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering när

de passerar genom de internationella transitområdena på

flygplatser som är belägna på medlemsstaternas territorium.

2.

I akuta situationer med massiv tillströmning av olagliga

invandrare får enskilda medlemsstater kräva att medborgare i

tredjeländer än de som avses i punkt 1 innehar visering för

flygplatstransitering när de passerar genom de internationella

transitområdena på flygplatser inom deras territorium. Med­

lemsstaterna ska underrätta kommissionen om sådana beslut

innan de träder i kraft och om tillbakadragande av ett sådant

krav på visering för flygplatstransitering.

3.

Inom ramen för den kommitté som avses i artikel 52.1

ska dessa underrättelser ses över årligen för att överföra det

berörda tredjelandet till förteckningen i bilaga IV.

4.

Om tredjelandet inte överförs till förteckningen i bilaga IV,

får den berörda medlemsstaten, under förutsättning att villkoren

i punkt 2 är uppfyllda, behålla eller dra tillbaka kravet på vise­

ring för flygplatstransitering.

5.

Följande personkategorier ska vara undantagna från kravet

på visering för flygplatstransitering i punkterna 1 och 2:

a) Innehavare av giltig enhetlig visering, nationell visering för

längre vistelse eller uppehållstillstånd som utfärdats av en

medlemsstat.

b) Tredjelandsmedborgare med giltiga uppehållstillstånd, som

finns upptagna på förteckningen i bilaga V, som utfärdats

av Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Amerikas fö­

renta stater, som garanterar innehavarens ovillkorliga rätt till

återinresa.

c) Tredjelandsmedborgare med giltig visering för en medlems­

stat eller för en stat som är part i avtalet om Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992, Kanada,

Japan eller Amerikas förenta stater eller när de återvänder

från dessa länder efter att ha använt viseringen.

d) Familjemedlemmar till medborgare i unionen i enlighet med

artikel 1.2 a.

e) Innehavare av diplomatpass.

f) Flygbesättningsmedlemmar som är medborgare i en stat som

är avtalspart i Chicagokonventionen angående internationell

civil luftfart.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/5

( 1 ) EGT L 164, 14.7.1995, s. 1.

( 2 ) EGT L 53, 23.2.2002, s. 4.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

8

AVDELNING III

FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR UTFÄRDANDE AV

VISERINGAR

KAPITEL I

Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med

ansökningar

Artikel 4

Myndigheter som är behöriga att medverka vid förfaranden

i samband med viseringsansökningar

1.

Ansökningar ska prövas av och beslut fattas av konsula­

ten.

2.

Med avvikelse från punkt 1 får ansökningar prövas och

beslut fattas vid medlemsstaternas yttre gränser av de myndig­

heter som ansvarar för personkontroller i enlighet med artik­

larna 35 och 36.

3.

I medlemsstaternas utomeuropeiska territorier får ansök­

ningar prövas av och beslut fattas av de myndigheter som den

berörda medlemsstaten utser.

4.

En medlemsstat kan begära att andra myndigheter än de

som anges i punkterna 1 och 2 ska medverka vid prövningen

av och vid beslut om ansökningar.

5.

En medlemsstat kan begära att konsulteras eller underrät­

tas av en annan medlemsstat i enlighet med artiklarna 22 och

31.

Artikel 5

Medlemsstat som är behörig att pröva och fatta beslut om

en ansökan

1.

Den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta

om en ansökan om enhetlig visering ska vara

a) den medlemsstat vars territorium är det enda målet för resan

eller resorna,

b) om besöket omfattar fler än ett mål, den medlemsstat vars

territorium utgör huvudmålet för resan eller resorna vad

avser vistelsens längd eller syfte, eller

c) om inget huvudmål kan fastställas, den medlemsstat vars

yttre gräns den sökande avser att passera för att resa in på

medlemsstaternas territorium.

2.

Den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta

om en ansökan om enhetlig visering för transitering ska vara

a) den berörda medlemsstaten, vid transitering genom en en­

staka medlemsstat, eller

b) den medlemsstat vars yttre gräns sökanden har för avsikt att

passera i syfte att påbörja transiteringen, vid transitering

genom flera medlemsstater.

3.

Den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta

om en ansökan om en visering för flygplatstransitering ska vara

a) den medlemsstat på vars territorium flygplatsen är belägen,

om det rör sig om en enstaka flygplatstransitering, eller

b) den medlemsstat på vars territorium den första tran­

sitflygplatsen är belägen, vid två eller flera transiteringar.

4.

Medlemsstaterna ska samarbeta för att förhindra att en

ansökan inte kan prövas eller att beslut inte kan fattas på grund

av att den medlemsstat som är behörig enligt punkterna 1–3

inte är närvarande eller saknar representation i det tredjeland

där sökanden lämnar in ansökan i enlighet med artikel 6.

Artikel 6

Konsulär territoriell behörighet

1.

En viseringsansökan ska prövas och beslutas av konsulatet

för den behöriga medlemsstat inom vars jurisdiktion sökanden

är lagligt bosatt.

2.

Ett konsulat för den behöriga medlemsstaten ska pröva

och fatta beslut om en ansökan som lämnats in av en tredje­

landsmedborgare som lagligen vistas men inte är bosatt i dess

jurisdiktion, om sökanden har motiverat varför ansökan läm­

nades in vid detta konsulat.

Artikel 7

Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare

som vistas lagligt på en medlemsstats territorium

Tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats

territorium och som är skyldiga att inneha visering för att få

resa in på en eller flera andra medlemsstaters territorium, ska

ansöka om visering hos konsulatet för den medlemsstat som är

behörig enligt artikel 5.1 eller 5.2.

Artikel 8

Överenskommelser om representation

1.

En medlemsstat kan samtycka till att representera en an­

nan medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva an­

sökningar och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar.

En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat be­

gränsat till att endast ta emot ansökningar och registrera bio­

metriska kännetecken.

2.

Den representerande medlemsstatens konsulat ska, när det

överväger att avslå en ansökan, överlämna ansökan till de be­

höriga myndigheterna i den medlemsstat som den representerar,

så att de kan fatta ett slutligt beslut om ansökan inom de tids­

frister som anges i artikel 23.1, 23.2 eller 23.3.

SV

L 243/6

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

9

3.

Mottagandet och överföringen av akter och uppgifter till

den representerade medlemsstaten ska genomföras i enlighet

med relevanta uppgiftsskydds- och säkerhetsregler.

4.

En bilateral överenskommelse ska ingås mellan den med­

lemsstat som representerar en annan och den medlemsstat som

representeras med följande innehåll:

a) Det ska framgå hur länge representationen ska gälla, om den

endast är tillfällig, och vilka förfaranden som gäller för att

avsluta denna.

b) Det kan, särskilt när den representerade medlemsstaten har

ett konsulat i det berörda tredjelandet, föreskrivas att den

medlemsstat som representeras ska tillhandahålla lokaler,

personal och betalningar.

c) Det kan föreskrivas att den medlemsstat som representerar

en annan ska översända ansökningar från vissa kategorier av

tredjelandsmedborgare till den representerade medlemssta­

tens centrala myndigheter för föregående samråd i enlighet

med artikel 22.

d) Med avvikelse från punkt 2 får konsulatet i den medlemsstat

som representerar en annan medlemsstat bemyndigas att

avslå en ansökan om visering efter prövning av ansökan.

5.

Medlemsstater som saknar eget konsulat i ett tredjeland

ska bemöda sig om att ingå överenskommelser om representa­

tion med de medlemsstater som har konsulat i det landet.

6.

För att säkerställa att dålig transportinfrastruktur eller

långa avstånd i en specifik region eller ett specifikt geografiskt

område inte kräver en oproportionerlig ansträngning från sö­

kandenas sida för att kunna få tillgång till ett konsulat, ska de

medlemsstater som saknar eget konsulat i den regionen eller i

det området bemöda sig om att ingå överenskommelser om

representation med medlemsstater som har konsulat i den re­

gionen eller i det området.

7.

Den medlemsstat som representeras av en annan ska un­

derrätta kommissionen om de överenskommelser om represen­

tation eller om uppsägning av sådana, innan de träder i kraft

eller upphör att gälla.

8.

Samtidigt ska konsulatet i den representerande medlems­

staten underrätta både de andra medlemsstaternas konsulat och

kommissionens delegation i den berörda jurisdiktionen om

överenskommelser om representation eller om uppsägning av

sådana överenskommelser innan de träder i kraft eller upphör

att gälla.

9.

Om konsulatet i den representerade medlemsstaten beslu­

tar att samarbeta med en extern tjänsteleverantör enligt

artikel 43 eller med ackrediterade kommersiella mellanhänder

enligt artikel 45, ska detta samarbete inbegripa ansökningar

som omfattas av överenskommelser om representation. De cen­

trala myndigheterna i den representerade medlemsstaten ska i

förväg underrättas om villkoren för detta samarbete.

KAPITEL II

Ansökan

Artikel 9

Praktiska bestämmelser om inlämnande av ansökningar

1.

Ansökningar ska lämnas in tidigast tre månader före den

tidpunkt då det planerade besöket ska inledas. Innehavare av

visering för flera inresor får lämna in ansökningen innan giltig­

hetstiden för viseringen löper ut som är giltig i minst sex må­

nader.

2.

Det får ställas krav på att sökandena ska avtala om ett

besök för att lämna in sin ansökan. Besöket ska i regel äga rum

inom två veckor från den dag då besöket begärdes.

3.

I motiverade brådskande fall får konsulatet tillåta att sö­

kande antingen lämnar in ansökan utan avtalat besök, eller

omedelbart meddela tid för besök.

4.

Ansökningar får lämnas in vid konsulatet av sökanden

eller av ackrediterade kommersiella mellanhänder i enlighet

med artikel 45.1, utan att detta påverkar tillämpningen av

artikel 13, eller i enlighet med artikel 42 eller 43.

Artikel 10

Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar

1.

Sökande ska infinna sig personligen när ansökan lämnas

in, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i

artiklarna 13, 42, 43 och 45.

2.

Konsulat kan göra undantag från kravet i punkt 1 för

sökande vars integritet och pålitlighet de känner till.

3.

När ansökan lämnas in, ska sökanden

a) ge in ett ansökningsformulär i enlighet med artikel 11,

b) ge in en resehandling i enlighet med artikel 12,

c) ge in ett fotografi i enlighet med standarderna i förordning

(EG) nr 1683/95 eller, om VIS har tagits i drift i enlighet

med artikel 48 i VIS-förordningen, i enlighet med de normer

som anges i artikel 13 i den här förordningen,

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/7

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

10

d) i tillämpliga fall tillåta att hans fingeravtryck upptas i enlig­

het med artikel 13,

e) betala viseringsavgiften i enlighet med artikel 16,

f) ge in styrkande handlingar i enlighet med artikel 14 och

bilaga II,

g) i tillämpliga fall, ge in bevis på innehav av tillräcklig och

giltig medicinsk reseförsäkring i enlighet med artikel 15.

Artikel 11

Ansökningsformulär

1.

Varje viseringssökande ska lämna in ett ifyllt och under­

tecknat ansökningsformulär i enlighet med bilaga I. Personer

som eventuellt är upptagna i sökandens resehandling ska lämna

in ett separat ansökningsformulär. Underåriga ska lämna in ett

ansökningsformulär undertecknat av en person som permanent

eller tillfälligt utövar förälders vårdnadsrätt eller rättsligt förmyn­

darskap.

2.

Konsulaten ska se till att ansökningsformuläret är lätt till­

gängligt utan avgift för sökandena.

3.

Formuläret ska finnas tillgängligt på

a) det eller de officiella språken i den medlemsstat som vise­

ringsansökan avser,

b) det eller de officiella språken i värdlandet,

c) värdlandets officiella språk och det eller de officiella språken

i den medlemsstat som viseringsansökan avser, eller

d) vid representation, den representerande medlemsstatens offi­

ciella språk.

Utöver de språk som anges i led a kan formuläret göras till­

gängligt på ett annat av de officiella språken vid Europeiska

unionens institutioner.

4.

Om ansökningsformuläret inte finns tillgängligt på det

eller de officiella språken i värdlandet, ska en översättning av

det till det/dessa språk göras tillgänglig separat för de sökande.

5.

En översättning av ansökningsformuläret till det eller de

officiella språken i värdlandet ska utarbetas inom ramen för det

lokala Schengensamarbetet.

6.

Konsulatet ska underrätta sökandena om vilket eller vilka

språk som får användas för att fylla i ansökningsformuläret.

Artikel 12

Resehandling

Sökanden ska ge in en giltig resehandling som uppfyller föl­

jande kriterier:

a) Den ska vara giltig i minst tre månader efter planerat datum

för avresan från medlemsstaternas territorium, eller i fall det

rör sig om flera besök, efter det senaste datumet för avresan

från medlemsstaternas territorium. I befogade brådskande fall

kan emellertid undantag göras från detta krav.

b) Den ska omfatta minst två tomma sidor.

c) Den ska ha utfärdats under den föregående tioårsperioden.

Artikel 13

Biometriska kännetecken

1.

Medlemsstaterna ska uppta biometriska kännetecken från

sökanden bestående av ett fotografi av honom och hans tio

fingeravtryck i enlighet med de garantier som fastställts i den

europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättighe­

terna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens

stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta natio­

nernas konvention om barnets rättigheter.

2.

Vid inlämnandet av den första ansökan är den sökande

skyldig att inställa sig personligen. Vid det tillfället ska följande

biometriska kännetecken avseende sökanden samlas in:

— Ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället.

— Tio platta fingeravtryck som upptas digitalt.

3.

Om de fingeravtryck som tagits på sökanden som en del

av en tidigare ansökan infördes för första gången i VIS mindre

än 59 månader före dagen för den nya ansökan, ska de kopieras

in i den därpå följande ansökan.

Om det råder rimliga tvivel om sökandens identitet, ska kon­

sulatet dock ta fingeravtryck inom den period som anges i

första stycket.

Om det när ansökan lämnas in inte omedelbart kan bekräftas

att fingeravtrycken har tagits inom den period som anges i

första stycket, får sökanden dessutom begära att de ska tas.

4.

I enlighet med artikel 9.5 i VIS-förordningen ska det foto

som bifogas varje ansökan registreras i VIS. Sökanden ska inte

vara skyldig att infinna sig personligen i detta syfte.

SV

L 243/8

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

11

De tekniska kraven i fråga om fotografiet ska uppfylla interna­

tionella standarder enligt Internationella civila luftfartsorganisa­

tionens (Icao) dokument 9303 del 1, 6:e utgåvan.

5.

Fingeravtrycken ska tas i enlighet med Icao-standarder och

kommissionens beslut 2006/648/EG av den 22 september

2006 om fastställande av tekniska specifikationer för standarder

för biometriska kännetecken i samband med utvecklingen av

Informationssystemet för viseringar ( 1 ).

6.

Upptagningen av biometriska kännetecken ska göras av

kvalificerad och vederbörligen bemyndigad personal hos de

myndigheter som är behöriga i enlighet med artikel 4.1, 4.2

och 4.3. Under överinseende av konsulaten får upptagningen av

de biometriska kännetecknen också göras av kvalificerad och

vederbörligen bemyndigad personal hos en honorärkonsul en­

ligt artikel 42 eller en extern tjänsteleverantör enligt artikel 43.

Den eller de berörda medlemsstaterna ska i tveksamma fall till­

handahålla möjligheten att på konsulatet kontrollera fingerav­

tryck som har tagits av den externa tjänsteleverantören.

7.

Följande sökande ska undantas från kravet på att lämna

fingeravtryck:

a) Barn under 12 år.

b) Personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på.

Om det går att ta avtryck på färre än tio fingrar, ska så

många fingeravtryck som möjligt tas. Skulle det emellertid

vara frågan om ett tillfälligt hinder, ska det krävas att sökan­

den lämnar fingeravtryck vid nästa ansökan. De myndigheter

som är behöriga i enlighet med artikel 4.1, 4.2 och 4.3 ska

ha rätt att begära ytterligare klarlägganden avseende grun­

derna för det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska se till att

det finns lämpliga förfaranden som garanterar sökandens

värdighet, om inläsningen och registreringen av fingeravtryck

bereder svårigheter.

c) Stats- eller regeringschefer och ledamöter i de nationella

regeringarna med åtföljande makar samt medlemmar av de­

ras officiella delegationer, när de inbjudits av medlemsstater­

nas regeringar eller internationella organisationer för ett of­

ficiellt ändamål.

d) Regenter och högt uppsatta medlemmar av en kungafamilj,

när de inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller inter­

nationella organisationer för ett officiellt ändamål.

8.

I de fall som avses i punkt 7 ska orden ”icke tillämpligt”

föras in i VIS i enlighet med artikel 8.5 i VIS-förordningen.

Artikel 14

Styrkande handlingar

1.

När ansökan gäller en enhetlig visering ska sökanden ge in

följande:

a) Handlingar som anger syftet med resan.

b) Handlingar som rör logi, eller som styrker att han har till­

räckliga medel för att täcka kostnaderna för logi.

c) Handlingar som anger att den sökande har tillräckliga eko­

nomiska medel, både för hela den planerade vistelsen och för

återresan till ursprungslandet eller bosättningslandet, eller för

transitering till ett tredjeland i vilket han är säker på att få

inresetillstånd, eller att han är i stånd att på lagligt sätt skaffa

sådana medel i enlighet med artikel 5.1 c och 5.3 i kodexen

om Schengengränserna.

d) Information som gör det möjligt att bedöma sökandens av­

sikt att lämna medlemsstaterna territorium innan giltighets­

tiden för den önskade viseringen löper ut.

2.

När ansökan gäller visering för flygplatstransitering ska

sökanden ge in följande:

a) Handlingar som rör den fortsatta resan till det slutliga målet

efter den avsedda flygplatstransiteringen.

b) Information som gör det möjligt att bedöma sökandens av­

sikt att inte resa in på medlemsstaternas territorium.

3.

Bilaga II innehåller en icke uttömmande förteckning över

styrkande handlingar som konsulatet kan kräva av sökanden för

att kontrollera om villkoren i punkterna 1 och 2 är uppfyllda.

4.

Medlemsstaterna får kräva att sökanden, genom att fylla i

ett formulär som utformats av varje medlemsstat, ger in hand­

lingar som styrker ett sponsoråtagande och/eller privat inkvar­

tering. Detta formulär ska särskilt ange följande:

a) Om syftet är att styrka sponsoråtagandet och/eller logi.

b) Om värden är en enskild, ett företag eller en organisation.

c) Värdens identitet och kontaktuppgifter.

d) Den eller de sökande som inbjudits.

e) Logiets adress.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/9

( 1 ) EUT L 267, 27.9.2006, s. 41.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

12

f) Vistelsens längd och syfte.

g) Eventuella familjeband med värden.

Utöver medlemsstatens officiella språk ska formuläret upprättas

på minst ett annat av de officiella språken vid Europeiska unio­

nens institutioner. Formuläret ska förse undertecknaren av ett

sådant med information enligt artikel 37.1 i VIS-förordningen.

Ett provexemplar av formuläret ska översändas till kommissio­

nen.

5.

Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det

bedömas om det finns behov av att i varje enskild jurisdiktion

komplettera och harmonisera förteckningen över styrkande

handlingar för att ta hänsyn till lokala förhållanden.

6.

Konsulat får göra undantag från ett eller flera av kraven i

punkt 1 när det gäller en sökande vars integritet och pålitlighet

de känner till, särskilt den lagliga användningen av tidigare

viseringar, om det inte finns några tvivel på att sökanden kom­

mer att uppfylla kraven i artikel 5.1 i kodexen om Schengen­

gränserna vid tidpunkten för passerandet av medlemsstaternas

yttre gränser.

Artikel 15

Medicinsk reseförsäkring

1.

Personer som ansöker om enhetlig visering för en eller två

inresor ska styrka att de har lämplig och giltig medicinsk rese­

försäkring som täcker eventuella kostnader som kan uppstå i

samband med hemtransport av medicinska skäl, brådskande

läkarhjälp och/eller akut sjukhusvård eller vid dödsfall under

vistelsen eller vistelserna inom medlemsstatens territorium.

2.

Personer som ansöker om enhetlig visering för fler än två

inresor (”flera inresor”) ska styrka att de har lämplig och giltig

medicinsk reseförsäkring som täcker tiden för deras första pla­

nerade resa.

Dessutom ska sådana sökande underteckna den förklaring som

finns i ansökningsformuläret, varigenom de intygar att de kän­

ner till kravet att ha en medicinsk reseförsäkring för flera efter­

följande vistelser.

3.

Försäkringen ska vara giltig inom hela medlemsstaternas

territorium och omfatta hela den period som den berörda per­

sonens planerade vistelse eller transitering varar. Försäkrings­

beloppet ska uppgå till minst 30 000 EUR.

När en visering utfärdas med territoriellt begränsad giltighet

som omfattar fler än en medlemsstats territorium, ska försäk­

ringen åtminstone täcka de berörda medlemsstaterna.

4.

De sökande ska som huvudregel teckna försäkringen i

bosättningslandet. Om detta inte är möjligt ska de försöka

teckna försäkring i ett annat land.

Om en annan person tecknar försäkring för sökandens räkning,

ska villkoren i punkt 3 gälla.

5.

Vid bedömningen av om försäkringen är lämplig ska kon­

sulaten undersöka om krav mot försäkringsbolaget kan drivas in

i en medlemsstat.

6.

Kravet att ha försäkring kan anses uppfyllt om det fast­

ställs att en lämplig försäkringsnivå kan presumeras föreligga

mot bakgrund av sökandens yrkessituation. Undantaget från

kravet att ge in sådant bevis på medicinsk reseförsäkring kan

beröra vissa yrkesgrupper, t.ex. sjömän, som redan omfattas av

medicinsk reseförsäkring som en följd av sin yrkesverksamhet.

7.

Innehavare av diplomatpass ska vara undantagna från kra­

vet på att ha reseförsäkring.

Artikel 16

Viseringsavgift

1.

Sökande ska betala en viseringsavgift på 60 EUR.

2.

Barn mellan sex och tolv år ska betala en viseringsavgift

på 35 EUR.

3.

Viseringsavgiften ska ses över regelbundet för att avspegla

de administrativa kostnaderna.

4.

Viseringsavgiften ska inte tas ut för sökande som tillhör

någon av följande kategorier:

a) Barn under sex år.

b) Skolelever, studerande, forskarstuderande och medföljande

lärare som reser i studie- eller utbildningssyfte.

c) Forskare från tredjeländer som reser i syfte att bedriva veten­

skaplig forskning i enlighet med definitionen i Europaparla­

mentets och rådets rekommendation nr 2005/761/EG av

den 28 september 2005 om att underlätta medlemsstaternas

utfärdande av enhetliga viseringar för kortare vistelse till

forskare från tredjeländer vilka reser inom gemenskapen i

syfte att bedriva forskning ( 1 ).

d) Företrädare för ideella organisationer, som är 25 år eller

yngre, som deltar i seminarier, konferenser, idrottsevene­

mang, kulturella evenemang eller utbildningsarrangemang

som anordnats av ideella organisationer.

SV

L 243/10

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EUT L 289, 3.11.2005, s. 23.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

13

5.

Undantag från viseringsavgift kan beviljas för

a) barn mellan sex och tolv år,

b) innehavare av diplomatpass och tjänstepass,

c) personer som är 25 år eller yngre och som deltar i semina­

rier, konferenser, idrottsevenemang, kulturella evenemang el­

ler utbildningsarrangemang som anordnats av ideella organi­

sationer.

Medlemsstaterna ska inom det lokala Schengensamarbetet sträva

efter att harmonisera tillämpningen av dessa undantag.

6.

Det är tillåtet att i enskilda fall avstå från att ta ut vise­

ringsavgiften eller sänka den om en sådan åtgärd syftar till att

främja kultur- eller idrottsintressen, utrikespolitiska, utvecklings­

politiska och andra väsentliga allmänintressen eller av humani­

tära skäl.

7.

Viseringsavgiften ska tas ut i euro, i den nationella valutan

i tredjelandet eller i den valuta som vanligen används i det

tredjeland där ansökan lämnas in och den ska inte vara återbe­

talningsbar, utom i de fall som anges i artiklarna 18.2 och 19.3.

När viseringsavgiften tas ut i en annan valuta än euro ska det

belopp som tas ut i den valutan fastställas och regelbundet ses

över enligt den referensväxelkurs för euron som fastställs av

Europeiska centralbanken. Det belopp som tas ut får rundas

av och konsulaten ska genom arrangemangen för det lokala

Schengensamarbetet se till att de tar ut liknande avgifter.

8.

De sökande ska erhålla ett kvitto på att avgiften är betald.

Artikel 17

Serviceavgift

1.

En extra serviceavgift får tas ut av en extern tjänsteleve­

rantör enligt artikel 43. Serviceavgiften ska stå i proportion till

de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid

utförandet av en eller flera av de uppgifter som anges i

artikel 43.6.

2.

Denna serviceavgift ska specificeras i det rättsliga instru­

ment som anges i artikel 43.2.

3.

Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska med­

lemsstaterna se till att den serviceavgift som tas ut från en

sökande vederbörligen återspeglar de tjänster som tillhandahålls

av den externa tjänsteleverantören och är anpassad till lokala

omständigheter. De ska dessutom sträva efter att harmonisera

den gällande serviceavgiften.

4.

Serviceavgiften får inte vara högre än halva viseringsavgif­

ten enligt artikel 16.1, oberoende av eventuella sänkningar av

och undantag från viseringsavgiften enligt artikel 16.2, 16.4,

16.5 och 16.6.

5.

Den eller de berörda medlemsstaterna ska bibehålla möj­

ligheten för samtliga sökande att lämna in ansökningarna direkt

vid medlemsstatens/medlemsstaternas konsulat.

KAPITEL III

Prövning av och beslut om viseringsansökningar

Artikel 18

Fastställande av vilket konsulat som är behörigt

1.

När en ansökan har lämnats in ska konsulatet kontrollera

om det är behörigt att pröva ansökan och fatta beslut om den i

enlighet med artiklarna 5 och 6.

2.

Om konsulatet inte är behörigt, ska det utan dröjsmål

lämna tillbaka ansökan och eventuella handlingar som sökan­

den lämnat in, återbetala viseringsavgiften och ange vilket kon­

sulat som är behörigt.

Artikel 19

När en ansökan kan tas upp till prövning

1.

Det behöriga konsulatet ska kontrollera huruvida

— ansökan har lämnats in inom den period som anges i

artikel 9.1,

— ansökan innehåller det som anges i artikel 10.3 a–c,

— sökandens biometriska uppgifter har tagits upp, och

— viseringsavgiften har betalats.

2.

När det behöriga konsulatet finner att villkoren i punkt 1

har uppfyllts ska ansökan anses möjlig att ta upp till prövning

och konsulatet ska

— följa de förfaranden som anges i artikel 8 i VIS-förord­

ningen, och

— ytterligare pröva ansökan.

Inmatningen av uppgifter i VIS får endast göras av vederbörli­

gen bemyndigad konsulär personal i enlighet med artiklarna

6.1, 7, 9.5 och 9.6 i VIS-förordningen.

3.

När det behöriga konsulatet finner att villkoren i punkt 1

inte har uppfyllts, ska ansökan inte anses möjlig att ta upp till

prövning och konsulatet ska utan dröjsmål

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/11

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

14

— återsända ansökningsformuläret och de dokument som sö­

kanden lämnat in,

— förstöra de biometriska uppgifter som tagits upp,

— betala tillbaka viseringsavgiften, och

— inte pröva ansökan.

4.

Med avvikelse från detta kan en ansökan som inte upp­

fyller kraven i punkt 1 ändå tas upp till prövning av humanitära

skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av inter­

nationella förpliktelser.

Artikel 20

Stämpel som visar att ansökan kan tas upp till prövning

1.

När en ansökan kan tas upp till prövning ska det behöriga

konsulatet stämpla sökandens resehandling. Stämpelavtrycket

ska vara utformat enligt modellen i bilaga III och påföras i

enlighet med denna bilaga.

2.

Diplomatpass, tjänstepass och särskilda pass ska inte

stämplas.

3.

Bestämmelserna i denna artikel ska tillämpas på medlems­

staternas konsulat fram till den tidpunkt då VIS är fullständigt

operationellt i alla regioner i enlighet med artikel 48 i VIS-

förordningen.

Artikel 21

Kontroll av inresevillkoren och riskbedömning

1.

Vid prövningen av ansökningar om enhetlig visering ska

det fastställas huruvida sökanden uppfyller inresevillkoren i

artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om Schengengränserna,

och särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att bedöma huruvida

sökanden utgör en risk för olaglig invandring eller en risk för

medlemsstaternas säkerhet och huruvida sökanden har för av­

sikt att lämna medlemsstaternas territorium när den visering

som sökanden ansökt om löper ut.

2.

I samband med varje viseringsansökan ska VIS konsulteras

i enlighet med artiklarna 8.2 och 15 i VIS-förordningen. Med­

lemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-

förordningen används fullt ut för att undvika avslag på oriktiga

grunder och oriktiga identifieringar.

3.

När konsulatet kontrollerar huruvida sökanden uppfyller

inresevillkoren ska det kontrollera

a) att den resehandling som läggs fram inte är en efterbildning

eller förfalskning,

b) sökandens skäl rörande den avsedda vistelsens syfte och vill­

kor, och att sökanden har tillräckliga medel för sitt uppehälle

både för den planerade vistelsens längd och för återresan till

ursprungslandet eller bosättningslandet, eller för transitering

till ett tredjeland, i vilket han är säker på att beviljas inresa,

eller är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana medel,

c) om personen finns på en spärrlista i Schengens infor­

mationssystem (SIS), i syfte att vägras inresa,

d) att sökanden inte anses utgöra något hot mot medlemssta­

ternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa enligt

definitionen i artikel 2.19 i kodexen om Schengengränserna

eller någon av medlemsstaternas internationella förbindelser,

särskilt när det inte finns någon registrering i medlemssta­

ternas nationella databaser som syftar till att vägra inresa av

dessa skäl,

e) att sökanden i tillämpliga fall innehar lämplig och giltig

medicinsk reseförsäkring.

4.

Konsulatet ska, i tillämpliga fall, kontrollera längden på

tidigare och planerade vistelser för att förvissa sig om att sö­

kanden inte har överskridit den maximalt tillåtna vistelsetiden

på medlemsstaternas territorium, oberoende av eventuella vis­

telser som tillåts genom nationell visering för längre vistelse

eller uppehållstillstånd utfärdat av en annan medlemsstat.

5.

Medlen för det planerade uppehället ska bedömas i enlig­

het med längden på och syftet med vistelsen och med hänsyn

till genomsnittspriserna i den eller de berörda medlemsstaterna

för kost och rum i budgetlogi multiplicerat med antalet dagar

för vistelsen, på grundval av de referensbelopp som fastställs av

medlemsstaterna i enlighet med artikel 34.1 c i kodexen om

Schengengränserna. Bestyrkandet av sponsoråtagande och/eller

privat inkvartering kan också utgöra bevis på tillräckliga medel

för uppehälle.

6.

Vid prövning av en ansökan om visering för flygplatstran­

sitering ska konsulatet särskilt kontrollera

a) att den resehandling som läggs fram inte är en efterbildning

eller förfalskning,

b) den berörda tredjelandsmedborgarens avrese- och bestäm­

melseort samt att den planerade rutten och flygplatstransite­

ringen är sammanhängande,

c) bestyrkandet av den fortsatta resan till den slutliga bestäm­

melseorten.

7.

Bedömningen av en ansökan ska särskilt grundas på äkt­

heten och tillförlitligheten hos de handlingar som lagts fram och

på sanningsenligheten och tillförlitligheten hos sökandens utsa­

gor.

SV

L 243/12

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

15

8.

Under prövningen av en ansökan kan konsulaten i moti­

verade fall kalla sökanden till en intervju och begära ytterligare

handlingar.

9.

Ett tidigare avslag på en viseringsansökan ska inte auto­

matiskt medföra avslag på en ny ansökan. En ny ansökan ska

bedömas på grundval av all tillgänglig information.

Artikel 22

Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala

myndigheter

1.

En medlemsstat kan kräva att andra medlemsstaters cen­

trala myndigheter samråder med medlemsstatens centrala myn­

digheter under handläggningen av en ansökan som lämnats in

av medborgare från specifika tredjeländer eller specifika katego­

rier av sådana medborgare. Sådant samråd ska inte gälla ansök­

ningar om viseringar för flygplatstransitering.

2.

De centrala myndigheter som konsulteras ska lämna defi­

nitivt svar inom sju kalenderdagar efter det att de har konsul­

terats. Uteblir svaret inom denna tidsfrist ska detta innebära att

de inte har några invändningar mot utfärdandet av viseringen.

3.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om inläm­

nandet eller återtagandet av begäran om sådant föregående sam­

råd innan den åtgärden träder i kraft. Denna information ska

även lämnas inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i

den berörda jurisdiktionen.

4.

Kommissionen ska meddela medlemsstaterna sådana un­

derrättelser.

5.

Från och med den dag då Schengens rådfrågningssystem

ersätts enligt artikel 46 i VIS-förordningen ska föregående sam­

råd genomföras i enlighet med artikel 16.2 i den förordningen.

Artikel 23

Beslut om ansökan

1.

Beslut om ansökningar ska fattas inom 15 kalenderdagar

från det att en ansökan som kan tas upp till prövning enligt

artikel 19 lämnas in.

2.

Den perioden kan utsträckas till 30 kalenderdagar i en­

skilda fall, särskilt när ansökan behöver granskas närmare eller

när det gäller representation då samråd söks med myndighe­

terna i den representerade medlemsstaten.

3.

I undantagsfall när ytterligare handlingar är nödvändiga i

specifika fall kan denna period förlängas till högst 60 kalender­

dagar.

4.

Såvida inte ansökan har återtagits ska ett beslut fattas om

att

a) utfärda en enhetlig visering enligt artikel 24,

b) utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet enligt

artikel 25,

c) avslå ansökan om visering enligt artikel 32, eller

d) avbryta handläggningen av ansökan och överlämna den till

de berörda myndigheterna i det representerade landet enligt

artikel 8.2.

Om det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck, i enlighet med

artikel 13.7 b, ska detta inte påverka beslut om beviljande av

eller avslag på ansökan om visering.

KAPITEL IV

Utfärdande av visering

Artikel 24

Utfärdande av enhetlig visering

1.

Viseringens giltighetstid och längden på den tillåtna vis­

telsen ska grunda sig på den prövning som anges i artikel 21.

En visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor. Giltighets­

tiden får inte överstiga fem år.

När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd mot­

svara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a ska visering­

ens giltighetstid omfatta en ”tilläggsfrist” på 15 dagar.

Medlemsstaterna får med hänsyn till allmän ordning eller på

grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindel­

ser besluta att inte bevilja en sådan tilläggsfrist.

2.

Utan att det påverkar artikel 12 a ska viseringar för flera

inresor utfärdas med en giltighetstid mellan sex månader och

fem år om följande villkor är uppfyllda:

a) Sökanden visar sitt behov av eller motiverar sin avsikt att

resa ofta och/eller regelbundet, särskilt på grund av sin yrkes-

eller familjesituation, som exempelvis personer som reser i

affärer, statstjänstemän som regelbundet står i officiell kon­

takt med medlemsstater och EU-institutioner, företrädare för

det civila samhällets organisationer som reser i samband med

yrkesutbildning, seminarier och konferenser, familjemedlem­

mar till unionsmedborgare, familjemedlemmar till tredje­

landsmedborgare som är bosatta i medlemsstaterna samt

sjömän, och

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/13

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

16

b) sökande visar sin integritet och tillförlitlighet, särskilt den

lagliga användningen av tidigare enhetliga viseringar eller

viseringar med territoriellt begränsad giltighet, sin ekono­

miska situation i ursprungslandet och sin ärliga avsikt att

lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden lö­

per ut för den visering som ansökan avser.

3.

De uppgifter som återfinns i artikel 10.1 i VIS-förord­

ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om

att utfärda en sådan visering.

Artikel 25

Utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet

1.

Visering med territoriellt begränsad giltighet ska undan­

tagsvis utfärdas om

a) den berörda medlemsstaten finner det nödvändigt att, av

humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på

grund av internationella förpliktelser

i) avvika från principen att inresevillkoren i artikel 5.1 a, c,

d och e i kodexen om Schengengränserna ska vara upp­

fyllda,

ii) utfärda en visering trots att den medlemsstat som kon­

sulterats enligt artikel 22 invänder mot utfärdandet av en

enhetlig visering, eller

iii) utfärda en visering av brådskande skäl, även om föregå­

ende samråd enligt artikel 22 inte har genomförts,

eller

b) det av skäl som konsulatet finner befogade utfärdas en ny

visering för en vistelse som ska äga rum inom samma sex­

månadersperiod till en sökande som inom denna sexmå­

nadersperiod redan har använt en enhetlig visering eller en

visering med territoriellt begränsad giltighet som medger en

vistelse på tre månader.

2.

En visering med territoriellt begränsad giltighet ska vara

giltig för den utfärdande medlemsstatens territorium. I undan­

tagsfall kan den vara giltig inom fler än en medlemsstats terri­

torium, förutsatt att varje berörd medlemsstat medger detta.

3.

Om sökanden innehar en resehandling som inte erkänns

av en eller flera medlemsstater, men inte alla, ska det utfärdas en

visering som är giltig för territorierna i de medlemsstater som

erkänner resedokumentet. Om den utfärdande medlemsstaten

inte erkänner sökandens resehandling, ska den utfärdade vise­

ringen endast vara giltig i den medlemsstaten.

4.

När en visering med territoriellt begränsad giltighet har

utfärdats i de fall som beskrivs i punkt 1 a, ska de centrala

myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten vidarebefordra

relevanta uppgifter till övriga medlemsstaters centrala myndig­

heter genom det förfarande som anges i artikel 16.3 i VIS-

förordningen.

5.

De uppgifter som återfinns i artikel 10.1 i VIS-förord­

ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om

att utfärda en sådan visering.

Artikel 26

Utfärdande av visering för flygplatstransitering

1.

En visering för flygplatstransitering ska vara giltig för tran­

sitering genom det internationella transitområdet på flygplatser

som ligger inom medlemsstaternas territorium.

2.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a ska

viseringens giltighetstid omfatta en ytterligare ”tilläggsfrist” på

15 dagar.

Medlemsstaterna får med hänsyn till allmän ordning eller på

grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindel­

ser besluta att inte bevilja en sådan tilläggsfrist.

3.

Utan att det påverkar artikel 12 a kan visering för flera

flygplatstransiteringar utfärdas med en giltighetstid på högst sex

månader.

4.

Följande kriterier är av särskild relevans vid beslut om

utfärdande av viseringar för flera flygplatstransiteringar:

a) Sökandens behov av att transitera ofta och/eller regelbundet.

b) Sökandens integritet och tillförlitlighet, särskilt den lagliga

användningen av tidigare enhetliga viseringar, viseringar

med begränsad territoriell giltighet eller viseringar för

flygplatstransitering, hans ekonomiska situation i sitt ur­

sprungsland och hans verkliga avsikt att fortsätta resan.

5.

Om sökanden måste inneha en visering för flygplatstran­

sitering enligt artikel 3.2, ska denna visering endast vara giltig

för transitering genom de internationella transitområdena på de

flygplatser som är belägna på den eller de berörda medlems­

staternas territorium.

6.

De uppgifter som återfinns i artikel 10.1 i VIS-förord­

ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om

att utfärda en sådan visering.

Artikel 27

Ifyllande av viseringsmärket

1.

När viseringsmärket fyllts i, ska de obligatoriska uppgifter

som anges i bilaga VII föras in och det maskinläsbara fältet

fyllas i enligt Icao-dokument 9303 del 2.

SV

L 243/14

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

17

2.

Medlemsstaterna kan lägga till nationella noteringar i fältet

för anmärkningar på viseringsmärket, men dessa noteringar får

inte utgöra en upprepning de obligatoriska uppgifterna i bilaga

VII.

3.

Alla uppgifter på viseringsmärket ska vara tryckta och inga

ändringar får göras för hand på ett tryckt viseringsmärke.

4.

Viseringsmärken får endast fyllas i för hand om det före­

ligger teknisk force majeure. Inga ändringar får göras på ett

viseringsmärke som fyllts i för hand.

5.

Om ett viseringsmärke fyllts i för hand enligt punkt 4 i

denna artikel, ska denna information registreras i VIS enligt

artikel 10.1 k i VIS-förordningen.

Artikel 28

Makulering av ett redan ifyllt viseringsmärke

1.

Om ett fel upptäcks på ett viseringsmärke som ännu inte

har placerats i resehandlingen, ska viseringsmärket makuleras.

2.

Om ett fel upptäcks efter det att viseringsmärket har pla­

cerats i resehandlingen, ska märket makuleras genom att ett rött

kryss påförs märket med outplånligt bläck och ett nytt vise­

ringsmärke placeras på en annan sida i resehandlingen.

3.

Om ett fel upptäcks efter det att relevanta uppgifter har

införts i VIS i enlighet med artikel 10.1 i VIS-förordningen, ska

felet korrigeras i enlighet med artikel 24.1 i den förordningen.

Artikel 29

Påförande av ett viseringsmärke

1.

Det tryckta viseringsmärket med de uppgifter som anges i

artikel 27 och bilaga VII ska påföras resehandlingen i enlighet

med bestämmelserna i bilaga VIII.

2.

Om den utfärdande medlemsstaten inte erkänner sökan­

dens resehandling ska det separata bladet för påförande av vi­

sering användas.

3.

När ett viseringsmärke har påförts det separata bladet för

påförande av visering, ska denna information registreras i VIS i

enlighet med artikel 10.1 j i VIS-förordningen.

4.

Individuella viseringar som utfärdas till personer som om­

fattas av sökandens resehandling, ska placeras i den resehand­

lingen.

5.

Om den resehandling som dessa personer omfattas av inte

erkänns av den utfärdande medlemsstaten, ska det individuella

viseringsmärket påföras de separata bladen för påförande av

visering.

Artikel 30

Rättigheter som följer av en utfärdad visering

Enbart innehav av en enhetlig visering eller visering med terri­

toriellt begränsad giltighet ger inte automatisk rätt till inresa.

Artikel 31

Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter

1.

En medlemsstat får kräva att dess centrala myndigheter

underrättas om viseringar som utfärdas av andra medlemsstaters

konsulat till medborgare från specifika tredjeländer eller till

specifika kategorier av sådana medborgare, med undantag för

visering för flygplatstransitering.

2.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om inläm­

nandet eller tillbakadragandet av kravet om sådan information

innan det ska uppfyllas. Denna information ska även lämnas

inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i den berörda

jurisdiktionen.

3.

Kommissionen ska meddela medlemsstaterna sådana un­

derrättelser.

4.

Från och med det datum som anges i artikel 46 i VIS-

förordningen ska informationen överföras i enlighet med

artikel 16.3 i den förordningen.

Artikel 32

Avslag på ansökan om visering

1.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 25.1, ska en

ansökan om visering avslås

a) om sökanden

i) ger in en resehandling som utgör en efterbildning eller

förfalskning,

ii) inte kan styrka ändamålet och villkoren för den plane­

rade vistelsen,

iii) inte tillhandahåller bevis på att han har tillräckliga medel

för sitt uppehälle både under den planerade vistelsen och

för återresan till ursprungslandet eller bosättningslandet,

eller för transitresan till ett tredjeland till vilket han är

säker på att beviljas inresa, eller är i stånd att på laglig

väg skaffa sig sådana medel,

iv) redan har tillbringat tre månader av den innevarande

sexmånadersperioden på medlemsstaternas territorium

på grundval av en enhetlig visering eller en visering

med territoriellt begränsad giltighet,

v) finns på en spärrlista i SIS i syfte att vägras inresa,

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/15

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

18

vi) anses vara ett hot mot medlemsstaternas allmänna ord­

ning, inre säkerhet, folkhälsa enligt definitionen i

artikel 2.19 i kodexen om Schengengränserna eller in­

ternationella förbindelser, särskilt när det finns en regi­

strering i medlemsstaternas nationella databaser som syf­

tar till att vägra inresa av dessa skäl, eller

vii) inte har tillhandahållit bevis på innehav av lämplig och

giltig medicinsk reseförsäkring, i tillämpliga fall,

eller

b) om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos de styrkande

handlingar som sökanden lämnat in eller på innehållets san­

ningsenlighet, tillförlitligheten hos sökandens utsagor eller

dennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan

den sökta viseringen löper ut.

2.

Ett beslut om avslag och uppgift om de skäl som ligger till

grund för avslaget ska meddelas sökande med hjälp av stan­

dardformuläret i bilaga VI.

3.

Sökande som fått avslag på sin viseringsansökan ska ha

rätt att överklaga. Överklaganden ska riktas mot den medlems­

stat som fattade det slutliga beslutet om ansökan och i enlighet

med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemssta­

terna ska tillhandahålla sökanden information om hur de ska

förfara för att överklaga ett beslut, i enlighet med vad som

anges i bilaga VI.

4.

I sådana fall som avses i artikel 8.2 ska den represente­

rande medlemsstatens konsulat underrätta sökanden om det

beslut som fattats av den representerade medlemsstaten.

5.

Information om nekad visering ska registreras i VIS i

enlighet med artikel 12 i VIS-förordningen.

KAPITEL V

Ändring av en utfärdad visering

Artikel 33

Förlängning

1.

Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad vise­

ring ska förlängas om en medlemsstats centrala myndigheter

anser att en viseringsinnehavare har styrkt att det föreligger

force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom från

att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av den

giltighetstid eller vistelsetid som viseringen medger. En sådan

förlängning ska göras kostnadsfritt.

2.

Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad vise­

ring kan förlängas om viseringsinnehavaren har styrkt att det

föreligger starka personliga skäl som motiverar att giltighets­

tiden eller vistelsetiden förlängs. En avgift på 30 EUR ska tas

ut för en sådan förlängning.

3.

Om inte den myndighet som beviljar en förlängning av

viseringen beslutar annorlunda, ska den förlängda viseringen ha

samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen.

4.

De myndigheter som har behörighet att förlänga vise­

ringen är myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium

tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker

om förlängning.

5.

Medlemsstaterna ska meddela kommissionen vilka myn­

digheter som är behöriga att förlänga viseringar.

6.

Förlängning av viseringar ska utföras i form av ett vise­

ringsmärke.

7.

Information om en förlängd visering ska föras in i VIS i

enlighet med artikel 14 i VIS-förordningen.

Artikel 34

Upphävande och återkallande

1.

En visering ska upphävas om det blir uppenbart att vill­

koren för utfärdandet inte var uppfyllda vid tidpunkten för

utfärdandet av denna, särskilt om det finns tungt vägande skäl

att anta att viseringen erhållits på bedrägligt sätt. En visering ska

som huvudregel upphävas av de behöriga myndigheterna i den

medlemsstat som utfärdade den. En visering kan upphävas av de

behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid myn­

digheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska un­

derrättas om detta upphävande.

2.

En visering ska återkallas när det blir uppenbart att vill­

koren för att utfärda den inte längre är uppfyllda. En visering

ska som huvudregel återkallas av de behöriga myndigheterna i

den medlemsstat som utfärdade den. En visering kan återkallas

av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid

myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska

underrättas om detta återkallande.

3.

En visering kan återkallas på viseringsinnehavarens begä­

ran. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfär­

dade viseringen ska underrättas om ett sådant återkallande.

4.

Om viseringsinnehavaren underlåter att vid gränsen lägga

fram en eller flera av de styrkande handlingar som avses i

artikel 14.3, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om

att upphäva eller återkalla viseringen.

SV

L 243/16

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

19

5.

Om en visering upphävs eller återkallas, ska beteckningen

”UPPHÄVD” eller ”ÅTERKALLAD” stämplas på viseringen och det

optiskt variabla kännetecknet på viseringsmärket, säkringen ”la­

tent bildeffekt” samt ordet ”visering” ogiltigförklaras genom

överkorsning.

6.

Ett beslut om upphävande eller återkallande av en visering

och de skäl som ligger till grund för detta ska meddelas sökan­

den med hjälp av standardformuläret i bilaga VI.

7.

En viseringsinnehavare vars visering har upphävts eller

återkallats ska ha rätt att överklaga, såvida inte viseringen åter­

kallades på dennes begäran i enlighet med punkt 3. Överkla­

ganden ska riktas mot den medlemsstat som fattade beslutet om

upphävandet eller återkallandet och i enlighet med den med­

lemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhan­

dahålla sökanden information om hur de ska förfara för att

överklaga ett beslut, i enlighet med vad som anges i bilaga VI.

8.

Information om en upphävd eller återkallad visering ska

föras in i VIS i enlighet med artikel 13 i VIS-förordningen.

KAPITEL VI

Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna

Artikel 35

Viseringsansökningar som lämnas vid de yttre gränserna

1.

I undantagsfall kan viseringar utfärdas vid gränsövergångar

om följande villkor är uppfyllda:

a) Sökanden uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i

kodexen om Schengengränserna.

b) Sökanden har inte varit i stånd att ansöka om visering på

förhand och ger vid behov in dokumentation som styrker att

det finns oförutsedda och tvingande skäl för inresa.

c) Det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt

ursprungsland eller bosättningsland eller transitera genom

andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengen­

regelverket fullt ut.

2.

Om en ansökan om visering lämnas in vid den yttre

gränsen kan kravet på att sökanden ska ha en medicinsk rese­

försäkring åsidosättas om sådan medicinsk reseförsäkring inte

finns tillgänglig vid gränsövergången eller av humanitära skäl.

3.

En visering som utfärdats vid den yttre gränsen ska vara

en enhetlig visering som ger innehavaren rätt att vistas i landet

under högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den

planerade vistelsen. När det gäller transitering ska den tillåtna

vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med

transiteringen.

4.

Om villkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om

Schengengränserna inte är uppfyllda, får de myndigheter som

ansvarar för utfärdandet av viseringen vid gränsen utfärda en

visering med begränsad territoriell giltighet i enlighet med

artikel 25.1 a i denna förordning och som endast gäller för

den utfärdande medlemsstatens territorium.

5.

Tredjelandsmedborgare som hör till en kategori av perso­

ner som enligt artikel 22 omfattas av ett krav på föregående

samråd ska som huvudregel inte kunna få en visering utfärdad

vid yttre gränsen.

I enlighet med artikel 25.1 a får dock en visering med territo­

riellt begränsad giltighet, som gäller för den utfärdande med­

lemsstatens territorium, i undantagsfall utfärdas till sådana per­

soner vid den yttre gränsen.

6.

Utöver de skäl till avslag på en viseringsansökan som

framgår av artikel 32.1 ska en viseringsansökan avslås vid

gränsövergången om villkoren i punkt 1 b i denna artikel inte

är uppfyllda.

7.

Bestämmelserna om motivering och meddelande av av­

slagsbeslut och rätten till överklagande i artikel 32.3 och bilaga

VI ska vara tillämpliga.

Artikel 36

Viseringar som utfärdas till sjömän i transit vid den yttre

gränsen

1.

En visering för transitering får utfärdas vid gränsen för en

sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemssta­

ternas yttre gränser om

a) han uppfyller villkoren i artikel 35.1, och

b) han passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå

ombord på eller gå i land från ett fartyg som han kommer

att arbeta på eller har arbetat på som sjöman.

2.

De behöriga nationella myndigheterna ska följa anvisning­

arna i bilaga IX del 1 innan de utfärdar en visering vid gränsen

för en sjöman i transit, och se till att den nödvändiga infor­

mationen om sjömannen i fråga har utbytts med hjälp av ett

vederbörligen ifyllt formulär om sjömän i transit enligt bilaga IX

del 2.

3.

Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av

artikel 35.3–5.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/17

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

20

AVDELNING IV

FÖRVALTNING OCH ORGANISATION

Artikel 37

Organisation av viseringsavdelningarna

1.

Medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av vise­

ringsavdelningarna vid sina konsulat.

För att undvika att vaksamheten minskar och för att skydda

personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå,

ska det i tillämpliga fall införas system för att rotera personal

som är i direkt kontakt med sökandena. Särskild vikt ska fästas

vid att skapa klara arbetsrutiner och en tydlig ansvarsfördelning

i samband med att det fattas slutliga beslut om ansökningar.

Tillgången till VIS och SIS samt andra konfidentiella uppgifter

ska inskränkas till ett begränsat antal vederbörligen bemyndi­

gade och fast anställda medarbetare. Lämpliga åtgärder ska vid­

tas för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser.

2.

Förvaringen och hanteringen av viseringsmärken ska om­

fattas av fullgoda säkerhetsåtgärder för att undvika bedrägeri

och förluster. Varje konsulat ska registrera lagret av viserings­

märken och registrera hur varje viseringsmärke har använts.

3.

Medlemsstaternas konsulat ska arkivera ansökningarna.

Varje enskild akt ska innehålla ansökningsformuläret, kopior

av relevanta styrkande handlingar, en förteckning över de kont­

roller som utförts och referensnumret för den utfärdade vise­

ringen så att personalen vid behov kan rekonstruera bakgrun­

den till det beslut som fattats om ansökan.

Individuella ansökningsakter ska bevaras i minst två år från

dagen för beslutet om ansökan enligt artikel 23.1.

Artikel 38

Resurser till handläggning av viseringsansökningar och

övervakning av konsulat

1.

Medlemsstaterna ska avdela lämplig personal i tillräckligt

antal för uppgifter som rör handläggning av viseringsansök­

ningar, för att kunna säkerställa en rimlig och harmoniserad

kvalitet på den tjänst som erbjuds allmänheten.

2.

Lokalerna ska vara funktionella och utformade på ett så­

dant sätt att lämpliga säkerhetsåtgärder kan vidtas.

3.

Medlemsstaternas centrala myndigheter ska se till att ut­

sänd personal och lokalanställda erhåller lämplig utbildning, och

ska ansvara för att förse dem med fullständiga, exakta och

aktuella upplysningar om relevant gemenskapsrätt och nationell

rätt.

4.

Medlemsstaternas centrala myndigheter ska se till att ar­

betet med att handlägga ansökningarna med täta intervall kont­

rolleras på lämpligt sätt, och vidta korrigeringsåtgärder om av­

vikelser från denna förordning upptäcks.

Artikel 39

Personalens uppförande

1.

Medlemsstaternas konsulat ska se till att sökandena be­

möts på ett hövligt sätt.

2.

Konsulär personal ska under utförandet av sina arbetsupp­

gifter visa full respekt för den mänskliga värdigheten. Eventuella

åtgärder som vidtas ska stå i proportion till det mål som efter­

strävas med åtgärderna.

3.

Konsulär personal får under utförandet av sina arbetsupp­

gifter inte diskriminera någon på grund av kön, ras, etniskt

ursprung, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexu­

ell läggning.

Artikel 40

Former för samarbete

1.

Varje medlemsstat ska ansvara för organisationen av hand­

läggningen av ansökningar. Som huvudregel ska ansökningar

inlämnas vid en medlemsstats konsulat.

2.

Medlemsstaterna ska

a) utrusta sina konsulat och de myndigheter som har ansvar för

att utfärda viseringar vid gränserna med erforderlig utrust­

ning för insamling av biometriska kännetecken liksom sina

honorärkonsulers kontor när dessa används för insamling av

biometriska kännetecken i enlighet med artikel 42, och/eller

b) samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ra­

men för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra

lämpliga kontakter i form av begränsad representation, sam­

lokalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum i enlig­

het med artikel 41.

3.

Under särskilda omständigheter eller av skäl som rör lo­

kala förhållanden, t.ex. när

a) ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera

mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter

inom rimlig tid och under anständiga förhållanden, eller

b) det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av

det berörda tredjelandet på något annat sätt,

och när de samarbetsformer som avses i punkt 2 b visar sig

olämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat

som en sista utväg samarbeta med en extern tjänsteleverantör i

enlighet med artikel 43.

SV

L 243/18

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

21

4.

Utan att det påverkar rätten att kalla sökanden till person­

lig intervju i enlighet med artikel 21.8, får inte valet av orga­

nisation av hur ansökningarna tas emot och handläggs få till

följd att sökanden måste infinna sig personligen på mer än ett

ställe för att lämna in en ansökan.

5.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om hur de

avser att organisera handläggningen av ansökningar på varje

konsulat.

Artikel 41

Samarbete mellan medlemsstaterna

1.

När alternativet ”samlokalisering” väljs, ska personal vid en

eller flera medlemsstaters konsulat handlägga de ansökningar

(inklusive insamling av biometriska kännetecken) som lämnats

in till dem på en annan medlemsstats konsulat och dela utrust­

ningen med denna medlemsstat. De berörda medlemsstaterna

ska enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå samt om

villkoren för dess upphörande, liksom hur stor andel av vise­

ringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars konsulat

används.

2.

När ”gemensamma ansökningscentrum” inrättas, ska per­

sonal från två eller flera medlemsstaters konsulat ha gemen­

samma lokaler i en byggnad där de sökande kan lämna in

ansökningarna (inklusive biometriska kännetecken). Sökandena

ska hänvisas till den medlemsstat som är behörig att pröva och

fatta beslut avseende ansökan. Medlemsstaterna ska enas om

hur länge detta samarbete ska vara samt om villkoren för

dess upphörande, liksom för fördelningen av kostnaderna mel­

lan de deltagande medlemsstaterna. En medlemsstat ska ha an­

svaret för kontrakt avseende logistiken och de diplomatiska

förbindelserna med värdlandet.

3.

Om samarbetet med andra medlemsstater skulle avbrytas,

ska medlemsstaterna säkerställa att fullständig service upprätt­

hålls.

Artikel 42

Användning av honorärkonsuler

1.

Honorärkonsuler får också bemyndigas att utföra några av

eller alla uppgifterna i artikel 43.6. Adekvata åtgärder ska vidtas

för att säkerställa säkerhet och skydd för uppgifter.

2.

Om honorärkonsuln inte är en medlemsstats statliga tjäns­

teman, ska utförandet av dessa uppgifter genomföras i överens­

stämmelse med kraven i bilaga X, med undantag för bestäm­

melserna i punkt D c i denna bilaga.

3.

Om honorärkonsuln är en medlemsstats statliga tjäns­

teman, ska den berörda medlemsstaten se till att krav tillämpas

som är jämförbara med de krav som skulle gälla om dessa

uppgifter utfördes av dess konsulat.

Artikel 43

Samarbete med externa tjänsteleverantörer

1.

Medlemsstaterna ska sträva efter att samarbeta med en

extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera medlems­

stater, utan att det påverkar reglerna för offentlig upphandling

och konkurrensreglerna.

2.

Samarbetet med en extern tjänsteleverantör ska baseras på

ett rättsligt instrument som ska uppfylla de krav som fastställs i

bilaga X.

3.

Medlemsstaterna ska inom ramen för det lokala Schengen­

samarbetet utbyta uppgifter om valda externa tjänsteleverantörer

och om fastställandet av villkoren och bestämmelserna i respek­

tive rättsliga instrument.

4.

Prövningen av ansökningar, intervjuer, i förekommande,

fall beslut om ansökningar samt utskriften och påförandet av

viseringsmärken ska endast utföras av konsulatet.

5.

Externa tjänsteleverantörer ska under inga omständigheter

ha tillgång till VIS. Tillgång till VIS ska uteslutande vara reser­

verad för vederbörligen bemyndigad personal på konsulat.

6.

En extern tjänsteleverantör får ges behörighet att utföra

någon eller några av följande uppgifter:

a) Tillhandahållande av allmän information om viseringskrav

och ansökningsformulär.

b) Information till den sökande om de styrkande handlingar

som krävs, på grundval av en checklista.

c) Insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar (in­

begripet upptagande av biometriska kännetecken) och över­

föring av ansökan till konsulatet.

d) Uppbörd av viseringsavgiften.

e) Hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid kon­

sulatet eller hos den externa tjänsteleverantören.

f) Insamling av resehandlingarna, inbegripet i förekommande

fall ett beslut om avslag, från konsulatet och återlämnande

av dessa till sökandena.

7.

När den eller de berörda medlemsstaterna väljer en extern

tjänsteleverantör, ska de granska bolagets solvens och tillförlit­

lighet, inbegripet nödvändiga tillstånd, företagsregistrering, bo­

lagsstadga och bankavtal, och försäkra sig om att det inte före­

ligger några intressekonflikter.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/19

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

22

8.

Den eller de berörda medlemsstaterna ska se till att den

valda externa tjänsteleverantören uppfyller de villkor och be­

stämmelser som den omfattas av enligt det rättsliga instrument

som avses i punkt 2.

9.

Den eller de berörda medlemsstaterna ska fortsätta att

ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna om skydd av upp­

gifter vid behandling av uppgifter och ska stå under tillsyn i

enlighet med artikel 28 i direktiv 95/46/EG.

Samarbetet med en extern tjänsteleverantör får inte begränsa

eller utesluta något ansvar enligt den eller de berörda medlems­

staternas nationella lagstiftning vid överträdelser av skyldigheter

med avseende på sökandenas personuppgifter eller genomföran­

det av en eller flera av de uppgifter som avses i punkt 6. Denna

bestämmelse påverkar inte rättsliga åtgärder som får vidtas di­

rekt mot den externa tjänsteleverantören enligt den nationella

lagstiftningen i det berörda tredjelandet.

10.

Den eller de berörda medlemsstaterna ska utbilda den

externa tjänsteleverantören så att denne får de kunskaper som

behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och tillräcklig infor­

mation till sökandena.

11.

Den eller de berörda medlemsstaterna ska noga övervaka

genomförandet av det rättsliga instrument som avses i punkt 2,

inbegripet

a) den allmänna information om viseringskrav och formulär för

viseringsansökan som lämnas av den externa tjänsteleveran­

tören till sökande,

b) alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som

krävs för att skydda personuppgifter mot att förstöras genom

olyckshändelse eller olagligt förfarande eller förlust genom

olyckshändelse samt mot ändringar, otillåten spridning av

eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet

innefattar överföring av akter och uppgifter till den eller de

berörda medlemsstaternas konsulat, samt mot alla andra

olagliga former av behandling av personuppgifter,

c) upptagning och överföring av biometriska kännetecken,

d) åtgärder som vidtagits för att se till att bestämmelserna om

uppgiftsskydd följs.

I detta syfte ska den eller de berörda medlemsstaternas konsulat

regelbundet genomföra kontroller på plats i den externa tjäns­

televerantörens lokaler.

12.

Om samarbetet med en extern tjänsteleverantör skulle

avbrytas, ska medlemsstaterna säkerställa att fullständig service

upprätthålls.

13.

Medlemsstaterna ska tillhandahålla kommissionen ett ex­

emplar av det rättsliga instrument som avses i punkt 2.

Artikel 44

Kryptering och säker överföring av uppgifter

1.

Vid överenskommelser om representation mellan med­

lemsstaterna och vid samarbete mellan medlemsstaterna och

en extern tjänsteleverantör samt vid anlitande av honorärkon­

suler ska den eller de berörda medlemsstaterna se till att upp­

gifterna är fullständigt krypterade, oavsett om överföringen sker

elektroniskt eller fysiskt på ett elektroniskt lagringsmedium, från

myndigheterna i den representerande medlemsstaten till den

eller de representerade medlemsstaternas myndigheter eller

från den externa tjänsteleverantören eller från honorärkonsuln

till myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna.

2.

I tredjeländer som förbjuder kryptering av uppgifter som

ska överföras elektroniskt från myndigheterna i den represente­

rande medlemsstaten till den eller de representerade medlems­

staternas myndigheter eller från den externa tjänsteleverantören

eller honorärkonsuln till myndigheterna i den eller de berörda

medlemsstaterna ska den eller de representerade medlemssta­

terna eller den eller de berörda medlemsstaterna inte tillåta

den representerande medlemsstaten eller den externa tjänstele­

verantören eller honorärkonsuln att överföra uppgifter elektro­

niskt.

I sådana fall ska den eller de representerade medlemsstaterna

eller den eller de berörda medlemsstaterna se till att de elek­

troniska uppgifterna överförs fysiskt i fullständigt krypterad

form på ett elektroniskt lagringsmedium från myndigheterna i

den representerande medlemsstaten till den eller de represente­

rade medlemsstaternas myndigheter eller från den externa tjäns­

televerantören eller honorärkonsuln till myndigheterna i den

eller de berörda medlemsstaterna av en medlemsstats konsulära

tjänstemän eller, om en sådan överföring skulle kräva opropor­

tionerliga eller orimliga åtgärder, på något annat säkert sätt, t.ex.

med hjälp av etablerade aktörer med erfarenhet av att transpor­

tera känsliga handlingar och uppgifter i det berörda tredjelandet.

3.

I samtliga fall ska säkerhetsnivån för överföringen anpas­

sas till uppgifternas känslighet.

4.

Medlemsstaterna eller gemenskapen ska sträva efter att nå

en överenskommelse med de berörda tredjeländerna i syfte att

upphäva förbudet mot kryptering av uppgifter som ska över­

föras elektroniskt från myndigheterna i den representerande

medlemsstaten till den eller de representerade medlemsstaternas

myndigheter eller från den externa tjänsteleverantören eller ho­

norärkonsuln till myndigheterna i den eller de berörda med­

lemsstaterna.

SV

L 243/20

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

23

Artikel 45

Samarbete mellan medlemsstaterna och kommersiella

mellanhänder

1.

Medlemsstaterna får samarbeta med kommersiella organ

som är mellanhänder när det gäller att lämna in ansökningar,

med undantag av upptagande av biometriska kännetecken.

2.

Ett sådant samarbete ska grunda sig på att medlemsstater­

nas relevanta myndigheter beviljar ackrediteringen. Ackredite­

ringen ska särskilt grunda sig på kontrollen av följande aspekter:

a) Den kommersiella mellanhandens nuvarande status: befint­

ligt tillstånd, bolagsregister, avtal med banker.

b) Befintliga avtal med kommersiella partner i medlemsstaterna

som erbjuder logi och andra paketresetjänster.

c) Avtal med transportbolag, vilka måste inkludera en utresa

och en garanterad tidsbestämd återresa.

3.

Ackrediterade kommersiella mellanhänder ska övervakas

regelbundet genom stickprovskontroller som inbegriper person­

liga intervjuer eller telefonintervjuer med sökande, kontroll av

resor och logi, kontroll av att den medicinska reseförsäkringen

som tillhandahålls är tillräcklig och täcker enskilda resande och,

när det bedöms vara nödvändigt, kontroll av dokument som rör

gruppåterresa.

4.

Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska infor­

mation utbytas om ackrediterade kommersiella mellanhänders

prestationer avseende upptäckta oegentligheter, avslag på ansök­

ningar som förmedlats av kommersiella mellanhänder och på­

visade former av bedrägeri med resehandlingar samt om plane­

rade resor som inte genomförts.

5.

Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska kon­

sulaten utbyta förteckningar över de kommersiella mellanhänder

som de har ackrediterat eller vars ackreditering de har återkallat,

i det sistnämnda fallet med uppgift om skälen för återkallelsen.

Varje konsulat ska se till att allmänheten informeras om för­

teckningen över ackrediterade kommersiella mellanhänder som

beskickningen samarbetar med.

Artikel 46

Sammanställning av statistik

Medlemsstaterna ska sammanställa årlig statistik över viseringar

i enlighet med tabellen i bilaga XII. Denna statistik ska över­

lämnas senast den 1 mars avseende det föregående kalenderåret.

Artikel 47

Information till allmänheten

1.

Medlemsstaternas centrala myndigheter och konsulat ska

förse allmänheten med all relevant information som rör vise­

ringsansökan, särskilt

a) kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid ansökan

om visering,

b) hur man beställer tid, i förekommande fall,

c) var ansökan kan lämnas in (behörigt konsulat, gemensamt

ansökningscentrum eller extern tjänsteleverantör),

d) ackrediterade kommersiella mellanhänder,

e) den omständigheten att den stämpel som avses i artikel 20

saknar rättsliga verkningar,

f) de tidsfrister för prövning av ansökningar som anges i

artikel 23.1, 23.2 och 23.3,

g) de tredjeländer vars medborgare eller särskilda kategorier av

medborgare omfattas av föregående samråd,

h) att avslagsbeslut ska meddelas sökanden, att det i sådana

beslut ska anges vilka skäl de grundar sig på och att sökande

vars ansökningar avslås har rätt att överklaga, med infor­

mation om vilket förfarande som ska följas för ett överkla­

gande, inklusive den behöriga myndigheten samt tidsfristen

för att lämna in ett överklagande,

i) att endast innehavet av en visering inte automatiskt ger rätt

till inresa och att viseringsinnehavarna måste visa att de

uppfyller inresevillkoren vid den yttre gränsen enligt

artikel 5 i kodex om Schengengränserna.

2.

Den representerande och den representerade medlemssta­

ten ska informera allmänheten om sådana överenskommelser

om representation som anges i artikel 8 innan de träder i kraft.

AVDELNING V

LOKALT SCHENGENSAMARBETE

Artikel 48

Lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaternas

konsulat

1.

För att kunna säkerställa en harmoniserad tillämpning av

den gemensamma viseringspolitiken, som i förekommande fall

tar hänsyn till lokala förhållanden, ska medlemsstaternas kon­

sulat och kommissionen samarbeta inom varje jurisdiktion och

bedöma behovet av att särskilt införa

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/21

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

24

a) en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som

de sökande ska ge in, med beaktande av bestämmelserna i

artikel 14 och bilaga II,

b) gemensamma kriterier för prövning av ansökningar när det

gäller undantag från att betala viseringsavgiften i enlighet

med artikel 16.5 och frågor som rör översättningen av an­

sökningsformuläret, i enlighet med artikel 11.5,

c) en uttömmande förteckning över resehandlingar som utfär­

das av värdlandet, vilken ska uppdateras regelbundet.

Om bedömningen inom ramen för lokalt Schengensamarbete

leder till slutsatsen att det behövs en lokal harmoniserad strategi

i fråga om en eller flera av leden a–c, ska åtgärder för en sådan

strategi antas i enlighet med det förfarande som avses i

artikel 52.2.

2.

Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska ett

gemensamt informationsblad införas om enhetliga viseringar

och viseringar med territoriellt begränsad giltighet och vise­

ringar för flygplatstransitering, nämligen de rättigheter som vi­

seringen ger och villkoren för att ansöka om den, i tillämpliga

fall inklusive förteckningen över styrkande handlingar enligt

punkt 1 a.

3.

Följande upplysningar ska utbytas inom ramen för det

lokala Schengensamarbetet:

a) Månatlig statistik om enhetliga viseringar, viseringar med

begränsad territoriell giltighet och viseringar för flyg­

platstransitering samt antalet avslagna ansökningar.

b) När det gäller bedömningen av migrations- och/eller säker­

hetsrisker, uppgifter om

i) värdlandets samhällsekonomiska struktur,

ii) lokala informationskällor, inklusive beträffande social

trygghet, sjukvårdsförsäkring, skatteregister och registre­

ring av in- och utresor,

iii) användning av dokument som utgör en efterbildning

eller förfalskning,

iv) rutter för olaglig invandring,

v) avslag.

c) Uppgifter om samarbete med transportbolag.

d) Uppgifter om försäkringsbolag som tillhandahåller lämplig

medicinsk reseförsäkring, inklusive kontroll av typen av täck­

ning och eventuella självriskbelopp.

4.

Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det

regelbundet anordnas möten för att särskilt behandla praktiska

frågor med anknytning till tillämpningen av den gemensamma

viseringspolitiken mellan medlemsstaterna och kommissionen.

Dessa möten ska sammankallas av kommissionen, om inte an­

nat avtalas på kommissionens begäran.

Det kan hållas möten om en enda fråga och undergrupper kan

inrättas för att undersöka specifika frågor inom ramen för det

lokala Schengensamarbetet.

5.

Sammanfattande rapporter om möten om det lokala

Schengensamarbetet ska utarbetas systematiskt och cirkuleras

lokalt. Kommissionen kan delegera utarbetandet av rapporterna

till en medlemsstat. Varje medlemsstats konsulat ska vidarebe­

fordra rapporterna till sina centrala myndigheter.

På grundval av dessa rapporter ska kommissionen utarbeta en

årsrapport inom varje jurisdiktion, vilken ska läggas fram för

Europaparlamentet och rådet.

6.

Företrädare för konsulaten för de medlemsstater som inte

tillämpar gemenskapens regelverk på viseringsområdet, eller fö­

reträdare för tredjeländer, kan i enskilda fall bjudas in att delta i

möten för utbyte av information om frågor som rör utfärdandet

av viseringar.

AVDELNING VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 49

Arrangemang i samband med de olympiska och

paralympiska spelen

Medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska

spelen ska tillämpa de särskilda förfaranden och villkor för ett

enklare utfärdande av viseringar som föreskrivs i bilaga XI.

Artikel 50

Ändring av bilagorna

De åtgärder som avser att ändra icke väsentliga delar i denna

förordning och som ändrar bilagorna I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII

och XII ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande

med kontroll som avses i artikel 52.3.

Artikel 51

Anvisningar om den praktiska tillämpningen av

viseringskodexen

Handläggningsanvisningar för den praktiska tillämpningen av

bestämmelserna i denna förordning ska utarbetas i enlighet

med det förfarande som avses i artikel 52.2.

SV

L 243/22

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

25

Artikel 52

Kommittéförfarande

1.

Kommissionen ska biträdas av en kommitté (viseringskom­

mittén).

2.

När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i

beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det

beslutet och förutsatt att de genomförandebestämmelser som

antas i enlighet med detta förfarande inte ändrar de väsentliga

bestämmelserna i denna förordning.

Den tidsperiod som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG ska

vara tre månader.

3.

När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4

och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas med beaktande av be­

stämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel 53

Underrättelse

1.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om

a) överenskommelser om representation som avses i artikel 8,

b) tredjeländer vars individuella medborgare enligt enskilda

medlemsstater måste inneha visering för flygplatstransitering

när de passerar genom det internationella transitområdet på

flygplatser som finns inom deras territorium enligt artikel 3,

c) det nationella formuläret som styrker sponsoråtagande och/

eller privat inkvartering enligt artikel 14.4, i tillämpliga fall,

d) förteckningen över tredjeländer för vilka det krävs föregå­

ende konsultation enligt artikel 22.1,

e) förteckningen över tredjeländer för vilka information enligt

artikel 31.1 är ett krav,

f) de kompletterande nationella anteckningarna i fältet för an­

märkningar på viseringsmärket enligt artikel 27.2,

g) myndigheter som är behöriga att förlänga viseringar enligt

artikel 33.5,

h) de valda samarbetsformer som avses i artikel 40,

i) statistik som sammanställts enligt artikel 46 och bilaga XII.

2.

Kommissionen ska göra uppgifter som meddelats enligt

punkt 1 tillgängliga för allmänheten via en ständigt uppdaterad

elektronisk publikation.

Artikel 54

Ändringar av förordning (EG) nr 767/2008

Förordning (EG) nr 767/2008 ska ändras på följande sätt:

1. Artikel 4.1 ska ändras på följande sätt:

a) Led a ska ersättas med följande:

”a) enhetlig visering enligt artikel 2.3 i Europaparlamen­

tets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den

13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex

om viseringar (viseringskodex) (*),

___________

(*) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.”

b) Led b ska utgå.

c) Led c ska ersättas med följande:

”c) visering för flygplatstransitering enligt definitionen i

artikel 2.5 i förordning (EG) nr 810/2009,”

d) Led d ska ersättas med följande:

”d) visering med territoriellt begränsad giltighet enligt

definitionen i artikel 2.4 i förordning (EG)

nr 810/2009,”

e) Led e ska utgå.

2. I artikel 8.1 ska orden ”Vid mottagandet av en ansökan”

ersättas med följande:

”När ansökan kan tas upp till prövning enligt artikel 19 i

förordning (EG) nr 810/2009”.

3. Artikel 9 ska ändras på följande sätt:

a) Rubriken ska ersättas med följande:

”Uppgifter som ska registreras vid ansökan”.

b) Punkt 4 ska ändras enligt följande:

i) Led a ska ersättas med följande:

”a) Efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln

(tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, fö­

delseort, födelseland och kön.”

ii) Led e ska utgå.

iii) Led g ska ersättas med följande:

”g) Destinationsmedlemsstat(er) och den planerade

vistelsens eller transiteringens varaktighet.”

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/23

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

26

iv) Led h ska ersättas med följande:

”h) Huvudsakligt syfte med resan.”

v) Led i ska ersättas med följande:

”i) Planerad dag för ankomst till Schengenområdet

och planerad dag för avresa från Schengenom­

rådet.”

vi) Led j ska ersättas med följande:

”j) Medlemsstat för första inresa.”

vii) Led k ska ersättas med följande:

”k) Sökandens hemadress.”

viii) I led l ska orden ”skolans namn” ersättas med ”läro­

anstaltens namn”.

ix) I led m ska ”faderns eller moderns” ersättas med

”föräldramyndighetens eller vårdnadshavarens”.

4. I artikel 10.1 ska följande led läggas till:

”k) I tillämpliga fall, uppgifter om att viseringsmärket har

fyllts i för hand.”

5. Det inledande stycket i artikel 11 ska ersättas med följande:

”När den viseringsmyndighet som representerar en annan

medlemsstat avbryter prövningen av en ansökan, ska den

föra in följande uppgifter i ansökningsakten:”

6. Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 led a ska ersättas med följande:

”a) Handläggningsinformation med uppgift om att vise­

ringen har avslagits och om den myndigheten avslog

den på en annan medlemsstats vägnar.”

b) Punkt 2 ska ersättas med följande:

”2.

Ansökningsakten ska även innehålla uppgifter om

grunderna för avslaget på viseringsansökan, som ska

utgöras av någon eller några av följande:

a) Sökanden

i) ger in en resehandling som utgör en efterbild­

ning eller förfalskning,

ii) kan inte styrka ändamålet och villkoren för den

planerade vistelsen,

iii) kan inte styrka att han eller hon har tillräckliga

medel för uppehället, både för hela den plane­

rade vistelsens längd och för återresan till ur­

sprungs- eller avreselandet eller för transitering

till ett tredjeland till vilket han eller hon är säker

på att få inresetillstånd, eller är i stånd att skaffa

sådana medel på laglig väg,

iv) har redan vistats tre månader under den inneva­

rande sexmånadersperioden på medlemsstaternas

territorium på grundval av en enhetlig visering

eller en visering med territoriellt begränsad gil­

tighet,

v) finns på en spärrlista i Schengens informations­

system i syfte att vägras inresa,

vi) anses utgöra ett hot mot någon av medlemssta­

ternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa

enligt definitionen i artikel 2.19 i kodexen om

Schengengränserna eller deras internationella för­

bindelser, särskilt när det finns en registrering i

medlemsstaternas nationella databaser som syftar

till att vägra inresa av dessa skäl,

vii) har inte tillhandahållit bevis på innehav av lämp­

lig och giltig medicinsk reseförsäkring, i tillämp­

liga fall.

b) De framlagda uppgifterna avseende berättigande av

den planerade vistelsens syfte och villkor var inte

tillförlitliga.

c) Sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territo­

rium innan viseringens giltighetstid gått ut kunde

inte säkerställas.

d) Sökanden har inte tillhandahållit tillräckliga bevis för

att han eller hon inte har kunnat ansöka om visering

på förhand för att motivera att viseringsansökan läm­

nas in vid gränsen.”

7. Artikel 13 ska ersättas med följande:

”Artikel 13

Uppgifter som ska läggas till avseende upphävda eller

återkallade viseringar

1.

Om ett beslut har fattats om att upphäva eller åter­

kalla en visering ska den viseringsmyndighet som har fattat

beslutet lägga till följande uppgifter i ansökningsakten:

a) Information om handläggningsstatus med uppgift om

att viseringen har upphävts eller återkallats.

b) Uppgift om vilken myndighet som upphävde eller åter­

kallade viseringen, inbegripet dess lokalisering.

c) Tid och plats för beslutet.

SV

L 243/24

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

27

2.

Ansökningsakten ska även innehålla uppgifter om

grunderna för upphävandet eller återkallandet av viseringen,

vilka ska vara:

a) En eller flera av de grunder som anges i artikel 12.2.

b) Viseringsinnehavarens begäran att återkalla viseringen.”

8. Artikel 14 ska ändras på följande sätt:

a) Punkt 1 ska ändras på följande sätt:

i) Det inledande stycket ska ersättas med följande:

”1.

Om ett beslut har fattats om att förlänga gil­

tighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad

visering ska den viseringsmyndighet som förlängde

viseringen lägga till följande uppgifter i ansöknings­

akten:”

ii) Led d ska ersättas med följande:

”d) Viseringsmärkets nummer för den förlängda vi­

seringen.”

iii) Led g ska ersättas med följande:

”g) Det territorium inom vilket viseringsinnehavaren

har rätt att resa om den territoriella giltigheten

för den förlängda viseringen avviker från den

ursprungliga viseringens.”

b) I punkt 2 ska led c utgå.

9. I artikel 15.1 ska orden ”giltighetstiden förlängas eller för­

kortas” ersättas med ”eller viseringen förlängas”.

10. Artikel 17 ska ändras enligt följande:

a) Punkt 4 ska ersättas med följande:

”4. Medlemsstat för första inresa.”

b) Punkt 6 ska ersättas med följande:

”6. Typ av visering som har utfärdats.”

c) Punkt 11 ska ersättas med följande:

”11. Huvudsakligt syfte med resan.”

11. I artiklarna 18.4 c, 19.2 c, 20.2 d och 22.2 d ska orden

”eller förkortas” utgå.

12. I artikel 23.1 d ska ordet ”förkortats” utgå.

Artikel 55

Ändringar av förordning (EG) nr 562/2006

Bilaga V del A i förordning (EG) nr 562/2006 ska ändras enligt

följande:

a) Punkt 1 c ska ersättas med följande:

”c) I förekommande fall upphäva eller återkalla viseringarna i

enlighet med villkoren i artikel 34 i Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli

2009 om införande av en gemenskapskodex om vise­

ringar (viseringskodex) (*).

___________

(*) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.”

b) Punkt 2 ska utgå.

Artikel 56

Upphävande

1.

Artiklarna 9–17 i konventionen om tillämpning av Schen­

genavtalet av den 14 juni 1985 ska upphävas.

2.

Följande rättsakter ska upphävas:

a) Schengens verkställande kommittés beslut av den 28 april

1999 SCH/Com-ex (99) 13 (De gemensamma konsulära an­

visningarna, inklusive bilagorna).

b) Schengens verkställande kommittés beslut av den

14 december 1993 om förlängning av den enhetliga vise­

ringen (SCH/Com-ex (93) 21), och om gemensamma princi­

per för att upphäva, återkalla eller förkorta giltighetstiden för

den enhetliga viseringen (SCH/Com-ex (93) 24), Schengens

verkställande kommittés beslut av den 22 december 1994

om utbyte av statistiska uppgifter om utfärdande av enhetliga

viseringar (SCH/Com-ex (94) 25), Schengens verkställande

kommittés beslut av den 21 april 1998 om utbyte av sta­

tistik om utfärdade viseringar (SCH/Com-ex (98) 12) och

Schengens verkställande kommittés beslut av den

16 december 1998 om införande av ett enhetligt formulär

för inbjudan eller åtagandeförklaring (SCH/Com-ex (98) 57).

c) Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett

system för flygplatstransitering ( 1 ).

d) Rådets förordning (EG) nr 789/2001 av den 24 april 2001

om att förbehålla rådet genomförandebefogenheter avseende

vissa detaljerade bestämmelser och praktiska förfaranden för

behandlingen av ansökningar om visering ( 2 ).

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/25

( 1 ) EGT L 63, 13.3.1996, s. 8.

( 2 ) EGT L 116, 26.4.2001, s. 2.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

28

e) Rådets förordning (EG) nr 1091/2001 av den 28 maj 2001

om fri rörlighet med en visering för längre vistelse ( 1 ).

f) Rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari

2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet

till sjömän i transit ( 2 ).

g) Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr

390/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemen­

samma konsulära anvisningarna angående viseringar till di­

plomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband

med införandet av biometri samt bestämmelser om hur vi­

seringsansökningar ska tas emot och behandlas ( 3 ).

3.

Hänvisningar till upphävda rättsakter ska förstås som hän­

visningar till denna förordning och läsas i enlighet med jäm­

förelsetabellen i bilaga XIII.

Artikel 57

Övervakning och utvärdering

1.

Två år efter det att alla bestämmelser i denna förordning

blivit tillämpliga ska kommissionen göra en utvärdering av

denna tillämpning. Denna övergripande utvärdering ska inne­

hålla en granskning av de uppnådda resultaten i relation till

målen och av tillämpningen av bestämmelserna i denna förord­

ning utan att det påverkar de rapporter som anges i punkt 3.

2.

Kommissionen ska överlämna den utvärdering som anges

i punkt 1 till Europaparlamentet och rådet. På grundval av

utvärderingen ska kommissionen, om så är nödvändigt, lägga

fram lämpliga förslag till ändringar i denna förordning.

3.

Tre år efter det att VIS börjat tillämpas, och därefter vart

fjärde år, ska kommissionen lägga fram en rapport för Europa­

parlamentet och rådet om tillämpningen av artiklarna 13, 17,

40–44 i denna förordning, vilken ska inbegripa införandet av

upptagning och användning av biometriska kännetecken, ända­

målsenligheten hos de Icao-standarder som valts, efterlevnaden

av reglerna om skydd för uppgifter, erfarenheterna från de ex­

terna tjänsteleverantörerna, särskilt med tanke på upptagningen

av biometriska uppgifter, genomförandet av 59-månadersregeln

för upptagande av fingeravtryck samt organiserandet av de för­

faranden som rör ansökningar. Rapporten ska även, i enlighet

med artiklarna 17.12, 17.13, 17.14 och 50.4 i VIS-förord­

ningen, omfatta sådana fall där fingeravtryck faktiskt inte kun­

nat tas eller inte krävts av rättsliga skäl jämfört med de fall där

fingeravtryck tas. Rapporten ska omfatta information om ären­

den där personer som faktiskt inte kunnat lämna fingeravtryck

fått avslag på sin viseringsansökan. Rapporten ska vid behov

åtföljas av lämpliga förslag till ändring av denna förordning.

4.

I den första av de rapporter som anges i punkt 3 ska även

frågan om tillräcklig tillförlitlighet när det gäller identifiering

och kontroll av fingeravtryck från barn under tolv år tas upp,

särskilt hur fingeravtryck utvecklas med åldern, på grundval av

resultaten av en studie som genomförts under kommissionens

ansvar.

Artikel 58

Ikraftträdande

1.

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter

det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tid­

ning.

2.

Den ska tillämpas från och med den 5 april 2010.

3.

Artikel 52 och artikel 53.1 a–h och 53.2 ska tillämpas

från och med den 5 oktober 2009.

4.

När det gäller Schengens rådfrågningssystem (tekniska spe­

cifikationer) ska artikel 56.2 d tillämpas från och med det da­

tum som anges i artikel 46 i VIS-förordningen.

5.

Artiklarna 32.2 och 32.3, 34.6 och 34.7 och artikel 35.7

ska tillämpas från och med den 5 april 2011.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater i enlighet

med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Bryssel den 13 juli 2009.

På Europaparlamentets vägnar

H.-G. PÖTTERING

Ordförande

På rådets vägnar

E. ERLANDSSON

Ordförande

SV

L 243/26

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EGT L 150, 6.6.2001, s. 4.

( 2 ) EUT L 64, 7.3.2003, s. 1.

( 3 ) EUT L 131, 28.5.2009, s. 1.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

29

BILAGA I

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/27

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

30

SV

L 243/28

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

31

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/29

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

32

BILAGA II

Icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar

De styrkande handlingar som enligt artikel 14 ska läggas fram av viseringssökande kan omfatta följande:

A. DOKUMENTATION RÖRANDE RESANS SYFTE

1. Vid resor i arbetet

a) inbjudan från ett företag eller en myndighet att delta i möten, konferenser, handels- eller industrievenemang

eller evenemang med tjänsteanknytning,

b) andra handlingar som visar att det finns handelsförbindelser eller förbindelser med tjänsteanknytning,

c) inträdesbiljetter till mässor och kongresser, i förekommande fall,

d) handlingar som styrker företagets affärsverksamhet,

e) handlingar som styrker sökandens anställning (ställning) i företaget.

2. Vid resor i samband med studier eller annan typ av utbildning

a) inskrivningsbevis från en läroanstalt som visar att man ska delta i teoretiska eller praktiska utbildnings- och

fortbildningskurser,

b) studentlegitimation eller intyg om de kurser i vilka man ska delta.

3. Vid turist- eller privatresor

a) handlingar rörande logi

— en inbjudan från en värd i förekommande fall,

— en handling från det företag som tillhandahåller logi eller annan lämplig handling som upplyser om

planerad logi,

b) handlingar rörande resrutten

— bekräftelse på bokning av en organiserad resa eller annan lämplig handling som upplyser om resplanerna,

— vid transitering: visering eller annat inresetillstånd för det tredjeland som är destinationsland, biljetter för den

fortsatta resan.

4. Vid resor i samband med politiska, vetenskapliga, kulturella, sportsliga eller religiösa evenemang, eller av andra skäl

— inbjudningar, inträdesbiljetter, anmälningar eller program som (när så är möjligt) anger värdorganisationens

namn och vistelsens längd, eller annan lämplig handling som visar på syftet med resan.

5. Vid resor för deltagare i officiella delegationer som, efter en officiell inbjudan som sänts till det berörda tredje­

landets regering, ska delta i möten, samråd, förhandlingar eller utbytesprogram, eller i evenemang som anordnas på

medlemsstaternas territorium av mellanstatliga organisationer

— en skrivelse utfärdad av en myndighet i det berörda tredjelandet som bekräftar att sökanden är medlem av dess

officiella delegation och reser till en medlemsstat för att delta i ovannämnda evenemang, tillsammans med en

kopia av den officiella inbjudan.

6. Vid resor av medicinska skäl

— ett officiellt dokument från den medicinska inrättningen som bekräftar att det är nödvändigt med medicinsk

vård vid den inrättningen samt bevis på tillräckliga ekonomiska medel att betala vården.

SV

L 243/30

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

33

B. HANDLINGAR SOM GÖR DET MÖJLIGT ATT BEDÖMA SÖKANDENS AVSIKT ATT LÄMNA MEDLEMSSTATERNAS

TERRITORIUM

1. Bokning av återresa eller returbiljett.

2. Bevis för ekonomiska tillgångar i bosättningslandet.

3. Anställningsbevis. Bankkontoutdrag.

4. Handling som styrker äganderätt till fastighet.

5. Bevis på integration i bosättningslandet: Familjeband, yrkesställning.

C. HANDLINGAR SOM RÖR SÖKANDENS FAMILJESITUATION

1. Samtycke från vårdnadshavare eller förmyndare (när en underårig inte reser med dem).

2. Bevis på familjeband med den värdperson som bjudit in.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/31

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

34

BILAGA III

ENHETLIGT FORMAT OCH ANVÄNDNING AV STÄMPEL SOM VISAR ATT EN ANSÖKAN OM VISERING

KAN TAS UPP TILL PRÖVNING

… Visering … ( 1 )

xx/xx/xxxx ( 2 )

… ( 3 )

Exempel:

C visering FR

22.4.2009

Consulat de France

Djibouti

Stämpelavtrycket ska placeras på den första tillgängliga sida i resehandlingen som inte innehåller några anteckningar eller

stämpelavtryck.

( 1 ) Kod för den medlemsstat som prövar ansökan. Koderna i punkt 1.1 i bilaga VII ska användas.

(

2

) Ansökningsdatum (åtta siffror: xx dag, xx månad, xxxx år).

( 3 ) Myndighet som prövar viseringsansökan.

SV

L 243/32

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

35

BILAGA IV

Gemensam förteckning över de tredjeländer, förtecknade i bilaga i till förordning (EG) nr 539/2001, vars

medborgare måste inneha visering för flygplatstransitering när de passerar genom det internationella

transitområdet på flygplatser inom medlemsstaternas territorium

AFGHANISTAN

BANGLADESH

DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO

ERITREA

ETIOPIEN

GHANA

IRAN

IRAK

NIGERIA

PAKISTAN

SOMALIA

SRI LANKA

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/33

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

36

BILAGA V

FÖRTECKNING ÖVER UPPEHÅLLSTILLSTÅND SOM GER INNEHAVAREN RÄTT ATT TRANSITERA GENOM

MEDLEMSSTATERS FLYGPLATSER UTAN ATT DET KRÄVS INNEHAV AV VISERING FÖR

FLYGPLATSTRANSITERING

ANDORRA:

— Tarjeta provisional de estancia y de trabajo (tillfälligt uppehålls- och arbetstillstånd) (vitt). Utfärdas för säsongsarbete.

Giltighetstiden beror på anställningens varaktighet men överskrider aldrig sex månader. Kan inte förlängas,

— Tarjeta de estancia y de trabajo (uppehålls- och arbetstillstånd) (vitt). Utfärdas för sex månader och kan förlängas med

ett år,

— Tarjeta de estancia (uppehållstillstånd) (vitt). Utfärdas för sex månader och kan förlängas med ett år,

— Tarjeta temporal de residencia (tidsbegränsat bosättningstillstånd) (rosa). Utfärdas för ett år och kan förlängas två

gånger, varje gång med ett år,

— Tarjeta ordinaria de residencia (vanligt bosättningstillstånd) (gult). Utfärdas för tre år och kan förlängas med tre år,

— Tarjeta privilegiada de residencia (förmånsbehandlat bosättningstillstånd) (grönt). Utfärdas för fem år och kan för­

längas, varje gång med fem år,

— Autorización de residencia (bosättningstillstånd) (grönt). Utfärdas för ett år och kan förlängas, varje gång med tre år,

— Autorización temporal de residencia y de trabajo (tidsbegränsat bosättnings- och arbetstillstånd) (rosa). Utfärdas för två

år och kan förlängas med två år,

— Autorización ordinaria de residencia y de trabajo (vanligt bosättnings- och arbetstillstånd) (gult). Utfärdas för fem år,

— Autorización privilegiada de residencia y de trabajo (förmånsbehandlat bosättnings- och arbetstillstånd) (grönt).

Utfärdas på 10 år och kan förlängas med samma tidsperiod varje gång.

KANADA:

— Permanent resident card (permanent uppehållstillstånd – plastkort).

JAPAN:

— Re-entry permit to Japan (återresetillstånd till Japan).

SAN MARINO:

— Permesso di soggiorno ordinario (validità illimitata) (vanligt uppehållstillstånd [obegränsad giltighet]),

— Permesso di soggiorno continuativo speciale (validità illimitata) (permanent särskilt uppehållstillstånd [obegränsad

giltighet]),

— Carta d’identità di San Marino (validità illimitata) (identitetskort från San Marino [obegränsad giltighet]).

AMERIKAS FÖRENTA STATER:

— Form I-551 permanent resident card (formulär I-551 permanent uppehållstillståndskort) (giltigt i 2–10 år),

— Form I-551 Alien registration receipt card (giltigt i 2–10 år),

— Form I-551 Alien registration receipt card (obegränsad giltighet),

— Form I-327 Re-entry document (giltigt i 2 år – utfärdas till innehavare av en ”I-551”),

— Resident alien card (identitetskort för utlänningar som är bosatta i Förenta staterna; giltigt i 2–10 år eller obegränsat.

Detta dokument garanterar endast rätt att resa in på nytt om personens vistelse utanför Förenta staterna inte har

överstigit ett år),

— Permit to reenter (tillstånd till återinresa med en giltighetstid på två år. Detta dokument garanterar endast rätt att resa

in på nytt om personens vistelse utanför Förenta staterna inte har överstigit två år),

— Valid temporary residence stamp i ett giltigt pass (giltigt i ett år från utfärdandedagen).

SV

L 243/34

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

37

BILAGA VI

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/35

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

38

SV

L 243/36

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

39

BILAGA VII

IFYLLANDE AV VISERINGSMÄRKET

1. Fält för obligatoriska uppgifter

1.1 Fältet ”GILTIGT FÖR”

I detta fält ska viseringens territoriella giltighet anges.

Detta fält kan endast fyllas i på något av följande sätt:

a) Schengenstater

b) Uppgift om den Schengenstat eller de Schengenstater i vilken eller vilka viseringen är giltig (i detta fall ska

följande beteckningar för länderna användas):

BE

BELGIEN

CZ

TJECKIEN

DK

DANMARK

DE

TYSKLAND

EE

ESTLAND

GR

GREKLAND

ES

SPANIEN

FR

FRANKRIKE

IT

ITALIEN

LV

LETTLAND

LT

LITAUEN

LU

LUXEMBURG

HU UNGERN

MT

MALTA

NL

NEDERLÄNDERNA

AT

ÖSTERRIKE

PL

POLEN

PT

PORTUGAL

SI

SLOVENIEN

SK

SLOVAKIEN

FI

FINLAND

SE

SVERIGE

IS

ISLAND

NO NORGE

CH

SCHWEIZ

1.2 När viseringsmärket används för att utfärda enhetliga viseringar ska detta fält fyllas i med orden ”Schengenstater”, på

den utfärdande medlemsstatens språk.

1.3 När viseringsmärket används för att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med

artikel 25.1 i denna förordning ska namnet på den eller de medlemsstater till vars territorium viseringsinnehavarens

vistelse är begränsad skrivas in i detta fält, på den utfärdande medlemsstatens språk.

1.4 När viseringsmärket används för att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med

artikel 25.3 i denna förordning, finns följande alternativ i fråga om de landskoder som ska skrivas i fältet:

a) De berörda medlemsstaternas koder skrivs in i fältet.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/37

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

40

b) Beteckningen ”Schengenstaterna” och därefter inom parentes ett minustecken följt av koderna för de medlems­

stater för vars territorium viseringen inte är giltig.

c) Om fältet ”giltigt för” inte räcker till för att skriva in alla koderna för de medlemsstater som (inte) erkänner den

berörda resehandlingen ska bokstävernas storlek minskas.

2. Fältet ”FRÅN OCH MED ... TILL OCH MED”

I detta fält ska viseringens giltighetstid anges.

Efter orden ”från och med” ska den första dag anges från och med vilken det är tillåtet att resa in i det område som

anges genom viseringens territoriella giltighet. Denna uppgift ska skrivas på följande sätt:

— Två siffror för dagen; den 1–9 i en månad ska föregås av en nolla.

— Bindestreck.

— Två siffror för månaden; de månader som betecknas med en siffra ska föregås av en nolla.

— Bindestreck.

— För årtalet ska de båda sista siffrorna i året anges.

Exempel: 05–12–07 = den 5 december 2007.

Datum för viseringens sista giltighetsdag ska anges efter orden ”till och med” och anges på samma sätt som den

första giltighetsdagen. Utresan från viseringens giltighetsområde ska ha ägt rum senast kl. 24 det datumet.

3. Fältet ”ANTAL INRESOR”

Uppgift om det antal inresor till giltighetsområdet för viseringen som viseringsinnehavaren har möjlighet att göra

och därmed uppgift om det antal olika vistelser på vilka de dagar som anges i punkt 4 kan fördelas.

En enstaka inresa, två inresor eller flera inresor kan beviljas utan närmare uppgifter. Dessa uppgifter ska markeras i

fältet till höger om texten med ”01”, ”02” eller med ”MULT” om fler än två inresor beviljas.

När en visering för transitering genom flera flygplatser utfärdas i enlighet med artikel 26.3 i denna förordning ska

viseringens giltighetstid beräknas enligt följande: första avresedatum plus sex månader.

Om antalet utresor överensstämmer med antalet beviljade inresor blir viseringen ogiltig även om det totala antal

dagar som har beviljats för vistelsen inte har utnyttjats.

4. Fältet ”VISTELSENS LÄNGD ... DAGAR”

Uppgift om det antal dagar som viseringsinnehavaren får vistas i det område som anges genom den territoriellt

begränsade giltigheten. Här rör det sig antingen om en oavbruten vistelse eller om flera dagar under olika vistelser

inom den tidsperiod som anges i punkt 2 och i enlighet med det antal beviljade inresor som anges i punkt 3.

Mellan orden ”vistelsens längd” och ”dagar” ska det antal dagar som beviljas för vistelsen skrivas in med två siffror.

Den första siffran ska vara en nolla om antalet dagar är mindre än 10.

Maximiantalet dagar som får anges i detta fält är 90 dagar.

När en visering är giltig under mer än sex månader ska vistelsens längd vara 90 dagar inom varje sexmånadersperiod.

5. Fältet ”UTFÄRDAT I ... DEN …”

I detta fält anges den ort där den utfärdande myndigheten är belägen. Datum för utfärdandet ska skrivas in direkt

efter ”den”.

Datum för utfärdande ska anges på samma sätt som under punkt 2.

6. Fältet ”PASSNUMMER”

Uppgift om numret på det resehandling i vilken viseringen ska påföras.

Om den person som viseringen utfärdas till finns upptagen i makans/makens, vårdnadshavarens eller förmyndarens

pass, ska numret på den personens resehandling anges.

SV

L 243/38

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

41

Om sökandens resehandling inte erkänns av den utfärdande medlemsstaten, ska det enhetliga formatet för det

separata bladet för påförande av visering användas för att påföra viseringen.

Det nummer som ska skrivas i detta fält ska, om det gäller ett viseringsmärke som ska påföras det separata bladet, i

stället för passnummer vara samma typografiska nummer som det som förekommer på formuläret, bestående av sex

siffror.

7. Fältet ”SLAG AV VISERING”

För att underlätta kontrollmyndighetens arbete ska viseringskategorin anges med bokstäverna A, C och D enligt

följande:

A: Visering för flygplatstransitering (enligt definitionen i artikel 2.5 i denna förordning).

C: Visering (enligt definitionen i artikel 2.2 i denna förordning).

D: Visering för längre vistelse.

8. Fältet ”EFTERNAMN OCH FÖRNAMN”

Här anges det första ordet under ”efternamn” och därefter det första ordet under ”förnamn” i viseringsinnehavarens

resehandling i angiven ordning. Den utfärdande myndigheten ska kontrollera att det efternamn och det förnamn

som finns i resehandlingen, och som ska skrivas in såväl i detta fält som i det maskinläsbara fältet, överensstämmer

med de namn som finns i viseringsansökningen. Om antalet tecken i efternamnet och förnamnet överstiger det

tillgängliga utrymmet ska de tecken som inte får plats ersättas med en punkt (.).

9. a) Obligatoriska uppgifter i fältet ”ANMÄRKNINGAR”

— Om en visering utfärdas för en annan medlemsstats räkning i enlighet med artikel 7 ska följande uppgift

läggas till: ”R/[den representerade medlemsstatens kod].”

— Om en visering utfärdas för transitering ska följande uppgift läggas till: ”TRANSIT”.

b) Fältet för särskilda uppgifter i de enskilda staterna (anmärkningar)

Detta fält ska även omfatta anmärkningar på den utfärdande medlemsstatens språk rörande nationella bestäm­

melser. Sådana anmärkningar får dock inte överlappa de obligatoriska anmärkningar som avses i punkt 1.

c) Fältet för insättning av fotografi

Viseringsinnehavarens fotografi, som ska vara i färg, ska fylla det därför avsedda utrymmet.

Följande bestämmelser ska iakttas för det fotografi som ska påföras viseringsmärket:

Huvudets storlek från haka till hjässa ska utgöra 70–80 % av fotografiets yta, mätt vertikalt.

Minimikrav för upplösning:

— Skanner, 300 ”pixels per inch” (ppi), utan förminskning.

— Färgskrivare, 720 ”dots per inch” (dpi) för det insatta fotografiet.

10. Maskinläsbar del

Detta fält består av två rader med vardera 36 tecken (OCR B-10 tecken per tum).

Första raden: 36 tecken (obligatoriskt)

Positioner

Antal tecken

Fältets innehåll

Kommentarer

1–2

2

Typ av handling

Första tecknet: V

Andra tecknet: kod som anger typen av vise­

ring

(A, C eller D)

3–5

3

Utfärdande stat

Icaos trebokstavskod: BEL, CHE, CZE, DNK,

D<<, EST, GRC, ESP, FRA, ITA, LVA, LTU,

LUX, HUN, MLT, NLD, AUT, POL, PRT,

SVN, SVK, FIN, SWE, ISL, NOR.

6–36

31

Efternamn och för­

namn

Efternamnet ska skiljas från förnamnet med

två utfyllnadstecken (<<). Olika delar av ett

namn ska skiljas åt genom ett utfyllnadstec­

ken (<). Positioner som inte utnyttjas ska mar­

keras med ett utfyllnadstecken (<).

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/39

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

42

Andra raden: 36 tecken (obligatoriskt)

Positioner

Antal tecken

Fältets innehåll

Kommentarer

1

9

Viseringens nummer

Numret är tryckt i viseringsmärkets övre

högra hörn.

10

1

Kontrollsiffra

Siffran är resultatet av en komplicerad beräk­

ning, på grundval av uppgifterna i föregående

fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.

11

3

Sökandens nationali­

tet

Icao: trebokstavskod.

14

6

Födelsedatum

Ordningen ska vara ÅÅMMDD där

ÅÅ = år (obligatoriskt)

MM = månad eller << om uppgift saknas

DD = dag eller << om uppgift saknas

20

1

Kontrollsiffra

Siffran är resultatet av en komplicerad beräk­

ning, på grundval av uppgifterna i föregående

fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.

21

1

Kön

F = kvinna,

M = man,

< = uppgift saknas.

22

6

Datum då viseringens

giltighetstid upphör

Ordningen ska vara ÅÅMMDD utan utfyll­

nadstecken.

28

1

Kontrollsiffra

Siffran är resultatet av en komplicerad beräk­

ning, på grundval av uppgifterna i föregående

fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.

29

1

Territoriell giltighet

a) För viseringar med territoriellt begränsad

giltighet, ange bokstaven T.

b) Vid

enhetlig

visering,

ange

utfyllnadstecknet <.

30

1

Antal inresor

1, 2 eller M

31

2

Vistelsens längd

a) Kortare vistelse: antalet dagar ska införas i

det visuellt läsbara fältet.

b) Längre vistelse: <<

33

4

Giltig fr.o.m.

Strukturen ska vara MMDD utan utfyllnads­

tecken.

SV

L 243/40

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

43

BILAGA VIII

PÅFÖRANDE AV VISERINGSMÄRKE

1. Viseringsmärket ska placeras på den första sidan i resehandlingen som inte innehåller några noteringar eller stämplar,

bortsett från den stämpel som anger att en ansökan kan lämnas in.

2. Viseringsmärket ska placeras så att det ligger i linje med sidans kanter samt anbringas så nära dem som möjligt.

Viseringsmärkets maskinläsbara fält ska placeras så att det ligger i linje med sidans kant.

3. De utfärdande myndigheternas stämpel ska placeras i fältet ”ANMÄRKNINGAR” på ett sådant sätt att den går utöver

viseringsmärkets kant in på sidan i resehandlingen.

4. Om det är nödvändigt att avstå från att fylla i det maskinläsbara fältet, får stämpeln anbringas på detta fält för att göra

det obrukbart. Dimensionerna och stämpelavtrycket ska användas i enlighet med vad som beslutats av varje medlems­

stat.

5. För att förhindra att ett viseringsmärke som påförts ett separat blad för påförande av visering återanvänds, ska de

utfärdande myndigheternas stämpel placeras till höger över både viseringsmärket och det separata bladet, så att

läsningen av fält och anmärkningar inte försvåras och utan att den går in på det maskinläsbara fältet.

6. Förlängningen av en visering, i enlighet med artikel 33 i förordningen, ska ske i form av ett viseringsmärke. De

utfärdande myndigheternas stämpel ska anbringas på viseringsmärket.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/41

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

44

BILAGA IX

DEL 1

Bestämmelser om utfärdande av viseringar vid gränsen för sjömän I transit vilka omfattas av viseringstvång

Dessa bestämmelser gäller utbytet av information mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om sjömän i

transit vilka omfattas av viseringstvång. När en visering utfärdas vid en gräns på grundval av ett informationsutbyte, vilar

ansvaret på den medlemsstat som utfärdar viseringen.

I dessa bestämmelser avses med

medlemsstatshamn: en hamn som utgör en yttre gräns i en medlemsstat,

medlemsstatsflygplats: en flygplats som utgör en yttre gräns i en medlemsstat.

I. Sjömän som mönstrar på ett fartyg som befinner sig i en medlemsstatshamn eller ett fartyg som väntas anlöpa en

sådan hamn (inresa till medlemsstaternas territorium)

— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamn där fartyget

befinner sig eller som fartyget väntas anlöpa om att sjömän som omfattas av viseringstvång väntas resa in via en

medlemsstatsflygplats eller en land- eller sjögräns. Rederiet eller skeppsmäklaren ska underteckna en åtagande­

förklaring för dessa sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt, för sjömännens återresa

till hemlandet kommer att betalas av rederiet.

— De ovan nämnda behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller

skeppsmäklaren överlämnar är korrekta och ska kontrollera om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas

territorium är uppfyllda. Resvägen inom medlemsstaternas territorium ska också kontrolleras, t.ex. genom (flyg)bil­

jetterna.

— När sjömän väntas resa in via en medlemsstatsflygplats ska de behöriga myndigheterna i medlemsstatshamnen

med hjälp av ett vederbörligen ifyllt formulär om sjömän i transit vilka omfattas av viseringstvång (enligt del 2),

vilket ska översändas med fax, e-post eller på annat sätt, informera de behöriga myndigheterna vid den medlems­

statsflygplats där inresan äger rum om utfallet av kontrollen och ska ange om visering vid gränsen i princip får

utfärdas. När sjömän väntas resa in via en land- eller sjögräns ska de behöriga myndigheterna vid den gränsstation

där den berörda sjömannen reser in på medlemsstaternas territorium informeras enligt samma förfarande.

— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt och om dessa klart överensstämmer med sjömannens

uppgifter eller handlingar, får de behöriga myndigheterna vid den medlemsstatsflygplats där inresa eller utresa äger

rum utfärda en transitvisering vid gränsen, med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för

transiteringen. I sådana fall ska dessutom en inrese- eller utresestämpel för medlemsstaten införas i sjömannens

resehandling, som ska återlämnas till denne.

II. Sjömän som mönstrar av från ett fartyg som har anlöpt en medlemsstatshamn (utresa från medlemsstaternas

territorium)

— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamnen om inresa när

det gäller sjömän som omfattas av viseringstvång och som ämnar mönstra av och lämna medlemsstaternas

territorium via en medlemsstatsflygplats eller en land- eller sjögräns. Rederiet eller skeppsmäklaren ska under­

teckna en åtagandeförklaring för dessa sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt,

kostnaderna för sjömännens återresa till hemlandet kommer att betalas av rederiet.

— De behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller skeppsmäklaren

överlämnar är korrekta och ska kontrollera om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas territorium är

uppfyllda. Resvägen inom medlemsstaternas territorium ska också kontrolleras, t.ex. genom (flyg)biljetterna.

— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt får de behöriga myndigheterna utfärda en visering

med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.

SV

L 243/42

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

45

III. Sjömän som mönstrar av ett fartyg som anlöpt en medlemsstatshamn för att börja arbeta på ett annat fartyg

— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i medlemsstatshamnen om inresa när det

gäller sjömän som omfattas av viseringstvång och som ämnar mönstra av och lämna medlemsstaternas territorium

via en annan medlemsstatshamn. Rederiet eller skeppsmäklaren ska underteckna en åtagandeförklaring för dessa

sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt, för sjömännens återresa till hemlandet

kommer att betalas av rederiet.

— De behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller skeppsmäklaren

överlämnar är korrekta och ska undersöka om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas territorium är

uppfyllda. De behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamn via vilken sjömännen kommer att lämna med­

lemsstaternas territorium med fartyget ska även kontaktas för undersökningen. En kontroll ska genomföras för att

fastställa om det fartyg på vilket sjömännen ska börja arbeta redan befinner sig i hamn eller om det väntas. Även

resvägen inom medlemsstaternas territorium ska kontrolleras.

— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt får de behöriga myndigheterna utfärda en visering

med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/43

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

46

DEL 2

SV

L 243/44

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

47

DETALJERAD BESKRIVNING AV FORMULÄRET

Punkterna 1–4: Sjömannens identitet.

1.

A. Efternamn

B. Förnamn

C. Nationalitet

D. Befattning/grad

2.

A. Födelseort

B. Födelsedatum

3

A. Passnummer

B. Datum för utfärdande

C. Giltighetstid

4.

A. Sjöfartsboksnummer

B. Datum för utfärdande

C. Giltighetstid

Beträffande punkterna 3 och 4: En resehandling eller sjöfartsbok får användas i identifieringssyfte beroende på sjöman­

nens nationalitet och den medlemsstat där inresan äger rum.

Punkterna 5–8: Skeppsmäklaren och fartyget i fråga.

5.

Skeppsmäklarens namn (den person eller juridiska person som företräder redaren på platsen i allt

som rör redarens uppgifter med att utrusta fartyget) i punkt 5A och telefonnummer (och andra

kontaktuppgifter som faxnummer och e-postadress) i punkt 5B.

6.

A. Fartygets namn

B. IMO-nummer (detta nummer består av 7 siffror och kallas också ”Lloyds-nummer”)

C. Flagg (under vilken ett handelsfartyg seglar)

7.

A. Fartygets ankomstdatum

B. Föregående hamn för fartyget

Bokstaven A avser datumet när fartyget anlöper den hamn där sjömannen ska mönstra på.

8.

A. Fartygets avgångsdatum

B. Destinationshamn för fartyget (nästa anlöpshamn)

Beträffande punkterna 7A och 8A: Uppgifter om den tidsperiod under vilken en sjöman får resa i syfte att mönstra på.

Man bör hålla i minnet att resvägen i stor utsträckning är avhängig av oförutsedda händelser och yttre faktorer såsom

stormar, haverier etc.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/45

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

48

Punkterna 9–12: Syftet med sjömannens resa och hans/hennes destination.

9. ”Slutmålet” är den slutliga destinationen för sjömannens resa. Detta kan vara antingen den hamn där sjömannen

mönstrar på eller det land dit han/hon beger sig i händelse av avmönstring.

10. Syftet med ansökan

a) Vid påmönstring är slutmålet den hamn där sjömannen ska mönstra på.

b) Vid mönstring på ett annat fartyg som befinner sig inom medlemsstaternas territorium är slutmålet också den

hamn där sjömannen ska mönstra på. En mönstring på ett annat fartyg som befinner sig utanför medlems­

staternas territorium ska anses vara en avmönstring.

c) Vid avmönstring av olika orsaker såsom kontraktets upphörande, arbetsolycka, trängande familjeskäl etc.

11. Transportsätt

Förteckning över sådana transportsätt inom medlemsstaternas territorium som används av en sjöman i transit vilken

omfattas av viseringstvång för att resa till slutmålet. I formuläret fastställs följande tre transportsätt:

a) Bil (eller buss).

b) Tåg.

c) Flyg.

12. Datum för ankomst (till medlemsstaternas territorium)

Avser huvudsakligen den första medlemsstatsflygplatsen eller den första gränsövergången (eftersom det inte nödvän­

digtvis alltid är fråga om en flygplats) för en sjöman vid den yttre gräns där han/hon önskar resa in på medlems­

staternas territorium.

Datum för transit

Avser det datum när sjömannen mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium och reser till en annan

hamn som också är belägen inom medlemsstaternas territorium.

Datum för avresa

Avser det datum när sjömannen mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium för att mönstra på ett

annat fartyg som befinner sig i en hamn utanför medlemsstaternas territorium eller det datum när sjömannen

mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium för att återvända hem (utanför medlemsstaternas terri­

torium).

Efter att ha fastställt de tre transportsätten bör även tillgänglig information lämnas om

a) bil, buss: registreringsnummer,

b) tåg: namn, nummer, etc.,

c) uppgifter om flygning: datum, klockslag, flygnummer.

13. Åtagandeförklaring undertecknad av skeppsmäklaren eller redaren som bekräftar sitt ansvar för utgifterna för vistelsen

och, i förekommande fall, för sjömannens återresa till hemlandet.

SV

L 243/46

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

49

BILAGA X

FÖRTECKNING ÖVER MINIMIKRAV SOM SKA INGÅ I DET RÄTTSLIGA INSTRUMENTET VID SAMARBETE

MED EXTERNA TJÄNSTELEVERANTÖRER

A. I samband med verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören vad avser skydd för uppgifter iaktta

följande:

a) Alltid förhindra att uppgifter obehörigen läses, kopieras, ändras eller utplånas, särskilt under deras överföring till

den diplomatiska beskickningen eller karriärkonsulatet i den eller de medlemsstater som har behörighet att

behandla en ansökan.

b) I enlighet med instruktionerna från den eller de behöriga medlemsstaterna överföra uppgifterna

— elektroniskt, i krypterad form, eller

— fysiskt, på ett säkert sätt.

c) Överföra uppgifterna så snabbt som möjligt:

— För fysiskt överförda uppgifter, minst en gång i veckan.

— För elektroniskt överförda krypterade uppgifter, senast i slutet av den dag de samlades in.

d) Omedelbart utplåna uppgifterna efter deras överföring och säkerställa att de enda uppgifter som får behållas ska

vara sökandens namn och kontaktuppgifter för tidsbeställningen samt, i förekommande fall, passnumret fram till

dess att passet återlämnas till sökanden.

e) Säkerställa att alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som krävs för att skydda personuppgifter mot

att förstöras genom olyckshändelse eller olagligt förfarande, eller förlust genom olyckshändelse samt mot änd­

ringar, otillåten spridning av eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet innefattar överföring av

akter och uppgifter till den eller de berörda medlemsstaternas diplomatiska beskickningar eller karriärkonsulat,

samt mot alla andra olagliga former av behandling av personuppgifter.

f) Behandla uppgifterna endast i syfte att behandla sökandenas personuppgifter för den eller de berörda medlems­

staternas räkning.

g) Tillämpa standarder för skydd av uppgifter som minst motsvarar de standarder som fastställs i direktiv 95/46/EG.

h) Ge sökanden den information som krävs enligt artikel 37 i VIS-förordningen.

B. I samband med verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören vad avser personalens uppträdande iaktta

följande:

a) Se till att personalen har lämplig utbildning.

b) Se till att den externa tjänsteleverantörens personal i samband med utförandet av sina uppgifter

— tar emot sökandena på ett artigt sätt,

— visar respekt för sökandenas mänskliga värdighet och integritet,

— inte diskriminerar människor på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktions­

hinder, ålder eller sexuell läggning, samt

— respekterar de sekretessbestämmelser som också ska gälla efter det att anställda har lämnat sitt arbete eller efter

det att det rättsliga instrumentet tillfälligt har upphört eller sagts upp.

c) Vid varje tillfälle kunna lämna identitetsuppgifter på den personal som arbetar för den externa tjänsteleverantören.

d) Kunna visa att personalen inte har några anteckningar i kriminalregistret och har erforderlig sakkunskap.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/47

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

50

C. I samband med kontroll av verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören iaktta följande:

a) Sörja för att personal som har bemyndigats av den eller de berörda medlemsstaterna när som helst får tillgång till

den externa tjänsteleverantörens lokaler utan föregående anmälan, särskilt i inspektionssyfte.

b) Se till att det finns möjlighet till distanstillträde till den externa tjänsteleverantörens system för tidsbeställning i

inspektionssyfte.

c) Se till att relevanta övervakningsmetoder används (t.ex. testsökande, Webcam).

d) Se till att det finns tillgång till bevis för iakttagande av skydd för uppgifter, bl.a. rapporteringsskyldighet, extern­

revision och regelbundna kontroller på plats.

e) Till den eller de berörda medlemsstaterna utan dröjsmål rapportera eventuella säkerhetsproblem eller klagomål från

sökande om missbruk av uppgifter eller obehörig tillgång samt samordna sig med den eller de berörda medlems­

staterna i syfte att finna en lösning och snabbt ge svar med förklaring till sökande som klagat.

D. I samband med allmänna krav ska den externa tjänsteleverantören iaktta följande:

a) Handla enligt instruktionerna från den eller de medlemsstater som är behöriga att behandla ansökan.

b) Vidta lämpliga åtgärder mot korruption (t.ex. bestämmelser om ersättning till personal, samarbete vid val av

personal som används för uppgiften, tvåmansregeln, rotationsprincipen).

c) Fullt ut följa bestämmelserna i det rättsliga instrumentet, som ska innehålla en klausul om tillfälligt upphörande

eller uppsägning, särskilt om de fastställda bestämmelserna överträds, samt en översynsklausul för att säkerställa att

bästa praxis återspeglas i det rättsliga instrumentet.

SV

L 243/48

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

51

BILAGA XI

SÄRSKILDA FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR ATT UNDERLÄTTA UTFÄRDANDET AV VISERINGAR

FÖR MEDLEMMAR I DEN OLYMPISKA FAMILJEN SOM DELTAR I OLYMPISKA SPELEN ELLER

PARALYMPISKA SPELEN

KAPITEL I

Syfte och definitioner

Artikel 1

Syfte

Följande särskilda förfaranden och villkor ska förenkla ansökningar om visering och utfärdande av viseringar för med­

lemmar av den olympiska familjen under olympiska och paralympiska spel som anordnas av en medlemsstat.

Dessutom ska de relevanta bestämmelserna i gemenskapens regelverk om förfaranden för ansökan om och utfärdande av

viseringar tillämpas.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning används följande definitioner:

1. ansvariga organisationer: i samband med åtgärder som syftar till att förenkla förfaranden vid ansökan om och utfärdande

av visering för medlemmar i den olympiska familjen vilka deltar i olympiska och/eller paralympiska spel, de officiella

organisationer som i enlighet med OS-stadgan får överlämna förteckningar över medlemmar i den olympiska familjen

till organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för de olympiska och paralympiska spelen för utfärdande

av ackrediteringskort för spelen.

2. medlem i den olympiska familjen: varje person som är medlem i Internationella olympiska kommittén, Internationella

paralympiska kommittén, de internationella OS-förbunden, de nationella olympiska och paralympiska kommittéerna,

organisationskommittéerna för olympiska spelen och nationella organisationer, såsom idrottare, domare, tränare och

andra idrottsfunktionärer, sjukvårdspersonal som är knuten till lag eller enskilda idrottare, ackrediterade journalister,

högre tjänstemän, givare, sponsorer eller andra officiella gäster, vilka accepterar att följa OS-stadgan, vilka handlar

under kontroll av och högsta myndighet från Internationella olympiska kommittén och vilka finns med på förteck­

ningarna över ansvariga organisationer samt är ackrediterade av organisationskommittén i den medlemsstat som står

värd för olympiska spelen för att delta i olympiska eller paralympiska spel.

3. olympiskt ackrediteringskort: som är utfärdade av organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska

och paralympiska spel, i enlighet med nationell lagstiftning: två säkra handlingar, en för olympiska spelen och en för

paralympiska spelen, med foto av innehavaren, som fastställer dennes identitet som medlem i den olympiska familjen,

och som ger tillträde till de platser där idrottstävlingarna äger rum samt till övriga arrangemang under spelen.

4. under den tid olympiska och paralympiska spelen pågår: den period under vilken de olympiska spelen pågår och den period

under vilken de paralympiska spelen pågår.

5. organisationskommittén i den medlemsstat som är värdland för olympiska och paralympiska spelen: den kommitté som värd­

medlemsstaten inrättat i enlighet med nationell lagstiftning för att anordna olympiska och paralympiska spel och som

beslutar om ackreditering av de medlemmar i den olympiska familjen som deltar i dessa spel.

6. behöriga viseringsmyndigheter: de myndigheter som av den medlemsstat som står som värd för olympiska och paralym­

piska spelen har utsetts att granska ansökningar och utfärda viseringar till medlemmar i den olympiska familjen.

KAPITEL II

Utfärdande av visering

Artikel 3

Villkor

Visering får utfärdas enligt denna förordning endast om den berörda personen uppfyller följande villkor:

a) Personen ska vara utsedd av en av de ansvariga organisationerna och ackrediterad av organisationskommittén i den

medlemsstat som står värd för olympiska och paralympiska spel för att delta i de olympiska och/eller paralympiska

spelen.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/49

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

52

b) Personen ska inneha en giltig resehandling, som tillåter passerande av de yttre gränserna i enlighet med artikel 5 i

kodexen om Schengengränserna.

c) Personen får inte finnas registrerad på spärrlista i syfte att hindra inresa.

d) Personen får inte anses utgöra ett hot mot någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller interna­

tionella förbindelser.

Artikel 4

Inlämnande av ansökan

1.

När en ansvarig organisation upprättar en förteckning över de personer som har valts ut för att delta i olympiska

och/eller paralympiska spelen, kan den tillsammans med ansökan om utfärdande av olympiskt ackrediteringskort för de

utvalda personerna lämna in en samlad ansökan om visering för de utvalda personer, vilka omfattas av viseringskrav i

enlighet med förordning (EG) nr 539/2001, utom när personerna i fråga har ett uppehållstillstånd utfärdat av en

medlemsstat, eller ett uppehållstillstånd utfärdat av Förenade kungariket eller Irland, i enlighet med direktiv 2004/38/EG

av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom

medlemsstaternas territorier ( 1 ).

2.

En samlad viseringsansökan för de berörda personerna ska översändas samtidigt med ansökningarna om utfärdande

av olympiskt ackrediteringskort, till organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska och para­

lympiska spel, i enlighet med det förfarande som har fastställts av denna.

3.

Individuella viseringsansökningar ska lämnas in för varje person som deltar i olympiska och/eller paralympiska spel.

4.

Organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska och paralympiska spel ska så snabbt som

möjligt till de behöriga viseringsmyndigheterna översända en samlad viseringsansökan tillsammans med kopior av ansök­

ningarna om utfärdande av olympiskt ackrediteringskort för de berörda personerna, med uppgift om deras fullständiga

namn, nationalitet, kön, födelsedatum och födelseort samt deras resehandlings nummer, typ och det datum då den

upphör att gälla.

Artikel 5

Handläggning av den samlade viseringsansökan och typ av visering som utfärdas

1.

Viseringen ska utfärdas av de behöriga viseringsmyndigheterna efter en kontroll av att alla villkor i artikel 3 är

uppfyllda.

2.

Den utfärdade viseringen ska vara en enhetlig visering för flera inresor som tillåter en vistelse på högst tre månader

under den tid olympiska och paralympiska spel pågår.

3.

Om den berörda medlemmen i den olympiska familjen inte uppfyller villkoren i artikel 3 c eller d får de behöriga

viseringsmyndigheterna utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med artikel 25 i denna förord­

ning.

Artikel 6

Viseringens utformning

1.

Viseringen ska bestå av två nummer som skrivs in på det olympiska ackrediteringskortet. Det första numret ska vara

viseringsnumret. Om viseringen är en enhetlig visering ska numret bestå av sju (7) tecken: bokstaven ”C” följd av sex (6)

siffror. En visering med territoriellt begränsad giltighet ska bestå av åtta (8) tecken: bokstäverna ”XX” ( 2 ) följda av sex (6)

siffror. Det andra numret ska vara numret på den berörda personens resehandling. Det andra numret ska vara numret på

den berörda personens resehandling.

2.

De behöriga viseringsmyndigheterna ska översända viseringsnumren till organisationskommittén i den medlemsstat

som står värd för olympiska och paralympiska spel för utfärdande av olympiska ackrediteringskort.

SV

L 243/50

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

( 1 ) EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.

( 2 ) Hänvisning till den organiserande medlemsstatens ISO-kod.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

53

Artikel 7

Gratis visering

De behöriga viseringsmyndigheterna ska inte ta ut några avgifter för prövningen av viseringsansökningar och utfärdande

av viseringar.

KAPITEL III

Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 8

Annullering av visering

Om förteckningen över de personer som föreslås delta i olympiska och/eller paralympiska spel ändras innan spelen börjar,

ska de ansvariga organisationerna utan dröjsmål meddela organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för

olympiska och paralympiska spel så att olympiska ackrediteringskorten för de personer som strukits från förteckningen

kan dras in. Organisationskommittén ska underrätta de behöriga viseringsmyndigheterna och meddela numren på de

aktuella viseringarna.

De behöriga viseringsmyndigheterna ska annullera viseringen för de berörda personerna. De ska omedelbart meddela

gränskontrollmyndigheterna om detta, vilka i sin tur utan dröjsmål ska översända uppgifterna till de behöriga myndig­

heterna i övriga medlemsstater.

Artikel 9

Kontroller vid de yttre gränserna

1.

Inresekontrollen av medlemmar i den olympiska familjen med visering utfärdad i enlighet med denna förordning

ska, när dessa personer passerar medlemsstaternas yttre gränser, begränsas till en kontroll av att villkoren i artikel 3 är

uppfyllda.

2.

Under den tid olympiska och paralympiska spelen pågår ska följande gälla:

a) In- och utresestämplar ska anbringas på den första lediga sidan i resehandlingen för de medlemmar i den olympiska

familjen för vilka det är nödvändigt att anbringa sådana stämplar enligt artikel 10.1 i kodexen om Schengengränserna.

Vid den första inresan ska viseringsnumret anges på samma sida.

b) Villkoren för inresa enligt artikel 5.1 c i kodexen om Schengengränserna ska antas ha uppfyllts så snart en medlem i

den olympiska familjen har blivit vederbörligen ackrediterad.

3.

Bestämmelserna i punkt 2 ska gälla de medlemmar i den olympiska familjen som är tredjelandsmedborgare,

antingen de omfattas av viseringskrav enligt förordning (EG) nr 539/2001 eller inte.

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/51

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

54

BILAGA XII

ÅRLIG STATISTIK OM ENHETLIG VISERING, VISERINGAR MED TERRITORIELLT BEGRÄNSAD GILTIGHET

OCH VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING

Följande uppgifter ska lämnas till kommissionen inom den tidsfrist som fastställs i artikel 46 för varje plats där enskilda

medlemsstater utfärdar viseringar:

— Det totala antalet ansökningar om A-visering (inklusive A-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet utfärdade A-viseringar (inklusive A-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet utfärdade A-viseringar för flera inresor,

— Det totala antalet icke utfärdade A-viseringar (inklusive A-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet ansökningar om C-visering (inklusive C-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet utfärdade C-viseringar (inklusive C-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet ansökningar om C-viseringar för flera inresor,

— Det totala antalet icke utfärdade C-viseringar (inklusive C-viseringar för flera inresor),

— Det totala antalet utfärdade viseringar med territoriellt begränsad giltighet.

Allmänna regler för inlämning av uppgifter:

— Uppgifter för hela föregående år ska sammanställas i en enda fil,

— Uppgifterna ska tillhandahållas med hjälp av den gemensamma mallen som tillhandahålls av kommissionen,

— Uppgifter ska finnas tillgängliga för de enskilda platser där den berörda medlemsstaten utfärdar viseringar och

uppdelas efter tredjeländer,

— ”Icke utfärdade” omfattar uppgifter om avslag på viseringsansökningar och ansökningar där prövningen har avbrutits i

enlighet med artikel 8.2.

Om uppgifter varken finns tillgängliga eller är relevanta för en speciell kategori och ett tredjeland ska medlemsstaterna

lämna utrymmet tomt (och inte införa ”0” [noll], ”ej tillämpligt” eller något annat värde).

SV

L 243/52

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

55

BILAGA XIII

JÄMFÖRELSETABELL

Bestämmelse i denna förordning

Ersatt bestämmelse i Schengenkonventionen (CSA), de gemen­

samma konsulära anvisningarna (CCI) eller beslut av verkställande

Schengenkommittén (SCH/Com-ex)

AVDELNING I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte och tillämpningsområde

CCI, del I.1 Tillämpningsområde (CSA artiklarna 9 och 10)

Artikel 2

Definitioner

1–4

CCI: del I. 2 Definitioner och viseringskategorier

CCI: del IV ”Rättslig grund”

CSA: Artiklarna 11.2, 14.1, 15, 16

AVDELNING II

VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING

Artikel 3

Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering

för flygplatstransitering

Gemensam åtgärd 96/197/RIF, CCI, del I, 2.1.1

AVDELNING III

FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR UTFÄRDANDE AV VISERING

KAPITEL I

Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med ansökningar

Artikel 4

Myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansök­

ningar

CCI, del II. 4, CSA, artikel 12.1, förordning (EG) nr 415/

2003

Artikel 5

Medlemsstat som är behörig att pröva en ansökan

CCI, del II, 1.1 a och b, CSA, artikel 12.2

Artikel 6

Konsulär territoriell behörighet

CCI, del II, 1.1 och 3

Artikel 7

Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare

som vistas lagligt på en medlemsstats territorium

Artikel 8

Avtal om representation

CCI, del II, 1.2

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/53

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

56

KAPITEL II

Ansökan

Artikel 9

Praktiska bestämmelser om inlämnande av ansökningar

CCI, bilaga 13, not (artikel 10.1)

Artikel 10

Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar

Artikel 11

Ansökningsformulär

CCI, del III, 1.1.

Artikel 12

Resehandling

CCI, del III, 2 a, CSA, artikel 13.1 och 13.2

Artikel 13

Biometriska kännetecken

CCI, del III, 1.2 a och b

Artikel 14

Styrkande handlingar

CCI, del III, 2 b och del V, 1.4, Com-ex (98) 57

Artikel 15

Medicinsk reseförsäkring

CCI, del V, 1.4

Artikel 16

Viseringsavgift

CCI del VII. 4. och bilaga 12

Artikel 17

Serviceavgift

CCI, del VII, 1.7

KAPITEL III

Prövning av och beslut om viseringsansökningar

Artikel 18

Fastställande av konsulär behörighet

Artikel 19

När en ansökan kan tas upp till prövning

Artikel 20

Stämpel som visar att ansökan kan tas upp till prövning

CCI, del VIII, 2

Artikel 21

Kontroll av inresevillkoren och riskbedömning

CCI, del III, 4, och del V, 1

Artikel 22

Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala

myndigheter

CCI, del II, 2.3 och del V, 2.3 a–d

Artikel 23

Beslut om ansökan

CCI, del V, 2.1 andra strecksatsen och 2.2, CCI

SV

L 243/54

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

57

KAPITEL IV

Utfärdande av visering

Artikel 24

Utfärdande av enhetlig visering

CCI, del V, 2.1

Artikel 25

Utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet

CCI, del V, 3, bilaga 14, CSA 11.2, 14.1 och 16

Artikel 26

Utfärdande av visering för flygplatstransitering

CCI, del I, 2.1.1 – Gemensam åtgärd 96/197/RIF

Artikel 27

Hur viseringsmärket ska fyllas i

CCI, del VI, 1, 2, 3 och 4

Artikel 28

Upphävande av ett redan ifyllt viseringsmärke

CCI, del VI, 5.2

Artikel 29

Påförande av viseringsmärken

CCI, del VI, 5.3

Artikel 30

Rättigheter som följer av en utfärdad visering

CCI, del I, 2.1, sista meningen

Artikel 31

Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter

Artikel 32

Avslag på ansökan om visering

KAPITEL V

Ändring av en utfärdad visering

Artikel 33

Förlängning

Com-ex (93) 21

Artikel 34

Upphävande och återkallande

Com-ex (93) 24 och bilaga 14 i CCI

KAPITEL VI

Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna

Artikel 35

Viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna

Förordning (EG) nr 415/2003

Artikel 36

Viseringar som utfärdas vid gränsen till sjömän i transit

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/55

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

58

AVDELNING IV

FÖRVALTNING OCH ORGANISATION

Artikel 37

Organisation av viseringsavdelningarna

CCI, VII, 1, 2 och 3

Artikel 38

Resurser till handläggning av viseringsansökningar och

övervakning av konsulat

CCI, del VII, 1A

Artikel 39

Personalens uppförande

CCI, del III, 5

Artikel 40

Former för samarbete

CCI, del VII, 1AA

Artikel 41

Samarbete mellan medlemsstaterna

Artikel 42

Honorärkonsuler

CCI, del VII, AB

Artikel 43

Samarbete med externa tjänsteleverantörer

CCI, del VII, 1B

Artikel 44

Kryptering och säker överföring av uppgifter

CCI, del II, 1.2, del VII, 1.6, sjätte, sjunde, åttonde och

nionde styckena

Artikel 45

Samarbetet mellan medlemsstaterna och kommersiella mel­

lanhänder

CCI, VIII, 5.2

Artikel 46

Sammanställning av statistik

SCH Com-ex (94) 25 och (98) 12

Artikel 47

Information till allmänheten

AVDELNING V

LOKALT SCHENGENSAMARBETE

Artikel 48

Lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaterna

CCI, VII, 1, 3 och 4

SV

L 243/56

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

59

AVDELNING VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 49

Arrangemang i samband med de olympiska och paralym­

piska spelen

Artikel 50

Ändring av bilagorna

Artikel 51

Anvisningar om den praktiska tillämpningen av viserings­

kodexen

Artikel 52

Kommittéförfarande

Artikel 53

Underrättelse

Artikel 54

Ändring av förordning (EG) nr 767/2008

Artikel 55

Ändringar av förordning (EG) nr 562/2006

Artikel 56

Upphävande

Artikel 57

Övervakning och utvärdering

Artikel 58

Ikraftträdande

SV

15.9.2009

Europeiska unionens officiella tidning

L 243/57

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

60

BILAGOR

Bilaga I

Harmoniserat ansökningsformulär

CCI, Bilaga 16

Bilaga II

Icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar

Delar av CCI, V, 1.4

Bilaga III

Enhetligt format och användning av stämpel som visar att en

ansökan om visering kan tas upp till prövning

CCI, VIII, 2

Bilaga IV

Gemensam förteckning över tredjeländer, förtecknade i bilaga

I till förordning (EG) nr 539/2001, vars medborgare måste

inneha visering för flygplatstransitering när de passerar genom

det internationella transitområdet på flygplatser inom med­

lemsstaternas territorium

CCI, Bilaga 3, del I

Bilaga V

Förteckning över uppehållstillstånd som ger innehavaren rätt

att transitera genom medlemsstaters flygplatser utan att det

krävs innehav av visering för flygplatstransitering

CCI, Bilaga 3, del III

Bilaga VI

Standardformulär för underrättelse om och motivering av av­

slag, upphävande eller återkallande av visering

Bilaga VII

Ifyllande av viseringsmärket

CCI, del VI, 1–4, Bilaga 10

Bilaga VIII

Påförande av viseringsmärke

CCI, del VI, 5.3

Bilaga IX

Bestämmelser om utfärdande av viseringar vid gränsen för

sjömän i transit vilka omfattas av viseringstvång

Förordning (EG) nr 415/2003, Bilagorna I och II

Bilaga X

Förteckning över minimikrav som ska ingå i det rättsliga

instrumentet vid samarbete med externa tjänsteleverantörer

CCI, Bilaga 19

Bilaga XI

Särskilda förfaranden och villkor för att underlätta utfärdandet

av viseringar för medlemmar i den olympiska familjen som

deltar i olympiska spelen eller paralympiska spelen

Bilaga XII

Årlig statistik om enhetlig visering, viseringar med territoriellt

begränsad giltighet och visering för flygplatstransitering

SV

L 243/58

Europeiska unionens officiella tidning

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

61

I

(Acts adopted under the EC Treaty/Euratom Treaty whose publication is obligatory)

REGULATIONS

REGULATION (EC) No 810/2009 OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL

of 13 July 2009

establishing a Community Code on Visas

(Visa Code)

THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE COUNCIL OF THE

EUROPEAN UNION,

Having regard to the Treaty establishing the European

Community, and in particular Article 62(2)(a) and (b)(ii) thereof,

Having regard to the proposal from the Commission,

Acting in accordance with the procedure laid down in

Article 251 of the Treaty ( 1 ),

Whereas:

(1)

In accordance with Article 61 of the Treaty, the creation

of an area in which persons may move freely should be

accompanied by measures with respect to external border

controls, asylum and immigration.

(2)

Pursuant to Article 62(2) of the Treaty, measures on the

crossing of the external borders of the Member States

shall establish rules on visas for intended stays of no

more than three months, including the procedures and

conditions for issuing visas by Member States.

(3)

As regards visa policy, the establishment of a ‘common

corpus’ of legislation, particularly via the consolidation

and development of the acquis (the relevant provisions

of the Convention implementing the Schengen

Agreement of 14 June 1985 ( 2 ) and the Common

Consular Instructions ( 3 ), is one of the fundamental

components of ‘further development of the common

visa policy as part of a multi-layer system aimed at

facilitating legitimate travel and tackling illegal immi­

gration through further harmonisation of national legis­

lation and handling practices at local consular missions’,

as defined in the Hague Programme: strengthening

freedom, security and justice in the European Union ( 4 ).

(4)

Member States should be present or represented for visa

purposes in all third countries whose nationals are

subject to visa requirements. Member States lacking

their own consulate in a given third country or in a

certain part of a given third country should endeavour

to conclude representation arrangements in order to

avoid a disproportionate effort on the part of visa

applicants to have access to consulates.

(5)

It is necessary to set out rules on the transit through

international areas of airports in order to combat illegal

immigration. Thus nationals from a common list of third

countries should be required to hold airport transit visas.

Nevertheless, in urgent cases of mass influx of illegal

immigrants, Member States should be allowed to

impose such a requirement on nationals of third

countries other than those listed in the common list.

Member States’ individual decisions should be reviewed

on an annual basis.

(6)

The reception arrangements for applicants should be

made with due respect for human dignity. Processing

of visa applications should be conducted in a profes­

sional and respectful manner and be proportionate to

the objectives pursued.

(7)

Member States should ensure that the quality of the

service offered to the public is of a high standard and

follows good administrative practices. They should

allocate appropriate numbers of trained staff as well as

sufficient resources in order to facilitate as much as

possible the visa application process. Member States

should ensure that a ‘one-stop’ principle is applied to

all applicants.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/1

( 1 ) Opinion of the European Parliament of 2 April 2009 (not yet

published in the Official Journal) and Council Decision of 25 June

2009.

( 2 ) OJ L 239, 22.9.2000, p. 19.

( 3 ) OJ C 326, 22.12.2005, p. 1.

( 4 ) OJ C 53, 3.3.2005, p. 1.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

62

(8)

Provided that certain conditions are fulfilled, multiple-

entry visas should be issued in order to lessen the admin­

istrative burden of Member States’ consulates and to

facilitate smooth travel for frequent or regular travellers.

Applicants known to the consulate for their integrity and

reliability should as far as possible benefit from a

simplified procedure.

(9)

Because of the registration of biometric identifiers in the

Visa Information System (VIS) as established by Regu­

lation (EC) No 767/2008 of the European Parliament

and of the Council of 9 July 2008 concerning Visa

Information System (VIS) and the exchange of data

between Member States on short-stay visas (VIS Regu­

lation) ( 1 ), the appearance of the applicant in person —

at least for the first application — should be one of the

basic requirements for the application for a visa.

(10) In order to facilitate the visa application procedure of any

subsequent application, it should be possible to copy

fingerprints from the first entry into the VIS within a

period of 59 months. Once this period of time has

elapsed, the fingerprints should be collected again.

(11) Any document, data or biometric identifier received by a

Member State in the course of the visa application

process shall be considered a consular document under

the Vienna Convention on Consular Relations of

24 April 1963 and shall be treated in an appropriate

manner.

(12) Directive 95/46/EC of the European Parliament and of

the Council of 24 October 1995 on the protection of

individuals with regard to the processing of personal data

and on the free movement of such data ( 2 ) applies to the

Member States with regard to the processing of personal

data pursuant to this Regulation.

(13) In order to facilitate the procedure, several forms of

cooperation should be envisaged, such as limited repre­

sentation, co-location, common application centres,

recourse to honorary consuls and cooperation with

external service providers, taking into account in

particular data protection requirements set out in

Directive 95/46/EC. Member States should, in accordance

with the conditions laid down in this Regulation,

determine the type of organisational structure which

they will use in each third country.

(14) It is necessary to make provision for situations in which

a Member State decides to cooperate with an external

service provider for the collection of applications. Such

a decision may be taken if, in particular circumstances or

for reasons relating to the local situation, cooperation

with other Member States in the form of representation,

limited representation, co-location or a Common Appli­

cation Centre proves not to be appropriate for the

Member State concerned. Such arrangements should be

established in compliance with the general principles for

issuing visas and with the data protection requirements

set out in Directive 95/46/EC. In addition, the need to

avoid visa shopping should be taken into consideration

when establishing and implementing such arrangements.

(15) Where a Member State has decided to cooperate with an

external service provider, it should maintain the possi­

bility for all applicants to lodge applications directly at its

diplomatic missions or consular posts.

(16) A Member State should cooperate with an external

service provider on the basis of a legal instrument

which should contain provisions on its exact responsi­

bilities, on direct and total access to its premises,

information for applicants, confidentiality and on the

circumstances, conditions and procedures for suspending

or terminating the cooperation.

(17) This Regulation, by allowing Member States to cooperate

with external service providers for the collection of appli­

cations while establishing the ‘one-stop’ principle for the

lodging of applications, creates a derogation from the

general rule that an applicant must appear in person at

a diplomatic mission or consular post. This is without

prejudice to the possibility of calling the applicant for a

personal interview.

(18) Local Schengen cooperation is crucial for the harmonised

application of the common visa policy and for proper

assessment of migratory and/or security risks. Given the

differences in local circumstances, the operational appli­

cation of particular legislative provisions should be

assessed among Member States’ diplomatic missions

and consular posts in individual locations in order to

ensure a harmonised application of the legislative

provisions to prevent visa shopping and different

treatment of visa applicants.

(19) Statistical data are an important means of monitoring

migratory movements and can serve as an efficient

management tool. Therefore, such data should be

compiled regularly in a common format.

EN

L 243/2

Official Journal of the European Union

15.9.2009

( 1 ) OJ L 218, 13.8.2008, p. 60.

( 2 ) OJ L 281, 23.11.1995, p. 31.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

63

(20) The measures necessary for the implementation of this

Regulation should be adopted in accordance with

Council Decision 1999/468/EC of 28 June 1999 laying

down the procedures for the exercise of implementing

powers conferred on the Commission ( 1 ).

(21) In particular, the Commission should be empowered to

adopt amendments to the Annexes to this Regulation.

Since those measures are of general scope and are

designed to amend non-essential elements of this Regu­

lation, inter alia, by supplementing it with new non-

essential elements, they must be adopted in accordance

with the regulatory procedure with scrutiny provided for

in Article 5a of Decision 1999/468/EC.

(22) In order to ensure the harmonised application of this

Regulation at operational level, instructions should be

drawn up on the practice and procedures to be

followed by Member States when processing visa appli­

cations.

(23) A common Schengen visa Internet site is to be estab­

lished to improve the visibility and a uniform image of

the common visa policy. Such a site will serve as a

means to provide the general public with all relevant

information in relation to the application for a visa.

(24) Appropriate measures should be adopted for the moni­

toring and evaluation of this Regulation.

(25) The VIS Regulation and Regulation (EC) No 562/2006 of

the European Parliament and of the Council of 15 March

2006 establishing a Community Code on the rules

governing the movement of persons across borders

(Schengen Borders Code) ( 2 ) should be amended in

order to take account of the provisions of this Regu­

lation.

(26) Bilateral agreements concluded between the Community

and third countries aiming at facilitating the processing

of applications for visas may derogate from the

provisions of this Regulation.

(27) When a Member State hosts the Olympic Games and the

Paralympic Games, a particular scheme facilitating the

issuing of visas to members of the Olympic family

should apply.

(28) Since the objective of this Regulation, namely the estab­

lishment of the procedures and conditions for issuing

visas for transit through or intended stays in the

territory of the Member States not exceeding three

months in any six-month period, cannot be sufficiently

achieved by the Member States and can therefore be

better achieved at Community level, the Community may

adopt measures, in accordance with the principle of

subsidiarity as set out in Article 5 of the Treaty. In

accordance with the principle of proportionality, as set

out in that Article, this Regulation does not go beyond

what is necessary in order to achieve that objective.

(29) This Regulation respects fundamental rights and observes

the principles recognised in particular by the Council of

Europe’s Convention for the Protection of Human Rights

and Fundamental Freedoms and by the Charter of Funda­

mental Rights of the European Union.

(30) The conditions governing entry into the territory of the

Member States or the issue of visas do not affect the

rules currently governing recognition of the validity of

travel documents.

(31) In accordance with Articles 1 and 2 of the Protocol on

the Position of Denmark annexed to the Treaty on

European Union and to the Treaty establishing the

European Community, Denmark does not take part in

the adoption of this Regulation and is not bound by it,

or subject to its application. Given that this Regulation

builds on the Schengen acquis under the provisions of

Title IV of Part Three of the Treaty establishing the

European Community, Denmark shall, in accordance

with Article 5 of that Protocol, decide within a period

of six months after the date of adoption of this Regu­

lation whether it will implement it in its national law.

(32) As regards Iceland and Norway, this Regulation

constitutes a development of provisions of the

Schengen acquis within the meaning of the Agreement

concluded between the Council of the European Union

and the Republic of Iceland and the Kingdom of Norway

concerning the association of those two States with the

implementation, application and development of the

Schengen acquis ( 3 ) which fall within the area referred

to in Article 1, point B of Council Decision

1999/437/EC ( 4 ) on certain arrangements for the appli­

cation of that Agreement.

(33) An arrangement should be made to allow representatives

of Iceland and Norway to be associated with the work of

committees assisting the Commission in the exercise of

its implementing powers under this Regulation. Such an

arrangement has been contemplated in the Exchange of

Letters between the Council of the European Union and

Iceland and Norway concerning committees which assist

the European Commission in the exercise of its executive

powers ( 5 ), annexed to the abovementioned Agreement.

The Commission has submitted to the Council a draft

recommendation with a view to negotiating this

arrangement.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/3

( 1 ) OJ L 184, 17.7.1999, p. 23.

( 2 ) OJ L 105, 13.4.2006, p. 1.

( 3 ) OJ L 176, 10.7.1999, p. 36.

( 4 ) OJ L 176, 10.7.1999, p. 31.

( 5 ) OJ L 176, 10.7.1999, p. 53.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

64

(34) As regards Switzerland, this Regulation constitutes a

development of the provisions of the Schengen acquis

within the meaning of the Agreement between the

European Union, the European Community and the

Swiss Confederation on the Swiss Confederation’s

association with the implementation, application and

development of the Schengen acquis ( 1 ), which fall

within the area referred to in Article 1, point B, of

Decision 1999/437/EC read in conjunction with

Article 3 of Council Decision 2008/146/EC ( 2 ) on the

conclusion of that Agreement.

(35) As regards Liechtenstein, this Regulation constitutes a

development of provisions of the Schengen acquis

within the meaning of the Protocol signed between the

European Union, the European Community, the Swiss

Confederation and the Principality of Liechtenstein on

the accession of the Principality of Liechtenstein to the

Agreement concluded between the European Union, the

European Community and the Swiss Confederation on

the Swiss Confederation’s association with the implemen­

tation, application and development of the Schengen

acquis, which fall within the area referred to in

Article 1, point B, of Decision 1999/437/EC read in

conjunction with Article 3 of Council Decision

2008/261/EC ( 3 ) on the signing of that Protocol.

(36) This Regulation constitutes a development of the

provisions of the Schengen acquis in which the United

Kingdom does not take part, in accordance with Council

Decision 2000/365/EC of 29 May 2000 concerning the

request of the United Kingdom of Great Britain and

Northern Ireland to take part in some of the provisions

of the Schengen acquis ( 4 ). The United Kingdom is

therefore not taking part in its adoption and is not

bound by it or subject to its application.

(37) This Regulation constitutes a development of the

provisions of the Schengen acquis in which Ireland does

not take part, in accordance with Council Decision

2002/192/EC of 28 February 2002 concerning Ireland’s

request to take part in some of the provisions of the

Schengen acquis ( 5 ). Ireland is therefore not taking part

in the adoption of the Regulation and is not bound by it

or subject to its application.

(38) This Regulation, with the exception of Article 3,

constitutes provisions building on the Schengen acquis

or otherwise relating to it within the meaning of

Article 3(2) of the 2003 Act of Accession and within

the meaning of Article 4(2) of the 2005 Act of

Accession,

HAVE ADOPTED THIS REGULATION:

TITLE I

GENERAL PROVISIONS

Article 1

Objective and scope

1.

This Regulation establishes the procedures and conditions

for issuing visas for transit through or intended stays in the

territory of the Member States not exceeding three months in

any six-month period.

2.

The provisions of this Regulation shall apply to any third-

country national who must be in possession of a visa when

crossing the external borders of the Member States pursuant to

Council Regulation (EC) No 539/2001 of 15 March 2001

listing the third countries whose nationals must be in

possession of visas when crossing the external borders and

those whose nationals are exempt from that requirement ( 6 ),

without prejudice to:

(a) the rights of free movement enjoyed by third-country

nationals who are family members of citizens of the Union;

(b) the equivalent rights enjoyed by third-country nationals and

their family members, who, under agreements between the

Community and its Member States, on the one hand, and

these third countries, on the other, enjoy rights of free

movement equivalent to those of Union citizens and

members of their families.

3.

This Regulation also lists the third countries whose

nationals are required to hold an airport transit visa by way

of exception from the principle of free transit laid down in

Annex 9 to the Chicago Convention on International Civil

Aviation, and establishes the procedures and conditions for

issuing visas for the purpose of transit through the international

transit areas of Member States’ airports.

Article 2

Definitions

For the purpose of this Regulation the following definitions

shall apply:

1. ‘third-country national’ means any person who is not a

citizen of the Union within the meaning of Article 17(1)

of the Treaty;

2. ‘visa’ means an authorisation issued by a Member State

with a view to:

(a) transit through or an intended stay in the territory of

the Member States of a duration of no more than three

months in any six-month period from the date of first

entry in the territory of the Member States;

EN

L 243/4

Official Journal of the European Union

15.9.2009

( 1 ) OJ L 53, 27.2.2008, p. 52.

( 2 ) OJ L 53, 27.2.2008, p. 1.

( 3 ) OJ L 83, 26.3.2008, p. 3.

( 4 ) OJ L 131, 1.6.2000, p. 43.

( 5 ) OJ L 64, 7.3.2002, p. 20.

( 6 ) OJ L 81, 21.3.2001, p. 1.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

65

(b) transit through the international transit areas of airports

of the Member States;

3. ‘uniform visa’ means a visa valid for the entire territory of

the Member States;

4. ‘visa with limited territorial validity’ means a visa valid for

the territory of one or more Member States but not all

Member States;

5. ‘airport transit visa’ means a visa valid for transit through

the international transit areas of one or more airports of

the Member States;

6. ‘visa sticker’ means the uniform format for visas as defined

by Council Regulation (EC) No 1683/95 of 29 May 1995

laying down a uniform format for visas ( 1 );

7. ‘recognised travel document’ means a travel document

recognised by one or more Member States for the

purpose of affixing visas;

8. ‘separate sheet for affixing a visa’ means the uniform format

for forms for affixing the visa issued by Member States to

persons holding travel documents not recognised by the

Member State drawing up the form as defined by Council

Regulation (EC) No 333/2002 of 18 February 2002 on a

uniform format for forms for affixing the visa issued by

Member States to persons holding travel documents not

recognised by the Member State drawing up the form ( 2 );

9. ‘consulate’ means a Member State’s diplomatic mission or a

Member State’s consular post authorised to issue visas and

headed by a career consular officer as defined by the

Vienna Convention on Consular Relations of 24 April

1963;

10. ‘application’ means an application for a visa;

11. ‘commercial intermediary’ means a private administrative

agency, transport company or travel agency (tour

operator or retailer).

TITLE II

AIRPORT TRANSIT VISA

Article 3

Third-country nationals required to hold an airport transit

visa

1.

Nationals of the third countries listed in Annex IV shall be

required to hold an airport transit visa when passing through

the international transit areas of airports situated on the

territory of the Member States.

2.

In urgent cases of mass influx of illegal immigrants, indi­

vidual Member States may require nationals of third countries

other than those referred to in paragraph 1 to hold an airport

transit visa when passing through the international transit areas

of airports situated on their territory. Member States shall notify

the Commission of such decisions before their entry into force

and of withdrawals of such an airport transit visa requirement.

3.

Within the framework of the Committee referred to in

Article 52(1), those notifications shall be reviewed on an

annual basis for the purpose of transferring the third country

concerned to the list set out in Annex IV.

4.

If the third country is not transferred to the list set out in

Annex IV, the Member State concerned may maintain, provided

that the conditions in paragraph 2 are met, or withdraw the

airport transit visa requirement.

5.

The following categories of persons shall be exempt from

the requirement to hold an airport transit visa provided for in

paragraphs 1 and 2:

(a) holders of a valid uniform visa, national long-stay visa or

residence permit issued by a Member State;

(b) third-country nationals holding the valid residence permits

listed in Annex V issued by Andorra, Canada, Japan, San

Marino or the United States of America guaranteeing the

holder’s unconditional readmission;

(c) third-country nationals holding a valid visa for a Member

State or for a State party to the Agreement on the European

Economic Area of 2 May 1992, Canada, Japan or the United

States of America, or when they return from those countries

after having used the visa;

(d) family members of citizens of the Union as referred to in

Article 1(2)(a);

(e) holders of diplomatic passports;

(f) flight crew members who are nationals of a contracting

Party to the Chicago Convention on International Civil

Aviation.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/5

( 1 ) OJ L 164, 14.7.1995, p. 1.

( 2 ) OJ L 53, 23.2.2002, p. 4.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

66

TITLE III

PROCEDURES AND CONDITIONS FOR ISSUING VISAS

CHAPTER I

Authorities taking part in the procedures relating to

applications

Article 4

Authorities competent for taking part in the procedures

relating to applications

1.

Applications shall be examined and decided on by

consulates.

2.

By way of derogation from paragraph 1, applications may

be examined and decided on at the external borders of the

Member States by the authorities responsible for checks on

persons, in accordance with Articles 35 and 36.

3.

In the non-European overseas territories of Member States,

applications may be examined and decided on by the authorities

designated by the Member State concerned.

4.

A Member State may require the involvement of

authorities other than the ones designated in paragraphs 1

and 2 in the examination of and decision on applications.

5.

A Member State may require to be consulted or informed

by another Member State in accordance with Articles 22 and

31.

Article 5

Member State competent for examining and deciding on an

application

1.

The Member State competent for examining and deciding

on an application for a uniform visa shall be:

(a) the Member State whose territory constitutes the sole desti­

nation of the visit(s);

(b) if the visit includes more than one destination, the Member

State whose territory constitutes the main destination of the

visit(s) in terms of the length or purpose of stay; or

(c) if no main destination can be determined, the Member State

whose external border the applicant intends to cross in

order to enter the territory of the Member States.

2.

The Member State competent for examining and deciding

on an application for a uniform visa for the purpose of transit

shall be:

(a) in the case of transit through only one Member State, the

Member State concerned; or

(b) in the case of transit through several Member States, the

Member State whose external border the applicant intends

to cross to start the transit.

3.

The Member State competent for examining and deciding

on an application for an airport transit visa shall be:

(a) in the case of a single airport transit, the Member State on

whose territory the transit airport is situated; or

(b) in the case of double or multiple airport transit, the Member

State on whose territory the first transit airport is situated.

4.

Member States shall cooperate to prevent a situation in

which an application cannot be examined and decided on

because the Member State that is competent in accordance

with paragraphs 1 to 3 is neither present nor represented in

the third country where the applicant lodges the application in

accordance with Article 6.

Article 6

Consular territorial competence

1.

An application shall be examined and decided on by the

consulate of the competent Member State in whose jurisdiction

the applicant legally resides.

2.

A consulate of the competent Member State shall examine

and decide on an application lodged by a third-country national

legally present but not residing in its jurisdiction, if the

applicant has provided justification for lodging the application

at that consulate.

Article 7

Competence to issue visas to third-country nationals

legally present within the territory of a Member State

Third-country nationals who are legally present in the territory

of a Member State and who are required to hold a visa to enter

the territory of one or more other Member States shall apply for

a visa at the consulate of the Member State that is competent in

accordance with Article 5(1) or (2).

Article 8

Representation arrangements

1.

A Member State may agree to represent another Member

State that is competent in accordance with Article 5 for the

purpose of examining applications and issuing visas on behalf

of that Member State. A Member State may also represent

another Member State in a limited manner solely for the

collection of applications and the enrolment of biometric

identifiers.

2.

The consulate of the representing Member State shall,

when contemplating refusing a visa, submit the application to

the relevant authorities of the represented Member State in

order for them to take the final decision on the application

within the time limits set out in Article 23(1), (2) or (3).

EN

L 243/6

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

67

3.

The collection and transmission of files and data to the

represented Member State shall be carried out in compliance

with the relevant data protection and security rules.

4.

A bilateral arrangement shall be established between the

representing Member State and the represented Member State

containing the following elements:

(a) it shall specify the duration of such representation, if only

temporary, and procedures for its termination;

(b) it may, in particular when the represented Member State has

a consulate in the third country concerned, provide for the

provision of premises, staff and payments by the repre­

sented Member State;

(c) it may stipulate that applications from certain categories of

third-country nationals are to be transmitted by the repre­

senting Member State to the central authorities of the repre­

sented Member State for prior consultation as provided for

in Article 22;

(d) by way of derogation from paragraph 2, it may authorise

the consulate of the representing Member State to refuse to

issue a visa after examination of the application.

5.

Member States lacking their own consulate in a third

country shall endeavour to conclude representation

arrangements with Member States that have consulates in that

country.

6.

With a view to ensuring that a poor transport infra­

structure or long distances in a specific region or geographical

area does not require a disproportionate effort on the part of

applicants to have access to a consulate, Member States lacking

their own consulate in that region or area shall endeavour to

conclude representation arrangements with Member States that

have consulates in that region or area.

7.

The represented Member State shall notify the represen­

tation arrangements or the termination of such arrangements to

the Commission before they enter into force or are terminated.

8.

Simultaneously, the consulate of the representing Member

State shall inform both the consulates of other Member States

and the delegation of the Commission in the jurisdiction

concerned about representation arrangements or the termi­

nation of such arrangements before they enter into force or

are terminated.

9.

If the consulate of the representing Member State decides

to cooperate with an external service provider in accordance

with Article 43, or with accredited commercial intermediaries

as provided for in Article 45, such cooperation shall include

applications covered by representation arrangements. The

central authorities of the represented Member State shall be

informed in advance of the terms of such cooperation.

CHAPTER II

Application

Article 9

Practical modalities for lodging an application

1.

Applications shall be lodged no more than three months

before the start of the intended visit. Holders of a multiple-entry

visa may lodge the application before the expiry of the visa

valid for a period of at least six months.

2.

Applicants may be required to obtain an appointment for

the lodging of an application. The appointment shall, as a rule,

take place within a period of two weeks from the date when the

appointment was requested.

3.

In justified cases of urgency, the consulate may allow

applicants to lodge their applications either without

appointment, or an appointment shall be given immediately.

4.

Applications may be lodged at the consulate by the

applicant or by accredited commercial intermediaries, as

provided for in Article 45(1), without prejudice to Article 13,

or in accordance with Article 42 or 43.

Article 10

General rules for lodging an application

1.

Without prejudice to the provisions of Articles 13, 42, 43

and 45, applicants shall appear in person when lodging an

application.

2.

Consulates may waive the requirement referred to in

paragraph 1 when the applicant is known to them for his

integrity and reliability.

3.

When lodging the application, the applicant shall:

(a) present an application form in accordance with Article 11;

(b) present a travel document in accordance with Article 12;

(c) present a photograph in accordance with the standards set

out in Regulation (EC) No 1683/95 or, where the VIS is

operational pursuant to Article 48 of the VIS Regulation, in

accordance with the standards set out in Article 13 of this

Regulation;

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/7

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

68

(d) allow the collection of his fingerprints in accordance with

Article 13, where applicable;

(e) pay the visa fee in accordance with Article 16;

(f) provide supporting documents in accordance with

Article 14 and Annex II;

(g) where applicable, produce proof of possession of adequate

and valid travel medical insurance in accordance with

Article 15.

Article 11

Application form

1.

Each applicant shall submit a completed and signed appli­

cation form, as set out in Annex I. Persons included in the

applicant’s travel document shall submit a separate application

form. Minors shall submit an application form signed by a

person exercising permanent or temporary parental authority

or legal guardianship.

2.

Consulates shall make the application form widely

available and easily accessible to applicants free of charge.

3.

The form shall be available in the following languages:

(a) the official language(s) of the Member State for which a visa

is requested;

(b) the official language(s) of the host country;

(c) the official language(s) of the host country and the official

language(s) of the Member State for which a visa is

requested; or

(d) in case of representation, the official language(s) of the

representing Member State.

In addition to the language(s) referred to in point (a), the form

may be made available in another official language of the insti­

tutions of the European Union.

4.

If the application form is not available in the official

language(s) of the host country, a translation of it into

that/those language(s) shall be made available separately to

applicants.

5.

A translation of the application form into the official

language(s) of the host country shall be produced under local

Schengen cooperation provided for in Article 48.

6.

The consulate shall inform applicants of the language(s)

which may be used when filling in the application form.

Article 12

Travel document

The applicant shall present a valid travel document satisfying

the following criteria:

(a) its validity shall extend at least three months after the

intended date of departure from the territory of the

Member States or, in the case of several visits, after the

last intended date of departure from the territory of the

Member States. However, in a justified case of emergency,

this obligation may be waived;

(b) it shall contain at least two blank pages;

(c) it shall have been issued within the previous 10 years.

Article 13

Biometric identifiers

1.

Member States shall collect biometric identifiers of the

applicant comprising a photograph of him and his 10

fingerprints in accordance with the safeguards laid down in

the Council of Europe’s Convention for the Protection of

Human Rights and Fundamental Freedoms, in the Charter of

Fundamental Rights of the European Union and in the United

Nations Convention on the Rights of the Child.

2.

At the time of submission of the first application, the

applicant shall be required to appear in person. At that time,

the following biometric identifiers of the applicant shall be

collected:

— a photograph, scanned or taken at the time of application,

and

— his 10 fingerprints taken flat and collected digitally.

3.

Where fingerprints collected from the applicant as part of

an earlier application were entered in the VIS for the first time

less than 59 months before the date of the new application,

they shall be copied to the subsequent application.

However, where there is reasonable doubt regarding the identity

of the applicant, the consulate shall collect fingerprints within

the period specified in the first subparagraph.

Furthermore, if at the time when the application is lodged, it

cannot be immediately confirmed that the fingerprints were

collected within the period specified in the first subparagraph,

the applicant may request that they be collected.

4.

In accordance with Article 9(5) of the VIS Regulation, the

photograph attached to each application shall be entered in the

VIS. The applicant shall not be required to appear in person for

this purpose.

EN

L 243/8

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

69

The technical requirements for the photograph shall be in

accordance with the international standards as set out in the

International Civil Aviation Organization (ICAO) document

9303 Part 1, 6th edition.

5.

Fingerprints shall be taken in accordance with ICAO

standards and Commission Decision 2006/648/EC of

22 September 2006 laying down the technical specifications

on the standards for biometric features related to the devel­

opment of the Visa Information System ( 1 ).

6.

The biometric identifiers shall be collected by qualified

and duly authorised staff of the authorities competent in

accordance with Article 4(1), (2) and (3). Under the supervision

of the consulates, the biometric identifiers may also be collected

by qualified and duly authorised staff of an honorary consul as

referred to in Article 42 or of an external service provider as

referred to in Article 43. The Member State(s) concerned shall,

where there is any doubt, provide for the possibility of verifying

at the consulate fingerprints which have been taken by the

external service provider.

7.

The following applicants shall be exempt from the

requirement to give fingerprints:

(a) children under the age of 12;

(b) persons for whom fingerprinting is physically impossible. If

the fingerprinting of fewer than 10 fingers is possible, the

maximum number of fingerprints shall be taken. However,

should the impossibility be temporary, the applicant shall be

required to give the fingerprints at the following application.

The authorities competent in accordance with Article 4(1),

(2) and (3) shall be entitled to ask for further clarification of

the grounds for the temporary impossibility. Member States

shall ensure that appropriate procedures guaranteeing the

dignity of the applicant are in place in the event of there

being difficulties in enrolling;

(c) heads of State or government and members of a national

government with accompanying spouses, and the members

of their official delegation when they are invited by Member

States’ governments or by international organisations for an

official purpose;

(d) sovereigns and other senior members of a royal family,

when they are invited by Member States’ governments or

by international organisations for an official purpose.

8.

In the cases referred to in paragraph 7, the entry ‘not

applicable’ shall be introduced in the VIS in accordance with

Article 8(5) of the VIS Regulation.

Article 14

Supporting documents

1.

When applying for a uniform visa, the applicant shall

present:

(a) documents indicating the purpose of the journey;

(b) documents in relation to accommodation, or proof of

sufficient means to cover his accommodation;

(c) documents indicating that the applicant possesses sufficient

means of subsistence both for the duration of the intended

stay and for the return to his country of origin or residence,

or for the transit to a third country into which he is certain

to be admitted, or that he is in a position to acquire such

means lawfully, in accordance with Article 5(1)(c) and (3) of

the Schengen Borders Code;

(d) information enabling an assessment of the applicant’s

intention to leave the territory of the Member States

before the expiry of the visa applied for.

2.

When applying for an airport transit visa, the applicant

shall present:

(a) documents in relation to the onward journey to the final

destination after the intended airport transit;

(b) information enabling an assessment of the applicant’s

intention not to enter the territory of the Member States.

3.

A non-exhaustive list of supporting documents which the

consulate may request from the applicant in order to verify the

fulfilment of the conditions listed in paragraphs 1 and 2 is set

out in Annex II.

4.

Member States may require applicants to present a proof

of sponsorship and/or private accommodation by completing a

form drawn up by each Member State. That form shall indicate

in particular:

(a) whether its purpose is proof of sponsorship and/or of

accommodation;

(b) whether the host is an individual, a company or an organi­

sation;

(c) the host’s identity and contact details;

(d) the invited applicant(s);

(e) the address of the accommodation;

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/9

( 1 ) OJ L 267, 27.9.2006, p. 41.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

70

(f) the length and purpose of the stay;

(g) possible family ties with the host.

In addition to the Member State’s official language(s), the form

shall be drawn up in at least one other official language of the

institutions of the European Union. The form shall provide the

person signing it with the information required pursuant to

Article 37(1) of the VIS Regulation. A specimen of the form

shall be notified to the Commission.

5.

Within local Schengen cooperation the need to complete

and harmonise the lists of supporting documents shall be

assessed in each jurisdiction in order to take account of local

circumstances.

6.

Consulates may waive one or more of the requirements of

paragraph 1 in the case of an applicant known to them for his

integrity and reliability, in particular the lawful use of previous

visas, if there is no doubt that he will fulfil the requirements of

Article 5(1) of the Schengen Borders Code at the time of the

crossing of the external borders of the Member States.

Article 15

Travel medical insurance

1.

Applicants for a uniform visa for one or two entries shall

prove that they are in possession of adequate and valid travel

medical insurance to cover any expenses which might arise in

connection with repatriation for medical reasons, urgent

medical attention and/or emergency hospital treatment or

death, during their stay(s) on the territory of the Member States.

2.

Applicants for a uniform visa for more than two entries

(multiple entries) shall prove that they are in possession of

adequate and valid travel medical insurance covering the

period of their first intended visit.

In addition, such applicants shall sign the statement, set out in

the application form, declaring that they are aware of the need

to be in possession of travel medical insurance for subsequent

stays.

3.

The insurance shall be valid throughout the territory of

the Member States and cover the entire period of the person’s

intended stay or transit. The minimum coverage shall be

EUR 30 000.

When a visa with limited territorial validity covering the

territory of more than one Member State is issued, the

insurance cover shall be valid at least in the Member States

concerned.

4.

Applicants shall, in principle, take out insurance in their

country of residence. Where this is not possible, they shall seek

to obtain insurance in any other country.

When another person takes out insurance in the name of the

applicant, the conditions set out in paragraph 3 shall apply.

5.

When assessing whether the insurance cover is adequate,

consulates shall ascertain whether claims against the insurance

company would be recoverable in a Member State.

6.

The insurance requirement may be considered to have

been met where it is established that an adequate level of

insurance may be presumed in the light of the applicant’s

professional situation. The exemption from presenting proof

of travel medical insurance may concern particular professional

groups, such as seafarers, who are already covered by travel

medical insurance as a result of their professional activities.

7.

Holders of diplomatic passports shall be exempt from the

requirement to hold travel medical insurance.

Article 16

Visa fee

1.

Applicants shall pay a visa fee of EUR 60.

2.

Children from the age of six years and below the age of

12 years shall pay a visa fee of EUR 35.

3.

The visa fee shall be revised regularly in order to reflect

the administrative costs.

4.

The visa fee shall be waived for applicants belonging to

one of the following categories:

(a) children under six years;

(b) school pupils, students, postgraduate students and accom­

panying teachers who undertake stays for the purpose of

study or educational training;

(c) researchers from third countries travelling for the purpose

of carrying out scientific research as defined in Recommen­

dation No 2005/761/EC of the European Parliament and of

the Council of 28 September 2005 to facilitate the issue by

the Member States of uniform short-stay visas for

researchers from third countries travelling within the

Community for the purpose of carrying out scientific

research ( 1 );

(d) representatives of non-profit organisations aged 25 years or

less participating in seminars, conferences, sports, cultural or

educational events organised by non-profit organisations.

EN

L 243/10

Official Journal of the European Union

15.9.2009

( 1 ) OJ L 289, 3.11.2005, p. 23.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

71

5.

The visa fee may be waived for:

(a) children from the age of six years and below the age of 12

years;

(b) holders of diplomatic and service passports;

(c) participants aged 25 years or less in seminars, conferences,

sports, cultural or educational events, organised by non-

profit organisations.

Within local Schengen cooperation, Members States shall aim to

harmonise the application of these exemptions.

6.

In individual cases, the amount of the visa fee to be

charged may be waived or reduced when to do so serves to

promote cultural or sporting interests as well as interests in the

field of foreign policy, development policy and other areas of

vital public interest or for humanitarian reasons.

7.

The visa fee shall be charged in euro, in the national

currency of the third country or in the currency usually used

in the third country where the application is lodged, and shall

not be refundable except in the cases referred to in Articles

18(2) and 19(3).

When charged in a currency other than euro, the amount of the

visa fee charged in that currency shall be determined and

regularly reviewed in application of the euro foreign exchange

reference rate set by the European Central Bank. The amount

charged may be rounded up and consulates shall ensure under

local Schengen cooperation that they charge similar fees.

8.

The applicant shall be given a receipt for the visa fee paid.

Article 17

Service fee

1.

An additional service fee may be charged by an external

service provider referred to in Article 43. The service fee shall

be proportionate to the costs incurred by the external service

provider while performing one or more of the tasks referred to

in Article 43(6).

2.

The service fee shall be specified in the legal instrument

referred to in Article 43(2).

3.

Within the framework of local Schengen cooperation,

Member States shall ensure that the service fee charged to an

applicant duly reflects the services offered by the external

service provider and is adapted to local circumstances.

Furthermore, they shall aim to harmonise the service fee

applied.

4.

The service fee shall not exceed half of the amount of the

visa fee set out in Article 16(1), irrespective of the possible

reductions in or exemptions from the visa fee as provided for

in Article 16(2), (4), (5) and (6).

5.

The Member State(s) concerned shall maintain the possi­

bility for all applicants to lodge their applications directly at

its/their consulates.

CHAPTER III

Examination of and decision on an application

Article 18

Verification of consular competence

1.

When an application has been lodged, the consulate shall

verify whether it is competent to examine and decide on it in

accordance with the provisions of Articles 5 and 6.

2.

If the consulate is not competent, it shall, without delay,

return the application form and any documents submitted by

the applicant, reimburse the visa fee, and indicate which

consulate is competent.

Article 19

Admissibility

1.

The competent consulate shall verify whether:

— the application has been lodged within the period referred

to in Article 9(1),

— the application contains the items referred to in

Article 10(3)(a) to (c),

— the biometric data of the applicant have been collected, and

— the visa fee has been collected.

2.

Where the competent consulate finds that the conditions

referred to in paragraph 1 have been fulfilled, the application

shall be admissible and the consulate shall:

— follow the procedures described in Article 8 of the VIS

Regulation, and

— further examine the application.

Data shall be entered in the VIS only by duly authorised

consular staff in accordance with Articles 6(1), 7, 9(5) and

9(6) of the VIS Regulation.

3.

Where the competent consulate finds that the conditions

referred to in paragraph 1 have not been fulfilled, the appli­

cation shall be inadmissible and the consulate shall without

delay:

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/11

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

72

— return the application form and any documents submitted

by the applicant,

— destroy the collected biometric data,

— reimburse the visa fee, and

— not examine the application.

4.

By way of derogation, an application that does not meet

the requirements set out in paragraph 1 may be considered

admissible on humanitarian grounds or for reasons of

national interest.

Article 20

Stamp indicating that an application is admissible

1.

When an application is admissible, the competent

consulate shall stamp the applicant’s travel document. The

stamp shall be as set out in the model in Annex III and shall

be affixed in accordance with the provisions of that Annex.

2.

Diplomatic, service/official and special passports shall not

be stamped.

3.

The provisions of this Article shall apply to the consulates

of the Member States until the date when the VIS becomes fully

operational in all regions, in accordance with Article 48 of the

VIS Regulation.

Article 21

Verification of entry conditions and risk assessment

1.

In the examination of an application for a uniform visa, it

shall be ascertained whether the applicant fulfils the entry

conditions set out in Article 5(1)(a), (c), (d) and (e) of the

Schengen Borders Code, and particular consideration shall be

given to assessing whether the applicant presents a risk of illegal

immigration or a risk to the security of the Member States and

whether the applicant intends to leave the territory of the

Member States before the expiry of the visa applied for.

2.

In respect of each application, the VIS shall be consulted

in accordance with Articles 8(2) and 15 of the VIS Regulation.

Member States shall ensure that full use is made of all search

criteria pursuant to Article 15 of the VIS Regulation in order to

avoid false rejections and identifications.

3.

While checking whether the applicant fulfils the entry

conditions, the consulate shall verify:

(a) that the travel document presented is not false, counterfeit

or forged;

(b) the applicant’s justification for the purpose and conditions

of the intended stay, and that he has sufficient means of

subsistence, both for the duration of the intended stay and

for the return to his country of origin or residence, or for

the transit to a third country into which he is certain to be

admitted, or is in a position to acquire such means lawfully;

(c) whether the applicant is a person for whom an alert has

been issued in the Schengen Information System (SIS) for

the purpose of refusing entry;

(d) that the applicant is not considered to be a threat to public

policy, internal security or public health as defined in

Article 2(19) of the Schengen Borders Code or to the inter­

national relations of any of the Member States, in particular

where no alert has been issued in Member States’ national

databases for the purpose of refusing entry on the same

grounds;

(e) that the applicant is in possession of adequate and valid

travel medical insurance, where applicable.

4.

The consulate shall, where applicable, verify the length of

previous and intended stays in order to verify that the applicant

has not exceeded the maximum duration of authorised stay in

the territory of the Member States, irrespective of possible stays

authorised under a national long-stay visa or a residence permit

issued by another Member State.

5.

The means of subsistence for the intended stay shall be

assessed in accordance with the duration and the purpose of the

stay and by reference to average prices in the Member State(s)

concerned for board and lodging in budget accommodation,

multiplied by the number of days stayed, on the basis of the

reference amounts set by the Member States in accordance with

Article 34(1)(c) of the Schengen Borders Code. Proof of spon­

sorship and/or private accommodation may also constitute

evidence of sufficient means of subsistence.

6.

In the examination of an application for an airport transit

visa, the consulate shall in particular verify:

(a) that the travel document presented is not false, counterfeit

or forged;

(b) the points of departure and destination of the third-country

national concerned and the coherence of the intended

itinerary and airport transit;

(c) proof of the onward journey to the final destination.

7.

The examination of an application shall be based notably

on the authenticity and reliability of the documents submitted

and on the veracity and reliability of the statements made by

the applicant.

EN

L 243/12

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

73

8.

During the examination of an application, consulates may

in justified cases call the applicant for an interview and request

additional documents.

9.

A previous visa refusal shall not lead to an automatic

refusal of a new application. A new application shall be

assessed on the basis of all available information.

Article 22

Prior consultation of central authorities of other Member

States

1.

A Member State may require the central authorities of

other Member States to consult its central authorities during

the examination of applications lodged by nationals of

specific third countries or specific categories of such nationals.

Such consultation shall not apply to applications for airport

transit visas.

2.

The central authorities consulted shall reply definitively

within seven calendar days after being consulted. The absence

of a reply within this deadline shall mean that they have no

grounds for objecting to the issuing of the visa.

3.

Member States shall notify the Commission of the intro­

duction or withdrawal of the requirement of prior consultation

before it becomes applicable. This information shall also be

given within local Schengen cooperation in the jurisdiction

concerned.

4.

The Commission shall inform Member States of such

notifications.

5.

From the date of the replacement of the Schengen Consul­

tation Network, as referred to in Article 46 of the VIS Regu­

lation, prior consultation shall be carried out in accordance with

Article 16(2) of that Regulation.

Article 23

Decision on the application

1.

Applications shall be decided on within 15 calendar days

of the date of the lodging of an application which is admissible

in accordance with Article 19.

2.

That period may be extended up to a maximum of 30

calendar days in individual cases, notably when further scrutiny

of the application is needed or in cases of representation where

the authorities of the represented Member State are consulted.

3.

Exceptionally, when additional documentation is needed

in specific cases, the period may be extended up to a

maximum of 60 calendar days.

4.

Unless the application has been withdrawn, a decision

shall be taken to:

(a) issue a uniform visa in accordance with Article 24;

(b) issue a visa with limited territorial validity in accordance

with Article 25;

(c) refuse a visa in accordance with Article 32; or

(d) discontinue the examination of the application and transfer

it to the relevant authorities of the represented Member

State in accordance with Article 8(2).

The fact that fingerprinting is physically impossible, in

accordance with Article 13(7)(b), shall not influence the

issuing or refusal of a visa.

CHAPTER IV

Issuing of the visa

Article 24

Issuing of a uniform visa

1.

The period of validity of a visa and the length of the

authorised stay shall be based on the examination conducted

in accordance with Article 21.

A visa may be issued for one, two or multiple entries. The

period of validity shall not exceed five years.

In the case of transit, the length of the authorised stay shall

correspond to the time necessary for the purpose of the transit.

Without prejudice to Article 12(a), the period of validity of the

visa shall include an additional ‘period of grace’ of 15 days.

Member States may decide not to grant such a period of grace

for reasons of public policy or because of the international

relations of any of the Member States.

2.

Without prejudice to Article 12(a), multiple-entry visas

shall be issued with a period of validity between six months

and five years, where the following conditions are met:

(a) the applicant proves the need or justifies the intention to

travel frequently and/or regularly, in particular due to his

occupational or family status, such as business persons, civil

servants engaged in regular official contacts with Member

States and EU institutions, representatives of civil society

organisations travelling for the purpose of educational

training, seminars and conferences, family members of

citizens of the Union, family members of third-country

nationals legally residing in Member States and seafarers;

and

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/13

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

74

(b) the applicant proves his integrity and reliability, in particular

the lawful use of previous uniform visas or visas with

limited territorial validity, his economic situation in the

country of origin and his genuine intention to leave the

territory of the Member States before the expiry of the

visa applied for.

3.

The data set out in Article 10(1) of the VIS Regulation

shall be entered into the VIS when a decision on issuing such a

visa has been taken.

Article 25

Issuing of a visa with limited territorial validity

1.

A visa with limited territorial validity shall be issued

exceptionally, in the following cases:

(a) when the Member State concerned considers it necessary on

humanitarian grounds, for reasons of national interest or

because of international obligations,

(i) to derogate from the principle that the entry conditions

laid down in Article 5(1)(a), (c), (d) and (e) of the

Schengen Borders Code must be fulfilled;

(ii) to issue a visa despite an objection by the Member State

consulted in accordance with Article 22 to the issuing

of a uniform visa; or

(iii) to issue a visa for reasons of urgency, although the

prior consultation in accordance with Article 22 has

not been carried out;

or

(b) when for reasons deemed justified by the consulate, a new

visa is issued for a stay during the same six-month period to

an applicant who, over this six-month period, has already

used a uniform visa or a visa with limited territorial validity

allowing for a stay of three months.

2.

A visa with limited territorial validity shall be valid for the

territory of the issuing Member State. It may exceptionally be

valid for the territory of more than one Member State, subject

to the consent of each such Member State.

3.

If the applicant holds a travel document that is not

recognised by one or more, but not all Member States, a visa

valid for the territory of the Member States recognising the

travel document shall be issued. If the issuing Member State

does not recognise the applicant’s travel document, the visa

issued shall only be valid for that Member State.

4.

When a visa with limited territorial validity has been

issued in the cases described in paragraph 1(a), the central

authorities of the issuing Member State shall circulate the

relevant information to the central authorities of the other

Member States without delay, by means of the procedure

referred to in Article 16(3) of the VIS Regulation.

5.

The data set out in Article 10(1) of the VIS Regulation

shall be entered into the VIS when a decision on issuing such a

visa has been taken.

Article 26

Issuing of an airport transit visa

1.

An airport transit visa shall be valid for transiting through

the international transit areas of the airports situated on the

territory of Member States.

2.

Without prejudice to Article 12(a), the period of validity

of the visa shall include an additional ‘period of grace’ of 15

days.

Member States may decide not to grant such a period of grace

for reasons of public policy or because of the international

relations of any of the Member States.

3.

Without prejudice to Article 12(a), multiple airport transit

visas may be issued with a period of validity of a maximum six

months.

4.

The following criteria in particular are relevant for taking

the decision to issue multiple airport transit visas:

(a) the applicant’s need to transit frequently and/or regularly;

and

(b) the integrity and reliability of the applicant, in particular the

lawful use of previous uniform visas, visas with limited

territorial validity or airport transit visas, his economic

situation in his country of origin and his genuine

intention to pursue his onward journey.

5.

If the applicant is required to hold an airport transit visa

in accordance with the provisions of Article 3(2), the airport

transit visa shall be valid only for transiting through the inter­

national transit areas of the airports situated on the territory of

the Member State(s) concerned.

6.

The data set out in Article 10(1) of the VIS Regulation

shall be entered into the VIS when a decision on issuing such a

visa has been taken.

Article 27

Filling in the visa sticker

1.

When the visa sticker is filled in, the mandatory entries set

out in Annex VII shall be inserted and the machine-readable

zone filled in, as provided for in ICAO document 9303, Part 2.

EN

L 243/14

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

75

2.

Member States may add national entries in the ‘comments’

section of the visa sticker, which shall not duplicate the

mandatory entries in Annex VII.

3.

All entries on the visa sticker shall be printed, and no

manual changes shall be made to a printed visa sticker.

4.

Visa stickers may be filled in manually only in case of

technical force majeure. No changes shall be made to a

manually filled in visa sticker.

5.

When a visa sticker is filled in manually in accordance

with paragraph 4 of this Article, this information shall be

entered into the VIS in accordance with Article 10(1)(k) of

the VIS Regulation.

Article 28

Invalidation of a completed visa sticker

1.

If an error is detected on a visa sticker which has not yet

been affixed to the travel document, the visa sticker shall be

invalidated.

2.

If an error is detected after the visa sticker has been affixed

to the travel document, the visa sticker shall be invalidated by

drawing a cross with indelible ink on the visa sticker and a new

visa sticker shall be affixed to a different page.

3.

If an error is detected after the relevant data have been

introduced into the VIS in accordance with Article 10(1) of the

VIS Regulation, the error shall be corrected in accordance with

Article 24(1) of that Regulation.

Article 29

Affixing a visa sticker

1.

The printed visa sticker containing the data provided for

in Article 27 and Annex VII shall be affixed to the travel

document in accordance with the provisions set out in Annex

VIII.

2.

Where the issuing Member State does not recognise the

applicant’s travel document, the separate sheet for affixing a visa

shall be used.

3.

When a visa sticker has been affixed to the separate sheet

for affixing a visa, this information shall be entered into the VIS

in accordance with Article 10(1)(j) of the VIS Regulation.

4.

Individual visas issued to persons who are included in the

travel document of the applicant shall be affixed to that travel

document.

5.

Where the travel document in which such persons are

included is not recognised by the issuing Member State, the

individual stickers shall be affixed to the separate sheets for

affixing a visa.

Article 30

Rights derived from an issued visa

Mere possession of a uniform visa or a visa with limited terri­

torial validity shall not confer an automatic right of entry.

Article 31

Information of central authorities of other Member States

1.

A Member State may require that its central authorities be

informed of visas issued by consulates of other Member States

to nationals of specific third countries or to specific categories

of such nationals, except in the case of airport transit visas.

2.

Member States shall notify the Commission of the intro­

duction or withdrawal of the requirement for such information

before it becomes applicable. This information shall also be

given within local Schengen cooperation in the jurisdiction

concerned.

3.

The Commission shall inform Member States of such

notifications.

4.

From the date referred to in Article 46 of the VIS Regu­

lation, information shall be transmitted in accordance with

Article 16(3) of that Regulation.

Article 32

Refusal of a visa

1.

Without prejudice to Article 25(1), a visa shall be refused:

(a) if the applicant:

(i) presents a travel document which is false, counterfeit

or forged;

(ii) does not provide justification for the purpose and

conditions of the intended stay;

(iii) does not provide proof of sufficient means of

subsistence, both for the duration of the intended

stay and for the return to his country of origin or

residence, or for the transit to a third country into

which he is certain to be admitted, or is not in a

position to acquire such means lawfully;

(iv) has already stayed for three months during the current

six-month period on the territory of the Member States

on the basis of a uniform visa or a visa with limited

territorial validity;

(v) is a person for whom an alert has been issued in the

SIS for the purpose of refusing entry;

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/15

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

76

(vi) is considered to be a threat to public policy, internal

security or public health as defined in Article 2(19) of

the Schengen Borders Code or to the international

relations of any of the Member States, in particular

where an alert has been issued in Member States’

national databases for the purpose of refusing entry

on the same grounds; or

(vii) does not provide proof of holding adequate and valid

travel medical insurance, where applicable;

or

(b) if there are reasonable doubts as to the authenticity of the

supporting documents submitted by the applicant or the

veracity of their contents, the reliability of the statements

made by the applicant or his intention to leave the territory

of the Member States before the expiry of the visa applied

for.

2.

A decision on refusal and the reasons on which it is based

shall be notified to the applicant by means of the standard form

set out in Annex VI.

3.

Applicants who have been refused a visa shall have the

right to appeal. Appeals shall be conducted against the Member

State that has taken the final decision on the application and in

accordance with the national law of that Member State. Member

States shall provide applicants with information regarding the

procedure to be followed in the event of an appeal, as specified

in Annex VI.

4.

In the cases referred to in Article 8(2), the consulate of the

representing Member State shall inform the applicant of the

decision taken by the represented Member State.

5.

Information on a refused visa shall be entered into the VIS

in accordance with Article 12 of the VIS Regulation.

CHAPTER V

Modification of an issued visa

Article 33

Extension

1.

The period of validity and/or the duration of stay of an

issued visa shall be extended where the competent authority of

a Member State considers that a visa holder has provided proof

of force majeure or humanitarian reasons preventing him from

leaving the territory of the Member States before the expiry of

the period of validity of or the duration of stay authorised by

the visa. Such an extension shall be granted free of charge.

2.

The period of validity and/or the duration of stay of an

issued visa may be extended if the visa holder provides proof of

serious personal reasons justifying the extension of the period

of validity or the duration of stay. A fee of EUR 30 shall be

charged for such an extension.

3.

Unless otherwise decided by the authority extending the

visa, the territorial validity of the extended visa shall remain the

same as that of the original visa.

4.

The authority competent to extend the visa shall be that

of the Member State on whose territory the third-country

national is present at the moment of applying for an extension.

5.

Member States shall notify to the Commission the

authorities competent for extending visas.

6.

Extension of visas shall take the form of a visa sticker.

7.

Information on an extended visa shall be entered into the

VIS in accordance with Article 14 of the VIS Regulation.

Article 34

Annulment and revocation

1.

A visa shall be annulled where it becomes evident that the

conditions for issuing it were not met at the time when it was

issued, in particular if there are serious grounds for believing

that the visa was fraudulently obtained. A visa shall in principle

be annulled by the competent authorities of the Member State

which issued it. A visa may be annulled by the competent

authorities of another Member State, in which case the

authorities of the Member State that issued the visa shall be

informed of such annulment.

2.

A visa shall be revoked where it becomes evident that the

conditions for issuing it are no longer met. A visa shall in

principle be revoked by the competent authorities of the

Member State which issued it. A visa may be revoked by the

competent authorities of another Member State, in which case

the authorities of the Member State that issued the visa shall be

informed of such revocation.

3.

A visa may be revoked at the request of the visa holder.

The competent authorities of the Member States that issued the

visa shall be informed of such revocation.

4.

Failure of the visa holder to produce, at the border, one or

more of the supporting documents referred to in Article 14(3),

shall not automatically lead to a decision to annul or revoke the

visa.

EN

L 243/16

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

77

5.

If a visa is annulled or revoked, a stamp stating

‘ANNULLED’ or ‘REVOKED’ shall be affixed to it and the

optically variable feature of the visa sticker, the security

feature ‘latent image effect’ as well as the term ‘visa’ shall be

invalidated by being crossed out.

6.

A decision on annulment or revocation of a visa and the

reasons on which it is based shall be notified to the applicant by

means of the standard form set out in Annex VI.

7.

A visa holder whose visa has been annulled or revoked

shall have the right to appeal, unless the visa was revoked at his

request in accordance with paragraph 3. Appeals shall be

conducted against the Member State that has taken the

decision on the annulment or revocation and in accordance

with the national law of that Member State. Member States

shall provide applicants with information regarding the

procedure to be followed in the event of an appeal, as

specified in Annex VI.

8.

Information on an annulled or a revoked visa shall be

entered into the VIS in accordance with Article 13 of the VIS

Regulation.

CHAPTER VI

Visas issued at the external borders

Article 35

Visas applied for at the external border

1.

In exceptional cases, visas may be issued at border

crossing points if the following conditions are satisfied:

(a) the applicant fulfils the conditions laid down in

Article 5(1)(a), (c), (d) and (e) of the Schengen Borders Code;

(b) the applicant has not been in a position to apply for a visa

in advance and submits, if required, supporting documents

substantiating unforeseeable and imperative reasons for

entry; and

(c) the applicant’s return to his country of origin or residence

or transit through States other than Member States fully

implementing the Schengen acquis is assessed as certain.

2.

Where a visa is applied for at the external border, the

requirement that the applicant be in possession of travel

medical insurance may be waived when such travel medical

insurance is not available at that border crossing point or for

humanitarian reasons.

3.

A visa issued at the external border shall be a uniform

visa, entitling the holder to stay for a maximum duration of 15

days, depending on the purpose and conditions of the intended

stay. In the case of transit, the length of the authorised stay shall

correspond to the time necessary for the purpose of the transit.

4.

Where the conditions laid down in Article 5(1)(a), (c), (d)

and (e) of the Schengen Borders Code are not fulfilled, the

authorities responsible for issuing the visa at the border may

issue a visa with limited territorial validity, in accordance with

Article 25(1)(a) of this Regulation, for the territory of the

issuing Member State only.

5.

A third-country national falling within a category of

persons for whom prior consultation is required in accordance

with Article 22 shall, in principle, not be issued a visa at the

external border.

However, a visa with limited territorial validity for the territory

of the issuing Member State may be issued at the external

border for such persons in exceptional cases, in accordance

with Article 25(1)(a).

6.

In addition to the reasons for refusing a visa as provided

for in Article 32(1) a visa shall be refused at the border crossing

point if the conditions referred to in paragraph 1(b) of this

Article are not met.

7.

The provisions on justification and notification of refusals

and the right of appeal set out in Article 32(3) and Annex VI

shall apply.

Article 36

Visas issued to seafarers in transit at the external border

1.

A seafarer who is required to be in possession of a visa

when crossing the external borders of the Member States may

be issued with a visa for the purpose of transit at the border

where:

(a) he fulfils the conditions set out in Article 35(1); and

(b) he is crossing the border in question in order to embark on,

re-embark on or disembark from a ship on which he will

work or has worked as a seafarer.

2.

Before issuing a visa at the border to a seafarer in transit,

the competent national authorities shall comply with the rules

set out in Annex IX, Part 1, and make sure that the necessary

information concerning the seafarer in question has been

exchanged by means of a duly completed form for seafarers

in transit, as set out in Annex IX, Part 2.

3.

This Article shall apply without prejudice to Article 35(3),

(4) and (5).

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/17

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

78

TITLE IV

ADMINISTRATIVE MANAGEMENT AND ORGANISATION

Article 37

Organisation of visa sections

1.

Member States shall be responsible for organising the visa

sections of their consulates.

In order to prevent any decline in the level of vigilance and to

protect staff from being exposed to pressure at local level,

rotation schemes for staff dealing directly with applicants shall

be set up, where appropriate. Particular attention shall be paid

to clear work structures and a distinct allocation/division of

responsibilities in relation to the taking of final decisions on

applications. Access to consultation of the VIS and the SIS and

other confidential information shall be restricted to a limited

number of duly authorised staff. Appropriate measures shall be

taken to prevent unauthorised access to such databases.

2.

The storage and handling of visa stickers shall be subject

to adequate security measures to avoid fraud or loss. Each

consulate shall keep an account of its stock of visa stickers

and register how each visa sticker has been used.

3.

Member States’ consulates shall keep archives of appli­

cations. Each individual file shall contain the application form,

copies of relevant supporting documents, a record of checks

made and the reference number of the visa issued, in order

for staff to be able to reconstruct, if need be, the background

for the decision taken on the application.

Individual application files shall be kept for a minimum of two

years from the date of the decision on the application as

referred to in Article 23(1).

Article 38

Resources for examining applications and monitoring of

consulates

1.

Member States shall deploy appropriate staff in sufficient

numbers to carry out the tasks relating to the examining of

applications, in such a way as to ensure reasonable and

harmonised quality of service to the public.

2.

Premises shall meet appropriate functional requirements of

adequacy and allow for appropriate security measures.

3.

Member States’ central authorities shall provide adequate

training to both expatriate staff and locally employed staff and

shall be responsible for providing them with complete, precise

and up-to-date information on the relevant Community and

national law.

4.

Member States’ central authorities shall ensure frequent

and adequate monitoring of the conduct of examination of

applications and take corrective measures when deviations

from the provisions of this Regulation are detected.

Article 39

Conduct of staff

1.

Member States’ consulates shall ensure that applicants are

received courteously.

2.

Consular staff shall, in the performance of their duties,

fully respect human dignity. Any measures taken shall be

proportionate to the objectives pursued by such measures.

3.

While performing their tasks, consular staff shall not

discriminate against persons on grounds of sex, racial or

ethnic origin, religion or belief, disability, age or sexual orien­

tation.

Article 40

Forms of cooperation

1.

Each Member State shall be responsible for organising the

procedures relating to applications. In principle, applications

shall be lodged at a consulate of a Member State.

2.

Member States shall:

(a) equip their consulates and authorities responsible for issuing

visas at the borders with the required material for the

collection of biometric identifiers, as well as the offices of

their honorary consuls, whenever they make use of them, to

collect biometric identifiers in accordance with Article 42;

and/or

(b) cooperate with one or more other Member States, within

the framework of local Schengen cooperation or by other

appropriate contacts, in the form of limited representation,

co-location, or a Common Application Centre in accordance

with Article 41.

3.

In particular circumstances or for reasons relating to the

local situation, such as where:

(a) the high number of applicants does not allow the collection

of applications and of data to be organised in a timely

manner and in decent conditions; or

(b) it is not possible to ensure a good territorial coverage of the

third country concerned in any other way;

and where the forms of cooperation referred to in paragraph

2(b) prove not to be appropriate for the Member State

concerned, a Member State may, as a last resort, cooperate

with an external service provider in accordance with Article 43.

EN

L 243/18

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

79

4.

Without prejudice to the right to call the applicant for a

personal interview, as provided for in Article 21(8), the

selection of a form of organisation shall not lead to the

applicant being required to appear in person at more than

one location in order to lodge an application.

5.

Member States shall notify to the Commission how they

intend to organise the procedures relating to applications in

each consular location.

Article 41

Cooperation between Member States

1.

Where ‘co-location’ is chosen, staff of the consulates of

one or more Member States shall carry out the procedures

relating to applications (including the collection of biometric

identifiers) addressed to them at the consulate of another

Member State and share the equipment of that Member State.

The Member States concerned shall agree on the duration of

and conditions for the termination of the co-location as well as

the proportion of the visa fee to be received by the Member

State whose consulate is being used.

2.

Where ‘Common Application Centres’ are established, staff

of the consulates of two or more Member States shall be pooled

in one building in order for applicants to lodge applications

(including biometric identifiers). Applicants shall be directed

to the Member State competent for examining and deciding

on the application. Member States shall agree on the duration

of and conditions for the termination of such cooperation as

well as the cost-sharing among the participating Member States.

One Member State shall be responsible for contracts in relation

to logistics and diplomatic relations with the host country.

3.

In the event of termination of cooperation with other

Member States, Member States shall assure the continuity of

full service.

Article 42

Recourse to honorary consuls

1.

Honorary consuls may also be authorised to perform

some or all of the tasks referred to in Article 43(6). Adequate

measures shall be taken to ensure security and data protection.

2.

Where the honorary consul is not a civil servant of a

Member State, the performance of those tasks shall comply

with the requirements set out in Annex X, except for the

provisions in point D(c) of that Annex.

3.

Where the honorary consul is a civil servant of a Member

State, the Member State concerned shall ensure that

requirements comparable to those which would apply if the

tasks were performed by its consulate are applied.

Article 43

Cooperation with external service providers

1.

Member States shall endeavour to cooperate with an

external service provider together with one or more Member

States, without prejudice to public procurement and

competition rules.

2.

Cooperation with an external service provider shall be

based on a legal instrument that shall comply with the

requirements set out in Annex X.

3.

Member States shall, within the framework of local

Schengen cooperation, exchange information about the

selection of external service providers and the establishment

of the terms and conditions of their respective legal

instruments.

4.

The examination of applications, interviews (where appro­

priate), the decision on applications and the printing and

affixing of visa stickers shall be carried out only by the

consulate.

5.

External service providers shall not have access to the VIS

under any circumstances. Access to the VIS shall be reserved

exclusively to duly authorised staff of consulates.

6.

An external service provider may be entrusted with the

performance of one or more of the following tasks:

(a) providing general information on visa requirements and

application forms;

(b) informing the applicant of the required supporting

documents, on the basis of a checklist;

(c) collecting data and applications (including collection of

biometric identifiers) and transmitting the application to

the consulate;

(d) collecting the visa fee;

(e) managing the appointments for appearance in person at the

consulate or at the external service provider;

(f) collecting the travel documents, including a refusal notifi­

cation if applicable, from the consulate and returning them

to the applicant.

7.

When selecting an external service provider, the Member

State(s) concerned shall scrutinise the solvency and reliability of

the company, including the necessary licences, commercial

registration, company statutes, bank contracts, and ensure that

there is no conflict of interests.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/19

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

80

8.

The Member State(s) concerned shall ensure that the

external service provider selected complies with the terms and

conditions assigned to it in the legal instrument referred to in

paragraph 2.

9.

The Member State(s) concerned shall remain responsible

for compliance with data protection rules for the processing of

data and shall be supervised in accordance with Article 28 of

Directive 95/46/EC.

Cooperation with an external service provider shall not limit or

exclude any liability arising under the national law of the

Member State(s) concerned for breaches of obligations with

regard to the personal data of applicants or the performance

of one or more of the tasks referred to in paragraph 6. This

provision is without prejudice to any action which may be

taken directly against the external service provider under the

national law of the third country concerned.

10.

The Member State(s) concerned shall provide training to

the external service provider, corresponding to the knowledge

needed to offer an appropriate service and sufficient

information to applicants.

11.

The Member State(s) concerned shall closely monitor the

implementation of the legal instrument referred to in paragraph

2, including:

(a) the general information on visa requirements and appli­

cation forms provided by the external service provider to

applicants;

(b) all the technical and organisational security measures

required to protect personal data against accidental or

unlawful destruction or accidental loss, alteration, unauth­

orised disclosure or access, in particular where the coop­

eration involves the transmission of files and data to the

consulate of the Member State(s) concerned, and all other

unlawful forms of processing personal data;

(c) the collection and transmission of biometric identifiers;

(d) the measures taken to ensure compliance with data

protection provisions.

To this end, the consulate(s) of the Member State(s) concerned

shall, on a regular basis, carry out spot checks on the premises

of the external service provider.

12.

In the event of termination of cooperation with an

external service provider, Member States shall ensure the

continuity of full service.

13.

Member States shall provide the Commission with a

copy of the legal instrument referred to in paragraph 2.

Article 44

Encryption and secure transfer of data

1.

In the case of representation arrangements between

Member States and cooperation of Member States with an

external service provider and recourse to honorary consuls,

the represented Member State(s) or the Member State(s)

concerned shall ensure that the data are fully encrypted,

whether electronically transferred or physically transferred on

an electronic storage medium from the authorities of the repre­

senting Member State to the authorities of the represented

Member State(s) or from the external service provider or from

the honorary consul to the authorities of the Member State(s)

concerned.

2.

In third countries which prohibit encryption of data to be

electronically transferred from the authorities of the repre­

senting Member State to the authorities of the represented

Member State(s) or from the external service provider or from

the honorary consul to the authorities of the Member State(s)

concerned, the represented Members State(s) or the Member

State(s) concerned shall not allow the representing Member

State or the external service provider or the honorary consul

to transfer data electronically.

In such a case, the represented Member State(s) or the Member

State(s) concerned shall ensure that the electronic data are trans­

ferred physically in fully encrypted form on an electronic

storage medium from the authorities of the representing

Member State to the authorities of the represented Member

State(s) or from the external service provider or from the

honorary consul to the authorities of the Member State(s)

concerned by a consular officer of a Member State or, where

such a transfer would require disproportionate or unreasonable

measures to be taken, in another safe and secure way, for

example by using established operators experienced in trans­

porting sensitive documents and data in the third country

concerned.

3.

In all cases the level of security for the transfer shall be

adapted to the sensitive nature of the data.

4.

The Member States or the Community shall endeavour to

reach agreement with the third countries concerned with the

aim of lifting the prohibition against encryption of data to be

electronically transferred from the authorities of the repre­

senting Member State to the authorities of the represented

Member State(s) or from the external service provider or from

the honorary consul to the authorities of the Member State(s)

concerned.

EN

L 243/20

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

81

Article 45

Member

States’

cooperation

with

commercial

intermediaries

1.

Member States may cooperate with commercial inter­

mediaries for the lodging of applications, except for the

collection of biometric identifiers.

2.

Such cooperation shall be based on the granting of an

accreditation by Member States’ relevant authorities. The

accreditation shall, in particular, be based on the verification

of the following aspects:

(a) the current status of the commercial intermediary: current

licence, the commercial register, contracts with banks;

(b) existing contracts with commercial partners based in the

Member States offering accommodation and other package

tour services;

(c) contracts with transport companies, which must include an

outward journey, as well as a guaranteed and fixed return

journey.

3.

Accredited commercial intermediaries shall be monitored

regularly by spot checks involving personal or telephone

interviews with applicants, verification of trips and accom­

modation, verification that the travel medical insurance

provided is adequate and covers individual travellers, and

wherever deemed necessary, verification of the documents

relating to group return.

4.

Within local Schengen cooperation, information shall be

exchanged on the performance of the accredited commercial

intermediaries concerning irregularities detected and refusal of

applications submitted by commercial intermediaries, and on

detected forms of travel document fraud and failure to carry

out scheduled trips.

5.

Within local Schengen cooperation, lists shall be

exchanged of commercial intermediaries to which accreditation

has been given by each consulate and from which accreditation

has been withdrawn, together with the reasons for any such

withdrawal.

Each consulate shall make sure that the public is informed

about the list of accredited commercial intermediaries with

which it cooperates.

Article 46

Compilation of statistics

Member States shall compile annual statistics on visas, in

accordance with the table set out in Annex XII. These statistics

shall be submitted by 1 March for the preceding calendar year.

Article 47

Information to the general public

1.

Member States’ central authorities and consulates shall

provide the general public with all relevant information in

relation to the application for a visa, in particular:

(a) the criteria, conditions and procedures for applying for a

visa;

(b) the means of obtaining an appointment, if applicable;

(c) where the application may be submitted (competent

consulate, Common Application Centre or external service

provider);

(d) accredited commercial intermediaries;

(e) the fact that the stamp as provided for in Article 20 has no

legal implications;

(f) the time limits for examining applications provided for in

Article 23(1), (2) and (3);

(g) the third countries whose nationals or specific categories of

whose nationals are subject to prior consultation or

information;

(h) that negative decisions on applications must be notified to

the applicant, that such decisions must state the reasons on

which they are based and that applicants whose applications

are refused have a right to appeal, with information

regarding the procedure to be followed in the event of an

appeal, including the competent authority, as well as the

time limit for lodging an appeal;

(i) that mere possession of a visa does not confer an automatic

right of entry and that the holders of visa are requested to

present proof that they fulfil the entry conditions at the

external border, as provided for in Article 5 of the

Schengen Borders Code.

2.

The representing and represented Member State shall

inform the general public about representation arrangements

as referred to in Article 8 before such arrangements enter

into force.

TITLE V

LOCAL SCHENGEN COOPERATION

Article 48

Local Schengen cooperation between Member States’

consulates

1.

In order to ensure a harmonised application of the

common visa policy taking into account, where appropriate,

local circumstances, Member States’ consulates and the

Commission shall cooperate within each jurisdiction and

assess the need to establish in particular:

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/21

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

82

(a) a harmonised list of supporting documents to be submitted

by applicants, taking into account Article 14 and Annex II;

(b) common criteria for examining applications in relation to

exemptions from paying the visa fee in accordance with

Article 16(5) and matters relating to the translation of the

application form in accordance with Article 11(5);

(c) an exhaustive list of travel documents issued by the host

country, which shall be updated regularly.

If in relation to one or more of the points (a) to (c), the

assessment within local Schengen cooperation confirms the

need for a local harmonised approach, measures on such an

approach shall be adopted pursuant to the procedure referred to

in Article 52(2).

2.

Within local Schengen cooperation a common

information sheet shall be established on uniform visas and

visas with limited territorial validity and airport transit visas,

namely, the rights that the visa implies and the conditions for

applying for it, including, where applicable, the list of

supporting documents as referred to in paragraph 1(a).

3.

The following information shall be exchanged within local

Schengen cooperation:

(a) monthly statistics on uniform visas, visas with limited terri­

torial validity, and airport transit visas issued, as well as the

number of visas refused;

(b) with regard to the assessment of migratory and/or security

risks, information on:

(i) the socioeconomic structure of the host country;

(ii) sources of information at local level, including social

security, health insurance, fiscal registers and entry-

exit registrations;

(iii) the use of false, counterfeit or forged documents;

(iv) illegal immigration routes;

(v) refusals;

(c) information on cooperation with transport companies;

(d) information on insurance companies providing adequate

travel medical insurance, including verification of the type

of coverage and possible excess amount.

4.

Local Schengen cooperation meetings to deal specifically

with operational issues in relation to the application of the

common visa policy shall be organised regularly among

Member States and the Commission. These meetings shall be

convened within the jurisdiction by the Commission, unless

otherwise agreed at the request of the Commission.

Single-topic meetings may be organised and sub-groups set up

to study specific issues within local Schengen cooperation.

5.

Summary reports of local Schengen cooperation meetings

shall be drawn up systematically and circulated locally. The

Commission may delegate the drawing up of the reports to a

Member State. The consulates of each Member State shall

forward the reports to their central authorities.

On the basis of these reports, the Commission shall draw up an

annual report within each jurisdiction to be submitted to the

European Parliament and the Council.

6.

Representatives of the consulates of Member States not

applying the Community acquis in relation to visas, or of

third countries, may on an ad hoc basis be invited to participate

in meetings for the exchange of information on issues relating

to visas.

TITLE VI

FINAL PROVISIONS

Article 49

Arrangements in relation to the Olympic Games and

Paralympic Games

Member States hosting the Olympic Games and Paralympic

Games shall apply the specific procedures and conditions facili­

tating the issuing of visas set out in Annex XI.

Article 50

Amendments to the Annexes

Measures designed to amend non-essential elements of this

Regulation and amending Annexes I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII

and XII shall be adopted in accordance with the regulatory

procedure with scrutiny referred to in Article 52(3).

Article 51

Instructions on the practical application of the Visa Code

Operational instructions on the practical application of the

provisions of this Regulation shall be drawn up in accordance

with the procedure referred to in Article 52(2).

EN

L 243/22

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

83

Article 52

Committee procedure

1.

The Commission shall be assisted by a committee (the

Visa Committee).

2.

Where reference is made to this paragraph, Articles 5 and

7 of Decision 1999/468/EC shall apply, having regard to the

provisions of Article 8 thereof and provided that the imple­

menting measures adopted in accordance with this procedure

do not modify the essential provisions of this Regulation.

The period laid down in Article 5(6) of Decision 1999/468/EC

shall be three months.

3.

Where reference is made to this paragraph, Articles 5a(1)

to (4) and 7 of Decision 1999/468/EC shall apply, having

regard to the provisions of Article 8 thereof.

Article 53

Notification

1.

Member States shall notify the Commission of:

(a) representation arrangements referred to in Article 8;

(b) third countries whose nationals are required by individual

Member States to hold an airport transit visa when passing

through the international transit areas of airports situated

on their territory, as referred to in Article 3;

(c) the national form for proof of sponsorship and/or private

accommodation referred to in Article 14(4), if applicable;

(d) the list of third countries for which prior consultation

referred to in Article 22(1) is required;

(e) the list of third countries for which information referred to

in Article 31(1) is required;

(f) the additional national entries in the ‘comments’ section of

the visa sticker, as referred to in Article 27(2);

(g) authorities competent for extending visas, as referred to in

Article 33(5);

(h) the forms of cooperation chosen as referred to in

Article 40;

(i) statistics compiled in accordance with Article 46 and Annex

XII.

2.

The Commission shall make the information notified

pursuant to paragraph 1 available to the Member States and

the public via a constantly updated electronic publication.

Article 54

Amendments to Regulation (EC) No 767/2008

Regulation (EC) No 767/2008 is hereby amended as follows:

1. Article 4(1) shall be amended as follows:

(a) point (a) shall be replaced by the following:

‘(a) “uniform visa” as defined in Article 2(3) of Regu­

lation (EC) No 810/2009 of the European

Parliament and of the Council of 13 July 2009

establishing a Community code on Visas (Visa

Code) (*);

___________

(*) OJ L 243, 15.9.2009, p. 1.’;

(b) point (b) shall be deleted;

(c) point (c) shall be replaced by the following:

‘(c) “airport transit visa” as defined in Article 2(5) of

Regulation (EC) No 810/2009;’;

(d) point (d) shall be replaced by the following:

‘(d) “visa with limited territorial validity” as defined in

Article 2(4) of Regulation (EC) No 810/2009;’;

(e) point (e) shall be deleted;

2. in Article 8(1), the words ‘On receipt of an application’,

shall be replaced by the following:

‘When the application is admissible according to Article 19

of Regulation (EC) No 810/2009’;

3. Article 9 shall be amended as follows:

(a) the heading shall be replaced by the following:

‘Data to be entered on application’;

(b) paragraph 4 shall be amended as follows:

(i) point (a) shall be replaced by the following:

‘(a) surname (family name), surname at birth

(former family name(s)), first name(s) (given

name(s)); date of birth, place of birth,

country of birth, sex;’;

(ii) point (e) shall be deleted;

(iii) point (g) shall be replaced by the following:

‘(g) Member State(s) of destination and duration

of the intended stay or transit;’;

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/23

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

84

(iv) point (h) shall be replaced by the following:

‘(h) main purpose(s) of the journey;’;

(v) point (i) shall be replaced by the following:

‘(i) intended date of arrival in the Schengen area

and intended date of departure from the

Schengen area;’;

(vi) point (j) shall be replaced by the following:

‘(j) Member State of first entry;’;

(vii) point (k) shall be replaced by the following:

‘(k) the applicant’s home address;’;

(viii) in point (l), the word ‘school’ shall be replaced by:

‘educational establishment’;

(ix) in point (m), the words ‘father and mother’ shall

be replaced by ‘parental authority or legal

guardian’;

4. the following point shall be added to Article 10(1):

‘(k) if applicable, the information indicating that the visa

sticker has been filled in manually.’;

5. in Article 11, the introductory paragraph shall be replaced

by the following:

‘Where the visa authority representing another Member

State discontinues the examination of the application, it

shall add the following data to the application file:’;

6. Article 12 shall be amended as follows:

(a) in paragraph 1, point (a) shall be replaced by the

following:

‘(a) status information indicating that the visa has been

refused and whether that authority refused it on

behalf of another Member State;’;

(b) paragraph 2 shall be replaced by the following:

‘2.

The application file shall also indicate the

ground(s) for refusal of the visa, which shall be one

or more of the following:

(a) the applicant:

(i) presents a travel document which is false,

counterfeit or forged;

(ii) does not provide justification for the purpose

and conditions of the intended stay;

(iii) does not provide proof of sufficient means of

subsistence, both for the duration of the

intended stay and for the return to his

country of origin or residence, or for the

transit to a third country into which he is

certain to be admitted, or is not in a

position to acquire such means lawfully;

(iv) has already stayed for three months during the

current six-month period on the territory of

the Member States on a basis of a uniform

visa or a visa with limited territorial validity;

(v) is a person for whom an alert has been issued

in the SIS for the purpose of refusing entry;

(vi) is considered to be a threat to public policy,

internal security or public health as defined in

Article 2(19) of the Schengen Borders Code or

to the international relations of any of the

Member States, in particular where an alert

has been issued in Member States’ national

databases for the purpose of refusing entry

on the same grounds;

(vii) does not provide proof of holding adequate

and valid travel medical insurance, where

applicable;

(b) the information submitted regarding the justifi­

cation for the purpose and conditions of the

intended stay was not reliable;

(c) the applicant’s intention to leave the territory of the

Member States before the expiry of the visa could

not be ascertained;

(d) sufficient proof that the applicant has not been in a

position to apply for a visa in advance justifying

application for a visa at the border was not

provided.’;

7. Article 13 shall be replaced by the following:

‘Article 13

Data to be added for a visa annulled or revoked

1.

Where a decision has been taken to annul or to

revoke a visa, the visa authority that has taken the

decision shall add the following data to the application file:

(a) status information indicating that the visa has been

annulled or revoked;

(b) authority that annulled or revoked the visa, including

its location;

(c) place and date of the decision.

EN

L 243/24

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

85

2.

The application file shall also indicate the ground(s)

for annulment or revocation, which shall be:

(a) one or more of the ground(s) listed in Article 12(2);

(b) the request of the visa holder to revoke the visa.’;

8. Article 14 shall be amended as follows:

(a) paragraph 1 shall be amended as follows:

(i) the introductory paragraph shall be replaced by the

following:

‘1.

Where a decision has been taken to extend

the period of validity and/or the duration of stay of

an issued visa, the visa authority which extended

the visa shall add the following data to the appli­

cation file:’;

(ii) point (d) shall be replaced by the following:

‘(d) the number of the visa sticker of the extended

visa;’;

(iii) point (g) shall be replaced by the following:

‘(g) the territory in which the visa holder is entitled

to travel, if the territorial validity of the

extended visa differs from that of the original

visa;’;

(b) in paragraph 2, point (c) shall be deleted;

9. in Article 15(1), the words ‘extend or shorten the validity

of the visa’ shall be replaced by ‘or extend the visa’;

10. Article 17 shall be amended as follows:

(a) point 4 shall be replaced by the following:

‘4. Member State of first entry;’;

(b) point 6 shall be replaced by the following:

‘6. the type of visa issued;’;

(c) point 11 shall be replaced by the following:

‘11. main purpose(s) of the journey;’;

11. in Article 18(4)(c), Article 19(2)(c), Article 20(2)(d),

Article 22(2)(d), the words ‘or shortened’ shall be deleted;

12. in Article 23(1)(d), the word ‘shortened’ shall be deleted.

Article 55

Amendments to Regulation (EC) No 562/2006

Annex V, Part A of Regulation (EC) No 562/2006 is hereby

amended as follows:

(a) point 1(c), shall be replaced by the following:

‘(c) annul or revoke the visas, as appropriate, in accordance

with the conditions laid down in Article 34 of Regu­

lation (EC) No 810/2009 of the European Parliament

and of the Council of 13 July 2009 establishing a

Community code on visas (Visa Code) (*);

___________

(*) OJ L 243, 15.9.2009, p. 1.’;

(b) point 2 shall be deleted.

Article 56

Repeals

1.

Articles 9 to 17 of the Convention implementing the

Schengen Agreement of 14 June 1985 shall be repealed.

2.

The following shall be repealed:

(a) Decision of the Schengen Executive Committee of 28 April

1999 on the definitive versions of the Common Manual and

the Common Consular Instructions (SCH/Com-ex (99) 13

(the Common Consular Instructions, including the

Annexes);

(b) Decisions of the Schengen Executive Committee of

14 December 1993 extending the uniform visa

(SCH/Com-ex (93) 21) and on the common principles for

cancelling, rescinding or shortening the length of validity of

the uniform visa (SCH/Com-ex (93) 24), Decision of the

Schengen Executive Committee of 22 December 1994 on

the exchange of statistical information on the issuing of

uniform visas (SCH/Com-ex (94) 25), Decision of the

Schengen Executive Committee of 21 April 1998 on the

exchange of statistics on issued visas (SCH/Com-ex (98) 12)

and Decision of the Schengen Executive Committee of

16 December 1998 on the introduction of a harmonised

form providing proof of invitation, sponsorship and accom­

modation (SCH/Com-ex (98) 57);

(c) Joint Action 96/197/JHA of 4 March 1996 on airport

transit arrangements ( 1 );

(d) Council Regulation (EC) No 789/2001 of 24 April 2001

reserving to the Council implementing powers with regard

to certain detailed provisions and practical procedures for

examining visa applications ( 2 );

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/25

( 1 ) OJ L 63, 13.3.1996, p. 8.

( 2 ) OJ L 116, 26.4.2001, p. 2.

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

86

(e) Council Regulation (EC) No 1091/2001 of 28 May 2001 on

freedom of movement with a long-stay visa ( 1 );

(f) Council Regulation (EC) No 415/2003 of 27 February 2003

on the issue of visas at the border, including the issue of

such visas to seamen in transit ( 2 );

(g) Article 2 of Regulation (EC) No 390/2009 of the European

Parliament and of the Council of 23 April 2009 amending

the Common Consular Instructions on visas for diplomatic

and consular posts in relation to the introduction of

biometrics including provisions on the organisation of the

reception and processing of visa applications ( 3 ).

3.

References to repealed instruments shall be construed as

references to this Regulation and read in accordance with the

correlation table in Annex XIII.

Article 57

Monitoring and evaluation

1.

Two years after all the provisions of this Regulation have

become applicable, the Commission shall produce an evaluation

of its application. This overall evaluation shall include an exam­

ination of the results achieved against objectives and of the

implementation of the provisions of this Regulation, without

prejudice to the reports referred to in paragraph 3.

2.

The Commission shall transmit the evaluation referred to

in paragraph 1 to the European Parliament and the Council. On

the basis of the evaluation, the Commission shall submit, if

necessary, appropriate proposals with a view to amending this

Regulation.

3.

The Commission shall present, three years after the VIS is

brought into operation and every four years thereafter, a report

to the European Parliament and to the Council on the imple­

mentation of Articles 13, 17, 40 to 44 of this Regulation,

including the implementation of the collection and use of

biometric identifiers, the suitability of the ICAO standard

chosen, compliance with data protection rules, experience

with external service providers with specific reference to the

collection of biometric data, the implementation of the 59-

month rule for the copying of fingerprints and the organisation

of the procedures relating to applications. The report shall also

include, on the basis of Article 17(12), (13) and (14) and of

Article 50(4) of the VIS Regulation, the cases in which

fingerprints could factually not be provided or were not

required to be provided for legal reasons, compared with the

number of cases in which fingerprints were taken. The report

shall include information on cases in which a person who could

factually not provide fingerprints was refused a visa. The report

shall be accompanied, where necessary, by appropriate

proposals to amend this Regulation.

4.

The first of the reports referred to in paragraph 3 shall

also address the issue of the sufficient reliability for identifi­

cation and verification purposes of fingerprints of children

under the age of 12 and, in particular, how fingerprints

evolve with age, on the basis of the results of a study carried

out under the responsibility of the Commission.

Article 58

Entry into force

1.

This Regulation shall enter into force on the 20th day

following its publication in the Official Journal of the European

Union.

2.

It shall apply from 5 April 2010.

3.

Article 52 and Article 53(1)(a) to (h) and (2) shall apply

from 5 October 2009.

4.

As far as the Schengen Consultation Network (Technical

Specifications) is concerned, Article 56(2)(d) shall apply from

the date referred to in Article 46 of the VIS Regulation.

5.

Article 32(2) and (3), Article 34(6) and (7) and

Article 35(7) shall apply from 5 April 2011.

This Regulation shall be binding in its entirety and directly applicable in the Member States in

accordance with the Treaty establishing the European Community.

Done at Brussels, 13 July 2009.

For the European Parliament

The President

H.-G. PÖTTERING

For the Council

The President

E. ERLANDSSON

EN

L 243/26

Official Journal of the European Union

15.9.2009

( 1 ) OJ L 150, 6.6.2001, p. 4.

( 2 ) OJ L 64, 7.3.2003, p. 1.

( 3 ) OJ L 131, 28.5.2009, p. 1.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

87

ANNEX I

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/27

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

88

EN

L 243/28

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

89

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/29

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

90

ANNEX II

Non-exhaustive list of supporting documents

The supporting documents referred to in Article 14, to be submitted by visa applicants may include the following:

A. DOCUMENTATION RELATING TO THE PURPOSE OF THE JOURNEY

1. for business trips:

(a) an invitation from a firm or an authority to attend meetings, conferences or events connected with trade,

industry or work;

(b) other documents which show the existence of trade relations or relations for work purposes;

(c) entry tickets for fairs and congresses, if appropriate;

(d) documents proving the business activities of the company;

(e) documents proving the applicant’s employment status in the company;

2. for journeys undertaken for the purposes of study or other types of training:

(a) a certificate of enrolment at an educational establishment for the purposes of attending vocational or theor­

etical courses within the framework of basic and further training;

(b) student cards or certificates of the courses to be attended;

3. for journeys undertaken for the purposes of tourism or for private reasons:

(a) documents relating to accommodation:

— an invitation from the host if staying with one,

— a document from the establishment providing accommodation or any other appropriate document indi­

cating the accommodation envisaged;

(b) documents relating to the itinerary:

— confirmation of the booking of an organised trip or any other appropriate document indicating the

envisaged travel plans,

— in the case of transit: visa or other entry permit for the third country of destination; tickets for onward

journey;

4. for journeys undertaken for political, scientific, cultural, sports or religious events or other reasons:

— invitation, entry tickets, enrolments or programmes stating (wherever possible) the name of the host organi­

sation and the length of stay or any other appropriate document indicating the purpose of the journey;

5. for journeys of members of official delegations who, following an official invitation addressed to the government of

the third country concerned, participate in meetings, consultations, negotiations or exchange programmes, as well

as in events held in the territory of a Member State by intergovernmental organisations:

— a letter issued by an authority of the third country concerned confirming that the applicant is a member of the

official delegation travelling to a Member State to participate in the abovementioned events, accompanied by a

copy of the official invitation;

6. for journeys undertaken for medical reasons:

— an official document of the medical institution confirming necessity for medical care in that institution and

proof of sufficient financial means to pay for the medical treatment.

EN

L 243/30

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

91

B. DOCUMENTATION ALLOWING FOR THE ASSESSMENT OF THE APPLICANT’S INTENTION TO LEAVE THE

TERRITORY OF THE MEMBER STATES

1. reservation of or return or round ticket;

2. proof of financial means in the country of residence;

3. proof of employment: bank statements;

4. proof of real estate property;

5. proof of integration into the country of residence: family ties; professional status.

C. DOCUMENTATION IN RELATION TO THE APPLICANT’S FAMILY SITUATION

1. consent of parental authority or legal guardian (when a minor does not travel with them);

2. proof of family ties with the host/inviting person.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/31

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

92

ANNEX III

UNIFORM FORMAT AND USE OF THE STAMP INDICATING THAT A VISA APPLICATION IS ADMISSIBLE

… visa … ( 1 )

xx/xx/xxxx ( 2 )

… ( 3 )

Example:

C visa FR

22.4.2009

Consulat de France

Djibouti

The stamp shall be placed on the first available page that contains no entries or stamps in the travel document.

( 1 ) Code of the Member State examining the application. The codes as set out in Annex VII point 1.1 are used.

( 2 ) Date of application (eight digits: xx day, xx month, xxxx year).

(

3

) Authority examining the visa application.

EN

L 243/32

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

93

ANNEX IV

Common list of third countries listed in Annex I to Regulation (EC) No 539/2001, whose nationals are required

to be in possession of an airport transit visa when passing through the international transit area of airports

situated on the territory of the Member States

AFGHANISTAN

BANGLADESH

DEMOCRATIC REPUBLIC OF THE CONGO

ERITREA

ETHIOPIA

GHANA

IRAN

IRAQ

NIGERIA

PAKISTAN

SOMALIA

SRI LANKA

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/33

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

94

ANNEX V

LIST OF RESIDENCE PERMITS ENTITLING THEIR HOLDERS TO TRANSIT THROUGH THE AIRPORTS OF

MEMBER STATES WITHOUT BEING REQUIRED TO HOLD AN AIRPORT TRANSIT VISA

ANDORRA:

— Tarjeta provisional de estancia y de trabajo (provisional residence and work permit) (white). These are issued to

seasonal workers; the period of validity depends on the duration of employment, but never exceeds six months. This

permit is not renewable,

— Tarjeta de estancia y de trabajo (residence and work permit) (white). This permit is issued for six months and may be

renewed for another year,

— Tarjeta de estancia (residence permit) (white). This permit is issued for six months and may be renewed for another

year,

— Tarjeta temporal de residencia (temporary residence permit) (pink). This permit is issued for one year and may be

renewed twice, each time for another year,

— Tarjeta ordinaria de residencia (ordinary residence permit) (yellow). This permit is issued for three years and may be

renewed for another three years,

— Tarjeta privilegiada de residencia (special residence permit) (green). This permit is issued for five years and is

renewable, each time for another five years,

— Autorización de residencia (residence authorisation) (green). This permit is issued for one year and is renewable, each

time for another three years,

— Autorización temporal de residencia y de trabajo (temporary residence and work authorisation) (pink). This permit is

issued for two years and may be renewed for another two years,

— Autorización ordinaria de residencia y de trabajo (ordinary residence and work authorisation) (yellow). This permit is

issued for five years,

— Autorización privilegiada de residencia y de trabajo (special residence and work authorisation) (green). This permit is

issued for 10 years and is renewable, each time for another 10 years.

CANADA:

— Permanent resident card (plastic card).

JAPAN:

— Re-entry permit to Japan.

SAN MARINO:

— Permesso di soggiorno ordinario (validità illimitata) (ordinary residence permit (no expiry date)),

— Permesso di soggiorno continuativo speciale (validità illimitata) (special permanent residence permit (no expiry date)),

— Carta d’identità de San Marino (validità illimitata) (San Marino identity card (no expiry date)).

UNITED STATES OF AMERICA:

— Form I-551 permanent resident card (valid for 2 to 10 years),

— Form I-551 Alien registration receipt card (valid for 2 to 10 years),

— Form I-551 Alien registration receipt card (no expiry date),

— Form I-327 Re-entry document (valid for two years — issued to holders of a I-551),

— Resident alien card (valid for 2 or 10 years or no expiry date. This document guarantees the holder’s return only if his

stay outside the USA has not exceeded one year),

— Permit to re-enter (valid for two years. This document guarantees the holder’s return only if his stay outside the USA

has not exceeded two years),

— Valid temporary residence stamp in a valid passport (valid for one year from the date of issue).

EN

L 243/34

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

95

ANNEX VI

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/35

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

96

EN

L 243/36

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

97

ANNEX VII

FILLING IN THE VISA STICKER

1. Mandatory entries section

1.1. ‘VALID FOR’ heading:

This heading indicates the territory in which the visa holder is entitled to travel.

This heading may be completed in one of the following ways only:

(a) Schengen States;

(b) Schengen State or Schengen States to whose territory the validity of the visa is limited (in this case the following

abbreviations are used):

BE

BELGIUM

CZ

CZECH REPUBLIC

DK

DENMARK

DE

GERMANY

EE

ESTONIA

GR

GREECE

ES

SPAIN

FR

FRANCE

IT

ITALY

LV

LATVIA

LT

LITHUANIA

LU

LUXEMBOURG

HU HUNGARY

MT

MALTA

NL

NETHERLANDS

AT

AUSTRIA

PL

POLAND

PT

PORTUGAL

SI

SLOVENIA

SK

SLOVAKIA

FI

FINLAND

SE

SWEDEN

IS

ICELAND

NO NORWAY

CH

SWITZERLAND

1.2. When the sticker is used to issue a uniform visa this heading is filled in using the words ‘Schengen States’, in the

language of the issuing Member State.

1.3. When the sticker is used to issue a visa with limited territorial validity pursuant to Article 25(1) of this Regulation

this heading is filled in with the name(s) of the Member State(s) to which the visa holder’s stay is limited, in the

language of the issuing Member State.

1.4. When the sticker is used to issue a visa with limited territorial validity pursuant to Article 25(3) of this Regulation,

the following options for the codes to be entered may be used:

(a) entry of the codes for the Member States concerned;

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/37

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

98

(b) entry of the words ‘Schengen States’, followed in brackets by the minus sign and the codes of the Member States

for whose territory the visa is not valid;

(c) in case the ‘valid for’ field is not sufficient for entering all codes for the Member States (not) recognising the

travel document concerned the font size of the letters used is reduced.

2. ‘FROM ... TO’ heading:

This heading indicates the period of the visa holder’s stay as authorised by the visa.

The date from which the visa holder may enter the territory for which the visa is valid is written as below, following

the word ‘FROM’:

— the day is written using two digits, the first of which is a zero if the day in question is a single digit,

— horizontal dash,

— the month is written using two digits, the first of which is a zero if the month in question is a single digit,

— horizontal dash,

— the year is written using two digits, which correspond with the last two digits of the year.

For example: 05-12-07 = 5 December 2007.

The date of the last day of the period of the visa holder’s authorised stay is entered after the word ‘TO’ and is written

in the same way as the first date. The visa holder must have left the territory for which the visa is valid by midnight

on that date.

3. ‘NUMBER OF ENTRIES’ heading:

This heading shows the number of times the visa holder may enter the territory for which the visa is valid, i.e. it

refers to the number of periods of stay which may be spread over the entire period of validity, see 4.

The number of entries may be one, two or more. This number is written to the right-hand side of the preprinted

part, using ‘01’, ‘02’ or the abbreviation ‘MULT’, where the visa authorises more than two entries.

When a multiple airport transit visa is issued pursuant to Article 26(3) of this Regulation, the visa’s validity is

calculated as follows: first date of departure plus six months.

The visa is no longer valid when the total number of exits made by the visa holder equals the number of authorised

entries, even if the visa holder has not used up the number of days authorised by the visa.

4. ‘DURATION OF VISIT ... DAYS’ heading:

This heading indicates the number of days during which the visa holder may stay in the territory for which the visa

is valid. This stay may be continuous or, depending on the number of days authorised, spread over several periods

between the dates mentioned under 2, bearing in mind the number of entries authorised under 3.

The number of days authorised is written in the blank space between ‘DURATION OF VISIT’ and ‘DAYS’, in the

form of two digits, the first of which is a zero if the number of days is less than 10.

The maximum number of days that may be entered under this heading is 90.

When a visa is valid for more than six months, the duration of stays is 90 days in every six-month period.

5. ‘ISSUED IN ... ON …’ heading:

This heading gives the name of the location where the issuing authority is situated. The date of issue is indicated

after ‘ON’.

The date of issue is written in the same way as the date referred to in 2.

6. ‘PASSPORT NUMBER’ heading:

This heading indicates the number of the travel document to which the visa sticker is affixed.

In case the person to whom the visa is issued is included in the passport of the spouse, parental authority or legal

guardian, the number of the travel document of that person is indicated.

EN

L 243/38

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

99

When the applicant’s travel document is not recognised by the issuing Member State, the uniform format for the

separate sheet for affixing visas is used for affixing the visa.

The number to be entered under this heading, if the visa sticker is affixed to the separate sheet, is not the passport

number but the same typographical number as appears on the form, made up of six digits.

7. ‘TYPE OF VISA’ heading:

In order to facilitate matters for the control authorities, this heading specifies the type of visa using the letters A, C

and D as follows:

A: airport transit visa (as defined in Article 2(5) of this Regulation)

C: visa (as defined in Article 2(2) of this Regulation)

D: long-stay visa

8. ‘SURNAME AND FIRST NAME’ heading:

The first word in the ‘surname’ box followed by the first word in the ‘first name’ box of the visa holder’s travel

document is written in that order. The issuing authority verifies that the name and first name which appear in the

travel document and which are to be entered under this heading and in the section to be electronically scanned are

the same as those appearing in the visa application. If the number of characters of the surname and first name

exceeds the number of spaces available, the excess characters are replaced by a dot (.).

9. (a) Mandatory entries to be added in the ‘COMMENTS’ section

— in the case of a visa issued on behalf of another Member State pursuant to Article 8, the following mention is

added: ‘R/[Code of represented Member State]’,

— in the case of a visa issued for the purpose of transit, the following mention is added: ‘TRANSIT’;

(b) National entries in ‘COMMENTS’ section

This section also contains the comments in the language of the issuing Member State relating to national

provisions. However, such comments shall not duplicate the mandatory comments referred to in point 1;

(c) Section for the photograph

The visa holder’s photograph, in colour, shall be integrated in the space reserved for that purpose.

The following rules shall be observed with respect to the photograph to be integrated into the visa sticker.

The size of the head from chin to crown shall be between 70 % and 80 % of the vertical dimension of the surface

of the photograph.

The minimum resolution requirements shall be:

— 300 pixels per inch (ppi), uncompressed, for scanning,

— 720 dots per inch (dpi) for colour printing of photos.

10. Machine-readable zone

This section is made up of two lines of 36 characters (OCR B-10 cpi).

First line: 36 characters (mandatory)

Positions

Number of characters

Heading contents

Specifications

1-2

2

Type of document

First character: V

Second character: code indicating type of visa

(A, C or D)

3-5

3

Issuing State

ICAO alphabetic code 3-character: BEL, CHE,

CZE, DNK, D<<, EST, GRC, ESP, FRA, ITA,

LVA, LTU, LUX, HUN, MLT, NLD, AUT, POL,

PRT, SVN, SVK, FIN, SWE, ISL, NOR

6-36

31

Surname and first

name

The surname should be separated from the

first names by 2 symbols (<<); individual

components of the name should be

separated by one symbol (<); spaces which

are not needed should be filled in with one

symbol (<)

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/39

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

100

Second line: 36 characters (mandatory)

Positions

Number of characters

Heading contents

Specifications

1

9

Visa number

This is the number printed in the top right-

hand corner of the sticker

10

1

Control character

This character is the result of a complex

calculation, based on the previous area

according to an algorithm defined by the

ICAO

11

3

Applicant’s

nationality

Alphabetic coding according to ICAO 3-

character codes

14

6

Date of birth

The order followed is YYMMDD where:

YY = year (mandatory)

MM = month or << if unknown

DD = day or << if unknown

20

1

Control character

This character is the result of a complex

calculation, based on the previous area

according to an algorithm defined by the

ICAO

21

1

Sex

F = Female,

M = Male,

< = Not specified

22

6

Date on which the

visa’s validity ends

The order followed is YYMMDD without a

filler

28

1

Control character

This character is the result of a complex

calculation, based on the previous area

according to an algorithm defined by the

ICAO

29

1

Territorial validity

(a) For LTV visas, insert the letter T

(b) For uniform visas insert the filler <

30

1

Number of entries

1, 2, or M

31

2

Duration of stay

(a) Short stay: number of days should be

inserted in the visual reading area

(b) Long stay: <<

33

4

Start of validity

The structure is MMDD without any filler.

EN

L 243/40

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

101

ANNEX VIII

AFFIXING THE VISA STICKER

1. The visa sticker shall be affixed to the first page of the travel document that contains no entries or stamps — other

than the stamp indicating that an application is admissible.

2. The sticker shall be aligned with and affixed to the edge of the page of the travel document. The machine-readable

zone of the sticker shall be aligned with the edge of the page.

3. The stamp of the issuing authorities shall be placed in the ‘COMMENTS’ section in such a manner that it extends

beyond the sticker onto the page of the travel document.

4. Where it is necessary to dispense with the completion of the section to be scanned electronically, the stamp may be

placed in this section to render it unusable. The size and content of the stamp to be used shall be determined by the

national rules of the Member State.

5. To prevent re-use of a visa sticker affixed to the separate sheet for affixing a visa, the seal of the issuing authorities

shall be stamped to the right, straddling the sticker and the separate sheet, in such a way as neither to impede reading

of the headings and the comments nor to enter the machine-readable zone.

6. The extension of a visa, pursuant to Article 33 of this Regulation, shall take the form of a visa sticker. The seal of the

issuing authorities shall be affixed to the visa sticker.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/41

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

102

ANNEX IX

PART 1

Rules for issuing visas at the border to seafarers in transit subject to visa requirements

These rules relate to the exchange of information between the competent authorities of the Member States with respect to

seafarers in transit subject to visa requirements. Insofar as a visa is issued at the border on the basis of the information

that has been exchanged, the responsibility lies with the Member State issuing the visa.

For the purposes of these rules:

‘Member State port’: means a port constituting an external border of a Member State;

‘Member State airport’: means an airport constituting an external border of a Member State.

I. Signing on a vessel berthed or expected at a Member State port (entry into the territory of the Member States)

— the shipping company or its agent shall inform the competent authorities at the Member State port where the ship

is berthed or expected that seafarers subject to visa requirements are due to enter via a Member State airport, land

or sea border. The shipping company or its agent shall sign a guarantee in respect of those seafarers that all

expenses for the stay and, if necessary, for the repatriation of the seafarers will be covered by the shipping

company,

— those competent authorities shall verify as soon as possible whether the information provided by the shipping

company or its agent is correct and shall examine whether the other conditions for entry into the territory of the

Member States have been satisfied. The travel route within the territory of the Member States shall also be verified

e.g. by reference to the (airline) tickets,

— when seafarers are due to enter via a Member State airport, the competent authorities at the Member State port

shall inform the competent authorities at the Member State airport of entry, by means of a duly completed form

for seafarers in transit who are subject to visa requirements (as set out in Part 2), sent by fax, electronic mail or

other means, of the results of the verification and shall indicate whether a visa may in principle be issued at the

border. When seafarers are due to enter via a land or a sea border, the competent authorities at the border post

via which the seafarer concerned enters the territory of the Member States shall be informed by the same

procedure,

— where the verification of the available data is positive and the outcome is clearly consistent with the seafarer’s

declaration or documents, the competent authorities at the Member State airport of entry or exit may issue a visa

at the border the authorised stay of which shall correspond to what is necessary for the purpose of the transit.

Furthermore, in such cases the seafarer’s travel document shall be stamped with a Member State entry or exit

stamp and given to the seafarer concerned.

II. Leaving service from a vessel that has entered a Member State port (exit from the territory of the Member States)

— the shipping company or its agent shall inform the competent authorities at that Member State port of entry of

seafarers subject to visa requirements who are due to leave their service and exit from the Member States territory

via a Member State airport, land or sea border. The shipping company or its agent shall sign a guarantee in

respect of those seafarers that all expenses for the stay and, if necessary, for the repatriation costs of the seafarers

will be covered by the shipping company,

— the competent authorities shall verify as soon as possible whether the information provided by the shipping

company or its agent is correct and shall examine whether the other conditions for entry into the territory of the

Member States have been satisfied. The travel route within the territory of the Member States shall also be verified

e.g. by reference to the (airline) tickets,

— where the verification of the available data is positive, the competent authorities may issue a visa the authorised

stay of which shall correspond to what is necessary for the purpose of the transit.

EN

L 243/42

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

103

III. Transferring from a vessel that entered a Member State port to another vessel

— the shipping company or its agent shall inform the competent authorities at that Member State port of entry of

seafarers subject to visa requirements who are due to leave their service and exit from the territory of the Member

States via another Member State port. The shipping company or its agent shall sign a guarantee in respect of those

seafarers that all expenses for the stay and, if necessary, for the repatriation of the seafarers will be covered by the

shipping company,

— the competent authorities shall verify as soon as possible whether the information provided by the shipping

company or its agent is correct and shall examine whether the other conditions for entry into the territory of the

Member States have been satisfied. The competent authorities at the Member State port from which the seafarers

will leave the territory of the Member States by ship shall be contacted for the examination. A check shall be

carried out to establish whether the ship they are joining is berthed or expected there. The travel route within the

territory of the Member States shall also be verified,

— where the verification of the available data is positive, the competent authorities may issue a visa the authorised

stay of which shall correspond to what is necessary for the purpose of the transit.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/43

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

104

PART 2

EN

L 243/44

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

105

DETAILED DESCRIPTION OF FORM

Points 1-4: the identity of the seafarer

(1)

A. Surname(s)

B. Forename(s)

C. Nationality

D. Rank/Grade

(2)

A. Place of birth

B. Date of birth

(3)

A. Passport number

B. Date of issue

C. Period of validity

(4)

A. Seaman’s book number

B. Date of issue

C. Period of validity

As to points 3 and 4: depending on the nationality of the seafarer and the Member State being entered, a travel document

or a seaman’s book may be used for identification purposes.

Points 5-8: the shipping agent and the vessel concerned

(5)

Name of shipping agent (the individual or corporation that represents the ship owner on the spot in

all matters relating to the ship owner’s duties in fitting out the vessel) under 5A and telephone

number (and other contact details as fax number, electronic mail address) under 5B

(6)

A. Name of vessel

B. IMO-number (this number consists of 7 numbers and is also known as ‘Lloyds-number’)

C. Flag (under which the merchant vessel is sailing)

(7)

A. Date of arrival of vessel

B. Origin (port) of vessel

Letter ‘A’ refers to the vessel’s date of arrival in the port where the seafarer is to sign on

(8)

A. Date of departure of vessel

B. Destination of vessel (next port)

As to points 7A and 8A: indications regarding the length of time for which the seafarer may travel in order to sign on.

It should be remembered that the route followed is very much subject to unexpected interferences and external factors

such as storms, breakdowns, etc.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/45

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

106

Points 9-12: purpose of the seafarer’s journey and his destination

(9) The ‘final destination’ is the end of the seafarer’s journey. This may be either the port at which he is to sign on or

the country to which he is heading if he is leaving service.

(10) Reasons for application

(a) In the case of signing on, the final destination is the port at which the seafarer is to sign on.

(b) In the case of transfer to another vessel within the territory of the Member States, it is also the port at which the

seafarer is to sign on. Transfer to a vessel situated outside the territory of the Member States must be regarded as

leaving service.

(c) In the case of leaving service, this can occur for various reasons, such as end of contract, accident at work,

urgent family reasons, etc.

(11) Means of transport

List of means used within the territory of the Member States by the seafarer in transit who is subject to a visa

requirement, in order to reach his final destination. On the form, the following three possibilities are envisaged:

(a) car (or coach);

(b) train;

(c) aeroplane.

(12) Date of arrival (on the territory of the Member States)

Applies primarily to a seafarer at the first Member State airport or border crossing point (since it may not always be

an airport) at the external border via which he wishes to enter the territory of the Member States.

Date of transit

This is the date on which the seafarer signs off at a port in the territory of the Member States and heads towards

another port also situated in the territory of the Member States.

Date of departure

This is the date on which the seafarer signs off at a port in the territory of the Member States to transfer to another

vessel at a port situated outside the territory of the Member States, or the date on which the seafarer signs off at a

port in the territory of the Member States to return to his home (outside the territory of the Member States).

After determining the three means of travel, available information should also be provided concerning those means:

(a) car, coach: registration number;

(b) train: name, number, etc.;

(c) flight data: date, time, number.

(13) Formal declaration signed by the shipping agent or the ship owner confirming his responsibility for the expenses for

the stay and, if necessary, for the repatriation of the seafarer.

EN

L 243/46

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

107

ANNEX X

LIST OF MINIMUM REQUIREMENTS TO BE INCLUDED IN THE LEGAL INSTRUMENT IN THE CASE OF

COOPERATION WITH EXTERNAL SERVICE PROVIDERS

A. In relation to the performance of its activities, the external service provider shall, with regard to data protection:

(a) prevent at all times any unauthorised reading, copying, modification or deletion of data, in particular during their

transmission to the diplomatic mission or consular post of the Member State(s) competent for processing an

application;

(b) in accordance with the instructions given by the Member State(s) concerned, transmit the data,

— electronically, in encrypted form, or

— physically, in a secured way;

(c) transmit the data as soon as possible:

— in the case of physically transferred data, at least once a week,

— in the case of electronically transferred encrypted data, at the latest at the end of the day of their collection;

(d) delete the data immediately after their transmission and ensure that the only data that might be retained shall be

the name and contact details of the applicant for the purposes of the appointment arrangements, as well as the

passport number, until the return of the passport to the applicant, where applicable;

(e) ensure all the technical and organisational security measures required to protect personal data against accidental or

unlawful destruction or accidental loss, alteration, unauthorised disclosure or access, in particular where the

cooperation involves the transmission of files and data to the diplomatic mission or consular post of the

Member State(s) concerned and all other unlawful forms of processing personal data;

(f) process the data only for the purposes of processing the personal data of applicants on behalf of the Member

State(s) concerned;

(g) apply data protection standards at least equivalent to those set out in Directive 95/46/EC;

(h) provide applicants with the information required pursuant to Article 37 of the VIS Regulation.

B. In relation to the performance of its activities, the external service provider shall, with regard to the conduct of staff:

(a) ensure that its staff are appropriately trained;

(b) ensure that its staff in the performance of their duties:

— receive applicants courteously,

— respect the human dignity and integrity of applicants,

— do not discriminate against persons on grounds of sex, racial or ethnic origin, religion or belief, disability, age

or sexual orientation, and

— respect the rules of confidentiality which shall also apply once members of staff have left their job or after

suspension or termination of the legal instrument;

(c) provide identification of the staff working for the external service provider at all times;

(d) prove that its staff do not have criminal records and have the requisite expertise.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/47

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

108

C. In relation to the verification of the performance of its activities, the external service provider shall:

(a) provide for access by staff entitled by the Member State(s) concerned to its premises at all times without prior

notice, in particular for inspection purposes;

(b) ensure the possibility of remote access to its appointment system for inspection purposes;

(c) ensure the use of relevant monitoring methods (e.g. test applicants; webcam);

(d) ensure access to proof of data protection compliance, including reporting obligations, external audits and regular

spot checks;

(e) report to the Member State(s) concerned without delay any security breaches or any complaints from applicants

on data misuse or unauthorised access, and coordinate with the Member State(s) concerned in order to find a

solution and give explanatory responses promptly to the complaining applicants.

D. In relation to general requirements, the external service provider shall:

(a) act under the instructions of the Member State(s) competent for processing the application;

(b) adopt appropriate anti-corruption measures (e.g. provisions on staff remuneration; cooperation in the selection of

staff members employed on the task; two-man-rule; rotation principle);

(c) respect fully the provisions of the legal instrument, which shall contain a suspension or termination clause, in

particular in the event of breach of the rules established, as well as a revision clause with a view to ensuring that

the legal instrument reflects best practice.

EN

L 243/48

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

109

ANNEX XI

SPECIFIC PROCEDURES AND CONDITIONS FACILITATING THE ISSUING OF VISAS TO MEMBERS OF THE

OLYMPIC FAMILY PARTICIPATING IN THE OLYMPIC GAMES AND PARALYMPIC GAMES

CHAPTER I

Purpose and definitions

Article 1

Purpose

The following specific procedures and conditions facilitate the application for and issuing of visas to members of the

Olympic family for the duration of the Olympic and Paralympic Games organised by a Member State.

In addition, the relevant provisions of the Community acquis concerning procedures for applying for and issuing visas

shall apply.

Article 2

Definitions

For the purposes of this Regulation:

1. ‘Responsible organisations’ relate to measures envisaged to facilitate the procedures for applying for and issuing visas

for members of the Olympic family taking part in the Olympic and/or Paralympic Games, and they mean the official

organisations, in terms of the Olympic Charter, which are entitled to submit lists of members of the Olympic family to

the Organising Committee of the Member State hosting the Olympic and Paralympic Games with a view to the issue

of accreditation cards for the Games;

2. ‘Member of the Olympic family’ means any person who is a member of the International Olympic Committee, the

International Paralympic Committee, International Federations, the National Olympic and Paralympic Committees, the

Organising Committees of the Olympic Games and the national associations, such as athletes, judges/referees, coaches

and other sports technicians, medical personnel attached to teams or individual sportsmen/women and media-

accredited journalists, senior executives, donors, sponsors or other official invitees, who agree to be guided by the

Olympic Charter, act under the control and supreme authority of the International Olympic Committee, are included

on the lists of the responsible organisations and are accredited by the Organising Committee of the Member State

hosting the Olympic and Paralympic Games as participants in the [year] Olympic and/or Paralympic Games;

3. ‘Olympic accreditation cards’ which are issued by the Organising Committee of the Member State hosting the Olympic

and Paralympic Games in accordance with its national legislation means one of two secure documents, one for the

Olympic Games and one for the Paralympic Games, each bearing a photograph of its holder, establishing the identity

of the member of the Olympic family and authorising access to the facilities at which competitions are held and to

other events scheduled throughout the duration of the Games;

4. ‘Duration of the Olympic Games and Paralympic Games’ means the period during which the Olympic Games and the

period during which the Paralympic Games take place;

5. ‘Organising Committee of the Member State hosting the Olympic and Paralympic Games’ means the Committee set up

on by the hosting Member State in accordance with its national legislation to organise the Olympic and Paralympic

Games, which decides on accreditation of members of the Olympic family taking part in those Games;

6. ‘Services responsible for issuing visas’ means the services designated by the Member State hosting the Olympic Games

and Paralympic Games to examine applications and issue visas to members of the Olympic family.

CHAPTER II

Issuing of visas

Article 3

Conditions

A visa may be issued pursuant to this Regulation only where the person concerned:

(a) has been designated by one of the responsible organisations and accredited by the Organising Committee of the

Member State hosting the Olympic and Paralympic Games as a participant in the Olympic and/or Paralympic Games;

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/49

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

110

(b) holds a valid travel document authorising the crossing of the external borders, as referred to in Article 5 of the

Schengen Borders Code;

(c) is not a person for whom an alert has been issued for the purpose of refusing entry;

(d) is not considered to be a threat to public policy, national security or the international relations of any of the Member

States.

Article 4

Filing of the application

1.

Where a responsible organisation draws up a list of the persons selected to take part in the Olympic and/or

Paralympic Games, it may, together with the application for the issue of an Olympic accreditation card for the persons

selected, file a collective application for visas for those persons selected who are required to be in possession of a visa in

accordance with Regulation (EC) No 539/2001, except where those persons hold a residence permit issued by a Member

State or a residence permit issued by the United Kingdom or Ireland, in accordance with Directive 2004/38/EC of the

European Parliament and of the Council of 29 April 2004 on the right of citizens of the Union and their family members

to move and reside freely within the territory of the Member States ( 1 ).

2.

A collective application for visas for the persons concerned shall be forwarded at the same time as applications for

the issue of an Olympic accreditation card to the Organising Committee of the Member State hosting the Olympic and

Paralympic Games in accordance with the procedure established by it.

3.

Individual visa applications shall be submitted for each person taking part in the Olympic and/or Paralympic Games.

4.

The Organising Committee of the Member State hosting the Olympic and Paralympic Games shall forward to the

services responsible for issuing visas, a collective application for visas as quickly as possible, together with copies of

applications for the issue of an Olympic accreditation card for the persons concerned, bearing their full name, nationality,

sex and date and place of birth and the number, type and expiry date of their travel document.

Article 5

Examination of the collective application for visas and type of the visa issued

1.

The visa shall be issued by the services responsible for issuing visas following an examination designed to ensure

that the conditions set out in Article 3 are met.

2.

The visa issued shall be a uniform, multiple-entry visa authorising a stay of not more than three months for the

duration of the Olympic and/or Paralympic Games.

3.

Where the member of the Olympic family concerned does not meet the conditions set out in point (c) or (d) of

Article 3, the services responsible for issuing visas may issue a visa with limited territorial validity in accordance with

Article 25 of this Regulation.

Article 6

Form of the visa

1.

The visa shall take the form of two numbers entered on the Olympic accreditation card. The first number shall be

the visa number. In the case of a uniform visa, that number shall be made up of seven (7) characters comprising six (6)

digits preceded by the letter ‘C’. In the case of a visa with limited territorial validity, that number shall be made up of eight

(8) characters comprising six (6) digits preceded by the letters ‘XX’ ( 2 ). The second number shall be the number of the

travel document of the person concerned.

2.

The services responsible for issuing visas shall forward the visa numbers to the Organising Committee of the

Member State hosting the Olympic and Paralympic Games for the purpose of issuing Olympic accreditation cards.

EN

L 243/50

Official Journal of the European Union

15.9.2009

( 1 ) OJ L 158, 30.4.2004, p. 77.

( 2 ) Reference to the ISO code of the organising Member State.

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

111

Article 7

Waiver of fees

The examination of visa applications and the issue of visas shall not give rise to any fees being charged by the services

responsible for issuing visas.

CHAPTER III

General and final provisions

Article 8

Cancellation of a visa

Where the list of persons put forward as participants in the Olympic and/or Paralympic Games is amended before the

Games begin, the responsible organisations shall inform without any delay the Organising Committee of the Member

State hosting the Olympic and Paralympic Games thereof so that the Olympic accreditation cards of the persons removed

from the list may be revoked. The Organising Committee shall notify the services responsible for issuing visas thereof and

shall inform them of the numbers of the visas in question.

The services responsible for issuing visas shall cancel the visas of the persons concerned. They shall immediately inform

the authorities responsible for border checks thereof, and the latter shall without delay forward that information to the

competent authorities of the other Member States.

Article 9

External border checks

1.

The entry checks carried out on members of the Olympic family who have been issued visas in accordance with this

Regulation shall, when such members cross the external borders of the Member States, be limited to checking compliance

with the conditions set out in Article 3.

2.

For the duration of the Olympic and/or Paralympic Games:

(a) entry and exit stamps shall be affixed to the first free page of the travel document of those members of the Olympic

family for whom it is necessary to affix such stamps in accordance with Article 10(1) of the Schengen Borders Code.

On first entry, the visa number shall be indicated on that same page;

(b) the conditions for entry provided for in Article 5(1)(c) of the Schengen Borders Code shall be presumed to be fulfilled

once a member of the Olympic family has been duly accredited.

3.

Paragraph 2 shall apply to members of the Olympic family who are third-country nationals, whether or not they are

subject to the visa requirement under Regulation (EC) No 539/2001.

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/51

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

112

ANNEX XII

ANNUAL STATISTICS ON UNIFORM VISAS, VISAS WITH LIMITED TERRITORIAL VALIDITY AND

AIRPORT TRANSIT VISAS

Data to be submitted to the Commission within the deadline set out in Article 46 for each location where individual

Member States issue visas:

— total of A visas applied for (including multiple A visas),

— total of A visas issued (including multiple A visas),

— total of multiple A visas issued,

— total of A visas not issued (including multiple A visas),

— total of C visas applied for (including multiple-entry C visas),

— total of C visas issued (including multiple-entry C visas),

— total of multiple-entry C visas issued,

— total of C visas not issued (including multiple-entry C visas),

— total of LTV visas issued.

General rules for the submission of data:

— the data for the complete previous year shall be compiled in one single file,

— the data shall be provided using the common template provided by the Commission,

— data shall be available for the individual locations where the Member State concerned issue visas and grouped by third

country,

— ‘Not issued’ covers data on refused visas and applications where the examination has been discontinued as provided

for in Article 8(2).

In the event of data being neither available nor relevant for one particular category and a third country, Member States

shall leave the cell empty (and not enter ‘0’ (zero), ‘N.A.’ (non-applicable) or any other value).

EN

L 243/52

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

113

ANNEX XIII

CORRELATION TABLE

Provision of this Regulation

Provision of the Schengen Convention (CSA), Common Consular

Instructions (CCI) or of the Schengen Executive Committee (SCH/

Com-ex) replaced

TITLE I

GENERAL PROVISIONS

Article 1

Objective and scope

CCI, Part I.1. Scope (CSA Articles 9 and 10)

Article 2

Definitions

(1)-(4)

CCI: Part I. 2. Definitions and types of visas

CCI: Part IV ‘Legal basis’

CSA: Articles 11(2), 14(1), 15, 16

TITLE II

AIRPORT TRANSIT VISA

Article 3

Third-country nationals required to hold an airport transit

visa

Joint Action 96/197/JHA, CCI, Part I. 2.1.1

TITLE III

PROCEDURES AND CONDITIONS FOR ISSUING VISAS

CHAPTER I

Authorities taking part in the procedures relating to applications

Article 4

Authorities competent for taking part in the procedures

relating to applications

CCI Part II. 4., CSA, Art. 12(1), Regulation (EC) No 415/

2003

Article 5

Member State competent for examining and deciding on an

application

CCI, Part II 1.1(a) (b), CSA Article 12(2)

Article 6

Consular territorial competence

CCI, Part II, 1.1 and 3

Article 7

Competence to issue visas to third-country nationals legally

present within the territory of a Member State

Article 8

Representation agreements

CCI, Part II, 1.2

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/53

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

114

CHAPTER II

Application

Article 9

Practical modalities for lodging an application

CCI, Annex 13, note (Article 10(1))

Article 10

General rules for lodging an application

Article 11

Application form

CCI, Part III. 1.1.

Article 12

Travel document

CCI, Part III. 2. (a), CSA, Article 13(1) and (2)

Article 13

Biometric identifiers

CCI, Part III. 1.2 (a) and (b)

Article 14

Supporting documents

CCI, Part III.2(b) and Part V.1.4, Com-ex (98) 57

Article 15

Travel medical insurance

CCI, Part V, 1.4

Article 16

Visa fee

CCI Part VII. 4. and Annex 12

Article 17

Service fee

CCI, Part VII, 1.7

CHAPTER III

Examination of and decision on an application

Article 18

Verification of consular competence

Article 19

Admissibility

Article 20

Stamp indicating that an application is admissible

CCI, Part VIII, 2

Article 21

Verification of entry conditions and risk assessment

CCI, Part III.4 and Part V.1.

Article 22

Prior consultation of central authorities of other Member

States

CCI, Part II, 2.3 and Part V, 2.3(a)-(d)

Article 23

Decision on the application

CCI, Part V. 2.1 (second indent), 2.2, CCI

EN

L 243/54

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

115

CHAPTER IV

Issuing of the visa

Article 24

Issuing of a uniform visa

CCI, Part V, 2.1

Article 25

Issuing of a visa with limited territorial validity

CCI, Part V, 3, Annex 14, CSA 11(2), 14(1) and 16

Article 26

Issuing of an airport transit visa

CCI, Part I, 2.1.1 — Joint Action 96/197/JHA

Article 27

Filling in the visa sticker

CCI, Part VI.1-2-3-4

Article 28

Invalidation of a completed visa sticker

CCI, Part VI, 5.2

Article 29

Affixing a visa sticker

CCI, Part VI, 5.3

Article 30

Rights derived from an issued visa

CCI, Part I, 2.1, last sentence

Article 31

Information of central authorities of other Member States

Article 32

Refusal of a visa

CHAPTER V

Modification of an issued visa

Article 33

Extension

Com-ex (93) 21

Article 34

Annulment and revocation

Com-ex (93) 24 and Annex 14 to the CCI

CHAPTER VI

Visas issued at the external borders

Article 35

Visas applied for at the external border

Regulation (EC) No 415/2003

Article 36

Visas issued to seafarers in transit at the external border

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/55

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

116

TITLE IV

ADMINISTRATIVE MANAGEMENT AND ORGANISATION

Article 37

Organisation of visa sections

CCI, VII, 1-2-3

Article 38

Resources for examining applications and monitoring of

consulates

CCI, Part VII, 1A

Article 39

Conduct of staff

CCI, Part III.5

Article 40

Forms of cooperation

CCI, Part VII, 1AA

Article 41

Cooperation between Member States

Article 42

Recourse to honorary consuls

CCI, Part VII, AB

Article 43

Cooperation with external service providers

CCI, Part VII, 1B

Article 44

Encryption and secure transfer of data

CCI, Part II, 1.2, PART VII, 1.6, sixth, seventh, eighth and

ninth subparagraphs

Article 45

Member States’ cooperation with commercial intermediaries

CCI, VIII, 5.2

Article 46

Compilation of statistics

SCH Com-ex (94) 25 and (98) 12

Article 47

Information to the general public

TITLE V

LOCAL SCHENGEN COOPERATION

Article 48

Local Schengen cooperation between Member States’

consulates

CCI, VIII, 1-3-4

EN

L 243/56

Official Journal of the European Union

15.9.2009

SOU 2009:77

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

TITLE VI

FINAL PROVISIONS

Article 49

Arrangements in relation to the Olympic Games and Para­

lympic Games

Articles 50

Amendments to the Annexes

Article 51

Instructions on the practical application of the Visa Code

Article 52

Committee procedure

Article 53

Notification

Article 54

Amendments to Regulation (EC) No 767/2008

Article 55

Amendments to Regulation (EC) No 562/2006

Article 56

Repeals

Article 57

Monitoring and evaluation

Article 58

Entry into force

EN

15.9.2009

Official Journal of the European Union

L 243/57

117

ANNEXES

Annex I

Harmonised application form

CCI, Annex 16

Annex II

Non-exhaustive list of supporting documents

Partially CCI, V, 1.4.

Annex III

Uniform format and use of the stamp indicating that a visa

application is admissible

CCI, VIII, 2

Annex IV

Common list of third countries, listed in Annex I to Regu­

lation (EC) No 539/2001whose nationals are required to be in

possession of an airport transit visa when passing through the

international transit area of airports situated on the territory

of the Member States

CCI, Annex 3, Part I

Annex V

List of residence permits entitling their holders to transit

through the airports of Member States without being

required to hold an airport transit visa

CCI, Annex 3, Part III

Annex VI

Standard form for notifying and motivating refusal,

annulment or revocation of a visa

Annex VII

Filling in the visa sticker

CCI, Part VI, 1-4, Annex 10

Annex VIII

Affixing the visa sticker

CCI, Part VI, 5.3

Annex IX

Rules for issuing visas at the border to seafarers in transit

subject to visa requirements

Regulation (EC) No 415/2003, Annexes I and II

Annex X

List of minimum requirements to be included in the legal

instrument in the case of cooperation with external service

providers

CCI, Annex 19

Annex XI

Specific procedures and conditions facilitating the issuing of

visas to members of the Olympic Family participating in the

Olympic Games and Paralympic Games

Annex XII

Annual statistics on uniform visas, visas with limited terri­

torial validity and airport transit visas

EN

L 243/58

Official Journal of the European Union

15.9.2009

118

Bilaga till delbetänkande EU:s Viseringskodex

SOU 2009:77

EU:s V

iseringskodex

– Bilaga

Omslag: Edita Västra Aros, september 2009

106 47 Stockholm

106 47 Stockholm Te

Tel 08-598 191 90 F

l 08-598 191 90 Fax 08-598 191 91 or

ax 08-598 191 91 order.fritzes@nj.se www.fritzes.se

ISBN 978-91-38-23274-3 ISSN 0375-250X

ISBN 978-91-38-23274-3 ISSN 0375-250X

SOU 2009:77

DelbetänkanDe av viseringsutreDningen

eu:s viseringskodex

SOU 2009:77

Bilaga

SOU 2009:77

Delbetänkande av Viseringsutredningen

Stockholm 2009

EU:s Viseringskodex

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar

av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av

Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress:

Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-598 191 91

Ordertel: 08-598 191 90

E-post: order.fritzes@nj.se

Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, (SB PM 2003:2, reviderad 2009-05-02)

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss.

Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på

http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice

Tryckt av Edita Sverige AB

Stockholm 2009

ISBN 978-91-38-23274-3

ISSN 0375-250X

Till statsrådet Tobias Billström

Regeringen beslutade den 2 oktober 2008 att tillkalla en särskild utredare för att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (delbetänkande). Utredaren ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare (slutbetänkande).

Den 2 oktober 2008 förordnades f.d. generaldirektören Håkan Sandesjö att fr.o.m. samma dag vara särskild utredare.

Som experter har fr.o.m. den 8 december 2008 medverkat experten Daniel Andersson, Migrationsverket, rådmannen Karin Benson, Länsrätten i Stockholms län, rättssakkunnige Christina Kopparberg, Justitiedepartementet, polisinspektören Jonn Lamberth, Polismyndigheten i Skåne, kanslirådet Kerstin Lindblad, Justitiedepartementet, kanslirådet Christel Makarowski, Utrikesdepartementet, och departementssekreteraren Magnus Nordström, Utrikesdepartementet.

Som sekreterare anställdes fr.o.m. den 1 december 2008 hovrättsassessorn Annika Friberg och fr.o.m. den 8 juni 2009 hovrättsassessorn Dina Gutrad.

Utredningen har antagit namnet Viseringsutredningen (Ju 2008:13). Den 11 juni 2009 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv (dir. 2009:52). Enligt detta ska utredningen redovisa delbetänkandet senast den 15 september 2009 och slutbetänkandet senast den 31 januari 2010.

Härmed överlämnas utredningens delbetänkande EU:s viseringskodex (SOU 2009:77).

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar

(viseringskodexen) antogs den 25 juni 2009, men har ännu inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) och inte heller trätt i kraft. Delbetänkandet kommer att kompletteras med en bilaga innehållande Viseringskodexen när förordningen publicerats i EUT.

Arbetet fortsätter i enlighet med direktiven.

Stockholm i september 2009

Håkan Sandesjö

/Dina Gutrad

Sammanfattning

Uppdraget

Viseringsutredningen har fått i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n), ändringsförordningen1. Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009, men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i EUT och inte heller trätt i kraft. Ändringsförordningen publicerades i EUT den 28 maj 2009 och trädde i kraft den 29 maj 2009. Utredningen ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare2. I detta delbetänkande redovisas uppdraget såvitt gäller de författningsändringar som föranleds av antagandet av Viseringskodexen och ändringsförordningen.

Viseringskodexens och ändringsförordningens bestämmelser om representation, samarbetsformer och upptagande av biometri är i huvudsak likalydande. Ändringsförordningen kommer på sikt sannolikt att upphävas. Mot bakgrund härav har överväganden och bedömningar om författningsändringar gjorts mot bakgrund av Viseringskodexens bestämmelser.

1 Europaparlamentets och rådets förordning nr 309/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas, EUT L 131 28.6.2009, s. 1. 2 EUT L 157 15.6.2002, s. 1.

Schengenregelverket på viseringsområdet

I Schengenkonventionen finns bestämmelser om viseringar för kortare vistelser och för längre vistelser. Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar kompletteras med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Bestämmelserna i CCI:n preciserar också under vilka förutsättningar som visering ska beviljas.

Det finns också rättsakter som bl.a. bestämmer vilka länders medborgare som ska vara skyldiga att ha visering och vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet för att få resa in i Sverige och de övriga Schengenstaterna; rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Bestämmelser om nödfallsviseringar finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Beträffande visering för flygplatstransitering antog ministerrådet den 4 mars 1996 en gemensam åtgärd om ett system med sådana viseringar (96/197/RIF). I bilagan till den gemensamma åtgärden räknas upp de länder vars medborgare måste ha en sådan visering. Rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar gäller också på området.

Informationssystemet för viseringar (VIS)

Den 8 juni 2004 beslutade rådet att inrätta ett informationssystem för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av uppgifter mellan medlemsstater. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelser (VIS-förordningen) fastställer ändamål, funktioner och ansvarsfördelningen för VIS. Den fastställer också villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna för att underlätta prövningen av viseringsansökningar och beslut som fattas i anslutning till dessa.

VIS-förordningen innehåller allmänna bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner, vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS, vilka som ska ha tillgång till VIS samt allmänna principer som ska tillämpas vid användningen av VIS. Förordningen innehåller vidare en s.k. broklausul, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter i VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott.

I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna. Förordningen reglerar även drift och ansvar samt rättigheter och skyldigheter med avseende på uppgiftsskydd.

Förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna

Av artikel 5.1 i VIS-förordningen framgår vilka uppgifter som i samband med en viseringsansökan ska registreras i VIS, bl.a. ett fotografi av sökanden och sökandens fingeravtryck. CCI:n saknade tidigare helt bestämmelser om upptagande av biometri. I CCI:n fanns tidigare alltså ingen rättslig grund för viseringsmyndigheterna att kräva biometriska uppgifter från personer som ansökte om visering. Genom den s.k. ändringsförordningen som trädde i kraft den 29 maj 2009 har en rättslig grund för upptagningen av biometriska kännetecken skapats.

Viseringskodexen

I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen3 framhålls ”nödvändigheten av att ytterligare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som en del av ett mångsidigt system som syftar till att underlätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskickningar.” Ett av de viktigaste inslagen för detta är införandet av en gemenskapskodex om viseringar såsom ett gemensamt regelverk för

3 EUT C 53, 3.3.2005.

viseringspolitiken, särskilt genom konsolidering och utveckling av gällande bestämmelser.

Genom Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EG-rättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna i Schengenkonventionen om viseringar för kortare vistelse, CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen samt rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.

Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer viseringar för kortare vistelser heltäckande att regleras av Viseringskodexen. Viseringskodexen innehåller allmänna bestämmelser om syfte och mål. Bestämmelserna i Viseringskodexen ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Viseringskodexen påverkar emellertid inte rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer. I förordningen anges vidare vilka tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering, samtidigt som det fastställs förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.

Liksom ändringsförordningen innehåller Viseringskodexen bestämmelser för upptagande av biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med en viseringsansökan. I Viseringskodexen finns också föreskrifter avseende överenskommelser om representation medlemsstaterna emellan och andra samarbetsformer. Avslag på viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering ska enligt Viseringskodexen kunna överklagas av sökanden. I den mån en medlemsstats nationella lagstiftning inte redan innehåller regler för överprövning av sådana beslut uppställer Viseringskodexen krav på att medlemsstaten inrättar nationella regler härom.

EG-rättsliga utgångspunkter

Såväl Viseringskodexen som ändringsförordningen är EG-förordningar. Sådana förordningar blir automatiskt en del av medlemsstaternas nationella rättssystem och gäller enligt sin lydelse på samma sätt som nationella lagar. Enligt EG-rättsliga principer får medlemsstaterna inte vidta några implementeringsåtgärder när det gäller EG-förordningar. En EG-förordnings bestämmelser får som huvudregel inte återges i nationell lagstiftning eftersom detta skulle kunna dölja att de rättigheter som har sitt ursprung i förordningen är av gemenskapsrättslig natur. Om det finns nationella författningsbestämmelser som motsvarar eller strider mot en EG-förordnings bestämmelser måste de nationella bestämmelserna utmönstras.

Bestämmelser i en EG-förordning får dock återges i nationell lagstiftning när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen. En EG-förordning kan också i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter.

Bedömningar av behovet av svenska författningsändringar i detta delbetänkande görs med utgångspunkt i dessa EG-rättsliga principer.

Överenskommelser om representation och samarbetsformer

Viseringskodexen innehåller bestämmelser om representation mellan medlemsstaterna och samarbetsformer. En medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt Viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat på ett begränsat sätt på så vis att den tar emot viseringsansökningar och registrerar biometriska kännetecken.

Till följd av Schengensamarbetet finns redan i dag bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) om Sveriges möjlighet att ingå överenskommelser med annan Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om s.k. enhetlig visering. I 3 kap. 6 § UtlL anges att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetliga viseringar. Andra samarbetsformer som regleras av kodexen, samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum

samt samarbete med s.k. externa tjänsteleverantörer m.m., saknar motsvarighet i svensk lag.

Som nämnts ovan upphävs Schengenkonventionens bestämmelser om visering för kortare vistelser genom Viseringskodexen. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med Viseringskodexen föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 6 § UtlL ändras så att den istället tar sikte på överenskommelser om representation enligt Viseringskodexen. Övriga samarbetsformer regleras uttömmande av Viseringskodexen. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att meddela kompletterande nationella föreskrifter härom finns därför inte.

Upptagande av biometri

I svensk lag finns inga bestämmelser om upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar. Den rättsliga grunden för att ta upp biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med viseringsansökningar finns i Viseringskodexen. Någon kompletterande nationell lagstiftning krävs därför inte.

Möjligheten att överklaga

Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar får överklagas framgår klart av Viseringskodexen. Huruvida bestämmelserna om överklagande är tillämpliga även i andra fall är dock oklart.

Enligt utredningens mening får det överlämnas till rättstillämpningen att närmare avgöra räckvidden av Viseringskodexens överklagandebestämmelser.

Utlänningslagen saknar för närvarande generella bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut avseende viseringar. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med kodexen krävs författningsändringar och kompletterande lagstiftning avseende överklagande. Utredningen föreslår att det i utlänningslagen införs bestämmelser om rätt att överklaga beslut om avslag på en viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering.

Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL, av Migrationsverket och Regeringskansliet. Enligt 3 kap. 6 § samma lag får emellertid regeringen eller – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt

att besluta om visering. Regeringen får också meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Utredningen föreslår att det nuvarande bemyndigandesystemet ska behållas. Såvitt avser instansordningen föreslås att viseringsbeslut bör kunna överklagas till en enda migrationsdomstol och därefter till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande till Migrationsöverdomstolen innebär det att utlänningslagens bestämmelser om prövningstillstånd gäller.

Övriga överväganden

Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer det att finnas två huvudtyper av viseringar. Viseringar som utfärdats enligt Viseringskodexen och s.k. nationella viseringar för längre vistelser. Den förstnämnda typen av viseringar har som framgår sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. En sådan visering kan vara enhetlig, av territoriellt begränsad giltighet eller endast giltig för flygplatstransitering. Även visering som utfärdas vid de yttre gränserna (nödfallsvisering och sjömansvisering) har sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. Viseringskodexen utgör en utveckling av Schengensamarbetet. Utredningen föreslår att en visering som utfärdas med stöd av Viseringskodexen benämns Schengenvisering och att det i utlänningslagen tas in en definition härom.

I Viseringskodexen regleras vilken stat som är behörig att pröva en ansökan om visering. Direkt av Viseringskodexen följer också att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium. Mot bakgrund av detta föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL som stadgar att beslut om enhetlig visering som meddelats av en behörig myndighet i en annan Schengenstat gäller i Sverige utmönstras.

Utredningen förslår vidare att bestämmelserna i utlänningslagen anpassas efter Viseringskodexen och att föreskrifter som framgår direkt av EG-förordningen – beviskrav, villkor för beviljande av viseringar, grunder för upphävande och återkallande av visering, begreppet enhetlig visering enligt Schengenkonventionen – utmönstras. Utredningen lämnar inte några förslag avseende utlänningsförordningen (2006:97) utan pekar bara på vissa oförenligheter med Viseringskodexens bestämmelser. Utredningen föreslår att utlänningsförordningen ses över.

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i utlännings- lagen ( 2005:716 )

Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 3 kap. 2 och 3 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 1, 4 och 6 §§, 7 kap. 1, 2 och 8 §§, 13 kap. 10 §, 14 kap. 2 och 3 §§ samt 16 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 1 kap. 4 § ska lyda ”Schengenkonventionen, Schengenstat och Schengenvisering”,

dels att rubriken närmast före rubriken till 14 kap. 2 § ska ha följande lydelse,

dels att det i 1 kap. införs en ny paragraf, 4 a §, och i 14 kap. införs en ny paragraf, 2 a §, med följande lydelse,

dels att det närmast före 14 kap. 2 a § införs en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

4 a §

Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (Viseringskodexen) 2 .

1 Jfr Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen), EUT L 2 EUT L

2 kap.

3 §

Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha

Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

I Viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering.

Bestämmelser om nationell visering finns i 3 kap. 4 §.

3 kap.

1 §

En utlänning får beviljas visering om han eller hon

1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass,

2. på begäran kan visa upp dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet,

3. har en medicinsk reseförsäkring för vistelsen,

4. har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel,

5. inte har meddelats inreseförbud, samt

6. inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.

Villkor för beviljande av en Schengenvisering finns i Viseringskodexen.

2 §

En visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § skall utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.

Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får en enhetlig visering inte beviljas.

3 §

En enhetlig visering enligt Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige.

4 §

Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras

mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång.

En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.

Om det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.

Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas.

6 §

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.

Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering.

Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering.

Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om Schengenvisering.

7 kap.

1 §

Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.

I Viseringskodexen finns särskilda bestämmelser om upphäv-

ande och återkallelse av Schengenvisering.

Om utlänningen har vistats här i landet, mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.

2 §

Utöver vad som sägs i 1 § får visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.

Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.

Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.

8 §

Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.

Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.

Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.

Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.

13 kap.

10 §

Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.

Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot

Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot

och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz.

och

1. utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz, eller

2. beslutet fattas enligt Viseringskodexen.

14 kap.

Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd, arbetstillstånd och visering.

Polismyndighetens beslut

2 §

En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket.

En polismyndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.

Utlandsmyndighetens beslut m.m.

2 a §

En utlandsmyndighets beslut samt beslut av annat organ, efter bemyndigande enligt 3 kap. 6 §, om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas

till en migrationsdomstol.

3 §

Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär

– avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EESmedborgare,

– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller

– återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.

Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.

Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.

16 kap.

1 §

De länsrätter som regeringen bestämmer skall vara migrationsdomstolar. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka länsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva viseringsärenden. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.

Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om länsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.

Denna lag träder i kraft den …3

3 Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) antogs den 25 juni 2009 men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) och inte heller trätt i kraft. I artikel 58 i Viseringskodexen finns särskilda föreskrifter om EG-förordningens ikraftträdande. Mot bakgrund av det anförda kan någon bestämd dag för lagförslagens ikraftträdande inte anges.

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Uppdraget

Viseringsutredningen har fått i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras när Europarådets och rådets förordning om viseringar (Viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (CCI) (nedan kallad ändringsförordningen) antas. Utredningen ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare.

I detta delbetänkande redovisas uppdraget såvitt gäller de författningsändringar som föranleds av antagandet av Viseringskodexen och ändringsförordningen. I dessa delar ska utredningen enligt direktivet utreda och lämna förslag till införande av en möjlighet att överklaga beslut om avslag på visering. Uppdraget innefattar i denna del även att analysera processuella frågor, särskilt instansordningen. Reglingen om överklagande av viseringsbeslut i några med Sverige jämförbara EU-medlemsstater ska redovisas. Utredningen ska också se över det svenska regelverket så att det anpassas för att överensstämma med bestämmelserna i förordningarna som rör skydd för personuppgifter, handläggning av viseringsansökningar samt upptagande av biometriska uppgifter. Användningen av olika former för samarbetet i samband med mottagandet och handläggningen av viseringsansökningar som preciseras i förordningarna ska övervägas.

Utredningen ska redogöra för ekonomiska och andra konsekvenser som förordningarna och de föreslagna författningsbestämmelserna medför. De totala utgifterna för utgifterna för viseringsverksamheten vid utlandsmyndigheterna ska också bedömas. Slutligen ska utredningen göra beräkningar av de budgetära konsek-

venserna för domstolarna, Migrationsverket och Polisen. Om förordningarna medför ökade kostnader, ska förslag till finansiering inom berörda utgiftsområden redovisas.

Regeringens direktiv (dir. 2008:104) och (dir. 2009:52) återges i sin helhet i bilaga 1 och 2.

1.2. Utredningens arbete

Utredningens arbete påbörjades i december 2008. Arbetet har bedrivits i nära samarbete med experterna, både vid de fem sammanträden som har hållits och vid kontakter däremellan.

Utredningen har besökt de svenska ambassaderna i Rabat, Moskva och Damaskus för att på plats kunna ta del av verksamheten med viseringar. En redovisning för besöken återfinns i kapitel 7. Vid besöket i Rabat besöktes också den holländska ambassadens viseringsavdelning. I Moskva genomfördes ett studiebesök på ett internationellt företag som hanterar olika delar av viseringsprocessen, t.ex. registrering av ansökningar och utlämnande av pass med viseringar. Utredningen har också haft nära kontakt med ambassaden i Bangkok, som redan i dag har avtal med privata företag för hantering av vissa delar av handläggningen av ett viseringsärende.

Utredningen har vidare vid två tillfällen besökt Migrationsverkets viseringsenhet i Norrköping. Vid dessa tillfällen har också samtal förts med Migrationsverkets s.k. VIS-projekt. Utredningen har varit representerad vid VIS-projektets återkommande samrådsmöten.

Utredningen har gjort studiebesök hos Gränspolisen på Arlanda och på Sturup. Studiebesök har också genomförts hos Utlänningssektionen vid Polismyndigheten i Malmö. Vid ett besök på Rikspolisstyrelsen i Stockholm har samtal förts med den s.k. Gränskontrollenheten.

Sammanträffande har skett med företrädare för Kustbevakningen.

Utredningen har samrått med Utredningen om försörjningskrav vid anhöriginvandring (Ju 2008:12) och utredningen om utvärdering av instans- och processordningen i utlännings- och medborgarskapsärenden (Ju 2007:119).

Arbetet fortsätter i enlighet med direktiven.

2. Den svenska regleringen på viseringsområdet

2.1. Historik

Under senare delen av 1800-talet och fram till tiden för första världskriget upprätthöll Sverige principen om fritt folkutbyte mellan länderna. En utlänning kunde då fritt resa in i landet, uppehålla sig här utan tillstånd och arbeta i princip utan begränsning.

Vår första lagstiftning på området, lagen (1914:196) angående förbud för utlänningar att här i riket vistas, innehöll inte några bestämmelser om generell utlänningskontroll utan tog i stället sikte på att kriminella eller asociala utlänningar skulle kunna avvisas eller, om de befann sig i landet, utvisas. Lagen innehöll emellertid också en fullmaktsbestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t i händelse av krig eller andra extraordinära förhållanden fick meddela de föreskrifter som behövdes för utlänningskontrollen. Med stöd av bemyndigandet utfärdade Kungl. Maj:t ett flertal författningar i syfte att ytterligare reglera utlänningars rätt att resa in i och vistas i landet. Sålunda infördes genom 1917 års passkungörelse bestämmelser om passtvång för inresande och genom 1918 års övervakningskungörelse föreskrevs att en utlänning inte fick resa in i eller uppehålla sig i landet utan att ha ett viserat pass, dvs. ett pass som av svensk myndighet var påtecknat med tillstånd till inresa och uppehåll. Bestämmelserna föranleddes bl.a. av minskad tillgång på livsmedel i landet och av en önskan att beakta tillgången på bostäder. Efter första världskriget upphävde Sverige viseringstvånget gentemot en rad europeiska stater. Då möjligheterna att reglera arbetskraftsinvandringen därmed begränsades, ansågs det nödvändigt att vidta åtgärder för att skydda arbetsmarknaden. I 1926 års övervakningskungörelse infördes därför bestämmelsen att en viseringsfri utlänning, som kom hit för att ta anställning, vid inresan skulle ha sitt pass försett med arbetstillstånd.

På administrativ väg hade alltså införts en generell utlänningskontroll. Genom 1927 års lag om utlänningars rätt att här i riket vistas, vars främsta syfte var att skydda den svenska arbetsmarknaden, lagreglerades utlänningskontrollen. Lagen innebar, när det gällde rätten till inresa, uppehåll och arbete i Sverige, i huvudsak att de i administrativ ordning meddelade kontrollföreskrifterna lagfästes.

Varken de efterföljande 1937 års utlänningslag eller 1945 års utlänningslag innebar några större förändringar i förhållande till tidigare lagstiftning när det gällde viseringsfrågorna. Således gällde fortfarande allmänt viseringstvång, från vilket undantag kunde meddelas. En utlänning kunde också avvisas eller, om utlänningen uppehöll sig här, förpassas om utlänningen inte hade föreskriven visering eller uppehållstillstånd. Även dessa lagar innehöll fullmaktsstadganden för Kungl. Maj:t att meddela de särskilda föreskrifter som kunde vara nödvändiga när det gällde utlänningars rätt att komma in i eller uppehålla sig i landet.

Vid tillkomsten av 1954 års utlänningslag framhöll departementschefen att endast svenska medborgare hade en ovillkorlig rätt att vistas och arbeta i Sverige men att rättsskyddet för utlänningar borde förstärkas och lagregleras. Departementschefen anförde vidare att det för den överblickbara framtiden var nödvändigt att behålla både ett permanent system av regler mot asociala utlänningar och sådana bestämmelser som krävdes för en mera generell utlänningskontroll. Denna kontroll skulle dock inte betraktas som permanent utan det skulle finnas möjligheter att skära ned och avlägsna den. Dessa tankar kom till uttryck i lagens inledande bestämmelse som föreskrev att en utlänning ägde rätt att, i den utsträckning och på de villkor som lagen stadgade, resa in i och ut ur riket samt här uppehålla sig och inneha anställning. Den generella kontrollen utformades på så sätt att Kungl. Maj:t bemyndigades att meddela bestämmelser om bl.a. viseringsskyldighet. Enligt lagen meddelades visering för inresa och vistelse i riket under viss tid. Vid visering kunde meddelas de förbehåll och de föreskrifter, som med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter var påkallade. Visering kunde också återkallas om det fanns särskilda skäl. De närmare bestämmelserna om visering togs in i en särskild utlänningskungörelse. Lagen kom att gälla till år 1980 då den ersattes av en ny utlänningslag. Invandringen hade vid den tiden förändrat karaktär. Arbetskraftsinvandringen från utomnordiska länder hade upphört i mitten

av 1970-talet och ersatts av invandring av asylsökande och anhöriga till tidigare invandrade.

I 1980 års utlänningslag reglerades den generella utlänningskontrollen på samma sätt som tidigare. Regeringen bemyndigades således att föreskriva pass- och tillståndstvång. Tillstånd kunde ges som visering eller uppehållstillstånd. I lagen föreskrevs att visering avser inresa och vistelse i riket under viss tid, att viseringen får förenas med sådana förbehåll och föreskrifter som behövs med hänsyn till inresans syfte och övriga omständigheter samt att visering får återkallas om utlänningen mot bättre vetande har lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen förtigit vissa omständigheter eller det i övrigt föreligger särskilda skäl. Några kriterier för att visering skulle beviljas upptogs inte i lagen. I en särskild utlänningsförordning föreskrev regeringen att en utlänning inte fick resa in i eller uppehålla sig i Sverige utan att ha visering. Denna bestämmelse innehöll dock en rad undantag från huvudregeln. Inte heller i 1980 års utlänningsförordning angavs emellertid några kriterier för att bevilja visering. Däremot upprätthöll Statens invandrarverk (SIV) en viseringspraxis som närmare angav förutsättningarna för att visering skulle kunna beviljas. Denna praxis grundade sig i huvudsak på uttalanden av riksdag och regering.

På grundval av Invandrarpolitiska kommitténs betänkande (SOU 1983:29) redovisades i prop. 1983/84:144 en översyn av riktlinjerna för flyktingpolitiken och invandringspolitiken i stort. I fråga om besöksvisering och uppehållstillstånd för tillfälligt besök föreslogs att Statens invandrarverk skulle tillämpa en generösare praxis. Föredraganden anförde i huvudsak följande.

Varje stat har rätt att genom att ställa krav på visering söka reglera inresor till sitt territorium. För svensk del tillämpas krav på inresevisering i förhållande till en lång rad stater, bl.a. sådana från vilka det finns ett påtagligt invandringstryck. Det är emellertid olyckligt om viseringspraxis blir alltför restriktiv, särskilt när det gäller visering för besök hos släktingar. En sådan utveckling är bl.a. föga förenlig med uttalandena i slutdokumentet från den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors om underlättande av kontakter och regelbundna möten på grund av familjeband och om förbättring av villkoren för individuell och kollektiv turism. Sverige har ett ansvar för att den förda invandringspolitiken inte leder till splittring av familjer genom att anhöriga förlorar varje möjlighet att träffas. I särskild grad gäller detta i sådana fall, där den härvarande inte kan återvända till hemlandet. Det råder knappast någon tvekan om att Statens Invandrarverks (SIV) viseringspraxis under senare år och i förhållande till medborgare i vissa stater har blivit mer restriktiv än vad som kan anses önskvärt. Kom-

mittén pekar på ett par orsaker till att det har blivit så, nämligen risken för avhopp i Sverige och avsaknaden av ett snabbt förfarande när det gäller att avlägsna den som vägrar att resa ut efter viseringstidens utgång. Kommittén har föreslagit att visering för släktbesök bör beviljas om det inte framstår som uppenbart att avsikten med besöket är en annan medan en remissinstans i stället har föreslagit att visering i dessa fall skall beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med besöket är en annan än den uppgivna. Enligt min mening är det inte lämpligt att för alla situationer använda samma bedömningsgrund. I det fall då det t.ex. är fråga om mycket nära anhöriga och omständigheterna framstår som särskilt ömmande bör visering ges. I ett sådant fall lämpar sig kommitténs bedömningsregel. I mindre behjärtansvärda fall kan det finnas anledning att följa den andra föreslagna principen. Med en sådan tillämpning skulle viseringspraxis förändras i en liberalare riktning samtidigt som man får en erforderlig nyansering. En liberal viseringspraxis är viktigt även i andra fall för att rörligheten över gränserna inte skall försvåras mer än nödvändigt. Någon anledning att mera konkret lägga fast regler i detta hänseende föreligger dock inte. SIV:s styrelse bör leda utvecklingen av SIV:s viseringspolitik.

När det gäller medborgare i de nordiska länderna införde Sverige, Danmark, Finland och Norge år 1954 fullständig passfrihet för sina medborgare som vistades i ett annat nordiskt land. År 1957 träffades en överenskommelse mellan dessa stater om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna. Överenskommelsen tillträddes även av Island år 1966. Medborgare från de nordiska länderna har således under lång tid haft möjlighet att fritt resa in, uppehålla sig och arbeta i de nordiska länderna utan pass- och viseringstvång och utan uppehålls- och arbetstillstånd. Personer som är permanent bosatta i de nordiska länderna utan att vara medborgare i något nordiskt land omfattas inte av dessa friheter. Har en tredjelandsmedborgare fått uppehållstillstånd i en nordisk stat, är tillståndet endast giltigt i den staten. Under den tid uppehållstillståndet gäller kan utlänningen dock utan uppehållstillstånd vistas under högst tre månader i en annan nordisk stat i vilken han eller hon är viseringsfri.

Den 1 juli 1989 trädde en ny, omarbetad, utlänningslag i kraft (prop. 1988/89:86). Viseringsbestämmelserna i 1980 års lag överfördes emellertid i princip oförändrade till den nya lagen. Detsamma gällde bestämmelserna i den nya utlänningsförordningen (1989:547). Några kriterier för att bevilja visering fanns således vare sig i 1989 års UtlL eller i 1989 års UtlF.

1989 års UtlL genomgick under 1990-talet och början av 2000-talet ett stort antal ändringar. Sveriges ingående i Europeiska ekonomiska

samarbetsområdet (EES) den 1 januari 1994 och inträdet ett år senare som medlem i Europeiska unionen innebar att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna bl.a. om personers fria rörlighet blev gällande i Sverige. Sveriges tillträde till den s.k. Schengenkonventionen och inträde i det operativa Schengensamarbetet 2001 (se vidare kapitel 3) medförde också en hel del förändringar av de svenska viseringsbestämmelserna. Bl.a. infördes regler om s.k. enhetlig visering inom EU. Inom EU har det vidare bedrivits ett omfattande harmoniseringsarbete när det gällt att fastställa vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet. Detta har inneburit att utrymmet för de enskilda medlemsstaterna att reglera viseringskravet har kommit att i motsvarande mån begränsas.

Den 31 mars 2006 infördes en ny instans- och processordning i utlänningsärenden, som bl.a. innebar att Migrationsverkets beslut normalt ska kunna överklagas till migrationsdomstolar och i andra och sista instans till en Migrationsöverdomstol. Beslut om avslag på en viseringsansökan kan dock – med ett visst undantag – inte överklagas. I samband med denna reform ersattes också 1989 års utlänningslag av den nu gällande utlänningslagen (2005:716). I 2005 års utlänningslag anges uttryckligen förutsättningarna för att bevilja visering. Vidare infördes en bestämmelse om beviskravet för avslag på en viseringsansökan. I förarbetena angavs att den tidigare ordningen inte var lämplig. Regeringen framhöll att de grundläggande förutsättningarna för visering borde anges i lagen för att på så sätt främja en enhetlig och förutsägbar tillämpning (prop. 2004/05:170 s. 168).

2.2. Nationella viseringsbestämmelser

Nationella bestämmelser om viseringar finns i utlänningslagen (2005:716, UtlL) och utlänningsförordningen (2006:97, UtlF). Med stöd av 2 kap. 6 § och 7 kap. 11 § i den tidigare gällande utlänningsförordningenutlänningsförordningen (1989:547) – har Migrationsverket utfärdat föreskrifter om handläggningen av viseringsärenden (MIGRFS 2001:3, ändrad MIGRFS 01/2006)). I 6 § i dessa föreskrifter föreskrivs att bestämmelserna i Europeiska unionens råds gemensamma konsulära anvisningar angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI) och den gemensamma handboken (gränshandboken: Common Manual)

ska följas av svenska myndigheter som beslutar i ärenden om visering (en närmare beskrivning av de EG-rättsliga viseringsbestämmelserna finns i kapitel 3).

2.3. Viseringens innebörd

Visering innebär enligt 2 kap. 3 § UtlL tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. Visering kan t.ex. beviljas för turistbesök, för besök hos släktingar, för affärsbesök eller för att resa genom Sverige för att komma till ett annat land. Det kan också vara frågan om besök för kulturellt utbyte, deltagande i seminarier eller i idrottsturneringar samt besök för att genomgå medicinsk behandling.

Med enhetlig visering avses enligt 1 kap. 5 § UtlF en visering som utfärdas enligt föreskrifterna i Schengenkonventionen.

2.4. Viseringskrav

En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska enligt huvudregeln i 2 kap. 3 § UtlL ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.

Kravet på visering har ansetts nödvändigt, framför allt för att den reglerade invandringen ska kunna bibehållas. På så sätt kan invandringen från vissa länder kontrolleras och begränsas. Viseringskravet har också betydelse ur säkerhetspolitiskt perspektiv. Denna fråga behandlades i prop. 1996/97:25, Svensk migrationspolitik i ett globalt perspektiv. Regeringen anförde då följande (s. 122).

Det är av största vikt att kontakter mellan människor i olika länder underlättas. Det gäller såväl i fråga om släktkontakter som kommersiella och kulturella förbindelser på olika plan. Det övergripande målet måste därför vara att skapa så stor frihet för rörelser över gränserna som möjligt. Mot önskemålet om fri rörlighet måste emellertid ställas nödvändigheten av att upprätthålla den reglerade invandring vi har. Det torde därför under överskådlig tid vara nödvändigt att ha kvar krav på visering i förhållande till ett stort antal länder. Viseringspolitiken är vidare i särskilt hög grad en del av vår invandringspolitik där det är nödvändigt att politiken inte skiljer sig alltför mycket från våra grannländers. Om vi i Sverige skulle ha viseringsfrihet i förhållande till länder vars medborgare är viseringspliktiga i de flesta

andra länder kan det leda till ett mycket stort invandringstryck mot vårt land.

Det har även förekommit att visering i politiskt demonstrationssyfte har krävts för medborgare i ett visst land, bl.a. Sydafrika.

Medborgare i de övriga nordiska länderna är enligt 2 kap. 8 § första stycket UtlL undantagna från kravet på visering. Enligt en delegationsbestämmelse i 2 kap. 9 § UtlL får regeringen vidare föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana föreskrifter återfinns i 3 kap. 1 § UtlF och omfattar – utöver medborgare i övriga EU-stater och Schweiz – medborgare i en mängd andra stater.

Diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och anställda undantas enligt 2 kap. 10 § första stycket UtlL normalt från kravet på visering. Detsamma gäller främmande staters kurirer. Regeringen får emellertid enligt andra stycket meddela föreskrifter om att bestämmelserna om krav på visering gäller i viss utsträckning för dessa personer. Sådana föreskrifter finns i 3 kap. 9 § UtlF. Enligt dessa ska de grundläggande bestämmelserna om visering i 2 kap. UtlL och bestämmelserna i 3 kap. UtlF gälla i tillämpliga delar även för främmande länders diplomatiska tjänstemän och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige, deras familjer och betjäning samt diplomatiska kurirer. För dessa personer får en nationell visering beviljas för längre tids vistelse i Sverige än tre månader (se vidare avsnitt 2.6.2).

I fråga om andra utlänningar som är berättigade till förmåner enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall hänvisas i 2 kap. 10 § tredje stycket UtlL till de inskränkningar som följer av den lagen. Av denna lags första paragraf framgår att föreskrifterna i den lagen gäller utan hinder av bestämmelse i annan författning. I lagen hänvisas främst till de regler om immunitet och privilegier som har lagts fast i den i Wien den 18 april 1961 avslutade konventionen om diplomatiska förbindelser och den på samma plats den 24 april 1963 avslutade konventionen om konsulära förbindelser. Vidare upptas i en särskild bilaga till lagen de internationella organ och personer med anknytning till sådana organisationer, vilka åtnjuter immunitet och privilegier i enlighet med vad som har bestämts i avtal och stadga som gäller i förhållande till Sverige.

2.5. Grundläggande förutsättningar för beviljande av visering

I 3 kap. 1 § UtlL redogörs för de grundläggande förutsättningarna för att visering ska beviljas. Utlänningen ska ha ett gällande pass eller annan handling som ska godtas som pass. Han eller hon ska vidare – på begäran – kunna visa upp dokument, av vilka det framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i Sverige. Utlänningen ska också ha en medicinsk reseförsäkring för vistelsen och ha tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kunna skaffa sig sådana medel. Utlänningen får inte heller ha meddelats inreseförbud eller anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.

Samtliga villkor för visering utom det som avser medicinsk reseförsäkring överensstämmer i huvudsak med vad som krävs för inresa enligt artikel 5.1 i kodexen om Schengengränserna, den s.k. Gränskodexen1, som har ersatt motsvarande bestämmelse i Schengenkonventionen. I motiven framhålls att Migrationsverkets riktlinjer och praxis är i enlighet med Schengenkonventionens krav (prop. 2004/05:170 s. 168). Kravet på medicinsk reseförsäkring gäller sedan den 1 juni 2004 enligt ett beslut av Europeiska unionens råd.2

Bevis om visering ska enligt 3 kap. 6 § UtlF föras in i utlänningens pass eller någon annan resehandling. När beviset avser en enhetlig visering ska resehandlingens giltighetstid överstiga viseringens med minst tre månader. Giltigheten av en enhetlig visering får dessutom enligt 3 kap. 7 § UtlF inte omfatta en Schengenstat3som inte har godkänt det pass eller den resehandling, i vilket viseringen ska föras in.

Det räcker emellertid inte endast att de grundläggande förutsättningarna i 3 kap. 1 § UtlL är uppfyllda för att en visering ska utfärdas. Det krävs dessutom att utlänningen kan försörja sig i

1 Rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer. 2 Rådets beslut (EG) nr 17/2004 av den 22 december 2003 om ändring av del V punkt 1.4 i de gemensamma konsulära anvisningarna och del I punkt 4.1.2 i den gemensamma handboken om att införa kravet på innehav av medicinsk reseförsäkring som en av de handlingar som krävs för utfärdande av en enhetlig visering för inresa. 3 Med ”Schengenstat” avses en stat som har tillträtt eller anslutit sig till Schengenkonventionen samt Island, Norge och Schweiz (1 kap. 4 § UtlL).

Sverige och inte kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens bestämmelser. I enlighet med uttalanden i förarbetena till den tidigare gällande UtlL (prop. 1988/89:86 s. 58) överensstämmer grunderna för att neka visering i stort med de materiella grunderna för avvisning, dvs. att utlänningen kan antas komma att sakna medel för sin vistelse och återresa, kan antas komma att försörja sig på ett oärligt sätt eller arbeta utan arbetstillstånd eller också om han eller hon kan antas komma att begå brott eller ägna sig åt samhällsfarlig verksamhet. I praxis – som fastställs för varje enskilt land – är en viktig förutsättning också att utlänningen inte vid ansökningen kan antas egentligen ha för avsikt att bosätta sig här (jfr 3 kap. 2 § andra stycket UtlL). I övrigt kan de riktlinjer som framfördes i prop. 1983/84:144 s. 93 f, fortfarande sägas ha giltighet. Därutöver kan visering, trots att det finns risk för att sökanden inte kommer att lämna landet vid viseringstidens utgång, beviljas om det finns mycket starka humanitära skäl (jfr 3 kap. 4 § UtlL) eller om det är fråga om deltagande i seminarier, idrottsligt eller kulturellt utbyte eller seriösa affärsbesök med stora ekonomiska intressen.

Det kan i detta sammanhang påpekas att en utlänning som har visering när han eller hon kommer till Sverige inte kan avvisas på materiella grunder, annat än om han eller hon inte uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5 i Gränskodexen.

2.6. Olika slags viseringar

2.6.1. Enhetlig visering

Som nämnts i avsnitt 2.3 avses med ”enhetlig visering” enligt 1 kap. 5 § UtlF en visering som utfärdas enligt föreskrifterna i Schengenkonventionen. Denna form av visering är huvudregel sedan Sverige tillträtt Schengenkonventionen och deltar i det operativa Schengensamarbetet.

En visering för inresa och vistelse i högst tre månader ska enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen; allt under förutsättning att de grundläggande förutsättningarna för beviljande av visering är uppfyllda. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.

En enhetlig visering får enligt andra stycket i samma paragraf inte beviljas om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaterna efter viseringstidens utgång. Regeringen uttalade i propositionen Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden (prop. 2004/05:170 s. 272) följande om denna bedömning.

Vid prövningen görs en bedömning av risken för att sökanden inte skall lämna Schengenområdet efter viseringstidens utgång utifrån vad som är känt om sökandens hemland och i vilken utsträckning det tidigare förekommit att inresande med visering inte har återvänt till det aktuella landet. De riktlinjer för enskilda länder som Migrationsverkets styrelse4 upprättar för detta ändamål kan här tjänas som vägledning vid bedömningen. Prövningen måste dock göras utifrån en helhetsbedömning som även omfattar vad som är känt om sökandens personliga situation. Trots att sökanden kommer från ett land vars medborgare det generellt ansetts finnas en risk för kvarstannande i Schengenområdet efter viseringstidens utgång, kan individuella omständigheter ändå innebära att ett sådant kvarstannande i det enskilda fallet inte framstår som sannolikt, vilket innebär att visering skall beviljas. Så kan t.ex. vara fallet om sökanden har stark anknytning till hemlandet genom att hans eller hennes familj finns kvar där. Andra omständigheter som kan tala för att bevilja ansökan är att sökanden tidigare besökt Schengenområdet och lämnat detsamma vid viseringstidens utgång. Det kan även finnas individuella omständigheter som talar mot att bevilja ansökan, såsom att sökandens resehandlingar inte berättigar till återresa efter viss tid.

En enhetlig visering som har utfärdats av en behörig myndighet i någon annan Schengenstat gäller enligt 3 kap. 3 § UtlL i Sverige.

Nödfallsvisering

En enhetlig visering kan under vissa förutsättningar utfärdas som en nödfallsvisering. Bestämmelser om denna slags visering finns i 3 kap. 2 § UtlF.

En nödfallsvisering utfärdas vid gränsen och gäller högst femton dagar och för en inresa. Viseringen beviljas en utlänning som är skyldig att ha en visering men kommer till Sverige utan att ha en sådan, om han eller hon på grund av tidsbrist eller av tvingande skäl

4 Migrationsverket har sedan den 1 januari 2008 ett s.k. insynsråd med uppgift att vara ett rådgivande organ till generaldirektören, som ensam beslutar om viseringspraxis enligt 2 § förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket.

inte har kunnat ansöka om visering. Det får normalt alltså krävas att utlänningen kan åberopa någon godtagbar anledning till att han inte på förhand har skaffat visering. I många fall, när det är fråga om ett bona fide-besök och utlänningen har glömt eller inte hunnit skaffa visering, kan det emellertid framstå som orimligt att avvisa honom eller henne. I sådana fall kan en nödfallsvisering beviljas.

Visering för flygplatstransitering

Medborgare i vissa länder ska enligt 3 kap. 3 § UtlF ha en enhetlig visering för flygplatstransitering. De länder det rör sig om är f.n. Afghanistan, Bangladesh, Demokratiska republiken Kongo, Etiopien, Eritrea, Ghana, Irak, Iran, Nigeria, Pakistan, Somalia och Sri Lanka. Medborgare i dessa länder behöver emellertid inte ha denna typ av visering om de har visering för inresa i landet, har giltigt uppehållstillstånd för längre tid än tre månader i ett EU-land eller har beviljats visering för vistelse under längre tid än tre månader i ett EES-land. Detsamma gäller om den aktuella personen innehar diplomatpass, tjänstepass, FN:s ”laissez passer” och ett intyg om att de färdas i tjänsten som är utfärdat av FN eller något av dess fackorgan eller underordnande organ, EG:s ”laissez passer” eller vatikanpass. Även den som är besättningsmedlem på luftfartyg eller fartyg är undantagen från den viseringsskyldighet som föreskrivs i bestämmelsen. Undantag görs slutligen också för vissa konventionsflyktingar.

En utlänning som är skyldig att ha visering för flygplatstransitering ska enligt 6 kap. 6 § UtlF vid ankomsten till flygplatsen – på begäran av polismyndigheten – visa upp ett bevis om viseringen.

Visering för sjömän

En annan form av enhetlig visering är visering för sjömän. Denna typ av visering behandlas i 3 kap. 4 § UtlF.

En sjömansvisering får utfärdas till en utlänning som är sjöman och som i samband med av- eller påmönstring ska resa in i landet eller fortsätta till en annan Schengenstat. Sjömansviseringen gäller för högst fem dagar.

Gruppvisering

Det finns slutligen bestämmelser i utlänningsförordningens 3 kap. 5 § om en form av enhetlig visering som kallas gruppvisering. En gruppvisering avser flera utlänningar och utfärdas om det finns ”särskilda skäl”.

En gruppvisering får utfärdas för högst 30 dagar. När det gäller en gruppvisering för sjömän får dock en sådan visering beviljas för högst fem dagar.

2.6.2. Nationell visering

Om villkoren för en enhetlig visering inte är uppfyllda kan i vissa fall en nationell visering utfärdas. Detta gäller om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja viseringen (3 kap. 4 § första stycket UtlL). En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige och kallas nationell visering.

I propositionen Ny instans- och processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden (prop. 2004/05:170 s. 272 f) uttalas följande beträffande den bedömning som ska göras i fråga om nationella viseringar.

En nationell visering kan t.ex. beviljas i undantagsfall även om det framstår som sannolikt att sökanden kommer att stanna i Sverige efter viseringstidens utgång, om skälen för att få komma hit ändå är tillräckligt starka. Ju högre sannolikheten är för att sökanden kommer att stanna kvar, desto starkare humanitära skäl bör krävas för att visering skall beviljas. För den som har mycket starka humanitära skäl för sitt besök bör det framstå som uppenbart att sökanden inte har för avsikt att återvända till hemlandet för att visering inte skall beviljas. En generell utgångspunkt är att risken för att sökanden skall stanna kvar i landet efter viseringstidens utgång får vägas mot besökets angelägenhetsgrad. Finns det faktorer som talar för en kvarstannanderisk, kan prövningen falla ut så att en sökande beviljas visering för att besöka en svårt sjuk släkting här, medan ansökan avslås för en sökande med identisk bakgrund men där det angivna syftet med vistelsen bedöms vara mindre angeläget, t.ex. att besöka en mer avlägsen bekant. Vissa besökssyften, utöver svår sjukdom eller dödsfall hos släktingar i landet, kan vara särskilt viktiga. Dessa gäller kulturellt utbyte, deltagande i seminarier och idrottsturneringar samt affärsbesök. Under förutsättning att utbytet framstår som seriöst och att affärsbesöken

gäller stora ekonomiska intressen samt att syftet med vistelsen framstår som angeläget för Sveriges del, kan visering beviljas trots att sökanden kommer från ett land där det visat sig vanligt att återvändandeavsikt saknas.

En nationell visering får – när det finns särskilda skäl – beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. En sådan visering får endast när det finns särskilda skäl beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller.

Om en nationell visering utfärdas ska övriga Schengenstater underrättas.

Som redogjorts för ovan kan i vissa fall en enhetlig visering utfärdas i form av en nödfallsvisering. Även en nationell visering kan utfärdas som en nödfallsvisering. Samma regler gäller för de bägge typerna av nödfallsviseringar.

2.7. Ansökan och beslut om visering

2.7.1. Beslutsfattande myndigheter

Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Ett sådant beslut får också meddelas av Regeringskansliet.

Om Sverige är resans huvudmål eller – om resans huvudmål inte går att fastställa – Sverige är det land inom Schengenområdet där utlänningen avser att resa in, ska beslut om enhetlig visering enligt 3 kap. 10 § UtlF fattas av Migrationsverket eller annan behörig svensk myndighet.

Regeringen och – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket får enligt 3 kap. 6 § första stycket UtlL ge andra myndigheter rätt att besluta om visering.

Beslut i viseringsärenden är en form av myndighetsutövning, vilket normalt utövas av en myndighet. Förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning kan emellertid överlämnas till annan än myndighet, om det sker med stöd av lag. Ett bemyndigande för ett annat organ än myndighet att besluta i viseringsärenden kräver därför ett uttryckligt bemyndigande i lag (se prop. 1992/93:203 s. 5). I 3 kap. 6 § andra stycket UtlL bemyndigas också regeringen att ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering. Detta bemyndigande har möjliggjort bestämmelsen i 3 kap. 11 § första stycket UtlF, enligt vilken visering får meddelas av Sveriges exportråds kontor i Taiwan.

En visering för en utlänning som är sjöman beslutas enligt 3 kap. 11 § andra stycket UtlF av polismyndigheten vid gränsen. När en polismyndighet anser det tveksamt om en sådan visering ska utfärdas, ska myndigheten begära besked från Migrationsverket.

I 3 kap. 12 § UtlF finns också en bestämmelse om bemyndigande. Enligt bestämmelsens första stycke får Migrationsverket ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att besluta i ärenden om viseringar. Innan en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat ges rätt att avslå ansökningar om visering, ska Migrationsverket samråda med Regeringskansliet (Utrikesdepartementet). Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får dessutom enligt andra stycket ge en sådan myndighet rätt att bevilja viseringar inom departementets ansvarsområde (se vidare kapitel 7, avsnitt 4). Migrationsverket får slutligen enligt tredje stycket ge en polismyndighet rätt att besluta om beviljande av nödfallsviseringar.

Migrationsverket har med stöd av den nyss nämnda bestämmelsen bemyndigat svenska beskickningar och konsulat att besluta i ärenden om visering. Det innebär att utlandsmyndigheterna får både bevilja och avslå ansökningar om visering. Migrationsverket har även bemyndigat samtliga polismyndigheter att bevilja nödfallsviseringar.5

Enligt 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL får regeringen ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Denna bestämmelse innebär alltså att en annan Schengenstat kan utfärda en svensk enhetlig visering, t.ex. om Sverige saknar diplomatisk representation i det land där viseringen söks. Sverige har ingått en rad sådana överenskommelser med andra Schengenstater. I samband med att bestämmelsen infördes uttalade föredragande statsrådet följande (prop. 1999/2000:64 s. 74).

I och med detta är det inte längre en fråga enbart för svenska myndigheter att ta ställning till vilka utlänningar som skall ges rätt att resa in i landet. Detta innebär ett principiellt nytt synsätt för de svenska myndigheter som beslutar om viseringar. På motsvarande sätt har de utfärdande myndigheterna i andra Schengenstater en skyldighet att beakta svenska intressen när de beviljas viseringar som gäller i Sverige.

Regeringen får enligt 3 kap. 7 § UtlL meddela ytterligare föreskrifter om visering. Detta bemyndigande är öppet och syftar till

5 4 § MIGRFS 2001:3, ändrad MIGRFS 01/2006.

att täcka de särskilda bestämmelserna om visering för genomresa, nödfallsvisering m.m. liksom andra föreskrifter som kan behövas (prop. 2004/05:170 s. 273).

2.7.2. Handläggning av viseringsansökningar

Handläggningen av viseringsansökningar är i huvudsak skriftlig. Ansökningsblanketten för Schengenvisering efterfrågar endast kortfattade uppgifter främst om sökandens identitet, ursprung, resväg och syftet med besöket. På grundval av dessa uppgifter går det inte att göra några långtgående bedömningar av sökandens individuella skäl eller anknytningen till hemlandet jämfört med anknytningen till Sverige. Detsamma gäller sökandens trovärdighet. I bilagor ska sökanden uppge syftet med besöket, t.ex. om det gäller ett affärs- eller konferensbesök, släkt- eller vänbesök, turiständamål, genomresa eller kanske medicinsk behandling. För släkt- eller vänbesök krävs att den person som sökanden ska besöka lämnar uppgifter. Vid s.k. vänbesök ska t.ex. sökanden och den han eller hon ska besöka ange hur länge de har känt varandra, avsikten med besöket, vem som ska bekosta resa och uppehälle samt om det finns andra skäl som gör besöket särskilt angeläget.

I ärenden om visering tillämpas enligt 13 kap. 9 § UtlLförvaltningslagens bestämmelser om rätt för en part att få del av uppgifter endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige.

Beslut i viseringsärenden behöver enligt 13 kap. 10 § första stycket UtlL normalt inte motiveras. Detta görs dock regelmässigt när beslut om avslag på en ansökan meddelas. När det gäller en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan EG och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller Schweiz, har han eller hon emellertid alltid rätt till motivering om beslutet går honom eller henne emot.

Beslut om visering får som huvudregel inte överklagas. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare, får dock enligt 14 kap. 3 § UtlL överklagas.

2.8. Återkallelse av visering

En visering får enligt 7 kap. 1 § UtlL återkallas om utlänningen medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få viseringen. Enligt 7 kap. 2 § första stycket UtlL får återkallelse även ske om det finns andra särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för sitt uppehälle här (prop. 1979/80:96 s. 91).

Beslut om återkallelse av visering meddelas enligt 7 kap. 8 § UtlL av den myndighet som har meddelat viseringen eller av Migrationsverket. Visering som har beviljats av Regeringskansliet får emellertid återkallas endast av Regeringskansliet.

2.9. Rätt till genomresa

En utlänning som har en visering utfärdad av en Schengenstat för vistelse som överstiger tre månader och som uppfyller de inresekrav som anges i artikel 18 i Schengenkonventionen, får enligt 3 kap. 8 § UtlF medges rätt att resa in i landet under högst fem dagar för att kunna fortsätta till det land som har utfärdat viseringen.

En utlänning som har en giltig resehandling och ett uppehållstillstånd som är utfärdat av en Schengenstat får enligt 4 kap. 6 § UtlF medges att resa in i och under högst tre månader vistas i Sverige om han eller hon uppfyller vissa inresevillkor. En utlänning som i annat fall har ett uppehållstillstånd beviljat av en Schengenstat eller en visering utfärdad av en Schengenstat och giltig för inresa i den staten, får enligt 3 kap. 8 § andra stycket UtlF medges rätt att resa in i Sverige för att kunna ta sig till det land som utfärdat uppehållstillståndet eller viseringen.

2.10. Praxis

Det är EU:s ministerråd som fastställer vilka länders medborgare som ska vara viseringsfria. Trots detta är viseringspraxis fortfarande en nationell angelägenhet. Svensk viseringspraxis kan sammanfattningsvis sägas vara reglerad genom ett samspel mellan regering och riksdag samt Migrationsverket.

Eftersom avslag på viseringsansökningar inte får överklagas har Migrationsverket, i sin egenskap av central myndighet, haft och har en praxisbildande roll i viseringsfrågor. Fram till den 1 januari 2008 beslutade Migrationsverkets styrelse enligt verkets tidigare instruktion om riktlinjer för beslut i ärenden om visering.6 Styrelsen tog ställning inte bara till generella riktlinjer utan också till särskilda riktlinjer avseende visering för medborgare från enskilda stater. Beslut i enskilda ärenden av praxisbildande karaktär, som överlämnats till Migrationsverket av utlandsmyndigheterna, fattades normalt av generaldirektören.

Enligt Migrationsverket nuvarande instruktion ska, som tidigare nämnts, verket fatta beslut om viseringspraxis (2 §). Styrelsen har ersatts av ett insynsråd utan beslutsfunktion. I praktiken innebär det att generaldirektören ensam fastställer allmänna riktlinjer för handläggning av viseringsärenden, beslutar om praxis för enskilda stater och beslutar i praxisbildande enskilda ärenden.

De allmänna riktlinjerna, som finns publicerade på Migrationsverkets hemsida, bygger liksom tidigare på uttalanden av regering och riksdag samt innehållet i olika författningsbestämmelser. Riktlinjerna innehåller emellertid också anvisningar som har sitt ursprung från tidigare styrelsebeslut. Vidare innehåller riktlinjerna vissa uppgifter som är hämtade från EG-rättsliga dokument inom ramen för Schengensamarbetet. Riktlinjernas rättsliga status får mot denna bakgrund anses vara oklar. Riktlinjerna återfinns i bilaga 3.

När det gäller Migrationsverkets praxis för enskilda staters medborgare bygger den på de kunskaper och erfarenheter som Migrationsverket har om förhållandena i skilda delar av världen. Den politiska, sociala och ekonomiska situationen i ett visst land beaktas. Erfarenheter från enskilda ärenden påverkar också denna praxis.

I kapitel 7 redogörs närmare för handläggningen av viseringsärenden.

2.11. Avgifter för visering

Bestämmelser om ansökningsavgift för olika typer av viseringar och andra avgifter för de ansökningar som ges in till en svensk

69 § förordningen (2004:294) med instruktion för Migrationsverket.

utlandsmyndighet finns i förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheter.

Det är utlandsmyndigheterna som ska ta ut ansökningsavgifter och avgifter för bl.a. kopior, översättning och delgivning. Ansökningsavgift ska betalas för varje avgiftsbelagt ärende som en ansökan avser. Avgiften i lokal valuta fastställs av utlandsmyndigheten enligt de belopp i svenska kronor eller euro som anges i en bilaga till förordningen. Avgiften för de flesta typer av viseringar är f.n. 60 euro. För medborgare i Albanien, Bosnien-Hercegovina, Makedonien, Moldavien, Montenegro, Ryssland, Serbien och Ukraina är avgiften dock endast 35 euro.7

Avgift ska också som huvudregel tas ut om en utlandsmyndighet utför något i tjänsten för en annan stats räkning. Staten ska dock stå för kostnader för telex eller telefax i viseringsärenden.

Ansökningsavgift ska betalas när ansökan ges in och betalas i regel i ansökningslandets valuta.

Avgifterna tillfaller staten. En honorärkonsul får emellertid behålla de avgifter som betalas in till konsulatet, om inte Utrikesdepartementet har bestämt något annat.

En utlandsmyndighets beslut om avgift får överklagas till Regeringskansliet, vars beslut i frågan inte går att överklaga.

I UtlF finns bestämmelser om avgifter för nödfallsvisering, sjömansvisering och gruppvisering som beslutas av andra myndigheter än utlandsmyndigheter. För prövning av en sådan ansökan gäller i övrigt 11-14 §§avgiftsförordningen (1992:191).

7 Avgiftsnivåerna fastställs inte nationellt utan inom ramen för Schengensamarbetet.

3. Schengenregelverket på viseringsområdet

3.1. Schengensamarbetet och Schengenområdet

3.1.1. Kort om beslutsgången inom EU

EU vilar på principen om överförd kompetens. Medlemsstaterna har nämligen överfört delar av sin nationella suveränitet att själva bestämma över vissa politikområden till unionen. Makten ligger i stället numera hos överstatliga institutioner. EU har alltså att genom dessa agera och besluta inom de ramar som medlemsstaterna har beslutat att föra över till unionen. Dessa ramar är emellertid inte enhetliga. De varierar i stället starkt mellan olika politikområden. Man brukar därför tala om unionen som en byggnad med tre pelare.

I den första pelaren (Europeiska gemenskapen – EG) är arbetet överstatligt. Detta innebär att EU:s medlemsstater har tilldelat bl.a. ministerrådet vissa beslutsbefogenheter. Inom första pelaren antar ministerrådet förordningar, direktiv och beslut. Det förekommer även rekommendationer och yttranden. En förordning är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna. Ett direktiv är också bindande, men endast beträffande det resultat som ska uppnås. Medlemsstaterna får alltså själva bestämma hur genomförandet av direktiven på nationell nivå ska ske. För att bli tydliga och få genomslag på det nationella planet behöver direktiven omformas. Vissa delar av texten kan lämpa sig att föra över ordagrant till nationell rätt. För att kunna anpassa direktiven till svensk lagstiftning krävs dock ofta att deras text skrivs om. Administrativ praxis eller allmänna råd räcker i allmänhet inte som medel att genomföra ett direktiv. Ett beslut är bindande för den det riktar sig till. Rekommendationer och yttranden är inte rättsligt bindande.

Den andra pelaren innehåller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta samarbete är mellanstatligt. Besluten ut-

görs av mellanstatliga överenskommelser, t.ex. konventioner. För att bli bindande måste dessa godkännas och genomföras i enlighet med nationell lagstiftning. Det förekommer också bl.a. principer och riktlinjer samt gemensamma strategier, åtgärder och ståndpunkter.

I den tredje pelaren finns polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Inom ramen för denna pelare ska EU:s medlemsstater också förebygga och bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Samarbetet är mellanstatligt. Några av besluten som fattas här – rambeslut om tillnärmning av nationell lagstiftning och beslut om andra åtgärder som behövs för att syftet med samarbetet ska uppnås – är bindande.

3.1.2. Schengensamarbetets bakgrund och utveckling

Schengensamarbetets tillkomst

En av grundstenarna i EG:s regelverk för den inre marknaden är den fria rörligheten för personer. Denna förverkligades tidigt beträffande den gemensamma arbetsmarknaden, fri etableringsrätt, erkännande av utbildningar m.m. Kontrollen av personer vid gränserna avskaffades emellertid inte såsom det var tänkt enligt de ändringar i EG-fördraget som gjordes genom den Europeiska enhetsakten 1986. Anledningen till detta var att EU:s medlemsstater inte kunde enas om hur den aktuella bestämmelsen i EG-fördraget skulle tolkas. För att förverkliga den fria rörligheten för personer i Romfördragets anda träffade Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg år 1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontrollerna vid de gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rättsliga samarbetet mellan staterna. Avtalet – ett separat mellanstatligt avtal – träffades i gränsorten Schengen i Luxemburg och kallas därför Schengenavtalet. År 1990 undertecknades en tillämpningskonvention till Schengenavtalet – Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, kallad Schengenkonventionen – som närmare reglerar samarbetet. Schengenkonventionen började tillämpas den 26 mars 1995 mellan sju av de EU-stater som då hade anslutit sig till konventionen. Dessa var grundarstaterna samt Spanien och Portugal.

År 1997 och 1998 anslöt sig Italien och Österrike till Schengensamarbetet och år 2000 även Grekland. År 2001 anslöt sig Sverige, Finland och Danmark till Schengensamarbetet. Samtidigt undertecknade Norge och Island ett associationsavtal för att knyta sig till

samarbetet. Sedan den 25 mars 2001 deltar samtliga de nordiska länderna operativt i Schengensamarbetet. För vissa delar av Schengenreglerna, bl.a. de om visering och inre gränskontroll, har emellertid Danmark kvar det mellanstatliga samarbetet och kommer i efterhand själv bestämma om man vill omfattas av de beslut som rådet fattar. Island och Norge deltar fullt ut i samarbetet med undantag för beslutsfattandet.

Schweiz undertecknade ett associationsavtal år 2004. Gränskontrollerna vid Schweiz landgränser upphörde i december 2008 och i mars 2009 upphörde även gränskontrollerna vid landets internationella flygplatser.

I december 2007 anslöt sig även Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern till Schengensamarbetet. I mars 2008 togs gränskontrollerna vid dessa länders internationella flygplatser bort och länderna deltar sedan dess fullt ut i samarbetet.

Irland och Storbritannien deltar inte fullt ut i Schengensamarbetet utan främst i de polisiära och juridiska delarna. De bägge länderna deltar inte i de delar som avser avskaffande av personkontroller vid de inre gränserna.

Cypern, Bulgarien och Rumänien deltar inte heller fullt ut i Schengensamarbetet. De förväntas dock ansluta sig till detta, Cypern under 2010 samt Bulgarien och Rumänien under 2011.

Vidare har Liechtenstein i februari 2008 ingått ett associationsavtal med EU om att delta i samarbetet. Liechtenstein väntas dock inte implementera avtalet förrän i slutet av 2009.

Amsterdamfördraget

Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999. Detta innebar att strukturen för samarbetet inom EU förändrades. I samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande har Schengensamarbetet införlivats i EU. Detta har skett i enlighet med de bestämmelser som anges i det s.k. Schengenprotokollet som finns fogat till Amsterdamfördraget. De frågor som fördes över från tredje till första pelaren är bl.a. bestämmelser om yttre gränskontroll, fri rörlighet för personer, asyl och invandring. Utlänningsrättsliga frågor kommer alltså att till stor del omfattas av EG-rätten. Kvar i tredje pelaren är straffrättsligt samarbete och polissamarbete för förebyggande och

bekämpning av brott. Inom ramen för arbetet i tredje pelaren ska medlemsstaterna också förebygga och bekämpa rasism.

Tekniskt införlivades Schengenregelverket med EU genom att Schengenprotokollet medger att de nuvarande Schengenstaterna fortsätter sitt samarbete på de områden som Schengenregelverket omfattar i form av ett s.k. närmare samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar.

Av Schengenprotokollet framgår vidare att Ministerrådet ersatte den enligt Schengenkonventionen inrättade s.k. Verkställande kommittén1 och att rådet beslutar i enhällighet om när en medlemsstat fullt ut ska få delta i det operativa samarbetet. Rådet beslutar också om var inom EU:s rättsliga struktur olika delar av Schengenregelverket hör hemma, dvs. vilka bestämmelser som ska hänföras till den första respektive den tredje pelaren.

Schengenprotokollet innehåller vidare bestämmelser som, tillsammans med vissa bestämmelser i ett särskilt protokoll om Danmarks ställning, gör det möjligt att behålla den nordiska passfriheten inom ramen för det bredare europeiska samarbetet.

Nicefördraget

Ytterligare fördragsrevision har ägt rum. Detta ledde 2000 till tillkomsten av Nicefördraget. Fördraget påverkar samarbetet i alla tre pelarna. Pelarstrukturen ändras dock inte på något avgörande sätt. Den viktigaste nyheten i Nicefördraget var vissa ändringar i reglerna om institutionernas sammansättning och beslutsformerna i syfte att underlätta unionens utvidgning med nya medlemsstater i Central- och Östeuropa. Nicefördraget trädde i kraft den 1 februari 2003.

Lissabonfördraget

År 2004 kom medlemsstaterna överens om ett nytt konstitutionellt fördrag för EU med mer enhetlig struktur och effektivare beslutsformer. Folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna resulterade emellertid i ett nej till fördraget, som därmed inte kunde ratificeras. Arbetet med fördragsrevision fick därför upptas på nytt och ledde till ett nytt fördrag – Lissabonfördraget – som undertecknades i december 2007. Ambitionsnivån i Lissabonfördraget är

1 Verkställande kommitténs uppdrag framgår av artikel 17 i Schengenkonventionen.

lite lägre än det var i det konstitutionella fördraget och är utformat som ändringar i de nuvarande fördragen.

Lissabonfördraget måste ratificeras av samtliga medlemsstater för att träda i kraft. I Sverige godkände riksdagen den 20 november 2008 fördraget. Även övriga medlemsstater, med undantag för Irland, har godkänt fördraget. Irland har i juni 2008 hållit en folkomröstning om Lissabonfördraget, eftersom landets konstitution kräver detta. Irländarna röstade då nej. Med anledning av detta beslutade rådet i december 2008 att göra vissa eftergifter för att Irland på nytt ska kunna folkomrösta om fördraget. Irländska regeringen ska på nytt ta ställning till fördraget under hösten 2009.

Om Lissabonfördraget träder i kraft upphör strukturen med tre pelare. Pelarna kommer då att föras samman i en enda juridisk person, kallad Europeiska unionen (EU). I sak blir förändringen störst för tredje pelaren, som förs in i nuvarande första pelaren och blir mer överstatlig. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kommer däremot att förbli mellanstatlig.

När det gäller gränskontroll, asyl och invandring är tanken att unionen ska utarbeta en politik med syfte att införa ett system för förvaltning av unionens yttre gränser. Vad detta faktiskt innebär kommer – om Lissabonfördraget träder i kraft – att bli föremål för fortsatta förhandlingar om enskilda förslag till lagstiftning.

Den tidigare målsättningen om en gemensam och enhetlig asyl- och invandringspolitik befästs vidare genom Lissabonfördraget. EU får en ny befogenhet att besluta om åtgärder för att bekämpa människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn.

Under förutsättning av att Lissabonfördraget träder i kraft, kommer EU också att få befogenhet att besluta om åtgärder för att stimulera och stödja medlemsstaternas verksamhet för att främja integrationen av tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på deras territorium. Det kan dock inte handla om harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra regler.

3.1.3. Grundtankar

Schengensamarbetet innefattar två grundtankar. Den första grundtanken är den fria rörligheten för personer, medan den andra är att stärka åtgärderna mot internationell kriminalitet och olaglig invandring.

Den första grundtanken ska förverkligas genom att personkontroller vid nationsgränserna mellan Schengenstaterna upphör för alla som lagligen vistas i Schengenområdet.

Den andra grundtanken aktualiseras delvis av den fria rörligheten för personer. För att den fria rörligheten för personer inte ska bli till hjälp för den internationella brottsligheten och den olagliga invandringen innefattar Schengensamarbetet ett antal olika kompensatoriska åtgärder i form av bl.a. yttre gränskontroll, polisiärt och rättsligt samarbete samt regler om transportörsansvar. Ett hjälpmedel i dessa sammanhang är Schengens Informationssystem (SIS). SIS är ett dataregister, som är uppbyggt som ett efterlysnings- och spaningsregister. Det består av en nationell enhet för varje Schengenstat (N.SIS) och en central teknisk stödfunktion (C.SIS) som är gemensam för alla Schengenstaterna. I SIS finns en spärrlista som innehåller uppgifter om utlänningar som den rapporterande staten begär ska nekas tillträde till eller uppehållstillstånd inom Schengenområdet. I detta sammanhang avses med ”utlänning” varje annan person än EU-medborgare och medborgare i de övriga länder som deltar i Schengensamarbetet. De uppgifter som får registreras på spärrlistan är bl.a. att en utlänning utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet eller att utlänningen har varit föremål för avvisning eller utvisning. Varje Schengenstat råder själv över vilka uppgifter den lägger in i sin nationella enhet av SIS. Däremot kommer de personuppgifter m.m. som omfattas av andra Schengenstaters registreringar att flyta in i den svenska enheten av SIS. Hur Rikspolisstyrelsen, som är ansvarig myndighet för den svenska enheten av SIS, ska hantera registret framgår av lagen (2000:344) respektive förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem.

3.1.4. Schengenregelverket

Schengenregelverket består av det ursprungliga Schengenavtalet, Schengenkonventionen samt senare anslutna staters anslutningsavtal respektive associationsavtal. Till detta kommer bl.a. beslut och deklarationer av den tidigare Verkställande kommittén. Schengenregelverket har till övervägande del – i samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande – getts rättslig grund i fördragen om Europeiska gemenskaperna respektive Europeiska unionen.

3.2. EG-rättsliga viseringsbestämmelser

Ambitionerna att harmonisera migrationspolitiken i EU har på viseringsområdet i hög grad förverkligats.

I Schengenkonventionen finns bestämmelser om viseringar i tredje kapitlet. Kapitlet är indelat på så sätt att viseringar för kortare vistelser behandlas under avsnitt 1, artiklarna 9–17, och viseringar för längre vistelser behandlas under avsnitt 2, artikel 18.

Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar kompletteras med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade Gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Bestämmelserna i CCI:n preciserar också under vilka förutsättningar som visering ska beviljas.

Det finns också rättsakter som bl.a. bestämmer vilka länders medborgare som ska vara skyldiga att ha visering och vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet för att få resa in i Sverige och det övriga Schengenområdet. Regeringens möjligheter att meddela föreskrifter har på motsvarande sätt begränsats. Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav gäller. Förordningen, som är en utveckling av Schengenregelverket, upptar samtliga världens tredje länder i de två förteckningarna. Undantagna är Liechtenstein, eftersom den fria rörligheten för dess medborgare säkerställs inom ramen för EESavtalet, Island och Norge, på grund av det avtal som ingåtts mellan EU och dessa länder om deras associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, samt Schweiz, som också har ett avtal med EU och dess medlemsstater om fri rörlighet för personer. Sammanlagt ett trettiotal stater är viseringsfria. Det gäller även Hongkong SAR och Macao SAR (Folkrepubliken Kinas speciella administrativa regioner). För viseringsfria medborgare krävs att de ska ha giltigt pass eller annat resedokument. Förteckningarna finns intagna som bilaga 1 till CCI:n.2

2 Enligt artikel 4 i EG-förordningen 539/2001 får medlemsstaterna föreskriva undantag från viseringskravet i vissa fall (jfr 3 kap. 1 § UtlF).

Bestämmelser om nödfallsviseringar finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.

Beträffande visering för flygplatstransitering antog ministerrådet den 4 mars 1996 en gemensam åtgärd om ett system med sådana viseringar (96/197/RIF). I bilagan till den gemensamma åtgärden räknas upp de länder vars medborgare måste ha en sådan visering.

Rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar gäller också på området.

3.3. Viseringar för kortare vistelser

3.3.1. Viseringstyper

I artikel 10 punkten 1 i Schengenkonventionen föreskrivs att en enhetlig visering ska införas och gälla för samtliga Schengenstater. En sådan visering får beviljas för vistelser som omfattar högst tre månader. Varje Schengenstat kan dock enligt punkten 3 begränsa territoriet för en enhetlig visering i enlighet med gemensamma bestämmelser som fastställs inom ramen för bestämmelserna i tredje kapitlet i Schengenkonventionen. Sådana bestämmelser finns i artiklarna 14–16 i Schengenkonventionen samt i punkten 2.3 i del I och punkten 3 i del V i CCI:n (visering med territoriellt begränsad giltighet).

Enligt punkten 2.1 i del I i CCI:n innebär en enhetlig visering att den viseringsskyldige utlänningen har rätt att till gränskontrollmyndigheten vid yttre gräns lämna in en ansökan om tillstånd för transitering eller vistelse. En visering innebär alltså inte att innehavaren har en oåterkallelig rätt till transitering eller inresa.

En enhetlig visering kan enligt artikel 11 punkten 1 i Schengenkonventionen vara av två olika huvudtyper, antingen en resevisering eller en transitvisering.

Resevisering

En resevisering är enligt artikel 11 punkten 1 i Schengenkonventionen en visering som är giltig för en eller flera inresor, varvid varken tidslängden för en oavbruten vistelse eller den totala tidslängden för flera på varandra följande vistelser får överstiga tre månader per halvår räknat från den första inresedagen. I punkten 2.1.3

första stycket i del I i CCI:n förtydligas att en förutsättning för att en resevisering ska kunna utfärdas är att motivet för resan inte är invandring.

Enligt punkten 2.1.3 andra stycket i del I i CCI:n kan visering som gäller för flera inresor utfärdas för den som t.ex. på grund av affärsangelägenheter ofta måste resa till en eller flera Schengenstater. Den sammanlagda vistelsetiden får dock som ovan redogjorts för inte överskrida tre månader per halvår. Giltighetstiden för viseringar för flera inresor kan emellertid omfatta ett år eller i undantagsfall mer än ett år för vissa kategorier av personer.

En resevisering kan också enligt punkten 2.1.4 i del I i CCI:n utfärdas i form av en gruppvisering. En sådan visering kan omfatta en vistelse om högst 30 dagar och kan föras in i ett kollektivt pass, om detta är tillåtet enligt nationell lagstiftning. Viseringen är avsedd för en grupp utlänningar som ska företa en gruppresa och som både vid in- och utresan från Schengenområdet och under vistelsen samt vid utresan uppträder som en sammanhållen grupp. En gruppvisering ska omfatta minst 5 och högst 50 personer. Det ska finnas minst en gruppledare som ska medföra sitt pass och – när det krävs – en visering utställd i ledarens namn.

Under vissa förutsättningar kan en resevisering utfärdas vid gränsen i form av en nödfallsvisering. Bestämmelser om denna typ av visering finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Enligt artikel 1 i denna förordning får en visering undantagsvis utfärdas vid gränsen för en medborgare i tredje land som måste inneha en visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser under förutsättning att utlänningen uppfyller inresevillkoren i artikel 5.1 a) och c–e) i kodexen om Schengengränserna, den s.k. Gränskodexen3 (för en redogörelse av inresevillkoren, se avsnitt 3.3.4). Det krävs dessutom att utlänningen inte har haft möjlighet att ansöka om visering i förväg, att han eller hon på begäran uppvisar handlingar som styrker att de uppgivna skälen för inresan är oförutsedda och tvingande samt att återresan till ursprungslandet eller genomresan till ett tredje land är garanterad. En nödfallsvisering kan – liksom andra enhetliga viseringar – utfärdas i form av såväl en visering som gäller hela Schengenområdet som en visering med territoriellt begränsad giltighet. En nödfallsvisering i form av en resevisering får

3 Rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer.

inte gälla för mer än en inresa och giltigheten får inte överstiga femton dagar.

Transitvisering

En transitvisering är enligt artikel 11 punkten 1 i Schengenkonventionen en visering som tillåter innehavaren att resa genom Schengenstaterna en, två eller undantagsvis flera gånger för att ta sig till tredje land, varvid tidslängden för genomresan inte får överstiga fem dagar. Denna definition återges också i punkten 2.1.2 i del I i CCI:n.

En speciell slags transitvisering är visering för flygplatstransitering. Bestämmelser om denna typ av visering finns i punkten 2.1.1 i del I i CCI:n. En sådan visering ger en utlänning som är skyldig att inneha transitvisering rätt att uppehålla sig i det internationella transitområdet på en flygplats under en mellanlandning vid en internationell flygning, men tillåter inte inresa i landet. Denna viseringsskyldighet är ett undantag i den allmänna transitförmånen att kunna vistas på det internationella transitområdet utan visering. Förteckningar över tredje länder vars medborgare måste inneha visering för flygplatstransitering för alla eller endast vissa Schengenstater finns intagna som bilaga 3 till CCI:n. Liksom när det gäller resevisering kan transitvisering enligt punkten 2.1.4 i del I i CCI:n utfärdas som en gruppvisering. Motsvarande förutsättningar gäller här.

Även en transitvisering kan utfärdas vid gränsen i form av en nödfallsvisering. Samma regler gäller för denna typ av nödfallsviseringar som för den typ av nödfallsviseringar som utgör en resevisering, med undantag för att tiden för genomresa inte får överstiga fem dagar. En transitvisering i form av nödfallsvisering kan också utfärdas till sjömän i enlighet med artikel 2 i den tidigare nämnda förordningen (EG) nr 415/2003. Den aktuella sjömannen ska passera gränsen för att gå ombord på, åter gå ombord på eller gå i land från ett fartyg som han eller hon kommer att arbeta på eller har arbetat på som sjöman. I övrigt gäller motsvarande villkor och föreskrifter för utfärdande som för andra utlänningar som beviljas nödfallsvisering. Viseringen ska dock innehålla en angivelse om att innehavaren är sjöman. Enligt samma artikel får även en gruppvisering för transit utfärdas till sjömän om villkoren för utfärdande av nödfallsvisering är uppfyllda för varje enskild sjöman i gruppen.

Gemensamma bestämmelser

Bestämmelserna om resevisering och transitvisering hindrar enligt artikel 11 punkten 2 i Schengenkonventionen inte att någon av Schengenstaterna under loppet av det halvår under vilken den aktuella viseringen gäller – vid behov – utfärdar en ny visering, vars giltighet begränsas till denna Schengenstat.

3.3.2. Utfärdande myndigheter

Den enhetliga viseringen ska enligt artikel 12 punkten 1 i Schengenkonventionen utfärdas av Schengenstaternas diplomatiska och konsulära myndigheter samt – i förekommande fall – av de myndigheter hos Schengenstaterna som avses i artikel 17. I artikel 17 punkten 2 anges att Verkställande kommittén bl.a. ska definiera fall då visering inte får utfärdas utan att man konsulterar det aktuella landets centrala myndighet. Närmare bestämmelser om detta finns i punkten 2 i del II i CCI:n. I artikel 17 punkten 3 i Schengenkonventionen anges vidare att Verkställande kommittén bl.a. ska fatta nödvändiga beslut som rör myndigheter med uppgift att utfärda visering.

Behörig stat att utfärda visering är enligt artikel 12 punkten 2 i Schengenkonventionen den Schengenstat som är resans huvudmål. Om det inte kan avgöras vilken stat som är huvudmålet, ska i allmänhet den Schengenstat där den första inresan sker utfärda viseringen. I punkten 1 i del II i CCI:n finns närmare föreskrifter om fastställande av behörig stat.

Verkställande kommittén ska enligt artikel 12 punkten 3 i Schengenkonventionen fastställa genomförandebestämmelser, särskilt beträffande kriterierna för fastställandet av resans huvudmål.

3.3.3. De resedokument i vilka viseringar får införas

Artikel 13 och 14 i Schengenkonventionen behandlar de dokument i vilka viseringar får införas. Enligt artikel 13 punkten 1 får ingen visering införas i ett resedokument som inte längre är giltigt. Den i resedokumentet angivna giltighetstiden ska enligt samma artikel punkten 2 vara längre än den för viseringen. I detta sammanhang ska hänsyn tas till tidsramen för viseringens nyttjande. Resedokumentets

giltighet ska också tillåta en utlänning återresa till hans hemland eller inresa till tredje land.

Viseringar får enligt artikel 14 punkten 1 i Schengenkonventionen inte heller föras in i ett resedokument som inte betraktas som giltigt av någon av Schengenstaterna. Om resedokumentet är giltigt endast hos en eller flera av Schengenstaterna ska viseringen begränsas till denna eller dessa. I dessa fall får enligt samma artikel punkten 2 visering utfärdas i form av ett tillstånd som ersätter visering.

3.3.4. Villkor för utfärdande av enhetlig visering

Enhetliga viseringar får enligt artikel 15 i Schengenkonventionen i princip endast utfärdas för utlänningar som uppfyller samtliga i konventionen angivna inresevillkor. Dessa inresevillkor har numera ersatts av likartade bestämmelser i artikel 5 i Gränskodexen. Ett av villkoren är att utlänningen innehar en eller flera giltiga resehandlingar som tillåter passage av gränsen (artikel 5.1 a). Andra villkor är att utlänningen kan styrka syftet med och villkoren för den avsedda vistelsen samt har tillräckliga medel för sitt uppehälle för såväl den planerade vistelsens längd som återresan till ursprungslandet eller transitresa till tredje land som med säkerhet tillåter inresa eller att han eller hon kan skaffa dessa medel på laglig väg (artikel 5.1 c). Utlänningen får inte heller vara registrerad på SIS:s spärrlista i syfte att nekas inresa (artikel 5.1 d) eller anses utgöra en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser (artikel 5.1 e). Kravet på att utlänningen inte får anses utgöra en risk för någon av medlemsstaternas folkhälsa har införts genom kodexen om Schengengränserna. I artikel 2.19 i Gränskodexen definieras hot mot folkhälsan som en sjukdom med epidemisk potential enligt definitionen i Världshälsoorganisationens internationella hälsostadga och andra infektionssjukdomar eller smittsamma parasitsjukdomar, om de omfattas av skyddsbestämmelser som är tillämpliga på medlemsstaternas medborgare.

Under vissa förutsättningar kan en visering med territoriellt begränsad giltighet beviljas även om samtliga inresevillkor inte är uppfyllda. Enligt punkten 2.3 i del I i CCI:n definieras en visering med territoriellt begränsad giltighet som en i undantagsfall utfärdad visering som en avtalsslutande part för in i ett pass, en resehandling

eller något annat dokument som berättigar till gränspassage och som uteslutande gäller vistelse i en eller flera Schengenstater, varvid in- och utresa måste företas genom en eller flera av dessa staters territorium. Enligt artikel 16 i Schengenkonventionen och punkten 3.1 i del V i CCI:n får territoriellt begränsade viseringar utfärdas i de fall en beskickning anser att det av humanitära skäl, skäl som rör det nationella intresset eller internationella förpliktelser inte kan krävas att samtliga inresevillkor är uppfyllda. Sådana viseringar får enligt punkterna 3.2–3 i del V i CCI:n också utfärdas om ett resedokument är giltigt endast i en eller flera avtalsslutande stater (artikel 14 i Schengenkonventionen), om en beskickning inte har samrått med de centrala myndigheterna av brådskande skäl eller om den centrala myndigheten har framfört invändningar. Detsamma gäller om det är nödvändigt att en beskickning ånyo utfärdar en visering till en sökande inom ett halvår för vilket han redan har fått en visering för en vistelse på tre månader (punkten 3.4). De övriga Schengenstaterna ska informeras om utfärdande av viseringar med territoriellt begränsad giltighet.

Det bör i detta sammanhang nämnas att inresa till Schengenområdet enligt artikel 13 i Gränskodexen som huvudregel ska vägras en utlänning som inte uppfyller samtliga inresevillkor. Undantag från denna regel får enligt artikel 5.4 c) dock göras när en Schengenstat finner det nödvändigt av humanitära skäl, i eget intresse eller på grund av internationella förpliktelser. I sådana fall ska inresetillståndet begränsas till den aktuella Schengenstaten, varvid denna stat ska underrätta de övriga Schengenstaterna om detta om den aktuella personen är registrerad i SIS i syfte att nekas inresa. Vidare ska genomresa enligt artikel 5.4 a) beviljas en utlänning som har uppehållstillstånd eller visering för förnyad inresa utfärdad av någon av Schengenstaterna eller – om så krävs – båda dessa handlingar, om inte utlänningen finns upptagen på spärrlistan hos den Schengenstat vars yttre gräns han eller hon avser att passera och registreringen åtföljs av instruktioner om att neka inresa eller transitresa.

3.3.5. Mottagande av viseringsansökan

I del III i CCI:n finns bestämmelser om mottagande av viseringsansökningar. Det anges där vilket formulär sökanden ska fylla i och vilka handlingar som ska bifogas ansökan. Det anges också hur den

sökandes trovärdighet i fråga om återvändandeavsikt ska bedömas och när ett enskilt samtal bör hållas med den sökande.

3.3.6. Handläggning och beslut med anledning av viseringsansökan

Del V i CCI:n reglerar behandling och beslut med anledning av viseringsansökningar. Beträffande grundläggande kriterier för prövning av ansökan anges följande.

Vid behandlingen av viseringsansökningar skall i huvudsak följande punkter beaktas. Säkerheten för de avtalsslutande parterna, bekämpningen av den olagliga invandringen samt andra aspekter på internationella förbindelser. Beroende på vilket land det gäller kan den ena eller andra punkten anses viktigare, men uppmärksamhet måste alltid ägnas åt samtliga punkter.

Med avseende på säkerheten måste det prövas om nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits: kontroll av de uppgifter som finns i Schengens informationssystem när det gäller personer som finns upptagna på spärrlistorna samt samråd med de centrala myndigheterna för länder där samråd krävs.

När det gäller att uppskatta invandringsriskerna ligger ansvaret för bedömningen enbart på den diplomatiska eller konsulära beskickningen. Vid prövning av viseringsansökningen skall det fastställas om sökanden har för avsikt att invandra och bosätta sig på medlemsstaternas territorium med hjälp av en visering för turist-, affärs-, studie-, arbets- eller familjebesöksändamål. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt ”riskgrupper”, arbetslösa, personer som inte förfogar över en regelbunden inkomst osv. Av samma skäl är intervjun med sökanden av grundläggande betydelse för att utröna syftet med resan. Man kan även begära att ytterligare dokumentation läggs fram till stöd för ansökan, om möjligt efter överenskommelse inom ramen för det lokala konsulära samarbetet. Den diplomatiska och konsulära beskickningen måste också utnyttja det lokala konsulära samarbetet för att bättre kunna upptäcka falska eller förfalskade dokument som läggs fram som stöd för vissa viseringsansökningar. Om tvivel kvarstår om dokumentens och de framlagda bevisens äkthet, även vad gäller sanningshalten i innehållet i dessa och även trovärdigheten i de uppgifter som lämnats under intervjun, skall den diplomatiska eller konsulära beskickningen avstå från att utfärda visering.

Prövningarna för sökande som är kända för gott rykte och om vilka utbyte av information har skett inom ramen för det konsulära samarbetet skall däremot underlättas.

När det i övrigt gäller behandlingen av viseringsansökningar anges specificerat hur kontrollförfarandet ska gå till, hur den sökandes

identitet och trovärdighet samt resehandlingar och övriga dokument som krävs för ansökan ska kontrolleras. Själva beslutsfattandet regleras vidare beträffande fastställande av viseringskategori och antalet inresor, den verkställande myndighetens ansvar, det särskilda förfarandet vid föregående samråd med andra centrala myndigheter och det förfarande som gäller när en ansökan inte behandlas eller avslås. Det anges också särskilt hur territoriellt begränsade viseringar ska utfärdas.

Det finns vidare bestämmelser i CCI:n om hur viseringsmärket ska fyllas i (del VI).

3.3.7. Förvaltning och organisation av viseringsmyndigheten

I del VII i CCI:n finns bestämmelser om förvaltning och organisation av viseringsmyndigheten. I punkten 1 finns grundläggande bestämmelser om detta. Enligt bestämmelsen faller det under varje Schengenstats behörighet att organisera sina viseringsmyndigheter. Chefen för en beskickning måste emellertid se till att myndigheten är uppbyggd på så sätt att varje försummelse som kan främja stöld eller förfalskningar undviks. Den personal som har befogenhet att utfärda viseringar får inte utsättas för någon lokal påtryckning och det måste undvikas att det uppstår vanor som kan minska vaksamheten. Detta kan ske t.ex. genom regelbunden nyanställning av personal. För att förvara och använda viseringsmärken ska samma säkerhetskriterier beaktas som de som gäller andra säkerhetsdokument.

Det finns vidare närmare bestämmelser om dataregister och arkivering av ansökningsformulären, förteckning över viseringarna samt beträffande avgifter motsvarande de administrativa kostnaderna för behandlingen av viseringsansökningar.

3.3.8. Konsulärt samarbete på plats

Del VIII i CCI:n innehåller bestämmelser om det konsulära samarbetet på plats. Beträffande ramen för detta samarbete anges följande i punkten 1.

Det konsulära samarbetet på plats skall i allmänhet koncentreras på bedömning av invandringsriskerna och i synnerhet på fastställande av gemensamma kriterier för behandlingen av ansökningar om visering, informationsutbyte om användningen av förfalskade dokument och

möjliga nätverk för människosmugglare samt om avslag på ansökningar om visering som är uppenbart omotiverade eller som har gjorts i bedrägligt syfte. Samarbetet bör även göra det möjligt att utbyta information om trovärdiga sökande och att utarbeta gemensam information om offentliggörande av de villkor som krävs för att utfärda en Schengenvisering.

I det konsulära samarbetet på plats skall den lokala förvaltningen samt de lokala sociala och ekonomiska strukturerna beaktas.

Beskickningarna skall ha möten på en nivå som de anser lämplig så ofta som omständigheterna kräver. De skall avlägga rapport till de egna centrala myndigheterna om mötenas innehåll. Ordförandeskapet kan begära en övergripande halvårsrapport.

Det finns närmare bestämmelser om förhindrande av att ansökningar görs samtidigt till olika medlemsstater eller direkt till en medlemsstat efter det att en annan medlemsstat avslagit en ansökan (s.k. visa-shopping). Vidare regleras hur det konsulära samarbetet på plats genom informationsutbyte kan underlätta kontroller av sökandes trovärdighet. Dessutom finns bestämmelser om utbyte av statistik.

Slutligen finns i punkten 5 föreskrifter om viseringsansökningar som behandlas av kontor som hjälper de sökande med administrativa ärenden, resebyråer och researrangörer. I punkten 5.1 behandlas olika typer av ombudsverksamhet, medan punkten 5.2 reglerar harmonisering av samarbetet med de kontor som hjälper de sökande med administrativa ärenden, resebyråerna, researrangörerna och deras detaljhandlare.

3.4. Viseringar för längre vistelser

Artikel 18 i Schengenkonventionen behandlar viseringar för längre vistelser. Enligt bestämmelsen ska en visering för vistelse som överstiger tre månader betraktas som ett nationellt uppehållstillstånd som har beviljats av någon av Schengenstaterna i överensstämmelse med denna stats lagstiftning. En sådan visering kan ges samma giltighet som en enhetlig visering för kortare vistelse under högst tre månader från och med den dag den börjar gälla. Det krävs dock att utfärdandet av viseringen har gjorts i enlighet med de gemensamma villkor och kriterier om enhetliga viseringar som har fastställts i Schengenkonventionen och att innehavaren uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a) och c–e) i Gränskodexen (för en redogörelse av inresevillkoren, se avsnitt 3.3.4). Om någon

av dessa förutsättningar inte är uppfyllda ger viseringen endast innehavaren rätt att passera genom de övriga Schengenstaterna för att komma till den stat som har beviljat viseringen. För att få passera krävs dock att utlänningen uppfyller de inresevillkor som anges i artikel 5.1 a), d) och e) i Gränskodexen och inte heller är upptagen på spärrlistan hos den Schengenstat som han önskar passera.

4. Informationssystemet för viseringar (VIS)

4.1. Bakgrund

Rådet antog den 19 februari 2004 slutsatser om utveckling av ett informationssystem för viseringar. Den 8 juni 2004 beslutade rådet att inrätta informationssystemet för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av viseringsuppgifter mellan medlemsstaterna och den 28 december samma år presenterade kommissionen ett förslag till förordning om VIS och utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelser. Europaparlamentet och rådet har sedan gemensamt antagit Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (fortsättningsvis kallad VIS-förordningen, bilaga 4).

VIS-förordningen kompletteras av ett tredjepelarbeslut – rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott.

VIS-förordningen har också kompletterats av en EG-förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI), i fortsättningen kallad ändringsförordningen, bilaga 5. Ändringsförordningen kommenteras i kapitel 5.

4.2. VIS-förordningen

VIS-förordningen fastställer ändamål, funktioner och ansvarsfördelning för VIS. Den fastställer också villkoren och förfaranden för utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna för att underlätta prövningen av viseringsansökningar och beslut som fattas i anslutning till dessa.

VIS-förordningen innehåller allmänna bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner, vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS, vilka som ska ha tillgång till VIS samt allmänna principer som ska tillämpas vid användningen av VIS. Förordningen innehåller vidare en s.k. broklausul, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter i VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott.

I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna. Förordningen reglerar även drift och ansvar samt rättigheter och skyldigheter med avseende på uppgiftsskydd.

4.2.1. Allmänna bestämmelser

VIS-förordningens första artiklar innehåller bestämmelser om förordningens syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner av olika beteckningar, kategorier av uppgifter som ska registreras i VIS, vissa regler om tillgången till VIS och allmänna principer. Kapitlet innehåller också broklausulen som tillåter att uppgifter i VIS används för frågor inom ramen för tredje pelaren (polissamarbete och straffrättsligt samarbete).

Syfte, tillämpningsområde och mål

VIS-förordningen anger enligt artikel 1 ändamålet, funktionen och ansvarsfördelningen för VIS. I förordningen fastställs också villkor och förfaranden för utbyte mellan medlemsstaterna av uppgifter om ansökningar om viseringar för kortare vistelse och beslut som fattats om dessa ansökningar i syfte att underlätta prövningen av sådana ansökningar och beslut om dessa.

I artikel 2 anges de övergripande målen med VIS. Avsikten är att VIS ska förbättra genomförandet av den gemensamma viseringspolitiken, det konsulära samarbetet och samrådet mellan centrala viseringsmyndigheter genom att underlätta utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna om viseringsansökningar och de beslut som fattas med anledning av dessa ansökningar. Syftet med detta är att

  • underlätta förfarandet för viseringsansökan,
  • förebygga kringgående av kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan,
  • underlätta kampen mot bedrägerier,
  • underlätta kontrollen vid gränsövergångar vid de yttre gränserna och inom medlemsstaternas territorium,
  • vara till hjälp vid identifiering av personer som inte eller inte längre uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium,
  • underlätta tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 343/2003

(Dublin II-förordningen) och

  • bidra till att förebygga hot mot någon av medlemsstaternas inre säkerhet.

Åtkomst till uppgifter för att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott (broklausulen)

I artikel 3 finns den s.k. broklausulen, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter från VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott.

Av medlemsstaterna utsedda myndigheter får i särskilda fall och efter en motiverad skriftlig eller elektronisk begäran inhämta de uppgifter som viseringsmyndigheterna har registrerat i VIS, då det finns rimliga skäl att anse att en sökning i VIS väsentligt skulle bidra till att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott. Europol får inhämta uppgifter i VIS inom gränserna för sitt uppdrag och när så är nödvändigt för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Sökningen ska utföras genom centrala åtkomstpunkter som ska ha ansvar för att se till att de villkor för åtkomst och de förfaranden, som fastställs i rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol

i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, följs fullt ut.

Definitioner

I artikel 4 definieras en rad beteckningar.

Med visering avses i förordningen visering för kortare vistelse, transitvisering, visering för flygplatstransitering och visering med begränsad territoriell giltighet.1 Begreppet omfattar också nationell visering för längre vistelse under förutsättning att villkoren enligt artikel 18 i Schengenkonventionen är uppfyllda och således accepteras som en enhetlig visering för kortare vistelse.

Viseringsmyndigheter är de myndigheter som i varje medlemsstat är ansvariga för att behandla och fatta beslut om viseringsansökningar eller för beslut om huruvida viseringar ska ogiltigförklaras, återkallas eller förlängas, inbegripet de centrala viseringsmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för att utfärda viseringar vid gränsen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.2Ansvarig medlemsstat är den medlemsstat som har fört in de aktuella uppgifterna i VIS. Med alfanumeriska uppgifter avses uppgifter som återges med bokstäver, siffror, särskilda tecken, mellanslag och skiljetecken.

I förordningen görs skillnad på verifiering och identifiering av personer. Med verifiering avses förfarandet att jämföra en grupp av uppgifter med en annan grupp av uppgifter (one to one check).

Identifiering sker när en persons identitet fastställs genom databassökning mot flera grupper av uppgifter (one to many check).

Även viseringsmärke, ansökningsformulär, sökande, gruppmedlemmar och resehandling definieras i bestämmelsen.

1 Genom artikel 54 i den s.k. Viseringskodexen har ändringar gjorts i VIS-förordningen avseende vissa definitioner. Se vidare kapitel 6. 2 Den nämnda EG-förordningen upphävs genom Viseringskodexen (artikel 56). I Viseringskodexen införs i stället en bestämmelse om viseringar som utfärdas vid den yttre gränsen till sjömän i transit (artikel 36).

Uppgiftskategorier

I artikel 5 föreskrivs vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS. Det rör sig om alfanumeriska uppgifter om den sökande och om begärda, utfärdade, vägrade, ogiltigförklarade, återkallade eller förlängda viseringar. Även fotografier, fingeravtryck och länkar till andra ansökningar ska registreras.

Åtkomst till VIS

I artikel 6 föreskrivs vilka som ska ha tillgång till VIS för att föra in, ändra, radera och inhämta uppgifter.

Enbart personal vid viseringsmyndigheterna ska ha åtkomst till VIS för att föra in, ändra eller radera uppgifter. När det gäller åtkomst till VIS för att inhämta uppgifter ska denna helt vara förbehållen personal vid de myndigheter som är behöriga för vissa ändamål. Dessa ändamål är prövning av viseringsansökningar, samråd och framställningar om handlingar mellan centrala viseringsmyndigheter, rapportering och statistik samt kontroll av viseringar, viseringsinnehavarens identitet och om villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium är uppfyllda. Till dessa ändamål hör också prövning av asylansökningar och fastställande av vem som ansvarar för att pröva en sådan ansökan. Uppgifterna ska dock vara nödvändiga för utförandet av uppgifterna i enlighet med ändamålen och stå i proportion med de åsyftade målen.

Varje medlemsstat ska utse de behöriga myndigheter vilkas personal ska ha befogenhet att föra in, ändra, radera eller inhämta uppgifter i VIS och översända en förteckning till kommissionen över dessa myndigheter och i vilket syfte varje myndighet får behandla uppgifterna.

Allmänna principer

I artikel 7 anges två allmänna principer för myndigheter som använder VIS; en proportionalitetsprincip och ett förbud mot diskriminering. Användningen av VIS ska nämligen vara nödvändig, lämplig och stå i proportion till utförandet av arbetsuppgifterna. Vidare ska sökande och viseringsinnehavare inte diskrimineras på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder,

ålder eller sexuell läggning. Deras mänskliga värdighet och integritet ska också respekteras fullt ut.

4.2.2. Viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS

Artiklarna 8–14 innehåller föreskrifter om viseringsmyndigheternas registrering av uppgifter. Artikel 8 anger vilka procedurer som ska följas vid registrering av uppgifter i samband med en ansökan. Artikel 9 innehåller grundläggande föreskrifter om vilka uppgifter som ska registreras när ansökan lämnas. Artiklarna 10–14 behandlar vilka kompletterande uppgifter som ska lämnas i olika situationer. Det rör sig om kompletterande uppgifter för utfärdade viseringar (artikel 10), när prövningen av ansökan avbryts (artikel 11), vid avslag på ansökan (artikel 12), vid ogiltigförklaring eller återkallelse av visering eller förkortning av dess giltighetstid (artikel 13) och vid förlängning av visering (artikel 14).

Artiklarna 15–17 innehåller bestämmelser om hur viseringsmyndigheterna ska använda uppgifterna i VIS. Enligt artikel 15 ska viseringsmyndigheterna använda uppgifterna i VIS för att pröva viseringsansökningar och fatta beslut med anledning av sådana ansökningar. Uppgifterna i VIS ska vidare enligt artikel 16 användas för samråd och framställningar om handlingar mellan centrala viseringsmyndigheter. Denna samrådsmekanism ska enligt artikel 46 ersätta Schengens rådfrågningssystem. Viseringsmyndigheterna ska också enligt artikel 17 ha åtkomst till vissa uppgifter för rapporterings- och statistikändamål.

4.2.3. Andra myndigheters åtkomst till uppgifterna i VIS

Artiklarna 18–22 innehåller bestämmelser om hur vissa andra myndigheter än viseringsmyndigheterna får använda uppgifter i VIS.

De myndigheter som ansvarar för kontrollen vid de yttre gränserna och för kontrollen inom medlemsstaternas territorium om villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium är uppfyllda, ska enligt artiklarna 18–20 kunna göra sökningar för att kunna kontrollera en persons identitet, om viseringen är äkta och om villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning inom medlemsstaternas territorium är uppfyllda.

I artikel 21 behandlas vidare asylmyndigheters användning av uppgifter i VIS för att fastställa vilken medlemsstat som ansvarar för prövningen av en asylansökan. Dessa myndigheter ska dessutom enligt artikel 22 ha rätt att använda uppgifter i VIS för att pröva en asylansökan.

I bestämmelserna preciseras under vilka förutsättningar olika slags uppgifter får användas.

4.2.4. Lagring och ändring av uppgifter

I artiklarna 23–25 behandlas lagring respektive ändring av uppgifter.

Varje ansökningsakt ska enligt artikel 23 som huvudregel lagras i VIS i fem år. Lagringsperioden börjar löpa vid olika tidpunkter beroende på om visering har utfärdats, förlängts, dragits tillbaka, lagts ner, avbrutits, avslagits, ogiltigförklarats, förkortats eller återkallats. När visering har utfärdats börjar lagringsperioden löpa samma dag som viseringen upphör att gälla. Efter utgången av lagringsperioden ska VIS automatiskt radera ansökningsakten och länkarna till denna.

I artikel 24 behandlas ändring av uppgifter. Endast den ansvariga medlemsstaten ska ha rätt att ändra uppgifter som den har översänt till VIS genom att rätta eller radera uppgifterna. Om en medlemsstat anser sig ha stöd för att uppgifter som behandlas i VIS är oriktiga eller att uppgifter har behandlats i VIS i strid med VISförordningen, ska den omedelbart meddela den ansvariga medlemsstaten. Den ansvariga medlemsstaten ska sedan kontrollera de berörda uppgifterna och – om nödvändigt – omedelbart rätta eller radera dem.

Om en sökande har blivit medborgare i en av medlemsstaterna före utgången av lagringsperioden, ska enligt artikel 25 den medlemsstat som upprättade ansökningsakten och de länkade uppgifterna omedelbart radera dessa akter och länkar ur VIS. Den medlemsstat i vilken en sökande har erhållit medborgarskap ska utan dröjsmål informera den eller de ansvariga medlemsstaterna. Om avslag på en viseringsansökan har upphävts av en domstol eller överklagandeinstans3 ska den medlemsstat som avslog ansökan – så snart beslutet att upphäva avslaget har vunnit laga kraft – radera de uppgifter som lagts in i VIS med anledning av avslaget.

3 Angående möjligheten att överklaga beslut i viseringsärenden, se kapitel 9, avsnitt 4.

4.2.5. Drift och ansvar

Artiklarna 26–36 behandlar olika frågor som är kopplade till driften och ansvaret för VIS. Det finns bestämmelser om den operativa förvaltningen (artikel 26), var det centrala VIS och dess reservsystem ska vara placerat (artikel 27) samt förhållandet mellan det centrala och de nationella systemen (artikel 28). Det finns också bestämmelser om ansvaret för användningen av uppgifter från VIS (artikel 29), lagring av sådana uppgifter i nationella informationssystem (artikel 30), överföring av uppgifter till tredjeländer och internationella organisationer (artikel 31), datasäkerhet (artikel 32), skyldighet att föra vissa slags register (artikel 34) och om egenkontroll (artikel 35). Det finns även föreskrifter om skadestånd (artikel 33) och sanktioner (artikel 36).

Operativ förvaltning

Bestämmelser om operativ förvaltning finns i artikel 26. En förvaltningsmyndighet ska efter en övergångsperiod ha ansvar för den operativa förvaltningen av det centrala VIS och de nationella gränssnitten. Förvaltningsmyndigheten ska i samarbete med medlemsstaterna se till att bästa tillgängliga teknik alltid används för det centrala VIS och de nationella gränssnitten. I detta sammanhang görs dock ett förbehåll för en kostnadsnyttoanalys. I samband med kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala VIS och de nationella gränssnitten ska förvaltningsmyndigheten också ha ansvar för övervakning, säkerhet och samordningen av förbindelserna mellan medlemsstaterna och leverantören.

Kommissionen ska ha ansvar för alla andra uppgifter i samband med kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala VIS och de nationella gränssnitten, bl.a. uppgifter som gäller genomförandet av budgeten. Under en övergångsperiod innan förvaltningsmyndigheten får ansvaret, ska kommissionen dessutom ha ansvaret för den operativa förvaltningen. Denna uppgift och uppgifter som gäller genomförande av budgeten får kommissionen dock delegera till offentligrättsliga organ på nationell nivå, i två olika medlemsstater.

Den operativa förvaltningen av VIS ska bestå av alla de uppgifter som krävs för att VIS ska kunna fungera dygnet runt alla dagar i veckan i enlighet med VIS-förordningen.

Förvaltningsmyndigheten ska tillämpa lämpliga regler avseende tystnadsplikt eller motsvarande sekretesskrav som omfattar all personal som arbetar med VIS-uppgifter. Denna skyldighet ska gälla även efter det att personerna lämnar sin tjänst eller anställning eller efter det att deras verksamhet har upphört.

Plats för det centrala VIS

Den ordinarie centrala delen av VIS står för teknisk tillsyn och administration. Denna del ska enligt artikel 27 ligga i Strasbourg i Frankrike. En reserv för det centrala VIS ska ligga i Sankt Johann im Pongau i Österrike. Reservsystemet ska garantera att alla funktioner i den ordinarie delen av det centrala VIS kan upprätthållas om det ordinarie systemet skulle sluta fungera.

Förhållandet till de nationella systemen

VIS ska enligt artikel 28 vara anslutet till de nationella systemen i varje medlemsstat via de nationella gränssnitten.

Varje medlemsstat ska utse en nationell myndighet som ger de behöriga myndigheterna åtkomst till VIS och ansluta denna myndighet till det nationella gränssnittet.

Varje medlemsstat ska följa automatiserade förfaranden för behandlingen av uppgifter och ansvara för

  • utvecklingen av det nationella systemet och dess anpassning till

VIS,

  • organisation, förvaltning, drift och underhåll av sitt nationella system,
  • hantering av och föreskrifter för hur personal vid nationella myndigheter ska ges åtkomst till VIS,
  • upprättande och regelbunden uppdatering av en förteckning över personalen och dess uppgifter samt
  • kostnaderna för de nationella systemen och för att ansluta dessa system till det nationella gränssnittet, inklusive investeringar och driftkostnader för kommunikationsstrukturen mellan det nationella gränssnittet och det nationella systemet.

Personal vid myndigheter som har rätt till åtkomst till VIS ska innan de tillåts behandla uppgifter som lagras i VIS ges lämplig utbildning om regler för datasäkerhet och uppgiftsskydd och ska informeras om alla tillämpliga straffbara gärningar och påföljder.

Ansvaret för användningen av uppgifter

Artikel 29 innehåller föreskrifter om ansvaret för användningen av VIS-uppgifter.

Varje medlemsstat ska se till att uppgifterna behandlas på ett lagligt sätt och särskilt att endast bemyndigad personal har tillgång till uppgifter som behandlats i VIS för utförande av arbetsuppgifter i enlighet med VIS-förordningen. De ska särskilt se till att uppgifterna samlas in på ett lagligt sätt, överförs på lagligt sätt till VIS samt är korrekta och uppdaterade när de överförs till VIS.

Förvaltningsmyndigheten ska se till att VIS drivs i enlighet med VIS-förordningen och dess tillämpningsföreskrifter.

Lagring av uppgifter från VIS i nationella informationssystem

Artikel 30 innehåller bestämmelser om lagring av uppgifter från VIS i nationella informationssystem. Sådan lagring får som huvudregel endast ske om det är nödvändigt i ett enskilt fall i enlighet med ändamålet med VIS och i enlighet med tillämpliga rättsliga bestämmelser. Uppgifterna får inte lagras under längre tid än vad som är nödvändigt för det enskilda fallet. Vad som föreskrivits som huvudregel påverkar emellertid inte medlemsstaternas rätt att lagra uppgifter som de har fört in i VIS i sina nationella informationssystem. All användning som inte är förenlig med dessa bestämmelser ska betraktas som missbruk enligt varje medlemsstats nationella lagstiftning.

Överföring av uppgifter till tredjeländer eller internationella organisationer

Uppgifter som har behandlats i VIS i enlighet med VIS-förordningen får enligt artikel 31 inte överföras eller göras tillgängliga för ett tredjeland eller för en internationell organisation. Vissa uppgifter får dock under vissa förutsättningar överföras eller göras

tillgängliga om det i enskilda fall är nödvändigt för att bevisa tredjelandsmedborgares identitet. Sådan överföring av personuppgifter till tredjeländer eller internationella organisationer får emellertid inte påverka rättigheterna för flyktingar och personer som ansöker om internationellt skydd, särskilt när det gäller principen om ”nonrefoulement”4.

Datasäkerhet

Artikel 32 innehåller föreskrifter om datasäkerhet.

Den ansvariga medlemsstaten ska garantera datasäkerheten före och under överföringen till det nationella gränssnittet. Varje medlemsstat ska garantera datasäkerheten för de uppgifter som den mottar från VIS och vidta nödvändiga åtgärder för att uppnå detta. Det rör sig om att anta en dataskyddsplan, fysiskt skydda uppgifter, kontroller vid ingången till anläggningar och av datamedier, lagrade personuppgifter, uppgiftsinmatning, åtkomst, kommunikation, registrering och transport samt att se till att alla myndigheter med rätt till åtkomst till VIS skapar personalprofiler och vidtar egenrevision.

Förvaltningsmyndigheten ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå samma mål, inbegripet anta en dataskyddsplan.

Skadestånd

Artikel 33 reglerar skadeståndsskyldighet.

Varje person eller medlemsstat som har lidit skada till följd av en otillåten behandling eller av något annat handlande som är oförenligt med bestämmelserna i VIS-förordningen har rätt till ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för skadan. Denna stat ska dock helt eller delvis befrias från detta ansvar i den utsträckning som den bevisar att den inte är ansvarig för den händelse som orsakade skadan.

Om en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt VIS-förordningen orsakar skada på VIS, ska den medlemsstaten anses ansvarig för skadan, om inte och i den mån som förvaltningsmyndigheten eller en annan medlemsstat har underlåtit

4 Principen om ”non-refoulement” innebär att ingen får återsändas till ett område där hon eller han har välgrundad fruktan för att råka ut för förföljelse, eller hotas av dödsstraff, tortyr eller någon annan omänsklig behandling eller bestraffning.

att vidta rimliga åtgärder för att förhindra skadan eller för att begränsa dess verkningar.

Skadeståndsanspråk mot en medlemsstat för skador som beskrivits ovan ska regleras av den svarande medlemsstatens nationella bestämmelser.

Register över uppgiftsbehandling i VIS m.m.

Varje medlemsstat och förvaltningsmyndigheten ska enligt artikel 34 föra register över all uppgiftsbehandling i VIS och de personer som ansvarar för införandet eller användandet av uppgifterna. Registret får uteslutande användas för att övervaka uppgiftsskyddet med avseende på om behandlingen är tillåten och för att säkerställa uppgifternas säkerhet. Registret ska på lämpligt sätt skyddas mot obehörig tillgång och ska raderas efter ett år från det att lagringsperioden har löpt ut om registret inte behövs för ett övervakningsförfarande som redan pågår.

Egenkontroll

Medlemsstaterna ska enligt artikel 35 se till att varje myndighet som har tillgång till VIS-uppgifter vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att följa VIS-förordningen och vid behov samarbetar med den nationella tillsynsmyndigheten.

Sanktioner

Artikel 36 reglerar sanktioner vid överträdelse av VIS-förordningens bestämmelser.

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att se till att effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, däribland administrativa och/eller straffrättsliga sanktioner enligt nationell lagstiftning, utdöms om uppgifter som har lagts in i VIS används på ett otillbörligt sätt.

4.2.6. Rättigheter och övervakning med avseende på uppgiftsskydd

Artiklarna 37–44 reglerar rättigheter och övervakning med avseende på uppgiftsskydd. Det finns bestämmelser om sökandens och garanters rätt till information (artikel 37), var och ens rätt till åtkomst, korrigering och radering (artikel 38) samt om rättsmedel (artikel 40). Medlemsstaternas samarbete för att säkerställa rätten till uppgiftsskydd regleras också (artikel 39). Detsamma gäller den nationella tillsynsmyndighetens och Europeiska datatillsynsmannens övervakning (artiklarna 41 respektive 42) och samarbetet dem emellan (artikel 43) samt uppgiftsskyddet under övergångsperioden (artikel 44).

Rätt till information

Sökande och garanter har enligt artikel 37 rätt att få viss information av den ansvariga medlemsstaten. Det rör sig om information om

  • identiteten på den registeransvarige,
  • ändamålen med uppgiftsbehandlingen i VIS,
  • kategorier av uppgiftsmottagare,
  • lagringstiden för uppgifterna,
  • den omständigheten att insamling av uppgifterna är en förutsättning för prövning av ansökan samt
  • den omständigheten att berörda personer har rätt att få åtkomst till uppgifter som rör dem och att begära att oriktiga uppgifter om dem korrigeras eller att olagligen behandlade uppgifter om dem raderas, inklusive rätt att få information om förfarandena för utövande av dessa rättigheter och kontaktuppgifter till de nationella tillsynsmyndigheter som ska vara behörig att pröva frågor om skydd av personuppgifter.

Rätt till åtkomst, korrigering och radering

Var och en ska enligt artikel 38 ha rätt att få del av uppgifter om honom eller henne i VIS och om vilken medlemsstat som överförde uppgifterna till VIS.

Var och en får vidare begära att oriktiga uppgifter om honom eller henne korrigeras och att uppgifter som har registrerats på

otillåtet sätt raderas. Korrigering och radering ska utföras utan dröjsmål av den ansvariga medlemsstaten, i enlighet med dess lagar och andra författningar.

Samarbete för att säkerställa rätt till uppgiftsskydd

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska enligt artikel 39 samarbeta aktivt för att garantera rätten till uppgiftsskydd. I var och en av medlemsstaterna ska den nationella tillsynsmyndigheten på begäran bistå och råda berörda personer om hur de kan utöva sin rätt att korrigera eller radera uppgifter som rör dem. Den nationella tillsynsmyndigheten i den ansvariga medlemsstat som överförde uppgifterna och de nationella tillsynsmyndigheterna i den medlemsstat som har tagit emot begäran ska samarbeta för detta ändamål.

Rättsmedel

Enligt artikel 40 ska var och en ha rätt att väcka talan vid eller inge klagomål till de behöriga myndigheterna eller domstolarna i den medlemsstat som har vägrat den aktuella personen rätt enligt VISförordningen till åtkomst, korrigering eller radering av uppgifter.

Övervakning från tillsynsmyndigheter m.m.

Enligt artikel 41 ska den eller de myndigheter som utses i varje medlemsstat och har de befogenheter som nationella tillsynsmyndigheter ska ha, på ett oberoende sätt övervaka lagligheten i medlemsstatens behandling av personuppgifter. Varje medlemsstat ska vidare utse den myndighet som ska fungera som registeransvarig för behandlingen av personuppgifter i VIS och som ska ha centralt ansvar för medlemsstatens behandling av uppgifter. Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om namnet på denna myndighet.

Europeiska datatillsynsmannen ska enligt artikel 42 kontrollera att förvaltningsmyndighetens behandling av personuppgifter utförs enligt VIS-förordningen. De nationella tillsynsmyndigheterna och Europeiska datatillsynsmannen ska vidare enligt artikel 43 aktivt samarbeta inom sina ansvarsområden och säkerställa en samordnad tillsyn av VIS och de nationella systemen.

Slutligen finns föreskrifter om uppgiftsskydd om kommissionen skulle delegera sitt ansvar till ett annat eller andra organ under övergångstiden. Kommissionen ska enligt artikel 44 i ett sådant fall se till att Europeiska datatillsynsmannen har rätt och möjlighet att fullt ut utföra sina uppgifter.

4.2.7. Slutbestämmelser

Det centrala VIS, det nationella gränssnittet i varje medlemsstat och kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala VIS och de nationella gränssnitten ska enligt artikel 45.1 genomföras av kommissionen så snart som möjligt efter ikraftträdandet av VISförordningen.

Medlemsstaterna ska i enlighet med artikel 47 meddela kommissionen när de har vidtagit nödvändiga tekniska och rättsliga åtgärder för att överföra uppgifter till det centrala VIS via det nationella gränssnittet.

Kommissionen ska enligt artikel 48.1 fastställa den tidpunkt då VIS ska tas i drift när

  • åtgärder som är nödvändiga för det tekniska genomförandet av det centrala VIS, de nationella gränssnitten och kommunikationsinfrastrukturen mellan det centrala systemet och de nationella gränssnitten har antagits,
  • kommissionen har förklarat att ett övergripande test av VIS har slutförts på ett tillfredsställande sätt samt att
  • medlemsstaterna – efter validering av de tekniska åtgärderna – har meddelat kommissionen att de har vidtagit nödvändiga tekniska och rättsliga åtgärder för att samla in och överföra de uppgifter som ska registreras i VIS till VIS för alla ansökningar i den första region där VIS ska börja tillämpas.

VIS beräknas vara klart för driftsättning 2010. Tidigast den dagen VIS tas i drift kan medlemsstaterna börja tillämpa förordningen.

4.3. Svenska författningsändringar med anledning av VIS-förordningen

Departementspromemorian Författningsändringar med anledning av VIS-förordningen (Ds 2009:5) innehåller förslag till de svenska författningsändringar som behöver göras med anledning av VISförordningen. Nedan redogörs i korthet för förslagen. Promemorian remissbehandlas för närvarande.

När det gäller den s.k. broklausulen i artikel 3 som tillåter att brottsbekämpande myndigheter och Europol använder uppgifter från VIS för att förhindra, upptäcka eller utredda terroristbrott och andra grova brott hänvisar denna artikel till det tidigare nämnda rådsbeslutet (2008/633/RIF). Detta rådsbeslut bereds i särskild ordning inom Regeringskansliet. I propositionen (2007/08:132) Godkännande av rådets beslut om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott föreslogs att riksdagen skulle godkänna utkastet till rådsbeslut, vilket riksdagen också gjorde (bet. 2007/08:JuU27, rskr. 2007/08:250). Propositionen innehöll inga lagförslag utan regeringen avser att återkomma till riksdagen i den delen, förmodligen under hösten 2009.

4.3.1. Nationell lagring av uppgifter från VIS

VIS-förordningen innehåller bestämmelser om lagring av uppgifter från VIS i nationella informationssystem. Detta får endast göras om det är nödvändigt i ett enskilt fall i enlighet med ändamålet med VIS och i enlighet med tillämpliga rättsliga bestämmelser, inbegripet de som gäller uppgiftsskydd. Uppgifterna får dessutom inte lagras under längre tid än vad som är nödvändigt i det enskilda fallet. Detta ska dock inte påverka medlemsstaternas rätt att lagra uppgifter som de har fört in i VIS i sina nationella informationssystem.

I promemorian framhålls att förutsättningarna för behandlingen i ett enskilt fall av uppgifter som en annan medlemsstat har registrerat i VIS, uttömmande regleras i VIS-förordningen. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att meddela kompletterande nationella bestämmelser i detta avseende anses därför inte finnas.

Med undantag för biometriska uppgifter i form av fingeravtryck och fotografier, finns i utlänningsdataförordningen5 bestämmelser om behandling av den typ av personuppgifter som det här är frågan om. I promemorian anförs att det saknas anledning att reglera behandlingen av de aktuella personuppgifterna på annat sätt än vad som i övrigt gäller för sådana uppgifter.

När det gäller fingeravtryck och fotografier föreslås att dessa uppgifter – med hänsyn till deras integritetskänsliga karaktär – särregleras i utlänningsdataförordningen. Vidare föreslås att uppgifterna får föras in i ett register, det nationella VIS-registret, samt att de uppgifter som – utöver fingeravtryck och fotografier – får ingå i registret avser uppgifter om den registrerades namn, kön, födelsetid, medborgarskap och annan identifieringsuppgift. Användningen av registret anses behöva begränsas till att i tillämpliga delar motsvara de ändamål för vilka myndigheterna kan använda uppgifterna i centrala VIS. I övrigt föreslås att i huvudsak samma regler ska gälla för detta register som för det s.k. fingeravtrycksregistret, som regleras i 9–11 §§ utlänningsdataförordningen.

4.3.2. Skadestånd

VIS-förordningen innehåller bestämmelser om skadestånd. Bestämmelserna innebär att varje person eller medlemsstat som har lidit skada till följd av en otillåten behandling eller av något annat handlande som är oförenligt med bestämmelserna i VIS-förordningen som huvudregel har rätt till ersättning av den medlemsstat som är ansvarig för skadan. Sådana skadeståndsanspråk mot en medlemsstat ska regleras av den svarande medlemsstatens nationella bestämmelser.

I promemorian konstateras att det direkt följer av VIS-förordningen att nationella bestämmelser ska tillämpas när det gäller de aktuella skadeståndsanspråken. Eftersom skadeståndsbestämmelsen i personuppgiftslagen6 enligt sin ordalydelse endast gäller vid behandling av personuppgifter i strid mot bestämmelserna i den lagen, föreslås att det i utlänningsdataförordningen tas in en bestämmelse som hänvisar till personuppgiftslagens bestämmelse om skadestånd. I hänvisningen anges även att personuppgiftslagens bestäm-

5 Förordningen (2001:720) om behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. 6 SFS 1998:204.

melse på området gäller i den mån inte något annat följer av VISförordningen.

4.3.3. Korrigering och radering av personuppgifter

Enligt VIS-förordningen får var och en begära att oriktiga uppgifter om honom eller henne korrigeras och att uppgifter som har registrerats på olagligt sätt raderas. Denna korrigering eller radering ska utföras utan dröjsmål av den ansvariga medlemsstaten i enlighet med dess lagar och andra författningar.

I promemorian framhålls att det direkt följer av VIS-förordningen att korrigering och radering av personuppgifter ska utföras i enlighet med nationella bestämmelser. Eftersom personuppgiftslagens bestämmelse om rättelse enligt sin ordalydelse endast gäller vid behandling av personuppgifter i strid mot bestämmelserna i personuppgiftslagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen, föreslås att utlänningsdataförordningen kompletteras med en bestämmelse som hänvisar till personuppgiftslagens bestämmelse om rättelse. I hänvisningen anges även att personuppgiftslagens bestämmelser på området gäller i den mån inte något annat följer av VIS-förordningens bestämmelser.

4.3.4. Rättsmedel

I VIS-förordningen föreskrivs att i varje medlemsstat ska var och en ha rätt att väcka talan vid eller inge klagomål till de behöriga myndigheterna eller domstolarna i den medlemsstat som har vägrat en person rätt till åtkomst, korrigering eller radering av uppgifter.

I promemorian understryks att det är viktigt att det svenska regelverket på området utformas så enhetligt som möjligt. Liknande regler bör gälla oavsett om det rör sig om överklagande eller väckande av talan med anledning av beslut som tagits med stöd av nationell rätt eller med stöd av en EG-förordning. I promemorian bedöms att de nationella bestämmelserna på området är lämpliga. Därför föreslås att det i utlänningsdataförordningen tas in en bestämmelse som hänvisar till VIS-förordningens allmänna bestämmelse om överklagande. I hänvisningen anges även att utlänningsdataförordningens bestämmelser på området gäller i den mån inte något annat följer av VIS-förordningen.

4.3.5. Nationella myndigheter

VIS-förordningen innehåller bestämmelser om utseende av nationella myndigheter med vissa ansvarsområden. Varje medlemsstat ska enligt förordningen utse en nationell myndighet som ger de behöriga myndigheterna åtkomst till VIS, en nationell myndighet som ska fungera som registeransvarig och ha centralt ansvar för medlemsstatens behandling av uppgifter i VIS samt en nationell tillsynsmyndighet.

Sverige har inte ännu formellt utsett de myndigheter som ska ha de aktuella uppgifterna. I promemorian föreslås att Migrationsverket utses till att vara den myndighet som ger övriga behöriga svenska myndigheter åtkomst till VIS. Migrationsverket förslås även fungera som registeransvarig och ha centralt ansvar för Sveriges behandling av uppgifter i VIS. Datainspektionen föreslås vara nationell tillsynsmyndighet.

4.3.6. Register över uppgiftsbehandling i VIS m.m.

Varje medlemsstat ska föra register över all uppgiftsbehandling i VIS och över de personer som ansvarar för att föra in eller använda uppgifterna. Registret får endast användas för att övervaka uppgiftsskyddet med avseende på om behandlingen är tillåten och för att säkerställa uppgifternas säkerhet.

I promemorian konstateras att VIS-förordningens bestämmelser om innehållet i registret är uttömmande och därför inte behöver kompletteras med nationella bestämmelser. Det framgår emellertid inte av bestämmelserna vilken nationell myndighet som ska föra registret. I promemorian föreslås att Migrationsverket ska föra detta register.

Utöver Migrationsverket kommer ett antal myndigheter att behandla uppgifter i VIS med stöd av VIS-förordningen. Dessa myndigheter måste lämna uppgifter till verket om den aktuella uppgiftsbehandlingen och om den personal som ansvarar för uppgiftsbehandlingen. Eftersom denna uppgiftsbehandling inte finns reglerad i VIS-förordningen föreslås att bestämmelser om uppgiftsskyldighet förs in i UtlF.7

7 SFS 2006:97.

5. De gemensamma konsulära anvisningarna och ändringsförordningen

5.1. Allmänt

Biometriska uppgifter måste hanteras i VIS för att kunna säkerställa en tillförlitlig kontroll och identifiering av sökande. Vilka biometriska kännetecken som ska väljas anges i VIS-förordningen. De gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n) saknade tidigare helt bestämmelser om upptagande av biometri. Genom den s.k. ändringsförordningen1som trädde i kraft den 29 maj 2009 har skapats en rättslig grund för upptagningen av biometriska kännetecken, bilaga 5.

Genomförandet av VIS kräver också nya former för hur viseringsansökningarna tas emot. Genom ändringsförordningen skapas en rättslig reglering även av detta.

Ändringsförordningen behandlar vidare vissa andra frågor, bl.a. personalens uppträdande. Dessutom innehåller ändringsförordningen föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden.

Det är redan här värt att nämna att CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen kommer att upphävas när Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (fortsättningsvis kallad Viseringskodexen) börjar tillämpas. Artikel 1 i ändringsförordningen,

1 Europaparlamentets och rådets förordning nr 309/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsult i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas.

som bl.a. innehåller bestämmelser om upptagande av biometri och hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas, kommer tills vidare att gälla vid sidan av motsvarande bestämmelser i Viseringskodexen. För en utförlig beskrivning av innehållet i Viseringskodexen, se kapitel 6.

5.2. Begränsad representation och överföring av uppgifter

Genom artikel 1.1 a) i ändringsförordningen har till punkten 1.2 b) del II i CCI:n lagts till att en medlemsstat kan representera en eller flera andra medlemsstater på ett begränsat sätt när det gäller att ta emot ansökningar och registrera biometriska kännetecken. Vidare föreskrivs att mottagandet och överföringen av akter och uppgifter till den representerade medlemsstaten ska genomföras under iakttagande av gällande uppgiftsskydds- och säkerhetsregler.

I bestämmelsen anges att den eller de representerade medlemsstaterna ska se till att uppgifterna är fullständigt krypterade när de överförs, oavsett om de överförs elektroniskt eller fysiskt på ett elektroniskt lagringsmedium från myndigheten i den representerande medlemsstaten till den representerade medlemsstatens myndigheter. I tredjeländer som förbjuder kryptering av uppgifter som ska överföras får inte elektronisk överföring användas. Uppgifterna ska då i stället överföras på ett elektroniskt lagringsmedium av en medlemsstats konsulära tjänstemän. Om en sådan överföring skulle kräva oproportionerliga eller orimliga åtgärder får uppgifterna även överföras på något annat sätt, t.ex. med hjälp av etablerade aktörer med erfarenhet att transportera känsliga handlingar och uppgifter i det berörda tredjelandet.

5.3. Upptagande av biometri

Punkten 1 i del III i CCI:n har genom artikel 1.2 a) i ändringsförordningen ersatts med nya bestämmelser, varefter den nya punkten 1.2 behandlar biometriska kännetecken.

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna ta upp biometriska kännetecken bestående av ansiktsbild och tio fingeravtryck från sökanden i enlighet med de garantier som fastställs i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och

de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Bestämmelsen innehåller vidare regler för hur biometrin ska tas upp. När en sökande ska lämna in sin första ansökan med biometri krävs personlig inställelse. Vid det tillfället ska ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället samt tio fingeravtryck, upptagna plant och digitalt registrerade, tas upp.

Om en sökande, som tidigare har lämnat in en ansökan om visering med biometri, vid ett senare tillfälle lämnar in ytterligare en viseringsansökan ska de fingeravtryck som tidigare registrerats i VIS kopieras in i den senare ansökan. Detta gäller dock endast om de aktuella fingeravtrycken har registrerats i VIS mindre än 59 månader före dagen för den nya ansökan och det inte råder rimliga tvivel om sökandens identitet. Råder det sådana tvivel ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen ta nya fingeravtryck av sökanden. Om det inte omedelbart, när ansökan lämnas in, kan bekräftas att fingeravtryck har upptagits inom den aktuella tidsfristen får sökanden begära att de tas upp på nytt.

Det fotografi som bifogas varje ansökan ska enligt bestämmelser i VIS-förordningen också registreras i VIS. Sökanden ska emellertid inte vara skyldig att infinna sig personligen i detta syfte.

När det gäller upptagande av biometriska kännetecken, hänvisar bestämmelsen till de internationella standarderna som ICAO (Internationella civila luftfartsorganisationen) bestämt. Det föreskrivs vidare att upptagandet ska göras av kvalificerad och bemyndigad personal på den diplomatiska eller konsulära beskickningen och de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränsen. Under överinseende av någon av de nyss nämnda beskickningarna får upptagning av biometriska kännetecken dock göras av kvalificerad och bemyndigad personal hos en honorärkonsul eller hos en s.k. extern tjänsteleverantör (se vidare om samarbete med externa tjänsteleverantörer i avsnitt 5.4.3 och om den behörighet som i detta sammanhang kan ges honorärkonsuler i avsnitt 5.4.4).

I bestämmelsen anges det vidare att uppgifter i VIS endast får registreras av bemyndigad konsulär personal i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen. Det föreskrivs också att medlemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förord-

ningen används fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oriktiga grunder. De åsyftade sökkriterierna2 är

  • ansökans nummer,
  • sökandens efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln (tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, födelseort, födelseland och kön,
  • den aktuella resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet samt dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
  • efternamn och förnamn samt adress avseende den fysiska person, eller firma eller namn samt adress avseende det företag eller den organisation som har bjudit in och/eller åtagit sig att stå för sökandens levnadsomkostnader under vistelsen,
  • sökandens fingeravtryck samt
  • viseringsmärkets nummer och datum för eventuella tidigare utfärdade viseringar.

Vissa sökanden ska enligt bestämmelsen undantas från kravet på att lämna fingeravtryck. Detta gäller

  • barn under 12 år,
  • personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på,
  • stats- eller regeringschefer och ledamöter i nationella regeringar med åtföljande makar samt medlemmar av deras officiella delegationer, när de inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller internationella organisationer för ett officiellt ändamål samt
  • regenter och andra högt uppsatta medlemmar av en kungafamilj, när de har inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller internationella organisationer för ett officiellt ändamål.

När det gäller personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på, ska emellertid – om det går – avtryck på färre än tio fingrar tas. Skulle det vara frågan om ett tillfälligt hinder mot att ta fingeravtryck, ska det krävas att sökanden lämnar fingeravtryck vid nästa ansökan. Diplomatiska och konsulära beskickningar samt de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränsen ska ha rätt att begära ytterligare klarlägganden om grunderna för det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska vidare se till att det finns lämpliga förfaranden som garanterar sökandens värdighet om det är svårt att läsa in och registrera uppgifter. Beslut om beviljande

2 Här redovisas kriterierna som de kommer att se ut med de ändringar i VIS-förordningen som förskrivs i artikel 54 Viseringskodexen (se kapitel 6, avsnitt 6.7.3).

av eller avslag på ansökan om visering får inte påverkas av att det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck.

Beträffande sökanden som undantas från kravet på att lämna fingeravtryck ska orden ”ej tillämplig” föras in i VIS.

5.4. Organisation av viseringsmyndigheten

Punkten 1 i del VII i CCI:n behandlar organisation av viseringsmyndigheten. Genom artikel 1.3 i ändringsförordningen har den ersatts med nya bestämmelser. Dessa nya bestämmelser behandlar hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas (punkten 1.1), former för samarbete mellan medlemsstaterna (punkten 1.2), honorärkonsulers behörighet (punkten 1.3), och samarbete med externa tjänsteleverantörer (punkterna 1.4–1.6) samt de sistnämndas möjlighet att utta en särskild serviceavgift (punkten 1.7). Det lämnas vidare föreskrifter om medlemsstaternas skyldigheter att dels informera allmänheten om hur tidsbeställning ska göras och ansökningar lämnas in (punkten 1.8), dels säkerställa kontinuitet i tjänsterna (punkten 1.9). Slutligen behandlas information om beslut beträffande medlemsstaternas beslut om organisering av mottagandet och behandlingen av ansökningar på olika platser samt offentliggörande av sådana beslut (punkten 1.10).

Genom artikel 1.4 i ändringsförordningen har även punkten 5 i del VIII i CCI:n ändrats. Denna punkt innehåller bestämmelser om viseringsansökningar som behandlas av kommersiella mellanhänder, (dvs. privata administrativa byråer, transportbolag eller resebyråer t.ex. researrangörer och detaljhandlare). I punkten 5.2 behandlas harmoniseringen av samarbetet mellan medlemsstaterna och de kommersiella mellanhänderna.

5.4.1. Hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas

Som angetts ovan behandlar punkten 1.1 hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas. Inledningsvis konstateras att varje medlemsstat ska ansvara för hur ansökningar tas emot och behandlas, varvid ansökningarna som huvudregel ska lämnas in vid en medlemsstats diplomatiska eller konsulära beskickning.

Medlemsstaterna ska enligt bestämmelsen utrusta sina diplomatiska eller konsulära beskickningar, de myndigheter som har ansvar

för att utfärda viseringar vid gränsen och – i förekommande fall – honorärkonsulers kontor – med erforderlig utrustning för upptagning av biometriska kännetecken (se närmare om upptagande av biometriska kännetecken i avsnitt 5.3 och om honorärkonsulernas uppgifter i detta avseende i avsnitt 5.4.4).

I bestämmelsen föreskrivs vidare att medlemsstaterna kan samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala konsulära samarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum (se närmare om olika former för samarbete i nästa avsnitt).

I bestämmelsen föreskrivs också att en medlemsstat som ett sista hands alternativ kan välja att samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Samarbete med en extern tjänsteleverantör kan inledas först när möjligheten till övriga former för samarbetet har uttömts. Ett sådant samarbete kan vara det enda alternativet när någon av samarbetsformerna samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum är olämpligt för den berörda medlemsstaten och det dessutom råder särskilda omständigheter eller skäl som rör lokala förhållanden. Sådana omständigheter eller skäl kan t.ex. vara när ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter inom rimlig tid och under anständiga förhållanden. Det kan också vara så att det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av det berörda tredjelandet på något annat sätt.

Valet av organisationsform får enligt bestämmelsen inte resultera i att sökanden blir tvungen att infinna sig på mer än ett ställe för att lämna in en ansökan. Denna regel påverkar dock inte rätten att kalla sökanden till personlig intervju.

5.4.2. Former för samarbete mellan medlemsstaterna

I punkten 1.2 anges vad som avses med de bägge samarbetsalternativen samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum. Det lämnas också närmare föreskrifter om villkoren för medlemsstaternas samarbete.

Samlokalisering innebär att personal vid en eller flera medlemsstaters diplomatiska eller konsulära beskickningar behandlar ansökningar, inklusive biometriska kännetecken, som har lämnats in till dem på en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära beskick-

ning och delar utrustningen med denna medlemsstat. De aktuella medlemsstaterna ska enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå och vilka villkor som ska gälla för dess upphörande. Medlemsstaterna ska också enas om hur stor del av viseringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars diplomatiska eller konsulära beskickning används.

Gemensamma ansökningscentrum innebär att personal från två eller flera medlemsstaters diplomatiska eller konsulära beskickningar har gemensamma lokaler i en byggnad och där tar emot de ansökningar, inklusive biometriska kännetecken, som lämnas in till dem.

När sökandena kommer till det gemensamma ansökningscentret ska han eller hon hänvisas till den medlemsstat som ska ansvara för behandlingen av ansökan. De aktuella medlemsstaterna ska – på samma sätt som när det gäller samlokalisering – enas om hur länge samarbetet ska pågå och vilka villkor som ska gälla för dess upphörande. När det gäller gemensamma ansökningscentrum ska medlemsstaterna utöver detta enas om fördelningen av kostnaderna mellan de deltagande staterna. En av medlemsstaterna ska dessutom ansvara för avtal angående logistik och förbindelser med värdlandet.

5.4.3. Samarbete med s.k. externa tjänsteleverantörer

I punkten 1.4 finns allmänna regler för medlemsstaternas samarbete med externa tjänsteleverantörer, medan det i punkten 1.5 lämnas närmare föreskrifter om vilka uppgifter som den externa tjänsteleverantören kan ges behörighet att utföra. I punkten 1.6 behandlas medlemsstaternas skyldigheter när det gäller bl.a. val av extern tjänsteleverantör och i punkten 1.7 finns föreskrifter om en särskild avgift – en serviceavgift – som externa tjänsteleverantörer, utöver den ”vanliga” viseringsavgiften, får ta emot.

Allmänna regler

Enligt bestämmelsen i punkten 1.4 ska medlemsstaterna sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna för offentlig upphandling och konkurrensreglerna. Samarbetet med den externa tjänsteleverantören ska baseras på ett rättsligt instrument (samarbetsavtal) som ska uppfylla vissa krav. En förteckning över

de minimikrav som ska införas i det rättsliga instrumentet specificeras i en ny bilaga till CCI:n, bilaga 19, som införts enligt artikel 1.5 i ändringsförordningen. Kraven avser uppgiftsskydd, personalens uppträdande och kontroll av verksamhetsutövandet. Det ställs också några allmänna krav som innebär att den externa tjänsteleverantören ska

  • handla enligt instruktioner från den eller de medlemsstater som är behöriga att behandla ansökan,
  • vidta lämpliga åtgärder mot korruption och
  • fullt ut följa villkoren i samarbetsavtalet som ska innehålla en klausul om tillfälligt upphörande eller uppsägning, särskilt om villkoren överträds, samt en översynsklausul för att säkerställa att bästa praxis återspeglas i avtalet.

I bestämmelsen föreskrivs vidare att medlemsstaterna – inom ramen för det lokala konsulära samarbetet – ska utbyta uppgifter om valda externa tjänsteleverantörer och om fastställandet av villkor och krav i deras respektive samarbetsavtal.

Olika slags samarbete

Enligt punkten 1.5 kan samarbetet med en extern tjänsteleverantör vara av olika slag; en extern tjänsteleverantör kan ges behörighet att utföra någon eller några av de uppgifter som räknas upp i punkten. Dessa uppgifter är

  • tillhandahållande av allmän information om viseringskrav och ansökningsformulär,
  • information till sökande om de ytterligare handlingar som krävs på grundval av en checklista,
  • insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar, inklusive upptagande av biometriska kännetecken, och överföring av ansökan till den diplomatiska eller konsulära beskickningen,
  • mottagande av avgift,
  • hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid den diplomatiska eller konsulära beskickningen eller hos den externa tjänsteleverantören samt
  • insamling av resehandlingar, inklusive avslagsbeslut, från den diplomatiska eller konsulära beskickningen och återlämnande av dessa till sökandena.

Medlemsstaternas skyldigheter

Medlemsstaterna har enligt punkten 1.6 en rad skyldigheter vid samarbete med en extern tjänsteleverantör.

När det gäller val av extern tjänsteleverantör föreskrivs att den eller de aktuella medlemsstaterna ska granska bolagets solvens och tillförlitlighet samt försäkra sig om att det inte föreligger några intressekonflikter. Medlemsstaterna ska också se till att den externa tjänsteleverantören uppfyller de villkor och bestämmelser som omfattas av det rättsliga instrumentet som avses i bilaga 19 till CCI:n.

Vid behandling av uppgifter ska medlemsstaterna fortsätta att ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna om skydd av uppgifter och stå under tillsyn i enlighet med artikel 28 i det s.k. dataskyddsdirektivet3. Samarbete med en extern tjänsteleverantör ska inte begränsa eller utesluta någon ansvarighet enligt den eller de aktuella medlemsstaternas nationella lagstiftning vid överträdelse av skyldigheter beträffande sökandenas personuppgifter och behandlingen av viseringsansökningar. Denna bestämmelse påverkar inte de rättsliga åtgärder som kan vidtas direkt mot den externa tjänsteleverantören enligt nationell lagstiftning i det aktuella tredjelandet.

När det gäller fingeravtryck finns regler om att medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet att kontrollera dessa på de diplomatiska eller konsulära beskickningarna, om det råder tveksamhet om fingeravtrycken när de har tagits upp av den externa tjänsteleverantören.

Vissa uppgifter förbehålls de diplomatiska eller konsulära beskickningarna och kan alltså inte delegeras till en extern tjänsteleverantör. Det rör sig om själva behandlingen av ansökningar, intervjuer, beslutsförfarandet, utskriften och insättandet av viseringsmärket samt tillgång till VIS.

Medlemsstaterna är också skyldiga att noga övervaka genomförandet av det avtal som ska reglera samarbetet mellan den eller de aktuella medlemsstaterna och den externa tjänsteleverantören. I detta syfte ska medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära beskickningar regelbundet genomföra oanmälda kontroller i den externa tjänsteleverantörens lokaler.

Medlemsstaterna är vidare skyldiga att utbilda de externa tjänsteleverantörerna. Det föreskrivs kort och gott att den eller de aktuella

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.

medlemsstaterna ska utbilda den externa tjänsteleverantören så att denne får de kunskaper som behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och tillräcklig information till sökandena.

Även medlemsstaternas skyldigheter vad gäller kryptering av uppgifter vid överföring av dessa från den externa tjänsteleverantören till myndigheterna i den eller de aktuella medlemsstaterna, regleras i den aktuella bestämmelsen.

Serviceavgift

Externa tjänsteleverantörer ges enligt punkten 1.7 en möjlighet att ta ut en särskild avgift – serviceavgift.

Serviceavgiften ska enligt bestämmelsen stå i proportion till de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid utförandet av uppgifterna och ska specificeras i det rättsliga instrumentet som reglerar samarbete mellan tjänsteleverantören och den eller de aktuella medlemsstaterna. Serviceavgiften får dock inte vara högre än halva viseringsavgiften. Medlemsstaterna har i detta sammanhang en skyldighet att – inom ramen för det konsulära samarbetet – se till att den serviceavgift som uttas verkligen återspeglar de tjänster som den externa tjänsteleverantören tillhandahåller och är anpassad efter lokala omständigheter. Medlemsstaterna ska också sträva efter att harmonisera den gällande serviceavgiften.

Även om medlemsstaterna anlitar externa tjänsteleverantörer, poängteras det i bestämmelsen att de har en skyldighet att bibehålla möjligheten att tillåta samtliga sökande att direkt vända sig till dess diplomatiska eller konsulära beskickningar för att lämna in ansökningarna.

5.4.4. Honorärkonsuler

I punkten 1.3 regleras vilken behörighet som kan ges honorärkonsuler. Enligt bestämmelsen kan sådana konsuler ges behörighet att utföra de uppgifter som kan lämnas över till externa tjänsteleverantörer. Om sådan behörighet ges, ska adekvata åtgärder vidtas för att garantera säkerheten och dataskyddet.

När det gäller honorärkonsuler som inte är statliga tjänstemän i en medlemsstat, föreskrivs att utförandet av de aktuella uppgifterna ska genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller

för externa tjänsteleverantörer. Om honorärkonsuln däremot är statlig tjänsteman i en medlemsstat, ska den aktuella medlemsstaten se till att sådana krav ställs som är jämförbara med de krav som skulle gälla om uppgifterna genomfördes av dess diplomatiska eller konsulära beskickning.

5.4.5. Samarbete med kommersiella mellanhänder

Punkten 5 i del VIII i CCI:n innehåller bestämmelser om viseringsansökningar som behandlas av kontor som hjälper medborgarna med administrativa ärenden, resebyråer och researrangörer. Harmoniseringen av samarbetet med dessa kontor, byråer och arrangörer behandlas närmare i punkten 5.2. Den sist nämnda punkten har genom artikel 1.4 i ändringsförordningen ändrats. Rubriken anger numera att punkten avser samarbetet mellan medlemsstaterna diplomatiska eller konsulära beskickningar och kommersiella mellanhänder.

Mellan rubriken och följande punkt, punkten 5.2 a), har också genom ändringsförordningen införts ett nytt stycke vari anges att medlemsstaterna vid efterföljande ansökningar får tillåta sina diplomatiska eller konsulära beskickningar att samarbeta med kommersiella mellanhänder (dvs. privata administrativa byråer, transportbolag eller resebyråer, t.ex. researrangörer och detaljhandlare). Detta innebär alltså att kommersiella mellanhänder – till skillnad från vad som tidigare varit fallet – inte kan användas vid samtliga ansökningar eftersom de inte kan användas vid den första ansökan då biometriska kännetecken ska tas upp.

5.4.6. Information, kontinuitet i tjänsterna samt beslut och offentliggörande

Enligt punkten 1.8 ska exakt information om hur tidsbeställning ska göras och ansökningar lämnas in, meddelas allmänheten genom medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära beskickningars försorg.

När det gäller kontinuitet i tjänsterna, har medlemsstaterna enligt punkten 1.9 en skyldighet att säkerställa att fullständiga tjänster upprätthålls om samarbetet med andra medlemsstater eller externa tjänsteleverantörer skulle avbrytas.

Medlemsstaterna ska enligt punkten 1.10 informera kommissionen om hur de avser att organisera mottagandet och behandlingen av ansökningar på varje plats där det finns en utlandsbeskickning, varvid kommissionen ska offentliggöra denna information på lämpligt sätt. Det anges vidare att medlemsstaterna ska tillhandahålla kommissionen ett exemplar av de rättsliga instrument som reglerar deras samarbete med olika externa tjänsteleverantörer.

5.5. Övrigt

5.5.1. Formulär för viseringsansökan

Punkten 1.1 i del III i CCI:n har genom artikel 1.2 a) i ändringsförordningen ersatts med nya bestämmelser. Det sakliga innehållet i punkten 1.1, som behandlar formulär för viseringsansökan samt antalet formulär som ska fyllas i, överensstämmer dock med den tidigare bestämmelsen. En viss språklig modernisering har skett.

5.5.2. Personalens uppträdande

En ny bestämmelse – punkten 5 – som behandlar personalens uppträdande har genom artikel 1.2 b) i ändringsförordningen lagts till i del III i CCI:n.

Enligt bestämmelsen ska personal på diplomatiska och konsulära beskickningar se till att sökanden bemöts på ett hövligt sätt. De ska vidare, under utförandet av sina arbetsuppgifter, visa full respekt för den mänskliga värdigheten.

Det lämnas också föreskrifter om en proportionalitetsprincip och ett diskrimineringsförbud. Alla åtgärder som vidtas ska nämligen stå i proportion till de mål som eftersträvas med åtgärderna. Vidare får den konsulära personalen inte diskriminera någon på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning.

5.5.3. Rapporter

I artikel 2 i ändringsförordningen4 finns föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden.

Den första rapporten ska enligt bestämmelsen läggas fram tre år efter det att VIS börjat tillämpas och därefter ska rapporter lämnas vart fjärde år.

Rapporterna ska innefatta införandet av upptagning och användning av biometriska kännetecken, lämpligheten hos de ICAO-standarder som valts, efterlevnaden av dataskyddsreglerna, erfarenheterna från de externa tjänsteleverantörerna, särskilt med tanke på upptagningen av biometriska kännetecken, genomförandet av ”59 månaders-regeln” för upptagande av fingeravtryck samt organiserandet av mottagandet och behandlingen av ansökningar. Rapporten ska även omfatta sådana fall där fingeravtryck faktiskt inte har kunnat tas eller av rättsliga skäl inte har krävts jämfört med det antal fall där fingeravtryck har tagits. Dessutom ska rapporten innehålla information om fall där personer som faktiskt inte har kunnat lämna fingeravtryck har fått avslag på sin viseringsansökan. Rapporten ska – vid behov – åtföljas av lämpliga förslag till förordningsändringar.

I den första rapporten ska frågan om tillräcklig tillförlitlighet beträffande identifiering och verifiering av fingeravtryck av barn under 12 år tas upp, särskilt hur fingeravtryck utvecklas med åldern. Detta ska ske på grundval av en studie som genomförts under kommissionens ansvar. Med identifiering avses i detta sammanhang när en persons identitet fastställs genom databassökning mot flera grupper av uppgifter (one to many check), medan verifiering avser förfarandet att jämföra en grupp av uppgifter med en annan grupp av uppgifter (one to one check).

4 Artikel 2 i ändringsförordningen upphävs genom Viseringskodexen och ersätts med motsvarande bestämmelser i kodexen.

6. Viseringskodexen

6.1. Allmänt

I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen1 framhålls ”nödvändigheten av att ytterligare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som en del av ett mångsidigt system som syftar till att underlätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskickningar.” Ett av de viktigaste inslagen för detta är införandet av en gemenskapskodex om viseringar (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar [viseringskodexen], i fortsättningen kallad Viseringskodexen) såsom ett gemensamt regelverk för viseringspolitiken, särskilt genom konsolidering och utveckling av gällande bestämmelser. Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009, men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning och inte heller trätt i kraft. Redogörelsen i detta kapitel utgår från den senaste versionen av förordningen som finns i det offentliga registret över rådets handlingar på rådets hemsida, se bilaga 6.

Genom Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EG-rättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna i Schengenkonventionen om viseringar för kortare vistelse, De gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n) och artikel 2 i ändringsförordningen i deras helhet (se föregående kapitel) samt rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.

1 EUT C 53, 3.3.2005.

Viseringskodexen träder ikraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och ska börja tillämpas sex månader efter dess ikraftträdande. Vissa bestämmelser ska dock börja tillämpas redan samma dag som Viseringskodexen träder i kraft, medan överklagandebestämmelserna ska träda i kraft först 18 månader efter kodexens ikraftträdande.

6.2. Allmänna bestämmelser

6.2.1. Syfte och mål

I Viseringskodexens inledande artikel 1 finns bestämmelser om förordningens syfte och mål.

I bestämmelsen upplyses det inledningsvis att Viseringskodexen innehåller bestämmelser om handläggning av ansökningar om visering för vistelser på medlemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara längre än tre månader under en sexmånadersperiod. Bestämmelserna ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 måste ha visering när de passerar de yttre gränserna. De ska dock inte påverka rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer.

Det anges vidare i bestämmelsen att det i förordningen definieras vilka tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering, samtidigt som det fastställs förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.

6.3. Definitioner

I artikel 2 i Viseringskodexen definieras en rad begrepp.

Med visering avses ett beslut som en medlemsstat har fattat för transitering genom eller vistelse i den medlemsstaten eller i flera medlemsstater som inte är avsedd att vara längre än sammanlagt tre månader under en sexmånadersperiod eller transitering genom det internationella transitområdet på medlemsstaternas flygplatser.

Enhetlig visering är en visering som gäller inom hela medlemsstaternas territorium, medan visering med begränsad territoriell giltighet är en visering som endast är giltig för inresa till en eller flera, men inte alla, medlemsstaterna.

Med visering för flygplatstransitering avses en visering som endast är giltig för transitering genom det internationella transitområdet på en eller flera flygplatser på medlemsstaternas territorium.

Tredjelandsmedborgare är en person som inte är unionsmedborgare.

Även viseringsmärke, erkänd resehandling, separat blad för påförande av visering, ansökan och konsulat definieras i bestämmelsen.

Genom artikel 54 i Viseringskodexen görs ändringar i VIS-förordningen så att definitionerna i den förordningen överensstämmer med de i Viseringskodexen.

6.4. Visering för flygplatstransitering

Grundläggande bestämmelser om visering för flygplatstransitering anges i artikel 3 i Viseringskodexen.

Det föreskrivs inledningsvis att medborgare i de tredjeländer som finns förtecknade i bilaga IV är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering när de transiterar genom det internationella transitområdet på flygplatser på medlemsstaternas territorium. Bestämmelsen innehåller vidare regler för hur enskilda medlemsstater, i akuta situationer med massiv tillströmning av olagliga invandrare, får kräva att även andra tredjelandsmedborgare än de som finns förtecknade i nämnda bilaga ska ha en visering för flygplatstransitering när de transiterar genom internationella transitområden på flygplatser på den medlemsstatens territorium.

Det föreskrivs också att vissa personkategorier ska vara undantagna från skyldigheten att inneha visering för flygplatstransitering. Det rör sig om personer som innehar en giltig enhetlig visering, nationell visering för längre vistelse eller ett uppehållstillstånd utfärdat av en medlemsstat. Det rör sig vidare om tredjelandsmedborgare som har giltiga uppehållstillstånd utfärdade av vissa stater och om tredjelandsmedborgare som har en giltig visering till en medlemsstat eller till vissa andra länder. Undantag från kravet på visering för flygplatstransitering gäller också familjemedlemmar till unionsmedborgare, innehavare av diplomatpass och flygbesättningsmän som är medborgare i något av de länder som

undertecknat Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart.

6.5. Mottagande och handläggning av viseringsansökningar

6.5.1. Myndigheter som medverkar vid handläggningen av viseringsansökningar

Artikel 4 i Viseringskodexen innehåller bestämmelser om myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansökningar. Som huvudregel ska en sådan ansökan handläggas av diplomatiska eller konsulära beskickningar, som också ska fatta beslut med anledning av den. Viseringsansökningar får emellertid också handläggas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid de yttre gränserna. Dessa myndigheter får också fatta beslut med anledning av ansökningarna. Enligt artikeln kan en medlemsstat kräva att även andra myndigheter än de nu nämnda ska medverka i handläggning och beslut av ansökningar. Inom medlemsstaternas utomeuropeiska territorier får ansökan prövas och beslutas av de myndigheter som den berörda medlemsstaten utser.

6.5.2. Medlemsstat som ansvarar för handläggning av viseringsansökan och beslutsfattande med anledning av denna

I artikel 5 i Viseringskodexen finns regler om vilken medlemsstat som är behörig att handlägga och fatta beslut med anledning av en viseringsansökan. När en sökande endast ska besöka eller transitera genom en medlemsstat är den staten behörig att handlägga ansökan och fatta beslut. Samma sak gäller för flygplatstransitering. När flera medlemsstater ska besökas är det den medlemsstat som, med hänsyn till vistelsens längd eller syfte, utgör resans huvudsakliga mål som är behörig att handlägga och fatta beslut i viseringsärendet. Om ett huvudsakligt mål för resan inte kan fastställas ska ansökan prövas och beslutas av den medlemsstat vars yttre gräns sökanden först har för avsikt att passera i syfte att resa in på medlemsstaternas territorium. På samma sätt föreskrivs vid transitering genom flera medlemsstater och vid visering för flygplatstransitering

som avser transitering genom två eller flera flygplatser att den medlemsstat vars yttre gräns sökanden först har för avsikt att passera, respektive den medlemsstat på vars territorium den första transitflygplatsen är belägen, är behörig att handlägga och besluta i viseringsärendet.

6.5.3. Konsulär territoriell behörighet

Artikel 6 i Viseringskodexen behandlar territoriell behörighet. Enligt bestämmelsen ska en tredjelandsmedborgare ansöka om visering vid en medlemsstats diplomatiska eller konsulära beskickning i sitt bosättningsland. En tredjelandsmedborgare som vistas lagligt i ett annat tredjeland än bosättningslandet kan emellertid lämna in en viseringsansökan i det land han eller hon vistas om det finns befogade skäl härför.

6.5.4. Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats territorium

Tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats territorium, utan att ha uppehållstillstånd som ger dem rätt att resa utan visering, ska enligt artikel 7 i Viseringskodexen ansöka om visering vid den diplomatiska eller konsulära beskickningen för den medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva en ansökan.

6.5.5. Överenskommelser om representation

Artikel 8 i Viseringskodexen behandlar överenskommelser om representation mellan medlemsstaterna.

En medlemsstat kan samtycka till att företräda en annan medlemsstat vid handläggningen av viseringsansökningar och utfärdandet av viseringar. Representationen kan också vara begränsad till mottagande av ansökningar och upptagande av biometriska kännetecken. Om en diplomatisk eller konsulär beskickning för den representerande medlemsstaten har för avsikt att avslå en viseringsansökan, ska ärendeakten överlämnas till de centrala myndigheterna i den representerade medlemsstaten för slutligt ställningstagande till ansökan. Av artikel 44 i Viseringskodexen följer att

mottagandet och överföringen av akter och uppgifter till den företrädda medlemsstaten ska ske i enlighet med aktuella uppgiftsskydds- och säkerhetsregler.

Om två medlemsstater kommer överens om representation ska en bilateral överenskommelse träffas. Av överenskommelsen ska framgå hur länge representationen ska gälla, om den endast är tillfällig, och vilka förfaranden som gäller för att avsluta den. Överenskommelsen kan också innehålla bestämmelser om vad som ska gälla i fråga om den representerade medlemsstatens skyldighet att tillhandahålla lokaler och personal eller på annat sätt ersätta den representerande medlemsstaten. Enligt artikeln kan medlemsstaterna komma överens om att den medlemsstat som representerar en annan ska samråda med den företrädda medlemsstatens centrala myndigheter beträffande ansökningar från vissa kategorier av tredjelandsmedborgare. Den representerade medlemsstaten får även i överenskommelsen ge den representerande medlemsstaten behörighet att avslå viseringsansökningar för dess räkning.

Medlemsstater, som saknar egna diplomatiska eller konsulära beskickningar i ett tredjeland, ska sträva efter att träffa överenskommelse om representation med en medlemsstat som har en sådan beskickning i det aktuella landet. Detsamma gäller medlemsstater som saknar diplomatiska eller konsulära beskickningar i en viss region eller område och det med hänsyn till dålig infrastruktur eller stora geografiska avstånd skulle innebära en oproportionerlig insats för den viseringssökande att ta sig till den medlemsstatens diplomatiska eller konsulära beskickning.

I bestämmelsen finns vidare föreskrifter om att den representerade medlemsstaten ska underrätta kommissionen om nya överenskommelser om representation eller om uppsägning av sådana överenskommelser. Den representerande staten har vidare en motsvarande underrättelseskyldighet till andra medlemsstaters diplomatiska och konsulära beskickningar samt till kommissionens delegation inom den berörda jurisdiktionen.

Artikeln reglerar också den situationen att den representerande statens diplomatiska eller konsulära beskickning bestämmer sig för att samarbeta med en extern tjänsteleverantör (se närmare om sådant samarbete i avsnitt 6.11.6) eller en kommersiell mellanhand (se närmare om ett sådant samarbete i avsnitt 6.11.8). I sådana fall ska samarbetet omfatta även handläggning av viseringsansökningar för den representerade medlemsstatens räkning. Den represente-

rade medlemsstatens centrala myndigheter ska i förväg informeras om sådana samarbeten.

6.6. Ansökan

6.6.1. Formella förutsättningar för ingivande av en viseringsansökan

Viseringsansökningar ska enligt artikel 9 i Viseringskodexen inte ges in tidigare än tre månader innan den planerade vistelsen inleds. Personer som har en visering som omfattar flera inresor får ge in ansökan om ny visering innan giltighetstiden för viseringen löper ut, under förutsättning att den är giltig i minst sex månader.

Det får vidare ställas krav på att sökandena ska avtala möte för att ge in sin ansökan. Ett sådant möte ska äga rum inom två veckor. I brådskande fall får den diplomatiska eller konsulära beskickningen tillåta sökanden att ge in viseringsansökningen utan ett avtalat möte eller ge sökande tillfälle till ett omedelbart möte.

Bestämmelsen avslutas med en föreskrift om att viseringsansökningar får ges in till diplomatiska eller konsulära beskickningar, men också i vissa fall till kommersiella mellanhänder, honorärkonsulat och externa tjänsteleverantörer.

6.6.2. Allmänna regler för ingivande av en viseringsansökan

Allmänna regler för ingivande av viseringsansökningar finns i artikel 10 i Viseringskodexen. En ansökan om visering ska som huvudregel ges in av den sökande personligen. Undantag görs dock bl.a. för s.k. efterföljande ansökningar där biometriska kännetecken har lämnats senast 59 månader tidigare och det inte råder något tvivel om sökandens identitet.

Vid ingivandet av ansökan ska sökanden ge in ansökningsformulär, resehandlingar och fotografi. Han eller hon ska också tillåta upptagande av fingeravtryck, när detta krävs, betala viseringsavgift, tillhandahållande styrkande handlingar enligt artikel 14 och bilaga II samt, när det krävs, visa en lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring.

6.6.3. Ansökningsformulär

Artikel 11 i Viseringskodexen innehåller närmare bestämmelser om ansökningsformulär. Varje sökande ska fylla i och skriva under ett sådant formulär, varvid vårdnadshavare ska underteckna underårigas ansökningar. Ansökningsformuläret ska kostnadsfritt ställas till sökandes förfogande och göras lätt tillgängligt av de diplomatiska och konsulära beskickningarna.

Bestämmelsen innehåller också föreskrifter om vilka språk formuläret ska finnas på, när en översättning av det ska tillhandahållas och om information till sökande om vilket eller vilka språk ansökan får göras på.

6.6.4. Resehandling

Artikel 12 i Viseringskodexen består av en uppräkning av de krav som ställs på en resehandling. Resehandlingen ska enligt artikeln vara giltig i minst tre månader antingen efter dagen för den planerade avresan från medlemsstaternas territorium eller, om det rör sig om flera besök, efter dagen för den senaste avresan från detta territorium. Vidare föreskrivs att resehandlingen ska innehålla åtminstone två lediga sidor och ha blivit utfärdad de senaste tio åren.

6.6.5. Biometriska kännetecken

Artikel 13 i Viseringskodexen behandlar biometriska kännetecken.

Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna ta upp biometriska kännetecken bestående av ansiktsbild och tio fingeravtryck från sökanden i enlighet med de garantier som fastställs i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

Bestämmelsen innehåller vidare regler för hur biometrin ska tas upp. När en sökande ska lämna in sin första ansökan med biometri krävs personlig inställelse. Vid det tillfället ska ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället samt tio fingeravtryck, upptagna plant och digitalt registrerade, tas upp.

Om en sökande, som tidigare har lämnat in en ansökan om visering med biometri, vid ett senare tillfälle lämnar in ytterligare en viserings-

ansökan ska de fingeravtryck som tidigare registrerats i VIS kopieras in i den senare ansökan. Detta gäller dock endast om de aktuella fingeravtrycken har registrerats i VIS mindre än 59 månader före dagen för den nya ansökan och det inte råder rimliga tvivel om sökandens identitet. Råder det sådana tvivel ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen ta nya fingeravtryck av sökanden. Om det inte omedelbart, när ansökan lämnas in, kan bekräftas att fingeravtryck har upptagits inom den aktuella tidsfristen får sökanden begära att de tas upp på nytt.

Det foto som bifogas varje ansökan ska enligt bestämmelser i VIS-förordningen också registreras i VIS. Sökanden ska emellertid inte vara skyldig att infinna sig personligen i detta syfte.

När det gäller upptagande av fingeravtryck, hänvisar bestämmelsen till de internationella standarderna som ICAO (Internationella civila luftfartsorganisationen) bestämt. Det föreskrivs vidare att upptagandet ska göras av kvalificerad och bemyndigad personal på den diplomatiska eller konsulära beskickningen och de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränsen. Under överinseende av någon av de nyss nämnda beskickningarna får upptagning av biometriska kännetecken dock göras av kvalificerad och bemyndigad personal hos en honorärkonsul eller hos en extern tjänsteleverantör (se vidare om samarbete med externa tjänsteleverantörer i avsnitt 6.11.6 och om den behörighet som i detta sammanhang kan ges honorärkonsuler i avsnitt 6.11.7).

I artikel 19 anges att registrering av uppgifter i VIS endast får göras av vederbörligen bemyndigad konsulär personal i enlighet med artiklarna 6.1, 7, 9.5 och 9.6 i VIS-förordningen.

Bestämmelsen om att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förordningen (se närmare om dessa kriterier i avsnitt 6.7.3) ska användas fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oriktiga grunder återfinns i artikel 21 i Viseringskodexen. De åsyftade sökkriterierna2 är

  • ansökans nummer,
  • sökandens efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln (tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, födelseort, födelseland och kön,
  • den aktuella resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet samt dag för utfärdande och sista giltighetsdag,

2 Här redovisas kriterierna som de kommer att se ut med de ändringar i VIS-förordningen som förskrivs i artikel 54 Viseringskodexen (se avsnitt 6.13.1).

  • efternamn och förnamn samt adress avseende den fysiska person, eller firma eller namn samt adress avseende det företag eller den organisation som har bjudit in och/eller åtagit sig att stå för sökandens levnadsomkostnader under vistelsen,
  • sökandens fingeravtryck samt
  • viseringsmärkets nummer och datum för eventuella tidigare utfärdade viseringar.

Vissa sökanden ska enligt artikel 13.7 i Viseringskodexen undantas från kravet på att lämna fingeravtryck. Detta gäller

  • barn under 12 år,
  • personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på,
  • stats- eller regeringschefer och ledamöter i nationella regeringar med åtföljande makar samt medlemmar av deras officiella delegationer, när de inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller internationella organisationer för ett officiellt ändamål samt
  • regenter och andra högt uppsatta medlemmar av en kungafamilj, när de har inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller internationella organisationer för ett officiellt ändamål.

När det gäller personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på ska emellertid – om det går – avtryck på färre än tio fingrar tas. Skulle det vara frågan om ett tillfälligt hinder mot att ta fingeravtryck, ska det krävas att sökanden lämnar fingeravtryck vid nästa ansökan. Diplomatiska och konsulära beskickningar samt de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränsen ska ha rätt att begära ytterligare klarlägganden om grunderna för det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska vidare se till att det finns lämpliga förfaranden som garanterar sökandens värdighet om det är svårt att läsa in och registrera uppgifter.

I artikel 23 i Viseringskodexen anges att ett beslut om beviljande av eller avslag på ansökan om visering inte får påverkas av att det i vissa fall är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck av sökanden.

Beträffande sökanden som undantas från kravet på att lämna fingeravtryck ska orden ”ej tillämplig” föras in i VIS.

6.6.6. Styrkande handlingar

En viseringssökande ska enligt artikel 14 i Viseringskodexen ge in vissa handlingar. I fråga om en enhetlig visering gäller det

  • handlingar som visar syftet med resan,
  • handlingar som rör logi eller som styrker att sökanden har tillräckliga medel för att täcka kostnader för logi,
  • handlingar som visar att sökanden har tillräckliga medel för såväl hela den planerade vistelsen som för återresan till sökandens ursprungs- eller bosättningsland, eller för transitering till ett tredjeland där han eller hon är säker på att få inresetillstånd, eller att sökanden har möjlighet att skaffa sådana medel på laglig väg och
  • information som styrker sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av viseringstidens enligt den sökta viseringen.

För sökanden vars integritet och tillförlitlighet de diplomatiska eller konsulära beskickningar känner till kan emellertid i det enskilda fallet göras undantag från ett eller flera av dessa krav.

Vid visering för flygplatstransitering ska sökanden lägga fram

  • handlingar som rör resan till slutdestinationen efter den avsedda flygplatstransiteringen och
  • handlingar som gör det möjligt att bedöma sökandens avsikt att inte resa in på medlemsstaternas territorium.

I bestämmelsen hänvisas vidare till bilaga II, där det finns en icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar som de diplomatiska eller konsulära beskickningarna kan kräva av viseringssökanden för att kontrollera att sökanden uppfyller de ovan uppräknade villkoren. Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det vidare bedömas om det för att ta hänsyn till lokala förhållanden finns behov av att inom varje enskild jurisdiktion komplettera och harmonisera förteckningen över handlingar.

Medlemsstaterna får enligt bestämmelsen också kräva att viseringssökanden i ett formulär lämnar information som styrker ett sponsoråtagande och/eller privat logi. Bestämmelsen innehåller vidare närmare föreskrifter om vad ett sådant formulär ska innehålla.

6.6.7. Medicinsk reseförsäkring

I artikel 15 i Viseringskodexen finns bestämmelser om medicinsk reseförsäkring.

Personer som ansöker om en enhetlig visering för en eller två inresor ska styrka att de har en lämplig och giltig reseförsäkring som täcker eventuella merkostnader som kan uppstå i samband med hemtransport av medicinska skäl, dödsfall, akut läkarhjälp och/eller brådskande sjukhusvård. Personer som ansöker om visering för flera inresor ska styrka att de har en lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring som täcker tiden för den första planerade resan. Dessutom ska de sistnämnda personerna underteckna en förklaring som finns i ansökningsformuläret, varigenom de intygar att de känner till kravet att ha en medicinsk reseförsäkring för flera på varandra följande vistelser.

Innehavare av diplomatpass är enligt bestämmelsen undantagna från kravet på medicinsk reseförsäkring.

Det föreskrivs vidare att den medicinska reseförsäkringen måste vara giltig inom samtliga medlemsstaters territorium och omfatta den period som den aktuella personens vistelse eller transitering varar. Vid viseringar med begränsad territoriell giltighet som omfattar fler än en medlemsstats territorium är det emellertid tillräckligt att försäkringen täcker den eller de berörda medlemsstaterna.

Bestämmelsen innehåller också närmare föreskrifter om bl.a. försäkringsbelopp och var försäkringen ska tecknas.

6.6.8. Viseringsavgift

Artikel 16 i Viseringskodexen innehåller föreskrifter om avgift för handläggning av viseringsansökningar. Denna avgift är som huvudregel 60 euro för vuxna och barn som fyllt tolv år. För barn mellan sex och tolv år är den 35 euro.

Viseringsavgift ska inte tas ut för

  • barn under sex år,
  • skolelever, studerande, forskarstuderande och medföljande lärare som reser i studie- eller utbildningssyfte,
  • forskare från tredjeländer som reser i syfte att bedriva vetenskaplig forskning samt
  • företrädare, under 25 år, för ideella organisationer som deltar i seminarier, konferenser, sport, kulturella eller utbildningsevenemang, som organiseras av ideella organisationer.

Undantag från skyldighet att erlägga viseringsavgift kan göras för

  • barn mellan sex och 12 år,
  • innehavare av diplomatiska pass och tjänstepass samt
  • personer under 25 år som deltar i seminarier, konferenser, idrottsevenemang, kulturella evenemang eller utbildningsarrangemang som anordnats av ideella organisationer.

Det är tillåtet att i enskilda fall avstå från att ta ut viseringsavgiften eller sänka den om åtgärden syftar till att främja kultur- eller idrottsintressen, utrikespolitiska, utvecklingspolitiska eller andra väsentliga allmänintressen samt av humanitära skäl.

Bestämmelsen innehåller även bl.a. regler för ändring av avgiften, vilka valutor avgiften kan betalas i och vilken växelkurs som ska gälla för andra valutor än euro.

6.6.9. Serviceavgift

Artikel 17 i Viseringskodexen behandlar den särskilda avgift – serviceavgift som får tas ut utöver viseringsavgiften vid samarbete med externa tjänsteleverantörer.

Serviceavgiften ska enligt bestämmelsen stå i proportion till de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid utförandet av uppgifterna enligt artikel 43.6 och ska specificeras i det avtal som reglerar samarbete mellan tjänsteleverantören och den eller de aktuella medlemsstaterna. Serviceavgiften får dock inte vara högre än halva viseringsavgiften. Medlemsstaterna har i detta sammanhang en skyldighet att – inom ramen för det konsulära samarbetet – se till att den serviceavgift som uttas verkligen återspeglar de tjänster som den externa tjänsteleverantören tillhandahåller och är anpassad efter lokala omständigheter. Medlemsstaterna ska också sträva efter att harmonisera den gällande serviceavgiften.

Även om medlemsstaterna anlitar externa tjänsteleverantörer, poängteras det i artikel 17 i Viseringskodexen att de har en skyldighet att bibehålla möjligheten att tillåta samtliga sökande att direkt vända sig till dess diplomatiska eller konsulära beskickningar för att lämna in ansökningarna.

6.7. Prövning och behandling av viseringsansökningar

6.7.1. Fastställande av vilket konsulat som är behörigt

När en viseringsansökan har lämnats in ska den aktuella diplomatiska eller konsulära beskickningen enligt artikel 18 i Viseringskodexen bekräfta om den är behörig att handlägga och fatta beslut med anledning av ansökan. Om beskickningen inte är behörig att göra detta, ska den utan dröjsmål lämna tillbaka ansökningsformuläret, återbetala viseringsavgiften och ge anvisning om vilken beskickning som är behörig.

6.7.2. När en ansökan ska tas upp till prövning

Enligt artikel 19 i Viseringskodexen ska den behöriga diplomatiska eller konsulära beskickningen kontrollera att viseringsansökan har lämnats in i rätt tid, är fullständig, att biometriska kännetecken har tagits och att viseringsavgiften har betalats. När beskickningen anser att dessa villkor är uppfyllda, ska ansökan tas upp till prövning, vilket innebär att beskickningen ska fortsätta att handlägga ansökan. Om beskickningen finner att villkoren inte är uppfyllda ska ansökan inte tas upp till prövning och beskickningen ska utan dröjsmål lämna tillbaka ansökningsformuläret och andra handlingar som getts in av sökanden, förstöra upptagna biometriska kännetecken samt återbetala viseringsavgiften. Undantagsvis kan en viseringsansökan som inte uppfyller villkoren ändå tas upp till prövning av humanitära skäl eller på grund av nationella intressen eller internationella förpliktelser.

I bestämmelsen finns också en upplysning om att uppgifter i VIS endast får registreras av behörig konsulär personal i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.

Stämpel som visar att ansökan ska tas upp till prövning

När en ansökan ska tas upp till prövning, ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen enligt artikel 20 i Viseringskodexen stämpla

sökandens resehandling. Diplomatpass, tjänstepass och andra särskilda pass3 ska dock inte stämplas.

I bilaga III till Viseringskodexen finns närmare bestämmelser om utformningen av stämpeln och dess påförande på resehandlingen.

Bestämmelsen ska tillämpas av medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar tills VIS enligt artikel 48 VIS-förordningen är fullt operativt i alla regioner.

6.7.3. Kontroll av inresevillkoren och riskbedömningar

I artikel 21 i Viseringskodexen lämnas regler för kontroll av inresevillkor och riskbedömningar vid prövningen av viseringsansökningar.

Enligt bestämmelsen ska det, vid prövning av en ansökan om enhetlig visering, fastställas att sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen (se närmare om inresevillkoren i kapitel 3, avsnitt 3.3.4). Risken för olaglig invandring, hänsynen till medlemsstaternas säkerhet och sökandens avsikt att innan viseringstiden har gått ut lämna medlemsstaternas territorium, ska tas under särskilt beaktande. VIS ska rådfrågas vid varje ansökan i enlighet med reglerna om detta i VIS-förordningen och medlemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förordningen används fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oberättigade eller oriktiga grunder. De åsyftade kriterierna är

  • ansökans nummer,
  • sökandens efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln (tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, födelseort, födelseland och kön,
  • den aktuella resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet samt dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
  • efternamn och förnamn samt adress avseende den fysiska person, eller firma eller namn samt adress avseende det företag eller den

3 Enligt 3 § passlagen (1978:302) utfärdas pass som vanligt pass eller särskilt pass. Regeringen eller den myndighet som regeringen föreskriver får enligt samma lagrum andra stycket meddela närmare föreskrifter om särskilt pass. Därvid kan föreskrivas att sådant pass får utfärdas för den som uppehåller sig utomlands och inte kan styrka sitt svenska medborgarskap eller har förlorat svenskt medborgarskap utan att förvärva medborgarskap i en annan stat. Av passförordningen 6 § (1973:664) följer att särskilt pass kan utfärdas som provisoriskt pass, extra pass, tjänstepass eller diplomatpass. Vidare att särskilt pass även kan utfärdas som en provisorisk resehandling enligt förordningen (1997:698) om Europeiska unionens provisoriska resehandling.

organisation som har bjudit in och/eller åtagit sig att stå för sökandens levnadsomkostnader under vistelsen,

  • sökandens fingeravtryck samt
  • viseringsmärkets nummer och datum för eventuella tidigare utfärdade viseringar.

Vid prövningen om sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen kontrollera

  • att den resehandling som sökanden har uppvisat inte är en efterbildning/förfalskning,
  • att sökanden har godtagbara syften och villkor för den avsedda vistelsen, att han eller hon har tillräckliga medel för uppehället under vistelsen, för hans eller hennes återresa till ursprungs- eller bosättningslandet eller för transitering till ett tredjeland där han eller hon är säker på att tas emot, eller att han eller hon är i stånd att skaffa dessa medel på laglig väg,
  • om personen finns på någon spärrlista i Schengens informationssystem (SIS), i syfte att vägras inresa,
  • att sökanden inte utgör hot mot den allmänna ordningen, den inre säkerheten, folkhälsan eller någon av medlemsstaternas internationella förbindelser och
  • att sökanden i förekommande fall har en lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring.

Den diplomatiska eller konsulära beskickningen ska också i förekommande fall kontrollera att sökanden vid tidigare besök i Schengenområdet inte har stannat längre tid än han eller hon haft tillstånd till.

Medlen för den planerade vistelsen ska bedömas med beaktande av längden och syftet med resan och med hänsyn till genomsnittspriserna i den eller de berörda medlemsstaterna för kost och rum i budgetlogi. Bedömningen ska utgå från de referensbelopp som fastställs av medlemsstaterna i enlighet med artikel 34.1 c) i Gränskodexen. Bestyrkt sponsoråtagande och/eller privat logi kan också utgöra bevis på tillräckliga medel för uppehälle.

När det gäller handläggningen av ansökningar om visering för flygplatstransitering ska den diplomatiska eller konsulära beskickningen särskilt kontrollera att resehandlingen som sökanden har uppvisat inte är en efterbildning/förfalskning, tidpunkterna för tredjelandsmedborgarens ankomst och avresa, överensstämmelsen mellan

den avsedda resvägen och flygplatstransiteringen samt att det verkligen är frågan om en fortsatt resa till en slutdestination.

Det föreskrivs vidare att handläggningen av en viseringsansökan särskilt ska grundas på de uppvisade handlingarnas äkthet och tillförlitlighet samt sökandes trovärdighet och tillförlitligheten av lämnade uppgifter. Det anges också att de diplomatiska och konsulära beskickningarna i berättigade fall har rätt att begära en intervju med den sökande och ytterligare handlingar.

Slutligen anges att ett tidigare avslag på en viseringsansökan inte automatiskt ska medföra avslag på en ny ansökan; en ny ansökan ska bedömas på grundval av all tillgänglig information.

6.7.4. Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala myndigheter

I artikel 22 i Viseringskodexen finns bestämmelser om föregående samråd med andra medlemsstaters centrala myndigheter.

En medlemsstat får begära att andra medlemsstaters centrala myndigheter samråder med dess egna centrala myndigheter innan de utfärdar viseringar till medborgare i vissa tredjeländer eller särskilda kategorier av sådana medborgare. Sådan konsultation får dock inte avse ansökningar om visering för flygplatstransitering.

Bestämmelsen innehåller vidare föreskrifter om hur lång tid de rådfrågade myndigheterna har på sig att svara på konsultationen och hur ett uteblivet svar ska betraktas. Den innehåller också regler om en medlemsstats skyldighet att underrätta kommissionen om begäran av samråd och informera om detta inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i den berörda jurisdiktionen samt kommissionens skyldighet att informera andra medlemsstater om detta.

Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att föregående samråd ska ske i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen från den dag då Schengens rådgivningsfunktion har ersatts av det system för samråd och informationsutbyte som kommer att ingå i VIS, VIS-mail.4

4 Se artikel 46 i VIS-förordningen.

6.7.5. Beslut med anledning av en viseringsansökan

Medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära beskickningar ska enligt artikel 23 i Viseringskodexen fatta beslut i viseringsärendet inom femton kalenderdagar från det att en ansökan som ska tas upp till prövning har lämnats in. Denna period kan utsträckas till 30 kalenderdagar i enskilda fall, särskilt när ansökan behöver granskas närmare eller vid representation, när den representerade medlemsstaten ska konsulteras. När ytterligare handlingar behövs i det enskilda fallet, kan perioden undantagsvis utsträckas till 60 kalenderdagar.

Om inte viseringsansökan återtas, föreskrivs att ett beslut ska tas att

  • utfärda en enhetlig visering,
  • utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet,
  • avslå viseringsansökan eller
  • avbryta handläggningen av ansökan och överlämna den till den representerade medlemsstatens behöriga myndigheter.

Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att beslut om beviljande eller avslag på en viseringsansökan inte får påverkas av att det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck.

6.8. Utfärdande av visering

6.8.1. Utfärdande av en enhetlig visering

I artikel 24 i Viseringskodexen finns bestämmelser om utfärdande av enhetlig visering, dvs. en visering som är giltig i samtliga medlemsstaters territorium.

De diplomatiska och konsulära beskickningarna ska enligt bestämmelsen besluta om viseringens giltighetstid och längden på den tillåtna vistelsen i enlighet med all den information som framkommit vid handläggningen av viseringsansökan. En enhetlig visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor men giltighetstiden får inte överstiga fem år. När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med

transiteringen. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a)5kan viseringens giltighetstid inkludera en tidsperiod om ytterligare 15 dagar, en s.k. tilläggsfrist. Medlemsstaterna får besluta att viseringens giltighetstid inte ska inkludera en sådan ytterligare tidsperiod med hänsyn till allmän ordning eller på grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindelser.

I bestämmelsen finns också närmare anvisningar om hur giltighetstiden för enhetliga viseringar för flera inresor ska bestämmas. En giltighetstid mellan sex månader och fem år får beviljas dels om sökanden kan visa att han eller hon har ett behov av eller befogade skäl för sin avsikt att resa ofta och/eller regelbundet, särskilt på grund av sin yrkes- eller familjesituation, dels om sökanden kan styrka sin integritet och tillförlitlighet, sin ekonomiska situation i ursprungslandet och sin ärliga avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden för den sökta viseringen löper ut.

Slutligen finns en upplysning om att det – vid utfärdandet av en enhetlig visering – ska registreras vissa uppgifter i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.

6.8.2. Utfärdande av en visering med territoriellt begränsad giltighet

Artikel 25 i Viseringskodexen innehåller bestämmelser om utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet.

Visering med territoriellt begränsad giltighet ska undantagsvis utfärdas om en medlemsstat finner det nödvändigt att, av humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av internationella förpliktelser,

  • avvika från principen att inresevillkoren i Gränskodexen måste vara uppfyllda,
  • utfärda en visering trots att en medlemsstat som konsulterats enligt artikel 22 har framfört invändningar eller
  • utfärda en visering av brådskande skäl, även om någon föregående konsultation enligt artikel 22 inte har genomförts.

En visering med territoriellt begränsad giltighet får undantagsvis också utfärdas om den diplomatiska eller konsulära beskickningen finner

5 Enligt artikel 12 a) ska en resehandling vara giltig i minst tre månader efter planerat datum för avresan från medlemsstaternas territorium, eller i fall det rör sig om flera besök, efter det senaste datumet för avresan.

att det föreligger befogade skäl för en vistelse som ska äga rum inom samma sexmånadersperiod inom vilken sökanden redan har använt en enhetlig visering eller en visering med territoriellt begränsad giltighet för en vistelse på tre månader.

I bestämmelsen föreskrivs vidare att viseringar med territoriellt begränsad giltighet som huvudregel endast ska vara giltig på den utfärdande medlemsstatens territorium. Undantagsvis får emellertid en sådan visering vara giltig även på andra medlemsstaters territorium, om dessa samtycker till detta.

Om sökanden innehar en resehandling som inte erkänns av en eller flera medlemsstater, men inte alla, ska det utfärdas en visering som är giltig i de medlemsstaterna som erkänner resehandlingen. Om den medlemsstat som utfärdar viseringen inte erkänner sökandens resehandling, ska viseringen endast vara giltig i den medlemsstaten.

I bestämmelsen föreskrivs vidare att de centrala myndigheterna i den medlemsstat som utfärdat en visering med territoriellt begränsad giltighet omedelbart ska vidarebefordra relevanta uppgifter till övriga medlemsstaters centrala myndigheter. Det upplyses också om att det, vid utfärdande av viseringar med territoriellt begränsad giltighet, ska registreras vissa uppgifter i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.

6.8.3. Utfärdande av en visering för flygplatstransitering

Artikel 26 i Viseringskodexen behandlar utfärdande av visering för flygplatstransitering.

En visering för flygplatstransitering ska vara giltig för transitering genom det internationella transitområdet på en flygplats som ligger inom medlemsstaternas territorium.

När det gäller en visering för flygplatstransitering avseende flera transiteringar, föreskrivs att en sådan får utfärdas för en tidsperiod om maximalt sex månader. Vid bedömande av om en visering för flera flygplatstransiteringar ska utfärdas ska särskilt beaktas sökandens behov av att regelbundet och ofta transitera, hans eller hennes integritet och tillförlitlighet, den lagliga användningen av tidigare viseringar, sökandens ekonomiska situation i ursprungslandet och verkliga avsikt att fortsätta resan.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a)6 kan viseringens giltighetstid inkludera en s.k. tilläggsfrist om ytterligare 15 dagar. Medlemsstaterna får besluta att viseringens giltighetstid inte ska inkludera en sådan ytterligare tidsperiod med hänsyn till allmän ordning eller på grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindelser.

Som tidigare har redogjorts för i avsnitt 6.4, får enskilda medlemsstater, i akuta situationer med massiv tillströmning av olagliga invandrare, kräva att även andra tredjelandsmedborgare än de som finns förtecknade i bilaga IV ska ha en visering för flygplatstransitering när de transiterar genom internationella transitområden på flygplatser på den medlemsstatens territorium. I sådana fall ska viseringen enligt den nu behandlade bestämmelsen endast vara giltig för transitering genom internationella transitområden på flygplatser belägna i den medlemsstaten.

Slutligen finns en upplysning om att det – vid utfärdandet av en visering för flygplatstransitering – ska registreras vissa uppgifter i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.

6.8.4. Hur viseringsmärket ska fyllas i och påföras samt makulering av ett redan ifyllt viseringsmärke

Viseringskodexen innehåller närmare bestämmelser om hur viseringsmärket ska fyllas i (artikel 27), hur man ska göra för att makulera ett redan ifyllt viseringsmärke (artikel 28) och om påförande av viseringsmärken (artikel 29).

6.8.5. Rättighet som följer av en utfärdad visering

Genom artikel 30 i Viseringskodexen tydliggörs att innehav av visering inte är en tillräcklig förutsättning för att beviljas inresa. Enbart innehavet av en enhetlig visering eller en visering med territoriell begränsad giltighet ger inte i sig en automatisk rätt till inresa.

6 Enligt artikel 12 a ska en resehandling vara giltig i minst tre månader efter planerat datum för avresan från medlemsstaternas territorium, eller i fall det rör sig om flera besök, efter det senaste datumet för avresan.

6.8.6. Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter

En medlemsstat får enligt artikel 31 i Viseringskodexen begära att dess centrala myndigheter underrättas om viseringar som andra medlemsstaters diplomatiska och konsulära beskickningar utfärdar till särskilda tredjelandsmedborgare eller särskilda kategorier av sådana medborgare, med undantag för viseringar för flygplatstransitering.

Bestämmelsen innehåller vidare regler om en medlemsstats skyldighet att underrätta kommissionen om en sådan begäran och informera om detta inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i den berörda jurisdiktionen samt kommissionens skyldighet att informera andra medlemsstater om sådana underrättelser.

Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att information ska översändas via VIS-mail, när detta system tas i bruk.

6.8.7. Avslag på en ansökan om visering

Artikel 32 i Viseringskodexen behandlar grunderna för avslag på en viseringsansökan. En ansökan om visering ska avslås om sökanden ger in en resehandling som är en efterbildning/förfalskning eller om sökanden inte uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen eller det finns ett rimligt tvivel beträffande äktheten av de styrkande handlingarna eller deras innehålls sanningsenlighet, tillförlitligheten av de av sökanden lämnade uppgifterna eller beträffande hans eller hennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan den sökta viseringen löper ut. (För en närmare beskrivning av Viseringskodexens regler för hur kontroll av inresevillkoren och riskbedömningar vid prövningen av viseringsansökningar ska göras, se avsnitt 6.7.3.)

Det föreskrivs vidare att beslutet, med uppgift om skälen för avslaget, ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI till Viseringskodexen. Sökanden, vars viseringsansökan har avslagits, ska ha rätt att överklaga beslutet. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har tagit det slutliga avslagsbeslutet i överensstämmelse med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska lämna sökanden information angående handläggningen vid överklagande. Denna information specificeras i bilaga VI till Viseringskodexen. Om en medlemsstat företräder en annan vid handläggningen av den aktuella viseringsansökan, ska den representerande medlemsstatens diplomatiska eller konsulära

beskickning informera sökanden om beslut som fattats av den representerade medlemsstaten.

Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att ett avslag på en viseringsansökan ska registreras i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.

6.9. Ändring av en utfärdad visering

6.9.1. Förlängning

Artikel 33 i Viseringskodexen behandlar förlängning av en visering. Enligt bestämmelsen ska giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad visering förlängas om innehavaren av viseringen kan visa att det föreligger force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom eller henne att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av viseringens giltighetstid eller vistelsetid. Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en visering får också förlängas om viseringsinnehavaren visar att han eller hon har starka personliga skäl som motiverar en sådan förlängning. Förlängning av viseringar ska utföras med ett viseringsmärke.

När det gäller de först behandlade fallen, föreskrivs det att en förlängning av en visering av dessa skäl ska vara kostnadsfri. Om en visering förlängs på grund av starka personliga skäl, ska dock en avgift om 30 euro tas ut.

Det föreskrivs vidare att den förlängda viseringen ska ha samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen, om inte den myndighet som medger förlängning beslutar annat.

Den myndighet som har behörighet att förlänga viseringen är enligt bestämmelsen viseringsmyndigheten i den medlemsstat på vars territorium tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker om förlängning. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen vilka myndigheter som har behörighet att förlänga viseringar.

Bestämmelsen avslutas med en upplysning om att uppgifter om en förlängd visering ska registreras i VIS i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen.

6.9.2. Upphävande och återkallelse av en visering

I artikel 34 i Viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av en visering.

En visering ska upphävas om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte var uppfyllda när viseringen utfärdades. Detta gäller särskilt om det finns tungt vägande skäl att anta att viseringen erhållits på ett bedrägligt sätt. Det är som huvudregel de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen som beslutar om upphävande av densamma. Enligt artikeln kan emellertid även en annan medlemsstats behöriga myndigheter upphäva en visering. I det sistnämnda fallet ska myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen underrättas om upphävandet.

Om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda, ska en visering återkallas. Härvid gäller samma behörighetsregler som för upphävande av en visering. En visering får också återkallas på begäran av innehavaren av viseringen. Det framgår inte klart av förordningstexten vilken myndighet som är behörig att besluta om återkallelse på grund av innehavarens egen begäran. Det föreskrivs dock att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska underrättas om en sådan återkallelse.

Det föreskrivs vidare att om innehavaren av en visering vid gränsen underlåter att visa styrkande handlingar, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om upphävande eller återkallelse av viseringen.

Beslut om upphävande eller återkallelse av en visering, med uppgift om skälen för beslutet, ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI till Viseringskodexen. Såvida inte viseringen återkallades på sökandens egen begäran ska sökanden ha rätt att överklaga ett beslut om upphävande eller återkallelse. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har tagit beslutet att upphäva eller återkalla viseringen i överensstämmelse med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska lämna sökanden information angående handläggningen vid överklagande. Denna information specificeras i bilaga VI till Viseringskodexen.

Bestämmelsen innehåller också föreskrifter om hur upphävandet eller återkallelsen rent faktiskt ska utföras med hjälp av bl.a. stämpling på viseringen. Den innehåller också en upplysning om att uppgifter om upphävandet eller återkallelsen av viseringen ska registreras i VIS i enlighet med föreskrifterna om detta i VIS-förordningen.

6.10. Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna

6.10.1. Viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna

Artikel 35 i Viseringskodexen innehåller föreskrifter om viseringar som lämnas in vid de yttre gränserna. I undantagsfall kan visering utfärdas vid de yttre gränserna om vissa villkor är uppfyllda. Det krävs att

  • sökanden uppfyller inresevillkoren i Gränskodexen,
  • sökanden inte har kunnat ansöka om visering på förhand och – om det begärs – visar dokumentation som styrker att han eller hon har oförutsedda och tvingande skäl för inresa samt
  • att det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt ursprungsland eller transitera genom andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut.

Om en ansökan om visering lämnas in vid den yttre gränsen får undantag från kravet på att sökanden ska ha en medicinsk reseförsäkring göras, om en sådan försäkring inte är tillgänglig vid gränsen. Undantag från kravet på medicinsk reseförsäkring kan även göras av humanitära skäl.

En visering som utfärdas vid den yttre gränsen ska vara en enhetlig visering som ger innehavaren rätt att vistas i medlemsstaterna i högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den avsedda vistelsen. Om det är fråga om transitering, ska den beviljade viseringstiden motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen.

Om inresevillkoren i Gränskodexen inte är uppfyllda, får en visering med begränsad territoriell giltighet utfärdas vid den yttre gränsen.

När det gäller tredjelandsmedborgare som tillhör den kategori av personer som omfattas av ett krav på föregående konsultation, föreskrivs att visering normalt inte ska utfärdas vid den yttre gränsen. Undantagsvis kan emellertid en visering med begränsad territoriell giltighet avseende den medlemsstat som utfärdar viseringen, utfärdas.

Utöver de skäl för avslag av viseringsansökningar som allmänt gäller (se närmare om dessa skäl i avsnitt 6.8.7), ska en viseringsansökning vid den yttre gränsen avslås om sökanden inte kan styrka att han eller hon inte har kunnat ansöka om visering på förhand och/eller att det rör sig om oförutsedda och tvingande skäl för inresa.

Bestämmelserna om motivering av och meddelande om avslagsbeslut samt överklagande är tillämpliga även beträffande ansökningar om visering som utfärdas vid de yttre gränserna (se avsnitt 6.8.7).

6.10.2. Viseringar som utfärdas vid den yttre gränsen till sjömän i transit

Artikel 36 i Viseringskodexen behandlar viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna till sjömän i transit. En visering för transitering får utfärdas vid gränsen för en sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser om sjömannen uppfyller de allmänna kraven för viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna (se närmare om dessa villkor i föregående avsnitt) och han eller hon passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå ombord på eller gå i land från ett fartyg som han eller hon kommer att arbeta på eller har arbetat på som sjöman.

De behöriga nationella myndigheterna ska följa de anvisningar som anges i bilaga IX, del 1, till Viseringskodexen innan de utfärdar en visering vid gränsen för en sjöman i transit. Anvisningarna i bilagan gäller utbytet av information mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och ansvaret för att kontrollera uppgifter som lämnas i samband med en ansökan om visering. I anvisningarna anges också att behöriga myndigheter får utfärda en visering med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.

6.11. Förvaltning och organisation

6.11.1. Organisation av viseringsavdelningarna

Artikel 37 i Viseringskodexen reglerar organisation av viseringsavdelningarna.

Bestämmelsen inleds med ett konstaterande av att medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av viseringsavdelningarna på sina diplomatiska och konsulära beskickningar. Sedan följer närmare föreskrifter om införandet av ett system för att rotera personal som är i direkt kontakt med viseringssökande för att undvika att vaksamheten sjunker och skydda personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå. Det föreskrivs vidare att tillgången till VIS och SIS och andra konfidentiella uppgifter ska inskränkas till ett be-

gränsat antal vederbörligen bemyndigade och fast anställda medarbetare samt att lämpliga åtgärder för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser ska vidtas.

I bestämmelsen finns också närmare föreskrifter om förvaring och hantering av viseringsmärken samt om arkivering av viseringsansökningarna.

6.11.2. Resurser till handläggning av viseringsansökningar och övervakning av diplomatiska och konsulära beskickningar

I artikel 38 i Viseringskodexen lämnas närmare föreskrifter om resurser till handläggning av viseringsansökningar beträffande såväl personal som lokaler samt om utbildning till personal. Artikeln innehåller också allmänna regler om resurser till övervakning av diplomatiska och konsulära beskickningar.

6.11.3. Personalens uppförande

Artikel 39 i Viseringskodexen behandlar personalens uppförande mot viseringssökande.

6.11.4. Former för samarbete

I artikel 40 i Viseringskodexen finns föreskrifter om medlemsstaternas ansvar dels för organisationen av mottagande och handläggning av viseringsansökningar, dels för att behöriga myndigheter förses med erforderlig utrustning för upptagning av biometriska kännetecken. Artikeln innehåller också föreskrifter om olika slags samarbetsformer.

Det anges att medlemsstaterna ska samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum. Under särskilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhållanden och när de nyss nämnda samarbetsformerna inte är lämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat som en sista utväg samarbeta med en s.k. extern tjänsteleverantör.

6.11.5. Samarbete mellan medlemsstaterna

I artikel 41 anges vad som avses med de bägge samarbetsalternativen samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum. Det lämnas också föreskrifter om villkoren för medlemsstaternas samarbete samt medlemsstaternas skyldighet att – om samarbetet mellan medlemsstaterna skulle avbrytas – säkerställa kontinuiteten i tjänsterna.

Samlokalisering innebär att personal vid en eller flera medlemsstaters diplomatiska eller konsulära beskickningar behandlar ansökningar, inklusive biometriska kännetecken, som har lämnats in till dem på en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära beskickning och delar utrustningen med denna medlemsstat. De berörda medlemsstaterna ska enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå och vilka villkor som ska gälla för dess upphörande. Medlemsstaterna ska också enas om hur stor del av viseringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars diplomatiska eller konsulära beskickning används.

Gemensamma ansökningscentrum innebär att personal från två eller flera medlemsstaters diplomatiska eller konsulära beskickningar har gemensamma lokaler i en byggnad och där tar emot de ansökningar, inklusive biometriska kännetecken, som lämnas in till dem.

När sökandena kommer till det gemensamma ansökningscentret ska han eller hon hänvisas till den medlemsstat som ska ansvara för behandlingen av ansökan. De berörda medlemsstaterna ska – på samma sätt som när det gäller samlokalisering – enas om hur länge samarbetet ska pågå och vilka villkor som ska gäller för dess upphörande. När det gäller gemensamma ansökningscentrum ska medlemsstaterna utöver detta enas om fördelningen av kostnaderna mellan de deltagande staterna. En av medlemsstaterna ska dessutom ansvara för avtal angående logistik och förbindelser med värdlandet.

6.11.6. Samarbete med externa tjänsteleverantörer

Artikel 43 i Viseringskodexen innehåller såväl allmänna regler om medlemsstaternas samarbete med externa tjänsteleverantörer som närmare föreskrifter om vilka uppgifter som den externa tjänsteleverantören kan ges behörighet att utföra. Artikeln innehåller också föreskrifter om medlemsstaternas skyldighet när det gäller bl.a. val av extern tjänsteleverantör och hänvisar till en bilaga – bilagan X – när det gäller de minikrav som ska införas i det rättsliga instrument som ska reglera samarbetet mellan den eller de aktuella medlems-

staterna och den externa tjänsteleverantören. I artikel 44 i Viseringskodexen finns vidare bestämmelser om kryptering och säker överföring av uppgifter från externa tjänsteleverantörer till myndigheterna i den eller de aktuella myndigheterna.

Samarbetet med en extern tjänsteleverantör är ett sista hands alternativ som kan inledas först om övriga samarbetsformer inte är möjliga (jfr artikel 40 i Viseringskodexen).

Allmänna regler

Enligt artikel 43 i Viseringskodexen ska medlemsstaterna sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna för offentlig upphandling och konkurrensreglerna. Samarbetet med den externa tjänsteleverantören ska baseras på ett rättsligt instrument (samarbetsavtal) som ska uppfylla vissa krav. En förteckning över de minimikrav som ska införas i samarbetsavtalet specificeras i en bilaga X till Viseringskodexen. Kraven avser uppgiftsskydd, personalens uppträdande och kontroll av verksamhetsutövandet. Det ställs också några allmänna krav som innebär att den externa tjänsteleverantören ska

  • handla enligt instruktioner från den eller de medlemsstater som är behöriga att behandla ansökan,
  • vidta lämpliga åtgärder mot korruption och
  • fullt ut följa villkoren i samarbetsavtalet som ska innehålla en klausul om tillfälligt upphörande eller uppsägning, särskilt om villkoren överträds, samt en översynsklausul för att säkerställa att bästa praxis återspeglas i avtalet.

I bestämmelsen föreskrivs vidare att medlemsstaterna – inom ramen för det lokala Schengensamarbetet – ska utbyta uppgifter om valda externa tjänsteleverantörer och om fastställandet av villkor och krav i deras respektive samarbetsavtal.

Olika slags samarbete

Enligt artikel 43.6 i Viseringskodexen kan samarbetet med en extern tjänsteleverantör vara av olika slag; en extern tjänsteleverantör kan

ges behörighet att utföra någon eller några av de uppgifter som räknas upp i artikeln. Dessa uppgifter är

  • tillhandahållande av allmän information om viseringskrav och ansökningsformulär,
  • information till sökande om de styrkande handlingar som krävs på grundval av en checklista,
  • insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar, inklusive upptagande av biometriska kännetecken, och överföring av ansökan till den diplomatiska eller konsulära beskickningen,
  • mottagande av viseringsavgift,
  • hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid den diplomatiska eller konsulära beskickningen eller hos den externa tjänsteleverantören samt
  • insamling av resehandlingar, inklusive avslagsbeslut i förekommande fall, från den diplomatiska eller konsulära beskickningen och återlämnande av dessa till sökandena.

Medlemsstaternas skyldigheter

Medlemsstaterna har enligt artikel 43 i Viseringskodexen en rad skyldigheter vid samarbete med en extern tjänsteleverantör.

När det gäller val av extern tjänsteleverantör föreskrivs att den eller de aktuella medlemsstaterna ska granska bolagets solvens och tillförlitlighet samt försäkra sig om att det inte föreligger några intressekonflikter. Medlemsstaterna ska också se till att den externa tjänsteleverantören uppfyller de villkor och bestämmelser som omfattas av det rättsliga instrumentet som avses i bilagan X till Viseringskodexen.

Vid behandling av uppgifter ska medlemsstaterna fortsätta att ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna om skydd av uppgifter och stå under tillsyn i enlighet med artikel 28 i det s.k. dataskyddsdirektivet7. Samarbete med en extern tjänsteleverantör får inte begränsa eller utesluta någon ansvarighet enligt den eller de aktuella medlemsstaternas nationella lagstiftning vid överträdelse av skyldigheter beträffande sökandenas personuppgifter och behandlingen av viseringsansökningar. Denna bestämmelse påverkar inte de rättsliga

7 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter.

åtgärder som kan vidtas direkt mot den externa tjänsteleverantören enligt nationell lagstiftning i det aktuella tredjelandet.

I artikel 13.6 i Viseringskodexen återfinns en föreskrift om att medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet att kontrollera fingeravtryck på diplomatiska eller konsulära beskickningarna, om det råder tveksamhet om dessa när de har tagits upp av den externa tjänsteleverantören.

Vissa uppgifter förbehålls enligt artikel 43 i Viseringskodexen de diplomatiska eller konsulära beskickningarna och kan alltså inte delegeras till en extern tjänsteleverantör. Det rör sig om själva behandlingen av ansökningar, intervjuer, beslutsförfarandet, utskriften och insättandet av viseringsmärket samt tillgång till VIS.

Medlemsstaterna är också skyldiga att noga övervaka genomförandet av det avtal som ska reglera samarbetet mellan den eller de aktuella medlemsstaterna och den externa tjänsteleverantören. I detta syfte ska medlemsstaternas diplomatiska eller konsulära beskickningar regelbundet genomföra oanmälda kontroller i den externa tjänsteleverantörens lokaler.

Medlemsstaterna är vidare skyldiga att utbilda de externa tjänsteleverantörerna så att dessa får de kunskaper som behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och tillräcklig information till sökandena.

6.11.7. Honorärkonsuler

I artikel 42 i Viseringskodexen regleras vilken behörighet som kan ges honorärkonsuler.

Enligt artikel 42 i Viseringskodexen kan honorärkonsuler ges behörighet att utföra de uppgifter som kan lämnas över till externa tjänsteleverantörer. Om sådan behörighet ges, ska adekvata åtgärder vidtas för att garantera säkerheten och uppgiftsskyddet.

När det gäller honorärkonsuler som inte är en medlemsstats statliga tjänstemän, föreskrivs att utförandet av de aktuella uppgifterna ska genomföras i överensstämmelse med vad som gäller för externa tjänsteleverantörer. Om honorärkonsuln däremot är statlig tjänsteman i en medlemsstat, ska den aktuella medlemsstaten se till att sådana krav ställs som är jämförbara med de krav som skulle gälla om uppgifterna genomfördes av dess diplomatiska eller konsulära beskickning.

6.11.8. Samarbete med kommersiella mellanhänder

Artikel 45 i Viseringskodexen behandlar medlemsstaternas samarbete med kommersiella mellanhänder.

Medlemsstaterna får samarbeta med kommersiella mellanhänder (dvs. privata byråer som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyråer) när det gäller att ta emot viseringsansökningar. Kommersiella mellanhänder får dock inte ta upp biometriska kännetecken.

Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter.

I bestämmelsen lämnas vidare närmare föreskrifter om vad som ska kontrolleras vid en ackreditering och om övervakning av ackrediterade kommersiella mellanhänder. Den innehåller vidare regler om utbyte av information och listor, som upptar ackrediterade kommersiella mellanhänder och sådana mellanhänder vars ackreditering har dragits tillbaka, mellan medlemsstaterna inom ramen för det lokala konsulära samarbetet samt om information till allmänheten om vilka kommersiella mellanhänder som är ackrediterade.

6.11.9. Sammanställning av statistik

Enligt artikel 46 i Viseringskodexen ska medlemsstaterna sammanställa årlig statistik i enlighet med vad som framgår av bilagan XII till kodexen.

6.11.10. Information till allmänheten

Enligt artikel 47 i Viseringskodexen ska medlemsstaternas centrala myndigheter och dess diplomatiska och konsulära beskickningar förse allmänheten med all relevant information som rör ansökan om visering. Vilken information som särskilt avses specificeras närmare i bestämmelsen. Det gäller bl.a. kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid en ansökan, var ansökan kan lämnas in, tidsfrister för ansökan och hur man överklagar ett avslagsbeslut. När två medlemsstater samarbetar med varandra ska dessa stater informera allmänheten om detta innan samarbetet påbörjas.

6.12. Lokalt Schengensamarbete vid medlemsstaternas konsulat

Artikel 48 i Viseringskodexen behandlar lokalt konsulärt samarbete mellan medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar.

Medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar ska – för att garantera en harmoniserad tillämpning av den gemensamma viseringspolitiken som i förekommande fall tar hänsyn till lokala förhållanden – samarbeta inom varje jurisdiktion. De ska särskilt bedöma behovet av att införa

  • en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som sökandena ska ge in,
  • gemensamma kriterier för prövningen av viseringsansökningar när det gäller undantag från kravet att betala en viseringsavgift och frågor som rör översättningen ansökningsformuläret samt
  • en uttömmande förteckning, som regelbundet uppdateras, över resehandlingar som utfärdas av värdlandet.

Om bedömningen inom ramen för det lokala konsulära samarbetet leder till slutsatsen att det behövs en lokal harmoniserad strategi i någon av de frågor som särskilt tas upp ovan, ska åtgärder för en sådan harmoniserad strategi antas.

Det föreskrivs vidare att det inom ramen för det lokala konsulära samarbetet ska införas ett gemensamt informationsblad om enhetliga viseringar, viseringar med begränsad territoriell giltighet och viseringar för flygplatstransitering.

I bestämmelsen räknas vidare upp en mängd olika typer av information som ska utbytas inom det lokala konsulära samarbetet, t.ex. användning av falska dokument eller rutter för olaglig invandring. Det finns även regler om möten som ska anordnas inom det lokala konsulära samarbetet och rapporter som ska utarbetas med anledning av dessa möten.

6.13. Slutbestämmelser

Slutbestämmelserna i Viseringskodexen inleds med en bestämmelse – artikel 49 – som föreskriver att medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska spelen ska tillämpa särskilda förfaranden och villkor för ett enklare utfärdande av viseringar, varvid det hänvisas till bilaga XI till kodexen.

Slutbestämmelserna innehåller föreskrifter om förfarandet för ändring av olika bilagor (artikel 50), utarbetande av anvisningar för den praktiska tillämpningen av Viseringskodexen (artikel 51)och om en kommitté – Viseringskommittén – som ska biträda kommissionen (artikel 52). Det finns också föreskrifter medlemsstaternas skyldighet att underrätta kommissionen i vissa situationer (artikel 53).

6.13.1. Ändringar i VIS-förordningen och Gränskodexen

I artikel 54 i Viseringskodexen finns en bestämmelse om ändring av olika bestämmelser i VIS-förordningen, medan artikel 55 innehåller motsvarande ändringsbestämmelse avseende Gränskodexen.

6.13.2. Upphävande

Genom artikel 56 i Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EG-rättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om artikel 9–17 i Schengenkonventionen, CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen till CCI:n (se föregående kapitel), rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit, samt Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett system för flygplatstransitering. När det gäller upphävda bestämmelser föreskrivs i detta sammanhang att hänvisningar till de upphävda rättsakterna ska anses som hänvisningar till Viseringskodexen och läsas i enlighet med en jämförelsetabell som finns i bilaga XIII till kodexen.

6.13.3. Övervakning och utvärdering

I artikel 57 i Viseringskodexen finns föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden.

6.13.4. Ikraftträdande

Den sista bestämmelsen i Viseringskodexen – artikel 58 – behandlar ikraftträdande. Viseringskodexen träder ikraft den tjugonde

dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och ska börja tillämpas sex månader efter dess ikraftträdande. Vissa artiklar ska dock börja tillämpas samma dag som Viseringskodexen träder ikraft. Det rör sig om bestämmelserna om Viseringskommittén (artikel 52) och vissa föreskrifter som rör medlemsstaternas underrättelseskyldighet gentemot kommissionen (artikel 53.1 a)–h) och 53.2. När det gäller upphävandet av bestämmelserna om Schengens rådgivningssystem hänvisas till bestämmelserna om detta i VIS-förordningen. Beträffande överklagandebestämmelserna i Viseringskodexen föreskrivs slutligen att dessa ska träda i kraft först 18 månader efter kodexens ikraftträdande.

7. Handläggning av viseringsärenden och kontroll av viseringar

7.1. Allmänt

Enligt 3 kap. 5 § UtlL är det Migrationsverket som ska besluta om visering. I praktiken är det emellertid de svenska utlandsmyndigheterna som handlägger och fattar beslut i de allra flesta viseringsärenden till följd av ett bemyndigande från Migrationsverket. Beslut om visering kan i vissa fall också fattas av en polismyndighet.1Med stöd av 3 kap. 5 § UtlL får även Regeringskansliet besluta om viseringar.

Polismyndigheterna svarar för kontrollen av utlänningars rätt att resa in i och vistas i Sverige. Detta sker i samband med in- och utresor eller vid s.k. inre utlänn