Prop. 2010/11:121
EU:s viseringskodex
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 7 april 2011
Fredrik Reinfeldt
Tobias Billström
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) trädde i kraft den 5 oktober 2009. Viseringskodexen är direkt tillämplig i Sverige. I propositionen lämnas förslag till de ändringar i utlänningslagen som föranleds av viseringskodexen.
I viseringskodexen finns bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut i enlighet med nationell lagstiftning. Det föreslås därför bestämmelser om överklagande av viseringsbeslut i utlänningslagen. Det föreslås också vissa andra kompletteringar, t.ex. vad gäller representation mellan medlemsstater och samarbete med externa tjänsteleverantörer. Propositionen innehåller också förslag innebärande att de bestämmelser om viseringar i utlänningslagen som inte är förenliga med viseringskodexen tas bort.
Viseringskodexen började tillämpas den 5 april 2010. Kodexens bestämmelser om rätt att överklaga beslut i viseringsärenden ska börja tillämpas den 5 april 2011. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2011.
Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).
2. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)
dels att 3 kap. 2 och 3 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 1, 4, 5 och 6 §§, 7 kap. 1, 2 och 8 §§, 13 kap. 10 §, 14 kap. 3 § samt 16 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 1 kap. 4 § ska lyda ”Schengenkonventionen, Schengenstat och Schengenvisering”,
dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 4 a § och 14 kap. 5 a §, samt närmast före 14 kap. 5 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 a §
Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) 1 .
2 kap.
3 §2
Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
1 EUT L 243, 15.9.2009, s. 1 (Celex 32009R0810). 2 Senaste lydelse 2006:219.
3 kap.
1 §
En utlänning får beviljas visering om han eller hon
1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass,
2. på begäran kan visa upp dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet,
3. har en medicinsk reseförsäkring för vistelsen,
4. har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel,
5. inte har meddelats inreseförbud, samt
6. inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.
Villkor för beviljande av Schengenvisering finns i viseringskodexen.
4 §
Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång.
En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för
Om det finns särskilda skäl får nationell visering beviljas. En
längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
sådan visering ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas.
5 §
Beslut om visering meddelas av Migrationsverket. Beslut om visering får också meddelas av Regeringskansliet.
Beslut om Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen meddelas av Migrationsverket. Beslut om nationell visering får meddelas av Migrationsverket och Regeringskansliet.
6 §
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.
Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering.
Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.
Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att bevilja visering.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller med en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen.
7 kap.
1 §
Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet
Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter
har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.
eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.
I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.
Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.
2 §
Utöver vad som sägs i 1 § får visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.
Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.
Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.
8 §
Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.
Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse och upphävande av Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen beslutas av
Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.
Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.
Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.
13 kap.
10 §3
Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.
Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om
Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell
3 Senaste lydelse 2006:219.
Pr visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.
op. 2010/11:121
beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EESland eller i Schweiz.
14 kap.
3 §4
Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär
– avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EESmedborgare, utan att själv vara EES-medborgare,
– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller
– återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.
Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.
Visering
5 a §
En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.
En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan
4 Senaste lydelse 2006:219.
Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz, får överklagas till en migrationsdomstol.
16 kap.
1 §5
Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva säkerhetsärenden. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.
Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och vilken migrationsdomstol som är behörig att pröva säkerhetsärenden. Regeringen meddelar även föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.
Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om förvaltningsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2011.
5 Senaste lydelse 2009:845.
3. Ärendet och dess beredning
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) antogs den 13 juli 2009. Förordningen finns i bilaga 1.
Regeringen beslutade den 2 oktober 2008 att ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. lämna förslag till de författningsändringar som behövs med anledning av viseringskodexen. Utredningen, som antog namnet Viseringsutredningen, överlämnade den 24 september 2009 delbetänkandet EU:s Viseringskodex (SOU 2009:77). En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2009/7818/EMA).
Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 24 mars 2011 att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådsremissens lagförslag stämmer överens med propositionens. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
4. Schengensamarbetet
4.1. Bakgrund
Schengensamarbetet har två syften. Det ska dels främja den fria rörligheten för personer, dels stärka åtgärderna mot internationell kriminalitet och olaglig invandring.
Den fria rörligheten ska främjas genom att personkontroller vid nationsgränserna mellan Schengenstaterna upphör för alla som lagligen vistas i Schengenområdet.
För att den fria rörligheten för personer inte ska leda till ökad internationell brottslighet och olaglig invandring innefattar Schengensamarbetet ett antal olika kompensatoriska åtgärder i form av bl.a. yttre gränskontroll, polisiärt och rättsligt samarbete samt regler om transportörsansvar.
4.2. Schengenkonventionen och CCI
De grundläggande EU-rättsliga bestämmelserna om viseringar fanns tidigare i Schengenkonventionen (konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna [SÖ 1998:49]).
I Schengenkonventionen återfanns bestämmelser om viseringar i tredje kapitlet. Bestämmelser om viseringar för kortare vistelser fanns under avsnitt 1, artiklarna 9–17. Dessa artiklar har upphävts genom artikel 56.1 i viseringskodexen. Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar för kortare vistelse kompletterades med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade Gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Dessa anvisningar har upphävts genom artikel 56.2.a i viseringskodexen.
4.3. VIS-förordningen
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VISförordningen) trädde i kraft den 2 september 2008. Kommissionen ska enligt VIS-förordningen besluta när VIS ska tas i drift. Förordningen ska tillämpas från och med den dagen. Det planerade datumet för driftsstart är den 11 oktober 2011.
De övergripande målen för inrättandet av VIS är att förbättra genomförandet av den gemensamma viseringspolitiken, det konsulära samarbetet och samrådet mellan viseringsmyndigheter. VIS ska underlätta utbytet av uppgifter om viseringsansökningar och beslut med anledning av sådana ansökningar. Syftet är att underlätta handläggningen av viseringsansökningar, att förebygga kringgåendet av kriterierna för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan, att underlätta kampen mot bedrägerier och kontrollen vid de yttre gränserna och inom medlemsstaternas territorium, att underlätta tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 343/2003 (Dublin II-förordningen) samt att bidra till att förebygga hot mot någon av medlemsstaternas inre säkerhet. VIS-förordningen anger villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna. I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om bl.a. viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna.
Departementspromemorian Författningsändringar med anledning av VIS-förordningen (Ds 2009:5) innehåller förslag till författningsändringar som behövs med anledning av förordningen. Förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
VIS-förordningen kompletteras av ett rådsbeslut om åtkomst till VIS för brottsbekämpande myndigheter och Europol i syfte att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott (rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008). Riksdagen har godkänt utkastet till rådsbeslut (prop. 2007/08:132, bet. 2007/08:Ju27, rskr. 2007/08:250). Författningsändringar med anledning av rådsbeslutet bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
4.4. Ändringsförordningen till CCI
Den 29 maj 2009 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 390/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införande av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas (ändringsförordningen) i kraft. Ändringsförordningen tillkom för att i avvaktan på viseringskodexen skapa en rättslig grund för upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar, vilket föreskrivs i VIS-förordningen. Enligt dåvarande tidsplan skulle VIS komma att tas i drift innan viseringskodexen skulle börja tillämpas. Ändringsförordningen gav också en rättslig ram för bl.a. samarbete mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstater och externa tjänsteleverantörer samt för hur medlemsstaternas viseringsmyndigheter skulle organiseras. Ändringsförordningens bestämmelser överensstämmer i allt väsentligt med viseringskodexens bestämmelser. Bestämmelserna i Ändringsförordningen har upphävts genom artikel 56.2. a och artikel 56.2. g i viseringskodexen.
4.5. Andra EU-rättsakter med bestämmelser om viseringar
Vilka tredjelandsmedborgare som är viseringsskyldiga regleras i rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav.
Ytterligare bestämmelser som rör viseringar finns bl.a. i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), förkortad gränskodexen. I gränskodexen anges bl.a. vilka inresevillkor som gäller för tredjelandsmedborgare för vistelser som inte är avsedda att vara längre än tre månader under en sexmånadersperiod.
Bestämmelser om nödfallsviseringar fanns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Denna förordning har upphävts genom artikel 56.2. f i viseringskodexen. Vilka andra rättsakter med bestämmelser som rör viseringar som upphävts genom viseringskodexen framgår av artikel 56 i kodexen.
5. Viseringskodexen
Viseringskodexen trädde i kraft den 5 oktober 2009 och flertalet bestämmelser började tillämpas den 5 april 2010. Vissa bestämmelser om kommittéförfarande och underrättelser började dock tillämpas redan den
dag som viseringskodexen trädde i kraft och överklagandebestämmelserna ska tillämpas först från och med den 5 april 2011.
5.1. Avdelning I, Allmänna bestämmelser
Artikel 1 innehåller förordningens syfte och tillämpningsområde. Genom viseringskodexen införs gemensamma förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstaternas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas territorium som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod (artikel 1.1). Bestämmelserna ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 måste ha visering när de passerar de yttre gränserna. De ska dock inte påverka rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer (artikel 1.2). Viseringskodexens bestämmelser omfattar också visering för flygplanstransitering (artikel 1.3).
Artikel 2 innehåller definitioner. Med begreppet visering avses enligt artikel 2.2 ett tillstånd som utfärdas av en medlemsstat för transitering genom eller en planerad vistelse inom medlemsstaternas territorium som inte varar mer än tre månader under en sexmånadersperiod från och med dagen för första inresan till medlemsstaternas territorium eller för transitering genom de internationella transitområdena på flygplatser i medlemsstaterna. Med enhetlig visering avses enligt artikel 2.3 en visering som gäller inom medlemsstaternas hela territorium. En visering med territoriellt begränsad giltighet är enligt artikel 2.4 en visering som är giltig för en eller flera men inte alla medlemsstaters territorium. Med konsulat avses enligt artikel 2.9 en medlemsstats diplomatiska beskickning eller en medlemsstats konsulat som har tillstånd att utfärda viseringar och som förestås av en karriärkonsul enligt Wienkonventionen. Med kommersiell mellanhand avses enligt artikel 2.11 en privat byrå som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (researrangör och återförsäljare).
5.2. Avdelning II, Visering för flygplatstransitering
Bestämmelser om vilka tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering finns i artikel 3.
5.3. Avdelning III, Förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar
Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med viseringsansökningar (kapitel I)
Artikel 4 innehåller bestämmelser om vilka myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansökningar. Som huvudregel ska enligt artikel 4.1 sådana ansökningar handläggas av konsulat, som också ska fatta beslut med anledning av dem. Med avvikelse från huvudregeln får enligt artikel 4.2 ansökningar prövas och beslut fattas vid medlemsstaternas yttre gränser av myndigheter som ansvarar för personkontroller vid sådana gränser. En medlemsstat kan begära att även andra myndigheter än de nu nämnda ska medverka vid prövningen av och vid beslut om ansökningar (artikel 4.4).
I artikel 5 finns bestämmelser om vilken medlemsstat som är behörig att pröva och fatta beslut med anledning av en viseringsansökan.
Artikel 6 behandlar territoriell behörighet, dvs. i vilket land tredjelandsmedborgaren ska lämna in ansökan.
Artikel 7 behandlar behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats territorium.
I artikel 8 finns bestämmelser om överenskommelser om representation mellan medlemsstaterna. En medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva ansökningar och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar (artikel 8.1). Enligt huvudregeln omfattar överenskommelser om representation endast rätt att bevilja viseringsansökningar. Om den representerande medlemsstaten överväger att avslå en ansökan ska den överlämna ansökan till den representerade medlemsstatens behöriga myndigheter (artikel 8.2). Av artikel 8.4. d framgår dock att den representerande medlemsstaten får bemyndigas att avslå viseringsansökningar.
Ansökan (kapitel II)
Artikel 9 innehåller praktiska bestämmelser om inlämnande av viseringsansökningar. Enligt huvudregeln ska ansökan ges in tidigast tre månader före den tidpunkt då det planerade besöket ska inledas (artikel 9.1). Det får ställas krav på att sökandena ska avtala om ett besök för att ge in sin ansökan. Besöket ska i regel äga rum inom två veckor från den dag då det begärdes (artikel 9.2). Brådskande fall behandlas i artikel 9.3. Av artikel 9.4 framgår att ansökningar får lämnas in till konsulatet av sökanden eller under vissa förutsättningar av ackrediterade kommersiella mellanhänder. Av samma artikel framgår vidare att ansökningar i vissa fall får lämnas in till honorärkonsulat och externa tjänsteleverantörer.
Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar finns i artikel 10. Den sökande ska som huvudregel infinna sig personligen för att lämna in sin ansökan (artikel 10.1). Undantag kan dock göras för sökande vars integritet och pålitlighet är kända (artikel 10.2). Vid inlämnandet av ansökan ska sökanden enligt artikel 10.3 ge in
ansökningsformulär, resehandlingar och fotografi. Han eller hon ska också, i tillämpliga fall, tillåta upptagande av fingeravtryck. Sökanden ska också betala viseringsavgift, tillhandahålla styrkande handlingar samt, i tillämpliga fall, ge in bevis på innehav av en tillräcklig och giltig medicinsk reseförsäkring.
Artikel 11 innehåller bestämmelser om ansökningsformulär. Artikeln innehåller bl.a. föreskrifter om vilka språk formuläret ska finnas tillgängligt på. Ansökningsformuläret finns som bilaga I till viseringskodexen.
Artikel 12 består av en uppräkning av de krav som ställs på en giltig resehandling. Resehandlingen ska enligt artikeln vara giltig i minst tre månader antingen efter datumet för den planerade avresan från medlemsstaternas territorium eller, i fall det rör sig om flera besök, efter datumet för den senaste avresan från detta territorium. Vidare föreskrivs att resehandlingen ska innehålla åtminstone två lediga sidor och ha utfärdats under de senaste tio åren.
Artikel 13 behandlar biometriska kännetecken. Medlemsstaterna ska ta upp biometriska kännetecken bestående av ett fotografi och fingeravtryck av tio fingrar från sökanden i enlighet med de garantier som fastställs i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (artikel 13.1). Artikel 13.2 innehåller bestämmelser för hur de biometriska kännetecknen ska tas upp. När en sökande ska lämna in sin första ansökan med biometri krävs personlig inställelse. Vid det tillfället ska ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället samt fingeravtryck av tio fingrar, upptagna plant och digitalt registrerade, samlas in. Artikel 13.3 innehåller bestämmelser om när tidigare lämnade fingeravtryck kan användas vid en senare ansökan. Artiklarna 13.4–13.6 innehåller bestämmelser om registrering i VIS, tekniska standarder och krav på personal som upptar biometriska kännetecken. I artikel 13.7 anges de kategorier av sökande som ska undantas från kravet på att lämna fingeravtryck. Bland annat ska barn under 12 år undantas.
Artikel 14 innehåller bestämmelser om vilka styrkande handlingar en viseringssökande ska ge in. Det rör sig bl.a. om handlingar som ska ange syftet med resan och handlingar som gör det möjligt att bedöma sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden för den önskade viseringen löper ut. I bestämmelsen hänvisas vidare till bilaga II, där det finns en icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar som konsulaten kan kräva att viseringssökanden ger in. Konsulat får enligt artikel 14.6 göra undantag från kraven på styrkande handlingar när det gäller sökande vars integritet och pålitlighet de känner till.
I artikel 15 finns bestämmelser om medicinsk reseförsäkring. Sökanden ska styrka att han eller hon har en lämplig och giltig reseförsäkring som täcker eventuella kostnader som kan uppstå i samband med hemtransport av medicinska skäl, brådskande läkarhjälp och/eller akut sjukhusvård eller vid dödsfall. Den medicinska reseförsäkringen ska som huvudregel vara giltig inom samtliga medlemsstaters territorium och omfatta den period som den berörda personens planerade vistelse eller transitering varar och ha ett
försäkringsbelopp som uppgår till minst 30 000 EUR (artikel 15.3). Artikel 15.4 innehåller föreskrifter om var försäkringen ska tecknas. Under vissa förutsättningar kan försäkringskravet anses uppfyllt om det kan presumeras att en lämplig försäkringsnivå föreligger (artikel 15.6). Innehavare av diplomatpass är enligt artikel 15.7 undantagna från kravet på medicinsk reseförsäkring.
Artikel 16 innehåller föreskrifter om avgift för viseringsansökningar. Denna avgift är som huvudregel 60 EUR för vuxna och barn som fyllt tolv år och 35 EUR för barn mellan sex och tolv år (artikel 16.1 respektive 16.2). I artikel 16.4 anges i vilka fall avgift inte ska tas ut. Det gäller bl.a. för barn under sex år. Enligt artikel 16.5 kan undantag från viseringsavgift beviljas för vissa kategorier av sökande. Medlemsstaterna ska inom det lokala Schengensamarbetet sträva efter att harmonisera tillämpningen av dessa undantag. Artikel 16.6 anger när det i enskilda fall är tillåtet att avstå från att ta ut avgift. Artikel 16.7 anger vilken valuta som ska användas vid betalning av avgiften och vilken växelkurs som ska användas vid betalning i euro.
Artikel 17 behandlar den särskilda avgift – serviceavgift – som externa tjänsteleverantörer får ta ut utöver viseringsavgiften. Även om medlemsstaterna anlitar externa tjänsteleverantörer har de en skyldighet att bibehålla möjligheten för samtliga sökande att lämna in ansökningarna direkt till medlemsstaternas konsulat (artikel 17.5).
Prövning av och beslut om viseringsansökningar (kapitel III)
I artikel 18 finns bestämmelser om fastställande av vilket konsulat som är behörigt. När en viseringsansökan har lämnats in ska det aktuella konsulatet enligt artikel 18.1 pröva om det är behörigt att pröva ansökan och fatta beslut. Om konsulatet inte är behörigt, ska ansökningsformuläret utan dröjsmål lämnas tillbaka, viseringsavgiften återbetalas och konsulatet ge anvisning om vilket konsulat som är behörigt (artikel 18.2).
Artikel 19 innehåller bestämmelser om när en ansökan kan tas upp till prövning. Enligt artikel 19.1 ska det behöriga konsulatet kontrollera att viseringsansökan har lämnats in i rätt tid, är fullständig, att biometriska kännetecken har tagits upp och att viseringsavgiften har betalats. När konsulatet finner att dessa villkor är uppfyllda, ska ansökan tas upp till prövning (artikel 19.2). I artikel 19.2 finns även en upplysning om att uppgifter i VIS endast får registreras av behörig konsulär personal i enlighet med bestämmelserna om detta i VIS-förordningen. Om konsulatet finner att villkoren inte är uppfyllda ska ansökan inte tas upp till prövning och konsulatet ska utan dröjsmål lämna tillbaka ansökningsformuläret och andra handlingar som getts in av sökanden, förstöra upptagna biometriska kännetecken och återbetala viseringsavgiften (artikel 19.3). Undantagsvis kan enligt artikel 19.4 en viseringsansökan som inte uppfyller villkoren ändå tas upp till prövning av humanitära skäl eller på grund av nationella intressen eller internationella förpliktelser.
När en ansökan tas upp till prövning, ska konsulatet enligt artikel 20.1 stämpla sökandens resehandling. I bilaga III till viseringskodexen finns närmare bestämmelser om utformningen av stämpeln och hur den ska
föras på resehandlingen. Diplomatpass, tjänstepass och andra särskilda pass ska dock enligt artikel 20.2 inte stämplas. Bestämmelserna i artikel 20 ska tillämpas fram till dess VIS är fullständigt operativt (artikel 20.3).
I artikel 21 finns bestämmelser om kontroll av inresevillkor och riskbedömning vid prövningen av viseringsansökningar. Enligt artikel 21.1 ska det, vid prövning av en ansökan om enhetlig visering, fastställas att sökanden uppfyller inresevillkoren i gränskodexen. Risken för olaglig invandring, risken för medlemsstaternas säkerhet och sökandens avsikt att innan viseringstiden har gått ut lämna medlemsstaternas territorium bör särskilt uppmärksammas vid bedömningen. VIS ska enligt artikel 21.2 rådfrågas vid varje ansökan i enlighet med reglerna om detta i VISförordningen och medlemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-förordningen används fullt ut för att undvika oriktiga identifieringar och avslag på oriktiga grunder. Vad som särskilt ska kontrolleras för att avgöra om sökanden uppfyller inresekraven i gränskodexen framgår av artikel 21.3. Vad som ska kontrolleras i övrigt, vad bedömningen ska grundas på samt hur förfarandet i övrigt ska gå till framgår av artiklarna 21.4–21.9.
I artikel 22 finns bestämmelser om föregående samråd med andra medlemsstaters centrala myndigheter. En medlemsstat kan enligt artikel 22.1 kräva att andra medlemsstater samråder med medlemsstatens centrala myndigheter innan de utfärdar viseringar till medborgare från vissa tredjeländer eller specifika kategorier av sådana medborgare. Krav på samråd gäller inte för viseringar för flygplatstransitering. Artikel 22.2 innehåller tidsfrister för svar på konsultationer. I artiklarna 22.3–22.4 finns bestämmelser om underrättelser om begäran om samråd.
Beslut i viseringsärendet ska enligt artikel 23.1 fattas inom femton kalenderdagar från det att en ansökan som ska tas upp till prövning har lämnats in. Denna period kan enligt artikel 23.2 och artikel 23.3 i enskilda fall utsträckas till 60 kalenderdagar. Såvida inte viseringsansökan återtas, ska beslut enligt artikel 23.4 fattas om att utfärda en enhetlig visering, att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet, att avslå viseringsansökan eller att avbryta handläggningen av ansökan och vidarebefordra den till den representerade medlemsstatens behöriga myndigheter.
Utfärdande av visering (kapitel IV)
I artikel 24 finns bestämmelser om utfärdande av enhetlig visering. Beslut om viseringens giltighetstid och längden på den tillåtna vistelsen ska grundas på den prövning avseende inresevillkor och risker som ska göras i enlighet med artikel 21. En enhetlig visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor men giltighetstiden får inte överstiga fem år. När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen (artikel 24.1). I bestämmelsen finns också närmare anvisningar om hur giltighetstiden för enhetliga viseringar för flera inresor ska bestämmas (artikel 24.2). Artikel 24.3 innehåller bestämmelser om registrering av uppgifter i VIS vid beslut att utfärda enhetlig visering.
Artikel 25 innehåller bestämmelser om utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet. En sådan visering ska undantagsvis utfärdas om en medlemsstat finner det nödvändigt att av humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av internationella förpliktelser avvika från principen att inresevillkoren i gränskodexen ska vara uppfyllda eller om konsultation enligt artikel 22 resulterat i att en annan medlemsstat har invänt mot utfärdandet av en enhetlig visering eller att något samråd enligt artikel 22 inte hunnit genomföras. En visering med territoriellt begränsad giltighet får undantagsvis även utfärdas om det gäller en vistelse som ska äga rum inom samma sexmånadersperiod inom vilken sökanden redan har använt en enhetlig visering eller en visering med territoriellt begränsad giltighet som medger en vistelse på tre månader (artikel 25.1). I bestämmelsen föreskrivs vidare att visering med territoriellt begränsad giltighet som huvudregel endast ska vara giltig på den utfärdande medlemsstatens territorium. Undantagsvis kan dock en sådan visering vara giltig även på andra medlemsstaters territorium, förutsatt att dessa samtycker till detta (artikel 25.2). Artiklarna 25.3–25.5 innehåller ytterligare bestämmelser om när en territoriellt begränsad visering får utfärdas samt om underrättelseskyldighet och registrering i VIS.
Artikel 26 innehåller bestämmelser om utfärdande av visering för flygplatstransitering.
Artikel 27 ger anvisningar om hur viseringsmärket ska fyllas i. Artikel 28 beskriver hur man ska göra för att makulera ett redan ifyllt viseringsmärke.
Artikel 29 beskriver hur ett viseringsmärke ska påföras resehandlingen. Av artikel 30 framgår att innehav av en enhetlig eller en territoriellt begränsad visering inte automatiskt ger rätt till inresa.
Artikel 31 innehåller bestämmelser som ger en medlemsstat möjlighet att kräva att dess centrala myndigheter underrättas om viseringar som utfärdas till särskilda tredjelandsmedborgare eller särskilda kategorier av sådana medborgare, med undantag för viseringar för flygplatstransitering (artikel 31.1). Bestämmelsen innehåller vidare regler om underrättelse till och från kommissionen samt om registrering i VIS (artiklarna 31.2– 32.4).
Artikel 32 behandlar avslag på en viseringsansökan. En ansökan om visering ska avslås om sökanden ger in en resehandling som är en efterbildning eller förfalskning, inte kan styrka ändamålet och villkoren för den planerade vistelsen, inte tillhandahåller bevis på att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehälle, redan har tillbringat tre månader av den innevarande sexmånadersperioden på medlemsstaternas territorium på grundval av en enhetlig eller territoriellt begränsad visering, finns registrerad på en spärrlista i Schengens informationssystem (SIS) i syfte att vägras inresa, anses vara ett hot mot medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa eller inte tillhandahåller bevis på lämplig och giltig medicinsk reseförsäkring i tillämpliga fall. Ansökan ska också avslås om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos de styrkande handlingar sökanden har lämnat in eller innehållets sanningsenlighet, tillförlitligheten av sökandens utsagor eller dennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan den sökta viseringen löper ut (artikel 32.1). Beslutet, med uppgift om skälen
för avslaget, ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI (artikel 32.2). En sökande som har fått avslag på sin ansökan om visering ska enligt artikel 32.3 ha rätt att överklaga beslutet. Överklagandet ska riktas till den medlemsstat som har fattat det slutliga avslagsbeslutet i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhandahålla sökanden information i enlighet med bilaga VI om hur beslutet överklagas. Om en medlemsstat representerat en annan medlemsstat men utan rätt att avslå ansökan ska enligt artikel 32.4 den representerande medlemsstatens konsulat underrätta sökanden om beslut som fattats av den representerade medlemsstaten. Information om nekad visering ska enligt artikel 34.5 registreras i VIS.
Ändring av en utfärdad visering (kapitel V)
Artikel 33 behandlar förlängning av visering. Enligt bestämmelsen ska giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad visering kostnadsfritt förlängas om en medlemsstats centrala myndigheter anser att innehavaren av viseringen har styrkt att det föreligger force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom eller henne att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av viseringens giltighetstid eller den vistelsetid som viseringen medger (artikel 33.1). Giltighetstiden och/eller vistelsetiden för en visering får också förlängas mot en avgift på 30 EUR om viseringsinnehavaren har styrkt att han eller hon har starka personliga skäl som motiverar en sådan förlängning (artikel 33.2). Utgångspunkten enligt artikel 33.3 är att den förlängda viseringen ska ha samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen. De myndigheter som har behörighet att förlänga viseringen är myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker om förlängning (artikel 33.4). Artiklarna 33.5–33.7 innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet till kommissionen, utförande av förlängningen och registrering i VIS.
I artikel 34 finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av en visering. En visering ska upphävas om det blir uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte var uppfyllda när viseringen utfärdades. En visering ska som huvudregel upphävas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen. En visering kan även upphävas av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat. I det sistnämnda fallet ska myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen underrättas om upphävandet (artikel 34.1). Om det är uppenbart att villkoren för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda, ska en visering återkallas. Härvid gäller samma behörighetsregler som för upphävande av en visering (artikel 34.2). En visering kan också återkallas på begäran av innehavaren av viseringen (artikel 34.3). Om innehavaren av en visering vid gränsen underlåter att lägga fram styrkande handlingar, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om upphävande eller återkallelse av viseringen (artikel 34.4). Artikel 34.5 anger hur man ska förfara med viseringen vid en återkallelse eller ett upphävande. Av artikel 34.6 framgår att ett beslut om upphävande eller återkallelse av en visering och de skäl som ligger till grund för beslutet
ska meddelas sökanden med hjälp av ett standardformulär som finns i bilaga VI. En viseringsinnehavare vars visering har upphävts eller återkallats på annan grund än innehavarens begäran ska enligt artikel 34.7 ha rätt att överklaga. Överklagandet ska riktas till den medlemsstat som har fattat beslutet om upphävande eller återkallelse i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhandahålla sökanden information om hur beslutet överklagas i enlighet med bilaga VI. Information om en upphävd eller en återkallad visering ska enligt artikel 34.8 registreras i VIS.
Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna (kapitel VI)
Artikel 35 innehåller föreskrifter om viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna. I undantagsfall kan visering utfärdas vid yttre gräns. Det krävs att sökanden uppfyller inresevillkoren i gränskodexen med undantag för kravet på visering, att sökanden inte har kunnat ansöka om visering på förhand och – vid behov – visar dokumentation som styrker att han eller hon har oförutsedda och tvingande skäl för inresa samt att det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt ursprungsland eller bosättningsland eller transitera genom andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut (artikel 35.1). Om en ansökan om visering lämnas in vid den yttre gränsen kan kravet på att sökanden ska ha en medicinsk reseförsäkring under vissa förutsättningar åsidosättas (artikel 35.2). En visering som utfärdas vid den yttre gränsen ska enligt artikel 35.3 vara en enhetlig visering som ger innehavaren rätt till vistelse i högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den avsedda vistelsen. Om det är fråga om transitering, ska den beviljade viseringstiden överensstämma med den nödvändiga tiden för transitering. Om inresevillkoren i gränskodexen inte är uppfyllda, får en visering med begränsad territoriell giltighet utfärdas (artikel 35.4). När det gäller tredjelandsmedborgare som tillhör den kategori av personer som omfattas av ett krav på föregående samråd, föreskrivs som huvudregel att visering inte ska utfärdas vid den yttre gränsen. Undantagsvis får en territoriellt begränsad visering utfärdas (artikel 35.5). Utöver de skäl för avslag av viseringsansökningar som allmänt gäller ska en viseringsansökan vid den yttre gränsen enligt artikel 35.6 avslås om sökanden har kunnat ansöka om visering på förhand och inte vid behov kan ge in information som styrker att det finns oförutsedda och tvingande skäl för inresa. Bestämmelserna om motivering av och meddelande om avslagsbeslut samt rätten till överklagande är tillämpliga även beträffande ansökningar om visering som utfärdas vid de yttre gränserna (artikel 35.7).
Artikel 36 behandlar visering som utfärdas vid de yttre gränserna till sjömän i transit. En sådan visering får utfärdas för en sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemsstaternas yttre gränser om sjömannen uppfyller de allmänna kraven för visering som utfärdas vid de yttre gränserna och han eller hon passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå ombord på eller gå i land från ett fartyg som han eller hon kommer att arbeta på eller har arbetat på som sjöman (artikel 36.1).
Artikel 36.2 innehåller anvisningar för handläggningen. Artikel 36.3 anger att artikel 36 inte ska påverka tillämpningen av artiklarna 35.3–5.5.
5.4. Avdelning IV, Förvaltning och organisation
I artikel 37 finns bestämmelser om organisation av viseringsavdelningarna. Medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av viseringsavdelningarna vid sina konsulat. För att undvika att vaksamheten sjunker och för att skydda personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå, ska det i tillämpliga fall införas system för att rotera personal som är i direkt kontakt med viseringssökande. Tillgången till VIS och SIS och andra konfidentiella uppgifter ska inskränkas till ett begränsat antal vederbörligen bemyndigade medarbetare. Lämpliga åtgärder för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser ska vidtas (artikel 37.1). I artikel 37 finns också föreskrifter om förvaring och hantering av viseringsmärken samt om arkivering av viseringsansökningarna (artikel 37.2 och 37.3).
I artikel 38 finns bestämmelser om resurser till handläggning av viseringsansökningar och övervakning av konsulat.
Artikel 39 behandlar personalens uppförande gentemot viseringssökande.
Artikel 40 innehåller bestämmelser om former för samarbete. Varje medlemsstat ansvarar enligt artikel 40.1 för organisationen för handläggning av ansökningar. Ansökningar ska som huvudregel lämnas in vid medlemsstaternas konsulat. I artikel 40.2 anges att medlemsstaterna ska utrusta sina konsulat och de myndigheter som har ansvar för att utfärda viseringar vid gränserna med erforderlig utrustning för upptagande av biometriska kännetecken och/eller samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller gemensamt ansökningscentrum. Under särskilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhållanden och när de nyss nämnda samarbetsformerna inte är lämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat som en sista utväg enligt artikel 40.3 samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Valet av organisation av viseringshandläggningen får inte medföra att sökanden måste infinna sig personligen på mer än ett ställe för att lämna in en ansökan (artikel 40.4). Artikel 40.5 innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet till kommissionen.
I artikel 41 finns föreskrifter om samarbete mellan medlemsstaterna. När alternativet samlokalisering väljs ska enligt artikel 41.1 personal vid en eller flera medlemsstaters konsulat handlägga de ansökningar, inklusive insamling av biometriska kännetecken, som har lämnats in till dem på en annan medlemsstats konsulat och dela utrustningen med denna medlemsstat. När gemensamma ansökningscentrum inrättas ska enligt artikel 41.2 personal från två eller flera medlemsstaters konsulat ha gemensamma lokaler i en byggnad där de sökande kan lämna in ansökningar, inklusive biometriska kännetecken. När sökanden kommer till det gemensamma ansökningscentret ska han eller hon hänvisas till den medlemsstat som ska ansvara för behandlingen av ansökan. Om
samarbetet med andra medlemsstater skulle avbrytas, ska medlemsstaterna enligt artikel 41.3 säkerställa att fullständig service upprätthålls.
Artikel 42 innehåller bestämmelser om användning av honorärkonsuler. Honorärkonsuler får enligt artikel 42.1 bemyndigas att utföra någon eller alla de uppgifter som kan överlåtas till externa tjänsteleverantörer enligt artikel 43.6. Artikel 42.3 och 42.4 innehåller bestämmelser om vad som gäller om den honorära konsuln är respektive inte är statstjänsteman hos den berörda medlemsstaten.
Artikel 43 behandlar samarbete med externa tjänsteleverantörer. I artikeln finns allmänna regler om medlemsstaternas samarbete med sådana leverantörer (artiklarna 43.1–43.3 och artiklarna 43.7–43.13). Av artikel 43.4 framgår att prövning av ansökningar, intervjuer, i förekommande fall beslut i ärenden samt utskrift och påförande av viseringsmärken endast ska utföras av konsulaten. Av artikel 43.5 framgår vidare att externa tjänsteleverantörer inte får ha tillgång till VIS. En extern tjänsteleverantör får enligt artikel 43.6 ges behörighet bl.a. att tillhandahålla information och ansökningsformulär, samla in uppgifter och ansökningshandlingar inbegripet upptagande av biometriska kännetecken och ta emot ansökningsavgift. I artikel 43.9 anges särskilt att samarbetet med en extern tjänsteleverantör inte får begränsa eller utesluta något ansvar enligt en berörd medlemsstats nationella lagstiftning vid överträdelser av skyldigheter med avseende på sökandens personuppgifter eller genomförandet av uppgifterna som avses i artikel 43.6. Bestämmelsen i artikel 43.9 påverkar inte de rättsliga åtgärder som får vidtas direkt mot den externa tjänsteleverantören enligt den nationella lagstiftningen i det berörda tredjelandet.
I artikel 44 finns bestämmelser om kryptering och säker överföring av uppgifter.
Artikel 45 behandlar medlemsstaternas samarbete med kommersiella mellanhänder. Medlemsstaterna får enligt artikel 45.1 samarbeta med kommersiella organ som är mellanhänder (dvs. privata byråer som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyråer) när det gäller att ta emot viseringsansökningar. Kommersiella mellanhänder får dock inte ta upp biometriska kännetecken. Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter (artikel 45.2). Ytterligare bestämmelser om samarbete med kommersiella mellanhänder finns i artiklarna 45.3–45.5.
Enligt artikel 46 ska medlemsstaterna sammanställa årlig statistik i enlighet med vad som framgår av bilaga XII till kodexen.
Enligt artikel 47 ska medlemsstaternas centrala myndigheter och konsulat förse allmänheten med all relevant information som rör ansökan om visering. Vilken information som särskilt avses specificeras närmare i bestämmelsen. Det gäller bl.a. kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid en ansökan, var ansökan kan lämnas in, tidsfrister för prövning av ansökan och hur man överklagar ett avslagsbeslut (artikel 47.1). När två medlemsstater samarbetar med varandra i form av representation ska dessa stater informera allmänheten om detta innan samarbetet påbörjas (artikel 47.2).
5.5. Avdelning V, Lokalt Schengensamarbete
Artikel 48 behandlar lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaternas konsulat. Medlemsstaternas konsulat och kommissionen ska – för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av den gemensamma viseringspolitiken som i förekommande fall tar hänsyn till lokala förhållanden – samarbeta inom varje jurisdiktion (artikel 48.1). Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det införas ett gemensamt informationsblad om enhetliga viseringar, viseringar med begränsad territoriell giltighet och viseringar för flygplatstransitering (artikel 48.2). I artikeln räknas vidare upp en mängd olika typer av information som ska utbytas inom det lokala konsulära samarbetet, t.ex. information om användning av falska dokument eller rutter för olaglig invandring (artikel 48.3). Det finns även bestämmelser om möten som ska anordnas inom det lokala konsulära samarbetet och rapporter som ska utarbetas med anledning av dessa möten (artiklarna 48.4–48.6).
5.6. Avdelning VI, Slutbestämmelser
Artikel 49 föreskriver att medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska spelen ska tillämpa särskilda förfaranden och villkor för ett enklare utfärdande av viseringar i enlighet med bilaga XI till kodexen.
Artikel 50 innehåller föreskrifter om förfarandet för ändring av olika bilagor.
I artikel 51 regleras utarbetande av anvisningar för den praktiska tillämpningen av viseringskodexen.
Artikel 52 föreskriver att kommissionen ska biträdas av en kommitté, Viseringskommittén.
I artikel 53 finns föreskrifter om medlemsstaternas skyldighet att lämna underrättelser till kommissionen
I artikel 54 finns en bestämmelse om ändring av vissa bestämmelser i VIS-förordningen.
Artikel 55 innehåller en bestämmelse om ändring av en bestämmelse i gränskodexen.
Genom artikel 56 upphävs en rad bestämmelser i olika EU-rättsakter. Det rör sig bl.a. om artiklarna 9–17 i Schengenkonventionen (artikel 56.1), CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen till CCI:n, rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit, samt Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett system för flygplatstransitering (artikel 56.2). När det gäller hänvisningar till de upphävda rättsakterna ska de anses som hänvisningar till viseringskodexen och läsas i enlighet med en jämförelsetabell som finns i bilaga XIII till kodexen (artikel 56.3).
I artikel 57 finns föreskrifter om att kommissionen ska lägga fram rapporter för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen i olika avseenden.
Artikel 58 behandlar ikraftträdande. Viseringskodexen träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska
unionens officiella tidning (artikel 58.1) och ska börja tillämpas den 5 april 2010 (artikel 58.2). Vissa artiklar ska dock börja tillämpas den 5 oktober 2010, den dag som viseringskodexen trädde i kraft (artikel 58.3). Det rör sig om bestämmelserna om Viseringskommittén, artikel 52, och vissa föreskrifter som rör medlemsstaternas underrättelseskyldighet gentemot kommissionen, artiklarna 53.1. a–h och 53.2. När det gäller upphävandet av bestämmelserna om Schengens rådfrågningssystem hänvisas till bestämmelserna om detta i VIS-förordningen (artikel 58.4). Beträffande överklagandebestämmelserna i viseringskodexen föreskrivs slutligen att de ska tillämpas från och med den 5 april 2011 (artikel 58.5).
6. Nationella bestämmelser om viseringar
6.1. Nationella viseringsbestämmelser
Nationella bestämmelser om viseringar finns i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, och utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF. Med stöd av utlänningsförordningen har Migrationsverket utfärdat föreskrifter om handläggningen av viseringsärenden, MIGRF 15/2010.
6.2. Viseringens innebörd och viseringskrav
Visering är enligt 2 kap. 3 § UtlL ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid.
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska enligt 2 kap. 3 § UtlL ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt. Från denna regel finns dock ett flertal undantag. Medborgare i de övriga nordiska länderna är enligt 2 kap. 8 § första stycket UtlL undantagna från kravet på visering. Enligt en delegationsbestämmelse i 2 kap. 9 § UtlL får regeringen vidare föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana föreskrifter finns i 3 kap. 1 § UtlF. Särskilda bestämmelser för diplomater och avlönade konsulära tjänstemän som är anställda i Sverige av främmande stater samt deras familjer och anställda finns i 2 kap. 10 § första stycket UtlL och 3 kap. 9 § UtlF. Viseringskrav och undantag från krav på visering följer också av EU-rätten, jfr avsnitt 7.3.
Med enhetlig visering avses enligt 1 kap. 5 § UtlF en visering som utfärdas enligt föreskrifterna i Schengenkonventionen.
6.3. Grundläggande förutsättningar för beviljande av visering
I 3 kap. 1 § UtlL redogörs för de grundläggande förutsättningarna för att en visering ska beviljas. Utlänningen ska ha ett gällande pass eller annan handling som ska godtas som pass. Han eller hon ska vidare – på begäran
– kunna visa upp dokument, av vilka syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i Sverige framgår. Utlänningen ska också ha en medicinsk reseförsäkring för vistelsen och ha tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa eller på laglig väg kunna skaffa sig sådana medel. Utlänningen får inte ha meddelats inreseförbud eller anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. I enlighet med uttalanden i förarbetena till den tidigare gällande utlänningslagen (prop. 1988/89:86 s. 58) överensstämmer grunderna för att neka visering i stort med de materiella grunderna för avvisning, dvs. att utlänningen kan antas komma att sakna medel för sin vistelse och återresa, kan antas komma att försörja sig på ett oärligt sätt eller arbeta utan arbetstillstånd eller kan antas komma att begå brott eller ägna sig åt samhällsfarlig verksamhet. I praxis är också en viktig förutsättning att utlänningen inte vid ansökningen kan antas ha för avsikt att bosätta sig här. Dock kan visering beviljas, trots att det finns risk för att sökanden inte kommer att lämna landet vid viseringstidens utgång, om det finns mycket starka humanitära skäl eller om det är fråga om deltagande i seminarier, idrottsligt eller kulturellt utbyte eller seriösa affärsbesök med stora ekonomiska intressen.
Bevis om visering ska enligt 3 kap. 6 § UtlF föras in i utlänningens pass eller i någon annan resehandling. När beviset avser en enhetlig visering ska resehandlingens giltighetstid överstiga viseringens med minst tre månader. Giltigheten av en enhetlig visering får dessutom enligt 3 kap. 7 § UtlF inte omfatta en Schengenstat som inte har godkänt det pass eller den resehandling, i vilket viseringen ska föras in.
6.4. Olika slags viseringar
6.4.1. Enhetlig visering
Allmänna bestämmelser
En visering för inresa och vistelse i högst tre månader ska enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.
En enhetlig visering får enligt andra stycket i samma paragraf inte beviljas om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaterna efter viseringstidens utgång.
En enhetlig visering som har utfärdats av en behörig myndighet i någon annan Schengenstat gäller enligt 3 kap. 3 § UtlL i Sverige.
Visering för flygplatstransitering
Medborgare i vissa länder ska enligt 3 kap. 3 § UtlF ha en enhetlig visering för flygplatstransitering. Medborgare i dessa länder behöver
emellertid inte ha denna typ av visering om de har visering för inresa i landet, har giltigt uppehållstillstånd för längre tid än tre månader i ett EU-land eller har beviljats visering för vistelse under längre tid än tre månader i en EES-stat. Detsamma gäller om den aktuella personen innehar diplomatpass, tjänstepass, FN:s ”laissez passer” och ett intyg om att de färdas i tjänsten som är utfärdat av FN eller något av dess fackorgan eller underordnande organ, EG:s ”laissez passer” eller vatikanpass. Även den som är besättningsmedlem på luftfartyg eller fartyg är undantagen från den viseringsskyldighet som föreskrivs i bestämmelsen. Undantag görs slutligen för vissa konventionsflyktingar.
Visering för sjömän
I 3 kap. 4 § UtlF finns bestämmelser om visering för sjömän. En sådan visering får utfärdas till en utlänning som är sjöman och som i samband med av- eller påmönstring ska resa in i landet eller fortsätta till en annan Schengenstat. Sjömansviseringen gäller för högst fem dagar.
Gruppvisering
Enligt 3 kap. 5 § UtlF får en enhetlig visering, om det finns särskilda skäl, utfärdas som en gruppvisering för flera utlänningar. En gruppvisering får utfärdas för högst 30 dagar. En gruppvisering för sjömän får dock beviljas för högst fem dagar.
6.4.2. Nationell visering
Om villkoren för en enhetlig visering inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja viseringen (3 kap. 4 § UtlL). En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering ska beviljas ska en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång.
En nationell visering får – när det finns särskilda skäl – beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. En sådan visering får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
Om en nationell visering utfärdas ska övriga Schengenstater underrättas.
6.4.3. Nödfallsvisering
Bestämmelser om nödfallsvisering finns i 3 kap. 2 § UtlF. En sådan visering utfärdas vid gränsen och gäller högst 15 dagar och för en inresa. En nödfallsvisering får beviljas en utlänning som är skyldig att ha en visering men kommer till Sverige utan att ha en sådan, om han eller hon
på grund av tidsbrist eller av tvingande skäl inte har kunnat ansöka om visering. En nödfallsvisering kan utfärdas både som en enhetlig och som en nationell visering.
6.5. Ansökan och beslut om visering
6.5.1. Beslutsfattande myndigheter
Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Ett sådant beslut får också meddelas av Regeringskansliet. Regeringen och – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket får enligt 3 kap. 6 § första stycket UtlL ge andra myndigheter rätt att besluta om visering.
I 3 kap. 6 § andra stycket UtlL bemyndigas regeringen att ge ett organ som är knutet till Sveriges exportråd rätt att besluta om visering. Detta bemyndigande har möjliggjort bestämmelsen i 3 kap. 11 § första stycket UtlF, enligt vilken visering får meddelas av Sveriges exportråds kontor i Taiwan.
En visering för en utlänning som är sjöman beslutas enligt 3 kap. 11 § andra stycket UtlF av polismyndigheten vid gränsen. När en polismyndighet anser det tveksamt om en sådan visering ska utfärdas, ska myndigheten begära besked från Migrationsverket.
Enligt 3 kap. 12 § första stycket UtlF får Migrationsverket ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att besluta i ärenden om viseringar. Innan en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat ges rätt att avslå ansökningar om visering, ska Migrationsverket samråda med Regeringskansliet (Utrikesdepartementet). Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får dessutom enligt paragrafens andra stycke ge en sådan myndighet rätt att bevilja viseringar inom departementets ansvarsområde. Migrationsverket får slutligen enligt tredje stycket ge en polismyndighet rätt att besluta om beviljande av nödfallsviseringar.
Migrationsverket har med stöd av den nämnda bestämmelsen bemyndigat svenska beskickningar och konsulat att bevilja och avslå ansökningar om visering. Migrationsverket har även bemyndigat samtliga polismyndigheter att bevilja nödfallsviseringar. Migrationsverket har nyligen ersatt dessa föreskrifter med nya (MIGRFS 15/2010) som anger att det av viseringskodexen framgår vilka myndigheter som är behöriga att medverka vid förfaranden i samband med viseringar för kortare tid. Migrationsverket bemyndigar i samma föreskrift samtliga utlandsmyndigheter och handelskontoret i Taipei att besluta om viseringar för längre vistelse.
Enligt 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL får regeringen ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Denna bestämmelse innebär att en annan Schengenstat kan utfärda en enhetlig visering för Sveriges räkning, t.ex. om Sverige saknar diplomatisk representation i det land där viseringen söks. Sverige har ingått en rad sådana överenskommelser. Bemyndigandet omfattar dock bara rätt att bevilja viseringar (prop. 1999/2000:64 s. 73 f).
Regeringen får enligt 3 kap. 7 § UtlL meddela ytterligare föreskrifter om visering. Detta bemyndigande syftar till att täcka de särskilda bestämmelserna om visering för genomresa, nödfallsvisering, m.m. liksom andra föreskrifter som kan behövas (prop. 2004/05:170 s. 273).
6.5.2. Handläggning av viseringsärenden
Handläggningen av viseringsärenden är i huvudsak skriftlig. Ansökningsblanketten för Schengenvisering efterfrågar endast kortfattade uppgifter främst om sökandens identitet, ursprung, resväg och syftet med besöket. På grundval av dessa uppgifter går det inte att göra några långtgående bedömningar av sökandens individuella skäl eller anknytningen till hemlandet jämfört med anknytningen till Sverige. Detsamma gäller sökandens trovärdighet. I bilagor ska sökanden lämna närmare uppgifter om syftet med besöket, t.ex. om det gäller ett affärs- eller konferensbesök, släkt- eller vänbesök, turiständamål, genomresa eller medicinsk behandling. För släkt- eller vänbesök krävs att den person som sökanden ska besöka lämnar uppgifter. Vid s.k. vänbesök ska t.ex. sökanden och den han eller hon ska besöka ange hur länge de har känt varandra, avsikten med besöket, vem som ska bekosta resa och uppehälle samt om det finns andra skäl som gör besöket särskilt angeläget. I vissa fall genomförs kompletterande intervjuer med sökanden.
I ärenden om visering tillämpas enligt 13 kap. 9 § UtlLförvaltningslagens bestämmelser om rätt för en part att få del av uppgifter endast när utlänningen är bosatt eller annars vistas i Sverige.
Beslut i viseringsärenden behöver enligt 13 kap. 10 § första stycket UtlL normalt inte motiveras. Det görs dock regelmässigt när beslut om avslag på en ansökan meddelas. När det gäller en utlänning som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan EU och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller Schweiz, har han eller hon emellertid alltid rätt till motivering om beslutet går honom eller henne emot.
Beslut om visering får som huvudregel inte överklagas. Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare, får dock enligt 14 kap. 3 § UtlL överklagas.
6.6. Återkallelse av visering
En visering får enligt 7 kap. 1 § UtlL återkallas om utlänningen medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få viseringen. Enligt 7 kap. 2 § första stycket UtlL får återkallelse även ske om det finns andra särskilda skäl. Ett sådant särskilt skäl kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för sitt uppehälle (prop. 1979/80:96 s. 91).
Beslut om återkallelse av visering meddelas enligt 7 kap. 8 § UtlL av den myndighet som har meddelat viseringen eller av Migrationsverket.
En visering som har beviljats av Regeringskansliet får dock återkallas endast av Regeringskansliet.
6.7. Praxis
Som framgår av avsnitt 4.5 fastställs vilka länders medborgare som ska vara viseringsskyldiga respektive viseringsfria i rådets förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Trots detta har viseringspraxis fram till dess att viseringskodexen började tillämpas fortfarande varit en nationell angelägenhet.
Eftersom avslag på viseringsansökningar inte får överklagas har Migrationsverket, i sin egenskap av central utlänningsmyndighet, haft en praxisbildande roll i viseringsfrågor. Enligt förordningen (2007:996) med instruktion för Migrationsverket ska verket fatta beslut om viseringspraxis (2 §). Generaldirektören fastställer allmänna riktlinjer för handläggning av viseringsärenden och beslutar i praxisbildande enskilda ärenden.
De allmänna riktlinjerna, som finns publicerade på Migrationsverkets hemsida, bygger på uttalanden av regering och riksdag samt innehållet i olika författningsbestämmelser. Riktlinjerna innehåller också anvisningar som har sitt ursprung från tidigare beslut av Migrationsverkets styrelse. Vidare innehåller riktlinjerna vissa uppgifter som är hämtade från EUrättsliga dokument inom ramen för Schengensamarbetet.
6.8. Avgifter för visering
Bestämmelser om ansökningsavgift för viseringar som ges in till en svensk utlandsmyndighet finns i förordningen (1997:691) om avgifter vid utlandsmyndigheterna.
Ansökningavgiften för de flesta typer av viseringar är för närvarande 60 euro. För medborgare i vissa länder med vilka EU ingått viseringsförenklingsavtal är avgiften 35 euro eller, för vissa personkategorier, helt borttagen.
Ansökningsavgift ska betalas när ansökan ges in och betalas i regel i ansökningslandets valuta. Avgifterna tillfaller staten.
En utlandsmyndighets beslut om avgift får överklagas till Regeringskansliet, vars beslut inte går att överklaga.
I utlänningsförordningen finns bestämmelser om avgifter för nödfallsvisering, sjömansvisering och gruppvisering som beslutas av andra myndigheter än utlandsmyndigheter.
7. Överväganden och förslag
7.1. Inledning
Viseringskodexen är en EU-förordning. En EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. När en EU-förordning träder i kraft utesluter den tillämpning av nationella bestämmelser som är oförenliga med förordningen.
Till skillnad från ett rådsbeslut eller ett direktiv ska en EU-förordning inte genomföras i nationell rätt. I den mån nationella bestämmelser reglerar samma förhållanden som en EU-förordning och står i strid med eller kan tolkas annorlunda än bestämmelserna i förordningen ska de upphävas. Bestämmelserna i en EU-förordning får som huvudregel inte återges i nationell lagstiftning. Bestämmelserna får dock återges när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen.
En EU-förordning kan även i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter. Förordningen kan uttryckligen innehålla förpliktelser för medlemsstaterna att införa (eller behålla) utfyllande bestämmelser. Medlemsstaterna kan t.ex. vara skyldiga att införa sanktioner för överträdelse av bestämmelser i förordningen. Vidare kan en EU-förordning ge utrymme för medlemsstaterna att besluta om kompletterande regler i övrigt.
Med utgångspunkt i dessa EU-rättsliga principer görs nedan en bedömning av vilka svenska författningsändringar som föranleds av bestämmelserna i viseringskodexen.
7.2. Definition av begreppet Schengenvisering
Regeringens förslag: I utlänningslagen avses med Schengenvisering en visering enligt viseringskodexen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Utlänningslagens första kapitel innehåller bl.a. vissa definitioner. Av 1 kap. 4 § UtlL framgår vad som i lagen avses med Schengenkonventionen och Schengenstater. Efter att viseringskodexen börjat tillämpas regleras viseringar för kortare vistelser heltäckande i kodexen som är en utbyggnad av Schengensamarbetet.
Visering enligt viseringskodexen benämns därför Schengenvisering vilket bör framgå av utlänningslagens första kapitel.
Hänvisningar till S7-2
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt Författningskommentar till 1 kap. 4 a § Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
7.3. Den allmänna bestämmelsen om visering
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 2 kap. 3 § första meningen
UtlL, som anger att visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid, tas bort. Paragrafens andra mening ändras så att den föreskriver att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha en Schengenvisering eller en nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Av definitionen av visering i artikel 2.2 i viseringskodexen framgår att en visering med stöd av kodexen inte kan utfärdas för en vistelse som överstiger tre månader under en sexmånadersperiod.
I 2 kap. utlänningslagen finns villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige. Avseende viseringar stadgas i 2 kap. 3 § första stycket första meningen UtlL att visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. För hur långa vistelser visering kan ges anges inte i paragrafen. Om det finns särskilda skäl får en nationell visering enligt 3 kap. 4 § andra stycket UtlL beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Följaktligen hindrar inte gällande bestämmelser att en nationell visering beviljas för kortare vistelser än tre månader. Denna ordning är inte förenlig med viseringskodexen, som heltäckande reglerar visering för kortare vistelser. Bestämmelsen i 2 kap. 3 § första stycket första meningen UtlL är i övrigt allmänt hållen och inte direkt oförenlig med kodexens definition. En visering är emellertid enligt kodexen normalt ett tillstånd att resa in i och vistas på medlemsstaternas territorium och är alltså inte begränsad till en viss medlemsstat. Det kan därför framstå som missvisande att bestämmelsen anger visering som ett tillstånd som gäller för inresa till och vistelse i Sverige. Enligt regeringens mening bör därför bestämmelsen tas bort.
I 2 kap. 3 § första stycket andra meningen UtlL anges att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt. Det finns dock i utlänningslagen och utlänningsförordningen många undantag från denna bestämmelse. Rätt för vissa kategorier av tredjelandsmedborgare att fritt röra sig inom Schengenområdet följer också av EU-rätten. Lydelsen av 2 kap. 3 § andra meningen UtlL är inte oförenlig med viseringskodexen. Efter viseringskodexens ikraftträdande finns det bara två huvudtyper av visering, Schengenvisering och nationell visering. Kravet på visering i 2 kap. 3 § andra meningen UtlL kommer i praktiken att innebära ett krav på antingen Schengenvisering eller nationell visering. Detta förhållande bör framgå direkt av lagtexten. Den aktuella meningen bör därför ändras så att den föreskriver att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell
visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
Utredningen föreslår att det i 2 kap. 3 § UtlL ska införas en hänvisning till att det i viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering och till att det finns bestämmelser om nationella viseringar i 3 kap. 4 § UtlL. Eftersom det i den föreslagna 3 kap. 1 § UtlL kommer att finnas en hänvisning till bestämmelserna i viseringskodexen anser regeringen att några hänvisningsbestämmelser inte behöver införas i 2 kap. utlänningslagen.
Hänvisningar till S7-3
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt Författningskommentar till 3 § Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
7.4. Grunderna för beviljande av visering
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 1 § UtlL ersätts med en hänvisning av vilken framgår att villkoren för beviljande av
Schengenvisering finns i viseringskodexen.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Säkerhetspolisen efterlyser en analys av om vissa formuleringar i viseringskodexen som nu ersätter 3 kap. 1 § 6 UtlL innebär materiella ändringar.
Skälen för regeringens förslag: Villkoren för utfärdande av en
Schengenvisering regleras uttömmande i viseringskodexen som även hänvisar till de inresevillkor som uppställs i gränskodexen. Någon möjlighet att ha kompletterande bestämmelser i nationell lag finns inte. Villkoren för beviljande av en visering enligt viseringskodexen ska inte heller återges i nationell lag. Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 1 § UtlL måste därför tas bort. För att tydliggöra att det i viseringskodexen finns bestämmelser om villkor för utfärdande av Schengenvisering bör i stället i 3 kap. 1 § UtlL tas in en hänvisning till viseringskodexen.
Enligt nuvarande 3 kap. 1 § 6 UtlL får en utlänning beviljas visering under förutsättning att han eller hon inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser. Vid prövningen av om en enhetlig visering ska beviljas enligt viseringskodexen ska det enligt artikel 21.1 bl.a. fastställas huruvida sökanden uppfyller inresekraven i gränskodexen, bortsett från kravet om innehav av visering. När konsulatet kontrollerar om inresekraven enligt gränskodexen är uppfyllda ska det enligt artikel 21.3 bl.a. kontrollera att sökanden inte anses utgöra något hot mot medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa. Som
Säkerhetspolisen anfört framgår inte klart hur viseringskodexens bestämmelser i denna del förhåller sig till 3 kap. 1 § 6 UtlL. Tolkningen av viseringskodexens bestämmelser kan dock inte avgöras i nationell lagstiftning utan måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EU-domstolen.
Hänvisningar till S7-4
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10
7.5. Enhetlig visering och bevisregeln
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 2 § UtlL, som bl.a. anger när en enhetlig visering ska utfärdas, tas bort.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att bevisregeln i 3 kap. 2 § andra stycket UtlL varken motsvarar eller strider mot bestämmelserna i viseringskodexen och bör finnas kvar.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om enhetlig visering i Schengenkonventionen upphävs genom viseringskodexen. Till skillnad från Schengenkonventionen definierar viseringskodexen inte en territoriellt begränsad visering som en form av enhetlig visering. Enligt definitionen i viseringskodexen är en territoriellt begränsad visering en särskild typ av visering. Enligt 3 kap. 2 § första stycket UtlL ska en visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i
Schengenkonventionen. Hänvisningen till Schengenkonventionen har efter att viseringskodexen börjat tillämpas förlorat sin betydelse. Eftersom viseringskodexen anger förutsättningarna för utfärdande av olika typer av viseringar ska dessa förutsättningar inte anges i utlänningslagen. Bestämmelserna i 3 kap. 2 § första stycket UtlL bör därför tas bort.
I artikel 32.1 i viseringskodexen anges när en viseringsansökan ska avslås. När det gäller beviskraven sägs bl.a. att en ansökan ska avslås om sökanden inte kan styrka ändamålet och villkoren för den planerade vistelsen eller om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos ingivna handlingar. En annan grund för avslag enligt samma artikel är att det förekommer rimliga tvivel angående sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territorium när den sökta viseringen löper ut. Vid prövningen av en ansökan om enhetlig visering ska enligt artikel 21.1 i viseringskodexen särskild uppmärksamhet ägnas åt att bedöma huruvida sökanden utgör en risk för olaglig invandring eller en risk för medlemsstaternas säkerhet och huruvida sökanden har för avsikt att lämna medlemsstaternas territorium när den visering som sökanden ansökt om löper ut.
I 3 kap. 2 § andra stycket UtlL finns en bevisregel som tillkom i samband med 2005 års utlänningslag. Bestämmelsen är en kodifiering av då gällande praxis. Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får enligt bestämmelsen en enhetlig visering inte beviljas.
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att formuleringen i artikel 32.1 viseringskodexen att sökanden ska styrka ändamålet och villkoren för vistelsen kommer att uppfattas som en skärpning av beviskravet vilket inte skulle motsvara den EU-rättsliga lagstiftarens avsikt och att bestämmelsen i 3 kap. 2 § andra stycket UtlL därför bör vara kvar. Ett viktigt syfte med införandet av viseringskodexen är att harmonisera medlemsstaternas handläggning av viseringsärenden. Av
skäl 22 till viseringskodexen framgår bl.a. att anvisningar bör utarbetas för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av kodexen på operativ nivå. Sådana anvisningar har också beslutats genom kommissionens beslut av den 19 mars 2010 om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar. Regeringen – som inte delar juridiska fakultetens farhåga om hur beviskravet kommer att uppfattas – anser inte att det är förenligt med viseringskodexen att Sverige ställer upp nationella beviskrav. Vilka beviskrav som ska gälla vid tillämpning av viseringskodexen är en fråga om tolkning av viseringskodexens bestämmelser. Den tolkningen måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EUdomstolen.
7.6. Beslut om visering av behörig myndighet i en Schengenstat
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL, som anger att enhetliga viseringar som utfärdats av behöriga myndigheter i en annan
Schengenstat gäller i Sverige, tas bort.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 5 i viseringskodexen framgår vilken medlemsstat som i olika situationer är behörig att pröva en ansökan om visering. Av definitionerna i artikel 2 i viseringskodexen framgår att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium, att visering med territoriellt begränsad giltighet är giltig endast för en eller flera men inte för alla medlemsstaters territorium och att visering för flygplatstransitering är giltig för transitering genom de internationella transitområdena på en eller flera av medlemsstaternas flygplatser. För att en visering med territoriellt begränsad giltighet ska gälla i en annan medlemsstat än den utfärdande fordras att den aktuella staten medger det.
I 3 kap. 3 § UtlL anges att en enhetlig visering enligt Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige.
En grundläggande förutsättning för en gemensam viseringskodex är att beslut som fattas av en medlemsstat gäller även i övriga medlemsstater. Mot bakgrund av att detta nu framgår direkt av viseringskodexen ska det inte regleras i utlänningslagen. Bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL bör därför tas bort.
7.7. Nationell visering
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 4 § UtlL, som anger förutsättningarna för att bevilja nationell visering, ändras så att det framgår att en sådan visering ska få beviljas om det finns särskilda skäl och endast för längre tid än tre månader, dock högst ett år.
Bestämmelsen i samma paragraf, som anger att övriga Schengenstater ska underrättas när en nationell visering utfärdas, tas bort.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 25 i viseringskodexen regleras utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet som har en giltighetstid om högst tre månader under en sexmånadersperiod.
Bestämmelserna i 3 kap. 4 § första stycket UtlL har sin grund i artikel 16 i Schengenkonventionen som reglerade territoriellt begränsade Schengenviseringar. Artikel 16 i Schengenkonventionen har upphävts genom viseringskodexen. Territoriellt begränsade Schengenviseringar regleras nu uttömmande i viseringskodexen. Bestämmelserna i 3 kap. 4 § första stycket bör därför tas bort.
I 3 kap. 4 § andra stycket UtlL regleras sådana nationella viseringar som brukar benämnas D-viseringar. De beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Sådana viseringar ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige och omfattas inte av viseringskodexen. Däremot finns en bestämmelse om visering för längre vistelse i artikel 18 i Schengenkonventionen. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse har bl.a. bestämmelserna i artikel 18 och 21 i Schengenkonventionen ändrats. Ändringarna trädde i kraft samtidigt som viseringskodexen började tillämpas den 5 april 2010. Av artikel 18 i Schengenkonventionen framgår nu bl.a. att viseringar för längre vistelse ska vara nationella viseringar utfärdade av någon av medlemsstaterna i enlighet med dess nationella lagstiftning eller unionslagstiftningen och att de får ha en giltighetstid om högst ett år. Förutsättningarna för beviljande av nationella viseringar är alltså varje medlemsstats angelägenhet i den mån gemensamma EU-bestämmelser inte beslutats. Av artikel 21 i Schengenkonventionen framgår nu att innehavare av viseringar som utfärdats i enlighet med artikel 18 har samma rätt till fri rörlighet som innehavare av uppehållstillstånd. Nationell visering för längre vistelser än tre månader får enligt gällande svensk rätt endast beviljas om det finns särskilda skäl. Vid införandet av bestämmelsen om nationell visering för längre vistelser, anfördes att särskilda skäl exempelvis kunde vara att det rör sig om nära släktingar som önskar vistas här i landet för släktbesök längre tid än tre månader eller affärsbesök (prop. 2004/05:170 s. 272 f). Någon materiell ändring av förutsättningarna för att bevilja nationella viseringar av nu aktuellt slag är inte avsedd.
Nationella viseringar omfattas inte av viseringskodexen. Därmed finns inte någon skyldighet att underrätta övriga Schengenstater om att en sådan visering utfärdas. Det finns inte heller av någon annan anledning skäl att införa en underrättelseskyldighet i dessa fall. Bestämmelsen i 3 kap. 4 § tredje stycket UtlL, som anger att övriga Schengenstater ska underrättas om en nationell visering utfärdas, bör därför tas bort.
Hänvisningar till S7-7
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10
7.8. Beslutande myndigheter
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 5 § UtlL, som anger att beslut om visering meddelas av Migrationsverket, anpassas till viseringskodexen. Bestämmelsen i samma paragraf, som anger att beslut om visering får meddelas av Regeringskansliet, begränsas till att endast avse nationella viseringar.
Utredningens bedömning: Utredningen gör bedömningen att bestämmelserna i 3 kap. 5 § UtlL ska kvarstå oförändrade.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser att det av utlänningslagen bör framgå när en polismyndighet har möjlighet att fatta beslut om visering.
Skälen för regeringens förslag: Viseringsansökningar ska enligt artikel 4.1 i viseringskodexen som huvudregel handläggas av konsulaten, som också ska fatta beslut med anledning av ansökningarna. Med avvikelse från huvudregeln i artikel 4.1 får enligt artikel 4.2 viseringsansökningar vid medlemsstaternas yttre gränser prövas och beslutas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller i enlighet med artiklarna 35 och 36. En medlemsstat kan vidare enligt artikel 4.4 i viseringskodexen begära (eng. require) att andra myndigheter än de som anges i punkterna 1 och 2 ska medverka vid prövningen av och besluten om ansökningarna.
Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL av Migrationsverket. Enligt samma lagrum får även Regeringskansliet besluta om visering.
Innebörden av artikel 4.4 i viseringskodexen är att en medlemsstat kan ha nationella bestämmelser som anger att andra myndigheter än konsulat och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns kan handlägga och fatta beslut i viseringsärenden. Migrationsverkets behörighet att besluta i viseringsärenden kan därmed bevaras. Av artikel 4.1 och 4.2 i viseringskodexen framgår att konsulaten och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har en självständig på kodexen grundad behörighet att handlägga och besluta i viseringsärenden. Rätten att besluta omfattar både bifall och avslag. Det innebär att en polismyndighet vid yttre gräns har behörighet att handlägga och besluta om viseringar. Rikspolisstyrelsen har föreslagit att en bestämmelse som anger när en polismyndighet har rätt att besluta om visering ska föras in i utlänningslagen. Eftersom detta framgår av viseringskodexen bör någon motsvarande bestämmelse inte föras in i utlänningslagen.
Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) har enligt nuvarande ordning behörighet att utfärda både Schengenviseringar och nationella viseringar. Antalet viseringar som utfärdas av Regeringskansliet är dock begränsat och avser i huvudsak nationella viseringar som utfärdas med stöd av 3 kap. 4 § UtlL. Regeringskansliets behörighet att besluta om viseringar är i och för sig förenlig med viseringskodexens artikel 4.4. Det saknas dock enligt regeringens mening anledning att Regeringskansliet ska utfärda Schengenviseringar. I de fall Regeringskansliet behöver utfärda viseringar kan nationella viseringar med giltighet överstigande tre månader. Kortare tidsbegränsade uppehållstillstånd kan också utfärdas. Regeringskansliet behöver därför endast kunna utfärda nationella viseringar.
Hänvisningar till S7-8
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10
7.9. Bemyndiganden och överenskommelser om representation, m.m.
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket UtlL, ändras så att ett organ knutet till Sveriges exportråd endast ska kunna bemyndigas att bevilja visering. Vidare ändras bestämmelsen i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL så att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet ska få ingå en överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering. Dessutom införs ett nytt fjärde stycke i samma paragraf enligt vilket regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet ska få besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen.
Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningens förslag innefattar inte något bemyndigande att ingå överenskommelse med extern tjänsteleverantör eller kommersiell mellanhand.
Remissinstanserna: Migrationsverket, ambassaden London och ambassaden Peking anser att Sverige bör kunna ingå representationsöverenskommelser med andra Schengenstater som även omfattar avslag på viseringsansökningar. Ambassaden London, ambassaden Moskva och
VisitSweden anser att det är mycket viktigt att Sverige kan ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer och kommersiella mellanhänder. Ambassaden Moskva och VisitSweden påpekar att det kvarstår tekniska problem som måste lösas innan överenskommelser med externa tjänsteleverantörer kan ingås. Datainspektionen anser att det vid representation mellan medlemsstater är oklart vilket lands myndighet som har ansvaret för inhämtade uppgifter innan dessa nått behörig myndighet i den representerade medlemsstaten.
Skälen för regeringens förslag
Behöriga myndigheter
Som framgår av avsnitt 7.8 kan en medlemsstat enligt artikel 4.4 i viseringskodexen begära att andra myndigheter än utlandsmyndigheter och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns ska medverka vid prövningen av och besluten om viseringsansökningar.
Enligt 3 kap. 6 § andra stycket UtlL får regeringen meddela föreskrifter om att ett organ knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Ett sådant bemyndigande finns i 3 kap. 11 § UtlF beträffande Sveriges exportråds kontor i Taiwan, som innebär att kontoret får meddela visering. Bemyndigandet i utlänningslagen är alltså vidare än motsvarande bestämmelse i utlänningsförordningen. Enligt regeringens mening är det mindre lämpligt att ett organ som inte är en myndighet beslutar om avslag på viseringsansökningar. Bemyndigandet bör därför inskränkas till att endast omfatta beviljande av visering.
Överenskommelser om representation
Enligt artikel 8 i viseringskodexen kan en medlemsstat samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat begränsat till att endast ta emot viseringsansökningar och registrera biometriska kännetecken. Om konsulatet i den representerande medlemsstaten har för avsikt att avslå ansökan ska ansökan enligt huvudregeln överlämnas till de behöriga myndigheterna i den representerade medlemsstaten för beslut i viseringsärendet. Den representerande medlemsstatens konsulat kan även enligt artikel 8 bemyndigas att avslå viseringsansökningar. En bilateral överenskommelse ska då ingås mellan den medlemsstat som representerar en annan medlemsstat och den medlemsstat som representeras. Medlemsstater som saknar eget konsulat i ett tredje land ska sträva efter att ingå överenskommelser om representation i det landet.
Av 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL framgår att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering. Begreppet enhetlig visering syftar på enhetlig visering enligt (genom viseringskodexen upphävda) artikel 10 i Schengenkonventionen. Av förarbetena till 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL framgår att bemyndigandet endast omfattar positiva beslut (prop. 1999/2000:64 s. 73 f). Regeringen kan alltså med stöd av 3 kap. 6 § UtlL överenskomma med en annan Schengenstat att den staten ska utfärda viseringar för Sveriges räkning men inte att den andra staten avslår ansökningar om visering för Sveriges räkning.
Sverige saknar representation genom en utlandsmyndighet i många tredje länder. I de flesta av dessa länder finns dock någon eller några andra Schengenstater representerade. Med stöd av 3 kap. 6 § UtlL har regeringen därför ingått överenskommelser med en rad Schengenstater om att den statens behöriga myndigheter i det berörda tredje landet får
meddela beslut om beviljande av enhetlig visering för Sveriges räkning. För att Sverige ska kunna överlåta åt andra medlemsstater att även avslå ansökningar om visering behöver bemyndigandet i 3 kap. 6 § UtlL utvidgas. Som Migrationsverket, ambassaden London och ambassaden
Peking påpekat är det viktigt att bestämmelser införs som gör att representationsbestämmelserna i viseringskodexen kan användas fullt ut.
Regeringen anser mot denna bakgrund att bemyndigandet i 3 kap. 6 § tredje stycket UtlL bör ändras så att det omfattar såväl positiva som negativa beslut i viseringsärenden. Representation är sedan länge ett reguljärt inslag i Schengensamarbetet som nu regleras i viseringskodexen. Sverige är för närvarande representerat av en annan Schengenstat på 79 orter i världen och representerar andra Schengenstater på 18 orter. De överenskommelser som har ingåtts har ofta gällt en eller ett par orter vilket innebär att överenskommelserna och regeringsbesluten blivit relativt många. Nya och ändrade behov föranleder fortlöpande nya överenskommelser. Den andra Schengenstaten är ofta beredd att ingå överenskommelsen genom sitt utrikesministerium. Det finns inte någon anledning att upprätthålla ordningen med att beslut om representationsöverenskommelser i varje enskilt fall ska fattas av regeringen. I stället bör även Regeringskansliet kunna fatta sådana beslut efter regeringens bestämmande antingen genom regeringsbeslut eller genom föreskrifter i en förordning.
Såsom Datainspektionen påpekat saknas det i viseringskodexen bestämmelser om vilken medlemsstats myndighet som har ansvaret för inhämtade uppgifter innan dessa nått den representerade medlemsstatens myndigheter. Av artikel 8.3 i viseringskodexen framgår dock att mottagandet och överföringen av akter vid representation ska genomföras i enlighet med relevanta uppgiftsskydds- och säkerhetsregler. Vilken medlemsstats myndigheter som är ansvariga får alltså bedömas enligt allmänna regler om behandling av personuppgifter.
Externa tjänsteleverantörer, kommersiella mellanhänder, m.m.
I artikel 40.2 b i viseringskodexen föreskrivs att medlemsstaterna ska samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ramen för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra lämpliga kontakter i form av begränsad representation, samlokalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum. När dessa typer av samarbete visar sig vara olämpliga kan en medlemsstat enligt artikel 40.3 som en sista utväg välja att samarbeta med en extern tjänsteleverantör. Samarbete med en extern tjänsteleverantör får endast ske under särskilda omständigheter som rör lokala förhållanden såsom att ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter inom rimlig tid och under anständiga förhållanden eller att det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av det berörda tredjelandet på något annat sätt.
Om medlemsstaten väljer att samarbeta med en extern tjänsteleverantör ska medlemsstaterna enligt artikel 43.1 i viseringskodexen sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera andra medlemsstater utan att det påverkar reglerna om offentlig
upphandling och konkurrensreglerna. Samarbetet ska enligt artikel 43.2 baseras på ett rättsligt instrument (samarbetsavtal) som ska uppfylla vissa krav som specificeras närmare i bilaga X till viseringskodexen.
Av artikel 43.4 i viseringskodexen framgår att det endast är konsulaten, aldrig den externa tjänsteleverantören, som kan pröva och besluta om viseringsansökningar. Behörighet att fatta beslut under handläggningen, t.ex. om ansökan ska tas upp till prövning eller inte, kan enligt viseringskodexen inte heller överlåtas till den externa tjänsteleverantören.
Den externa tjänsteleverantören får enligt artikel 43.6 i viseringskodexen ges behörighet att utföra någon eller några av följande uppgifter.
- Tillhandahållande av allmän information om viseringskrav och ansökningsformulär.
- Information till den sökande om de styrkande handlingar som krävs, på grundval av en checklista.
- Insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar (inbegripet upptagande av biometriska kännetecken) och överföring av ansökan till konsulatet.
- Uppbörd av viseringsavgiften.
- Hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid konsulatet eller den externa tjänsteleverantören.
- Insamling av resehandlingarna, inbegripet i förekommande fall ett beslut om avslag, från konsulatet och återlämnande av dessa till sökandena. Schengenländernas samarbete med externa tjänsteleverantörer har numera nått en relativt stor omfattning och förekommer på många orter. De företag som etablerat sig i branschen kan erbjuda viseringssökandena flera fördelar jämfört med ländernas myndigheter, såsom ändamålsenliga, välbelägna lokaler och generösa öppettider. För myndigheterna kan samarbetet vara en lösning på besvärande ordnings- och säkerhetsproblem som följer med tillströmning av ett stort antal viseringssökande till kanslier med otillräckliga ytor och mottagningskapacitet i övrigt. Ambassaden London, ambassaden Moskva och
VisitSweden har anfört att det är viktigt att Sverige kan ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer och att sådana överenskommelser kan vara nödvändiga för att utlandsmyndigheterna ska kunna fullgöra sina skyldigheter på ett ändamålsenligt sätt.
Regeringen delar denna bedömning.
Medlemsstaterna kan enligt artikel 45 i viseringskodexen samarbeta med kommersiella mellanhänder när det gäller att ta emot ansökningar. Med kommersiella mellanhänder avses enligt artikel 2.11 en privat byrå som tillhandahåller administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (researrangör och återförsäljare). Uppgiften att ta upp biometriska kännetecken får enligt viseringskodexen inte överlåtas till kommersiella mellanhänder. Samarbetet med en kommersiell mellanhand ska enligt artikel 45.2 i viseringskodexen grundas på en ackreditering av den aktuella medlemsstatens behöriga myndigheter.
Behörighet att ingå överenskommelser
Viseringskodexen reglerar endast möjligheten för en medlemsstat att under vissa förutsättningar ingå överenskommelser om representation och överenskommelser om samarbete med externa tjänsteleverantörer eller kommersiella mellanhänder. Kodexen behandlar däremot inte vilket organ hos en medlemsstat som är behörigt att ingå sådana överenskommelser. Att fatta beslut i viseringsärenden utgör myndighetsutövning. Även de uppgifter som kan komma att utföras av externa tjänsteleverantörer (och kommersiella mellanhänder) kan innefatta myndighetsutövning. Ett exempel är att externa tjänsteleverantörer kan komma att ta upp biometriska kännetecken. Det finns i utlänningslagen inte någon bestämmelse om samarbete med extern tjänsteleverantör eller kommersiell mellanhand. En bestämmelse som bemyndigar regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet att ingå överenskommelser med externa tjänsteleverantörer eller kommersiella mellanhänder bör därför införas i utlänningslagen. Såsom bl.a. ambassaden
Moskva påpekat måste det innan en överenskommelse med en extern tjänsteleverantör ingås finnas tekniska lösningar som bl.a. tillgodoser kraven på datasäkerhet. Även övriga krav som kodexen ställer måste i varje enskilt fall vara uppfyllda.
Eftersom de föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 6 § tredje och fjärde styckena UtlL innebär att myndighetsutövning kan överlämnas till andra staters behöriga myndigheter och till utländska inrättningar måste riksdagens beslut fattas med iakttagande av bestämmelsen i 10 kap. 8 § regeringsformen. Detta innebär att riksdagens beslut ska fattas med kvalificerad majoritet eller i grundlagsordning (10 kap. 8 § andra stycket och 6 § andra stycket regeringsformen).
Hänvisningar till S7-9
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt Författningskommentar till 6 § Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
7.10. Förutsättningar för återkallelse och upphävande av visering
Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 7 kap. 1 och 2 §§ UtlL om återkallelse av visering begränsas till att avse endast återkallelse av nationell visering. En hänvisning till att det i viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering införs i 7 kap. 1 § UtlL.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 34 i viseringskodexen ska en visering upphävas om det blir uppenbart att villkoren för utfärdande av viseringen inte var uppfyllda vid tidpunkten för utfärdandet. En visering ska återkallas om det blir uppenbart att förutsättningarna för utfärdandet av viseringen inte längre är uppfyllda. En visering kan också återkallas på viseringsinnehavarens begäran.
Enligt 7 kap. 1 § UtlL får en visering återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit
omständigheter som varit av betydelse för att få visering. Därutöver får visering enligt 7 kap. 2 § UtlL återkallas, om det finns särskilda skäl för det. Särskilt skäl för att återkalla en visering kan vara att utlänningen redan vid inresan visar sig sakna medel för att klara sitt uppehälle eller ägnar sig åt annan verksamhet i Sverige än som förutsattes när viseringen utfärdades (prop. 1979/80:96 s. 91 och prop. 1988/89:86 s. 63).
Mot bakgrund av att förutsättningarna för upphävande och återkallelse av Schengenviseringar följer direkt av kodexen ska tillämpningsområdet för utlänningslagens bestämmelser om återkallelse begränsas till att avse endast nationella viseringar. För att tydliggöra vad som gäller i fråga om upphörande eller återkallelse av en Schengenvisering bör det i 7 kap. 1 § UtlL tas in en hänvisning till att det i viseringskodexen finns sådana bestämmelser.
Hänvisningar till S7-10
7.11. Beslutande myndigheter vid beslut om återkallelse och upphävande av visering
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 8 § första stycket UtlL om beslutande myndighet vid återkallelse av visering ändras så att återkallelse och upphävande av Schengenvisering utöver vad som följer av viseringskodexen ska få beslutas av Migrationsverket samt att återkallelse av nationell visering ska få beslutas av den myndighet som beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Andra stycket samma paragraf ändras så att nationell visering som beslutats av
Regeringskansliet endast ska få återkallas av Regeringskansliet.
Utredningen förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att bestämmelsen i 7 kap. 8 § UtlL ska begränsas till att gälla nationella viseringar.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anför att det inte skulle vara konsekvent att låta utlänningslagen innehålla uttryckliga bestämmelser om vilka myndigheter som har att besluta om visering men inte vilka myndigheter som kan besluta om återkallelse och upphävande av visering utöver nationell visering. Rikspolisstyrelsen anser att det är oklart om en polismyndighet kan återkalla eller upphäva en visering som utfärdats av en annan medlemsstat. Vidare anser Rikspolisstyrelsen att en möjlighet för en polismyndighet att i tveksamma fall överlämna en fråga om upphävande eller återkallelse till Migrationsverket bör övervägas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 34 i viseringskodexen ska en visering som huvudregel återkallas eller upphävas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen. En visering kan också återkallas eller upphävas av en annan medlemsstats behöriga myndigheter. I så fall ska den utfärdande statens behöriga myndigheter underrättas. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna framgår av artikel 4 i viseringskodexen. Som huvudregel ska viseringsansökningarna prövas av konsulaten. I artikel 4.2 finns en särskild bestämmelse som innebär att ansökningar vid yttre gräns får prövas av de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns. Genom artikel 55 i viseringskodexen görs en ändring i gränskodexen som innebär en
Pr
uttrycklig befogenhet för behöriga gränskontrolltjänstemän att i förekommande fall återkalla eller upphäva en visering. Andra myndigheter kan också vara behöriga enligt artikel 4.4. i viseringskodexen men då krävs nationella bestämmelser om detta.
op. 2010/11:121
Enligt 7 kap. 8 § första stycket UtlL återkallas visering av den myndighet som beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Av 7 kap. 8 § andra stycket UtlL framgår att en visering som har beviljats av Regeringskansliet endast får återkallas av Regeringskansliet.
Regeringen anser liksom utredningen att det framgår direkt av viseringskodexen att såväl utlandsmyndighet som polismyndighet vid yttre gräns är behörig att återkalla och upphäva Schengenviseringar. Till skillnad från utredningen gör regeringen dock bedömningen att Migrationsverkets behörighet att återkalla och upphäva viseringar inte framgår direkt av viseringskodexen och därför måste regleras i nationell rätt. En sådan bestämmelse skulle kunna införas i förordning men eftersom övriga återkallelsebestämmelser finns i utlänningslagen bör den placeras i 7 kap. 8 § UtlL. De ändringar som regeringen föreslår i fråga om behörighet att besluta om Schengenviseringar i 3 kap. 5 § UtlL och behörighet att återkalla och upphäva Schengenviseringar i 7 kap. 8 § UtlL kommer att vara överensstämmande och endast reglera den behörighet som inte följer direkt av viseringskodexen. Detta tillvägagångssätt ger den konsekvens i regleringen som Rikspolisstyrelsen har efterlyst. Enligt regeringens mening finns inte skäl att i lag reglera möjligheten för polismyndighet att rådfråga Migrationsverket vid återkallelse eller upphävande av visering.
Nationella viseringar bör även fortsättningsvis återkallas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket. Nationella viseringar som beviljats av Regeringskansliet bör endast få återkallas av Regeringskansliet i enlighet med vad som gäller för återkallelse av viseringar utfärdade av Regeringskansliet enligt nuvarande 7 kap. 8 § andra stycket UtlL.
Hänvisningar till S7-11
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10
7.12. Motivering av beslut
Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för bestämmelserna i 13 kap. 10 § andra stycket UtlL, som behandlar möjligheten att utelämna skälen som ligger till grund för viseringsbeslut, begränsas till att endast avse nationell visering.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det i 13 kap. 10 § UtlL ska anges att avslagsbeslut beträffande Schengenvisering ska motiveras.
Remissinstanserna: Ambassaden Moskva anser att även avslag beträffande nationella viseringar bör motiveras.
Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om avslag på en viseringsansökan ska enligt artikel 32.2 i viseringskodexen innehålla de skäl som ligger till grund för avslaget. Skäl för beslutet ska ges med hjälp av ett standardformulär i bilaga VI till viseringskodexen. Detsamma gäller enligt artikel 34.6 för beslut om återkallelse eller upphävande av visering.
Av 13 kap. 10 § andra stycket UtlL framgår att skälen som ligger till grund för ett beslut om visering får utelämnas. För utlänningar som omfattas av EES-avtalet eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz, ska dock beslut som går sökanden emot motiveras. Bestämmelsen att beslut om visering inte behöver motiveras utgör ett undantag från den allmänna skyldigheten enligt 20 § förvaltningslagen (1986:223) att motivera beslut som går sökanden emot.
Skyldigheten att motivera avslagsbeslut och beslut om återkallelse eller upphävande av Schengenvisering framgår direkt av viseringskodexen. Beträffande ansökningar där sökanden är familjemedlem till en EESmedborgare eller en medborgare i Schweiz utan att själv vara en sådan medborgare följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (rörlighetsdirektivet) att sökanden ska ges exakt och fullständig information om skälen till avslaget på ansökan. Det innebär enligt regeringens mening att en mer fullständig motivering än enligt standardformuläret ska lämnas i dessa fall. Då även detta torde framgå av viseringskodexen (jfr artikel 1.2) finns inte skäl att lagreglera motivering av beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering. Utlänningslagen bör därför i fortsättningen endast reglera motiveringsskyldigheten såvitt avser nationell visering.
Nationell visering beviljas av diskretionära skäl och beslut om avslag på sådan ansökan kan med vissa undantag inte överklagas (se närmare avsnitt 7.13). På grund härav bör skälen till avslagsbeslut kunna utelämnas. Av rörelsedirektivet följer som ovan nämnts att avslagsbeslut för familjemedlemmar till EES-medborgare och medborgare i Schweiz som inte själva är sådana medborgare måste motiveras, vilket bör framgå av lagtexten.
Hänvisningar till S7-12
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10
7.13. Rätten att överklaga beslut
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 14 kap. 3 § UtlL, som behandlar överklagande av vissa viseringsbeslut, tas bort. I stället införs en ny paragraf, 14 kap. 5 a §, som anger att en myndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering och beslut om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Enligt paragrafen får vidare beslut om avslag på en ansökan om nationell visering eller återkallelse av en nationell visering för en utlänning som är familjemedlem till en EESmedborgare utan att själv vara EES-medborgare överklagas till en migrationsdomstol.
Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår en annan lagteknisk lösning.
Remissinstanserna: Domstolsverket, Ambassaden Moskva, Länsrätten i Göteborg (numera Förvaltningsrätten i Göteborg) och VisitSweden tillstyrker förslaget att viseringsbeslut ska kunna överklagas. Länsrätten i
Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i Stockholm) har vissa lagtekniska synpunkter och anser att det bör utredas vem som ska vara den enskildes motpart i vissa situationer. Sveriges Advokatsamfund anser att sökanden i utlänningslagen bör tillförsäkras en rätt att överklaga samtliga förvaltningsrättsliga beslut i viseringsärenden. Ambassaden Moskva anser att även avslagsbeslut beträffande nationella viseringar bör kunna överklagas. Kammarrätten i Stockholm anser att det bör klargöras om överklagandemöjligheten omfattar även de fall där en viseringsansökan endast delvis bifalles. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att det finns behov av kompletterande överväganden vad gäller muntliga inslag i överklagandet.
Skälen för regeringens förslag
Viseringskodexens bestämmelser
Artikel 32 i viseringskodexen behandlar beslut om avslag på ansökningar om Schengenvisering. Sådana beslut ska en sökande enligt artikel 32.3 ha rätt att överklaga. Överklagandet ska lämnas in till den medlemsstat som har fattat det slutliga avslagsbeslutet och handläggas i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning.
Av artikel 34.7 i viseringskodexen framgår att en sökande även ska ha rätt att överklaga beslut om upphävande eller återkallelse av visering, om inte viseringen återkallas på viseringsinnehavarens begäran enligt artikel 34.3. Överklagande av återkallande eller upphävande av visering ska riktas mot den medlemsstat som fattade beslutet och i enlighet med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Bestämmelserna om överklagande ska enligt artikel 35.7 i viseringskodexen tillämpas även beträffande ansökningar om sådana viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna.
Nationella bestämmelser
En förvaltningsmyndighets beslut enligt utlänningslagen får överklagas endast i de fall som särskilt anges i 14 kap. utlänningslagen. När det gäller viseringar finns endast en bestämmelse om överklagande. Den avser sökande som är familjemedlem till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz. För sådana utlänningar föreskrivs i 14 kap. 3 § UtlL att Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär ett avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering. Andra beslut i viseringsärenden kan alltså inte överklagas. En migrationsdomstols beslut överklagas enligt 16 kap. 9 § UtlL till Migrationsöverdomstolen. Prövningstillstånd krävs enligt 16 kap. 11 § UtlL vid överklagande av en migrationsdomstols beslut.
Nya överklagandebestämmelser i utlänningslagen
För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med viseringskodexen krävs kompletterande lagstiftning om överklagande. Ett alternativ skulle vara att följa utlänningslagens nuvarande systematik där rätten till överklagande inte bara följer särskilt angivna typer av beslut utan även vilken myndighet som fattat det beslut som överklagas. Den ordningen föreslår utredningen. Behörigheten för utlandsmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns att besluta i Schengenviseringsärenden följer emellertid direkt av viseringskodexens bestämmelser i artikel 4.1 och 4.2 och inte av utlänningslagen. Dessa myndigheter kommer att fatta beslut i flertalet ärenden om Schengenvisering. Eftersom det inte framgår av utlänningslagen att utlandsmyndigheter och myndigheter som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har behörighet att besluta om Schengenvisering är det enligt regeringens mening mer ändamålsenligt att följa viseringskodexens systematik och i lagen endast ange vilka beslut som får överklagas. Bestämmelsen om överklagande av vissa av Migrationsverkets beslut om visering i 14 kap. 3 § UtlL bör därför tas bort och en ny bestämmelse om överklagande av beslut om Schengenvisering införas.
Rätten att överklaga beslut om avslag på ansökan om visering och beslut om återkallelse eller upphävande av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz följer av rörlighetsdirektivet. Mot den bakgrunden bör det av utlänningslagen framgå att denna kategori kan överklaga avslagsbeslut och beslut om återkallelse även avseende nationella viseringar.
Migrationsdomstolens beslut kan överklagas till Migrationsöverdomstolen i enlighet med vad som framgår av 16 kap. 9 § UtlL. Prövningstillstånd krävs vid överklagande av migrationsdomstolens beslut.
Vilka beslut får överklagas?
Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar måste kunna överklagas framgår av artiklarna 32.3, 34.7 och 35.7 i viseringskodexen. Artikel 36 innehåller bestämmelser om sjömansviseringar som utfärdas vid den yttre gränsen. I artikel 36 finns dock ingen bestämmelse om överklagande. Sveriges
Advokatsamfund har anfört att samtliga förvaltningsrättsliga beslut i viseringsärenden bör kunna överklagas. Kammarrätten i Stockholm har efterfrågat ett klargörande om rätten att överklaga även omfattar de fall där en viseringsansökan endast delvis bifalles. Av viseringskodexen framgår att sökanden ska ge in en ansökan om Schengenvisering i enlighet med bilaga I till viseringskodexen. Resans huvudsakliga syfte ska anges i formuläret. Om en enhetlig, en territoriellt begränsad eller en visering för flygplatstransitering ska utfärdas, för vilken tid viseringen ska utfärdas eller om ansökan ska avslås, avgörs av den myndighet som prövar ansökan. Enligt viseringskodexen ska sökande som fått avslag på sin viseringsansökan ha rätt att överklaga. Rätten att överklaga omfattar endast avslagsbeslut och inte beslut om att ansökan inte tas upp till
prövning eller beslut om olika handläggningsåtgärder. Om ett beslut som innebär att sökanden beviljats visering i en annan form eller för en kortare tidsperiod än han eller hon önskat är att betrakta som ett beslut om avslag är en fråga om tolkning av viseringskodexen. En sådan tolkning kan inte avgöras i nationell lagstiftning utan måste överlämnas till rättstillämpningen och är ytterst en fråga för EU-domstolen. En visering som utfärdas vid yttre gräns för sjömän i transit är en Schengenvisering och bör kunna överklagas på samma sätt som övriga sådana viseringar även om det inte framgår uttryckligen av viseringskodexen.
En Schengenvisering kan också förlängas i enlighet med artikel 33 i viseringskodexen. I artikel 33 finns inte någon bestämmelse om överklagande för det fall viseringen inte förlängs. Beslut att inte förlänga en Schengenvisering omfattas därmed inte av rätten att överklaga. Regeringen anser att en rätt att överklaga sådana beslut inte bör införas i utlänningslagen.
Av artikel 34 i viseringskodexen framgår att beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering måste kunna överklagas.
Ambassaden Moskva anser att avslag på ansökan om nationell visering ska kunna överklagas. Eftersom nationella viseringar inte omfattas av viseringskodexens bestämmelser finns inget krav på att avslagsbeslut ska kunna överklagas. Vid planerad kortare vistelse som överstiger tre månader ska en tredjelandsmedborgare som huvudregel ansöka om tidsbegränsat uppehållstillstånd. Nationell visering kan beviljas av diskretionära skäl, bl.a. när förutsättningarna för beviljande av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd inte är uppfyllda. Med hänsyn till den nationella viseringens diskretionära karaktär anser regeringen inte att en rätt att överklaga beslut om avslag på en ansökan om nationell visering bör införas i utlänningslagen. Av rörelsedirektivet följer dock att avslagsbeslut för familjemedlemmar till EES-medborgare och medborgare i
Schweiz som inte själva är sådana medborgare måste kunna överklagas.
Vem är motpart?
Av 7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår att om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut ska den myndighet som först beslutade i saken vara den enskildes motpart i domstol. Detta innebär att en utlandsmyndighet, polismyndighet eller Migrationsverket är den enskildes motpart när beslut om visering överklagas till migrationsdomstol. Även annan myndighet som har bemyndigats att besluta om visering enligt 3 kap. 6 § första stycket UtlL kan komma att uppträda som motpart till den enskilde i viseringsärenden. Länsrätten i
Stockholms län har anfört att det bör utredas vem som är utlänningens motpart när ett beslut om avslag fattats av Sveriges exportråd eller av en annan stats behöriga myndighet. Som angivits ovan i avsnitt 7.9 kommer organ knutet till Sveriges exportråd endast att kunna bemyndigas att bevilja visering. Dess beslut kan därför inte överklagas. Om en annan medlemsstat representerar Sverige och i denna egenskap avslår en ansökan om visering ska överklagandet riktas mot den medlemsstaten.
Svensk domstol kommer alltså inte att pröva ansökningar som beslutats av andra medlemsstaters myndigheter.
Handläggning av överklaganden
Huvudregeln vid handläggning av mål i migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen är enligt 16 kap. 5 § första stycket UtlL att förfarandet är skriftligt. Enligt andra stycket samma paragraf får det ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Muntlig förhandling ska enligt tredje stycket hållas i migrationsdomstol om utlänning som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det.
Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att det finns ett behov av kompletterande överväganden om hur muntliga inslag ordnas tekniskt och i vilka fall rekvisiten för muntliga inslag i migrationsdomstolen kan tänkas vara uppfyllda. De grunder som en viseringsansökan kan avslås på framgår av artikel 32 i viseringskodexen. Förutsättningarna för upphävande och återkallande av visering anges i artikel 34. I de allra flesta fall kommer domstolens prövning att vara inriktad på att bedöma om sökanden genom olika ingivna handlingar uppfyllt kravet för att beviljas visering. Till detta kommer att viseringsmål bör handläggas skyndsamt och att utlänningen befinner sig utomlands i avvaktan på att viseringsmålet prövas och därför inte kan infinna sig vid en förhandling i svensk domstol. Samma förhållande föreligger redan beträffande ansökningar om uppehållstillstånd där sökanden befinner sig utomlands.
Regeringen gör bedömningen att det i viseringsmål endast i yttersta undantagsfall kan finnas skäl för muntlig förhandling i domstol. Om muntliga uppgifter i något fall behövs finns olika tekniska lösningar, t.ex. telefon- och videoförhör. Regeringen anser att det inte finns skäl att med anledning av överklagande av viseringsärenden på nytt överväga frågan om muntlighet i migrationsdomstol.
Hänvisningar till S7-13
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt 10
7.14. Behörig domstol
Regeringens förslag: En bestämmelse som upplyser om regeringens behörighet att meddela föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål tas in i utlänningslagen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. Utredningen föreslår dock ett bemyndigande i utlänningslagen som ger regeringen rätt att bestämma vilken domstol som ska vara behörig att handlägga viseringsärenden.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i
Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i Stockholm), Länsrätten i Göteborg (numera Förvaltningsrätten i Göteborg) och Migrationsverket tillstyrker förslaget. Länsrätten i Skåne län (numera Förvaltningsrätten i
Malmö) och Domstolsverket anser att viseringsmål bör handläggas vid samtliga tre migrationsdomstolar.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 16 kap. 1 § UtlL är de förvaltningsrätter som regeringen bestämmer migrationsdomstolar. Vilka förvaltningsrätter som är migrationsdomstolar och deras domsområden regleras i förordningen (1977:937) om allmänna förvaltningsdomstolars behörighet m.m. Regeringen har i flera sammanhang uttalat att koncentration av måltyper till en viss domstol som huvudregel bör undvikas (jfr t.ex. prop. 2008/09:165 s. 105). Målen bör därför handläggas av samtliga migrationsdomstolar, om det inte på grund av målens speciella karaktär finns anledning att låta endast en av domstolarna handlägga dem. Enligt regeringen finns det inget behov av sådan särskild kompetens vid handläggningen av viseringsmål i domstol som skulle motivera koncentration av denna måltyp till en av de tre migrationsdomstolarna. För att endast en migrationsdomstol ska handlägga viseringsmål talar dock svårigheten att fördela målen mellan de tre migrationsdomstolarna, eftersom den absoluta merparten av besluten fattas på beskickningar utomlands som saknar naturlig geografisk koppling till någon domstol. Att tillskapa en reglering som fördelar överklagandena mellan migrationsdomstolarna utifrån t.ex. vilken beskickning som har meddelat det överklagade beslutet eller vilken världsdel ansökan görs i är svårt och det finns heller inte underlag för att välja en sådan lösning i detta lagstiftningsärende. Regeringen anser mot denna bakgrund att det i fråga om viseringsmål finns skäl att frångå vad som normalt gäller för utlänningsmål i fråga om antalet behöriga migrationsdomstolar och inledningsvis låta endast en av migrationsdomstolarna handlägga dessa mål. Föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål bör meddelas i förordning. Om förslaget om en utvidgad möjlighet att överklaga viseringsbeslut skulle leda till ett mycket stort antal mål, kan det bli aktuellt att på nytt överväga frågan.
Hänvisningar till S7-14
- Prop. 2010/11:121: Avsnitt Författningskommentar till 1 § Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
8. Ekonomiska konsekvenser
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i viseringskodexen om överklagande av beslut i viseringsärenden leder till en kostnadsökning för domstolarna med 17 miljoner kronor för år 2011 och därefter med 25 miljoner kronor årligen. Regeringen har i 2011 års budgetproposition föreslagit hur dessa kostnader ska finansieras.
Kostnaderna för Migrationsverket, utrikesrepresentationen och polismyndigheterna är marginella och kan finansieras inom befintliga anslag.
Utredningens bedömning: Viseringskodexens bestämmelser om rätt att överklaga leder till en årlig kostnadsökning med sammanlagt 27,5 miljoner kronor, varav 25 miljoner kronor för domstolsväsendet och 2,5 miljoner kronor för utrikesrepresentationen
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att utredningens bedömning av hur många beslut som kan komma att överklagas är väl försiktig. Länsrätten i Stockholms län (numera Förvaltningsrätten i
Stockholm) framhåller att utredningens beräkningar av antalet över-
klagade beslut i viseringsärenden bygger på antaganden och därför får anses mycket osäkra. Domstolsverket har inga erinringar mot beräkningarna av de ekonomiska konsekvenserna vad gäller anslaget Domstolsprövning i utlänningsärenden. Däremot anser verket att åtminstone en viss ökning av kostnaderna för översättning kommer att uppstå.
Ambassaden London framhåller att överklagandeärendena medför att en ny börda läggs på utlandsmyndigheterna, vilket måste beaktas i resurstilldelningen. Ambassaden Moskva anser att utlandsmyndigheternas kostnader för att hantera ett överklagande kan bli betydligt högre än utredningens beräkningar.
Skälen för regeringens bedömning: Förslaget att beslut om avslag på viseringsansökningar ska kunna överklagas till migrationsdomstol och
Migrationsöverdomstolen innebär att domstolarna får en ökad måltillströmning. Detta innebär ökade kostnader.
Antalet viseringsärenden beräknas under år 2011 att uppgå till totalt 220 000. Av dessa ansökningar kan cirka 3 000 antas bli överlämnade till Migrationsverket. Andelen avslagsbeslut för utlandsmyndigheterna beräknas uppgå till 8 procent vilket innebär att de beräknas fatta 17 000 beslut om avslag. Migrationsverket antas fatta 1 200 beslut om avslag. Överklagandefrekvensen i olika typer av utlänningsärenden och förvaltningsärenden på andra områden varierar. Av de Schengenstater som redan nu har ett system för överklagande av beslut i viseringsärenden varierar överklagandefrekvensen kraftigt. I Nederländerna överklagas 22 procent av avslagsbesluten medan endast 11 procent överklagas i Norge. Mot bakgrund av ovanstående gör utredningen bedömningen att överklagandefrekvensen till migrationsdomstol kommer att uppgå till i genomsnitt cirka 20 procent. Det totala antalet viseringsmål som kommer att handläggas årligen av migrationsdomstolen skulle utifrån det antagandet uppgå till cirka 3 600. Utredningen bedömer att högst 500 överklaganden kommer att handläggas av Migrationsöverdomstolen per år. Länsrätten i Stockholms län framhåller att beräkningarna av antalet överklagade beslut i viseringsärenden bygger på antaganden och därför får anses mycket osäkra. Regeringen instämmer i att det är svårt att uppskatta hur många som väljer att överklaga ett avslag på en viseringsansökan men finner ingen anledning att frångå utredningens bedömning.
Det finns ingen möjlighet att finansiera kostnadsökningen för domstolsväsendet genom en höjning av viseringsavgifterna. Regeringen anser därför att en omfördelning bör ske inom utgiftsområde 8 Migration så att domstolarna på ett effektivt sätt ska kunna uppfylla Sveriges förpliktelser enligt viseringskodexen. Bestämmelsen om rätt att överklaga viseringsbeslut ska tillämpas från den 5 april 2011. Under år 2011 beräknar regeringen att kostnaderna för domstolarna kommer att uppgå till 17 miljoner kronor och därefter till 25 miljoner kronor per år.
Därutöver kommer Migrationsverket, utlandsmyndigheterna och polismyndigheter att få vissa ökade kostnader i samband med handläggning av överklaganden. Regeringen bedömer dock att dessa kostnadsökningar är marginella och att de bör rymmas inom respektive myndighets förvaltningsanslag. Genom viseringskodexen införs rutiner på utlandsmyndigheterna som syftar till att förenkla handläggningen och på sikt sänka kostnaderna. Regeringen delar därför inte Ambassaden
Moskvas uppfattning att utlandsmyndigheternas kostnader kan bli betydligt högre än beräknat.
Övriga förslag i denna proposition bedöms inte leda till några kostnadsökningar.
9. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: De föreslagna författningsändringarna träder i kraft den 1 juli 2011.
Regeringens bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: När viseringsutredningen lämnade sitt delbetänkande hade viseringskodexen ännu inte publicerats i Europeiska Unionens officiella tidning och därmed ännu inte trätt i kraft. Utredningen lämnade därför inte något förslag avseende ikraftträdande. Viseringskodexen trädde därefter i kraft den 5 oktober 2009 och ska, förutom överklagandebestämmelserna, tillämpas från och med den 5 april 2010. Bestämmelserna om överklagande ska tillämpas från och med den 5 april 2011.
Lagförslagen bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 1 juli 2011.
Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser.
10. Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
1 kap. 4 a §
Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparla-
mentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex).
Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med begreppet Schengenvisering. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.
Med Schengenvisering avses enligt paragrafen en visering enligt viseringskodexen, dvs. en visering för planerad vistelse som inte varar längre än tre månader under en sexmånadersperiod. En sådan visering kan vara en enhetlig visering som gäller inom medlemsstaternas hela territorium, en visering med territoriellt begränsad giltighet eller en visering för flyplatstransitering.
2 kap.
3 § En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
Paragrafen behandlar i vilka fall en utlänning ska ha visering för inresa och vistelse i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
I paragrafen görs ett förtydligande av att det för inresa och vistelse i Sverige krävs Schengenvisering eller nationell visering. Vilka tredjelandsmedborgare som är viseringspliktiga framgår av rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Att utlänningar med uppehållstillstånd eller nationell visering utfärdade i en annan EES-stat, Schweiz eller Liechtenstein har fri rörlighet under vissa förutsättningar framgår av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 av den 25 mars 2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse. Det finns även andra EU-rättsakter som behandlar rätten till fri rörlighet för utländska medborgare.
3 kap.
1 § Villkor för beviljande av Schengenvisering finns i viseringskodexen.
Paragrafen behandlar Schengenvisering. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.
Paragrafen innehåller en hänvisning till viseringskodexens bestämmelser.
4 § Om det finns särskilda skäl får nationell visering beviljas. En sådan visering ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
Paragrafen behandlar nationell visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.7.
En nationell visering omfattas inte av viseringskodexen. Den ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. En sådan visering får endast beviljas om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan t.ex. vara att sökanden önskar besöka nära släktingar i Sverige under längre tid än tre månader eller att en Schengenvisering för tid understigande tre månader av någon orsak inte kan utfärdas. Nationell visering får endast beviljas för längre tid än tre månader. Den får dock inte beviljas för längre tid än ett år.
5 § Beslut om Schengenvisering får utöver vad som följer av viseringskodexen meddelas av Migrationsverket. Beslut om nationell visering får meddelas av
Migrationsverket och Regeringskansliet.
Paragrafen anger vilka myndigheter som får meddela beslut om visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.8.
Av artikel 4.1 jämförd med artikel 2.9 i viseringskodexen framgår att beskickningar och karriärkonsulat får meddela beslut om Schengenvisering. Av artikel 4.2 i viseringskodexen framgår att myndighet som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns har samma behörighet vid gränsen. Den föreslagna paragrafen innebär att även Migrationsverket får besluta om Schengenvisering och nationell visering samt att Regeringskansliet får besluta om nationell visering.
6 § Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.
Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att bevilja visering.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får besluta om Schengenvisering.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör eller med en kommersiell mellanhand i enlighet med viseringskodexen.
Paragrafen innehåller bemyndiganden om viseringar, om överenskommelser med andra Schengenstater och om samarbete med externa tjänsteleverantörer och kommersiella mellanhänder. Övervägandena finns i avsnitt 7.9.
Andra stycket ändras så att organ knutna till Sveriges exportråd endast kan bemyndigas att bevilja viseringar.
Tredje stycket ändras så att det framgår att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet kan ingå överenskommelser om representation i enlighet med artikel 8 i viseringskodexen och att dessa överenskommelser även kan omfatta rätten att avslå viseringsansökningar.
Av fjärde stycket, som är nytt, framgår att regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Regeringskansliet får besluta om samarbete med en extern tjänsteleverantör i enlighet med artikel 43 i viseringskodexen och med en kommersiell mellanhand i enlighet med artikel 45 i viseringskodexen.
7 kap.
1 § Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.
I viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.
Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.10.
Första stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast omfattar återkallelse av nationell visering.
I andra stycket, som är nytt, finns en upplysningsbestämmelse som anger att det i viseringskodexen finns bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.
2 § Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.
Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.10.
Första stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast omfattar återkallelse av nationell visering.
8 § Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av
Migrationsverket. Återkallelse och upphävande av Schengenvisering får utöver
vad som följer av viseringskodexen beslutas av Migrationsverket.
Återkallelse av
nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av
Migrationsverket.
Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.
Paragrafen reglerar vilka myndigheter som är behöriga att återkalla och upphäva beslut om visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.11.
Av viseringskodexen framgår att utlandsmyndighet och, vid yttre gräns, myndighet som ansvarar för personkontroller är behöriga att besluta om återkallelse och upphävande av Schengenvisering. Första stycket andra meningen, som är ny, innebär att även Migrationsverket får fatta sådana beslut. Första stycket tredje meningen ändras så att den endast omfattar återkallelse av nationell visering.
Andra stycket ändras såvitt avser visering. Ändringen innebär att bestämmelsen endast avser återkallelse av nationell visering.
13 kap.
10 § Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.
Vid beslut i fråga om nationell visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om nationell visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EES-stat eller i Schweiz.
Paragrafen behandlar motivering av beslut. Övervägandena finns i avsnitt 7.12.
Andra stycket ändras så att paragrafen endast omfattar motivering av nationell visering. Att beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering och beslut om återkallelse eller upphävande av en Schengen-
visering ska motiveras framgår av viseringskodexen. Ändringen i sista meningen är endast språklig.
14 kap.
3 § Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär
– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller
– återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.
Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.
Paragrafen behandlar överklagande av Migrationsverkets beslut. Övervägandena finns i avsnitt 7.13.
Bestämmelsen i första stycket om överklagande av Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är anhörig till en EES-medborgare eller medborgare i Schweiz utan att själv vara EES-medborgare eller medborgare i Schweiz, tas bort. Bestämmelser om överklagande av beslut om avslag på en ansökan om visering och överklagande av beslut om återkallelse eller upphävande av visering finns i 5 a §.
Visering
5 a § En myndighets beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering eller om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, får överklagas till en migrationsdomstol.
En myndighets beslut om avslag på ansökan om nationell visering eller återkallelse av nationell visering för en utlänning som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i en EESstat eller i Schweiz får överklagas till en migrationsdomstol.
Paragrafen, som är ny, reglerar överklagande av beslut om visering. Övervägandena finns i avsnitt 7.13.
I första stycket anges att beslut om avslag på ansökan om Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol. Bestämmelsen omfattar avslagsbeslut som fattats av utlandsmyndighet, myndighet som ansvarar för personkontroller vid yttre gräns, Migrationsverket och eventuella andra myndigheter som har bemyndigats med stöd av 3 kap. 6 § första stycket UtlL. Endast beslut om avslag på en ansökan får överklagas. Beslut att inte ta upp en ansökan till prövning och beslut under handläggningen, t.ex. att kalla sökanden till intervju, får inte överklagas. Däremot får beslut om återkallelse eller upphävande av Schengenvisering överklagas. Bestämmelsen omfattar alla typer av Schengenviseringar dvs. enhetlig visering, territoriellt begränsad visering och visering för flygplatstransitering.
Andra stycket behandlar överklagande av beslut om avslag på ansökan om nationell visering och beslut om återkallelse av nationell visering.
Sådana beslut kan endast överklagas om sökanden är familjemedlem till en EES-medborgare utan att själv vara EES-medborgare. Övriga personkategorier kan inte överklaga ett beslut om avslag på ansökan om nationell visering.
16 kap.
1 § Regeringen meddelar föreskrifter om vilka förvaltningsrätter som ska vara migrationsdomstolar och vilken migrationsdomstol som är behörig att pröva säkerhetsärenden. Regeringen meddelar även föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i
Stockholm.
Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om förvaltningsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen. Övervägandena finns i avsnitt 7.14.
I första stycket har tagits in en upplysning om att regeringen meddelar föreskrifter om behörig migrationsdomstol för viseringsmål. Övriga ändringar är endast språkliga.
Hänvisningar till S10
I
(Rättsakter som antagits i enlighet med EG- och Euratomfördragen och som ska offentliggöras)
FÖRORDNINGAR
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 810/2009
av den 13 juli 2009
om införande av en gemenskapskodex om viseringar
(viseringskodex)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 62.2 a och b ii,
med beaktande av kommissionens förslag,
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget ( 1 ), och
av följande skäl:
(1) Enligt
artikel
61
i
fördraget
bör
upprättandet
av
ett
om
råde med fri rörlighet för personer åtföljas av åtgärder
avseende kontroller vid yttre gränser, asyl och invand
ring.
(2) Enligt
artikel
62.2
i
fördraget
ska
genom
åtgärder
som
avser passage av medlemsstaternas yttre gränser fastställas
regler om visering för vistelser som inte är avsedda att
vara längre än tre månader, inbegripet förfaranden och
villkor för medlemsstaternas utfärdande av viseringar.
(3) När
det
gäller
viseringspolitik
är
införandet
av
ett
gemen
samt regelverk, särskilt genom konsolidering och utveck
ling av regelverket (relevanta bestämmelser i Schengen
konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den
14 juni 1985 ( 2 ) och i de gemensamma konsulära anvis
ningarna ( 3 ), ett av de viktigaste inslagen för att ”ytterli
gare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som
en del av ett mångsidigt system som syftar till att under
lätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring
genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning
och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskick
ningar”, som det definieras i Haagprogrammet för stärkt
frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen ( 4 ).
(4)
Medlemsstaterna
bör
för
viseringsändamål
vara
närva
rande eller företrädda i alla tredjeländer vilkas medbor
gare är skyldiga att inneha visering. Medlemsstater som
saknar eget konsulat i ett bestämt tredjeland eller i en
viss del av ett bestämt tredjeland bör bemöda sig om att
ingå överenskommelser om representation för att und
vika en orimligt stor ansträngning från de viseringssökan
des sida för att få tillgång till ett konsulat.
(5)
Det
är
nödvändigt
att
införa
regler
om
transitering
ge
nom det internationella transitområdet på flygplatser för
att bekämpa olaglig invandring. Medborgare från tredje
länder som finns upptagna på en gemensam förteckning
bör därför vara skyldiga att inneha visering för flyg
platstransitering. I akuta situationer med massiv tillström
ning av olagliga invandrare, bör dock medlemsstaterna
ges möjlighet att ställa ett sådant krav för medborgare i
andra tredjeländer än de som anges i den gemensamma
förteckningen. Medlemsstaternas enskilda beslut bör ses
över årligen.
(6)
Arrangemangen
för
att
ta
emot
sökande
bör
vara
utfor
made på ett sätt som visar vederbörlig respekt för den
mänskliga värdigheten. Handläggningen av viserings
ansökningar bör genomföras på ett professionellt och
respektfullt sätt och stå i proportion till de eftersträvade
målen.
(7)
Medlemsstaterna
bör
se
till
att
kvaliteten
på
de
tjänster
som tillhandahålls allmänheten håller hög standard och
följer god administrativ praxis. De bör avdela utbildad
personal i lämpligt antal samt tillräckliga resurser för
att i möjligaste mån underlätta viseringsansökningsför
farandet. Medlemsstaterna bör se till att principen om
en enda kontaktpunkt tillämpas för alla sökande.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/1
( 1 ) Europaparlamentets yttrande av den 2 april 2009 (ännu ej offent
liggjort i EUT) och rådets beslut av den 25 juni 2009.
( 2 ) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.
( 3 ) EUT C 326, 22.12.2005, s. 1.
( 4 ) EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
(8)
Förutsatt
att
vissa
villkor
är
uppfyllda,
bör
viseringar
för
flera inresor utfärdas för att minska den administrativa
bördan vid medlemsstaternas konsulat och underlätta ett
smidigt resande för personer som reser ofta eller regel
bundet. Sökande vilkas integritet och pålitlighet konsula
ten känner till bör så långt möjligt komma i åtnjutande
av ett förenklat förfarande.
(9)
På grund av registreringen av biometriska kännetecken i
Informationssystemet för viseringar (VIS), som upprätta
des genom Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informations
systemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan med
lemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vis
telse (VIS-förordningen) ( 1 ) bör det vara ett grundkrav för
ansökan om visering att sökanden infinner sig personli
gen, åtminstone vid den första ansökan.
(10) För
att
underlätta
förfarandet
vid
en
efterföljande
vise
ringsansökan, bör det vara möjligt att kopiera fingerav
tryck från den första registreringen i VIS inom en period
av 59 månader. Efter denna period bör fingeravtrycken
tas på nytt.
(11) Varje
handling, uppgift eller biometriskt kännetecken
som mottas av en medlemsstat under ett viseringsansök
ningsförfarande ska anses vara en konsulär handling en
ligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den
24 april 1963 och ska behandlas på lämpligt sätt.
(12)
Europaparlamentets
och
rådets
direktiv
95/46/EG
av
den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det
fria flödet av sådana uppgifter ( 2 ) är tillämpligt på med
lemsstaterna vid behandling av personuppgifter enligt
denna förordning.
(13)
För
att
underlätta
förfarandet
bör
flera
samarbetsformer
övervägas, t.ex. begränsad representation, samlokalisering,
gemensamma ansökningscentrum, honorärkonsuler och
samarbete med externa tjänsteleverantörer, varvid hänsyn
särskilt bör tas till uppgiftsskyddskraven i direktiv
95/46/EG. I enlighet med de villkor som fastställs i denna
förordning bör medlemsstaterna själva kunna bestämma
vilken typ av organisationsstruktur de kommer att an
vända i olika tredjeländer.
(14) Bestämmelser
måste
antas
för
situationer
där
en
med
lemsstat beslutar att samarbeta med en extern tjänstele
verantör för mottagande av ansökningar. Ett sådant be
slut kan fattas om samarbete med andra medlemsstater i
form av representation, begränsad representation, samlo
kalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum visar
sig olämpligt för den berörda medlemsstaten under sär
skilda omständigheter eller av skäl som rör lokala förhål
landen. Denna typ av arrangemang bör överensstämma
med de allmänna principerna för utfärdandet av vise
ringar och kraven på skydd av uppgifter i direktiv
95/46/EG bör respekteras. Dessutom bör behovet av att
undvika visashopping beaktas vid fastställandet och ge
nomförandet av sådana arrangemang.
(15)
Om en medlemsstat har beslutat att samarbeta med en
extern tjänsteleverantör, bör den bibehålla möjligheten
för samtliga sökande att lämna in ansökningar direkt
vid dess diplomatiska eller konsulära beskickningar.
(16) En
medlemsstat
bör
samarbeta
med
en
extern
tjänstele
verantör på grundval av ett rättsligt instrument, som bör
innehålla bestämmelser om dess exakta ansvar, om direkt
och fullständig tillgång till dess lokaler, information till
de sökande, sekretess och om omständigheter, villkor och
förfaranden för att tillfälligt upphäva eller säga upp sam
arbetet.
(17) Genom att möjliggöra för medlemsstaterna att samarbeta
med externa tjänsteleverantörer för mottagande av ansök
ningar, samtidigt som man fastställer principen om en
enda kontaktpunkt för ingivandet av ansökningar, införs
genom denna förordning ett undantag från den allmänna
principen om att en sökande måste infinna sig personli
gen vid en diplomatisk eller konsulär beskickning. Detta
påverkar inte möjligheten att kalla sökanden till en per
sonlig intervju.
(18)
Det
lokala
Schengensamarbetet
är
avgörande
för
en
har
moniserad tillämpning av den gemensamma viserings
politiken och för en korrekt bedömning av migrations-
och/eller säkerhetsrisker. Med hänsyn till skillnaderna i
lokala förhållanden, bör den praktiska tillämpningen av
särskilda rättsliga bestämmelser bedömas av medlemssta
ternas diplomatiska och konsulära beskickningar på indi
viduella platser för att säkerställa en harmoniserad till
lämpning av bestämmelserna för att förhindra visashop
ping och skillnader i behandlingen av viseringssökande.
(19)
Statistiska
uppgifter
är
ett
viktigt
hjälpmedel
när
det
gäl
ler att övervaka migrationsrörelser och kan fungera som
ett effektivt styrverktyg. Därför bör sådana uppgifter re
gelbundet sammanställas i ett gemensamt format.
SV
L 243/2
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EUT L 218, 13.8.2008, s. 60.
( 2 ) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
(20)
De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra denna
förordning bör antas i enlighet med rådets beslut
1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden
som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens ge
nomförandebefogenheter ( 1 ).
(21)
Kommissionen
bör
särskilt
ges
befogenhet
att
anta
änd
ringar av bilagorna till denna förordning. Eftersom dessa
åtgärder har en allmän räckvidd och avser att ändra icke
väsentliga delar av denna förordning, bland annat genom
att komplettera den med nya icke väsentliga delar, måste
de antas i enlighet med det föreskrivande förfarandet med
kontroll i artikel 5a i beslut 1999/468/EG.
(22) För
att
säkerställa
en
harmoniserad
tillämpning
av
denna
förordning på operativ nivå, bör anvisningar utarbetas
om den praxis och de förfaranden som medlemsstaterna
ska följa när de handlägger viseringsansökningar.
(23) En
gemensam
webbplats
för
frågor
rörande
viseringar
till
Schengenområdet kommer att inrättas för att förbättra
synligheten och skapa en enhetlig bild av den gemen
samma viseringspolitiken. Genom en sådan webbplats
får allmänheten tillgång till all relevant information
som rör ansökan om visering.
(24) Lämpliga
åtgärder
för
övervakning
och
utvärdering
av
denna förordning bör fastställas.
(25)
VIS-förordningen och Europaparlamentets och rådets för
ordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en
gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex
om Schengengränserna) ( 2 ) bör ändras för att ta hänsyn
till bestämmelserna i denna förordning.
(26)
Bilaterala
avtal
som
ingåtts
mellan
gemenskapen
och
tredjeländer i syfte att underlätta handläggningen av an
sökningar om visering får avvika från bestämmelserna i
denna förordning.
(27)
När
en
medlemsstat
står
som
värd
för
de
olympiska
och
paralympiska spelen, bör en särskild ordning som under
lättar utfärdandet av viseringar till medlemmar av den
olympiska familjen tillämpas.
(28) Eftersom målet för denna förordning, nämligen faststäl
lande av förfaranden och villkor för utfärdande av vise
ringar för transitering genom eller för vistelser på med
lemsstaternas territorium som inte är avsedda att vara
längre än tre månader under en sexmånadersperiod,
inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemssta
terna och de därför bättre kan uppnås på gemenskaps
nivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet
med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna
förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att
uppnå detta mål.
(29) Denna förordning står i överensstämmelse med de
grundläggande rättigheter och principer som erkänns
framför allt i den europeiska konventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri
heterna och Europeiska unionens stadga om de grund
läggande rättigheterna.
(30)
Villkoren
för
inresa
på
medlemsstaternas
territorium
eller
utfärdande av viseringar påverkar inte nu gällande be
stämmelser om erkännande av resedokuments giltighet.
(31) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Dan
marks ställning deltar Danmark inte i rådets beslut om
antagande av denna förordning och är inte bundet av
förordningen eller underkastat tillämpningen av denna.
Eftersom denna förordning utgör en utveckling av
Schengenregelverket på grundval av bestämmelserna i
avdelning IV i tredje delen av fördraget om upprättandet
av Europeiska gemenskapen, måste Danmark i enlighet
med artikel 5 i det protokollet inom en tid av sex må
nader efter det att rådet har antagit denna förordning
besluta huruvida landet ska genomföra den i sin natio
nella lagstiftning.
(32) När
det
gäller
Island
och
Norge
innebär
denna
förord
ning, i den mening som avses i avtalet mellan Europeiska
unionens råd och Republiken Island och Konungariket
Norge om dessa staters associering till genomförandet,
tillämpningen och vidareutvecklingen av Schengenregel
verket, en vidareutveckling av bestämmelser i Schengen
regelverket ( 3 ) vilka omfattas av det område som avses i
artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG ( 4 ) om vissa till
lämpningsföreskrifter för det avtalet.
(33)
En överenskommelse bör träffas för att möjliggöra att
Islands och Norges företrädare associeras till arbetet i
de kommittéer som biträder kommissionen vid utövan
det av dess genomförandebefogenheter enligt denna för
ordning. En sådan överenskommelse har planerats i den
skriftväxling mellan Europeiska unionens råd och Island
och Norge om de kommittéer som bistår Europeiska
kommissionen i utövandet av dess verkställande befogen
heter ( 5 ) som finns i bilagan till ovannämnda avtal. Kom
missionen har lagt fram ett utkast till rekommendation
till rådet i syfte att förhandla om denna överenskom
melse.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/3
( 1 ) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.
( 2 ) EUT L 105, 13.4.2006, s. 1.
( 3 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.
( 4 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.
( 5 ) EGT L 176, 10.7.1999, s. 53.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
(34)
När
det
gäller
Schweiz
innebär
denna
förordning,
i
den
mening som avses i avtalet mellan Europeiska unionen,
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet
om Schweiziska edsförbundets associering till genom
förandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenre
gelverket ( 1 ), en vidareutveckling av bestämmelser i
Schengenregelverket vilka omfattas av det område som
avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med
artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG ( 2 ) om ingående av
det avtalet.
(35) När
det
gäller
Liechtenstein
utgör
denna
förordning,
i
enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Eu
ropeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och
Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechten
steins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen,
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet
om Schweiziska edsförbundets associering till genom
förandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenre
gelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengen
regelverket som omfattas av det område som avses i
artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med
artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG ( 3 ) om underteck
nande av det protokollet.
(36)
Denna
förordning
utgör
en
utveckling
av
bestämmelser
i
Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte del
tar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den
29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa
bestämmelser i Schengenregelverket ( 4 ). Förenade kunga
riket deltar därför inte i antagandet av denna förordning,
som inte är bindande för eller tillämplig i Förenade
kungariket.
(37) Denna
förordning
utgör
en
utveckling
av
bestämmelser
i
Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet
med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002
om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i
Schengenregelverket ( 5 ). Irland deltar därför inte i anta
gandet av denna förordning, som inte är bindande för
eller tillämplig i Irland.
(38)
Denna
förordning
innehåller,
med
undantag
för
artikel
3,
bestämmelser som utvecklar Schengenregelverket eller
som på annat sätt har samband med det regelverket i
den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslut
ningsakt och i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005
års anslutningsakt.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
1. I
denna
förordning
inrättas
förfaranden
och
villkor
för
utfärdande av viseringar för transitering genom medlemsstater
nas territorium eller för planerade vistelser på medlemsstaternas
territorium som inte varar längre än tre månader under en
sexmånadersperiod.
2. Bestämmelserna
i
denna
förordning
ska
tillämpas
på
alla
tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering när
de passerar medlemsstaternas yttre gränser, i enlighet med rå
dets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om
fastställande av förteckningen över tredje länder vars medbor
gare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre
gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars med
borgare är undantagna från detta krav ( 6 ), utan att detta ska
påverka
a) rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är fa
miljemedlemmar till unionsmedborgare,
b) samma rätt för tredjelandsmedborgare och deras familjemed
lemmar som, enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen
och dess medlemsstater och, å andra sidan, dessa tredjelän
der, har samma rätt till fri rörlighet som unionsmedborgare
och deras familjemedlemmar.
3. I
denna
förordning
förtecknas
också
de
tredjeländer
vars
medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransite
ring, genom undantag från principen om fri transitering som
fastställs i bilaga 9 till Chicagokonventionen angående interna
tionell civil luftfart, samt fastställer förfaranden och villkor för
utfärdande av viseringar för transitering genom de internatio
nella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning avses med
1. tredjelandsmedborgare: en person som inte är unionsmedbor
gare i den mening som avses i artikel 17.1 i fördraget,
2. visering: ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat för
a) transitering genom eller en planerad vistelse inom med
lemsstaternas territorium som inte varar mer än tre må
nader under en sexmånadersperiod från och med dagen
för första inresan till medlemsstaternas territorium,
SV
L 243/4
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.
( 2 ) EUT L 53, 27.2.2008, s. 1.
( 3 ) EUT L 83, 26.3.2008, s. 3.
( 4 ) EGT L 131, 1.6.2000, s. 43.
( 5 ) EGT L 64, 7.3.2002, s. 20.
( 6 ) EGT L 81, 21.3.2001, s. 1.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
b) transitering genom de internationella transitområdena på
flygplatser i medlemsstaterna,
3. enhetlig visering: visering som gäller inom medlemsstaternas
hela territorium,
4. visering med territoriellt begränsad giltighet: visering som endast
är giltig för en eller flera men inte alla medlemsstaters terri
torium,
5. visering för flygplatstransitering: visering som är giltig för tran
sitering genom de internationella transitområdena på en eller
flera av medlemsstaternas flygplatser,
6. viseringsmärke: den enhetliga utformning av viseringar som
fastställs i rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den
29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhand
lingar ( 1 )
7. erkänd resehandling: resehandling som erkänns av en eller flera
medlemsstater för påförande av viseringar,
8. separat blad för påförande av visering: enhetlig modell för på
förande av visering som utfärdas av medlemsstaterna för
personer som innehar resehandlingar som inte erkänns av
den medlemsstat som utfärdar bladet i enlighet med rådets
förordning (EG) nr 333/2002 av den 18 februari 2002 om
fastställande av en enhetlig modell för blad för påförande av
visering som utfärdas av medlemsstaterna för personer som
innehar resehandlingar som inte erkänns av den medlemsstat
som utfärdar bladet ( 2 ),
9. konsulat: en medlemsstats diplomatiska beskickning eller en
medlemsstats konsulat som har tillstånd att utfärda viseringar
och som förestås av en karriärkonsul enligt Wienkonventio
nen om konsulära förbindelser av den 24 april 1963,
10. ansökan: viseringsansökan,
11. kommersiell mellanhand: en privat byrå som tillhandahåller
administrativa tjänster, transportbolag eller resebyrå (rese
arrangör och återförsäljare).
AVDELNING II
VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING
Artikel 3
Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering
för flygplatstransitering
1. Medborgare i de tredjeländer som förtecknas i bilaga IV
ska vara skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering när
de passerar genom de internationella transitområdena på
flygplatser som är belägna på medlemsstaternas territorium.
2. I
akuta
situationer
med
massiv
tillströmning
av
olagliga
invandrare får enskilda medlemsstater kräva att medborgare i
tredjeländer än de som avses i punkt 1 innehar visering för
flygplatstransitering när de passerar genom de internationella
transitområdena på flygplatser inom deras territorium. Med
lemsstaterna ska underrätta kommissionen om sådana beslut
innan de träder i kraft och om tillbakadragande av ett sådant
krav på visering för flygplatstransitering.
3. Inom
ramen
för
den
kommitté
som
avses
i
artikel
52.1
ska dessa underrättelser ses över årligen för att överföra det
berörda tredjelandet till förteckningen i bilaga IV.
4. Om
tredjelandet
inte
överförs
till
förteckningen
i
bilaga
IV,
får den berörda medlemsstaten, under förutsättning att villkoren
i punkt 2 är uppfyllda, behålla eller dra tillbaka kravet på vise
ring för flygplatstransitering.
5. Följande
personkategorier
ska
vara
undantagna
från
kravet
på visering för flygplatstransitering i punkterna 1 och 2:
a) Innehavare av giltig enhetlig visering, nationell visering för
längre vistelse eller uppehållstillstånd som utfärdats av en
medlemsstat.
b) Tredjelandsmedborgare med giltiga uppehållstillstånd, som
finns upptagna på förteckningen i bilaga V, som utfärdats
av Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Amerikas fö
renta stater, som garanterar innehavarens ovillkorliga rätt till
återinresa.
c) Tredjelandsmedborgare med giltig visering för en medlems
stat eller för en stat som är part i avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992, Kanada,
Japan eller Amerikas förenta stater eller när de återvänder
från dessa länder efter att ha använt viseringen.
d) Familjemedlemmar till medborgare i unionen i enlighet med
artikel 1.2 a.
e) Innehavare av diplomatpass.
f) Flygbesättningsmedlemmar som är medborgare i en stat som
är avtalspart i Chicagokonventionen angående internationell
civil luftfart.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/5
( 1 ) EGT L 164, 14.7.1995, s. 1.
( 2 ) EGT L 53, 23.2.2002, s. 4.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
AVDELNING III
FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR UTFÄRDANDE AV
VISERINGAR
KAPITEL I
Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med
ansökningar
Artikel 4
Myndigheter som är behöriga att medverka vid förfaranden
i samband med viseringsansökningar
1. Ansökningar ska prövas av och beslut fattas av konsula
ten.
2. Med
avvikelse
från
punkt
1
får
ansökningar
prövas
och
beslut fattas vid medlemsstaternas yttre gränser av de myndig
heter som ansvarar för personkontroller i enlighet med artik
larna 35 och 36.
3. I
medlemsstaternas
utomeuropeiska
territorier
får
ansök
ningar prövas av och beslut fattas av de myndigheter som den
berörda medlemsstaten utser.
4. En
medlemsstat
kan
begära
att
andra
myndigheter
än
de
som anges i punkterna 1 och 2 ska medverka vid prövningen
av och vid beslut om ansökningar.
5. En
medlemsstat
kan
begära
att
konsulteras
eller
underrät
tas av en annan medlemsstat i enlighet med artiklarna 22 och
31.
Artikel 5
Medlemsstat som är behörig att pröva och fatta beslut om
en ansökan
1. Den
medlemsstat
som
är
behörig
att
pröva
och
besluta
om en ansökan om enhetlig visering ska vara
a) den medlemsstat vars territorium är det enda målet för resan
eller resorna,
b) om besöket omfattar fler än ett mål, den medlemsstat vars
territorium utgör huvudmålet för resan eller resorna vad
avser vistelsens längd eller syfte, eller
c) om inget huvudmål kan fastställas, den medlemsstat vars
yttre gräns den sökande avser att passera för att resa in på
medlemsstaternas territorium.
2. Den
medlemsstat
som
är
behörig
att
pröva
och
besluta
om en ansökan om enhetlig visering för transitering ska vara
a) den berörda medlemsstaten, vid transitering genom en en
staka medlemsstat, eller
b) den medlemsstat vars yttre gräns sökanden har för avsikt att
passera i syfte att påbörja transiteringen, vid transitering
genom flera medlemsstater.
3. Den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta
om en ansökan om en visering för flygplatstransitering ska vara
a) den medlemsstat på vars territorium flygplatsen är belägen,
om det rör sig om en enstaka flygplatstransitering, eller
b) den medlemsstat på vars territorium den första tran
sitflygplatsen är belägen, vid två eller flera transiteringar.
4. Medlemsstaterna
ska
samarbeta
för
att
förhindra
att
en
ansökan inte kan prövas eller att beslut inte kan fattas på grund
av att den medlemsstat som är behörig enligt punkterna 1–3
inte är närvarande eller saknar representation i det tredjeland
där sökanden lämnar in ansökan i enlighet med artikel 6.
Artikel 6
Konsulär territoriell behörighet
1. En
viseringsansökan
ska
prövas
och
beslutas
av
konsulatet
för den behöriga medlemsstat inom vars jurisdiktion sökanden
är lagligt bosatt.
2. Ett
konsulat
för
den
behöriga
medlemsstaten
ska
pröva
och fatta beslut om en ansökan som lämnats in av en tredje
landsmedborgare som lagligen vistas men inte är bosatt i dess
jurisdiktion, om sökanden har motiverat varför ansökan läm
nades in vid detta konsulat.
Artikel 7
Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare
som vistas lagligt på en medlemsstats territorium
Tredjelandsmedborgare som vistas lagligt på en medlemsstats
territorium och som är skyldiga att inneha visering för att få
resa in på en eller flera andra medlemsstaters territorium, ska
ansöka om visering hos konsulatet för den medlemsstat som är
behörig enligt artikel 5.1 eller 5.2.
Artikel 8
Överenskommelser om representation
1. En
medlemsstat
kan
samtycka
till
att
representera
en
an
nan medlemsstat som enligt artikel 5 är behörig att pröva an
sökningar och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar.
En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat be
gränsat till att endast ta emot ansökningar och registrera bio
metriska kännetecken.
2. Den
representerande
medlemsstatens
konsulat
ska,
när
det
överväger att avslå en ansökan, överlämna ansökan till de be
höriga myndigheterna i den medlemsstat som den representerar,
så att de kan fatta ett slutligt beslut om ansökan inom de tids
frister som anges i artikel 23.1, 23.2 eller 23.3.
SV
L 243/6
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
3. Mottagandet
och
överföringen
av
akter
och
uppgifter
till
den representerade medlemsstaten ska genomföras i enlighet
med relevanta uppgiftsskydds- och säkerhetsregler.
4. En
bilateral
överenskommelse
ska
ingås
mellan
den
med
lemsstat som representerar en annan och den medlemsstat som
representeras med följande innehåll:
a) Det ska framgå hur länge representationen ska gälla, om den
endast är tillfällig, och vilka förfaranden som gäller för att
avsluta denna.
b) Det kan, särskilt när den representerade medlemsstaten har
ett konsulat i det berörda tredjelandet, föreskrivas att den
medlemsstat som representeras ska tillhandahålla lokaler,
personal och betalningar.
c) Det kan föreskrivas att den medlemsstat som representerar
en annan ska översända ansökningar från vissa kategorier av
tredjelandsmedborgare till den representerade medlemssta
tens centrala myndigheter för föregående samråd i enlighet
med artikel 22.
d) Med avvikelse från punkt 2 får konsulatet i den medlemsstat
som representerar en annan medlemsstat bemyndigas att
avslå en ansökan om visering efter prövning av ansökan.
5. Medlemsstater
som
saknar
eget
konsulat
i
ett
tredjeland
ska bemöda sig om att ingå överenskommelser om representa
tion med de medlemsstater som har konsulat i det landet.
6. För att säkerställa att dålig transportinfrastruktur eller
långa avstånd i en specifik region eller ett specifikt geografiskt
område inte kräver en oproportionerlig ansträngning från sö
kandenas sida för att kunna få tillgång till ett konsulat, ska de
medlemsstater som saknar eget konsulat i den regionen eller i
det området bemöda sig om att ingå överenskommelser om
representation med medlemsstater som har konsulat i den re
gionen eller i det området.
7. Den
medlemsstat
som
representeras
av
en
annan
ska
un
derrätta kommissionen om de överenskommelser om represen
tation eller om uppsägning av sådana, innan de träder i kraft
eller upphör att gälla.
8. Samtidigt
ska
konsulatet
i
den
representerande
medlems
staten underrätta både de andra medlemsstaternas konsulat och
kommissionens delegation i den berörda jurisdiktionen om
överenskommelser om representation eller om uppsägning av
sådana överenskommelser innan de träder i kraft eller upphör
att gälla.
9. Om
konsulatet
i
den
representerade
medlemsstaten
beslu
tar att samarbeta med en extern tjänsteleverantör enligt
artikel 43 eller med ackrediterade kommersiella mellanhänder
enligt artikel 45, ska detta samarbete inbegripa ansökningar
som omfattas av överenskommelser om representation. De cen
trala myndigheterna i den representerade medlemsstaten ska i
förväg underrättas om villkoren för detta samarbete.
KAPITEL II
Ansökan
Artikel 9
Praktiska bestämmelser om inlämnande av ansökningar
1. Ansökningar
ska
lämnas
in
tidigast
tre
månader
före
den
tidpunkt då det planerade besöket ska inledas. Innehavare av
visering för flera inresor får lämna in ansökningen innan giltig
hetstiden för viseringen löper ut som är giltig i minst sex må
nader.
2. Det
får
ställas
krav
på
att
sökandena
ska
avtala
om
ett
besök för att lämna in sin ansökan. Besöket ska i regel äga rum
inom två veckor från den dag då besöket begärdes.
3. I
motiverade
brådskande
fall
får
konsulatet
tillåta
att
sö
kande antingen lämnar in ansökan utan avtalat besök, eller
omedelbart meddela tid för besök.
4. Ansökningar får lämnas in vid konsulatet av sökanden
eller av ackrediterade kommersiella mellanhänder i enlighet
med artikel 45.1, utan att detta påverkar tillämpningen av
artikel 13, eller i enlighet med artikel 42 eller 43.
Artikel 10
Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar
1. Sökande
ska
infinna
sig
personligen
när
ansökan
lämnas
in, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i
artiklarna 13, 42, 43 och 45.
2. Konsulat
kan
göra
undantag
från
kravet
i
punkt
1
för
sökande vars integritet och pålitlighet de känner till.
3. När
ansökan
lämnas
in,
ska
sökanden
a) ge in ett ansökningsformulär i enlighet med artikel 11,
b) ge in en resehandling i enlighet med artikel 12,
c) ge in ett fotografi i enlighet med standarderna i förordning
(EG) nr 1683/95 eller, om VIS har tagits i drift i enlighet
med artikel 48 i VIS-förordningen, i enlighet med de normer
som anges i artikel 13 i den här förordningen,
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/7
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
d) i tillämpliga fall tillåta att hans fingeravtryck upptas i enlig
het med artikel 13,
e) betala viseringsavgiften i enlighet med artikel 16,
f) ge in styrkande handlingar i enlighet med artikel 14 och
bilaga II,
g) i tillämpliga fall, ge in bevis på innehav av tillräcklig och
giltig medicinsk reseförsäkring i enlighet med artikel 15.
Artikel 11
Ansökningsformulär
1. Varje
viseringssökande
ska
lämna
in
ett
ifyllt
och
under
tecknat ansökningsformulär i enlighet med bilaga I. Personer
som eventuellt är upptagna i sökandens resehandling ska lämna
in ett separat ansökningsformulär. Underåriga ska lämna in ett
ansökningsformulär undertecknat av en person som permanent
eller tillfälligt utövar förälders vårdnadsrätt eller rättsligt förmyn
darskap.
2. Konsulaten
ska
se
till
att
ansökningsformuläret
är
lätt
till
gängligt utan avgift för sökandena.
3. Formuläret
ska
finnas
tillgängligt
på
a) det eller de officiella språken i den medlemsstat som vise
ringsansökan avser,
b) det eller de officiella språken i värdlandet,
c) värdlandets officiella språk och det eller de officiella språken
i den medlemsstat som viseringsansökan avser, eller
d) vid representation, den representerande medlemsstatens offi
ciella språk.
Utöver de språk som anges i led a kan formuläret göras till
gängligt på ett annat av de officiella språken vid Europeiska
unionens institutioner.
4. Om
ansökningsformuläret
inte
finns
tillgängligt
på
det
eller de officiella språken i värdlandet, ska en översättning av
det till det/dessa språk göras tillgänglig separat för de sökande.
5. En
översättning
av
ansökningsformuläret
till
det
eller
de
officiella språken i värdlandet ska utarbetas inom ramen för det
lokala Schengensamarbetet.
6. Konsulatet
ska
underrätta
sökandena
om
vilket
eller
vilka
språk som får användas för att fylla i ansökningsformuläret.
Artikel 12
Resehandling
Sökanden ska ge in en giltig resehandling som uppfyller föl
jande kriterier:
a) Den ska vara giltig i minst tre månader efter planerat datum
för avresan från medlemsstaternas territorium, eller i fall det
rör sig om flera besök, efter det senaste datumet för avresan
från medlemsstaternas territorium. I befogade brådskande fall
kan emellertid undantag göras från detta krav.
b) Den ska omfatta minst två tomma sidor.
c) Den ska ha utfärdats under den föregående tioårsperioden.
Artikel 13
Biometriska kännetecken
1. Medlemsstaterna
ska
uppta
biometriska
kännetecken
från
sökanden bestående av ett fotografi av honom och hans tio
fingeravtryck i enlighet med de garantier som fastställts i den
europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättighe
terna och de grundläggande friheterna, i Europeiska unionens
stadga om de grundläggande rättigheterna samt i Förenta natio
nernas konvention om barnets rättigheter.
2. Vid inlämnandet av den första ansökan är den sökande
skyldig att inställa sig personligen. Vid det tillfället ska följande
biometriska kännetecken avseende sökanden samlas in:
— Ett fotografi som skannats eller tagits vid ansökningstillfället.
— Tio platta fingeravtryck som upptas digitalt.
3. Om
de
fingeravtryck
som
tagits
på
sökanden
som
en
del
av en tidigare ansökan infördes för första gången i VIS mindre
än 59 månader före dagen för den nya ansökan, ska de kopieras
in i den därpå följande ansökan.
Om det råder rimliga tvivel om sökandens identitet, ska kon
sulatet dock ta fingeravtryck inom den period som anges i
första stycket.
Om det när ansökan lämnas in inte omedelbart kan bekräftas
att fingeravtrycken har tagits inom den period som anges i
första stycket, får sökanden dessutom begära att de ska tas.
4. I
enlighet
med
artikel
9.5
i
VIS-förordningen
ska
det
foto
som bifogas varje ansökan registreras i VIS. Sökanden ska inte
vara skyldig att infinna sig personligen i detta syfte.
SV
L 243/8
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
De tekniska kraven i fråga om fotografiet ska uppfylla interna
tionella standarder enligt Internationella civila luftfartsorganisa
tionens (Icao) dokument 9303 del 1, 6:e utgåvan.
5. Fingeravtrycken
ska
tas
i
enlighet
med
Icao-standarder
och
kommissionens beslut 2006/648/EG av den 22 september
2006 om fastställande av tekniska specifikationer för standarder
för biometriska kännetecken i samband med utvecklingen av
Informationssystemet för viseringar ( 1 ).
6. Upptagningen
av
biometriska
kännetecken
ska
göras
av
kvalificerad och vederbörligen bemyndigad personal hos de
myndigheter som är behöriga i enlighet med artikel 4.1, 4.2
och 4.3. Under överinseende av konsulaten får upptagningen av
de biometriska kännetecknen också göras av kvalificerad och
vederbörligen bemyndigad personal hos en honorärkonsul en
ligt artikel 42 eller en extern tjänsteleverantör enligt artikel 43.
Den eller de berörda medlemsstaterna ska i tveksamma fall till
handahålla möjligheten att på konsulatet kontrollera fingerav
tryck som har tagits av den externa tjänsteleverantören.
7. Följande
sökande
ska
undantas
från
kravet
på
att
lämna
fingeravtryck:
a) Barn under 12 år.
b) Personer som det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck på.
Om det går att ta avtryck på färre än tio fingrar, ska så
många fingeravtryck som möjligt tas. Skulle det emellertid
vara frågan om ett tillfälligt hinder, ska det krävas att sökan
den lämnar fingeravtryck vid nästa ansökan. De myndigheter
som är behöriga i enlighet med artikel 4.1, 4.2 och 4.3 ska
ha rätt att begära ytterligare klarlägganden avseende grun
derna för det tillfälliga hindret. Medlemsstaterna ska se till att
det finns lämpliga förfaranden som garanterar sökandens
värdighet, om inläsningen och registreringen av fingeravtryck
bereder svårigheter.
c) Stats- eller regeringschefer och ledamöter i de nationella
regeringarna med åtföljande makar samt medlemmar av de
ras officiella delegationer, när de inbjudits av medlemsstater
nas regeringar eller internationella organisationer för ett of
ficiellt ändamål.
d) Regenter och högt uppsatta medlemmar av en kungafamilj,
när de inbjudits av medlemsstaternas regeringar eller inter
nationella organisationer för ett officiellt ändamål.
8. I
de
fall
som
avses
i
punkt
7
ska
orden
”icke
tillämpligt”
föras in i VIS i enlighet med artikel 8.5 i VIS-förordningen.
Artikel 14
Styrkande handlingar
1. När
ansökan
gäller
en
enhetlig
visering
ska
sökanden
ge
in
följande:
a) Handlingar som anger syftet med resan.
b) Handlingar som rör logi, eller som styrker att han har till
räckliga medel för att täcka kostnaderna för logi.
c) Handlingar som anger att den sökande har tillräckliga eko
nomiska medel, både för hela den planerade vistelsen och för
återresan till ursprungslandet eller bosättningslandet, eller för
transitering till ett tredjeland i vilket han är säker på att få
inresetillstånd, eller att han är i stånd att på lagligt sätt skaffa
sådana medel i enlighet med artikel 5.1 c och 5.3 i kodexen
om Schengengränserna.
d) Information som gör det möjligt att bedöma sökandens av
sikt att lämna medlemsstaterna territorium innan giltighets
tiden för den önskade viseringen löper ut.
2. När
ansökan
gäller
visering
för
flygplatstransitering
ska
sökanden ge in följande:
a) Handlingar som rör den fortsatta resan till det slutliga målet
efter den avsedda flygplatstransiteringen.
b) Information som gör det möjligt att bedöma sökandens av
sikt att inte resa in på medlemsstaternas territorium.
3. Bilaga
II
innehåller
en
icke
uttömmande
förteckning
över
styrkande handlingar som konsulatet kan kräva av sökanden för
att kontrollera om villkoren i punkterna 1 och 2 är uppfyllda.
4. Medlemsstaterna får kräva att sökanden, genom att fylla i
ett formulär som utformats av varje medlemsstat, ger in hand
lingar som styrker ett sponsoråtagande och/eller privat inkvar
tering. Detta formulär ska särskilt ange följande:
a) Om syftet är att styrka sponsoråtagandet och/eller logi.
b) Om värden är en enskild, ett företag eller en organisation.
c) Värdens identitet och kontaktuppgifter.
d) Den eller de sökande som inbjudits.
e) Logiets adress.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/9
( 1 ) EUT L 267, 27.9.2006, s. 41.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
f) Vistelsens längd och syfte.
g) Eventuella familjeband med värden.
Utöver medlemsstatens officiella språk ska formuläret upprättas
på minst ett annat av de officiella språken vid Europeiska unio
nens institutioner. Formuläret ska förse undertecknaren av ett
sådant med information enligt artikel 37.1 i VIS-förordningen.
Ett provexemplar av formuläret ska översändas till kommissio
nen.
5. Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det
bedömas om det finns behov av att i varje enskild jurisdiktion
komplettera och harmonisera förteckningen över styrkande
handlingar för att ta hänsyn till lokala förhållanden.
6. Konsulat får göra undantag från ett eller flera av kraven i
punkt 1 när det gäller en sökande vars integritet och pålitlighet
de känner till, särskilt den lagliga användningen av tidigare
viseringar, om det inte finns några tvivel på att sökanden kom
mer att uppfylla kraven i artikel 5.1 i kodexen om Schengen
gränserna vid tidpunkten för passerandet av medlemsstaternas
yttre gränser.
Artikel 15
Medicinsk reseförsäkring
1. Personer
som
ansöker
om
enhetlig
visering
för
en
eller
två
inresor ska styrka att de har lämplig och giltig medicinsk rese
försäkring som täcker eventuella kostnader som kan uppstå i
samband med hemtransport av medicinska skäl, brådskande
läkarhjälp och/eller akut sjukhusvård eller vid dödsfall under
vistelsen eller vistelserna inom medlemsstatens territorium.
2. Personer
som
ansöker
om
enhetlig
visering
för
fler
än
två
inresor (”flera inresor”) ska styrka att de har lämplig och giltig
medicinsk reseförsäkring som täcker tiden för deras första pla
nerade resa.
Dessutom ska sådana sökande underteckna den förklaring som
finns i ansökningsformuläret, varigenom de intygar att de kän
ner till kravet att ha en medicinsk reseförsäkring för flera efter
följande vistelser.
3. Försäkringen
ska
vara
giltig
inom
hela
medlemsstaternas
territorium och omfatta hela den period som den berörda per
sonens planerade vistelse eller transitering varar. Försäkrings
beloppet ska uppgå till minst 30 000 EUR.
När en visering utfärdas med territoriellt begränsad giltighet
som omfattar fler än en medlemsstats territorium, ska försäk
ringen åtminstone täcka de berörda medlemsstaterna.
4. De
sökande
ska
som
huvudregel
teckna
försäkringen
i
bosättningslandet. Om detta inte är möjligt ska de försöka
teckna försäkring i ett annat land.
Om en annan person tecknar försäkring för sökandens räkning,
ska villkoren i punkt 3 gälla.
5. Vid
bedömningen
av
om
försäkringen
är
lämplig
ska
kon
sulaten undersöka om krav mot försäkringsbolaget kan drivas in
i en medlemsstat.
6. Kravet
att
ha
försäkring
kan
anses
uppfyllt
om
det
fast
ställs att en lämplig försäkringsnivå kan presumeras föreligga
mot bakgrund av sökandens yrkessituation. Undantaget från
kravet att ge in sådant bevis på medicinsk reseförsäkring kan
beröra vissa yrkesgrupper, t.ex. sjömän, som redan omfattas av
medicinsk reseförsäkring som en följd av sin yrkesverksamhet.
7. Innehavare
av
diplomatpass
ska
vara
undantagna
från
kra
vet på att ha reseförsäkring.
Artikel 16
Viseringsavgift
1. Sökande
ska
betala
en
viseringsavgift
på
60
EUR.
2. Barn
mellan
sex
och
tolv
år
ska
betala
en
viseringsavgift
på 35 EUR.
3. Viseringsavgiften
ska
ses
över
regelbundet
för
att
avspegla
de administrativa kostnaderna.
4. Viseringsavgiften
ska
inte
tas
ut
för
sökande
som
tillhör
någon av följande kategorier:
a) Barn under sex år.
b) Skolelever, studerande, forskarstuderande och medföljande
lärare som reser i studie- eller utbildningssyfte.
c) Forskare från tredjeländer som reser i syfte att bedriva veten
skaplig forskning i enlighet med definitionen i Europaparla
mentets och rådets rekommendation nr 2005/761/EG av
den 28 september 2005 om att underlätta medlemsstaternas
utfärdande av enhetliga viseringar för kortare vistelse till
forskare från tredjeländer vilka reser inom gemenskapen i
syfte att bedriva forskning ( 1 ).
d) Företrädare för ideella organisationer, som är 25 år eller
yngre, som deltar i seminarier, konferenser, idrottsevene
mang, kulturella evenemang eller utbildningsarrangemang
som anordnats av ideella organisationer.
SV
L 243/10
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EUT L 289, 3.11.2005, s. 23.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
5. Undantag
från
viseringsavgift
kan
beviljas
för
a) barn mellan sex och tolv år,
b) innehavare av diplomatpass och tjänstepass,
c) personer som är 25 år eller yngre och som deltar i semina
rier, konferenser, idrottsevenemang, kulturella evenemang el
ler utbildningsarrangemang som anordnats av ideella organi
sationer.
Medlemsstaterna ska inom det lokala Schengensamarbetet sträva
efter att harmonisera tillämpningen av dessa undantag.
6. Det är tillåtet att i enskilda fall avstå från att ta ut vise
ringsavgiften eller sänka den om en sådan åtgärd syftar till att
främja kultur- eller idrottsintressen, utrikespolitiska, utvecklings
politiska och andra väsentliga allmänintressen eller av humani
tära skäl.
7. Viseringsavgiften ska tas ut i euro, i den nationella valutan
i tredjelandet eller i den valuta som vanligen används i det
tredjeland där ansökan lämnas in och den ska inte vara återbe
talningsbar, utom i de fall som anges i artiklarna 18.2 och 19.3.
När viseringsavgiften tas ut i en annan valuta än euro ska det
belopp som tas ut i den valutan fastställas och regelbundet ses
över enligt den referensväxelkurs för euron som fastställs av
Europeiska centralbanken. Det belopp som tas ut får rundas
av och konsulaten ska genom arrangemangen för det lokala
Schengensamarbetet se till att de tar ut liknande avgifter.
8. De
sökande
ska
erhålla
ett
kvitto
på
att
avgiften
är
betald.
Artikel 17
Serviceavgift
1. En
extra
serviceavgift
får
tas
ut
av
en
extern
tjänsteleve
rantör enligt artikel 43. Serviceavgiften ska stå i proportion till
de kostnader som den externa tjänsteleverantören ådrar sig vid
utförandet av en eller flera av de uppgifter som anges i
artikel 43.6.
2. Denna
serviceavgift
ska
specificeras
i
det
rättsliga
instru
ment som anges i artikel 43.2.
3. Inom
ramen
för
det
lokala
Schengensamarbetet
ska
med
lemsstaterna se till att den serviceavgift som tas ut från en
sökande vederbörligen återspeglar de tjänster som tillhandahålls
av den externa tjänsteleverantören och är anpassad till lokala
omständigheter. De ska dessutom sträva efter att harmonisera
den gällande serviceavgiften.
4. Serviceavgiften
får
inte
vara
högre
än
halva
viseringsavgif
ten enligt artikel 16.1, oberoende av eventuella sänkningar av
och undantag från viseringsavgiften enligt artikel 16.2, 16.4,
16.5 och 16.6.
5. Den
eller
de
berörda
medlemsstaterna
ska
bibehålla
möj
ligheten för samtliga sökande att lämna in ansökningarna direkt
vid medlemsstatens/medlemsstaternas konsulat.
KAPITEL III
Prövning av och beslut om viseringsansökningar
Artikel 18
Fastställande av vilket konsulat som är behörigt
1. När
en
ansökan
har
lämnats
in
ska
konsulatet
kontrollera
om det är behörigt att pröva ansökan och fatta beslut om den i
enlighet med artiklarna 5 och 6.
2. Om
konsulatet
inte
är
behörigt,
ska
det
utan
dröjsmål
lämna tillbaka ansökan och eventuella handlingar som sökan
den lämnat in, återbetala viseringsavgiften och ange vilket kon
sulat som är behörigt.
Artikel 19
När en ansökan kan tas upp till prövning
1. Det
behöriga
konsulatet
ska
kontrollera
huruvida
— ansökan har lämnats in inom den period som anges i
artikel 9.1,
— ansökan innehåller det som anges i artikel 10.3 a–c,
— sökandens biometriska uppgifter har tagits upp, och
— viseringsavgiften har betalats.
2. När det behöriga konsulatet finner att villkoren i punkt 1
har uppfyllts ska ansökan anses möjlig att ta upp till prövning
och konsulatet ska
— följa de förfaranden som anges i artikel 8 i VIS-förord
ningen, och
— ytterligare pröva ansökan.
Inmatningen av uppgifter i VIS får endast göras av vederbörli
gen bemyndigad konsulär personal i enlighet med artiklarna
6.1, 7, 9.5 och 9.6 i VIS-förordningen.
3. När det behöriga konsulatet finner att villkoren i punkt 1
inte har uppfyllts, ska ansökan inte anses möjlig att ta upp till
prövning och konsulatet ska utan dröjsmål
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/11
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
— återsända ansökningsformuläret och de dokument som sö
kanden lämnat in,
— förstöra de biometriska uppgifter som tagits upp,
— betala tillbaka viseringsavgiften, och
— inte pröva ansökan.
4. Med
avvikelse
från
detta
kan
en
ansökan
som
inte
upp
fyller kraven i punkt 1 ändå tas upp till prövning av humanitära
skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på grund av inter
nationella förpliktelser.
Artikel 20
Stämpel som visar att ansökan kan tas upp till prövning
1. När
en
ansökan
kan
tas
upp
till
prövning
ska
det
behöriga
konsulatet stämpla sökandens resehandling. Stämpelavtrycket
ska vara utformat enligt modellen i bilaga III och påföras i
enlighet med denna bilaga.
2. Diplomatpass,
tjänstepass
och
särskilda
pass
ska
inte
stämplas.
3. Bestämmelserna
i
denna
artikel
ska
tillämpas
på
medlems
staternas konsulat fram till den tidpunkt då VIS är fullständigt
operationellt i alla regioner i enlighet med artikel 48 i VIS-
förordningen.
Artikel 21
Kontroll av inresevillkoren och riskbedömning
1. Vid
prövningen
av
ansökningar
om
enhetlig
visering
ska
det fastställas huruvida sökanden uppfyller inresevillkoren i
artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om Schengengränserna,
och särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att bedöma huruvida
sökanden utgör en risk för olaglig invandring eller en risk för
medlemsstaternas säkerhet och huruvida sökanden har för av
sikt att lämna medlemsstaternas territorium när den visering
som sökanden ansökt om löper ut.
2. I
samband
med
varje
viseringsansökan
ska
VIS
konsulteras
i enlighet med artiklarna 8.2 och 15 i VIS-förordningen. Med
lemsstaterna ska se till att alla sökkriterier i artikel 15 i VIS-
förordningen används fullt ut för att undvika avslag på oriktiga
grunder och oriktiga identifieringar.
3. När
konsulatet
kontrollerar
huruvida
sökanden
uppfyller
inresevillkoren ska det kontrollera
a) att den resehandling som läggs fram inte är en efterbildning
eller förfalskning,
b) sökandens skäl rörande den avsedda vistelsens syfte och vill
kor, och att sökanden har tillräckliga medel för sitt uppehälle
både för den planerade vistelsens längd och för återresan till
ursprungslandet eller bosättningslandet, eller för transitering
till ett tredjeland, i vilket han är säker på att beviljas inresa,
eller är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana medel,
c) om personen finns på en spärrlista i Schengens infor
mationssystem (SIS), i syfte att vägras inresa,
d) att sökanden inte anses utgöra något hot mot medlemssta
ternas allmänna ordning, inre säkerhet eller folkhälsa enligt
definitionen i artikel 2.19 i kodexen om Schengengränserna
eller någon av medlemsstaternas internationella förbindelser,
särskilt när det inte finns någon registrering i medlemssta
ternas nationella databaser som syftar till att vägra inresa av
dessa skäl,
e) att sökanden i tillämpliga fall innehar lämplig och giltig
medicinsk reseförsäkring.
4. Konsulatet
ska,
i
tillämpliga
fall,
kontrollera
längden
på
tidigare och planerade vistelser för att förvissa sig om att sö
kanden inte har överskridit den maximalt tillåtna vistelsetiden
på medlemsstaternas territorium, oberoende av eventuella vis
telser som tillåts genom nationell visering för längre vistelse
eller uppehållstillstånd utfärdat av en annan medlemsstat.
5. Medlen för det planerade uppehället ska bedömas i enlig
het med längden på och syftet med vistelsen och med hänsyn
till genomsnittspriserna i den eller de berörda medlemsstaterna
för kost och rum i budgetlogi multiplicerat med antalet dagar
för vistelsen, på grundval av de referensbelopp som fastställs av
medlemsstaterna i enlighet med artikel 34.1 c i kodexen om
Schengengränserna. Bestyrkandet av sponsoråtagande och/eller
privat inkvartering kan också utgöra bevis på tillräckliga medel
för uppehälle.
6. Vid
prövning
av
en
ansökan
om
visering
för
flygplatstran
sitering ska konsulatet särskilt kontrollera
a) att den resehandling som läggs fram inte är en efterbildning
eller förfalskning,
b) den berörda tredjelandsmedborgarens avrese- och bestäm
melseort samt att den planerade rutten och flygplatstransite
ringen är sammanhängande,
c) bestyrkandet av den fortsatta resan till den slutliga bestäm
melseorten.
7. Bedömningen
av
en
ansökan
ska
särskilt
grundas
på
äkt
heten och tillförlitligheten hos de handlingar som lagts fram och
på sanningsenligheten och tillförlitligheten hos sökandens utsa
gor.
SV
L 243/12
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
8. Under
prövningen
av
en
ansökan
kan
konsulaten
i
moti
verade fall kalla sökanden till en intervju och begära ytterligare
handlingar.
9. Ett
tidigare
avslag
på
en
viseringsansökan
ska
inte
auto
matiskt medföra avslag på en ny ansökan. En ny ansökan ska
bedömas på grundval av all tillgänglig information.
Artikel 22
Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala
myndigheter
1. En
medlemsstat
kan
kräva
att
andra
medlemsstaters
cen
trala myndigheter samråder med medlemsstatens centrala myn
digheter under handläggningen av en ansökan som lämnats in
av medborgare från specifika tredjeländer eller specifika katego
rier av sådana medborgare. Sådant samråd ska inte gälla ansök
ningar om viseringar för flygplatstransitering.
2. De
centrala
myndigheter
som
konsulteras
ska
lämna
defi
nitivt svar inom sju kalenderdagar efter det att de har konsul
terats. Uteblir svaret inom denna tidsfrist ska detta innebära att
de inte har några invändningar mot utfärdandet av viseringen.
3. Medlemsstaterna
ska
underrätta
kommissionen
om
inläm
nandet eller återtagandet av begäran om sådant föregående sam
råd innan den åtgärden träder i kraft. Denna information ska
även lämnas inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i
den berörda jurisdiktionen.
4. Kommissionen
ska
meddela
medlemsstaterna
sådana
un
derrättelser.
5. Från och med den dag då Schengens rådfrågningssystem
ersätts enligt artikel 46 i VIS-förordningen ska föregående sam
råd genomföras i enlighet med artikel 16.2 i den förordningen.
Artikel 23
Beslut om ansökan
1. Beslut om ansökningar ska fattas inom 15 kalenderdagar
från det att en ansökan som kan tas upp till prövning enligt
artikel 19 lämnas in.
2. Den
perioden
kan
utsträckas
till
30
kalenderdagar
i
en
skilda fall, särskilt när ansökan behöver granskas närmare eller
när det gäller representation då samråd söks med myndighe
terna i den representerade medlemsstaten.
3. I
undantagsfall
när
ytterligare
handlingar
är
nödvändiga
i
specifika fall kan denna period förlängas till högst 60 kalender
dagar.
4. Såvida
inte
ansökan
har
återtagits
ska
ett
beslut
fattas
om
att
a) utfärda en enhetlig visering enligt artikel 24,
b) utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet enligt
artikel 25,
c) avslå ansökan om visering enligt artikel 32, eller
d) avbryta handläggningen av ansökan och överlämna den till
de berörda myndigheterna i det representerade landet enligt
artikel 8.2.
Om det är fysiskt omöjligt att ta fingeravtryck, i enlighet med
artikel 13.7 b, ska detta inte påverka beslut om beviljande av
eller avslag på ansökan om visering.
KAPITEL IV
Utfärdande av visering
Artikel 24
Utfärdande av enhetlig visering
1. Viseringens
giltighetstid
och
längden
på
den
tillåtna
vis
telsen ska grunda sig på den prövning som anges i artikel 21.
En visering kan utfärdas för en, två eller flera inresor. Giltighets
tiden får inte överstiga fem år.
När det gäller transitering ska den tillåtna vistelsens längd mot
svara den tid det tar att fullgöra syftet med transiteringen.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 a ska visering
ens giltighetstid omfatta en ”tilläggsfrist” på 15 dagar.
Medlemsstaterna får med hänsyn till allmän ordning eller på
grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindel
ser besluta att inte bevilja en sådan tilläggsfrist.
2. Utan
att
det
påverkar
artikel
12
a
ska
viseringar
för
flera
inresor utfärdas med en giltighetstid mellan sex månader och
fem år om följande villkor är uppfyllda:
a) Sökanden visar sitt behov av eller motiverar sin avsikt att
resa ofta och/eller regelbundet, särskilt på grund av sin yrkes-
eller familjesituation, som exempelvis personer som reser i
affärer, statstjänstemän som regelbundet står i officiell kon
takt med medlemsstater och EU-institutioner, företrädare för
det civila samhällets organisationer som reser i samband med
yrkesutbildning, seminarier och konferenser, familjemedlem
mar till unionsmedborgare, familjemedlemmar till tredje
landsmedborgare som är bosatta i medlemsstaterna samt
sjömän, och
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/13
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
b) sökande visar sin integritet och tillförlitlighet, särskilt den
lagliga användningen av tidigare enhetliga viseringar eller
viseringar med territoriellt begränsad giltighet, sin ekono
miska situation i ursprungslandet och sin ärliga avsikt att
lämna medlemsstaternas territorium innan giltighetstiden lö
per ut för den visering som ansökan avser.
3. De uppgifter som återfinns i artikel 10.1 i VIS-förord
ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om
att utfärda en sådan visering.
Artikel 25
Utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet
1. Visering
med
territoriellt
begränsad
giltighet
ska
undan
tagsvis utfärdas om
a) den berörda medlemsstaten finner det nödvändigt att, av
humanitära skäl, av hänsyn till nationella intressen eller på
grund av internationella förpliktelser
i) avvika från principen att inresevillkoren i artikel 5.1 a, c,
d och e i kodexen om Schengengränserna ska vara upp
fyllda,
ii) utfärda en visering trots att den medlemsstat som kon
sulterats enligt artikel 22 invänder mot utfärdandet av en
enhetlig visering, eller
iii) utfärda en visering av brådskande skäl, även om föregå
ende samråd enligt artikel 22 inte har genomförts,
eller
b) det av skäl som konsulatet finner befogade utfärdas en ny
visering för en vistelse som ska äga rum inom samma sex
månadersperiod till en sökande som inom denna sexmå
nadersperiod redan har använt en enhetlig visering eller en
visering med territoriellt begränsad giltighet som medger en
vistelse på tre månader.
2. En
visering
med
territoriellt
begränsad
giltighet
ska
vara
giltig för den utfärdande medlemsstatens territorium. I undan
tagsfall kan den vara giltig inom fler än en medlemsstats terri
torium, förutsatt att varje berörd medlemsstat medger detta.
3. Om
sökanden
innehar
en
resehandling
som
inte
erkänns
av en eller flera medlemsstater, men inte alla, ska det utfärdas en
visering som är giltig för territorierna i de medlemsstater som
erkänner resedokumentet. Om den utfärdande medlemsstaten
inte erkänner sökandens resehandling, ska den utfärdade vise
ringen endast vara giltig i den medlemsstaten.
4. När
en
visering
med
territoriellt
begränsad
giltighet
har
utfärdats i de fall som beskrivs i punkt 1 a, ska de centrala
myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten vidarebefordra
relevanta uppgifter till övriga medlemsstaters centrala myndig
heter genom det förfarande som anges i artikel 16.3 i VIS-
förordningen.
5. De
uppgifter
som
återfinns
i
artikel
10.1
i
VIS-förord
ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om
att utfärda en sådan visering.
Artikel 26
Utfärdande av visering för flygplatstransitering
1. En
visering
för
flygplatstransitering
ska
vara
giltig
för
tran
sitering genom det internationella transitområdet på flygplatser
som ligger inom medlemsstaternas territorium.
2. Utan
att
det
påverkar
tillämpningen
av
artikel
12
a
ska
viseringens giltighetstid omfatta en ytterligare ”tilläggsfrist” på
15 dagar.
Medlemsstaterna får med hänsyn till allmän ordning eller på
grund av någon av medlemsstaternas internationella förbindel
ser besluta att inte bevilja en sådan tilläggsfrist.
3. Utan
att
det
påverkar
artikel
12
a
kan
visering
för
flera
flygplatstransiteringar utfärdas med en giltighetstid på högst sex
månader.
4. Följande
kriterier
är
av
särskild
relevans
vid
beslut
om
utfärdande av viseringar för flera flygplatstransiteringar:
a) Sökandens behov av att transitera ofta och/eller regelbundet.
b) Sökandens integritet och tillförlitlighet, särskilt den lagliga
användningen av tidigare enhetliga viseringar, viseringar
med begränsad territoriell giltighet eller viseringar för
flygplatstransitering, hans ekonomiska situation i sitt ur
sprungsland och hans verkliga avsikt att fortsätta resan.
5. Om
sökanden
måste
inneha
en
visering
för
flygplatstran
sitering enligt artikel 3.2, ska denna visering endast vara giltig
för transitering genom de internationella transitområdena på de
flygplatser som är belägna på den eller de berörda medlems
staternas territorium.
6. De
uppgifter
som
återfinns
i
artikel
10.1
i
VIS-förord
ningen ska registreras i VIS när det har fattats ett beslut om
att utfärda en sådan visering.
Artikel 27
Ifyllande av viseringsmärket
1. När
viseringsmärket
fyllts
i,
ska
de
obligatoriska
uppgifter
som anges i bilaga VII föras in och det maskinläsbara fältet
fyllas i enligt Icao-dokument 9303 del 2.
SV
L 243/14
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
2. Medlemsstaterna
kan
lägga
till
nationella
noteringar
i
fältet
för anmärkningar på viseringsmärket, men dessa noteringar får
inte utgöra en upprepning de obligatoriska uppgifterna i bilaga
VII.
3. Alla
uppgifter
på
viseringsmärket
ska
vara
tryckta
och
inga
ändringar får göras för hand på ett tryckt viseringsmärke.
4. Viseringsmärken
får
endast
fyllas
i
för
hand
om
det
före
ligger teknisk force majeure. Inga ändringar får göras på ett
viseringsmärke som fyllts i för hand.
5. Om
ett
viseringsmärke
fyllts
i
för
hand
enligt
punkt
4
i
denna artikel, ska denna information registreras i VIS enligt
artikel 10.1 k i VIS-förordningen.
Artikel 28
Makulering av ett redan ifyllt viseringsmärke
1. Om ett fel upptäcks på ett viseringsmärke som ännu inte
har placerats i resehandlingen, ska viseringsmärket makuleras.
2. Om
ett
fel
upptäcks
efter
det
att
viseringsmärket
har
pla
cerats i resehandlingen, ska märket makuleras genom att ett rött
kryss påförs märket med outplånligt bläck och ett nytt vise
ringsmärke placeras på en annan sida i resehandlingen.
3. Om
ett
fel
upptäcks
efter
det
att
relevanta
uppgifter
har
införts i VIS i enlighet med artikel 10.1 i VIS-förordningen, ska
felet korrigeras i enlighet med artikel 24.1 i den förordningen.
Artikel 29
Påförande av ett viseringsmärke
1. Det
tryckta
viseringsmärket
med
de
uppgifter
som
anges
i
artikel 27 och bilaga VII ska påföras resehandlingen i enlighet
med bestämmelserna i bilaga VIII.
2. Om
den
utfärdande
medlemsstaten
inte
erkänner
sökan
dens resehandling ska det separata bladet för påförande av vi
sering användas.
3. När
ett
viseringsmärke
har
påförts
det
separata
bladet
för
påförande av visering, ska denna information registreras i VIS i
enlighet med artikel 10.1 j i VIS-förordningen.
4. Individuella
viseringar
som
utfärdas
till
personer
som
om
fattas av sökandens resehandling, ska placeras i den resehand
lingen.
5. Om
den
resehandling
som
dessa
personer
omfattas
av
inte
erkänns av den utfärdande medlemsstaten, ska det individuella
viseringsmärket påföras de separata bladen för påförande av
visering.
Artikel 30
Rättigheter som följer av en utfärdad visering
Enbart innehav av en enhetlig visering eller visering med terri
toriellt begränsad giltighet ger inte automatisk rätt till inresa.
Artikel 31
Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter
1. En
medlemsstat
får
kräva
att
dess
centrala
myndigheter
underrättas om viseringar som utfärdas av andra medlemsstaters
konsulat till medborgare från specifika tredjeländer eller till
specifika kategorier av sådana medborgare, med undantag för
visering för flygplatstransitering.
2. Medlemsstaterna
ska
underrätta
kommissionen
om
inläm
nandet eller tillbakadragandet av kravet om sådan information
innan det ska uppfyllas. Denna information ska även lämnas
inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i den berörda
jurisdiktionen.
3. Kommissionen
ska
meddela
medlemsstaterna
sådana
un
derrättelser.
4. Från och med det datum som anges i artikel 46 i VIS-
förordningen ska informationen överföras i enlighet med
artikel 16.3 i den förordningen.
Artikel 32
Avslag på ansökan om visering
1. Utan
att
det
påverkar
tillämpningen
av
artikel
25.1,
ska
en
ansökan om visering avslås
a) om sökanden
i) ger in en resehandling som utgör en efterbildning eller
förfalskning,
ii) inte kan styrka ändamålet och villkoren för den plane
rade vistelsen,
iii) inte tillhandahåller bevis på att han har tillräckliga medel
för sitt uppehälle både under den planerade vistelsen och
för återresan till ursprungslandet eller bosättningslandet,
eller för transitresan till ett tredjeland till vilket han är
säker på att beviljas inresa, eller är i stånd att på laglig
väg skaffa sig sådana medel,
iv) redan har tillbringat tre månader av den innevarande
sexmånadersperioden på medlemsstaternas territorium
på grundval av en enhetlig visering eller en visering
med territoriellt begränsad giltighet,
v) finns på en spärrlista i SIS i syfte att vägras inresa,
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/15
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
vi) anses vara ett hot mot medlemsstaternas allmänna ord
ning, inre säkerhet, folkhälsa enligt definitionen i
artikel 2.19 i kodexen om Schengengränserna eller in
ternationella förbindelser, särskilt när det finns en regi
strering i medlemsstaternas nationella databaser som syf
tar till att vägra inresa av dessa skäl, eller
vii) inte har tillhandahållit bevis på innehav av lämplig och
giltig medicinsk reseförsäkring, i tillämpliga fall,
eller
b) om det föreligger rimliga tvivel på äktheten hos de styrkande
handlingar som sökanden lämnat in eller på innehållets san
ningsenlighet, tillförlitligheten hos sökandens utsagor eller
dennes avsikt att lämna medlemsstaternas territorium innan
den sökta viseringen löper ut.
2. Ett
beslut
om
avslag
och
uppgift
om
de
skäl
som
ligger
till
grund för avslaget ska meddelas sökande med hjälp av stan
dardformuläret i bilaga VI.
3. Sökande
som
fått
avslag
på
sin
viseringsansökan
ska
ha
rätt att överklaga. Överklaganden ska riktas mot den medlems
stat som fattade det slutliga beslutet om ansökan och i enlighet
med den medlemsstatens nationella lagstiftning. Medlemssta
terna ska tillhandahålla sökanden information om hur de ska
förfara för att överklaga ett beslut, i enlighet med vad som
anges i bilaga VI.
4. I
sådana
fall
som
avses
i
artikel
8.2
ska
den
represente
rande medlemsstatens konsulat underrätta sökanden om det
beslut som fattats av den representerade medlemsstaten.
5. Information
om
nekad
visering
ska
registreras
i
VIS
i
enlighet med artikel 12 i VIS-förordningen.
KAPITEL V
Ändring av en utfärdad visering
Artikel 33
Förlängning
1. Giltighetstiden
och/eller
vistelsetiden
för
en
utfärdad
vise
ring ska förlängas om en medlemsstats centrala myndigheter
anser att en viseringsinnehavare har styrkt att det föreligger
force majeure eller humanitära skäl som hindrar honom från
att lämna medlemsstaternas territorium före utgången av den
giltighetstid eller vistelsetid som viseringen medger. En sådan
förlängning ska göras kostnadsfritt.
2. Giltighetstiden
och/eller
vistelsetiden
för
en
utfärdad
vise
ring kan förlängas om viseringsinnehavaren har styrkt att det
föreligger starka personliga skäl som motiverar att giltighets
tiden eller vistelsetiden förlängs. En avgift på 30 EUR ska tas
ut för en sådan förlängning.
3. Om
inte
den
myndighet
som
beviljar
en
förlängning
av
viseringen beslutar annorlunda, ska den förlängda viseringen ha
samma territoriella giltighet som den ursprungliga viseringen.
4. De
myndigheter
som
har
behörighet
att
förlänga
vise
ringen är myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium
tredjelandsmedborgaren befinner sig då han eller hon ansöker
om förlängning.
5. Medlemsstaterna
ska
meddela
kommissionen
vilka
myn
digheter som är behöriga att förlänga viseringar.
6. Förlängning av viseringar ska utföras i form av ett vise
ringsmärke.
7. Information
om
en
förlängd
visering
ska
föras
in
i
VIS
i
enlighet med artikel 14 i VIS-förordningen.
Artikel 34
Upphävande och återkallande
1. En
visering
ska
upphävas
om
det
blir
uppenbart
att
vill
koren för utfärdandet inte var uppfyllda vid tidpunkten för
utfärdandet av denna, särskilt om det finns tungt vägande skäl
att anta att viseringen erhållits på bedrägligt sätt. En visering ska
som huvudregel upphävas av de behöriga myndigheterna i den
medlemsstat som utfärdade den. En visering kan upphävas av de
behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid myn
digheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska un
derrättas om detta upphävande.
2. En
visering
ska
återkallas
när
det
blir
uppenbart
att
vill
koren för att utfärda den inte längre är uppfyllda. En visering
ska som huvudregel återkallas av de behöriga myndigheterna i
den medlemsstat som utfärdade den. En visering kan återkallas
av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat, varvid
myndigheterna i den medlemsstat som utfärdade viseringen ska
underrättas om detta återkallande.
3. En
visering
kan
återkallas
på
viseringsinnehavarens
begä
ran. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som utfär
dade viseringen ska underrättas om ett sådant återkallande.
4. Om
viseringsinnehavaren
underlåter
att
vid
gränsen
lägga
fram en eller flera av de styrkande handlingar som avses i
artikel 14.3, ska detta inte automatiskt leda till ett beslut om
att upphäva eller återkalla viseringen.
SV
L 243/16
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
5. Om
en
visering
upphävs
eller
återkallas,
ska
beteckningen
”UPPHÄVD”
eller
”ÅTERKALLAD”
stämplas på viseringen och det
optiskt variabla kännetecknet på viseringsmärket, säkringen ”la
tent bildeffekt” samt ordet ”visering” ogiltigförklaras genom
överkorsning.
6. Ett
beslut
om
upphävande
eller
återkallande
av
en
visering
och de skäl som ligger till grund för detta ska meddelas sökan
den med hjälp av standardformuläret i bilaga VI.
7. En
viseringsinnehavare
vars
visering
har
upphävts
eller
återkallats ska ha rätt att överklaga, såvida inte viseringen åter
kallades på dennes begäran i enlighet med punkt 3. Överkla
ganden ska riktas mot den medlemsstat som fattade beslutet om
upphävandet eller återkallandet och i enlighet med den med
lemsstatens nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhan
dahålla sökanden information om hur de ska förfara för att
överklaga ett beslut, i enlighet med vad som anges i bilaga VI.
8. Information
om
en
upphävd
eller
återkallad
visering
ska
föras in i VIS i enlighet med artikel 13 i VIS-förordningen.
KAPITEL VI
Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna
Artikel 35
Viseringsansökningar som lämnas vid de yttre gränserna
1. I
undantagsfall
kan
viseringar
utfärdas
vid
gränsövergångar
om följande villkor är uppfyllda:
a) Sökanden uppfyller villkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i
kodexen om Schengengränserna.
b) Sökanden har inte varit i stånd att ansöka om visering på
förhand och ger vid behov in dokumentation som styrker att
det finns oförutsedda och tvingande skäl för inresa.
c) Det anses klarlagt att sökanden kommer att återvända till sitt
ursprungsland eller bosättningsland eller transitera genom
andra länder än de medlemsstater som tillämpar Schengen
regelverket fullt ut.
2. Om
en
ansökan
om
visering
lämnas
in
vid
den
yttre
gränsen kan kravet på att sökanden ska ha en medicinsk rese
försäkring åsidosättas om sådan medicinsk reseförsäkring inte
finns tillgänglig vid gränsövergången eller av humanitära skäl.
3. En
visering
som
utfärdats
vid
den
yttre
gränsen
ska
vara
en enhetlig visering som ger innehavaren rätt att vistas i landet
under högst 15 dagar, beroende på syftet och villkoren för den
planerade vistelsen. När det gäller transitering ska den tillåtna
vistelsens längd motsvara den tid det tar att fullgöra syftet med
transiteringen.
4. Om villkoren i artikel 5.1 a, c, d och e i kodexen om
Schengengränserna inte är uppfyllda, får de myndigheter som
ansvarar för utfärdandet av viseringen vid gränsen utfärda en
visering med begränsad territoriell giltighet i enlighet med
artikel 25.1 a i denna förordning och som endast gäller för
den utfärdande medlemsstatens territorium.
5. Tredjelandsmedborgare
som
hör
till
en
kategori
av
perso
ner som enligt artikel 22 omfattas av ett krav på föregående
samråd ska som huvudregel inte kunna få en visering utfärdad
vid yttre gränsen.
I enlighet med artikel 25.1 a får dock en visering med territo
riellt begränsad giltighet, som gäller för den utfärdande med
lemsstatens territorium, i undantagsfall utfärdas till sådana per
soner vid den yttre gränsen.
6. Utöver
de
skäl
till
avslag
på
en
viseringsansökan
som
framgår av artikel 32.1 ska en viseringsansökan avslås vid
gränsövergången om villkoren i punkt 1 b i denna artikel inte
är uppfyllda.
7. Bestämmelserna
om
motivering
och
meddelande
av
av
slagsbeslut och rätten till överklagande i artikel 32.3 och bilaga
VI ska vara tillämpliga.
Artikel 36
Viseringar som utfärdas till sjömän i transit vid den yttre
gränsen
1. En
visering
för
transitering
får
utfärdas
vid
gränsen
för
en
sjöman som måste inneha visering vid passage av medlemssta
ternas yttre gränser om
a) han uppfyller villkoren i artikel 35.1, och
b) han passerar gränsen i fråga för att gå ombord på, åter gå
ombord på eller gå i land från ett fartyg som han kommer
att arbeta på eller har arbetat på som sjöman.
2. De
behöriga
nationella
myndigheterna
ska
följa
anvisning
arna i bilaga IX del 1 innan de utfärdar en visering vid gränsen
för en sjöman i transit, och se till att den nödvändiga infor
mationen om sjömannen i fråga har utbytts med hjälp av ett
vederbörligen ifyllt formulär om sjömän i transit enligt bilaga IX
del 2.
3. Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av
artikel 35.3–5.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/17
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
AVDELNING IV
FÖRVALTNING OCH ORGANISATION
Artikel 37
Organisation av viseringsavdelningarna
1. Medlemsstaterna ska ansvara för organisationen av vise
ringsavdelningarna vid sina konsulat.
För att undvika att vaksamheten minskar och för att skydda
personalen från att utsättas för påtryckningar på lokal nivå,
ska det i tillämpliga fall införas system för att rotera personal
som är i direkt kontakt med sökandena. Särskild vikt ska fästas
vid att skapa klara arbetsrutiner och en tydlig ansvarsfördelning
i samband med att det fattas slutliga beslut om ansökningar.
Tillgången till VIS och SIS samt andra konfidentiella uppgifter
ska inskränkas till ett begränsat antal vederbörligen bemyndi
gade och fast anställda medarbetare. Lämpliga åtgärder ska vid
tas för att förebygga obehörig tillgång till sådana databaser.
2. Förvaringen
och
hanteringen
av
viseringsmärken
ska
om
fattas av fullgoda säkerhetsåtgärder för att undvika bedrägeri
och förluster. Varje konsulat ska registrera lagret av viserings
märken och registrera hur varje viseringsmärke har använts.
3. Medlemsstaternas
konsulat
ska
arkivera
ansökningarna.
Varje enskild akt ska innehålla ansökningsformuläret, kopior
av relevanta styrkande handlingar, en förteckning över de kont
roller som utförts och referensnumret för den utfärdade vise
ringen så att personalen vid behov kan rekonstruera bakgrun
den till det beslut som fattats om ansökan.
Individuella ansökningsakter ska bevaras i minst två år från
dagen för beslutet om ansökan enligt artikel 23.1.
Artikel 38
Resurser till handläggning av viseringsansökningar och
övervakning av konsulat
1. Medlemsstaterna
ska
avdela
lämplig
personal
i
tillräckligt
antal för uppgifter som rör handläggning av viseringsansök
ningar, för att kunna säkerställa en rimlig och harmoniserad
kvalitet på den tjänst som erbjuds allmänheten.
2. Lokalerna
ska
vara
funktionella
och
utformade
på
ett
så
dant sätt att lämpliga säkerhetsåtgärder kan vidtas.
3. Medlemsstaternas
centrala
myndigheter
ska
se
till
att
ut
sänd personal och lokalanställda erhåller lämplig utbildning, och
ska ansvara för att förse dem med fullständiga, exakta och
aktuella upplysningar om relevant gemenskapsrätt och nationell
rätt.
4. Medlemsstaternas
centrala
myndigheter
ska
se
till
att
ar
betet med att handlägga ansökningarna med täta intervall kont
rolleras på lämpligt sätt, och vidta korrigeringsåtgärder om av
vikelser från denna förordning upptäcks.
Artikel 39
Personalens uppförande
1. Medlemsstaternas
konsulat
ska
se
till
att
sökandena
be
möts på ett hövligt sätt.
2. Konsulär
personal
ska
under
utförandet
av
sina
arbetsupp
gifter visa full respekt för den mänskliga värdigheten. Eventuella
åtgärder som vidtas ska stå i proportion till det mål som efter
strävas med åtgärderna.
3. Konsulär
personal
får
under
utförandet
av
sina
arbetsupp
gifter inte diskriminera någon på grund av kön, ras, etniskt
ursprung, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexu
ell läggning.
Artikel 40
Former för samarbete
1. Varje
medlemsstat
ska
ansvara
för
organisationen
av
hand
läggningen av ansökningar. Som huvudregel ska ansökningar
inlämnas vid en medlemsstats konsulat.
2. Medlemsstaterna
ska
a) utrusta sina konsulat och de myndigheter som har ansvar för
att utfärda viseringar vid gränserna med erforderlig utrust
ning för insamling av biometriska kännetecken liksom sina
honorärkonsulers kontor när dessa används för insamling av
biometriska kännetecken i enlighet med artikel 42, och/eller
b) samarbeta med en eller flera andra medlemsstater inom ra
men för det lokala Schengensamarbetet eller genom andra
lämpliga kontakter i form av begränsad representation, sam
lokalisering eller ett gemensamt ansökningscentrum i enlig
het med artikel 41.
3. Under
särskilda
omständigheter
eller
av
skäl
som
rör
lo
kala förhållanden, t.ex. när
a) ett stort antal sökande inte gör det möjligt att organisera
mottagandet av ansökningar och insamlingen av uppgifter
inom rimlig tid och under anständiga förhållanden, eller
b) det inte är möjligt att säkerställa god geografisk täckning av
det berörda tredjelandet på något annat sätt,
och när de samarbetsformer som avses i punkt 2 b visar sig
olämpliga för den berörda medlemsstaten, får en medlemsstat
som en sista utväg samarbeta med en extern tjänsteleverantör i
enlighet med artikel 43.
SV
L 243/18
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
4. Utan
att
det
påverkar
rätten
att
kalla
sökanden
till
person
lig intervju i enlighet med artikel 21.8, får inte valet av orga
nisation av hur ansökningarna tas emot och handläggs få till
följd att sökanden måste infinna sig personligen på mer än ett
ställe för att lämna in en ansökan.
5. Medlemsstaterna
ska
underrätta
kommissionen
om
hur
de
avser att organisera handläggningen av ansökningar på varje
konsulat.
Artikel 41
Samarbete mellan medlemsstaterna
1. När
alternativet
”samlokalisering”
väljs,
ska
personal
vid
en
eller flera medlemsstaters konsulat handlägga de ansökningar
(inklusive insamling av biometriska kännetecken) som lämnats
in till dem på en annan medlemsstats konsulat och dela utrust
ningen med denna medlemsstat. De berörda medlemsstaterna
ska enas om hur länge samlokaliseringen ska pågå samt om
villkoren för dess upphörande, liksom hur stor andel av vise
ringsavgiften som ska tillfalla den medlemsstat vars konsulat
används.
2. När
”gemensamma
ansökningscentrum”
inrättas,
ska
per
sonal från två eller flera medlemsstaters konsulat ha gemen
samma lokaler i en byggnad där de sökande kan lämna in
ansökningarna (inklusive biometriska kännetecken). Sökandena
ska hänvisas till den medlemsstat som är behörig att pröva och
fatta beslut avseende ansökan. Medlemsstaterna ska enas om
hur länge detta samarbete ska vara samt om villkoren för
dess upphörande, liksom för fördelningen av kostnaderna mel
lan de deltagande medlemsstaterna. En medlemsstat ska ha an
svaret för kontrakt avseende logistiken och de diplomatiska
förbindelserna med värdlandet.
3. Om
samarbetet
med
andra
medlemsstater
skulle
avbrytas,
ska medlemsstaterna säkerställa att fullständig service upprätt
hålls.
Artikel 42
Användning av honorärkonsuler
1. Honorärkonsuler
får
också
bemyndigas
att
utföra
några
av
eller alla uppgifterna i artikel 43.6. Adekvata åtgärder ska vidtas
för att säkerställa säkerhet och skydd för uppgifter.
2. Om
honorärkonsuln
inte
är
en
medlemsstats
statliga
tjäns
teman, ska utförandet av dessa uppgifter genomföras i överens
stämmelse med kraven i bilaga X, med undantag för bestäm
melserna i punkt D c i denna bilaga.
3. Om
honorärkonsuln
är
en
medlemsstats
statliga
tjäns
teman, ska den berörda medlemsstaten se till att krav tillämpas
som är jämförbara med de krav som skulle gälla om dessa
uppgifter utfördes av dess konsulat.
Artikel 43
Samarbete med externa tjänsteleverantörer
1. Medlemsstaterna
ska
sträva
efter
att
samarbeta
med
en
extern tjänsteleverantör tillsammans med en eller flera medlems
stater, utan att det påverkar reglerna för offentlig upphandling
och konkurrensreglerna.
2. Samarbetet
med
en
extern
tjänsteleverantör
ska
baseras
på
ett rättsligt instrument som ska uppfylla de krav som fastställs i
bilaga X.
3. Medlemsstaterna
ska
inom
ramen
för
det
lokala
Schengen
samarbetet utbyta uppgifter om valda externa tjänsteleverantörer
och om fastställandet av villkoren och bestämmelserna i respek
tive rättsliga instrument.
4. Prövningen
av
ansökningar,
intervjuer,
i
förekommande,
fall beslut om ansökningar samt utskriften och påförandet av
viseringsmärken ska endast utföras av konsulatet.
5. Externa
tjänsteleverantörer
ska
under
inga
omständigheter
ha tillgång till VIS. Tillgång till VIS ska uteslutande vara reser
verad för vederbörligen bemyndigad personal på konsulat.
6. En
extern
tjänsteleverantör
får
ges
behörighet
att
utföra
någon eller några av följande uppgifter:
a) Tillhandahållande av allmän information om viseringskrav
och ansökningsformulär.
b) Information till den sökande om de styrkande handlingar
som krävs, på grundval av en checklista.
c) Insamling av uppgifter och mottagande av ansökningar (in
begripet upptagande av biometriska kännetecken) och över
föring av ansökan till konsulatet.
d) Uppbörd av viseringsavgiften.
e) Hantering av tidsbeställning för personlig inställelse vid kon
sulatet eller hos den externa tjänsteleverantören.
f) Insamling av resehandlingarna, inbegripet i förekommande
fall ett beslut om avslag, från konsulatet och återlämnande
av dessa till sökandena.
7. När
den
eller
de
berörda
medlemsstaterna
väljer
en
extern
tjänsteleverantör, ska de granska bolagets solvens och tillförlit
lighet, inbegripet nödvändiga tillstånd, företagsregistrering, bo
lagsstadga och bankavtal, och försäkra sig om att det inte före
ligger några intressekonflikter.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/19
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
8. Den eller de berörda medlemsstaterna ska se till att den
valda externa tjänsteleverantören uppfyller de villkor och be
stämmelser som den omfattas av enligt det rättsliga instrument
som avses i punkt 2.
9. Den
eller
de
berörda
medlemsstaterna
ska
fortsätta
att
ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna om skydd av upp
gifter vid behandling av uppgifter och ska stå under tillsyn i
enlighet med artikel 28 i direktiv 95/46/EG.
Samarbetet med en extern tjänsteleverantör får inte begränsa
eller utesluta något ansvar enligt den eller de berörda medlems
staternas nationella lagstiftning vid överträdelser av skyldigheter
med avseende på sökandenas personuppgifter eller genomföran
det av en eller flera av de uppgifter som avses i punkt 6. Denna
bestämmelse påverkar inte rättsliga åtgärder som får vidtas di
rekt mot den externa tjänsteleverantören enligt den nationella
lagstiftningen i det berörda tredjelandet.
10. Den
eller
de
berörda
medlemsstaterna
ska
utbilda
den
externa tjänsteleverantören så att denne får de kunskaper som
behövs för att erbjuda lämpliga tjänster och tillräcklig infor
mation till sökandena.
11. Den
eller
de
berörda
medlemsstaterna
ska
noga
övervaka
genomförandet av det rättsliga instrument som avses i punkt 2,
inbegripet
a) den allmänna information om viseringskrav och formulär för
viseringsansökan som lämnas av den externa tjänsteleveran
tören till sökande,
b) alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som
krävs för att skydda personuppgifter mot att förstöras genom
olyckshändelse eller olagligt förfarande eller förlust genom
olyckshändelse samt mot ändringar, otillåten spridning av
eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet
innefattar överföring av akter och uppgifter till den eller de
berörda medlemsstaternas konsulat, samt mot alla andra
olagliga former av behandling av personuppgifter,
c) upptagning och överföring av biometriska kännetecken,
d) åtgärder som vidtagits för att se till att bestämmelserna om
uppgiftsskydd följs.
I detta syfte ska den eller de berörda medlemsstaternas konsulat
regelbundet genomföra kontroller på plats i den externa tjäns
televerantörens lokaler.
12. Om
samarbetet
med
en
extern
tjänsteleverantör
skulle
avbrytas, ska medlemsstaterna säkerställa att fullständig service
upprätthålls.
13. Medlemsstaterna
ska
tillhandahålla
kommissionen
ett
ex
emplar av det rättsliga instrument som avses i punkt 2.
Artikel 44
Kryptering och säker överföring av uppgifter
1. Vid överenskommelser om representation mellan med
lemsstaterna och vid samarbete mellan medlemsstaterna och
en extern tjänsteleverantör samt vid anlitande av honorärkon
suler ska den eller de berörda medlemsstaterna se till att upp
gifterna är fullständigt krypterade, oavsett om överföringen sker
elektroniskt eller fysiskt på ett elektroniskt lagringsmedium, från
myndigheterna i den representerande medlemsstaten till den
eller de representerade medlemsstaternas myndigheter eller
från den externa tjänsteleverantören eller från honorärkonsuln
till myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna.
2. I
tredjeländer
som
förbjuder
kryptering
av
uppgifter
som
ska överföras elektroniskt från myndigheterna i den represente
rande medlemsstaten till den eller de representerade medlems
staternas myndigheter eller från den externa tjänsteleverantören
eller honorärkonsuln till myndigheterna i den eller de berörda
medlemsstaterna ska den eller de representerade medlemssta
terna eller den eller de berörda medlemsstaterna inte tillåta
den representerande medlemsstaten eller den externa tjänstele
verantören eller honorärkonsuln att överföra uppgifter elektro
niskt.
I sådana fall ska den eller de representerade medlemsstaterna
eller den eller de berörda medlemsstaterna se till att de elek
troniska uppgifterna överförs fysiskt i fullständigt krypterad
form på ett elektroniskt lagringsmedium från myndigheterna i
den representerande medlemsstaten till den eller de represente
rade medlemsstaternas myndigheter eller från den externa tjäns
televerantören eller honorärkonsuln till myndigheterna i den
eller de berörda medlemsstaterna av en medlemsstats konsulära
tjänstemän eller, om en sådan överföring skulle kräva opropor
tionerliga eller orimliga åtgärder, på något annat säkert sätt, t.ex.
med hjälp av etablerade aktörer med erfarenhet av att transpor
tera känsliga handlingar och uppgifter i det berörda tredjelandet.
3. I
samtliga
fall
ska
säkerhetsnivån
för
överföringen
anpas
sas till uppgifternas känslighet.
4. Medlemsstaterna
eller
gemenskapen
ska
sträva
efter
att
nå
en överenskommelse med de berörda tredjeländerna i syfte att
upphäva förbudet mot kryptering av uppgifter som ska över
föras elektroniskt från myndigheterna i den representerande
medlemsstaten till den eller de representerade medlemsstaternas
myndigheter eller från den externa tjänsteleverantören eller ho
norärkonsuln till myndigheterna i den eller de berörda med
lemsstaterna.
SV
L 243/20
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
Artikel 45
Samarbete mellan medlemsstaterna och kommersiella
mellanhänder
1. Medlemsstaterna
får
samarbeta
med
kommersiella
organ
som är mellanhänder när det gäller att lämna in ansökningar,
med undantag av upptagande av biometriska kännetecken.
2. Ett
sådant
samarbete
ska
grunda
sig
på
att
medlemsstater
nas relevanta myndigheter beviljar ackrediteringen. Ackredite
ringen ska särskilt grunda sig på kontrollen av följande aspekter:
a) Den kommersiella mellanhandens nuvarande status: befint
ligt tillstånd, bolagsregister, avtal med banker.
b) Befintliga avtal med kommersiella partner i medlemsstaterna
som erbjuder logi och andra paketresetjänster.
c) Avtal med transportbolag, vilka måste inkludera en utresa
och en garanterad tidsbestämd återresa.
3. Ackrediterade
kommersiella
mellanhänder
ska
övervakas
regelbundet genom stickprovskontroller som inbegriper person
liga intervjuer eller telefonintervjuer med sökande, kontroll av
resor och logi, kontroll av att den medicinska reseförsäkringen
som tillhandahålls är tillräcklig och täcker enskilda resande och,
när det bedöms vara nödvändigt, kontroll av dokument som rör
gruppåterresa.
4. Inom
ramen
för
det
lokala
Schengensamarbetet
ska
infor
mation utbytas om ackrediterade kommersiella mellanhänders
prestationer avseende upptäckta oegentligheter, avslag på ansök
ningar som förmedlats av kommersiella mellanhänder och på
visade former av bedrägeri med resehandlingar samt om plane
rade resor som inte genomförts.
5. Inom
ramen
för
det
lokala
Schengensamarbetet
ska
kon
sulaten utbyta förteckningar över de kommersiella mellanhänder
som de har ackrediterat eller vars ackreditering de har återkallat,
i det sistnämnda fallet med uppgift om skälen för återkallelsen.
Varje konsulat ska se till att allmänheten informeras om för
teckningen över ackrediterade kommersiella mellanhänder som
beskickningen samarbetar med.
Artikel 46
Sammanställning av statistik
Medlemsstaterna ska sammanställa årlig statistik över viseringar
i enlighet med tabellen i bilaga XII. Denna statistik ska över
lämnas senast den 1 mars avseende det föregående kalenderåret.
Artikel 47
Information till allmänheten
1. Medlemsstaternas centrala myndigheter och konsulat ska
förse allmänheten med all relevant information som rör vise
ringsansökan, särskilt
a) kriterier, villkor och förfaranden som ska följas vid ansökan
om visering,
b) hur man beställer tid, i förekommande fall,
c) var ansökan kan lämnas in (behörigt konsulat, gemensamt
ansökningscentrum eller extern tjänsteleverantör),
d) ackrediterade kommersiella mellanhänder,
e) den omständigheten att den stämpel som avses i artikel 20
saknar rättsliga verkningar,
f) de tidsfrister för prövning av ansökningar som anges i
artikel 23.1, 23.2 och 23.3,
g) de tredjeländer vars medborgare eller särskilda kategorier av
medborgare omfattas av föregående samråd,
h) att avslagsbeslut ska meddelas sökanden, att det i sådana
beslut ska anges vilka skäl de grundar sig på och att sökande
vars ansökningar avslås har rätt att överklaga, med infor
mation om vilket förfarande som ska följas för ett överkla
gande, inklusive den behöriga myndigheten samt tidsfristen
för att lämna in ett överklagande,
i) att endast innehavet av en visering inte automatiskt ger rätt
till inresa och att viseringsinnehavarna måste visa att de
uppfyller inresevillkoren vid den yttre gränsen enligt
artikel 5 i kodex om Schengengränserna.
2. Den
representerande
och
den
representerade
medlemssta
ten ska informera allmänheten om sådana överenskommelser
om representation som anges i artikel 8 innan de träder i kraft.
AVDELNING V
LOKALT SCHENGENSAMARBETE
Artikel 48
Lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaternas
konsulat
1. För
att
kunna
säkerställa
en
harmoniserad
tillämpning
av
den gemensamma viseringspolitiken, som i förekommande fall
tar hänsyn till lokala förhållanden, ska medlemsstaternas kon
sulat och kommissionen samarbeta inom varje jurisdiktion och
bedöma behovet av att särskilt införa
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/21
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
a) en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som
de sökande ska ge in, med beaktande av bestämmelserna i
artikel 14 och bilaga II,
b) gemensamma kriterier för prövning av ansökningar när det
gäller undantag från att betala viseringsavgiften i enlighet
med artikel 16.5 och frågor som rör översättningen av an
sökningsformuläret, i enlighet med artikel 11.5,
c) en uttömmande förteckning över resehandlingar som utfär
das av värdlandet, vilken ska uppdateras regelbundet.
Om bedömningen inom ramen för lokalt Schengensamarbete
leder till slutsatsen att det behövs en lokal harmoniserad strategi
i fråga om en eller flera av leden a–c, ska åtgärder för en sådan
strategi antas i enlighet med det förfarande som avses i
artikel 52.2.
2. Inom
ramen
för
det
lokala
Schengensamarbetet
ska
ett
gemensamt informationsblad införas om enhetliga viseringar
och viseringar med territoriellt begränsad giltighet och vise
ringar för flygplatstransitering, nämligen de rättigheter som vi
seringen ger och villkoren för att ansöka om den, i tillämpliga
fall inklusive förteckningen över styrkande handlingar enligt
punkt 1 a.
3. Följande
upplysningar
ska
utbytas
inom
ramen
för
det
lokala Schengensamarbetet:
a) Månatlig statistik om enhetliga viseringar, viseringar med
begränsad territoriell giltighet och viseringar för flyg
platstransitering samt antalet avslagna ansökningar.
b) När det gäller bedömningen av migrations- och/eller säker
hetsrisker, uppgifter om
i) värdlandets samhällsekonomiska struktur,
ii) lokala informationskällor, inklusive beträffande social
trygghet, sjukvårdsförsäkring, skatteregister och registre
ring av in- och utresor,
iii) användning av dokument som utgör en efterbildning
eller förfalskning,
iv) rutter för olaglig invandring,
v) avslag.
c) Uppgifter om samarbete med transportbolag.
d) Uppgifter om försäkringsbolag som tillhandahåller lämplig
medicinsk reseförsäkring, inklusive kontroll av typen av täck
ning och eventuella självriskbelopp.
4. Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet ska det
regelbundet anordnas möten för att särskilt behandla praktiska
frågor med anknytning till tillämpningen av den gemensamma
viseringspolitiken mellan medlemsstaterna och kommissionen.
Dessa möten ska sammankallas av kommissionen, om inte an
nat avtalas på kommissionens begäran.
Det kan hållas möten om en enda fråga och undergrupper kan
inrättas för att undersöka specifika frågor inom ramen för det
lokala Schengensamarbetet.
5. Sammanfattande rapporter om möten om det lokala
Schengensamarbetet ska utarbetas systematiskt och cirkuleras
lokalt. Kommissionen kan delegera utarbetandet av rapporterna
till en medlemsstat. Varje medlemsstats konsulat ska vidarebe
fordra rapporterna till sina centrala myndigheter.
På grundval av dessa rapporter ska kommissionen utarbeta en
årsrapport inom varje jurisdiktion, vilken ska läggas fram för
Europaparlamentet och rådet.
6. Företrädare
för
konsulaten
för
de
medlemsstater
som
inte
tillämpar gemenskapens regelverk på viseringsområdet, eller fö
reträdare för tredjeländer, kan i enskilda fall bjudas in att delta i
möten för utbyte av information om frågor som rör utfärdandet
av viseringar.
AVDELNING VI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 49
Arrangemang i samband med de olympiska och
paralympiska spelen
Medlemsstater som står värd för de olympiska och paralympiska
spelen ska tillämpa de särskilda förfaranden och villkor för ett
enklare utfärdande av viseringar som föreskrivs i bilaga XI.
Artikel 50
Ändring av bilagorna
De åtgärder som avser att ändra icke väsentliga delar i denna
förordning och som ändrar bilagorna I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII
och XII ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande
med kontroll som avses i artikel 52.3.
Artikel 51
Anvisningar om den praktiska tillämpningen av
viseringskodexen
Handläggningsanvisningar för den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna i denna förordning ska utarbetas i enlighet
med det förfarande som avses i artikel 52.2.
SV
L 243/22
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
Artikel 52
Kommittéförfarande
1. Kommissionen
ska
biträdas
av
en
kommitté
(viseringskom
mittén).
2. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5 och 7 i
beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i det
beslutet och förutsatt att de genomförandebestämmelser som
antas i enlighet med detta förfarande inte ändrar de väsentliga
bestämmelserna i denna förordning.
Den tidsperiod som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG ska
vara tre månader.
3. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 5a.1–5a.4
och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas med beaktande av be
stämmelserna i artikel 8 i det beslutet.
Artikel 53
Underrättelse
1. Medlemsstaterna
ska
underrätta
kommissionen
om
a) överenskommelser om representation som avses i artikel 8,
b) tredjeländer vars individuella medborgare enligt enskilda
medlemsstater måste inneha visering för flygplatstransitering
när de passerar genom det internationella transitområdet på
flygplatser som finns inom deras territorium enligt artikel 3,
c) det nationella formuläret som styrker sponsoråtagande och/
eller privat inkvartering enligt artikel 14.4, i tillämpliga fall,
d) förteckningen över tredjeländer för vilka det krävs föregå
ende konsultation enligt artikel 22.1,
e) förteckningen över tredjeländer för vilka information enligt
artikel 31.1 är ett krav,
f) de kompletterande nationella anteckningarna i fältet för an
märkningar på viseringsmärket enligt artikel 27.2,
g) myndigheter som är behöriga att förlänga viseringar enligt
artikel 33.5,
h) de valda samarbetsformer som avses i artikel 40,
i) statistik som sammanställts enligt artikel 46 och bilaga XII.
2. Kommissionen
ska
göra
uppgifter
som
meddelats
enligt
punkt 1 tillgängliga för allmänheten via en ständigt uppdaterad
elektronisk publikation.
Artikel 54
Ändringar av förordning (EG) nr 767/2008
Förordning (EG) nr 767/2008 ska ändras på följande sätt:
1. Artikel 4.1 ska ändras på följande sätt:
a) Led a ska ersättas med följande:
”a) enhetlig visering enligt artikel 2.3 i Europaparlamen
tets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den
13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex
om viseringar (viseringskodex) (*),
___________
(*) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.”
b) Led b ska utgå.
c) Led c ska ersättas med följande:
”c) visering för flygplatstransitering enligt definitionen i
artikel 2.5 i förordning (EG) nr 810/2009,”
d) Led d ska ersättas med följande:
”d) visering med territoriellt begränsad giltighet enligt
definitionen i artikel 2.4 i förordning (EG)
nr 810/2009,”
e) Led e ska utgå.
2. I artikel 8.1 ska orden ”Vid mottagandet av en ansökan”
ersättas med följande:
”När ansökan kan tas upp till prövning enligt artikel 19 i
förordning (EG) nr 810/2009”.
3. Artikel 9 ska ändras på följande sätt:
a) Rubriken ska ersättas med följande:
”Uppgifter som ska registreras vid ansökan”.
b) Punkt 4 ska ändras enligt följande:
i) Led a ska ersättas med följande:
”a) Efternamn (familjenamn), efternamn vid födseln
(tidigare efternamn), förnamn, födelsedatum, fö
delseort, födelseland och kön.”
ii) Led e ska utgå.
iii) Led g ska ersättas med följande:
”g) Destinationsmedlemsstat(er) och den planerade
vistelsens eller transiteringens varaktighet.”
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/23
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
iv) Led h ska ersättas med följande:
”h) Huvudsakligt syfte med resan.”
v) Led i ska ersättas med följande:
”i) Planerad dag för ankomst till Schengenområdet
och planerad dag för avresa från Schengenom
rådet.”
vi) Led j ska ersättas med följande:
”j) Medlemsstat för första inresa.”
vii) Led k ska ersättas med följande:
”k) Sökandens hemadress.”
viii) I led l ska orden ”skolans namn” ersättas med ”läro
anstaltens namn”.
ix) I led m ska ”faderns eller moderns” ersättas med
”föräldramyndighetens eller vårdnadshavarens”.
4. I artikel 10.1 ska följande led läggas till:
”k) I tillämpliga fall, uppgifter om att viseringsmärket har
fyllts i för hand.”
5. Det inledande stycket i artikel 11 ska ersättas med följande:
”När den viseringsmyndighet som representerar en annan
medlemsstat avbryter prövningen av en ansökan, ska den
föra in följande uppgifter i ansökningsakten:”
6. Artikel 12 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 led a ska ersättas med följande:
”a) Handläggningsinformation med uppgift om att vise
ringen har avslagits och om den myndigheten avslog
den på en annan medlemsstats vägnar.”
b) Punkt 2 ska ersättas med följande:
”2. Ansökningsakten
ska
även
innehålla
uppgifter
om
grunderna för avslaget på viseringsansökan, som ska
utgöras av någon eller några av följande:
a) Sökanden
i) ger in en resehandling som utgör en efterbild
ning eller förfalskning,
ii) kan inte styrka ändamålet och villkoren för den
planerade vistelsen,
iii) kan inte styrka att han eller hon har tillräckliga
medel för uppehället, både för hela den plane
rade vistelsens längd och för återresan till ur
sprungs- eller avreselandet eller för transitering
till ett tredjeland till vilket han eller hon är säker
på att få inresetillstånd, eller är i stånd att skaffa
sådana medel på laglig väg,
iv) har redan vistats tre månader under den inneva
rande sexmånadersperioden på medlemsstaternas
territorium på grundval av en enhetlig visering
eller en visering med territoriellt begränsad gil
tighet,
v) finns på en spärrlista i Schengens informations
system i syfte att vägras inresa,
vi) anses utgöra ett hot mot någon av medlemssta
ternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa
enligt definitionen i artikel 2.19 i kodexen om
Schengengränserna eller deras internationella för
bindelser, särskilt när det finns en registrering i
medlemsstaternas nationella databaser som syftar
till att vägra inresa av dessa skäl,
vii) har inte tillhandahållit bevis på innehav av lämp
lig och giltig medicinsk reseförsäkring, i tillämp
liga fall.
b) De framlagda uppgifterna avseende berättigande av
den planerade vistelsens syfte och villkor var inte
tillförlitliga.
c) Sökandens avsikt att lämna medlemsstaternas territo
rium innan viseringens giltighetstid gått ut kunde
inte säkerställas.
d) Sökanden har inte tillhandahållit tillräckliga bevis för
att han eller hon inte har kunnat ansöka om visering
på förhand för att motivera att viseringsansökan läm
nas in vid gränsen.”
7. Artikel 13 ska ersättas med följande:
”Artikel 13
Uppgifter som ska läggas till avseende upphävda eller
återkallade viseringar
1. Om
ett
beslut
har
fattats
om
att
upphäva
eller
åter
kalla en visering ska den viseringsmyndighet som har fattat
beslutet lägga till följande uppgifter i ansökningsakten:
a) Information om handläggningsstatus med uppgift om
att viseringen har upphävts eller återkallats.
b) Uppgift om vilken myndighet som upphävde eller åter
kallade viseringen, inbegripet dess lokalisering.
c) Tid och plats för beslutet.
SV
L 243/24
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
2. Ansökningsakten
ska
även
innehålla
uppgifter
om
grunderna för upphävandet eller återkallandet av viseringen,
vilka ska vara:
a) En eller flera av de grunder som anges i artikel 12.2.
b) Viseringsinnehavarens begäran att återkalla viseringen.”
8. Artikel 14 ska ändras på följande sätt:
a) Punkt 1 ska ändras på följande sätt:
i) Det inledande stycket ska ersättas med följande:
”1. Om
ett
beslut
har
fattats
om
att
förlänga
gil
tighetstiden och/eller vistelsetiden för en utfärdad
visering ska den viseringsmyndighet som förlängde
viseringen lägga till följande uppgifter i ansöknings
akten:”
ii) Led d ska ersättas med följande:
”d) Viseringsmärkets nummer för den förlängda vi
seringen.”
iii) Led g ska ersättas med följande:
”g) Det territorium inom vilket viseringsinnehavaren
har rätt att resa om den territoriella giltigheten
för den förlängda viseringen avviker från den
ursprungliga viseringens.”
b) I punkt 2 ska led c utgå.
9. I artikel 15.1 ska orden ”giltighetstiden förlängas eller för
kortas” ersättas med ”eller viseringen förlängas”.
10. Artikel 17 ska ändras enligt följande:
a) Punkt 4 ska ersättas med följande:
”4. Medlemsstat för första inresa.”
b) Punkt 6 ska ersättas med följande:
”6. Typ av visering som har utfärdats.”
c) Punkt 11 ska ersättas med följande:
”11. Huvudsakligt syfte med resan.”
11. I artiklarna 18.4 c, 19.2 c, 20.2 d och 22.2 d ska orden
”eller förkortas” utgå.
12. I artikel 23.1 d ska ordet ”förkortats” utgå.
Artikel 55
Ändringar av förordning (EG) nr 562/2006
Bilaga V del A i förordning (EG) nr 562/2006 ska ändras enligt
följande:
a) Punkt 1 c ska ersättas med följande:
”c) I förekommande fall upphäva eller återkalla viseringarna i
enlighet med villkoren i artikel 34 i Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli
2009 om införande av en gemenskapskodex om vise
ringar (viseringskodex) (*).
___________
(*) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.”
b) Punkt 2 ska utgå.
Artikel 56
Upphävande
1. Artiklarna 9–17 i konventionen om tillämpning av Schen
genavtalet av den 14 juni 1985 ska upphävas.
2. Följande rättsakter ska upphävas:
a) Schengens verkställande kommittés beslut av den 28 april
1999 SCH/Com-ex (99) 13 (De gemensamma konsulära an
visningarna, inklusive bilagorna).
b) Schengens verkställande kommittés beslut av den
14 december 1993 om förlängning av den enhetliga vise
ringen (SCH/Com-ex (93) 21), och om gemensamma princi
per för att upphäva, återkalla eller förkorta giltighetstiden för
den enhetliga viseringen (SCH/Com-ex (93) 24), Schengens
verkställande kommittés beslut av den 22 december 1994
om utbyte av statistiska uppgifter om utfärdande av enhetliga
viseringar (SCH/Com-ex (94) 25), Schengens verkställande
kommittés beslut av den 21 april 1998 om utbyte av sta
tistik om utfärdade viseringar (SCH/Com-ex (98) 12) och
Schengens verkställande kommittés beslut av den
16 december 1998 om införande av ett enhetligt formulär
för inbjudan eller åtagandeförklaring (SCH/Com-ex (98) 57).
c) Gemensam åtgärd 96/197/RIF av den 4 mars 1996 om ett
system för flygplatstransitering ( 1 ).
d) Rådets förordning (EG) nr 789/2001 av den 24 april 2001
om att förbehålla rådet genomförandebefogenheter avseende
vissa detaljerade bestämmelser och praktiska förfaranden för
behandlingen av ansökningar om visering ( 2 ).
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/25
( 1 ) EGT L 63, 13.3.1996, s. 8.
( 2 ) EGT L 116, 26.4.2001, s. 2.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
e) Rådets förordning (EG) nr 1091/2001 av den 28 maj 2001
om fri rörlighet med en visering för längre vistelse ( 1 ).
f) Rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari
2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet
till sjömän i transit ( 2 ).
g) Artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
390/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemen
samma konsulära anvisningarna angående viseringar till di
plomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband
med införandet av biometri samt bestämmelser om hur vi
seringsansökningar ska tas emot och behandlas ( 3 ).
3. Hänvisningar
till
upphävda
rättsakter
ska
förstås
som
hän
visningar till denna förordning och läsas i enlighet med jäm
förelsetabellen i bilaga XIII.
Artikel 57
Övervakning och utvärdering
1. Två
år
efter
det
att
alla
bestämmelser
i
denna
förordning
blivit tillämpliga ska kommissionen göra en utvärdering av
denna tillämpning. Denna övergripande utvärdering ska inne
hålla en granskning av de uppnådda resultaten i relation till
målen och av tillämpningen av bestämmelserna i denna förord
ning utan att det påverkar de rapporter som anges i punkt 3.
2. Kommissionen
ska
överlämna
den
utvärdering
som
anges
i punkt 1 till Europaparlamentet och rådet. På grundval av
utvärderingen ska kommissionen, om så är nödvändigt, lägga
fram lämpliga förslag till ändringar i denna förordning.
3. Tre
år
efter
det
att
VIS
börjat
tillämpas,
och
därefter
vart
fjärde år, ska kommissionen lägga fram en rapport för Europa
parlamentet och rådet om tillämpningen av artiklarna 13, 17,
40–44 i denna förordning, vilken ska inbegripa införandet av
upptagning och användning av biometriska kännetecken, ända
målsenligheten hos de Icao-standarder som valts, efterlevnaden
av reglerna om skydd för uppgifter, erfarenheterna från de ex
terna tjänsteleverantörerna, särskilt med tanke på upptagningen
av biometriska uppgifter, genomförandet av 59-månadersregeln
för upptagande av fingeravtryck samt organiserandet av de för
faranden som rör ansökningar. Rapporten ska även, i enlighet
med artiklarna 17.12, 17.13, 17.14 och 50.4 i VIS-förord
ningen, omfatta sådana fall där fingeravtryck faktiskt inte kun
nat tas eller inte krävts av rättsliga skäl jämfört med de fall där
fingeravtryck tas. Rapporten ska omfatta information om ären
den där personer som faktiskt inte kunnat lämna fingeravtryck
fått avslag på sin viseringsansökan. Rapporten ska vid behov
åtföljas av lämpliga förslag till ändring av denna förordning.
4. I den första av de rapporter som anges i punkt 3 ska även
frågan om tillräcklig tillförlitlighet när det gäller identifiering
och kontroll av fingeravtryck från barn under tolv år tas upp,
särskilt hur fingeravtryck utvecklas med åldern, på grundval av
resultaten av en studie som genomförts under kommissionens
ansvar.
Artikel 58
Ikraftträdande
1. Denna
förordning
träder
i
kraft
den
tjugonde
dagen
efter
det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tid
ning.
2. Den ska tillämpas från och med den 5 april 2010.
3. Artikel 52 och artikel 53.1 a–h och 53.2 ska tillämpas
från och med den 5 oktober 2009.
4. När
det
gäller
Schengens
rådfrågningssystem
(tekniska
spe
cifikationer) ska artikel 56.2 d tillämpas från och med det da
tum som anges i artikel 46 i VIS-förordningen.
5. Artiklarna 32.2 och 32.3, 34.6 och 34.7 och artikel 35.7
ska tillämpas från och med den 5 april 2011.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater i enlighet
med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdad i Bryssel den 13 juli 2009.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
E. ERLANDSSON
Ordförande
SV
L 243/26
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EGT L 150, 6.6.2001, s. 4.
( 2 ) EUT L 64, 7.3.2003, s. 1.
( 3 ) EUT L 131, 28.5.2009, s. 1.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA I
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/27
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
SV
L 243/28
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/29
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA II
Icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar
De styrkande handlingar som enligt artikel 14 ska läggas fram av viseringssökande kan omfatta följande:
A. DOKUMENTATION RÖRANDE RESANS SYFTE
1. Vid resor i arbetet
a) inbjudan från ett företag eller en myndighet att delta i möten, konferenser, handels- eller industrievenemang
eller evenemang med tjänsteanknytning,
b) andra handlingar som visar att det finns handelsförbindelser eller förbindelser med tjänsteanknytning,
c) inträdesbiljetter till mässor och kongresser, i förekommande fall,
d) handlingar som styrker företagets affärsverksamhet,
e) handlingar som styrker sökandens anställning (ställning) i företaget.
2. Vid resor i samband med studier eller annan typ av utbildning
a) inskrivningsbevis från en läroanstalt som visar att man ska delta i teoretiska eller praktiska utbildnings- och
fortbildningskurser,
b) studentlegitimation eller intyg om de kurser i vilka man ska delta.
3. Vid turist- eller privatresor
a) handlingar rörande logi
— en inbjudan från en värd i förekommande fall,
— en handling från det företag som tillhandahåller logi eller annan lämplig handling som upplyser om
planerad logi,
b) handlingar rörande resrutten
— bekräftelse på bokning av en organiserad resa eller annan lämplig handling som upplyser om resplanerna,
— vid transitering: visering eller annat inresetillstånd för det tredjeland som är destinationsland, biljetter för den
fortsatta resan.
4. Vid resor i samband med politiska, vetenskapliga, kulturella, sportsliga eller religiösa evenemang, eller av andra skäl
— inbjudningar, inträdesbiljetter, anmälningar eller program som (när så är möjligt) anger värdorganisationens
namn och vistelsens längd, eller annan lämplig handling som visar på syftet med resan.
5. Vid resor för deltagare i officiella delegationer som, efter en officiell inbjudan som sänts till det berörda tredje
landets regering, ska delta i möten, samråd, förhandlingar eller utbytesprogram, eller i evenemang som anordnas på
medlemsstaternas territorium av mellanstatliga organisationer
— en skrivelse utfärdad av en myndighet i det berörda tredjelandet som bekräftar att sökanden är medlem av dess
officiella delegation och reser till en medlemsstat för att delta i ovannämnda evenemang, tillsammans med en
kopia av den officiella inbjudan.
6. Vid resor av medicinska skäl
— ett officiellt dokument från den medicinska inrättningen som bekräftar att det är nödvändigt med medicinsk
vård vid den inrättningen samt bevis på tillräckliga ekonomiska medel att betala vården.
SV
L 243/30
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
B. HANDLINGAR SOM GÖR DET MÖJLIGT ATT BEDÖMA SÖKANDENS AVSIKT ATT LÄMNA MEDLEMSSTATERNAS
TERRITORIUM
1. Bokning av återresa eller returbiljett.
2. Bevis för ekonomiska tillgångar i bosättningslandet.
3. Anställningsbevis. Bankkontoutdrag.
4. Handling som styrker äganderätt till fastighet.
5. Bevis på integration i bosättningslandet: Familjeband, yrkesställning.
C. HANDLINGAR SOM RÖR SÖKANDENS FAMILJESITUATION
1. Samtycke från vårdnadshavare eller förmyndare (när en underårig inte reser med dem).
2. Bevis på familjeband med den värdperson som bjudit in.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/31
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA III
ENHETLIGT FORMAT OCH ANVÄNDNING AV STÄMPEL SOM VISAR ATT EN ANSÖKAN OM VISERING
KAN TAS UPP TILL PRÖVNING
… Visering … ( 1 )
xx/xx/xxxx ( 2 ) …
( 3 )
Exempel:
C visering FR
22.4.2009 Consulat
de
France
Djibouti
Stämpelavtrycket ska placeras på den första tillgängliga sida i resehandlingen som inte innehåller några anteckningar eller
stämpelavtryck.
( 1 ) Kod för den medlemsstat som prövar ansökan. Koderna i punkt 1.1 i bilaga VII ska användas.
( 2 ) Ansökningsdatum (åtta siffror: xx dag, xx månad, xxxx år).
( 3 ) Myndighet som prövar viseringsansökan.
SV
L 243/32
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA IV
Gemensam förteckning över de tredjeländer, förtecknade i bilaga i till förordning (EG) nr 539/2001, vars
medborgare måste inneha visering för flygplatstransitering när de passerar genom det internationella
transitområdet på flygplatser inom medlemsstaternas territorium
AFGHANISTAN
BANGLADESH
DEMOKRATISKA REPUBLIKEN KONGO
ERITREA
ETIOPIEN
GHANA
IRAN
IRAK
NIGERIA
PAKISTAN
SOMALIA
SRI LANKA
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/33
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA V
FÖRTECKNING ÖVER UPPEHÅLLSTILLSTÅND SOM GER INNEHAVAREN RÄTT ATT TRANSITERA GENOM
MEDLEMSSTATERS FLYGPLATSER UTAN ATT DET KRÄVS INNEHAV AV VISERING FÖR
FLYGPLATSTRANSITERING
ANDORRA:
— Tarjeta provisional de estancia y de trabajo (tillfälligt uppehålls- och arbetstillstånd) (vitt). Utfärdas för säsongsarbete.
Giltighetstiden beror på anställningens varaktighet men överskrider aldrig sex månader. Kan inte förlängas,
— Tarjeta de estancia y de trabajo (uppehålls- och arbetstillstånd) (vitt). Utfärdas för sex månader och kan förlängas med
ett år,
— Tarjeta de estancia (uppehållstillstånd) (vitt). Utfärdas för sex månader och kan förlängas med ett år,
— Tarjeta temporal de residencia (tidsbegränsat bosättningstillstånd) (rosa). Utfärdas för ett år och kan förlängas två
gånger, varje gång med ett år,
— Tarjeta ordinaria de residencia (vanligt bosättningstillstånd) (gult). Utfärdas för tre år och kan förlängas med tre år,
— Tarjeta privilegiada de residencia (förmånsbehandlat bosättningstillstånd) (grönt). Utfärdas för fem år och kan för
längas, varje gång med fem år,
— Autorización de residencia (bosättningstillstånd) (grönt). Utfärdas för ett år och kan förlängas, varje gång med tre år,
— Autorización temporal de residencia y de trabajo (tidsbegränsat bosättnings- och arbetstillstånd) (rosa). Utfärdas för två
år och kan förlängas med två år,
— Autorización ordinaria de residencia y de trabajo (vanligt bosättnings- och arbetstillstånd) (gult). Utfärdas för fem år,
— Autorización privilegiada de residencia y de trabajo (förmånsbehandlat bosättnings- och arbetstillstånd) (grönt).
Utfärdas på 10 år och kan förlängas med samma tidsperiod varje gång.
KANADA:
— Permanent resident card (permanent uppehållstillstånd – plastkort).
JAPAN:
— Re-entry permit to Japan (återresetillstånd till Japan).
SAN MARINO:
— Permesso di soggiorno ordinario (validità illimitata) (vanligt uppehållstillstånd [obegränsad giltighet]),
— Permesso di soggiorno continuativo speciale (validità illimitata) (permanent särskilt uppehållstillstånd [obegränsad
giltighet]),
— Carta d’identità di San Marino (validità illimitata) (identitetskort från San Marino [obegränsad giltighet]).
AMERIKAS FÖRENTA STATER:
— Form I-551 permanent resident card (formulär I-551 permanent uppehållstillståndskort) (giltigt i 2–10 år),
— Form I-551 Alien registration receipt card (giltigt i 2–10 år),
— Form I-551 Alien registration receipt card (obegränsad giltighet),
— Form I-327 Re-entry document (giltigt i 2 år – utfärdas till innehavare av en ”I-551”),
— Resident alien card (identitetskort för utlänningar som är bosatta i Förenta staterna; giltigt i 2–10 år eller obegränsat.
Detta dokument garanterar endast rätt att resa in på nytt om personens vistelse utanför Förenta staterna inte har
överstigit ett år),
— Permit to reenter (tillstånd till återinresa med en giltighetstid på två år. Detta dokument garanterar endast rätt att resa
in på nytt om personens vistelse utanför Förenta staterna inte har överstigit två år),
— Valid temporary residence stamp i ett giltigt pass (giltigt i ett år från utfärdandedagen).
SV
L 243/34
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA VI
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/35
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
SV
L 243/36
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA VII
IFYLLANDE AV VISERINGSMÄRKET
1. Fält
för
obligatoriska
uppgifter
1.1 Fältet ”GILTIGT FÖR”
I detta fält ska viseringens territoriella giltighet anges.
Detta fält kan endast fyllas i på något av följande sätt:
a) Schengenstater
b) Uppgift om den Schengenstat eller de Schengenstater i vilken eller vilka viseringen är giltig (i detta fall ska
följande beteckningar för länderna användas):
BE BELGIEN
CZ TJECKIEN
DK DANMARK
DE TYSKLAND
EE ESTLAND
GR GREKLAND
ES SPANIEN
FR FRANKRIKE
IT ITALIEN
LV LETTLAND
LT LITAUEN
LU LUXEMBURG
HU UNGERN
MT MALTA
NL NEDERLÄNDERNA
AT ÖSTERRIKE
PL POLEN
PT PORTUGAL
SI SLOVENIEN
SK SLOVAKIEN
FI FINLAND
SE SVERIGE
IS ISLAND
NO NORGE
CH SCHWEIZ
1.2 När viseringsmärket används för att utfärda enhetliga viseringar ska detta fält fyllas i med orden ”Schengenstater”, på
den utfärdande medlemsstatens språk.
1.3 När viseringsmärket används för att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med
artikel 25.1 i denna förordning ska namnet på den eller de medlemsstater till vars territorium viseringsinnehavarens
vistelse är begränsad skrivas in i detta fält, på den utfärdande medlemsstatens språk.
1.4 När viseringsmärket används för att utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med
artikel 25.3 i denna förordning, finns följande alternativ i fråga om de landskoder som ska skrivas i fältet:
a) De berörda medlemsstaternas koder skrivs in i fältet.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/37
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
b) Beteckningen ”Schengenstaterna” och därefter inom parentes ett minustecken följt av koderna för de medlems
stater för vars territorium viseringen inte är giltig.
c) Om fältet ”giltigt för” inte räcker till för att skriva in alla koderna för de medlemsstater som (inte) erkänner den
berörda resehandlingen ska bokstävernas storlek minskas.
2. Fältet
”FRÅN
OCH
MED
...
TILL
OCH
MED”
I detta fält ska viseringens giltighetstid anges.
Efter orden ”från och med” ska den första dag anges från och med vilken det är tillåtet att resa in i det område som
anges genom viseringens territoriella giltighet. Denna uppgift ska skrivas på följande sätt:
— Två siffror för dagen; den 1–9 i en månad ska föregås av en nolla.
— Bindestreck.
— Två siffror för månaden; de månader som betecknas med en siffra ska föregås av en nolla.
— Bindestreck.
— För årtalet ska de båda sista siffrorna i året anges.
Exempel: 05–12–07 = den 5 december 2007.
Datum för viseringens sista giltighetsdag ska anges efter orden ”till och med” och anges på samma sätt som den
första giltighetsdagen. Utresan från viseringens giltighetsområde ska ha ägt rum senast kl. 24 det datumet.
3. Fältet
”ANTAL
INRESOR”
Uppgift om det antal inresor till giltighetsområdet för viseringen som viseringsinnehavaren har möjlighet att göra
och därmed uppgift om det antal olika vistelser på vilka de dagar som anges i punkt 4 kan fördelas.
En enstaka inresa, två inresor eller flera inresor kan beviljas utan närmare uppgifter. Dessa uppgifter ska markeras i
fältet till höger om texten med ”01”, ”02” eller med ”MULT” om fler än två inresor beviljas.
När en visering för transitering genom flera flygplatser utfärdas i enlighet med artikel 26.3 i denna förordning ska
viseringens giltighetstid beräknas enligt följande: första avresedatum plus sex månader.
Om antalet utresor överensstämmer med antalet beviljade inresor blir viseringen ogiltig även om det totala antal
dagar som har beviljats för vistelsen inte har utnyttjats.
4. Fältet
”VISTELSENS
LÄNGD
...
DAGAR”
Uppgift om det antal dagar som viseringsinnehavaren får vistas i det område som anges genom den territoriellt
begränsade giltigheten. Här rör det sig antingen om en oavbruten vistelse eller om flera dagar under olika vistelser
inom den tidsperiod som anges i punkt 2 och i enlighet med det antal beviljade inresor som anges i punkt 3.
Mellan orden ”vistelsens längd” och ”dagar” ska det antal dagar som beviljas för vistelsen skrivas in med två siffror.
Den första siffran ska vara en nolla om antalet dagar är mindre än 10.
Maximiantalet dagar som får anges i detta fält är 90 dagar.
När en visering är giltig under mer än sex månader ska vistelsens längd vara 90 dagar inom varje sexmånadersperiod.
5. Fältet
”UTFÄRDAT
I
...
DEN
…”
I detta fält anges den ort där den utfärdande myndigheten är belägen. Datum för utfärdandet ska skrivas in direkt
efter ”den”.
Datum för utfärdande ska anges på samma sätt som under punkt 2.
6. Fältet
”PASSNUMMER”
Uppgift om numret på det resehandling i vilken viseringen ska påföras.
Om den person som viseringen utfärdas till finns upptagen i makans/makens, vårdnadshavarens eller förmyndarens
pass, ska numret på den personens resehandling anges.
SV
L 243/38
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
Om sökandens resehandling inte erkänns av den utfärdande medlemsstaten, ska det enhetliga formatet för det
separata bladet för påförande av visering användas för att påföra viseringen.
Det nummer som ska skrivas i detta fält ska, om det gäller ett viseringsmärke som ska påföras det separata bladet, i
stället för passnummer vara samma typografiska nummer som det som förekommer på formuläret, bestående av sex
siffror.
7. Fältet
”SLAG
AV
VISERING”
För att underlätta kontrollmyndighetens arbete ska viseringskategorin anges med bokstäverna A, C och D enligt
följande:
A: Visering för flygplatstransitering (enligt definitionen i artikel 2.5 i denna förordning).
C: Visering (enligt definitionen i artikel 2.2 i denna förordning).
D: Visering för längre vistelse.
8. Fältet
”EFTERNAMN
OCH
FÖRNAMN”
Här anges det första ordet under ”efternamn” och därefter det första ordet under ”förnamn” i viseringsinnehavarens
resehandling i angiven ordning. Den utfärdande myndigheten ska kontrollera att det efternamn och det förnamn
som finns i resehandlingen, och som ska skrivas in såväl i detta fält som i det maskinläsbara fältet, överensstämmer
med de namn som finns i viseringsansökningen. Om antalet tecken i efternamnet och förnamnet överstiger det
tillgängliga utrymmet ska de tecken som inte får plats ersättas med en punkt (.).
9. a) Obligatoriska
uppgifter
i
fältet
”ANMÄRKNINGAR”
— Om en visering utfärdas för en annan medlemsstats räkning i enlighet med artikel 7 ska följande uppgift
läggas till: ”R/[den representerade medlemsstatens kod].”
— Om en visering utfärdas för transitering ska följande uppgift läggas till: ”TRANSIT”.
b) Fältet för särskilda uppgifter i de enskilda staterna (anmärkningar)
Detta fält ska även omfatta anmärkningar på den utfärdande medlemsstatens språk rörande nationella bestäm
melser. Sådana anmärkningar får dock inte överlappa de obligatoriska anmärkningar som avses i punkt 1.
c) Fältet för insättning av fotografi
Viseringsinnehavarens fotografi, som ska vara i färg, ska fylla det därför avsedda utrymmet.
Följande bestämmelser ska iakttas för det fotografi som ska påföras viseringsmärket:
Huvudets storlek från haka till hjässa ska utgöra 70–80 % av fotografiets yta, mätt vertikalt.
Minimikrav för upplösning:
— Skanner, 300 ”pixels per inch” (ppi), utan förminskning.
— Färgskrivare, 720 ”dots per inch” (dpi) för det insatta fotografiet.
10. Maskinläsbar del
Detta fält består av två rader med vardera 36 tecken (OCR B-10 tecken per tum).
Första raden: 36 tecken (obligatoriskt)
Positioner Antal
tecken Fältets
innehåll Kommentarer
1–2
2 Typ
av
handling Första
tecknet:
V
Andra tecknet: kod som anger typen av vise
ring
(A, C eller D)
3–5
3 Utfärdande
stat Icaos
trebokstavskod:
BEL,
CHE,
CZE,
DNK,
D<<, EST, GRC, ESP, FRA, ITA, LVA, LTU,
LUX, HUN, MLT, NLD, AUT, POL, PRT,
SVN, SVK, FIN, SWE, ISL, NOR.
6–36 31 Efternamn
och
för
namn
Efternamnet ska skiljas från förnamnet med
två utfyllnadstecken (<<). Olika delar av ett
namn ska skiljas åt genom ett utfyllnadstec
ken (<). Positioner som inte utnyttjas ska mar
keras med ett utfyllnadstecken (<).
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/39
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
Andra raden: 36 tecken (obligatoriskt)
Positioner Antal
tecken Fältets
innehåll Kommentarer
1
9 Viseringens
nummer Numret
är
tryckt
i
viseringsmärkets
övre
högra hörn.
10
1 Kontrollsiffra Siffran
är
resultatet
av
en
komplicerad
beräk
ning, på grundval av uppgifterna i föregående
fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.
11
3 Sökandens
nationali
tet
Icao: trebokstavskod.
14
6 Födelsedatum Ordningen
ska
vara
ÅÅMMDD
där
ÅÅ = år (obligatoriskt)
MM = månad eller << om uppgift saknas
DD = dag eller << om uppgift saknas
20
1 Kontrollsiffra Siffran
är
resultatet
av
en
komplicerad
beräk
ning, på grundval av uppgifterna i föregående
fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.
21
1 Kön F
=
kvinna,
M = man,
< = uppgift saknas.
22
6 Datum
då
viseringens
giltighetstid upphör
Ordningen ska vara ÅÅMMDD utan utfyll
nadstecken.
28
1 Kontrollsiffra Siffran
är
resultatet
av
en
komplicerad
beräk
ning, på grundval av uppgifterna i föregående
fält, enligt en algoritm som fastställts av Icao.
29
1 Territoriell
giltighet a)
För
viseringar
med
territoriellt
begränsad
giltighet, ange bokstaven T.
b) Vid
enhetlig
visering,
ange
utfyllnadstecknet <.
30
1 Antal
inresor 1,
2
eller
M
31
2 Vistelsens
längd a)
Kortare
vistelse:
antalet
dagar
ska
införas
i
det visuellt läsbara fältet.
b) Längre vistelse: <<
33
4 Giltig
fr.o.m. Strukturen
ska
vara
MMDD
utan
utfyllnads
tecken.
SV
L 243/40
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA VIII
PÅFÖRANDE AV VISERINGSMÄRKE
1. Viseringsmärket ska placeras på den första sidan i resehandlingen som inte innehåller några noteringar eller stämplar,
bortsett från den stämpel som anger att en ansökan kan lämnas in.
2. Viseringsmärket ska placeras så att det ligger i linje med sidans kanter samt anbringas så nära dem som möjligt.
Viseringsmärkets maskinläsbara fält ska placeras så att det ligger i linje med sidans kant.
3. De utfärdande myndigheternas stämpel ska placeras i fältet ”ANMÄRKNINGAR” på ett sådant sätt att den går utöver
viseringsmärkets kant in på sidan i resehandlingen.
4. Om det är nödvändigt att avstå från att fylla i det maskinläsbara fältet, får stämpeln anbringas på detta fält för att göra
det obrukbart. Dimensionerna och stämpelavtrycket ska användas i enlighet med vad som beslutats av varje medlems
stat.
5. För att förhindra att ett viseringsmärke som påförts ett separat blad för påförande av visering återanvänds, ska de
utfärdande myndigheternas stämpel placeras till höger över både viseringsmärket och det separata bladet, så att
läsningen av fält och anmärkningar inte försvåras och utan att den går in på det maskinläsbara fältet.
6. Förlängningen av en visering, i enlighet med artikel 33 i förordningen, ska ske i form av ett viseringsmärke. De
utfärdande myndigheternas stämpel ska anbringas på viseringsmärket.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/41
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA IX
DEL 1
Bestämmelser om utfärdande av viseringar vid gränsen för sjömän I transit vilka omfattas av viseringstvång
Dessa bestämmelser gäller utbytet av information mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter i fråga om sjömän i
transit vilka omfattas av viseringstvång. När en visering utfärdas vid en gräns på grundval av ett informationsutbyte, vilar
ansvaret på den medlemsstat som utfärdar viseringen.
I dessa bestämmelser avses med
medlemsstatshamn: en hamn som utgör en yttre gräns i en medlemsstat,
medlemsstatsflygplats: en flygplats som utgör en yttre gräns i en medlemsstat.
I. Sjömän som mönstrar på ett fartyg som befinner sig i en medlemsstatshamn eller ett fartyg som väntas anlöpa en
sådan hamn (inresa till medlemsstaternas territorium)
— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamn där fartyget
befinner sig eller som fartyget väntas anlöpa om att sjömän som omfattas av viseringstvång väntas resa in via en
medlemsstatsflygplats eller en land- eller sjögräns. Rederiet eller skeppsmäklaren ska underteckna en åtagande
förklaring för dessa sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt, för sjömännens återresa
till hemlandet kommer att betalas av rederiet.
— De ovan nämnda behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller
skeppsmäklaren överlämnar är korrekta och ska kontrollera om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas
territorium är uppfyllda. Resvägen inom medlemsstaternas territorium ska också kontrolleras, t.ex. genom (flyg)bil
jetterna.
— När sjömän väntas resa in via en medlemsstatsflygplats ska de behöriga myndigheterna i medlemsstatshamnen
med hjälp av ett vederbörligen ifyllt formulär om sjömän i transit vilka omfattas av viseringstvång (enligt del 2),
vilket ska översändas med fax, e-post eller på annat sätt, informera de behöriga myndigheterna vid den medlems
statsflygplats där inresan äger rum om utfallet av kontrollen och ska ange om visering vid gränsen i princip får
utfärdas. När sjömän väntas resa in via en land- eller sjögräns ska de behöriga myndigheterna vid den gränsstation
där den berörda sjömannen reser in på medlemsstaternas territorium informeras enligt samma förfarande.
— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt och om dessa klart överensstämmer med sjömannens
uppgifter eller handlingar, får de behöriga myndigheterna vid den medlemsstatsflygplats där inresa eller utresa äger
rum utfärda en transitvisering vid gränsen, med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för
transiteringen. I sådana fall ska dessutom en inrese- eller utresestämpel för medlemsstaten införas i sjömannens
resehandling, som ska återlämnas till denne.
II. Sjömän som mönstrar av från ett fartyg som har anlöpt en medlemsstatshamn (utresa från medlemsstaternas
territorium)
— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamnen om inresa när
det gäller sjömän som omfattas av viseringstvång och som ämnar mönstra av och lämna medlemsstaternas
territorium via en medlemsstatsflygplats eller en land- eller sjögräns. Rederiet eller skeppsmäklaren ska under
teckna en åtagandeförklaring för dessa sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt,
kostnaderna för sjömännens återresa till hemlandet kommer att betalas av rederiet.
— De behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller skeppsmäklaren
överlämnar är korrekta och ska kontrollera om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas territorium är
uppfyllda. Resvägen inom medlemsstaternas territorium ska också kontrolleras, t.ex. genom (flyg)biljetterna.
— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt får de behöriga myndigheterna utfärda en visering
med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.
SV
L 243/42
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
III. Sjömän som mönstrar av ett fartyg som anlöpt en medlemsstatshamn för att börja arbeta på ett annat fartyg
— Rederiet eller skeppsmäklaren ska informera de behöriga myndigheterna i medlemsstatshamnen om inresa när det
gäller sjömän som omfattas av viseringstvång och som ämnar mönstra av och lämna medlemsstaternas territorium
via en annan medlemsstatshamn. Rederiet eller skeppsmäklaren ska underteckna en åtagandeförklaring för dessa
sjömän om att alla kostnader för vistelsen och, om så är nödvändigt, för sjömännens återresa till hemlandet
kommer att betalas av rederiet.
— De behöriga myndigheterna ska snarast möjligt kontrollera om de uppgifter som rederiet eller skeppsmäklaren
överlämnar är korrekta och ska undersöka om övriga villkor för inresa till medlemsstaternas territorium är
uppfyllda. De behöriga myndigheterna i den medlemsstatshamn via vilken sjömännen kommer att lämna med
lemsstaternas territorium med fartyget ska även kontaktas för undersökningen. En kontroll ska genomföras för att
fastställa om det fartyg på vilket sjömännen ska börja arbeta redan befinner sig i hamn eller om det väntas. Även
resvägen inom medlemsstaternas territorium ska kontrolleras.
— Om kontrollen av de tillgängliga uppgifterna utfaller positivt får de behöriga myndigheterna utfärda en visering
med en tillåten vistelsetid som motsvarar den tid som behövs för transiteringen.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/43
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
DEL 2
SV
L 243/44
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
DETALJERAD BESKRIVNING AV FORMULÄRET
Punkterna 1–4: Sjömannens identitet.
1. A.
Efternamn
B. Förnamn
C. Nationalitet
D. Befattning/grad
2. A.
Födelseort
B. Födelsedatum
3 A.
Passnummer
B. Datum för utfärdande
C. Giltighetstid
4. A.
Sjöfartsboksnummer
B. Datum för utfärdande
C. Giltighetstid
Beträffande punkterna 3 och 4: En resehandling eller sjöfartsbok får användas i identifieringssyfte beroende på sjöman
nens nationalitet och den medlemsstat där inresan äger rum.
Punkterna 5–8: Skeppsmäklaren och fartyget i fråga.
5.
Skeppsmäklarens namn (den person eller juridiska person som företräder redaren på platsen i allt
som rör redarens uppgifter med att utrusta fartyget) i punkt 5A och telefonnummer (och andra
kontaktuppgifter som faxnummer och e-postadress) i punkt 5B.
6. A.
Fartygets
namn
B. IMO-nummer (detta nummer består av 7 siffror och kallas också ”Lloyds-nummer”)
C. Flagg (under vilken ett handelsfartyg seglar)
7. A.
Fartygets
ankomstdatum
B. Föregående hamn för fartyget
Bokstaven A avser datumet när fartyget anlöper den hamn där sjömannen ska mönstra på.
8. A.
Fartygets
avgångsdatum
B. Destinationshamn för fartyget (nästa anlöpshamn)
Beträffande punkterna 7A och 8A: Uppgifter om den tidsperiod under vilken en sjöman får resa i syfte att mönstra på.
Man bör hålla i minnet att resvägen i stor utsträckning är avhängig av oförutsedda händelser och yttre faktorer såsom
stormar, haverier etc.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/45
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
Punkterna 9–12: Syftet med sjömannens resa och hans/hennes destination.
9. ”Slutmålet” är den slutliga destinationen för sjömannens resa. Detta kan vara antingen den hamn där sjömannen
mönstrar på eller det land dit han/hon beger sig i händelse av avmönstring.
10. Syftet med ansökan
a) Vid påmönstring är slutmålet den hamn där sjömannen ska mönstra på.
b) Vid mönstring på ett annat fartyg som befinner sig inom medlemsstaternas territorium är slutmålet också den
hamn där sjömannen ska mönstra på. En mönstring på ett annat fartyg som befinner sig utanför medlems
staternas territorium ska anses vara en avmönstring.
c) Vid avmönstring av olika orsaker såsom kontraktets upphörande, arbetsolycka, trängande familjeskäl etc.
11. Transportsätt
Förteckning över sådana transportsätt inom medlemsstaternas territorium som används av en sjöman i transit vilken
omfattas av viseringstvång för att resa till slutmålet. I formuläret fastställs följande tre transportsätt:
a) Bil (eller buss).
b) Tåg.
c) Flyg.
12. Datum för ankomst (till medlemsstaternas territorium)
Avser huvudsakligen den första medlemsstatsflygplatsen eller den första gränsövergången (eftersom det inte nödvän
digtvis alltid är fråga om en flygplats) för en sjöman vid den yttre gräns där han/hon önskar resa in på medlems
staternas territorium.
Datum för transit
Avser det datum när sjömannen mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium och reser till en annan
hamn som också är belägen inom medlemsstaternas territorium.
Datum för avresa
Avser det datum när sjömannen mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium för att mönstra på ett
annat fartyg som befinner sig i en hamn utanför medlemsstaternas territorium eller det datum när sjömannen
mönstrar av i en hamn inom medlemsstaternas territorium för att återvända hem (utanför medlemsstaternas terri
torium).
Efter att ha fastställt de tre transportsätten bör även tillgänglig information lämnas om
a) bil, buss: registreringsnummer,
b) tåg: namn, nummer, etc.,
c) uppgifter om flygning: datum, klockslag, flygnummer.
13. Åtagandeförklaring undertecknad av skeppsmäklaren eller redaren som bekräftar sitt ansvar för utgifterna för vistelsen
och, i förekommande fall, för sjömannens återresa till hemlandet.
SV
L 243/46
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA X
FÖRTECKNING ÖVER MINIMIKRAV SOM SKA INGÅ I DET RÄTTSLIGA INSTRUMENTET VID SAMARBETE
MED EXTERNA TJÄNSTELEVERANTÖRER
A. I samband med verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören vad avser skydd för uppgifter iaktta
följande:
a) Alltid förhindra att uppgifter obehörigen läses, kopieras, ändras eller utplånas, särskilt under deras överföring till
den diplomatiska beskickningen eller karriärkonsulatet i den eller de medlemsstater som har behörighet att
behandla en ansökan.
b) I enlighet med instruktionerna från den eller de behöriga medlemsstaterna överföra uppgifterna
— elektroniskt, i krypterad form, eller
— fysiskt, på ett säkert sätt.
c) Överföra uppgifterna så snabbt som möjligt:
— För fysiskt överförda uppgifter, minst en gång i veckan.
— För elektroniskt överförda krypterade uppgifter, senast i slutet av den dag de samlades in.
d) Omedelbart utplåna uppgifterna efter deras överföring och säkerställa att de enda uppgifter som får behållas ska
vara sökandens namn och kontaktuppgifter för tidsbeställningen samt, i förekommande fall, passnumret fram till
dess att passet återlämnas till sökanden.
e) Säkerställa att alla de tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder som krävs för att skydda personuppgifter mot
att förstöras genom olyckshändelse eller olagligt förfarande, eller förlust genom olyckshändelse samt mot änd
ringar, otillåten spridning av eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om samarbetet innefattar överföring av
akter och uppgifter till den eller de berörda medlemsstaternas diplomatiska beskickningar eller karriärkonsulat,
samt mot alla andra olagliga former av behandling av personuppgifter.
f) Behandla uppgifterna endast i syfte att behandla sökandenas personuppgifter för den eller de berörda medlems
staternas räkning.
g) Tillämpa standarder för skydd av uppgifter som minst motsvarar de standarder som fastställs i direktiv 95/46/EG.
h) Ge sökanden den information som krävs enligt artikel 37 i VIS-förordningen.
B. I samband med verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören vad avser personalens uppträdande iaktta
följande:
a) Se till att personalen har lämplig utbildning.
b) Se till att den externa tjänsteleverantörens personal i samband med utförandet av sina uppgifter
— tar emot sökandena på ett artigt sätt,
— visar respekt för sökandenas mänskliga värdighet och integritet,
— inte diskriminerar människor på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktions
hinder, ålder eller sexuell läggning, samt
— respekterar de sekretessbestämmelser som också ska gälla efter det att anställda har lämnat sitt arbete eller efter
det att det rättsliga instrumentet tillfälligt har upphört eller sagts upp.
c) Vid varje tillfälle kunna lämna identitetsuppgifter på den personal som arbetar för den externa tjänsteleverantören.
d) Kunna visa att personalen inte har några anteckningar i kriminalregistret och har erforderlig sakkunskap.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/47
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
C. I samband med kontroll av verksamhetsutövandet ska den externa tjänsteleverantören iaktta följande:
a) Sörja för att personal som har bemyndigats av den eller de berörda medlemsstaterna när som helst får tillgång till
den externa tjänsteleverantörens lokaler utan föregående anmälan, särskilt i inspektionssyfte.
b) Se till att det finns möjlighet till distanstillträde till den externa tjänsteleverantörens system för tidsbeställning i
inspektionssyfte.
c) Se till att relevanta övervakningsmetoder används (t.ex. testsökande, Webcam).
d) Se till att det finns tillgång till bevis för iakttagande av skydd för uppgifter, bl.a. rapporteringsskyldighet, extern
revision och regelbundna kontroller på plats.
e) Till den eller de berörda medlemsstaterna utan dröjsmål rapportera eventuella säkerhetsproblem eller klagomål från
sökande om missbruk av uppgifter eller obehörig tillgång samt samordna sig med den eller de berörda medlems
staterna i syfte att finna en lösning och snabbt ge svar med förklaring till sökande som klagat.
D. I samband med allmänna krav ska den externa tjänsteleverantören iaktta följande:
a) Handla enligt instruktionerna från den eller de medlemsstater som är behöriga att behandla ansökan.
b) Vidta lämpliga åtgärder mot korruption (t.ex. bestämmelser om ersättning till personal, samarbete vid val av
personal som används för uppgiften, tvåmansregeln, rotationsprincipen).
c) Fullt ut följa bestämmelserna i det rättsliga instrumentet, som ska innehålla en klausul om tillfälligt upphörande
eller uppsägning, särskilt om de fastställda bestämmelserna överträds, samt en översynsklausul för att säkerställa att
bästa praxis återspeglas i det rättsliga instrumentet.
SV
L 243/48
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA XI
SÄRSKILDA FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR ATT UNDERLÄTTA UTFÄRDANDET AV VISERINGAR
FÖR MEDLEMMAR I DEN OLYMPISKA FAMILJEN SOM DELTAR I OLYMPISKA SPELEN ELLER
PARALYMPISKA SPELEN
KAPITEL I
Syfte och definitioner
Artikel 1
Syfte
Följande särskilda förfaranden och villkor ska förenkla ansökningar om visering och utfärdande av viseringar för med
lemmar av den olympiska familjen under olympiska och paralympiska spel som anordnas av en medlemsstat.
Dessutom ska de relevanta bestämmelserna i gemenskapens regelverk om förfaranden för ansökan om och utfärdande av
viseringar tillämpas.
Artikel 2
Definitioner
I denna förordning används följande definitioner:
1. ansvariga organisationer: i samband med åtgärder som syftar till att förenkla förfaranden vid ansökan om och utfärdande
av visering för medlemmar i den olympiska familjen vilka deltar i olympiska och/eller paralympiska spel, de officiella
organisationer som i enlighet med OS-stadgan får överlämna förteckningar över medlemmar i den olympiska familjen
till organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för de olympiska och paralympiska spelen för utfärdande
av ackrediteringskort för spelen.
2. medlem i den olympiska familjen: varje person som är medlem i Internationella olympiska kommittén, Internationella
paralympiska kommittén, de internationella OS-förbunden, de nationella olympiska och paralympiska kommittéerna,
organisationskommittéerna för olympiska spelen och nationella organisationer, såsom idrottare, domare, tränare och
andra idrottsfunktionärer, sjukvårdspersonal som är knuten till lag eller enskilda idrottare, ackrediterade journalister,
högre tjänstemän, givare, sponsorer eller andra officiella gäster, vilka accepterar att följa OS-stadgan, vilka handlar
under kontroll av och högsta myndighet från Internationella olympiska kommittén och vilka finns med på förteck
ningarna över ansvariga organisationer samt är ackrediterade av organisationskommittén i den medlemsstat som står
värd för olympiska spelen för att delta i olympiska eller paralympiska spel.
3. olympiskt ackrediteringskort: som är utfärdade av organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska
och paralympiska spel, i enlighet med nationell lagstiftning: två säkra handlingar, en för olympiska spelen och en för
paralympiska spelen, med foto av innehavaren, som fastställer dennes identitet som medlem i den olympiska familjen,
och som ger tillträde till de platser där idrottstävlingarna äger rum samt till övriga arrangemang under spelen.
4. under den tid olympiska och paralympiska spelen pågår: den period under vilken de olympiska spelen pågår och den period
under vilken de paralympiska spelen pågår.
5. organisationskommittén i den medlemsstat som är värdland för olympiska och paralympiska spelen: den kommitté som värd
medlemsstaten inrättat i enlighet med nationell lagstiftning för att anordna olympiska och paralympiska spel och som
beslutar om ackreditering av de medlemmar i den olympiska familjen som deltar i dessa spel.
6. behöriga viseringsmyndigheter: de myndigheter som av den medlemsstat som står som värd för olympiska och paralym
piska spelen har utsetts att granska ansökningar och utfärda viseringar till medlemmar i den olympiska familjen.
KAPITEL II
Utfärdande av visering
Artikel 3
Villkor
Visering får utfärdas enligt denna förordning endast om den berörda personen uppfyller följande villkor:
a) Personen ska vara utsedd av en av de ansvariga organisationerna och ackrediterad av organisationskommittén i den
medlemsstat som står värd för olympiska och paralympiska spel för att delta i de olympiska och/eller paralympiska
spelen.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/49
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
b) Personen ska inneha en giltig resehandling, som tillåter passerande av de yttre gränserna i enlighet med artikel 5 i
kodexen om Schengengränserna.
c) Personen får inte finnas registrerad på spärrlista i syfte att hindra inresa.
d) Personen får inte anses utgöra ett hot mot någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet eller interna
tionella förbindelser.
Artikel 4
Inlämnande av ansökan
1. När en ansvarig organisation upprättar en förteckning över de personer som har valts ut för att delta i olympiska
och/eller paralympiska spelen, kan den tillsammans med ansökan om utfärdande av olympiskt ackrediteringskort för de
utvalda personerna lämna in en samlad ansökan om visering för de utvalda personer, vilka omfattas av viseringskrav i
enlighet med förordning (EG) nr 539/2001, utom när personerna i fråga har ett uppehållstillstånd utfärdat av en
medlemsstat, eller ett uppehållstillstånd utfärdat av Förenade kungariket eller Irland, i enlighet med direktiv 2004/38/EG
av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom
medlemsstaternas territorier ( 1 ).
2. En
samlad
viseringsansökan
för
de
berörda
personerna
ska
översändas
samtidigt
med
ansökningarna
om
utfärdande
av olympiskt ackrediteringskort, till organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska och para
lympiska spel, i enlighet med det förfarande som har fastställts av denna.
3. Individuella
viseringsansökningar
ska
lämnas
in
för
varje
person
som
deltar
i
olympiska
och/eller
paralympiska
spel.
4. Organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för olympiska och paralympiska spel ska så snabbt som
möjligt till de behöriga viseringsmyndigheterna översända en samlad viseringsansökan tillsammans med kopior av ansök
ningarna om utfärdande av olympiskt ackrediteringskort för de berörda personerna, med uppgift om deras fullständiga
namn, nationalitet, kön, födelsedatum och födelseort samt deras resehandlings nummer, typ och det datum då den
upphör att gälla.
Artikel 5
Handläggning av den samlade viseringsansökan och typ av visering som utfärdas
1. Viseringen ska utfärdas av de behöriga viseringsmyndigheterna efter en kontroll av att alla villkor i artikel 3 är
uppfyllda.
2. Den utfärdade viseringen ska vara en enhetlig visering för flera inresor som tillåter en vistelse på högst tre månader
under den tid olympiska och paralympiska spel pågår.
3. Om den berörda medlemmen i den olympiska familjen inte uppfyller villkoren i artikel 3 c eller d får de behöriga
viseringsmyndigheterna utfärda en visering med territoriellt begränsad giltighet i enlighet med artikel 25 i denna förord
ning.
Artikel 6
Viseringens utformning
1.
Viseringen ska bestå av två nummer som skrivs in på det olympiska ackrediteringskortet. Det första numret ska vara
viseringsnumret. Om viseringen är en enhetlig visering ska numret bestå av sju (7) tecken: bokstaven ”C” följd av sex (6)
siffror. En visering med territoriellt begränsad giltighet ska bestå av åtta (8) tecken: bokstäverna ”XX” ( 2 ) följda av sex (6)
siffror. Det andra numret ska vara numret på den berörda personens resehandling. Det andra numret ska vara numret på
den berörda personens resehandling.
2. De behöriga viseringsmyndigheterna ska översända viseringsnumren till organisationskommittén i den medlemsstat
som står värd för olympiska och paralympiska spel för utfärdande av olympiska ackrediteringskort.
SV
L 243/50
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
( 1 ) EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.
( 2 ) Hänvisning till den organiserande medlemsstatens ISO-kod.
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
Artikel 7
Gratis visering
De behöriga viseringsmyndigheterna ska inte ta ut några avgifter för prövningen av viseringsansökningar och utfärdande
av viseringar.
KAPITEL III
Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser
Artikel 8
Annullering av visering
Om förteckningen över de personer som föreslås delta i olympiska och/eller paralympiska spel ändras innan spelen börjar,
ska de ansvariga organisationerna utan dröjsmål meddela organisationskommittén i den medlemsstat som står värd för
olympiska och paralympiska spel så att olympiska ackrediteringskorten för de personer som strukits från förteckningen
kan dras in. Organisationskommittén ska underrätta de behöriga viseringsmyndigheterna och meddela numren på de
aktuella viseringarna.
De behöriga viseringsmyndigheterna ska annullera viseringen för de berörda personerna. De ska omedelbart meddela
gränskontrollmyndigheterna om detta, vilka i sin tur utan dröjsmål ska översända uppgifterna till de behöriga myndig
heterna i övriga medlemsstater.
Artikel 9
Kontroller vid de yttre gränserna
1. Inresekontrollen av medlemmar i den olympiska familjen med visering utfärdad i enlighet med denna förordning
ska, när dessa personer passerar medlemsstaternas yttre gränser, begränsas till en kontroll av att villkoren i artikel 3 är
uppfyllda.
2. Under
den
tid
olympiska
och
paralympiska
spelen
pågår
ska
följande
gälla:
a) In- och utresestämplar ska anbringas på den första lediga sidan i resehandlingen för de medlemmar i den olympiska
familjen för vilka det är nödvändigt att anbringa sådana stämplar enligt artikel 10.1 i kodexen om Schengengränserna.
Vid den första inresan ska viseringsnumret anges på samma sida.
b) Villkoren för inresa enligt artikel 5.1 c i kodexen om Schengengränserna ska antas ha uppfyllts så snart en medlem i
den olympiska familjen har blivit vederbörligen ackrediterad.
3. Bestämmelserna i punkt 2 ska gälla de medlemmar i den olympiska familjen som är tredjelandsmedborgare,
antingen de omfattas av viseringskrav enligt förordning (EG) nr 539/2001 eller inte.
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/51
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA XII
ÅRLIG STATISTIK OM ENHETLIG VISERING, VISERINGAR MED TERRITORIELLT BEGRÄNSAD GILTIGHET
OCH VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING
Följande uppgifter ska lämnas till kommissionen inom den tidsfrist som fastställs i artikel 46 för varje plats där enskilda
medlemsstater utfärdar viseringar:
— Det totala antalet ansökningar om A-visering (inklusive A-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet utfärdade A-viseringar (inklusive A-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet utfärdade A-viseringar för flera inresor,
— Det totala antalet icke utfärdade A-viseringar (inklusive A-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet ansökningar om C-visering (inklusive C-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet utfärdade C-viseringar (inklusive C-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet ansökningar om C-viseringar för flera inresor,
— Det totala antalet icke utfärdade C-viseringar (inklusive C-viseringar för flera inresor),
— Det totala antalet utfärdade viseringar med territoriellt begränsad giltighet.
Allmänna regler för inlämning av uppgifter:
— Uppgifter för hela föregående år ska sammanställas i en enda fil,
— Uppgifterna ska tillhandahållas med hjälp av den gemensamma mallen som tillhandahålls av kommissionen,
— Uppgifter ska finnas tillgängliga för de enskilda platser där den berörda medlemsstaten utfärdar viseringar och
uppdelas efter tredjeländer,
— ”Icke utfärdade” omfattar uppgifter om avslag på viseringsansökningar och ansökningar där prövningen har avbrutits i
enlighet med artikel 8.2.
Om uppgifter varken finns tillgängliga eller är relevanta för en speciell kategori och ett tredjeland ska medlemsstaterna
lämna utrymmet tomt (och inte införa ”0” [noll], ”ej tillämpligt” eller något annat värde).
SV
L 243/52
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGA XIII
JÄMFÖRELSETABELL
Bestämmelse i denna förordning
Ersatt bestämmelse i Schengenkonventionen (CSA), de gemen
samma konsulära anvisningarna (CCI) eller beslut av verkställande
Schengenkommittén (SCH/Com-ex)
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Syfte och tillämpningsområde
CCI, del I.1 Tillämpningsområde (CSA artiklarna 9 och 10)
Artikel 2
Definitioner
1–4
CCI: del I. 2 Definitioner och viseringskategorier
CCI: del IV ”Rättslig grund”
CSA: Artiklarna 11.2, 14.1, 15, 16
AVDELNING II
VISERING FÖR FLYGPLATSTRANSITERING
Artikel 3
Tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering
för flygplatstransitering
Gemensam åtgärd 96/197/RIF, CCI, del I, 2.1.1
AVDELNING III
FÖRFARANDEN OCH VILLKOR FÖR UTFÄRDANDE AV VISERING
KAPITEL I
Myndigheter som medverkar vid förfaranden i samband med ansökningar
Artikel 4
Myndigheter som är behöriga att handlägga viseringsansök
ningar
CCI, del II. 4, CSA, artikel 12.1, förordning (EG) nr 415/
2003
Artikel 5
Medlemsstat som är behörig att pröva en ansökan
CCI, del II, 1.1 a och b, CSA, artikel 12.2
Artikel 6
Konsulär territoriell behörighet
CCI, del II, 1.1 och 3
Artikel 7
Behörighet att utfärda viseringar till tredjelandsmedborgare
som vistas lagligt på en medlemsstats territorium
—
Artikel 8
Avtal om representation
CCI, del II, 1.2
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/53
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
KAPITEL II
Ansökan
Artikel 9
Praktiska bestämmelser om inlämnande av ansökningar
CCI, bilaga 13, not (artikel 10.1)
Artikel 10
Allmänna regler för inlämnande av viseringsansökningar
—
Artikel 11
Ansökningsformulär
CCI, del III, 1.1.
Artikel 12
Resehandling
CCI, del III, 2 a, CSA, artikel 13.1 och 13.2
Artikel 13
Biometriska kännetecken
CCI, del III, 1.2 a och b
Artikel 14
Styrkande handlingar
CCI, del III, 2 b och del V, 1.4, Com-ex (98) 57
Artikel 15
Medicinsk reseförsäkring
CCI, del V, 1.4
Artikel 16
Viseringsavgift
CCI del VII. 4. och bilaga 12
Artikel 17
Serviceavgift
CCI, del VII, 1.7
KAPITEL III
Prövning av och beslut om viseringsansökningar
Artikel 18
Fastställande av konsulär behörighet
—
Artikel 19
När en ansökan kan tas upp till prövning
—
Artikel 20
Stämpel som visar att ansökan kan tas upp till prövning
CCI, del VIII, 2
Artikel 21
Kontroll av inresevillkoren och riskbedömning
CCI, del III, 4, och del V, 1
Artikel 22
Föregående samråd med andra medlemsstaters centrala
myndigheter
CCI, del II, 2.3 och del V, 2.3 a–d
Artikel 23
Beslut om ansökan
CCI, del V, 2.1 andra strecksatsen och 2.2, CCI
SV
L 243/54
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
KAPITEL IV
Utfärdande av visering
Artikel 24
Utfärdande av enhetlig visering
CCI, del V, 2.1
Artikel 25
Utfärdande av visering med territoriellt begränsad giltighet
CCI, del V, 3, bilaga 14, CSA 11.2, 14.1 och 16
Artikel 26
Utfärdande av visering för flygplatstransitering
CCI, del I, 2.1.1 – Gemensam åtgärd 96/197/RIF
Artikel 27
Hur viseringsmärket ska fyllas i
CCI, del VI, 1, 2, 3 och 4
Artikel 28
Upphävande av ett redan ifyllt viseringsmärke
CCI, del VI, 5.2
Artikel 29
Påförande av viseringsmärken
CCI, del VI, 5.3
Artikel 30
Rättigheter som följer av en utfärdad visering
CCI, del I, 2.1, sista meningen
Artikel 31
Information till andra medlemsstaters centrala myndigheter
—
Artikel 32
Avslag på ansökan om visering
—
KAPITEL V
Ändring av en utfärdad visering
Artikel 33
Förlängning
Com-ex (93) 21
Artikel 34
Upphävande och återkallande
Com-ex (93) 24 och bilaga 14 i CCI
KAPITEL VI
Viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna
Artikel 35
Viseringsansökningar som lämnas in vid de yttre gränserna
Förordning (EG) nr 415/2003
Artikel 36
Viseringar som utfärdas vid gränsen till sjömän i transit
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/55
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
AVDELNING IV
FÖRVALTNING OCH ORGANISATION
Artikel 37
Organisation av viseringsavdelningarna
CCI, VII, 1, 2 och 3
Artikel 38
Resurser till handläggning av viseringsansökningar och
övervakning av konsulat
—
CCI, del VII, 1A
Artikel 39
Personalens uppförande
CCI, del III, 5
Artikel 40
Former för samarbete
CCI, del VII, 1AA
Artikel 41
Samarbete mellan medlemsstaterna
Artikel 42
Honorärkonsuler
CCI, del VII, AB
Artikel 43
Samarbete med externa tjänsteleverantörer
CCI, del VII, 1B
Artikel 44
Kryptering och säker överföring av uppgifter
CCI, del II, 1.2, del VII, 1.6, sjätte, sjunde, åttonde och
nionde styckena
Artikel 45
Samarbetet mellan medlemsstaterna och kommersiella mel
lanhänder
CCI, VIII, 5.2
Artikel 46
Sammanställning av statistik
SCH Com-ex (94) 25 och (98) 12
Artikel 47
Information till allmänheten
—
AVDELNING V
LOKALT SCHENGENSAMARBETE
Artikel 48
Lokalt Schengensamarbete mellan medlemsstaterna
CCI, VII, 1, 3 och 4
SV
L 243/56
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
AVDELNING VI
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 49
Arrangemang i samband med de olympiska och paralym
piska spelen
—
Artikel 50
Ändring av bilagorna
—
Artikel 51
Anvisningar om den praktiska tillämpningen av viserings
kodexen
—
Artikel 52
Kommittéförfarande
—
Artikel 53
Underrättelse
—
Artikel 54
Ändring av förordning (EG) nr 767/2008
—
Artikel 55
Ändringar av förordning (EG) nr 562/2006
—
Artikel 56
Upphävande
—
Artikel 57
Övervakning och utvärdering
—
Artikel 58
Ikraftträdande
—
SV
15.9.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
243/57
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
BILAGOR
Bilaga I
Harmoniserat ansökningsformulär
CCI, Bilaga 16
Bilaga II
Icke uttömmande förteckning över styrkande handlingar
Delar av CCI, V, 1.4
Bilaga III
Enhetligt format och användning av stämpel som visar att en
ansökan om visering kan tas upp till prövning
CCI, VIII, 2
Bilaga IV
Gemensam förteckning över tredjeländer, förtecknade i bilaga
I till förordning (EG) nr 539/2001, vars medborgare måste
inneha visering för flygplatstransitering när de passerar genom
det internationella transitområdet på flygplatser inom med
lemsstaternas territorium
CCI, Bilaga 3, del I
Bilaga V
Förteckning över uppehållstillstånd som ger innehavaren rätt
att transitera genom medlemsstaters flygplatser utan att det
krävs innehav av visering för flygplatstransitering
CCI, Bilaga 3, del III
Bilaga VI
Standardformulär för underrättelse om och motivering av av
slag, upphävande eller återkallande av visering
—
Bilaga VII
Ifyllande av viseringsmärket
CCI, del VI, 1–4, Bilaga 10
Bilaga VIII
Påförande av viseringsmärke
CCI, del VI, 5.3
Bilaga IX
Bestämmelser om utfärdande av viseringar vid gränsen för
sjömän i transit vilka omfattas av viseringstvång
Förordning (EG) nr 415/2003, Bilagorna I och II
Bilaga X
Förteckning över minimikrav som ska ingå i det rättsliga
instrumentet vid samarbete med externa tjänsteleverantörer
CCI, Bilaga 19
Bilaga XI
Särskilda förfaranden och villkor för att underlätta utfärdandet
av viseringar för medlemmar i den olympiska familjen som
deltar i olympiska spelen eller paralympiska spelen
—
Bilaga XII
Årlig statistik om enhetlig visering, viseringar med territoriellt
begränsad giltighet och visering för flygplatstransitering
—
SV
L 243/58
Europeiska unionens officiella tidning
15.9.2009
Prop. 2010/11:121
Bilaga 1
Sammanfattning SOU 2009:77
Uppdraget
Viseringsutredningen har fått i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI:n), ändringsförordningen1. Viseringskodexen antogs den 25 juni 2009, men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i EUT och inte heller trätt i kraft. Ändringsförordningen publicerades i EUT den 28 maj 2009 och trädde i kraft den 29 maj 2009. Utredningen ska också lämna förslag till de författningsändringar som behöver göras med anledning av förordningen (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare2. I detta delbetänkande redovisas uppdraget såvitt gäller de författningsändringar som föranleds av antagandet av Viseringskodexen och ändringsförordningen.
Viseringskodexens och ändringsförordningens bestämmelser om representation, samarbetsformer och upptagande av biometri är i huvudsak likalydande. Ändringsförordningen kommer på sikt sannolikt att upphävas. Mot bakgrund härav har överväganden och bedömningar om författningsändringar gjorts mot bakgrund av Viseringskodexens bestämmelser.
Schengenregelverket på viseringsområdet
I Schengenkonventionen finns bestämmelser om viseringar för kortare vistelser och för längre vistelser. Schengenkonventionens bestämmelser om viseringar kompletteras med utförliga bestämmelser för de tillämpande myndigheterna i de av Europeiska unionens råd beslutade gemensamma konsulära anvisningarna (Common Consular Instructions on visas for diplomatic missions and consular posts, CCI). Bestämmelserna i CCI:n preciserar också under vilka förutsättningar som visering ska beviljas.
Det finns också rättsakter som bl.a. bestämmer vilka länders medborgare som ska vara skyldiga att ha visering och vilka länders medborgare som ska vara undantagna från viseringskravet för att få resa in i Sverige och de övriga Schengenstaterna; rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de tredje länder vars
1 Europaparlamentets och rådets förordning nr 309/2009 av den 23 april 2009 om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna angående viseringar till diplomatiska beskickningar och karriärkonsulat i samband med införandet av biometri samt bestämmelser om hur viseringsansökningar ska tas emot och behandlas, EUT L 131 28.6.2009, s. 1. 2 EUT L 157 15.6.2002, s. 1.
Pr
medborgare är undantagna från detta krav. Bestämmelser om nödfallsviseringar finns i rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdande av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit. Beträffande visering för flygplatstransitering antog ministerrådet den 4 mars 1996 en gemensam åtgärd om ett system med sådana viseringar (96/197/RIF). I bilagan till den gemensamma åtgärden räknas upp de länder vars medborgare måste ha en sådan visering. Rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av viseringshandlingar gäller också på området.
op. 2010/11:121 Bilaga 2
Informationssystemet för viseringar (VIS)
Den 8 juni 2004 beslutade rådet att inrätta ett informationssystem för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av uppgifter mellan medlemsstater. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelser (VIS-förordningen) fastställer ändamål, funktioner och ansvarsfördelningen för VIS. Den fastställer också villkor och förfaranden för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna för att underlätta prövningen av viseringsansökningar och beslut som fattas i anslutning till dessa.
VIS-förordningen innehåller allmänna bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och mål, definitioner, vilka uppgiftskategorier som ska registreras i VIS, vilka som ska ha tillgång till VIS samt allmänna principer som ska tillämpas vid användningen av VIS. Förordningen innehåller vidare en s.k. broklausul, som reglerar brottsbekämpande myndigheters och Europols tillgång till uppgifter i VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott.
I VIS-förordningen finns också närmare bestämmelser om viseringsmyndigheternas registrering och användning av uppgifterna i VIS, andra myndigheters åtkomst till dessa uppgifter samt om lagring och ändring av uppgifterna. Förordningen reglerar även drift och ansvar samt rättigheter och skyldigheter med avseende på uppgiftsskydd.
Förordning om ändring av de gemensamma konsulära anvisningarna
Av artikel 5.1 i VIS-förordningen framgår vilka uppgifter som i samband med en viseringsansökan ska registreras i VIS, bl.a. ett fotografi av sökanden och sökandens fingeravtryck. CCI:n saknade tidigare helt bestämmelser om upptagande av biometri. I CCI:n fanns tidigare alltså ingen rättslig grund för viseringsmyndigheterna att kräva biometriska uppgifter från personer som ansökte om visering. Genom den s.k. ändringsförordningen som trädde i kraft den 29 maj 2009 har en rättslig grund för upptagningen av biometriska kännetecken skapats.
Viseringskodexen
I Haagprogrammet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen3 framhålls ”nödvändigheten av att ytterligare utveckla den gemensamma viseringspolitiken som en del av ett mångsidigt system som syftar till att underlätta lagligt resande och ta itu med olaglig invandring genom ytterligare harmonisering av nationell lagstiftning och hanteringsförfaranden vid lokala konsulära beskickningar.” Ett av de viktigaste inslagen för detta är införandet av en gemenskapskodex om viseringar såsom ett gemensamt regelverk för viseringspolitiken, särskilt genom konsolidering och utveckling av gällande bestämmelser.
Genom Viseringskodexen upphävs en rad bestämmelser i olika EGrättsliga rättsakter. Det rör sig bl.a. om bestämmelserna i Schengenkonventionen om viseringar för kortare vistelse, CCI:n och artikel 2 i ändringsförordningen samt rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit.
Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer viseringar för kortare vistelser heltäckande att regleras av Viseringskodexen. Viseringskodexen innehåller allmänna bestämmelser om syfte och mål. Bestämmelserna i Viseringskodexen ska vara tillämpliga på alla tredjelandsmedborgare som enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna, och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Viseringskodexen påverkar emellertid inte rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unionsmedborgare eller som har samma rätt till sådan rörlighet enligt avtal mellan å ena sidan gemenskapen och dessa medlemsstater samt, å andra sidan, dessa tredjeländer. I förordningen anges vidare vilka tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering för flygplatstransitering, samtidigt som det fastställs förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för transitering genom de internationella transitområdena på medlemsstaternas flygplatser.
Liksom ändringsförordningen innehåller Viseringskodexen bestämmelser för upptagande av biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med en viseringsansökan. I Viseringskodexen finns också föreskrifter avseende överenskommelser om representation medlemsstaterna emellan och andra samarbetsformer. Avslag på viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering ska enligt Viseringskodexen kunna överklagas av sökanden. I den mån en medlemsstats nationella lagstiftning inte redan innehåller regler för överprövning av sådana beslut uppställer Viseringskodexen krav på att medlemsstaten inrättar nationella regler härom.
3 EUT C 53, 3.3.2005.
EG-rättsliga utgångspunkter
Såväl Viseringskodexen som ändringsförordningen är EG-förordningar. Sådana förordningar blir automatiskt en del av medlemsstaternas nationella rättssystem och gäller enligt sin lydelse på samma sätt som nationella lagar. Enligt EG-rättsliga principer får medlemsstaterna inte vidta några implementeringsåtgärder när det gäller EG-förordningar. En EG-förordnings bestämmelser får som huvudregel inte återges i nationell lagstiftning eftersom detta skulle kunna dölja att de rättigheter som har sitt ursprung i förordningen är av gemenskapsrättslig natur. Om det finns nationella författningsbestämmelser som motsvarar eller strider mot en EG-förordnings bestämmelser måste de nationella bestämmelserna utmönstras.
Bestämmelser i en EG-förordning får dock återges i nationell lagstiftning när det är nödvändigt för att den nationella lagstiftningen ska bli begriplig och sammanhållen. En EG-förordning kan också i olika avseenden ge upphov till kompletterande nationella föreskrifter.
Bedömningar av behovet av svenska författningsändringar i detta delbetänkande görs med utgångspunkt i dessa EG-rättsliga principer.
Överenskommelser om representation och samarbetsformer
Viseringskodexen innehåller bestämmelser om representation mellan medlemsstaterna och samarbetsformer. En medlemsstat kan samtycka till att representera en annan medlemsstat som enligt Viseringskodexens bestämmelser är behörig att pröva ansökan och utfärda viseringar på den medlemsstatens vägnar. En medlemsstat kan också företräda en annan medlemsstat på ett begränsat sätt på så vis att den tar emot viseringsansökningar och registrerar biometriska kännetecken.
Till följd av Schengensamarbetet finns redan i dag bestämmelser i utlänningslagen (2005:716) om Sveriges möjlighet att ingå överenskommelser med annan Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om s.k. enhetlig visering. I 3 kap. 6 § UtlL anges att regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetliga viseringar. Andra samarbetsformer som regleras av kodexen, samlokalisering och gemensamma ansökningscentrum samt samarbete med s.k. externa tjänsteleverantörer m.m., saknar motsvarighet i svensk lag.
Som nämnts ovan upphävs Schengenkonventionens bestämmelser om visering för kortare vistelser genom Viseringskodexen. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med Viseringskodexen föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 6 § UtlL ändras så att den istället tar sikte på överenskommelser om representation enligt Viseringskodexen. Övriga samarbetsformer regleras uttömmande av Viseringskodexen. Någon anledning eller ens EG-rättslig möjlighet att meddela kompletterande nationella föreskrifter härom finns därför inte.
Upptagande av biometri
I svensk lag finns inga bestämmelser om upptagande av biometri i samband med viseringsansökningar. Den rättsliga grunden för att ta upp biometri (fingeravtryck och fotografi) i samband med viseringsansökningar finns i Viseringskodexen. Någon kompletterande nationell lagstiftning krävs därför inte.
Möjligheten att överklaga
Att avslag på viseringsansökningar samt beslut om upphävande respektive återkallande av viseringar får överklagas framgår klart av Viseringskodexen. Huruvida bestämmelserna om överklagande är tillämpliga även i andra fall är dock oklart.
Enligt utredningens mening får det överlämnas till rättstillämpningen att närmare avgöra räckvidden av Viseringskodexens överklagandebestämmelser.
Utlänningslagen saknar för närvarande generella bestämmelser om rätt att överklaga avslagsbeslut avseende viseringar. För att den svenska lagstiftningen ska vara förenlig med kodexen krävs författningsändringar och kompletterande lagstiftning avseende överklagande. Utredningen föreslår att det i utlänningslagen införs bestämmelser om rätt att överklaga beslut om avslag på en viseringsansökan samt återkallande och upphävande av en visering.
Beslut om visering meddelas enligt 3 kap. 5 § UtlL, av Migrationsverket och Regeringskansliet. Enligt 3 kap. 6 § samma lag får emellertid regeringen eller – efter regeringens bemyndigande – Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får också meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering. Utredningen föreslår att det nuvarande bemyndigandesystemet ska behållas. Såvitt avser instansordningen föreslås att viseringsbeslut bör kunna överklagas till en enda migrationsdomstol och därefter till Migrationsöverdomstolen. Vid överklagande till Migrationsöverdomstolen innebär det att utlänningslagens bestämmelser om prövningstillstånd gäller.
Övriga överväganden
Efter Viseringskodexens ikraftträdande kommer det att finnas två huvudtyper av viseringar. Viseringar som utfärdats enligt Viseringskodexen och s.k. nationella viseringar för längre vistelser. Den förstnämnda typen av viseringar har som framgår sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. En sådan visering kan vara enhetlig, av territoriellt begränsad giltighet eller endast giltig för flygplatstransitering. Även visering som utfärdas vid de yttre gränserna (nödfallsvisering och sjömansvisering) har sin grund i Viseringskodexens bestämmelser. Viseringskodexen utgör en utveckling av Schengensamarbetet. Utredningen föreslår att en visering som utfärdas med stöd av Vise-
ringskodexen benämns Schengenvisering och att det i utlänningslagen tas in en definition härom.
I Viseringskodexen regleras vilken stat som är behörig att pröva en ansökan om visering. Direkt av Viseringskodexen följer också att en enhetlig visering gäller inom samtliga medlemsstaters territorium. Mot bakgrund av detta föreslås att bestämmelsen i 3 kap. 3 § UtlL som stadgar att beslut om enhetlig visering som meddelats av en behörig myndighet i en annan Schengenstat gäller i Sverige utmönstras.
Utredningen förslår vidare att bestämmelserna i utlänningslagen anpassas efter Viseringskodexen och att föreskrifter som framgår direkt av EG-förordningen – beviskrav, villkor för beviljande av viseringar, grunder för upphävande och återkallande av visering, begreppet enhetlig visering enligt Schengenkonventionen – utmönstras. Utredningen lämnar inte några förslag avseende utlänningsförordningen (2006:97) utan pekar bara på vissa oförenligheter med Viseringskodexens bestämmelser. Utredningen föreslår att utlänningsförordningen ses över.
Författningsförslag SOU 2009:77
1.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)
Härigenom föreskrivs1 i fråga om utlänningslagen (2005:716)
dels att 3 kap. 2 och 3 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 1, 4 och 6 §§, 7 kap. 1, 2 och 8 §§, 13 kap. 10 §, 14 kap. 2 och 3 §§ samt 16 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 1 kap. 4 § ska lyda ”Schengenkonventionen, Schengenstat och Schengenvisering”,
dels att rubriken närmast före rubriken till 14 kap. 2 § ska ha följande lydelse,
dels att det i 1 kap. införs en ny paragraf, 4 a §, och i 14 kap. införs en ny paragraf, 2 a §, med följande lydelse,
dels att det närmast före 14 kap. 2 a § införs en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
4 a §
Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (Viseringskodexen) 2 .
2 kap.
3 §
Visering är ett tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under en viss kortare tid. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha
Schengenvisering eller nationell visering, om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt.
I Viseringskodexen finns bestämmelser om Schengenvisering.
Bestämmelser om nationell visering finns i 3 kap. 4 §.
3 kap.
1 §
1 Jfr Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 00/2009 av den … om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen), EUT L 2 EUT L
En utlänning får beviljas visering om han eller hon
1. har ett gällande pass eller annan handling som skall godtas som pass,
2. på begäran kan visa upp dokument, av vilka framgår syftet med och förutsättningarna för den planerade vistelsen i landet,
3. har en medicinsk reseförsäkring för vistelsen,
4. har tillräckliga medel för sitt uppehälle såväl under vistelsen som för återresa till utreselandet eller transitresa till ett sådant tredje land som medger inresa, eller på laglig väg kan skaffa sig sådana medel,
5. inte har meddelats inreseförbud, samt
6. inte anses äventyra den allmänna ordningen, rikets säkerhet eller någon av Schengenstaternas internationella förbindelser.
Villkor för beviljande av en Schengenvisering finns i Viseringskodexen.
2 §
En visering för inresa och vistelse i högst tre månader som beviljas med stöd av 1 § skall utfärdas som en enhetlig visering i enlighet med föreskrifterna i Schengenkonventionen. En enhetlig visering är giltig vid inresa och vistelse i Schengenstaterna på sätt som framgår av viseringen.
Om det vid en samlad bedömning framstår som sannolikt att avsikten med vistelsen är en annan än den uppgivna eller att utlänningen inte kommer att lämna Sverige eller Schengenstaternas territorium efter viseringstidens utgång, får en enhetlig visering inte beviljas.
3 §
En enhetlig visering enligt
Schengenkonventionen som har utfärdats av en behörig myndighet i någon Schengenstat gäller i Sverige.
4 §
Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras
Om villkoren för visering i 1 § och 2 § andra stycket inte är uppfyllda får en nationell visering beviljas om det är nödvändigt av humanitära skäl, på grund av Sveriges internationella förpliktelser eller om det annars finns ett starkt nationellt intresse att bevilja visering. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in och vistas i Sverige. Vid bedömningen av om en nationell visering skall beviljas skall en avvägning göras mellan hur angeläget syftet med besöket är och risken för att den person som beviljas viseringen inte kommer att lämna Sverige efter viseringstidens utgång.
En nationell visering får, när det finns särskilda skäl, beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
Om en nationell visering utfärdas, skall övriga Schengenstater underrättas.
Om det finns särskilda skäl får en nationell visering beviljas. En sådan visering ger endast tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, dock högst ett år. Den får beviljas för längre tid än utlänningens pass gäller endast när det finns särskilda skäl.
6 § Prop. 2010/11:121 Bilaga 3
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Migrationsverket får meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering.
Regeringen får meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att besluta om visering.
Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om enhetlig visering.
Regeringen får ingå överenskommelse med en Schengenstat om att den statens behöriga myndigheter får meddela beslut om Schengenvisering.
7 kap.
1 §
Visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.
Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet.
I Viseringskodexen finns särskilda bestämmelser om upphävande och återkallelse av Schengenvisering.
Om utlänningen har vistats här i landet, mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas enligt första stycket endast om det finns synnerliga skäl för det.
2 §
Utöver vad som sägs i 1 § får visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.
Utöver vad som sägs i 1 § får nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas, om det finns särskilda skäl för det.
Uppehållstillstånd får dock återkallas enligt första stycket endast för en utlänning som ännu inte har rest in i Sverige.
8 §
Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket
Uppehållstillstånd eller visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.
Återkallelse av uppehållstillstånd och arbetstillstånd beslutas av Migrationsverket. Återkallelse av nationell visering beslutas av den myndighet som har beviljat viseringen eller av Migrationsverket.
Uppehållstillstånd eller nationell visering som har beviljats av Regeringskansliet får återkallas endast av Regeringskansliet.
13 kap.
10 §
Ett beslut i fråga om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige skall alltid innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet.
Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett EES-land eller i Schweiz.
Vid beslut i fråga om visering eller arbetstillstånd får skälen som ligger till grund för beslutet utelämnas. En utlänning har dock alltid rätt till motivering av ett beslut i fråga om visering, om beslutet går utlänningen emot och
1. utlänningen omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer, utan att vara medborgare i ett
EES-land eller i Schweiz, eller
2. beslutet fattas enligt Viseringskodexen.
14 kap.
Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd och arbetstillstånd
Avvisning och utvisning samt uppehållstillstånd, arbetstillstånd och visering .
Polismyndighetens beslut
2 §
En polismyndighets beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket.
En polismyndighets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.
Utlandsmyndighetens beslut m.m.
2 a §
En utlandsmyndighets beslut samt beslut av annat organ, efter bemyndigande enligt 3 kap. 6 §, om avslag på en ansökan om
Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.
3 §
Migrationsverkets beslut får överklagas till en migrationsdomstol, om beslutet innebär
– avslag på en ansökan om visering eller återkallelse av visering för en utlänning som är familjemedlem till en EES-medborgare, utan att själv vara EES-medborgare,
– avvisning eller utvisning, – avslag på en ansökan om uppehållstillstånd eller om tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige, eller
– återkallelse av ett uppehållstillstånd eller av tredjelandsmedborgares ställning som varaktigt bosatt i Sverige.
Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om Schengenvisering samt upphävande eller återkallelse av Schengenvisering får överklagas till en migrationsdomstol.
Migrationsverkets beslut om avslag på en ansökan om arbetstillstånd eller beslut om återkallelse av arbetstillstånd får överklagas till en migrationsdomstol, om frågan om tillstånd har behandlats i samband med ett beslut om avvisning eller utvisning.
16 kap.
1 §
De länsrätter som regeringen bestämmer skall vara migrationsdomstolar. Migrationsöverdomstol är Kammarrätten i Stockholm.
Regeringen får meddela föreskrifter om vilka länsrätter som ska vara migrationsdomstolar och att endast en av dessa ska vara behörig att pröva viseringsärenden. Migrationsöverdomstol är
Kammarrätten i Stockholm.
Om migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen och förfarandet i dessa gäller vad som allmänt är föreskrivet om länsrätt och kammarrätt och rättskipningen i dessa, om inte något annat följer av denna lag.
Denna lag träder i kraft den …3
3 Europaparlamentets och rådets förordning om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) antogs den 25 juni 2009 men har ännu (augusti 2009) inte publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) och inte heller trätt i kraft. I artikel 58 i Viseringskodexen finns särskilda föreskrifter om EG-förordningens ikraftträdande. Mot bakgrund av det anförda kan någon bestämd dag för lagförslagens ikraftträdande inte anges.
Förteckning över remissinstanserna
Följande myndigheter och organisationer har anmodats respektive erbjudits att lämna synpunkter på betänkandet.
1. Riksdagens ombudsmän
2. Kammarrätten i Stockholm
3. Länsrätten i Stockholms län
4. Länsrätten i Skåne län
5. Länsrätten i Göteborg
6. Justitiekanslern
7. Domstolsverket
8. Rikspolisstyrelsen
9. Säkerhetspolisen 10. Migrationsverket 11. Kustbevakningen 12. Tullverket 13. Datainspektionen 14. Högskoleverket 15. Ambassaden Bangkok 16. Ambassaden Damaskus 17. Ambassaden London 18. Ambassaden Moskva 19. Ambassaden Peking 20. Ambassaden Teheran 21. Barnombudsmannen 22. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet 23. Diskrimineringsombudsmannen 24. Sveriges advokatsamfund 25. Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd - FARR 26. Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar 27. Rädda Barnen 28. Svenska Röda Korset 29. VisitSweden
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2011-03-29
Närvarande: F.d. justitierådet Bo Svensson, f.d. regeringsrådet Leif Lindstam och justitierådet Ann-Christine Lindeblad.
EU:s viseringskodex
Enligt en lagrådsremiss den 24 mars 2011 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Christina Kopparberg.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 april 2011
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Larsson, Erlandsson, Borg, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Tolgfors, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd
Föredragande: statsrådet Billström
Regeringen beslutar proposition 2010/11:121 EU:s viseringskodex.
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som
inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EUregler
3 kap. 6 § 32009R0810