Prop. 2020/21:197
Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 12 maj 2021
Morgan Johansson
Mikael Damberg (Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen lämnas förslag till kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. Genom avtalet införs bl.a. bestämmelser om det straffrättsliga samarbetet mellan parterna. Det rör sig om överlämnande av misstänkta eller dömda personer, ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och frysning och förverkande av egendom.
I propositionen föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till avtalet som möjliggör att avtalet kan tillämpas fullt ut i Sverige. Den nya lagen innehåller kompletterande bestämmelser när Sverige begär bistånd av eller lämnar bistånd till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. Den nya lagen medför vissa följdändringar i andra lagar.
Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 15 juli 2021.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringens förslag:
1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott.
3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet.
De delar av avtalet som kompletteras är avdelning VII om överlämnande (artiklarna 596–632
)
och avdelning XI om frysning och förverkande
(artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete.
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i avtalet.
2 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer till Sverige
Behörig rättslig myndighet
1 § Behörig rättslig myndighet enligt artikel 598 d i avtalet är åklagare.
Återförande av en person som har överlämnats till Sverige
2 § Om en person har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Transport i Sverige
3 § Vid transport i Sverige av den som överlämnats hit tillämpas 8 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
3 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer från Sverige
Behöriga rättsliga myndigheter
1 § Behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c i avtalet är åklagare och allmän domstol.
Hinder mot överlämnande
2 § En svensk medborgare får inte överlämnas.
3 § Ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott.
Ett överlämnande får dock inte vägras om den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel 602.2 i avtalet.
4 § Överlämnande får inte beviljas
1. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel 604 b i avtalet krävs för att överlämnande ska få beviljas, eller
2. om den eftersökte enligt artikel 614 i avtalet ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen.
5 § I frågor om hinder mot överlämnande tillämpas 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Förfarandet vid överlämnande
6 § Under det inledande förfarandet om överlämnande och under utredningen tillämpas 4 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
En efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds.
Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat anges i avtalet eller i denna lag.
Beslut om kompletteringar enligt artikel 613.2 i avtalet fattas av åklagare.
7 § I frågor om offentlig försvarare för den eftersökte tillämpas 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
8 § I frågor om samtycke och medgivande tillämpas 4 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
9 § Vid prövningen av frågan om överlämnande tillämpas 5 kap. 1 och 2 §§, 4 § första och andra styckena, 5 § och 9 § utom första stycket första meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Om garantier som avses i artikel 604 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas.
Ett beslut om att inte bevilja ett överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet får inte överklagas.
Tvångsmedel
10 § I frågor om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i 4 kap.5 och 6 §§, 5 kap. 7 § och 6 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
11 § I frågor om beslag och husrannsakan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Verkställighet av beslut om överlämnande
12 § Rätten kan i samband med ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas, bestämma att
– verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel 621.4 eller artikel 622.1 i avtalet, eller
– den eftersökte tillfälligt ska överlämnas enligt artikel 622.2 i avtalet. Efter att rätten har beslutat om överlämnande kan åklagaren bestämma att verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel 621.3 eller artikel 621.4 i avtalet.
13 § Vid verkställighet av ett beslut om överlämnande tillämpas 6 kap.4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige
14 § Verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överföras till
Sverige enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om
– rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, eller
– någon har överlämnats från Sverige på villkor att han eller hon ska återföras hit enligt artikel 604 b i avtalet.
Vid ett sådant överförande av verkställigheten till Sverige ska bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dock inte tillämpas. Vid tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas.
När rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs.
Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning
15 § Bestämmelserna i 1–3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas i frågor om tillstånd till utvidgat överlämnande enligt artikel 625.4 eller till vidareöverlämnande enligt artikel 626.3 i avtalet.
Ett tillstånd till vidareöverlämnande enligt artikel 626.3 i avtalet ska även kunna avse ett överlämnande eller en utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge.
16 § Vid tillstånd till vidareutlämning enligt artikel 626.5 i avtalet tillämpas 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Tillstånd till transport genom Sverige
17 § Vid en begäran om tillstånd till transport genom Sverige tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
4 kap. Verkställighet av beslut om förverkande
Centralmyndighet
1 § Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande enligt avdelning XI i avtalet.
Verkställighet i Förenade kungariket
2 § Kronofogdemyndigheten prövar om det ska begäras verkställighet i
Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande.
En framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet.
3 § Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska myndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.
4 § Kronofogdemyndigheten får inte samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket genom omvandling enligt artikel 665.4 eller genom åtgärder enligt artikel 669 i avtalet.
Verkställighet i Sverige
5 § Regeringskansliet ska överlämna en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning.
6 § Vid prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och vid verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom:
– 4 § tredje stycket, – 9 § med bortseende från hänvisningarna till 19–22 §§, – 11 § första stycket med bortseende från hänvisningarna till 12–14 §§, – 16 § utom andra stycket andra meningen, – 24 § första och andra styckena med bortseende från hänvisningarna till 11 § andra stycket och 12–14 §§, och
– 35, 38 och 39 §§.
7 § I frågor om förfogande över förverkad egendom tillämpas 36 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Kronofogdemyndigheten meddelar beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel 667.3 i avtalet.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021.
2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten.
Lagen gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan och den tillhörande lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket är tillämpliga.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021.
1 Senaste lydelse 2011:1166 (jfr 2012:573).
2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.
I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i
1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande,
3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och
4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Stor-
1 Senaste lydelse 2020:970.
britannien och Nordirland, å andra sidan, och den tillhörande lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021.
2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska införas en ny paragraf, 1 kap. 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
9 §
I fråga om rättslig hjälp i brottmål i förhållande till Förenade kungariket gäller utöver denna lag bestämmelser i avdelning VIII och XI i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021.
3. Ärendet och dess beredning
Sedan Europeiska unionen (EU) och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (Förenade kungariket) träffat ett avtal om Förenade kungarikets utträde ur EU (utträdesavtalet) lämnade Förenade kungariket EU den 1 februari 2020. Under den övergångsperiod som enligt utträdesavtalet har gällt fram till den 31 december 2020 för bl.a. brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete fortsatte Förenade kungariket att tillämpa det EU-rättsliga regelverket i dessa delar.
Från och med den 1 januari 2021 började avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan av den 30 december 2020 (avtalet) att tillämpas provisoriskt. Avtalets initiala version är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 444, 31.12.2020, s. 14). Avtalet trädde i kraft den 1 maj 2021. Avtalets giltiga och slutgiltiga version är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 149, 30.4.21, s. 10) och för denna proposition relevanta delar av avtalet finns i svensk lydelse i bilaga 1.
Del 3 i avtalet om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete är direkt tillämplig i staterna. Med anledning av avtalets bestämmelser i den delen har promemorian Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket utarbetats inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet). I promemorian övervägs behovet av nationell lagstiftning till följd av avdelning VII, VIII och XI i avtalets del 3. En sammanfattning av promemorian och dess lagförslag finns i bilagorna 2 och 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Regeringskansliet (dnr Ju2021/00697).
Sedan promemorian utarbetats har den initiala versionen av avtalet slutgiltigt ersatts av en språkgranskad version. Artiklarna i avtalets slutgiltiga version har en löpande numrering till skillnad från avtalets initiala version. En konverteringstabell för artikelnumreringen finns i bilaga 7.
I denna proposition behandlar regeringen promemorians lagförslag. Promemorian innehåller även bedömningar i ett antal frågor vilka i vissa delar berörs mer kortfattat i propositionen. Vidare innehåller promemorian överväganden om vilka anmälningar som ska göras eller återtas enligt avtalet. Dessa överväganden berörs, med några undantag, inte i propositionen. Anmälningarna finns publicerade i Europeiska unionens officiella tidning (EUT C 117 I, 6.4.2021, s. 1).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 15 april 2021 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.2, 6.2, 6.3, 6.5, 6.6, 6.8 och 8.5.3 samt i
författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
Hänvisningar till S3
4. Avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
4.1. Bakgrunden till avtalet om handel och samarbete mellan EU och Förenade kungariket
Efter folkomröstningen sommaren 2016 ansökte Förenade kungariket i mars 2017 om utträde ur EU. Utträdet skedde den 1 februari 2020. Från det datumet fram till och med den 31 december 2020 gällde enligt avtalet om Förenade kungarikets utträde ur EU (utträdesavtalet) en s.k. övergångsperiod bl.a. om det straffrättsliga samarbetet, vilket bl.a. innebar att Förenade kungariket tillämpade i huvudsak det EU-rättsliga regelverket för dessa samarbetsområden.
Under den tid som övergångsperioden enligt utträdesavtalet har gällt har EU och Förenade kungariket fört förhandlingar om parternas framtida relationer i en mängd olika frågor. På julafton 2020 kom parterna överens om ett avtal: Avtal om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan av den 30 december 2020 fortsättningsvis kallat avtalet. Avtalet började tillämpas provisoriskt den 1 januari 2021 och dess initiala version publicerades i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 444, 31.12.2020, s. 14). En juristlingvistisk granskning har därefter genomförts av avtalstexterna. De granskade avtalstexterna har fastställts som giltiga och slutgiltiga och ska anses ha från början ersatt den initiala versionen av avtalet. Avtalet trädde i kraft den 1 maj 2021 och dess slutgiltiga version är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 149, 30.4.21, s. 10).
4.2. Kort om innehållet i avtalet i relevanta delar
Avtalet reglerar vad som ska gälla mellan unionen och dess medlemsstater och Förenade kungariket i en mängd olika frågor. De delar av avtalet som berörs i denna proposition är del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, avdelning VII om överlämnande, avdelning VIII om ömsesidig rättslig hjälp och avdelning XI om frysning och förverkande. Utgångspunkten är att del 3 i avtalet är direkt tillämplig.
4.2.1. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer
Avdelning VII rör överlämnande av misstänkta eller dömda personer (artiklarna 596–632). Det system som inrättas genom bestämmelserna i denna avdelning liknar i stora delar rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (arresteringsorderrambeslutet) som tillämpas mellan medlemsstaterna, inklusive Förenade kungariket före den 1 januari 2021.
I artiklarna 596–599 finns inledande bestämmelser om målsättningen med avdelning VII, principen om proportionalitet, definitioner och tillämpningsområdet. En stat kan vägra eller kräva garantier för ett överlämnande enligt en arresteringsorder med stöd av artiklarna 600–604. En möjlighet att utse en centralmyndighet följer av artikel 605. Bestämmelserna i artiklarna 606–608 rör arresteringsorderns form, innehåll och översändande. Den eftersöktes rättigheter i samband med ett gripande, bestämmelser om fortsatt frihetsberövande och möjligheterna för den eftersökte att samtycka till ett överlämnande regleras i artiklarna 609–612. I artiklarna 613–620 regleras närmare om förutsättningarna för och åtgärder inför och i samband med ett beslut om överlämnande. Det kan röra sig om behov av att inhämta kompletteringar, hur konkurrerande framställningar hanteras, tidsfrister och åtgärder i avvaktan på beslut samt underrättelse om beslutet. Vidare finns regler om upphävande av immunitet och privilegier samt hur en stat ska hantera andra internationella förpliktelser. Bestämmelser om tidsfrister för verkställighet av ett beslut om överlämnande, skäl för att skjuta upp en verkställighet och transitering finns i artiklarna 621–623. Enligt artikel 624 ska den tid den eftersökte varit frihetsberövad i den verkställande staten avräknas från det straff som eventuellt döms ut i den utfärdande staten. Artiklarna 625 och 626 innehåller bestämmelser om utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande eller vidareutlämning. Överlämnande av beslagtagen egendom regleras i artikel 627 och fördelning av kostnader i artikel 628. Slutbestämmelser finns i artiklarna 629–632, bl.a. om relationen till andra internationella överenskommelser, t.ex. att avdelning VII ersätter motsvarande regler om utlämning i Europeisk utlämningskonvention av den 13 december 1957 (SÖ 1959:65) och dess tilläggsprotokoll, och om vad som gäller för pågående ärenden.
4.2.2. Ömsesidig rättslig hjälp
I avdelning VIII finns bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (artiklarna 633–642). I den inledande bestämmelsen (artikel 633) anges att avdelning VIII, till skillnad från avdelning VII, syftar till att komplettera de regler om ömsesidig rättslig hjälp som återfinns i Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1959 års konvention om rättslig hjälp) och dess två tilläggsprotokoll (SÖ 1979:12 och SÖ 2014:6). Flertalet av de kompletterande bestämmelserna i denna avdelning har som förebild vissa artiklar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk
utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 1.5.2014, s. 1; direktivet om en europeisk utredningsorder).
Staterna ska definiera behöriga myndigheter för samarbetet (artikel 114). Vidare ska ett standardformulär utarbetas för att användas vid ansökningar (artikel 635). I artikel 636 anges vissa villkor som måste vara uppfyllda innan en ansökan om rättslig hjälp sänds över. Med stöd av artikel 637 kan en behörig myndighet i den anmodade staten vidta en annan utredningsåtgärd än den som avses i ansökan. Viss informationsplikt åläggs den behöriga myndigheten i den anmodade staten enligt artikel 638. En kompletterande vägransgrund om förbud mot dubbelbestraffning (principen ne bis in idem) införs i artikel 639. Artikel 640 innehåller bestämmelser om tidsfrister. Slutligen finns bestämmelser om ytterligare möjligheter till att översända ansökningar (artikel 641) och om gemensamma utredningsgrupper (artikel 642).
4.2.3. Frysning och förverkande
Avdelning XI innehåller bestämmelser som rör samarbetet kring dels frysning av egendom och tillgångar i syfte att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande, dels verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om förverkande (artiklarna 656–689). Bestämmelserna i denna avdelning syftar till att ersätta bestämmelserna i Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1990 års förverkandekonvention) och Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism av den 16 maj 2005 (SÖ 2014:11, 2005 års förverkandekonvention) vad avser det kapitel i respektive konvention som rör internationellt samarbete. Emellertid har bestämmelserna i avdelning XI som förebild motsvarande artiklar i sistnämnda konvention (artiklarna 15–45), men med vissa skillnader.
I artikel 656 finns bestämmelser om mål och principer för samarbetet och i artikel 657 definitioner. Artiklarna 658–664 innehåller regler om samarbetet som syftar dels till att efterforska och hitta egendom som kan bli föremål för förverkande (t.ex. genom att inhämta information från banker och andra finansiella institut), dels till att säkerställa att egendom och tillgångar inte går förlorade inför en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Bestämmelserna i artiklarna 665–669 rör samarbetet kring verkställighet av lagakraftvunna beslut om förverkande, bl.a. omfattningen av den anmodade statens skyldighet att verkställa sådana beslut, fördelningen av förverkad egendom och alternativa åtgärder.
I artikel 670 finns ett flertal vägransgrunder angivna. Vidare finns bestämmelser om samråd (artikel 671), om uppskjutande av en verkställighet (artikel 672) och om delvis bifall eller bifall på vissa villkor (artikel 673).
Samarbete kring delgivning återfinns i artikel 674. Enligt artikel 675 ska den anmodade staten under vissa förutsättningar beakta beslut rörande tredje parts rättigheter.
Artiklarna 676 och 677 rör utseende av centralmyndigheter och kommunikationen mellan dessa, samt när rättsliga eller behöriga rättsliga
myndigheter kan kommunicera direkt med varandra. Bestämmelser om ansökans form och innehåll, kompletteringar vid en bristande ansökan, språkkrav och hur en stat hanterar flera ansökningar som rör samma person eller egendom samt att legalisering inte ska användas finns i artiklarna 678–682. Enligt artikel 683 ska ett beslut i vissa fall motiveras. Artikel 684 ålägger den ansökande och den anmodade staten viss informationsplikt.
Bestämmelser om användningsbegränsningar och konfidentialitet finns i artiklarna 685 och 686. I artikel 687–689 finns regler om fördelning av kostnader, samråd när en drabbad person väcker talan om skadestånd och rättsmedel.
5. En ny lag ska komplettera avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
Hänvisningar till S5
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 9
5.1. Kompletterande nationella bestämmelser behövs
Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till avtalet mellan
EU och Förenade kungariket om det straffrättsliga samarbetet ska tas in i en särskild lag.
Vissa följdändringar ska göras i lagen om utlämning för brott, lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Tullverket påpekar att det inte framgår av promemorian om övriga delar i del 3 i avtalet som inte omfattas av lagförslaget kräver kompletterande nationell lagstiftning. Vidare efterfrågar Attunda tingsrätt ett förtydligande av de konstitutionella utgångspunkter som avtalet vilar på. Integritetsskyddsmyndigheten önskar en redogörelse för på vilken grund som personuppgifter kommer kunna överföras särskilt om de beslut om adekvat skyddsnivå som är under framtagande av EU-kommissionen inte skulle finnas på plats.
Skälen för regeringens förslag
Avtalet är direkt tillämpligt men kompletterande bestämmelser behövs
Mot bakgrund av vad Attunda tingsrätt framför kan det inledningsvis, beträffande avtalets konstitutionella utgångspunkter, noteras att avtalet mellan EU och Förenade kungariket är att anse som ett internationellt avtal i enlighet med avdelning V i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Avtalet har undertecknats med artikel 217 i EUF-fördraget som rättslig grund. Enligt artikeln kan unionen med ett tredje land, i detta fall Förenade kungariket, ingå avtal som innebär associering med ömsesidiga
rättigheter och förpliktelser, gemensamt uppträdande och särskilda förfaranden. Avtalet utgör därmed EU-rätt och är en integrerad del av EU:s rättsordning (se EU-domstolens dom i mål C-266/16, Western Sahara
Campaign UK, punkterna 45–46). EU har ett monistiskt synsätt och ingångna avtal är direkt tillämpliga, dvs. de ska tillämpas i hela EU utan att det förutsätter att enskilda medlemsstater ratificerar avtalet.
Del 3 i avtalet mellan EU och Förenade kungariket om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbetet (avdelningarna VII om överlämnande, VIII om ömsesidig rättslig hjälp och XI om frysning och förverkande) är med hänsyn till ovan direkt tillämplig i varje stat. Avtalet får inte införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Staterna får alltså inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i avtalet och den nationella lagstiftaren kan inte skriva egna förarbeten eller andra typer av förtydliganden av hur avtalet ska tillämpas. Detsamma gäller för hur begrepp i avtalet ska förstås. Hur avtalet ska tolkas och tillämpas är en fråga för de tillämpande myndigheterna och i förekommande fall domstolarna. I sista hand är det EU-domstolen, för medlemsstaternas räkning, som är den slutgiltiga uttolkaren av avtalet.
Som utgångspunkt får staterna inte heller införa några nationella bestämmelser för att komplettera avtalet inom dess tillämpningsområde. Vissa frågor kan dock överlämnas till staterna att själva reglera. Om sådant överlämnande sker, förutsätts staterna införa nationella regler, och staterna kan då också klargöra dessa reglers innebörd och tillämpning. Detta kan vidare påverka den nationella lagstiftarens behov av att i viss utsträckning göra bedömningar angående innebörden av avtalet. Staterna har också en skyldighet att se till att avtalet kan tillämpas i praktiken och få effektivt genomslag. Det förutsätts således att staterna inför vissa regler, bl.a. av verkställande karaktär.
Avtalets del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, avdelningarna VII och XI, förutsätter i ett flertal avseenden att staterna inför kompletterande bestämmelser för att möjliggöra dess tillämpning. Detta främst mot bakgrund av att det i avtalet i förhållandevis stor utsträckning föreskrivs att olika frågor ska regleras av staternas nationella rätt (se t.ex. under avdelning VII, artiklarna 598 och 609–612 samt under avdelning XI, artiklarna 656.3, 666 och 669). Bland annat förutsätts att staterna inför regler om vilka myndigheter som är behöriga att agera enligt avtalet och om olika tvångsmedel. Avtalet förutsätter också att staterna har förfaranderegler som, utöver bestämmelserna i avtalet, skapar ett fungerande samarbete i praktiken. I det här lagstiftningsärendet behandlas, som Tullverket påpekar, inte alla avdelningar under del 3 i avtalet. Inom Regeringskansliet övervägs om det finns behov av kompletterande nationella bestämmelser i övriga delar.
Beträffande möjligheten att överföra personuppgifter inom ramen för samarbetet konstaterar regeringen att avtalet innehåller en klausul (artikel 782) som innebär att personuppgifter fortsatt kommer att kunna överföras från medlemsstater i EU till Storbritannien fram till den 30 juni 2021 utan att kraven på tredjelandsöverföring som finns i dataskyddsförordningen måste vara uppfyllda. EU-kommissionen har, som Integritetsskyddsmyndigheten nämner, inlett ett arbete med att ta fram ett beslut om att Förenade kungariket säkerställer en s.k. adekvat skyddsnivå för personuppgifter som överförs till Förenade kungariket. Mot bakgrund av
de tidsramar som följer av avtalet i detta avseende utgår regeringen från att adekvansbesluten som möjliggör överförande av personuppgifter till Förenade kungariket kommer att fattas före den föreslagna lagens ikraftträdande.
Överlämnande av misstänkta eller dömda personer
Fram till och med den 31 december 2020 tillämpades mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket, med stöd av utträdesavtalet, arresteringsorderrambeslutet. Det är i första hand lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arresteringsorderlagen) som genomför rambeslutet i svensk rätt. Den lagen ska nu inte tillämpas gentemot Förenade kungariket. Andra regler finns i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) som genomför den europeiska utlämningskonventionen från 1957. Bestämmelserna i avdelning VII om överlämnande ska dock, i relationen mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket, ersätta bestämmelserna i nämnda konvention och tillhörande tilläggsprotokoll (artikel 629).
I stället skapas ett nytt system för överlämnande mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket, som i flera avseenden motsvarar arresteringsorderrambeslutet, men med vissa principiella skillnader. De bestämmelser i lag som behövs för att komplettera avtalets bestämmelser i avdelning VII bör av det skälet och med hänsyn till artikel 629 inte föras in genom ändringar i utlämningslagen. Inte heller bör kompletteringarna föras in i europeiska arresteringsorderlagen. Det främsta skälet till det är att den lagen tillämpas endast i förhållande till medlemsstater i EU. Ett annat skäl är att såväl den lagen som rambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande av varandras domar och beslut. Den principen följer inte av avtalet mellan EU och Förenade kungariket.
Mot denna bakgrund bör de kompletterande bestämmelser som behövs föras in i en ny lag. För att tydliggöra att utlämningslagens bestämmelser inte ska tillämpas när avtalet och den nya lagen är tillämplig, bör en bestämmelse om detta tas in i utlämningslagen (jfr 1 § andra stycket).
Ömsesidig rättslig hjälp i brottmål
Avdelning VIII om ömsesidig rättslig hjälp innehåller vissa regler som, till skillnad från bestämmelserna i avdelning VII, kompletterar existerande internationella överenskommelser rörande detta samarbete (se artikel 633). I svensk rätt har dessa överenskommelser genomförts främst genom lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (lagen om internationell rättslig hjälp). Denna lag kommer även fortsättningsvis att tillämpas gentemot Förenade kungariket, men med den skillnaden att vissa kompletterande och direkt tillämpliga bestämmelser återfinns i avdelning VIII. I avsnitt 7 görs bedömningen att inga kompletterande bestämmelser till avtalet i denna del behövs i lag. För att däremot göra det klart för tillämparen bör det i lagen om internationell rättslig hjälp upplysas om att kompletterande bestämmelser finns i avtalet.
Frysning och förverkande
I avdelning XI finns bestämmelser om frysning och förverkande. Samarbetet under denna avdelning kan lite förenklat delas upp i två delar.
Den ena delen innebär att stater bistår varandra med att efterforska och identifiera egendom och tillgångar som kan utgöra brottsvinster för att därefter säkerställa dessa (dvs. frysning) inför en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Den andra delen syftar till att staterna ska bistå med att verkställa beslut om förverkande som fått laga kraft.
Bestämmelserna i denna avdelning ersätter motsvarande regler om internationellt samarbete i 1990 års respektive 2005 års förverkandekonvention (se artikel 656). Det kan emellertid noteras att avtalets regler i avdelning XI överensstämmer i stora delar med motsvarande regler i 2005 års förverkandekonvention.
Reglerna om internationellt samarbete i de två aktuella konventionerna har genomförts genom dels lagen om internationell rättslig hjälp, dels lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Den förra lagen reglerar samarbetet kring efterforskning av egendom och tillgångar och säkerställandet av dessa för en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Internationella verkställighetslagen reglerar verkställighet av beslut om förverkande som fått laga kraft. Vid genomförandet av 2005 års förverkandekonvention konstaterades att svensk rätt levde upp till konventionens bestämmelser om internationellt samarbete (prop. 2013/14:121 s. 98 f.) och några ändringar i nämnda lagar föreslogs inte.
Som framgår i inledningen av detta avsnitt är bestämmelserna i avtalet direkt tillämpliga, men förutsätter att staterna har ett regelverk för att t.ex. besluta om verkställighet av ett beslut om förverkande (se artikel 666). Mot bakgrund av att avtalet endast gäller gentemot Förenade kungariket bör kompletterande bestämmelser inte föras in lagen om internationell rättslig hjälp eller internationella verkställighetslagen. I stället bör sådana bestämmelser föras in i en ny lag. Den upplysningsbestämmelse som föreslås ovan i lagen om internationell rättslig hjälp kommer även omfatta denna del av samarbetet. En motsvarande upplysningsbestämmelse bör tas in i internationella verkställighetslagen, men som även bör hänvisa till den nya lagen.
Sammanfattning
Kompletterande bestämmelser behövs till avdelning VII och XI. För närmare överväganden om vilka kompletterande bestämmelser som är nödvändiga för att samarbetet ska fungera och utformningen av dessa hänvisas till avsnitt 6 och 8.
5.2. Utformningen av den nya föreslagna lagen
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i den nya föreslagna lagen bör i möjligaste mån hänvisa till motsvarande regler i andra gällande lagar.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Attunda tingsrätt anser dock att det bör övervägas om lagtexten inte skulle bli mer lättillgänglig om det i större utsträckning
hänvisas till den europeiska arresteringsorderlagen och i den nya lagen anges vilka delar som inte ska tillämpas. Vidare framhåller tingsrätten liksom Uppsala universitet (juridiska fakultetsnämnden) vikten av att lagen träder i kraft så snart som möjligt då viss rättsosäkerhet kommer råda för samarbetet fram till dess.
Skälen för regeringens bedömning: Medlemsstaterna fick ta del av den slutliga avtalstexten den 25 december 2020, dvs. en vecka innan avtalet började tillämpas provisoriskt den 1 januari 2021. Några möjligheter att då påverka innehållet i texten fanns inte.
Förvisso ska Sverige som andra medlemsstater tillämpa avtalets bestämmelser direkt, men som konstateras i avsnitt 5.1 förutsätter avtalet att Sverige har regler, bl.a. om förfarandet, för att kunna samarbeta med Förenade kungariket. Flera av dessa regler förutsätter lagform. Några sådana regler finns ännu inte på plats.
Fram till dess kompletterande bestämmelser trätt i kraft kommer en viss rättsosäkerhet råda kring samarbetet enligt bestämmelserna i avdelning VII, VIII och XI. Nya regler behöver därför träda i kraft så snart det är möjligt, vilket några remissinstanser framhåller.
Mot denna bakgrund bör bestämmelserna i den nya lagen i möjligaste mån hänvisa till bestämmelser som återfinns i andra lagar som reglerar motsvarande samarbete. Detta motiveras också av att de bestämmelser som den nya lagen hänvisar till är sådana som de relevanta myndigheterna redan har tillämpat och är bekanta med. Detta gäller särskilt samarbetet enligt avdelning VII om överlämnande, vars bestämmelser i stor utsträckning motsvarar dem som finns i arresteringsorderrambeslutet, som har genomförts genom europeiska arresteringsorderlagen. Trots den stora likheten mellan bestämmelserna anser regeringen inte att en sådan generell hänvisning till europeiska arresteringsorderlagen som Attunda tingsrätt föreslår bör göras. Hänvisningarna bör i stället utformas på i huvudsak samma sätt som föreslås i promemorian, vilket flertalet av remissinstanserna inte invänder mot.
Lagrådet anser att den lagtekniska konstruktionen i lagrådsremissen, dvs. att i stor utsträckning hänvisa till annan lag, främst europeiska arresteringsorderlagen, kan leda till vissa tillämpningssvårigheter, särskilt i de fall delar av en viss bestämmelse i nämnda lag uttryckligen undantas från att tillämpas på den grunden att frågan regleras direkt i avtalet. Dessa svårigheter kan enligt Lagrådet i stor utsträckning undvikas helt genom att de kompletterande bestämmelserna tas in direkt i lagen utan koppling till den europeiska arresteringsorderlagen. Lagrådet har dock förståelse för att tidsramen i ärendet inte tillåter en så genomgripande förändring av lagrådsremissens förslag.
Den föreslagna lagtekniska konstruktionen i den nya kompletterande lagen har valts mot bakgrund av att avtalet började tillämpas provisoriskt redan den 1 januari 2020 och att viss rättsosäkerhet kommer råda till dess kompletterande bestämmelser till avtalet trätt i kraft. Det har under dessa omständigheter av tidsskäl inte varit möjligt att ta in de kompletterande bestämmelserna direkt i den föreslagna lagen. Regeringen har dock viss förståelse för Lagrådets synpunkter på den lagtekniska utformningen och återkommer i avsnitt 6.6 och 6.8 till dessa.
5.3. Termer och uttryck
Regeringens förslag: Termer och uttryck i den nya lagen ska ha samma betydelse som i avtalet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 598 och artikel 657 finns ett antal definitioner av centrala begrepp, bl.a. om vad som avses med en arresteringsorder och rättsliga myndigheter samt med beslut om frysning och beslut om förverkande. Som redogörs för i avsnitt 5.1 är det inte möjligt att i svensk rätt ange hur begrepp i avtalet ska förstås. Eftersom den nya lagens syfte är att komplettera avtalet får termer och begrepp i lagen inte ges en annan innebörd än den som gäller enligt avtalet.
Det kan dock noteras att de begrepp som definieras i nämnda artiklar har vissa likheter med hur motsvarande begrepp definieras i arresteringsorderrambeslutet respektive 1990 års och 2005 års förverkandekonvention. Även om de kan ge en viss vägledning i fråga om hur begreppen i avtalet ska tolkas, är det dock EU-domstolen som är den yttersta uttolkaren av avtalet och av de termer och uttryck som används.
I andra lagar som kompletterar en EU-rättsakt som är direkt tillämplig har det införts förtydligande bestämmelser om att de termer och uttryck som används i lagen ska ha samma betydelse som i den aktuella EUrättsakten, se t.ex. 1 kap. 2 § lagen (2020:968) om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. En motsvarande upplysningsbestämmelse bör tas in i den nya lagen. Detta särskilt mot bakgrund av att flera begrepp som används i lagen inte har en vedertagen definition i svensk rätt (t.ex. arresteringsorder) samt att definitionen av ett begrepp i avtalet kan skilja sig från hur begreppet definieras enligt svensk rätt (t.ex. beslut om förverkande).
Hänvisningar till S5-3
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
6. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer
Del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete innehåller i avdelning VII bestämmelser om överlämnande (artiklarna 596–632). Innehållet i dessa artiklar motsvarar i huvudsak bestämmelserna i arresteringsorderrambeslutet, även om vissa skillnader finns. En skillnad är förstås att rambeslutets bestämmelser tillämpas efter att ha inkorporerats genom europeiska arresteringsorderlagen, medan artiklarna i avtalet som utgångspunkt ska tillämpas direkt. Samtidigt förutsätter avtalet, eftersom flera artiklar hänvisar till nationell rätt, att staterna har nationella bestämmelser som gör det möjligt att tillämpa avtalet fullt ut.
Hänvisningar till S6
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 5.1
6.1. Syfte och tillämpningsområde
Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om avtalets syfte och tillämpningsområde.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Åklagarmyndigheten anser att Sverige, om möjligt redan nu, bör göra en anmälan enligt artikel 599.4 för att utvidga kretsen av brott för vilka något krav på dubbel straffbarhet inte ställs upp. Detta då inget krav på dubbel straffbarhet för de brott som skulle omfattas av en sådan anmälan gällt gentemot Förenade kungariket fram tills nyligen. Brotten är också enligt myndigheten sådana för vilka det gränsöverskridande samarbetet är särskilt viktigt. Vidare anser myndigheten att kompletterande bestämmelser om överlämnande för accessoriska brott bör införas i den föreslagna lagen, särskilt som en sådan möjlighet till överlämnande tidigare gällt mot Förenade kungariket och även gäller gentemot tredje länder enligt utlämningslagen.
Skälen för regeringens bedömning: I artiklarna 596–598 finns bestämmelser om målsättningen med avdelning VII, proportionalitetsprincipen och definitioner, t.ex. av en rättslig myndighet. Artiklarna 596 och 5988 motsvarar delvis artikel 1.1 och artikel 6 i arresteringsorderrambeslutet. Artikel 597 om proportionalitetsprincipen har ingen motsvarighet i rambeslutet. Ingen av dessa bestämmelser kräver kompletterande regler i lag.
I artikel 599.1 ställs villkor upp med avseende på gärningens svårhetsgrad eller påföljdens längd för att ett överlämnande ska kunna ske för lagföring respektive straffverkställighet. I punkterna 2–3 finns särskilda bestämmelser om när ett krav på dubbel straffbarhet får ställas upp. Dessa bestämmelser ska tillämpas direkt och några kompletterande bestämmelser i lag behövs inte.
I artikel 599.4 finns en möjlighet att anmäla en utvidgning av den krets av brott för vilken inget krav på dubbel straffbarhet ställs upp. Som konstateras i promemorian är en sådan anmälan inte nödvändig för att tillämpa avtalet. När det gäller Åklagarmyndighetens synpunkt att en sådan anmälan bör göras vill regeringen framhålla följande.
Förenade kungariket har valt att lämna EU och den särskilda reglering som finns om det straffrättsliga samarbetet inom EU ska inte längre tillämpas mot Förenade kungariket. Inom EU-kretsen är Förenade kungariket att betrakta som ett tredje land. För det straffrättsliga samarbetet med tredje länder gäller som utgångspunkt helt andra regler i Sverige, t.ex. tillämpas kravet på dubbel straffbarhet i större utsträckning. Även andra principiella skillnader finns som vilka vägransgrunder som ska gälla för samarbetet eller om det ska vara möjligt att utlämna eller överlämna egna medborgare. Förvisso motsvarar bestämmelserna i avdelning VII i mångt och mycket arresteringsorderrambeslutet, men samtidigt har parterna valt att ta med bestämmelser som gör det möjligt att ställa upp högre krav för att ett överlämnande ska kunna ske. Kravet på dubbel straffbarhet är ett grundläggande krav i ett samarbete om utlämning eller överlämnande av misstänkta eller dömda personer. Detsamma gäller tillämpningen av vissa vägransgrunder och förbudet mot att utlämna eller överlämna egna
medborgare (se avsnitt 6.3). Frågan om Sverige bör helt eller delvis avstå från att tillämpa dessa krav bör övervägas mer ingående än vad som är möjligt i ett skyndsamt lagstiftningsärende som det nu aktuella. Mot den bakgrunden anser regeringen att det saknas förutsättningar för att inom ramen för detta lagstiftningsärende ta ställning till den fråga som Åklagarmyndigheten tar upp. I likhet med promemorian bedömer regeringen därför att frågan bör tas om hand i ett senare sammanhang.
I 2 kap. 2 § fjärde stycket europeiska arresteringsorderlagen finns bestämmelser om accessoriskt överlämnande. Det innebär att ett överlämnande kan ske t.ex. för en gärning som inte når upp till föreskriven strafftröskel, så länge överlämnandet grundar sig på en annan gärning som når upp till nämnda tröskel. I avtalet finns inte några sådana bestämmelser. Även om det, som Åklagarmyndigheten framför, skulle kunna vara önskvärt att ett överlämnande även bör kunna ske i dessa fall, anser regeringen i likhet med promemorian att frågan får tas om hand i ett senare sammanhang.
6.2. Behöriga myndigheter
Regeringens förslag: Behörig rättslig myndighet enligt artikel 598 d i avtalet ska vara åklagare.
Behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c i avtalet ska vara åklagare och allmän domstol.
Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om centralmyndigheter behövs i lag. Den anmälan som gjorts enligt artikel 605 i avtalet om att Regeringskansliet (Justitiedepartementet) är centralmyndighet bör återtas i anslutning till att den nya lagen träder i kraft.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås en annan lagteknisk konstruktion för att ange vilka myndigheter som ska vara behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c och d i avtalet.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Åklagare och allmän domstol
Tillämpning av avtalet förutsätter att staterna utser vilka myndigheter som ska vara utfärdande respektive verkställande myndigheter (se artikel 690.7 b). Ett krav är att det ska vara en rättslig myndighet som enligt definitionen i artikel 598 b är en domare, domstol eller allmän åklagare. Åklagare är enligt 2 § andra stycket förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder för såväl lagföring som verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Åklagare uppfyller de krav som följer av artikel 598 b. Någon anledning att utse en annan myndighet som behörig att utfärda en arresteringsorder enligt avtalet finns inte. Åklagare bör därför vara behörig rättslig myndighet enligt avtalet.
I de fall Sverige är verkställande stat är såväl åklagare som allmän domstol behöriga myndigheter enligt europeiska arresteringsorderlagen. Åklagaren tar emot en utfärdad europeisk arresteringsorder och utreder om det finns förutsättningar för att överlämna den eftersökte (se 4 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket). Efter en framställning från åklagaren beslutar domstol om ett överlämnande ska ske (5 kap. 1 §). Åklagare och allmän domstol uppfyller de krav som följer av artikel 598 b. Någon anledning att utse andra myndigheter som behöriga verkställande rättsliga myndigheter enligt avtalet finns inte. Åklagare och domstol bör därför vara behöriga myndigheter enligt avtalet.
I lagrådsremissen föreslås att det i lagtexten anges att åklagare och allmän domstol är behöriga att verkställa en arresteringsorder. Lagrådet pekar på att verkställighet av en arresteringsorder i europeiska arresteringsorderlagen har en annan innebörd än i avtalet och avser den egentliga verkställigheten av tingsrättens beslut att överlämna den eftersökte. För att undvika att den nya lagen bygger på en annan terminologi än den lag som det i huvudsak hänvisas till föreslår Lagrådet att bestämmelsen om verkställande rättslig myndighet i stället utformas genom en direkt hänvisning till avtalet, dvs. att åklagare och allmänna domstolar är behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c. Mot den bakgrund anser Lagrådet att bestämmelsen om utfärdande rättslig myndighet bör utformas på samma sätt. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter och lagtexten bör utformas i enlighet med Lagrådets förslag.
Mot bakgrund av att både åklagare och allmän domstol ska vara verkställande rättsliga myndigheter i avtalets mening bör det enligt Lagrådet i den fortsatta beredningen övervägas om det i någon del, utöver vad som följer av den föreslagna lagen, behöver tydliggöras att åklagare eller allmän domstol ansvarar för en viss uppgift enligt avtalet.
Hänvisningarna i den föreslagna lagen till europeiska arresteringsorderlagen innebär att de uppgifter som ankommer på åklagare respektive allmän domstol är desamma som de som anges i den lagen (se 4 kap 3 § och 5 kap. 1–3 §§) Därutöver avser Regeringen att i förordning närmare reglera myndigheternas uppgifter enligt avtalet.
Centralmyndighet
Enligt artikel 605 kan en stat utse en centralmyndighet som bl.a. ska ansvara för översändande och mottagande av utfärdade arresteringsorder. Sverige har genom ett regeringsbeslut utsett Regeringskansliet (Justitiedepartementet) att vara centralmyndighet. Förenade kungariket har underrättats om det. Syftet med att utse en centralmyndighet var för att kunna hantera samarbetet enligt avtalet fram till att föreslagen lagstiftning träder i kraft.
Samarbetet enligt avtalet liknar, som nämnts ovan, i stort det samarbete som regleras i arresteringsorderrambeslutet. En grundtanke i rambeslutet är – och bör så även vara enligt avtalet – att behöriga myndigheter ska kommunicera direkt med varandra. Detta är också något som de enligt arresteringsorderrambeslutet utsedda behöriga myndigheterna är vana vid. När de kompletterande bestämmelserna i den nya lagen träder i kraft, bör därför Sveriges anmälan återtas.
6.3. Avtalets vägransgrunder och andra hinder mot överlämnande
Regeringens förslag: En svensk medborgare ska inte få överlämnas.
Ett överlämnande ska få vägras för politiska brott, med undantag för det fall den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel 602.2 i avtalet.
Bestämmelserna i 2 kap. 3 § 1 och 5 samt 4 § 3 lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid bedömningen av om det finns andra hinder mot överlämnande enligt avtalet. Överlämnande ska inte få beviljas om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel 604 b krävs för att överlämnande ska få beviljas. Detsamma gäller om den eftersökte enligt artikel 614 ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Sveriges advokatsamfund understryker särskilt att förbudet mot att överlämna en svensk medborgare ska vara ovillkorligt och framgå av lag. Advokatsamfundet ansluter sig också till att ett överlämnande ska få vägras för politiska brott. Åklagarmyndigheten tillstyrker inte förslaget om ett förbud mot att överlämna en svensk medborgare till Förenade kungariket. Även Ekobrottsmyndigheten och
Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter förslaget. Remissinstanserna pekar på att huvudregeln enligt avtalet är att egna medborgare ska kunna överlämnas samt att Sverige under en längre period överlämnat sina medborgare till Förenade kungariket enligt den europeiska arresteringsorderlagen varför förslaget skulle innebära en tillbakagång i samarbetet med Förenade kungariket. I fall då ett överlämnande vägrats på grund av ett den eftersökte är svensk medborgare anser Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten att det bör förtydligas i vilka fall en lagföring ska inledas i Sverige.
Ekobrottsmyndigheten anser att förslaget om att ett överlämnande ska få vägras för ett politiskt brott är problematiskt. Attunda tingsrätt avstyrker förslaget i denna del och menar att det inte finns skäl att nu införa en sådan vägransgrund samt att detta riskerar att leda till tillämpningsproblem och längre handläggningstider. Vidare ifrågasätter tingsrätten lämpligheten av att prövningen ska göras av tingsrätt och gör bedömningen att den ytterst bör ligga på regeringen. Åklagarmyndigheten anser att det bör övervägas om anmälan i denna del ska återtas. För det fall att vägransgrunden förs in i den föreslagna lagen bör den enligt Åklagarmyndigheten utformas i linje med 6 § utlämningslagen. Om vägransgrunden ska vara fakultativ efterfrågar flera remissinstanser ett förtydligande av hur vägransgrunden ska tolkas och tillämpas. Attunda tingsrätt har också vissa lagtekniska synpunkter.
Skälen för regeringens förslag
Avtalets vägransgrunder
Inledningsvis ska noteras att i artikel 524, avdelning I i avtalet framgår att ingenting i avtalets del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete ska påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som särskilt återspeglas i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) och, när det gäller unionen och dess medlemsstater, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga). Vid bedömningen av om ett överlämnande kan ske, ska alltså bestämmelserna i nämnda konvention och stadga alltid beaktas. Detta kräver inga kompletterande bestämmelser i lag.
I artiklarna 600–603 finns bestämmelser om när ett överlämnande ska eller får vägras. Artiklarna 600 och 601 motsvaras i huvudsak av artiklarna 3, 4 och 4a i arresteringsorderrambeslutet. Artikel 603 om att en stat kan vägra att överlämna egna medborgare och artikel 602 rörande politiska brott har inga motsvarigheter i rambeslutet.
Artiklarna 600 och 601 kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. Bestämmelserna i artikel 601.2 om den eftersöktes rätt att få ta del av en utevarodom kan regleras i förordning (jfr 4 § tredje stycket förordningen [2003:1179] om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder).
Utgångspunkten i artikel 603 är att en stat ska överlämna sina egna medborgare. Huvudregeln i artikel 602 är att en gärning som utgör ett politiskt brott inte utgör hinder mot överlämnande. Stater kan emellertid i en anmälan ange att dessa huvudregler inte ska gälla.
Förbud mot överlämnande av egna medborgare
Enligt 2 § utlämningslagen får svenska medborgare inte utlämnas. Däremot utgör ett svenskt medborgarskap inget hinder mot överlämnande enligt europeiska arresteringsorderlagen eller i motsvarande samarbete med de nordiska staterna som sker med stöd av lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Skiljelinjen går således mellan ett samarbete med medlemsstaterna i EU och de nordiska grannarna och övriga stater. Förenade kungariket tillhör den senare gruppen.
Mot bakgrund härav har Sverige med stöd av artikel 603.2 anmält till Förenade kungariket att svenska medborgare inte kommer att överlämnas.
Den gjorda anmälan kan emellertid återtas (se artikel 630), vilket bl.a.
Åklagarmyndigheten anser att Sverige bör göra. Som anges i avsnitt 6.1 kräver vissa frågor noggranna överväganden som inte är möjliga att göra inom ramen för ett skyndsamt lagstiftningsärende som det aktuella. Det gäller bl.a. frågan om svenska medborgare bör kunna överlämnas, och, i så fall, under vilka förutsättningar det ska kunna ske. Det kan t.ex. röra sig om att ett överlämnande endast får ske för viss allvarlig brottslighet.
Särskilda villkor får också ställas upp enligt artikel 603.2 i avtalet. Frågan om det bör införas en möjlighet att i viss utsträckning överlämna eller utlämna medborgare till tredje land bereds i Regeringskansliet. Mot bakgrund av det anförda bör det tills vidare finnas ett förbud mot överlämnande av egna medborgare till Förenade kungariket. Det bör framgå av
den nya lagen. Som Sveriges advokatsamfund påpekar bör detta förbud tills vidare vara ovillkorligt.
I de fall ett överlämnande vägras för att den eftersökte är svensk medborgare följer det av artikel 603 att en prövning ska göras om den eftersökte i stället ska lagföras i Sverige. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten efterfrågar förtydliganden om hur den frågan ska hanteras i praktiken. Principen om att ett land som inte utlämnar en egen medborgare istället ska söka lagföra denne är sedan länge vedertagen och framgår av flera internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt (t.ex. 1957 års utlämningskonvention). Förenade kungariket är medveten om att Sverige inte överlämnar egna medborgare. Om en brottsutredning pågår i Förenade kungariket gentemot en svensk medborgare får det förutsättas att myndigheterna i Förenade kungariket, om de anser att han eller hon bör lagföras, kontaktar svenska myndigheter för att utröna dels om den eftersökte finns i Sverige, dels vilka möjligheter som finns att lagföra honom eller henne i Sverige. Om Förenade kungariket ändå skulle utfärda en arresteringsorder mot en svensk medborgare, får det på motsvarande sätt förutsättas att behörig åklagare kontaktar den myndighet i Förenade kungariket som har utfärdat arresteringsordern för att upplysa om att den eftersökte är svensk medborgare. I samband därmed får frågan om huruvida lagföring bör ske i Sverige klarläggas i samråd med Förenade kungarikets behöriga myndigheter och med tillämpning av svensk gällande rätt på området.
Om en sådan lagföring inte initieras följer vissa förpliktelser enligt artikel 603.3, bl.a. att underrätta målsäganden. Dessa förpliktelser kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. Den informationsplikt som föreskrivs kan, i den mån det behövs, regleras i förordning.
Förbud mot att överlämna för politiska brott
Sverige har med stöd av artikel 602.2 underrättat Förenade kungariket att huvudregeln om att ett överlämnande inte får vägras för ett politiskt brott inte ska tillämpas gentemot Sverige.
Någon vedertagen definition av politiskt brott finns inte. En åtskillnad som brukar göras är den mellan absolut-politiska brott och relativt- politiska brott. Det förra avser brott som riktar sig direkt mot staten, t.ex. högmålsbrott, uppror och spioneri. Det senare avser gärningar som är straffbara som vanliga brott, t.ex. mord, men som har ett politiskt motiv eller där ett politiskt moment ingår (se prop. 2000/01:83 s. 39).
Den anmälan som har gjorts innebär att Sverige kan vägra ett överlämnande om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott, med undantag för de brott som anges i punkten 2 a–2 c, dvs. olika former av terrorrelaterade brott. De gärningar som avses är bl.a. sådana som omfattas av artikel 1 och 2 i europeisk konvention om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977 (SÖ 1977:12) och de som anges i en bilaga till avtalet (bilaga 45). Den reservation Sverige har lämnat till 1977 års konvention om att utlämning kan vägras även om det rör sig om en gärning som avses i artikel 1 och 2 i nämnda konvention, får anses inte längre gälla gentemot Förenade kungariket (se artikel 629.1 b i avtalet).
Anmälan kan även i detta fall återtas (artikel 630), vilket bl.a. Attunda tingsrätt och Åklagarmyndigheten anser att Sverige bör göra. Som anges i
avsnitt 6.1 och ovan finns det dock vissa frågor som kräver sådana noggranna överväganden som inte är möjliga att göra inom ramen för ett skyndsamt lagstiftningsärende som det aktuella. En sådan fråga är, utöver de redan nämnda, den om det bör vara möjligt att överlämna en eftersökt person. Regeringen delar därför promemorians bedömning om att frågan om anmälan bör återtas ska göras i ett senare sammanhang. I samband därmed får närmare övervägas om politiska brott aldrig ska utgöra något hinder mot överlämnande eller om det i vissa situationer ändå finns skäl att vägra.
Flera remissinstanser har, för det fall det föreslås att ett överlämnande ska kunna vägras om den aktuella gärningen är ett politiskt brott, synpunkter på såväl vägransgrundens utformning som tillämpning. Åklagarmyndigheten anser att vägransgrunden bör vara obligatorisk och utformas i enlighet med 6 § utlämningslagen. Några remissinstanser bl.a. Attunda tingsrätt efterfrågar ett förtydligande av hur vägransgrunden ska tolkas och tillämpas. Tingsrätten ifrågasätter också lämpligheten av att en tingsrätt prövar frågan och anser att prövningen bör ligga på regeringen.
En obligatorisk vägransgrund kan förvisso vara enklare att tillämpa. Om det konstateras att den aktuella gärningen är ett politiskt brott ska, i ett sådant fall, överlämnande vägras. Några överväganden om huruvida ett överlämnande ändå ska ske behöver inte göras. Det anser regeringen emellertid är att gå för långt. Samarbetet med Förenade kungariket bör präglas av ett ömsesidigt förtroende även om Förenade kungariket inte längre är en medlemsstat i EU. I dessa fall bör det därför finnas ett utrymme för att ändå bifalla ett överlämnande. I likhet med promemorian anser regeringen därför att vägransgrunden bör vara fakultativ, dvs. ett överlämnande ska kunna ske, även om det rör sig om ett politiskt brott.
Beträffande frågan om vem som bör pröva vägransgrunden föreslås nedan att ett överlämnande ska prövas i ett förfarande som i huvudsak motsvaras av det som gäller enligt reglering som finns i europeiska arresteringsorderlagen. Att avvika från det genom att föreslå att aktuell vägransgrund i stället ska prövas av Högsta domstolen eller regeringen skulle leda till flera praktiska problem. Vidare torde en ordning med regeringen som beslutande instans strida mot avtalets bestämmelser om att det är en rättslig myndighet som ska vägra överlämnande (se artikel 598).
När det gäller tillämpningen av vägransgrunden kan till att börja med påpekas att det är en vägransgrund som funnits sedan länge, låt vara att den många gånger har prövats av andra instanser än underrätterna. En viss ledning vid bedömningen för att avgöra om det rör sig om ett politiskt brott bör kunna hämtas i de avgöranden som hänför sig till 6 § utlämningslagen (se t.ex. NJA 2008 s. 860 och NJA 2009 s. 557). Slutligen vad gäller det fakultativa momentet kan noteras att motsvarande fakultativa prövning kan åklagare och domstolar delvis göra redan i dag enligt 2 kap. 14 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp (se prop. 1999/2000:61 s. 140). Vägransgrunden bör enligt regeringens mening tillämpas endast i undantagsfall t.ex. vid absolut-politiska brott där omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att ett överlämnande bör vägras. Det torde vidare röra sig om väldigt få fall där det kan bli aktuellt att vägra ett överlämnande till Förenade kungariket av det skälet att brottet skulle vara politiskt.
Det förtydligande som Attunda tingsrätt föreslår i lagtexten i 3 kap. 3 § bör införas. Däremot behövs inte den upplysningsbestämmelse som tings-
rätten tänker sig eftersom en sådan bestämmelse föreslås i lagen (se avsnitt 5.1).
Sammanfattningsvis bör det av lagen alltså framgå dels att ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott, dels att överlämnande inte får vägras för de brott som anges i artikel 602.2 i avtalet, dvs. olika former av terrorrelaterade brott.
Andra hinder mot överlämnande
Vid en prövning av om en misstänkt eller dömd person ska överlämnas från Sverige kan vid tillämpningen av vissa bestämmelser i avtalet situationer uppstå där ett överlämnande inte kommer att kunna ske. Avtalet saknar bestämmelser om hur ett överlämnande enligt en arresteringsorder ska hanteras i de situationer som beskrivs i det följande.
Enligt artikel 604 b förutsätts att den utfärdande rättsliga myndigheten i Förenade kungariket lämnar de garantier som ställs upp för ett överlämnande. Om så inte sker, kan Sverige inte anses vara skyldig att överlämna den eftersökte.
På motsvarande sätt bör det inte föreligga en skyldighet att överlämna den eftersökte om arresteringsordern är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan ligga till grund för en prövning och den utfärdande rättsliga myndigheten i Förenade kungariket inte kompletterat ordern på det sätt som föreskrivs i artikel 613.2.
Vid konkurrerande framställningar om överlämnande och utlämning till en annan stat och överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen enligt artikel 614 kan resultatet bli att något överlämnande inte sker till Förenade kungariket utan i stället till en annan stat eller Internationella brottmålsdomstolen.
Slutligen kan en tillämpning av artikel 618.3 innebära att privilegierna eller immuniteten inte upphävs i Sverige eller i en annan stat eller internationell organisation vilket resulterar i att något överlämnande inte kan komma till stånd. Detsamma gäller en tillämpning av artikel 619.1, dvs. något samtycke lämnas inte till att vidareöverlämna den eftersökte från den stat som överlämnade eller utlämnade den eftersökte till Sverige.
Motsvarande situationer kan uppstå vid tillämpning av artiklarna 5.2, 16.1, 20.2 och 21 i arresteringsorderrambeslutet.
I 2 kap. 3 § 1–5 och 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen finns vägransgrunder som återspeglar de situationer som kan uppstå enligt ovan. För att det ska bli tydligt hur dessa situationer ska hanteras i förhållande till Förenade kungariket bör det i den nya lagen hänvisas till 2 kap. 3 § 1 och 5 samt 4 § 3 i europeiska arresteringsorderlagen. En hänvisning bör emellertid inte ske till 2 kap. 3 § 2–4 i samma lag eftersom dessa bestämmelser i sin tur hänvisar till andra paragrafer i den lagen, vilka inte ska tillämpas gentemot Förenade kungariket. I stället bör det uttryckligen framgå av den nya lagen att överlämnande inte får beviljas om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel 604 b krävs för att överlämnande ska få beviljas eller om den eftersökte enligt artikel 614 ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen. Någon skillnad i sak är det dock inte fråga om.
Lagrådet anser att den föreslagna bestämmelsen som hänvisar till 2 kap. 3 § 1 och 5 samt 4 § 3 i europeiska arresteringsorderlagen närmast ger intryck av att den uttömmande reglerar hinder mot överlämnande och att de andra hinder mot överlämnande som regleras i de uppräknade paragraferna i europeiska arresteringsorderlagen inte ska tillämpas.
Problem av detta slag uppstår enligt Lagrådet lätt i kompletterande lagstiftning till direkt tillämpliga normer eftersom medlemsstaterna inte tillåts att i nationell rätt reglera det som föreskrivs i direkt tillämplig EUrätt. Samtidigt är det enligt Lagrådet angeläget att reglerna inte formuleras på ett sätt som är mer eller mindre direkt vilseledande för tillämparen. Detta gäller särskilt när det är fråga om centralt och materiellt betydelsefulla regler som t.ex. reglerna om hinder mot överlämnande. Lagrådet föreslår därför att paragrafen som hänvisar till bestämmelserna om hinder i europeiska arresteringsorderlagen ska ges en lydelse som tydliggör att det finns bestämmelser om hinder mot överlämnande också i avtalet.
Den nya föreslagna lagen ska endast komplettera avtalets bestämmelser, bl.a. om överlämnande. Detta tydliggörs i såväl övervägandeavsnitten som i författningskommentaren. Att i en viss bestämmelse, men inte i andra, ta in en upplysning om att vad som där regleras gäller utöver avtalet anser regeringen inte är lämpligt. Det skulle också kunna leda tillämparen att dra felaktiga slutsatser om huruvida ytterligare bestämmelser finns i avtalet i andra frågor som regleras i lagen men där aktuell paragraf inte innehåller någon upplysning om att den gäller utöver vissa andra bestämmelser i avtalet. Regeringen anser därför att paragrafen inte bör ges den lydelse som Lagrådet föreslår.
6.4. Garantier för eller andra villkor vid ett överlämnande
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 8 kap. 1 § lagen om en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid återförande av en person som har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till
Förenade kungariket.
Regeringens bedömning: Några bestämmelser i lag med anledning av artikel 604 när Sverige är verkställande stat behövs inte.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det bör förtydligas att uppställda villkor vid överlämnande till Sverige ska gälla här i enlighet med 2 kap. 8 § brottsbalken. Vidare anser myndigheten att, i de fall Sverige är verkställande stat, det tydligare ska framgå att ett återförande till Sverige efter överlämnande endast kommer bli aktuellt för utländska medborgare med hemvist i Sverige. I detta avseende efterfrågas även en beskrivning av hur bedömningen av om hemvist föreligger ska göras. Polismyndigheten har vissa lagtekniska synpunkter.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artikel 604 innehåller en bestämmelse om att en verkställande stat kan kräva vissa garantier av
den utfärdande staten för att ett överlämnande ska kunna ske. Punkt a och b i artikel 604 motsvarar artikel 5.2 och 5.3 i arresteringsorderrambeslutet. Artikel 604 c har ingen motsvarighet, men har däremot kommit till uttryck i EU-domstolens praxis (se dom i t.ex. de förenade målen Aranyosi C-404/15 och Caldararu C-659/15 PPU, EU:C:2016:198).
Artikel 604 kräver kompletterande bestämmelser när Sverige är såväl utfärdande som verkställande stat.
Förenade kungariket kan vid ett överlämnande till Sverige med stöd av artikel 604 b kräva garantier om att den eftersökte återförs för att i Förenade kungariket avtjäna den frihetsberövande påföljd som dömts ut i Sverige. Vidare kan andra garantier krävas enligt artikel 604 a eller 604 c. Ett villkorat överlämnande kan även ske med stöd av artikel 622.2 i avtalet. Bestämmelser om vem som lämnar en garanti enligt artikel 604 behövs, men bör kunna tas in i förordning (jfr 12 § förordningen om överlämnande till Sverige enligt europeisk arresteringsorder). Däremot behövs bestämmelser i lag om vem som ansvarar för ett återförande i enlighet med artikel 604 b eller artikel 622.2 samt om en möjlighet att ta personen ifråga i förvar för det fall han eller hon är på fri fot när ett återförande ska ske. I 8 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen finns sådana bestämmelser. En hänvisning bör därför göras i den nya lagen till nämnda bestämmelse. Något sådant förtydligande som Polismyndigheten föreslår, om att bestämmelsen omfattar två situationer dels återförande för straffverkställighet, dels för lagföring, anser regeringen inte behövs eftersom det får anses framgå av den föreslagna hänvisningen. Att Sverige ska efterleva uppställda garantier om återförande torde följa direkt av avtalet, såväl enligt artikel 84 b som artikel 622.2, varför en sådan hänvisning till 2 kap 8 § brottsbalken som Åklagarmyndigheten föreslår inte torde behövas.
I de fall Sverige är verkställande stat kan åklagare och domstol direkt med stöd av artikel 604 kräva garantier. Detta kräver inga kompletterande bestämmelser. Vissa bestämmelser bör dock införas om att den eftersökte ska tillfrågas om han eller hon vill återföras till Sverige för att avtjäna den frihetsberövande påföljd som eventuellt döms ut. Detta kan regleras i förordning (jfr 8 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Åklagarmyndigheten anser att det tydligare bör framgå att bestämmelsen endast blir aktuell att tillämpa för utländska medborgare med hemvist i Sverige och efterfrågar en närmare redogörelse för begreppet hemvist. Bestämmelsen i artikel 604 b kommer inte bli aktuell att tillämpa beträffande svenska medborgare eftersom det föreslås att svenska medborgare över huvud taget inte ska överlämnas (se avsnitt 6.3). Däremot kan det bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen i förhållande till utländska medborgare som är bosatta i Sverige. Den närmare innebörden av begreppet bosatt får dock bestämmas i rättspraxis. EUdomstolens rättspraxis angående tillämpningen av artikel 4.6 och 5.2 i arresteringsorderrambeslutet bör dock kunna tjäna som vägledning.
Hänvisningar till S6-4
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
6.5. Arresteringsorderns form och innehåll, det inledande förfarandet, utredningen samt den eftersöktes rättigheter
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 4 kap. 1 och 3 §§ i lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk utredningsorder om det inledande förfarandet och utredningen ska i relevanta delar tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. En efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds. Vidare ska vid åklagarens utredning bestämmelserna om förundersökning i brottmål tillämpas, om inte annat anges i avtalet eller i den nya lagen. Därutöver ska beslut om kompletteringar enligt artikel 613.2 i avtalet fattas av åklagaren.
Bestämmelserna om förordnande av och kostnader för offentlig försvarare i 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet.
I samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft ska Sverige enligt artikel 606.2 anmäla att Sverige godtar en arresteringsorder på engelska.
Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om arresteringsorderns form och innehåll behövs i lag. Detsamma gäller den eftersöktes övriga rättigheter enligt artikel 609, utöver vad som föreslås beträffande förordnande av och kostnader för offentlig försvarare.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås en hänvisning till 4 kap. 2 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen. Vidare föreslås inte i promemorian att en anmälan ska göras om att Sverige godtar en arresteringsorder på engelska.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Åklagarmyndigheten,
Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten och Attunda tingsrätt anser att en arresteringsorder upprättad på engelska bör godtas mot bakgrund av att engelska rutinmässigt används vid straffrättsligt samarbete över gränserna, att en europeisk arresteringsorder på engelska godtas samt att det skulle förkorta handläggningstiderna avsevärt. Polismyndigheten anser vidare att det i den nya lagen bör införas en komplettering om att kommunicering ska ske genom Interpols kommunikationskanaler.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Arresteringsorderns form och innehåll samt det inledande förfarandet och utredning
Artikel 606 innehåller bestämmelser om arresteringsorderns form och innehåll. Artikeln motsvarar artikel 8 i arresteringsorderrambeslutet. I likhet med promemorians förslag anser regeringen att bestämmelsen inte
kräver inte några kompletterande bestämmelser i lag. I promemorian görs bedömningen att en anmälan enligt artikel 606.2 om att Sverige kan godta en arresteringsorder som är översatt till ett annat språk än svenska får övervägas i ett senare sammanhang. Flera remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten invänder mot detta och menar att det finns stora praktiska fördelar med att acceptera en arresteringsorder på engelska, bl.a. att handläggningstiderna förkortas. Mot den bakgrunden föreslår regeringen att en anmälan om att Sverige godtar en arresteringsorder på engelska ska göras redan i samband med att den förslagna lagen träder i kraft.
Artiklarna 607 och 608 innehåller regler om översändandet av arresteringsordern. De föreskriver bl.a. att det sker mellan behöriga myndigheter, att den kan sändas över via Interpol eller andra säkra kommunikationskanaler samt att myndigheterna ska samråda med och informera varandra i vissa situationer. Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av artiklarna 9 och 10 i arresteringsorderrambeslutet. En skillnad är dock att Förenade kungariket inte kommer vara anslutet till Schengens informationssystem (SIS). Eftersom det framgår direkt av avtalet att en arresteringsorder ska översändas via Interpol eller andra säkra kommunikationskanaler anser regeringen att det förtydligande som Polismyndigheten föreslår inte behöver införas.
Bestämmelser om vem som översänder en arresteringsorder från Sverige och om samråd mellan behöriga myndigheter i Sverige och Förenade kungariket när Sverige är utfärdande stat kan tas in i förordning (jfr 7, 9 och 11 §§ förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder).
När en arresteringsorder sänds över till Sverige med stöd av artiklarna 607 eller 608 utgår avtalet ifrån att behöriga myndigheter inleder ett förfarande för att utreda om det finns förutsättningar för överlämnande till Förenade kungariket. Avtalet reglerar inte detta närmare, utan det får anses vara upp till staterna att se till att sådana förfaranderegler finns att tillämpa.
I de inledande bestämmelserna i 4 kap. europeiska arresteringsorderlagen finns regler som bör kunna användas i ett förfarande för att utreda om det finns förutsättningar för att överlämna den eftersökte enligt avtalet. Bestämmelserna i 4 kap. 1 § om det inledande förfarandet bör kunna tillämpas, dock inte första stycket som reglerar en möjlighet att översända en arresteringsorder genom SIS. Det behöver inte heller hänvisas till tredje stycket om behöriga åklagare utan detta kan regleras i förordning.
Gällande en efterlysning som registreras i ett system för eftersökning av personer anser Lagrådet att någon hänvisning inte bör ske till 4 kap. 2 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen då denna gäller eftersökning av personer som ska utlämnas eller överlämnas till en medlemsstat i EU medan avtalet gäller personer som begärs utlämnade eller överlämnade till Förenade kungariket. Enligt Lagrådet bör det istället framgå direkt av lagtexten att en efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds. Regeringen godtar Lagrådets förslag.
Vilket språk en arresteringsorder ska vara skriven på eller översatt till följer direkt av avtalet och den anmälan som föreslås ovan om att en arresteringsorder kan vara skriven på engelska (artikel 606.2), varför
någon hänvisning i den nya lagen till 4 kap. 2 § första stycket inte bör göras. Slutligen bör bestämmelserna i 4 kap. 3 § första stycket tillämpas. Med stöd av dessa är det åklagaren som föranstaltar den utredning som behövs. Vidare ska han eller hon överväga om lagföring ska ske i Sverige om den eftersökte är under 18 år. Av den nya lagen bör det uttryckligen framgå att bestämmelserna om förundersökning i brottmål ska tillämpas vid åklagarens utredning, om inte annat anges i avtalet eller i den nya lagen. En hänvisning till 4 kap. 3 § andra stycket bör således inte ske eftersom den hänvisar till andra bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen som inte ska tillämpas gentemot Förenade kungariket. Bestämmelsen i 4 kap. 3 § tredje stycket om skyndsamhet har en motsvarighet i avtalet (artikel 615) och däri angivna tidsfrister ska beaktas. Någon hänvisning i den nya lagen till det stycket bör därför inte heller göras.
Enligt artikel 613.2 kan den verkställande rättsliga myndigheten kräva in kompletteringar för att kunna ta ställning till om ett överlämnande ska ske. Bestämmelsen motsvarar artikel 15.2 i arresteringsorderrambeslutet. En hänvisning till 4 kap. 2 a § europeiska arresteringsorderlagen bör inte göras eftersom artikel 613.2 i avtalet ska tillämpas direkt. Däremot bör det i den nya lagen tas in en bestämmelse, i enlighet med Lagrådets förslag, om att beslut om att begära en komplettering fattas av åklagaren.
Bestämmelser om samråd mellan behöriga myndigheter i Sverige och Förenade kungariket när Sverige är verkställande stat och underrättelser om felsända arresteringsorder kan däremot regleras i förordning (jfr 3 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder).
Den eftersöktes rättigheter
I artikel 609.2–609.5 finns bestämmelser om vissa rättigheter för den eftersökte (beträffande artikel 609.1 hänvisas till avsnitt 6.6). Artikeln ger den eftersökte vissa rättigheter som staterna har att tillgodose, men staterna förutsätts genom nationell rätt reglera hur vissa av dessa rättigheter närmare tillgodoses.
Den eftersökte har rätt till tolk och en översättning av ordern om han eller hon inte förstår det språk som används i förfarandet samt rätt till ett rättsligt ombud (punkterna 2 och 3). Dessa rättigheter ska tillhandahållas i enlighet med nationell rätt. Vidare ska den eftersökte underrättas om sin rätt att utse ett rättsligt ombud i den utfärdande staten samt kunna ha kontakt med konsulära myndigheter (punkterna 4 och 5).
De angivna rättigheterna återfinns inte i arresteringsorderrambeslutet utan i andra EU-rättsliga instrument (se artiklarna 1–3 i direktivet 2010/64 om rätt till tolkning och översättning3 och artikel 10 i försvarardirektivet 2013/484) som är genomförda i svensk rätt främst genom bestämmelser i rättegångsbalken.
3 Europarlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1). 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande
I 5 kap. 6 § och 33 kap. 9 §rättegångsbalken, som 23 kap. 16 § andra stycket samma balk hänvisar till, finns bestämmelser om anlitande av tolk och översättning av handlingar. I detta avsnitt samt i avsnitt 6.8 föreslås dels att vid åklagarens utredning om huruvida den eftersökte ska överlämnas enligt avtalet ska bestämmelserna om förundersökning i brottmål (23 kap. rättegångsbalken) tillämpas, dels att vid rättens handläggning i samma fråga ska reglerna om domstols handläggning i brottmål tillämpas. Några ytterligare kompletterande bestämmelser behövs därför inte i den nya lagen vad avser artikel 609.2.
Artikel 609.3 i avtalet föreskriver att den eftersökte har rätt att biträdas av ett rättsligt ombud i enlighet med den verkställande statens lagstiftning (se även kravet enligt artikel 611.2). Den eftersökte bör ha samma rättigheter till offentlig försvarare vid överlämnande enligt avtalet som vid överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder (se 4 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen) och ha förmånen att kostnaderna för en sådan försvarare stannar på staten (5 kap. 8 § samma lag). En hänvisning bör därför i den nya lagen göras till dessa bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen.
Vem som ansvarar för att underrätta den eftersökte enligt artikel 609.4 kan regleras i förordning (jfr 4 § andra stycket förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Bestämmelsen i artikel 609.5 om den eftersöktes rätt att ha kontakt med konsulära myndigheter föranleder inte kompletterande bestämmelser om att konsulära myndigheter ska underrättas (jfr även lagen [1989:152] om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten).
6.6. Samtycke till överlämnande
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 4 kap. 9 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder om samtycke till överlämnande och återkallelse av ett samtycke ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet. Detsamma gäller medgivande till att den s.k. specialitetsprincipen inte ska gälla samt återkallelse av ett medgivande.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att första stycket sista meningen i 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen ska undantas från hänvisningen till nämnda lagrum.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 609.1 i avtalet ska den eftersökte, när han eller hon grips, informeras om arresteringsordern och dess innehåll samt om möjligheten att samtycka till ett överlämnande.
Bestämmelsen motsvarar artikel 11.1 i arresteringsorderrambeslutet. I artikel 611 finns närmare regler om den eftersöktes samtycke till ett överlämnande, men även om hans eller hennes medgivande till att specialitets-
och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294. 6.11.2013, s. 1).
principen inte ska tillämpas. Ett avstående från specialitetsprincipen innebär att den eftersökte medger att lagföras eller straffas för gärningar som har begåtts före överlämnandet, men som inte omfattas av arresteringsordern. En stat som gjort en anmälan enligt artikel 611.4 kan därutöver reglera villkoren för en återkallelse av ett sådant samtycke och medgivande. Sverige har gjort en sådan anmälan enligt artikel 611.4 att ett samtycke och ett medgivande ska kunna återkallas. Slutligen har den eftersökte enligt artikel 612 en rätt att höras för det fall något samtycke inte ges. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak artiklarna 13 och 14 i arresteringsorderrambeslutet.
Det kan noteras att bestämmelserna riktar sig enbart till de situationer då den eftersökte grips (och inte när han eller hon anträffas på annat sätt).
Bestämmelserna i artiklarna 609.1 och 611.1–611.3 anger att vissa åtgärder ska vidtas av den verkställande rättsliga myndigheten. I det avseendet ska bestämmelserna tillämpas direkt. Däremot överlämnas till staterna att reglera hur angivna åtgärder ska vidtas, och även vem som ska vidta dem för det fall en stat utser flera verkställande rättsliga myndigheter, vilket Sverige gjort (se avsnitt 6.2). Exempelvis bör det vara upp till staterna att reglera hur den eftersökte informeras om innehållet i arresteringsordern eller hur ett samtycke till överlämnande eller avstående från specialitetsprincipen avges inför den verkställande rättsliga myndigheten. Förutsättningarna för en återkallelse av samtycket eller avståendet ska också regleras i nationell rätt.
I 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen finns bestämmelser om samtycke och medgivande, dvs. att den eftersökte ska tillfrågas om detta så snart som möjligt. Bestämmelsen omfattar även de fall då den eftersökte anträffas på annat sätt än vid ett gripande. Vidare finns bestämmelser om återkallelse av ett samtycke till överlämnande eller av ett medgivande till att specialitetsprincipen inte ska tillämpas.
För att undvika tillämpningsproblem anser Lagrådet att hänvisningen till 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen bör omfatta hela paragrafen, dvs. även frågan om att den eftersökte ska upplysas om innebörden av ett samtycke eller medgivande lämnas. Lagrådet menar också att artikel 611.2 även kan tolkas som en skyldighet för en stat att införa uttryckliga regler om detta.
Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning. Därutöver kan påpekas att ett samtycke enligt den föreslagna lagen även får andra konsekvenser för den eftersökte som inte följer av avtalet, t.ex. att ett beslut om överlämnande inte får överklagas (se avsnitt 6.8). Bestämmelsen i 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen bör därför tillämpas i sin helhet vid överlämnande enligt avtalet.
Vissa bestämmelser som behövs för att Sverige ska leva upp till artikel 611 om information om innehållet arresteringsordern och om förfarandet för att inhämta ett samtycke bör kunna tas in i förordning (jfr 4 § första stycket och 10 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Vad gäller kravet på rättsligt ombud i artikel 611.2 hänvisas till avsnitt 6.5.
Mot bakgrund av vad som föreslås i avsnitt 6.5 om att bestämmelserna om förundersökning i brottmål ska tillämpas vid åklagarens utredning om den eftersökte ska överlämnas enligt avtalet kommer den eftersökte att
höras om sin inställning oavsett samtycke eller inte. Några kompletterande bestämmelser i lag till artikel 612 behövs därför inte.
6.7. Användande av tvångsmedel
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 7 § samt 6 kap. 3 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet.
Detsamma ska gälla bestämmelserna om beslag och husrannsakan i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket i samma lag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 610 ska den verkställande rättsliga myndigheten efter det att den eftersökte har gripits ta ställning till fortsatt frihetsberövande i enlighet med nationell rätt. I artikel 12 i arresteringsorderrambeslutet finns en motsvarande bestämmelse. I vissa andra artiklar åläggs den verkställande staten, i avvaktan på att beslut fattas (artikel 615.5), privilegier och immunitet upphävs (artikel 618.2) eller samtycke till vidareöverlämnande inhämtats (artikel 619.2), att säkerställa att den eftersökte faktiskt kan överlämnas när ett beslut väl har fattats, vilket får tolkas som att en stat ska kunna använda sig av frihetsberövande tvångsmedel. Motsvarande bestämmelser finns i artiklarna 17.5, 20.1 och 21 i arresteringsorderrambeslutet.
I artikel 627 finns regler om att den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med nationell rätt på begäran, eller på eget initiativ, ska beslagta och överlämna egendom som kan användas som bevisning eller som ska återställas till rättmätig ägare. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 29 i arresteringsorderrambeslutet.
Hur reglerna om användande av tvångsmedel utformas överlämnas alltså till staterna.
I 4 kap. 5 och 6 §§ europeiska arresteringsorderlagen finns utförliga bestämmelser om gripande, anhållande och häktning anpassade särskilt till den situation som ett överlämnande enligt en arresteringsorder innebär, bl.a. utgör recidivfara ingen grund för anhållande eller häktning. Vidare finns särskilda grunder för att upphäva ett beslut om anhållande eller häktning kopplat till den eventuella påföljd som kan utdömas i den utfärdande staten. I 5 kap. 7 § finns bl.a. regler om att tvångsmedlet ska prövas på nytt i samband med beslutet om att den eftersökte ska överlämnas. Slutligen föreskrivs i 6 kap. 3 § att den eftersökte – i avvaktan på att beslutet om överlämnande verkställs – med ett visst intervall kan begära en omprövning av tvångsmedlet.
I 4 kap. 7 § europeiska arresteringsorderlagen anges de närmare förutsättningarna för beslag av föremål och husrannsakan i syfte att ta föremål i belag. Vidare föreskrivs i 5 kap. 6 § andra stycket samma lag att rätten i samband med sitt beslut i fråga om överlämnande bör ta ställning till om beslagtagna föremål ska överlämnas.
Eftersom aktuella artiklar i avtalet är i stort sett identiska med motsvarande bestämmelser i arresteringsorderrambeslutet bör i den nya lagen en hänvisning ske till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen.
6.8. Beslutsförfarandet vid överlämnande och åtgärder i avvaktan på beslut
Regeringens förslag: Bestämmelserna i 5 kap. 1, 2, 4, 5 och 9 §§ lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska i huvudsak tillämpas vid överlämnande enligt avtalet.
Om garantier enligt artikel 604 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas. Ett beslut att vägra överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet ska inte få inte överklagas.
Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om åtgärder i avvaktan på ett beslut om överlämnande behövs i den nya lagen.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorians förslag anges i lagtexten i 3 kap. 9 § första stycket ”vid rättens prövning i fråga om överlämnande”. Vidare föreslås inte i promemorian att en hänvisning ska göras till 5 kap. 2 § första stycket andra meningen europeiska arresteringsorderlagen.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Attunda tingsrätt anser dock att ordet ”rätten” bör strykas i den föreslagna lagtexten i 3 kap. 9 § första stycket eftersom även åklagaren prövar viss fråga om överlämnande.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Beslut om överlämnande
Artikel 613.1 anger att den verkställande rättsliga myndigheten ska besluta om överlämnande med beaktande av de tidsfrister och enligt de villkor som gäller. Med stöd av artikel 613.2 kan den verkställande rättsliga myndigheten begära kompletterande information av den utfärdande rättsliga myndigheten när arresteringsordern är bristfällig. Den utfärdande rättsliga myndigheten kan när som helst lämna över kompletterande information till den verkställande rättsliga myndigheten (artikel 613.3). I artikel 615 anges vilka tidsfrister som gäller för ett beslut om överlämnande och att ett beslut om att vägra överlämnande ska innehålla skälen för vägran. Den utfärdande rättsliga myndigheten ska enligt artikel 620 omgående underrättas om beslutet om överlämnande. Motsvarande regler finns i artiklarna 15, 17 och 22 i arresteringsorderrambeslutet.
Ett beslut om överlämnande enligt artikel 613 förutsätter att det finns nationella regler dels om vem som beslutar om överlämnande, dels om det närmare förfarandet som ska tillämpas. För vem som ansvarar för att
inhämta kompletteringar på grund av brister i arresteringsordern hänvisas till avsnitt 6.5.
I 5 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen finns bestämmelser om att tingsrätten efter framställning från åklagaren beslutar i frågan om överlämnande samt forumbestämmelser. Av bestämmelsen framgår att åklagaren kan vägra överlämnande enligt 2 kap. 3 § 1, dvs. vid brister i arresteringsordern. Närmare bestämmelser om rättens prövning finns i 5 kap. 2 §, bl.a. om att vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål samt om när förhandling ska hållas och inställelse till en sådan förhandling. Dessa bestämmelser bör, för att Sverige ska uppfylla de krav som följer av artikel 613.1, tillämpas vid ett överlämnande enligt avtalet med den justering som Attunda tingsrätt föreslår.
Kravet på skyndsam handläggning regleras i 5 kap. 2 § första stycket andra meningen europeiska arresteringsorderlagen. Även artikel 615.1 i avtalet innehåller ett krav på skyndsamhet. Lagrådet anser att principen om att avtalets regler inte får genomföras i nationell rätt inte får dras så långt att den leder till en lagtext som blir missvisande, vilket kan bli fallet om första stycket andra meningen undantas från hänvisningen till 5 kap. 2 §. En dubbelreglering bör därför enligt Lagrådet kunna accepteras. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter och hänvisningen bör alltså omfatta hela 5 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen.
Vad gäller bestämmelsen i artikel 613.3 om överlämnande av kompletterande information när Sverige är utfärdande stat kräver den inga kompletterande bestämmelser.
Vidare finns krav på underrättelser i artikel 615.4 när tidsfristerna enligt samma artikel inte hålls och i artikel 620 om beslutet om överlämnande. Övriga bestämmelser i artikel 615 (punkterna 1–3) kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. Vem som ansvarar för en sådan underrättelse kan regleras i förordning. Vad gäller åtagandet i artikel 615.5 hänvisas till avsnitt 6.7.
En bestämmelse bör tas in i den nya lagen som motsvarar 5 kap. 6 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, dvs. att rätten i sitt beslut om överlämnande ska ange, i de fall behörig myndighet i Förenade kungariket har lämnat garantier om återförande, att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas. Därutöver bör i den nya lagen tas in en bestämmelse som motsvarar 5 kap. 9 § första stycket första meningen, dvs. att ett beslut om att vägra överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet inte ska få överklagas. Av samma skäl som anges i avsnitten 6.3 och 6.5 bör en hänvisning till en specifik bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen undvikas när den bestämmelsen i sin tur hänvisar till en annan bestämmelse som inte ska tillämpas gentemot Förenade kungariket.
Övriga bestämmelser i 5 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen bör emellertid tillämpas, dels den om att ett beslut om överlämnande inte får överklagas när den eftersökte har samtyckt till överlämnande, dels den om krav på prövningstillstånd i hovrätten.
Åtgärder i avvaktan på beslut
I artikel 616.1 anges, i de fall arresteringsordern har utfärdats för lagföring, att den eftersökte antingen ska temporärt föras över till den utfärdande staten eller höras enligt bestämmelserna i artikel 617. Förutsättningarna för ett temporärt överförande ska de behöriga rättsliga myndigheterna komma överens om och den eftersökte ska kunna återvända för att kunna närvara vid en förhandling om överlämnande (artikel 616.2 och 616.3).
De närmare villkoren för ett förhör framgår av artikel 617, bl.a. att förhöret ska ske enligt den verkställande statens lagstiftning och att den eftersökte ska biträdas av ett rättsligt ombud i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning. Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av artiklarna 18 och 19 i arresteringsorderrambeslutet.
Vid genomförandet av motsvarande bestämmelser i arresteringsorderrambeslutet ansågs att vad gäller förhör kan bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp tillämpas utan att några bestämmelser behövde införas (se prop. 2003/04:7 s. 122). Någon anledning att göra en annan bedömning nu finns inte. Vid ett förhör som ska hållas med stöd av artiklarna 616 och 617 i avtalet kan alltså nämnda lag tillämpas.
Vad gäller ett temporärt överförande ansågs att några särskilda bestämmelser om detta inte skulle tas in i europeiska arresteringsorderlagen. Bland annat anfördes dels att ett överförande enligt dåvarande bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp inte fick ske för förhör avseende den eftersöktes egen brottslighet, dels kravet på att skyndsamt pröva frågan om överlämnande (se prop. 2003/04:7 s. 122 f.). Bestämmelserna i 4 kap. 29 § i nämnda lag har därefter ändrats och ett överförande av en frihetsberövad person är numera möjligt även vad avser den frihetsberövades egen brottslighet. Kravet är endast att personen i fråga inte får ställas till ansvar inför domstol (se prop. 2012/13:170 s.43 f.). Mot den bakgrunden kan bestämmelserna om överförande av frihetsberövade personer i lagen om internationell rättslig hjälp tillämpas när det blir aktuellt enligt artikel 616 i avtalet. Eftersom ett överförande ska ske i samförstånd kan hänsyn tas till de omständigheter som är aktuella i ärendet.
Ett överförande av en frihetsberövad person till en annan stat än en medlemsstat i EU, Island eller Norge ska enligt 4 kap. 30 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp beslutas av regeringen. Det bör övervägas i ett annat sammanhang om det är en lämplig ordning även vad avser överförande till Förenade kungariket. Det kan dock påpekas att det torde bli mycket sällan som ett överförande skulle aktualiseras och enligt artikel 616.1 kan åklagaren såsom verkställande rättslig myndighet välja mellan ett förhör i den verkställande staten och ett temporärt överförande. Sammanfattningsvis behövs inga kompletterande bestämmelser i den nya lagen med hänsyn till artiklarna 616 och 617.
Konkurrerande framställningar, privilegier och immunitet samt andra internationella förpliktelser
I de fall det har utfärdats en arresteringsorder med stöd av avtalet och en eller flera europeiska arresteringsorder enligt arresteringsorderrambeslutet avseende samma person, anges i artikel 614 vilka omständigheter som den verkställande rättsliga myndigheten ska beakta när den fattar beslut om
vilken order som ska ha företräde. Samråd kan ske med Eurojust. Motsvarande omständigheter ska beaktas om den konkurrerande framställningen avser en ansökan om utlämning, men det är upp till den verkställande staten att avgöra vem som beslutar i ett sådant fall. Slutligen anges att artikeln inte påverkar staters skyldigheter enligt stadgan för Internationella brottmålsdomstolen. I artikel 16 i arresteringsorderrambeslutet finns en motsvarande bestämmelse.
Artikel 618 innehåller bestämmelser om privilegier och immunitet. Bestämmelsen anger dels att tidsfristerna enligt artikel 615 inte börjar löpa förrän privilegiet eller immuniteten har upphävts, dels vem som ansvarar för att få privilegiet eller immuniteten upphävd. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 20 i arresteringsorderrambeslutet.
Enligt artikel 619.1 ska en stat beakta förbud om vidareöverlämnande som uppställts i samband med att den eftersökte i ett tidigare skede utlämnats till den verkställande staten. Alla åtgärder ska vidtas för att inhämta ett samtycke till ett vidareöverlämnande från den stat som utlämnade den eftersökte. Bestämmelsen anger slutligen att tidsfristerna enligt artikel 615 inte börjar löpa förrän ett samtycke har inhämtats. I artikel 21 i arresteringsorderrambeslutet finns en motsvarande bestämmelse.
Bestämmelserna i artikel 614 behöver inte i sig kompletteras med några bestämmelser i lag. Däremot förutsätts att det finns särskilda förfaranderegler om konkurrerande framställningar. I 5 kap. 4 § första och andra styckena europeiska arresteringsorderlagen finns regler om hur sådana framställningar ska prövas, bl.a. om vilken tingsrätt som prövar frågan vid flera framställningar och hur prövningen ska ske om rätten beslutat beträffande en framställning, men inte den andra. I 5 kap. 5 § finns bestämmelser för de fall den konkurrerande framställningen är en ansökan om utlämning eller överlämnande från Internationella brottmålsdomstolen. Nämnda bestämmelser bör tillämpas vid överlämnande enligt avtalet.
Såväl artikel 618.3 som 619.1 förutsätter att den verkställande rättsliga myndigheten försöker få immuniteten upphävd eller inhämtar ett samtycke från den stat från vilken den eftersökte utlämnades. Mot bakgrund av att det i avsnitt 6.5 föreslås att åklagaren ansvarar för att utreda om det finns förutsättningar för överlämnande får nämnda uppgifter anses åligga åklagaren. Även i det omvända fallet i artikel 618.3, dvs i de fall den utfärdande rättsliga myndigheten ska försöka få en immunitet upphävd, kommer den uppgiften ligga på åklagaren såsom utfärdande rättslig myndighet (se avsnitt 6.2). Beträffande artikel 618.2 och 619.2 hänvisas till avsnitt 6.3. I övrigt behövs inte några kompletterande bestämmelser i lag till artiklarna 618 och 619. Viss reglering kan ske i förordningsform, t.ex. om det närmare förfarandet vid konkurrerande framställningar (jfr 26 § andra stycket förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder).
6.9. Verkställigheten av ett beslut om överlämnande och avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten
Regeringens förslag: Rätten ska i samband med ett beslut om överlämnande kunna bestämma att verkställigheten av beslutet om överlämnande skjuts upp enligt artikel 621.4 och 622.1 i avtalet eller att tillfälligt överlämna den eftersökte enligt artikel 622.2 i avtalet.
Åklagaren ska efter det att rätten har meddelat sitt beslut kunna skjuta upp verkställigheten med stöd av artikel 621.3 och 621.4 i avtalet.
Bestämmelserna i 6 kap. 4 och 5 §§ lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet.
Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten behövs i lag.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen och bedömningen. Åklagarmyndigheten anser dock det bör förtydligas att ett överlämnande kan skjutas upp för att den som ska överlämnas först ska lagföras i Sverige för att därefter, vid fällande dom, avtjäna den påföljd som har dömts ut.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Verkställighet av ett beslut om överlämnande
Artiklarna 621 och 622 innehåller regler om inom vilken tid ett beslut om överlämnande ska verkställas, om att den eftersökte ska friges om dessa tidsfrister inte hålls och om skäl för att skjuta upp verkställigheten eller tillfälligt föra över personen på vissa villkor. Det kan t.ex. röra sig om att en verkställighet inte kan ske med hänsyn till omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll (artikel 621.3) eller om att verkställigheten bör skjutas upp av humanitära skäl (artikel 621.4). Ett annat skäl att skjuta upp verkställigheten kan vara att den eftersökte ska lagföras eller verkställa ett straff i den verkställande staten (artikel 622.1). Ett alternativ till det sistnämnda kan vara att tillfälligt överlämna den eftersökte (artikel 622.2). Motsvarande bestämmelser finns i artiklarna 23 och 24 i arresteringsorderrambeslutet.
Bestämmelserna i artiklarna 621 och 622 är direkt tillämpliga. Däremot behövs kompletterande bestämmelser i den nya lagen om vem som beslutar om att skjuta upp verkställigheten i de olika situationerna. I 6 kap. 1 och 2 §§ europeiska arresteringsorderlagen finns bestämmelser som genomför artiklarna 23 och 24 i arresteringsorderrambeslutet. I dessa bestämmelser anges även vem av rätten eller åklagaren som beslutar om att skjuta upp verkställigheten på de olika grunderna eller som bestämmer att den eftersökte tillfälligt ska överlämnas. Det finns ingen anledning att i de kompletterande bestämmelserna i den nya lagen föreslå någon annan ansvarsfördelning. Rätten bör således i samband med sitt beslut om
överlämnande kunna skjuta upp verkställigheten av detta beslut med stöd av artikel 621.3 och 622.1 eller bestämma om att tillfälligt överlämna den eftersökte enligt artikel 622.2. Åklagaren bör ha möjlighet att skjuta upp verkställigheten med stöd av 621.3 och 621.4.
När det gäller bestämmelsen i artikel 622.1 efterfrågar Åklagarmyndigheten ett förtydligande om att den även omfattar en möjlighet att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om överlämnande både för lagföring och för att avtjäna en påföljd som dömts ut med anledning av lagföringen. Avtalet är direkt tillämpligt och uttalanden om hur avtalets olika bestämmelser ska tolkas, bör av den anledningen undvikas. Regeringen noterar dock att en motsvarande bestämmelse finns i artikel 24.1 i arresteringsorderrambeslutet.
Bestämmelsen i artikel 621.5 om att den eftersökte, om han eller hon är frihetsberövad, ska försättas på fri fot om en verkställighet inte kan ske enligt de tidsfrister som ställts upp i artikel 621.2–621.4 kräver inga kompletterande bestämmelser. Såväl åklagaren som domstolen kan upphäva häktningen (jfr prop. 2010/11:158 s. 136).
Artiklarna 621 och 622 innehåller också regler om att de berörda myndigheterna ska samråda om när verkställighet ska ske dels enligt huvudregeln i artikel 621.1, dels när verkställigheten skjuts upp av någon anledning. Om detta samt om vem som ansvarar för att ett beslut om överlämnande verkställs i rätt tid kan regleras i förordning (jfr 18 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder).
För verkställigheten av ett beslut om överlämnande bör även bestämmelserna i 6 kap. 4 och 5 §§ europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Enligt 4 § kan den eftersökte efter rättens beslut förklara att han eller hon avstår från att överklaga beslutet och att beslutet får verkställs utan hinder av att beslutet inte fått laga kraft. En förklaring ska lämnas enligt vissa bestämmelser i strafftidslagen (2018:1251). Med stöd av denna bestämmelse kan således en verkställighet skyndas på i vissa fall. En tillämpning av 6 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen innebär dels att Polismyndigheten ska bistå vid verkställigheten, dels att den eftersökte kan tas i förvar, om han eller hon är på fri fot, om det bedöms nödvändigt för att verkställighet ska kunna ske. Det innebär att verkställigheten kan genomföras mer effektivt.
Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten
Enligt artikel 624 ska den utfärdande staten avräkna den tid som den eftersökte varit frihetsberövad i den verkställande staten, med hänsyn till den utfärdade arresteringsordern, från den tid som ska avtjänas av en frihetsberövande påföljd som dömts ut i den utfärdande staten. Vidare åläggs den verkställande rättsliga myndigheten att översända uppgifter om hur länge den eftersökte varit frihetsberövad i den verkställande staten med anledning av den utfärdande arresteringsordern. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 26 i arresteringsorderrambeslutet.
Några kompletterande bestämmelser i lag behövs inte. Den underrättelseskyldighet som föreskrivs kan regleras i förordning (jfr 20 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder)
Hänvisningar till S6-9
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
6.10. Transporter i eller genom Sverige
Regeringens förslag: Bestämmelserna om tillstånd till transport genom Sverige respektive transporter i Sverige i 8 kap. 2 och 3 §§ lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid överlämnande enligt avtalet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 623 finns bestämmelser om transitering som ska tillämpas när en eftersökt person ska transporteras från en medlemsstat till Förenade kungariket eller tvärtom och Förenade kungariket behöver inhämta ett tillstånd till transporten genom Sverige.
Artikeln omfattar även ett inhämtande av ett tillstånd till en transport genom Sverige av en person som utlämnas från en tredje stat till Förenade kungariket (artikel 623.6). Bestämmelsen gäller även i den omvända situationen, dvs. när Sverige har behov av att en eftersökt person transporteras genom Förenade kungariket.
Inför en transport ska viss information tillhandahållas av den stat som har behov av transporten genom den andra staten. En ansökan om tillstånd till transport ska överlämnas till utsedd myndighet. En transport genom en stat kan nekas avseende egna medborgare i de fall en anmälan gjorts med stöd av artikel 603.2. Bestämmelsen ska även tillämpas i de fall en transport genom en stat krävs med hänsyn till en oplanerad mellanlandning. Motsvarande bestämmelser finns i huvudsak i artikel 25 i arresteringsorderrambeslutet.
I avvaktan på att de kompletterande bestämmelserna träder i kraft, har regeringen utsett Regeringskansliet (Justitiedepartementet) som centralmyndighet (artikel 690.7 c). Uppgiften att handlägga förfrågningar om tillstånd till transporter genom Sverige bör dock åläggas Polismyndigheten i enlighet med det motsvarande ansvar myndigheten har vid transporter genom Sverige enligt 8 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen. En sådan ordning skapar ett effektivare förfarande än om uppgiften ligger på Regeringskansliet. I samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft bör Sverige göra en anmälan om detta enligt artikel 623.3.
Även övriga bestämmelser i 8 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen bör tillämpas vid transporter enligt artikel 623 avtalet. Med stöd av dessa bestämmelser kan Polismyndigheten ta den person som ska överlämnas i förvar för att säkerställa transporten. Vidare finns bestämmelser om förfarandet vid en oplanerad mellanlandning. Mot bakgrund av den anmälan Sverige gjort enligt artikel 603.2 och vad som föreslås i avsnitt 6.3 om att svenska medborgare inte får överlämnas, ska en transport genom Sverige av svenska medborgare inte tillåtas. Detta får anses följa av artikel 623.2 i avtalet.
Vid överlämnande enligt avtalet till Sverige, kommer den eftersökte att behöva transporteras i Sverige, exempelvis till ett häkte eller en anstalt från en flygplats. Enligt 8 kap. 3 § europeiska arresteringsorderlagen ansvarar Polismyndigheten för transporten i Sverige. Motsvarande bestämmelse bör gälla vid överlämnande till Sverige enligt avtalet.
Hänvisningar till S6-10
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
6.11. Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning
Regeringens förslag: Vid en framställning om tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande ska i huvudsak samma bestämmelser tillämpas som i ett ärende om överlämnande från Sverige enligt avtalet.
Bestämmelsen om tillstånd till vidareutlämning i 6 kap. 9 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska tillämpas vid en framställning om tillstånd till vidareutlämning enligt avtalet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringen förslag: I artikel 625 finns bestämmelser om den s.k. specialitetsprincipen, dvs. att den som har överlämnats till en stat med stöd av avtalet inte kan åtalas, verkställa ett straff eller frihetsberövas avseende en annan tidigare gärning än den som arresteringsordern avsåg.
En stat kan i en anmälan förklara att den generellt samtycker till att åtal m.m. kan ske, om inte annat anges i ett enskilt ärende (punkt 1). Om en anmälan inte har lämnats, anges i punkten 3 när principen inte längre gäller. Slutligen regleras i punkten 4 hur ett samtycke inhämtas från den verkställande staten. Motsvarande bestämmelse finns i artikel 27 i arresteringsorderrambeslutet.
Artikel 626 innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar en stat, dit en person har överlämnats med stöd av avtalet, kan överlämna eller utlämna personen ifråga till en annan stat för en gärning som begåtts i tiden före det förstnämnda överlämnandet. Konstruktionen i artikeln är densamma som i artikel 625. Huvudregeln är ett förbud mot ett sådant vidareöverlämnande (punkt 2). En stat kan emellertid anmäla att den generellt samtycker till ett sådant vidareöverlämnande (punkt 1). Om så inte gjorts, finns ett antal undantag föreskrivna, vars tillämpning innebär att ett vidareöverlämnande kan ske (punkt 2 a–2 c). Vidare regleras närmare hur ett samtycke inhämtas från den verkställande staten och förutsättningarna för att lämna ett sådant samtycke (punkterna 3 och 4). Slutligen finns en regel om vidareutlämning till en tredje stat (punkt 5). Bestämmelsen motsvaras av artikel 28 i arresteringsorderrambeslutet.
En anmälan enligt artiklarna 625.1 och 626.1 kan ske när som helst och måste inte beslutas i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Med hänsyn härtill får ett övervägande i detta avseende avvakta (jfr prop. 2003/04:7 s. 148 f. och 163). Då behövs kompletterande regler om vem som samtycker till ett utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande och det närmare förfarandet för en sådan prövning. Slutligen behövs regler om vilket förfarande som ska tillämpas när det rör sig om en vidareutlämning
En prövning om tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnandet bör ske på samma sätt och under samma villkor som i ett ärende om överlämnande från Sverige enligt avtalet (jfr 6 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen). Med anledning härav bör de vägransgrunder om
egna medborgare och politiska brott som föreslås även gälla vid ett sådant tillstånd (se avsnitt 6.3). Vidare bör de bestämmelser som föreslås om förfarandet gälla, bl.a. att åklagare utreder om det finns förutsättningar för att lämna ett tillstånd och att offentlig försvarare ska utses (se avsnitt 6.5). Slutligen bör de bestämmelser som gäller för domstolens prövning gälla (se avsnitt 6.8). Det ska noteras att även avtalets regler kommer att bli direkt tillämpliga, t.ex. vägransgrunderna i artikel 600 och 601.
När det är fråga om vidareutlämning finns bestämmelser för motsvarande fall i 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen, som anger att en sådan framställning ska prövas av regeringen med tillämpning av 24 § utlämningslagen. Detsamma bör gälla vid vidareutlämning enligt avtalet.
Det ska emellertid noteras att hänvisningen till 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen avser utlämning till en stat utanför EU, Island eller Norge. Ett överlämnande eller en utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge kommer inte att omfattas av hänvisningen till nämnda bestämmelse. Artikel 626 i avtalet om vidareöverlämnande gäller endast mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket (se artikel 596). För att undvika en situation där inga regler finns att tillämpa i dessa fall, bör bestämmelsen om tillstånd till vidareöverlämnande även omfatta ett överlämnande eller en utlämning till Island och Norge.
Med stöd av artiklarna 625.3 f och 626.2 b kan den som har överlämnats, inför de behöriga rättsliga myndigheter i Sverige samtycka till utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande, vilket ska ske enligt nationell rätt. Vidare förutsätter avtalet att bestämmelser finns när Sverige vill inhämta tillstånd till utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande. Bestämmelser om detta behövs i de fall Sverige är utfärdande stat, vilka kan regleras i förordning (jfr 16 och 17 §§ förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder).
I förordning kan också närmare regleras vissa förfarandefrågor när Sverige är verkställande stat (jfr 26 § förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder).
Hänvisningar till S6-11
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
6.12. Kostnader och slutbestämmelser
Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser om fördelning av kostnader eller om avtalets slutbestämmelser behövs i lag.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Artiklarna 628–632 innehåller regler om kostnader samt sedvanliga slutbestämmelser om relationen till andra internationella överenskommelser, översyn av gjorda anmälningar samt övergångsregler. I artikel 629.1 anges bl.a. att Europarådets utlämningskonvention med tillhörande tilläggsprotokoll inte längre ska gälla mellan medlemsstaterna, å ena sidan, och Förenade kungariket å andra sidan.
I avsnitt 5.2 föreslås att en bestämmelse tas in i utlämningslagen om att den inte gäller om avtalet eller den kompletterande lagen ska tillämpas. I övrigt behövs inga kompletterande bestämmelser.
Hänvisningar till S6-12
6.13. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige
Regeringens förslag: Om rätten vägrar överlämnande med stöd av artikel 601.1 f i avtalet eller om den eftersökte enligt artikel 604 b ska återföras till Sverige för verkställighet av den utdömda frihetsberövande påföljden, ska bestämmelserna i lagen om internationellt samarbetet rörande verkställighet av brottmålsdom tillämpas i den del som reglerar samarbetet angående konventionen om överförande av dömda personer av den 21 mars 1983, dock med vissa undantag.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: En tillämpning av artikel 601.1 f och artikel 604 b i avtalet kan innebära att den frihetsberövade påföljden som döms ut i Förenade kungariket ska verkställas i Sverige. Även det omvända kan bli fallet.
I 7 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen finns motsvarande bestämmelser. Ett överförande av verkställigheten till Sverige ska då ske enligt lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen). Eftersom Förenade kungariket inte längre är en medlemsstat i EU bör inte europeiska verkställighetslagen tillämpas vid överförande i nu aktuella fall.
Förenade kungariket och Sverige har båda tillträtt Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (SÖ 1985:1). Till konventionen finns ett tilläggsprotokoll från 1997 (SÖ 2000:53). Regler om samarbete enligt konventionen och tilläggsprotokoll finns i internationella verkställighetslagen (2 § andra stycket). En bestämmelse bör därför tas in i den nya lagen som anger att dessa bestämmelser i internationella verkställighetslagen ska tillämpas vid överförande av verkställigheten till Sverige enligt de två situationer som kan uppstå enligt avtalet.
De bestämmelser i internationella verkställighetslagen som 2 § andra stycket hänvisar till innebär bl.a. att om verkställighet av en frihetsberövande påföljd ska ske i Sverige kan regeringen enligt 25 g § antingen själv besluta om överförande eller överlämna åt åklagaren att ansöka om att rätten ska bestämma en ny påföljd i enlighet med svensk lag. Det senare blir fallet när en frihetsberövande påföljd behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige som rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård. Vid domstolens prövning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser bl.a. om rättens sammansättning och rätten till offentlig försvarare. Stockholms tingsrätt är laga domstol (35 §) I ärenden hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av Regeringskansliet. Beslut i en sådan fråga eller om ersättning till offentligt biträde överklagas till allmän förvaltningsdomstol (25 f §).
Vissa av de bestämmelser som anges i 2 § andra stycket i internationella verkställighetslagen bör dock inte tillämpas fullt ut. I 25 a § andra och tredje styckena samt 25 b § anges närmare under vilka förutsättningar ett överförande till Sverige kan ske. Eftersom rättens beslut i fråga om överlämnande enligt avtalets bestämmelser i artikel 601.1 f och 604 b innebär
att ställning redan tagits till att verkställighet ska ske i Sverige, bör ett förnyat ställningstagande inte göras med stöd av nämnda regler i internationella verkställighetslagen (jfr 7 kap. 1 § första stycket första meningen europeiska arresteringsorderlagen). Dessa bör således inte tillämpas.
När rätten beslutar om att vägra överlämnande enligt artikel 601.1 f kommer den eftersökte många gånger vara frihetsberövad. En vägran att överlämna innebär samtidigt att det inte finns skäl att hålla den eftersökte frihetsberövad enligt de särskilda bestämmelserna i den nya lagen. Samtidigt kan det finnas goda skäl att i förfarandet om att besluta i fråga om överförande av verkställigheten av den frihetsberövade påföljd fortsätta att hålla den eftersökte frihetsberövad. Bestämmelser om detta finns i 25 c § internationella verkställighetslagen. Användning av tvångsmedel enligt denna bestämmelse kräver dock en begäran om detta från domslandet, dvs. Förenade kungariket, vilket inte alltid finns i anslutning till rättens beslut om att vägra överlämnande. Av det skälet bör en bestämmelse tas in i den nya lagen om att en tillämpning av 25 c § internationella verkställighetslagen inte kräver någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas (jfr 7 kap. 1 § första stycket andra meningen europeiska arresteringsorderlagen).
Det går inte att utesluta att Förenade kungariket, efter det att rätten vägrat överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet, motsätter sig att verkställigheten överförs. I en sådan situation ska det inte fattas något beslut om överförande av verkställigheten (jfr 7 kap. 1 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen).
I förordning kan regleras närmare om förfarandet när det gäller överförandet av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd (jfr 6 och 7 §§ förordningen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Även i det omvända fallet, dvs. när Förenade kungariket ska verkställa en frihetsberövad påföljd som dömts ut i Sverige finns behov av förordningsreglering (jfr 14 och 15 §§ förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder).
Hänvisningar till S6-13
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
7. Ömsesidig rättslig hjälp
Regeringens förslag: Inga kompletterande bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål behövs i lag.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Avtalets del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete innehåller i avdelning VIII bestämmelser om ömsesidig rättslig hjälp (artiklarna 633–642). Syftet med reglerna, är att komplettera 1959 års konvention om rättslig hjälp med tillhörande tilläggsprotokoll, dock med undantag för utbyte av uppgifter ur belastningsregister. Nämnda överenskommelser har i huvudsak genomförts genom bestämmelser i lagen om internationell rättslig hjälp. Bestämmelserna i avdelning VIII kommer således komplettera denna lagstiftning.
Bestämmelserna i avdelning VIII motsvarar i flertalet fall vissa artiklar i direktivet om en europeisk utredningsorder. Eftersom Förenade kungariket tillämpade direktivet fram till årsskiftet 2020/21 har – såvitt får förstås – en strävan varit att motsvarande bestämmelser ska gälla för det framtida samarbetet mellan medlemsstaterna och Förenade kungariket. Direktivet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder.
I promemorian (s. 63–67) görs en genomgång av artiklarna i avdelning VIII och en bedömning av i vilken omfattning kompletterande regler behövs i en ny lag. Regeringen delar promemorians bedömningar om att inga kompletterande bestämmelser i lag behövs till denna avdelning. Nedan redogörs kortfattat för artiklarna i avdelning VIII och för bedömningarna.
Behörig myndighet och formulär för ansökningar om rättslig hjälp
Artikel 634 bekräftar att de förklaringar om behörig myndighet som staterna gjort till 1959 år konvention om rättslig hjälp vad gäller behöriga myndigheter även gäller enligt avtalet. Vidare finns i artikel 635 bestämmelser om att standardformulär, för det fall de antas, ska användas vid en ansökan om rättlig hjälp.
Villkor för att ansöka om rättslig hjälp
Enligt artikel 636 ska proportionalitets- och nödvändighetsprincipen tillämpas vid en ansökan om rättlig hjälp. Vidare får en sådan ansökan göras endast om den åtgärd som efterfrågas hade kunnat vidtas under samma förfarande i ett liknande inhemskt ärende. Viss möjlighet till samråd mellan staterna regleras också i artikeln. Bestämmelsen motsvaras av artikel 6 i direktivet om en europeisk utredningsorder.
Motsvarighet till artikel 636 saknas i lagen om internationell rättslig hjälp men i likhet med promemorian anser regeringen att den får anses ersätta bestämmelsen i 1 kap. 7 § första stycket andra meningen. Samrådsskyldigheten får tas om hand av den åklagare eller domstol som begär rättslig hjälp eller handlägger en inkommen ansökan om rättslig hjälp.
Annan typ av utredningsåtgärd och underrättelseskyldighet
Bestämmelsen i artikel 637, som i huvudsak är identisk med artikel 10 i direktivet om en europeisk utredningsorder, reglerar i vilka situationer andra utredningsåtgärder än de som anges i ansökan kan övervägas samt vilka åtgärder som alltid måste finnas tillgängliga. Viss informations- och samrådsskyldighet föreskrivs också enligt artikeln. I artikel 638, som motsvaras av artikel 16.2 i direktivet om en europeisk utredningsorder, föreskrivs en underrättelseskyldighet för den behöriga myndigheten i den anmodade staten, dels om ansökan är ofullständig eller felaktig, dels om ytterligare åtgärder skulle kunna vidtas men inte omfattas av ansökan om rättslig hjälp.
I lagen om internationell rättslig hjälp finns inga uttryckliga bestämmelser motsvarande dem i artikel 637. Samtidigt framgår det av 2 kap. 1 § att hjälp lämnas under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Om det begärs hjälp med en tvångsåtgärd som inte återfinns i svensk rätt eller
som inte når upp till de krav som ställs, t.ex. vid hemliga tvångsmedel, kommer med stöd av artikel 637 inte någon hjälp kunna lämnas. Samrådsskyldigheten enligt bestämmelsen får tas om hand av den åklagare eller domstol som handlägger ärendet. Såvitt avser artikel 638 finns motsvarande bestämmelser i 2 kap. 8 § tredje stycket och 9 § lagen om internationell rättslig hjälp. Skyldigheten att underrätta enligt artikel 638 får åligga den myndighet som handlägger ärendet i Sverige.
Förbud mot dubbelbestraffning
Utöver de vägransgrunder som finns i 1959 års konvention om rättslig hjälp och dess tilläggsprotokoll, införs genom artikel 639 ytterligare ett skäl för att avslå en ansökan om rättslig hjälp grundat på förbudet mot dubbelbestraffning. En motsvarande regel finns i artikel 11.1 d i direktivet om en europeisk utredningsorder.
Vägransgrunden ska tillämpas direkt. Enligt 2 kap. 14 och 15 §§ lagen om internationell rättslig hjälp är det regeringen som avslår en ansökan om det i Sverige har meddelats en dom beträffande samma gärning. Om en ansökan ska avslås med stöd av artikel 639 är det således regeringen som beslutar i de fall det rör sig om en svensk dom. I övriga fall får den handläggande myndigheten fatta ett avslagsbeslut (se 2 kap. 15 § andra stycket i nämnda lag).
Tidsfrister, översändande av ansökningar om rättslig hjälp och gemensamma utredningsgrupper
Artikel 640 förskriver vissa tidsfrister för beslut om rättslig hjälp och verkställighet av beslutet samt för särskilt brådskande situationer. Vidare föreskrivs viss informationsplikt och underrättelseskyldighet. Artikeln innehåller också undantag från tidsfristerna när det gäller vissa mindre allvarliga förseelser, företrädesvis trafikbrott. Bestämmelsen motsvaras delvis av artiklarna 12 och 32 i direktivet om en europeisk utredningsorder.
Genom artikel 641 utökas möjligheterna för på vilket sätt en ansökan om rättslig hjälp kan skickas. I artikel 642 tydliggörs att när en eller flera medlemsstater deltar i en gemensam utredningsgrupp tillsammans med Förenade kungariket, ska förhållandet mellan medlemsstaterna styras av unionsrätten.
Samrådsskyldigheten enligt artikel 640 får den handläggande myndigheten i Sverige ansvara för.
Hänvisningar till S7
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 5.1
8. Frysning och förverkande
Avtalets del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete innehåller i avdelning XI bestämmelser om samarbetet kring dels frysning av egendom i syfte att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande, dels verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om förverkande (artiklarna 656–689). Avdelningen innehåller också regler för samarbetet som syftar till att eftersöka och identifiera egendom och tillgångar som kan bli föremål för förverkande. Bestämmelserna i avdel-
ningen ska tillämpas i stället för kapitlen om internationellt samarbete i 1990 års förverkandekonvention och 2005 års förverkandekonvention. Innehållet i bestämmelserna är i huvudsak hämtat från motsvarande bestämmelser i 2005 års förverkandekonvention, men med vissa skillnader. Artiklarna i avtalet ska som utgångspunkt tillämpas direkt.
I promemorian görs en genomgång av artiklarna i avdelning XI och en bedömning av i vilken omfattning kompletterande regler behövs i ny lag. I följande avsnitt behandlar regeringen promemorians lagförslag. Regeringen som delar de bedömningar som görs i promemorian om att kompletterande bestämmelser inte behövs i flera avseenden bl.a. vad gäller skyldigheten att förverka och skälen för att vägra eller skjuta upp verkställighet, behandlar dessa bedömningar i det följande dock mer kortfattat.
Hänvisningar till S8
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 5.1
8.1. Syfte och definitioner
Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om syftet med samarbetet om frysning och förverkande i avdelning XI eller beträffande definitionerna.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: I artikel 656 anges målsättningen och principerna, bl.a. nödvändighets- och proportionalitetsprincipen, för samarbetet enligt avdelning XI. Beträffande bistånd med att efterforska och identifiera egendom samt interimistiska åtgärder i syfte att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande anges att åtgärderna ska vidtas inom ramen för den anmodade statens inhemska lagstiftning och hanteras med samma prioritet som ett inhemskt ärende.
Artikel 656 motsvaras delvis av artikel 15 i 2005 års förverkandekonvention.
Artikel 657 innehåller definitioner som ska ersätta motsvarande definitioner i 1990 års förverkandekonvention och 2005 års förverkandekonvention. Vidare definieras begreppet ”rättslig myndighet” vilket ska vara en domstol, domare eller åklagare.
I dag regleras det internationella samarbetet om eftersökande och identifiering av egendom och tillgångar samt frysning av dessa för att säkerställa en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande i lagen om internationell rättslig hjälp. Den lagen gäller generellt vid rättslig hjälp till eller från en annan stat oavsett om det finns en internationell konvention och kommer därmed kunna tillämpas vid rättslig hjälp enligt avtalet i enlighet med vad som förutsätts i artikel 656.3 i avtalet. Lagen innehåller förfarandregler vid rättslig hjälp och föreskriver att denna i första hand lämnas av åklagare och domstol. Rättslig hjälp lämnas under samma förutsättningar som gäller i ett svenskt förfarande men det finns också regler som avviker från detta. Avdelning XI innehåller bestämmelser (artiklarna 658–664) som emellertid kommer att komplettera eller ersätta existerande regler i lagen om internationell rättslig hjälp varför en bestämmelse i den lagen som upplyser om detta förhållande föreslås (se avsnitt 5.1).
Regler om internationellt samarbete för verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om förverkande finns i internationella verkställighetslagen. Till skillnad från lagen om internationell rättslig hjälp tillämpas bestämmelserna i internationella verkställighetslagen inte generellt utan förutsätter att det finns dels ett avtal om samarbete, dels att regeringen har förordnat om att lagen ska tillämpas i förhållande till det avtalet (se 1 §). När det gäller samarbetet enligt avtalet om verkställighet av beslut om förverkande finns dessutom inte en generell hänvisning till nationell rätt utan samarbetet grundar sig som utgångspunkt på bestämmelserna i avtalet. I den mån avtalets direkt tillämpliga bestämmelser behöver kompletteras av regler om handläggande och beslutsfattande myndigheter samt om förfarandet bör detta regleras i den nya lagen (se avsnitten 8.3, 8.4 och 8.5) och inte genom en förordningsbestämmelse som anger att bestämmelserna i internationella verkställighetslagen ska tillämpas i förhållande till avtalet. Mot bakgrund av att samarbetet gällande verkställighet av beslut om förverkande inte kommer att ske direkt med stöd av internationella verkställighetslagen utan med stöd av avtalets direkt tillämpliga bestämmelser och den nya lagen, föreslås en upplysningsbestämmelse om detta i internationella verkställighetslagen (se avsnitt 5.1)
8.2. Skyldighet att lämna bistånd och interimistiska åtgärder
Regeringens förslag: Anmälningar enligt artiklarna 659.4, 660.5 och 661.5 om att artiklarna även ska tillämpas gentemot andra finansiella institut än banker ska göras.
Regeringens bedömning: Anmälningarna bör inte villkoras av att
Förenade kungariket kan bistå Sverige på motsvarande sätt. Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om skyldighet att lämna bistånd och interimistiska åtgärder.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs bedömningen att anmälningarna ska villkoras av att Förenade kungariket kan bistå Sverige på motsvarande sätt.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Åklagarmyndigheten ifrågasätter dock att krav på reciprocitet ställs upp gentemot Förenade kungariket avseende anmälningarna enligt artiklarna 659–661. Myndigheten redogör vidare för de svårigheter som finns att verkställa realtidsövervakning av ett bankkonto genom alternativa åtgärder.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Eftersökande och identifiering av egendom
Artiklarna 658–663 innehåller bestämmelser om samarbetet vid eftersökande och identifiering av egendom och tillgångar som kan bli föremål för förverkande. Samarbetet avser uppgifter om bankkonton, bankfack och banktransaktioner samt övervakning av banktransaktioner (artiklarna 659– 661). Genom en anmälan kan en stat utvidga samarbetet till att omfatta
även sådana uppgifter som finns hos finansinstitut som inte är banker. En sådan anmälan kan villkoras att endast gälla reciprokt. Uppgiftslämnande kan även ske spontant utan föregående begäran (artikel 662).
Bestämmelserna motsvaras i princip av artiklarna 16–20 i 2005 års förverkandekonvention.
Det finns i dag bestämmelser i ett flertal lagar som innebär att banker men även andra finansiella företag är skyldiga att på begäran av en åklagare i ett ärende om rättslig hjälp, lämna ut sådana uppgifter som avses i avtalet (se 5 kap. 10 § lagen om internationell rättslig hjälp). Inhämtande av uppgifter enligt artiklarna 659–661 kommer att ske enligt reglerna om rättslig hjälp.
Såvitt avser övervakning av banktransaktioner (artikel 661) kan noteras att bedömningen är att det kan finnas vissa förutsättningar att verkställa en begäran om sådan övervakning genom bankernas och de finansiella företagens uppgiftsskyldighet eller genom husrannsakan och beslag när sådan skyldighet inte är föreskriven (se prop. 2016/17:218 s. 134). I detta sammanhang pekar Åklagarmyndigheten på problem som finns att i praktiken verkställa en sådan utredningsåtgärd i realtid. Detta mot bakgrund av att någon uttrycklig reglering inte finns i svensk rätt. Regeringen ifrågasätter inte det som lyfts fram. Det finns dock inte möjlighet att i detta lagstiftningsärende föreslå några ändringar i lag eller att närmare överväga förutsättningarna för en sådan åtgärd. Det kan dock lyftas fram att artikel 661 talar om övervakning av banktransaktioner över en bestämd period, men inte att det ska ske i realtid (jfr artikel 28 i direktivet om en europeisk utredningsorder). Vidare ska enligt artikel 661.4 behöriga myndigheter i Sverige och Förenade kungariket komma överens om hur övervakningen ska genomföras i praktiken, t.ex. hur frekvent informationen behöver inhämtas. Visst utrymme för att kunna hantera aktuell åtgärd på ett pragmatiskt sätt bör således finnas.
Mot bakgrund av att uppgiftsskyldigheten enligt de svenska bestämmelserna redan omfattar uppgifter som finns hos finansiella företag bör Sverige utnyttja möjligheten att genom en anmälan utvidga samarbetet till att omfatta även dessa i syfte att kunna erhålla motsvarande uppgifter från Förenade kungariket (se artiklarna 659.4, 660.5 och 661.5). Åklagarmyndigheten invänder mot promemorians bedömning om att en sådan anmälan bör villkoras av ömsesidighet. Regeringen instämmer i myndighetens synpunkt och anser att anmälningarna inte bör villkoras av att Förenade kungariket kan bistå Sverige på motsvarande sätt.
Bestämmelsen om spontant informationsutbyte i artikel 662 ålägger inte en stat att sända över en information, utan möjliggör endast detta.
Några kompletterande regler behövs sammanfattningsvis inte vad avser artiklarna 658–662.
Interimistiska åtgärder
I artikel 663 finns bestämmelser om skyldigheten att på begäran vidta interimistiska åtgärder för att förhindra förfogande över egendom som senare kan begäras förverkad eller för att säkerställa verkställighet av en begäran om förverkande enligt artikel 665. I detta avseende innehåller artikeln tidsfrister och krav på skyndsamhet. Efter att de interimistiska åtgärderna verkställts, föreskriver artikel 664 vissa krav på tillhanda-
hållande av sådan information som kan ifrågasätta eller ändra omfattningen av vidtagna åtgärder eller som behövs för fortsatt verkställighet samt även viss möjlighet till yttrande innan den interimistiska åtgärden upphävs. Artiklarna motsvaras delvis av artiklarna 21–22 i 2005 års förverkandekonvention.
I enlighet med artikel 656.3 i avtalet kommer lagen om internationell rättslig hjälp att tillämpas när föreskrivna åtgärder vidtas med beaktande av vad som anges i artikel 663 och 664 om t.ex. tidsfrister. Några kompletterande regler behövs därför inte.
8.3. Centralmyndighet och kommunikation
Regeringens förslag: I den nya lagen ska det framgå att Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet enligt avdelning XI i avtalet när det gäller samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 676.1 är staterna skyldiga att utse en centralmyndighet som ska sända över och motta ansökningar enligt avdelning XI. I anslutning till att avtalet trädde i kraft har regeringen dels gett Regeringskansliet (Justitiedepartementet) i uppdrag att vara centralmyndighet för samarbetet rörande verkställighet av beslut om förverkande, dels anmält till Förenade kungariket att Regeringskansliet (Justitiedepartementet) utses till centralmyndighet för samarbetet enligt avdelning XI i avtalet, utom såvitt avser samarbetet med delgivning för vilket samarbete Länsstyrelsen i Stockholms län utsetts till centralmyndighet.
Centralmyndighetsfunktionen för samarbetet som rör internationell rättslig hjälp (artiklarna 658–664) och delgivning (artikel 674) följer redan av lagen om internationell rättslig hjälp och förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. Några ytterligare kompletterande bestämmelser behövs därför inte med anledning av artikel 676.1. När det däremot gäller motsvarande funktion för samarbetet beträffande verkställighet av beslut om förverkande (artiklarna 665–669) behövs, mot bakgrund av att internationella verkställighetslagen inte är direkt tillämplig, en kompletterande bestämmelse i den nya lagen som pekar ut Regeringskansliet som centralmyndighet för det samarbete som rör verkställighet av beslut om förverkande. Med tillämpning av 12 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet kommer denna uppgift att ligga på Justitiedepartementet.
Enligt artikel 676.2 får även unionen utse ett unionsorgan som får göra och, om lämpligt, verkställa ansökningar. Unionsorganet får samtidigt utses till centralmyndighet. Denna bestämmelse föranleder ingen bestämmelse i lag.
Artikel 677 innehåller bestämmelser som innebär att centralmyndigheterna som huvudregel ska meddela sig direkt med varandra. I brådskande fall samt vid samarbete enligt artiklarna 658–662, som inte avser användande av tvångsmedel, får staternas rättsliga respektive behöriga myndigheter kommunicera direkt med varandra och översända
ett utkast till ansökan för att säkerställa en effektiv handläggning. En nationell rättslig myndighet som saknar behörighet att pröva en ansökan som den mottar, är skyldig att översända ansökan till behörig myndighet. Bestämmelserna motsvaras delvis av artiklarna 33 och 34 i 2005 års förverkandekonvention.
Bestämmelserna i artikel 677 är direkt tillämpliga och kräver inga bestämmelser i lag. Den informationsplikt som föreskrivs vid felsända ansökningar kan regleras i förordning.
Hänvisningar till S8-3
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
8.4. Verkställighet av ett beslut om förverkande i Förenade kungariket
8.4.1. Beslutande myndighet och översändande av ansökan
Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska pröva om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande. Framställningen ska överlämnas till Regeringskansliet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Om ett svenskt beslut om förverkande ska verkställas i Förenade kungariket behövs bestämmelser om vem som beslutar om att begära sådan verkställighet.
Frågan om verkställighet utomlands av ett beslut om förverkande enligt internationella verkställighetslagen prövas av Kronofogdemyndigheten vilket framgår av 26 § i samma lag samt 12 § första meningen förordning (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Med stöd av 12 § internationella verkställighetsförordningen kan talan föras mot Kronofogdemyndighetens beslut hos regeringen genom besvär. En ansökan om verkställighet tillsammans med aktuellt avgörande och övriga handlingar ska överlämnas till Justitiedepartementet som vidarebefordrar framställningen till behörig myndighet i berörd stat (28 § internationella verkställighetslagen).
Samma ordning bör gälla vid verkställighet i Förenade kungariket. Några skäl att använda sig av en annan ordning finns inte. Kronofogdemyndighetens ansvar att pröva frågan om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett beslut om förverkande bör framgå direkt av den nya lagen. Av den nya bestämmelsen bör det även framgå att framställningen överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet. Av artikel 678.5 i avtalet framgår att en framställning ska göras på det formulär som anges i en bilaga till avtalet (bilaga 46). Utöver själva framställningen ska även beslutet om förverkande bifogas (se avsnitt P i nämnda bilaga).
Någon möjlighet att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut bör inte införas. Någon sådan möjlighet finns inte i samarbetet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om
förverkande (EU-förordningen om frysning och förverkande). Skäl att göra en annan bedömning i förhållande till Förenade kungariket saknas.
Regeringskansliet bör utses till centralmyndighet enligt artikel 676.1 (se avsnitt 8.1) och ska därmed med stöd av artikel 677.1 översända framställningen om verkställighet av beslut om förverkande till Förenade kungarikets utsedda centralmyndighet. Inom Regeringskansliet ligger denna funktion på Justitiedepartementet. Några särskilda bestämmelser i lag om detta behövs inte.
Hänvisningar till S8-4-1
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
8.4.2. Verkställighet i båda stater
Regeringens förslag: Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och i de fall Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i
Sverige, ska Kronofogdemyndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 668 följer att en ansökan om verkställighet enligt artikel 665 inte påverkar den ansökande statens rätt att själv verkställa beslutet om förverkande. Det totala värdet av förverkandet får dock inte överstiga det belopp som anges i beslutet om förverkande. Om det konstateras att det kan bli fallet ska staterna samråda för att undvika ett överförverkande. Artikeln motsvaras av artikel 26 i 2005 års förverkandekonvention.
Eftersom det finns risk för överförverkande om verkställighet av ett beslut om förverkande avseende en betalningsskyldighet sker samtidigt i båda stater bör Kronofogdemyndigheten kontinuerligt bevaka ärendet så att ett sådant överförverkande inte sker. En bestämmelse om detta bör tas in i den nya lagen (jfr 2 kap. 5 § lagen [2011:423] om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall). Den samrådsskyldighet som föreskrivs kan, i den mån det behövs, regleras i förordning.
Enligt artikel 667.3 ska den förverkade egendomen fördelas enligt en schablon. Sverige kan dock med stöd av artikel 667.4 begära en annan fördelning. Vem som ansvarar för en sådan begäran kan regleras i förordning (jfr 2 kap. 4 § förordningen [2011:578] om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall).
Hänvisningar till S8-4-2
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 11.1
8.4.3. Omvandling och andra åtgärder
Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska inte få samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket genom omvandling enligt artikel 665.4 eller genom åtgärder enligt artikel 669 i avtalet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Förenade kungariket kan, vid verkställighet av ett beslut om förverkande där, enligt artikel 665.4 i avtalet komma överens med Sverige om att ett beslut om förverkande av viss egendom istället får verkställas genom ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av den förverkade egendomen.
När ett beslut om förverkande avser en viss specifik egendom, ska beslutet som huvudregel verkställas genom att just den egendomen förverkas. Svensk rätt tillåter inte sådan omvandling som föreskrivs i artikel 665.4 (jfr prop. 2019/20:198 s. 65). Motsvarande bestämmelse om omvandling finns i artikel 18.2 i EU-förordningen om frysning och förverkande. En skillnad är att i EU-förordningen anges att en sådan överenskommelse kan ingås under förutsättning att den är tillåten enligt den utfärdande statens lagstiftning. Någon sådan hänvisning till nationell rätt finns inte i artikel 665.4 i avtalet. Av det skälet bör den nya lagen kompletteras med en bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten inte får samtycka till en omvandling som föreskrivs i artikel 665.4.
Av artikel 669 följer att den ansökande statens samtycke krävs för att den anmodade staten ska få ålägga ett fängelsestraff eller någon annan frihetsinskränkande åtgärd vid bristande fullgörelse. Artikeln motsvaras i princip av artikel 27 i 2005 års förverkandekonvention.
I svensk rätt saknas möjlighet att verkställa ett beslut om förverkande genom en sådan åtgärd som avses i artikel 669 i avtalet (se prop. 2019/20:198 s. 64). Med beaktande därav bör en sådan åtgärd inte kunna vidtas när ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket. En kompletterande bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten inte får lämna samtycke till sådan verkställighet bör därför tas in i den nya lagen (jfr 3 kap 2 § lagen [2020:968] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande).
8.5. Verkställighet av ett beslut om förverkande i Sverige
Hänvisningar till S8-5
- Prop. 2020/21:197: Avsnitt 8.8
8.5.1. Överlämnande av en inkommen ansökan
Regeringens förslag: Regeringskansliet ska överlämna ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 8.2 föreslås att Regeringskansliet ska vara centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande, mot bakgrund av bl.a. den anmälan som regeringen gjort till Förenade kungariket i anslutning till att avtalet trädde i kraft. Som anges i samma avsnitt kommer Justitiedepartementet att ansvara för den uppgiften. Med stöd av föreslagen bestämmelse om att Regeringskansliet ska vara centralmyndighet och artikel 677.1 kommer en ansökan om verkställighet av beslut om förverkande att ges in till Regeringskansliet.
Enligt internationella verkställighetslagen ska, efter det att en framställan om verkställighet av beslut om förverkande gjorts till Regeringskansliet, regeringen enligt 8 § pröva om hinder mot verkställighet finns enligt vissa bestämmelser i lagen. Om framställningen inte avslås överlämnas ansökan enligt samma bestämmelse till riksåklagaren för vidare handläggning.
Efter det att en framställan om verkställighet av ett beslut om förverkande har gjorts till Regeringskansliet enligt avtalet bör någon prövning av regeringen om vissa hinder mot verkställighet finns, inte ske på det sätt som föreskrivs i internationella verkställighetslagen. Den prövningen bör i stället göras av domstol och åklagare med stöd av 11 § första stycket internationella verkställighetslagen. En sådan ordning framstår både som mer ändamålsenlig och effektiv. Den motiveras också av att skälen för att vägra verkställighet regleras uttömmande i avtalet och skiljer sig från de skäl för att vägra verkställighet som regeringen har att pröva enligt internationella verkställighetslagen. Även de tidsfrister och skyndsamhetskrav som gäller för handläggningen av en ansökan om verkställighet motiverar att en samlad prövning av skälen för att vägra verkställighet görs av domstol och åklagare.
När Regeringskansliet mottagit en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande från Förenade kungariket bör ansökan överlämnas till åklagaren för vidare handläggning, vilket bör framgå av den nya lagen.
Riksåklagaren bör, såvida inte Justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän är särskild åklagare, bestämma vilka åklagare som ska vara behöriga att handlägga ett ärende om verkställighet av ett beslut om förverkande. Bestämmelser om detta kan tas in i förordning.
8.5.2. Skyldigheten att förverka egendom
Regeringens bedömning: Inga kompletterande bestämmelser behövs i lag om den grundläggande skyldigheten att förverka egendom.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 665 innehåller bestämmelser om en skyldighet för den anmodade staten att förverka egendom efter en ansökan. Den anmodade staten ges i artikel 665.1 två alternativ för att leva upp till denna skyldighet. Det ena alternativet innebär att ett domstolsbeslut från den ansökande staten verkställs i den anmodade staten (punkt 1 a). Enligt det andra alternativet ska den anmodade staten lämna över begäran om förverkande till dess behöriga myndigheter i syfte att erhålla ett beslut om förverkande som sedan verkställs enligt den anmodade statens lagstiftning (punkt 1 b).
Förverkande kan avse både specifik egendom och ett åläggande att betala ett penningbelopp som motsvarar värdet av vinningen av brott och verkställigheten ska ske gentemot all egendom som finns tillgänglig (artikel 665.3). Staterna kan vidare komma överens om att ett beslut om förverkande av viss egendom i stället får verkställas genom ett åläggande
att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av den förverkade egendomen (artikel 665.4).
Vidare innehåller artikel 665.5 och 665.6 bestämmelser om samarbete vad gäller beslut om förverkande som inte har fattats inom ramen för ett straffrättsligt förfarande.
För beslut om verkställighet föreskrivs en tidsfrist och ett allmänt skyndsamhetskrav samt en skyldighet att underrätta den ansökande staten om meddelat beslut och när tidsfristen inte kan hållas (artikel 665.7 och 665.8). Även om tidsfristen inte hålls kvarstår skyldigheten att förverka (artikel 665.9).
Artikel 665 motsvaras delvis av artikel 23 i 2005 års förverkandekonvention.
Den skyldighet som föreskrivs i artikel 665 om att förverka egendom följer direkt av avtalet och kräver i sig inga kompletterande bestämmelser i lag. Däremot bör det i lag föreskrivas vilket av de två alternativ som anges i artikel 665.1 som ska gälla när ett beslut om förverkande ska verkställas i Sverige (se avsnitt 8.5.3).
Som konstateras i avsnitt 8.4.3 är det inte möjligt enligt svensk rätt att omvandla ett beslut om förverkande av viss egendom till att verkställas genom ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av den förverkade egendomen. Det bör emellertid inte hindra att Kronofogdemyndigheten i det omvända fallet ingår en sådan överenskommelse som avses i artikel 665.4 om Förenade kungariket anser det lämpligt. Detta kan emellertid regleras i förordning (jfr 4 kap. 5 § förordning [2020:974] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande).
Vad gäller samarbetet enligt artikel 665.5 och 665.6 föreskrivs ingen skyldighet att samarbeta utan sådant samarbete ska endast ske när det är möjligt enligt den anmodade statens inhemska lagstiftning. Eftersom svensk rätt saknar bestämmelser om sådant samarbete kommer Sverige inte att kunna samarbeta i detta avseende. Inga kompletterande bestämmelser behövs därför.
Iakttagandet av skyndsamhetskravet och den angivna tidsfristen i artikel 665.7–665.9 kräver inte heller några kompletterande bestämmelser i lag. Skyldigheten att underrätta om beslutet och samråda vid förseningar kan regleras i förordning.
Hänvisningar till S8-5-2
8.5.3. Förfaranderegler
Regeringens förslag: Bestämmelserna om förfarandet för beslut om verkställighet av ett beslut om förverkande, om behörig tingsrätt och offentlig försvarare i 4 § tredje stycket, 9 §, 11 § första stycket, 15, 16, 24, 35, 38 och 39 §§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska gälla i tillämpliga delar vid verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande enligt avtalet. Gjorda hänvisningar ska inte avse vidarehänvisningarna till 11 § andra stycket, 12–14 §§ och 19–22 §§ lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens I promemorian föreslås inte att det uttryckligen ska framgå att det ska bortses från vidarehänvisningarna i 9 §, 11 § första stycket och 24 § till 11 § andra stycket, 12–14 §§ och 19–22 §§ internationella verkställighetslagen.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag
Kompletterande bestämmelser behövs
Som konstaterats i föregående avsnitt kan en anmodad stat välja ett av de alternativ som anges i artikel 665.1 vid verkställighet av ett beslut om förverkande. Det alternativ som väljs bör som nämnts ovan framgå av kompletterande bestämmelser i den nya lagen.
Förfarandena i övrigt för att besluta om verkställighet och den faktiska verkställigheten av beslutet ska regleras av den anmodade statens inhemska lagstiftning (artikel 666.1). Däremot ska den bedömning som redan gjorts av vad som är styrkt i målet vara bindande för den anmodade staten (artikel 666.2). Vid åläggande av betalning av ett penningbelopp ska den anmodade statens behöriga myndighet på visst sätt räkna om beloppet till dess valuta (artikel 666.3). Artikeln motsvaras av artikel 24 i 2005 års förverkandekonvention.
Eftersom internationella verkställighetslagens regler inte ska tillämpas generellt (se avsnitt 8.1) behövs kompletterande bestämmelser i den nya lagen när Sverige är anmodad stat. De bör reglera vilket förfarande som ska tillämpas dels för att besluta om att verkställighet av ett utländskt beslut om förverkande ska ske i Sverige, dels för den faktiska verkställigheten av det förstnämnda beslutet. Det inkluderar vilka myndigheter som handlägger och fattar beslut i frågan efter det att Regeringskansliet överlämnat ansökan till åklagare för vidare handläggning (se avsnitt 8.5.1).
Regleringen i internationella verkställighetslagen
I internationella verkställighetslagen finns utförliga bestämmelser om det närmare förfarandet efter det att en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande överlämnats av Regeringskansliet. Förfarandet motsvarar det alternativ som föreskrivs i artikel 665.1 b i avtalet, dvs. att ett svenskt beslut om förverkande meddelas som därefter verkställs. I 4 § tredje stycket internationella verkställighetslagen finns ett förtydligande om att vad som sägs i den lagen om påföljd gäller även förverkande, om inte annat särskilt föreskrivs.
Enligt 9 § internationella verkställighetslagen ansöker riksåklagaren hos rätten om dess prövning av framställningen. När det gäller denna prövning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om inte annat anges i internationella verkställighetslagen. Vidare finns i nämnda paragraf ytterligare regler om det närmare förfarandet. I 15 § anges att vid tillämpning av rättegångsbalkens regler i mål som avses i 9 § bedöms frågan om vilket straff som är stadgat för eller kan följa på visst brott, enligt svensk lag. Domstolen prövar om det finns hinder mot verkställighet enligt lagen (10 §). Om riksåklagarens ansökan bifalls meddelas
ett nytt beslut om förverkande i dom enligt 11 §. Ett nytt beslut om förverkande kan också uppnås genom utfärdande av ett strafföreläggande enligt 16 §. I 12 och 13 §§ finns bestämmelser i de fall det rör sig om en frihetsberövande påföljd eller böter. Närmare bestämmelser om förutsättningarna för att verkställa ett beslut om förverkande finns i 14 §. I 17 och 18 §§ finns regler om användning av tvångsmedel, bl.a. om beslag. I 19– 22 §§ finns särskilda bestämmelser om utevarodomar och möjligheter till omprövning (opposition), vilka kan tillämpas vid verkställighet av en europeisk brottmålsdom i Sverige med stöd av Europeisk konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar av den 28 maj 1970 (SÖ 1973:55).
Den svenska domen ersätter det utländska beslutet om förverkande och verkställighet av domen sker med vissa undantag i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av svensk dom (24 §).
I 35–42 §§ internationella verkställighetslagen finns vissa gemensamma bestämmelser. Merparten av dessa rör inte samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande. I 35 § anges att Stockholms tingsrätt är laga domstol i mål och ärenden enligt lagen. Förverkad egendom tillfaller enligt 36 § staten. Med stöd av den bestämmelsen kan regeringen besluta om en annan fördelning av det som har förverkats. I 38 och 39 §§ finns bestämmelser om hinder mot åtal i Sverige och ersättning till offentlig försvarare.
En hänvisning bör ske till vissa bestämmelser i internationella verkställighetslagen
Vid handläggningen och prövningen av om ett beslut om förverkande enligt avtalet ska verkställas, bör flera, men inte alla, av ovan redovisade bestämmelser i internationella verkställighetslagen gälla i tillämpliga delar. Detta bör ske genom en hänvisning i den nya lagen till relevanta regler i internationella verkställighetslagen. Mot bakgrund av att avtalets bestämmelser är direkt tillämpliga kan hänvisningarna i flera fall inte omfatta hela bestämmelsen, utan endast delar. Lagrådet anser att den hänvisningsteknik som används i föreslagen lagtext medför att det i vissa fall blir otydligt vilka bestämmelser i internationella verkställighetslagen som ska tillämpas, eftersom de uppräknade bestämmelserna i sin tur hänvisar vidare till andra paragrafer i den lagen, som inte ska tillämpas. Den föreslagna bestämmelsen bör enligt Lagrådet justeras på så sätt att det i hänvisningarna till relevanta bestämmelser uttryckligen anges vilka vidarehänvisningar det ska bortses från. Regeringen instämmer i Lagrådets förslag om hur den föreslagna lagtexten bör utformas.
Med beaktande av att internationella verkställighetslagens bestämmelser mestadels använder begreppet påföljd även när förverkande avses bör det för att tillämpningen ska underlättas hänvisas till 4 § tredje stycket om att vad som sägs i den lagen om påföljd även gäller förverkande.
När det gäller förfarandet för att pröva om ett beslut om förverkande som har meddelats i Förenade kungariket ska verkställas i Sverige, bör bestämmelserna i 9 §, 11 § första stycket, 15 och 16 §§ internationella verkställighetslagen gälla i tillämpliga delar.
I 9 § internationella verkställighetslagen finns bestämmelser om förfarandet, bl.a. att vid sakens handläggning ska rättegångsbalkens
bestämmelser om rättegången i brottmål tillämpas. Eftersom vägransgrunderna i artikel 670 är direkt tillämpliga bör ingen hänvisning till 10 § ske. Bestämmelsen i 11 § första stycket om domstolens meddelande av dom bör tillämpas vid verkställighet enligt den nya lagen. Andra stycket i 11 § avser de fall när verkställighet ska ske av en frihetsberövande påföljd (se prop. 1972:98 s. 117). Även bestämmelserna i 12 och 13 §§ rör frihetsberövande påföljder samt böter. Någon hänvisning till 11 § andra stycket samt 12 och 13 §§ bör således inte göras. Hänvisningen som görs i 11 § första stycket till 12–14 §§ bör därför inte heller tillämpas.
Mot bakgrund av artikel 665 om skyldigheten att förverka, artikel 666.3 om att ett ålagt penningbelopp på visst sätt ska räknas om till den anmodade statens valuta och artikel 670 i avtalet om tillgängliga vägransgrunder bör någon hänvisning till 14 § internationella verkställighetslagen inte göras. När det sker en vidarehänvisning till denna paragraf bör den alltså bortses från. Däremot bör 15 § i samma lag tillämpas för att tydliggöra vilka bestämmelser i rättegångsbalken som ska tillämpas, bl.a. om rättens sammansättning. För att åklagaren ska kunna meddela ett strafföreläggande om förverkande bör en hänvisning till 16 § internationella verkställighetslagen göras i den nya lagen. En hänvisning bör dock inte ske till andra stycket andra meningen i den paragrafen eftersom den hänvisar till andra bestämmelser i internationella verkställighetslagen som inte ska tillämpas.
Bestämmelsen i 18 § om bl.a. beslag är inte aktuell att tillämpa eftersom användning av tvångsmedel kommer att ske med stöd av artiklarna 663 och 664 i avtalet samt lagen om internationell rättslig hjälp (se avsnitt 8.2).
De särskilda bestämmelserna om förfarandet vid en utevarodom, bl.a. om opposition, som finns i 19–22 §§ internationella verkställighetslagen ska inte heller tillämpas då avtalet inte möjliggör ett sådant förfarande (jfr artikel 670.5 f och 670.7 i avtalet). Vidarehänvisningen till dessa bestämmelser som görs i 9 § i samma lag bör därför inte heller tillämpas.
För verkställighet av domstolens dom om förverkande enligt 9 och 11 §§ internationella verkställighetslagen eller ett godkänt strafföreläggande enligt 16 § bör en hänvisning till 24 § första och andra styckena i samma lag ske. Vidarehänvisningar som görs i 24 § andra och tredje styckena till 11 § andra stycket och 12–14§§ i samma lag bör dock inte tillämpas.
När det sedan gäller de gemensamma bestämmelserna i internationella verkställighetslagen bör en hänvisning göras till 35, 38 och 39 §§ i samma lag. Stockholms tingsrätt bör vara laga domstol på samma sätt som i övriga mål enligt internationella verkställighetslagen (35 §). Förbud mot åtal bör även gälla vid verkställighet av ett beslut om förverkande enligt avtalet (38 §). Reglerna om ersättning till offentlig försvarare bör också vara tillämpliga (39 §). Beträffande 36 § hänvisas till avsnitt 8.5.4.
Av artikel 669 följer att den ansökande statens samtycke krävs för att den anmodade staten ska få ålägga ett fängelsestraff eller någon annan frihetsinskränkande åtgärd vid bristande fullgörelse. Artikeln motsvaras i princip av artikel 27 i 2005 års förverkandekonvention. Som konstateras i avsnitt 8.4.3 saknas i svensk rätt möjlighet att verkställa ett beslut om förverkande genom en sådan alternativ åtgärd (se prop. 2019/20:198 s. 64). Eftersom artikel 666.1 hänvisar till förfarandet enligt nationell rätt i den anmodade staten kommer verkställighet i Sverige genom en alternativ åtgärd enligt artikel 669 inte kunna ske.
8.5.4. Förfogande över förverkad egendom
Regeringens förslag: Vid förfogande över förverkad egendom ska 36 § första stycket lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom tillämpas. Kronofogdemyndigheten ska meddela beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel 667.3.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 667 innehåller bestämmelser om förfogandet över förverkad egendom. Huvudregeln är att förverkad egendom får förfogas över i enlighet med den anmodade statens lagstiftning (artikel 667.1). Om det finns stöd enligt nationell rätt ska också den anmodade staten överväga att överlämna egendomen till den ansökande staten för återställande av egendomen till dess rättmätiga ägare eller för ersättning till brottsoffer (artikel 667.2). I de fall ett penningbelopp erhållits till följd av det verkställda förverkandet ska det fördelas mellan staterna i enlighet med den schablon som föreskrivs i artikel 667.3. Vidare finns det möjlighet för staterna att i ett enskilt fall träffa andra avtal om förfogandet över egendomen (artikel 667.4). Artikeln motsvaras delvis av artikel 25 i 2005 års förverkandekonvention.
För förfogandet över förverkad egendom hänvisas till den anmodade statens nationella lagstiftning. I avsnitt 8.5.3 föreslås också att för verkställighet av beslut om förverkande ska gälla i huvudsak vad som i allmänhet är föreskrivet för verkställighet av beslut som fått laga kraft genom en hänvisning till 24 § internationella verkställighetslagen. Enligt 36 kap. 17 § brottsbalken tillfaller förverkad egendom staten (det undantag som föreskrivs i nämnda bestämmelse är inte aktuellt här).
Utgångspunkten i 36 § första stycket internationella verkställighetslagen är densamma, dvs. förverkad egendom eller dess värde tillfaller staten. Regeringen kan dock på begäran av den ansökande staten bestämma att egendomen eller dess värde helt eller delvis ska överlämnas till den andra staten. I den nya lagen bör det därför anges att 36 § första stycket internationella verkställighetslagen ska tillämpas. Med stöd av denna bestämmelse och artikel 667.2 eller 667.4 kan regeringen t.ex. återlämna den förverkande egendomen till den ansökande staten eller fördela influtna medel på ett annat sätt än vad som anges i artikel 667.3. Vidare bör det föreskrivas i den nya lagen att det är Kronofogdemyndigheten som beslutar om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel 667.3.
8.6. Skäl för att vägra eller skjuta upp verkställighet
Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om skäl för att vägra eller skjuta upp verkställighet.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning
Artiklarna 670–673 innehåller bestämmelser om när en ansökan om verkställighet av ett beslut om frysning eller förverkande kan avslås, skjutas upp eller bifallas partiellt eller på vissa villkor.
Skäl för att vägra verkställighet
Skälen för att vägra verkställighet anges i artikel 670.1–670.7. Två av de uppräknade skälen ska tillämpas generellt för samarbetet enligt avdelning XI. Övriga skäl avser antingen samarbetet gällande bistånd vid brottsutredningar och interimistiska åtgärder (artikel 658–664) eller förverkande av egendom (artikel 665–669). Artikel 670 innehåller även en uppräkning av skäl som inte får åberopas för att vägra samarbete enligt avdelning XI (artikel 670.8–9). Bestämmelserna motsvaras i princip av artikel 28 i 2005 års förverkandekonvention.
Eftersom samarbetet gällande bistånd vid brottsutredningar och interimistiska åtgärder ska ske i enlighet med den anmodade statens inhemska lagstiftning kommer vägransgrunderna i avtalet att komplettera de skäl för att vägra bistånd som föreskrivs i lagen om internationell rättslig hjälp. Vilka myndigheter som prövar skälen för att vägra verkställighet följer av bestämmelserna i den lagen.
För samarbetet avseende verkställighet av ett beslut om förverkande är det endast förfarandet för att uppnå och verkställa ett beslut om förverkande som ska regleras enligt den anmodade statens lagstiftning (artiklarna 656 och 666). Av detta följer att skälen för att avslå en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande som räknas upp i avtalet är uttömmande. Beslut om att vägra verkställighet kommer att fattas enligt de regler som föreslås i avsnitt 8.5.3. Kompletterande bestämmelser behövs därför inte med avseende på artikel 670.
En anmälan enligt artikel 670.2 a om dubbel straffbarhet kan göras när som helst och måste inte beslutas i samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft. Ett ställningstagande i den frågan bör avvakta (jfr avsnitt 6.1).
Samråd, information, uppskov och partiellt eller villkorat bifall
I artikel 671 finns regler om samråd och begäran om kompletterande uppgifter vid risk för skyddet mot de grundläggande rättigheterna. Vidare får en åtgärd under vissa förutsättningar skjutas upp enligt artikel 672. Innan ett samarbete vägras eller skjuts upp ska staterna iaktta bestämmelserna i artikel 673 om eventuellt samråd samt partiellt eller villkorat bifall. Bestämmelserna motsvaras delvis av artikel 29 i 2005 års förverkandekonvention.
Ett beslut om uppskov kommer att fattas av den myndighet som handlägger ärendet enligt bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp eller enligt de regler som föreslås i avsnitt 8.5.3. Artiklarna 671–673 kräver således inga kompletterande bestämmelser i lag. Bestämmelser om samråd med den anmodade statens eller med andra svenska myndigheter kan, i den mån de behövs, regleras i förordning.
Hänvisningar till S8-6
8.7. Ansökans utformning och innehåll, skyldighet att ange skäl och lämna information samt användningsbegränsningar och sekretess
Regeringens förslag: I samband med att den nya lagstiftningen träder i kraft ska Sverige enligt artikel 678.3 göra en anmälan om att Sverige godtar en framställan på engelska.
Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag om en ansökans utformning och innehåll, skyldighet att ange skäl i olika beslut eller att lämna information. Inte heller behövs kompletterande bestämmelser i lag om användningsbegränsningar eller sekretess.
Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs dock bedömningen att möjligheten till anmälan om språk i artikel 678.3 bör göras i ett senare sammanhang.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Ekobrottsmyndigheten anser dock att Sverige bör överväga redan nu att anmäla att engelska godtas som språk då detta används rutinmässigt vid rättsligt samarbete över gränserna och är av stor praktisk betydelse.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Ansökans utformning och innehåll
I artiklarna 678–682 finns bestämmelser om ansökans utformning och innehåll samt förfarandet vid en ofullständig ansökan eller flera ansökningar. Bestämmelserna motsvaras i huvudsak av artiklarna 35–39 i 2005 års förverkandekonvention.
Artiklarna 678–682 är direkt tillämpliga och kräver inga kompletterande bestämmelser i lag. Däremot kan en stat anmäla dels att den accepterar översättningar av ansökan till ett annat språk utöver dess officiella språk (artikel 678.3) dels att den kräver översättning av samtliga handlingar till sitt officiella språk eller till det språk som anmälts enligt punkten 3 (artikel 678.7). Regeringen instämmer i vad Ekobrottsmyndigheten anför om de praktiska fördelarna med att acceptera en ansökan på engelska. Av det skälet ska en anmälan om detta göras enligt artikel 678.3 i samband med att den förslagna lagen träder i kraft. Däremot bör en anmälan enligt artikel 678.7 inte göras. Det innebär att de handlingar som bifogas ansökan från Förenade kungariket kommer att vara på engelska.
Vad gäller samråd och underrättelser enligt artiklarna 678–682 kan dessa i den mån det behövs regleras i förordning.
Skyldighet att ange skäl och lämna information
Enligt artikel 683 ska den anmodade staten ange skäl för alla beslut om att vägra, skjuta upp eller ställa upp villkor för samarbete enligt avdelningen. Artikel 684 innehåller detaljerade bestämmelser om vilken information staterna ska lämna till varandra. Bestämmelserna motsvaras av artiklarna 40–41 i 2005 års förverkandekonvention.
Kompletterande bestämmelser i lag behövs inte. Vem som ansvarar för att lämna information enligt artikel 684 när Sverige är ansökande eller anmodad stat kan regleras i förordning.
Användningsbegränsningar och sekretess
Artikel 685 innehåller regler som begränsar myndigheternas användning av information eller bevismaterial som tillhandahållits inom ramen för samarbetet samt vissa undantag för hur personuppgifter får behandlas. Artikel 686 rör frågor om på vilket sätt sekretess ska iakttas för ansökan och för bevismaterial och information som överlämnas till följd av samarbetet. Bestämmelserna motsvaras delvis av artiklarna 42–43 i 2005 års förverkandekonvention.
Bedömningar av om krav på användningsbegränsningar ska ställas upp och om sekretess gäller får göras på grundval av avtalet och gällande nationell rätt av den myndighet i Sverige som handlägger eller beslutar i det enskilda ärendet. Kompletterande bestämmelser i lag behövs inte.
8.8. Delgivning, erkännande av utländska beslut samt kostnader, skadestånd och rättsmedel
Regeringens bedömning: Det behövs inga kompletterande bestämmelser om delgivning, erkännande av utländska beslut samt kostnader, skadestånd eller rättsmedel.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning
Delgivning
I artikel 674 finns bestämmelser om samarbetet med delgivning. Vidare förskrivs en informationsplikt om tillgängliga rättsmedel. Bestämmelserna motsvaras av artikel 30 i 2005 års förverkandekonvention.
Sverige kan lämna det bistånd som förutsätts i bestämmelsen med tillämpning av förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. Vid delgivning utomlands av svenska domar och beslut lämnas information om rättsmedel. Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag.
Erkännande av utländska beslut
Av artikel 675 följer att vid handläggningen av en ansökan enligt artiklarna 663–669 ska den anmodade staten under vissa förutsättningar beakta beslut som meddelats i den ansökande staten ifråga om rättigheter som gjorts gällande av tredje part. Bestämmelserna motsvaras av artikel 32 i 2005 års förverkandekonvention.
Prövningen av om ett beslut från Förenade kungariket gällande tredje parts rättigheter ska beaktas enligt artikeln får göras av de myndigheter
som handlägger den aktuella framställningen. Det behövs inga kompletterande bestämmelser i lag.
Kostnader, skadestånd och rättsmedel
I artikel 687 finns regler om fördelningen av kostnader för samarbetet. Vid ett eventuellt skadeståndsansvar som uppstått till följd av samarbetet finns regler om visst samråd i artikel 688. Slutligen regleras i artikel 689 att staterna ska säkerställa att personer som berörs av interimistiska åtgärder eller verkställighet av förverkande har tillgång till effektiva rättsmedel. Bestämmelserna motsvaras delvis av artiklarna 44–45 i 2005 års förverkandekonvention.
Artikel 689 kan inte tolkas som ett krav på att införa ytterligare rättsmedel än de som finns tillgängliga enligt lagen om internationell rättslig hjälp eller som följer av de bestämmelser som föreslås i avsnitt 8.5. Inga kompletterande bestämmelser behövs därför i lag. Den samrådsskyldighet som föreskrivs i artiklarna 687 och 688 kan, i den mån det behövs, regleras i förordning.
Hänvisningar till S8-8
9. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft den 15 juli 2021.
Regeringens bedömning: Några övergångsbestämmelser behövs inte till den nya lagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. I promemorian görs ingen bedömning av behovet av övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget.
Åklagarmyndigheten påpekar att det saknas övergångsbestämmelser som tydliggör hur ärenden som påbörjats före lagens ikraftträdande ska hanteras.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Avtalet mellan EU och Förenade kungariket trädde i kraft den 1 maj 2021 men började tillämpas provisoriskt redan den 1 januari 2021. Bestämmelserna i avtalet i avdelningarna VII, VIII och XI ska således tillämpas från detta datum.
Som konstateras i avsnitt 5 behövs kompletterande bestämmelser till avtalet för att Sverige fullt ut ska kunna bistå eller begära motsvarande bistånd av Förenade kungariket. Av det skälet bör bestämmelserna träda i kraft så snart som möjligt.
När det gäller frågan om övergångsbestämmelser gör regeringen följande överväganden. Avtalet ska tillämpas redan idag och det oberoende av de lagförslag som lämnas i detta lagstiftningsärende. Föreslagna lagbestämmelser avser i huvudsak vilka förfaranden som ska gälla vid samarbetet enligt avtalet samt vilka myndigheter som ska vara behöriga att handlägga och fatta beslut i ärenden inom ramen för samarbetet. Utgångspunkten när det gäller processrättslig lagstiftning är att
nya regler blir tillämpliga omedelbart. De föreslagna författningsändringarna ska alltså tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att de nya reglerna trätt i kraft. Det finns inte anledning att här frångå de allmänna processuella principerna. Några övergångsbestämmelser behövs därför inte.
Hänvisningar till S9
10. Konsekvenser
Regeringens bedömning: Förslagen innebär inte några merkostnader för de myndigheter som berörs.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar inte mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Fram till och med den 31 december 2020 tillämpade nuvarande medlemsstater och Förenade kungariket ett flertal EU-rättsakter som rör det internationella straffrättsliga samarbetet.
Arresteringsorderrambeslutet och direktivet om en europeisk utredningsorder är ett par av dessa.
Avtalet mellan EU och Förenade kungariket får ses som ett sätt att ersätta de regelverk som inte längre kan tillämpas mellan parterna. Avdelning VII är i stora delar identisk med arresteringsorderrambeslutet och i avdelning VIII införs bestämmelser som återfinns i direktivet om en utredningsorder. När det gäller bestämmelserna i avdelning XI finns flera förlagor i EU:s förordning om verkställighet av beslut om frysning och förverkande.
Samarbetet mellan Sverige och Förenade kungariket kommer inte att påverkas av förslagen när det gäller antal ärenden. Skillnaden är endast att andra regler ska gälla för samarbetet. Vidare kommer samma myndigheter (åklagare, domstolar och Kronofogdemyndigheten) att involveras, med den marginella förändringen att vissa ärenden kommer att kanaliseras via Regeringskansliet i sin funktion som centralmyndighet.
Sammanfattningsvis görs bedömningen att förslagen inte kommer att innebära några merkostnader för de myndigheter som berörs.
11. Författningskommentar
11.1. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
Lagen är ny. Den kompletterar avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan,
och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. De allmänna övervägandena om behovet av en ny lag finns i avsnitt 5.1.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet.
De delar av avtalet som kompletteras är avdelning VII om överlämnande (artiklarna 596–632) och avdelning XI om frysning och förverkande (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete.
Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
I första stycket anges att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Det innebär att utgångspunkten är avtalets bestämmelser vilka kompletteras av lagens bestämmelser. Lagen kan alltså inte i något fall tillämpas fristående från avtalet, utan endast tillsammans med relevanta delar av avtalet. Avtalet är i dessa delar direkt tillämpligt.
I andra stycket preciseras vilka delar av avtalet som kompletteras. Det rör sig om avdelning VII om överlämnande (artiklarna 596–632) och avdelning XI om frysning och förverkande (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete.
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i avtalet.
I paragrafen anges att de termer och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i avtalet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.
Av paragrafen följer bl.a. att definitionerna i artikel 598 och artikel 657 även gäller vid tillämpningen av lagen. Definitionerna i dessa artiklar har vissa likheter med motsvarande begrepp i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (arresteringsorderrambeslutet) samt Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1990 års förverkandekonvention) och Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism av den 16 maj 2005 (SÖ 2014:11, 2005 års förverkandekonvention), vilka har genomförts i svensk rätt. Förarbetsuttalanden som gjordes i samband med genomförande av rambeslutet (prop. 2003/04:7) och de två nämnda konventionerna (prop. 1995/96:59 och prop. 2013/14:121) kan ge en viss vägledning i fråga om hur begreppen ska tolkas. Det är dock EU-domstolen som, i förhållande till medlemsstaterna, är den yttersta uttolkaren av de termer och uttryck som används i avtalet.
2 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer till Sverige
Behörig rättslig myndighet
1 § Behörig rättslig myndighet enligt artikel 598 d i avtalet är åklagare.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger att åklagare är behörig rättslig myndighet enligt artikel 598 d i avtalet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Paragrafen innebär att åklagare är behörig att utfärda en arresteringsorder för såväl lagföring som verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Vad som avses med en arresteringsorder framgår av artikel 598 a i avtalet. Av förhållandet att åklagaren är behörig rättslig myndighet följer att det är åklagaren som kommunicerar med och sköter alla kontakter med den verkställande rättsliga myndigheten eller utsedd centralmyndighet i Förenade kungariket.
Återförande av en person som har överlämnats till Sverige
2 § Om en person har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen anger att om en person har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (europeiska arresteringsorderlagen). Övervägandena finns i avsnitt 6.4.
Bestämmelsen blir tillämplig i två situationer. Den ena är när den verkställande rättsliga myndigheten i Förenade kungariket med stöd av artikel 604 b i avtalet kräver att den eftersökte efter det att en dom på en frihetsberövande påföljd har meddelats återförs till Förenade kungariket för att där avtjäna den utdömda påföljden. Den andra situationen är när den eftersökte överlämnas tillfälligt med stöd av artikel 622.2 i avtalet, t.ex. för att lagföras i Sverige, på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket efter det att lagföring skett. Hänvisningen till 8 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att Polismyndigheten ansvarar för återförandet. Vidare kan den som är på fri fot tas i förvar av Polismyndigheten under längst 48 timmar om det bedöms nödvändigt för att återförandet ska kunna genomföras. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 207).
Transport i Sverige
3 § Vid transport i Sverige av den som överlämnats hit tillämpas 8 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen anger att vid transport i Sverige av den som överlämnats hit ska bestämmelsen i 8 kap. 3 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.
Hänvisningen till 8 kap. 3 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att när ett överlämnande sker till Sverige enligt avtalet, ansvarar Polismyndigheten för transporten i Sverige. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2016/17:57 s. 85).
3 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer från Sverige
Behöriga rättsliga myndigheter
1 § Behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c i avtalet är åklagare och allmän domstol.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger att åklagare och allmänna domstolar är behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel 598 c i avtalet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Bestämmelsen innebär att åklagare och allmänna domstolar är behöriga att utreda om det finns förutsättningar att överlämna den eftersökte och fatta de beslut som behövs i ärenden om överlämnande enligt en arresteringsorder som har utfärdats i Förenade kungariket. De uppgifter som ankommer på åklagare respektive allmän domstol är desamma som de som anges i europeiska arresteringsorderlagen (se 4 kap. 3 § och 5 kap. 1–3 §§ europeiska arresteringsorderlagen). Åklagares och allmänna domstolars uppgifter kommer att regleras närmare i förordning.
Av förhållandet att åklagare och allmän domstol är behöriga rättsliga myndigheter följer att de är behöriga att sköta kontakterna med den utfärdande rättsliga myndigheten eller utsedd centralmyndighet i Förenade kungariket.
Hinder mot överlämnande
2 § En svensk medborgare får inte överlämnas.
Paragrafen anger att en svensk medborgare inte får överlämnas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Förbudet mot att överlämna en svensk medborgare är ovillkorligt. Några undantag är inte möjliga.
3 § Ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott.
Ett överlämnande får dock inte vägras om den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel 602.2 i avtalet.
I paragrafen anges att ett överlämnande får vägras för ett politiskt brott, med ett undantag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Enligt första stycket får ett överlämnande vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott. Det finns ingen definition i lag av vad som ska anses utgöra ett politiskt brott. En skillnad brukar göras mellan absolut-politiska brott och relativt-politiska brott. Absolutpolitiska brott anses vara brott som är riktade direkt mot en stats säkerhet eller rådande samhällsordning såsom högmålsbrott, uppror eller spioneri.
Med relativt-politiska brott avses brott som t.ex. misshandel, stöld eller skadegörelse om de har ett subjektivt politiskt moment. Enbart den omständigheten att gärningsmannen haft politiska motiv är inte tillräckligt för att karakterisera brottet som politiskt. För att ett brott ska anses vara ett relativt-politiskt brott ska det ha ett samband med och främja ett absolutpolitiskt brott (jfr NJA 2008 s. 680).
Vägransgrunden är fakultativ och en bedömning av om överlämnande bör vägras får göras utifrån samtliga omständigheter i ärendet. Utgångspunkten är att det finns ett förtroende för Förenade kungariket och att ett överlämnande bör ske även om det rör sig om ett politiskt brott, särskilt om gärningen till övervägande del utgör ett brott av icke-politisk karaktär (jfr prop. 1999/2000:61 s. 140). Ett överlämnande bör endast vägras i undantagsfall, t.ex. vid absolut-politiska brott om omständigheterna i det enskilda fallet är sådana att ett överlämnande bör vägras.
Av andra stycket följer att vägransgrunden inte får tillämpas om den aktuella gärningen är en gärning som omfattas av artikel 602.2 i avtalet. De gärningar som avses är bl.a. sådana som omfattas av artikel 1 och 2 i Europeisk konvention om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977 (SÖ 1977:12) och de som anges i en bilaga till avtalet (bilaga 45). Den reservation Sverige har lämnat till 1977 års konvention om att utlämning kan vägras även om det rör sig om en gärning som avses i artikel 1 och 2 i nämnda konvention, får anses inte längre gälla gentemot Förenade kungariket med hänsyn till artikel 629.1 b i avtalet som anger att bestämmelserna i avtalet ersätter motsvarande bestämmelser i konventionen.
4 § Överlämnande får inte beviljas
1. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel 604 b i avtalet krävs för att överlämnande ska få beviljas, eller
2. om den eftersökte enligt artikel 614 i avtalet ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen.
I paragrafen, som placerats i enlighet med Lagrådets förslag, anges två situationer när ett överlämnande inte får beviljas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Om Förenade kungariket inte lämnar de garantier som efterfrågas enligt artikel 604 b eller om de garantier som lämnas inte kan accepteras, får ett överlämnande inte beviljas. Ett överlämnande får inte heller beviljas om den eftersökte ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat än Förenade kungariket eller överlämnas till Internationella brottsmålsdomstolen med stöd av artikel 614. Se även författningskommentaren till 2 kap. 3 § 2–4 europeiska arresteringsorderlagen (prop. 2003/04:7 s. 174).
5 § I frågor om hinder mot överlämnande tillämpas 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
I paragrafen, som placerats i enlighet med Lagrådets förslag, anges att vissa bestämmelser om hinder mot överlämnande i 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen ska tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
Med stöd av artikel 613.2 kan åklagaren kräva kompletteringar om arresteringsordern brister och kompletteringarna behövs för att kunna ta ställning till ett överlämnande. Lämnas inte dessa kompletteringar, ska ett överlämnande vägras enligt 2 kap. 3 § 1 europeiska arresteringsorderlagen.
För det fall ett samtycke till vidareöverlämnande enligt artikel 619.1 inte lämnas eller en immunitet eller ett privilegium inte hävs enligt artikel 618.3 i avtalet finns inga förutsättningar att överlämna den eftersökte vilket får till följd att ett överlämnande ska vägras med stöd av 2 kap. 3 § 5 respektive 4 § 3 europeiska arresteringsorderlagen. Ytterligare bestämmelser om hinder mot överlämnande finns i artikel 600 och 601 i avtalet. Av artikel 524 i avtalet framgår vidare att bestämmelserna i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna alltid ska beaktas vid straffrättsligt samarbete enligt avtalet.
I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 173–176).
Förfarandet vid överlämnande
6 § Under det inledande förfarandet om överlämnande och under utredningen tillämpas 4 kap. 1 § andra stycket och 3 § första stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
En efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds.
Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat anges i avtalet eller i denna lag.
Beslut om kompletteringar enligt artikel 613.2 i avtalet fattas av åklagare.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger i fråga om det inledande förfarandet och utredningen bl.a. att bestämmelserna i 4 kap. 1 och 3 §§ europeiska arresteringsorderlagen i relevanta delar ska tillämpas, och vilka bestämmelser som ska gälla vid utredningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.
I första stycket hänvisas till vissa bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen.
Hänvisningen till 4 kap. 1 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär att arresteringsordern får skickas till behörig åklagare på det sätt som föreskrivs där, om den eftersökte finns på en viss plats i Sverige.
Hänvisningen till 4 kap. 3 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär att åklagaren har ansvaret för att utreda om det finns förutsättningar för överlämnande från Sverige och för att överväga om lagföring kan ske i Sverige om den eftersökte är under 18 år.
I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (prop. 2003/04:7 s. 182 och 184 f. samt prop. 2005/06:137 s. 29).
Av andra stycket framgår att en efterlysning som har gjorts i ett system för eftersökning av personer, och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket, ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds.
Av tredje stycket framgår att vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat anges i avtalet eller i denna lag. En sådan skillnad är bl.a. att staten alltid står för kostnaderna för offentlig försvarare (se 7 §). I avtalet finns även bestämmelser om tidsfrister (artikel 615), som inte har någon motsvarighet i svensk rätt.
Enligt fjärde stycket ska beslut om kompletteringar enligt artikel 613.2 fattas av åklagaren. Det är alltså åklagaren som ska begära de kompletteringar som kan behövas för att kunna pröva frågan om överlämnande enligt arresteringsordern.
7 § I frågor om offentlig försvarare för den eftersökte tillämpas 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen anger att i fråga om offentlig försvarare för den eftersökte ska bestämmelserna i 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.
Hänvisningen till bestämmelserna i europeiska arresteringsorderlagen innebär att en offentlig försvarare ska förordnas om den eftersökte begär det, är under arton år eller i annat fall bedöms vara i behov av en försvarare. Om ett överlämnande beviljas har den eftersökte rätt till biträde av en offentlig försvarare fram till dess att ett beslut om överlämnande har verkställts. Kostnaderna för offentlig försvarare ska stanna på staten. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 190 och 197).
8 § I frågor om samtycke och medgivande tillämpas 4 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger att i frågor om samtycke och medgivande ska bestämmelserna i 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.
Hänvisningen till 4 kap. 9 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär att den eftersökte så snart det är möjligt ska tillfrågas om han eller hon samtycker till ett överlämnande samt om han eller hon medger att i Förenade kungariket lagföras eller straffas för gärningar som begåtts före överlämnandet, men som inte omfattas av arresteringsordern. Vidare ska den eftersökte upplysas om innebörden av ett samtycke och medgivande bl.a. att ett samtycke till överlämnande innebär att beslutet om överlämnande som fattas efter samtycke från den eftersökte inte kan överklagas.
Hänvisningen till 4 kap. 9 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär vidare att ett samtycke till överlämnande kan återkallas fram till dess rätten beslutar om överlämnande, medan ett medgivande kan återkallas ända fram till dess verkställighet sker av aktuellt beslut.
I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 191).
9 § Vid prövningen av frågan om överlämnande tillämpas 5 kap. 1 och 2 §§ , 4 § första och andra styckena, 5 § och 9 § utom första stycket första meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Om garantier som avses i artikel 604 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas.
Ett beslut om att inte bevilja ett överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet får inte överklagas.
Paragrafen, som har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, anger att i fråga om förfarandet för att besluta om överlämnande enligt avtalet ska i huvudsak bestämmelserna i 5 kap. 1, 2, 4, 5, och 9 §§ europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.
I första stycket hänvisas till vissa bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen.
Hänvisningen till 5 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att tingsrätten beslutar efter framställning av åklagaren i frågan om överlämnande samt att 19 kap. rättegångsbalken tillämpas i fråga om tingsrättens behörighet. Vidare ges åklagaren en möjlighet att vägra överlämnande när arresteringsordern är så pass bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan ligga till grund för prövningen.
Hänvisningen till 5 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen innebär bl.a. att vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål. Vidare regleras i det stadgandet när en förhandling behöver hållas och om inställelse till en sådan förhandling. Handläggningen ska ske med skyndsamhet.
Bestämmelserna i 5 kap. 4 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, som paragrafen hänvisar till, innebär att vid konkurrerande framställningar ska ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som ska handlägga det först inkomna ärendet. Hänvisningen till andra stycket i samma paragraf innebär att om det inkommer en ny arresteringsorder efter rättens beslut om överlämnande, men innan beslutet har fått laga kraft, får hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang. Hänvisningen till 5 kap. 4 § avser inte tredje stycket eftersom de omständigheter som enligt det stycket ska beaktas följer direkt av artikel 614.1 i avtalet. Om den konkurrerande framställningen rör en ansökan om utlämning för brott eller överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen, ska prövningen av frågan om överlämnande enligt avtalet anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet, vilket framgår av hänvisningen till 5 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen (se artikel 614.4 i avtalet).
Hänvisningen till 5 kap. 9 § utom första stycket första meningen europeiska arresteringsorderlagen innebär att rättens beslut inte kan överklagas om den eftersökte har samtyckt till överlämnande. Av hänvisningen framgår även att vid överklagande till hovrätten krävs prövningstillstånd om tingsrättens beslut innebär att ärendet avgörs eller utgör ett sådant beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av ett slutligt beslut. I 5 kap. 9 § första stycket första meningen hänvisas till 2 kap. 6 §. Av den sistnämnda bestämmelsen följer att ett överlämnande av en svensk medborgare för straffverkställighet kan vägras om den
utdömda påföljden i stället verkställs i Sverige. Bestämmelsen blir inte aktuell att tillämpa eftersom svenska medborgare med stöd av 3 kap. 2 § i förevarande lag inte kommer överlämnas till Förenade kungariket.
I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 191–196).
Enligt andra stycket ska rätten i sitt beslut om överlämnande, om garantier lämnats av Förenade kungariket om återförande i enlighet med artikel 604 b, ange att det är ett villkor för överlämnandet att garantierna kommer att uppfyllas (jfr 5 kap. 6 § första stycket europeiska arresteringsorderlagen, se även prop. 2003/04:7 s. 196).
Av tredje stycket följer att om rätten med stöd av artikel 601.1 f vägrar överlämnande för straffverkställighet av en person som är bosatt i Sverige på den grunden att straffet ska verkställas i här, får beslutet inte överklagas (jfr 5 kap. 9 § första stycket första meningen europeiska arresteringsorderlagen, se även prop. 2003/04:7 s. 197).
Tvångsmedel
10 § I frågor om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i 4 kap.5 och 6 §§, 5 kap. 7 § och 6 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen anger att i fråga om vissa tvångsmedel ska bestämmelserna i 4 kap. 5 och 6 §§, 5 kap. 7 § samt 6 kap. 3 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.
Hänvisningen till 4 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att de förutsättningar för ett anhållande som anges i den paragrafen gäller. Skäl för anhållande är flykt- och kollusionsfara. Anhållande får inte ske om förutsättningar för överlämnande saknas t.ex. om någon vägransgrund enligt artiklarna 600–603 ska tillämpas. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig kan reseförbud eller anmälningsplikt meddelas. För att anhålla någon under 18 år krävs synnerliga skäl.
Med stöd av hänvisningen till 4 kap. 6 § europeiska arresteringsorderlagen ska ett beslut om t.ex. anhållande prövas av rätten enligt bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken, men med vissa undantag. Liksom vid anhållande är det t.ex. endast flykt- eller kollusionsfara som kan utgöra skäl för häktning av den eftersökte. En annan särbestämmelse att beakta är den om att ett beslut om anhållande eller häktning ska upphävas om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den påföljd som kan dömas ut i Förenade kungariket.
Hänvisningen till 5 kap. 7 § europeiska arresteringsorderlagen innebär bl.a. att rätten, i sitt beslut om att överlämna den eftersökte, ska pröva om tvångsmedlet ska gälla till dess beslutet har verkställts. Slutligen har den eftersökte rätt att, i avvaktan på att beslutet om överlämnande ska verkställas, begära omprövning av tvångsmedlet, vilket framgår av hänvisningen till 6 kap. 3 § samma lag.
I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 186–189, 196 och 199).
11 § I frågor om beslag och husrannsakan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen anger att i frågor om beslag och husrannsakan ska bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.
Hänvisningen till 4 kap. 7 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska tillämpas. Hänvisningen innebär vidare att i samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Sådan husrannsakan beslutas av åklagaren, men i brådskande fall får bl.a. en polisman göra husrannsakan utan åklagarens förordnande. Tillämpningen av 5 kap. 6 § andra stycket europeiska arresteringsorderlagen innebär att rätten i samband med sitt beslut i fråga om överlämnande ska ta ställning till om beslagtagen egendom ska överlämnas. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s.189 f. och 196).
Verkställighet av beslut om överlämnande
12 § Rätten kan i samband med ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas, bestämma att
– verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel 621.4 eller artikel 622.1 i avtalet, eller
– den eftersökte tillfälligt ska överlämnas enligt artikel 622.2 i avtalet. Efter att rätten har beslutat om överlämnande kan åklagaren bestämma att verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel 621.3 eller artikel 621.4 i avtalet.
Paragrafen anger vem som beslutar om att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om överlämnande eller om att tillfälligt överlämna den eftersökte. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.
Rätten kan besluta att skjuta upp verkställigheten av ett beslut om överlämnande på grund av dels humanitära skäl (artikel 621.4), dels att den eftersökte ska lagföras eller verkställa ett straff i Sverige (artikel 622.1). Som ett alternativ till att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 622.1 kan rätten besluta om att tillfälligt överlämna den eftersökte enligt de villkor som anges i artikel 622.2. Rättens beslut ska fattas i samband med att rätten beslutar om överlämnande.
Åklagaren kan besluta att skjuta upp verkställigheten efter det att rätten har meddelat sitt beslut om överlämnande. Humanitära skäl kan utgöra en omständighet för att skjuta upp verkställigheten (artikel 621.4). Ett annat skäl för att skjuta upp verkställigheten kan vara omständigheter som ligger utanför de berörda myndigheternas kontroll (jfr författningskommentaren till 6 kap. 2 § 1 europeiska arresteringsorderlagen, prop. 2003/04:7 s. 199).
13 § Vid verkställighet av ett beslut om överlämnande tillämpas 6 kap.4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen anger att vid verkställigheten av ett beslut om överlämnande ska bestämmelserna i 6 kap. 4 och 5 §§ europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.9.
Hänvisningen till 6 kap. 4 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att den eftersökte kan förklara att han eller hon inte avser att överklaga beslutet om överlämnande och att verkställighet kan ske utan hinder av att beslutet inte har fått laga kraft. I fråga om inhämtande av en sådan förklaring tillämpas 11 § andra stycket samt 12 § och 13 § första stycket strafftidslagen (2018:1251).
En tillämpning av 6 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att Polismyndigheten ska biträda vid verkställigheten av ett beslut om överlämnande. Om den som ska överlämnas är på fri fot, får han eller hon om det bedöms vara nödvändigt för att genomföra överlämnandet, omhändertas och tas i förvar av Polismyndigheten, dock längst under 48 timmar.
I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 199 f. och prop. 2017/18:250 s. 210).
Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige
14 § Verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överföras till Sverige enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om
– rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, eller
– någon har överlämnats från Sverige på villkor att han eller hon ska återföras hit enligt artikel 604 b i avtalet.
Vid ett sådant överförande av verkställigheten till Sverige ska bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dock inte tillämpas. Vid tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas.
När rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs.
Paragrafen anger vilka regler som ska gälla vid överförande av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd till Sverige efter en tillämpning av vissa bestämmelser i avtalet. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.
I första stycket anges vilka bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) som är tillämpliga när ett överförande av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska ske till Sverige.
Bestämmelserna i internationella verkställighetslagen ska tillämpas i de fall rätten vägrar överlämnande enligt artikel 601.1 f i avtalet eller den eftersökte återförs hit efter det att Sverige krävt garantier av Förenade kungariket enligt artikel 604 b i avtalet. Bestämmelserna kommer inte bli aktuella för svenska medborgare eftersom ett överlämnande alltid ska vägras i dessa fall, men däremot för utländska medborgare som är bosatta i Sverige.
Bestämmelserna i internationella verkställighetslagen som ska tillämpas i de fall det rör sig om ett överförande av verkställigheten till Sverige anges i 2 § andra stycket i samma lag. Bestämmelserna innebär bl.a. att om verkställighet av en frihetsberövande påföljd ska ske i Sverige kan regeringen enligt 25 g § internationella verkställighetslagen antingen själv besluta om överförande eller överlämna åt åklagaren att ansöka om att rätten ska bestämma en ny påföljd i enlighet med svensk lag. Bestämmandet av en ny påföljd kan medföra att det frihetsberövande straffet som dömts ut i Förenade kungariket ska verkställas som överlämnande till rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård i Sverige. Vid domstolens prövning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål bl.a. om rätten till offentlig försvarare. Stockholms tingsrätt är laga domstol (35 § internationella verkställighetslagen). I ärenden hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av Regeringskansliet. Beslut i en sådan fråga eller om ersättning till offentligt biträde överklagas till allmän förvaltningsdomstol (25 f § samma lag).
I andra stycket anges några undantag från tillämpningen av vissa bestämmelser som 2 § andra stycket internationella verkställighetslagen hänvisar till. De förutsättningar för ett överförande som anges i 25 a § första och andra styckena och 25 b § internationella verkställighetslagen ska inte tillämpas eftersom rätten redan beslutat om att ett överförande kan ske. Någon ny prövning av förutsättningarna för överförande ska således inte göras. För tillämpning av 25 c § i samma lag krävs det inte att det finns en uttrycklig begäran från Förenade kungariket om användande av tvångsmedel i Sverige. I samband med att rätten beslutar om att vägra överlämnande enligt artikel 621.1 f, kan således den eftersökte anhållas och häktas med stöd av 25 c §.
Tredje stycket innebär att om Förenade kungariket motsätter sig ett överförande av verkställigheten efter det att rätten vägrat överlämnande med stöd av artikel 601.1 f, ska ett beslut om överförande inte meddelas.
Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning
15 § Bestämmelserna i 1–3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas i frågor om tillstånd till utvidgat överlämnande enligt artikel 625.4 eller till vidareöverlämnande enligt artikel 626.3 i avtalet.
Ett tillstånd till vidareöverlämnande enligt artikel 626.3 i avtalet ska även kunna avse ett överlämnande eller en utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge.
Paragrafen anger att vid tillstånd till utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande ska bestämmelserna i 1–3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.
Enligt första stycket ska vid inhämtande av ett tillstånd till utvidgat överlämnande i Förenade kungariket och vidareöverlämnande till en medlemsstat i Europeiska unionen i huvudsak samma bestämmelser tillämpas som i ett ärende om överlämnande från Sverige enligt avtalet. Det innebär att åklagare och allmän domstol är behöriga att utreda respektive fatta beslut (1 §). Vägransgrunderna i 2 och 3 §§ ska tillämpas. En tillämpning av vägransgrunden i 2 § blir dock aktuell endast om den eftersökte blir svensk medborgare efter överlämnandet från Sverige. Med
stöd av 6 § ska åklagaren utreda om det finns förutsättningar att ge tillstånd till utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande. Hänvisningen till 7 § innebär att vad som där anges om offentlig försvarare ska tillämpas. Slutligen innebär hänvisningen till 9 § att bestämmelserna som anges där om domstolens handläggning av ett ärende om överlämnande ska tillämpas. Tillämpning av 5 kap. 4 och 5 §§ europeiska arresteringsorderlagen om konkurrerande framställningar kommer dock inte att aktualiseras i ärenden om utvidgat överlämnande eller vidareöverlämnande.
Vid prövningen av frågor om utvidgat överlämnande och vidareöverlämnande kommer även avtalets bestämmelser att vara direkt tillämpliga på samma sätt som vid ett ärende om överlämnande från Sverige, t.ex. vägransgrunderna i artiklarna 600 och 601.
Enligt andra stycket ska ett tillstånd till vidareöverlämnande även kunna avse ett överlämnande eller en utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge.
16 § Vid tillstånd till vidareutlämning enligt artikel 626.5 i avtalet tillämpas 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen anger att vid tillstånd till vidareutlämning ska 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.
Hänvisningen till 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att prövningen kommer att göras av regeringen enligt 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen), som anger att ett tillstånd till vidareutlämning kan lämnas om förutsättningarna för utlämning finns (se 2–10 §§ utlämningslagen).
I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 6 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 201 f.).
Tillstånd till transport genom Sverige
17 § Vid en begäran om tillstånd till transport genom Sverige tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Paragrafen anger att vid en begäran om tillstånd till transport genom Sverige (transitering enligt artikel 623 i avtalet) ska bestämmelserna i 8 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.
Tillämpningen av 8 kap. 2 § europeiska arresteringsorderlagen innebär att Polismyndigheten är den myndighet som tar emot en framställning om och ger tillstånd till transport genom Sverige. Med hänsyn till förbudet 3 kap. 2 § i förevarande lag mot att överlämna egna medborgare samt artikel 623.2 i avtalet, ska transport genom Sverige av egna medborgare inte tillåtas. Bestämmelsen innebär även att Polismyndigheten får, om det är nödvändigt för att transporten genom Sverige ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som ska överlämnas eller utlämnas, dock längst under 48 timmar. Om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige
finns också möjligheter att ta den berörda personen i förvar i avvaktan på en begäran om tillstånd till transport genom Sverige.
I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda bestämmelse europeiska arresteringsorderlagen (se prop. 2003/04:7 s. 208 och prop. 2004/05:46 s. 67).
4 kap. Verkställighet av beslut om förverkande
Centralmyndighet
1 § Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande enligt avdelning XI i avtalet.
Paragrafen anger att Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet enligt avdelning XI om verkställighet av beslut om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.
Staterna ska enligt artikel 676 i avtalet utse centralmyndigheter mellan vilka kommunikation i huvudsak ska ske enligt artikel 677. Enligt 12 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet kommer denna uppgift att ligga på Justitiedepartementet. Någon direkt kommunikation enligt artikel 677.2 (brådskade fall) kommer inte att kunna ske med Kronofogdemyndigheten eftersom denna inte utgör en rättslig myndighet enligt definitionen i avtalet (artikel 657 d).
Verkställighet i Förenade kungariket
2 § Kronofogdemyndigheten prövar om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande.
En framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet.
Paragrafen anger att Kronofogdemyndigheten prövar om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande samt att ansökan om verkställighet ska lämnas till Regeringskansliet. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.1.
I första stycket anges att det är Kronofogdemyndigheten som prövar om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande. En fråga om verkställighet i ett annat land aktualiseras under verkställighetsstadiet, dvs. under handläggningen av ärendet hos Kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten ska då ta ställning till om verkställighet av beslutet ska begäras i Förenade kungariket.
I andra stycket anges att ansökan ska lämnas till Regeringskansliet som är centralmyndighet för samarbetet i avdelning XI om verkställighet av ett beslut om förverkande. Ansökan ska enligt artikel 678.5 i avtalet vara upprättad på avsett formulär som finns i en bilaga till avtalet (bilaga 46). Originalet eller en bestyrkt kopia av beslutet om förverkande ska bifogas ansökan (se avsnitt P i nämnda bilaga). Inget hindrar att även andra handlingar bifogas framställningen. Centralmyndigheten översänder därefter ansökan till sin motsvarighet i Förenade kungariket i enlighet med artikel 677.1 i avtalet.
3 § Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska myndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.
Paragrafen anger att om ett beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket och verkställighet av beslutet även sker i Sverige, ska Kronofogdemyndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.2.
Avtalet tillåter samtidig verkställighet i båda staterna av ett beslut om förverkande. För att vid samtidig verkställighet undvika att ett större belopp förverkas än det som anges i beslutet om förverkande ska Kronofogdemyndigheten kontinuerligt bevaka ärendet så att ett överförverkande inte sker. Om det finns en risk för överförverkande ska samråd ske med Förenade kungariket för att undvika detta (se artikel 668.2 i avtalet).
4 § Kronofogdemyndigheten får inte samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket genom omvandling enligt artikel 665.4 eller genom åtgärder enligt artikel 669 i avtalet.
I paragrafen anges att Kronofogdemyndigheten inte får samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs genom någon annan åtgärd än den som anges i beslutet. Övervägandena finns i avsnitt 8.4.3.
De åtgärder som avses är omvandling (se artikel 665.4 i avtalet) eller åläggande av fängelsestraff eller annan åtgärd som inskränker en persons frihet pga. bristande fullgörelse (se artikel 669 i avtalet). Att verkställighet inte tillåts vare sig genom omvandling eller genom en åtgärd enligt artikel 669 i avtalet kan lämpligen anges i ansökan om förverkande som görs på formuläret i bilagan till avtalet som avser verkställighet av beslut om förverkande (se avsnitt H och I i bilaga 46).
Verkställighet i Sverige
5 § Regeringskansliet ska överlämna en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning.
Paragrafen anger att Regeringskansliet ska överlämna en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.1.
Enligt artikel 677.1 i avtalet ska en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande som huvudregel skickas till centralmyndigheten, som i Sverige är Regeringskansliet. Regeringskansliet överlämnar sedan ansökan, utan prövning, direkt till åklagaren som ska handlägga ärendet vidare.
6 § Vid prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och vid verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom:
– 4 § tredje stycket, – 9 § med bortseende från hänvisningarna till 19–22 §§,
– 11 § första stycket med bortseende från hänvisningarna till 12–14 §§, – 16 § utom andra stycket andra meningen, – 24 § första och andra styckena med bortseende från hänvisningarna till 11 § andra stycket och 12–14 §§, och
– 35, 38 och 39 §§.
Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anger att i fråga om prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar vissa bestämmelser i internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.3.
Hänvisningarna till internationella verkställighetslagen innebär att bestämmelserna i den lagen i tillämpliga delar ska gälla såsom kompletterande bestämmelser till avtalet. Vad som sägs om påföljd i bestämmelserna i internationella verkställighetslagen ska även gälla förverkande om inte annat föreskrivs, vilket framgår av hänvisningen till 4 § tredje stycket samma lag.
Enligt 4 kap. 5 § i förevarande lag ska en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande överlämnas till åklagare.
Hänvisningen till 9 § internationella verkställighetslagen innebär att när åklagaren mottagit en ansökan om verkställighet ska han eller hon begära rättens prövning av den ansökan om inte annat följer av hänvisningen till 16 § i samma lag. För prövningen gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål i tillämpliga delar om inte annat följer av internationella verkställighetslagen. Om förverkandet avser någon annan än den som dömts för brottet ska särskild talan föras mot honom eller henne om han eller hon inte hörts i förfarandet i Förenade kungariket. Den som förverkandet avser ska höras personligen om han eller hon begär det. Rättens avgörande av saken sker genom dom och medför vid bifall till talan att det utländska beslutet om förverkande ersätts av en svensk dom. Den hänvisning som görs i 9 § internationella verkställighetslagen till bestämmelserna i 19–22 §§ samma lag ska inte tillämpas.
Av hänvisningen till 11 § första stycket internationella verkställighetslagen följer att rätten ska pröva om det föreligger hinder för verkställighet. De skäl för att vägra verkställighet av ett beslut om förverkande som rätten ska pröva regleras uttömmande i artikel 670.1–670.2 och 670.5–670.7 i avtalet. Vidare anges i artikel 670.8 och 670.9 omständigheter som inte får åberopas för att vägra en verkställighet. Om det inte föreligger hinder för verkställighet ska rätten fatta ett nytt beslut om förverkande enligt förevarande paragraf. Hänvisningen i 11 § första stycket internationella verkställighetslagen till 12–14 §§ samma lag ska inte tillämpas.
Hänvisningen i 11 § första stycket internationella verkställighetslagen till 15 § i samma lag innebär att vid tillämpningen av rättegångsbalkens regler t.ex. vad gäller rättens sammansättning är det svensk lag som ska tillämpas.
Genom hänvisningen till 16 § internationella verkställighetslagen, förutom andra stycket andra meningen, följer att åklagaren när en ansökan bara avser verkställighet av ett beslut om förverkande, själv kan pröva framställan och utfärda ett strafföreläggande. Bestämmelserna i 48 kap. rättegångsbalken gäller då i tillämpliga delar. Vidare ska även bestämmelserna i 11 och 15 §§ internationella verkställighetslagen
tillämpas. Åklagaren ska alltså på samma sätt som vid rättens prövning, först pröva om hinder mot verkställighet föreligger. Om hinder inte föreligger prövar åklagaren frågan om förverkande och utfärdar ett strafföreläggande.
Genom hänvisningen till 24 § första och andra styckena internationella verkställighetslagen följer att den svenska domen eller det godkända strafföreläggandet som ersatt beslutet om förverkande från Förenade kungariket, ska verkställas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av förverkande som beslutats i en svensk dom som fått laga kraft. Verkställigheten ska dock upphöra om Förenade kungariket beviljar den dömde nåd eller amnesti eller tar upp frågan till ny prövning eller annars meddelar ett beslut som innebär att förverkandet inte längre får verkställas. Hänvisningarna som görs i 24 § första och andra styckena i internationella verkställighetslagen till 11 § andra stycket och 12–14 §§ i samma lag ska inte tillämpas.
Stockholms tingsrätt är genom hänvisningen till 35 § internationella verkställighetslagen laga domstol i fråga om verkställighet av beslut om förverkande.
Av hänvisningen till 38 § internationella verkställighetslagen följer att åtal inte får väckas i Sverige avseende den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande från Förenade kungariket för vilket verkställighet begärs.
I den mån en offentlig försvarare utsetts följer av hänvisningen till 39 § internationella verkställighetslagen att kostnaden för denne ska stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl.
7 § I frågor om förfogande över förverkad egendom tillämpas 36 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Kronofogdemyndigheten meddelar beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel 667.3 i avtalet.
I paragrafen finns bestämmelser om förfogande över förverkad egendom. Övervägandena finns i avsnitt 8.5.4.
Av hänvisningen i första stycket till 36 § första stycket internationella verkställighetslagen följer att förverkad egendom tillfaller staten. Tillämpningen av nämnda bestämmelse innebär vidare att regeringen i ett enskilt fall kan ingå en överenskommelse med Förenade kungariket om ett annat förfogande över egendomen än det som följer av artikel 667.3 i avtalet om hur influtna medel ska fördelas. Regeringen kan t.ex. ingå avtal om en annan fördelning av influtna medel (se artikel 667.4) eller om att egendomen ska återlämnas till dess rättmätiga ägare eller användas för ersättning till brottsoffren (se artikel 667.2).
I andra stycket anges att det är Kronofogdemyndigheten som ska fatta beslut om fördelningen av influtna medel enligt regeln i artikel 667.3. Fördelningen enligt artikeln innebär att belopp som är lika med eller understiger 10 000 euro tillfaller svenska staten. Om beloppet överstiger 10 000 euro ska hälften av beloppet överföras till Förenade kungariket, vilket Kronofogdemyndigheten ansvarar för. En avvikelse från den föreskrivna fördelningen beslutar regeringen om enligt första stycket.
Hänvisningar till S11-1
11.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
1 § Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten.
Lagen gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan och den tillhörande lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket är tillämpliga.
I paragrafen finns bestämmelser om att en misstänkt, tilltalad eller dömd person kan utlämnas till en annan stat samt i vilka fall lagen inte är tillämplig. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Av tredje stycket, som är nytt och som har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag, följer att utlämningslagen inte heller gäller när avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket är tillämpliga.
Hänvisningar till S11-2
11.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
1 § Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.
I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i
1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande,
3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och
4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och den tillhörande lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.
I paragrafen finns bestämmelser om att regeringen får förordna om verkställighet i Sverige av bl.a. utländska beslut om förverkande och om att verkställigheten av sådana beslut får anförtros åt utländsk myndighet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
I fjärde stycket, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, tas en upplysning in om att det i avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande.
Hänvisningar till S11-3
11.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
1 kap.
9 § I fråga om rättslig hjälp i brottmål i förhållande till Förenade kungariket
gäller utöver denna lag bestämmelser i avdelning VIII och XI i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan.
Paragrafen, om är ny, innehåller en upplysning om att det i fråga om rättslig hjälp i brottmål i förhållande till Förenade kungariket finns bestämmelser som gäller utöver lagen. Bestämmelserna finns i avdelning VIII om ömsesidig rättslig hjälp (artiklarna 633–642) och XI om frysning och förverkande (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Hänvisningar till S11-4
90
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
DEL TRE
BROTTSBEKÄMPNING OCH STRAFFRÄTTSLIGT SAMARBETE
AVDELNING I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
ARTIKEL 522
Mål
1.
Målet för denna del är att sörja för samarbete inom brottsbekämpning och samarbete inom
rättsliga frågor mellan medlemsstaterna och unionens institutioner, organ och byråer, å ena sidan,
och Förenade kungariket, å andra sidan, när det gäller att förebygga, förhindra, utreda, avslöja och
lagföra brott samt förebygga och bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism.
2.
Denna del är endast tillämplig på brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete som
uteslutande äger rum mellan Förenade kungariket, å ena sidan, och unionen och medlemsstaterna, å
andra sidan. Den är inte tillämplig på situationer som uppstår mellan medlemsstaterna, eller mellan
medlemsstater och unionens institutioner, organ och byråer, och inte heller på verksamhet som
utförs av myndigheter med ansvar för att skydda den nationella säkerheten när de agerar på detta
område.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 1
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 523
Definitioner
I denna del gäller följande definitioner:
a)
tredjeland: ett annat land än en medlemsstat eller Förenade kungariket.
b)
särskilda kategorier av personuppgifter: personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt
ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i
fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att unikt
identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv
eller sexuella läggning.
c)
genetiska uppgifter: personuppgifter som rör genetiska kännetecken för en enskild person som
är nedärvda eller har förvärvats, vilka ger unik information om den enskilda personens
fysiologi eller hälsa och som framför allt härrör från en analys av ett biologiskt prov från
personen i fråga.
d)
biometriska uppgifter: personuppgifter som erhållits genom en särskild teknisk behandling
som rör en fysisk persons fysiska, fysiologiska eller beteendemässiga kännetecken och som
möjliggör eller bekräftar en unik identifiering av denna fysiska person, såsom ansiktsbilder
eller fingeravtrycksuppgifter.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 2
91
92
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
e)
behandling: en åtgärd eller kombination av åtgärder beträffande personuppgifter eller
uppsättningar av personuppgifter, oberoende av om de utförs automatiserat eller ej, såsom
insamling, registrering, organisering, strukturering, lagring, bearbetning eller ändring,
framtagning, läsning, användning, utlämning genom överföring, spridning eller
tillhandahållande på annat sätt, justering eller sammanförande, begränsning, radering eller
förstöring.
f)
personuppgiftsincident: en säkerhetsincident som leder till oavsiktlig eller olaglig förstöring,
förlust, ändring eller till obehörigt röjande av eller obehörig åtkomst till de personuppgifter
som överförts, lagrats eller på annat sätt behandlats.
g)
register: en strukturerad samling personuppgifter som är tillgänglig enligt särskilda kriterier,
oavsett om samlingen är centraliserad, decentraliserad eller spridd på grundval av funktionella
eller geografiska förhållanden.
h)
den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor: den
kommitté med detta namn som inrättas genom artikel 8.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 3
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 524
Skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
1.
Det samarbete som föreskrivs i denna del grundar sig på parternas och medlemsstaternas
långvariga respekt för demokratin, rättsstatens principer och skyddet för enskildas grundläggande
rättigheter och friheter, inbegripet såsom fastställs i den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna och Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, samt på vikten av att ge
verkan åt rättigheterna och friheterna i den konventionen på inhemsk nivå.
2.
Ingenting i denna del ska påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter
och rättsprinciper som särskilt återspeglas i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
och, när det gäller unionen och dess medlemsstater, Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna.
ARTIKEL 525
Skydd av personuppgifter
1.
Det samarbete som föreskrivs i denna del grundar sig på parternas långvariga engagemang för
att säkerställa en hög skyddsnivå för personuppgifter.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 4
93
94
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
För att återspegla denna höga skyddsnivå ska parterna säkerställa att personuppgifter som
behandlas enligt denna del omfattas av effektiva skyddsåtgärder i parternas respektive
dataskyddsordningar, inbegripet följande:
a)
Personuppgifter behandlas på ett lagligt och korrekt sätt, i enlighet med principerna om
uppgiftsminimering, ändamålsbegränsning, riktighet och lagringsminimering.
b)
Behandling av särskilda kategorier av personuppgifter är endast tillåten i den mån det är
nödvändigt och med förbehåll för lämpliga skyddsåtgärder som är anpassade till de specifika
riskerna med behandlingen.
c)
En säkerhetsnivå som är anpassad till risken med behandlingen säkerställs genom relevanta
tekniska och organisatoriska åtgärder, i synnerhet vad gäller behandling av särskilda
kategorier av personuppgifter.
d)
Registrerade beviljas verkställbara rättigheter till tillgång, rättelse och radering, med förbehåll
för eventuella begränsningar som föreskrivs i lag och som utgör nödvändiga och
proportionella åtgärder i ett demokratiskt samhälle för att skydda viktiga mål av allmänt
intresse.
e)
I händelse av en uppgiftsincident som medför en risk för fysiska personers rättigheter och
friheter underrättas den behöriga tillsynsmyndigheten om incidenten utan onödigt dröjsmål,
och om incidenten sannolikt leder till en hög risk för fysiska personers rättigheter och friheter
underrättas även de registrerade, med förbehåll för eventuella begränsningar som föreskrivs i
lag och som utgör nödvändiga och proportionella åtgärder i ett demokratiskt samhälle för att
skydda viktiga mål av allmänt intresse.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 5
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
f)
Vidare överföring till ett tredjeland tillåts endast på villkor och med skyddsåtgärder som är
lämpliga för överföringen och som säkerställer att skyddsnivån inte undergrävs.
g)
Tillsynen av efterlevnad av dataskyddsåtgärder och verkställigheten av dataskyddsåtgärder
säkerställs av oberoende myndigheter.
h)
Registrerade beviljas verkställbara rättigheter till effektiv administrativ och rättslig prövning
om dataskyddsåtgärder har åsidosatts.
3.
Förenade kungariket, å ena sidan, och unionen, även för någon av sina medlemsstaters
räkning, å andra sidan, ska underrätta den specialiserade kommittén för samarbete inom
brottsbekämpning och rättsliga frågor om vilka tillsynsmyndigheter som är ansvariga för att
övervaka genomförandet av och säkerställa efterlevnaden av de dataskyddsregler som är tillämpliga
på samarbete enligt denna del. Tillsynsmyndigheterna ska samarbeta för att säkerställa efterlevnad
av denna del.
4.
Bestämmelserna om skydd av personuppgifter i denna del är tillämpliga på sådan behandling
av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg samt på annan behandling än på
automatisk väg av personuppgifter som ingår i eller är avsedda att ingå i ett register.
5.
Denna artikel ska inte påverka tillämpningen av särskilda bestämmelser i denna del om
behandling av personuppgifter.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 6
95
96
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 526
Samarbetets omfattning när en medlemsstat inte längre deltar
i motsvarande åtgärder enligt unionsrätten
1.
Denna artikel ska tillämpas om en medlemsstat upphör att delta i, eller åtnjuta rättigheter
enligt, unionsrättsliga bestämmelser om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete vilka
motsvarar relevanta bestämmelser i denna del.
2.
Förenade kungariket får skriftligen till unionen anmäla sin avsikt att upphöra att tillämpa de
relevanta bestämmelserna i denna del med avseende på den medlemsstaten.
3.
En anmälan enligt punkt 2 får verkan från och med den dag som anges däri, vilken inte får
infalla tidigare än den dag då medlemsstaten upphör att delta i eller åtnjuta rättigheter enligt de
bestämmelser i unionsrätten som avses i punkt 1.
4.
Om Förenade kungariket i enlighet med denna artikel anmäler sin avsikt att upphöra att
tillämpa de relevanta bestämmelserna i denna del, ska den specialiserade kommittén för samarbete
inom brottsbekämpning och rättsliga frågor sammanträda för att besluta vilka åtgärder som behövs
för att säkerställa att allt samarbete som inletts enligt denna del och som påverkas av upphörandet
slutförs på lämpligt sätt. I alla händelser ska parterna, med avseende på alla personuppgifter som
erhållits genom samarbete enligt de relevanta bestämmelserna i denna del innan de upphör att gälla,
säkerställa att den skyddsnivå enligt vilken personuppgifterna överfördes bibehålls efter det att
tillämpningen upphört.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 7
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
5.
Unionen ska skriftligen, på diplomatisk väg, till Förenade kungariket anmäla vilket datum
medlemsstaten ska återuppta sitt deltagande i eller åtnjutandet av rättigheter enligt de berörda
bestämmelserna i unionsrätten. Tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i denna del ska
återupptas den dagen eller, om senare, den första dagen i månaden efter dagen för anmälan.
6.
För att underlätta tillämpningen av denna artikel ska unionen meddela Förenade kungariket
när en medlemsstat upphör att delta i, eller åtnjuta rättigheter enligt, unionsrättsliga bestämmelser
om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete vilka motsvarar de relevanta bestämmelserna i
denna del.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 8
97
98
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVDELNING VII
ÖVERLÄMNANDE
ARTIKEL 596
Mål
Målet för denna avdelning är att säkerställa att systemet för utlämning mellan, å ena sidan,
medlemsstaterna och, å andra sidan, Förenade kungariket är baserat på en mekanism för
överlämnande på grundval av en arresteringsorder i enlighet med villkoren i denna avdelning.
ARTIKEL 597
Proportionalitetsprincipen
Samarbete genom arresteringsordern ska vara nödvändigt och proportionellt sett till den eftersöktes
rättigheter och brottsoffrens intressen, och med hänsyn till hur allvarlig gärningen är, den sannolika
påföljd som skulle utdömas och möjligheten för en stat att vidta åtgärder som är mindre ingripande
än överlämnande av den eftersökte, särskilt i syfte att undvika onödigt långa häktningsperioder.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 77
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 598
Definitioner
I denna avdelning gäller följande definitioner:
a)
arresteringsorder: ett rättsligt avgörande som utfärdats av en stat i syfte att en annan stat ska
gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett
fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
b)
rättslig myndighet: en myndighet som enligt inhemsk lagstiftning är en domare, en domstol
eller en allmän åklagare. En allmän åklagare ska betraktas som en rättslig myndighet endast i
den mån detta föreskrivs i inhemsk lagstiftning.
c)
verkställande rättslig myndighet: den rättsliga myndighet i den verkställande staten som är
behörig att verkställa arresteringsordern enligt den statens inhemska lagstiftning.
d)
utfärdande rättslig myndighet: den rättsliga myndighet i den utfärdande staten som är behörig
att utfärda en arresteringsorder enligt den statens inhemska lagstiftning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 78
99
100
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 599
Tillämpningsområde
1.
En arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande statens lagstiftning
kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer, eller om ett straff
eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.
2.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 3 och 4 är överlämnandet förenat med
villkoret att de gärningar för vilka arresteringsordern har utfärdats ska utgöra ett brott enligt den
verkställande statens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 79
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Om inte annat följer av artiklarna 600, 601.1 b h och 602, 603 och 604 får en stat inte vägra
att verkställa en arresteringsorder som utfärdats avseende någon av följande gärningar, om en sådan
handling kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer,
nämligen
a)
en gärning som utförs av en person som bidrar till att en grupp personer, som agerar med ett
gemensamt syfte, begår ett eller flera av de brott på området terrorism som avses i artiklarna 1
och 2 i Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism, upprättad i Strasbourg
den 27 januari 1977, eller avseende olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen, eller
mord, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, tagande av gisslan eller
våldtäkt, även om den personen inte deltar i det egentliga utförandet av det eller de berörda
brotten; bidraget ska ha varit avsiktligt och ha getts med vetskap om att deltagandet kommer
att bidra till organisationens brottsliga verksamhet, eller
b)
terrorism enligt definitionen i bilaga 45.
4.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
att, på grundval av ömsesidighet, det villkor om dubbel straffbarhet som avses i punkt 2 inte
kommer att tillämpas, förutsatt att det brott som ligger till grund för arresteringsordern
a)
är ett av de brott som förtecknas i punkt 5, som de definieras i den utfärdande statens
lagstiftning, och
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 80
101
102
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer i den utfärdande
medlemsstaten.
5.
De brott som avses i punkt 4 är följande:
Deltagande i en kriminell organisation.
Terrorism enligt definitionen i bilaga 45.
Människohandel.
Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi.
Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen.
Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen.
Korruption, inbegripet givande och tagande av muta.
Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Förenade kungarikets, en medlemsstats
eller unionens ekonomiska intressen.
Penningtvätt.
Penningförfalskning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 81
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
It-brottslighet.
Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och växtsorter.
Hjälp till olovlig inresa och vistelse.
Mord.
Grov misshandel.
Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader.
Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan.
Rasism och främlingsfientlighet.
Organiserad stöld eller väpnat rån.
Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk.
Svindleri.
Beskyddarverksamhet och utpressning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 82
103
104
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Förfalskning och piratkopiering.
Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar.
Förfalskning av betalningsmedel.
Olaglig handel med hormonpreparat och andra tillväxtsubstanser.
Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen.
Handel med stulna fordon.
Våldtäkt.
Mordbrand.
Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet.
Kapning av flygplan, fartyg eller rymdfarkoster.
Sabotage.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 83
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 600
Skäl till att verkställighet av arresteringsordern ska vägras
Verkställighet av arresteringsordern ska vägras
a)
om det brott som ligger till grund för arresteringsordern omfattas av amnesti i den
verkställande staten då den staten var behörig att lagföra brottet enligt sin egen strafflag,
b)
om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens
förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom
i en stat under förutsättning att, om en påföljd har utdömts, påföljden har verkställts, är under
verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den dömande staten, eller
c)
om den person som är föremål för en arresteringsorder på grund av sin ålder ännu inte kan
ställas till straffrättsligt ansvar för de gärningar som ligger till grund för arresteringsordern
enligt den verkställande statens lag.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 84
105
106
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 601
Skäl till att verkställighet av arresteringsordern får vägras
1.
Verkställighet av arresteringsordern får vägras
a)
om, i något fall som anges i artikel 599.2, den gärning som ligger till grund för
arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande staten; när det gäller skatter
och andra avgifter, tullar och valutatransaktioner får dock verkställighet av arresteringsordern
inte vägras av det skälet att den verkställande statens lagstiftning inte föreskriver samma typ
av skatter eller avgifter eller att den inte innehåller samma slags bestämmelser om skatter och
andra avgifter, tullar och valutatransaktioner som den utfärdande statens lagstiftning,
b)
om den person som är föremål för arresteringsordern är föremål för lagföring i den
verkställande staten för samma gärning som den som ligger till grund för arresteringsordern,
c)
om de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten har beslutat antingen att inte väcka
åtal för det brott som ligger till grund för arresteringsordern eller att underlåta åtal, eller om
den eftersökte i en stat omfattas av ett slutligt avgörande för samma gärningar som hindrar
senare lagföring,
d)
om åtal för brottet eller verkställigheten av straffet för den eftersökte preskriberats enligt den
verkställande statens lagstiftning och gärningarna omfattas av denna stats behörighet enligt
dess egen strafflagstiftning,
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 85
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
e)
om det framgår av de uppgifter som står till den verkställande rättsliga myndighetens
förfogande att den eftersöktes ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftvunnen
dom i tredjeland, under förutsättning att, om en påföljd har utdömts, påföljden har verkställts,
är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den dömande
staten,
f)
om arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan
frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den
verkställande staten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd
enligt sin inhemska lagstiftning; om den eftersöktes samtycke till att straffet eller den
frihetsberövande åtgärden överförs till den verkställande staten krävs, får den verkställande
staten vägra att verkställa arresteringsordern först efter det att den eftersökte samtyckt till att
straffet eller den frihetsberövande åtgärden överförs.
g)
om en arresteringsorder avser brott som
i)
enligt den verkställande statens lagstiftning anses ha begåtts helt eller delvis på dess
territorium eller på en plats som är likställd med detta, eller
ii)
har begåtts utanför den utfärdande statens territorium och åtal enligt den verkställande
statens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den
verkställande statens territorium,
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 86
107
108
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
h)
om det finns objektiva skäl för att tro att arresteringsordern har utfärdats för att lagföra eller
straffa en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, språk,
politiska uppfattning eller sexuella läggning, eller att denna persons ställning kan skadas av
något av dessa skäl,
i)
om arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan
frihetsberövande åtgärd, om den eftersökte inte var personligen närvarande vid den
förhandling som ledde till beslutet, såvida inte arresteringsordern anger att personen, i
enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens inhemska lagstiftning
i)
i god tid
A)
antingen kallats personligen och därigenom underrättades om den planerade tiden
och platsen för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt
officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att
man otvetydigt kan slå fast att denne hade kännedom om den planerade
förhandlingen,
och
B)
underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om personen inte var
personligen närvarande vid förhandlingen,
eller
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 87
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ii)
i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud
som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller
henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av det juridiska ombudet vid
förhandlingen,
eller
iii) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad
prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt
även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga
beslutet upphävs:
A)
uttryckligen förklarade att personen inte bestred beslutet,
eller
B)
inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,
eller
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 88
109
110
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
iv) inte personligen delgavs beslutet men
A)
utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och
uttryckligen kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller
överklagande och rätten att delta och få själva sakfrågan prövad på nytt, även mot
bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet
upphävs,
och
B)
kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära
förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta arresteringsordern.
2.
Om en arresteringsorder utfärdas i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en
frihetsberövande åtgärd enligt villkoren i punkt 1 i iv och den berörda personen inte dessförinnan
mottagit någon officiell information om att det pågår straffrättsliga förfaranden mot honom eller
henne, får denna person när denne informeras om innehållet i arresteringsordern, begära att erhålla
en kopia av domen innan personen ifråga överlämnas. Omedelbart efter att ha blivit informerad om
denna begäran ska den utfärdande myndigheten via den verkställande myndigheten tillhandahålla
den eftersökta personen en kopia av domen. Den eftersöktes begäran får varken försena
överlämnandeförfarandet eller beslutet att verkställa arresteringsordern. Tillhandahållandet av
domen till den berörda personen ska endast ske i informationssyfte; det får varken betraktas som en
formell delgivning av domen eller påverka tidsfristerna för begäran om förnyad prövning eller
överklagande.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 89
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Om en person överlämnas enligt villkoren i punkt 1 i iv och denna person har begärt förnyad
prövning eller överklagande, ska kvarhållandet av den person som väntar på en sådan förnyad
prövning eller överklagande omprövas till dess att dessa förfaranden avslutats i enlighet med den
utfärdande statens inhemska lagstiftning, antingen regelbundet eller på den berörda personens
begäran. En sådan omprövning ska framför allt omfatta möjligheten att uppskjuta eller avbryta
kvarhållandet. Den förnyade prövningen eller överklagandet ska inledas inom rimlig tid efter
överlämnandet.
ARTIKEL 602
Undantag med avseende på politiska brott
1.
Verkställighet får inte vägras på grund av att den verkställande staten kan betrakta brottet som
ett politiskt brott, som ett brott förknippat med ett politiskt brott eller som ett brott inspirerat av
politiska motiv.
2.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får emellertid
var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga
frågor anmäla att punkt 1 endast kommer att tillämpas vad gäller
a)
brott som avses i artiklarna 1 och 2 i Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism,
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 90
111
112
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
brott som består i stämpling till, eller sammansvärjning i syfte att begå, ett eller flera av de
brott som avses i artiklarna 1 och 2 i den europeiska konventionen om bekämpande av
terrorism, om stämplingen eller sammansvärjningen motsvarar beskrivningen av gärningen i
artikel 599.3 i detta avtal, och
c)
terrorism enligt definitionen i bilaga 45 till detta avtal.
3.
Om en arresteringsorder har utfärdats av en stat som har gjort en anmälan enligt punkt 2, eller
av en stat på vars vägnar en sådan anmälan har gjorts, får den verkställande staten tillämpa
ömsesidighet.
ARTIKEL 603
Undantag på grund av medborgarskap
1.
Verkställighet får inte vägras på grund av att den eftersökte är medborgare i den verkställande
staten.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 91
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får emellertid
var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga
frågor anmäla att deras egna medborgare inte kommer att överlämnas eller att överlämnande av
deras egna medborgare endast kommer att tillåtas på vissa angivna villkor. Anmälan ska grundas på
skäl som rör grundläggande principer eller praxis i Förenade kungarikets eller den stats inhemska
rättsordning på vars vägnar anmälan gjorts. I ett sådant fall får unionen, på någon av sina
medlemsstaters vägnar, eller Förenade kungariket, alltefter omständigheterna, inom rimlig tid efter
mottagandet av anmälan från den andra parten, anmäla till den specialiserade kommittén för
samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor att de verkställande rättsliga myndigheterna i
medlemsstaten eller Förenade kungariket, alltefter omständigheterna, får vägra att överlämna sina
medborgare till den staten eller att överlämnande endast ska tillåtas på vissa angivna villkor.
3.
Om en stat har vägrat att verkställa en arresteringsorder på grund av att den, när det gäller
Förenade kungariket, har gjort en anmälan eller, när det gäller en medlemsstat, unionen har gjort en
anmälan på dess vägnar enligt punkt 2, ska den staten överväga att inleda ett förfarande mot sin
egen medborgare som står i proportion till grunden för arresteringsordern, med beaktande av den
utfärdande statens synpunkter. Om en rättslig myndighet beslutar att inte inleda ett sådant
förfarande ska brottsoffret för det brott som ligger till grund för arresteringsordern kunna få
information om beslutet i enlighet med tillämplig inhemsk lagstiftning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 92
113
114
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
4.
Om de behöriga myndigheterna i en stat i enlighet med punkt 3 inleder ett förfarande mot sin
medborgare, ska denna stat säkerställa att dess behöriga myndigheter kan vidta lämpliga åtgärder
för att bistå brottsoffren och vittnena i situationer där de är bosatta i en annan stat, särskilt när det
gäller det sätt på vilket förfarandet genomförs.
ARTIKEL 604
Garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall
Den verkställande rättsliga myndighetens verkställighet av arresteringsordern får förenas med
följande villkor:
a)
Om det brott som ligger till grund för en arresteringsorder har utfärdats kan leda till fängelse
eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid i den utfärdande staten, får den verkställande
staten förena verkställigheten av arresteringsordern med villkoret att den utfärdande staten
lämnar en garanti som den verkställande staten bedömer som tillräcklig, att den utfärdande
staten kommer att ompröva straffet eller åtgärden, efter framställan eller senast efter 20 år,
eller kommer att uppmuntra tillämpningen av åtgärder som kan ge benådning och som
personen har rätt att ansöka om enligt den utfärdande statens lagstiftning eller praxis, i syfte
att ett sådant straff eller en sådan åtgärd inte ska verkställas.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 93
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
Om den person som är föremål för en arresteringsorder för lagföring är medborgare eller
bosatt i den verkställande staten får överlämnandet förenas med villkoret att personen efter att
ha hörts återförs till den verkställande staten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den
frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande staten; om den eftersöktes samtycke
till överförandet av straffet eller den frihetsberövande åtgärden till den verkställande staten
krävs, ska garantin för att personen återförs till den verkställande staten för att avtjäna sitt
straff vara beroende av att den eftersökte efter att ha hörts samtycker till att återföras till den
verkställande staten.
c)
Om det finns välgrundade skäl att anta att det föreligger en verklig risk för skyddet av den
eftersöktes grundläggande rättigheter, får den verkställande rättsliga myndigheten i
förekommande fall kräva ytterligare garantier för behandlingen av den eftersökte efter
överlämnandet innan den fattar beslut om huruvida arresteringsordern ska verkställas.
ARTIKEL 605
Centralmyndighet
1.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla,
när det gäller Förenade kungariket, dess centralmyndighet och, när det gäller unionen, den centrala
myndigheten för varje stat som har utsett en sådan myndighet eller, om den berörda statens
rättssystem så föreskriver, mer än en centralmyndighet för att bistå de behöriga rättsliga
myndigheterna.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 94
115
116
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
Vid anmälan till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och
rättsliga frågor enligt punkt 1 får Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina
medlemsstaters vägnar, var och en ange att den eller de centrala myndigheterna, till följd av
organisationen av de relevanta staternas interna rättsväsende är ansvarig för administrativt
översändande och mottagande av arresteringsorder samt för all annan officiell korrespondens som
rör administrativt översändande och mottagande av arresteringsorder. Denna anvisning ska vara
bindande för alla myndigheter i den utfärdande staten.
ARTIKEL 606
Arresteringsorderns innehåll och form
1.
Arresteringsordern ska innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i
bilaga 43:
a)
Den eftersöktes identitet och nationalitet.
b)
Namn, adress, telefonnummer, faxnummer och e-postadress till den utfärdande rättsliga
myndigheten.
c)
Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat
verkställbart rättsligt avgörande med samma rättsverkan som omfattas av artikel 599.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 95
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
d)
Brottets beskaffenhet och brottsrubricering, särskilt med avseende på artikel 599.
e)
En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats
samt graden av den eftersöktes delaktighet i brottet.
f)
Det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom, eller den straffskala för brottet som
föreskrivs i den utfärdande statens lagstiftning.
g)
Om möjligt, andra konsekvenser av brottet.
2.
Arresteringsordern ska översättas till ett språk som är officiellt i den verkställande staten.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en till
den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att
en översättning till ett språk som är officiellt i staten kommer att godtas.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 96
117
118
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 607
Översändande av en arresteringsorder
Om det är känt var den eftersökte befinner sig får den utfärdande rättsliga myndigheten översända
arresteringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndigheten.
ARTIKEL 608
Närmare bestämmelser om översändande av en arresteringsorder
1.
Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte känner till vilken verkställande rättslig
myndighet som är behörig, ska den göra de efterforskningar som krävs för att få denna information
av den verkställande staten.
2.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får använda sig av Internationella
kriminalpolisorganisationens (Interpol) tjänster för att översända en arresteringsorder.
3.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får översända arresteringsordern på vilket säkert sätt
som helst som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning, så att den verkställande staten kan
fastställa att arresteringsordern är äkta.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 97
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
4.
Alla svårigheter rörande översändandet av eller äktheten hos de handlingar som behövs för att
verkställa arresteringsordern ska behandlas genom direkta kontakter mellan de berörda rättsliga
myndigheterna eller, i förekommande fall, med bistånd av staternas centralmyndigheter.
5.
Om den myndighet som tar emot en arresteringsorder saknar behörighet att verkställa denna,
ska den självmant översända arresteringsordern till den behöriga myndigheten i sin stat och
underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta.
ARTIKEL 609
Den eftersöktes rättigheter
1.
När en eftersökt person grips för att en arresteringsorder ska kunna verkställas ska den
verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den inhemska lagstiftningen upplysa personen
om arresteringsordern och dess innehåll samt om dennes möjlighet att samtycka till överlämnande
till den utfärdande rättsliga myndigheten.
2.
En eftersökt person som grips för att en arresteringsorder ska kunna verkställas och som inte
talar eller förstår förfarandespråket ska ha rätt att biträdas av en tolk och förses med en skriftlig
översättning på den eftersöktes modersmål eller något annat språk som personen talar eller förstår, i
enlighet med den verkställande statens inhemska lagstiftning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 98
119
120
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
En eftersökt person ska efter gripandet ha rätt att biträdas av ett juridiskt ombud i enlighet
med den verkställande statens inhemska lagstiftning.
4.
Den eftersökte ska underrättas om sin rätt att utse ett juridiskt ombud i den utfärdande staten
för att biträda det juridiska ombudet i den verkställande staten i förfarandena i samband med
arresteringsordern. Denna punkt påverkar inte de tidsfrister som anges i artikel 621.
5.
En eftersökt person som grips ska ha rätt att få de konsulära myndigheterna i den stat där
personen är medborgare, eller, om personen är statslös, de konsulära myndigheterna i den stat där
personen normalt är bosatt, utan onödigt dröjsmål underrättade om gripandet och att kommunicera
med dessa myndigheter, om den personen så önskar.
ARTIKEL 610
Fortsatt frihetsberövande
Om en person grips på grundval av en arresteringsorder ska den verkställande rättsliga myndigheten
fatta beslut i enlighet med den verkställande statens lagstiftning om huruvida personen ska vara
fortsatt frihetsberövad. Det är alltid möjligt att, i enlighet med den verkställande statens inhemska
lagstiftning, tillfälligt försätta personen på fri fot, med förbehåll för att den behöriga myndigheten i
denna stat vidtar alla åtgärder som den bedömer vara nödvändiga för att undvika att den eftersökte
avviker.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 99
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 611
Samtycke till överlämnande
1.
Om den gripne säger sig samtycka till att överlämnas ska dennes samtycke och, i
förekommande fall, uttryckliga avstående från rätten att utnyttja specialitetsregeln enligt
artikel 625.2 avges inför den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med den verkställande
medlemsstatens inhemska lagstiftning.
2.
Varje stat ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att det samtycke och, i förekommande
fall, det avstående som avses i punkt 1 fastställs under sådana förhållanden att det framgår att
personen har lämnat dem frivilligt och fullt medveten om följderna av detta. Den eftersökte ska i
detta syfte ha rätt till ett juridiskt ombud.
3.
Det samtycke och, i förekommande fall, det avstående som anges i punkt 1 ska protokollföras
i enlighet med det förfarande som föreskrivs i den verkställande statens inhemska lagstiftning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 100
121
122
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
4. Samtycket ska i princip vara oåterkalleligt. Varje stat får föreskriva att det samtycke och, i
förekommande fall, det avstående som avses i punkt 1 i denna artikel får återkallas i enlighet med
deras inhemska regler. I ett sådant fall ska den tid som förflyter mellan dagen för samtycke och
dagen för återkallelse inte beaktas vid fastställande av de tidsfrister som anges i artikel 621.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar får var och en till den
specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att de
vill använda sig av denna möjlighet och ange de förfaranden genom vilka samtycket kan återkallas
samt alla ändringar av dessa förfaranden.
ARTIKEL 612
Hörande av den eftersökte
En person som gripits och som inte samtycker till överlämnande enligt artikel 611 ska ha rätt att
höras av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den verkställande statens
lagstiftning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 101
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 613
Beslut om överlämnande
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten ska, inom de tidsfrister och enligt de villkor som
anges i denna avdelning, särskilt proportionalitetsprincipen i artikel 597, besluta om personen ska
överlämnas.
2.
Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande
medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten ska kunna besluta om
överlämnandet, ska den begära att skyndsamt få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet
sådana som rör artiklarna 597, 600 602, 604 och 606, och får fastställa en tidsfrist inom vilken de
ska inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta de tidsfrister som anges i artikel 615.
3.
Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst vidarebefordra all ytterligare
användbar information till den verkställande rättsliga myndigheten.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 102
123
124
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 614
Beslut vid flera framställningar
1.
Om två eller flera stater har utfärdat en europeisk arresteringsorder eller en arresteringsorder
för samma person, ska beslutet om vilken av framställningarna som ska verkställas fattas av den
verkställande rättsliga myndigheten, som ska ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt
brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, de respektive datumen för
arresteringsorderna eller de europeiska arresteringsorderna och huruvida de har utfärdats för
lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd samt
medlemsstaters skyldigheter som följer av unionsrätten, särskilt vad gäller principerna om fri
rörlighet och icke-diskriminering på grund av nationalitet.
2.
Den verkställande rättsliga myndigheten i en medlemsstat får fråga Eurojust om råd inför ett
sådant beslut som avses i punkt 1.
3.
Vid en konflikt mellan en arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in
av ett tredjeland ska beslutet om huruvida arresteringsordern eller framställningen om utlämning
ska ges företräde fattas av den behöriga myndigheten i den verkställande staten medvederbörlig
hänsyn till alla omständigheter, särskilt de som anges i punkt 1 och de som anges i den tillämpliga
konventionen.
4.
Denna artikel påverkar inte staters skyldigheter enligt stadgan för Internationella
brottmålsdomstolen.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 103
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 615
Tidsfrister och förfaranden för beslutet om verkställighet av arresteringsordern
1.
En arresteringsorder ska behandlas och verkställas med skyndsamhet.
2.
I de fall då den eftersökte samtycker till överlämnandet ska det slutliga beslutet om
verkställighet av arresteringsordern fattas inom tio dagar efter det att samtycket har givits.
3.
I övriga fall ska det slutliga beslutet om verkställighet av arresteringsordern fattas inom
60 dagar efter det att den eftersökte har gripits.
4.
Om arresteringsordern i specifika fall inte kan verkställas inom de tidsfrister som anges i
punkt 2 eller 3 ska den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande
rättsliga myndigheten och ange skälen till detta. I ett sådant fall får tidsfristerna förlängas med
ytterligare 30 dagar.
5.
Så länge något slutligt beslut om verkställighet av arresteringsordern inte har fattats av den
verkställande rättsliga myndigheten ska denna säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för
ett faktiskt överlämnande av personen fortfarande är uppfyllda.
6.
Varje vägran att verkställa en arresteringsorder ska motiveras.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 104
125
126
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 616
Situation i avvaktan på beslut
1.
Om arresteringsordern har utfärdats för lagföring ska den verkställande rättsliga myndigheten
antingen
a)
godta att den eftersökte hörs i enlighet med artikel 617, eller
b)
godta tillfällig överföring av den eftersökte.
2.
Villkoren för tillfällig överföring och dess varaktighet ska fastställas i samförstånd mellan den
utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten.
3.
Vid tillfällig överföring måste personen kunna återvända till den verkställande staten för att
närvara vid förhandlingar som rör vederbörande inom ramen för förfarandet för överlämnande.
ARTIKEL 617
Hörande av personen i avvaktan på beslut
1.
Hörandet av den eftersökte ska genomföras av en rättslig myndighet. För detta ändamål ska
den eftersökta personen ha rätt att biträdas av ett juridiskt ombud i enlighet med den utfärdande
statens lagstiftning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 105
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
Hörandet av den eftersökte ska verkställas i enlighet med den verkställande statens
lagstiftning och på de villkor som fastställs i samförstånd mellan den utfärdande och den
verkställande rättsliga myndigheten.
3.
Den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge en annan rättslig myndighet i den
egna staten i uppdrag att delta vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa att denna artikel
tillämpas på ett korrekt sätt.
ARTIKEL 618
Privilegier och immunitet
1.
Om den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet avseende rättsliga förfaranden eller
verkställighet i den verkställande staten ska tidsfristerna enligt artikel 615 inte börja löpa förrän,
eller om, den verkställande rättsliga myndigheten har informerats om att dessa privilegier eller
denna immunitet har upphävts.
2.
Den verkställande staten ska säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt
överlämnande är uppfyllda om den eftersökte inte längre har rätt till sådana privilegier eller sådan
immunitet.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 106
127
128
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Om befogenheten att upphäva privilegier eller immunitet tillkommer en myndighet i den
verkställande staten ska den verkställande rättsliga myndigheten begära att den myndigheten utövar
denna befogenhet utan dröjsmål. Om befogenheten att upphäva privilegier eller immunitet
tillkommer en myndighet i en annan stat, i ett tredjeland eller inom en internationell organisation,
ska den utfärdande rättsliga myndigheten begära att den myndigheten utövar befogenheten.
ARTIKEL 619
Samverkande internationella åtaganden
1.
Detta avtal påverkar inte den verkställande statens åtaganden om den eftersökte har utlämnats
till denna stat från ett tredjeland och den eftersökte är skyddad genom bestämmelser med avseende
på specialitetsregeln i den ordning enligt vilken han eller hon utlämnades. Den verkställande
medlemsstaten ska vidta alla åtgärder som krävs för att utan dröjsmål begära samtycke från den stat
som den eftersökte utlämnades ifrån, så att han eller hon kan överlämnas till den utfärdande
medlemsstaten. De tidsfrister som avses i artikel 615 börjar inte löpa förrän från och med den dag
då specialitetregeln upphör att vara tillämplig.
2.
I avvaktan på beslutet i det tredjeland varifrån den eftersökte har utlämnats ska den
verkställande staten säkerställa att de nödvändiga materiella villkoren för ett faktiskt överlämnande
är uppfyllda.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 107
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 620
Underrättelse om beslutet
Den verkställande rättsliga myndigheten ska omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga
myndigheten om sitt beslut med anledning av en arresteringsorder.
ARTIKEL 621
Tidsfrist för överlämnande av personen
1.
Den eftersökte ska överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda
myndigheterna ska komma överens om.
2.
Den eftersökte ska överlämnas senast tio dagar efter det slutliga beslutet om att verkställa
arresteringsordern.
3.
Om omständigheter som ligger utanför någon av de berörda staternas kontroll hindrar att den
eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, ska den verkställande och den
utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om ett nytt
datum för överlämnandet. I så fall ska överlämnandet äga rum inom tio dagar från det nya datum
som sålunda överenskommits.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 108
129
130
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
4.
Överlämnandet får i undantagsfall skjutas upp tillfälligt, av allvarliga humanitära skäl, till
exempel om det finns välgrundade skäl att anta att överlämnandet uppenbart skulle innebära en fara
för den eftersöktes liv eller hälsa. Verkställigheten av arresteringsordern ska äga rum så snart dessa
skäl inte längre föreligger. Den verkställande rättsliga myndigheten ska omedelbart underrätta den
utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om ett nytt datum för
överlämnandet. I så fall ska överlämnandet äga rum inom tio dagar från det nya datum som sålunda
överenskommits.
5.
När de tidsfrister som anges i punkterna 2 4 har löpt ut ska personen, om han eller hon
fortfarande kvarhålls i häkte, försättas på fri fot. De verkställande och utfärdande rättsliga
myndigheterna ska kontakta varandra så snart det framgår att en person ska försättas på fri fot enligt
denna punkt och komma överens om formerna för överlämnandet av den personen.
ARTIKEL 622
Uppskjutet eller villkorligt överlämnande
1.
Den verkställande rättsliga myndigheten får, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en
arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökte så att den eftersökte kan lagföras i
den verkställande staten eller, om dom redan har fallit, så att den eftersökte på den statens
territorium kan avtjäna ett straff som har dömts ut för en annan gärning än den som
arresteringsordern avser.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 109
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
I stället för att skjuta upp överlämnandet får den verkställande rättsliga myndigheten tillfälligt
överlämna den eftersökte till den utfärdande staten på villkor som ska fastställas genom
överenskommelse mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten.
Överenskommelsen ska göras skriftligt och villkoren ska vara bindande för alla myndigheter i den
utfärdande staten.
ARTIKEL 623
Transitering
1.
Varje stat ska tillåta transitering genom sitt territorium av en eftersökt person som håller på att
överlämnas, förutsatt att den fått uppgift om
a)
identitet och nationalitet på den person som är föremål för arresteringsordern,
b)
att det finns en arresteringsorder,
c)
brottets beskaffenhet och brottsrubricering, och
d)
brottets omständigheter, bland annat tidpunkt och plats.
2.
Den stat på vars vägnar en anmälan har gjorts i enlighet med artikel 603.2, med innebörden att
dess egna medborgare inte kommer att överlämnas eller att överlämnande endast kommer att tillåtas
på vissa angivna villkor får, på samma villkor, vägra transitering av sina egna medborgare genom
dess territorium eller underkasta den samma villkor.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 110
131
132
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Staterna ska utse en myndighet som ska vara ansvarig för att ta emot framställningar om
transitering och de dokument som krävs, liksom eventuell övrig officiell skriftväxling avseende
framställningar om transitering.
4.
Framställningen om transitering samt de uppgifter som avses i punkt 1 får sändas till den
myndighet som utsetts enligt punkt 3 på varje sätt som gör det möjligt att få en skriftlig
uppteckning. Transiteringsstaten ska meddela sitt beslut på samma sätt.
5.
Denna artikel gäller inte om transporten sker med flyg utan planerad mellanlandning. Om en
icke planerad landning görs ska emellertid den utfärdande staten förse den myndighet som utsetts
enligt punkt 3 med de uppgifter som avses i punkt 1.
6.
När en transitering gäller en person som ska utlämnas från ett tredje land till en stat, ska denna
artikel gälla i tilläm
ARTIKEL 624
Avräkning av tiden för frihetsberövande i den verkställande staten
1.
Den utfärdande staten ska avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av
en arresteringsorder från det totala frihetsberövande som ska avtjänas i den utfärdande staten som
ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 111
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
I detta syfte ska den verkställande rättsliga myndigheten, eller den centralmyndighet som
utsetts enligt artikel 605, vid överlämnandet översända alla uppgifter om hur länge den eftersökte
varit frihetsberövad på grundval av arresteringsordern till den utfärdande rättsliga myndigheten.
ARTIKEL 625
Möjligheter till lagföring för andra brott
1.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
att, i förbindelserna med andra stater på vilka samma anmälan är tillämplig, samtycke ska anses ha
givits till lagföring, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan
frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begåtts före överlämnandet, än det brott för vilket
personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger
något annat i sitt beslut om överlämnande.
2.
Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en överlämnad person inte lagföras, dömas
eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begåtts före överlämnandet, än det
brott för vilket personen överlämnades.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 112
133
134
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Punkt 2 i denna artikel ska inte tillämpas i följande fall:
a)
Om personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den stat som han eller hon överlämnats
till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det
territoriet efter att ha lämnat det.
b)
Brottet kan inte leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd.
c)
Det straffrättsliga förfarandet föranleder inte tillämpning av en åtgärd som innebär att den
personliga friheten inskränks.
d)
Om personen skulle kunna bli föremål för en påföljd eller en åtgärd som inte innefattar
frihetsberövande, särskilt böter eller en åtgärd som träder istället för detta, även om påföljden
eller åtgärden kan innebära att personens personliga frihet inskränks.
e)
Om personen har samtyckt till att bli överlämnad, i förekommande fall samtidigt som
personen avstått från tillämpning av specialitetsregeln i enlighet med artikel 611.
f)
Om personen efter sitt överlämnande uttryckligen avstått från att utnyttja specialitetsregeln
med avseende på specifika gärningar som begåtts före överlämnandet; avståendet ska göras
inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande staten och protokollföras i enlighet
med denna stats inhemska lagstiftning; avståendet måste upprättas så att det framgår att
personen har samtyckt frivilligt och fullt medveten om följderna; personen ska i detta syfte ha
rätt till ett juridiskt ombud.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 113
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
g)
Om den verkställande rättsliga myndighet som överlämnat personen ger sitt samtycke i
enlighet med punkt 4 i denna artikel.
4.
En framställan om samtycke ska överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten,
tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 606.1 och en översättning enligt artikel 606.2.
Samtycke ska ges om det brott som framställan om samtycke avser i sig ska medföra överlämnande
enligt bestämmelserna i denna avdelning. Samtycke ska vägras av de skäl som anges i artikel 600
och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 601, eller artiklarna 602.2 och 603.2.
Beslutet ska fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits. I de situationer som
anges i artikel 604 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande staten.
ARTIKEL 626
Överlämnande eller efterföljande utlämning
1.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
att, i förbindelserna med andra stater på vilka samma anmälan är tillämplig, samtycket till
överlämnande av en person till en annan stat än den verkställande staten enligt en arresteringsorder
eller en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för ett brott som har begåtts före
överlämnandet ska anses ha givits, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt
fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 114
135
136
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
Under alla förhållanden får en person som har överlämnats till den utfärdande staten enligt en
arresteringsorder eller en europeisk arresteringsorder, utan samtycke av den verkställande staten
överlämnas till en annan stat än den verkställande staten enligt en arresteringsorder eller en
europeisk arresteringsorder som utfärdats före överlämnandet i följande fall:
a)
Om den eftersökte har haft möjlighet att lämna territoriet i den stat som han eller hon
överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har
återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det.
b)
Om den eftersökte samtycker till att överlämnas till en annan stat än den verkställande staten
enligt en arresteringsorder eller en europeisk arresteringsorder; samtycke måste lämnas inför
de behöriga rättsliga myndigheterna i den utfärdande staten och protokollföras i enlighet med
denna stats inhemska lagstiftning; samtycket måste upprättas så att det framgår att personen
har samtyckt frivilligt och fullt medveten om följderna; den eftersökte ska i detta syfte ha rätt
till ett juridiskt ombud.
c)
Den eftersökte omfattas inte av specialitetsregeln, i enlighet med artikel 625.3 a, e, f eller g.
3.
Den verkställande rättsliga myndigheten ska ge sitt samtycke till överlämnande till en annan
stat enligt följande bestämmelser:
a)
Framställan om samtycke ska ha överlämnats i enlighet med artikel 607 och åtföljas av de
uppgifter som anges i artikel 606.1 och en översättning enligt artikel 606.2.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 115
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
Samtycke ska ges om det brott som framställan om samtycke avser i sig ska medföra
överlämnande enligt bestämmelserna i detta avtal.
c)
Beslutet ska fattas senast 30 dagar efter det att framställan har mottagits.
d)
Samtycke ska vägras av de skäl som anges i artikel 600 och får i övrigt vägras endast av de
skäl som anges i artiklarna 601, 602.2 och 603.2.
4.
I de situationer som anges i artikel 604 ska de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av
den utfärdande staten.
5.
Trots punkt 1 får en person som har överlämnats enligt en arresteringsorder inte utlämnas till
ett tredjeland utan samtycke av den behöriga myndigheten i den stat som har överlämnat personen.
Sådant samtycke ska ges i enlighet med de konventioner som den staten är bunden av och med den
statens inhemska lagstiftning.
ARTIKEL 627
Överlämnande av egendom
1.
På begäran av den utfärdande rättsliga myndigheten eller på eget initiativ ska den
verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med sin inhemska lagstiftning, beslagta och
överlämna egendom som
a)
kan behöva företes som bevis, eller
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 116
137
138
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet.
2.
Sådan egendom som avses i punkt 1 ska överlämnas även om arresteringsordern inte kan
verkställas på grund av att den eftersökte avlidit eller avvikit.
3.
Om den egendom som avses i punkt 1 är föremål för beslag eller förverkande på den
verkställande statens territorium, får den staten, om egendomen behövs i samband med pågående
straffrättsliga förfaranden, tillfälligt behålla den eller överlämna den till den utfärdande staten på
villkor att den återlämnas.
4.
Rättigheter som den verkställande staten eller tredje man kan ha förvärvat i den egendom som
avses i punkt 1 ska bibehållas. Om sådana rättigheter finns, ska den utfärdande staten återlämna
egendomen utan kostnad till den verkställande staten så snart som möjligt efter det straffrättsliga
förfarandet.
ARTIKEL 628
Utgifter
1.
Utgifter på den verkställande statens territorium för att verkställa en arresteringsorder ska
betalas av denna stat.
2.
Alla andra utgifter ska betalas av den utfärdande staten.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 117
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 629
Förhållande till andra rättsliga instrument
1.
Bestämmelserna i denna avdelning ska, utan att detta påverkar deras tillämpning i
förbindelserna mellan stater och tredjeländer, från och med den dag då detta avtal träder i kraft,
ersätta motsvarande bestämmelser i följande konventioner om utlämning i förbindelserna mellan
Förenade kungariket, å ena sidan, och medlemsstater, å andra sidan:
a)
Europeiska utlämningskonventionen, upprättad i Paris den 13 december 1957, och
tilläggsprotokollen till denna, och
b)
Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism, vad gäller utlämning.
2.
I fall då de konventioner som avses i punkt 1 är tillämpliga på staters territorier, eller
territorier för vilka en stat ombesörjer de yttre förbindelserna, på vilka denna avdelning inte är
tillämplig, ska de konventionerna fortsätta att reglera förbindelserna mellan de territorierna och de
övriga staterna.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 118
139
140
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 630
Översyn av anmälningar
Vid den gemensamma översynen av denna avdelning enligt artikel 691.1 ska parterna överväga
behovet av att bibehålla de anmälningar som gjorts enligt artiklarna 599.4, 602.2 och 603.2. Om de
anmälningar som avses i artikel 603.2 inte förnyas, upphör de att gälla fem år efter den dag då detta
avtal träder i kraft. De anmälningar som avses i artikel 603.2 får endast förnyas eller göras på nytt
under de tre månader som föregår femårsdagen av detta avtals ikraftträdande och vart femte år
därefter, förutsatt att villkoren i artikel 603.2 är uppfyllda vid den tidpunkten.
ARTIKEL 631
Pågående arresteringsorder i fall då tillämpning upphört
Trots artiklarna 526, 692 och 693 är bestämmelserna i denna avdelning tillämpliga med avseende på
arresteringsorder där den eftersökte greps, i syfte att verkställa en arresteringsorder, före
upphörandet av tillämpningen av denna avdelning, oavsett den verkställande rättsliga myndighetens
beslut om huruvida den eftersökte ska vara fortsatt frihetsberövad eller tillfälligt försättas på fri fot.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 119
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 632
Tillämpning på befintliga europeiska arresteringsorder
Denna avdelning ska tillämpas på europeiska arresteringsorder som utfärdats av en stat i enlighet
med rådets rambeslut 2002/584/RIF
1
före övergångsperiodens utgång, om den eftersökte inte har
gripits för verkställighet av arresteringsordern före övergångsperiodens utgång.
AVDELNING VIII
ÖMSESIDIG RÄTTSLIG HJÄLP
ARTIKEL 633
Mål
1.
Målet för denna avdelning är att komplettera bestämmelserna och underlätta tillämpningen i
medlemsstaterna, å ena sidan, och i Förenade kungariket, å andra sidan, av
a)
den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål, upprättad i Strasbourg den 20
april 1959, (Europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp),
Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och
överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 120
1
141
142
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp, upprättat i
Strasbourg den 17 mars 1978, och
c)
andra tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om ömsesidig rättslig hjälp, upprättat i
Strasbourg den 8 november 2001.
2.
Denna avdelning påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i avdelning IX, som har
företräde framför denna avdelning.
ARTIKEL 634
Definition av behörig myndighet
I denna avdelning avses med behörig myndighet varje myndighet som är behörig att sända eller ta
emot ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp i enlighet med bestämmelserna i Europeiska
konventionen om ömsesidig rättslig hjälp och dess protokoll och enligt staternas definitioner i deras
respektive förklaringar ställda till Europarådets generalsekreterare. Behörig myndighet inkluderar
även unionsorgan som anmälts i enlighet med artikel 690 d; med avseende på sådana unionsorgan
ska bestämmelserna i denna avdelning tillämpas på motsvarande sätt.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 121
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 635
Formulär för en ansökan om ömsesidig rättslig hjälp
1.
Den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor får
fastställa ett standardformulär för ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp genom att anta en bilaga
till detta avtal.
2.
Om den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor
har antagit ett beslut i enlighet med punkt 1 ska ansökningar göras på standardformuläret.
3.
Den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor får
vid behov ändra standardformuläret för ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp.
ARTIKEL 636
Villkor för en ansökan om ömsesidig rättslig hjälp
1.
Den behöriga myndigheten i den ansökande staten får endast göra en ansökan om ömsesidig
rättslig hjälp om den har förvissat sig om att följande villkor är uppfyllda:
a)
Ansökan är nödvändig och proportionell med tanke på förfarandena och med beaktande av
den misstänktes eller tilltalades rättigheter.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 122
143
144
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
Den eller de utredningsåtgärder som anges i ansökan skulle ha kunnat föreskrivas under
samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende.
2.
Den anmodade staten får samråda med den ansökande staten om den behöriga myndigheten i
den anmodade staten anser att villkoren i punkt 1 inte är uppfyllda. Efter samrådet får den behöriga
myndigheten i den ansökande staten besluta att dra tillbaka ansökan om ömsesidigt bistånd.
ARTIKEL 637
Vidtagande av en annan typ av utredningsåtgärd
1.
Den anmodade statens behöriga myndighet ska när så är möjligt överväga att vidta en annan
utredningsåtgärd än den som anges i ansökan om ömsesidig rättslig hjälp om
a)
den utredningsåtgärd som anges i ansökan inte finns i den anmodade statens lagstiftning, eller
b)
den utredningsåtgärd som anges i ansökan inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt
ärende.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 123
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
Utan att det påverkar de skäl för avslag som finns tillgängliga enligt Europeiska konventionen
om ömsesidig rättslig hjälp och dess protokoll, samt enligt artikel 639, ska punkt 1 i den här artikeln
inte tillämpas på följande utredningsåtgärder, som alltid ska vara tillgängliga enligt lagstiftningen i
den anmodade staten:
a)
Inhämtande av uppgifter i databaser som innehas av polismyndigheter eller rättsliga
myndigheter och som är direkt tillgängliga för den anmodade statens behöriga myndighet
inom ramen för ett straffrättsligt förfarande.
b)
Hörande av ett vittne, en sakkunnig, ett brottsoffer, en misstänkt eller tilltalad person eller en
tredje part på den anmodade statens territorium.
c)
En utredningsåtgärd som inte är en tvångsåtgärd, enligt definitionen i den anmodade statens
lagstiftning.
d)
Identifiering av personer som har ett abonnemang för ett visst telefonnummer eller en viss IP-
adress.
3.
Den anmodade statens behöriga myndighet får också vidta en annan utredningsåtgärd än den
som anges i ansökan om ömsesidig rättslig hjälp om den utredningsåtgärd som valts av den
anmodade statens behöriga myndighet skulle ge samma resultat med användning av mindre
ingripande åtgärder än den utredningsåtgärd som anges i ansökan.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 124
145
146
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
4.
När den anmodade statens behöriga myndighet i enlighet med punkt 1 eller 3 beslutar att vidta
en annan åtgärd än den som anges i ansökan om ömsesidig rättslig hjälp ska den först underrätta
den ansökande statens behöriga myndighet, som får besluta att dra tillbaka eller komplettera
ansökan.
5.
Om den utredningsåtgärd som anges i ansökan inte finns i den anmodade statens lagstiftning
eller inte skulle vara tillgänglig i ett liknande inhemskt ärende och det inte finns någon annan
utredningsåtgärd som skulle ge samma resultat som den utredningsåtgärd som ansökan avser, ska
den anmodade statens behöriga myndighet meddela den ansökande statens behöriga myndighet att
det inte är möjligt att tillhandahålla den hjälp som ansökan avser.
ARTIKEL 638
Underrättelseskyldighet
Den anmodade statens behöriga myndighet ska utan dröjsmål underrätta den ansökande statens
behöriga myndighet på något sätt om
a)
det är omöjligt att verkställa ansökan om ömsesidig rättslig hjälp på grund av att ansökan är
ofullständig eller uppenbart felaktig, eller
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 125
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
den anmodade statens behöriga myndighet vid verkställandet av ansökan om ömsesidig
rättslig hjälp utan ytterligare undersökningar anser att det kan vara lämpligt att vidta
utredningsåtgärder som ursprungligen inte var planerade eller som inte närmare kunde anges
när ansökan om ömsesidig rättslig hjälp gjordes, så att den ansökande statens behöriga
myndighet kan vidta ytterligare åtgärder i det enskilda fallet.
ARTIKEL 639
Ne bis in idem
Ömsesidig rättslig hjälp får vägras, utöver de grunder som anges i Europeiska konventionen om
ömsesidig rättslig hjälp och dess protokoll, om den person med avseende på vilken rättslig hjälp
begärs och som i den ansökande staten är föremål för brottsutredningar, lagföring eller något annat
förfarande, inbegripet rättsliga förfaranden, för samma gärning har prövats genom lagakraftvunnen
dom i en annan stat, under förutsättning att, om en påföljd har utdömts, påföljden har verkställts, är
under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagen i den stat där domen meddelats.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 126
147
148
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 640
Tidsfrister
1.
Den anmodade staten ska fatta beslut om huruvida ansökan om ömsesidig rättslig hjälp ska
verkställas så snart som möjligt, och under alla omständigheter senast 45 dagar efter mottagandet av
ansökan, och underrätta den ansökande staten om beslutet.
2.
En ansökan om ömsesidig rättslig hjälp ska verkställas så snart som möjligt och under alla
omständigheter senast 90 dagar efter det att det beslut som avses i punkt 1 i denna artikel eller det
samråd som avses i artikel 636.2 har ägt rum.
3.
Om det i begäran om ömsesidig rättslig hjälp anges att det, på grund av tidsfrister i
förfarandet, brottets svårhetsgrad eller andra särskilt brådskande omständigheter, är nödvändigt med
en kortare tidsfrist än den som anges i punkt 1 eller 2 eller om det i ansökan anges att en åtgärd
inom ramen för ömsesidig rättslig hjälp ska vidtas en särskild dag, ska den anmodade staten ta
största möjliga hänsyn till detta krav.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 127
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
4.
Om en ansökan om ömsesidig rättslig hjälp görs för vidtagande av interimistiska åtgärder i
enlighet med artikel 24 i det andra tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om ömsesidig
rättslig hjälp, ska den anmodade statens behöriga myndighet fatta beslut angående den
interimistiska åtgärden och meddela den behöriga myndigheten i den ansökande staten om detta
beslut så snart som möjligt efter mottagandet av ansökan. Innan en interimistisk åtgärd som
vidtagits enligt den här artikeln upphävs ska den anmodade statens behöriga myndighet, när så är
möjligt, ge den ansökande statens behöriga myndighet tillfälle att lägga fram sina skäl för att
fortsätta åtgärden.
5.
Om, i ett enskilt fall, de tidsfrister som anges i punkt 1 eller 2, eller den tidsfrist eller den
särskilda dag som avses i punkt 3 inte kan iakttas, eller om beslutet om att vidta interimistiska
åtgärder i enlighet med punkt 4 försenas, ska den anmodade statens behöriga myndighet utan
dröjsmål på valfritt sätt underrätta den ansökande statens behöriga myndighet, med angivande av
skälen till förseningen, och samråda med den ansökande statens behöriga myndighet om när det är
lämpligt att verkställa ansökan om ömsesidig rättslig hjälp.
6.
De tidsfrister som avses i denna artikel gäller inte om ansökan om ömsesidig rättslig hjälp
görs i samband med något av följande brott och överträdelser som omfattas av Europeiska
konventionen om ömsesidig rättslig hjälp och dess protokoll, enligt definitionen i den ansökande
statens lagstiftning:
a)
Fortkörning, om ingen annan person har orsakats kroppsskada eller dödsfall och om
hastighetsöverträdelsen inte var betydande.
b)
Underlåtenhet att bära bilbälte.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 128
149
150
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
c)
Underlåtenhet att stanna för rött ljus eller annan obligatorisk stoppsignal.
d)
Underlåtenhet att bära hjälm.
e)
Användning av ett förbjudet körfält (t.ex. förbjuden användning av en hård vägren, ett körfält
som är reserverat för kollektivtrafik eller ett körfält som är stängt för vägarbeten).
7.
Den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor ska
löpande se över tillämpningen av punkt 6. Den ska åta sig att fastställa tidsfrister för de ansökningar
som omfattas av punkt 6 inom tre år efter detta avtals ikraftträdande, med beaktande av antalet
ansökningar. Den får också besluta att punkt 6 inte längre ska tillämpas.
ARTIKEL 641
Översändande av ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp
1.
Utöver de kommunikationskanaler som anges i Europeiska konventionen om ömsesidig
rättslig hjälp och dess protokoll, får ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp, om direkt
översändande föreskrivs i deras respektive bestämmelser, även översändas direkt av allmänna
åklagare i Förenade kungariket till de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 129
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
Utöver de kommunikationskanaler som anges i Europeiska konventionen om ömsesidig
rättslig hjälp och dess protokoll får ansökningar om ömsesidig rättslig hjälp och uppgifter som
lämnas utan föregående begäran i brådskande fall översändas via Europol eller Eurojust, i enlighet
med bestämmelserna i respektive avdelning i detta avtal.
ARTIKEL 642
Gemensamma utredningsgrupper
Om staters behöriga myndigheter inrättar en gemensam utredningsgrupp ska förhållandet mellan
medlemsstaterna inom den gemensamma utredningsgruppen styras av unionsrätten, oavsett den
rättsliga grund som anges i avtalet om inrättande av den gemensamma utredningsgruppen.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 130
151
152
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVDELNING XI
FRYSNING OCH FÖRVERKANDE
ARTIKEL 656
Mål och principer för samarbetet
1.
Målet för denna avdelning är att Förenade kungariket, å ena sidan, och medlemsstaterna, å
andra sidan, i största möjliga utsträckning ska samarbeta med varandra vid brottsutredningar och
rättsliga förfaranden som syftar till frysning av egendom i syfte att senare förverka egendomen och
vid brottsutredningar och rättsliga förfaranden som syftar till förverkande av egendom inom ramen
för straffrättsliga förfaranden. Detta utesluter inte annat samarbete enligt artikel 665.5 och 665.6. I
denna avdelning föreskrivs också samarbete med unionsorgan som utsetts av unionen för
tillämpningen av denna avdelning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 145
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
Varje stat ska, på de villkor som anges i denna avdelning, tillmötesgå begäranden från en
annan stat
a)
om förverkande av specifik egendom och om förverkande av vinning, bestående i ett
åläggande att betala ett penningbelopp som motsvarar värdet av vinningen,
b)
om bistånd vid brottsutredningar och interimistiska åtgärder med avseende på någon av de
former av förverkande som avses i led a.
3.
Bistånd vid brottsutredningar och interimistiska åtgärder som begärs enligt punkt 2 b ska
genomföras i den mån detta tillåts i och överensstämmer med bestämmelserna i den anmodade
statens inhemska lagstiftning. Om det i begäran om en av dessa åtgärder anges formaliteter eller
förfaranden som är nödvändiga enligt den ansökande statens inhemska lagstiftning, ska den
anmodade staten, oavsett om dessa formaliteter eller förfaranden är obekanta för den, tillmötesgå en
sådan begäran i den mån den begärda åtgärden inte strider mot de grundläggande principerna i dess
inhemska lagstiftning.
4.
Den anmodade staten ska säkerställa att begäranden från en annan stat om att identifiera,
spåra, frysa eller beslagta vinning och hjälpmedel får samma prioritet som begäranden som görs
inom ramen för inhemska förfaranden.
5.
När den ansökande staten begär förverkande, bistånd vid brottsutredningar och interimistiska
åtgärder i förverkandesyfte ska den säkerställa att principerna om nödvändighet och proportionalitet
respekteras.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 146
153
154
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
6.
Bestämmelserna i denna avdelning ska tillämpas i stället för kapitlen om internationellt
samarbete i Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av
vinning av brott och om finansiering av terrorism, upprättad i Warszawa den 16 maj 2005
(2005 års konvention) och konventionen om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande
av vinning av brott, upprättad i Strasbourg den 8 november 1990 (1990 års konvention). Artikel 657
i detta avtal ersätter motsvarande definitioner i artikel 1 i 2005 års konvention och artikel 1 i
1990 års konvention. Bestämmelserna i denna avdelning påverkar inte staternas skyldigheter enligt
övriga bestämmelser i 2005 års konvention och 1990 års konvention.
ARTIKEL 657
Definitioner
I denna avdelning gäller följande definitioner:
a)
förverkande: ett straff eller annan åtgärd beslutad av domstol efter rättegång på grund av en
eller flera brottslig gärningar, som leder till slutgiltigt berövande av egendom.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 147
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
frysning eller beslag: tillfälligt förbud mot överföring, förstöring, omvandling, förfogande
över eller flyttning av egendom, eller att man tillfälligt tar egendom i förvar eller tar kontroll
över egendom med stöd av beslut av domstol eller annan behörig myndighet.
c)
hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd
att användas för att begå ett eller flera brott.
d)
rättslig myndighet: en myndighet som enligt inhemsk lagstiftning är en domare, en domstol
eller en allmän åklagare. En allmän åklagare ska betraktas som en rättslig myndighet endast i
den mån detta föreskrivs i inhemsk lagstiftning.
e)
vinning: varje ekonomisk fördel som direkt eller indirekt härrör från brott, eller ett
penningbelopp som motsvarar denna ekonomiska fördel. Den kan bestå av alla former av
egendom enligt definitionen i denna artikel.
f)
egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast, samt juridiska
handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom, som den
ansökande staten anser
i)
utgöra vinning av ett brott, eller dess motsvarighet, oavsett om detta avser hela eller
endast en del av värdet av denna vinning,
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 148
155
156
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ii)
utgöra hjälpmedel vid ett sådant brott, eller värdet av sådana hjälpmedel,
iii) kan bli föremål för förverkande enligt någon annan bestämmelse om befogenheter till
förverkande enligt den ansökande statens rätt efter ett rättsligt förfarande på grund av ett
brott, däribland förverkande hos tredje man, utvidgat förverkande och förverkande utan
slutlig dom.
ARTIKEL 658
Skyldighet att lämna bistånd
Staterna ska på begäran lämna varandra bistånd i största möjliga omfattning vid identifiering och
spårande av hjälpmedel, vinning och annan egendom som kan bli föremål för förverkande. Sådant
bistånd ska omfatta alla åtgärder för att lägga fram och säkra bevisning angående förekomst,
belägenhet eller förflyttning, art, rättslig karaktär eller värde av nämnda hjälpmedel, vinning eller
annan egendom.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 149
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 659
Begäranden om uppgifter om bankkonton och bankfack
1.
Den anmodade staten ska enligt de villkor som fastställs i denna artikel vidta nödvändiga
åtgärder för att, som svar på en begäran från en annan medlemsstat, fastställa om en fysisk eller
juridisk person som är föremål för en brottsutredning innehar eller kontrollerar ett eller flera
bankkonton, oavsett vilket slag, i någon bank på dess territorium och om så är fallet tillhandahålla
uppgifter om de identifierade kontona. Dessa uppgifter ska särskilt omfatta namnet på innehavaren
av kundkontot och IBAN och, för bankfack, hyrestagarens namn eller ett unikt
identifieringsnummer.
2.
Den skyldighet som fastställs i punkt 1 ska enbart gälla i den mån uppgifterna finns hos den
kontoförande banken.
3.
Utöver kraven i artikel 680 ska den ansökande staten i begäran
a)
ange varför den anser att de begärda uppgifterna sannolikt är av betydande värde för
utredningen av brottet,
b)
ange på vilka grunder den antar att banker i den anmodade staten för kontot och, i största
möjliga utsträckning, ange vilka banker och/eller konton som kan vara inblandade, och
c)
lämna all ytterligare tillgänglig information som kan underlätta verkställandet av begäran.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 150
157
158
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
4.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
att denna artikel kommer att utvidgas till att omfatta konton i finansinstitut som inte är banker.
Sådana anmälningar får göras till föremål för principen om ömsesidighet.
ARTIKEL 660
Begäranden om uppgifter om banktransaktioner
1.
På begäran av en annan stat ska den anmodade staten tillhandahålla detaljerade uppgifter om
bestämda bankkonton och om de transaktioner som har genomförts under en bestämd period på ett
eller flera konton som anges i begäran, inbegripet detaljerade uppgifter om alla sändande och
mottagande konton.
2.
Den skyldighet som fastställs i punkt 1 ska enbart gälla i den mån uppgifterna finns hos den
kontoförande banken.
3.
Utöver kraven i artikel 680 ska den ansökande staten i sin begäran ange varför den anser att
de begärda uppgifterna är relevanta för utredningen av brottet.
4.
För verkställandet av en sådan begäran får den anmodade staten ställa samma villkor som den
tillämpar för begäranden om husrannsakan och beslag.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 151
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
5.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
att denna artikel kommer att utvidgas till att omfatta konton i finansinstitut som inte är banker.
Sådana anmälningar får göras till föremål för principen om ömsesidighet.
ARTIKEL 661
Begäranden om övervakning av banktransaktioner
1.
Den anmodade staten ska säkerställa att den, när en annan stat begär detta, under en bestämd
period kan övervaka de banktransaktioner som genomförs på ett eller flera konton som anges i
begäran och meddela resultatet till den ansökande staten.
2.
Utöver kraven i artikel 680 ska den ansökande staten i sin begäran ange varför den anser att
de begärda uppgifterna är relevanta för utredningen av brottet.
3.
Beslutet om övervakning ska fattas i varje enskilt fall av den anmodade statens behöriga
myndigheter, i enlighet med dess inhemska lagstiftning.
4.
De behöriga myndigheterna i den ansökande och den anmodade staten ska komma överens
om hur övervakningen ska genomföras i praktiken.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 152
159
160
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
5.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
att denna artikel kommer att utvidgas till att omfatta konton i finansinstitut som inte är banker.
Sådana anmälningar får göras till föremål för principen om ömsesidighet.
ARTIKEL 662
Uppgiftslämnande utan föregående begäran
Utan att det påverkar dess egna brottsutredningar eller rättsliga förfaranden får en stat, utan
föregående begäran, till en annan stat överlämna uppgifter om hjälpmedel eller vinning och annan
egendom som kan förverkas om den anser att utlämnande av sådana uppgifter skulle kunna hjälpa
den mottagande staten att inleda eller genomföra brottsutredningar eller rättsliga förfaranden eller
leda till en begäran från den staten enligt denna avdelning.
ARTIKEL 663
Skyldighet att vidta interimistiska åtgärder
1.
På begäran av en annan stat som har inlett en brottsutredning eller ett straffrättsligt förfarande,
eller en brottsutredning eller ett rättsligt förfarande som syftar till förverkande, ska den anmodade
staten vidta nödvändiga interimistiska åtgärder, såsom frysning eller beslag, för att förhindra all
handel med, överföring eller förfogande över av egendom som vid en senare tidpunkt kan begäras
förverkad eller som annars skulle kunna tillgodose begäran.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 153
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
En stat som har mottagit en begäran om förverkande enligt artikel 665 ska på begäran vidta de
åtgärder som avses i punkt 1 i den här artikeln beträffande all slags egendom som begärs förverkad
eller som annars skulle kunna tillgodose begäran.
3.
I fall då en begäran tas emot enligt denna artikel ska den anmodade staten vidta alla
nödvändiga åtgärder för att utan dröjsmål tillmötesgå begäran med samma skyndsamhet och
prioritet som i ett liknande inhemskt ärende och utan dröjsmål skicka bekräftelse till den ansökande
staten på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning.
4.
Om den ansökande staten anger att omedelbar frysning är nödvändig eftersom det finns
berättigade skäl att anta att egendomen i fråga inom kort kommer att flyttas eller förstöras, ska den
anmodade staten inom 96 timmar från mottagandet av begäran vidta alla nödvändiga åtgärder för att
tillmötesgå begäran och utan dröjsmål skicka en bekräftelse till den ansökande staten på ett sätt som
gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning.
5.
Om den anmodade staten inte kan iaktta tidsfristerna enligt punkt 4 ska den anmodade staten
omedelbart underrätta den ansökande staten och med denna samråda om de åtgärder som är
lämpliga att vidta härnäst.
6.
Om tidsfristerna enligt punkt 4 skulle löpa ut upphör inte de krav som ställs på den anmodade
staten genom denna artikel.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 154
161
162
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 664
Verkställighet av interimistiska åtgärder
1.
Efter det att de begärda interimistiska åtgärderna har verkställts i enlighet med artikel 663.1
ska den ansökande staten utan föregående begäran och så snart som möjligt förse den anmodade
staten med all information som kan ifrågasätta eller ändra omfattningen av dessa åtgärder. Den
ansökande staten ska också utan dröjsmål tillhandahålla alla kompletterande uppgifter som den
anmodade staten kräver och som är nödvändiga för genomförandet och uppföljningen av de
interimistiska åtgärderna.
2.
Innan en interimistisk åtgärd som vidtagits i enlighet med artikel 663 upphävs ska den
anmodade staten, när så är möjligt, ge den ansökande staten tillfälle att lägga fram sina skäl för att
åtgärden ska fortsätta att genomföras.
ARTIKEL 665
Skyldighet att förverka
1.
Den stat som har mottagit en begäran om förverkande av egendom som är belägen på dess
territorium ska
a)
verkställa ett beslut om förverkande som meddelats av en domstol i den ansökande staten med
avseende på egendomen, eller
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 155
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
överlämna begäran till sina behöriga myndigheter i syfte att erhålla ett beslut om förverkande
och, om ett sådant beslut meddelas, låta verkställa det.
2.
Vid tillämpning av punkt 1 b ska staterna, när så är nödvändigt, ha behörighet att inleda
rättsliga förfaranden för förverkande enligt sin inhemska lagstiftning.
3.
Punkt 1 ska också tillämpas på förverkande som består i ett åläggande att betala ett
penningbelopp som motsvarar värdet av vinningen, om den egendom som tas i anspråk för
förverkande är belägen i den anmodade staten. Om betalning inte har erhållits ska den anmodade
staten i sådana fall, när den verkställer förverkande enligt punkt 1, verkställa kravet i annan
egendom som är tillgänglig för ändamålet.
4.
Om en begäran om förverkande avser en bestämd egendom får den ansökande och den
anmodade staten komma överens om att den anmodade staten får verkställa förverkandet i form av
ett åläggande att betala ett penningbelopp motsvarande värdet av egendomen.
5.
En stat ska i största möjliga utsträckning i enlighet med sin inhemska lagstiftning samarbeta
med en stat som begär verkställande av åtgärder likvärdiga med förverkande av egendom, om
begärandet inte har utfärdats inom ramen för straffrättsliga förfaranden, i den mån sådana åtgärder
beslutas av en rättslig myndighet i den ansökande staten avseende ett brott, förutsatt att det har
fastställts att egendomen utgör vinning eller
a)
annan egendom till vilken vinningen har omvandlats,
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 156
163
164
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
egendom som förvärvats från lagliga källor, om vinningen helt eller delvis har uppblandats
med sådan egendom, upp till det beräknade värdet av den uppblandade vinningen, eller
c)
inkomst eller annan förmån som härrör från vinningen, från egendom som sådan vinning har
omvandlats till eller från egendom som sådan vinning har uppblandats med, upp till det
beräknade värdet av den uppblandade vinningen, på samma sätt och i samma utsträckning
som vinning.
6.
De åtgärder som avses i punkt 5 omfattar åtgärder som möjliggör beslag, kvarhållande och
förverkande av egendom och tillgångar genom ansökan till tvistemålsdomstol.
7.
Den anmodade staten ska fatta beslut om verkställighet av beslutet om förverkande utan
dröjsmål och, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 8 i denna artikel, senast 45 dagar efter
mottagandet av begäran. Den anmodade staten ska utan dröjsmål sända en bekräftelse till den
ansökande staten på ett sätt som gör det möjligt att få en skriftlig uppteckning. Såvida det inte finns
skäl för uppskov enligt artikel 672 ska den anmodade staten vidta de konkreta åtgärder som är
nödvändiga för att verkställa beslutet om förverkande utan dröjsmål och med minst samma
skyndsamhet och prioritet som ett liknande inhemskt ärende.
8.
Om den anmodade staten inte kan iaktta tidsfristen enligt punkt 7 ska den anmodade staten
omedelbart underrätta den ansökande staten och med denna samråda om de åtgärder som är
lämpliga att vidta härnäst.
9.
Om tidsfristen enligt punkt 7 löper ut upphör inte de krav som ställs på den anmodade staten
genom denna artikel.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 157
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 666
Verkställighet av förverkande
1.
Förfarandena för att uppnå och verkställa förverkande enligt artikel 665 ska regleras i enlighet
med den anmodade statens inhemska lagstiftning.
2.
Den anmodade staten ska vara bunden av bedömningen avseende de faktiska
omständigheterna i den mån dessa anges i en dom eller ett rättsligt avgörande som meddelats av en
domstol i den ansökande staten eller i den mån en sådan dom eller ett sådant rättsligt avgörande
indirekt grundar sig på dessa.
3.
Om förverkandet består i ett åläggande att betala ett penningbelopp, ska den anmodade statens
behöriga myndighet räkna om beloppet till den statens valuta enligt den växelkurs som gäller vid
den tidpunkt när beslutet om verkställighet av förverkandet fattas.
ARTIKEL 667
Förverkad egendom
1.
Om inte annat följer av punkterna 2 och 3 i denna artikel ska egendom som förverkats enligt
artiklarna 665 och 666 förfogas över av den anmodade staten i enlighet med dess inhemska
lagstiftning och administrativa förfaranden.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 158
165
166
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
När den anmodade staten agerar på begäran av en annan stat enligt artikel 665 ska den
anmodade staten, i den utsträckning det är tillåtet enligt dess inhemska lagstiftning och på begäran, i
första hand överväga att återlämna den förverkade egendomen till den ansökande staten så att den
kan ge brottsoffren kompensation eller återlämna egendomen till dess rättmätiga ägare.
3.
När den anmodade staten agerar på begäran av en annan stat i enlighet med artikel 665, och
efter att ha beaktat brottsoffrets rätt till återställande eller kompensation av egendom enligt punkt 2 i
den här artikeln, ska den anmodade staten förfoga över det penningbelopp som erhållits till följd av
verkställigheten av ett beslut om förverkande enligt följande:
a)
Om beloppet är lika med eller mindre än 10 000 EUR ska beloppet tillfalla den anmodade
staten.
b) Om beloppet överstiger 10 000 EUR ska den anmodade staten överföra 50 % av det återvunna
beloppet till den ansökande staten.
4.
Trots punkt 3 får den ansökande och den anmodade staten i ett enskilt fall särskilt överväga
att ingå andra sådana avtal eller överenskommelser om förfogande över egendom som de finner
lämpliga.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 159
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 668
Rätt till verkställighet och högsta belopp som kan förverkas
1.
En begäran om förverkande som gjorts enligt artikel 665 påverkar inte den ansökande statens
rätt att själv verkställa beslutet om förverkande.
2.
Inget i denna avdelning ska tolkas som att det totala värdet av förverkandet får överstiga det
penningbelopp som anges i beslutet om förverkande. Om en stat konstaterar att detta kan bli fallet,
ska de berörda staterna samråda för att undvika detta.
ARTIKEL 669
Åläggande av fängelsestraff på grund av bristande fullgörelse
Den anmodade staten får inte som ett resultat av en begäran i enlighet med artikel 665 ålägga
fängelsestraff på grund av bristande fullgörelse eller vidta någon annan åtgärd som inskränker en
persons frihet utan den ansökande statens samtycke.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 160
167
168
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 670
Skäl för vägran
1.
Begäran om samarbete enligt denna avdelning får vägras om
a)
den anmodade staten anser att verkställighet av begäran skulle strida mot principen ne bis in
idem, eller
b)
det brott som begäran avser inte skulle utgöra ett brott enligt den anmodade statens inhemska
lagstiftning om det förövades inom dess jurisdiktion; detta skäl för avslag får emellertid
tillämpas på samarbete enligt artiklarna 658 662 endast om det begärda biståndet innebär
användning av tvångsåtgärder.
2.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
att, på grundval av reciprocitet, det villkor om dubbel straffbarhet som avses i punkt 1 b i denna
artikel inte kommer att tillämpas, förutsatt att det brott som ligger till grund för begäran är
a)
ett av de brott som förtecknas i artikel 599.5, som de definieras i den ansökande statens
lagstiftning, och
b)
kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer i den ansökande
medlemsstaten.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 161
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Samarbete enligt artiklarna 658 662, såvitt det begärda biståndet innebär användning av
tvångsåtgärder, samt enligt artiklarna 663 och 664 får också vägras om de begärda åtgärderna inte
skulle vara tillåtna enligt den anmodade statens inhemska lagstiftning för brottsutredningar eller
rättsliga förfaranden i ett liknande inhemskt ärende.
4.
Om det är nödvändigt enligt den anmodade statens inhemska lagstiftning får även samarbete
enligt artiklarna 658 662, i den mån det begärda biståndet innebär användning av tvångsåtgärder,
samt enligt artiklarna 663 och 664 vägras, om de begärda åtgärderna eller andra åtgärder med
motsvarande verkan inte skulle vara tillåtna enligt den ansökande statens inhemska lagstiftning,
eller när det gäller den ansökande statens behöriga myndigheter, om begäran inte godkänts av en
rättslig myndighet i samband med handläggningen av brottmål.
5.
Samarbete enligt artiklarna 665 669 får också vägras om
a)
förverkande enligt den anmodade statens inhemska lagstiftning inte är möjligt vid den typ av
brott som begäran avser,
b) det,
utan att det påverkar skyldigheten enligt artikel 665.3, skulle strida mot principerna i den
anmodade statens inhemska lagstiftning som begränsar möjligheterna till förverkande med
hänsyn till förhållandet mellan ett brott och
i)
en ekonomisk fördel som kan betecknas som vinning av brottet, eller
ii)
egendom som kan betecknas som hjälpmedel för brottet,
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 162
169
170
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
c)
förverkande enligt den anmodade statens inhemska lagstiftning inte längre får åläggas eller
verkställas på grund av preskription,
d)
begäran, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 665.5 och 665.6, inte grundas på en
tidigare fällande dom i ett brottmål, ett beslut av rättslig natur eller ett uttalande i ett sådant
beslut om att ett eller flera brott har begåtts, och på grundval av vilket förverkandet har
beslutats eller begärts,
e)
förverkandet antingen inte är verkställbart i den ansökande staten eller fortfarande är föremål
för överklagande, eller
f)
begäran avser ett beslut om förverkande som grundas på ett avgörande som har fattats utan att
den person som berörs därav har varit närvarande och om, enligt den anmodade statens
uppfattning, de rättsliga förfaranden som vidtagits av den ansökande staten och som ledde till
ett sådant avgörande inte tillgodosåg den rätt att försvara sig som bör tillkomma den som är
anklagad för brott.
6.
Vid tillämpning av punkt 5 f ska ett avgörande inte anses ha fattats utan att den berörda
personen varit närvarande om
a)
det har bekräftats eller fattats efter opposition av den berörda personen, eller
b) det
har meddelats efter överklagande på talan av den berörda personen.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 163
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
7.
Vid bedömningen enligt punkt 5 f huruvida vederbörandes möjligheter att försvara sig har
tillgodosetts, ska den anmodade staten beakta att den berörda personen avsiktligen har undandragit
sig det rättsliga förfarandet eller att denne valt att inte överklaga det avgörande som fattats i hans
eller hennes frånvaro trots att han eller hon haft tillfälle att göra det. Detsamma gäller när den
berörda personen, efter att i vederbörlig ordning ha delgivits kallelsen att inställa sig, valt att inte
göra detta eller att begära vilandeförklaring.
8.
Staterna får inte åberopa banksekretess som grund för vägran att samarbeta enligt denna
avdelning. Om dess inhemska lagstiftning gör det nödvändigt kan en anmodad stat kräva att en
begäran om samarbete som skulle innebära hävande av banksekretess ska vara godkänd av en
rättslig myndighet i samband med handläggning av brottmål.
9.
Den anmodade staten får inte åberopa det faktum att
a)
den person som är föremål för utredning eller berörs av ett beslut om förverkande, meddelat
av den ansökande statens myndigheter, är en juridisk person, som ett hinder för att samarbeta
enligt denna avdelning,
b)
den fysiska person mot vilken ett beslut om förverkande av vinning har fattats har avlidit,
eller en juridisk person mot vilken ett beslut om förverkande av vinning har fattats därefter
har upplösts, som hinder för att lämna bistånd i enlighet med artikel 665.1 a, eller
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 164
171
172
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
c)
den person som är föremål för utredning eller ett beslut om förverkande, meddelat av den
ansökande statens myndigheter, nämns i begäran både som upphovsman till det
bakomliggande brottet och brottet penningtvätt, som ett hinder för samarbete enligt denna
avdelning.
ARTIKEL 671
Samråd och information
Om det finns välgrundade skäl att anta att verkställigheten av ett beslut om frysning eller
förverkande skulle innebära en verklig risk för skyddet av de grundläggande rättigheterna, ska den
anmodade staten, innan den beslutar om verkställighet av beslutet om frysning eller förverkande,
samråda med den ansökande staten och får begära alla nödvändiga uppgifter.
ARTIKEL 672
Uppskov
Den anmodade staten får skjuta upp en åtgärd till följd av en begäran om en sådan åtgärd skulle
vara till skada för dess myndigheters brottsutredningar eller rättsliga förfaranden.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 165
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 673
Partiellt eller villkorligt bifall till en begäran
Innan den anmodade staten vägrar eller skjuter upp samarbete enligt denna avdelning ska den, i
förekommande fall efter samråd med den ansökande staten, överväga huruvida begäran kan bifallas
delvis eller på de villkor som den anser nödvändiga.
ARTIKEL 674
Delgivning
1.
Staterna ska i största möjliga omfattning lämna varandra inbördes rättslig hjälp för att delge
personer som berörs av interimistiska åtgärder och förverkande handlingar i mål.
2.
Ingenting i denna artikel är avsett att inverka på
a)
möjligheten att sända handlingar i mål per post direkt till personer utomlands, och
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 166
173
174
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
möjligheten för stämningsmän, tjänstemän eller andra behöriga myndigheter hos den stat som
utfärdat beslutet att delge handlingar i mål direkt genom dess egna konsulära myndigheter
eller genom rättsliga myndigheter, inbegripet stämningsmän och tjänstemän, eller andra
behöriga myndigheter i bestämmelsestaten.
3.
När personer utomlands som berörs av interimistiska åtgärder eller beslut om förverkande
som fattats i den sändande staten delges handlingar i mål ska denna stat ange vilka rättsmedel som
de enligt den statens inhemska lagstiftning har till sitt förfogande.
ARTIKEL 675
Erkännande av utländska beslut
1.
Den anmodade staten ska vid handläggningen av en begäran om samarbete enligt
artiklarna 663 669 erkänna varje beslut som meddelats av en rättslig myndighet i den ansökande
staten i fråga om rättigheter som gjorts gällande av tredje part.
2.
Erkännande kan vägras om
a)
tredje parter inte haft tillräckliga möjligheter att hävda sina rättigheter,
b)
avgörandet är oförenligt med ett beslut som redan har fattats i den anmodade staten i samma
fråga,
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 167
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
c)
avgörandet är oförenligt med den anmodade statens grunder för rättsordningen (ordre public),
eller
d)
beslutet har fattats i strid mot bestämmelser enligt vilka den anmodade staten har förbehållit
sig domsrätten i frågan.
ARTIKEL 676
Myndigheter
1.
Var och en av staterna ska utse en centralmyndighet som ska ansvara för att sända och
besvara begäranden som görs enligt denna avdelning, handlägga begärandena eller översända dem
till de myndigheter som är behöriga att verkställa dem.
2.
Unionen får utse ett unionsorgan som, utöver medlemsstaternas behöriga myndigheter, får
göra och, om så är lämpligt, verkställa begäranden enligt denna avdelning. Varje sådan begäran ska
vid tillämpningen av denna avdelning behandlas som en begäran från en medlemsstat. Unionen får
också utse detta unionsorgan som centralmyndighet med ansvar för att sända och besvara
begäranden enligt denna avdelning från eller till detta organ.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 168
175
176
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 677
Direkt översändande
1.
Centralmyndigheterna ska meddela sig direkt med varandra.
2.
I brådskande fall får begäranden eller meddelanden enligt denna avdelning sändas av den
ansökande statens rättsliga myndigheter direkt till den anmodade statens motsvarande myndigheter.
I sådana fall ska den ansökande statens centralmyndighet samtidigt sända en kopia till den
anmodade statens centralmyndighet.
3.
Om en begäran sänds i enlighet med punkt 2 och den mottagande myndigheten inte är behörig
att pröva begäran, ska den överlämna begäran till den behöriga nationella myndigheten och
omedelbart informera den ansökande staten om detta.
4.
Begäran eller meddelanden enligt artiklarna 658 662 får, om de inte avser tvångsåtgärder,
översändas av den ansökande statens behöriga myndigheter direkt till den anmodade statens
behöriga myndigheter.
5.
Utkast till begäranden eller meddelanden enligt denna avdelning får sändas av den ansökande
statens rättsliga myndigheter direkt till den anmodade statens rättsliga myndigheter före en formell
begäran för att säkerställa att de kan behandlas effektivt vid mottagandet och innehåller tillräcklig
information och styrkande dokumentation för att uppfylla kraven i den anmodade statens
lagstiftning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 169
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 678
Form och språk för begäran
1.
Alla begäranden enligt denna avdelning ska göras skriftligen. De får översändas elektroniskt
eller med något annat telekommunikationsmedel, under förutsättning att den ansökande staten är
beredd att på begäran när som helst förete en skriftlig uppteckning av detta meddelande och
originalet.
2. Begäranden enligt punkt 1 ska göras på ett av den anmodade statens officiella språk eller på
något annat språk som angivits av eller för den anmodade staten i enlighet med punkt 3.
3.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
det eller de språk som, utöver statens officiella språk, får användas för att göra begäranden enligt
denna avdelning.
4.
Begäranden enligt artikel 663 om interimistiska åtgärder ska göras på det formulär som anges
i bilaga 46.
5.
Begäranden enligt artikel 665 om förverkande ska göras på det formulär som anges i
bilaga 46.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 170
177
178
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
6.
Den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor får
vid behov ändra de formulär som avses i punkterna 4 och 5.
7.
Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en
till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla
att den kräver översättning av alla styrkande handlingar till ett officiellt språk i den anmodade staten
eller till något annat språk som angivits i enlighet med punkt 3 i denna artikel. I fall av begäranden
enligt artikel 663.4 får en sådan översättning av styrkande handlingar tillhandahållas den anmodade
staten inom 48 timmar efter översändandet av begäran, utan att det påverkar tillämpningen av de
tidsfrister som anges i artikel 663.4.
ARTIKEL 679
Legalisering
Handlingar som översänds i enlighet med denna avdelning ska vara undantagna från alla
legaliseringsformaliteter.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 171
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 680
Innehåll i begäran
1.
Varje begäran om samarbete enligt denna avdelning ska ange följande:
a)
Den myndighet som gör begäran och den myndighet som genomför brottsutredningarna eller
de rättsliga förfarandena.
b)
Föremålet för och skälet till framställningen.
c)
De ärenden, inbegripet relevanta fakta (t.ex. datum och plats för samt andra omständigheter
rörande brottet), som brottsutredningarna eller de rättsliga förfarandena avser, utom när det
gäller en begäran om underrättelse.
d)
I den mån samarbetet innebär användning av tvångsåtgärder:
i)
texten i lagbestämmelserna eller, om detta inte är möjligt, en redogörelse för tillämplig
lagstiftning, och
ii)
huruvida den begärda åtgärden eller andra åtgärder med liknande verkan kan komma att
vidtas på den ansökande statens territorium i enlighet med dess egna inhemska
lagstiftning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 172
179
180
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
e)
Om det är nödvändigt och i den utsträckning det är möjligt:
i)
uppgifter om den eller de personer som berörs, såsom namn, födelsedatum och
födelseort, nationalitet och uppehållsort samt, när det gäller juridiska personer, platsen
där denna har sitt säte, och
ii)
den egendom i fråga om vilken samarbete begärs, dess belägenhet, dess samband med
den eller de personer som berörs, varje samband med brottet liksom tillgänglig
information om vilka intressen andra personer har i egendomen, och
f)
Eventuellt särskilt förfarande som den ansökande staten önskar ska tillämpas.
2.
En begäran om interimistiska åtgärder enligt artikel 663 i samband med beslag av egendom
för vilken ett beslut om förverkande som består i ett åläggande att betala ett penningbelopp kan
verkställas ska även ange det högsta belopp för vilket verkställighet söks i den egendomen.
3.
Utöver de uppgifter som avses i punkt 1 i denna artikel ska varje begäran enligt artikel 665
innehålla
a)
när det gäller artikel 665.1 a:
i)
en bestyrkt kopia av det beslut om förverkande som meddelats av domstolen i den
ansökande staten och en redogörelse för de skäl på vilka beslutet grundas, om dessa inte
är angivna i beslutet,
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 173
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ii)
ett intyg av den ansökande statens behöriga myndighet om att beslutet om förverkande
kan verkställas och inte är föremål för överklagande,
iii) information om i vilken utsträckning verkställighet av beslutet begärs, och
iv) information om nödvändigheten av att vidta interimistiska åtgärder,
b)
när det gäller artikel 665.1 b, en redogörelse för de faktiska omständigheter som åberopas av
den ansökande staten och som ska vara tillräckligt omfattande för att den anmodade staten ska
kunna utverka ett beslut enligt sin inhemska lagstiftning,
c)
handlingar som visar att rättigheter som gjorts gällande av tredje part blivit prövade.
ARTIKEL 681
Ofullständiga begäranden
1.
Om en begäran inte uppfyller bestämmelserna i denna avdelning eller om den information
som lämnats inte är tillräcklig för att den anmodade staten ska kunna pröva begäran, får den staten
be att den ansökande staten gör ändringar i begäran eller kompletterar den med ytterligare
information.
2.
Den anmodade staten får fastställa en tidsfrist inom vilken sådana ändringar eller sådan
information ska mottas.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 174
181
182
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
I avvaktan på de begärda ändringarna eller den begärda informationen i fråga om en begäran
enligt artikel 665 får den anmodade staten vidta någon av de åtgärder som avses i
artiklarna 658 664.
ARTIKEL 682
Flera begäranden
1.
Om den anmodade staten tar emot mer än en begäran enligt artikel 663 eller 665 avseende
samma person eller egendom, ska detta inte hindra den staten från att behandla de begäranden som
inbegriper vidtagande av interimistiska åtgärder.
2.
Om flera begäranden enligt artikel 665 har gjorts ska den anmodade staten överväga att
samråda med de ansökande staterna.
ARTIKEL 683
Skyldighet att ange skäl
Den anmodade staten ska ange sina skäl för alla beslut att vägra, skjuta upp eller ställa upp villkor
för samarbete enligt denna avdelning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 175
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 684
Information
1.
Den anmodade staten ska utan dröjsmål informera den ansökande staten om
a)
den åtgärd som vidtas på grundval av en begäran enligt denna avdelning,
b)
det slutliga resultatet av den åtgärd som vidtagits på grundval av en begäran enligt denna
avdelning,
c)
ett beslut om att helt eller delvis vägra, skjuta upp eller ställa upp villkor för samarbete enligt
denna avdelning,
d)
varje omständighet som gör det omöjligt att verkställa den begärda åtgärden eller som
sannolikt skulle kunna försena den på ett betydande sätt, och
e)
om interimistiska åtgärder vidtagits i enlighet med en begäran enligt artiklarna 658 663,
sådana bestämmelser i dess inhemska lagstiftning som automatiskt skulle leda till upphävande
av den interimistiska åtgärden.
2.
Den ansökande staten ska utan dröjsmål informera den anmodade staten om
a)
varje omprövning, beslut eller annan omständighet som medför att beslutet om förverkande
helt eller delvis upphör att vara verkställbart, och
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 176
183
184
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b)
varje ny omständighet, faktisk eller juridisk, som innebär att åtgärder enligt denna avdelning
inte längre är berättigade.
3.
Om en stat på grundval av samma beslut om förverkande begär förverkande i fler än en stat,
ska den informera alla stater som berörs av verkställigheten av beslutet om begäran.
ARTIKEL 685
Begränsningar i fråga om användningen
1.
Den anmodade staten får ställa som villkor för verkställighet av en begäran att information
eller bevismaterial som erhållits inte utan dess föregående samtycke får användas eller översändas
av den ansökande statens myndigheter för andra brottsutredningar eller rättsliga förfaranden än de
som angetts i begäran.
2.
Utan föregående samtycke från den anmodade staten får information eller bevismaterial som
av den staten tillhandahållits enligt denna avdelning inte användas eller översändas av den
ansökande statens myndigheter för andra brottsutredningar eller rättsliga förfaranden än de som
angetts i begäran.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 177
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Personuppgifter som överförs enligt denna avdelning får användas av den mottagande staten
a)
för förfaranden på vilka denna avdelning är tillämplig,
b)
för andra rättsliga och administrativa förfaranden med direkt anknytning till de förfaranden
som avses i led a,
c)
för att avvärja ett överhängande och allvarligt hot mot allmän säkerhet, eller
d)
för övriga ändamål endast om den överförande staten dessförinnan gett sitt samtycke, såvida
inte den berörda staten har inhämtat en registrerads samtycke.
4. Denna
artikel ska också gälla för personuppgifter som inte överförs men erhålls på annat sätt i
enlighet med denna avdelning.
5.
Denna artikel ska inte tillämpas på personuppgifter som erhållits av Förenade kungariket i
enlighet med denna avdelning och som härrör från den staten.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 178
185
186
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 686
Konfidentialitet
1.
Den ansökande staten får kräva att den anmodade staten iakttar sekretess beträffande begäran
och dess innehåll utom i den omfattning som är nödvändig för att verkställa begäran. Om den
anmodade staten inte kan efterkomma ett krav på sekretess, ska den genast underrätta den
ansökande staten.
2.
Den ansökande staten ska, om så begärs och om detta inte strider mot de grundläggande
principerna i dess inhemska lagstiftning, iaktta sekretess i fråga om bevismaterial och information
som lämnats av den anmodade staten, utom i den omfattning som de i begäran angivna
brottsutredningarna eller rättsliga förfarandena kräver att uppgifterna röjs.
3.
Med förbehåll för bestämmelserna i sin inhemska lagstiftning ska en stat som har tagit emot
uppgifter som lämnats utan föregående ansökan enligt artikel 662 följa alla krav på sekretess som
begärs av den stat som lämnar informationen. Om den mottagande staten inte kan följa ett sådant
krav, ska den genast underrätta den stat som lämnar informationen.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 179
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 687
Kostnader
Den anmodade staten ska stå för sedvanliga kostnader som är förenade med verkställighet av de
begärda åtgärderna. Om verkställigheten medför stora eller extraordinära kostnader ska den
ansökande och den anmodade staten samråda för att fastställa vilka villkor som ska gälla för
verkställigheten och hur kostnaderna fördelas.
ARTIKEL 688
Skadestånd
1.
Om någon väcker talan om skadestånd till följd av en handling eller underlåtenhet i samband
med samarbete enligt denna avdelning ska de berörda staterna överväga att samråda med varandra,
när så är lämpligt, för att fastställa på vilket sätt skadeståndsansvaret ska fördelas.
2.
En stat som är indragen i en rättslig tvist om skadestånd ska sträva efter att underrätta den
andra staten om tvisten, om den staten kan ha intresse i saken.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 180
187
188
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ARTIKEL 689
Rättsmedel
1.
Varje stat ska säkerställa att personer som berörs av åtgärder enligt artiklarna 663 666 har
tillgång till effektiva rättsmedel för att kunna tillvarata sina rättigheter.
2.
De materiella grunderna för de begärda åtgärderna enligt artiklarna 663 666 får inte
överklagas till domstol i den anmodade staten.
AVDELNING XII
ÖVRIGA BESTÄMMELSER
ARTIKEL 690
Anmälningar
1.
Senast den dag då detta avtal träder i kraft ska unionen och Förenade kungariket göra någon
av de anmälningar som föreskrivs i artiklarna 602.2, 603.2 och 611.4 och ska, i den mån det är
möjligt, ange om ingen sådan anmälan ska göras.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 181
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
I den mån en sådan anmälan eller uppgift inte har gjorts med avseende på en stat, vid den tidpunkt
som avses i första stycket, får anmälningar göras med avseende på den staten så snart som möjligt
och senast två månader efter detta avtals ikraftträdande.
Under denna övergångsperiod får varje stat för vilken ingen anmälan enligt artikel 602.2, 603.2
eller 611.4, och som inte har varit föremål för någon uppgift om att någon sådan anmälan inte ska
göras, utnyttja de möjligheter som föreskrivs i den artikeln som om en sådan anmälan hade gjorts.
När det gäller artikel 603.2 får en stat endast utnyttja de möjligheter som föreskrivs i den artikeln i
den mån detta är förenligt med kriterierna för anmälan.
2.
De anmälningar som avses i artiklarna 599.4, 605.1, 606.2, 625.1, 626.1, 659.4, 660.5, 661.5,
670.2 samt artikel 678.3 och 678.7 får göras när som helst.
3.
De anmälningar som avses i artiklarna 605.1 och 606.2 samt artikel 678.3 och 678.7 får
ändras när som helst.
4.
De anmälningar som avses i artiklarna 602.2, 603.2, 605.1, 611.4, 659.4, 660.5 och 661.5 får
återkallas när som helst.
5.
Unionen ska offentliggöra information om anmälningar från Förenade kungariket i enlighet
med artikel 605.1 i Europeiska unionens officiella tidning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 182
189
190
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
6.
Senast den dag då detta avtal träder i kraft ska Förenade kungariket meddela unionen namnen
på följande myndigheter:
a)
Den myndighet som ansvarar för att ta emot och behandla PNR-uppgifter enligt avdelning III.
b)
Den myndighet som betraktas som behörig brottsbekämpande myndighet för tillämpningen av
avdelning V och en kort beskrivning av dess befogenheter.
c)
Den nationella kontaktpunkt som utsetts enligt artikel 568.1.
d)
Den myndighet som betraktas som behörig för tillämpningen av avdelning VI och en kort
beskrivning av dess befogenheter.
e)
Den nationella kontaktpunkt som utsetts enligt artikel 584.1.
f)
Förenade kungarikets inhemska kontaktperson i terrorismfrågor som utsetts enligt
artikel 584.2.
g)
Den myndighet som enligt Förenade kungarikets inhemska lagstiftning är behörig att
verkställa en arresteringsorder, som anges i artikel 598 c, och den myndighet som enligt
Förenade kungarikets inhemska lagstiftning är behörig att utfärda en arresteringsorder, som
anges i artikel 598 d.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 183
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
h)
Den myndighet som utsetts för Förenade kungariket enligt artikel 623.3.
i)
Den centralmyndighet som utsetts av Förenade kungariket enligt artikel 645.
j)
Den centralmyndighet som utsetts av Förenade kungariket enligt artikel 676.1.
Unionen ska offentliggöra information om de myndigheter som avses i första stycket i Europeiska
unionens officiella tidning.
7.
Senast den dag då detta avtal träder i kraft ska unionen, på sina egna vägnar eller på
medlemsstaternas vägnar, allt efter omständigheterna, anmäla följande myndigheter till Förenade
kungariket:
a)
De enheter som inrättats eller utsetts av varje medlemsstat för att ta emot och behandla
PNR-uppgifter enligt avdelning III.
b)
Den myndighet som enligt varje medlemsstats inhemska lagstiftning är behörig att verkställa
en arresteringsorder, som anges i artikel 598 c och den myndighet som enligt varje
medlemsstats inhemska lagstiftning är behörig att utfärda en arresteringsorder, som anges i
artikel 598 d.
c)
Den myndighet som utsetts för varje medlemsstat enligt artikel 623.3.
d)
Det unionsorgan som avses i artikel 634.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 184
191
192
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
e)
Den centralmyndighet som utsetts av varje medlemsstat enligt artikel 645.
f)
Den centralmyndighet som utsetts av varje medlemsstat enligt artikel 676.1.
g)
Varje unionsorgan som utsetts i enlighet med första meningen i artikel 676.2 och huruvida det
också har utsetts till centralmyndighet enligt sista meningen i den punkten.
8.
De anmälningar som görs enligt punkt 6 eller 7 får när som helst ändras. Sådana ändringar ska
anmälas till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga
frågor.
9.
Förenade kungariket och unionen får anmäla fler än en myndighet med avseende på punkt 6 a,
b, d, e, g, h, i och j samt punkt 7 och får begränsa sådana anmälningar endast för särskilda ändamål.
10. När unionen gör de anmälningar som avses i denna artikel ska den ange vilken av
medlemsstaterna anmälan gäller eller om den gör anmälan för sin egen räkning.
EU/UK/TCA/DEL 3/sv 185
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
BILAGA 43
ARRESTERINGSORDER
Denna order har utfärdats av en behörig rättslig myndighet. Jag begär att nedan nämnda person ska
gripas och överlämnas för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan
frihetsberövande åtgärd
1
.
a)
Information om den eftersöktes identitet:
Efternamn:
Förnamn:
Namn som ogift, i
förekommande fall:
Alias, i förekommande fall:
Kön:
Nationalitet:
Födelsedatum:
Födelseort:
Bostadsort och/eller känd adress:
Om uppgift finns, det eller de
språk som den eftersökte förstår:
Utmärkande drag/beskrivning av
den eftersökte:
Foto och fingeravtryck av den eftersökte, om dessa finns tillgängliga och kan överlämnas,
eller kontaktuppgifter för den person som kan tillhandahålla sådan information eller en DNA-
profil (om denna information finns tillgänglig för överföring men inte har bifogats)
Denna order måste skrivas på eller översättas till ett av den verkställande statens officiella
språk, när denna stat är känd, eller på något annat språk som denna stat godtar.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 158
1
193
194
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
b) Beslut
på vilket arresteringsordern grundas
1.
Arresteringsorder eller rättsligt
avgörande med samma verkan:
Typ:
2.
Verkställbar dom:
Beteckning:
c)
Uppgifter om straffets längd
1.
Maximal längd för det
fängelsestraff eller den
frihetsberövande åtgärd som kan
dömas ut för brottet eller brotten:
2.
Längd för det fängelsestraff eller
den frihetsberövande åtgärd som
har dömts ut:
Straff som återstår att avtjäna:
d)
1.
Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet:
Ja,
personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.
2.
3.
Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till
beslutet.
Om ni har kryssat i rutan vid punkt 2, vänligen bekräfta att något av följande föreligger, i
tillämpliga fall:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 159
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.1a.
därigenom om planerad tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet
och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var
personligen närvarande vid förhandlingen.
ELLER
3.1b.
Personen kallades inte personligen, men faktiskt på annat sätt officiellt
underrättades om planerad tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet,
på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom
om den planerade förhandlingen, och underrättades om att ett beslut kunde
meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid
förhandlingen.
ELLER
3.2 Personen hade, i vetskap om den planerade förhandlingen, gett i uppdrag åt ett
juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att
försvara honom eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet
vid förhandlingen.
ELLER
3.3
uttryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att
delta och få själva sakfrågan prövad på nytt, även mot bakgrund av nytt
bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 160
195
196
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut,
ELLER
personen begärde inte förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga
tidsramen.
ELLER
3.4 Personen delgavs inte beslutet personligen men
kommer personligen och utan dröjsmål att delges detta efter överlämnandet,
och
kommer vid delgivningen uttryckligen att underrättas om rätten till förnyad
prövning eller överklagande och om rätten att delta och få själva sakfrågan
prövad på nytt, även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till
att det ursprungliga beslutet upphävs, och
kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste
begära förnyad pröv
dagar.
4.
Om ni har kryssat i rutan vid punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, vänligen lämna information om hur det
relevanta villkoret har uppfyllts:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 161
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
e) Brott:
Denna order berör totalt
brott.
Beskrivning av de omständigheter under vilka brottet eller brotten begicks, inklusive tidpunkt,
plats och den eftersöktes grad av delaktighet i brottet eller brotten:
Brottets eller brottens beskaffenhet och brottsrubricering samt tillämplig lagbestämmelse:
I.
Följande gäller endast i det fall där både den utfärdande och den verkställande staten har gjort
en anmälan enligt artikel 599.4 i avtalet: om tillämpligt, markera ett eller flera av följande
brott, enligt definitionen i den utfärdande statens lagstiftning, som i den utfärdande staten kan
leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tre år eller mer.
Deltagande i en kriminell organisation
Terrorism enligt definitionen i bilaga 45 till avtalet
Människohandel
Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi
Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen
Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen
Korruption, inbegripet givande och tagande av muta
Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Förenade kungarikets, en
medlemsstats eller unionens ekonomiska intressen
Tvätt av vinning av brott
Penningförfalskning
It-brottslighet
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 162
197
198
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och
växtsorter
Hjälp till olovlig inresa och vistelse
Mord, grov misshandel
Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader
Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan
Rasism och främlingsfientlighet
Organiserad stöld eller väpnat rån
Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk
Svindleri
Beskyddarverksamhet och utpressning
Förfalskning och piratkopiering
Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar
Förfalskning av betalningsmedel
Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser
Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen
Handel med stulna fordon
Våldtäkt
Mordbrand
Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet
Kapning av flygplan, fartyg eller rymdfarkoster
Sabotage.
II.
Fullständig beskrivning av det eller de brott som inte omfattas av fallen i punkt I ovan.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 163
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
f)
Andra omständigheter i fallet (frivillig information):
(Observera att detta kan omfatta kommentarer om extraterritorialitet, avbrytande av
tidsbegränsningar och andra följder av brottet)
g) Denna order rör också beslag och överlämnande av egendom som kan behöva företes som
bevis:
Denna order rör också beslag och överlämnande av egendom som har förvärvats av den
eftersökte till följd av brottet:
Beskrivning av egendomen (och plats) (om uppgift finns):
h)
Det eller de brott som har lett till att denna order utfärdas kan leda till/ /har lett till fängelse
eller annan frihetsberövande åtgärd på livstid:
den utfärdande staten kommer på begäran av den verkställande staten att försäkra att den
kommer att:
ompröva straffet eller åtgärden på begäran eller åtminstone efter 20 år,
och/eller
uppmuntra en tillämpning av åtgärder som kan ge benådning som personen har rätt att
ansöka om enligt den utfärdande statens nationella lagstiftning eller praxis, i syfte att ett
sådant straff eller en sådan åtgärd inte ska verkställas.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 164
199
200
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
i)
Den rättsliga myndighet som har utfärdat ordern:
Officiellt namn:
Myndighetens företrädare:
1
Befattning (titel/grad):
Ärendebeteckning:
Adress:
Tfn: (landskod) (riktnummer):
Fax (landskod) (riktnummer):
E-post:
Kontaktuppgifter för den person
som ska kontaktas för
nödvändiga arrangemang för
överlämnandet:
Centralmyndighet för överföringen och det administrativa mottagandet av en
arresteringsorder, i förekommande fall:
Namn på centralmyndigheten:
Kontaktperson, i tillämpliga fall
(titel/grad och namn):
Adress:
Tfn: (landskod) (riktnummer):
Fax (landskod) (riktnummer):
E-post:
myndigheten att ingå.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 165
1
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
__________________
Underskrift av den utfärdande
rättsliga myndigheten och/eller
dess företrädare:
Namn:
Befattning (titel/grad):
Datum:
Officiell stämpel (om sådan finns):
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 166
201
202
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
BILAGA 45
DEFINITION AV TERRORISM
1.
Tillämpningsområde
Vid tillämpningen av del tre avdelning IX, artiklarna 599.3 b, 599.4, 602.2 c och 670.2 a i
detta avtal samt bilagorna 43 och 46 avses med terrorism de brott som definieras i
punkterna 3 14 i denna bilaga.
2.
Definitioner av terroristgrupp och strukturerad grupp
2.1 terroristgrupp: en strukturerad grupp, inrättad för en viss tid, bestående av mer än två
personer, som handlar i samförstånd för att begå terroristbrott.
2.2 strukturerad grupp: en grupp som inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet att begå
ett brott och som inte nödvändigtvis har formellt fastställda roller för medlemmarna,
kontinuitet i sammansättningen eller en noggrant utarbetad struktur.
3. Terroristbrott
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 196
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.1 Uppsåtliga handlingar såsom de definieras i brottsbeskrivningarna i inhemsk lagstiftning, som
genom sin art eller sitt sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell
organisation, när de begås i något av de syften som anges i punkt 3.2:
a)
Angrepp mot en persons liv som kan leda till döden.
b)
Allvarliga angrepp på en persons fysiska integritet.
c)
Människorov eller tagande av gisslan.
d)
Förorsakande av omfattande förstörelse av en statlig eller annan offentlig anläggning,
ett transportsystem, infrastruktur, inbegripet informationssystem, en fast plattform
belägen på kontinentalsockeln, en offentlig plats eller privat egendom, som sannolikt
utsätter människoliv för fara eller förorsakar betydande ekonomiska förluster.
e)
Kapning av luftfartyg och fartyg eller andra kollektiva transportmedel eller
godstransportmedel.
f)
Tillverkning, innehav, förvärv, transport, tillhandahållande eller användning av
sprängämnen eller vapen, inbegripet kemiska, biologiska, radiologiska eller nukleära
vapen, samt forskning om och utveckling av kemiska, biologiska, radiologiska eller
nukleära vapen.
g)
Utsläpp av farliga ämnen eller orsakande av brand, översvämningar eller explosioner
som utsätter människoliv för fara.
h)
Att störa eller avbryta försörjningen av vatten, elkraft eller andra grundläggande
naturresurser som kan förorsaka att människoliv utsätts för fara.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 197
203
204
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
i)
Att uppsåtligen och orättmätigt, allvarligt hindra eller avbryta driften av ett
informationssystem genom att mata in, överföra, skada, radera, försämra, ändra eller
hindra flödet av eller göra det omöjligt att komma åt datorbehandlingsbara uppgifter i
fall där
i)
ett betydande antal informationssystem har påverkats genom användning av ett
verktyg som har utformats eller anpassats i första hand för detta ändamål,
ii)
brottet förorsakar allvarlig skada,
iii) brottet begås mot ett informationssystem som utgör kritisk infrastruktur.
j)
Att uppsåtligen och orättmätigt radera, skada, försämra, ändra, hindra flödet av eller
göra det omöjligt att komma åt datorbehandlingsbara uppgifter i ett informationssystem
i fall där brottet begås mot ett informationssystem som utgör kritisk infrastruktur.
k)
Hot om att begå någon av de gärningar som anges i leden a j.
3.2 De syften som avses i punkt 3.1 är följande:
a)
Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning.
b)
Otillbörligen tvinga ett offentligt organ eller en internationell organisation att utföra
eller att avstå från att utföra en viss handling.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 198
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
c)
Allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella,
ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation.
4.
Brott med anknytning till en terroristgrupp
Följande uppsåtliga handlingar:
a)
Att leda en terroristgrupp.
b)
Att delta i en terroristgrupps verksamhet, inbegripet att förse den med information eller
materiella resurser eller att bidra med någon form av finansiering av dess verksamhet,
med vetskap om att sådant deltagande kommer att bidra till terroristgruppens brottsliga
verksamhet.
5.
Offentlig uppmaning till terroristbrott
Spridande eller tillgängliggörande för allmänheten på annat sätt, oavsett metod, såväl på som
utanför internet, av ett meddelande i syfte att anstifta till något av de brott som anges i
punkt 3.1 a j om detta handlande, direkt eller indirekt, till exempel genom förhärligande av
terroristgärningar, förespråkar utförandet av terroristbrott och därigenom medför fara för att
ett eller flera sådana brott begås, om gärningen begås uppsåtligen.
6.
Rekrytering för terrorismsyften
Värvning av en annan person, för att personen ska begå något av de brott som anges i
punkt 3.1 a j eller punkt 4, alternativt bidra till att något av dessa brott begås, om värvningen
sker uppsåtligen.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 199
205
206
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
7.
Tillhandahållande av utbildning för terrorismsyften
Tillhandahållande av instruktioner om tillverkning eller användning av sprängämnen,
skjutvapen, andra vapen eller skadliga eller farliga ämnen, eller om andra särskilda metoder
eller tekniker, i syfte att begå något av de brott som anges i punkt 3.1 a j, eller bidra till att
något av dessa brott begås, med vetskap om att de kunskaper som tillhandahålls är avsedda att
användas för detta syfte, om gärningen begås uppsåtligen.
8. Mottagande av utbildning för terrorismsyften
Mottagande av instruktioner om tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen,
andra vapen eller skadliga eller farliga ämnen, eller om andra särskilda metoder eller tekniker,
i syfte att begå något av de brott som anges i punkt 3.1 a j, eller bidra till att något av dessa
brott begås, om gärningen begås uppsåtligen.
9.
Resor för terrorismsyften
9.1 Resor till ett annat land än till den staten, i syfte att begå ett terroristbrott enligt punkt 3 eller
bidra till att ett sådant brott begås, i syfte att delta i en terroristgrupps verksamhet med vetskap
om att sådant deltagande kommer att bidra till denna grupps brottsliga verksamhet enligt
punkt 4 eller i syfte att tillhandahålla eller motta utbildning för terrorismsyften enligt
punkterna 7 och 8, om gärningen begås uppsåtligen.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 200
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
9.2 Därutöver omfattas följande handlingar om de begås uppsåtligen:
a)
Resor till den staten i syfte att begå ett terroristbrott enligt punkt 3 eller bidra till att ett
sådant brott begås, i syfte att delta i en terroristgrupps verksamhet med vetskap om att
sådant deltagande kommer att bidra till denna grupps brottsliga verksamhet enligt
punkt 4 eller i syfte att tillhandahålla eller motta utbildning för terrorismsyften enligt
punkterna 7 och 8.
b)
Förberedande gärningar som vidtas av en person som reser in i den staten med avsikt att
begå ett terroristbrott enligt punkt 3.1 eller bidra till att ett sådant brott begås.
10. Organiserande eller annat underlättande av resor för terrorismsyften
Varje åtgärd av organisatorisk eller underlättande art varigenom en person får hjälp med att
resa för terrorismsyften enligt punkt 9.1 och 9.2 a, med vetskap om att hjälpen som ges har ett
sådant syfte, om gärningen begås uppsåtligen.
11. Finansiering av terrorism
11.1 Tillhandahållande eller insamling av medel, oavsett metod, direkt eller indirekt, med avsikten
att de ska användas, eller med vetskap om att de ska användas, helt eller delvis för att begå
något av de brott som avses i punkterna 3 10 eller bidra till att något av dessa brott begås, om
gärningen begås uppsåtligen.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 201
207
208
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
11.2 Om finansiering av terrorism enligt punkt 11.1 avser något av de brott som anges i
punkterna 3, 4 och 9 ska det inte vara nödvändigt att medlen faktiskt, helt eller delvis,
används för att begå något av dessa brott eller bidra till att något av dessa brott begås, och det
ska inte heller krävas att gärningsmannen känner till för vilket eller vilka specifika brott som
medlen ska användas.
12. Andra brott med anknytning till terroristverksamhet
Följande uppsåtliga gärningar:
a)
Grov stöld i syfte att begå något av de brott som anges i punkt 3.
b)
Utpressning i syfte att begå något av de brott som anges i punkt 3.
c)
Upprättande eller användning av falska administrativa handlingar i syfte att begå något
av de brott som anges i punkterna 3.1 a j, 4 b och 9.
13. Anknytning till terroristbrott
För att ett brott som avses i punkterna 4 12 ska anses utgöra terrorism i enlighet med punkt 1
ska det inte vara nödvändigt att en terroristhandling faktiskt har utförts och det ska inte heller
vara nödvändigt, vad gäller de brott som avses i punkterna 5 10 och 12, att fastställa en
koppling till något annat specifikt brott som anges i denna bilaga.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 202
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
14. Medhjälp, anstiftan och försök
Följande handlingar:
a)
b)
c)
Medhjälp till något av de brott som avses i punkterna 3 8, 11 och 12.
Anstiftan till något av de brott som avses i punkterna 3 12.
Försök att begå något av de brott som avses i punkterna 3, 6, 7, 9.1 och 9.2 a, 11 och 12,
med undantag för innehav enligt punkt 3.1 f och det brott som avses i artikel 3.1 k.
__________________
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 203
209
210
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
BILAGA 46
FRYSNING OCH FÖRVERKANDE
Formulär för ansökan om frysning/interimistiska åtgärder
AVSNITT A
Ansökande stat: ................................................................................................................................
Anmodad stat: ..................................................................................................................................
AVSNITT B: Brådskande fall
Skäl för brådska och/eller för begärt datum för verkställande
Tidsfrister för verkställighet av ansökan om frysning anges i artikel 663 i avtalet. Om en kortare
eller specifik tidsfrist är nödvändig, ange datum och förklara orsaken till detta:
AVSNITT C: Relevanta personer
Redogör för all känd information om identiteten på den eller de 1) fysiska eller 2) juridiska personer
som ansökan om frysning avser eller på den eller de personer som äger den egendom som omfattas
av ansökan om frysning (om mer än en person avses, ange uppgifter om var och en av dessa):
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 204
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
1.
Fysisk person
Namn:
Förnamn:
Andra relevanta namn (i förekommande fall):
Alias (i förekommande fall):
Kön:
Nationalitet:
ID-nummer eller socialförsäkringsnummer:
Typ av identitetshandling(ar) som personen innehar och nummer (identitetskort, pass), om
sådant finns:
Födelsedatum:
Födelseort:
Bostadsort och/eller känd adress: (om okänd, ange senast kända adress):
Språk som förstås av den berörda personen:
Ange om denna person har en ansökan om frysning riktad mot sig eller äger den egendom
som omfattas av ansökan om frysning:
2.
Juridisk person
Namn:
Form av juridisk person:
Namnförkortning, allmänt använt namn eller handelsnamn (i förekommande fall):
Stadgeenligt säte:
Registreringsnummer:
Den juridiska personens adress:
Namn på den juridiska personens företrädare:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 205
211
212
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Ange om denna juridiska person har ansökan om frysning riktad mot sig eller äger den
egendom som ansökan om frysning avser:
Ange på vilken plats frysningsåtgärden ska genomföras, om den inte överensstämmer med
adressen ovan:
3.
Tredje man
i)
Tredje man vars rättigheter avseende den egendom ansökan om frysning avser blir
direkt menligt påverkade av ansökan (identitet och skäl), i tillämpliga fall:
ii)
Bifoga handlingar som visar att rättigheter som gjorts gällande av tredje man blivit
prövade.
4.
Lägg till ytterligare information som kan bidra till att ansökan om frysning kan verkställas:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 206
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT D: Relevant egendom
Ange all information, såvitt känt, om de tillgångar som ansökan om frysning avser. Lämna närmare
uppgifter om all egendom och enskilda objekt, i tillämpliga fall:
1.
Om det rör sig om ett penningbelopp:
i)
Skäl att anta att personen har egendom/inkomst i den anmodade staten
ii)
Beskrivning och lokalisering av den personens egendom/inkomstkälla
iii) Exakt lokalisering av den personens egendom/inkomstkälla
iv) Uppgifter om den personens bankkonto (om känt)
2.
Om begäran om frysning avser specifik egendom (eller egendom till ett värde som motsvarar
sådan egendom):
i)
Skäl för antagandet att den specifika egendomen är lokaliserad i den anmodade staten
ii)
Beskrivning och lokalisering av den specifika egendomen
iii) Annan relevant information
3.
Totalt belopp som begärts för frysning eller verkställighet i den anmodade staten (med siffror
och bokstäver, ange valuta):
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 207
213
214
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT E Skäl för begäran om eller utfärdande av beslut om frysning (i tillämpliga fall)
Sammanfattning av fakta:
1.
Ange skälen för begäran om frysning eller varför beslutet har utfärdats, inbegripet en
sammanfattning av de bakomliggande sakförhållandena och skälen för frysningen, en
beskrivning av det eller de brott som åtalats, utreds eller är föremål för förfaranden, vilket
skede utredningen eller förfarandet har nått, orsakerna till eventuella riskfaktorer och all
annan relevant information.
2.
Beskaffenhet och brottsrubricering för det eller de brott avseende vilka begäran om frysning
lämnades eller beslutet om frysning utfärdades och tillämplig(a) lagbestämmelse(r):
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 208
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Följande gäller endast i de fall där både den ansökande och den anmodade staten har gjort en
anmälan enligt artikel 670.2 i avtalet: om tillämpligt, markera ett eller flera av följande brott,
enligt definitionen i den ansökande statens lagstiftning, som i den ansökande staten kan leda
till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år. Om begäran eller beslutet om
frysning avser flera brott, ange nummer i förteckningen över brott nedan (motsvarande de
brott som beskrivs under punkterna 1 och 2 ovan):
Deltagande i en kriminell organisation
Terrorism enligt definitionen i bilaga 45
Människohandel
Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi
Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen
Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen
Korruption, inbegripet givande och tagande av muta
Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Förenade kungarikets, en
medlemsstats eller unionens ekonomiska intressen
Tvätt av vinning av brott
Penningförfalskning
It-brottslighet
Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och
växtsorter
Hjälp till olovlig inresa och vistelse
Mord
Grov misshandel
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 209
215
216
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader
Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan
Rasism och främlingsfientlighet
Organiserad stöld eller väpnat rån
Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk
Svindleri
Beskyddarverksamhet och utpressning
Förfalskning och piratkopiering
Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar
Förfalskning av betalningsmedel
Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser
Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen
Handel med stulna fordon
Våldtäkt
Mordbrand
Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet
Kapning av flygplan, fartyg eller rymdfarkoster
Sabotage
4.
Annan relevant information (t.ex. kopplingen mellan egendomen och brottet):
AVSNITT F Konfidentialitet
Behov av att hålla informationen i ansökan konfidentiell efter verkställighet:
Behov av särskilda formaliteter vid tidpunkten för verkställighet:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 210
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT G Begäranden till mer än en stat
Om en begäran om frysning har översänts till mer än en stat, lämna följande uppgifter:
1.
En begäran om frysning har översänts till följande andra stater (stat och myndighet):
2.
Ange skälen till att framställningar om frysning översänds till flera stater:
3.
Värdet av tillgångarna, om känt, i varje anmodad stat:
4.
Ange eventuella särskilda behov:
AVSNITT H Förhållande till tidigare begäranden eller beslut om frysning
Lämna i tillämpliga fall information som är relevant för att identifiera tidigare eller relaterade
begäranden om frysning:
1.
Datum för begäran eller för utfärdande och översändande av beslut:
2.
Myndighet till vilken beslutet översänts:
3.
Hänvisning som ges av de utfärdande och verkställande myndigheterna:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 211
217
218
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT I: Beslagtagande
Denna begäran om frysning åtföljs av ett beslut om förverkande som utfärdats i den ansökande
staten (referensnummer för beslutet om förverkande):
Ja, referensnummer:
Nej
Egendomen ska förbli fryst i den anmodade staten i avvaktan på översändandet och verkställigheten
av beslutet om förverkande (beräknat datum för inlämnande av beslutet om förverkande, om
möjligt):
AVSNITT J: Rättsmedel (i tillämpliga fall)
Ange om rättsmedel kan utnyttjas i den ansökande staten mot utfärdandet av en begäran/ett beslut
om frysning och redogör i så fall för omständigheterna (beskrivning av rättsmedlet, inbegripet vilka
åtgärder som måste vidtas och tidsfrister):
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 212
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT K: Utfärdande myndighet
Om det i den ansökande staten finns ett beslut om frysning som denna begäran om frysning grundar
sig på, lämna följande uppgifter:
1.
Typ av utfärdande myndighet:
Domare, domstol, allmän åklagare.
Annan behörig myndighet som utsetts av den ansökande staten.
2. Kontaktuppgifter:
Den utfärdande myndighetens officiella namn:
Myndighetens företrädare:
Befattning (titel/grad):
Ärendenummer:
Adress:
Tfn: (landskod) (riktnummer):
Fax: (landskod) (riktnummer):
E-post:
Möjliga språk för kontakter med den utfärdande myndigheten:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 213
219
220
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Den utfärdande myndighetens och/eller dess företrädares underskrift, som intygar att
innehållet i formuläret för ansökan om frysning/provisoriska åtgärder är riktigt och korrekt:
Namn:
Befattning (titel/grad):
Datum:
Officiell stämpel (om sådan finns):
AVSNITT L: Godkännande myndighet
Ange vilken typ av myndighet som har godkänt formuläret för begäran om frysning/provisoriska
åtgärder, om tillämpligt:
Domare, domstol, allmän åklagare.
Annan behörig myndighet som utsetts av den ansökande staten.
Den godkännande myndighetens officiella namn:
Myndighetens företrädare:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 214
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Befattning (titel/grad):
Ärendenummer:
Adress:
Tfn (landskod) (riktnummer):
Fax (landskod) (riktnummer):
E-post:
Möjliga språk för kontakter med den behöriga myndigheten:
AVSNITT M: Centralmyndighet
Ange den centralmyndighet som ansvarar för det administrativa översändandet och mottagandet av
begäranden om frysning i den ansökande staten:
Centralmyndighetens officiella namn:
Myndighetens företrädare:
Befattning (titel/grad):
Ärendenummer:
Adress:
Tfn (landskod) (riktnummer):
Fax (landskod) (riktnummer):
E-post:
Möjliga språk för kontakter med den behöriga myndigheten:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 215
221
222
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT N: Ytterligare information
1.
Ange om den huvudsakliga kontaktpunkten i den ansökande staten bör vara
den utfärdande myndigheten
den behöriga myndigheten
centralmyndigheten
2.
Om annan än ovan, ange kontaktuppgifter för den eller de personer som kan kontaktas för
ytterligare information om denna begäran om frysning:
Namn/Titel/Organisation:
Adress:
E-post/Kontakttelefon:
AVSNITT O: Bilagor
Originalet eller en vederbörligen bestyrkt kopia av beslutet om frysning ska åtföljas av formuläret
för begäran om frysning/interimistiska åtgärder om ett beslut om frysning har utfärdats i den
ansökande staten.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 216
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Formulär för begäran om förverkande
AVSNITT A
Ansökande stat: ...............................................................................................................................
Anmodad stat: ..................................................................................................................................
AVSNITT B: Beslut om förverkande
Datum för utfärdande: ......................................................................................................................
Datum då beslutet blev slutligt: ........................................................................................................
Referensnummer: .............................................................................................................................
Totalt belopp i beslutet, med siffror och bokstäver, ange valuta
Belopp som begärs för verkställighet i den anmodade staten, eller om det rör sig om en viss typ av
egendom, beskrivning och lokalisering av egendomen
Lämna närmare uppgifter om domstolens slutsatser i samband med beslutet om förverkande:
Egendomen utgör vinning av ett brott eller motsvarande som helt eller delvis uppgår till
värdet av denna vinning.
Egendomen utgör hjälpmedel för ett sådant brott.
Egendomen kan bli föremål för utvidgat förverkande.
Egendomen är föremål för förverkande enligt någon annan bestämmelse om befogenheter till
förverkande, inbegripet förverkande utan slutlig fällande dom enligt den ansökande statens
rätt efter ett förfarande på grund av ett brott.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 217
223
224
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT C: Berörda personer
Redogör för all känd information om identiteten på den eller de 1) fysiska eller 2) juridiska personer
som berörs av ansökan om förverkande (om mer än en person berörs, ange uppgifter om var och en
av dessa):
1.
Fysisk person
Namn:
Förnamn:
Andra relevanta namn (i förekommande fall):
Alias (i förekommande fall):
Kön:
Nationalitet:
ID-nummer eller socialförsäkringsnummer:
Typ av identitetshandling(ar) som personen innehar och nummer (identitetskort, pass), om
sådant finns:
Födelsedatum:
Födelseort:
Bostadsort och/eller känd adress (om okänd, ange senast kända adress):
Språk som förstås av den berörda personen:
Ange om denna person har en begäran om förverkande riktad mot sig eller äger den egendom
som omfattas av begäran om förverkande:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 218
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
2.
Juridisk person
Namn:
Form av juridisk person:
Namnförkortning, allmänt använt namn eller handelsnamn (i förekommande fall):
Stadgeenligt säte:
Registreringsnummer:
Den juridiska personens adress:
Namn på den juridiska personens företrädare:
Ange på vilken plats begäran om förverkande ska genomföras, om den inte överensstämmer
med adressen ovan:
3.
Tredje man
i)
Tredje man vars rättigheter avseende den egendom som omfattas av begäran om
förverkande blir direkt negativt påverkade (identitet och skäl), om känt/i tillämpliga fall:
ii)
Bifoga handlingar som visar att rättigheter som gjorts gällande av tredje man blivit
prövade.
4.
Lägg till eventuell ytterligare information som kan underlätta verkställigheten av ansökan om
förverkande:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 219
225
226
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT D: Berörd egendom
Ange all information, såvitt känt, om de tillgångar som förverkandet avser. Lämna närmare
uppgifter om all egendom och enskilda objekt, i tillämpliga fall:
1.
Om det rör sig om ett penningbelopp:
i)
Skäl att anta att personen har egendom/inkomst i den anmodade staten.
ii)
Beskrivning och lokalisering av egendom/inkomstkälla.
2.
Om begäran gäller specifik egendom:
i)
Skäl för antagandet att den specifika egendomen är lokaliserad i den anmodade staten.
ii)
Beskrivning och lokalisering av den specifika egendomen.
3.
Egendomens värde:
i)
Totalt belopp som omfattas av begäran (ungefärligt belopp).
ii)
Totalt belopp som begärts för verkställighet i den anmodade staten (ungefärligt belopp).
iii) Om det rör sig om en viss typ av egendom, beskrivning och lokalisering av egendomen.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 220
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT E: Skäl till förverkande
Sammanfattning av fakta:
1.
Ange skälen till att ett beslut om förverkande har utfärdats, inbegripet en sammanfattning av
de bakomliggande sakförhållandena och skälen för förverkande, en beskrivning av brotten,
skälen till eventuella riskfaktorer och annan relevant information (t.ex. datum, plats och
omständigheter kring brottet):
2.
Beskaffenhet och brottsrubricering för det eller de brott avseende vilka beslutet om
förverkande utfärdades och tillämplig(a) lagbestämmelse(r):
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 221
227
228
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
3.
Följande gäller endast i det fall där både den ansökande och den anmodade staten har gjort en
anmälan enligt artikel 670.2 i avtalet: om tillämpligt, markera ett eller flera av följande brott,
enligt definitionen i den ansökande statens lagstiftning, som i den ansökande staten kan leda
till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd på minst tre år. Om beslutet om förverkande
avser flera brott, ange nummer i förteckningen över brott nedan (motsvarande de brott som
beskrivs under punkterna 1 och 2 ovan).
Deltagande i en kriminell organisation
Terrorism enligt definitionen i bilaga 45
Människohandel
Sexuellt utnyttjande av barn samt barnpornografi
Olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen
Olaglig handel med vapen, ammunition och sprängämnen
Korruption, inbegripet givande och tagande av muta
Bedrägeri, inbegripet bedrägeri som riktar sig mot Förenade kungarikets, en
medlemsstats eller unionens ekonomiska intressen
Tvätt av vinning av brott
Penningförfalskning
It-brottslighet
Miljöbrott, inbegripet olaglig handel med hotade djurarter och hotade växtarter och
växtsorter
Hjälp till olovlig inresa och vistelse
Mord
Grov misshandel
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 222
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Olaglig handel med mänskliga organ och vävnader
Människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan
Rasism och främlingsfientlighet
Organiserad stöld eller väpnat rån
Olaglig handel med kulturföremål, inbegripet antikviteter och konstverk
Svindleri
Beskyddarverksamhet och utpressning
Förfalskning och piratkopiering
Förfalskning av administrativa dokument och handel med sådana förfalskningar
Förfalskning av betalningsmedel
Olaglig handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser
Olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen
Handel med stulna fordon
Våldtäkt
Mordbrand
Brott som omfattas av den internationella brottmålsdomstolens behörighet
Kapning av flygplan, fartyg eller rymdfarkoster
Sabotage
4.
Annan relevant information (t.ex. kopplingen mellan egendomen och brottet):
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 223
229
230
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT F: Konfidentialitet
Behov av att hålla informationen i begäran eller en del av den konfidentiell.
Ange relevant information:
AVSNITT G: Begäranden till mer än en stat
Om en begäran om förverkande har översänts till mer än en stat, lämna följande information:
1.
En begäran om förverkande har översänts till följande andra stater (stat och myndighet):
2.
Skäl för att översända en begäran om förverkande till flera stater (välj lämpliga skäl):
i)
Om en begäran gäller specifik egendom:
Olika delar av den egendom som omfattas av begäran tros vara belägna i olika
stater.
Begäran om förverkande avser en specifik egendom och kräver åtgärder i mer än
en stat.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 224
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
ii)
Om begäran om förverkande rör ett penningbelopp:
Det beräknade värdet av den egendom som kan förverkas i den ansökande staten
och i någon av de anmodade staterna är sannolikt inte tillräckligt för att täcka hela
det belopp som anges i beslutet.
Andra specifika behov:
3.
Värdet av tillgångarna, om känt, i varje anmodad stat:
4.
Om förverkandet av den specifika egendomen kräver åtgärder i mer än en stat, beskrivning av
den åtgärd som ska vidtas i den anmodade staten:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 225
231
232
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT H: Omvandling och överföring av egendom
1.
Om begäran av förverkande avser en specifik egendom, bekräfta huruvida den ansökande
staten tillåter att förverkandet i den anmodade staten verkställs i form av ett krav på betalning
av ett penningbelopp som motsvarar värdet av denna egendom.
Ja
Nej
2.
Om förverkandet avser ett penningbelopp, ange huruvida annan egendom än pengar som
erhålls från verkställandet av begäran om förverkande kan överföras till den ansökande staten.
Ja
Nej
AVSNITT I: Åläggande av fängelsestraff vid bristande fullgörelse eller andra åtgärder som
begränsar en persons frihet
Ange om den ansökande staten tillåter att den anmodade staten ålägger fängelsestraff eller andra
åtgärder som begränsar en persons frihet, om det inte är möjligt att helt eller delvis verkställa
begäran om förverkande:
Ja
Nej
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 226
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT J: Återställande eller ersättning av egendom till brottsoffer
1.
Ange, om relevant:
En utfärdande myndighet eller en annan behörig myndighet i den ansökande staten har
utfärdat ett beslut om att ersätta brottsoffret med, eller återställa till brottsoffret följande
penningbelopp:
En utfärdande myndighet eller en annan behörig myndighet i den ansökande staten har
utfärdat ett beslut om att återställa följande egendom, som inte utgörs av pengar, till
brottsoffret:
2.
Uppgifter om beslutet om återställande av egendom till eller ersättning till brottsoffret:
Utfärdande myndighet (officiellt namn):
Datum för beslutet:
Beslutets referensnummer (om sådant finns):
Beskrivning av den egendom som ska återställas eller det belopp som ska beviljas som
ersättning:
Brottsoffrets namn:
Brottsoffrets adress:
AVSNITT K: Rättsmedel
Ange om rättsmedel redan har utnyttjats mot utfärdandet av ett beslut om förverkande och redogör i
så fall för omständigheterna (beskrivning av rättsmedlet, inbegripet vilka åtgärder som måste vidtas
och tidsfrister):
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 227
233
234
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
AVSNITT L: Utfärdande myndighet
Lämna närmare uppgifter om den myndighet som utfärdade begäran om förverkande i den
ansökande staten.
1.
Typ av utfärdande myndighet:
Domare, domstol, allmän åklagare.
Annan behörig myndighet som utsetts av den ansökande staten.
2. Kontaktuppgifter:
Den utfärdande myndighetens officiella namn:
Myndighetens företrädare:
Befattning (titel/grad):
Ärendenummer:
Adress:
Tfn (landskod) (riktnummer):
Fax (landskod) (riktnummer):
E-post:
Möjliga språk för kontakter med den utfärdande myndigheten:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 228
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Den utfärdande myndighetens och/eller dess företrädares underskrift, som intygar att
innehållet i formuläret för begäran om förverkande är riktigt och korrekt:
Namn:
Befattning (titel/grad):
Datum:
Officiell stämpel (om sådan finns):
AVSNITT M: Godkännande myndighet
Ange vilken typ av myndighet som har godkänt formuläret för begäran om förverkande, om
tillämpligt:
Domare, domstol, allmän åklagare.
Annan behörig myndighet som utsetts av den utfärdande staten.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 229
235
236
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
Den godkännande myndighetens officiella namn:
Myndighetens företrädare:
Befattning (titel/grad):
Ärendenummer:
Adress:
Tfn (landskod) (riktnummer):
Fax (landskod) (riktnummer):
E-post:
Möjliga språk för kontakter med den behöriga myndigheten:
AVSNITT N: Centralmyndighet
Ange den centralmyndighet som ansvarar för det administrativa översändandet och mottagandet av
begäranden om förverkande i den ansökande staten:
Centralmyndighetens officiella namn:
Myndighetens företrädare:
Befattning (titel/grad):
Ärendenummer:
Adress:
Tfn (landskod) (riktnummer):
Fax (landskod) (riktnummer):
E-post:
Möjliga språk för kontakter med den behöriga myndigheten:
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 230
Prop. 2020/21:197
Bilaga 1
__________________
AVSNITT O: Ytterligare information
1.
Ange om den huvudsakliga kontaktpunkten i den ansökande staten bör vara
den utfärdande myndigheten
den behöriga myndigheten
centralmyndigheten
2. Om
annan än ovan, lämna kontaktuppgifter till den eller de personer som kan kontaktas för
ytterligare information om detta formulär för begäran om förverkande:
Namn/Titel/Organisation:
Adress:
E-post/Kontakttelefon:
AVSNITT P: Bilagor
Originalet eller en vederbörligen bestyrkt kopia av beslutet om förverkande måste lämnas
tillsammans med formuläret för begäran om förverkande.
EU/UK/TCA/Bilaga 39-46/sv 231
237
237
Prop. 2020/21:197 Bilaga 2
Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
I promemorian lämnas förslag till kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan. Genom avtalet införs bestämmelser om det straffrättsliga samarbetet mellan parterna, bl.a. om överlämnande av misstänkta och dömda personer, ömsesidig rättslig hjälp i brottmål samt frysning och förverkande av egendom..
I promemorian lämnas förslag till en ny lag med kompletterande bestämmelser till avtalet som möjliggör för att avtalet ska kunna tillämpas fullt ut i Sverige. Den nya lagen innehåller kompletterande bestämmelser när Sverige är den stat som såväl begär bistånd som lämnar bistånd till Förenade kungariket.
Förslagen föreslås träda i kraft den 15 juli 2021.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
Promemorians lagförslag
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar vissa delar av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och
Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet. De delar av avtalet som kompletteras är del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, avdelning VII om överlämnande och avdelning XI om frysning och förverkande.
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i avtalet.
2 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer till Sverige
Utfärdande rättslig myndighet
1 § Åklagare är behöriga att i Sverige utfärda en arresteringsorder för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
Återförande av en person som har överlämnats till Sverige
2 § Vid återförande av en person som har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt europeisk arresteringsorder.
3 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer från Sverige
Verkställande rättsliga myndigheter
1 § Åklagare och allmän domstol är behöriga att verkställa en arresteringsorder som är utfärdad av Förenade kungariket.
Hinder mot överlämnande
2 § En svensk medborgare får inte överlämnas.
239
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
3 § Ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott.
Ett överlämnande får inte vägras om den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel LAW.SURR.82.2 i avtalet.
4 § I frågor om hinder mot överlämnande tillämpas 2 kap. 3 § 1 och 5 samt 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
5 § Överlämnande får inte beviljas
1. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel LAW.SURR.84 b i avtalet krävs för att överlämnande ska få beviljas, eller
2. om den eftersökte enligt artikel LAW.SURR.94 i avtalet ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen.
Förfarandet vid överlämnande
6 § Under det inledande förfarandet om överlämnande och under utredningen tillämpas följande bestämmelser i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder: – 4 kap. 1 § andra och tredje styckena, – 4 kap. 2 § andra stycket i den omfattning det rör en efterlysning i ett annat system för eftersökning av personer än Schengens informationssystem (SIS), och – 4 kap. 3 § första stycket.
Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat sägs i avtalet eller i denna lag. Åklagaren inhämtar de kompletteringar som behövs med stöd av artikel LAW.SURR.93.2 i avtalet.
7 § I frågor om offentlig försvarare för den eftersökte tillämpas 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
8 § I frågor om samtycke och medgivande tillämpas 4 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, utom första stycket sista meningen.
9 § Vid rättens prövning i fråga om överlämnande tillämpas 5 kap. 1 §, 2 § utom första stycket andra meningen, 4 § första och andra styckena, 5 § och 9 § utom första stycket första meningen i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Om garantier som avses i artikel LAW.SURR.84 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas. Ett beslut om att inte bevilja ett överlämnande enligt artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet får inte överklagas.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
Tvångsmedel
10 § I frågor om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i 4 kap.5 och 6 §§, 5 kap. 7 § samt 6 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
11 § Vid användning av beslag tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Verkställighet av beslut om överlämnande
12 § Rätten kan i samband med ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas, bestämma att – verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel LAW.SURR.101.4 eller artikel LAW.SURR.102.1, eller – den eftersökte tillfälligt ska överlämnas enligt artikel LAW.SURR.102.2 i avtalet.
Åklagaren kan efter att rätten har beslutat om överlämnande bestämma att verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel LAW.SURR.101.3 eller artikel LAW.SURR.101.4 i avtalet.
13 § Vid verkställighet av ett beslut om överlämnande tillämpas 6 kap.4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige
14 § Om rätten med stöd av artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte eller om någon har överlämnats från Sverige på villkor som avses i artikel LAW.SURR.84 b i avtalet att han eller hon ska återföras hit, ska verkställigheten överföras enligt de bestämmelser som anges i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § i den lagen ska inte tillämpas. Vid tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas.
När rätten med stöd av artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs.
Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning
15 § Bestämmelserna i 1–3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas i frågor om tillstånd till utvidgat överlämnande enligt artikel LAW.SURR.105.4 eller till vidareöverlämnande enligt artikel LAW.SURR.106.3 i avtalet.
Ett tillstånd till vidareöverlämnande enligt artikel LAW.SURR.106.3 i avtalet ska även omfatta ett överlämnande eller utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge.
241
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
16 § Vid tillstånd till vidareutlämning enligt artikel LAW.SURR.106.5 i avtalet tillämpas 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Transitering och transport i Sverige
17 § Vid transitering och transport i Sverige tillämpas 8 kap.2 och 3 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
4 kap. Verkställighet av beslut om förverkande
Centralmyndighet
1 § Regeringskansliet (Justitiedepartementet) är centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande enligt avdelning XI i avtalet.
Verkställighet i Förenade kungariket
2 § Kronofogdemyndigheten prövar frågan om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande ska begäras i Förenade kungariket.
En framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande tillsammans med övriga handlingar överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet (Justitiedepartementet).
3 § Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och i de fall
Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska myndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.
4 § Kronofogdemyndigheten får inte ingå överenskommelse om eller samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande i Förenade kungariket verkställs genom omvandling enligt artikel LAW.CONFISC.10.4 eller alternativa åtgärder enligt artikel LAW.CONFISC.14 i avtalet.
Verkställighet i Sverige
5 § Regeringskansliet (Justitiedepartementet) ska överlämna en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande till en åklagare för vidare handläggning.
6 § Vid prövning av ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar 4 § tredje stycket, 9 §, 11 § första stycket, 15 §, 16 § utom andra stycket andra meningen, 24 § första och andra styckena samt 35, 38 och 39 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
7 § I frågor om förfogande över förverkad egendom tillämpas 36 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Kronofogdemyndigheten meddelar beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel LAW.CONFISC.12.3 i avtalet.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021
243
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §5
Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten.
Denna lag gäller inte om någon av följande författningar är tillämplig:
1. lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,
2. lagen (2011:1165) om överlämnande från SveriPge enligt en nordisk arresteringsorder, eller
3. lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.
Denna lag gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan är tillämpligt.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021
5 Senaste lydelse 2011:1166.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighets av brottmålsdom ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §6
Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.
I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i
1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande,
3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande,
4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena
6 Senaste lydelse 2020:970.
245
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och
5. lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021
Prop. 2020/21:197 Bilaga 3
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska införas en ny paragraf, 1 kap. 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
9 §
Det finns kompletterande bestämmelser till denna lag i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021.
247
Prop. 2020/21:197 Bilaga 4
Förteckning över remissinstanserna
Följande remissinstanser har inkommit med yttrande över promemorian: Attunda tingsrätt, Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Integritetsskyddsmyndigheten, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Förvaltningsrätten i Göteborg, Haparanda tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern, Kronofogdemyndigheten, Kriminalvården, Kustbevakningen, Linköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten, Riksantikvarieämbetet, Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Tullverket juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Åklagarmyndigheten.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har inte yttrat sig över promemorian.
Civil Rights Defenders, Föreningen Sveriges kronofogdar och Riksdagens Ombudsmän har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
Lagrådsremissens lagförslag
Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar vissa delar av avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet.
De delar av avtalet som kompletteras är del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete, avdelning VII om överlämnande och avdelning XI om frysning och förverkande.
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i avtalet.
2 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer till Sverige
Utfärdande rättslig myndighet
1 § Åklagare är behörig att i Sverige utfärda en arresteringsorder för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
Återförande av en person som har överlämnats till Sverige
2 § Vid återförande av en person som har överlämnats till Sverige på villkor att han eller hon återförs till Förenade kungariket, tillämpas 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Transport i Sverige
3 § Vid transport i Sverige av den som överlämnats hit tillämpas 8 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
249
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
3 kap. Överlämnande av misstänkta eller dömda personer från Sverige
Verkställande rättsliga myndigheter
1 § Åklagare och allmän domstol är behöriga att verkställa en arresteringsorder som är utfärdad i Förenade kungariket.
Hinder mot överlämnande
2 § En svensk medborgare får inte överlämnas.
3 § Ett överlämnande får vägras om den gärning som arresteringsordern avser är ett politiskt brott.
Ett överlämnande får dock inte vägras om den gärning som arresteringsordern avser omfattas av artikel LAW.SURR.82.2 i avtalet.
4 § I frågor om hinder mot överlämnande tillämpas 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
5 § Överlämnande får inte beviljas
1. om den utfärdande myndigheten inte lämnar sådana garantier som enligt artikel LAW.SURR.84 b i avtalet krävs för att överlämnande ska få beviljas, eller
2. om den eftersökte enligt artikel LAW.SURR.94 i avtalet ska överlämnas eller utlämnas till en annan stat eller överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen.
Förfarandet vid överlämnande
6 § Under det inledande förfarandet om överlämnande och under utredningen tillämpas följande bestämmelser i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder:
– 4 kap. 1 § andra stycket, – 4 kap. 2 § andra stycket i den omfattning det rör en efterlysning i ett annat system för eftersökning av personer än Schengens informationssystem, och
– 4 kap. 3 § första stycket. Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat anges i avtalet eller i denna lag.
Åklagaren inhämtar de kompletteringar som behövs med stöd av artikel LAW.SURR.93.2 i avtalet.
7 § I frågor om offentlig försvarare för den eftersökte tillämpas 4 kap. 8 § och 5 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
8 § I frågor om samtycke och medgivande tillämpas 4 kap. 9 § utom första stycket sista meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
9 § Vid prövningen av frågan om överlämnande tillämpas 5 kap. 1 §, 2 § utom första stycket andra meningen, 4 § första och andra styckena, 5 § och 9 § utom första stycket första meningen lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Om garantier som avses i artikel LAW.SURR.84 b i avtalet har lämnats av den utfärdande myndigheten, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att det är ett villkor för överlämnande att garantierna kommer att uppfyllas.
Ett beslut om att inte bevilja ett överlämnande enligt artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet får inte överklagas.
Tvångsmedel
10 § I frågor om gripande, anhållande och häktning samt reseförbud och anmälningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i 4 kap.5 och 6 §§, 5 kap. 7 § och 6 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
11 § I frågor om beslag och husrannsakan tillämpas bestämmelserna i 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Verkställighet av beslut om överlämnande
12 § Rätten kan i samband med ett beslut om att den eftersökte ska överlämnas, bestämma att
– verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel LAW.SURR.101.4 eller artikel LAW.SURR.102.1 i avtalet, eller
– den eftersökte tillfälligt ska överlämnas enligt artikel LAW.SURR.102.2 i avtalet.
Efter att rätten har beslutat om överlämnande kan åklagaren bestämma att verkställigheten ska skjutas upp med stöd av artikel LAW.SURR.101.3 eller artikel LAW.SURR.101.4 i avtalet.
13 § Vid verkställighet av ett beslut om överlämnande tillämpas 6 kap.4 och 5 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige
14 § Verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överföras till
Sverige enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om
– rätten med stöd av artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, eller
– någon har överlämnats från Sverige på villkor att han eller hon ska återföras hit enligt artikel LAW.SURR.84 b i avtalet.
Vid ett sådant överförande av verkställigheten till Sverige ska bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dock inte tillämpas. Vid tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran
251
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas.
När rätten med stöd av artikel LAW.SURR.81.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs.
Utvidgat överlämnande, vidareöverlämnande och vidareutlämning.
15 § Bestämmelserna i 1–3, 6, 7 och 9 §§ tillämpas i frågor om tillstånd till utvidgat överlämnande enligt artikel LAW.SURR.105.4 eller till vidareöverlämnande enligt artikel LAW.SURR.106.3 i avtalet.
Ett tillstånd till vidareöverlämnande enligt artikel LAW.SURR.106.3 i avtalet ska även omfatta ett överlämnande eller utlämning från Förenade kungariket till Island eller Norge.
16 § Vid tillstånd till vidareutlämning enligt artikel LAW.SURR.106.5 i avtalet tillämpas 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
Tillstånd till transport genom Sverige
17 § Vid en begäran om tillstånd till transport genom Sverige tillämpas 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
4 kap. Verkställighet av beslut om förverkande
Centralmyndighet
1 § Regeringskansliet är centralmyndighet för samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande enligt avdelning XI i avtalet.
Verkställighet i Förenade kungariket
2 § Kronofogdemyndigheten prövar om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande ska begäras i Förenade kungariket.
En framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande överlämnas av Kronofogdemyndigheten till Regeringskansliet.
3 § Om en framställning om verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande har överlämnats till Förenade kungariket och
Kronofogdemyndigheten även verkställer beslutet i Sverige, ska myndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.
4 § Kronofogdemyndigheten får inte samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket genom omvandling enligt artikel LAW.CONFISC.10.4 eller genom åtgärder enligt artikel
LAW.CONFISC.14 i avtalet.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
Verkställighet i Sverige
5 § Regeringskansliet ska överlämna en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande till åklagaren för vidare handläggning.
6 § Vid prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar 4 § tredje stycket, 9 §, 11 § första stycket, 15 §, 16 § utom andra stycket andra meningen, 24 § första och andra styckena och 35, 38 och 39 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
7 § I frågor om förfogande över förverkad egendom tillämpas 36 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Kronofogdemyndigheten meddelar beslut om fördelningen av influtna medel i enlighet med artikel LAW.CONFISC.12.3 i avtalet.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021.
253
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1957:668) om utlämning för brott ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §7
Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från
Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten.
Denna lag gäller inte om någon av följande författningar är tillämplig:
1. lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder,
2. lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, eller
3. lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.
Denna lag gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan är tillämpligt.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021 .
7 Senaste lydelse 2011:1166 (jfr 2012:573).
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §8
Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag.
I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård.
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i
1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och
2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande,
3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
3. lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande,
4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska
8 Senaste lydelse 2020:970.
255
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och
5. lagen ( 2021:000 ) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 5
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska införas en ny paragraf, 1 kap. 9 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
9 §
Det finns kompletterande bestämmelser till denna lag i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan.
Denna lag träder i kraft den 15 juli 2021.
257
Prop. 2020/21:197 Bilaga 6
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2021-04-26
Närvarande: F.d. justitierådet Eskil Nord samt justitieråden Inga-Lill Askersjö och Petter Asp
Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
Enligt en lagrådsremiss den 15 april 2021 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket,
2. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
3. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Ann Medioni.
Förslagen föranleder följande yttrande.
Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket
Lagrådet kommer i detta yttrande att hänvisa till avtalets artiklar med angivande av de preliminära artikelnummer som finns i den version som varit tillgänglig för Lagrådet under granskningen. Lagrådet förutsätter att det tas fram en konverteringstabell när numreringen blir fastställd så att hänvisningarna till avtalet blir begripliga även framgent.
2 kap. 1 §
I paragrafen anges att det är åklagare som är behörig att i Sverige utfärda en arresteringsorder för lagföring eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.
På grund av vad Lagrådet anför i anslutning till 3 kap. 1 § nedan och Lagrådets förslag till utformning av den paragrafen vore en direkt hänvisning till avtalet att föredra också här.
Lagrådet föreslår därför att paragrafen ges följande lydelse.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 6
Behörig rättslig myndighet enligt artikel LAW.SURR.78 d i avtalet är åklagare.
Av samma skäl föreslår Lagrådet att underrubriken närmast före denna paragraf ska lyda: ”Behörig rättslig myndighet”.
3 kap. 1 §
Under rubriken ”Verkställande rättsliga myndigheter” anges att åklagare och allmän domstol är behöriga att verkställa en arresteringsorder som är utfärdad i Förenade kungariket.
Lagens utformning är i denna del visserligen följdriktig om man jämför med hur avtalet är utformat (jfr bl.a. artikel LAW.SURR.78 c i avtalet). I lagen om en europeisk arresteringsorder (i det följande europeiska arresteringsorderlagen) har emellertid lagstiftaren undvikit att använda benämningen verkställande myndigheter. Detta trots att det i det bakomliggande rambeslutet till den lagen på samma sätt som i avtalet talas om ”verkställande rättsliga myndigheter”. I den lagen avses med verkställighet av en arresteringsorder den egentliga verkställigheten av det beslut som tingsrätten fattar på framställning av åklagaren (jfr t.ex. 6 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen). Verkställighet avser i europeiska arresteringsorderlagen alltså något annat än den verksamhet som de myndigheter som nu utpekas som ”verkställande” ska ägna sig åt.
Det framstår, med hänsyn till att systemet enligt avtalet i grunden är detsamma som enligt europeiska arresteringsorderlagen, inte lämpligt att begreppet verkställighet används i så olika betydelser i de båda lagarna.
För att tillse att den svenska lagstiftningen på området inte bygger på en terminologi som är motstridig och förvirrande vore, enligt Lagrådets mening, en direkt hänvisning till avtalet att föredra i den nu aktuella bestämmelsen. Lagtexten kan då utformas enligt följande.
Behöriga rättsliga myndigheter enligt artikel LAW.SURR.78 c i avtalet är åklagare och allmän domstol.
Underrubriken närmast före 3 kap. 1 § bör i konsekvens härmed ändras till ”Behöriga rättsliga myndigheter”.
En ytterligare fråga som väcks av förslagen i denna del hänger samman med att åklagare och allmän domstol – som alltså båda ska vara verkställande rättsliga myndigheter i den mening som avses i avtalet – har mycket olikartade uppgifter i systemet (jfr bl.a. de roller som följer av 5 kap. 1 § europeiska arresteringsorderlagen, vilken enligt 3 kap. 9 § i den föreslagna lagen ska tillämpas också när ärenden enligt avtalet handläggs).
Om man läser avtalstexten med utgångspunkt i dessa olika roller är det t.ex. klart att den verkställande rättsliga myndighet som avses i artikel LAW.SURR.87 är åklagare, medan den verkställande rättsliga myndighet
259
Prop. 2020/21:197 Bilaga 6
som avses i artikel LAW.SURR.93.1 måste vara domstol. I de centrala delarna löses detta problem genom de hänvisningar till europeiska arresteringsorderlagen som finns i den föreslagna lagen (jfr hänvisningarna i 3 kap. 6 § till 4 kap. 1 och 3 §§ i europeiska arresteringsorderlagen som tydliggör att åklagare kan ta emot en arresteringsorder och utreda om det finns förutsättningar för överlämnande och hänvisningen i 3 kap. 9 § till 5 kap. 1 § i nämnda lag som tydliggör att det är domstolen som beslutar om överlämnande).
Det framstår emellertid för Lagrådet som oklart om den nu föreslagna lagstiftningen i alla delar klargör om det är åklagare eller domstol som har en funktion att fylla när avtalet anger att en viss uppgift ankommer på en verkställande rättslig myndighet. Eftersom det i grunden är avtalet som ska tillämpas bör i den fortsatta beredningen av ärendet övervägas om det i någon del behöver tydliggöras om en viss uppgift enligt avtalet ankommer på åklagare eller på allmän domstol (jfr t.ex. 3 kap. 6 § tredje stycket där ett sådant klargörande görs).
3 kap. 4 §
I paragrafen anges att ”[i] frågor om hinder mot överlämnande” ska 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 i europeiska arresteringsorderlagen tillämpas.
Utformningen av paragrafen ger närmast intryck av att den uttömmande reglerar hinder mot överlämnande. Men bestämmelsen ger också, och framför allt, intryck av att de hinder mot överlämnande som regleras i de uppräknade paragraferna i europeiska arresteringsorderlagen, men som inte omfattas av hänvisningarna, inte ska tillämpas. Det gäller exempelvis 2 kap. 4 § 1 (som avser gärningar som ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år). Att den omständigheten utgör ett hinder mot överlämnande framgår emellertid direkt av avtalet (jfr artikel LAW.SURR.80 c).
Samma problem uppstår beträffande 2 kap. 4 § 2 europeiska arresteringsorderlagen som det inte heller hänvisas till i 3 kap. 4 §. Den förstnämnda bestämmelsen, som avser hinder med hänsyn till att ett överlämnande skulle stå i strid med Europakonventionen, ska alltså inte tillämpas. Samtidigt anges i avtalet artikel LAW.GEN.3 att ingenting i del 3 av avtalet ska påverka parternas skyldigheter att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som särskilt återspeglas i Europakonventionen och, när det gäller unionen och dess medlemsstater, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Också i denna del undantas alltså en bestämmelse i europeiska arresteringsorderlagen vars innehåll i realiteten ska gälla.
Problem av detta slag uppstår lätt när kompletterande lagstiftning till direkt tillämpliga normer (i t.ex. EU-rättsliga förordningar eller, som i det här fallet, ett direkt tillämpligt avtal) genomförs genom att det i en kompletterande lag görs hänvisningar till redan existerande lag-stiftning. Problemet har att göra med att medlemsstaterna inte tillåts att i nationell rätt reglera det som föreskrivs i direkt tillämplig EU-rätt. I många
Prop. 2020/21:197 Bilaga 6
situationer måste det därför godtas att tillämparen själv ges uppgiften att, utan närmare ledning, addera den kompletterande lagstiftningen till de direkt tillämpliga normerna. Och i någon utsträckning måste man när det gäller kompletterande lagstiftning lita på att tillämparen inte drar obefogade motsatsslut.
Samtidigt måste det anses angeläget att reglerna, så långt det är möjligt, formuleras på ett sätt som inte är mer eller mindre direkt vilseledande för tillämparen eller för den som annars försöker ta reda på vad som gäller. Det gäller naturligtvis särskilt när det är fråga om centrala och materiellt betydelsefulla regler. Reglerna om hinder mot överlämnande måste anses vara av denna karaktär.
Lagrådet föreslår, mot denna bakgrund, att paragraferna 4 och 5 byter plats med varandra och att nuvarande 3 kap. 4 § (5 § om Lagrådets förslag godtas) ges en lydelse som tydliggör att det finns bestämmelser om hinder mot överlämnande också i avtalet.
I frågor om hinder mot överlämnande i övrigt gäller, vid sidan av vad som följer av del 3 i avtalet, 2 kap. 3 § 1 och 5 och 4 § 3 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
3 kap. 6 §, första stycket, andra strecksatsen
Paragrafen föreskriver att vissa bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen ska tillämpas vid förfarandet och utredningen angående ett överlämnande från Sverige. I första stycket andra strecksatsen hänvisas till 4 kap. 2 § andra stycket i den nämnda lagen som alltså ska tillämpas ”i den omfattning” det rör en efterlysning i ett annat system för eftersökning av personer än Schengens informationssystem. Lagtexten som det hänvisas till gäller eftersökning av personer som ska utlämnas eller överlämnas till en medlemsstat i EU. Avtalet gäller emellertid personer som tillhör Förenade kungariket, dvs. tredje land, vilket gör att det kan starkt ifrågasättas om 4 kap. 2 § andra stycket kan tillämpas i de fall som omfattas av avtalet. Det är också otydligt vad som avses med begränsningen att lagrummet är tillämpligt ”i den omfattning” förfarandet gäller andra personer än i Schengensystemet.
Enligt Lagrådets mening vore det tydligare att hänvisningen till den europeiska arresteringsorderlagen, med dess hänvisning till Schengensystemet, utgår och i stället den andra strecksatsen bildar ett eget stycke av följande lydelse.
En efterlysning som är registrerad i ett system för eftersökning av personer och som gäller utlämning eller överlämnande till Förenade kungariket ska jämställas med en arresteringsorder i avvaktan på att en sådan översänds.
261
Prop. 2020/21:197 Bilaga 6
3 kap. 6 § tredje stycket
I tredje stycket finns vad som ger intryck av att vara en upplysningsbestämmelse där det sägs att åklagaren inhämtar vissa kompletteringar med stöd av artikel LAW.SURR 93.2 i avtalet, där det sägs att det är den ”verkställande rättsliga myndigheten” som får begära kompletteringar.
I själva verket synes avsikten med detta stycke vara att lagstiftaren genom bestämmelsen bemyndigar åklagaren att vara verkställande myndighet i artikelns mening. Lagrådet anser att detta uttryckligen ska framgå och föreslår att stycket ges följande lydelse.
Beslut om kompletteringar enligt artikel LAW.SURR 93.2 i avtalet fattas av åklagare.
3 kap. 8 §
I paragrafen anges att ”4 kap. 9 § utom första stycket sista meningen” i europeiska arresteringsorderlagen ska tillämpas i frågor om samtycke och medgivande.
Här finns anledning att återkomma till den problematik som Lagrådet har framfört i anslutning till 3 kap. 4 §, nämligen att reglerna inte bör utformas på ett sätt som innebär stor risk att tillämparen leds vilse.
I den del av 4 kap. 9 § i europeiska arresteringsorderlagen som undantas genom bestämmelsen anges att den eftersökte ska upplysas om innebörden av att samtycke eller medgivande lämnas. Skälet till att den delen av bestämmelsen undantas anges i lagråds-remissen vara att denna regel följer direkt av avtalet (jfr artikel LAW.SURR.91.2 och LAW.SURR.105.2 f).
Enligt Lagrådets mening är detta ytterligare ett exempel på lagtext som visserligen principiellt kan låta sig försvaras med att lagen bara kompletterar avtalet, men som ändå måste betecknas som både vilseledande och onödigt svårtillämpad. I det här fallet förstärks dessutom problemet av att den aktuella delen av bestämmelsen uttryckligen undantas från tillämpning. Resultatet blir en föreskrift som säger att normen (dvs. att den tilltalade ska upplysas om innebörden av ett samtycke eller medgivande) inte ska tillämpas, trots att den faktiskt (men då enligt avtalet) ska tillämpas.
Enligt Lagrådets mening kan det i ett fall som det förevarande inte anses stå i strid med principen om att man inte får genomföra direkt tillämpliga normer på nationell nivå att låta hänvisningen avse hela 4 kap. 9 § i europeiska arresteringsorderlagen. Principen bör i sin tillämpning inte dras så långt att den leder till att den nödvändiga kompletterande lagstiftningen blir direkt missvisande. Det gäller åtminstone när fråga är om normer av det här slaget – att den enskilde ska upplysas om något – där man bör kunna tillåta sig ett visst mått av dubbelreglering under förutsättning att
Prop. 2020/21:197 Bilaga 6
den inte går utöver vad avtalet föreskriver. (Det framstår för övrigt inte som uteslutet att reglerna i avtalet, se artikel 91 och artikel 105.2 f, innebär just en förpliktelse för avtalsparterna att, genom införande av regler, säkerställa att ett samtycke lämnas med full insikt om vad det innebär.)
3 kap. 9 §
Också i denna paragraf aktualiseras det problem som Lagrådet lyft i anslutning till 3 kap. 4 och 8 §§.
I paragrafen anges sålunda bl.a. att 5 kap. 2 § utom första stycket andra meningen ska tillämpas. I 2 § första stycket andra meningen anges att handläggningen ska ske med skyndsamhet. Skälet till att denna del av 2 § undantas anges också i detta fall vara att ett skyndsamhetskrav följer direkt av avtalet. Åter gäller alltså att lagen uttryckligen undantar en viss norm (skyndsamhetsnormen) som faktiskt ska tillämpas (låt vara enligt avtalet).
Också i detta fall menar Lagrådet att principen om att man inte får genomföra direkt tillämpliga EU-rättsliga normer inte bör dras så långt att den leder till lagtext som är missvisande. Skyndsamhets-normen är inte av sådan karaktär att det kan anses föreligga något hinder mot att låta hänvisningen avse hela 5 kap. 2 §, vilket alltså i praktiken innebär att skyndsamhetskravet kommer att följa såväl av nationell rätt som av avtalet. Frågor om relationen mellan hänvisningar å ena sidan och undantag eller icke-hänvisningar å den andra inställer sig också vad gäller hänvisningar i andra bestämmelser, bl.a. i den nu aktuella paragrafen till 5 kap. 4 § första och andra styckena och 9 § ”utom första stycket första meningen”. Lagrådet har emellertid i dessa delar inte funnit anledning att motsätta sig att lagtexten utformas på det sätt som föreslås. Vad gäller hänvisningen till 5 kap. 4 § första och andra styckena beror detta på att den norm som undantas (dvs. 4 § tredje stycket) har en sådan karaktär att en dubbelreglering skulle kunna vara problematisk. När det gäller hänvisningen till 9 § ”utom första stycket första meningen” är skälet i stället att undantaget är helt adekvat (eftersom 9 § första stycket första meningen gäller svenska medborgare och svenska medborgare inte kan utlämnas enligt den nu aktuella lagstiftningen).
Lagrådet vill emellertid framhålla att de lagtekniska svårigheter som här har påtalats i stor utsträckning kan undvikas helt genom att de kompletterande bestämmelserna tas in direkt i lagen utan koppling till den europeiska arresteringsorderlagen. Lagrådet har dock förståelse för att tidsramen i detta ärende inte tillåter en så genomgripande förändring av lagrådsremissens förslag.
4 kap. 6 §
I paragrafen regleras genom en uppräkning vilka bestämmelser i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom som ska tillämpas vid prövning av en ansökan från Förenade kungariket om verkställighet av ett beslut om förverkande och vid verkställigheten av
263
Prop. 2020/21:197 Bilaga 6
detta beslut. Den hänvisningsteknik som används i paragrafen medför att det i vissa fall blir otydligt vilka bestämmelser i den lagen som ska tillämpas, eftersom de uppräknade bestämmelserna i sin tur hänvisar vidare till andra paragrafer i den lagen. En av de paragrafer som det hänvisas vidare till, 15 §, finns med i uppräkningen vilket gör att den regleras dubbelt. Vissa andra däremot (t.ex. 12−14 och 19−22) finns inte med och ska således sannolikt inte omfattas, men de kommer ändå att göra det på grund av vidarehänvisningen.
Paragrafen bör justeras så att det klart framgår vilka av de bestämmelser till vilka det hänvisas vidare som ska tillämpas. Den skulle dessutom vinna i överskådlighet om hänvisningarna görs i en punktlista. Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse.
Vid prövning av en ansökan om verkställighet av ett beslut om förverkande och vid verkställighet av beslutet gäller i tillämpliga delar följande bestämmelser i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom: – 4 § tredje stycket, – 9 § med bortseende från hänvisningarna till 19–22 §§, – 11 § första stycket med bortseende från hänvisningarna till 12–14 §§, – 16 § utom andra stycket andra meningen, – 24 § första och andra styckena med bortseende från hänvisningarna till 11 § andra stycket och 12–14 §§, och – 35, 38 och 39 §§.
Förslaget till lag om ändring i lagen om utlämning för brott
1 §
Förslagen innebär bl.a. att det i andra stycket anges dels att utlämningslagen inte ska tillämpas om lagen med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket ska tillämpas, dels att utlämningslagen inte heller ska tillämpas om det avtal som ligger till grund för den kompletterande lagen är tillämpligt.
Som antyds redan av den kompletterande lagens namn är emellertid lagen och avtalet i nu aktuella delar ömsesidigt beroende av varandra. Undantaget som innebär att utlämningslagen inte ska tillämpas när avtalet och lagen i stället ska tillämpas bör därför vara ett och detsamma. Detta kan åstadkommas genom att paragrafen ges följande lydelse.
Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här i riket får efter beslut av regeringen utlämnas till den staten i enlighet med bestämmelserna i denna lag.
Prop. 2020/21:197 Bilaga 6
Lagen gäller inte om lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till den andra staten.
Lagen gäller inte heller om avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan och lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen eller Förenade kungariket är tillämpliga.
Förslaget till lag om ändring i lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
1 §
Av de skäl som anförts under föregående rubrik bör avtalet och den kompletterande lagen samlas i en och samma hänvisning i den nu aktuella paragrafen. Den fjärde punkten i förslaget kan då ges följande lydelse.
4. avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och den tillhörande lagen (2021:000) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete enligt avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.
Övrigt lagförslag
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Konverteringstabell för artikelnummer och bilagor avseende del 3 i avtalets slutgiltiga respektive initiala version
Artikelnummer i del 3 i avtalets slutgiltiga version
Artikelnummer i del 3 i avtalets initiala version
Avdelning I Allmänna bestämmelser
Avdelning I Allmänna bestämmelser
522
LAW.GEN.1
523
LAW.GEN.2
524
LAW.GEN.3
525
LAW.GEN.4
526
LAW.GEN.5
Avdelning VII Överlämnande Avdelning VII Överlämnande 596
LAW.SURR.76
597 LAW.SURR.77 598 LAW.SURR.78 599 LAW.SURR.79 600 LAW.SURR.80 601 LAW.SURR.81 602 LAW.SURR.82 603 LAW.SURR.83 604 LAW.SURR.84 605 LAW.SURR.85 606 LAW.SURR.86 607 LAW.SURR.87 608 LAW.SURR.88 609 LAW.SURR.89 610 LAW.SURR.90 611 LAW.SURR.91 612 LAW.SURR.92 613 LAW.SURR.93 614 LAW.SURR.94 615 LAW.SURR.95 616 LAW.SURR.96 617 LAW.SURR.97 618 LAW.SURR.98 619 LAW.SURR.99 620 LAW.SURR.100 621 LAW.SURR.101 622 LAW.SURR.102 623 LAW.SURR.103 624 LAW.SURR.104 625 LAW.SURR.105 626 LAW.SURR.106
Prop. 2020/21:197 Bilaga 7
627 LAW.SURR.107 628 LAW.SURR.108 629 LAW.SURR.109 630 LAW.SURR.110 631 LAW.SURR.111 632 LAW.SURR.112
Avdelning VIII Ömsesidig rättslig hjälp
Avdelning VIII Ömsesidig rättslig hjälp
633 LAW.MUTAS.113 634 LAW.MUTAS.114 635 LAW.MUTAS.115 636 LAW.MUTAS.116 637 LAW.MUTAS.117 638 LAW.MUTAS.118 639 LAW.MUTAS.119 640 LAW.MUTAS.120 641 LAW.MUTAS.121 642 LAW.MUTAS.122
Avdelning XI Frysning och förverkande
Avdelning XI Frysning och förverkande
656 LAW.CONFISC.1 657 LAW.CONFISC.2 658 LAW.CONFISC.3 659 LAW.CONFISC.4 660 LAW.CONFISC.5 661 LAW.CONFISC.6 662 LAW.CONFISC.7 663 LAW.CONFISC.8 664 LAW.CONFISC.9 665 LAW.CONFISC.10 666 LAW.CONFISC.11 667 LAW.CONFISC.12 668 LAW.CONFISC.13 669 LAW.CONFISC.14 670 LAW.CONFISC.15 671 LAW.CONFISC.16 672 LAW.CONFISC.17 673 LAW.CONFISC.18 674 LAW.CONFISC.19 675 LAW.CONFISC.20 676 LAW.CONFISC.21 677 LAW.CONFISC.22 678 LAW.CONFISC.23 679 LAW.CONFISC.24 680 LAW.CONFISC.25 681 LAW.CONFISC.26 682 LAW.CONFISC.27 683 LAW.CONFISC.28
267
Prop. 2020/21:197 Bilaga 7
684 LAW.CONFISC.29 685 LAW.CONFISC.30 686 LAW.CONFISC.31 687 LAW.CONFISC.32 688 LAW.CONFISC.33 689 LAW.CONFISC.34
Avdelning XII Övriga bestämmelser
Avdelning XII Övriga bestämmelser
690 LAW.OTHER.134
Bilagor till del 3 i avtalets slutgiltiga version
Bilagor till del 3 i avtalets initiala version
Bilaga 43 BILAGA LAW-5 Bilaga 45 BILAGA LAW-7 Bilaga 46 BILAGA LAW-8
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 maj 2021
Närvarande: statsrådet Johansson, ordförande, och statsråden Bolund, Baylan, Hultqvist, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Ernkrans, Lindhagen, Hallberg, Micko, Stenevi, Olsson Fridh
Föredragande: statsrådet Damberg
Regeringen beslutar proposition2020/21:197 Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket