Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till en ny lagstiftning om internationell verkställighet i brottmål. Förslagen syftar till att säkerställa att regelverket om överförande av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från stater utanför Norden och EU är effektivt och anpassat till Sveriges internationella åtaganden. Förslagen innebär bl.a. följande:

• En mer enhetlig reglering om när Sverige kan begära och lämna bistånd med verkställighet i brottmål införs. Regleringen kan tillämpas även utan en internationell överenskommelse om samarbete mellan Sverige och den andra staten.
• Prövningen av frågor om överförande av verkställighet ska som huvudregel ske på myndighetsnivå. Kriminalvården ska besluta om frihetsberövande påföljder och Kronofogdemyndigheten om böter och förverkande. Myndigheternas beslut ska i vissa fall kunna överklagas till allmän domstol.
• Möjligheterna att föra över frihetsberövande påföljder från Sverige utvidgas. En dömd person ska utan samtycke kunna få avtjäna sitt fängelsestraff i en annan stat om han eller hon t.ex. ska utvisas ur Sverige. Kortare fängelsestraff ska kunna överföras utan krav på särskilda skäl.
• Ett krav på skyndsam handläggning ska gälla hos Kriminalvården och domstolarna i frågor om överförande av frihetsberövande påföljder. Även andra regler införs för att påskynda processen om överförande. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål.

2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken.

4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.

5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister.

6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

7. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen.

8. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall.

9. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone. 10. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen. 11. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete. 12. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2021:709) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. 13. Riksdagen godkänner Europarådets protokoll den 22 november 2017 om ändring av tilläggsprotokollet till konventionen den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer (ETS 222) (avsnitt 16). 14. Riksdagen godkänner en förklaring enligt artikel 5 i protokollet om ändring av tilläggsprotokollet till konventionen om överförande av dömda personer med innebörden att Sverige kommer att tillämpa bestämmelserna i protokollet provisoriskt i förhållande till de andra parter som har avgett en förklaring med samma innebörd (avsnitt 16).

• Sida 8
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Lagens innehåll och tillämplighet

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om internationellt samarbete om verkställighet av frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande. Bestämmelserna avser

– verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd (2 kap.),

– verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd (3 kap.),

– verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande (4 kap.),

– verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande (5 kap.),

– särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen (6 kap.), och

– övriga bestämmelser (7 kap.).

2 § Denna lag gäller inte om någon av följande lagar är tillämplig:

1. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., eller

2. lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, och

2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och den tillhörande lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

3 § I fråga om verkställighet av beslut om förverkande i förhållande till

Förenade kungariket kompletterar följande bestämmelser i lagen avdelning XI (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och

• Sida 9
•  Original

straffrättsligt samarbete i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan:

– 4 kap. 2 §, 3 § första stycket 2 och andra stycket, 4 §, 5 § första stycket och 7 § första stycket,

– 5 kap. 4 § tredje stycket, 6 § första stycket, 8 § första stycket 2, 11 § första, tredje och fjärde styckena, 13 § och 14 § tredje stycket, och

– 7 kap. 9 §.

Uttryck i lagen

4 § I denna lag avses med

1. svensk dom på frihetsberövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård,

2. svenskt bötesstraff: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, som avser böter enligt 25 kap. brottsbalken,

3. svenskt beslut om förverkande: ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, om förverkande

a) som avser – vinster från ett brott, eller – egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen,

b) som avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott,

– som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller – som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller

c) som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken,

4. utländsk dom på frihetsberövande påföljd: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten,

5. utländskt bötesstraff: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser en skyldighet för en fysisk person att betala ett penningbelopp på grund av en gärning som är straffbar i den staten,

6. utländskt beslut om förverkande: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen

a) förklarat att egendomen har utgjort – vinster från ett brott, eller – ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen,

• Sida 10
•  Original

b) förklarat att förverkandet avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott,

– som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller – som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller

c) förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken,

7. utländsk utevarodom: ett avgörande enligt 4, 5 eller 6 som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.

Avgöranden som har meddelats av en domstol i en annan stat enligt första stycket 5 och 6 a och b ska likställas med avgöranden som i den staten meddelats av en myndighet efter ett straffrättsligt förfarande, i den utsträckning det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Detsamma gäller sådana avgöranden som har meddelats efter ett förfarande som i den internationella överenskommelsen likställs med ett straffrättsligt förfarande.

Föreskrifter om tillämpningen av denna lag

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.

2 kap. Verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd

Förutsättningar för verkställighet i en annan stat

1 § För att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat krävs att

1. den dömde

a) befinner sig i Sverige eller den andra staten,

b) är medborgare eller bosatt i den andra staten, och

c) har samtyckt till att verkställigheten överförs,

2. den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs,

3. den andra staten har medgett att verkställigheten överförs, och

4. det i övrigt är lämpligt.

2 § Den dömdes samtycke enligt 1 § 1 c krävs inte om

1. den dömde

a) har flytt till den andra staten för att undandra sig verkställighet av påföljden,

b) har återvänt till den andra staten med vetskap om påföljden eller det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne, eller

• Sida 11
•  Original

c) efter att påföljden verkställts kommer att avvisas eller utvisas till den andra staten till följd av ett lagakraftvunnet beslut enligt 8 kap. 2, 3 eller 6 § eller 8 a kap.utlänningslagen (2005:716), eller

2. det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

Framställning om verkställighet

3 § En framställning om verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd görs av Kriminalvården.

Framställningen ska överlämnas till Regeringskansliet. Framställningen får också skickas direkt till behörig myndighet i den andra staten om detta har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten eller om den staten annars tillåter det.

Kriminalvårdens prövning och beslut

4 § Efter svar på en framställning enligt 3 § ska Kriminalvården, om inte något annat följer av 7 kap. 3 §, pröva om domen ska sändas över till den andra staten för att verkställas där.

En prövning enligt första stycket ska också göras om en annan stat lämnar en framställning till Sverige om att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska sändas över till den staten för verkställighet.

5 § Kriminalvården ska, innan beslut fattas enligt 4 §, fråga den dömde om hans eller hennes inställning till att verkställigheten överförs till den andra staten.

Om den dömde befinner sig i den andra staten och samtycke till överförande av verkställigheten inte krävs enligt 2 § gäller i stället att han eller hon om möjligt ska tillfrågas om sin inställning till att verkställigheten överförs.

Den dömde ska upplysas om innebörden av att ett samtycke lämnas.

Tvångsmedel

6 § Om den dömde befinner sig i den andra staten får Kriminalvården, i avvaktan på den statens beslut om att den svenska domen på frihetsberövande påföljd får verkställas där, begära att den staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan åtgärd för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium.

Upphävande av beslut

7 § Kriminalvården får upphäva ett beslut om att sända över en dom enligt 4 § fram till dess verkställigheten av domen påbörjas i den andra staten.

8 § Kriminalvården ska genast upphäva ett beslut om att sända över en dom enligt 4 § om påföljden inte längre får verkställas i Sverige. Ett sådant beslut om upphävande ska fattas även om verkställigheten har påbörjats i den andra staten.

• Sida 12
•  Original

Verkställighet i Sverige

9 § Om en framställning om verkställighet har gjorts enligt 3 §, får verkställighet av den påföljd som avses i domen inte påbörjas i Sverige.

Om verkställigheten pågår när framställningen görs, får verkställigheten fortsätta här till dess den dömde transporteras till den andra staten enligt 10 §.

Om den dömde, efter det att en framställning om verkställighet har gjorts, häktas i ett annat mål, tillämpas 8 § strafftidslagen (2018:1251).

Om Kriminalvården enligt 7 § har upphävt ett beslut om att sända över en dom till en annan stat för att verkställas där, får verkställighet av påföljden fortsätta eller påbörjas i Sverige. Detsamma gäller om Kriminalvården har återkallat en framställning eller om den andra staten har avslagit framställningen eller underrättat Kriminalvården om att verkställigheten av andra skäl inte kan ske där.

Överförande och transport av den dömde

10 § Om den dömde befinner sig i Sverige när beslutet enligt 4 § får laga kraft ska han eller hon så snart som möjligt överföras till den andra staten.

Kriminalvården ska se till att den dömde transporteras till den stat där påföljden ska verkställas. Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611):

– 4 kap. 4 § om kroppsvisitation, – 4 kap. 10 § första stycket om användning av fängsel, och – 8 kap. 2 a § om möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten.

Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, får Polismyndigheten hålla den dömde i förvar, dock längst under 96 timmar.

Specialitetsprincipen

11 § Om den dömde befinner sig i Sverige och inte har samtyckt till att verkställigheten överförs, ska det i beslutet enligt 4 § ställas upp villkor om att den dömde i den andra staten inte utan tillstånd enligt 12 § får åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts.

I beslutet ska det upplysas om att den dömde får åtalas, dömas eller berövas sin frihet trots villkoren enligt första stycket, om den dömde

1. efter det att han eller hon blivit frigiven haft möjlighet att lämna den andra staten, men inte gjort det inom en sammanhängande tid av 45 dagar eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, eller

2. återvänt till den andra staten efter att ha lämnat den. Den dömde får inte överföras enligt 10 § innan den andra staten utfäst sig att följa villkoren enligt första stycket. Någon utfästelse krävs inte om villkoren har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

12 § Regeringen ger tillstånd till en annan stat att i fall som avses i 11 § åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för något annat brott som begåtts före överförandet än det brott för vilket han eller hon

• Sida 13
•  Original

överförts. Tillstånd får endast lämnas om den dömde kunnat utlämnas för brottet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, eller om hinder mot det endast funnits på grund av straffets längd.

För handläggningen av den andra statens framställning gäller i tillämpliga delar 14–18 §§ lagen om utlämning för brott. Regeringen får inte lämna tillstånd om Högsta domstolen anser att det finns hinder.

3 kap. Verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

Förutsättningar för verkställighet i Sverige

1 § För att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i Sverige krävs att

1. den dömde

a) befinner sig i den andra staten eller i Sverige,

b) är svensk medborgare eller bosatt i Sverige, och

c) har samtyckt till att verkställigheten överförs,

2. den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs, och

3. den andra staten har medgett att verkställigheten överförs.

2 § Den dömdes samtycke enligt 1 § 1 c krävs inte om den dömde

1. har flytt till Sverige för att undandra sig verkställighet av påföljden,

2. har återvänt till Sverige med vetskap om påföljden eller det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne, eller

3. efter att påföljden verkställts kan komma att avvisas eller utvisas från den andra staten till följd av

a) ett beslut i domen eller ett beslut som fattats med anledning av domen, eller

b) ett annat beslut. Första stycket gäller endast om den andra staten enligt en internationell överenskommelse som gäller mellan den staten och Sverige åtagit sig att verkställa en svensk dom på frihetsberövande påföljd i motsvarande fall.

3 § Om en annan stat begär en utländsk dom på frihetsberövande påföljd verkställd i Sverige enligt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) och den staten har tillrätt den konventionen, krävs för att påföljden ska få verkställas här att den dömde befinner sig i den andra staten eller i Sverige och att

1. den dömde är bosatt i Sverige,

2. den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs, eller

3. påföljden kan verkställas i samband med verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd.

• Sida 14
•  Original

Hinder mot verkställighet

4 § Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte verkställas i Sverige om

1. mindre än sex månader av frihetsberövandet återstod att avtjäna vid tidpunkten då framställningen om verkställighet togs emot,

2. den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag,

3. det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom i Sverige,

4. det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom av någon annan domstol än svensk domstol, domen har fått laga kraft och hinder mot lagföring för gärningen till följd av domen skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brottsbalken,

5. det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brottsbalken, och

a) den gärning som påföljden avser omfattas av i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

b) det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas,

6. den dömde vid tidpunkten för gärningen inte fyllt femton år,

7. verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

8. påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige,

9. den andra staten inte har lämnat Sverige tillstånd till att åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för en annan gärning än den som avses i domen och som begicks innan framställningen lämnades,

10. ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller

11. gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott.

5 § Om det med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd verkställas i Sverige trots att det finns hinder enligt 4 §.

Framställning om verkställighet

6 § En framställning om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige enligt denna lag får göras av en behörig myndighet i den andra staten.

Framställningen ska innehålla – domen och den lag som domen grundar sig på, – intyg om att domen är verkställbar, – uppgift om den dömdes inställning till att verkställigheten överförs, och

• Sida 15
•  Original

– de övriga uppgifter eller handlingar som är av betydelse för om verkställigheten ska överföras till Sverige och den fortsatta verkställigheten här.

Om det i den andra staten beslutats att den dömde ska avvisas eller utvisas efter att påföljden verkställts, ska framställningen även innehålla det beslutet.

7 § En framställning enligt 6 § ska vara skriftlig och lämnas genom post, bud eller telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt.

Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska framställningen och bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Framställningen ska ges in till Regeringskansliet som lämnar den vidare till Kriminalvården, om inte framställningen ska prövas av regeringen enligt 7 kap. 4 §. Om det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får framställningen ges in direkt till Kriminalvården.

Brister i framställningen

8 § Om en framställning enligt 6 § till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet, ska Kriminalvården ge den behöriga myndigheten i den andra staten möjlighet att inom en viss tid komma in med en komplettering.

Om bristerna kvarstår efter den tid som angetts, får Kriminalvården avslå framställningen.

Prövning och beslut

9 § Kriminalvården prövar om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige enligt denna lag, om inte något annat följer av 6 kap. 1 § eller 7 kap. 4 §.

Om den utländska domen avser flera brott och det enligt 4 § finns hinder mot verkställighet för något eller några av brotten, får domen verkställas i Sverige i fråga om resterande brott. Det gäller endast om det framgår av domen eller på annat sätt vilken del av påföljden som avser den resterande brottsligheten.

10 § Ett beslut enligt 9 § om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige ska innehålla uppgift om

1. vilken påföljd som ska verkställas i Sverige och dess längd samt, i förekommande fall, att anpassning har skett med stöd av 11 § första stycket 1, eller

2. ifall domen enligt 11 § första stycket 2 ska överlämnas för att en ny påföljd ska bestämmas.

• Sida 16
•  Original

Anpassning av påföljden

11 § Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården

1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller

2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas.

En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

En frihetsberövande påföljd som har anpassats får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden.

12 § Beslut om anpassning av påföljdens art enligt 11 § första stycket 1 får meddelas endast om anpassningen är av enklare slag.

Beslut om anpassning av påföljdens längd enligt 11 § första stycket 1 får meddelas endast om påföljden är begränsad i tiden, ska verkställas i Sverige som fängelse och dess längd överstiger arton år. I sådana fall ska påföljdens längd bestämmas till arton år.

13 § I fall som avses i 11 § första stycket 2 ska rätten bestämma en ny påföljd som så nära som möjligt motsvarar påföljden i den utländska domen, avseende såväl dess art som dess längd. Rätten får bestämma ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet eller brotten. Vid bestämmandet av en ny påföljd ska rätten inte pröva om den dömde har begått den aktuella gärningen

.

För rättens handläggning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om inte något annat följer av denna lag. Rätten avgör saken genom dom.

Tvångsmedel

14 § En dömd person som befinner sig i Sverige får på begäran av en behörig myndighet i den andra staten häktas om det finns risk för att han eller hon avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige enligt denna lag. Häktning får även ske om det är fråga om en utländsk utevarodom som har begärts eller kommer att begäras verkställd i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen och det finns risk för att den dömde genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Den som inte har fyllt femton år får inte häktas. Den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl att häkta någon enligt första stycket får han eller hon anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Om det är tillräckligt att den dömde meddelas reseförbud eller föreläggs anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande eller häktning. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken ska övervakning ersätta häktning.

15 § När den dömde har gripits, anhållits, häktats, meddelats reseförbud eller föreskrivits anmälningsskyldighet tillämpas de regler som gäller vid motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken, om inte något annat följer av denna lag. Det som sägs om offentlig försvarare i rättegångsbalken ska

• Sida 17
•  Original

tillämpas i fråga om offentligt biträde. Det som sägs i rättegångsbalken om tid för väckande av åtal ska inte tillämpas.

16 § Beslut om tvångsmedel enligt 14 § får meddelas såväl före som efter det att en framställning enligt 6 § har lämnats eller efter Kriminalvårdens beslut enligt 9 §.

Beslut om tvångsmedel enligt 14 § gäller till dess att den utländska påföljden har börjat verkställas i Sverige, om inte beslutet upphävs dessförinnan.

17 § Åklagare eller rätten ska häva ett beslut om tvångsmedel enligt 14 §

1. om inte en framställning enligt 6 § lämnas inom 40 dagar, eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, från det att den dömde anhölls, häktades eller någon annan åtgärd enligt 14 § beslutades, eller

2. om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid som frihetsberövandet pågått och den påföljd som dömts ut.

18 § Vid bestämmande av en ny påföljd enligt 13 § får 24 och 25 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Den som inte har fyllt femton år får inte häktas. Den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Transport av den dömde

19 § Kriminalvården ska ansvara för transport av den dömde i Sverige.

Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611):

– 4 kap. 4 § om kroppsvisitation, – 4 kap. 10 § första stycket om användning av fängsel, och – 8 kap. 2 a § om möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten.

Verkställigheten i Sverige

20 § Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Upphävande av beslut om verkställighet

21 § Ett beslut om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige ska upphävas om

1. den andra staten har återkallat framställningen om verkställighet och verkställigheten ännu inte har påbörjats i Sverige,

2. den andra staten har meddelat

a) den dömde nåd eller amnesti, eller

b) ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas, eller

3. en ny påföljd inte har kunnat bestämmas enligt 13 §.

• Sida 18
•  Original

Beslut om upphävande av verkställighet enligt första stycket 1 och 2 meddelas av Kriminalvården. I fall som avses i första stycket 3 beslutar rätten om upphävande. Om beslutet om verkställighet har upphävts enligt första stycket 2, ska en påbörjad verkställighet upphöra.

Första stycket 2 och andra stycket tillämpas även när en ny påföljd har bestämts genom dom i mål enligt 6 kap. 4 §.

Specialitetsprincipen

22 § En dömd person som överförts till Sverige enligt denna lag får inte här åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts.

Första stycket gäller inte om

1. den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs till Sverige,

2. den dömde efter det att han eller hon blivit frigiven

a) har haft möjlighet att lämna Sverige, men inte gjort det inom en sammanhängande tid av 45 dagar eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, eller

b) har återvänt hit efter att först ha lämnat Sverige, eller

3. den andra staten har lämnat sitt tillstånd till åtgärden. Trots första stycket får åtgärder vidtas för att verkställa beslut om den dömdes avvisning eller utvisning eller för att avbryta preskription enligt 35 kap. 2 § brottsbalken.

4 kap. Verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande

Förutsättningar för verkställighet i en annan stat

1 § För att ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat krävs att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten.

Kronofogdemyndighetens prövning och beslut

2 § Kronofogdemyndigheten prövar om ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande ska sändas över till en annan stat för att verkställas där.

En begäran om verkställighet enligt första stycket ska överlämnas till Regeringskansliet. Begäran får också skickas direkt till behörig myndighet i den andra staten om detta har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten eller om den staten annars tillåter det.

Förbud mot förvandling

3 § Kronofogdemyndigheten ska i en begäran om verkställighet enligt 2 § andra stycket ange att

1. bötesstraffet inte får förvandlas till fängelse eller annan påföljd i den andra staten, eller

• Sida 19
•  Original

2. verkställigheten i den andra staten av beslutet om förverkande inte får ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet.

Om beslutet om förverkande avser viss egendom, ska Kronofogdemyndigheten också ange att verkställigheten inte får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde.

Upphävande av beslut

4 § Kronofogdemyndigheten ska genast upphäva ett beslut om att sända över ett beslut om bötesstraff eller förverkande enligt 2 § om straffet eller beslutet inte längre får verkställas i Sverige.

Kronofogdemyndigheten får även i andra fall upphäva ett beslut enligt 2 §.

Fortsatt verkställighet i Sverige

5 § Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande ske här, även om beslutet har sänts över till en annan stat enligt 2 §. Kronofogdemyndigheten ska bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.

Verkställighet av ett svenskt bötesstraff får inte ske i Sverige om beslutet om straff har sänts över till en annan stat enligt 2 §.

6 § Verkställighet av ett svenskt bötesstraff får fortsätta i Sverige om

Kronofogdemyndigheten enligt 4 § har upphävt beslutet om att sända över beslutet om straff. Detsamma gäller om den andra staten har meddelat att straffet helt eller delvis inte har verkställts eller inte kommer att kunna verkställas i den staten.

Första stycket gäller också ett svenskt beslut om förverkande, om verkställighet i Sverige inte har fått ske efter att beslutet sänts över till en annan stat.

Verkställighet i flera andra stater

7 § Ett svenskt beslut om förverkande får sändas över till flera stater samtidigt för att verkställas där. Kronofogdemyndigheten ska bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.

Ett svenskt beslut om bötesstraff får inte sändas över till mer än en stat samtidigt.

5 kap. Verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande

Förutsättningar för verkställighet i Sverige

1 § För att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i Sverige krävs att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten.

• Sida 20
•  Original

Hinder mot verkställighet

2 § Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande inte verkställas i Sverige om

1. den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte motsvarar brott enligt svensk lag,

2. det för samma gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande har meddelats en dom eller ett beslut i Sverige,

3. det för samma gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande har meddelats en dom eller ett beslut av någon annan domstol än svensk domstol, den domen eller det beslutet har fått laga kraft och hinder mot lagföring för gärningen till följd av avgörandet skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brottsbalken,

4. det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brottsbalken, och

a) den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande omfattas av i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

b) det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas,

5. när det gäller bötesstraff, den dömde vid tidpunkten för gärningen inte fyllt femton år,

6. en tillämpning av 35 kap. 7 § eller 36 kap. 31 §brottsbalken skulle innebära att bötesstraffet preskriberats eller beslutet om förverkande förfallit,

7. verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

8. ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller

9. gärningen som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande utgör ett politiskt eller militärt brott.

För ett utländskt beslut om förverkande enligt 1 kap. 4 § första stycket 6 c gäller utöver vad som anges i första stycket att beslutet inte får verkställas i Sverige om

1. beslutet gäller någon annan än de personer som anges i 36 kap.7 och 13 §§brottsbalken, eller

2. det är uppenbart oskäligt. Vid tillämpning av första stycket 6 ska en i den andra staten vidtagen åtgärd, som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av bötesstraffet eller beslutet om förverkande skjuts upp, ha samma verkan i Sverige.

Framställning om verkställighet

3 § En framställning om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige enligt denna lag får göras av en behörig myndighet i den andra staten.

Framställningen ska innehålla – avgörandet och den lag som avgörandet grundar sig på, – intyg om att avgörandet är verkställbart,

• Sida 21
•  Original

– uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser, och

– upplysningar om egendomens anknytning till den beslutet gäller och, i förekommande fall, vilka intressen andra kan ha i egendomen.

4 § En framställning enligt 3 § ska vara skriftlig och lämnas genom post, bud eller telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt.

Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska framställningen och bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Framställningen ska ges in till Regeringskansliet som lämnar den vidare till Kronofogdemyndigheten, om inte framställningen ska prövas av regeringen enligt 7 kap. 4 §. Om det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får framställningen ges in direkt till Kronofogdemyndigheten.

Brister i framställningen

5 § Om en framställning enligt 3 § till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet, ska Kronofogdemyndigheten ge den behöriga myndigheten i den andra staten möjlighet att inom en viss tid komma in med en komplettering.

Om bristerna kvarstår efter den tid som angetts, får Kronofogdemyndigheten avslå framställningen.

Prövning och beslut

6 § Kronofogdemyndigheten prövar om ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige enligt denna lag, om inte något annat följer av 7 §, 6 kap. 1 § eller 7 kap. 4 §.

Om bötesstraffet eller beslutet om förverkande avser flera brott och det enligt 2 § finns hinder mot verkställighet för något eller några av brotten, får det utländska avgörandet verkställas i Sverige i fråga om resterande brott. Det gäller endast om det framgår av straffet eller beslutet eller på annat sätt vilken del av avgörandet som avser den resterande brottsligheten.

7 § Kronofogdemyndigheten ska ansöka om rättens prövning av om ett utländskt beslut om förverkande enligt 1 kap. 4 § första stycket 6 c ska verkställas i Sverige enligt denna lag, om inte något annat följer av 6 kap. 1 § eller 7 kap. 4 §.

Kronofogdemyndigheten får innan ansökan getts in till rätten enligt första stycket besluta att en framställning om verkställighet i Sverige ska avslås med stöd av 5 §.

8 § Ett beslut enligt 6 eller 7 § om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige gäller omedelbart och ska innehålla uppgift om

• Sida 22
•  Original

1. när det gäller bötesstraff, det belopp i svensk valuta som bötesstraffet avser och, i förekommande fall, att anpassning har skett med stöd av 9 §, eller

2. när det gäller förverkande, det belopp i svensk valuta eller den egendom som förverkandet avser och, i förekommande fall, om beslutet får verkställas enligt 11 § fjärde stycket.

Vid omräkning till svensk valuta ska den växelkurs tillämpas som gäller vid tiden för beslutet om verkställighet i Sverige.

Kronofogdemyndighetens beslut ska delges den dömde eller den beslutet om förverkande gäller. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten med stöd av 10 §, behöver delgivning inte ske så länge skälen för uppskovet består.

Anpassning av ett utländskt bötesstraff

9 § Kronofogdemyndigheten ska anpassa det utländska bötesstraffets storlek om det för motsvarande brott i svensk lag är föreskrivet

1. penningböter och bötesbeloppet överstiger 4 000 kronor eller, om straffet avser flera brott, 10 000 kronor, eller

2. böter och bötesbeloppet överstiger 150 000 kronor eller, om straffet avser flera brott, 200 000 kronor.

Bötesbeloppets storlek ska i fall som avses i första stycket bestämmas till angivna maximibelopp.

Uppskov

10 § Kronofogdemyndigheten får besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande, om verkställigheten skulle skada en pågående utredning om brott.

Verkställigheten i Sverige

11 § Om inte något annat följer av denna lag ska verkställighet i Sverige ske enligt svenska regler och i enlighet med vad som gäller vid verkställighet av bötesstraff eller beslut om förverkande.

Ett bötesstraff som verkställs enligt denna lag får inte förvandlas till fängelse.

Verkställighet av ett beslut om förverkande enligt denna lag får inte ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet.

Verkställighet av ett beslut om förverkande som avser viss egendom får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde, om det är lämpligt och den andra staten samtycker till det.

12 § Ett beslut om anstånd eller avbetalning, som meddelats av en behörig myndighet i den andra staten innan framställningen lämnades enligt 3 §, ska gälla vid verkställigheten.

Om ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande som avser en betalningsskyldighet till viss del har betalats eller verkställts i en annan stat, ska Kronofogdemyndigheten i samma mån sätta ned det belopp för vilket verkställighet får ske.

• Sida 23
•  Original

Upphävande av beslutet om verkställighet i Sverige

13 § Ett beslut enligt 6 eller 7 § om verkställighet av bötesstraff eller beslut om förverkande enligt denna lag ska upphävas om

1. det framkommer att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte får verkställas i Sverige,

2. det är omöjligt att verkställa bötesstraffet eller beslutet om förverkande,

3. den andra staten har meddelat

a) den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller nåd eller amnesti, eller

b) ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte längre får verkställas,

4. bötesstraffet eller beslutet om förverkande i sin helhet är verkställt i en annan stat, eller

5. framställningen om verkställighet i Sverige återkallas. Beslut om upphävande meddelas av Kronofogdemyndigheten. Rätten ska dock fatta beslut om upphävande i de fall

1. beslutet om verkställighet i Sverige är föremål för rättens prövning, eller

2. rätten har beslutat om verkställighet i Sverige eller fastställt Kronofogdemyndighetens beslut om detta och det är fråga om upphävande enligt första stycket 1.

Om verkställigheten upphör ska de verkställighetsåtgärder som vidtagits återgå så långt det är möjligt.

Fördelning av förverkad egendom

14 § Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska egendom eller dess värde som förverkats med stöd av denna lag tillfalla staten.

Kronofogdemyndigheten får på begäran av en behörig myndighet i den andra staten besluta att egendomen eller dess värde helt eller delvis ska överlämnas till den andra staten. Vid bedömningen av om egendomen eller dess värde ska överlämnas ska det särskilt beaktas om begäran görs för att antingen kompensera ett brottsoffer i den andra staten för uppkommen skada eller återställa egendomen till dess rättmätiga ägare.

Om egendom som erhållits vid verkställigheten utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits, får egendomen inte överlämnas till den andra staten.

6 kap. Särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen

Överlämnande till Åklagarmyndigheten

1 § Om inte något annat följer av 7 kap. 4 § ska Kriminalvården eller

Kronofogdemyndigheten överlämna en framställning enligt 3 kap. 6 § eller 5 kap. 3 § till Åklagarmyndigheten om den

1. görs av en stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen, och

• Sida 24
•  Original

2. avser verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd eller en utländsk utevarodom.

Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten får innan framställningen överlämnas enligt första stycket besluta att den ska avslås med stöd av 3 kap. 8 § eller 5 kap. 5 §.

2 § Om inte något annat följer av 5 § ska Åklagarmyndigheten ansöka hos rätten om att pröva den andra statens framställning om verkställighet och bestämma en ny påföljd.

Verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

3 § I fall som avses i 2 § prövar rätten om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige enligt denna lag. I fråga om delvis verkställighet ska 3 kap. 9 § andra stycket tillämpas.

För rättens handläggning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om inte något annat följer av denna lag. Den dömde ska höras personligen om han eller hon begär det. Är den dömde frihetsberövad i den andra staten får förhandling ske i den dömdes utevaro, även om han eller hon begärt att bli hörd personligen. Det som sägs om offentlig försvarare i rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om offentligt biträde.

Rätten avgör saken genom dom.

4 § Om den utländska domen ska verkställas i Sverige ska rätten med tillämpning av 3 kap. 11 § andra och tredje styckena och 13 § bestämma en ny påföljd.

Om förhandling enligt 3 § har ägt rum i den dömdes utevaro, får en ny påföljd inte bestämmas förrän den dömde fått tillfälle att bli personligen hörd i rätten.

Verkställighet i Sverige av en utländsk utevarodom

5 § Om en framställning om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen avser en utländsk utevarodom tillämpas 6–10 §§. Vid sakens handläggning gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om inte något annat följer av denna lag. Det som sägs om offentlig försvarare i rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om offentligt biträde.

6 § Efter att en framställning enligt 1 § överlämnats till Åklagarmyndigheten ska den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller personligen delges utevarodomen och underrättas om möjligheten att inom 30 dagar begära omprövning av domen vid svensk domstol eller domstol i den andra staten.

Om den utländska utevarodomen avser en frihetsberövande påföljd och den dömde inte begär omprövning enligt första stycket, tillämpas 2–4 §§. Om utevarodomen avser ett bötesstraff eller beslut om förverkande och den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller inte begär omprövning, ska Åklagarmyndigheten i stället lämna tillbaka framställningen till Kronofogdemyndigheten för prövning enligt 5 kap.

• Sida 25
•  Original

7 § Om den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller begär omprövning av domen vid svensk domstol enligt 6 § första stycket, eller om han eller hon inte anger var begäran ska prövas, ska Åklagarmyndigheten ansöka hos rätten om att pröva begäran och den andra statens framställning.

När ansökan enligt första stycket kommit in till rätten ska rätten kalla den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller att inställa sig vid förhandling. Förhandlingen får inte utan samtycke från den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller hållas tidigare än 22 dagar efter att han eller hon personligen delgetts kallelsen. Om den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller inte kommer till förhandlingen eller rätten av annat skäl finner att begäran om omprövning av domen inte kan tas upp till prövning, ska begäran avvisas. Efter att det beslutet fått laga kraft tillämpas 6 § andra stycket.

8 § I fall som avses i 7 § prövar rätten om den utländska utevarodomen ska verkställas i Sverige enligt denna lag. I fråga om delvis verkställighet ska 3 kap. 9 § andra stycket och 5 kap. 6 § andra stycket tillämpas.

9 § Om den utländska utevarodomen ska verkställas i Sverige ska rätten med tillämpning av svensk lag ta ställning till den dömdes ansvar för brottet eller brotten och bestämma en ny påföljd eller meddela ett nytt beslut om förverkande. Frågan om ansvar får prövas även om svensk domstol inte är behörig att döma över brottet eller om åtal fått väckas endast efter beslut om åtalsförordnande enligt 2 kap. brottsbalken.

Detsamma gäller om påföljd för brottet inte får dömas ut enligt 35 kap.2–6 §§brottsbalken. Frågan om ansvar för brottet enligt svensk lag ska bedömas som om det begåtts i Sverige.

En åtgärd för väckande av åtal eller förundersökning, som vidtagits i den andra staten enligt dess lag, ska ha samma verkan som om åtgärden vidtagits i Sverige. Det får dock inte innebära att åtgärden får en annan verkan än vad den har enligt lagen i den andra staten.

10 § Om den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller enligt 6 § första stycket begär omprövning av domen i den andra staten, ska

Åklagarmyndigheten överlämna handlingarna i ärendet till Regeringskansliet för att lämnas vidare till den andra staten. Om en domstol i den andra staten tar upp begäran om omprövning upphör framställningen om verkställighet att gälla i Sverige. Om den utländska domstolen avvisar begäran och beslutet får laga kraft tillämpas 6 § andra stycket.

7 kap. Övriga bestämmelser

Skyndsam handläggning

1 § Ett ärende enligt 2 eller 3 kap. ska handläggas skyndsamt hos

Kriminalvården.

• Sida 26
•  Original

Offentligt biträde

2 § Offentligt biträde ska i ett ärende enligt 2, 3 eller 6 kap. förordnas för den dömde, om det inte kan antas att behov av biträde saknas.

I ärenden hos regeringen prövas frågor om offentligt biträde av Regeringskansliet.

Bestämmelser om överklagande av beslut om offentligt biträde finns i lagen (1996:1620) om offentligt biträde.

Överlämnande till regeringen

3 § Om Kriminalvården i ett ärende enligt 2 kap. anser att det behövs med hänsyn till Sveriges säkerhet, brottslighetens karaktär eller andra väsentliga intressen, ska Kriminalvården överlämna ärendet, med ett eget yttrande, till regeringen för prövning.

Om regeringen beslutar att det ska göras en framställning om verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i den andra staten eller att påföljden ska verkställas där, ska ärendet lämnas tillbaka till Kriminalvården.

4 § Beslut om avslag på någon av de grunder som anges i 3 kap. 4 § första stycket 10 och 11 och 5 kap. 2 § första stycket 8 och 9 fattas av regeringen. Om Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten anser att det finns anledning att anta att en framställning bör avslås på någon sådan grund, ska myndigheten överlämna framställningen, med ett eget yttrande, till regeringen för prövning. Om regeringen inte avslår framställningen, ska den lämnas tillbaka till myndigheten.

Om framställningen har getts in till Regeringskansliet och det är uppenbart att ansökan ska avslås på någon av de grunder som anges i första stycket får regeringen direkt besluta om avslag på framställningen.

Regeringen får vid prövningen av en framställning häva ett beslut om tvångsmedel som fattats enligt 3 kap. 14 §. Även ansvarigt statsråd får i brådskande fall häva ett sådant beslut.

Överklagande av Kriminalvårdens beslut

5 § Kriminalvårdens beslut får överklagas om myndigheten

1. prövat om en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska sändas över till en annan stat för att verkställas där enligt 2 kap. 4 §, om inte något annat framgår av andra eller tredje stycket,

2. beslutat enligt 2 kap. 7 § att upphäva ett beslut om att sända över en dom enligt 2 kap. 4 §, eller

3. prövat om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige enligt 3 kap. 9 §, om inte något annat framgår av tredje stycket.

Kriminalvårdens beslut enligt 2 kap. 4 § om att en dom ska sändas över till den andra staten får inte överklagas om den dömde har samtyckt till att domen sänds över.

Kriminalvårdens beslut enligt 2 kap. 4 § eller 3 kap. 9 § får inte överklagas om beslutet har fattats på den grunden att den andra staten inte medgett att verkställigheten överförs.

• Sida 27
•  Original

Andra beslut som fattas av Kriminalvården med stöd av denna lag får inte överklagas.

6 § Ett överklagande enligt 5 § ska göras till den tingsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller den vårdinrättning finns där den dömde var inskriven när det första beslutet fattades i ett ärende enligt denna lag.

Om det inte finns någon behörig tingsrätt enligt första stycket, ska ett överklagande göras till den tingsrätt inom vars domkrets den dömde är folkbokförd.

Om det inte finns någon behörig tingsrätt enligt första eller andra stycket, ska ett överklagande göras till Stockholms tingsrätt.

Första–tredje styckena tillämpas även när en ny påföljd ska bestämmas enligt 3 kap. 13 § och i mål enligt 6 kap.

7 § Den dömde får förklara att han eller hon avstår från att överklaga

Kriminalvårdens beslut enligt 2 kap. 4 § eller fullfölja ett överklagande av ett sådant beslut. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 11 § andra stycket och 12 och 13 §§strafftidslagen (2018:1251).

8 § Vid handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av denna lag. Handläggningen ska ske skyndsamt.

Överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut

9 § Kronofogdemyndighetens beslut enligt 5 kap. 6 § om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige får överklagas till tingsrätten. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av denna lag får inte överklagas.

Behörig tingsrätt är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Om rätten upphäver ett beslut om verkställighet, ska de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt.

Andra stycket tillämpas även när rätten prövar en ansökan från Kronofogdemyndigheten enligt 5 kap. 7 §.

Åtalsförbud

10 § Om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd eller ett utländskt bötesstraff ska verkställas i Sverige enligt denna lag, får åtal för den gärning som påföljden eller straffet avser inte väckas här i landet.

Tillstånd till transport genom Sverige

11 § På begäran av en behörig myndighet i en annan stat får tillstånd lämnas till transport genom Sverige av en dömd person som ska föras från den staten till en annan stat för att där verkställa en påföljd för brott eller för förhandling om sådan verkställighet. Tillstånd får bara lämnas om det

• Sida 28
•  Original

har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

En begäran om tillstånd till transport prövas av Polismyndigheten. Om det inte finns synnerliga skäl mot det ska Polismyndigheten genast bevilja ett sådant tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske. Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras får Polismyndigheten hålla den som överförs i förvar, dock längst under 48 timmar.

Om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige ska tillstånd till transport begäras. Polismyndigheten får, i avvaktan på en begäran och fram till dess myndigheten prövat en sådan begäran, ta den som överförs i förvar. Om tillstånd till transport inte begärs inom 72 timmar från landningen ska personen omedelbart friges. Om tillstånd beviljas gäller bestämmelserna om förvar i andra stycket.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

2. Genom lagen upphävs lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

3. Den upphävda lagen, med undantag för 17 och 25 c–25 e §§, gäller fortfarande för ärenden om överförande av en frihetsberövande påföljd, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande som har inletts före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 3 kap. 14–18 §§ tillämpas även på ärenden som inletts före ikraftträdandet.

• Sida 29
•  Original

2.2. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

5 §¹

Rätten ska, om inte något annat följer av andra eller fjärde stycket eller 5 a § andra stycket 1–3, bestå av minst fem ledamöter vid prövning av själva saken i

1. mål där prövningstillstånd har beviljats av Högsta domstolen,

2. mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans,

3. mål där talan har väckts i hovrätt och överklagande har skett till Högsta domstolen,

4. mål som har överklagats av Justitiekanslern eller av en justitieombudsman, och

5. ärenden om resning, återställande av försutten tid eller klagan över domvilla, om prövningen inte är enkel.

Om en framställning i ett mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans inte innefattar laga skäl för talan eller det annars är uppenbart att talan är ogrundad, får rätten bestå av tre eller fyra ledamöter när dom i målet meddelas utan att stämning har utfärdats.

När Högsta domstolen avger ett sådant yttrande som avses i 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden ska rätten bestå av minst tre ledamöter.

Det som sägs i tredje stycket gäller också vid prövning av själva saken i ärenden enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte något annat följer av 5 a § andra stycket 4, och i ärenden enligt 34 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Det som sägs i tredje stycket gäller också vid prövning av själva saken i ärenden enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte något annat följer av 5 a § andra stycket 4, och i ärenden enligt 2 kap. 12 § lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

¹ Senaste lydelse 2019:243.

• Sida 30
•  Original

2.3. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 34 kap. 8 § brottsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 kap.

8 §¹

Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till Sverige för verkställighet av en dom, varigenom någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och kan överlämnande eller utlämning enligt den andra statens lagstiftning inte ske för alla brotten, ska rätten, efter anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrivs i första stycket ska även gälla då fråga uppkommer om att en svensk brottmålsdom som avser två eller flera brott ska verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, men det finns hinder mot verkställighet enligt den andra statens lagstiftning i fråga om något eller några av brotten.

Det som föreskrivs i första stycket ska även gälla då fråga uppkommer om att en svensk brottmålsdom som avser två eller flera brott ska verkställas utomlands enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål, men det finns hinder mot verkställighet enligt den andra statens lagstiftning i fråga om något eller några av brotten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

¹ Senaste lydelse 2016:491.

• Sida 31
•  Original

2.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt¹ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §²

Regeringen kan på tribunalens begäran besluta att en av tribunalen meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här.

Regeringen kan på tribunalens begäran besluta att en fängelsedom som har meddelats av tribunalen får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här.

Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om tribunalen upplyser att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Vid verkställigheten tillämpas 3 kap. 20 § lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål. Verkställigheten ska upphöra, om tribunalen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan tribunalen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan tribunalen fått tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning ska ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

¹ Senaste lydelse av lagens rubrik 1995:1306. ² Senaste lydelse 2002:330.

• Sida 32
•  Original

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1998:620) om belastningsregister ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Uppgifter om den som avses med ett beslut om överflyttning skall lämnas till den stat från eller till vilken överflyttning har skett

Uppgifter om den som ett beslut om överflyttning gäller ska lämnas till den stat som överflyttning har skett från eller till

1. om verkställighet av annan påföljd än böter har förts hit från Danmark, Finland, Island eller Norge eller till någon av dessa stater härifrån,

1. om verkställighet av en annan påföljd än böter har överförts från Danmark, Finland, Island eller Norge eller till någon av dessa stater från Sverige,

2. i fråga om anteckning som gjorts rörande tillämpningen av 14 eller 21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. och

2. om en anteckning har gjorts gällande tillämpningen av 14 eller

21 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., och

3. om verkställighet av påföljd har förts hit från en annan stat eller till någon annan stat härifrån enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

3. om verkställighet av påföljd har överförts till Sverige från en annan stat eller till någon annan stat härifrån enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet eller lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

• Sida 33
•  Original

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 4 kap.29 a och 31 a §§ samt 5 kap. 11 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 29 a §¹

Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelsestraff i Sverige enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, överföras till den stat där fängelsestraffet har utdömts för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan.

Efter ansökan av en annan stat får en frihetsberövad person, som avtjänar ett fängelsestraff i Sverige enligt lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål, överföras till den stat där fängelsestraffet har dömts ut för att där inställa sig för en ny prövning av domen. Ett sådant överförande får ske endast om den frihetsberövade samtycker till det. Samtycket ska framgå av ansökan.

31 a §²

En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, avtjänar ett i Sverige utdömt fängelsestraff i en annan stat, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras.

En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål, avtjänar ett i Sverige utdömt fängelsestraff i en annan stat, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av ansökan ska det framgå att den frihetsberövade samtycker till att överföras.

5 kap.

11 §

Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som förverkats genom ett svenskt avgörande som vunnit laga kraft helt eller delvis skall överlämnas till en annan stat som under förunder-

Regeringen får besluta att egendom eller dess värde som förverkats genom ett svenskt avgörande som fått laga kraft helt eller delvis ska överlämnas till en annan stat, om den staten under förunder-

¹ Senaste lydelse 2013:836. ² Senaste lydelse 2013:836.

• Sida 34
•  Original

sökning eller rättegång har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag eller som på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft betydelse för utredningen om brottet.

sökning eller rättegång har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i denna lag eller på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft betydelse för utredningen om brottet.

I 36 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom finns bestämmelser om överlämnande till annan stat av egendom som förverkats genom ett utländskt avgörande.

I 5 kap. 14 § lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål finns bestämmelser om överlämnande till en annan stat av egendom som förverkats genom ett utländskt avgörande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

• Sida 35
•  Original

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdoms tolen¹

dels att 22 a § ska upphöra att gälla,

dels att 1, 25 och 26 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §²

Om den genom Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen inrättade domstolen begär att det i Sverige ska vidtas en åtgärd som grundar sig på stadgan, tillämpas bestämmelserna i denna lag.

Bestämmelserna i 3–20 §§ tillämpas om utredningen eller lagföringen gäller folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott.

Bestämmelserna i 21–22 a §§ tillämpas om utredningen eller lagföringen gäller brott som riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning.

Bestämmelserna i 21 och 22 §§ tillämpas om utredningen eller lagföringen gäller brott som riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning.

I 23–32 §§ finns bestämmelser om verkställighet av Internationella brottmålsdomstolens avgöranden och om transport av frihetsberövade genom Sverige.

25 §

Vid verkställighet enligt 23 och

24 §§ tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om inte annat framgår av denna lag.

Vid verkställighet enligt 23 och 24 §§ tillämpas 3 kap. 20 § eller 5 kap. 11 § lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål om inte annat framgår av denna lag. Utdömda böter får verkställas även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat dömas ut enligt svensk lag.

Verkställighet får inte längre ske om Internationella brottmålsdomstolen har beviljat den dömde nåd eller strafflindring och det nedsatta straffet har fullt ut verkställts eller domstolen har meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Uppkommer, sedan en ansökan enligt 23 eller 24 § har

Verkställighet får inte längre ske om Internationella brottmålsdomstolen har beviljat den dömde nåd eller strafflindring och det nedsatta straffet fullt ut har verkställts eller domstolen har meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas. Uppkommer, sedan en ansökan enligt 23 eller 24 § har

¹ Senaste lydelse av 22 a § 2009:1282. ² Senaste lydelse 2021:1032.

• Sida 36
•  Original

bifallits, en fråga om hinder mot verkställighet på grund av preskription, skall denna fråga prövas enligt de regler som gäller för Internationella brottmålsdomstolen.

bifallits, en fråga om hinder mot verkställighet på grund av preskription, ska denna fråga prövas enligt de regler som gäller för Internationella brottmålsdomstolen.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan Internationella brottmålsdomstolen fått tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan Internationella brottmålsdomstolen fått tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning ska ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Beslut om förvandling av böter får inte meddelas.

26 §

Vid verkställighet enligt 23 § tillämpas reglerna om immunitet i 23 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Vid verkställighet enligt 23 § tillämpas reglerna om immunitet i 3 kap. 22 § lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

• Sida 37
•  Original

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 § och 3 kap. 19 § lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall¹ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

5 §²

I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysningsbeslut som har översänts enligt 2 §.

I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysningsbeslut som har översänts enligt 2 §.

3 kap.

19 §³

En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende.

En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall eller lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende.

En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får

En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får

¹ Senaste lydelse av lagens rubrik 2020:971. ² Senaste lydelse 2020:971. ³ Senaste lydelse 2020:971.

• Sida 38
•  Original

skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska

skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska vidarebefordra ansökan eller beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten.

1. vidarebefordra beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten, om beslutet har sänts över av en myndighet i en annan medlemsstat enligt lagen ( 2011:423 ) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,

2. vidarebefordra ansökan till Kronofogdemyndigheten, om ansökan har gjorts av en myndighet i Danmark eller Finland enligt lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., och

3. vidarebefordra ansökan till Justitiedepartementet, om ansökan har gjorts enligt lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Om rätten i ett ärende enligt andra stycket 3 beslutar att egendom ska förklaras förverkad, ska rätten samtidigt pröva om verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå till dess att beslutet om förverkande vinner laga kraft.

Om rätten i ett ärende enligt lagen om internationell verkställighet i brottmål enligt andra stycket beslutar att verkställighet av beslutet om förverkande ska ske i Sverige, ska rätten samtidigt pröva om verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå till dess att beslutet om förverkande får laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

• Sida 39
•  Original

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Regeringen får på begäran av specialdomstolen besluta att en fängelsedom som meddelats av domstolen får verkställas i Sverige. Regeringen får meddela de anvisningar som i det enskilda fallet behövs för verkställigheten av straffet här.

Vid verkställigheten tillämpas 25 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Verkställigheten skall upphöra, om specialdomstolen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Vid verkställigheten tillämpas 3 kap. 20 § lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål. Verkställigheten ska upphöra, om specialdomstolen upplyser om att den har beviljat den dömde nåd eller meddelat något annat avgörande som innebär att den utdömda påföljden inte längre får verkställas.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan specialdomstolen beretts tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning skall ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Frågor om villkorlig frigivning prövas av regeringen sedan specialdomstolen fått tillfälle att yttra sig. Regeringen får i dessa fall besluta att villkorlig frigivning ska ske vid en senare tidpunkt än som följer av brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

• Sida 40
•  Original

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 12 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

12 §¹

Kriminalvården ska se till att den dömde transporteras till den medlemsstat där påföljden ska verkställas. Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611):

– 4 kap. 4 § om kroppsvisitation, – 4 kap. 10 § första stycket om användning av fängsel, och – 8 kap. 2 a § om möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten.

Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, får Polismyndigheten hålla den dömde i förvar, dock längst under 48 timmar.

Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, får Polismyndigheten hålla den dömde i förvar, dock längst under 96 timmar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

¹ Senaste lydelse 2017:127.

• Sida 41
•  Original

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 10 § lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

10 §

En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,

2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

3. 3 kap. 14 § lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål,

4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,

6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9. 3 kap. 15 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

• Sida 42
•  Original

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (2021:709) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2021:709) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket

dels att 4 kap. ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 1 § och 3 kap. 14 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar avtalet om handel och samarbete mellan

Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet.

Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar avdelning

VII om överlämnande (artiklarna 596–632) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, i denna lag kallat avtalet.

De delar av avtalet som kompletteras är avdelning VII om överlämnande (artiklarna 596–632) och avdelning XI om frysning och förverkande (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete.

Lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål innehåller bestämmelser som kompletterar avdelning XI om frysning och förverkande (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet.

3 kap.

14 §

Verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överföras till Sverige enligt bestämmelserna i 2 § andra stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom om

Verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska överföras till Sverige enligt bestämmelserna i 3 kap.10–21 §§ och 7 kap.2, 5, 6, 8 och 10 §§ lagen (2025:000) om internationell verkställighet i brottmål om

– rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, eller

– någon har överlämnats från Sverige på villkor att han eller hon ska återföras hit enligt artikel 604 b i avtalet.

• Sida 43
•  Original

Vid ett sådant överförande av verkställigheten till Sverige ska bestämmelserna i 25 a § första och andra styckena och 25 b § lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom dock inte tillämpas.

Vid

tillämpning av 25 c § i den lagen krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas.

Vid tillämpning av 3 kap. 14 § lagen om internationell verkställighet i brottmål krävs inte någon begäran från behörig myndighet i Förenade kungariket för att tvångsmedel ska få användas.

När rätten med stöd av artikel 601.1 f i avtalet vägrat överlämna den eftersökte, ska ett beslut om att överföra verkställigheten av den frihetsberövande påföljden inte meddelas om Förenade kungariket motsätter sig att verkställigheten överförs.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025.

2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ärenden om verkställighet i Sverige av beslut om förverkande som har inletts före ikraftträdandet.

• Sida 44
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 24 mars 2011 att ge en särskild utredare i uppdrag att dels göra en översyn av lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) och föreslå en tydligare och mer ändamålsenlig reglering, dels föreslå hur bl.a. rambesluten om överförande av frihetsberövande påföljder och frivårdspåföljder skulle genomföras i svensk rätt (dir. 2011:28). Utredningen, som antog namnet Utredningen om internationell straffverkställighet, överlämnande i april 2013 betänkandet Internationell straffverkställighet (SOU 2013:21). Utredningens lagförslag om genomförande av rambeslutet om verkställighet av frihetsberövande påföljder behandlades i lagstiftningsärendet Erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (prop. 2014/15:29, bet. 2014/15:JuU7, rskr. 2014/15:110). Lagförslaget om genomförande av rambeslutet om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder behandlades i lagstiftningsärendet Erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen (prop. 2014/15:138, bet. 2015/16:JuU5, rskr. 2015/16:14). En sammanfattning av betänkandet och lagförslagen i kvarvarande och nu relevanta delar finns i bilaga 1 och bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2013/03385).

För att bl.a. komplettera förslagen i betänkandet om en ny lag om internationell straffverkställighet utarbetades inom Justitiedepartementet departementspromemorian En effektivare hantering av ärenden om överförande av straffverkställighet (Ds 2019:9). En sammanfattning av promemorian och lagförslagen i relevanta delar finns i bilaga 4 och bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2019/01863).

Vid remissbehandlingen ifrågasattes betänkandets förslag bl.a. om lagstiftningens tillämplighet och överlämnande av ärenden till regeringen för prövning. Sedan utredningen lämnade sitt förslag har vidare en ny förverkandelagstiftning trätt i kraft (se propositionen En ny förverkandelagstiftning, prop. 2023/24:144). Inom Europarådet har det också utarbetats ett protokoll om ändring av 1997 års tilläggsprotokoll till Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (ändringsprotokollet). Som ett led i den fortsatta beredningen av betänkandet och för att Sverige ska kunna tillträda ändringsprotokollet utarbetades ett utkast till lagrådsremiss. En sammanfattning av utkastet och lagförslagen finns i bilaga 7 och bilaga 8. Utkastet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2024/01257). Ändringsprotokollet i officiell engelsk lydelse tillsammans med en översättning till svenska finns i bilaga 10 och bilaga 11.

I denna proposition behandlas betänkandets förslag till ny lag om internationell straffverkställighet, de förslag som lämnats i promemorian och som gäller ändring av betänkandets förslag till ny lag samt förslagen i

• Sida 45
•  Original

utkastet till lagrådsremiss. Sedan utkastet till lagrådsremiss remitterades har förslag lämnats till en ändrad lagstiftning om straffrättslig preskription, som bl.a. innebär att det införs ett nytt kapitel om preskription i brottsbalken och att utdömda fängelsestraff inte ska preskriberas (se propositionen En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning, prop. 2024/25:59). De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april 2025. Förslagen i denna proposition utgår från de förslag som lämnats om ändrade regler om preskription. Det innebär bl.a. att det inte ska vara möjligt att med hänvisning till svenska regler om påföljdspreskription vägra verkställighet av utländska fängelsepåföljder i Sverige.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 12 december 2024 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 12. Lagrådets yttrande finns i bilaga 13. Regeringen följer i allt väsentligt Lagrådets synpunkter och förslag, som behandlas i avsnitt 7.2, 9.1, 10.2.3, 10.7 och 11.3.1 samt författningskommentaren (avsnitt 20.1).

I förhållande till lagrådsremissen har även vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

4. Samarbetet om internationell verkställighet i brottmål

4.1. Inledning

Överförande av verkställighet i brottmål är en del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Förenklat innebär samarbetet att vissa domar och beslut som meddelats i ett straffrättsligt förfarande i en stat verkställs i en annan stat. Internationella verkställighetslagen möjliggör under vissa förutsättningar överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från länder utanför Norden och EU. Lagen grundar sig på olika internationella överenskommelser. Samarbetet inom Norden bygger i stället på lagharmonisering och mellan medlemsstaterna inom EU har samarbetet utvecklats genom olika rambeslut.

Bestämmelserna i internationella verkställighetslagen tillämpas inte generellt utan förutsätter som huvudregel dels att det finns en internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten om samarbete i fråga om bistånd med verkställighet, dels att regeringen har förordnat om att lagen ska tillämpas i förhållande till den överenskommelsen. Av förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetsförordningen) framgår vilka överenskommelser som omfattas av lagen samt vilka stater som tillträtt dessa överenskommelser. Nedan redogörs närmare för den internationella verkställighetslagens tillkomst och utveckling (avsnitt 4.2) samt innehållet i lagstiftningen (avsnitt 4.3).

Den internationella verkställighetslagen innehåller i sin tur hänvisningar till svenska regler om frihetsberövande påföljder, böter och förverkande.

• Sida 46
•  Original

Bestämmelser om fängelse finns bl.a. i 26 kap. brottsbalken, fängelselagen (2010:610) och strafftidslagen (2018:1251). Bestämmelser om rättspsykiatrisk vård finns bl.a. i 31 kap. brottsbalken och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. I 25 kap. brottsbalken finns bestämmelser om böter. De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Bestämmelser om verkställighet av böter och värdeförverkande genom uppbörd eller indrivning finns i bötesverkställighetslagen (1979:189) och bötesverkställighetsförordningen (1979:197). I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. finns det regler om hanteringen av förverkad egendom.

Den 8 november 2024 trädde en ny förverkandelagstiftning i kraft som bl.a. innebär att det har införts ett nytt 36 kap. i brottsbalken och en ny förverkandeform, självständigt förverkande, i det kapitlet (se prop. 2023/24:144). Genom den nya förverkandeformen är det möjligt att förverka egendom som inte står i rimlig proportion till en persons legitima förvärvskällor. Vidare lämnas i betänkandet En översyn av regleringen om frihetsberövande påföljder för unga (SOU 2023:44) förslag som innebär att fängelse ska väljas som påföljd även för lagöverträdare under 18 år som döms till frihetsberövande påföljder. Sluten ungdomsvård föreslås utmönstras som påföljd. Betänkandet har remitterats. Regeringen har i september 2023 lämnat i uppdrag till Kriminalvården att förbereda inrättandet av särskilda enheter för barn och unga i åldern 15–17 år, vilka ska vara redo att tas i drift senast den 1 juli 2026.

4.2. En tillbakablick

Den internationella verkställighetslagen infördes 1972 och innehåller bestämmelser om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från Sverige i förhållande till länder utanför Norden och EU. Lagen tillskapades för att Sverige skulle kunna tillträda Europarådets konvention från 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), se propositionen med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m.m., prop. 1972:98. Brottmålsdomskonventionen omfattar bistånd med verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Samarbetet enligt konventionen är tvingande och en överflyttning av verkställigheten ska i princip föregås av ett domstolsförfarande i den verkställande staten.

Ett begränsat antal stater har ratificerat brottmålsdomskonventio nen¹och den har tillämpats mycket sparsamt. Av bl.a. de skälen utarbetades redan i början på 1980-talet ytterligare en konvention på området, Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventione n).²Den konventionen, som enbart omfattar

¹ Utöver några av EU:s medlemsstater har Albanien, Georgien, Island, Moldavien Montenegro, Norge, San Marino, Serbien, Turkiet och Ukraina tillträtt brottmålsdomskonventionen. ² Utöver EU:s medlemsstater har Albanien, Andorra, Armenien, Australien, Azerbajdzjan, Bahamas, Bolivia, Bosnien och Hercegovina, Brasilien, Chile, Costa Rica, Ecuador, Georgien, Ghana, Honduras, Indien, Island, Israel, Japan, Kanada, Kirgizistan, Lichtenstein,

• Sida 47
•  Original

överförande av frihetsberövande påföljder, föreskriver en enklare process för överförandet men förutsätter den dömdes samtycke. Samarbetet enligt konventionen är inte heller tvingande, utan kräver den verkställande statens medgivande till ett överförande i det enskilda fallet. Sverige tillträdde överförandekonventionen 1985 och för att möjliggöra det gjordes vissa tillägg till internationella verkställighetslagen, se propositionen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, prop. 1982/84:197. Tilläggen innebar huvudsakligen att om vissa krav uppfylls avseende bl.a. den dömdes samtycke, medborgarskap eller hemvist och viss återstående strafftid, får verkställighet av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ske i Sverige och vice versa med stöd av överförandekonventionen.

Antalet överföranden av frihetsberövande påföljder ökade efter att överförandekonventionen trädde i kraft. Flera stater inom Europarådet, däribland Sverige, drev emellertid frågan om det var rimligt att kräva samtycke av den dömde i alla lägen. De förhandlingarna resulterade i ett tilläggsprotokoll till Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (tilläggsprotokollet till överförandekonventionen) som antogs 1997.³Enligt tilläggsprotokollet krävs inte den dömdes samtycke för ett överförande om han eller hon flytt till sitt hemland eller utvisats dit i samband med domen. Även 1990 års konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (Schengenkonventionen) innehåller bestämmelser som är avsedda att komplettera överförandekonventionen och reglerar undantag från kravet på samtycke från den dömde i flyktfallet.

Sverige tillträdde tilläggsprotokollet till överförandekonventionen 2000 och det gjordes ändringar i internationella verkställighetslagen för att anpassa lagstiftningen till bestämmelserna i tilläggsprotokollet och till Schengenkonventionen, se propositionen Överförande av straffverkställighet utan den dömdes samtycke, prop. 1999/2000:45. Ändringarna innebar att överförande kan ske utan samtycke från den dömde i flyktfallet och utvisningsfallet. En förutsättning för det är dock att den andra staten är part till överförandekonventionen och antingen tillträtt tilläggsprotokollet eller anslutit sig till Schengenkonventionen.

Genom internationella verkställighetslagen möjliggörs också överförande av frihetsberövande påföljder med anledning av dels avtalet mellan Sverige och Kuba den 15 mars 2002 om verkställighet av straffrättsliga påföljder (SÖ 2003:34), dels avtalet mellan Sverige och Thailand den 26 september 1989 om samarbete rörande verkställighet av straffrättsliga påföljder (SÖ 1990:35 och 2004:24).

Utöver brottmålsdomskonventionen är Sverige part till andra konventioner och bilaterala avtal som innehåller bestämmelser om förverkande. Såvitt gäller frågor om bistånd med verkställighet av förverkandebeslut

Mauritius, Mexiko, Moldavien, Mongoliet, Montenegro, Nordmakedonien, Norge, Panama, Ryssland, San Marino, Serbien, Schweiz, Storbritannien, Sydkorea, Tonga, Trinidad och Tobago, Turkiet, Ukraina, USA, Vatikanstaten och Venezuela tillträtt överförandekonventionen. ³ Utöver majoriteten av EU:s medlemsstater har Georgien, Island, Lichtenstein, Moldavien, Montenegro, Nordmakedonien, Norge, Ryssland, San Marino, Serbien, Schweiz, Storbritannien, Turkiet, Ukraina och Vatikanstaten tillträtt tilläggsprotokollet till överförandekonventionen.

• Sida 48
•  Original

har dessa överenskommelser genomförts i svensk rätt genom att relevanta bestämmelser i internationella verkställighetslagen allteftersom har gjorts tillämpliga på dem genom tillägg i internationella verkställighetsförordningen. Nedan redogörs för några av överenskommelserna. En närmare redogörelse för innehållet finns i anförda propositioner.

Europarådets konvention från 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen) trädde för svensk del i kraft 1996, se propositionen Sveriges tillträde till Europarådets förverkandekonvention, prop. 1995/96:49. FN:s konvention från 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen), som Sverige också har anslutit sig till, se propositionen om Sveriges tillträde till FN:s narkotikabrottskonvention, m.m., prop.1990/91:127, utgjorde förebild vid utformningen av förverkandekonventionen. År 2005 antogs den reviderade konventionen, Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (2005 års förverkandekonvention), som innebär en uppdatering och komplettering av förverkandekonventionen och som därutöver alltså innehåller bestämmelser om finansiering av terrorism. Konventionen trädde i kraft 2008 och Sverige tillträdde överenskommelsen 2014, se propositionen En effektivare kriminalisering av penningtvätt, prop. 2013/14:121.

Inom FN har ett flertal konventioner utarbetats som bl.a. innehåller bestämmelser om bistånd med verkställighet av beslut om förverkande. Dessa är narkotikabrottskonventionen, FN:s konvention från 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen, propositionen Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, prop. 2002/03:146) samt FN:s konvention från 2003 mot korruption (korruptionskonventionen, propositionen Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot korruption, prop. 2006/07:74). Bestämmelserna som rör samarbetet om verkställighet av beslut om förverkande är i stora drag överensstämmande i FN:s konventioner, men tillämpningsområdet för respektive konvention är begränsat till den brottslighet som varje konvention avser att reglera samarbetet kring.

Sverige har också ingått vissa bilaterala överenskommelser i vilka det finns bestämmelser om rättsligt bistånd med verkställighet av beslut om förverkande. Sådana avtal finns med Storbritannien och Nordirland, Australien, Kanada samt Folkrepubliken Kinas särskilda administration Hongkong. Vidare finns ett avtal mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål som bl.a. innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande.

Det finns ingen konvention eller bilateralt avtal förutom brottmålsdomskonventionen som mellan Sverige och en annan stat reglerar bistånd med verkställighet av bötesstraff.

• Sida 49
•  Original

4.3. Den nuvarande lagstiftningen

4.3.1. Beslutsordning och kommunikation

En framställning från en annan stat om verkställighet i Sverige av en dom på en frihetsberövande påföljd, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande görs hos Justitiedepartementet. Om inte framställningen grundar sig på brottmålsdomskonventionen är det regeringen som fattar beslut om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd får verkställas i Sverige (1 § internationella verkställighetslagen). Om framställningen om överförande till Sverige grundar sig på brottmålsdomskonventionen finns andra bestämmelser om prövningen som även involverar åklagare och domstolar (8–16 §§). De bestämmelserna tillämpas även beträffande förverkandebeslut som begärs verkställda i Sverige enligt en annan konvention eller ett bilateralt avtal. Av regleringen framgår att regeringen ska göra en initial prövning av om det finns skäl att avslå framställningen och om inte överlämna den till riksåklagaren. Riksåklagaren ska i sin tur ansöka om rättens prövning av framställningen. Om den bifalls ska rätten bestämma en ny påföljd eller lämna ett nytt beslut om förverkande. Om framställningen avser verkställighet av böter eller förverkande får dock åklagare, i stället för att ansöka om rättens prövning, själv pröva framställningen och utfärda strafföreläggande för det brott som bötesstraffet eller förverkandebeslutet avser. Handläggningen i domstol sker enligt reglerna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål.

Särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen av utländska utevarodomar finns i 19–22 §§ internationella verkställighetslagen. Regleringen bygger på konventionen och innebär bl.a. att den dömde av åklagare ska delges domen och underrättas om att han eller hon kan väcka talan om omprövning, så kallad opposition (20 § första stycket). Om den dömde begär omprövning vid svensk domstol ska åklagaren göra en ansökan hos rätten om förhandling för prövning av den dömdes talan. Med utevarodom avses ett avgörande som meddelats utan att den dömde eller den mot vilken beslutet om förverkande riktats har varit närvarande vid förhandling i saken inför domstol (4 § andra stycket).

När det gäller överförande av svenska avgöranden till andra stater som Sverige har ett avtal med beslutar Kriminalvården avseende fängelsestraff, Socialstyrelsen avseende rättspsykiatrisk vård och Kronofogdemyndigheten avseende böter och förverkande (26 och 34 a §§). Myndigheternas beslut kan överklagas till regeringen (41 §). Myndigheterna kan överlämna ett ärende till regeringen för avgörande, om det finns särskilda skäl (26 § första stycket och 34 a § tredje stycket).

Om avtal saknas mellan Sverige och den andra staten kan regeringen besluta om överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat och vice versa (3 §). Det finns ingen möjlighet att utan stöd i en internationell överenskommelse flytta över verkställigheten av ett bötesstraff eller beslut om förverkande.

Framställningar om verkställighet från och i andra stater görs genom Justitiedepartementet (8 § första stycket, 25 a § tredje stycket, 28 § och 34 a § fjärde stycket). Vad framställningarna ska innehålla regleras i huvudsak i internationella verkställighetsförordningen.

• Sida 50
•  Original

Efter att en framställning om verkställighet har gjorts till en annan stat får verkställighet inte påbörjas i Sverige. Undantag gäller beträffande frihetsberövande påföljder om den dömde är häktad (29 § första stycket och 34 a § fjärde stycket). Om framställningen återkallas eller om den andra staten meddelar att framställningen avslagits, att den avstår från att verkställa påföljden eller att verkställighet inte kan äga rum i den andra staten, får verkställigheten i Sverige fortsätta (29 § andra stycket och 34 a § fjärde stycket).

4.3.2. Förutsättningar och vägransgrunder

Frihetsberövande påföljder

En framställning enligt brottmålsdomskonventionen om överförande till Sverige av en frihetsberövande påföljd kan avslås om någon av de i internationella verkställighetslagen upptagna obligatoriska (5 §) eller fakultativa (6 §) vägransgrunderna är tillämpliga. Till de obligatoriska vägransgrunderna hör t.ex. situationen att domen inte vunnit laga kraft, att påföljden inte får verkställas i den andra staten, att gärningen som föranlett domen inte motsvarar ett brott i Sverige (dubbel straffbarhet), eller att verkställigheten skulle vara oförenlig med grundläggande principer för den svenska rättsordningen, strida mot våra internationella förpliktelser eller vara oförenlig med förbudet mot dubbel lagföring eller dubbla straff – dubbelprövningsförbudet (ne bis in idem). I uppräkningen av omständigheter som utgör fakultativa hinder nämns bl.a. att den gärning som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott, att domen har föranletts eller påverkats av den dömda personens ras, religion, nationalitet eller politiska åsikt, att förundersökning har inletts i Sverige rörande samma gärning eller att mål om ansvar för gärningen har anhängiggjorts eller ett strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot har utfärdats för samma gärning. Verkställighet får också vägras om domen avser ett brott som har begåtts utanför den andra statens område, om domen inte kan verkställas här i Sverige eller kan antas verkställas i den andra staten, om den dömda personen vid tiden för brottet inte var straffmyndig enligt svensk rätt eller om påföljden är preskriberad enligt svenska regler.

Det är regeringen som ensam prövar om en framställning ska avslås med anledning av de vägransgrunder som avser bl.a. politiska eller militära brott, att domen inte kan verkställas i Sverige eller att den kan verkställas i den andra staten (8 § tredje stycket). Det är rätten som i första hand prövar om framställningen ska avslås på övriga grunder (10 § första stycket). Regeringen kan dock avslå framställningen omedelbart om det är uppenbart att någon av de i lagen uppräknade vägransgrunderna är tillämplig (8 § andra och tredje styckena). Om riksåklagaren, sedan framställningen har överlämnats dit, anser att det finns hinder mot verkställighet ska ärendet, med eget yttrande, överlämnas till regeringen (5 § internationella verkställighetsförordningen).

När det gäller överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat med stöd av brottmålsdomskonventionen, får en svensk framställning inte göras om det finns anledning att anta att en obligatorisk vägransgrund kan vara tillämplig i den andra staten (26 § första stycket). Om den dömde är svensk medborgare gäller vidare att en framställning om

• Sida 51
•  Original

verkställighet i en annan stat inte får göras utan den dömdes samtycke (26 § andra stycket).

Om överförandet till eller från Sverige sker med stöd av överförandekonventionen gäller som förutsättningar för ett överförande att den dömde är medborgare eller har hemvist i den verkställande staten, att den dömde samtyckt till ett överförande, att kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt och att minst sex månader av straffet återstår att avtjäna eller att särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå överförs (25 a och 34 a §§). Den dömdes samtycke krävs inte om den andra staten tillträtt tilläggsprotokollet till överförandekonventionen och den dömde genom att fly till sitt hemvistland helt eller delvis undandrar sig verkställighet av påföljden, eller när den dömde till följd av domen kommer att utvisas eller avvisas från domslandet efter verkställighet av påföljden (25 a § andra stycket 1 och 25 b §). Om den andra staten tillträtt Schengenkonventionen gäller undantaget från den dömdes samtycke enbart för flyktfallet (25 a § andra stycket 2 och 25 b §).

Om en internationell överenskommelse saknas mellan Sverige och den andra staten krävs för ett överförande att det finns synnerliga skäl och att den dömde är medborgare eller har hemvist i den stat dit överflyttningen ska ske (3 §).

Om den dömde är berövad friheten i Sverige, eller annars uppehåller sig här, ska han eller hon så snart den andra staten meddelat att framställningen medgetts, överföras till den andra staten (33 § första stycket och 34 a § fjärde stycket). Det är Kriminalvården som ska se till att den dömde förs till den stat där påföljden ska verkställas. Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras får den dömde hållas i förvar i högst 48 timmar. Om en frihetsberövande påföljd som har meddelats utomlands ska verkställas i Sverige, ska Kriminalvården ansvara för transporten av den dömde i Sverige (40 a §).

Böter och förverkande

När det gäller framställningar om verkställighet i Sverige av utländska bötesstraff eller beslut om förverkande med stöd av brottmålsdomskonventionen gäller i huvudsak samma regelverk som beträffande frihetsberövande påföljder (4 § första och tredje styckena). Detsamma gäller beträffande verkställighet i Sverige av utländska förverkandebeslut enligt andra konventioner och bilaterala avtal (21 a–j §§ internationella verkställighetsförordningen). Har visst föremål förklarats förverkat, får rätten förklara föremålet förverkat endast om det hade kunnat förverkas enligt svensk lag vid en rättegång i Sverige. Motsvarande gäller om förverkandet angår någon annan än den dömde (14 § andra och tredje styckena internationella verkställighetslagen och 21 a–j §§ internationella verkställighetsförordningen). Reglerna i den internationella verkställighetslagen om utevarodom är tillämpliga även på bötesstraff och beslut om förverkande.

En framställning om verkställighet av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande får inte göras om det finns anledning att anta att en obligatorisk vägransgrund kan vara tillämplig i den andra staten (26 § första stycket internationella verkställighetslagen). Vidare uttalas i förarbetena att frågan om huruvida en framställning ska ske i första hand

• Sida 52
•  Original

bör avgöras utifrån effektivitetssynpunkt samt att överförandet ska vara förenligt med den internationella överenskommelse som gäller i det enskilda fallet (prop. 1972:98 s. 134).

4.3.3. Tvångsmedel

Om tilläggsprotokollet till överförandekonventionen eller Schengenkonventionen gäller mellan Sverige och den andra staten och den dömde flytt till Sverige för att undandra sig verkställigheten av en frihetsberövande påföljd får den dömde på begäran av den andra staten häktas. För häktning krävs att det finns en risk att den dömde avviker eller på något annat sätt undandrar sig verkställighet av påföljden (25 c § första stycket). Om det finns skäl att häkta den dömde men syftet kan uppnås genom reseförbud eller anmälningsskyldighet får ett sådant tvångsmedel beslutas i stället. I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet gäller i övrigt det som anges i vissa utpekade bestämmelser i rättegångsbalken (25 c § andra stycket och 25 d §). Beslut om häktning får meddelas även efter att en framställning om verkställighet har gjorts och gäller längst till dess att den utländska påföljden har börjat verkställas i Sverige (25 c § första stycket och 25 e §). Regeringen får häva ett beslut om tvångsmedel. Även ansvarigt statsråd får i brådskande fall häva ett sådant beslut (25 e § fjärde stycket).

Andra bestämmelser om tvångsmedel gäller i de fall den andra staten avser göra en framställning om verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen (17 §). I de fallen kan åklagare anhålla den dömde om det enligt svensk lag kan följa fängelse i minst ett år för den gärning påföljden avser och det finns risk för att den dömde avviker eller, då fråga är om utevarodom, undanröjer bevis. På ansökan av åklagare kan rätten, under motsvarande förutsättningar, besluta om häktning, reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas även om det svåraste straff som följer av svensk lag för motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde underkastas tvångsmedel, om han eller hon saknar hemvist i Sverige och det finns risk för att han eller hon genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd. I fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet gäller i övrigt det som föreskrivs i vissa utpekade bestämmelser i rättegångsbalken (17 § andra stycket).

Om det har gjorts en framställning om verkställighet av ett utländskt beslut om förverkande får den förverkade egendom tas i beslag efter beslut av riksåklagaren eller rätten (18 §). Bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken ska tillämpas.

4.3.4. Anpassning och verkställighet

Frihetsberövande påföljder

Ska verkställighet ske i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska rätten bestämma en ny påföljd enligt vad som i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott (11 §). Rätten ska inte pröva om den dömde är skyldig

• Sida 53
•  Original

till brottet (10 § andra stycket). Påföljden får inte bli strängare än den utländska påföljden, vilket gäller även om den utländska påföljden är lindrigare än vad som enligt svensk rätt är föreskrivet för brottet (12 § första stycket). Vid bestämmande av påföljden ska rätten tillgodoräkna den dömde vad han eller hon utstått till följd av den utländska påföljden samt den tid som han eller hon varit frihetsberövad som anhållen eller häktad i den andra staten eller i Sverige (13 §). Verkställigheten av den nya påföljden ska ske enligt svenskt rätt. Om den andra staten beviljar den dömde nåd eller amnesti eller tar upp domen till ny prövning, ska verkställigheten i Sverige upphöra (24 § första och andra styckena).

Om verkställigheten ska ske i Sverige enligt överförandekonventionen eller utan grund i en internationell överenskommelse bestäms som huvudregel ingen ny påföljd. I stället verkställs den utländska domen här enligt bestämmelser i svensk lag om verkställighet av påföljd av närmaste motsvarande art. Sådan verkställighet får ske utan hinder av att påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag kan följa på brotten (25 § andra stycket och 25 g § tredje stycket). Regeringen har möjlighet att meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten i Sverige (3 § andra stycket och 25 g § första stycket 1). Regeringen kan också överlämna åt åklagare att ansöka hos rätten om att ny påföljd ska bestämmas enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande gärning. I de fallen gäller de ovan redovisade bestämmelserna om bestämmande av ny påföljd (3 § andra stycket och 25 g § första stycket 2 och fjärde stycket). Oavsett om regeringen beslutar om fortsatt verkställighet av den utländska påföljden eller om ny påföljd bestäms av rätten gäller att verkställigheten ska upphöra om den andra staten beviljar den dömde nåd eller amnesti eller tar upp domen till ny prövning (3 § andra stycket och 25 g § andra stycket).

Böter och förverkande

Är den utländska påföljden som ska verkställas i Sverige böter ska, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett bötesbelopp bestämmas som i svenska kronor motsvarar det utländska bötesstraffet. Är i svensk lag för motsvarande brott föreskrivet penningböter får inte bestämmas ett högre bötesbelopp än vad som är tillåtet enligt svensk rätt. Detsamma gäller om det i svensk lag inte är föreskrivet svårare straff än böter. Bötestraffet ska i de fallen anpassas till de maximala bötesbeloppen enligt svensk rätt (12 § andra stycket).

Har genom det utländska förverkandebeslutet visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom förklarats förverkat ska, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett motsvarande förverkandebelopp bestämmas i svenska kronor. Om förverkandebeloppet uppenbarligen överstiger det belopp som skulle ha förverkats enligt svensk lag, får beloppet sättes ned i motsvarande mån (14 § första stycket).

Vad gäller verkställigheten av bötesstraffet eller beslutet om förverkande tillämpas svenska regler (24 § första stycket). Ett bötesstraff får dock inte förvandlas till fängelse (36 § andra stycket). Verkställighet av böter får inte heller äga rum för bötesbelopp som den dömde betalat till behörig myndighet i den andra staten innan framställningen om verkställighet här delgavs honom eller henne. Anstånd eller avbetalning som meddelats av behörig myndighet i domslandet ska vidare gälla vid

• Sida 54
•  Original

verkställigheten i Sverige (24 § tredje stycket). Verkställigheten ska upphöra om den andra staten beslutar om nåd eller amnesti eller tar upp straffet eller beslutet till ny prövning (24 § andra stycket).

Egendom eller dess värde som förverkats tillfaller svenska staten. Regeringen får dock på begäran av den andra staten besluta att helt eller delvis överlämna egendomen eller dess värde (36 §).

4.3.5. Överklagande och åtalsförbud

Kriminalvårdens, Socialstyrelsens och Kronofogdemyndighetens beslut enligt internationella verkställighetslagen överklagas till regeringen, utom såvitt avser frågor om offentligt biträde som överklagas till allmän förvaltningsdomstol (27 § tredje stycket och 41 § internationella verkställighetslagen och 12 § andra stycket internationella verkställighetsförordningen). Behörig domstol i mål om påföljdsomvandling och verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen är Stockholms tingsrätt (35 §).

Ska en utländsk påföljd verkställas i Sverige enligt internationella verkställighetslagen får åtal inte väckas för den gärning som påföljden avser (38 §).

4.4. Samarbetet inom Norden och EU

4.4.1. Samarbete inom Norden

Inom Norden finns sedan länge ett långtgående samarbete rörande överförande av verkställighet i brottmål. Samarbetet bygger på lagharmonisering. I Sverige finns bestämmelserna i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) och i den tillhörande förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Den nordiska verkställighetslagen möjliggör överförande mellan de nordiska länderna av fängelse, böter och förverkande. Därutöver kan även övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna överföras. Överlämnande till rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård omfattas inte av regleringen. Samarbetet och lagstiftningen bygger på direktkontakter mellan de behöriga myndigheterna och på att prövningen görs på myndighetsnivå. Kriminalvården fattar beslut om överförande av frihetsberövande påföljder till och från Sverige. Kronofogdemyndigheten har motsvarande roll när det gäller böter och förverkande. Vissa av Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

4.4.2. Samarbete inom EU

Samarbetet mellan EU:s medlemsstater om överförande av verkställigheten av frihetsberövande påföljder regleras av rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra

• Sida 55
•  Original

frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (fängelserambeslutet). Fängelserambeslutet bygger på principen om ömsesidigt erkännande och har genomförts i Sverige genom lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetslagen) och förordningen (2015:109) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (europeiska verkställighetsförordningen). Enligt europeiska verkställighetslagen ska Kriminalvården pröva om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska erkännas och verkställas i Sverige samt om en sådan svensk dom ska skickas till en annan medlemsstat för att verkställas i den staten. De svenska påföljder som kan överföras är fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård. Vissa av Kriminalvårdens beslut enligt lagen kan överklagas till allmän domstol.

Samarbetet mellan EU:s medlemsstater om överförande av böter regleras av rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (rambeslutet om verkställighet av bötesstraff). Även det rambeslutet baseras på principen om ömsesidigt erkännande och har genomförts i Sverige genom lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen samt förordningen (2009:1428) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. På området för förverkande har sedan tidigare antagits rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande). Rambeslutet har genomförts i Sverige genom lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall samt förordningen (2011:578) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Enligt nämnda lagar ska Kronofogdemyndigheten pröva om ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska erkännas och verkställas i Sverige samt om ett sådant svenskt avgörande ska skickas till en annan medlemsstat för att verkställas där. Vissa av Kronofogdemyndighetens beslut kan överklagas till allmän domstol.

För att öka effektiviteten i samarbetet rörande förverkande ersattes bl.a. rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande). Förordningen har tillämpats sedan den 19 december 2020 och ersätter bl.a. lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall i förhållande till alla EU:s medlemsstater utom Danmark och Irland. Förordningen är direkt tillämplig i Sverige och kompletteras av bestämmelser i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Förordningen och kompletteringslagen är tillämpliga såväl när svenska beslut sänds över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där som när utländska beslut översänds till Sverige för erkännande och verkställighet här. Även här bygger samarbetet på direktkontakter mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna och

• Sida 56
•  Original

Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet när beslut om förverkande sänds till och från Sverige.

4.4.3. Övrigt samarbete

Sverige samarbetar med de internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda liksom med Specialdomstolen för Sierra Leone. Sverige har ingått verkställighetsavtal med dessa tribunaler och regeringen får besluta att fängelsedomar meddelade av tribunalerna får verkställas i Sverige. Enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen får regeringen också besluta att en av domstolen meddelad fängelsedom får verkställas i Sverige. Även bötesstraff och beslut om förverkande meddelade av domstolen får verkställas i Sverige.

Vidare gäller sedan den 1 maj 2021 avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan av den 30 december 2020 (brexitavtalet). Avtalets bestämmelser om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete är direkt tillämpliga i staterna och innehåller bl.a. bestämmelser om överlämnande av misstänkta eller dömda personer och bistånd med verkställighet av beslut om frysning och förverkande. Bestämmelser som kompletterar avtalet finns i lagen (2021:709) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket (brexitlagen) och förordningen (2021:713) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.

4.5. Annan relevant lagstiftning

Bestämmelserna om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder till länder utanför Norden och EU bör ses i ljuset av reglerna om utlämning för brott, som också kan användas för att straff ska kunna verkställas i ett annat land än där den dömde befinner sig. En person som har ådömts en frihetsberövande påföljd i en annan stat men befinner sig i Sverige kan under vissa förutsättningar utlämnas till den andra staten för verkställighet av påföljden. Bestämmelser om utlämning från Sverige finns bl.a. i lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen). Bestämmelser om utlämning till Sverige för bl.a. straffverkställighet finns i förordningen (1982:306) om utlämning för brott.

När det gäller att säkra framtida verkställighet av förverkandebeslut finns bestämmelser i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål som reglerar under vilka förutsättningar Sverige kan lämna rättslig hjälp i brottmål eller begära sådan hjälp utomlands. Sverige kan bistå en annan stat genom att ta egendom i beslag eller besluta om kvarstad för att säkerställa verkställighet av ett beslut om förverkande som meddelats eller kommer att meddelas i den andra staten. En förutsättning är bl.a. att beslutet om förverkande i ett senare skede också kommer att kunna verkställas här. Sverige kan i sin tur begära motsvarande bistånd av andra stater.

• Sida 57
•  Original

4.6. Vissa statistikuppgifter

4.6.1. Överförande av frihetsberövande påföljder

En betydande del av de personer som verkställer frihetsberövande påföljder i Sverige är medborgare i ett annat land. Vad gäller fängelsestraff uppgick den 1 december 2024 antalet pågående straffverkställigheter i svenska anstalter till knappt 8 400. Av dessa avtjänades ca 1 700 av personer som saknar svenskt medborgarskap.

Under år 2020 påbörjade ca 2 800 icke-svenska medborgare en verkställighet av ett fängelsestraff i Sverige. Sedan dess har antalet legat på ungefär samma nivå, med undantag för 2022 då siffran tillfälligt ökade till knappt 3 000. Av dessa är det drygt hälften som är medborgare i ett land utanför Norden och EU. För dessa straffverkställigheter framgår den utdömda strafflängden i tabell 1.

Tabell 1 Påbörjade fängelsestraff mot medborgare utanför Norden och EU

Utdömt fängelsestraff 2020 2021 2022 2023 2024

Upp till sex månader

603 612 738 656 734

Sex månader till 2 år

467 416 441 465 527

Över 2 år

265 278 299 337 345

Anm.: Statistiken för år 2024 är hämtad från Kriminalvårdens årsredovisning som utgår från preliminär statistik. Källa: Kriminalvården.

I tabell 2 visas uppgifter om antal inkomna ärenden och beslut i fråga om överförande av fängelsestraff till Sverige under åren 2020 till 2024. De översta två raderna avser ärenden och beslut i fråga om länder utanför Norden och EU, de två mittersta raderna gäller EU-länder och de två nedersta raderna gäller nordiska länder. Eftersom dessa ärenden ofta sträcker sig över årsskiftet är sifforna från år till år inte helt jämförbara med varandra. I tabell 3 visas motsvarande uppgifter i fråga om överförande av fängelsestraff från Sverige.

Tabell 2 Antal ärenden om överförande av straffverkställighet av fängelsestraff till Sverige 2020–2024

2020 2021 2022 2023 2024

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet till Sverige från ett land utanför Norden och EU

7 7 8 4 11

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet till Sverige från ett land utanför Norden och EU

2 3 0 2 1

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet till Sverige från en annan EU-stat

43 30 33 38 42

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet till Sverige från en annan EU-stat

13 11 11 7 14

• Sida 58
•  Original

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet till Sverige från ett land i Norden

195 174 163 104 170

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet till Sverige från ett land i Norden

122 94 63 63 67

Anm.: För faktiskt genomförda överföringar för år 2024 är siffrorna hämtade från Kriminalvårdens årsredovisningar vilka utgår från preliminär statistik. Uppgifterna för 2020–2023 utgår från slutlig statistik. Källa: Kriminalvården och Justitiedepartementet, enheten för brottmålsärenden och internationellt straffrättsligt samarbete.

Tabell 3 Antal ärenden om överförande av straffverkställighet av fängelsestraff från Sverige 2020–2024

2020 2021 2022 2023 2024

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet från Sverige till ett land utanför Norden och EU

49 42 38 64 85

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet från Sverige till ett land utanför Norden och EU

1 4 5 2 7

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet från Sverige till en annan EU-stat

144 127 129 212 238

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet från Sverige till en annan EU-stat

71 84 63 71 109

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet från Sverige till ett land i Norden

126 106 107 134 188

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet från Sverige till ett land i Norden

71 60 69 73 78

Anm.: Uppgifter om inkomna ärenden är hämtade från Kriminalvårdens årsredovisningar. Uppgifter om faktiskt genomförda överföringar för år 2024 är hämtade från Kriminalvårdens årsredovisning som utgår från preliminär statistik. Uppgifterna för 2020–2023 utgår från slutlig statistik. Källa: Kriminalvården.

När det gäller sluten ungdomsvård har, såvitt känt, inget sådant ärende förekommit i samarbetet utanför Norden och EU under åren 2020 till 2024. Inom ramen för EU-samarbetet har Kriminalvården haft två ärenden om överförande av sluten ungdomsvård under denna period. Ena ärendet avsåg överförande från Sverige och resulterade i ett faktiskt överförande. Det andra ärendet gällde överförande till Sverige.

När det gäller rättspsykiatrisk vård har Socialstyrelsen fått in totalt 26 ärenden under åren 2020 till 2024 avseende överförande från Sverige till ett annat land enligt internationella verkställighetslagen. Endast ett ärende har resulterat i ett beslut av Socialstyrelsen om överförande av verkställighet.

• Sida 59
•  Original

4.6.2. Överförande av bötesstraff och beslut om förverkande

I tabell 4 och 5 visas uppgifter om antal inkomna ärenden och genomförda överföranden i fråga om överförande av bötesstraff respektive beslut om förverkande från Sverige till en annan stat under åren 2020 till 2024. Det går för närvarande inte att ta fram motsvarande uppgifter i fråga om överförande till Sverige från en annan stat.

Tabell 4 Antal ärenden om överförande av verkställighet av bötesstraff från Sverige 2020–2024

2020 2021 2022 2023 2024

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet från Sverige till ett land utanför Norden och EU

0 0 0 0 0

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet från Sverige till ett land utanför Norden och EU

0 0 0 0 0

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet från Sverige till en annan EU-stat (ej Norden)

523 436 171 141 268

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet från Sverige till en annan EU-stat (ej Norden)

79 58 28 24 46

Inkomna ärenden om överföranden av en verkställighet från Sverige till en annan nordisk stat

835 759 618 899 831

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet från Sverige till en annan nordisk stat

835 759 618 899 831

Anm.: Storbritannien ingår som EU-land under hela tidsperioden. Källa: Kronofogdemyndigheten.

Tabell 5 Antal ärenden om överförande av verkställighet av beslut om förverkande från Sverige 2020–2024

2020 2021 2022 2023 2024

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet från Sverige till ett land utanför Norden och EU

0 1 0 1 0

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet från Sverige till ett land utanför Norden och EU

0 1 0 1 0

Inkomna ärenden om överförande av en verkställighet från Sverige till en annan EU-stat

2 6 0 5 6

Faktiskt genomförda överföranden av en verkställighet från Sverige till en annan EU-stat

2 6 0 5 6

Anm.: Norden ingår inte i statistiken. Storbritannien ingår som EU-land under hela tidsperioden. Källa: Kronofogdemyndigheten.

• Sida 60
•  Original

5. Tilläggsprotokollet till överförandekonventionen har ändrats

Som nämns i avsnitt 4.2 har Sverige tillträtt tilläggsprotokollet till överförandekonventionen. Enligt tilläggsprotokollet krävs inte den dömdes samtycke för ett överförande av en frihetsberövande påföljd om han eller hon försöker att undandra sig att påföljden verkställs eller att vidare verkställighet av denna fullföljs i domslandet genom att fly till sitt hemland innan påföljden har verkställts (artikel 2). Samtycke krävs inte heller om påföljden, eller ett administrativt beslut som fattats till följd av påföljden, innehåller beslut om utvisning eller avvisning eller någon annan åtgärd som har till följd att den dömde inte längre har rätt att uppehålla sig inom domslandets territorium sedan han eller hon försatts på fri fot (artikel 3).

För att ytterligare effektivisera samarbetet enligt överförandekonventionen har det inom Europarådet antagits ett protokoll om ändring av tilläggsprotokollet. Ändringarna, som antogs av Europarådet den 22 november 2017, innebär att möjligheterna att överföra verkställigheten utan den dömdes samtycke utökas, dels genom att artikel 2 i tilläggsprotokollet utvidgas till att omfatta fall där den dömde, med vetskap om det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne i domslandet, har flytt eller på annat sätt återvänt till sitt hemland (artikel 1), dels genom att artikel 3.1 i tilläggsprotokollet utvidgas till att omfatta administrativa beslut om utvisning eller avvisning som inte är fattade till följd av påföljden (artikel 2).

Även tilläggsprotokollets bestämmelser om skydd enligt den s.k. specialitetsprincipen ändras i vissa avseenden genom ändringsprotokollet. Specialitetsprincipen innebär i korthet att om en person, utan att ha samtyckt till det, förs över från en stat till en annan för att där verkställa ett straff får han eller hon inte åtalas, dömas eller berövas friheten för annan brottslighet som begåtts i tiden före överförandet (se vidare avsnitt 10.7 och 11.8). Genom artikel 2 i ändringsprotokollet införs i artikel 3.4 i tilläggsprotokollet en tidsfrist i fråga om beslut om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen som innebär att domslandet måste fatta beslut senast 90 dagar från mottagande av en framställning om ett sådant undantag. Vidare förkortas genom samma artikel tiden för skydd enligt specialitetsprincipen från 45 till 30 dagar räknat från att den dömde haft möjlighet att lämna verkställighetslandets territorium.

Ändringsprotokollet öppnades för undertecknande den 22 november 2017 och träder enligt artikel 4 i kraft när samtliga parter i tilläggsprotokollet förklarat sig bundna till ändringsprotokollet. I avvaktan på att ändringsprotokollet träder i kraft kan en part i tilläggsprotokollet enligt artikel 5 förklara att den kommer att tillämpa bestämmelserna i ändringsprotokollet proviso riskt.⁴

⁴ Belgien, Bulgarien, Cypern, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Montenegro, Nederländerna, Norge, Portugal, San Marino, Schweiz, Storbritannien, Turkiet, Tyskland, Ukraina, Ungern, Vatikanstaten och Österrike har tillträtt ändringsprotokollet. Italien, Lettland, Litauen, Schweiz, Storbritannien, Ukraina, Ungern, Vatikanstaten och Österrike har accepterat provisorisk tillämpning av ändringsprotokollet.

• Sida 61
•  Original

6. Behov och allmänna utgångspunkter

6.1. Möjligheterna till överförande av verkställighet bör utnyttjas fullt ut

Det straffrättsliga samarbetet mellan stater har en lång tradition. En ökad rörlighet över gränserna och förändring av den internationella brottsligheten har med tiden inneburit ökade krav på möjligheterna till ett effektivt samarbete. Överförande av verkställighet av påföljder och förverkande är en viktig del i detta samarbete.

När det gäller utdömda fängelsestraff bör utgångspunkten vara att de så långt det är möjligt och lämpligt ska avtjänas i den stat till vilken den dömde har starkast anknytning. Stödet och förtroendet för den fria rörligheten över gränserna inom EU och migrationspolitiken är beroende av bl.a. att utlänningar som kommer till Sverige avhåller sig från kriminalitet. Om en utlänning gör sig skyldig till brott måste det finns goda förutsättningar att om möjligt låta utdömda straff verkställas i utlänningens hemland, något som också kan antas bidra till den dömdes sociala återanpassning. En tydlig hållning från Sverige om att dömda personer utan anknytning hit ska verkställa sina straff i sina hemländer kan dessutom i viss utsträckning minska incitamentet att begå brott här. När verkställigheten av ett fängelsestraff förs över till en annan stat frigörs också en plats för någon annan som ska verkställa sitt fängelsestraff på anstalt i Sverige. Fler överföranden kan således bidra till en minskad belastning på svenska anstalter och därigenom bidra till effektivitet och gott resursutnyttjande inom Kriminalvården.

Ett effektivt sätt att bekämpa grov brottslighet är att förverka brottsvinster. Eftersom brottsligheten många gånger är gränsöverskridande är ett välfungerande internationellt samarbete bl.a. när det gäller bistånd med verkställighet av beslut om förverkande betydelsefullt.

6.2. Flera åtgärder har vidtagits för att öka antalet överföranden av dömda EU-medborgare

Som redovisas i avsnitt 4.4.1 är ordningen för överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande sedan länge väl utvecklad inom Norden. Samarbetet bygger på en harmoniserad lagstiftning. De senaste decennierna har det också skett en betydande utveckling inom EU. Fängelserambeslutet och den europeiska verkställighetslagen har avsevärt förbättrat effektiviteten när det gäller ärenden om överförande av frihetsberövande påföljder. Antalet ärenden till och från Sverige ökade på årsbasis med närmare 50 procent efter det att lagen trädde i kraft den 1 april 2015 (se Ds 2019:9 s. 29). Inom EU finns också ett väl harmoniserat regelverk när det gäller överförande av bötesstraff och beslut om förverkande.

För att ytterligare effektivisera handläggningen och öka antalet överföranden av frihetsberövande påföljder inom ramen för EU-samarbetet har det dessutom införts krav på skyndsam handläggning hos Kriminalvården

• Sida 62
•  Original

och de allmänna domstolarna. Kravet på att det ska finnas särskilda skäl för ett översändande om det återstår mindre än sex månader av straffet vid tidpunkten för översändandet har också tagits bort. Även andra regler har införts som syftar till att påskynda processen efter det att ett beslut har meddelats om att en svensk dom ska verkställas i en annan medlemsstat (se propositionen En effektivare hantering av ärenden om överförande av straffverkställighet, prop. 2019/20:89, och propositionen Förbättrad hantering av ärenden om överförande av straffverkställighet, prop. 2021/22:273). Samtidigt har förändringar genomförts som gör det möjligt att i fler fall utvisa utlänningar som begår brott (se propositionen Utvisning på grund av brott – ett skärpt regelverk, prop. 2021/22:224), något som också möjliggör att i fler fall kunna överföra frihetsberövande påföljder utan den dömdes samtycke. Regeringen har nyligen gett en särskild utredare i uppdrag att se över regelverket om utvisning på grund av brott i syfte att skapa en skärpt reglering (dir. 2024:42). Regeringen arbetar också med att förstärka samarbetet med andra länder när det gäller överförande av dömda, bl.a. genom förhandlingar av bilaterala avtal på området.

Kriminalvården har under senare år också vidtagit åtgärder inom myndigheten som ska bidra till ett effektivt förfarande. Ett systemstöd togs fram under 2020 i syfte att tidigt identifiera dömda som kan vara aktuella för ett överförande. Dömda som ska utvisas enligt domen eller har utländsk adress hamnar på en bevakningslista som kontrolleras varje dag. Om den dömde bedöms kunna överföras, beställs nödvändiga handlingar så att handläggningen kan påbörjas direkt.

6.3. Det finns ett behov av reformer när det gäller andra utländska dömda

Ovanstående åtgärder om skyndsam handläggning och utvidgade möjligheter till överförande av kortare frihetsberövande påföljder markerar att utgångspunkten är att utlänningar som döms i Sverige så långt det är möjligt ska avtjäna sitt frihethetsberövande straff i den stat till vilken han eller hon har starkast anknytning. De ökade möjligheterna att utvisa utlänningar som begår brott medför också utökade möjligheter att överföra verkställigheten utan den dömdes samtycke. Ändringarna kan successivt komma att medföra förbättringar i hanteringen av ärenden om överförande av straffverkställighet och ett ökat antal dömda som överförs till ett annat EU-land.

Kompletterande åtgärder behöver emellertid övervägas när det gäller överförande av dömda som är medborgare i länder utanför EU. Som framgår av avsnitt 4.6.1 är en betydande del av de personer som verkställer fängelsestraff i Sverige medborgare i ett sådant land. Beträffande sådana dömda kan också konstateras att det finns en avsevärd diskrepans mellan antalet utdömda fängelsestraff och antalet påbörjade respektive genomförda ärenden om överförande av verkställighet. Det finns visserligen i de flesta fall fullt godtagbara förklaringar till denna skillnad. Långt ifrån alla utländska dömda är således aktuella för ett överförande. Ett skäl till det kan vara att fängelsestraffet är så kort att något överförande i det enskilda fallet inte är meningsfullt och ett annat att straffet helt eller till stor del har

• Sida 63
•  Original

avtjänats genom den tid den dömde varit frihetsberövad såsom anhållen och häktad. Av särskild betydelse är också att det konventionsbaserade samarbetet i princip inte, till skillnad från samarbetet inom EU, är tvingande utan bygger på frivillighet från de inblandade staterna. Till detta kommer att möjligheterna till ett rättsligt samarbete med den dömdes hemland ofta är begränsade eller inte alls existerar. En stor andel av de dömda är också medborgare i stater där förhållandena, t.ex. på fängelserna, är sådana att det inte är lämpligt att överföra verkställigheten. Det sagda gäller i tillämpliga delar även överförande av bötesstraff och förverkandebeslut.

Även med beaktande av ovanstående bör det emellertid finnas utrymme för att bl.a. genom förändringar i lagstiftningen öka antalet överförda verkställigheter. Som redovisats i det föregående har det internationella samarbetet om överförande av verkställighet utanför EU pågått under en lång tid och resulterat i ett stort antal överenskommelser som har genomförts i svensk rätt vid skilda tillfällen. Den internationella verkställighetslagen utformades ursprungligen för att möjliggöra ett tillträde till brottmålsdomskonventionen från år 1970. Lagen har därefter byggts ut och anpassats till nya internationella konventioner och avtal som Sverige tillträtt. Brottmålsdomskonventionen och överförandekonventionen, på vilka den internationella verkställighetslagen huvudsakligen bygger, är i flera avseenden olikartat utformade. Skillnader finns i fråga om förfaranderegler, tillämpningsområde och förutsättningar för överförande av verkställighet, något som återspeglas i nationell rätt. Lagstiftningen som helhet har inte setts över och det regelverk som finns idag kan med rätta betecknas som komplicerat och svårtillämpat. Den komplicerade regleringen skapar problem för de tillämpande myndigheterna och leder till effektivitetsbrister. Regelverket domineras också av bestämmelser som ansluter sig till brottmålsdomskonventionen, trots att den konventionen används mycket sällan i det internationella samarbetet. Behovet av en omarbetning av lagen påpekades av regeringen och Lagrådet redan i samband med att överförandekonventionen inarbetades i lagen (se propositionen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, prop. 1983/84:197, s. 15–16 och 22). Även regeringens beslutsfattande roll i det internationella samarbetet om överförande av verkställighet behöver ses över. Den nuvarande ordningen där regeringen har en betydande roll framstår som otidsenlig och ineffektiv.

Sammantaget står det enligt regeringen klart att det finns ett behov av en översyn för att åstadkomma en ändamålsenlig, effektiv och överskådlig reglering. Det internationella samarbetets möjligheter ska kunna användas fullt ut och onödiga hinder ska inte ställas upp i lagstiftningen. Regleringen ska tillgodose nationella behov och bör inte vara begränsad till att genomföra internationella förpliktelser. Frågor om överförande av verkställighet ska kunna bedömas på ett nyanserat sätt och Sverige bör med bibehållna krav på rättssäkerhet kunna begära och lämna bistånd med överförande av verkställighet i så stor utsträckning som är möjligt och lämpligt.

• Sida 64
•  Original

7. En ny lag om internationell verkställighet

7.1. Det ska införas en ny lag om internationell verkställighet

Regeringens förslag: En ny lag ska ersätta lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Den nya lagen ska benämnas lagen om internationell verkställighet i brottmål och vara tillämplig även utan en bindande internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att den nya lagen ska benämnas lagen om internationell straffverkställighet och att den som utgångspunkt ska vara tillämplig endast i den utsträckning det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Om det finns särskilda skäl ska en behörig myndighet få besluta att lagen ska tillämpas för ett visst fall utan att det finns en sådan överenskommelse.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kammarrätten i Jönköping anför att det vore önskvärt med ett helt sammanhållet regelverk gällande överförande av straffverkställighet. När det gäller frågan om lagens tillämplighet anser

Åklagarmyndigheten att utredningens förslag bör övervägas närmare med hänvisning till att det enligt rådande praxis i princip är samma omständigheter som läggs till grund för bedömningen av om ett överförande av verkställigheten ska ske, oavsett om det finns ett avtal mellan Sverige och den andra staten eller inte. Lunds universitet framför att det bör övervägas om lagen ska innehålla en förklaring om hur bestämmelserna i den nya lagen förhåller sig till innehållet i en internationell överenskommelse om det uppstår en konflikt mellan dessa. Svea hovrätt ifrågasätter om det är nödvändigt att inkludera ärenden som bygger på brottmålsdomskonventionen i den nya lagen eftersom den konventionen används mycket sällan. Hovrätten anser att det bör övervägas att frånträda konventionen i de delar som rör överförande av påföljder eller i varje fall att bestämmelser som rör den konventionen samlas i ett särskilt kapitel i lagen.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Kriminalvården, Lunds universitet och Nacka tingsrätt framhåller att det är positivt att lagen ses över och att det införs ett mer enhetligt regelverk. Kronofogdemyndigheten anser att lagen är tydligt strukturerad och Örebro tingsrätt menar att de föreslagna ändringarna innebär en större förutsebarhet, vilket kan leda till effektivare handläggning av mål som avser internationell verkställighet i brottmål.

• Sida 65
•  Original

Skälen för regeringens förslag

En ny lag om internationell verkställighet i brottmål bör införas

Som framgår av de följande avsnitten bör det göras betydande materiella och redaktionella ändringar av den nuvarande lagstiftningen om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, bötestraff och beslut om förverkande till och från länder utanför Norden och EU. Som utredningen föreslår bör den översynen resultera i en ny lag som ersätter lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Det innebär att det samlade regelverket om överförande av verkställighet i brottmål fortfarande kommer vara splittrat, men det är inte görbart att inarbeta den reglering som nu ska ses över i den lagstiftning om överförande av verkställighet som tillskapats med EU-samarbetet eller det nordiska samarbetet som grund. Som utredningen bedömt bör den översyn som nu genomförs inte heller innefatta det internationella samarbetet rörande frivårdspåföljder som regleras i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet.

Den nya lagens rubrik bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, vara lagen om internationell verkställighet i brottmål. Utredningens förslag är för snävt och ger inte uttryck för att lagen innehåller bestämmelser om överförande av beslut om förverkande liksom påföljder som inte utgör straff i brottsbalkens mening. Vad gäller lagens uppbyggnad bör genom en upplysningsbestämmelse inledningsvis anges ramarna för innehållet i lagstiftningen. Vidare bör, i enlighet med utredningens förslag, lagen delas upp i olika kapitel utifrån om det handlar om verkställighet utomlands av en svensk dom på frihetsberövande påföljd, ett svenskt bötesstraff eller ett svenskt beslut om förverkande respektive verkställighet i Sverige av motsvarande utländska avgöranden. Det bör också finnas kapitel med gemensamma bestämmelser om t.ex. rätten till offentligt biträde och överklagande samt, som Svea hovrätt förordar, ett särskilt kapitel med bestämmelser om förfarandet när det är fråga om en verkställighet i Sverige som har sin grund i brottmålsdomskonventionen. Det finns inte tillräckliga skäl att frånträda brottmålsdomskonventionen som, sin komplicerade utformning till trots, kan användas för att överföra frihetsberövande påföljder, bötesstraff och förverkandebeslut till andra stater.

Föreskrifter om t.ex. formkrav, samråd och underrättelser kan ges i förordning eller som myndighetsföreskrifter.

Den nya lagen bör kunna tillämpas utan att det finns en internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten

En grundläggande fråga är om den nya lagen, som utredningen föreslår och i linje med hittillsvarande ordning, som utgångspunkt bara ska vara tillämplig om det finns en internationell överenskommelse om överförande av verkställighet mellan Sverige och den andra staten, eller om Sverige ska kunna begära och lämna bistånd med verkställighet utan grund i en internationell konvention eller ett bilateralt avtal. Det finns fördelar med ett konventionsbaserat samarbete. Internationella överenskommelser skapar klarhet mellan staterna i fråga om villkoren för överförande och brukar innehålla bestämmelser som syftar till att underlätta det praktiska förfarandet. Vid ett första påseende kan det också framstå som rimligt att

• Sida 66
•  Original

det bistånd som Sverige lämnar andra stater är ömsesidigt och att det förhållandet återspeglas i lagstiftningen. Å andra sidan infördes den nuvarande regleringen för att genomföra en specifik överenskommelse, brottmålsdomskonventionen. Sedan dess har det rättsliga samarbetet på området för överförande av verkställighet utvecklats och ytterligare konventioner tillkommit. Den ökade internationaliseringen och den allt större andelen utländska dömda i svenska fängelser har också ökat behovet av en reglering som gör att Sverige kan begära bistånd med överförande av verkställighet i så stor utsträckning som är möjligt. Samarbetet på området för överförande av frihetsberövande påföljder är inte heller repressivt utan i grunden avsett att bidra till den dömdes sociala återanpassning. Ett krav på ömsesidighet är inte heller den traditionella utgångspunkten i svensk lagstiftning när det gäller internationellt straffrättsligt samarbete. Tvärtom finns inte något sådant krav vare sig det gäller internationell rättslig hjälp i brottmål eller utlämning för brott. Sverige kan i de fallen både begära och lämna bistånd utan grund i en internationell överenskommelse. Några närmare skäl till att det, ställt mot andra intressen, ska finnas ett krav på ömsesidighet i lagstiftningen redovisas inte heller av utredningen. Som praxis har kommit att utvecklas görs, som Åklagarmyndigheten påpekar, enligt nuvarande ordning också bedömningen av om det finns skäl att överföra en frihetsberövande påföljd i de fall det saknas en överenskommelse mellan Sverige och den andra staten utifrån väsentligen samma kriterier som vid bedömningen av om ett överförande bör ske med stöd av en sådan överenskommelse.

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att den nya lagen ska vara tillämplig även utan en bindande internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten och att det inte, som utredningen föreslår, ska krävas särskilda skäl för att lagen ska få användas i de fall en överenskommelse saknas. Det finns inte anledning att i det avseendet göra någon åtskillnad mellan frihetsberövande påföljder, bötestraff eller beslut om förverkande. En sådan förändring i förhållande till nuvarande ordning kan ge förutsättningar för att i viss mån öka antalet överförda påföljder samt att brottsvinster som finns i utlandet och i Sverige kan förverkas i fler fall än tidigare. De utmaningar som en sådan förändring kan medföra, exempelvis när det gäller krav på rättssäkerhet och förutsebarhet, bör kunna hanteras genom att tydligt avgränsa den nya lagens tillämpningsområde samt ange vilka förutsättningar som ska finnas för att överförande av verkställighet av svenska avgöranden ska kunna ske och verkställighet av utländska avgöranden ska kunna vägras. Möjligheter till domstolsprövning är också viktigt i det sammanhanget.

Om och i vad mån Sverige kan räkna med verkställighet av svenska domar och beslut utomlands kommer emellertid fortfarande vara en fråga som ytterst styrs av lagstiftningen i den andra staten och de internationella åtaganden som den staten har i förhållande till Sverige. Som framgår av följande avsnitt bör inte heller Sverige i alla lägen verkställa en annan stats frihetsberövande påföljd om den staten inte skulle medge att verkställigheten överfördes dit i motsvarande fall.

• Sida 67
•  Original

Den nya lagen bör vara anpassad till de internationella överenskommelserna

Även om den nya lagen ska kunna tillämpas oavsett om det i det enskilda fallet finns en bindande internationell överenskommelse bör den vara lämpligt anpassad till konventionerna på området, t.ex. när det gäller förutsättningarna för ett överförande av verkställigheten till och från Sverige. Vad avser överförande av frihetsberövande påföljder gäller det särskilt överförandekonventionen med tillhörande protokoll. Även den lagstiftning som har tillskapats med EU-samarbetet som grund bör inverka på utformningen av de regler som ska gälla för samarbetet med tredje land i den mån det bidrar till arbetet avseende överförande av verkställigheter. Enhetliga förutsättningar och regler om handläggningen kan bidra till en mer effektiv och rättssäker tillämpning.

Som framgår av de följande avsnitten innebär den i huvudsak konventionsneutrala utformningen av lagstiftningen att det kommer uppstå situationer där lagen medger att verkställigheten överförs till en stat som Sverige har en överenskommelse med eller vice versa, trots att villkoren enligt överenskommelsen inte är uppfyllda. Det kan t.ex. handla om att avtalet har som villkor att den dömde samtyckt till ett överförande eller att förverkandet har sin grund i viss särskild brottslighet, samtidigt som dessa villkor inte behöver vara uppfyllda för att ett överförande ska kunna ske enligt den svenska lagstiftningen. Att sådana situationer uppstår är emellertid inget nytt i det internationella straffrättsliga samarbetet. Tvärtom är exempelvis svenska åklagares möjligheter att begära internationell rättslig hjälp i brottmål i princip oreglerad i svensk rätt, samtidigt som olika villkor för att sådan hjälp ska lämnas återfinns i de för Sverige gällande konventionerna och avtalen på området. De internationella överenskommelserna på området för överförande av verkställighet är inte heller sådana att de förhindrar staterna att låta det möjliga området för överförande av verkställighet enligt nationell rätt vara vidare än vad som föreskrivs i dem.

Med det sagt är det givetvis viktigt att svenska myndigheter har den i förekommande fall gällande överenskommelsen mellan Sverige och den andra staten i åtanke när de bedömer vilka domar och beslut som kan vara aktuella att överföra till det andra landet. En ordning där svenska myndigheter lägger tid och resurser på ärenden som i slutändan inte leder till några överföranden är samhällsekonomiskt ineffektiv. En god kännedom om de internationella överenskommelsernas innehåll kommer också vara nödvändig eftersom den nya lagen, som framgår av följande avsnitt, måste innehålla bestämmelser som fylls ut genom hänvisningar till sådana överenskommelser utan att det i lagtext närmare preciseras vilka dessa är. Med tanke på berörda myndigheters erfarenhet av att hantera dessa ärenden bör risken för att myndigheterna i onödan initierar ärenden eller hanterar dem felaktigt vara liten. På motsvarande sätt som beträffande utlämningslagen och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål bör också information om de överenskommelser som avses i lagen tillhandahållas genom att göras tillgänglig på Regeringskansliets webbplats (jfr prop. 2019/20:89 s. 32–35).

Utöver att genom hänvisningar fylla ut den nya lagen kan internationella överenskommelser också annars få betydelse för lagens innebörd. Enligt

• Sida 68
•  Original

gällande allmänna principer ska nationella författningar som, likt den här föreslagna lagen, helt eller delvis tillkommer för att uppfylla våra internationella åtaganden, eller som reglerar samma område som dessa, tolkas fördragskonformt. Det är alltså inte nödvändigt att, som Lunds universitet föreslår, i lagen generellt ange hur bestämmelserna i den förhåller sig till innehållet i relevanta internationella överenskommelser.

7.2. Den nya lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges vad som avses med en svensk dom på frihetsberövande påföljd, ett svenskt bötesstraff, ett svenskt beslut om förverkande, en utländsk dom på frihetsberövande påföljd, ett utländskt bötesstraff och ett utländskt beslut om förverkande. Definitionerna ska avgränsa lagens tillämpningsområde och därmed vilka avgöranden som kan överföras mellan Sverige och andra stater enligt lagen.

Utredningens förslag stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att det i lagen införs definitioner av vad som avses med en svensk brottmålsdom och en utländsk brottmålsdom. Med en svensk brottmålsdom ska enligt utredningen avses en av svensk domstol meddelad dom eller beslut som innebär fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård, böter eller förverkande. Med en svensk brottmålsdom ska även avses ett godkänt strafföreläggande eller ett godkänt föreläggande av ordningsbot. Med en utländsk brottmålsdom ska enligt utredningen avses en dom eller ett beslut om frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som meddelats av domstol i en annan stat efter ett straffrättsligt förfarande. Utredningen föreslår inte att det ska krävas att det svenska eller utländska avgörandet ska ha fått laga kraft för att omfattas av de föreslagna definitionerna.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att det bör klargöras i lagen att det ska vara fråga om en dom eller ett beslut i en straffrättslig fråga.

Åklagarmyndigheten efterfrågar ett förtydligande av vilka typer av utländska förverkandebeslut som kan bli föremål för verkställighet i

Sverige. Kronofogdemyndigheten föreslår att lagen även ska omfatta beslut om utvidgat förverkande.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det bör förtydligas vilka möjligheter som finns att överföra en utevarodom till

Sverige från en annan stat. Göta hovrätt efterfrågar ett tydliggörande av vilken betydelse det förhållandet att ett avgörande har fått laga kraft ska ha för förutsättningarna att överföra verkställigheten.

Skälen för regeringens förslag

Det ska vara tydligt vilka domar och beslut som omfattas av lagen

Den nya lagen ska ersätta internationella verkställighetslagen och innehålla bestämmelser om verkställighet utomlands av en svensk dom på

• Sida 69
•  Original

frihetsberövande påföljd, ett svenskt bötesstraff eller ett svenskt beslut om förverkande samt verkställighet i Sverige av ett motsvarande utländskt avgörande. Det är angeläget att det är tydligt vilka svenska och utländska avgöranden som ska omfattas av lagen, särskilt mot bakgrund av att lagen ska kunna tillämpas även utan en internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten. Utredningens förslag till definition av en svensk respektive utländsk brottmålsdom lämnar emellertid ingen närmare vägledning när det exempelvis gäller vilka utländska bötesstraff eller, som

Åklagarmyndigheten påpekar, förverkandebeslut som ska omfattas av lagen. Det framstår inte heller som lämpligt att, som utredningen föreslår, låta uttrycket brottmålsdom användas för att i lagen beteckna såväl frihetsberövande påföljder som bötesstraff och förverkandebeslut, trots att de materiella reglerna om överförande av sådana avgöranden, som framgår av följande avsnitt, skiljer sig åt inbördes och återfinns i olika kapitel i lagen.

För att lagens tillämpningsområde ska bli tillräckligt tydligt och systematiskt sammanhängande bör enligt regeringen, och som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, den nya lagen i stället innehålla separata definitioner av vad som avses med, å ena sidan, en svensk dom på frihetsberövande påföljd, ett svenskt bötesstraff och ett svenskt beslut om förverkande samt, å andra sidan, en utländsk dom på frihetsberövande påföljd, ett utländskt bötesstraff och ett utländskt beslut om förverkande. När det gäller vilka svenska avgöranden som ska omfattas av den nya lagens tillämpningsområde bör den generella utgångspunkten vara att det internationella samarbetets möjligheteter ska kunna användas i så stor utsträckning som är lämpligt och att hänvisningar till begrepp i svensk rätt ska användas. När det gäller de fall där Sverige är verkställande stat måste definitionerna utformas på ett sätt som inkluderar alla de frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande som kan falla inom de internationella överenskommelsernas tillämpningsområde. För att åstadkomma det kan uttryck och begrepp som förekommer i relevanta internationella överenskommelser komma att behöva användas. Det sagda innebär inte att alla utländska avgöranden som omfattas av lagens tillämpningsområde också ska få verkställas här. Som redogörs för i avsnitten 11.2.1 och 13.2 ska verkställighet vägras exempelvis om den gärning som ligger till grund för domen eller beslutet inte motsvarar brott enligt svensk lag.

På motsvarande sätt som gäller enligt den europeiska verkställighetslagen, lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall bör det förhållandet att det svenska eller utländska avgörandet har fått laga kraft, som Göta hovrätt frågar om, vara en generell förutsättning för att avgörandet ska omfattas av lagens tillämpningsområde och kunna vara föremål för ett överförande, något som också bör anges i lagen.

När det gäller svenska avgöranden är det inte nödvändigt att, som Svea hovrätt föreslår, i lagen också klargöra att det ska vara fråga om en dom eller ett beslut i en straffrättslig fråga. Beslut om frihetsberövande påföljder, böter och förverkande fattas nämligen alltid inom ramen för ett straffrättsligt förfarande.

• Sida 70
•  Original

Även svenska och utländska avgöranden som har meddelats efter en förhandling där den dömde inte var personligen närvarande, som

Åklagarmyndigheten frågar om, bör omfattas av lagens tillämpningsområde, något som inte behöver anges särskilt i lagen. Hanteringen av utevarodomar som begärs verkställda i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen ska, i enlighet med hittillsvarande ordning, omgärdas av särskilda bestämmelser (se avsnitt 14.3).

Vilka svenska frihetsberövande påföljder som ska kunna överföras

Som utredningen föreslår, och i enlighet med hittillsvarande ordning, bör svenska domar på frihetsberövande påföljd som avser fängelse och överlämnande till rättspsykiatrisk vård omfattas av lagens tillämpningsområde och alltså kunna verkställas i en annan stat. Påföljden överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall bör däremot, i enlighet med utredningens bedömning och nuvarande ordning, inte kunna bli föremål för ett överförande från Sverige enligt den nya lagen. Eftersom sluten ungdomsvård i ett annat lagstiftningsärende föreslås utmönstras som påföljd, se avsnitt 4.1, bör inte heller den påföljden omfattas av lagens tillämpningsområde. Vid tillämpningen kan dock hänsyn behöva tas till eventuella övergångsbestämmelser i det lagstiftningsärendet. Om fängelse i framtiden ska väljas som påföljd även för lagöverträdare under 18 år som döms till frihetsberövande påföljder kommer också myndigheter och domstolar behöva beakta de rättigheter som följer av barnkonventionen när bedömningar görs i ärenden och mål som angår dömda barn som begärs överförda enligt den här föreslagna lagen.

Av skäl som redogjorts för i samband med införandet av europeiska verkställighetslagen behöver det inte anges särskilt att även tidsobestämda straff omfattas (se propositionen Erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen, prop. 2014/15:29, s. 55). Det följer således av bestämmelserna om fängelse att ett sådant straff kan vara tidsobestämt, se 26 kap. 1 § första stycket brottsbalken. Detsamma gäller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, se 12, 12 a och 16 §§ lagen om rättspsykiatrisk vård.

Vilka svenska bötesstraff som ska kunna överföras

En svensk dom på böter enligt 25 kap. brottsbalken bör omfattas av lagens tillämpningsområde. I enlighet med hittillsvarande ordning bör även en skyldighet att betala böter med anledning av ett godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot kunna överföras till en annan stat och alltså också omfattas av den nya lagens definition av ett svenskt bötesstraff.

Vilka svenska förverkandebeslut som ska kunna överföras

Vad avser beslut om förverkande innehåller svensk rätt ett stort antal bestämmelser. Beslut om förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning eller värdet av ersättningen samt hjälpmedel och egendom som varit föremål för brott enligt 36 kap.3, 9 och 10 §§brottsbalken bör omfattas av den nya lagens tillämpningsområde, liksom motsvarade förverkandebeslut som grundas på specialstraffrättsliga bestämmelser. För

• Sida 71
•  Original

att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna utnyttja samarbetet med andra stater så långt som möjligt bör även beslut om utvidgat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken omfattas av lagen, som

Kronofogdemyndigheten påpekar.

Detsamma gäller beslut om

självständigt förverkande enligt 36 kap. 5 § brottsbalken. Även vad gäller sådana förverkandebeslut kan det finnas behov av att få bistånd med verkställigheten. Det gäller särskilt eftersom beslut om självständigt förverkande inte faller inom ramen för EU:s gemensamma regelverk i frågor om verkställighet av beslut om förverkande (se prop. 2023/24:144 s. 310–311). Den här föreslagna lagen kan därför vara tillämplig även i förhållande till länder inom EU när det gäller bistånd med verkställighet av sådana beslut. Frågan om sådan hjälp kan fås avgörs dock ytterst av vad som följer av relevanta internationella överenskommelser och hur den andra staten ställer sig till den svenska begäran.

Beslut om förverkande av särskilda brottsverktyg enligt 36 kap. 12 § brottsbalken bör inte omfattas av lagens tillämpningsområde. Den förverkandeformen omfattas inte av de internationella avtalen på området och något praktiskt behov av gränsöverskridande samarbete beträffande den typen av förverkande finns inte.

Förverkande på grund av brott sker vanligen genom ett beslut som meddelas av domstol. I enklare fall kan emellertid enligt 48 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken förverkande beslutas genom ett strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot. Även verkställigheten av sådana förverkandebeslut bör, i enlighet med nuvarande ordning, kunna överföras till andra länder. Samarbetet enligt exempelvis brottmålsdomskonventionen, Palermokonventionen, korruptionskonventionen och narkotikabrottskonventionen omfattar också förverkandebeslut som meddelas av behöriga myndigheter. Det motsatta gäller dock enligt Europarådets förverkandekonventioner som enbart omfattar beslut om förverkande som meddelas av domstol.

Sammanfattningsvis bör med ett svenskt beslut om förverkande i den nya lagen avses ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot om förverkande som avser vinster från ett brott, eller egendom som någon tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, eller som avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som framställts genom brott, vars användande utgör brott, som någon tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som på annat liknande sätt varit föremål för brott, eller som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken.

Vilka utländska frihetsberövande påföljder som ska kunna verkställas i Sverige

När det gäller vilka utländska domar på frihetsberövande påföljder som ska kunna överföras till Sverige enligt den nya lagen bör tillämpningsområdet, som utredningen föreslår, vara detsamma som enligt nuvarande lagstiftning. Definitionen av vad som utgör en utländsk dom på frihetsberövande påföljd bör dock göras tydligare och ansluta till de uttryck som används i artikel 1 i överförandekonventionen. Med en

• Sida 72
•  Original

utländsk dom på frihetsberövande påföljd bör i den nya lagen avses ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten.

Vilka utländska bötesstraff som ska kunna verkställas i Sverige

Någon närmare definition av vad som avses med bötesstraff finns inte i brottmålsdomskonventionen, som är den enda internationella överenskommelsen på området för överförande av sådana avgöranden. Det framstår då som lämpligt att utgå från den definition av bötesstraff som finns i 1 kap. 3 § lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och som bygger på rambeslutet om verkställighet av bötesstraff. Till skillnad från den regleringen, men i enlighet med hittillsvarande ordning (jfr. propositionen Sveriges antagande av rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, prop. 2003/04:92, s. 23), bör dock samarbetet med stater utanför EU inte omfatta böter för juridiska personer, rättegångskostnader eller penningbelopp till en allmän fond eller stödorganisation för brottsoffer. Utformningen av definitionen av ett utländskt bötesstraff bör också anpassas till den ovan föreslagna definitionen av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd.

Sammanfattningsvis bör med ett utländskt bötesstraff i den nya lagen avses ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser en skyldighet för en fysisk person att betala ett penningbelopp på grund av en gärning som är straffbar i den staten.

Vilka utländska förverkandebeslut som ska kunna verkställas i Sverige

När det så slutligen gäller utländska beslut om förverkande saknas någon närmare definition i den nuvarande lagstiftningen. Utgångspunkten i den nya lagen bör vara att sådana utländska beslut som avser ett slutligt berövande av egendom där en domstol i ett straffrättsligt förfarande förklarat egendom förverkad enligt bestämmelser som motsvarar den svenska förverkanderegleringen bör omfattas av lagens tillämpningsområde. Det innebär att också utländska beslut som grundar sig i bestämmelser som möjliggör förverkande utan att det finns en koppling mellan den förverkade egendomen och ett konkret brott ska kunna verkställas här. När det gäller förverkande av vinster från bl.a. organiserad brottslighet finns det även ett svenskt intresse av att sådana beslut kan verkställas här. Sverige riskerar annars att bli en fristad för placering av brottvinster. Av betydelse är också vad som ovan nämnts om att vissa beslut om förverkande inte faller inom EU:s gemensamma regelverk och att den här föreslagna nya lagen i de fallen därför får tillämpas i förhållande till andra EU-länder.

För att avskilja de utländska beslut som fattats med stöd av bestämmelser om utökade möjligheter till förverkande som ter sig främmande från svensk synvinkel är det emellertid av vikt med dels en i det avseendet tydlig definition som avgränsar lagens tillämpningsområde, dels ett klargörande av vilka ytterligare villkor som ställs upp för

• Sida 73
•  Original

verkställighet. När det gäller definitionen kan den avgränsning som behövs lämpligen göras genom att låta lagens tillämpningsområde omfatta beslut där den utländska domstolen förklarat att den förverkade egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna om förverkande av oförklarade tillgångar, närmare bestämt regleringen om självständigt förverkande eller utvidgat förverkande. På så sätt kommer de ramar som gäller för att kunna besluta om förverkande enligt svensk rätt i huvudsak gälla för att ett motsvarande utländskt beslut ska kunna verkställas i Sverige. För att ett utländskt förverkandebeslut motsvarande ett svenskt beslut om utvidgat förverkande ska omfattas av den föreslagna lagen och kunna verkställas här måste det således som huvudregel finnas ett förverkandeutlösande brott av visst allvar som dessutom har varit sådant att det kunnat ge vinst. Det krävs också att utformningen av de beviskrav som har tillämpats i den andra staten motsvarar de som gäller i svensk rätt. Det sistnämnda gäller också utländska beslut som motsvarar beslut om självständigt förverkande enligt svensk rätt. Det är inte fråga om att göra en omprövning av det utländska förverkandebeslutet utan att kontrollera om det av beslutet eller de tillämpade bevisreglerna framgår att beviskravet i den andra staten åtminstone motsvarar vad som gäller enligt svenskt rätt. På bl.a. så sätt kan det säkerställas att endast beslut om förverkande som framstår som acceptabla ur ett svenskt perspektiv kan verkställas i Sverige, trots att lagen ges ett brett tillämpningsområde. Utländska beslut som avser förverkande av särskilda brottsverktyg i förebyggande syfte bör däremot inte omfattas av lagen, jfr motsvarande ställningstagande ovan angående svenska sådana beslut. Skälen för att vägra verkställighet i Sverige behandlas vidare i avsnitt 13.2.

Det sagda innebär att med ett utländskt beslut om förverkande ska avses ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen förklarat att egendomen har utgjort vinster från ett brott eller ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen, förklarat att förverkandet avser egendom som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, som framställts genom brott, vars användande utgör brott, som någon tagit befattning med på ett sätt som utgör brott eller som på annat liknande sätt varit föremål för brott, eller förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna om förverkande av oförklarade tillgångar i 36 kap.5 och 6 §§brottsbalken.

Även bötesstraff och förverkandebeslut som beslutats av utländska myndigheter ska i vissa fall kunna verkställas i Sverige

Som påpekas av utredningen, och som framgår ovan, följer det av vissa internationella överenskommelser att även beslut om förverkande som meddelats av myndigheter efter ett straffrättsligt förfarande, eller efter ett förfarande som i överenskommelsen likställs med ett sådant förfarande, ska kunna överföras till en annan stat för verkställighet. Vad avser brottmålsdomskonventionen gäller det sagda även bötesstraff.

Även utländska bötesstraff och beslut om förverkande som fattats av myndighet i stället för domstol bör alltså kunna omfattas av den nya lagens

• Sida 74
•  Original

tillämpningsområde, men enbart i de situationer det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. I andra fall talar rättssäkerhetsskäl för att det utländska bötesstraffet eller förverkandebeslutet bör ha meddelats av en domstol för att kunna överföras hit. Detsamma gäller de fall där det handlar om förverkande av egendom som förklarats härröra från brottslig verksamhet. Lagrådet anser att förståelsen av bestämmelsen underlättas med en annan formulering. Regeringen instämmer i allt väsentligt i Lagrådets synpunkt men föreslår en språklig utformning som till någon del avviker från Lagrådets förslag.

7.3. Den nya lagens förhållande till annan lagstiftning

Regeringens förslag: Den nya lagen ska inte gälla om lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen är tillämplig. Det ska i den nya lagen upplysas om att det finns bestämmelser om verkställighet av dels bötesstraff i lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, dels beslut om förverkande i – lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i

vissa fall, och – Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den

14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och den tillhörande lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. I fråga om verkställighet av beslut om förverkande i förhållande till Förenade kungariket ska vissa bestämmelser i lagen komplettera avdelning XI (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte några bestämmelser om lagens förhållande till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande med tillhörande kompletteringslag eller brexitavtalet.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Lunds universitet väcker frågan om inte en hänvisning också bör göras till lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som redogörs för i avsnitt 4.4 finns det för samarbetet med andra stater i Norden och inom EU flera lagar,

• Sida 75
•  Original

förordningar och avtal med tredje land som omfattar överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande.

I enlighet med nuvarande ordning ska den nya lagen inte tillämpas om nordiska verkställighetslagen eller europeiska verkställighetslagen är tillämplig. När det gäller bestämmelserna i lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande är utgångspunkten att de regleringarna ska tillämpas framför den nya lagen. Det är emellertid inte uteslutet att den nya lagen kan tillämpas i vissa fall och den är alltså tillämplig vid sidan om nämnda regleringar, se samma bedömning i propositionen Lag om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, prop. 2008/09:218, s. 29, propositionen Erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen, prop. 2010/11:43, s. 42 och propositionen Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, prop. 2019/20:198, s. 47. En upplysning om de andra lagarnas och förordningens förekomst bör därför, på motsvarande sätt som i nuvarande lagstiftning, tas in i den nya lagen.

Brexitavtalet trädde i kraft den 1 maj 2021. I avdelning XI i del 3 i avtalet finns bestämmelser om bl.a. bistånd med verkställighet av förverkandebeslut. Avtalet är direkt tillämpligt i EU:s medlemsstater och i den mån kompletterande regler har ansetts behövas i fråga om handläggande och beslutsfattande myndigheter och förfarandet har det reglerats i brexitlagen (se propositionen Kompletterande bestämmelser till vissa delar av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket, prop. 2020/21:197, s. 53–66).

Som redogörs för i avsnitt 7.1 föreslås den nya lagen gälla generellt. Lagen kommer alltså att vara tillämplig även gentemot Förenade kungariket och den föreslås, som framgår av följande avsnitt, innehålla bestämmelser som överlappar brexitlagen i fråga om verkställighet av beslut om förverkande. I avsnitt 17 görs därför bedömningen att inga kompletterade bestämmelser om förverkande längre behövs i brexitlagen. I stället bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, i den nya lagen anges att i fråga om verkställighet av beslut om förverkande i förhållande till Förenade kungariket kompletterar särskilt angivna bestämmelser i lagen avdelning XI (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i brexitavtalet. Vilka bestämmelser som bör anges övervägs i avsnitt 17.

Det finns inte anledning att, som Lunds universitet lyfter fram, i den nya lagen hänvisa till lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. De lagarna reglerar bara överförande av straffverkställighet i de fall frågan aktualiseras som en konsekvens av en begäran om överlämnande från ett annat land i EU eller Norden.

• Sida 76
•  Original

8. Beslutsordning och kommunikation med den andra staten

8.1. Beslutsordning

Regeringens förslag: Kriminalvården ska handlägga och som huvudregel besluta i ärenden om verkställighet utomlands av en svensk dom på frihetsberövande påföljd samt i ärenden om verkställighet i

Sverige av en motsvarande utländsk dom. Kronofogdemyndigheten ska som huvudregel ha motsvarande behörighet vad gäller svenska och utländska bötesstraff samt beslut om förverkande. Domstol ska dock pröva om ett utländskt beslut om förverkande där den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet ska få verkställas i Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ska handlägga och besluta i ärenden om överförande av en dom på överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Utredningen har inte övervägt frågan om vilken myndighet som ska pröva om ett utländskt beslut om förverkande där den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet ska få verkställas i Sverige.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. När det gäller överförande av rättspsykiatrisk vård anser Socialstyrelsen att Kriminalvården bör vara behörig myndighet.

Liknande synpunkter framförs av Kammarrätten i Jönköping.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens när det gäller vilken myndighet som ska handlägga och besluta vid överförande av frihetsberövande påföljder. I promemorian övervägs inte frågan om vilken myndighet som ska pröva frågor om överförande av bötesstraff eller beslut om förverkande.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Kriminalvården önskar besked om vad som omfattas av begreppet behörig myndighet.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Prövningen av frågor om överförande av verkställighet ska ske på myndighetsnivå

Ingen remissinstans motsätter sig den bedömning som görs i utredningen och promemorian om att regeringens behörighet att pröva frågor om överförande av verkställighet av utländska avgöranden till Sverige bör flyttas över till en eller flera myndigheter. Den nuvarande ordningen framstår också som otidsenlig och de överväganden som behöver göras i fråga om överförande av utländska avgöranden om frihetsberövande påföljder, böter eller förverkande till Sverige görs bäst av de myndigheter som har kunskap om och erfarenhet av området samt förutsättningar att utveckla och effektivisera handläggningen. Detsamma gäller i fråga om överförande av verkställigheten av svenska domar och beslut till andra

• Sida 77
•  Original

stater, även i de fall överförandet inte grundar sig på en internationell överenskommelse. En sådan förändring ligger i linje med senare års utveckling på området för straffrättsligt samarbete och erfarenheten av en sådan ordning inom det nordiska samarbetet och EU-samarbetet är positiv. Effektiviteten i handläggningen bör kunna förbättras om behörigheten att pröva frågorna samlas hos vissa utsedda myndigheter i stället för att vara splittrad mellan regeringen och myndigheter. Detta gäller trots att samarbetet med stater utanför Norden och EU inte bygger på direktkontakter mellan behöriga myndigheter, utan på att kommunikationen som utgångspunkt även fortsättningsvis sker genom utsedda centralmyndigheter (se avsnitt 8.3).

Sammanfattningsvis anser regeringen att den ordning som finns i den nuvarande internationella verkställighetslagen där regeringen har en central roll i beslutsfattandet inte är aktuell i den nya lagen. Som utvecklas vidare nedan kan dock prövningen i vissa fall innehålla utrikespolitiska inslag där det kan vara befogat att regeringen alltjämt har en beslutade roll (se avsnitt 8.2). Det är dock endast i ett mycket begränsat antal fall den typen av överväganden aktualiseras. Även om det alltså kan finnas anledning att göra undantag för vissa specifika situationer bör enligt regeringen huvudregeln vara, i likhet med vad utredningen föreslår, att prövningen av frågor om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, bötestraff och förverkandebeslut görs på myndighetsnivå.

Det är inte nödvändigt att, som utredningen föreslår, i den nya lagen införa särskilda bestämmelser där vissa myndigheter pekas ut som behöriga myndigheter. I stället kan, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, i lagen allteftersom anges vilka myndigheter som ska handlägga och besluta i ärenden om överförande av verkställighet. På så sätt blir det också tydligt vilka uppgifter som ankommer myndigheterna i enlighet med vad som efterfrågas av Kriminalvården.

Frågor om överklagande av myndigheternas beslut och behörig domstol behandlas i avsnitt 15.2.

Om verkställighet begärs i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen ska i vissa fall en särskild ordning gälla, se avsnitt 14.2.

Kriminalvården ska som huvudregel pröva frågor om överförande av frihetsberövande påföljder

När det gäller vilken eller vilka myndigheter som ska pröva frågor om överförande av frihetsberövande påföljder tog lagstiftaren, när det gäller samarbetet inom EU, ställning till frågan vid införandet av den europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 63–67). Det ansågs att Kriminalvården skulle vara behörig myndighet beträffande sådana påföljder, inklusive överlämnade till rättspsykiatrisk vård. Som skäl för det betonades vikten av att uppgiften som behörig myndighet inte sprids till fler myndigheter än nödvändigt. Vidare framhölls betydelsen av att den myndighet som utses till behörig myndighet har kunskap om och erfarenhet av de frågor som aktualiseras samt goda förutsättningar att utveckla sin verksamhet för att på ett tillfredsställande sätt ta sig an de nya uppgifterna. Det ansågs att dessa uppgifter lämpar sig mindre väl för Socialstyrelsen, särskilt mot bakgrund av de fåtal gånger det skulle vara aktuellt att överföra ett överlämnande till rättspsykiatrisk vård till en annan

• Sida 78
•  Original

medlemsstat eller motsvarande påföljd till Sverige. Det skulle inte heller vara rimligt att kräva att Socialstyrelsen bygger upp kunskap och erfarenhet samt utvecklar en organisation för dessa få ärenden.

Som redogörs för i promemorian och av Socialstyrelsen gör sig dessa överväganden gällande även när det handlar om vilken eller vilka myndigheter som ska vara behöriga att pröva frågor om överförande av frihetsberövande påföljder till eller från Sverige enligt den nya lagen. De allra flesta ärendena kommer att avse överförande av fängelsestraff, och väldigt få fall kommer avse överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Den europeiska verkställighetslagen har också varit i kraft under en längre tid och det finns inte skäl att behålla den kvarvarande splittring mellan olika myndigheter som ansvarsfördelningen enligt internationella verkställighetslagen medför. I enlighet med promemorians bedömning bör i stället behörigheten koncentreras till Kriminalvården, som är den myndighet som har bäst förutsättningar att hantera de uppgifter som tillkommer en behörig myndighet vid överförande av frihetsberövande påföljder enligt den nya lagen.

På motsvarande vis som gäller vid överföranden inom EU bör den chefsöverläkare som ansvarar för den rättspsykiatriska vården emellertid ha rätt att bl.a. initiera ett ärende om överförande, något som kan regleras i förordning.

Kronofogdemyndigheten ska som huvudregel pröva frågor om överförande av bötesstraff och beslut om förverkande

Utredningen föreslår att Kronofogdemyndigheten ska pröva frågor om överförande av bötestraff och beslut om förverkande enligt den nya lagen, något som överensstämmer med ordningen inom det nordiska samarbetet och EU-samarbetet (se avsnitt 4.4). I samband med genomförandet av rambesluten om verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande diskuterades också olika lösningar i fråga om vilken myndighet som får anses bäst lämpad att bedöma om ett sådant utländskt avgörande ska få verkställas i Sverige (se prop. 2008/09:218 s. 40–42 och prop. 2010/11:43 s. 55–58). Till grund för förslaget att utse Kronofogdemyndigheten låg bl.a. ställningstagandet att prövningen inte bör ske på en högre nivå än vad som är sakligt motiverat. De aktuella prövningarnas innehåll ansågs visserligen vara mer av straffrättslig än exekutiv karaktär. De ställningstaganden som kan krävas ansågs dock inte vara av den art och svårhetsgrad att uppgiften av denna anledning endast kan vara förbehållen åklagare eller domstolar. Slutligen framhölls fördelen med ett sammanhållet system. Eftersom Kronofogdemyndigheten föreslogs ansvara för att sända över svenska bötesstraff och beslut om förverkande till andra medlemsstater och att verkställa utländska beslut i Sverige, föll det sig naturligt att myndigheten även skulle ansvara för bedömningen av om ett utländskt lagakraftvunnet bötesstraff eller förverkandebeslut ska verkställas i Sverige. Samma ställningstagande gjordes i samband med införandet av kompletteringslagen till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande, där det också påpekades att prövning av frågor om huruvida det exempelvis föreligger dubbel straffbarhet inte är främmande för Kronofogdemyndigheten (se prop. 2019/20:198 s. 56–57).

• Sida 79
•  Original

Ovanstående överväganden äger giltighet även i det nu aktuella lagstiftningsärendet. Kronofogdemyndigheten är enligt den nu gällande internationella verkställighetslagen också beslutande myndighet i ärenden om verkställighet av svenska bötestraff och förverkandebeslut i andra stater, något som i enlighet med vad utredningen föreslår bör bibehållas i den nya lagen. Att då också tillerkänna Kronofogdemyndigheten ställning som beslutande myndighet när det gäller att pröva om utländska bötesstraff och beslut om förverkande ska verkställas i Sverige ligger väl i linje med senare tids utveckling och med de uppgifter som har ålagts myndigheten inom EU-samarbetet. Sammanfattningsvis bör, som utredningen föreslår, Kronofogdemyndigheten som huvudregel handlägga och pröva frågor om överförande av verkställighet av bötesstraff och förverkandebeslut enligt den nya lagen.

Domstol ska pröva utländska beslut som innebär att den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet

När det gäller utländska beslut om förverkande där den utländska domstolen förklarat att den förverkade egendomen härrör från brottslig verksamhet finns det, som påpekas i utkastet till lagrådsremiss, emellertid skäl som talar emot att utse Kronofogdemyndigheten till beslutande myndighet. Med den ordning som i avsnitt 7.2 och 13.2 föreslås gälla beträffande verkställighet av sådana beslut kommer det finnas behov av att göra materiella straffrättsliga bedömningar i en större utsträckning än beträffande andra förverkandebeslut. Exempelvis kommer det att ligga på den beslutande myndigheten att pröva om det förverkandeutlösande brottet är av beskaffenhet att kunna ge vinst och om det kan anses uppenbart oskäligt att verkställa förverkandebeslutet i Sverige. Som påpekades i samband med att det i svensk rätt infördes en möjlighet att beslut om utvidgat förverkande som meddelats i en EU-medlemsstat under vissa förutsättningar skulle få verkställas i Sverige görs sådana bedömningar normalt inte av Kronofogdemyndigheten, utan av åklagare och domstol (se propositionen Erkännande och verkställighet av beslut om utvidgat förverkande inom Europeiska unionen, prop. 2013/14:66, s. 28–29). I prövningen av om utländska förverkandebeslut faller inom den nya lagens tillämpningsområde och kan verkställas här kommer också ingå att avgöra om de beviskrav som tillämpats i den andra staten motsvarar de som föreslås gälla enligt svensk rätt.

Sammantaget är det inte lämpligt att prövningen av om dessa förverkandebeslut ska verkställas i Sverige görs av Kronofogdemyndigheten. Med beaktande av att det är domstol som beslutar om självständigt och utvidgat förverkande i svensk rätt och att den prövning som ska göras av utländska beslut ligger relativt nära den som görs i nationella fall, framstår det i stället som lämpligast att, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, en domstol prövar dessa ärenden. Allmän domstol bör således pröva om ett utländskt beslut om förverkande där den förverkade egendom förklarats härröra från brottslig verksamhet ska få verkställas i Sverige. En sådan reglering stämmer överens med utformningen av beslutsordningen i lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall (3 kap. 4 § andra stycket).

• Sida 80
•  Original

Frågan om vilken eller vilka domstolar som ska vara behöriga samt tillämplig processordning övervägs i avsnitt 13.3.2.

8.2. Regeringens prövning

Regeringens förslag: Regeringen ska besluta om avslag på framställningar om att ett utländskt avgörande ska verkställas i Sverige om ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen eller om den gärning som ligger till grund för det utländska avgörandet utgör ett politiskt eller militärt brott. Om den myndighet som handlägger ärendet anser att det finns anledning att anta att en framställning bör avslås på någon sådan grund, ska myndigheten, med ett eget yttrande, överlämna framställningen till regeringen för prövning. Om regeringen inte avslår framställningen, ska den lämnas tillbaka till myndigheten.

Om framställningen har getts in till Regeringskansliet och det är uppenbart att ansökan ska avslås på någon av de grunder som är förbehållna regeringens prövning ska regeringen direkt få besluta om avslag på framställningen.

När det gäller verkställighet i en annan stat av en svensk frihetsberövande påföljd ska Kriminalvården, med ett eget yttrande, överlämna ärendet till regeringen för prövning om det behövs med hänsyn till Sveriges säkerhet, brottslighetens karaktär eller andra väsentliga intressen. Om regeringen beslutar att det ska göras en framställning om verkställighet eller att påföljden ska verkställas där, ska ärendet lämnas tillbaka till Kriminalvården.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Utredningen föreslår att handläggande myndighet, med ett eget yttrande, ska få överlämna ett ärende till regeringen för prövning om det finns synnerliga skäl.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården framför att möjligheten att undantagsvis lämna över ett ärende till regeringen bör kvarstå, medan

Amnesty International anser att politiska hänsyn aldrig får spela roll vid prövningen och att utredningens förslag skapar bristande förutsägbarhet i beslutsordningen. Stockholms tingsrätt anser att förslaget avviker från de principer som ligger till grund för funktionsfördelningen mellan regeringen och domstolarna. Svea hovrätt påpekar att förslaget bör tydliggöras och att det bör övervägas att i lagen ange vilka kriterier som ska ligga till grund för ett överlämnande till regeringen.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt lyfter frågan om det finns behov av att komplettera övervägandena i fråga om att Kronofogdemyndigheten inte föreslås kunna överlämna ärenden till regeringen när det gäller verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande.

• Sida 81
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Regleringen om regeringens prövning bör vara tydligt avgränsad

Ansvaret för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik åvilar regeringen. Regeringen bör därför även fortsättningsvis ha ansvaret för frågor om överförande av verkställighet som kräver särskilda utrikespolitiska överväganden. Exempel på sådana ärenden kan vara ärenden där domen avser gärningar som har karaktären av politiska eller militära brott eller där Sveriges förhållande till domslandet, eller andra stater som berörs av ärendet, gör att ett överförande kan behöva föregås av särskilda överväganden. Som påpekas i motiven till den nuvarande regleringen gör sig sådana hänsynstaganden framför allt gällande i samband med överföranden av verkställighet av utländska avgöranden till Sverige (se propositionen om villkorlig frigivning, m.m., prop. 1992/93:4, s. 35–37).

Frågan är då hur en reglering om regeringens prövning bör utformas. Allmänt gäller att den bör vara tydligt avgränsad och förenlig med principerna om rättskipningens och förvaltningens självständighet i 11 kap. 3 § och 12 kap. 2 §regeringsformen. Utredningen föreslår en lösning som innebär att den myndighet som handlägger ett ärende om överförande av verkställighet ska få överlämna ärendet till regeringen för avgörande om det finns synnerliga skäl. Som exempel på när ett sådant överlämnade ska ske nämns i utredningen att Sverige förhandlar med den andra staten om en överenskommelse på aktuellt område, att den utländska domen som begärs överförd till Sverige avser ett militärt eller politiskt brott eller att det finns särskilda allmänna intressen av att verkställigheten av en svensk dom genomförs i Sverige, t.ex. om det är fråga om brott mot Sveriges säkerhet eller brott riktat mot en person med ett offentligt uppdrag (se SOU 2013:21 s. 336–340).

Det kan konstateras att utredningens förslag delvis vilar på den nuvarande lagstiftningen, vilket kan vara en fördel. Det finns emellertid flera nackdelar med förslaget, som också uppmärksammats vid remissbehandlingen. De tyngst vägande invändningarna får anses vara att förslaget är oprecist och inte innebär någon egentlig uppdelning när det gäller vilka frågor som ska prövas av myndigheter och domstolar respektive regeringen. Utredningens förslag kan enligt regeringen alltså ifrågasättas utifrån ett tillämpningsperspektiv samt utifrån regeringsformens bestämmelser om myndigheternas och domstolarnas självständighet. Förslaget kan också ifrågasättas ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Regeringens prövning vid verkställighet i Sverige

Sammantaget är, som anförs i utkastet till lagrådsremiss, nackdelarna med utredningens förslag så betydande att det inte bör genomföras. I stället bör en alternativ ordning övervägas och ledning sökas i annan lagstiftning som gäller för det internationella straffrättsliga samarbetet. Vad inledningsvis gäller framställningar om att utländska avgöranden ska verkställas i Sverige gäller som jämförelse enligt 2 kap. 14 och 15 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål att beslut om att avslå en ansökan från en annan stat med hänvisning till bl.a. fara för Sveriges säkerhet, svenska allmänna rättsprinciper eller att gärningen utgör ett politiskt eller militärt brott är förbehållna regeringen, samtidigt som det ankommer på handläggande instans att i övrigt pröva om lagens förutsättningar är

• Sida 82
•  Original

uppfyllda. Som redogörs för i följande avsnitt föreslås även den nu föreslagna lagen innehålla regler om när överförande av verkställighet till Sverige ska vägras. Till den gruppen av bestämmelser föreslås bl.a. höra, i likhet med lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, regler om att ett utländskt avgörande inte får verkställas här om ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen eller om gärningen som det utländska avgörandet avser utgör ett politiskt eller militärt brott. Det är alltså möjligt att i den nya lagen införa en ordning som delvis motsvarar den som återfinns i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål för att avgöra när frågor om överförande av verkställighet till Sverige ska prövas av regeringen. En sådan lösning får anses vara mer träffsäker än utredningens förslag samtidigt som den säkerställer att ärenden om överföranden från andra stater som kräver särskilda utrikespolitiska överväganden prövas av regeringen. Det stämmer dessutom delvis överens med vad som enligt nuvarande lagstiftning gäller beträffande framställningar från andra stater om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen. I de fallen är det regeringen, inte åklagare eller domstol, som prövar om det finns hinder mot verkställighet med anledning av vissa vägransgrunder, bl.a. den som rör politiska och militära brott (se avsnitt 4.3.1).

Av det anförda följer att det, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, av den nya lagen bör framgå att ett beslut om att avslå en framställning om verkställighet i Sverige på någon av de ovan nämnda vägransgrunderna uteslutande ska fattas av regeringen. Om det finns anledning att anta att det utländska avgörandet inte får verkställas i Sverige med tillämpning av de vägransgrunderna ska Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten, med ett eget yttrande, överlämna ärendet till regeringen för prövning. Om regeringen inte avslår framställningen, ska den lämnas tillbaka till Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten för vidare handläggning och beslut. Regeringen kommer således i fortsättningen inte fatta beslut om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige.

I de fall framställningen har getts in till Regeringskansliet och det är uppenbart att ansökan ska avslås på någon av de vägransgrunder som är förbehållna regeringens prövning, bör regeringen kunna avslå ansökan direkt utan att ärendet lämnas över till berörd myndighet. Det är inte motiverat att i sådana fall låta myndigheten göra en föregående prövning av ärendet. Liknande möjligheter till omedelbart avslag i uppenbara fall finns enligt nuvarande ordning beträffande framställningar som grundar sig på brottmålsdomskonventionen och även beträffande ansökningar om rättslig hjälp enligt 2 kap. 15 § andra stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Regeringens prövning vid verkställighet i en annan stat

Även när det gäller verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd kan det i undantagsfall finnas ett behov av en möjlighet till prövning av regeringen. Det gäller särskilt i de fall det är den andra staten som har tagit initiativ till ett sådant överförande och Sveriges förhållande till den staten gör att ett överförande kan behöva föregås av

• Sida 83
•  Original

särskilda utrikespolitiska överväganden. Det kan också, som utredningen påpekar, handla om att brottslighetens karaktär är sådan att särskilda hänsynstaganden kan behöva göras i fråga om det lämpliga i att påföljden verkställs utomlands. I det innefattas straff för brott mot rikets säkerhet och allvarligare fall av terroristbrottslighet, men även annan allvarlig brottslighet som riktats mot den centrala statsledningen. En tillräckligt avgränsad reglering i dessa delar kan, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, åstadkommas genom att i lagen ange att Kriminalvården, med ett eget yttrande, ska överlämna ett ärende om verkställighet i en annan stat till regeringen för prövning om det behövs med hänsyn till Sveriges säkerhet, brottslighetens karaktär eller andra väsentliga intressen. Som påpekas i utkastet i lagrådsremiss torde frågan om att överlämna ett ärende till regeringen i praktiken bara uppkomma när det är den dömde eller den andra staten som har initierat ett överförandeärende. Om regeringen i ett överlämnat ärende beslutar att en framställning om verkställighet i den andra staten ska göras, eller att påföljden ska verkställas där, ska ärendet lämnas tillbaka till Kriminalvården för vidare handläggning, exempelvis i fråga om ombesörjandet av framställningen till den andra staten eller transport av den dömde.

Det finns inte behov att, som Svea hovrätt frågar om, låta reglerna om överlämnade till regeringen omfatta ärenden om verkställighet av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande i en annan stat. Det kan nämligen inte förutses att de typerna av överföranden kan komma att behöva föregås av sådana särskilda överväganden som bör vara förbehållna regeringen.

Domstolarna ska inte kunna överlämna ett ärende till regeringen

Som utredningen bedömer finns det inte behov av en reglering där domstolarna ska kunna överlämna ett ärende till regeringen för prövning. En sådan ordning skulle komplicera regleringen ytterligare. Att regeringen får inflytande i frågor om överförande av verkställighet som kräver särskilda utrikespolitiska överväganden säkerställs på ett tillfredställande sätt redan genom den ordning som föreslås ovan om möjligheten till direktavslag samt att Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten ska överlämna vissa ärenden till regeringen.

8.3. Kommunikation med den andra staten

Regeringens förslag: Framställningar till och från Sverige ska som huvudregel lämnas via centralmyndigheten (Regeringskansliet).

Centralmyndigheten ska lämna framställningar vidare till Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten, om det inte är uppenbart att framställningen ska avslås av regeringen.

Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten ska direkt kunna skicka framställningar till och ta emot framställningar från behöriga myndigheter i de stater med vilka det finns en internationell överenskommelse om direkt kommunikation. Vid framställningar från Sverige ska sådan kommunikation få ske även utan avtal, om den andra staten tillåter det.

• Sida 84
•  Original

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att kommunikationsvägarna med den andra staten ska regleras även beträffande andra handlingar än framställningar om verkställighet. Beträffande framställningar till andra stater lämnar utredningen inget förslag om att Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten ska kunna göra framställningar direkt till en stat som utan avtal tillåter sådan kommunikation.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Kronofogdemyndigheten påpekar att om myndigheten ska svara för översättningskostnader kan det påverka myndigheten om inte ytterligare medel tillskjuts. Även Kriminalvården önskar besked om den handläggande myndigheten ska ansvara för t.ex. kostnader för översättning.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Inom det nordiska samarbetet och mellan länderna i EU gäller sedan länge att de behöriga myndigheterna kommunicerar direkt med varandra i frågor om överförande av verkställighet. Erfarenheten av en sådan kommunikation är god och den har effektiviserat samarbetet. Möjligheten till direktkommunikation med myndigheter i stater utanför Norden och EU är emellertid inte något

Sverige förfogar över utan är beroende av att det i så fall regleras i avtal eller tillåts av den andra staten. Av de konventioner och avtal som har utarbetats för det straffrättsliga samarbetet framgår ofta att staterna ska utse en centralmyndighet för att ta emot och sända framställningar om rättsligt samarbete från respektive till andra stater.

Eftersom i princip samtliga internationella överenskommelser som omfattas av den nya lagens tillämpningsområde anger att framställningar om verkställighet ska skickas till den andra statens centralmyndighet bör, som utredningen föreslår och i enlighet med nuvarande ordning, som huvudregel en framställning om verkställighet av ett svenskt avgörande skickas av Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten till centralmyndigheten för vidarebefordran till den andra staten. I det omvända fallet ska en framställning från den andra staten som huvudregel ges in till centralmyndigheten som lämnar den vidare till Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten. I den nya lagen bör Regeringskansliet pekas ut som centralmyndighet. Med tillämpning av 12 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet kommer denna uppgift att ligga på Justitiedepartementet.

Som utredningen föreslår bör vidare reglerna utformas så att direktkommunikation mellan myndigheterna är möjlig i förhållande till stater med vilka Sverige har, eller i framtiden kan tänkas ingå, överenskommelser som innehåller regler om sådan kommunikation. Ett exempel är de möjligheter som finns enligt Europarådets förverkandekonventioner att i vissa brådskande fall sända framställningar direkt till rättsliga myndigheter (artikel 24.2 i förverkandekonventionen och artikel 34.2 i 2005 års förverkandekonvention). Samma möjligheter finns enligt brottmålsdomskonventionen (artikel 15.1). Lagen bör också innehålla en regel om att svenska myndigheter får vända sig direkt till behörig myndighet i en annan stat om staten även utan avtal tillåter detta.

• Sida 85
•  Original

För att möjliggöra en flexibel handläggning bör slutligen, i enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, kommunikationsvägen i andra fall än vad avser framställningar om verkställighet kunna lämnas oreglerad i den nya lagen. I många fall kan det visserligen vara naturligt att exempelvis kompletteringar eller ytterligare information från den andra staten begärs på motsvarande väg som framställningen gavs in. Det bör dock inte finnas något formellt hinder mot att den handläggande myndigheten i stället tar direktkontakt med den ansökande myndigheten.

I vissa fall, t.ex. när det gäller begäran om tvångsmedel, kan frågan om kommunikation regleras i förordning. Detsamma gäller frågan om ansvaret för översättning av handlingar till andra stater, som Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten efterfrågar besked om.

9. När en dom på frihetsberövande påföljd får verkställas i en annan stat eller i Sverige

9.1. Anknytning och social återanpassning

Regeringens förslag: En dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat eller i Sverige om den dömde är medborgare eller bosatt i den stat där verkställigheten ska ske och om hans eller hennes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att annat anknytningskrav ska gälla om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Kriminalvården önskar ett förtydligande om vilken betydelse det har om en person har varit illegalt bosatt i Sverige för bedömningen av var den sociala återanpassningen sker bäst.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Den dömde ska vara medborgare eller bosatt i den verkställande staten

När det gäller frihetsberövande påföljder bör, som redogörs för i avsnitt 6.1, utgångspunkten vara att de så långt det är möjligt och lämpligt avtjänas i den stat till vilken den dömde har starkast anknytning, något som kan antas bidra till den dömdes sociala återanpassning. I de fall överförandet grundar sig på överförandekonventionen gäller enligt nuvarande ordning också att ett överförande får ske om den dömde är medborgare eller har hemvist i den verkställande staten (25 a § första stycket 1 och 34 a § första stycket internationella verkställighetslagen). Dessa krav framstår enligt regeringen som lämpliga och som utredningen föreslår bör motsvarande förutsättningar gälla för överförande av en

• Sida 86
•  Original

frihetsberövande påföljd till och från Sverige enligt den nya lagen. Det motsvarar också vad som gäller enligt den europeiska verkställighetslagen (2 kap. 2 § andra stycket 1 och 3 kap. 2 § första stycket 1).

När det gäller utformningen av regleringen bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, lämpligen samma uttrycksätt användas som i den europeiska verkställighetslagen. I stället för hemvist bör således begreppet bosatt användas och vägledning för tolkningen hämtas från motiven till den europeiska verkställighetslagen. Det innebär, som Lagrådet framhåller, att en helhetsbedömning ska göras utifrån faktorer som folkbokföring (eller motsvarande i den andra staten), uppehållstillstånd, bostad, anställning och familjeförhållanden (jfr prop. 2014/15:29 s. 59). Att den dömde, enligt vad som uttalas i utkastet till lagrådsremiss, har vistats lagligt i Sverige är alltså inte ensamt utslagsgivande vid bedömningen av hans eller hennes bosättning. Huruvida den dömde har rätt att vistas i Sverige eller inte har dock givetvis stor betydelse vid den helhetsbedömning som ska göras i fråga om anknytningen hit, liksom vad gäller frågan om ifall hans eller hennes sociala återanpassning underlättas av ett överförande (se nedan).

Den dömdes sociala återanpassning ska underlättas av ett överförande

Enbart den dömdes medborgarskap eller bosättning bör inte vara tillräckligt för ett överförande. Som utredningen föreslår bör ytterligare en förutsättning för överförande vara att den dömdes sociala återanpassning underlättas. Även inom EU-samarbetet utgör den dömdes sociala återanpassning en förutsättning för överförande av en svensk dom till en annan medlemsstat och ett skäl för att medge att ta emot en utländsk dom för verkställighet i Sverige (2 kap. 1 § första stycket 3 och 3 kap. 2 § första stycket 4 och tredje stycket europeiska verkställighetslagen).

När det gäller vilka omständigheter som bör ha betydelse vid bedömningen av om den sociala återanpassningen underlättas av ett överförande kan, som påpekas i utkastet till lagrådsremiss, ledning sökas i motiven till såväl den nuvarande internationella verkställighetslagen som den europeiska verkställighetslagen samt i rättspraxis (se prop. 1972:98 s. 132–133 och prop. 2014/15:29 s. 68–70 och 174–175 samt NJA 2017 s. 300 p. 15–17). Det är alltså fråga om en helhetsbedömning av situationen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I bedömningen bör ingå faktorer som den dömdes medborgarskap, bosättningstid i de olika staterna samt familje-, arbets- och bostadsförhållanden. Även den dömdes språkliga och kulturella band till staterna bör spela roll vid bedömningen, liksom den dömdes egen inställning i frågan.

När det gäller den dömdes familjeband ska hänsyn tas till om det i något av länderna finns barn under 18 år. Det följer av lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter att Kriminalvården i sin helhetsbedömning ska beakta barnets bästa. I vissa ärenden kan det finnas upplysningar om den dömdes kontakt med barnet m.m. genom att det i brottmålet varit fråga om utvisning (se 6 § andra stycket lagen [1991:2041] om särskild personutredning i brottmål, m.m.). Om så inte är fallet eller när det gått en längre tid sedan brottmålet kan det finnas skäl för Kriminalvården att inhämta upplysningar om hur den dömdes barn kommer att påverkas av att verkställigheten överförs till ett annat land. Av

• Sida 87
•  Original

upplysningarna bör, på motsvarande sätt som vid fråga om utvisning på grund av brott, hänsyn tas till barnets behov av kontakt med den dömde, hur kontakten varit och hur den skulle påverkas av att verkställigheten överförs. En prövning av barnets bästa kan landa i att barnets relation till den dömde utgör ett skäl mot ett överförande. Prövningen kan också mynna ut i den motsatta slutsatsen, t.ex. när kontakten med barnet varit bristfällig, om brottet har riktats mot barnet eller om ett överförande av den dömde av annan anledning inte kan anses stå i strid med barnets bästa.

Kraven på anknytning och social återanpassning bör som huvudregel gälla generellt och det bör inte, som utredningen föreslår, införas bestämmelser i lagen om att andra krav ska gälla om det följer av en internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten. Det skulle då framför allt handla om att det enligt vissa konventioner och avtal för ett överförande inte är tillräckligt med bosättning i den verkställande staten, utan att medborgarskap krävs. Exempelvis ges i överförandekonventionen en möjlighet för konventionsstaterna att lämna en förklaring om vad som inbegrips i uttrycket medborgare i artikel 3.4. Sverige har valt att låta både medborgarskap och bosättning omfattas av begreppet (se prop. 1983/84:197 s. 13), medan andra stater har gjort annorlunda. Att området för överförande på så sätt görs vidare än vad som i förhållande till vissa länder krävs enligt våra avtal med dem är av skäl som redogörs för i avsnitt 7.1 emellertid inte ett tillräckligt tungt vägande skäl mot en ordning med generellt gällande bestämmelser. Eftersom samarbetet på området för överförande av dömda personer inte är tvingande, se avsnitt 4.2 och 9.4, finns det inte heller något som hindrar att svensk rätt undantagsvis kan komma att uppställa mer långtgående krav angående t.ex. social återanpassning än vad som formellt följer av konventionen eller avtalet. Det är också så regelverket tillämpas enligt hittillsvarande ordning.

För att bedöma frågor om bosättning och social återanpassning kan Kriminalvården behöva inhämta upplysningar från Skatteverket, Migrationsverket och socialnämnden, något som kan regleras i förordning.

Hur kraven på bosättning, som Kriminalvården frågar om, och social återanpassning är avsedda att tillämpas utvecklas närmare i författningskommentaren.

9.2. Den dömdes samtycke

Regeringens förslag: En dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat eller i Sverige endast om den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs. Ett sådant samtycke ska dock inte krävas om den dömde – har flytt till den andra staten för att undandra sig verkställighet av

påföljden eller återvänt till den andra staten med vetskap om påföljden eller det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne (flyktfallet), eller – efter att påföljden verkställts kommer att avvisas eller utvisas till

den andra staten till följd av ett beslut i domen eller ett beslut som fattats med anledning av domen, eller ett annat beslut (utvisningsfallet).

• Sida 88
•  Original

Den dömdes samtycke ska inte heller krävas vid verkställighet i en annan stat om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

Undantagen från kravet på samtycke ska vid verkställighet i Sverige av en utländsk dom endast gälla om den andra staten enligt en internationell överenskommelse som gäller mellan den staten och Sverige åtagit sig att verkställa en svensk dom på frihetsberövande påföljd i motsvarande fall.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att samtycke av den dömde inte ska krävas om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Sveriges advokatsamfund betonar vikten av att den dömdes inställning klargörs och beaktas, även i de fall då samtycke inte krävs. Lunds universitet pekar på att det kan finnas situationer då överförande inte grundar sig på någon överenskommelse och då kravet på samtycke inte bör upprätthållas. Det kan t.ex. avse utvisningsfall när den dömde redan finns i sitt hemland.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Migrationsverket lämnar vissa synpunkter om vilka bestämmelser om avvisning i utlänningslagen som den föreslagna lagen rätteligen bör hänvisa till. Sveriges advokatsamfund hänvisar till synpunkter som lämnats över utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag

Den dömdes samtycke ska som huvudregel krävas vid överförande av verkställighet

Det kan ifrågasättas om utgångspunkten, som utredningen föreslår, bör vara att samtycke ska krävas från den dömde för att verkställigheten ska kunna överföras. Om en utlänning kommer till Sverige och begår brott kan det med fog hävdas att det bör finnas förutsättningar att låta det utdömda straffet verkställas i den dömdes hemland oavsett om han eller hon samtycker till det. Motsvarande gäller svenskar som vistas tillfälligt i utlandet och begår brott där. Det sagda gäller särskilt eftersom det för att ett överförande ska kunna ske ställs krav på anknytning till det verkställande landet i form av medborgarskap eller bosättning samt att den dömdes sociala återanpassning ska underlättas av ett överförande (se avsnitt 9.1). Av skäl som redogörs för i avsnitt 7.1 bör den svenska regleringen emellertid inte påtagligt avvika från vad som gäller enligt internationella överenskommelser. Enligt överförandekonventionen är samtycke från den dömde ett villkor för ett överförande av verkställigheten (artikel 3.1 d). Krav på samtycke från den dömde gäller också enligt Sveriges bilaterala avtal med Thailand (artikel 3.3) och Kuba (artikel 3.1 d). Även enligt den europeiska verkställighetslagen är utgångspunkten att den dömdes samtycke krävs (2 kap. 3 § och 3 kap. 3 §).

Sammantaget talar enligt regeringen övervägande skäl för att utgångsläget i lagstiftningen bör vara att ett överförande av en dom på en frihetsberövande påföljd kräver den dömdes samtycke. Som redovisas

• Sida 89
•  Original

nedan bör det emellertid göras undantag från det kravet när den dömde flytt eller återvänt till verkställighetslandet eller kommer att avvisas eller utvisas från domslandet, samt även när det avtalats mellan Sverige och den andra staten.

Samtycke ska inte krävas när den dömde har flytt eller utvisats

Enligt nuvarande ordning krävs vid överförande av verkställighet enligt tilläggsprotokollet till överförandekonventionen inte den dömdes samtycke om han eller hon genom att fly till en annan stat helt eller delvis undandragit sig verkställighet av påföljden (flyktfallet), eller till följd av domen kommer att utvisas eller avvisas från domslandet efter verkställighet av påföljden (utvisningsfallet), se 25 a, 25 b och 34 a §§ internationella verkställighetslagen. Bestämmelserna har utformats i enlighet med regleringen i tilläggsprotokollet och gäller enbart i förhållande till de stater som tillträtt nämnda protokoll, samt när det gäller flyktfallet även stater som tillträtt Schengenkonventionen.

Undantag från kravet på samtycke i flykt- och utvisningssituationer bör ingå i den nya lagen. Om en utlänning begår brott i Sverige och han eller hon ska utvisas ur Sverige efter avtjänat straff är det således rimligt att det, oavsett samtycke, finns en möjlighet att låta den dömde avtjäna straffet i sitt hemland. Motsvarande gäller om en person med svenskt medborgarskap eller hemvist döms för ett brott utomlands och efter avtjänat straff ska utvisas eller avvisas från domslandet. Överförande av verkställigheten i de fallen kan också ofta antas underlätta den dömdes sociala återanpassning. Det är också viktigt att den dömde inte ska kunna undandra sig verkställighet av ett straff genom att återvända till sitt hemland (jfr prop. 1999/2000:45 s. 27–29).

För att möjliggöra ett svenskt tillträde till ändringsprotokollet till tilläggsprotokollet (se avsnitt 5) bör vidare undantagen från kravet på samtycke utvidgas något i förhållande till hittillsvarande ordning. Undantaget för flyktfallet bör således utformas så att det även träffar den som på annat sätt återvänt till den andra staten eller Sverige med vetskap om det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne, medan undantaget för utvisningsfallet även bör omfatta utvisnings- eller avvisningsbeslut som inte fattats med anledning av den gärning som påföljden avser. Detta ökar utrymmet för att överföra verkställigheten av frihetsberövande påföljder, vilket är till fördel för den dömdes sociala återanpassning.

I enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör undantagen från kravet på samtycke inte begränsas till fall där de följer av en internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten. I stället bör de kunna tillämpas generellt. Att området för överförande av verkställighet enligt svensk rätt därigenom också görs formellt vidare än vad som i förhållande till vissa länder gäller enligt våra överenskommelser med dem är av skäl som redogörs för i avsnitt 7.1 inte ett tillräckligt tungt vägande skäl mot en sådan ordning. Sverige ska emellertid inte behöva acceptera att verkställa utländska domar på frihetsberövande påföljder, när den dömde inte samtyckt till ett överförande och den andra staten inte genom en överenskommelse som är bindande för den staten har medgett att verkställa svenska sådana domar i motsvarande fall. En särskild

• Sida 90
•  Original

reglering bör därför enligt regeringen införas som säkerställer en möjlighet att avslå framställningar från andra stater i sådana fall.

Att samtycke inte krävs i vissa fall innebär inte att den dömdes inställning är betydelselös vid prövningen av om ett överförande bör ske. I likhet med vad Sveriges advokatsamfund framför ska den dömdes inställning alltid beaktas vid bedömningen av om den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande (avsnitt 9.1), liksom inom ramen för den helhetsbedömning som vid överförande från Sverige ska göras i varje enskilt fall av om ett överförande är lämpligt (avsnitt 10.1.2).

Vilka beslut om utvisning eller avvisning som bör omfattas av undantaget från kravet på samtycke

När det gäller frågan om vilka svenska beslut om utvisning eller avvisning som innebär att undantaget från kravet på samtycke ska tillämpas görs följande överväganden. Enligt svensk rätt kan en person utvisas på grund av brott enligt bestämmelserna i 8 a kap. utlänningslagen (2005:716). Utvisning är en särskild rättsverkan av brott och beslutas av den domstol som handlägger brottmålet. Ett sådant utvisningsbeslut bör omfattas av den föreslagna regleringen. Även beslut om avvisning eller utvisning av andra utlänningar än EES-medborgare och deras familjemedlemmar enligt vissa andra bestämmelser i utlänningslagen bör kunna aktualisera en tillämpning av undantaget från kravet på samtycke. Det finns däremot inte skäl att inkludera beslut om avvisning eller utvisning som rör EESmedborgare eller deras familjemedlemmar eftersom överförande av verkställighet av påföljder för dem i princip inte styrs av den här aktuella lagstiftningen. Med EES-medborgare avses medborgare i en EUmedlemsstat, Norge, Island eller Lichtenstein. Motsvarande undantag görs för utlänningar som utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU, se 8 kap. 7 a § och 8 a kap. 6 § tredje stycket i utlänningslagen.

När det gäller verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i en annan stat bör det i lagen alltså sammanfattningsvis klargöras att samtycke från den dömde inte krävs om den dömde efter verkställigheten av påföljden kommer att avvisas eller utvisas från Sverige till följd av ett lagakraftvunnet beslut enligt, som Migrationsverket påpekar, 8 kap. 2, 3 eller 6 § eller 8 a kap.utlänningslagen.

När det gäller beslut om avvisning eller utvisning som meddelas av Migrationsverket anges i beslutet till vilket land som avvisning eller utvisning ska ske, se 8 kap. 20 § första stycket utlänningslagen. Ett sådant beslut ska sedan verkställas genom att utlänningen sänds till det land som anges i beslutet, se 12 kap. 4 § första stycket utlänningslagen. Vad gäller Polismyndighetens beslut om avvisning samt allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott ska de besluten verkställas genom att utlänningen sänds till sitt hemland eller, om möjligt, till det land från vilket utlänningen kom till Sverige eller, om det inte är möjligt, till ett land som utlänningen har anknytning till, se 12 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen. Om beslutet avser en person som har ställning som varaktigt bosatt och personen har internationellt skydd i en annan EU-stat får verkställighet endast ske till den EU-staten, se samma bestämmelse. En utlänning som ska avvisas eller utvisas får alltid sändas till ett land som

• Sida 91
•  Original

utlänningen visar att mottagande kan ske i, se 12 kap. 4 § tredje stycket. I de allra flesta fall borde avvisnings- eller utvisningslandet alltså också vara det land där den dömde är medborgare eller är bosatt och till vilket ett överförande av verkställigheten av den frihetsberövande påföljden kan aktualiseras (jfr NJA 2017 s. 300 p. 12–13). Vid tveksamheter bör Kriminalvården samråda med Migrationsverket.

När det gäller överförande till Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd bör undantaget från samtycke gälla vid alla former av utländska beslut om utvisning, avvisning eller annat avlägsnande.

Samtycke ska inte krävas när det har avtalats mellan Sverige och den andra staten

Som redogörs för av utredningen uppställer brottmålsdomskonventionen, som är tvingande för konventionsstaterna, inget villkor om samtycke från den dömde för att ett överförande ska kunna ske. För att Sverige ska kunna utnyttja samarbetet enligt den konventionen bör därför, i likhet med vad utredningen föreslår, det i lagen införas ett undantag från kravet på den dömdes samtycke vid verkställighet i en annan stat när det har avtalats mellan Sverige och den andra staten. Att det beträffande vissa stater som Sverige har avtal med kan uppstå en överlappning mellan det undantaget och vad som föreslås ovan beträffande flykt- och utvisningsfallen är naturligt och utgör inget skäl mot ett kompletterande undantag för avtalsfallen. En sådan undantagsreglering kan dessutom även användas beträffande framtida internationella instrument.

När det gäller verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd föreslås särskilda förutsättningar gälla, se avsnitt 14.1.

Det bör inte finnas ett generellt krav på samtycke om den dömde är svensk medborgare

Vid införandet av den internationella verkställighetslagen uttalades att ett överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd inte bör ske om den dömde är svensk medborgare och motsätter sig en överflyttning (se prop. 1972:98 s. 92). Vid verkställighet utomlands enligt brottmålsdomskonventionen gäller enligt nuvarande ordning följaktligen ett förbud mot överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd om den dömde är svensk medborgare och motsätter sig ett överförande, se 26 § andra stycket internationella verkställighetslagen.

Som utredningen redogör för bör det inte finnas ett förbud mot överförande av svenska medborgare till andra länder enligt den nya lagen. I de fall den dömde är medborgare eller bosatt i den andra staten och den sociala återanpassningen skulle underlättas av att verkställigheten överförs dit bör i stället en överflyttning av verkställigheten kunna ske även om den dömde är svensk medborgare. I praktiken borde sådana fall vara mycket ovanliga och främst träffa situationer där den dömde återvänt till den andra staten. Det är då rimligt att det svenska straffet kan verkställas där om förutsättningarna för det är uppfyllda, oaktat att den dömde är svensk medborgare. En annan ordning skulle kunna leda till straffrihet om den dömde har dubbla medborgarskap och den andra staten, i likhet med Sverige, inte utlämnar egna medborgare. Någon ovillkorlig rätt för en

• Sida 92
•  Original

svensk medborgare att avtjäna en svensk dom på frihetsberövande påföljd i Sverige finns inte heller enligt den europeiska verkställighetslagen, jfr 2 kap. 3 § i den lagen.

9.3. Den dömdes vistelseort

Regeringens förslag: En dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat eller i Sverige om den dömde befinner sig i den andra staten eller i Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten anser att något krav på att den dömde befinner sig i Sverige eller den andra staten inte nödvändigtvis bör uppställas som en förutsättning för ett överförande.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att en förutsättning för att ett överförande ska kunna ske är att den dömde befinner sig i någon av de inblandade staterna. Som Åklagarmyndigheten påpekar kan det ibland visserligen vara svårt att avgöra var den dömde befinner sig eller om en vistelse på en viss plats endast är tillfällig. Några krav på vistelseort ställs inte heller i de internationella överenskommelserna på området. Det finns dock regler i den internationella verkställighetslagen om att en framställning om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen ska avslås om påföljden inte kan verkställas här i landet (6 § första stycket 5). Regleringen har ansetts motsvara ett krav på att den dömde befinner sig i Sverige eller i den dömande staten (se prop. 1972:98 s. 113). Det praktiska behovet av en ordning där ett överförande kan ske utan att den dömde befinner sig i antingen Sverige eller den andra staten framstår också som mycket begränsat. Tvärtom är den dömdes vistelse i något av länderna nödvändigt för att ett faktiskt överförande ska kunna komma till stånd och det framstår som rimligt att Kriminalvården kan avslå en framställning om verkställighet som avser överförande hit om den dömde inte vistas här eller i det andra landet.

Som utredningen föreslår bör alltså en förutsättning för att överförande av verkställigheten ska kunna ske av en dom på frihetsberövande påföljd vara att den dömde befinner sig i den andra staten eller i Sverige. En sådan regel stämmer också överens med vad som gäller enligt den europeiska verkställighetslagen (2 kap. 1 § första stycket 1 och 3 kap. 2 § första stycket). Om den dömde varaktigt befinner sig i en tredje stat får Sverige eller den andra staten vända sig till den staten med en begäran om överförande av verkställigheten dit eller en med begäran om utlämnande för verkställighet (jfr prop. 2014/15:29 s. 58).

• Sida 93
•  Original

9.4. De inblandade staternas medgivande

Regeringens förslag: En dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat eller i Sverige om den andra staten och

Sverige har medgett att verkställigheten överförs.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att det i lagen ska anges att ett medgivande från den verkställande staten inte krävs om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Malmö tingsrätt anser att det finns skäl att överväga om det av lagen uttryckligen bör framgå att svenskt medgivande krävs då en annan stat har gjort en framställning om att verkställigheten ska överföras till Sverige.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården frågar om hur lagens krav på medgivande från den andra staten förhåller sig till överförandekonventionens bestämmelser om samtycke och om det förhållandet att den staten gjort en framställning om verkställighet innebär att den andra staten medgett ett överförande.

Skälen för regeringens förslag

En dom på frihetsberövande påföljd får överföras om den andra staten och Sverige har medgett det

Som redovisas i avsnitt 4.2 är det internationella samarbetet om överförande av dömda personer som huvudregel inte tvingande. Även om samtliga villkor som krävs för att verkställigheten ska överföras är uppfyllda enligt den tillämpliga överenskommelsen, så krävs även att staterna samtycker till överförandet. Denna ordning gäller enligt såväl överförandekonventionen (artikel 3.1 f) som Sveriges avtal med Kuba (artikel 3.1 f) och Thailand (artikel 3.3). Även inom EU-samarbetet krävs som utgångspunkt de inblandade staternas medgivande, även om flera undantag finns (se 2 kap. 2 § och 3 kap. 2 § europeiska verkställighetslagen).

Som utredningen föreslår bör den andra statens medgivande utgöra en förutsättning för att beslut ska kunna fattas om verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i den staten. I sak motsvarar ett sådant medgivande, som Kriminalvården frågar om, att den andra staten samtycker till ett överförande enligt artikel 3.1 f i överförandekonventionen. Om det är fråga om en utländsk dom som ska verkställas i Sverige får lagens krav på att den andra statens medgivande till att verkställigheten överförs anses följa redan av den statens framställning om verkställighet till Sverige. Någon ytterligare bekräftelse på att den andra staten i de fallen medger ett överförande krävs därför inte. En annan sak är att den andra staten kan återkalla en framställning om verkställighet intill dess att verkställigheten påbörjats i Sverige, dvs. också efter att Kriminalvården prövat frågan om överförande hit.

• Sida 94
•  Original

I de fallen en svensk dom ska verkställas utomlands krävs givetvis ett medgivande till det från svensk sida, något som är inbyggt i Kriminalvårdens prövning av om den domen ska verkställas i utlandet. Det gäller också i de situationerna att en annan stat till Sverige gör en framställning om att en svensk dom ska verkställas där, liksom i de fallen när det är Sverige som gör en framställning till en annan stat om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas här (se avsnitt 10.2.1 och 11.3.1). Någon uttrycklig reglering om ett svenskt medgivande, som Malmö tingsrätt frågar om, krävs alltså inte.

Något undantag från kravet på medgivande bör inte finnas

Brottmålsdomskonventionen är, till skillnad från de överenskommelser som redogörs för ovan, tvingande på så sätt att om samtliga förutsättningar för ett överförande enligt konventionen är uppfyllda är den mottagande staten också förpliktigad att verkställa domen. Utredningen föreslår mot den bakgrunden att det i den nya lagen bör anges att kravet på medgivande från den andra staten inte gäller om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Ett sådant undantag bör enligt regeringens uppfattning emellertid inte införas eftersom det inte är ändamålsenligt, oavsett den andra statens folkrättsliga förpliktelse mot Sverige, att besluta om överförande av en svensk dom på frihetsberövande om inte den andra staten också medgett att ta emot den dömde och verkställa påföljden. Det saknas därför skäl att införa något undantag från kravet på medgivande i den nya lagen.

10. Verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd

10.1. Förutsättningar för verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd

10.1.1. Allmänna förutsättningar

Regeringens förslag: En svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt frågar om vid vilken tidpunkt som förutsättningarna enligt lagen ska vara uppfyllda.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: För att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat måste den för det första omfattas av den nya lagens tillämpningsområde, vilket bl.a. innefattar att

• Sida 95
•  Original

avgörandet har fått laga kraft, se avsnitt 7.2. I avsnitt 9 behandlas majoriteten av lagens förutsättningar för att kunna sända över en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat för verkställighet där. Det handlar dels om att den dömde måste ha viss anknytning till den andra staten och att hans eller hennes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs (se avsnitt 9.1). Den dömdes samtycke krävs i vissa fall också för att ett överförande ska komma i fråga (se avsnitt 9.2). Den dömde måste även befinna sig i Sverige eller den andra staten (se avsnitt 9.3). Slutligen måste den andra staten medge att verkställigheten överförs till den andra staten (se avsnitt 9.4).

Utöver detta bör krävas att ett överförande är lämpligt. Denna förutsättning redogörs för nedan i avsnitt 10.1.2.

Samtliga dessa grundläggande förutsättningar bör framgå av den nya lagen och vara uppfyllda för att Kriminalvården ska kunna besluta om att verkställigheten ska överföras. Förutsättningarna ska, som Svea hovrätt frågar om, vara uppfyllda vid tidpunkten för beslut.

10.1.2. Lämplighetsbedömning

Regeringens förslag: En svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat om det är lämpligt.

Regeringens bedömning: I lagen behöver det inte införas en bestämmelse som upplyser om att det finns hinder mot att verkställa en svensk dom på frihetsberövande påföljd om ett överförande står i strid med svensk grundlag eller Europakonventionen.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Ekobrottsmyndigheten anför att generella bestämmelser, som t.ex. ett lämplighetskrav, medför en risk att tillämparen lämnas stort utrymme att fatta beslut efter sammanvägning av samtliga omständigheter i fall där starkare vägledning i stället kunde vara att föredra. Ett alternativ skulle enligt myndigheten kunna vara att låta omständigheter av relevans för lämplighetsbedömningen framgå av lagtexten. Liknande synpunkter framförs av

Kammarrätten i Jönköping. Åklagarmyndigheten lyfter frågan om vad som bör gälla om den dömde samtidigt är föremål för ett utlämningsförfarande. Kriminalvården påpekar att det inte alltid är lämpligt med ett överförande när mycket kort tid av verkställigheten återstår, särskilt i fall där den dömde varken ska utvisas eller samtycker till överförandet. Amnesty International anser att det i lagen bör anges att hinder finns mot att överföra verkställigheten om ett överförande skulle stå i strid med regler om mänskliga rättigheter.

Utkastets förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Vad gäller överlämnande till rättspsykiatrisk vård efterfrågar Kriminalvården ytterligare vägledning kring när det kan vara olämpligt att överföra verkställigheten.

Migrationsverket anser att det behöver förtydligas hur den föreslagna

• Sida 96
•  Original

lagen förhåller sig till verkets prövning enligt utlänningslagen, särskilt i fråga om gränsdragningen mellan en pågående skyddsprövning och förutsättningarna för överförande av verkställighet till en annan stat.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Ett överförande av verkställigheten får endast ske om det är lämpligt

Som utredningen föreslår bör ett lämplighetskrav införas i den nya lagen. Även om den andra staten medger att en svensk dom på en frihetsberövande påföljd verkställs där och övriga förutsättningar är uppfyllda, kan det således finnas andra omständigheter som innebär att ett överförande inte är lämpligt. Nyligen har gjorts bedömningen att ett sådant lämplighetskrav bör finnas kvar i den europeiska verkställighetslagen (se prop. 2021/22:273 s. 19–21).

De omständigheter som kan tala mot ett överförande kan vara av skiftande karaktär. Som utvecklas närmare nedan handlar det framför allt om förhållandena i den andra staten, att den andra staten avser att anpassa påföljden på ett visst sätt eller att verkställighetsreglerna i den andra staten skiljer sig från de svenska reglerna (jfr prop. 2014/15:29 s. 70–75). Även andra typer av omständigheter kan emellertid vara relevanta. Exempelvis kan den dömde, som Åklagarmyndigheten påpekar, vara misstänkt för annan brottslighet i Sverige eller begärd utlämnad av en annan stat. Det går inte att generellt säga i vilka fall ett överförande av verkställigheten inte är lämpligt i sådana fall. Situationen kan se olika ut från en gång till en annan och myndigheterna får samråda med varandra och avgöra vad som är lämpligast i det enskilda fallet (jfr samma prop. s. 71). Det kan också handla om att det återstår mycket kort tid tills att villkorlig frigivning ska ske eller att det finns humanitära skäl som talar mot ett överförande. Kriminalvården måste också beakta risken för att den dömde, t.ex. med anledning av korruption i det andra landet, omedelbart försätts på fri fot eller friges betydligt tidigare än planerat.

Förhållandena i den andra staten

Som utredningen påpekar bör ett överförande av verkställigheten aldrig ske om förhållandena i den andra staten vid tidpunkten för överförandet är sådana att det skulle utgöra hinder mot att verkställa avvisning eller utvisning till den staten enligt bestämmelserna i 12 kap. utlänningslagen. Exempelvis finns ett absolut förbud mot verkställighet av avvisning eller utvisning till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen skulle riskera att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (se 12 kap. 1 § utlänningslagen). Den svenska regleringen följer av internationella åtaganden såsom t.ex. 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Frågan om verkställighetshinder kan exempelvis aktualiseras om den dömde har ansökt om upphävande av ett beslut om utvisning på grund av brott med hänvisning till skyddsskäl (se 12 kap. 16 a § utlänningslagen).

• Sida 97
•  Original

Omständigheten att det finns ett pågående ärende om verkställighetshinder hos Migrationsverket kan medföra att ett överförande av verkställigheten är olämpligt. Kriminalvården måste dock alltid göra en egen bedömning av om ett överförande är lämpligt eller inte utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I den prövningen behöver således Kriminalvården, som

Migrationsverket frågar om, ta hänsyn till om det kan anses finnas verkställighetshinder enligt utlänningslagen. Ett överförande av verkställigheten är givetvis inte lämpligt om det skulle strida mot svensk grundlag eller

Sveriges internationella förpliktelser såsom

Europakonventionen.

Överförande av verkställigheten får exempelvis inte ske om anstaltsförhållandena i den andra staten är sådana att en överflyttning skulle innebära en kränkning av förbudet mot tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i artikel 3 i Europakonventionen (jfr NJA 2017 s. 300 p. 38). Av den omfattande rättspraxis som utvecklats i Europadomstolen i fråga om utvisning eller utlämning går att utläsa att för ett överförande ska strida mot Europakonventionen krävs att utredningen visar att det finns starka skäl att tro att personen i mottagarlandet skulle löpa en reell risk för att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Bedömningen ska göras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Att en stat har ett totalitärt system och ofta kränker mänskliga rättigheter är inte tillräckligt. Den allmänna situationen i landet är emellertid ett element i bedömningen (se Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2023, version 6, JUNO, s. 105.) I ett enskilt fall kan generella bristfälliga förhållanden avhjälpas genom att den andra staten lämnar en försäkran avseende de förhållanden som kommer att gälla för just den dömde. Det finns dock enligt Europadomstolens praxis flera förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en sådan försäkran ska godkännas (se t.ex. Europadomstolens domar i målen Othman, Abu Qatada mot Förenade kungariket, nr. 8139/09, den 17 januari 2012 och Rrapo mot Albanien, nr. 58555/10, den 25 december 2012).

Frågor om hinder mot överförande och överlämnade enligt bestämmelserna i europeiska verkställighetslagen och lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder med anledning av artikel 3 i Europakonventionen har i svensk rättspraxis prövats i NJA 2017 s. 300 (Polen) och NJA 2020 s. 430 (Rumänien), där fängelseförhållandena i det sistnämnda fallet inte ansågs utgöra grund för att i ett enskilt fall vägra överlämnande för straffverkställighet när en försäkran rörande fängelseförhållandena hade lämnats. Frågor om eventuella hinder mot utlämning med hänvisning till artikel 3 har behandlats av Högsta domstolen i bl.a. NJA 2002 s. 624 (Moldavien), NJA 2007 s. 574 (Albanien), NJA 2017 s. 677 (Bosnien och Hercegovina), NJA 2017 s. 975 (Turkiet), NJA 2019 s. 377 (Nordmakedonien), NJA 2019 s. 611 (Kina), NJA 2009 s. 280 och NJA 2021 s. 1109 (båda Rwanda) samt NJA 2023 s. 770 (Ukraina).

Den andra staten avser att anpassa påföljden

Det kan hända att den verkställande staten avser att anpassa den svenska påföljden när det gäller dess längd eller art. En anpassning av påföljdens längd kan innebära att längden sätts ned med hänsyn till t.ex. den andra statens bestämmelser om längsta straff för ett liknande brott. En viss

• Sida 98
•  Original

anpassning av påföljdens längd måste givetvis kunna ske av den andra staten men för att ett överförande ska kunna ske bör påföljden alltjämt utgöra en rimlig reaktion på brottsligheten. Enligt nuvarande praxis har det inte ansetts lämpligt med ett överförande när straffet satts ned till ungefär hälften, något som även fortsättningsvis bör gälla som riktpunkt. Ett större mått av acceptans kan vara befogat när det rör sig om kortare straff. Vidare har den faktiska längden på frihetsberövandet med beaktande av regler för villkorlig frigivning viss betydelse (jfr prop. 2014/15:29 s. 72).

Det sagda bör gälla även när det är fråga om att den andra staten vill anpassa den svenska påföljden till ett annat straff eller annan åtgärd för liknande brott. Påföljden bör efter anpassningen vara en rimlig reaktion på det begångna brottet.

Skillnader i verkställighetsregler

Premisserna i det internationella samarbetet är sådana att en svensk frihetsberövande påföljd som överförs kommer att verkställas enligt bestämmelserna i den andra staten, inklusive regler om förtida och villkorlig frigivning (jfr avsnitt 11.6). Verkställighetsreglerna i den andra staten kan innebära att den dömde kan komma att friges vid en annan tidpunkt än om straffet hade avtjänats i Sverige.

Utgångspunkten bör vara att mindre skillnader i tiden för avtjänande inte ska påverka bedömningen om ett överförande bör genomföras. Det finns dock situationer där det kan ifrågasättas om det är lämpligt. Det kan t.ex. handla om att den dömde kommer att friges i princip omedelbart eller väsentligen tidigare än vad han eller hon skulle gjort vid verkställighet i Sverige. En riktlinje bör vara att ett överförande av verkställigheten till en stat där halvtidsfrigivning tillämpas bör godtas, medan tidigare frigivning kan ifrågasättas. Även när den dömde kan komma att avtjäna en längre tid bör utgångspunkten vara att mindre skillnader inte ska påverka bedömningen av om ett överförande är lämpligt. För att skillnader i verkställighetstiden i sig ska innebära att det är olämpligt att överföra domen bör krävas att skillnaderna är avsevärda (jfr NJA 2017 s. 300 p. 32 och NJA 2017 s. 784 p. 9). Vid den bedömningen utgör de begränsningar som följer av artikel 5 i Europakonventionen om att var och en har rätt till personlig frihet och säkerhet, samt att ingen får berövas friheten utom i de fall som särskilt anges i artikeln och i den ordning som lagen föreskriver, en yttersta gräns. Europadomstolen har vid flera tillfällen prövat om ett överförande av verkställighet kan stå i strid med konventionen på grund av skillnader i regler om villkorlig frigivning (se NJA 2017 s. 300 p. 34 med hänvisningar). Frågor om huruvida ett överförande enligt europeiska verkställighetslagen ska anses olämpligt med hänsyn till skillnader avseende reglerna om villkorlig frigivning har behandlats av Högsta domstolen i NJA 2017 s. 300 (Polen) och NJA 2017 s. 784 (Lettland).

Även andra skillnader i verkställighetsregler mellan länderna bör i undantagsfall kunna beaktas. Det bör då vara fråga om väsentliga skillnader som har stor betydelse för den enskilde (jfr prop. 2014/15:29 s. 74).

Rättspsykiatrisk vård

När det gäller överlämnande till rättspsykiatrisk vård förutsätter ett överförande av verkställigheten även att den andra staten kan erbjuda

• Sida 99
•  Original

lämplig vård. Som Kriminalvården anför kan en sådan bedömning vara komplicerad och myndigheten ska därför, som påpekas i utkastet till lagrådsremiss, alltid samråda i frågan med chefsläkaren vid den sjukvårdsinrättning där den dömde är inskriven. Kriminalvården bör i samband med att en framställning görs också efterfråga information från den andra staten om hur vården kommer att utformas där. Att den dömde inte kan få motsvarande vård i den andra staten som han eller hon hade fått i Sverige behöver inte medföra att ett överförande är olämpligt. Ytterst måste frågan avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Lämplighetskravets utformning

Ett överförande av verkställigheten av en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat innebär alltid att en helhetsbedömning behöver göras av ett flertal omständigheter, t.ex. i fråga om den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande. Därutöver ska alltid en bedömning göras om ett överförande kan anses vara lämpligt i det enskilda fallet. Flera skäl kan tala för ett överförande men i det enskilda fallet kan det vid en slutlig bedömning ändå anses att ett överförande inte är lämpligt av bl.a. de skäl som beskrivits ovan. Det bör framgå av den nya lagen.

Det finns inte behov av att, som Kammarrätten i Jönköping och

Ekobrottsmyndigheten föreslår, i lagen närmare ange de omständigheter som ska beaktas vid lämplighetsbedömningen. Regeringen anser att den nya lagen i det avseendet alltså bör utformas på samma som den europeiska verkställighetslagen.

Det behöver inte finnas en bestämmelse som upplyser om hinder på grund av svensk grundlag eller Europakonventionen

När det gäller frågan om det i lagen bör finnas en erinran om att överförande av verkställighet till en annan stat inte får ske när det finns hinder enligt svensk grundlag eller med hänvisning till Europakonventionen, något som Amnesty International förespråkar, har lagstiftarens utgångspunkt i tidigare ärenden varit att det inte är nödvändigt att hänvisa till grundlag eller Europakonventionen. Dessa regelverk ska alltid beaktas av myndigheter och domstolar (se exempelvis propositionen Lag om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut, prop. 2004/05:115, s. 49–51 och 137, prop. 2008/09:218 s. 59–60 samt prop. 2010/11:43 s. 84–85). Se även avsaknad av en sådan reglering i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (se propositionen Internationell rättslig hjälp i brottmål, prop. 1999/2000:61, s. 101). Samma ställningstagande gjordes vid införandet av europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 108–109). Det finns enligt regeringen inte anledning att i detta lagstiftningsärende frångå tidigare ställningstaganden.

• Sida 100
•  Original

10.1.3. Inget krav på särskilda skäl vid kortare frihetsberövande påföljder

Regeringens förslag: Det ska inte krävas särskilda skäl för överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd där mindre än sex månader återstår av strafftiden.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat endast om det återstår minst sex månader av påföljden att avtjäna om inte särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå överförs.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Förvaltningsrätten i Linköping föreslår att regleringen om återstående strafftid om minst sex månader ska kompletteras genom att föreskriva att det ska återstå minst sex månader av påföljden att avtjäna, om inte påföljden är tidsobestämd. Nacka tingsrätt anser att det bör tydliggöras hur kravet på sex månaders återstående strafftid ska tillämpas. Vidare anser tingsrätten att det kan finnas skäl att beakta återstående verkställighetstid i verkställighetslandet.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Enligt gällande rätt får en framställning om verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat enligt överförandekonventionen göras endast om det återstår minst sex månader att avtjäna av frihetsberövandet, om det inte finns särskilda skäl (25 a och 34 a §§ internationella verkställighetslagen).

Regleringen om särskilda skäl för att överföra kortare straff har sin grund i artikel 3.1 c i överförandekonventionen och som nämns i avsnitt 7.1 bör den nya lagen vara anpassad till det internationella regelverket. Som redogörs för i samma avsnitt ska emellertid den nya lagstiftningen tillgodose nationella behov och bör inte vara begränsad till att genomföra internationella förpliktelser. Några onödiga hinder mot ett överförande bör inte ställas upp och Sverige bör kunna begära bistånd med verkställighet av straff i så stor utsträckning som är möjligt och lämpligt. Nyligen har också den europeiska verkställighetslagen ändrats på så vis att kravet på särskilda skäl för överförande av kortare frihetsberövande straff har slopats (se prop. 2021/22:273). Som påpekades i det lagstiftningsärendet kan ett krav på särskilda skäl vid kortare fängelsestraff leda till vissa tröskeleffekter i fråga om när ett överförandeärende initieras. Det sociala rehabiliteringssyftet tillgodoses också redan genom det krav som föreslås ställas på att den dömdes sociala återanpassning ska underlättas av att verkställigheten överförs (se avsnitt 9.1). Det kan i det sammanhanget framstå som motsägelsefullt om ett överförande inte skulle kunna komma till stånd trots att kravet på social återanpassning är uppfyllt av det skälet att det återstår en kortare strafftid. Resultatet kan då bli att beslut fattas som inte gynnar den dömdes sociala återanpassning (se samma prop. s. 17). Något krav på en viss återstående strafftid uppställs inte heller i brottmålsdomskonventionen.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det, i enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, inte bör finnas ett krav på särskilda

• Sida 101
•  Original

skäl för att överföra en svensk dom på frihetsberövande påföljd där det återstår sex månader eller mindre av strafftiden.

10.2. Förfarandet vid överförande av verkställighet till en annan stat

10.2.1. Hur förfarandet inleds

Regeringens förslag: Kriminalvården ska besluta om en framställning ska lämnas till en annan stat om verkställighet där av en svensk dom på frihetsberövande påföljd.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att det kan övervägas om det bör införas bestämmelser om dömda personers möjligheter att begära överförande hos en svensk eller utländsk myndighet. Vidare anser hovrätten, som noterar att förfarandet skiljer sig åt något mellan europeiska verkställighetslagen och utredningens förslag till ny internationell straffverkställighetslag, att det framstår som mest ändamålsenligt att förfarandena i princip är desamma. Därutöver anser hovrätten att det finns skäl att klargöra vilka förutsättningar som ska gälla för att en framställning ska få göras.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att det bör klargöras hur och under vilka förutsättningar en enskild kan begära att få sitt straff verkställt i Sverige eller en annan stat. Örebro tingsrätt framför att det tydligare bör anges när behörig myndighet ska göra en framställning om verkställighet i en annan stat. Migrationsverket anser att det behöver införas bestämmelser som bryter sekretessen för att möjliggöra för verket att lämna uppgifter till Kriminalvården.

Skälen för regeringens förslag

Hur förfarandet inleds

Ett ärende om överförande av verkställigheten av en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat kan initieras på olika sätt. Frågan kommer oftast att väckas av Kriminalvården. Som anges i avsnitt 8.1 bör även chefsöverläkaren vid den vårdinrättning där den dömde vårdas kunna initiera ett ärende om överförande av rättspsykiatrisk vård genom att vända sig till Kriminalvården.

Som Svea hovrätt påpekar bör även den dömde kunna begära att Kriminalvården inleder ett ärende. Ett ärende kan också initieras genom att en annan stat gör en framställning om att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska överföras dit för verkställighet, något som möjliggörs i bl.a. överförandekonventionen (artikel 2.3).

Bestämmelser om vem som kan initiera ett ärende kan tas in i förordning.

• Sida 102
•  Original

När Kriminalvården bör lämna en framställning

När ett ärende om överförande av verkställighet har initierats hos Kriminalvården ska myndigheten ta ställning till om en framställning om verkställighet ska göras till den andra staten. En preliminär bedömning får då göras av om lagens förutsättningar för överförande av verkställighet är uppfyllda. Som ett led i bedömningen kan Kriminalvården behöva inhämta information från t.ex. Migrationsverket, Polismyndigheten, Skatteverket och Åklagarmyndigheten, något som kan tas in i förordning. Vid överförande av rättspsykiatrisk vård ska samråd alltid ske med chefsöverläkaren vid den enhet där den dömde vårdas, främst för att kunna bedöma lämpligheten i att överföra verkställigheten (se avsnitt 10.1.2). Den dömdes inställning kan också behöva inhämtas (se avsnitt 10.2.3). Regler om myndigheters skyldighet att lämna uppgifter till Kriminalvården, även sekretessbelagda sådana som Migrationsverket lyfter fram, kan också tas in i förordning.

Det är inte lämpligt att, som Svea hovrätt och Örebro tingsrätt framhåller, i lag ange när Kriminalvården bör göra en framställning om verkställighet till en annan stat. I stället handlar det om en helhetsbedömning där frågan om lagens förutsättningar för ett överförande är uppfyllda har betydelse, men även utsikterna för att framställningen kommer att leda till ett faktiskt överförande. Även kostnaderna för ett överförande kan undantagsvis ha betydelse inom ramen för en sådan helhetsbedömning (jfr prop. 2021/22:273 s. 18–19). Som redogörs för i avsnitt 7.1 kommer det i förhållande till vissa stater som Sverige har en överenskommelse med också att kunna uppstå situationer där svensk rätt medger att verkställigheten överförs, trots att villkoren enligt överenskommelsen inte är uppfyllda. Det kan t.ex. handla om överförande av kortare straff än sex månader eller att den dömde inte samtyckt till ett överförande. Det bör emellertid inte vara uteslutet att en framställning görs även om ett villkor enligt det avtal som gäller mellan Sverige och den andra staten inte är uppfyllt. Det kan exempelvis handla om situationer där tidigare erfarenheter, eller kontakter med den andra staten, talar för att ett överförande ändå kan komma till stånd. Särskilda överväganden angående det ändamålsenliga i att göra en framställning behöver givetvis också göras när det gäller stater som Sverige inte har någon överenskommelse med. En ordning där svenska myndigheter lägger tid och resurser på ärenden som i slutändan inte kan förväntas leda till några överföranden är inte önskvärd.

Som Svea hovrätt påpekar kommer förfarandet i den nya lagen att skilja sig åt från förfarandet i den europeiska verkställighetslagen. Detta är en konsekvens av att det i samarbetet med länder utanför EU saknas möjlighet till direktkontakter (jfr prop. 2014/15:29 s. 76–77) samt att samarbetet i huvudsak inte är tvingande. Förfarandet får därför bygga på att Kriminalvården först gör en framställning om verkställighet till den andra staten. Efter att den andra staten svarat får Kriminalvården fatta beslut i frågan om påföljden ska verkställas i den andra staten.

Vad en framställning om verkställighet i en annan stat ska innehålla och hur den ska skickas kan regleras i förordning.

• Sida 103
•  Original

10.2.2. Kriminalvårdens prövning och beslut

Regeringens förslag: Kriminalvården ska pröva om de förutsättningar som gäller enligt den nya lagen är uppfyllda och besluta om en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska sändas över till en annan stat för att verkställas där. En sådan prövning ska göras när den andra staten har svarat på en framställning om verkställighet från Kriminalvården, eller om en annan stat lämnar en framställning till Sverige om att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska sändas över till den staten för verkställighet.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården anser att det kan ifrågasättas om förslaget är ändamålsenligt utformat i de fall verkställigheten har begärts överförd enligt brottmålsdomskonventionen och en överflyttning av verkställigheten därför ska föregås av ett domstolsförfarande i den andra staten. Åklagarmyndigheten påpekar att det inte finns någon möjlighet att undanröja en dom som avser överlämnande till rättspsykiatrisk vård för att åstadkomma ett överförande av verkställigheten, något som enligt myndigheten bör införas.

Skälen för regeringens förslag: När Kriminalvården har fått ett svar från den andra staten på framställningen om överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska Kriminalvården slutligt pröva om förutsättningarna enligt lagen är uppfyllda och göra de lämplighetsöverväganden som krävs. En sådan prövning ska också göras om en annan stat till Sverige lämnar en framställning om att en svensk dom ska sändas över till den staten för verkställighet. Ett beslut om att inte överföra verkställigheten kan t.ex. grunda sig på att den andra staten inte medger ett överförande, att tiden för frigivning är nära förestående eller information om verkställighetsregler i den andra staten som medför att ett överförande inte bedöms lämpligt. Som Kriminalvården påpekar borde det i praktiken sällan finnas anledning att inte överföra verkställigheten i de fall den har begärts överförd till den andra staten i enlighet med brottmålsdomskonventionen och den andra staten medger ett överförande efter en domstolsprövning. Enligt regeringen finns det dock inte tillräckliga skäl att införa en särskild reglering för de fallen.

Om den frihetsberövande påföljden avser flera brott, och den andra staten angett att det finns hinder mot verkställighet där avseende något eller några brott, kan Kriminalvården behöva samråda med åklagare. För att möjliggöra ett överförande av verkställigheten kan nämligen åklagare ansöka om att domstol ska undanröja den gemensamt utdömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för vilken överförande kan ske, se 34 kap. 8 § andra stycket brottsbalken. Det saknas underlag i detta lagstiftningsärende att, som Åklagarmyndigheten efterfrågar, behandla frågan om det regelverket bör utvidgas till att gälla även domar som avser överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

För Kriminalvårdens handläggning gäller förvaltningslagen (2017:900), förutom i de delar något annat föreslås. Av den lagen följer bl.a. att ett

• Sida 104
•  Original

ärende som huvudregel inte får avgöras utan att den dömde tagit del av allt material av betydelse för beslutet och fått tillfälle att yttra sig över det (25 §), att beslutet ska innehålla de skäl som har bestämt utgången (32 §) och att Kriminalvården ska underrätta den dömde om sitt beslut och möjligheten att överklaga det (33 §).

Enligt nuvarande praxis delger Kriminalvården den dömde information om förenklad delgivning i samband med att dennes inställning till ett överförande inhämtas. När Kriminalvården fattar beslut om översändande av domen kan myndigheten därmed delge den dömde beslutet genom förenklad delgivning (se prop. 2019/20:89 s. 23). Om den dömde inte har fått information om förenklad delgivning får annat delgivningssätt användas.

Om den dömde befinner sig i den andra staten finns möjlighet att underlåta att inhämta den dömdes inställning inför ett beslut om överförande, se avsnitt 10.2.3. Om den dömde då också är frihetsberövad där, t.ex. med anledning av en svensk begäran om tvångsmedel, se avsnitt 10.3, borde den andra staten kunna delge den dömde Kriminalvårdens beslut om överförande. I annat fall får Kriminalvården försöka delge den dömde på annat sätt. Vid behov kan Kriminalvården begära hjälp med stöd av förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige.

Kriminalvårdens beslut får laga kraft tre veckor efter att den dömde fått del av beslutet (44 § förvaltningslagen). Eftersom förfarandet och möjligheten till samråd är annorlunda vid samarbete om överförande av verkställighet utanför EU är det inte lämpligt att införa bestämmelser motsvarande de som finns i den europeiska verkställighetslagen och som i vissa fall medger att beslut om att överföra verkställigheten kan skickas till den andra staten före det att beslutet vunnit laga kraft (jfr 2 kap. 6 § andra stycket europeiska verkställighetslagen samt prop. 2019/20:89 s. 29–30 och prop. 2021/22:273 s. 24).

10.2.3. Den dömdes inställning

Regeringens förslag: Kriminalvården ska, innan beslut fattas, fråga den dömde om hans eller hennes inställning till att verkställigheten överförs till den andra staten.

Om den dömde befinner sig i den andra staten och hans eller hennes samtycke inte krävs för att verkställigheten ska överföras ska i stället han eller hon om möjligt tillfrågas.

Den dömde ska upplysas om innebörden av att ett samtycke lämnas.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att den dömdes inställning alltid ska inhämtas.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten betonar att svårigheterna med att bedöma hur den faktiska verkställigheten ser ut i varje stat ställer stora krav på att den dömde är införstådd med vad denne faktiskt samtycker till.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

• Sida 105
•  Original

Skälen för regeringens förslag: Som föreslås av utredningen bör i den nya lagen anges att Kriminalvården ska fråga den dömde om hans eller hennes inställning till att avtjäna domen i den andra staten. I vissa fall måste den dömde samtycka för att ett överförande ska kunna beslutas och den dömdes inställning är även i andra fall av betydelse vid bedömningen av frågan om en överflyttning (se avsnitt 9.1). Ett samtycke från den dömde kan också få konsekvenser när det gäller skyddet enligt den s.k. specialitetsprincipen, samt för möjligheten att överklaga Kriminalvårdens beslut (se avsnitt 10.7 och 15.2.1). Som utredningen föreslår ska också den dömde upplysas om innebörden av att ett samtycke lämnas, något som bör anges i lagen. Formerna för inhämtande av den dömdes inställning och hur detta ska redovisas för den andra staten kan regleras i förordning.

Om den dömde befinner sig i den andra staten kan det emellertid i vissa fall vara svårt att inhämta hans eller hennes inställning till ett överförande. Den dömdes inställning ska därför inte alltid behöva hämtas in inför beslut om den dömde befinner sig i den andra staten och dennes samtycke inte krävs för ett överförande. Det kan t.ex. handla om sådana fall där den dömde genom att fly till den andra staten försöker undandra sig verkställighet av påföljden (jfr avsnitt 9.2). I ett sådan situation bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, alltså öppnas för ett undantag från kommunikationsskyldigheten enligt 25 § förvaltningslagen (jfr prop. 2019/20:89 s. 25). Om möjligt ska dock Kriminalvården även i en sådana situation inhämta den dömdes inställning eftersom den kan vara av betydelse för prövningen av ärendet. Som påpekas av Lagrådet kommer ett samtycke från den dömde också i ett sådant fall att påverka möjligheten att överklaga Kriminalvårdens beslut. Den dömde bör således även i denna situation upplysas om innebörden av att ett samtycke lämnas.

• Sida 106
•  Original

10.3. Begäran om tvångsmedel

Regeringens förslag: Om den dömde befinner sig i den andra staten ska Kriminalvården, i avvaktan på den statens beslut om att den svenska domen på frihetsberövande påföljd får verkställas där, få begära att den staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan åtgärd för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att en begäran om tvångsmedel ska förutsätta stöd i en internationell överenskommelse och endast gälla i situationer då den dömde har flytt till den andra staten.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt framför, utöver vissa lagtekniska synpunkter, att det kan finnas skäl att överväga att införa en reglering om att en begäran om att den andra staten ska använda tvångsmedel ska föregås av en proportionalitetsbedömning. Hovrätten väcker även frågan om en dömd person som varit frihetsberövad i en annan stat efter en begäran från Kriminalvården, men där verkställigheten ändå sker i Sverige på grund av att beslutet om överförande upphävts, får avräkna den tid han eller hon suttit frihetsberövad i den andra staten eller om han eller hon har rätt till ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Även Kriminalvården väcker frågan om möjligheten att avräkna ett frihetsberövande som skett i utlandet.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt vidhåller att det bör införas en reglering om att en begäran om tvångsmedel ska föregås av en proportionalitetsbedömning.

Skälen för regeringens förslag

Kriminalvården ska kunna begära att den andra staten använder tvångsmedel

Som utredningen föreslår bör det, om den dömde befinner sig i den andra staten, finnas möjligheter för Kriminalvården att begära att den andra staten vidtar tvångsåtgärder mot den dömde för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium i avvaktan på att verkställigheten av den svenska domen på frihetsberövande påföljd kan överföras dit. De möjligheterna bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, emellertid inte begränsas till de fall där grund för en sådan begäran finns i en internationell överenskommelse, dvs. artikel 2.2 i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen och artikel 68.2 i Schengenkonventionen. Även i andra fall kan det finnas behov att från svensk sida begära att den andra staten tillgriper tvångsmedel. Några sådana begränsningar finns exempelvis inte heller när det gäller utlämning från en annan stat till Sverige för verkställighet av t.ex. ett fängelsestraff. Ytterst är det också den andra

• Sida 107
•  Original

statens lagstiftning som blir avgörande för om den dömde kommer att underkastas tvångsmedel.

Som utredningen föreslår bör, till skillnad från nuvarande ordning, möjligheterna att begära tvångsmedel framgå av lag och kunna användas om Kriminalvården bedömer att det finns skäl att se till att den dömde kvarstannar i den andra staten till dess den staten har prövat frågan om den svenska domen ska verkställas där. För att regleringen ska vara effektiv bör en sådan begäran kunna göras före det att en framställning om verkställighet görs till den andra staten.

När det gäller utformningen av regleringen bör den överensstämma med bestämmelserna om tvångsmedel i 2 kap. 7 § europeiska verkställighetslagen. Regeringen anser således att det i lagen bör anges att Kriminalvården kan begära att den andra staten ska anhålla den dömde eller vidta någon annan åtgärd (jfr prop. 2014/15:29 s. 82 samt artikel 2.2 tilläggsprotokollet till överförandekonventionen och artikel 68.2 i Schengenkonventionen). Vilken åtgärd som sedan vidtas bestäms av den andra staten.

Närmare regler om förfarandet och vad som ska ingå i Kriminalvårdens begäran om tvångsmedel kan regleras i förordning.

Det finns inte behov av en uttrycklig reglering om proportionalitet

När det gäller Svea hovrätts synpunkter om behovet av en uttrycklig reglering om proportionalitet gör sig i huvudsak motsvarande överväganden gällande som vid införandet av den europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 82–83). Vid beslut om kontroll- eller tvångsåtgärder gäller, även utan särskild reglering, en proportionalitetsprincip. Det innebär att ett beslut om åtgärden ska föregås av en intresseavvägning där olägenheten för den enskilde ställs i relation till vad som förväntas uppnås med åtgärden. En begäran från Kriminalvården om användning av tvångsmedel ska således endast ske när det finns skäl att göra en framställning om att överföra verkställigheten till den andra staten och när Kriminalvården ser behov av att säkerställa den dömdes närvaro i den andra staten till dess beslut fattas. Om den andra staten frihetsberövar den dömde finns en regel i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen som innebär att den dömdes ställning i straffrättsligt hänseende inte får försämras genom ett sådant frihetsberövande (artikel 2.2). Motsvarande bör gälla i stater som inte tillträtt tilläggsprotokollet. Skulle det emellertid framkomma att det finns en risk att frihetsberövandet försämrar den dömdes ställning, t.ex. på så sätt att frihetsberövandet inte tillgodoräknas den dömde vid verkställigheten, kan det påverka bedömningen av om en begäran om tvångsmedel bör göras. Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte behöver föras in någon särskild regel som uttryckligen klargör att en begäran om tvångsåtgärder ska prövas mot proportionalitetsprincipen i lagen.

Några särskilda regler behöver inte heller införas för att den dömde ska kunna tillgodoräkna sig ett frihetsberövande utomlands för det fall han eller hon inte verkställer straffet i den andra staten utan återförs till Sverige för att verkställa straffet här. Av 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande följer att den tid den dömde varit frihetsberövad med anledning av de brott som påföljden avser

• Sida 108
•  Original

tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden. Bestämmelsen omfattar situationer då frihetsberövande skett i anslutning till överförande av straffverkställighet, oavsett om det ägt rum i Sverige eller utomlands (se propositionen En ny strafftidslag, prop. 2017/18:250, s. 137 och 190 – 192).

Slutligen har, som redogjorts för i samband med införandet av europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 83–84), en dömd person som varit frihetsberövad i den andra staten men därefter inte kommit att verkställa frihetsberövandet där, inte rätt till ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Utgångspunkten är att den dömde i sådana fall ska avtjäna påföljden i Sverige och då kan tillgodoräkna sig frihetsberövandet i den andra staten.

10.4. Upphävande av beslut

Regeringens förslag: Kriminalvården ska ha rätt att upphäva ett beslut om att sända över en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat. Ett beslut om upphävande ska inte få fattas om verkställigheten har påbörjats i den andra staten.

Kriminalvården ska vara skyldig att genast upphäva ett beslut om påföljden inte längre får verkställas i Sverige. Ett sådant beslut om upphävande ska fattas även om verkställigheten har påbörjats i den andra staten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att en framställning ska få återkallas fram till dess verkställigheten av påföljden påbörjats i den andra staten. Vidare föreslår utredningen att framställningen ska återkallas även om påföljden bortfallit eller inte längre kan verkställas.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Malmö tingsrätt uppger att det kan finnas risk för tillämpningssvårigheter av regeln eftersom det kan vara svårt att avgöra när verkställigheten påbörjats i den andra staten, t.ex. när omhändertagande skett inför en transport. Enligt tingsrätten skulle det vara en fördel om tidpunkten för när verkställigheten anses påbörjad konkretiseras.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Migrationsverket anser att det behöver förtydligas hur situationen ska hanteras när den dömdes eventuella skyddsbehov enligt utlänningslagstiftningen uppstår efter Kriminalvårdens beslut om överförande men innan beslutet har verkställts.

Skälen för regeringens förslag

Upphävande av beslut om överförande på grund av ändrade förhållanden

I den nuvarande lagstiftningen saknas en uttrycklig reglering om återkallelse av en framställning om verkställighet eller upphävande av ett beslut om överförande av verkställighet. I 29 § andra stycket och 34 a §

• Sida 109
•  Original

fjärde stycket internationella verkställighetslagen anges dock att den svenska domen får verkställas i Sverige om framställningen återkallas innan den andra staten har tagit ställning till framställningen. I 2 kap. 8 § europeiska verkställighetslagen finns bestämmelser om att Kriminalvården får upphäva ett beslut om att sända över en dom för verkställighet i en annan medlemsstat fram till dess verkställigheten påbörjas i den andra staten.

I den nya lagen bör det finnas en reglering som ger Kriminalvården rätt att på grund av ändrade förhållanden upphäva ett beslut om att sända över en dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat för att verkställas där. Frågan om upphävande kan exempelvis bli aktuell om det efter beslutet framkommer ny information som medför att det inte är lämpligt eller längre finns förutsättningar för att överföra verkställigheten. Det kan exempelvis, som Migrationsverket påpekar, ha framkommit uppgifter som skulle kunna innebära att det finns hinder mot utvisning eller avvisning till den andra staten enligt 12 kap. utlänningslagen. Som redogörs för i avsnitt 10.1.2 får Kriminalvården i de fallen göra en egen bedömning av om ett överförande inte längre är lämpligt utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan också handla om att den dömde blir föremål för ytterligare lagföring i Sverige eller om utlämning eller överlämnande för annan brottslighet har aktualiserats. I sådana fall får Kriminalvården samråda med bl.a. Åklagarmyndigheten om vad som med hänsyn till samtliga omständigheter får anses vara lämpligast. Det bör vara möjligt att fatta beslut om upphävande fram till dess verkställigheten påbörjas i den andra staten, något som normalt torde inträffa när den dömde transporterats till den andra staten. Det finns inte behov att, som Malmö tingsrätt efterfrågar, i lagtexten förtydliga vad det förhållandet att verkställigheten påbörjats i den andra staten innebär.

Som utredningen påpekar bör Kriminalvården, om de ändrade förhållandena inträder i ett tidigare skede under handläggningen, dvs. innan beslut har fattats, återkalla framställningen om verkställighet. Någon särskild reglering i lag för det krävs inte.

Upphävande när påföljden inte får verkställas

Om nåd beviljats, eller om en omprövning av domen innebär att påföljden inte ska verkställas, ska verkställighet inte längre ske. Kriminalvården ska i ett sådant fall vara skyldig att genast upphäva ett beslut om att sända över domen, något som bör framgå av den nya lagen. Ett sådant beslut om upphävande bör göras även om verkställigheten har påbörjats i den andra staten (jfr 2 kap. 9 § europeiska verkställighetslagen). Enligt artikel 14 i överförandekonventionen ska den verkställande staten avsluta verkställigheten så snart den av den dömande staten underrättats om beslut eller åtgärd som innebär att påföljden inte längre kan verkställas.

Kriminalvårdens skyldighet att underrätta den andra staten om ett beslut om upphävande kan framgå av förordning.

• Sida 110
•  Original

10.5. Verkställighet i Sverige

Regeringens förslag: Om en framställning om verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd görs till en annan stat, ska verkställighet av den påföljd som avses i domen inte påbörjas i Sverige.

Om verkställigheten pågår när framställningen görs ska den dock få fortsätta här till dess den dömde transporteras till den andra staten.

Om den dömde, efter det att en framställning har gjorts till en annan stat, häktas i ett annat mål ska strafftidslagen tillämpas.

Om Kriminalvården har upphävt ett beslut om att sända över en dom till en annan stat för att verkställas där eller återkallat sin framställning, eller den andra staten har avslagit framställningen eller underrättat Kriminalvården om att verkställigheten av andra skäl inte kan ske där, ska verkställighet av påföljden få fortsätta eller påbörjas i Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår ingen reglering avseende situationen när den dömde häktas i ett annat mål. Vidare föreslås ingen uttrycklig regel om när verkställigheten inte får påbörjas och hur länge en redan påbörjad verkställighet får fortsätta.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt har synpunkter på utformningen av utredningens förslag till lagtext, bl.a. efterlyser hovrätten en lagregel om verkan av att verkställigheten av påföljden överförs till annan stat samt påpekar att det av utredningens förslag inte framgår att en redan påbörjad verkställighet får fortsätta. Vidare ifrågasätter hovrätten lämpligheten av att överföra verkställigheten till en annan stat när den dömde är häktad i ett annat mål och lagföringen i det nya målet ännu inte är avslutad.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som utredningen föreslår måste det i den nya lagen finnas regler om verkställighet av påföljden i Sverige efter det att en framställning om verkställighet har gjorts till en annan stat.

Bestämmelserna bör i huvudsak utformas med utgångspunkt i hittillsvarande ordning och motsvarande bestämmelser i 2 kap. 10 § europeiska verkställighetslagen. Som huvudregel bör således någon verkställighet inte påbörjas i Sverige efter att en framställning om verkställighet gjorts till en annan stat, något som i enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss uttryckligen bör anges i lagen. Om verkställigheten har påbörjats när framställningen görs, exempelvis på grund av att den dömde var häktad i målet när domen fick laga kraft, bör emellertid verkställigheten få fortsätta fram till dess den dömde transporteras till den andra staten. Även detta bör, som Svea hovrätt efterlyser, framgå av lagtexten.

En annan situation kan vara att den dömde blir häktad i ett annat mål när Kriminalvården överväger att göra en framställning om att överföra en dom som vunnit laga kraft. Som Svea hovrätt påpekar är det olämpligt att i ett sådant fall göra en framställning om verkställighet av den lagakraftvunna domen. I stället är det, som redogjorts för i samband med införandet av den europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 88), rimligare att avvakta domen i det mål där personen är häktad. Om en

• Sida 111
•  Original

framställning om verkställighet redan har gjorts till den andra staten när den dömde häktas i annat mål bör Kriminalvården därför normalt återkalla framställningen eller, om beslut om överförande har fattats, upphäva beslutet om att sända över domen till den andra staten (se avsnitt 10.4). I avvaktan på att så sker ska verkställigheten av den lagakraftvunna domen emellertid kunna påbörjas i enlighet med vad som gäller enligt 8 § strafftidslagen. På motsvarande sätt som i den europeiska verkställighetslagen bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, en upplysning om det tas in i den nya lagen.

Enligt vad som föreslås i avsnitt 10.4 bör Kriminalvården även i andra fall kunna återkalla en framställning eller upphäva ett beslut om att sända över domen för verkställighet i en annan stat. Om så sker ska givetvis verkställigheten av påföljden kunna påbörjas eller fortsätta i Sverige, vilket bör framgå av lag. Detsamma gäller om den andra staten avslår en framställning om verkställighet eller lämnar en underrättelse om att verkställighet av annat skäl inte kan ske i den staten, t.ex. på grund av att den dömde inte kan återfinnas på den statens territorium.

10.6. Överförande och transport av den dömde

Regeringens förslag: Om den dömde befinner sig i Sverige när beslutet om att sända över domen till den andra staten för att verkställas där får laga kraft, ska han eller hon så snart som möjligt överföras till den andra staten.

Kriminalvården ska se till att den dömde transporteras till den stat där påföljden ska verkställas. Kriminalvården ska ha möjlighet att göra kroppsvisitation och använda fängsel vid transporter samt begära hjälp av Polismyndigheten. Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras ska den dömde få tas i förvar, dock längst under 96 timmar.

En tidsfrist för förvarstagande om 96 timmar ska gälla även vid överförande av den dömde enligt lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har inte övervägt frågorna om att Kriminalvården vid transport av den dömde ska få vidta tvångsåtgärder eller tiden för förvarstagande enligt den nya lagen eller europeiska verkställighetslagen.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. För att underlätta transportplaneringen anser

Kriminalvården att regleringen bör utformas i enlighet med kostnadsfördelningsregeln i överförandekonventionen och att den andra staten bör ansvara för transporten av den dömde från Sverige.

• Sida 112
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Den dömde ska överföras till den andra staten så snart som möjligt

Som redogörs för i avsnitt 4.3.2 gäller enligt 33 § första stycket och 34 a § fjärde stycket internationella verkställighetslagen att den dömde ska föras över till den andra staten så snart en framställning om verkställighet bifallits av den andra staten. Motsvarande gäller enligt 2 kap. 11 § europeiska verkställighetslagen när den andra medlemsstaten har beslutat att erkänna domen och verkställa påföljden. Ett överförande ska då ske så snart som möjligt och senast inom 30 dagar efter den andra medlemsstatens beslut.

Som utredningen föreslår bör en delvis liknande ordning gälla för överförande av dömda enligt den nya lagen. Någon bestämd tidsgräns inom vilket ett överförande av den dömde senast ska ske, motsvarande den som finns i samarbetet med EU-stater, är inte genomförbar när det gäller samarbetet med länder utanför EU. I stället får bestämmelser om samråd med den andra staten i fråga om när överförande tidigast kan ske tas in i förordning. Det sagda innebär att i den nya lagen ska tas in en bestämmelse som innebär att den dömde, om han eller hon befinner sig i Sverige, ska föras över till den andra staten så snart som möjligt efter att Kriminalvårdens beslut om att sända över domen till den andra staten för att verkställas där fått laga kraft.

Kriminalvården ska ansvara för transporten av den dömde

När det gäller transporten av den dömde till den stat där påföljden ska verkställas bör den nuvarande regleringen i 40 a § internationella verkställighetslagen överföras till den nya lagen. Om en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas utomlands är det således Kriminalvården som, i samråd med den andra staten, ansvarar för att se till att den dömde förs till den stat där påföljden ska verkställas. Vid transporten bör Kriminalvården, i likhet med vad som gäller enligt europeiska verkställighetslagen och som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, få vidta tvångsåtgärder enligt vissa bestämmelser i häkteslagen (2010:611) om kroppsvisitation och fängsel. Det bör också finnas en möjlighet för Kriminalvården att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten. Regleringen innebär att Kriminalvården får ett indirekt stöd för att vidmakthålla ett frihetsberövande under och i samband med transporten. Därmed följer också ytterligare befogenhet att använda våld eller annat tvång enligt bestämmelserna om laga befogenhet i 24 kap. 2 § brottsbalken.

Kriminalvården får samråda med den andra staten om hur transporten från Sverige ska gå till, något som kan regleras i förordning. Som

Kriminalvården påpekar ansvarar den dömande staten enligt artikel 17.5 i överförandekonventionen endast för kostnader som uteslutande uppstår på den dömande statens område. Den ovan föreslagna lagregleringen, som gäller det nationella ansvaret för att se till att den dömde transporteras till den andra staten, utgör heller inget hinder mot att Kriminalvården kommer överens med behörig myndighet i den andra staten om en transport där ansvaret för transporten från Sverige följer en sådan fördelning av kostnaderna.

• Sida 113
•  Original

I enlighet med nuvarande reglering bör Polismyndigheten få hålla den dömde i förvar om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras. I enlighet med den ändring av tiden för förvarstagande som nyligen gjorts i lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder samt utlämningslagen och vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör tidsfristen för förvarstagandet vara 96 timmar (se propositionen Ändringar i regelverket om överlämnande enligt en europeisk och nordisk arresteringsorder, prop. 2023/24:37, s. 78–80). Som redogjorts för i det lagstiftningsärendet kan det vara svårt att verkställa ett överförande inom hitintills gällande 48 timmar. Inom denna tidsfrist ska den andra staten kontaktas och en tidpunkt för överförandet beslutas, det ska upprättas en resplan och eventuellt inhämtas ett transiteringstillstånd. En frist på 96 timmar framstår enligt regeringens mening därför som mest ändamålsenlig när det gäller transport från Sverige. Motsvarande ändring av tidsfristen för förvarstagande vid överförande av den dömde bör även göras i den europeiska verkställighetslagen enligt vilken en frist om 48 timmar gäller enligt nuvarande ordning (se 2 kap. 12 §).

10.7. Specialitetsprincipen

Regeringens förslag: Om den dömde befinner sig i Sverige och inte har samtyckt till att verkställigheten överförs, ska Kriminalvården i ett beslut om att sända över domen uppställa villkor om att den dömde i den andra staten inte utan tillstånd får åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts (specialitetsprincipen). I beslutet ska det upplysas om att den dömde trots de villkoren får åtalas, dömas eller berövas sin frihet om den dömde efter det att han eller hon blivit frigiven haft möjlighet att lämna den andra staten men inte gjort det inom viss tid eller återvänt till den andra staten efter att ha lämnat den.

Den dömde ska inte få överföras innan den andra staten utfäst sig att följa villkoren. Någon utfästelse ska inte krävas om villkoren har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

Regeringen ska pröva om tillstånd ska ges till en annan stat att åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för något annat brott som begåtts före överförandet än det brott för vilket han eller hon överförts. Tillstånd ska endast få lämnas om den dömde kunnat utlämnas för brottet enligt lagen om utlämning för brott, eller om hinder mot det endast funnits på grund av straffets längd. För handläggningen av den andra statens framställning ska lagen om utlämning för brott gälla i tillämpliga delar. Regeringen ska inte få lämna tillstånd om Högsta domstolen anser att det finns hinder.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår inte att Kriminalvården i vissa fall ska förena ett beslut om överförande med villkor om skydd mot frihetsberövande för annan brottslighet. Utredningen föreslår ingen reglering om tillstånd till

• Sida 114
•  Original

undantag från skyddet enligt specialitetsprincipen i de fall skyddet inte har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt föreslår några språkliga ändringar av förslaget till bestämmelser om specialitetsprincipen.

Skälen för regeringens förslag

Specialitetsprincipen ska gälla vid överförande av verkställighet till en annan stat utan den dömdes samtycke

Inom det internationella straffrättsliga samarbetet är den s.k. specialitetsprincipen vedertagen. Principen innebär att om en person, utan att ha samtyckt till det, förs över till en annan stat för att där lagföras eller verkställa ett straff får han eller hon inte åtalas, dömas eller berövas friheten för annan brottslighet som begåtts i tiden före överförandet. När det gäller överförande av dömda personer finns specialitetsprincipen reglerad i brottmålsdomskonventionen (artikel 9.1) och i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen (artikel 3.4). Enligt båda instrumenten upphör skyddet enligt specialitetsprincipen att gälla om den dömde under en sammanhängande tid om 45 dagar haft möjlighet att lämna den verkställande staten men inte gjort det, eller efter att ha lämnat staten återvänt dit (artikel 9.1 b brottmålsdomskonventionen och artikel 3.4 b tilläggsprotokollet till överförandekonventionen). Principen utgör inte hinder mot åtgärder som vidtas för att verkställa beslut om avvisning eller utvisning eller för att avbryta åtalspreskription (artikel 9.2 brottmålsdomskonventionen och artikel 3.5 tilläggsprotokollet till överförandekonventionen).

Som utredningen föreslår bör i den nya lagen finnas en ordning som innebär att tillstånd ska kunna ges till undantag från skyddet enligt specialitetsprincipen. Utöver det krävs också en reglering som, i likhet med nuvarande bestämmelser i 33 § internationella verkställighetslagen, säkerställer att skyddet enligt specialitetsprincipen upprätthålls även när det inte följer av en bindande internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten. I lagen bör därför, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, införas bestämmelser dels om att Kriminalvården, om den dömde befinner sig i Sverige och inte har samtyckt till att verkställigheten överförs, ska förena sitt beslut om överförande med villkor om skydd enligt specialitetsprincipen, dels att den dömde inte får överföras innan den andra staten utfäst sig att följa de villkoren. I de fall skyddet enligt specialitetsprincipen följer av en överenskommelse som är bindande mellan Sverige och den andra staten bör inte krävas någon särskild utfästelse från den andra staten.

I Kriminalvårdens beslut bör det vidare upplysas om att specialitetsprincipen inte utgör hinder mot att den dömde åtalas, döms eller berövas sin frihet om denne efter det att han eller hon blivit frigiven haft möjlighet att lämna den andra staten, men inte gjort det inom en sammanhängande tid av 45 dagar, eller återvänt till den andra staten efter att ha lämnat den. I de fall en kortare sammanhängande tid har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten bör i

• Sida 115
•  Original

stället den tiden anges i villkoren, se artikel 2 i ändringsprotokollet till tilläggsprotokollet.

Tillstånd till undantag från specialitetsprincipen

Som utredningen föreslår bör förutsättningarna för att lämna tillstånd till undantag från specialitetsprincipen, i enlighet med hittillsvarande ordning, vara i princip desamma som gäller för att medge en framställning om utlämning för brott. Ett tillstånd till undantag från specialitetsprincipen bör alltså lämnas om utlämning för brottet varit möjligt eller endast uteslutet på grund av straffets längd.

Även prövningen bör följa den ordning som gäller när en person som tidigare har utlämnats till den andra staten där ska ställas till ansvar för annan brottslighet som begåtts före utlämningen (jfr 24 § tredje stycket utlämningslagen och 34 § internationella verkställighetslagen) och en hänvisning beträffande handläggningen göras till relevanta bestämmelser i utlämningslagen i fråga om var framställningen ska ges in, vad den ska innehålla, yttrande från riksåklagaren, möjligheter till omedelbart avslag samt överlämnande till Högsta domstolen om den dömde inte samtyckt till framställningen. Det sagda innebär vidare att det bör vara regeringen som beslutar om tillstånd till den andra staten att åtala, döma eller beröva den dömde friheten för något annat brott som begicks före överförandet. Den ordningen avviker visserligen från vad som föreslås gälla i avsnitt 8.1 om att prövning av ärenden enligt den nya lagen som huvudregel bör ske på myndighetsnivå. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss är det emellertid inte möjligt att i detta lagstiftningsärende överväga en ändrad beslutsordning när det gäller prövning av frågor som hör till regelverket om utlämning för brott. Om Högsta domstolen vid sin prövning anser att finns hinder bör regeringen inte få lämna tillstånd. Om det framgår av handlingarna att framställningen inte lagligen kan bifallas bör regeringen omedelbart kunna avslå den.

För att undvika överlappande reglering med utlämningslagen och för att hålla isär de materiella reglerna för tillstånd och förfarandereglerna bör regleringen om tillstånd till undantag från specialitetsprincipen utformas enligt Lagrådets förslag.

11. Verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

11.1. Förutsättningar för verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

Regeringens förslag: En utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i Sverige om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda och det inte finns några hinder mot verkställighet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att det som ytterligare uttrycklig förutsättning för

• Sida 116
•  Original

verkställighet av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd i Sverige ska anges att den utländska domen är verkställbar i den andra staten.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: För att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i Sverige måste den omfattas av lagens tillämpningsområde vilket bl.a. innefattar att avgörandet har fått laga kraft (se avsnitt 7.2). Som redogörs för i avsnitt 9 måste därutöver vissa andra förutsättningar vara uppfyllda. Den dömde måste vara medborgare i Sverige eller bosatt här och hans eller hennes sociala återanpassning måste underlättas av att verkställigheten överförs hit (se avsnitt 9.1). Den dömde måste också befinna sig i Sverige eller den andra staten (se avsnitt 9.3). Slutligen krävs som utgångspunkt att den dömde samtycker till överförandet (se avsnitt 9.2). Däremot behövs det inte, som utredningen föreslår, anges som en ytterligare förutsättning för verkställighet här att den utländska domen är verkställbar i den andra staten. Det är tillräckligt med bestämmelser om att ett sådant intyg ska bifogas den utländska statens framställning (se avsnitt 11.3.1).

De angivna förutsättningarna för ett överförande bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, framgå av den nya lagen och om någon av dem inte är uppfyllda bör den utländska domen på frihetsberövande påföljd inte få verkställas här. Även om förutsättningarna är uppfyllda kan det emellertid finnas hinder mot verkställighet. Det kan exempelvis vara fråga om att den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag eller att det är fråga om ett politiskt eller militärt brott. Vägransgrunderna behandlas i närmast följande avsnitt.

11.2. Hinder mot verkställighet

11.2.1. Vägransgrunder

Regeringens förslag: Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte få verkställas i Sverige, om – mindre än sex månader av frihetsberövandet återstod att avtjäna vid

tidpunkten då framställningen om verkställighet togs emot, – den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk

lag (dubbel straffbarhet), – ett överförande strider mot dubbelprövningsförbudet (principen om

ne bis in idem), – den dömde vid tidpunkten för gärningen inte fyllt femton år, – verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser

om immunitet, – påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller

hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige, – den andra staten inte har lämnat tillstånd enligt specialitets-

principen,

• Sida 117
•  Original

– ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet,

medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller – gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en bestämmelse om att verkställighet ska vägras om det skulle stå i strid med Sveriges internationella förpliktelser, grundlag eller Europakonventionen. Det bör inte heller införas en bestämmelse som innebär att verkställighet i

Sverige får vägras om framställningen i något annat hänseende än vad som anges i vägransgrunderna skulle strida mot den överenskommelse som ligger till grund för framställningen.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte att det ska införas vägransgrunder om en viss återstående strafftid eller om förbud mot dubbelprövning om det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom av en internationell domstol eller om gärningen är föremål för pågående lagföring i Sverige. Utredningen föreslår inte heller att det ska införas vägransgrunder som avser fall när påföljden innehåller en åtgärd som inte kan verkställas i Sverige eller när den andra staten inte lämnat tillstånd till undantag från specialitetsprincipen. Vidare föreslår utredningen ingen vägransgrund som avser att ett bifall till framställningen skulle kränka

Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen. Däremot föreslår utredningen en vägransgrund som avser att verkställighet här skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen samt att en framställning ska få avslås om verkställighet i Sverige i något annat hänseende skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Svea hovrätt ifrågasätter uppdelningen i förutsättningar för och hinder mot ett överförande av verkställigheten till Sverige samt behovet av en fakultativ vägransgrund för de fall verkställighet här skulle stå i strid med den internationella överenskommelse som ligger till grund för framställningen. Amnesty

International förespråkar att det i lagen tas in en reglering om att hinder finns mot verkställighet i Sverige om ett överförande skulle stå i strid med

Europakonventionen eller andra regler om mänskliga rättigheter.

Kriminalvården önskar förtydligande om när skillnader i regler om villkorlig frigivning kan medföra att ett överförande strider mot

Europakonventionen.

Utkastets förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. I utkastet föreslås att verkställighet i Sverige ska kunna vägras om påföljden är preskriberad enligt svensk rätt.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Lunds universitet efterfrågar ett förtydligande av när ett bifall till den andra statens framställning skulle kunna kränka Sveriges suveränitet.

• Sida 118
•  Original

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Gällande rätt

Regleringen i den nuvarande internationella verkställighetslagen rörande omständigheter – vägransgrunder – som medför att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte ska eller får verkställas i Sverige är inte enhetlig. När det gäller en framställning från en annan stat som grundar sig på brottmålsdomskonventionen finns, som redogörs för i avsnitt 4.3.2, både obligatoriska och fakultativa vägransgrunder. En framställning ska avslås bl.a. om det finns vissa brister i den dömdes anknytning till Sverige, gärningen inte motsvarar brott enligt svensk lag (dubbel straffbarhet) eller verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen. Samtliga vägransgrunder har sin grund i artikel 6 i brottmålsdomskonventionen.

När det gäller framställningar som grundar sig i överförandekonventionen saknas vägransgrunder i lagstiftningen. Några sådana grunder har inte ansetts nödvändiga eftersom samarbetet enligt den konventionen inte är tvingande. De grunder för vägran som gäller vid tillämpning av brottmålsdomskonventionen har dock ansetts kunna vara till ledning vid prövning av en framställning enligt överförandekonventionen (se prop. 1983/84:197 s. 53–54). Ett krav på dubbel straffbarhet utgör dock en förutsättning för överförande till Sverige liksom att det återstår minst sex månader att avtjäna av påföljden (25 a § första stycket 3 och 4 internationella verkställighetslagen).

I 3 kap. 4 § europeiska verkställighetslagen finns vägransgrunder som i huvudsak hänför sig till motsvarande reglering i fängelserambeslutet.

I vissa fall bör verkställighet vägras även om förutsättningarna för ett överförande är uppfyllda

Som framgår av tidigare avsnitt bör sådana kriterier för överförande som hänför sig till den dömdes medborgarskap, bosättning, vistelse, egna inställning och möjlighet till social återanpassning inte utgöra vägransgrunder utan i stället utgöra förutsättningar för att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i Sverige (se avsnitt 9). Som utredningen föreslår bör den regleringen kompletteras med vägransgrunder som framför allt tar sikte på att Sverige ska kunna upprätthålla vissa grundläggande straffrättsliga principer. En sådan ordning är väl beprövad på andra områden för straffrättsligt samarbete, t.ex. när det gäller internationell rättslig hjälp i brottmål, och harmonierar också med hur den europeiska verkställighetslagen är uppbyggd (se 3 kap. 1–5 §§).

Som utredningen föreslår och enligt gällande rätt bör verkställighet i Sverige vägras om den gärning som den utländska påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott, om den gärning som den utländska påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om den dömde vid tidpunkten för brottet inte fyllt femton år. Som utvecklas i avsnitt 8.2 bör beslut om avslag på grunden att påföljden avser ett politiskt eller militärt brott fattas av regeringen. När fängelsepåföljder inte längre kan preskriberas (se prop. 2024/25:59) kommer det inte längre vara möjligt att med hänvisning till svenska regler om påföljdspreskription neka verkställighet av utländska fängelsepåföljder. Någon sådan vägransgrund ska därför inte införas i den nya lagen.

• Sida 119
•  Original

Vidare bör det, som utredningen föreslår, införas en vägransgrund som omfattar den situationen att verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet. En sådan reglering finns i den europeiska verkställighetslagen och innebär att verkställighet inte får ske mot personer som omfattas av straffrättslig immunitet i Sverige. Som utredningen föreslår bör det också, liksom enligt hittillsvarande ordning, finnas vägransgrunder som grundar sig på förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff − dubbelprövningsförbudet (ne bis in idem). En sådan vägransgrund bör, som utredningen föreslår, omfatta situationen att det för samma gärning som den utländska domen avser har meddelats en dom i Sverige. Detsamma bör gälla för utländska avgöranden. I tillägg till vad utredningen föreslår i det avseendet bör även internationella domstolsavgöranden omfattas, vilket stämmer överens med hur regleringen i 2 kap. 9 § brottsbalken om utländsk dom som hinder för svensk domstols behörighet är utformad. I fråga om svenska domar framgår av 48 kap. 3 § rättegångsbalken att med dom avses även godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande om ordningsbot. Åtalsunderlåtelse omfattas inte, i stället kan en sådan svensk lagföring omfattas av den ytterligare vägransgrund som föreslås nedan beträffande pågående lagföring i Sverige.

Vad avser hinder på grund av utländska eller internationella domar bör regleringen, i likhet med nuvarande bestämmelser i 5 § andra stycket 7 internationella verkställighetslagen, begränsas till att omfatta avgöranden som fått laga kraft och där verkställighet av den utdömda påföljden, vid en fällande dom, har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagen i den stat som meddelat domen. I andra fall är det rimligt att den utländska dom som har begärts överförd hit ges företräde framför den andra utländska domen. För att åstadkomma en sådan ordning bör vägransgrunden beträffande domar meddelade av en annan domstol än svensk domstol endast gälla om domen utgjort hinder för lagföring i Sverige enligt 2 kap. 9 § brottsbalken. Enligt den bestämmelsen utgör en utländsk dom inte hinder mot lagföring t.ex. om den tilltalade har frikänts från ansvar på den grunden att gärningen inte utgjorde brott enligt den lag som domstolen tillämpade eller den tidigare lagföringen eller domen uppenbart står i strid med svenska allmänna rättsprinciper.

När det gäller dubbelprövningsförbudet bör därutöver, till skillnad från vad utredningen föreslår men i likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning, det finnas en vägransgrund som träffar den situationen att den gärning som den utländska domen på frihetsberövande påföljd avser är föremål för lagföring i Sverige, eller att beslut här har meddelats att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas. Om det i sådana fall saknas eller har saknats hinder mot lagföring för gärningen i Sverige enligt 2 kap. 9 § brottsbalken är det inte rimligt att den utländska domen ändå ska verkställas i Sverige. Att det som utredningen påpekar kan antas att en sådan vägransgrund mycket sällan kommer att tillämpas utgör inte tillräckliga skäl mot att överföra den till den nya lagen.

Utöver vad utredningen föreslår bör det vidare, med förebild i nuvarande 6 § 5 och 25 a § första stycket 4 internationella verkställighetslagen samt 3 kap. 4 § 1 och 8 europeiska verkställighetslagen och i enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, införas vägransgrunder som innebär att verkställighet ska vägras dels om det återstår kortare tid än sex

• Sida 120
•  Original

månader att avtjäna av den utländska påföljden när framställningen om verkställighet tas mot, dels om den utländska påföljden omfattar en åtgärd som innebär psykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige. Om det i sistnämnda fall inte finns en möjlighet att anpassa påföljden (se avsnitt 11.4) bör verkställighet i Sverige, på motsvarande sätt som gäller i samarbetet med andra EU-stater, alltså kunna vägras. Vidare bör, i enlighet med vad som gäller enligt 3 kap. 4 § 9 europeiska verkställighetslagen, verkställighet vägras om den andra staten inte lämnat tillstånd till undantag från specialitetsprincipen (se avsnitt 11.8). Liksom inom EU-samarbetet kan det vara stötande om svenska myndigheter med anledning av ett övertagande av verkställigheten från ett annat land inte kan lagföra den dömde för annan brottslighet som var känd i Sverige vid tiden för överförandet. Det gäller särskilt om det är fråga om allvarligare brott (jfr prop. 2014/15:29 s. 108).

Slutligen bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, regleringen innehålla den klassiska vägransgrunden att framställningen om verkställighet här ska avslås om ett bifall skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen. Den nuvarande lagstiftningen innehåller, med undantag för en ordre public-regel i hittillsvarande 5 § andra stycket 4 internationella verkställighetslagen, ingen uttrycklig lagreglering av de frågorna. En ny lag som vilar på att samarbetet ska effektiviseras, att olika villkor och begränsningar ska slopas och att prövningen av frågor om överförande av verkställighet ska göras på myndighetsnivå måste emellertid samtidigt innehålla regler som tydligt sätter den gränsen att bistånd med verkställighet av andra länders avgöranden inte kommer att lämnas om det skulle komma i konflikt med väsentliga svenska intressen. Även om en sådan reglering mycket sällan kommer aktualiseras bör, enligt regeringens mening, den nya lagen innehålla en uttrycklig vägransgrund som gäller Sveriges suveränitet, säkerhet, ordre public och liknande situationer. När det gäller Lunds universitets fråga kan det konstateras att det är fråga om mer generella, övergripande vägransgrunder vars tillämpning kan variera över tid och alla har mer eller mindre uttalade politiska inslag. Som utvecklas i avsnitt 8.2 bör beslut om avslag på denna grund också fattas av regeringen. Som redogörs för i samma avsnitt har regleringen också förebilder i annan lagstiftning, vilket kan underlätta tillämpningen.

Som påpekas i utkastet till lagrådsremiss finns det däremot inte skäl att införa vägransgrunder som tar sikte på att gärningen begåtts utanför den andra statens territorium, att påföljden kan antas verkställas i den andra staten eller att domen motiverats av eller påföljden skärpts på grund av ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt (jfr 6 § första stycket 2, 4 och 6 internationella verkställighetslagen). Den förstnämnda grunden skulle vara alltför långtgående, bl.a. i betraktande av de krav som under alla förhållanden gäller beträffande dubbel straffbarhet, och de sistnämnda grunderna täcks antingen in av förutsättningarna för ett överförande, av de föreslagna vägransgrunderna i övrigt eller av grundlag eller Europakonventionen. Detsamma gäller de vägransgrunder som återfinns i 5 § andra stycket 4 och 5 internationella verkställighetslagen och avser de fallen att verkställighet i Sverige skulle vara oförenlig med grundläggande

• Sida 121
•  Original

principer för rättsordningen här i landet eller skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser.

Vägransgrund som tar sikte på innehållet i internationella överenskommelser

Utredningen föreslår att det ska införas en bestämmelse om att en framställning om verkställighet i Sverige får avslås om verkställighet här i något annat hänseende skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen. Undantagsvis kan det också förekomma situationer där det finns en möjlighet att enligt villkoren i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten vägra verkställighet, samtidigt som ingen av de ovan föreslagna vägransgrunderna är tillämpliga. Det kan t.ex. handla om att det enligt Sveriges avtal med Thailand om överförande av dömda personer krävs att en viss tid av påföljden ska ha verkställts i domslandet innan ett överförande kan ske. Att vägra verkställighet med hänvisning till en sådan eller annan liknande omständighet framstår emellertid inte som ändamålsenligt när förutsättningarna för ett överförande till Sverige i övrigt är uppfyllda. Den föreslagna vägransgrunden kan också tänkas leda till tillämpningsproblem eftersom det kan vara svårt att avgöra när den, ställd mot omständigheterna i övrigt, ska användas. Inte heller i europeiska verkställighetslagen finns någon sådan vägransgrund, trots att samtliga vägransgrunder i fängelserambeslutet inte införts i lagen (se prop. 2014/15:29 s. 102–103). Sammantaget talar enligt regeringens mening, i likhet med vad Svea hovrätt anfört, övervägande skäl för att det inte bör införas en sådan fakultativ vägransgrund som utredningen föreslår.

För att med säkerhet kunna uppfylla Sveriges folkrättsliga förpliktelser och skapa en inför framtiden flexibel lagstiftning, krävs däremot en reglering som säkerställer att en framställning inte avslås om ett avslag strider mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten. En sådan reglering kommer sällan behöva användas eftersom samarbetet enligt gällande konventioner och avtal inte är tvingande, med undantag för brottmålsdomskonventionen. Den konventionen tillåter exempelvis inte att en framställning om verkställighet avslås på den grunden att det återstår kortare tid än sex månader att avtjäna av påföljden.

Det bör inte införas uttryckliga vägransgrunder som avser verkställighet i strid med grundlag eller Europakonventionen

I tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen finns bestämmelser om tryckfrihet respektive yttrandefrihet i andra medier. Enligt dessa får det allmänna inte ingripa mot innehållet i de skyddade medierna i annat fall och i annan ordning än vad som föreskrivs i de båda grundlagarna, t.ex. får endast Justitiekanslern inleda förundersökning och besluta om tvångsmedel vid misstanke om brott som avses i de båda grundlagarna. Det finns även särskilda regler om rättegången i mål som rör sådana brott. Dessa regler gäller även för det internationella rättsliga samarbetet (se prop. 1999/2000:61 s. 73 och propositionen Lag om

• Sida 122
•  Original

överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, prop. 2003/04:7, s. 70–72 samt jfr NJA 1998 s. 817).

Som utredningen närmare redogör för kan verkställighet av ett utländskt avgörande i ett enskilt fall också komma i konflikt med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Exempelvis kan det anses strida mot artikel 6 i konvention att verkställa en utländsk dom som grundar sig på flagranta brott mot principerna för en rättvis rättegång (se Danelius m.fl., Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2023, version 6, JUNO, s. 185–188 med hänvisningar). Det kan också handla om en situation där tiden för frihetsberövandet förlängs på ett sådant sätt att ett överförande till Sverige kan komma i konflikt med artikel 5 om rätt till frihet och personlig säkerhet (jfr avsnitt 10.1.2 med hänvisningar samt HFD 2013 ref. 42, som avsåg en situation där verkställigheten överfördes från Finland till Sverige i enlighet med de då gällande reglerna i 7 kap. lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder). Som närmare redogörs för i avsnitt 11.4 finns när det gäller hantering av skillnader i regler om tidigaste tidpunkt för villkorlig frigivning dock bestämmelser i 26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken som gör det möjligt för Kriminalvården att besluta om en tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning, om det framgår att den dömde annars kommer att vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än vad som hade varit fallet om verkställigheten hade skett i den andra staten.

Av skäl som redogörs för i avsnitt 10.1.2 och som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör inte det förhållandet att verkställighet här ska vägras om ett överförande skulle komma i konflikt med svenska grundlagsbestämmelser eller med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen uttryckligen anges i lagen.

Fakultativa eller obligatoriska vägransgrunder

Utredningen föreslår att samtliga vägransgrunder ska vara obligatoriska, dvs. att förekomsten av en vägransgrund ska leda till att framställning om verkställighet ska avslås. För det talar att flera av vägransgrunderna tar sikte på att upprätthålla grundläggande straffrättsliga principer. Liksom beträffande den europeiska verkställighetslagen, där samtliga vägransgrunder är obligatoriska, är det fråga om lagstiftning som innebär att en dömd person kan bli föremål för tvångsåtgärder och mot sin vilja bli överförd till Sverige för att här verkställa en frihetsberövande påföljd (jfr prop. 2014/15:29 s. 100).

Sammantaget talar enligt regeringen övervägande skäl för att samtliga vägransgrunder i lagen bör vara obligatoriska och utgångspunkten vid tillämpningen alltså vara att om en sådan grund är för handen får verkställighet av den utländska domen inte ske i Sverige. Som utvecklas i avsnitt 11.2.2 bör det emellertid finnas ett visst utrymme att kunna göra avsteg från vägransgrunderna.

Sammanfattning av vilka vägransgrunder som ska finnas

Sammanfattningsvis ska, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte verkställas i Sverige om mindre än sex månader av frihetsberövandet återstod att avtjäna vid tidpunkten då framställningen om överförande togs emot, den gärning som

• Sida 123
•  Original

påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, ett överförande strider mot dubbelprövningsförbudet eller den dömde vid tidpunkten för brottet inte fyllt femton år. Vidare ska en sådan dom inte verkställas i Sverige om verkställighet här inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet eller påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige. Därutöver ska en sådan dom inte verkställas i Sverige om den andra staten inte har lämnat tillstånd enligt specialitetsprincipen, ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen eller gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott. Detsamma gäller om verkställighet av en annan stats dom på frihetsberövande påföljd skulle komma i konflikt med svensk grundlag eller Europakonventionen.

För att avgöra frågan om det finns hinder kan Kriminalvården i vissa fall behöva samråda med Åklagarmyndigheten. Kriminalvården kan också behöva efterfråga information från Polismyndigheten om den dömde är föremål för en brottsutredning hos svenska myndigheter. Skulle en fråga uppkomma om verkställighet av en dom som grundar sig på en gärning som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen ska samråd ske med Justitiekanslern. Detta är något som kan regleras i förordning.

Hur de olika vägransgrunderna är avsedda att tillämpas behandlas närmare i författningskommentaren.

11.2.2. Undantag från vägransgrunderna

Regeringens förslag: Trots att det finns hinder mot verkställighet enligt någon av vägransgrunderna ska en utländsk dom på frihetsberövande påföljd få verkställas i Sverige om det med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl för att verkställighet sker här.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att undantag inte bör kunna ske beträffande alla vägransgrunder. Enligt hovrätten bör det tydliggöras i vilka fall och under vilka förutsättningar det ska vara möjligt att frångå de obligatoriska vägransgrunderna.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som redogörs för i avsnitt 11.2.1 bör de föreslagna vägransgrunderna vara obligatoriska och utgångspunkten vara att den andra statens framställning om verkställighet ska avslås om en sådan grund föreligger. Det övergripande syftet med samarbetet är emellertid att underlätta den dömdes sociala återanpassning och i ett enskilt fall kan det finnas starka skäl för att låta den dömde avtjäna sitt straff i Sverige, trots förekomsten av en vägransgrund. Den dömde kommer dessutom ofta att avtjäna straffet oavsett om verkställigheten

• Sida 124
•  Original

överförs eller inte (jfr prop. 2014/15:29 s. 110). Vissa av de vägransgrunder som föreslås har inte heller att göra med att upprätthålla grundläggande straffrättsliga principer utan rör exempelvis hur lång tid det är kvar att avtjäna av straffet.

Sammantaget bör, som utredningen föreslår, det finnas en bestämmelse som ger möjlighet att i undantagsfall verkställa en annan stats dom på frihetsberövande påföljd trots att det finns en tillämplig vägransgrund. Till skillnad från vad Svea hovrätt anser bör en sådan undantagsregel inte begränsas till vissa vägransgrunder. Någon sådan begränsning finns inte i motsvarande reglering i europeiska verkställighetslagen. Vad gäller några vägransgrunder torde emellertid utrymmet att tillämpa undantagsregeln vara mindre än för andra. Det gäller t.ex. de vägransgrunder som avser förbudet mot dubbelprövning, immunitet eller att påföljden innehåller en åtgärd som inte kan verkställas här. Större utrymme att använda ventilen borde finnas när det gäller kraven på återstående strafftid, den dömdes ålder och dubbel straffbarhet (jfr prop. 2014/15:29 s. 111–112).

Bestämmelsen om undantag kan lämpligen utformas med förebild i 3 kap. 5 § europeiska verkställighetslagen och ledning för tillämpningen hämtas från motiven till den regeln (se prop. 2014/15:29 s. 110–113 och 191–192). Möjligheterna att göra undantag ska främst grunda sig på humanitära skäl kopplade till den dömdes personliga förhållanden.

Hur undantagsregeln är avsedd att tillämpas utvecklas närmare i författningskommentaren.

11.3. Förfarandet vid överförande av verkställighet till Sverige

11.3.1. Hur förfarandet inleds och framställningens innehåll

Regeringens förslag: En framställning om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige ska få göras av en behörig myndighet i den andra staten. Framställningen ska innehålla domen och den lag som domen grundar sig på, intyg om att domen är verkställbar, uppgift om den dömdes inställning till att verkställigheten överförs och de övriga uppgifter eller handlingar som är av betydelse för om verkställigheten ska överföras till Sverige och den fortsatta verkställigheten här. Om det i den andra staten beslutats att den dömde ska avvisas eller utvisas efter att påföljden verkställts ska framställningen även innehålla det beslutet.

En framställning ska vara skriftlig och lämnas genom post, bud eller telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt. Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska framställningen och bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Om framställningen från den andra staten till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet, ska den behöriga myndigheten i

• Sida 125
•  Original

den andra staten ges möjlighet att inom en viss tid komma in med en komplettering. Kriminalvården får avslå framställningen om bristerna kvarstår efter den tid som angetts.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att en framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få göras av en utländsk behörig myndighet som framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Vad en sådan framställning ska innehålla och vilket språk den ska skrivas på föreslår utredningen ska regleras i förordning. Utredningen lämnar inget förslag om hur framställningen ska göras. Utredningen föreslår att en möjlighet för Kriminalvården att till den andra staten göra en framställning om verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska regleras i lag.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt lyfter frågan om det i lag eller förordning bör framgå att den dömde har möjlighet att vända sig till

Sverige med önskemål om att en utländsk påföljd ska överföras hit.

Utkastets förslag överensstämmer i sak med regeringens. Av utkastets förslag framgår inte uttryckligen att det är den behöriga myndigheten i den andra staten som ska ges möjlighet att komplettera en framställning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården anser att det är viktigt att en framställning om verkställighet i Sverige innehåller uppgifter om verkställd tid och tillgodoräknanden i den andra staten och att det därför bör anges i lagen att en framställning även ska innehålla uppgifter som är av betydelse för fortsatt verkställighet i Sverige. Uppsala universitet anser att det av lagen bör framgå att det är den behöriga myndigheten i den andra staten som ska ges möjlighet att komplettera en framställning.

Skälen för regeringens förslag

Hur förfarandet inleds

Ett ärende om överförande av verkställighet av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd till Sverige kan initieras på olika sätt. I likhet med vad utredningen föreslår bör det i den nya lagen anges att en framställning om att en utländsk dom ska verkställas här får göras av en behörig myndighet i den andra staten.

Även den som dömts i utlandet bör, som Svea hovrätt påpekar, kunna initiera ett ärende hos Kriminalvården, något som kan regleras i förordning. Kriminalvården får i de fallen göra en preliminär bedömning av om det finns förutsättningar för att överföra påföljden till Sverige och om så är fallet göra en framställning till den andra staten, något som är möjligt enligt bl.a. artikel 2.3 i överförandekonventionen. För att avgöra frågan om en sådan framställning bör göras kan Kriminalvården i vissa fall behöva inhämta upplysningar från den andra staten om exempelvis påföljdens art och längd, tidpunkten för verkställighetens påbörjande och om den andra staten medger att verkställigheten överförs till Sverige (jfr artikel 4.2 och 4.3 överförandekonventionen). Om Kriminalvården inte anser att finns förutsättningar för ett överförande, t.ex. av det skälet att det brister i den dömdes anknytning till Sverige, bör Kriminalvården inte göra

• Sida 126
•  Original

en framställning till den andra staten. I det sammanhanget bör också noteras att inte alla internationella överenskommelser öppnar upp för framställningar om verkställighet från den tilltänkta verkställande statens sida. Det gäller exempelvis brottmålsdomskonventionen (artikel 3.2) och är en omständighet som kan behöva vägas in i bedömningen av om en framställning ska göras. Kriminalvården bör inte lägga tid och resurser på ärenden som inte kan leda till ett överförande.

På liknande sätt som gäller beträffande samarbetet med andra EU-stater bör, i enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, möjligheten för Kriminalvården att göra en framställning till den andra staten om överförande av en utländsk dom till Sverige regleras i förordning (jfr 3 kap. 1 § europeiska verkställighetsförordningen).

Framställningens innehåll

När det gäller framställningar om verkställighet från en annan stat bör det finnas en enhetlig reglering om vad en sådan framställning ska innehålla och vilket språk den ska vara skriven på. Regleringen bör ha täckning i de olika internationella överenskommelserna på området. I likhet med vad utredningen föreslår bör framställningen vara skriftlig och innehålla domen, uppgift om den lagstiftning som domen grundas på, intyg om att domen är verkställbar, uppgift om den dömdes inställning till att verkställigheten överförs till Sverige och de övriga uppgifter eller handlingar som är av betydelse för om verkställigheten ska överföras till Sverige samt, som Kriminalvården föreslår, den fortsatta verkställigheten här. I förekommande fall bör även beslut om utvisning eller avvisning bifogas. Utifrån de förklaringar som Sverige har lämnat i samband med ratificeringen av brottmålsdomskonventionen och överförandekonventionen bör framställningen och bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk. Även andra språk bör kunna accepteras om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Enligt Sveriges bilaterala avtal med Kuba (artikel 17.1) ska exempelvis all kommunikation ske på spanska.

Eftersom den nya lagen, enligt vad som föreslås nedan, bör innehålla bestämmelser om att en framställning om verkställighet från den andra staten kan avslås om den är bristfällig bör, i enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, ovanstående reglering om vad en framställning bör innehålla och vilket språk den ska skrivas på tas in lagen och inte i förordning. Som påpekas av Lagrådet bör bestämmelserna om framställningens innehåll ges en i grunden obligatorisk utformning. Alla brister i ansökan bör dock inte leda till ett avslag på framställningen, se vidare nedan.

Av den nya lagen bör vidare framgå att framställningen ska lämnas genom post, bud eller telefax. Efter en överenskommelse i det enskilda fallet bör dock översändande kunna ske även på annat sätt.

Brister i framställningen

Om en framställning från den andra staten till form eller innehåll, är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överförande ska Kriminalvården ge den behöriga

• Sida 127
•  Original

myndigheten i den andra staten möjlighet att inom en viss tid komma in med en komplettering. Om bristerna kvarstår efter den tid som angetts får Kriminalvården avslå framställningen. Motsvarande reglering finns i 3 kap. 7 § första stycket europeiska verkställighetslagen och bör tillämpas på samma sätt (se prop. 2014/15:29 s. 116).

11.3.2. Kriminalvårdens prövning och beslut

Regeringens förslag: Kriminalvården ska pröva om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige. Om den utländska domen avser flera brott och det för något eller några av brotten finns hinder mot verkställighet ska domen få verkställas i Sverige när det gäller resterande brott. Delvis verkställighet ska endast få beslutas om det framgår av domen eller på annat sätt vilken del av påföljden som avser den resterande brottsligheten.

Ett beslut om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige ska antingen innehålla uppgift om vilken påföljd som ska verkställas i Sverige och dess längd samt, i förekommande fall, att anpassning har skett med stöd av beslut som har meddelats av Kriminalvården eller uppgift om ifall domen ska överlämnas till rätten för att en ny påföljd ska bestämmas.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att Kriminalvårdens beslut även ska innehålla uppgift om den tid som den dömde har varit frihetsberövad i anledning av de brott som ligger till grund för den dom som ska verkställas i Sverige.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser dock att det bör förtydligas hur prövningen av delvis verkställighet ska gå till och att det är angeläget att det blir tydligt vilken del av den utländska domen som ska verkställas i Sverige. Vidare menar hovrätten att det är viktigt att denna del av domen får en sådan utformning att den t.ex. kan föras in i belastningsregistret och beaktas vid senare lagföring.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Socialstyrelsen anser inte att myndigheten ska vara samrådspart till Kriminalvården i fråga om huruvida en utländsk dom som avser rättspsykiatriskt vård ska verkställas i Sverige.

Skälen för regeringens förslag

Kriminalvårdens prövning och beslut

Det är Kriminalvården som prövar om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige. En sådan prövning sker efter att Kriminalvården har fått en framställning om verkställighet från en annan stat, eller efter att den andra staten har svarat på en framställning om verkställighet från Kriminalvården.

Kriminalvården ska vid sin prövning kontrollera att domen omfattas av definitionen av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd och alltså av lagens tillämpningsområde (se avsnitt 7.2). Kriminalvården ska också ta

• Sida 128
•  Original

ställning till om lagens förutsättningar för ett överförande är uppfyllda, dvs. att den dömde befinner sig i Sverige eller den andra staten, att den dömde är medborgare eller bosatt i Sverige och att hans eller hennes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs hit (se avsnitt 9.1 och 9.3). Kriminalvården ska också kontrollera att den dömdes samtycke lämnats om det är ett krav (se avsnitt 9.2). Om sådant samtycke inte finns kan ett överförande ändå ske om den dömde flytt eller ska utvisas till Sverige, under förutsättning den andra staten enligt en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten åtagit sig att verkställa en svensk dom på frihetsberövande påföljd i motsvarande fall (se samma avsnitt).

Det är också Kriminalvården som har det primära ansvaret att pröva om det finns hinder mot verkställighet i form av en tillämplig vägransgrund (se avsnitt 11.2.1). Om Kriminalvården bedömer att det finns anledning att anta att en framställning ska avslås för att ett bifall skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller att gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott, ska Kriminalvården överlämna ärendet till regeringen för prövning (se avsnitt 8.2).

Som redogörs för i avsnitt 9.1 kan Kriminalvården, för att bedöma frågan om en utländsk dom får eller kan verkställas här, behöva inhämta upplysningar från och samråda med andra myndigheter. Vilka myndigheter som samråd bör ske med, som Socialstyrelsen har synpunkter på, kan regleras i förordning. Vidare kan Kriminalvården behöva tillgång till uppgifter från belastningsregistret, något som kan regleras i förordningen (1999:1134) om belastningsregister. Som utredningen påpekar kan kompletterande information i vissa fall även behöva hämtas in från den andra staten.

Beslut om delvis verkställighet

Det kan inte uteslutas att det kan uppstå situationer där det på grund av en tillämplig vägransgrund finns hinder mot att i Sverige verkställa en utländsk dom när det gäller någon eller några av de i domen ingående brotten, medan motsvarande hinder inte finns beträffande resterande brottslighet. Som utredningen föreslår bör det därför, i enlighet med nuvarande ordning, införas bestämmelser om delvis verkställighet i den nya lagen. Bestämmelser om delvis verkställighet finns också i 3 kap. 11 § europeiska verkställighetslagen.

I de fall det inte är den andra staten som har gjort en framställning om delvis verkställighet (jfr artikel 4.2 brottmålsdomskonventionen), bör frågan övervägas av Kriminalvården först efter att det prövats om det finns utrymme att göra undantag från den eller de aktuella vägransgrunderna beträffande en viss gärning (se avsnitt 11.2.2) och därigenom kunna överta verkställighet av hela den utländska domen. Även i övrigt bör bestämmelserna om delvis verkställighet utformas och tillämpas på samma sätt som motsvarande reglering i den europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 121–123 och 195). En förutsättning för delvis verkställighet är således att det av domen eller på annat sätt framgår vilken del av påföljden som avser den resterande brottsligheten och att den andra staten medger det.

• Sida 129
•  Original

Av skäl som redogjorts för i samband med införandet av den europeiska verkställighetslagen bör det, till skillnad från vad Svea hovrätt anser, vara Kriminalvården och inte domstol som beslutar om delvis verkställighet (se prop. 2015/15:29 s. 122). Av Kriminalvårdens beslut kommer då att framgå att den utländska domen endast delvis ska verkställas i Sverige.

Beslutets innehåll

På motsvarande sätt som gäller enligt 3 kap. 9 § europeiska verkställighetslagen bör ett beslut om att en utländsk dom ska verkställas i Sverige antingen innehålla uppgift om vilken påföljd som ska verkställas och dess längd samt, i förekommande fall, att anpassning skett med stöd av ett beslut som har meddelats av Kriminalvården eller ifall domen har överlämnats till rätten för att en ny påföljd ska bestämmas (se vidare avsnitt 11.4). Som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör det emellertid inte i beslutet anges den tid som den dömde har varit frihetsberövad i anledning av det brott som ligger till grund för domen, jfr motsvarande ställningstagande i prop. 2014/15:29 s. 120. Avräkning av den tiden kommer i stället ske i det strafftidsbeslut som Kriminalvården fattar när verkställigheten påbörjas i Sverige (se avsnitt 11.6). Om det är fråga om delvis verkställighet av den utländska domen måste det, vilket Svea hovrätt påpekar, under handläggningen klargöras i vilken omfattning avräkning ska ske i relation till de brott som omfattas av den delvisa verkställigheten.

Som framgår av avsnitt 10.2.2 gäller förvaltningslagen för Kriminalvårdens handläggning, förutom i de delar något annat föreslås.

11.4. Anpassning av den utländska påföljden

Regeringens förslag: Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige ska Kriminalvården i vissa fall besluta om anpassning av påföljden.

Kriminalvården ska annars överlämna till Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas (påföljdsomvandling).

Beslut om anpassning av påföljdens art ska endast få meddelas om anpassningen är av enklare slag. Beslut om anpassning av påföljdens längd ska endast få meddelas om den är begränsad i tiden, ska verkställas i Sverige som fängelse och dess längd överstiger 18 år. Påföljdens längd ska då bestämmas till 18 år.

En utländsk påföljd ska endast få anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. En anpassad påföljd ska inte få bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden.

Vid påföljdsomvandling ska rätten bestämma en ny påföljd som så nära som möjligt motsvarar den utländska påföljden avseende såväl dess art som dess längd. Rätten ska få bestämma ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet eller brotten. Vid bestämmandet av en ny påföljd ska rätten inte pröva om den dömde har begått den aktuella gärningen. För rättens handläggning ska rättegångsbalkens regler om

• Sida 130
•  Original

rättegång i brottmål tillämpas, om inte något annat följer av den nya lagen. Rätten ska avgöra saken genom dom.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att den tid som den dömde varit frihetsberövad i den andra staten och i Sverige med anledning av den utländska domen ska beaktas när påföljdens längd bestäms vid påföljdsomvandling. Utredningen föreslår ingen särskild bestämmelse om att Kriminalvården endast i vissa fall får fatta beslut om att anpassa påföljdens längd.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården anser att det bör tydliggöras om skillnader i regler om villkorlig frigivning, i stället för att utgöra hinder mot överförande, ska beaktas inom ramen för anpassning av påföljd såvitt avser straffets längd och vilka överväganden som i så fall bör göras. Svea hovrätt framför att bestämmelserna om anpassning av påföljdens längd i förhållande till olika regler om villkorlig frigivning inte är tillräckligt tydliga. Lunds universitet lyfter frågan om det i lagen bör finnas särskilda bestämmelser för rättens prövning och sammansättning vid prövning av påföljdsomvandling.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården framhåller att beslut om anpassning av en utländsk påföljd till överlämnande till rättspsykiatrisk vård enligt den europeiska verkställighetslagen hitintills alltid fattas utan att den dömde genomgått ytterligare rättspsykiatriska undersökningar i

Sverige. Svea hovrätt anser att bestämmelserna om anpassning av en utländsk påföljd är svåröverskådliga och föreslår en uppdelning av processuella och materiella regler.

Skälen för regeringens förslag

Den utländska påföljden bör i vissa fall kunna anpassas eller omvandlas

Som utredningen föreslår bör i lagen införas bestämmelser om anpassning av den utländska påföljden. Regleringen bör utformas och tillämpas i enlighet med motsvarande bestämmelser i 3 kap. 12–14 §§ europeiska verkställighetslagen och omfatta anpassningar av påföljdens art och längd samt påföljdsomvandling (se prop. 2014/15:29 s. 124–132 och 196–197), något som också i allt väsentligt stämmer överens med det nuvarande regelverket vid verkställighet i Sverige enligt överförandekonventionen. Intresset av en enhetlig tillämpning medför att det inte är lämpligt, som

Svea hovrätt föreslår, att ytterligare dela upp bestämmelserna om anpassning i materiella respektive processuella regler, även om regeringen har förståelse för att regleringen kan uppfattas som komplicerad.

Det sagda innebär att bestämmelser bör införas i den nya lagen som innebär att Kriminalvården, om det behövs för att den frihetsberövande påföljden i den utländska domen ska kunna verkställas i Sverige, antingen ska besluta i fråga om påföljdens art eller längd eller överlämna till Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Allmänna utgångspunkter som bör framgå av lagen är att en anpassning av påföljdens art endast får innebära att den anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård samt att den

• Sida 131
•  Original

anpassade påföljden inte får bli strängare än den ursprungliga påföljden som dömts ut i den andra staten. Möjligheterna att anpassa den utländska påföljden bör, liksom enligt nuvarande ordning, endast användas i undantagsfall.

Anpassning av påföljdens art

Som gäller enligt den europeiska verkställighetslagen bör Kriminalvården kunna fatta beslut vad gäller påföljdens art endast om anpassningen är av enklare slag (se prop. 2014/15:29 s. 126 och 129). Det kan exempelvis handla om att den utländska påföljden utgör ett fängelsestraff med inslag av åtgärder som inte kan verkställas inom ramen för ett svenskt fängelsestraff. Kriminalvården bör då genom ett beslut kunna anpassa påföljden till fängelse enligt 26 kap. brottsbalken.

När det kommer till psykiskt störda lagöverträdare kan emellertid innehållet i en utdömd påföljd variera stort mellan olika länder. Rättspsykiatrisk vård enligt svensk rätt innebär en tidsobestämd påföljd där verkställigheten avslutas när någon rättspsykiatrisk vård inte längre kan motiveras. En utländsk påföljd med motsvarande innehåll bör verkställas som rättspsykiatrisk vård i Sverige. Det innebär att Kriminalvården ska överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas när det är aktuellt att omvandla påföljden till rättspsykiatrisk vård. Sverige har också avgett en förklaring vid tillträdet till överförandekonventionen om att påföljdsomvandling ska tillämpas när det är fråga om påföljdsformer för psykiskt störda lagöverträdare. En annan sak är att Kriminalvården kan anpassa ett tidsbestämt frihetsberövande med visst vårdinslag till fängelse.

Anpassning av påföljdens längd

Även när det gäller påföljdens längd bör enligt regeringen utgångspunkten, i enlighet med hittillsvarande ordning, vara att påföljden bör verkställas som den fastställts i domslandet, utan hinder av att påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottsligheten, jfr 25 § andra stycket internationella verkställighetslagen och 3 kap. 21 § andra stycket europeiska verkställighetslagen. Av skäl som redogjorts för i samband med införandet av den europeiska verkställighetslagen bör det dock införas bestämmelser som innebär att Kriminalvården ska anpassa påföljdens längd om påföljden är begränsad i tiden och ska verkställas i Sverige som fängelse och dess längd överstiger arton år (se prop. 2014/15:29 s. 127–128). Påföljdens längd bör i sådana fall bestämmas till arton år som är den föreskrivna maximala längden för ett tidsbestämt fängelsestraff. En sådan reglering ger uttryck för att Sverige accepterar den andra statens påföljd samtidigt som en yttersta gräns sätts upp för vad Sverige kan godta när det gäller straffets längd. Att den gränsen i vissa undantagsfall kan leda till att den andra staten inte accepterar att överföra mycket långa fängelsestraff till Sverige utgör enligt regeringens mening inte ett tillräckligt tungt vägande skäl mot en sådan ordning. Om ett utländskt fängelsestraff inte är begränsat i tiden ska beslut angående påföljdens längd inte meddelas utan domen får verkställas som fängelse på livstid.

• Sida 132
•  Original

I vissa fall kan bestämmelserna om tidpunkten för villkorlig frigivning i Sverige och den andra staten skilja sig mycket åt. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss bör inte sådana olikheter hanteras genom att påföljdens längd anpassas. I enlighet med vad som gäller enligt 26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken kan i stället Kriminalvården beakta väsentliga skillnader i regleringen om villkorlig frigivning genom att kunna besluta om att frigivning ska kunna ske vid en tidigare tidpunkt än annars, se vidare avsnitt 11.6.

Bestämmande av en ny påföljd av domstol

När Kriminalvården bedömer att påföljden behöver anpassas, men att det inte låter sig göras genom ett eget beslut, bör myndigheten överlämna till Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Som redogörs för ovan borde påföljdsomvandling framför allt bli aktuell när det är fråga om tidsobestämda påföljder för psykiskt störda lagöverträdare. Ett annat fall skulle kunna vara ett utländskt frihetsberövande straff på viss tid där frihetsberövandet enligt den andra statens regler kan förlängas vid en återkommande prövning. Anpassning till fängelse på viss tid enligt 26 kap. brottsbalken behövs då (jfr prop. 2014/15:29 s. 129–130

)

.

Kriminalvårdens beslut om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige bör få laga kraft innan ärendet lämnas till Åklagarmyndigheten (jfr prop. 2014/15:29 s. 130). Den andra staten ska underrättas om beslutet, något som kan regleras i förordning. I vissa fall kan den dömde behöva transporteras till Sverige innan frågan om omvandling avgörs i domstol, t.ex. för att han eller hon bör genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. En sådan transport får ske i samråd med den andra staten, varvid Kriminalvården får klargöra för den andra staten att det finns en möjlighet att verkställighet i Sverige slutligen kan komma att vägras om påföljden inte kan omvandlas, se vidare nedan.

När det gäller rättens prövning bör bestämmelser införas i den nya lagen som följer vad som gäller enligt 3 kap. 14 § första stycket europeiska verkställighetslagen. Det är en ordning som också är förenlig med exempelvis artikel 11 i överförandekonventionen. Rätten ska således bestämma en ny påföljd som så nära som möjligt motsvarar den utländska påföljden avseende såväl dess art som dess längd, samt får bestämma ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet eller brotten. Rätten ska inte pröva om den dömde har begått den aktuella gärningen. Vid handläggningen bör, som utredningen föreslår och i enlighet med hittillsvarande ordning, rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål gälla och rättens avgörande ske genom dom. Därmed tillgodoses också det behov av bestämmelser om rättens prövning och sammansättning som Lunds universitet lyfter fram.

Som Kriminalvården påpekar talar erfarenheterna från tillämpningen av den europeiska verkställighetslagen för att rätten ofta kan anpassa den utländska påföljden till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken utan att det i Sverige behöver genomföras ytterligare utredning av den dömdes psykiska tillstånd. Det kan dock inte uteslutas att det i vissa fall kan krävas att den dömde transporteras till Sverige för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Bestämmelser om sådan

• Sida 133
•  Original

utredning finns i lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. I

1 § första stycket samma lag framgår att rätten i brottmål får besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte att kunna bedöma om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken, eller om den misstänkte har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och i så fall tillståndets betydelse för frågan om påföljdsvalet. Eftersom skuldfrågan är avgjord genom den andra statens dom får förutsättningarna att inhämta en rättspsykiatrisk undersökning enligt 2 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning därför anses uppfyllda.

Som påpekades i samband med införandet av den europeiska verkställighetslagen går det inte att utesluta att den rättspsykiatriska undersökningen resulterar i att den dömde inte bedöms lida av en allvarlig psykisk störning (se prop. 2014/15:29 131–132). En påföljdsomvandling till överlämnade till rättspsykiatrisk vård är i sådana fall inte möjlig. Att i den situationen bestämma påföljden till ett svenskt fängelsestraff är inte lämpligt, särskilt eftersom rätten då måste göra en straffmätning utan några hållpunkter i den utländska påföljden som är tidsobestämd. På motsvarande sätt som gäller enligt 3 kap. 23 § andra stycket europeiska verkställighetslagen får rätten i sådana fall i stället upphäva Kriminalvårdens beslut om att verkställighet av påföljden ska ske i Sverige, se vidare i avsnitt 11.7.

Utredningen föreslår att den tid som den dömde varit frihetsberövad i den andra staten och i Sverige med anledning av den utländska domen ska beaktas när påföljdens längd bestäms. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss är det dock lämpligare att ett sådant frihetsberövande beaktas genom Kriminalvårdens strafftidsbeslut (jfr avsnitt 11.6), något som även det tillgodoser bestämmelsen i artikel 11.1 d i överförandekonventionen om att den dömdes ställning inte får försämras av ett överförande.

11.5. Tvångsmedel

Regeringens förslag: Om den dömde befinner sig i Sverige ska häktning kunna beslutas, efter begäran av en behörig myndighet i den andra staten, om det finns risk för att den dömde avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige. Häktning ska även få ske om det är fråga om en utländsk utevarodom som har begärts eller kommer att begäras verkställd i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen och det finns risk för att den dömde genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. Den som inte har fyllt femton år ska inte få häktas. Den som inte har fyllt arton år ska få häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl att häkta någon ska han eller hon få anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Om det är tillräckligt att den dömde meddelas reseförbud eller föreläggs anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande eller häktning. I övrigt ska rättegångsbalkens regler för motsvarande tvångsåtgärd tillämpas, med vissa undantag.

• Sida 134
•  Original

Beslut om tvångsmedel ska få meddelas såväl före som efter det att framställningen om verkställighet har lämnats eller beviljats. Beslutet ska gälla till dess att den utländska påföljden har börjat verkställas i Sverige, om beslutet inte upphävs dessförinnan.

Beslutet om tvångsmedel ska hävas om inte en framställning om verkställighet lämnas inom 40 dagar eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, från det att den dömde anhölls, häktades eller någon annan liknande åtgärd beslutades. Detsamma ska gälla om fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid som frihetsberövandet pågått och den påföljd som dömts ut.

Om rätten ska bestämma en ny påföljd ska 24 och 25 kap. rättegångsbalken tillämpas när en tvångsåtgärd ska vidtas.

Om en framställning om verkställighet i Sverige har överlämnats till regeringen ska regeringen och, i brådskande fall, ansvarigt statsråd ha möjlighet att häva ett beslut om tvångsmedel.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att tvångsmedel endast ska få användas om det har stöd i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Utredningen föreslår ingen särskild bestämmelse som klargör att tvångsmedel får användas när rätten ska bestämma en ny påföljd. Utredningen föreslår inte heller någon bestämmelse om att regeringen eller ansvarigt statsråd ska ha möjlighet att häva ett beslut om tvångsmedel.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att utredningens förslag till lagteknisk utformning är komplicerad och avviker från förslagen i övrigt.

Vidare framgår det inte enligt hovrätten vilken domstol som är behörig att pröva frågan om tvångsmedel.

Utkastets förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det bör förtydligas att en begäran om tvångsmedel från en annan stat som sänds till

Kriminalvården ska överlämnas till Åklagarmyndigheten.

Kriminalvården efterfrågar ett tydliggörande av om lagens bestämmelser om tvångsmedel kan användas i de fall en ny påföljd inte har kunnat bestämmas och rätten därför har upphävt Kriminalvårdens beslut om verkställighet av den utländska påföljden i Sverige. Uppsala universitet föreslår några språkliga ändringar av förslaget till bestämmelser om tvångsmedel.

Skälen för regeringens förslag

Tvångsmedel ska kunna beslutas utan stöd i en internationell överenskommelse

Utredningen föreslår att bestämmelser om tvångsmedel i Sverige ska tas in i den nya lagen. Till sin utformning grundar sig utredningens förslag på reglerna i den nuvarande internationella verkställighetslagen och föreslås vara begränsade till sådana fall där den andra statens begäran har stöd i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, dvs. för närvarande tilläggsprotokollet till överförandekonventionen och Schengen-

• Sida 135
•  Original

konventionen samt brottmålsdomskonventionen. En sådan begränsning framstår emellertid inte som nödvändig eller ändamålsenlig. Ett effektivt samarbete mellan stater förutsätter således att den tilltänkta verkställande staten vid behov kan använda tvångsmedel gentemot den dömde tills frågan om överförande är beslutad. I den motsatta situationen, när Sverige är domsland, föreslås det också finnas möjligheter för Kriminalvården att hos den andra staten begära att tvångsmedel används mot den dömde oavsett huruvida några sådana skyldigheter för den verkställande staten finns enligt en mellan staterna bindande internationell överenskommelse (se avsnitt 10.3). I likhet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör det sammanfattningsvis inte krävas stöd i en internationell överenskommelse för att i det enskilda fallet kunna besluta om tvångsmedel.

Förutsättningar för användning av tvångsmedel

När det gäller förutsättningarna för användning av tvångsmedel är en generell utgångspunkt att tvångsmedel ska användas endast när det kan motiveras utifrån beaktande av samtliga omständigheter och att det är proportionerligt. Vidare bör det, i linje med nuvarande ordning och som utredningen föreslår, krävas en begäran från den andra staten och att den dömde befinner sig i Sverige. Som utredningen föreslår bör också krävas att det finns en risk för att den dömde avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige av den utländska påföljden. För att tillgodose brottmålsdomskonventionens krav på tvångsmedel vid begäran om överförande av verkställighet av en så kallad utländsk utevarodom där skuldfrågan omprövas, se närmare avsnitt 14.3, bör häktning i de fallen också kunna beslutas på grund av att det finns en risk för att den dömde undanröjer bevis eller försvårar sakens utredning. I enlighet med vad som anförs i utkastet till lagrådsremiss krävs därför inte en särskild reglering om häktning som träffar de fall där den andra statens framställning om verkställighet grundar sig på brottmålsdomskonventionen.

Om det finns skäl att häkta den dömde enligt ovan ska han eller hon få anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan (jfr 24 kap. 6 § rättegångsbalken). Om det är tillräckligt att den dömde meddelas reseförbud eller föreläggs anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande eller häktning.

När det gäller unga lagöverträdare bör, i likhet med vad som gäller enligt 23 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, det krävas synnerliga skäl för att häkta någon som är under 18 år. Den som är under 15 år ska inte kunna häktas. Dessa begränsningar bör framgå av den nya lagen och motsvarande gäller också enligt 3 kap. 15 § europeiska verkställighetslagen.

Utformningen av regleringen om tvångsmedel

Även i övrigt bör den reglering om tvångsmedel på begäran av en annan stat som finns i den europeiska verkställighetslagen (3 kap. 15–19 §§) kunna tjäna som vägledning vid utformningen av motsvarande regler i den nu föreslagna lagen. I sak innebär det inga egentliga skillnader mot utredningens förslag. När det gäller förfarandet bör i lagen således anges att de regler som gäller vid motsvarande tvångsmedel enligt rättegångsbalken ska tillämpas, med vissa undantag. Eftersom den dömde kommer

• Sida 136
•  Original

ha tillgång till ett offentligt biträde (se avsnitt 15.1) ska de bestämmelser i rättegångsbalken som avser offentlig försvarare i stället tillämpas beträffande offentligt biträde. Vidare bör i lagen anges att det som sägs i rättegångsbalken om tid för åtals väckande inte ska tillämpas. Vad gäller behörig domstol, som Svea hovrätt frågar om, bör rättegångsbalkens regler gälla.

En begäran om att använda tvångsmedel från en annan stat kan göras såväl före som efter att den staten gjort en framställning om att överföra en frihetsberövande påföljd till Sverige. Som utredningen föreslår bör därför, i enlighet med hittillsvarande ordning, av lagen uttryckligen framgå att ett beslut om tvångsmedel får meddelas även efter att framställningen om överförande har gjorts eller beviljats samt att beslutet gäller till dess den utländska påföljden börjat verkställas i Sverige, om det inte upphävs dessförinnan.

I de fall den andra staten har begärt att Sverige använder tvångsmedel mot den dömde före det att en framställning om verkställighet har lämnats bör gälla en tidsfrist inom vilken en sådan framställning ska lämnas. I enlighet med utredningens förslag bör den tidsfristen som huvudregel vara 40 dagar från det att beslutet om tvångsmedel verkställdes. Om den andra staten inte lämnar en framställning om verkställighet inom den tiden ska åklagare eller rätten fatta beslut om att häva tvångsmedlet. En kortare tid bör gälla om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten. Enligt artikel 33.2 b i brottmålsdomskonventionen gäller en tidsfrist om 18 dagar.

Av artikel 2.2 i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen följer att den dömdes ställning inte får försämras till följd av att tvångsmedel används. Med förebild i 3 kap. 18 § andra stycket europeiska verkställighetslagen, samt i linje med utredningens förslag och nuvarande reglering i 17 § andra stycket och 25 § tredje stycket internationella verkställighetslagen, bör i lagen därför anges att åklagaren eller rätten ska upphäva ett beslut om anhållande eller häktning om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid som frihetsberövandet pågått och den påföljd som dömts ut. Vid bedömningen bör den tid den dömde varit berövad friheten i såväl utlandet som Sverige beaktas, liksom de svenska bestämmelserna om villkorlig frigivning eftersom det är dessa regler som gäller vid verkställighet i Sverige (se avsnitt 11.6).

Närmare regler om förfarandet, som Åklagarmyndigheten efterfrågar, och vad som ska ingå i en begäran om tvångsmedel från den andra staten kan regleras i förordning.

Tvångsmedel vid påföljdsomvandling

Som framgår av utkastet till lagrådsremiss och avsnitt 11.4 föreslås att rätten i vissa fall, efter beslut av Kriminalvården och på ansökan av Åklagarmyndigheten, ska bestämma en ny påföljd. För rättens handläggning föreslås i sådana fall gälla att rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål ska gälla i tillämpliga delar, något som bl.a. innebär att tvångsmedel kan användas utan en begäran från den andra staten. Om den dömde har överförts till Sverige och en ny påföljd ska bestämmas kan alltså han eller hon anhållas och häktas eller bli föremål för andra tvångsmedel om det finns förutsättningar för detta enligt

• Sida 137
•  Original

rättegångsbalkens bestämmelser. På motsvarande sätt som i hittillsvarande 25 g § fjärde stycket internationella verkställighetslagen bör särskilda bestämmelser införas i den nya lagen som klargör det förhållandet.

Om rätten anser att en ny påföljd inte kan bestämmas utan i stället upphäver Kriminalvårdens beslut om att verkställighet av den utländska påföljden ska ske i Sverige finns, som Kriminalvården frågar om, inte längre förutsättningar för att besluta om tvångsmedel på grundval av att den utländska domen ska verkställas i Sverige (se avsnitt 11.4 och 11.7). Innan rätten fattar ett sådant beslut bör Kriminalvården därför ges tillfälle att yttra sig. Kriminalvården kan behöva samråda med den utländska staten, bl.a. för att genomföra transport av den dömde för det fall denne befinner sig i Sverige (jfr prop. 2014/15:29 s. 132). I praktiken borde en sådan situation vara mycket ovanlig och det finns inte underlag för att i det här lagstiftningsärendet överväga ytterligare bestämmelser om förvar av den dömde. Ytterst kan också regleringen i utlämningslagen användas i de fall domslandet vill få den dömde utlämnad för verkställighet av påföljden.

Även vid påföljdsomvandling är det åklagare och inte Kriminalvården som är behörig att besluta i fråga om användning av tvångsmedel. Det kommer därför att krävas viss samordning mellan Kriminalvården och åklagaren i dessa situationer. Om detta kan regleras i förordning.

Beslut om tvångsmedel ska kunna hävas av regeringen

I vissa fall ska Kriminalvården överlämna en framställning om verkställighet i Sverige till regeringen för prövning (se avsnitt 8.2). När regeringen avgör ett sådant ärende bör regeringen kunna häva ett tvångsmedel om framställningen avslås. Även ansvarigt statsråd bör, i enlighet med hittillsvarande ordning och vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, kunna häva en tvångsåtgärd om sådana omständigheter uppkommer att den omedelbart bör hävas och det inte går att avvakta ett beslut av regeringen, åklagare eller rätten.

11.6. Verkställigheten i Sverige och transport

Regeringens förslag: Verkställighet i Sverige ska ske enligt svenska regler och i enlighet med vad som gäller vid verkställighet av fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Verkställighet ska få ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Kriminalvården ska ansvara för transport av den dömde i Sverige. Kriminalvården ska ha möjlighet att göra kroppsvisitation och använda fängsel vid transporter samt begära hjälp av Polismyndigheten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att det i lagen ska införas bestämmelser om avräkning av den tid som den dömde varit frihetsberövad med anledning den brottslighet påföljden avser. När det gäller transport av den dömde föreslår utredningen att Kriminalvården ska se till att den dömde förs till Sverige.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården framhåller att myndigheten

• Sida 138
•  Original

behöver utförliga uppgifter från den andra staten vad gäller villkorlig frigivning. Det gäller såväl landets generella regler om villkorlig frigivning som dag för verkställighetens början och datum för villkorlig frigivning i det enskilda fallet. Svea hovrätt efterfrågar förtydliganden i fråga om hur den utländska domen eller den svenska domen som efter påföljdomvandling ersatt den utländska domen ska beaktas vid lagföring för annan brottslighet i Sverige.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. För att underlätta transportplaneringen anser

Kriminalvården att regleringen bör utformas i enlighet med kostnadsfördelningsregeln i överförandekonventionen och Sverige ansvara för transporten av den dömde från den andra staten.

Skälen för regeringens förslag

Verkställighet ska ske enligt svenska regler

Som utredningen föreslår och i enlighet med nuvarande ordning bör verkställigheten av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ske enligt svenska regler avseende fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård, oavsett om en ny påföljd har bestämts eller inte. Verkställigheten ska få ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten. Motsvarande reglering finns i 3 kap. 21 § europeiska verkställighetslagen och bestämmelserna i den nya lagen kan med fördel formuleras med förebild i den lagstiftningen, vilket innebär en delvis annan redaktionell utformning än den som föreslås av utredningen.

Som utredningen anför bör emellertid inte någon motsvarighet till 25 § tredje stycket internationella verkställighetslagen överföras till den nya lagen. I den bestämmelsen anges att verkställighet i Sverige av en utländsk dom inte får ske på sådant sätt att påföljden blir att anse som strängare än den påföljd som bestämts i den andra staten. Paragrafen tar sikte på att den utländska domen framstår som mindre ingripande i den dömdes personliga frihet än motsvarande påföljd enligt svensk lag (se prop. 1972:98 s. 130– 131) och har såvitt känt aldrig tillämpats. Om den utländska påföljden innehåller frihetsberövande åtgärder som inte kan verkställas här, och påföljden inte heller kan anpassas, får framställningen om verkställighet i stället vägras (se avsnitt 11.2.1).

Strafftidsberäkning och villkorlig frigivning

Att svenska regler om strafftidsberäkning och villkorlig frigivning ska tillämpas medför bl.a. att tid som den dömde med anledning av de brott som påföljden avser har varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands ska tillgodoräknas den dömde som verkställighet av påföljden, se 2 § första stycket lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss finns det därför inte något behov av en särskild bestämmelse om tillgodoräknande av tid som den dömde varit frihetsberövad. Villkor som uppställts vid överförande av verkställighet från en annan stat till Sverige ska också gälla vid avräkningen, se 2 § tredje stycket samma lag.

• Sida 139
•  Original

När det gäller hantering av skillnader i regler om tidigaste tidpunkt för villkorlig frigivning finns, som nämns i avsnitt 11.4, i 26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken bestämmelser som gör det möjligt för Kriminalvården att besluta om en tidigare tidpunkt för villkorlig frigivning vid verkställighet av ett överfört utländskt fängelsestraff, om det framgår att den dömde annars kommer att vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än vad som hade varit fallet om verkställigheten hade skett i den andra staten. Med avsevärt längre tid avses så lång tid att den kan komma i konflikt med artikel 5 i Europakonventionen eller i övrigt framstår som stötande (se vidare prop. 2017/18:250 s. 196–198).

Som Kriminalvården lyfter fram behöver myndigheten information från den andra staten för att kunna ta ställning till om undantaget i 26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ska tillämpas i det enskilda fallet. Det handlar dels om information i det enskilda ärendet om när påföljden helt har verkställts och om förtida eller villkorlig frigivning, dels om generell information om det andra landets regler om villkorlig frigivning. Kriminalvården får vid behov efterfråga denna information från den andra staten, vilket kan regleras i förordning.

När det gäller Svea hovrätts fråga om den utländska domens betydelse vid påföljdsbestämning för annan brottslighet är i detta sammanhang inte möjligt att uttala sig om tillämpningen av exempelvis reglerna i 34 kap. brottsbalken, särskilt mot bakgrund av att det inte föreslås några ändringar i dessa bestämmelser.

Transport av den dömde

Om den dömde är frihetsberövad bör, i enlighet med nuvarande 40 a § internationella verkställighetslagen, Kriminalvården ansvara för transporten av den dömde i Sverige och vid transporten få göra kroppsvisitation och använda fängsel samt begära hjälp av Polismyndigheten enligt vad som utvecklas i avsnitt 10.6.

Kriminalvården får samråda med den andra staten om hur transporten från den andra staten till Sverige ska gå till och vem som ska ansvara för den, något som kan regleras i förordning. Som Kriminalvården påpekar ansvarar den dömande staten enligt artikel 17.5 i överförandekonventionen endast för kostnader som uteslutande uppstår på den dömande statens område. Den föreslagna lagregleringen, som gäller ansvaret för transporten i Sverige, utgör heller inget hinder mot en transport från den andra staten till Sverige där ansvaret följer en sådan kostnadsfördelning (jfr avsnitt 10.6).

11.7. Upphävande av beslut

Regeringens förslag: Beslut om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige ska upphävas om – den andra staten har återkallat framställningen om verkställighet och

verkställigheten ännu inte har påbörjats i Sverige, – den andra staten har meddelat den dömde nåd eller amnesti eller

meddelat ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas, eller

• Sida 140
•  Original

– en ny påföljd inte har kunnat bestämmas. Kriminalvården ska besluta om upphävande av beslut om verkställighet i Sverige utom i de fall en ny påföljd inte kunnat bestämmas. I dessa fall ska rätten besluta. Har verkställighet påbörjats i Sverige när beslut om upphävande meddelas på grund av nåd eller amnesti eller att den andra staten meddelat ett annat beslut som medför att påföljden inte får verkställas ska verkställigheten upphöra.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår ingen regel om att ett beslut om att verkställighet ska upphävas av rätten om en ny påföljd inte kunnat bestämmas.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt lyfter frågan om en dömd person som varit frihetsberövad har rätt till ersättning om verkställigheten upphör.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården efterfrågar ett förtydligande av om ett beslut om upphävande ska fattas i de fall den andra staten meddelar den dömde nåd eller amnesti som inte innebär att påföljden helt bortfaller, utan exempelvis att det utdömda fängelsestraffs längd sätts ned.

Skälen för regeringens förslag: Som utredningen föreslår bör i den nya lagen finnas bestämmelser som möjliggör att verkställigheten av en utländsk dom i vissa fall kan avbrytas. I likhet med hittillsvarande ordning och motsvarande regelverk i 3 kap. 23 § europeiska verkställighetslagen bör i lagen anges att ett beslut om verkställighet i Sverige ska upphävas om den andra staten har meddelat den dömde nåd eller amnesti eller meddelat ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas. På motsvarande sätt som anses vara fallet enligt nämnda EU-lagstiftning bör med annat beslut exempelvis avses att domen är föremål för ny prövning i den andra staten (jfr prop. 2014/15:29 s. 143).

Det finns därför inte något behov av ett särskilt omnämnande i den nya lagen av omprövningsfallen, motsvarande det som enligt nuvarande ordning återfinns finns i 24 § andra stycket internationella verkställighetslagen.

I de fall den andra staten fattat ett beslut om nåd eller amnesti som innebär att påföljden lindras, som Kriminalvården frågar om, bör som utgångspunkt inte beslutet om verkställighet i Sverige upphävas. I stället räcker det att Kriminalvården ändrar sitt strafftidsbeslut i motsvarande mån. Om det rör sig om en utländsk påföljd som har anpassats för att kunna verkställas här (se avsnitt 11.4) kan Kriminalvården behöva fatta ett nytt beslut om anpassning. Om en ny påföljd har bestämts av rätten efter påföljdsomvandling (se samma avsnitt) kan ytterligare en ny sådan påföljd behöva bestämmas som ersätter den förutvarande. Den påföljd som verkställs här får nämligen inte vara strängare än den påföljd som lindrats i den andra staten.

Regleringen bör redaktionellt utformas med nämnda bestämmelse i europeiska verkställighetslagen som förebild och innebära att ett beslut om att den utländska domen ska verkställas i Sverige i vissa fall ska upphävas. Som redogörs för i utkastet till lagrådsremiss inbegriper en sådan utformning uttryckligen även de situationerna att verkställigheten av påföljden inte har påbörjats i Sverige (jfr prop. 2014/15:29 s. 142–143).

• Sida 141
•  Original

Om verkställigheten har påbörjats innebär ett upphävande att verkställigheten ska upphöra.

Det är Kriminalvården som i ovan angivna fall bör besluta om upphävande av beslutet om verkställighet. På motsvarande sätt som gäller enligt 3 kap. 23 § första stycket 1 europeiska verkställighetslagen bör Kriminalvården också fatta beslut om upphävande i de fallen den andra staten har återkallat sin framställning om verkställighet och verkställigheten ännu inte har påbörjats i Sverige. Om återkallelsen görs innan Kriminalvården fattat beslut i fråga om överförande av verkställighet får myndigheten i stället avskriva ärendet.

I avsnitt 11.4 föreslås att Kriminalvården i vissa fall ska överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Ett beslut om att överlämna den utländska domen till Åklagarmyndigheten för att utverka en ny påföljd fattas samtidigt som beslutet om att överta verkställigheten. Som redogörs för i avsnitt 11.4 kan det emellertid inte uteslutas att någon ny påföljd inte kan bestämmas, vilket får till följd att verkställigheten återgår till den andra staten. I sådana fall bör rätten, i enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss och i likhet med vad som gäller enligt 3 kap. 23 § första stycket 4 europeiska verkställighetslagen, besluta om att upphäva beslutet om att den utländska domen ska verkställas i Sverige, något som bör regleras i lagen.

När det gäller frågan som Svea hovrätt väcker om rätt till ersättning för frihetsberövande om verkställigheten upphör gör sig samma överväganden gällande som i samband med införandet av europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 144). Utgångspunkten bör enligt regeringen således vara att det är den andra staten som har att kompensera den dömde för ett felaktigt frihetsberövande. Huruvida det i ett enskilt fall även kan finnas situationer där svenska myndigheter begått ett sådant fel att ersättning ska utgå är en fråga som får överlämnas till rättstillämpningen.

11.8. Specialitetsprincipen

Regeringens förslag: En dömd person som överförts till Sverige enligt denna lag ska inte här få åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts (specialitetsprincipen). Förbudet ska inte gälla om – den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs till

Sverige, – den dömde efter det att han eller hon blivit frigiven har haft

möjlighet att lämna Sverige, men inte gjort det inom en sammanhängande tid av 45 dagar eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, eller att den dömde efter det att han eller hon blivit frigiven har återvänt hit efter att först ha lämnat Sverige, eller – den andra staten har lämnat sitt tillstånd till åtgärden.

• Sida 142
•  Original

Specialitetsprincipen ska inte hindra att åtgärder vidtas för att verkställa beslut om den dömdes avvisning eller utvisning eller för att avbryta åtalspreskription.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att specialitetsprincipen endast ska gälla om den följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Utredningen föreslår inget uttryckligt undantag från principen i de fall den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförts till Sverige.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.Åklagarmyndigheten påpekar att skyddet enligt specialitetsprincipen kan medföra en risk för att personer som är misstänkta för brott kan avvika eller försvåra utredningen eftersom tvångsmedel inte kan användas. Svea hovrätt lyfter frågan om 2 kap. 13 § brottsbalken inte bör utsträckas till att även omfatta specialitetsprincipen för personer som överförts till Sverige för verkställighet.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Lunds universitet anser inte att det finns tillräckliga skäl att minska den dömdes skydd enligt specialitetsprincipen i de fall det avtalats i en internationell överenskommelse.

Skälen för regeringens förslag: Inom det internationella straffrättsliga samarbetet är den s.k. specialitetsprincipen vedertagen. Som närmare redogörs för i avsnitt 10.7 innebär principen att om en person, utan att ha samtyckt till det, förs över från en stat till en annan stat för att där lagföras eller verkställa ett straff får han eller hon inte åtalas, dömas eller berövas friheten för annan brottslighet som begåtts i tiden före överförandet. När det gäller överförande av dömda personer finns specialitetsprincipen reglerad i brottmålsdomskonventionen och i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen, något som återspeglas i 23 och 25 h §§ internationella verkställighetslagen.

I avsnitt 10.7 föreslås att specialitetsprincipen ska gälla vid överföranden av dömda personer från Sverige till en annan stat mot den dömdes vilja. Motsvarande ordning bör gälla vid överföranden av dömda personer till Sverige. Sådana bestämmelser bör tas in i den här föreslagna lagen och inte, som Svea hovrätt lyfter fram, inlemmas i brottsbalkens bestämmelser om villkor vid utlämning och överlämnande. Samma ställningstagande gjordes vid införandet av den europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 145). I enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör skyddet enligt specialitetsprincipen gälla oberoende av om det har avtalats mellan Sverige och den andra staten.

Av det anförda följer att det i lagen ska anges att en dömd person som överförts till Sverige som huvudregel inte får åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts. Som utredningen föreslår och i enlighet med nuvarande ordning ska detta förbud inte gälla om den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs till Sverige. Vidare ska förbudet inte gälla om den dömde efter frigivningen har haft möjlighet att lämna Sverige, men inte gjort det inom en sammanhängande tid av 45 dagar eller har återvänt hit efter att först ha lämnat Sverige. I de fall en kortare sammanhängande

• Sida 143
•  Original

tid angående den dömdes vistelse i Sverige efter frigivning har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, i stället den tiden gälla, se artikel 2 i ändringsprotokollet till tilläggsprotokollet till överförandekonventionen. Till skillnad från Lunds universitet anser regeringen alltså att skyddet enligt specialitetsprincipen inte bör vara mer långtgående än vad som krävs enligt den överenskommelse som ligger till grund för överförandet, något som skulle kunna ha negativa konsekvenser för brottsbekämpningen. Skyddet enligt specialitetsprincipen ska inte heller gälla om den andra staten lämnat tillstånd till frihetsberövandet, något som även bör anges i lagen.

Som redogörs för i avsnitt 10.7 utgör specialitetsprincipen inget hinder mot att åtgärder vidtas för att verkställa beslut om avvisning eller utvisning eller för att avbryta åtalspreskription. Däremot hindrar principen en stat från att frihetsberöva den dömde för brottslighet som ligger i tiden före överförandet, något som i likhet med vad Åklagarmyndigheten pekar på kan leda till problem vid brottsutredningar i de fall tillstånd till att vidta en frihetsberövande åtgärd måste inhämtas från den andra staten. Samtidigt ska framhållas att denna problematik inte bör uppstå annat än i mycket sällsynta undantagsfall. Kriminalvården bör, innan den beslutar om att verkställigheten ska ske i Sverige, också försöka klargöra om det finns misstanke om att den dömde begått annan brottslighet i Sverige i tiden före överförandet. Myndigheten kan i sådana fall göra en framställning hos den andra staten om ett undantag från specialitetsprincipen. Skulle den andra staten inte ge sitt tillstånd ska som huvudregel verkställighet av den utländska domen vägras, se avsnitt 11.2.1.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det inte finns tillräckliga skäl att överväga lagstiftningsåtgärder för att kompensera för de problem Åklagarmyndigheten pekar på. Motsvarande ställningstagande gjordes i samband med införandet av europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 147–148).

12. Verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande

12.1. Förutsättningar för verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande

Regeringens förslag: För att ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat ska det krävas att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ytterligare förutsättningar för att ett svenskt bötesstraff

• Sida 144
•  Original

eller beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat ska vara att avgörandet har fått laga kraft och att ett överförande är förenligt med den överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen om överförande.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att utredningens förslag väcker frågor om när förutsättningarna för ett överförande ska vara för handen samt att det kan finnas skäl att i lagen ange vilka fördelar som ska uppnås med ett överförande och för vem ett överförande ska innebära fördelar. Liknande synpunkter framförs av Kammarrätten i Jönköping.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att det, i avsaknad av ytterligare förtydliganden av vad som avses, bör övervägas att inte införa en förutsättning som tar sikte på fördelar vid verkställigheten.

Skälen för regeringens förslag: Som föreslås av utredningen bör enligt regeringen en förutsättning för att verkställighet av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få ske i en annan stat vara att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten. Ett sådant krav på effektivitet gäller enligt motiven till nuvarande reglering (se prop. 1972:98 s. 134) och får anses vara ändamålsenligt utifrån syftet att möjliggöra brottsbekämpning över gränserna, samtidigt som svenska och utländska myndighetsresurser inte används i onödan. Ett effektivitetskrav råder även för överförande av verkställighet till andra länder enligt 2 kap. 1 § lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och 2 kap. 1 § lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Även samarbetet enligt EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande vilar på en premiss om effektivitet (se skäl 25). Sammantaget anser regeringen, i motsats till vad Svea hovrätt anför, att det är motiverat att i lagtexten införa krav på att ett överförande ska kunna antas ge fördelar vid verkställigheten.

När det gäller frågan om hur kravet på effektivitet ska tillämpas kan, som påpekas i utkastet till lagrådsremiss, vägledning hämtas från förarbetena till nu gällande lagstiftning. Ett överförande av verkställigheten bör således kunna antas ge fördelar vid verkställigheten t.ex. om försök till verkställighet i Sverige har misslyckats eller kommer att göra det och den person som straffet eller beslutet gäller vistas i eller har tillgångar i en annan stat (jfr prop. 1972:98 s. 134, prop. 2008/09:218 s. 35–36 och prop. 2010/11:43 s. 59). Det är inte nödvändigt att, som Svea hovrätt och Kammarrätten i Jönköping föreslår, i lagen ange vilka fördelar vid verkställigheten som ska uppnås.

Av skäl som redogörs för i avsnitt 7.1 och som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör det inte krävas stöd i en internationell överenskommelse för att ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat. Innehållet i en sådan överenskommelse, eller avsaknaden av en sådan, måste dock givetvis beaktas vid Kronofogdemyndighetens bedömning av om verkställighet bör sökas i den andra staten, se vidare avsnitt 12.2.

• Sida 145
•  Original

12.2. Kronofogdemyndighetens prövning och beslut

Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska pröva om ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande ska sändas över till en annan stat för att verkställas där.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att Kronofogdemyndigheten ska pröva om de förutsättningar som gäller enligt lagen är uppfyllda och besluta om att en framställning om verkställighet av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska göras till en annan stat.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det bör förtydligas, i vart fall i motiven, att en begäran om verkställighet i ett annat land alltid ska göras om egendom säkrats i det landet på ansökan av en svensk åklagare.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Örebro tingsrätt anser att det i lagen tydligare bör anges när behörig myndighet ska initiera en framställning om verkställighet i en annan stat.

Skälen för regeringens förslag: Ett ärende om överförande av verkställigheten av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande kan initieras på olika sätt. Oftast borde ett ärende om överförande initieras med anledning av att Kronofogdemyndigheten får vetskap om att den som straffet eller beslutet riktas mot har tillgångar utomlands. Det kan exempelvis handla om att svensk åklagare upplyst myndigheten om att förverkad egendom finns fryst i en annan stat med stöd av ett svenskt beslut om beslag eller kvarstad.

Till skillnad från vad som föreslås gälla beträffande frihetsberövande påföljder är det inte nödvändigt att ett beslut om att sända över ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande till en annan stat för att verkställas där föregås av ett svar från den andra staten på en framställning från svensk sida. En sådan ordning skulle i onödan fördröja och komplicera handläggningen. I stället bör prövningen av om bötesstraffet eller förverkandebeslutet, ur svensk synvinkel, får verkställas i en annan stat göras i ett sammanhang och i lagen anges att Kronofogdemyndigheten prövar om ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande ska sändas över till en annan stat för att verkställas där. Det handlar om en helhetsbedömning där frågan om lagens förutsättning för ett överförande är uppfyllt har betydelse, men även utsikterna för att en begäran om verkställighet kommer accepteras av den andra staten, se vidare nedan. Det finns inte skäl att, som Örebro tingsrätt föreslår, i lagen särskilt ange när en begäran om verkställighet i en annan stat bör framställas.

Som redogörs för i avsnitt 7.1 kommer det i förhållande till vissa stater som Sverige har ett avtal med att kunna uppstå situationer där svensk rätt medger att verkställigheten av ett bötesstraff eller beslut om förverkande överförs, trots att villkoren enligt överenskommelsen inte är uppfyllda. Det kan exempelvis handla om att överenskommelsen i fråga är begränsad till att omfatta förverkande med anledning av en viss brottslighet, t.ex. narkotikabrottskonventionen, Palermokonventionen eller korruptions-

• Sida 146
•  Original

konventionen. Vidare omfattar vissa överenskommelser endast förverkande som beslutats av domstol, exempelvis förverkandekonventionerna, medan andra omfattar även beslut av en myndighet, exempelvis brottmålsdomskonventionen och narkotikabrottskonventionen. När det gäller bötesstraff krävs enligt artikel 5 brottmålsdomskonventionen, som är det enda avtal som omfattar överförande av sådana straff, att den dömde har hemvist i den andra staten eller att den staten är hans eller hennes ursprungliga hemland. Det bör dock inte vara uteslutet att verkställighet i en annan stat söks även om ett villkor i en överenskommelse inte är uppfyllt. Det kan exempelvis handla om situationer där den andra statens lagstiftning, tidigare erfarenheter eller kontakter med den andra staten talar för att den staten ändå kommer att verkställa det svenska bötesstraffet eller förverkandebeslutet. Särskilda överväganden angående det ändamålsenliga i att försöka överföra verkställigheten måste givetvis göras när det gäller stater som Sverige inte har någon överenskommelse med. En ordning där Kronofogdemyndigheten lägger tid och resurser på ärenden som inte kan förväntas leda till verkställighetsåtgärder i den andra staten är inte önskvärd.

Som Åklagarmyndigheten påpekar bör en begäran om verkställighet av ett svenskt bötestraff eller beslut om förverkande under alla förhållanden framställas i en annan stat om egendom där säkrats på begäran av svensk åklagare.

Vad en begäran om verkställighet i en annan stat ska innehålla och hur den ska skickas kan regleras i förordning.

12.3. Förbud mot förvandling

Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska i en begäran om verkställighet ange att bötesstraffet inte får förvandlas till fängelse eller en annan påföljd i den andra staten eller att beslutet om förverkande inte får verkställas genom ett frihetsberövande eller någon annan åtgärd.

Om beslutet om förverkande avser viss egendom ska Kronofogdemyndigheten också ange att verkställighet inte får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningens förslag är utformat som att Kronofogdemyndigheten inte får tillåta att ett svenskt bötestraff eller förverkandebeslut förvandlas eller verkställs på ett visst sätt.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att förslaget ska ändras för att återspegla att förbudet mot förvandling är att betrakta som ett villkor för ett överförande.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt 25 kap. 8 § andra stycket brottsbalken och 15 § bötesverkställighetslagen kan ett svenskt bötesstraff som inte har kunnat drivas in förvandlas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader. Någon motsvarande möjlighet finns inte när det gäller beslut om förverkande som inte har kunnat verkställas och det är inte heller

• Sida 147
•  Original

möjligt att verkställa ett beslut om förverkande avseende viss egendom genom betalning av ett belopp motsvarande egendomens värde. Sådana möjligheter finns emellertid i vissa andra stater och frågan är om förvandling av svenska bötesstraff och förverkandebeslut ska vara möjligt när de verkställs utomlands.

Inom EU-samarbetet råder ett förbud mot förvandling av svenska bötesstraff till fängelse eller andra påföljder, se 2 kap. 3 § lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. Detsamma gäller förverkandebeslut där Kronofogdemyndigheten inte får tillåta att verkställighet sker genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet. Om förverkandebeslutet avser viss egendom får myndigheten inte heller tillåta att verkställighet sker genom betalning eller verkställighet avseende den förverkade egendomens värde, se 2 kap. 3 § lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och 3 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Som påpekas av utredningen gör sig skälen för ett förbud mot förvandling av svenska bötesstraff och beslut om förverkande inom EUsamarbetet (se prop. 2008/09:218 s. 36–37, prop. 2010/11:43 s. 61–62 och prop. 2019/20:198 s. 64–65) gällande också i det straffrättsliga samarbetet utanför EU (jfr också 21 c § fjärde stycket internationella verkställighetsförordningen). Från ett svenskt perspektiv ter det sig således främmande att ett bötesstraff eller beslut om förverkande verkställs på annat sätt än vad som framgår av avgörandet eller är möjligt enligt svensk rätt. Beträffande bötesstraff får det anses gälla även om möjligheterna att förvandla obetalda böter till fängelse relativt nyligen har utvidgats (se propositionen Utvidgade möjligheter att förvandla obetalda böter till fängelse, prop. 2020/21:8). Det finns inte heller några bestämmelser i relevanta internationella överenskommelser som förhindrar villkor om förbud mot förvandling. Tvärtom föreskrivs i t.ex. artikel 17 förverkandekonventionen att den verkställande staten inte får ålägga fängelsestraff vid bristande fullgörelse eller vidta annan åtgärd som inskränker en persons frihet, om den ansökande staten i framställningen har förklarat att så inte får ske. När det gäller bötesstraff så finns i artikel 48 brottmålsdomskonventionen möjligheter för domslandet att begränsa sin begäran om överförande till enbart indrivning av böter.

Sammanfattningsvis bör i den nya lagen föras in en bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten i en begäran om verkställighet till den andra staten ska ange att bötesstraffet inte får förvandlas till fängelse eller annan påföljd i den andra staten, eller att beslutet om förverkande inte får verkställas genom ett frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet, eller att ett beslut om förverkande avseende viss egendom inte får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde. I likhet med vad Svea hovrätt påpekar återspeglar en sådan utformning av regleringen, på ett bättre sätt än utredningens förslag, det förhållandet att det i samarbetet med länder utanför EU egentligen är fråga om en begränsning av begäran om verkställighet, inte att Kronofogdemyndigheten i ett efterföljande skede ska lämna tillstånd eller inte till en viss verkställighetsåtgärd.

• Sida 148
•  Original

12.4. Upphävande av beslut

Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska genast upphäva ett beslut om att sända över ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande om straffet eller beslutet inte längre får verkställas i

Sverige. Kronofogdemyndigheten ska även i andra fall få upphäva beslutet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår ingen bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten ska få upphäva beslutet om översändande även i andra fall än när straffet eller beslutet bortfallit enligt svensk lag eller inte längre kan verkställas till följd av ett beslut av en svensk myndighet.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som utredningen föreslår bör i den nya lagen införas regler om vad som bör gälla i de fall bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte längre får verkställas i Sverige, t.ex. på grund av preskription. Att en pågående verkställighet i utlandet avbryts i sådana fall kan vara viktigt för den enskilde. Som en jämförelse finns i artikel 27 i EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande också bestämmelser om att den utfärdande myndigheten ska återkalla beslutet om förverkande om beslutet inte längre kan verkställas eller inte längre är giltigt. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss kan det även i andra fall finnas fog för att avbryta en pågående verkställighet i utlandet (jfr prop. 2008/09:218 s. 38–39). Det kan handla om att förutsättningarna för verkställighet i Sverige ändras, exempelvis om den som straffet eller förverkandebeslutet gäller har återvänt till Sverige eller om tillgångar upptäcks här som motsvarar bötesbeloppet eller värdet av det som förverkats. En reglering om vad som ska gälla för det fall det svenska avgörandet inte längre kan verkställas eller vid ändrade förhållanden föreslås nu också införas beträffande frihetsberövande påföljder som har begärts verkställda i en annan stat (se avsnitt 10.4).

Sammanfattningsvis bör i lagen införas bestämmelser om att Kronofogdemyndigheten genast ska upphäva ett beslut om att sända över ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande om straffet eller beslutet inte längre får verkställas. Även i andra fall bör Kronofogdemyndigheten ha möjlighet att upphäva ett sådant beslut.

12.5. Fortsatt verkställighet i Sverige

Regeringens förslag: Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande som har sänts över till en annan stat få ske även i Sverige. Kronofogdemyndigheten ska bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet om förverkande.

• Sida 149
•  Original

Verkställighet ska inte få ske i Sverige efter att ett svenskt beslut om bötesstraff har sänts över till en annan stat för att verkställas där.

Om Kronofogdemyndigheten upphäver beslutet att sända över ett svenskt beslut om bötesstraff eller om den andra staten meddelar att straffet helt eller delvis inte har verkställts eller inte kommer att kunna verkställas i den staten, ska verkställigheten få fortsätta i Sverige. Detsamma ska gälla för ett svenskt beslut om förverkande, om verkställighet inte fått ske i Sverige efter att beslutet sänts över till en annan stat.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att verkställighet av ett svenskt bötesstraff ska få ske i Sverige efter att en framställning skickats till en annan stat om det är möjligt enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt 29 § internationella verkställighetslagen, som grundar sig på artikel 11.1 i brottmålsdomskonventionen, gäller att verkställighet av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande inte får ske i Sverige efter att en framställning om verkställighet har gjorts till annan stat.

I likhet med vad utredningen anför finns beträffande beslut om förverkande anledning att ifrågasätta om den hittillsvarande ordningen utgör en lämplig avvägning mellan intresset av en effektiv brottsbekämpning och vikten av att det verkställda inte överskrider värdet av vad som förverkats. Exempelvis kan egendom anträffas i Sverige efter att förverkandebeslutet har sänts över till en annan stat för verkställighet. Ur ett brottsbekämpningsperspektiv framstår det som angeläget att sådan egendom omedelbart kan tas om hand för verkställighet, oaktat att verkställighet pågår i ett annat land. Fortsatt verkställighet av förverkandebeslut i Sverige är också tillåten inom EU-samarbetet, se 2 kap. 4 § lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och artikel 16 i EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Även enligt Europarådets förverkandekonventioner är ursprungslandet uttryckligen oförhindrat att verkställa beslutet efter att en framställning om verkställighet har gjorts till en annan stat.

Sammantaget talar övervägande skäl för att, om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, det enligt den nya lagen bör vara tillåtet med fortsatt verkställighet i Sverige även efter att ett beslut om förverkande har sänts över till en annan stat.

För att motverka risken för överförverkande bör, som utredningen föreslår, det i lagen införas bestämmelser om att Kronofogdemyndigheten ska bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet om förverkande. Sådana bestämmelser finns också i 2 kap. 5 § lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall (se prop. 2010/11:43 s. 62–63) och artikel 16 i EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Bestämmelser om en

• Sida 150
•  Original

skyldighet för Kronofogdemyndigheten att underrätta den andra staten vid risk för överförverkande kan tas in i förordning, jfr 2 kap. 3 § förordningen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen.

När det gäller fortsatt verkställighet i Sverige av bötesstraff saknas tillräckliga skäl att i den nya lagen avvika från vad som gäller enligt nuvarande ordning. Som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör verkställighet således inte få ske i Sverige efter att ett svenskt beslut om bötesstraff har sänts över till en annan stat för att verkställas där. Sådan fortsatt verkställighet är inte heller tillåten enligt EU-samarbetet, se 2 kap. 4 § lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen.

För det fall Kronofogdemyndigheten upphäver beslutet om att sända över beslutet om bötestraff (se avsnitt 12.4), eller den andra staten meddelar att straffet helt eller delvis inte har verkställts eller inte kommer att kunna verkställas i den staten bör emellertid, som också föreslås i utkastet till lagrådsremiss, verkställighet av straffet i Sverige vara möjligt. Detsamma bör gälla för beslut om förverkande i de fall ett sådant beslut om förverkande, till följd av en överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, inte har fått verkställas här efter att beslutet sänts över.

12.6. Verkställighet i flera andra stater

Regeringens förslag: Ett svenskt beslut om förverkande ska få sändas över till flera stater samtidigt för att verkställas där. Kronofogdemyndigheten ska bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. Ett svenskt beslut om bötesstraff ska inte få sändas över till mer än en stat.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår att en framställning om verkställighet ska få sändas till flera stater om det är möjligt enligt den internationella överenskommelse som är tillämplig.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I internationella verkställighetslagen finns ingen reglering av frågan om en framställning om verkställighet av ett bötesstraff eller beslut om förverkande får göras till flera stater. Inom

EU-samarbetet är ett sådant förfarande tillåtet enligt lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall (2 kap. 1 § andra stycket), men däremot inte enligt lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (2 kap. 2 § andra stycket). Enligt EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande får ett beslut om förverkande sändas till flera medlemsstater samtidigt under vissa förutsättningar (artikel 15).

Som utredningen föreslår bör i den nya lagen, i likhet med vad som gäller enligt lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och EU-förordningen, införas en uttrycklig

• Sida 151
•  Original

möjlighet för Kronofogdemyndigheten att sända över ett svenskt beslut om förverkande till flera stater samtidigt. Om den som beslutet rör har tillgångar i olika länder bör således verkställighetsåtgärder kunna vidtas parallellt i de länderna om förutsättningarna för det i övrigt är uppfyllda. En sådan ordning öppnar upp för en effektivare verkställighet och bör tillåtas. På motsvarande sätt som gäller vid samtidig verkställighet i Sverige bör en bestämmelse om det tas in i den nya lagen. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss behöver regleringen inte, i enlighet med utredningens förslag, begränsas till fall där det finns uttryckligt stöd för sådan samtidig verkställighet i en internationell överenskommelse.

För att motverka överförverkande bör, som utredningen föreslår och i enlighet med vad som ovan föreslås gälla vid samtidig verkställighet i Sverige (se avsnitt 12.5), Kronofogdemyndigheten bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger beloppet i det svenska beslutet om förverkande. En sådan reglering aktualiseras alltså såväl när verkställighet pågår i Sverige och en annan stat samtidigt, som när verkställighet pågår i flera andra stater samtidigt.

När det gäller möjligheten att sända över ett svenskt beslut om bötesstraff till flera stater samtidigt saknas det enligt regeringens mening tillräckliga skäl att avvika från den ordning som gäller beträffande samarbetet med EU-stater enligt lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. Som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör det alltså inte i den nya lagen införas bestämmelser som medger att ett svenskt beslut om bötesstraff får sändas till flera stater samtidigt för att verkställas där. Tvärtom bör bestämmelser införas om att det inte är tillåtet.

13. Verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande

13.1. Förutsättningar för verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande

Regeringens förslag: Ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i Sverige om överförandet kan antas ge fördelar vid verkställigheten.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Utredningen föreslår att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i Sverige om verkställighet här är förenligt med den överenskommelse som ligger till grund för framställningen och det utländska avgörandet har vunnit laga kraft.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att det, i avsaknad av

• Sida 152
•  Original

ytterligare förtydliganden av vad som avses, bland annat bör övervägas att inte införa en förutsättning som tar sikte på fördelar vid verkställigheten

Skälen för regeringens förslag: Som redogörs för i avsnitt 7.1 föreslås att utländska bötesstraff och beslut om förverkande ska kunna verkställas i Sverige även utan grund i en internationell överenskommelse om överförande. Det innebär att den nya lagen, i enlighet med vad som anförs i utkastet till lagrådsremiss, måste innehålla allmänt verkande bestämmelser om vad som ska krävas för att sådana straff eller beslut ska få verkställas i

Sverige. På motsvarande sätt som föreslås gälla beträffande verkställighet utomlands av svenska bötesstraff och förverkandebeslut (se avsnitt 12.1) framstår det som lämpligt att frågan om huruvida verkställighet ska medges här avgörs utifrån om ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten. Ett sådant krav får anses vara förenligt med Sveriges internationella åtaganden. Som en jämförelse är det enligt hittillsvarande ordning möjligt att avslå en framställning från en annan stat om straffet eller beslutet inte kan verkställas i Sverige eller det kan antas att avgörandet kan verkställas i den andra staten (se 6 § första stycket 5 och 6 internationella verkställighetslagen och 21 a–b §§ samt d–j §§ internationella verkställighetsförordningen). Sammantaget anser regeringen, i motsats till vad Svea hovrätt anför, att det är motiverat att i lagtexten införa krav på att ett överförande ska kunna antas ge fördelar vid verkställigheten.

Kravet på effektivitet bör inte sättas alltför högt. Om det i framställningen inte ens påstås att den dömde eller den mot vilket beslutet om förverkande gäller är bosatt i Sverige, eller har några tillgångar här i landet, kan dock kravet på effektivitet inte anses uppfyllt. I sådana fall kan det många gånger vara lämpligt att begära att den andra staten kompletterar sin framställning.

Kravet på effektivitet som en förutsättning för ett överförande till Sverige bör framgå av den nya lagen och om det inte är uppfyllt får det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte verkställs här. Även om kravet på effektivitet är uppfyllt kan det emellertid finnas hinder mot verkställighet. Det kan t.ex. vara fråga om att den gärning som bötesstraffet eller förverkandebeslutet avser inte motsvarar brott enligt svensk lag. Vägransgrunderna behandlas i avsnitt 13.2.

13.2. Hinder mot verkställighet

Regeringens förslag: Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande inte få verkställas i Sverige om – den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om

förverkande inte motsvarar brott enligt svensk lag (dubbel straffbarhet), – ett överförande strider mot dubbelprövningsförbudet (principen om

ne bis in idem), – när det gäller bötesstraff, den dömde vid tidpunkten för gärningen

inte fyllt femton år,

• Sida 153
•  Original

– en tillämpning av 35 kap. 7 § eller 36 kap. 31 §brottsbalken skulle

innebära att bötesstraffet preskriberats eller beslutet om förverkande förfallit, – verkställighet inte skulle vara förenlig med bestämmelser om

immunitet, – ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet,

medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller – gärningen som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om

förverkande utgör ett politiskt eller militärt brott. För ett utländskt beslut om förverkande där den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet ska därutöver gälla att beslutet inte får verkställas i Sverige om det gäller någon annan än de personer som anges i 36 kap.7 och 13 §§brottsbalken eller är uppenbart oskäligt.

Vid tillämpning av bestämmelsen om preskription ska en i den andra staten vidtagen åtgärd, som enligt lagen i den staten medför att tiden för preskription skjuts upp, ha samma verkan i Sverige.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas en bestämmelse om att verkställighet ska vägras om verkställighet skulle stå i strid med

Sveriges internationella förpliktelser, grundlagarna eller Europakonventionen. Det bör inte heller införas en bestämmelse som innebär att verkställighet i Sverige får vägras om framställningen i något annat hänseende än vad som anges i vägransgrunderna skulle strida mot den överenskommelse som ligger till grund för framställningen.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte att det ska införas vägransgrunder om förbud mot dubbelprövning om det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom av en internationell domstol eller om gärningen är föremål för pågående lagföring i Sverige. Vidare föreslår utredningen ingen vägransgrund som avser att ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen.

Däremot föreslår utredningen en vägransgrund som avser att verkställighet här skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen. Utredningens förslag innehåller inte heller särskilda vägransgrunder för när den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet. Vidare föreslår utredningen att en framställning ska få avslås om verkställighet i Sverige i något annat hänseende skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Åklagarmyndigheten frågar om det beträffande förverkande av föremål för verkställighet här ska krävas att föremålet hade kunnat förklaras förverkat enligt svensk lag i en rättegång i Sverige. Svea hovrätt anser att förslaget bör kompletteras med en vägransgrund som träffar väsentliga brister i den andra statens framställning.

Utkastets förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

• Sida 154
•  Original

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

I vissa fall ska verkställighet vägras

I avsnitt 11.2.1 anges de vägransgrunder som föreslås gälla enligt den nya lagen när det handlar om överförande av verkställighet till Sverige av frihetsberövande påföljder. Samma överväganden gör sig i huvudsak gällande beträffande utländska bötesstraff eller beslut om förverkande. Det stämmer också överens med hittillsvarande ordning enligt internationella verkställighetslagen och internationella verkställighetsförordningen som innebär att vägransgrunderna beträffande verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen ska tillämpas även beträffande de andra överenskommelserna på området för förverkande som omfattas av lagen (se 21 a–j §§ internationella verkställighetsförordningen).

Verkställighet i Sverige av utländska bötesstraff och beslut om förverkande bör således vägras om ett bifall skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller om gärningen som ligger till grund för straffet eller beslutet utgör ett politiskt eller militärt brott. Som redogörs för i avsnitt 8.2 bör avslag på dessa grunder beslutas av regeringen.

Vidare bör verkställighet vägras om den gärning som ligger till grund för det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte motsvarar brott enligt svensk lag (dubbel straffbarhet) eller om den dömde vid tidpunkten för gärningen inte fyllt femton år. Vägransgrunden som tar sikte på straffbarhetsåldern är inte tillämplig på verkställighet i Sverige av utländska förverkandebeslut, eftersom svensk rätt möjliggör förverkande från personer under 15 år (se prop. 2023/24:144 s. 263–265 och 275–277). Verkställighet ska också vägras om den inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet. Till den nya lagen bör också överföras vägransgrunder som hänför sig till förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff − dubbelprövningsförbudet (ne bis in idem) motsvarande de som i avsnitt 11.2.1 föreslås gälla beträffande verkställighet i Sverige av utländska frihetsberövande påföljder. I tillägg till de vägransgrunder som föreslås när det gäller verkställighet i Sverige av frihetsberövande påföljder bör verkställighet här av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande vägras om en tillämpning av brottsbalkens bestämmelser skulle innebära att straffet eller beslutet preskriberats, varvid en preskriptionsavbrytande åtgärd som vidtagits i den andra staten ska ha samma verkan i Sverige. Som påpekas av utredningen bör ett utländskt bötesstraff eller förverkandebeslut inte heller verkställas här om det skulle komma i konflikt med svensk grundlag eller Europakonventionen. Av skäl som redogörs för i avsnitt 10.1.2 bör det emellertid inte införas uttryckliga vägransgrunder som avser verkställighet i strid med grundlag eller Europakonventionen.

Som redogörs för i avsnitt 11.2.1 avseende vägransgrunder beträffande frihetsberövande påföljder finns det inte behov av att till den nya lagen överföra vägransgrunder om att den gärning som bötesstraffet eller förverkandebeslutet avser begåtts utanför den andra statens territorium, att

• Sida 155
•  Original

det kan antas att straffet eller beslutet kan verkställas i den andra staten, att bötesstraffet eller förverkandebeslutet motiverats av eller skärpts med hänsyn till ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt eller att verkställighet i Sverige skulle strida mot Sveriges internationella förpliktelser, dvs. nuvarande reglering i 5 § andra stycket 5 samt 6 § 2, 4 och 6 internationella verkställighetslagen. Detsamma gäller den av utredningen föreslagna vägransgrunden om att en framställning om verkställighet i Sverige bör få avslås om verkställighet här i något annat hänseende skulle strida mot den överenskommelse mellan Sverige och den andra staten som ligger till grund för framställningen.

Det är inte heller aktuellt med en vägransgrund, som

Åklagarmyndigheten frågar om, som tar sikte på att utländska beslut om förverkande av föremål får verkställas här endast om föremålet hade kunnat förverkas enligt svensk rätt, jfr 14 § andra stycket internationella verkställighetslagen. Det är i det avseendet tillräckligt med de avgränsningar av lagens tillämpningsområde som görs beträffande utländska förverkandebeslut, se avsnitt 7.2. När det gäller Svea hovrätts synpunkt om att det bör införas en vägransgrund som tar sikte på brister i den andra statens framställning föreslås i avsnitt 13.3.1 att avslag på en sådan grund i stället regleras i en särskild bestämmelse.

För att Sverige med säkerhet ska kunna uppfylla sina folkrättsliga förpliktelser och för att skapa en inför framtiden flexibel lagstiftning krävs däremot, i enlighet med vad utredningen föreslår, en reglering som medför att en framställning inte får avslås med hänvisning till en viss vägransgrund om ett sådant avslag skulle strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Exempelvis ger Europarådets förverkandekonventioner inte utrymme för något direkt förbehåll för militära brott. För det fall verkställighet i Sverige enligt förverkandekonventionen i fråga om ett militärt brott skulle framstå som stötande bör verkställighet emellertid i stället kunna vägras med hänvisning till att verkställigheten skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen (jfr prop. 1995/96:49 s. 26).

Ytterligare skäl för att vägra verkställighet av vissa utländska beslut om förverkande

När det gäller utländska beslut om förverkande där den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet kan det, som anförs i utkastet till lagrådsremiss, finnas skäl att komplettera regleringen om verkställighetshinder. I avsnitt 7.2 lämnas visserligen förslag som innebär att sådana beslut endast omfattas av lagens tillämpningsområde om de beslutats enligt regler som motsvarar de svenska bestämmelserna om förverkande av oförklarade tillgångar. Avgränsningen syftar till att från lagens tillämpningsområde avskilja utländska beslut som inte bör kunna verkställas här. Det kan då handla om att pröva frågor om huruvida det förverkandeutlösande brottet har varit sådant att det kunnat ge vinst eller om de beviskrav som har tillämpats i den andra staten motsvarar de som gäller i svensk rätt när det gäller kopplingen mellan det som förverkats och den brottsliga verksamheten.

Samtliga ovan föreslagna vägransgrunder kommer också gälla beträffande de förverkandebeslut som nu diskuteras. I likhet med vad som

• Sida 156
•  Original

gäller enligt 3 kap. 11 a § andra stycket lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall är det emellertid därutöver lämpligt med en reglering om att ett utländskt beslut om förverkande av egendom som förklarats härröra från brottslig verksamhet inte ska få verkställas här om det skulle vara uppenbart oskäligt. Det kan t.ex. handla om att straffvärdet för det förverkandeutlösande brottet är mycket lågt (jfr prop. 2013/14:66 s. 24–26). En sådan vägransgrund bör också kunna tillämpas om det av utredningen – trots att den brottsliga verksamhet som det utländska beslutet avser inte behöver vara bevisad och det därför inte heller finns något formellt krav på dubbel straffbarhet – framgår att den verksamhet som förverkandet kopplats till inte är straffbar i Sverige.

När det gäller utformningen av vägransgrunden framstår det som ändamålsenligt att tillämpa samma oskälighetsnivå, uppenbart oskäligt, som vid svenska beslut om förverkande (jfr samma prop. s. 25). Även om det är en annan skälighetsbedömning som ska göras i de nu aktuella ärendena än den som görs vid tillämpningen av brottsbalkens regler, kommer de svenska domstolarna i högre utsträckning kunna få vägledning från praxis och förarbeten gällande 36 kap. 20 § brottsbalken. Det bör dock understrykas att det inte är fråga om en omprövning av det lagakraftvunna utländska förverkandebeslutet. Syftet med vägransgrunden är att skapa en säkerhetsventil för de fall det utländska beslutet visserligen faller inom lagens tillämpningsområde, men verkställighet här ändå framstår som främmande ur svensk synvinkel och övriga vägransgrunder inte räcker till.

När det gäller utländska beslut om förverkande av oförklarade tillgångar är slutligen försiktighet påkallad när det gäller vem ett sådant beslut får riktas mot. Ett sådant utländskt beslut bör därför inte få verkställas i Sverige om förverkandet gäller någon annan än de personer som anges i 36 kap.7 och 13 §§brottsbalken. Det innebär att ett utländskt beslut om förverkande enligt regler motsvarande bestämmelserna om självständigt och utvidgat förverkande som huvudregel endast får verkställas här om den förverkade egendomen vid beslutstillfället tillhörde den som beslutet gäller (36 kap. 13 § brottsbalken). Beträffande utländska beslut som motsvarar utvidgat förverkande krävs därutöver en koppling mellan förverkandesvaranden och det brott som förverkandet grundar sig på (36 kap. 7 §).

Vägransgrunderna ska vara obligatoriska

Som utredningen föreslår bör vägransgrunderna, i enlighet med vad som föreslås gälla beträffande utländska domar på frihetsberövande påföljder, vara obligatoriska. Den andra statens framställning om verkställighet i Sverige av ett bötesstraff eller beslut om förverkande ska alltså avslås om en vägransgrund är för handen. En sådan ordning stämmer också överens med vad som gäller enligt lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Beträffande bötesstraff och beslut om förverkande finns det, som utredningen påpekar, inte behov av en reglering som medger undantag från vägransgrunderna, jfr sådant förslag beträffande frihetsberövande påföljder i avsnitt 11.2.2.

• Sida 157
•  Original

För att avgöra frågan om det finns hinder kan Kronofogdemyndigheten i vissa fall behöva inhämta upplysningar från olika myndigheter, såsom Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten. Om en fråga uppkommer om verkställighet av ett bötesstraff eller beslut om förverkande som grundar sig på en gärning som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen ska samråd ske med Justitiekanslern. Detta är något som kan regleras i förordning.

Hur de olika vägransgrunderna är avsedda att tillämpas behandlas närmare i författningskommentaren.

13.3. Förfarandet vid överförande av verkställighet till Sverige

13.3.1. Hur förfarandet inleds och framställningens innehåll

Regeringens förslag: En framställning om verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få göras av en behörig myndighet i den andra staten. Framställningen ska innehålla det utländska avgörandet och den lag som avgörandet grundar sig på, intyg om att avgörandet är verkställbart, uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser samt upplysningar om egendomens anknytning till den beslutet gäller. I förekommande fall ska även upplysningar lämnas om vilka intressen som andra än den beslutet gäller kan ha i egendomen.

En framställning ska vara skriftlig och lämnas genom post, bud eller telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt. Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska framställningen och bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Om framställningen från den andra staten till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet i Sverige, ska den behöriga myndigheten i den andra staten ges möjlighet att inom en viss tid komma in med en komplettering. Kronofogdemyndigheten ska få avslå framställningen om bristerna kvarstår efter den tid som angetts.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att en framställning om verkställighet i Sverige ska få göras av en utländsk behörig myndighet som framgår av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Vad en sådan framställning ska innehålla och vilket språk den ska skrivas på föreslår utredningen ska regleras i förordning. Utredningen lämnar inget förslag om hur framställningen ska lämnas.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer i sak med regeringens. Av utkastets förslag framgår inte uttryckligen att det är den behöriga myndigheten i den andra staten som ska ges möjlighet att komplettera en framställning.

• Sida 158
•  Original

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Uppsala universitet anser att det av lagtexten bör framgå att det är den behöriga myndigheten i den andra staten som ska ges möjlighet att komplettera en framställning.

Skälen för regeringens förslag

Hur förfarandet inleds och framställningens innehåll

I enlighet med nuvarande ordning bör det i lagen anges att en framställning om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige får göras av en behörig myndighet i den andra staten.

Som föreslås beträffande överförande av frihetsberövande påföljder bör det vidare finnas en enhetlig reglering om vad en framställning om verkställighet av ett bötesstraff eller ett förverkandebeslut ska innehålla och vilket språk den ska vara skriven på. Som utredningen föreslår och i linje med hittillsvarande ordning enligt 4 och 21 a–j §§ internationella verkställighetsförordningen bör framställningen vara skriftlig och innehålla avgörandet, uppgift om den lagstiftning som avgörandet grundas på, intyg om att avgörandet är verkställbart, uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser samt upplysningar om egendomens anknytning till den beslutet gäller. I förekommande fall bör även upplysningar lämnas om vilka intressen andra än den beslutet gäller kan ha i egendomen. Utifrån de förklaringar som Sverige har lämnat i samband med ratificering av brottmålsdomskonventionen och andra överenskommelser som avser överförande av förverkandebeslut bör framställningen och bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk. Även andra språk bör kunna accepteras om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Av skäl som redogörs för i avsnitt 11.3.1 när det gäller frihetsberövande påföljder bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, ovanstående reglering om vad en framställning ska innehålla och vilket språk den ska skrivas på tas in i den nya lagen och inte regleras i förordning. Som anges i nämnda avsnitt bör bestämmelserna om framställningens innehåll vara obligatoriska. Av den nya lagen bör vidare framgå att framställningen ska lämnas genom post, bud eller telefax. Efter en överenskommelse i det enskilda fallet bör framställningen kunna lämnas även på annat sätt.

Brister i framställningen

Som utredningen föreslår och i enlighet med vad som i avsnitt 11.3.1 föreslås beträffande frihetsberövande påföljder bör det i lagen finnas bestämmelser om vad som ska hända vid brister i den andra statens framställning. Om framställningen från den andra staten till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om överförande, ska Kronofogdemyndigheten ge den behöriga myndigheten i den andra staten möjlighet att inom viss tid komma in med en komplettering. Om bristerna kvarstår efter den tid som angetts får myndigheten avslå framställningen.

• Sida 159
•  Original

13.3.2. Prövning och beslut

Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska pröva om ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i

Sverige.

Om det utländska avgörandet avser flera brott och det för något eller några av brotten finns hinder mot verkställighet ska Kronofogdemyndigheten få besluta att avgörandet ska verkställas i Sverige när det gäller resterande brott. Delvis verkställighet ska endast få beslutas om det framgår av avgörandet eller på annat sätt vilken del av bötesstraffet eller beslutet om förverkande som avser den resterande brottsligheten.

Om det utländska beslutet om förverkande avser egendom som förklarats härröra från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna om självständigt eller utvidgat förverkande i 36 kap.5 och 6 §§brottsbalken ska Kronofogdemyndigheten ansöka hos allmän domstol om prövning av om beslutet ska verkställas i Sverige. Vid domstolens handläggning ska lagen om domstolsärenden tillämpas. Behörig tingsrätt ska vara den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Regeringens bedömning: Kronofogdemyndigheten bör inte ges några särskilda befogenheter att säkra verkställigheten av utländska förverkandebeslut.

Utredningens förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har inte övervägt frågan om rättens prövning av vissa utländska beslut om förverkande. Utredningen föreslår att det ska införas bestämmelser i lagen om att förverkad egendom ska kunna tas i beslag.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Kronofogdemyndigheten framhåller vikten av att myndigheten vid sin prövning har tillgång till belastningsregistret. När det gäller möjligheter till straffprocessuella tvångsmedel för att säkra förverkad egendom påpekas att myndigheten inte är behörig att verkställa beslut om beslag och att utredningens förslag inte ger någon ledning i fråga om vilka åtgärder myndigheten ska vidta när ett beslut om förverkande också innehåller ett beslagsbeslut.

Åklagarmyndigheten lyfter fram att det är Kronofogdemyndigheten som enligt utredningens förslag ska pröva en framställning om verkställighet i

Sverige av beslut om förverkande och att det inte finns anledning för åklagare att ta egendom i beslag.

Utkastets förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Kronofogdemyndighetens prövning och beslut

Det är som huvudregel Kronofogdemyndigheten som prövar och beslutar om ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i

• Sida 160
•  Original

Sverige. En sådan prövning sker efter att Kronofogdemyndigheten fått en framställning om verkställighet i Sverige från en annan stat.

Kronofogdemyndigheten ska vid sin prövning kontrollera att avgörandet omfattas av lagens definitioner av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande och alltså av lagens tillämpningsområde (se avsnitt 7.2). Myndigheten ska också ta ställning till om lagens förutsättningar för ett överförande är uppfyllda, dvs. att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten (se avsnitt 13.1). Kronofogdemyndigheten ska också pröva om det finns hinder mot verkställighet i form av en tillämplig vägransgrund (se avsnitt 13.2). Om myndigheten bedömer att det finns anledning att anta att en framställning ska avslås för att ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller att gärningen som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande utgör ett politiskt eller militärt brott, ska ärendet överlämnas till regeringen för prövning (se avsnitt 8.2).

På motsvarande sätt som är fallet beträffande utländska domar på frihetsberövande påföljder kan det inte uteslutas att det uppstår situationer där det på grund av en tillämplig vägransgrund finns hinder mot att verkställa ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande när det gäller någon eller några av de i avgörandet angivna brotten. Som utredningen föreslår och i enlighet med nuvarande ordning i 7 § internationella verkställighetslagen bör det därför i den nya lagen införas bestämmelser som möjliggör beslut om delvis verkställighet av sådana utländska avgöranden. Regleringen om delvis verkställighet bör utformas och tillämpas på samma sätt som när det gäller frihetsberövande påföljder (se avsnitt 11.3.2). En förutsättning för delvis verkställighet bör således vara, som utredningen föreslår, att det av avgörandet eller på annat sätt framgår vilken del av straffet eller förverkandebeslutet som avser den resterande brottsligheten. Den andra staten bör också lämna sitt medgivande till delvis verkställighet.

Om förutsättningarna för att det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande ska få verkställas i Sverige är uppfyllda och det inte finns något hinder mot verkställighet ska Kronofogdemyndigheten besluta om att avgörandet helt eller delvis ska verkställas i Sverige. En sådan ordning är som utredningen påpekar mer effektiv än den nuvarande, som vilar på brottmålsdomskonventionens bestämmelser, och som innebär att ett svenskt bötesstraff eller förverkandebeslut måste utverkas av åklagare eller hos domstol. Att låta det utländska avgörandet vara direkt verkställbart anvisas i exempelvis narkotikabrottskonventionen (artikel 5.4 a), förverkandekonventionen (artikel 13.1 a), 2005 års förverkandekonvention (artikel 23.1 a), Palermokonventionen (artikel 13.1) och korruptionskonventionen (artikel 55.1).

Som Kronofogdemyndigheten påpekar kan myndigheten, för att bedöma frågan om ett utländskt avgörande får verkställas här, behöva tillgång till uppgifter från belastningsregistret, något som kan regleras i förordningen om belastningsregister (jfr prop. 2010/11:43 s. 69–70).

• Sida 161
•  Original

Rättens prövning och beslut

Som redogörs för i avsnitt 8.1 bör inte Kronofogdemyndigheten utan domstol pröva om ett utländskt beslut om förverkande som innebär att den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet ska verkställas i Sverige. Kronofogdemyndigheten bör i sådana fall, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, göra en ansökan hos rätten, som får pröva om beslutet ska verkställas i Sverige.

Om det av den andra statens framställning inte framgår vilken typ av förverkandebeslut det rör sig om kan Kronofogdemyndigheten ge den andra staten möjlighet att komplettera framställningen. För att undvika att ärenden initieras i onödan hos domstol bör Kronofogdemyndigheten, i enlighet vad som föreslås i avsnitt 13.3.1, kunna avslå en framställning som är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet. När det gäller rättens prövning är den i grunden densamma som den som ska göras av Kronofogdemyndigheten i fråga om lagens tillämpningsområde och förutsättningar för verkställighet samt kontroll av tillämpliga vägransgrunder. Skulle rätten vid sin prövning komma fram till att det aktuella beslutet inte ska prövas av domstol får rätten avvisa ärendet. Frågan om verkställighet får då prövas av Kronofogdemyndigheten.

Som föreslås i utkastet till lagrådsremiss och i enlighet med vad som i avsnitt 15.2.2 föreslås gälla vid överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut, bör prövningen göras av allmän domstol enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Behörig tingsrätt bör vara den som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. En sådan utformad reglering motsvarar den som gäller vid motsvarande prövningar i domstol enligt 3 kap. 4 § tredje stycket och 16 § lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och bör kunna tillämpas på i princip samma sätt, se vidare prop. 2013/14:66 s. 31–38. Genom att ärendelagen blir tillämplig kommer exempelvis Kronofogdemyndigheten bli part i domstolen. I ärendelagen finns även bestämmelser om vad en ansökan ska innehålla (6 §), ärendets handläggning (12–35 §§) och rätten till överklagande av domstolens beslut (36–41 §§).

Kronofogdemyndigheten bör inte ges befogenhet att besluta om beslag av egendom som ska förverkas

När det gäller frågan om det i den nya lagen bör finnas särskilda regler om att kunna använda straffprocessuella tvångsmedel för att kunna säkra verkställighet av utländska förverkandebeslut bygger den nuvarande regleringen om beslag i 18 § internationella verkställighetslagen på det förhållandet att det är åklagare och domstol som enligt den lagen prövar om ett utländskt förverkandebeslut ska verkställas i Sverige. Nu föreslås att Kronofogdemyndigheten ska pröva den frågan. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss och i enlighet med de överväganden som gjorts i samband med genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (se prop. 2010/11:43 s. 108–109) och EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (se prop. 2019/20:198 s. 89–90) finns det inte skäl att ge Kronofogdemyndigheten motsvarande befogenheter i den nya lagen. Sådana möjligheter

• Sida 162
•  Original

har myndigheten inte i nationella förfaranden och som påpekats i tidigare lagstiftningsärenden kan Kronofogdemyndigheten underlåta delgivning innan verkställighetsåtgärder vidtas om det finns en konkret risk för illojalt förfarande (se prop. 2010/11:43 s. 109).

Som redovisas i avsnitt 4.5 finns möjligheter för den andra staten att i enlighet med bestämmelserna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål begära åtgärder för att säkra egendomen i Sverige. En sådan ordning tillgodoser också de krav som ställs i artikel 11 i förverkandekonventionen och artikel 21 i 2005 års förverkandekonvention om att den verkställande staten på begäran ska kunna ta förverkad egendom i beslag.

13.3.3. Beslutes innehåll och anpassning av bötesstraffet

Regeringens förslag: Ett beslut om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige ska gälla omedelbart.

Kronofogdemyndighetens beslut om att överta verkställigheten ska som huvudregel delges den enskilde. Om beslutet gäller ett bötestraff ska det innehålla uppgift om det belopp i svensk valuta som bötesstraffet avser och, i förekommande fall, att anpassning har skett av bötesbeloppets storlek. Om beslutet gäller förverkande ska det innehålla uppgift om det belopp i svensk valuta eller den egendom som förverkandet avser och, i förekommande fall, om verkställighet av ett beslut om förverkande som avser viss egendom får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde. Vid omräkning till svensk valuta ska den växelkurs tillämpas som gäller vid tiden för beslutet om verkställighet i Sverige.

Kronofogdemyndigheten ska anpassa det utländska bötesstraffets storlek om det för motsvarande brott i svensk lag är föreskrivet penningböter och bötesbeloppet överstiger 4 000 kronor eller, om straffet avser flera brott, 10 000 kronor. Detsamma ska gälla om det för motsvarande brott i svensk lag är föreskrivet böter, och bötesbeloppet överstiger 150 000 kronor eller, om straffet avser flera brott, 200 000 kronor. Bötesbeloppets storlek ska i sådana fall bestämmas till angivna maximibelopp.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ett beslut att överta verkställigheten ska innehålla uppgift om hur den dömde kan överklaga beslutet och att ett beslut att avslå en framställning ska motiveras. Utredningen föreslår inga bestämmelser om anpassning av ett utländskt bötesstraffs storlek.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.Kronofogdemyndigheten föreslår att det förtydligas att det är tiden för myndighetens beslut som är utgångspunkt för beräkning av växelkurs.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

• Sida 163
•  Original

Skälen för regeringens förslag

Beslutets innehåll

Som utredningen föreslår bör ett beslut om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige innehålla uppgift om det belopp i svensk valuta som bötesstraffet respektive förverkandebeslutet avser. Beloppet ska som utredningen och Kronofogdemyndigheten föreslår motsvara beloppet i det utländska avgörandet med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet att ta över verkställigheten. Avser förverkandebeslutet viss egendom bör, som utredningen vidare föreslår, beslutet om att överta verkställigheten innehålla uppgift om den egendom som förverkandet avser.

I förekommande fall bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, ett beslut om att ett utländskt bötesstraff ska verkställas i Sverige vidare innehålla uppgift om, enligt vad som utvecklas vidare nedan, att anpassning har skett av bötesbeloppets storlek. Detsamma gäller uppgift om att verkställighet av ett utländskt beslut om förverkande som avser viss egendom får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde, se vidare avsnitt 13.3.5.

Beslutet ska gälla omedelbart och delges den som beslutet gäller

Vid Kronofogdemyndighetens handläggning av frågan om ett utländskt bötesstraff eller förverkandebeslut ska verkställas i Sverige är förvaltningslagens bestämmelser tillämpliga, om inte avvikande bestämmelser finns i annan lag eller förordning (1 och 4 §§förvaltningslagen). Det innebär bl.a. att myndigheten ska motivera sina beslut och att en part ska underrättas om hur ett överklagande går till (32 och 33 §§). Som anförs i utkastet till lagrådsremiss krävs således inte någon särskild reglering av de frågorna i den nya lagen (jfr prop. 2019/20:198 s. 88–89). Detsamma gäller beträffande rättens beslut om verkställighet, jfr 28 och 30 §§ärendelagen.

I viss utsträckning bör det i lagen emellertid införas kompletterande regler som avviker från förvaltningslagens och ärendelagens bestämmelser. En sådan är att Kronofogdemyndighetens och rättens beslut om verkställighet i Sverige bör gälla omedelbart utan att behovsprövningen och intresseavvägningen som följer av 35 § förvaltningslagen och 31 § ärendelagen behöver göras. Det innebär att verkställigheten av beslutet om förverkande kan påbörjas direkt. Om inte beslut om uppskov har meddelats (se avsnitt 13.3.4) kan exekutiva åtgärder således inledas utan hinder av att beslutet har överklagats. Att beslutet gäller omedelbart säkerställer därmed att det kan verkställas och att den som beslutet gäller inte kan göra sig av med egendom eller andra tillgångar. Om beslutet överklagas kommer det finnas en möjlighet för domstolen att besluta om inhibition, dvs. att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas (26 § ärendelagen). Detsamma gäller om rätten enligt vad som föreslås i avsnitt 13.3.2 beslutat om verkställighet i Sverige av ett förverkandebeslut där egendomen förklarats härröra från brottslighet och det beslutet överklagas.

I fråga om delgivning innehåller 33 och 34 §§förvaltningslagen bestämmelser om underrättelse av beslut. Av dessa bestämmelser följer bl.a. att myndigheten bestämmer hur underrättelse ska ske och att delgivning får användas. Vad gäller beslut om verkställighet i Sverige av

• Sida 164
•  Original

ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande bör huvudregeln dock vara att den dömde eller den som beslutet gäller delges beslutet. En bestämmelse om det bör därför, som utredningen föreslår, föras in i den nya lagen. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten bör dock myndigheten kunna avvakta med delgivning av beslutet så länge skälen för uppskovet består, se vidare avsnitt 13.3.4.

När det gäller rättens beslut om verkställighet kan konstateras att tingsrätten inte slutligt kan ta ställning till Kronofogdemyndighetens ansökan utan att den som ansökan riktas mot getts tillfälle att svara, se 15 § ärendelagen. I detta ligger att domstolen behöver försäkra sig om att den som beslutet om förverkande gäller får del av ansökan. Kronofogdemyndighetens ansökan behöver därför delges den som den riktas mot, se 46 § ärendelagen. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss finns det mot den bakgrunden inte skäl att införa ett krav på att rättens beslut om att verkställighet ska ske i Sverige ska delges den beslutet angår. Den enskilde får genom att Kronofogdemyndighetens ansökan delges honom eller henne information om att verkställighet kan ske i Sverige och ges därigenom möjlighet att tillvarata sin rätt.

Anpassning av bötesstraffets storlek

Utgångspunkten i det internationella straffrättsliga samarbetet är att Sverige kan verkställa en annan stats påföljd utan hinder av att påföljden är strängare än vad som kunnat dömas ut enligt svensk rätt. Så ser regleringen också ut när det gäller överförande av bötesstraff inom EU, se 3 kap. 2 § första stycket lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. När det gäller samarbetet med länder utanför Norden och EU finns det emellertid fog för att, i likhet med hittillsvarande ordning i 12 § andra stycket internationella verkställighetslagen, sätta upp en yttersta gräns för vad Sverige kan godta när det gäller bötesstraffets storlek. Utgångspunkten bör i de fallen vara, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, att det av Kronofogdemyndigheten fastställda bötestraffet i svensk valuta ska motsvara beloppet i det utländska avgörandet, men inte tillåtas överskrida de högsta tillåtna bötesbeloppen enligt bestämmelserna i 25 kap. brottsbalken. Det bör, till skillnad från vad som gäller enligt nuvarande regelverk, gälla även om det i svensk lag för motsvarande brott också är föreskrivet fängelse.

Det sagda innebär att Kronofogdemyndigheten ska anpassa det utländska bötestraffets storlek om det för motsvarande brott i svensk lag är föreskrivet penningböter och bötesstraffet överstiger 4 000 kronor eller, om straffet avser flera brott, 10 000 kronor. Detsamma ska gälla om det för motsvarande brott i svensk lag är föreskrivet böter och bötesstraffets storlek överstiger 150 000 kronor eller, om straffet avser flera brott, 200 000 kronor. Bötesstraffets storlek ska i sådana fall bestämmas till dessa maximibelopp. På samma sätt som beträffande de föreslagna bestämmelserna om anpassning av ett fängelsestraffs längd (se avsnitt 11.4) ger en sådan reglering uttryck för att Sverige accepterar den andra statens bötesstraff samtidigt som en yttersta gräns sätts upp för vad Sverige kan godta när det gäller bötesbeloppets storlek.

• Sida 165
•  Original

13.3.4. Uppskov med verkställigheten

Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska få besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande, om verkställigheten skulle skada en pågående utredning om brott.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att om det är förenligt med en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får Kronofogdemyndigheten besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten om verkställigheten skulle skada en pågående utredning om brott eller annat rättsligt förfarande i Sverige.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att det bör övervägas att vända på presumtionen på så sätt att uppskov får meddelas, om annat inte följer av en internationell överenskommelse.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som utredningen föreslår bör det i den nya lagen införas bestämmelser som gör det möjligt för Kronofogdemyndigheten att i vissa fall besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av ett utländskt avgörande. En sådan reglering, som enbart bör omfatta utländska förverkandebeslut, finns inte i gällande rätt, men kan vara ett komplement till den i avsnitt 13.2 föreslagna vägransgrunden om pågående lagföring i Sverige för den gärning som det utländska beslutet om förverkande avser. Det kan exempelvis handla om sådana situationer där en verkställighet av det utländska beslutet kan vara till skada för en pågående utredning om annan brottslighet, eller att brottsutredningen har inletts i tiden efter det att Kronofogdemyndigheten har fattat beslut om att det utländska avgörandet ska verkställas här. En uttrycklig möjlighet för den verkställande staten att skjuta upp en begärd åtgärd om den skulle vara till skada för en brottsutredning finns också i flera internationella konventioner på området, t.ex. artikel 19 i förverkandekonventionen och artikel 29 i 2005 års förverkandekonvention. Som anförs i utkastet till lagrådsremiss finns inte behov av att, som utredningen föreslår, kunna besluta om uppskov med anledning av andra rättsliga förfaranden än utredningar om brott. Motsvarande bestämmelser om uppskov finns i 3 kap. 13 § första stycket 1 lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och artikel 21.1 a i EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Möjligheten till uppskov behöver inte, som också anförs i utkastet till lagrådsremiss och påpekas av Svea hovrätt, avgränsas till fall när det finns stöd för det i en internationell överenskommelse utan bör gälla generellt. Sammanfattningsvis bör alltså Kronofogdemyndigheten få besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande, om verkställigheten skulle skada en pågående utredning om brott.

Bedömningen av om verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning kräver, som påpekats i tidigare lagstiftningsärenden (se prop. 2010/11:43 s. 95), överväganden av Kronofogdemyndigheten av

• Sida 166
•  Original

speciellt slag. Myndigheten kommer inte att ha någon tillgång till misstankeregistret. Bedömningen bör därför som huvudregel göras efter samråd med de brottsbekämpande myndigheterna, främst Åklagarmyndigheten. Denna samrådsskyldighet kan regleras i förordning.

13.3.5. Verkställigheten i Sverige

Regeringens förslag: Verkställighet i Sverige ska ske enligt svenska regler och i enlighet med vad som gäller vid verkställighet av böter eller förverkande. Ett bötesstraff som verkställs enligt den nya lagen ska inte få förvandlas till fängelse. Verkställighet av ett utländskt beslut om förverkande enligt den nya lagen ska inte få ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet.

Verkställighet av ett förverkandebeslut som avser viss egendom ska få ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde, om det är lämpligt och den andra staten samtycker till det.

Ett beslut om anstånd eller avbetalning, som meddelats av en behörig myndighet i den andra staten innan framställningen om överförande av verkställighet lämnades, ska gälla vid verkställigheten i Sverige. Om det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande avser betalningsskyldighet och till viss del har betalats eller verkställts i en annan stat, ska Kronofogdemyndigheten sätta ned det belopp som ska verkställas i Sverige i samma mån.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen lämnar inget förslag om att verkställighet av ett utländskt beslut om förverkande som avser viss egendom får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde, om det är lämpligt och den andra staten samtycker till det.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som utredningen föreslår bör verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ske enligt svenska regler, med ett undantag. I enlighet med hittillsvarande ordning bör ett utländskt bötesstraff inte få förvandlas till fängelse, något som bör anges i lagen. När det gäller utländska förverkandebeslut bör det i lagen anges att verkställighet av ett sådant beslut inte får ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet. Som utredningen påpekar kan uttryckliga bestämmelser med sådana förbud vara värdefulla i förhållande till andra stater där möjligheter finns att verkställa ett förverkande genom frihetsberövande. Motsvarade ställningstaganden när det gäller verkställighet av utländska bötesstraff och förverkandebeslut gjordes i samband med införandet av lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (se prop. 2008/09:218 s. 61–62 och 3 kap. 2 §) och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall (se prop. 2010/11:43 s. 92–93 och 3 kap. 2 §). Om den andra staten i framställningen om överförande till Sverige anger att frihetsberövande eller någon annan åtgärd får tillämpas vid bristande fullgörelse bör Kronofogdemyndigheten

• Sida 167
•  Original

alltså upplysa den andra statens myndighet om att detta inte är möjligt enligt svenska regler. En sådan upplysningsskyldighet kan regleras i förordning.

Om den andra staten godtar det finns emellertid inte, som anförs i utkastet till lagrådsremiss, några principiella hinder mot att ett utländskt beslut om förverkande avseende viss specifik egendom verkställs i Sverige genom betalning eller indrivning av ett penningbelopp motsvarande värdet av den specifika egendomen (jfr artikel 13.4 i förverkandekonventionen och samma ställningstagande i prop. 2010/11:43 s. 92–93). En förutsättning för ett sådant förfarande är dock att Kronofogdemyndigheten gör bedömningen att det är lämpligt. Vidare krävs att det finns uppgift om värdet på den egendom som avses. Om det inte finns någon sådan uppgift bör den andra statens myndighet få tillfälle att komma in med en komplettering.

Enligt 24 § tredje stycket internationella verkställighetslagen får verkställighet i Sverige inte ske för bötesbelopp som den dömde betalat till behörig myndighet i den andra staten. Enligt de bestämmelserna ska vidare beslut om anstånd eller avbetalning som meddelats av en behörig myndighet i den andra staten, gälla vid verkställigheten i Sverige. Som utredningen föreslår bör denna reglering i huvudsak överföras till den nya lagen och även gälla beslut om förverkande. I enlighet med hittillsvarande ordning bör beslut om anstånd eller avbetalning bara gälla här om det har meddelats av en behörig myndighet i den andra staten före det att framställningen om överförande till Sverige lämnades. Som utredningen föreslår bör emellertid regleringen inte längre vara begränsad till betalningar som skett i den utfärdande staten, jfr 3 kap. 13 § lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och 3 kap. 12 § lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. En bredare reglering är motiverad eftersom verkställighet kan pågå i flera länder samtidigt.

13.4. Upphävande av beslut

Regeringens förslag: Ett beslut om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige ska upphävas om – det framkommer att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte

får verkställas i Sverige, – det är omöjligt att verkställa bötesstraffet eller beslutet om

förverkande, – den andra staten har meddelat den dömde eller den som beslutet om

förverkande gäller nåd eller amnesti eller meddelat ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte längre får verkställas, – bötesstraffet eller beslutet om förverkande i sin helhet är verkställt i

en annan stat, eller – framställningen om verkställighet i Sverige återkallas.

Det är Kronofogdemyndigheten som i första hand ska besluta om att beslutet om verkställighet i Sverige ska upphävas. I vissa situationer ska

• Sida 168
•  Original

även rätten kunna göra det. Om verkställigheten upphör ska de verkställighetsåtgärder som vidtagits återgå så långt det är möjligt.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte att verkställigheten ska upphöra om det framkommer att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte får verkställas här, om bötesstraffet eller beslutet om förverkande helt verkställts i en annan stat eller om framställningen återkallas. Utredningen föreslår inte heller att vidtagna åtgärder ska återgå om verkställigheten upphör.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

I vissa fall ska beslutet om verkställighet i Sverige upphävas

Som utredningen föreslår bör i den nya lagen finnas bestämmelser som möjliggör att verkställigheten av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande i vissa fall ska avbrytas. I likhet med hittillsvarande ordning bör i lagen anges att ett beslut om verkställighet i Sverige ska upphävas om den andra staten har meddelat den dömde nåd eller amnesti eller ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte längre får verkställas. På motsvarande sätt som anses vara fallet beträffande frihetsberövande påföljder (se avsnitt 11.7) får med ett sådant annat beslut exempelvis avses att bötesstraffet eller förverkandet är föremål för ny prövning i den andra staten. Det finns därför inte något behov av ett särskilt omnämnande av omprövningsfallen i den nya lagen, motsvarande det som återfinns i 24 § andra stycket internationella verkställighetslagen.

Som anförs i utkastet till lagrådsremiss bör även andra omständigheter kunna föranleda att beslut om verkställighet i Sverige upphävs. Det kan t.ex. vara så att det framkommer omständigheter som, om de hade varit kända tidigare, lett till att framställningen om verkställighet i Sverige avslagits, så som omständigheter rörande immunitet eller förbudet mot dubbelprövning. Också om det visar sig vara omöjligt att verkställa bötesstraffet eller beslutet om förverkande i Sverige är det befogat att verkställigheten avbryts. Verkställigheten bör inte heller fortsätta om framställningen återkallas eller om det framkommer att bötesstraffet eller beslutet om förverkande helt verkställts i en annan stat. Sådana grunder för avbrytande av verkställigheten återfinns i lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen (3 kap. 14 §) och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall (3 kap. 15 §) och bör även införas i den nya lagen. Regleringen bör även i övrigt, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, utformas med bestämmelserna i dessa lagar som förebilder och innebära att ett beslut om att det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande ska verkställas i Sverige ska upphävas. En på så sätt utvidgad ordning i förhållande till gällande rätt kan inte anses komma i konflikt med Sveriges internationella åtaganden på området.

• Sida 169
•  Original

Kronofogdemyndigheten beslutar om upphävande i första hand

Enligt lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall är huvudregeln att Kronofogdemyndigheten beslutar att en verkställbarhetsförklaring ska upphävas. Rätten ska dock fatta beslut när frågan är föremål för rättens prövning efter ett överklagande eller när rätten fastställt en verkställbarhetsförklaring och det är fråga om att upphäva denna för att det framkommit att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte får verkställas här. I lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall har lagts till att rätten ska besluta om upphävande även i de fall rätten meddelat verkställbarhetsförklaringen och det är fråga om att upphäva denna för att det framkommit att beslutet om förverkande inte får verkställas här (se 3 kap. 14 § andra stycket lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och 3 kap. 15 § andra stycket lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall). Vid införandet av nämnda lagstiftning gjordes bedömningen att Kronofogdemyndigheten inte bör kunna upphäva eller ändra ett domstolsbeslut på de grunder som domstolen redan beaktat, t.ex. någon av vägransgrunderna (se prop. 2008/09:218 s. 70, prop. 2010/11:43 s. 106–107 och prop. 2013/14:66 s. 38–39).

Det sagda gör sig gällande även i samarbetet utanför EU och i den nya lagen bör således införas bestämmelser om att rätten beslutar om upphävande i de fall frågan om verkställighet i Sverige är föremål för rättens prövning eller rätten har beslutat om verkställighet i Sverige eller fastställt Kronofogdemyndighetens beslut om detta och det är fråga om att upphäva beslutet för att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte får verkställas här. I övriga fall bör Kronofogdemyndigheten avgöra om ett beslut om verkställighet i Sverige ska upphävas.

Vidare bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, av den nya lagen framgå att om beslutet om verkställighet i Sverige upphävs, ska vidtagna verkställighetsåtgärder återgå så långt det är möjligt. Detta överensstämmer även med vad som gäller enligt 3 kap. 22 § utsökningsbalken när en svensk exekutionstitel upphävs.

13.5. Fördelning av förverkad egendom

Regeringens förslag: Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska egendom eller dess värde som förverkats med stöd av den nya lagen tillfalla staten.

Kronofogdemyndigheten ska på begäran av en behörig myndighet i den andra staten få besluta att egendomen eller dess värde helt eller delvis ska överlämnas till den andra staten. Vid bedömningen av om egendomen eller dess värde ska överlämnas ska det särskilt beaktas om begäran görs för att antingen kompensera ett brottsoffer i den andra staten för uppkommen skada eller återställa egendomen till dess rättmätiga ägare.

Om egendom som erhållits vid verkställigheten utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt

• Sida 170
•  Original

kulturmiljölagen har avslagits, eller vid en prövning skulle ha avslagits, ska egendomen inte få överlämnas till den andra staten.

Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens.

Utredningen föreslår att värdet av det som har drivits in med stöd av lagen tillfaller staten och att regeringen, efter överenskommelse med den andra staten, får besluta om en annan fördelning. Utredningen föreslår ingen särskild reglering vad gäller kulturföremål.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anför att det får antas att närmare föreskrifter om tillämpningen tas in i förordning.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.Brottsoffermyndigheten konstaterar att brottsofferperspektivet har beaktats i förslaget och har därför ingen invändning mot det. Riksantikvarieämbetet anser att regleringen bör förtydligas så att det klart framgår att återställande av kulturföremål inte heller får ske till ett brottsoffer i en annan stat.

Skälen för regeringens förslag

Förverkad egendom bör tillfalla svenska staten …

Enligt svenska regler tillfaller förverkad egendom som huvudregel den svenska staten oavsett om den förverkade egendomen är resultatet av ett sak- eller värdeförverkande (se 36 kap. 28 § brottsbalken). Utmätt egendom som kan realiseras går till försäljning enligt bestämmelserna i utsökningsbalken. Egendom som beslagtagits och därefter förverkats ska hanteras enligt bestämmelserna i lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Utgångspunkten är att egendomen ska säljas. Egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig att sälja ska oskadliggöras. Kan egendomen inte säljas ska den förstöras. Influtna medel tillfaller staten.

Som redogörs för i avsnitt 13.3.5 ska verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande ske enligt svenska regler. Det inkluderar de bestämmelser som redogörs för ovan och som reglerar hanteringen efter att den förverkade egendomen omhändertagits eller när egendom som motsvarar det värde som förverkandebeslutet avser har drivits in eller utmätts. I här relevanta internationella överenskommelser stadgas också att förverkad egendom får förfogas över av den verkställande staten i enlighet med dess nationella lagstiftning, se exempelvis artikel 5.5 i narkotikakonventionen, artikel 15 i förverkandekonventionen och artikel 25.1 i 2005 års förverkandekonvention.

… men undantag bör kunna göras för att uppfylla internationella åtaganden och kompensera brottsoffer

Det finns emellertid bestämmelser i ett antal internationella överenskommelser som innebär att det ska finnas en möjlighet till avsteg från en nationell reglering, som likt den svenska, innebär att förverkad egendom tillfaller den verkställande staten. Det gäller såväl fördelning av influtna medel som att viss egendom ska kunna lämnas över till den andra staten. Det handlar då ofta om att en annan fördelning ska övervägas i de fall den

• Sida 171
•  Original

andra staten vill få tillbaka den förverkade egendomen för att lämna kompensation till brottsoffer eller återställa denna till dess rättmätiga ägare, se exempelvis artikel 25.2 i 2005 års förverkandekonvention. Därtill finns i artiklarna 57.2–3 i korruptionskonventionen tvingande bestämmelser som innebär att förverkad egendom i vissa fall ska återställas till den anmodande staten, t.ex. vid förskingring av allmänna medel.

Vid Sveriges tillträde till korruptionskonventionen och 2005 års förverkandekonvention gjordes bedömningarna att den svenska lagstiftningen uppfyller respektive instruments bestämmelser när det gäller fördelning och återställande av egendom. Hänvisningar gjordes då till möjligheterna för regeringen att enligt 36 § internationella verkställighetslagen i ett enskilt fall förordna att den förverkade egendomen eller dess värde helt eller delvis ska överlämnas till den andra staten (se prop. 2006/07:74 s. 66–68 och prop. 2013/14:121 s. 98–99 samt betänkandet Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud, SOU 2012:12, s. 409).

Som utredningen föreslår bör den hittillsvarande utgångspunkten i gällande rätt när det gäller fördelning av förverkad egendom på begäran av en annan stat behållas i den nya lagen. Sådan förverkad egendom bör alltså som huvudregel tillfalla den svenska staten. För att den nya lagstiftningen på ett tydligare sätt ska uppfylla Sveriges internationella åtaganden och göras mer flexibel bör det dock, i tillägg till vad utredningen föreslår och i enlighet med förslaget i utkastet till lagrådsremiss, göras ett uttryckligt undantag från nämnda huvudregel i de fall en annan fördelning följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, dvs. för närvarande bestämmelserna i artiklarna 57.2–3 i korruptionskonventionen. Även i andra fall bör det, som anförs i utkastet till lagrådsremiss, på begäran av den andra staten, helt eller delvis kunna göras undantag från huvudregeln. Det handlar framför allt om situationer där den andra staten avser att kompensera brottsoffer i den staten för uppkommen skada eller återställa egendomen till dess rättmätiga ägare, jfr artikel 25.2 i 2005 års förverkandekonvention. I linje med vad 2020 års förverkandeutredning föreslår bör detta lämpligtvis komma till uttryck i lagtext (se betänkandet Ny förverkandelagstiftning, SOU 2021:100, s. 448–449). För att avsteg ska kunna göras även i andra fall, t.ex. om förverkandet avser ett högt belopp och verkställigheten i Sverige har varit enkel, bör regleringen emellertid ges en mer generell utformning än den som föreslås av förverkandeutredningen.

Sammanfattningsvis bör den aktuella regleringen utformas så att om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska egendom eller dess värde som förverkats med stöd av lagen tillfalla staten. På begäran av en behörig myndighet i den andra staten får det beslutas att egendomen eller dess värde helt eller delvis ska överlämnas till den andra staten. Vid bedömningen av om egendom ska överlämnas ska det särskilt beaktas om begäran görs för att antingen kompensera ett brottsoffer i den andra staten för uppkommen skada eller återställa egendomen till dess rättmätiga ägare.

• Sida 172
•  Original

Vissa kulturföremål ska inte kunna överlämnas till en annan stat

Som anförs i utkastet till lagrådsremiss bör, i likhet med vad som gäller enligt 3 kap. 17 § fjärde stycket lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och 5 kap. 6 § andra stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, vissa kulturföremål inte kunna överlämnas till en annan stat. I den nya lagen bör det därför uttryckligen anges att egendom inte får överlämnas om den utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits. Det finns inte behov av att, som

Riksantikvarieämbetet föreslår, i lagen särskilt ange att förbudet även gäller överlämnande i syfte att kompensera brottsoffer i en annan stat. Att så är fallet kan i stället förtydligas i författningskommentaren.

Regler om samrådsskyldighet med Riksantikvarieämbetet kan tas in i förordning. Några andra föreskrifter om tillämpningen, som Svea hovrätt lyfter fram, behövs inte.

Prövningen av frågor om fördelning av förverkad egendom ska göras av Kronofogdemyndigheten

I enlighet med de överväganden som har gjorts beträffande beslutsordningen i den nya lagen (se avsnitt 8.1) bör, i enlighet med förslaget i utkastet till lagrådsremiss, prövningen av frågor om fördelning av förverkad egendom ske på myndighetsnivå och alltså av Kronofogdemyndigheten. En sådan reglering stämmer i huvudsak också överens med utformningen av beslutsordningen gällande frågor om fördelning av egendom i lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Det finns därutöver inte något behov av, t.ex. för att uppfylla internationella förpliktelser, en kompletterande möjlighet för regeringen att i enskilda fall kunna besluta om undantag från huvudregeln att förverkad egendom tillfaller staten. En sådan reglering skulle dessutom medföra gränsdragningsproblem i förhållande till den prövning som ska göras av Kronofogdemyndigheten.

14. Särskilda bestämmelser vid verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen

14.1. Förutsättningar för verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

Regeringens förslag: Om en annan stat begär en utländsk dom på frihetsberövande påföljd verkställd i Sverige enligt brottmålsdoms-

• Sida 173
•  Original

konventionen och den staten har tillträtt den konventionen ska för att påföljden ska få verkställas i Sverige krävas att den dömde befinner sig i den andra staten eller i Sverige och att – den dömde är bosatt i Sverige, – den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställig-

heten överförs, eller – påföljden kan verkställas i samband med verkställighet av en svensk

dom på frihetsberövande påföljd.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i Sverige om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Vidare föreslår utredningen att samtycke från den dömde inte ska krävas om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som redogörs för i avsnitt 9.1 och 9.2 bör det inte, som utredningen föreslår, införas generella bestämmelser i den nya lagen med innebörd att andra förutsättningar om medborgarskap, bosättning, social återanpassning och den dömdes samtycke än de som anges i lagen bör gälla för överförande av frihetsberövande påföljder om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för

Sverige. När det gäller verkställighet i Sverige av en frihetsberövande påföljd enligt brottmålsdomskonventionen krävs emellertid en särreglering i förhållande till vad som i andra fall föreslås gälla som kumulativa förutsättningar för ett överförande hit, dvs. att den dömde befinner sig i den andra staten eller i Sverige, att den dömde är svensk medborgare eller bosatt i Sverige, att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs samt att den dömde har samtyckt till och den andra staten medgett att verkställigheten överförs. Enligt artikel 5 i brottmålsdomskonventionen ska nämligen verkställigheten kunna överföras om ett eller flera av bl.a. följande villkor är uppfyllda: den dömde har hemvist i den andra staten, den dömdes sociala återanpassning kan antas förbättras av att verkställigheten överförs eller påföljden kan verkställas i samband med verkställigheten av en frihetsberövande påföljd som dömts ut i den tilltänkta verkställande staten. Den dömdes samtycke är inte heller ett villkor för ett överförande av verkställigheten. Som nämns i avsnitt 4.2 är brottmålsdomskonventionen tvingande för konventionsstaterna.

Av det sagda följer att om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd begärs verkställd i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen, och den ansökande staten tillträtt den konventionen, bör för att påföljden ska få verkställas i Sverige krävas att den dömde är bosatt i Sverige, att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs eller att påföljden kan verkställas i samband med verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd. Det ska också krävas att den dömde befinner sig i Sverige eller i den andra staten. Något krav på den dömdes samtycke ska inte uppställas.

• Sida 174
•  Original

Som framgår nedan ska framställningar om verkställighet i Sverige enligt brottmålsmålsdomskonventionen även i övrigt omgärdas av särskilda bestämmelser.

14.2. Förfarandet vid överförande av verkställighet till Sverige

Regeringens förslag: Regleringen i den nuvarande lagstiftningen om verkställighet i Sverige av utländska domar på frihetsberövande påföljder enligt brottmålsdomskonventionen ska i huvudsak överföras till den nya lagen. I de fall en sådan dom begärs överförd enligt brottmålsdomskonventionen ska Kriminalvården därmed överlämna till

Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att pröva framställningen och bestämma en ny påföljd.

Rätten ska pröva om den utländska domen på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige. Om den utländska domen avser flera brott och det för något eller några av brotten finns hinder mot verkställighet får domen verkställas i Sverige när det gäller resterande brott. Om den utländska domen ska verkställas i Sverige ska rätten bestämma en ny påföljd med tillämpning av de bestämmelser som gäller för påföljdsomvandling.

För rättens handläggning ska rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål tillämpas. Den dömde ska höras personligen om han eller hon begär det. Är den dömde frihetsberövad i den andra staten ska förhandling få ske i den dömdes utevaro, även om han eller hon begärt att bli hörd personligen. En ny påföljd ska dock inte få bestämmas förrän den dömde fått tillfälle att höras. Det som sägs om offentlig försvarare i rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om offentligt biträde. Rätten ska avgöra saken genom dom.

Verkställigheten av en ny påföljd ska upphöra om den andra staten meddelat den dömde nåd eller amnesti eller meddelat ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas. Beslut om upphörande av verkställigheten ska fattas av Kriminalvården.

Regeringens bedömning: Verkställighet i Sverige av utländska bötesstraff eller beslut om förverkande enligt brottmålsdomskonventionen bör inte regleras genom särskilda bestämmelser.

Utredningens förslag och bedömning stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att även verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonvention av utländska bötesstraff eller beslut om förverkande ska prövas av åklagare och domstol. Utredningen föreslår vidare en särskild bestämmelse om avräkning av tidigare frihetsberövanden.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Kronofogdemyndigheten lyfter frågan om Regeringskansliet ska överlämna framställningar och verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen direkt till Åklagarmyndigheten. Åklagarmyndigheten anser att det bör övervägas att låta

• Sida 175
•  Original

verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonvention av utländska bötesstraff och beslut om förverkande prövas av Kronofogdemyndigheten.

Utkastets förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Beslutsordning vid överföranden enligt brottmålsdomskonventionen

Utredningen föreslår att framställningar från andra stater om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen av utländska frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande fortfarande ska omgärdas av vissa särskilda bestämmelser. Enligt utredningen ska i de fallen, i enlighet med hittillsvarande ordning, som huvudregel rätten pröva frågan om det utländska avgörandet ska överföras till Sverige.

Utredningens förslag innebär att lagstiftningen fortfarande kommer att vara splittrad, exempelvis när det gäller frågan om beslutsordning. I fråga om det är nödvändigt görs följande överväganden. Enligt artikel 37 i brottmålsdomskonventionen får ett utländskt avgörande endast verkställas i en annan konventionsstat efter ett beslut av en domstol i den verkställande staten. Beträffande bötesstraff och förverkandebeslut ges emellertid konventionsstaterna en möjlighet att låta en myndighet fatta ett sådant beslut om det kan överklagas till domstol. Som redogörs för i avsnitt 15.2 föreslås en sådan prövningsordning nu införas med Kronofogdemyndigheten som beslutande myndighet. Att låta den ordningen gälla även i de fall verkställighet i Sverige begärs enligt brottmålsdomskonventionen skulle, som Åklagarmyndigheten påpekar, leda till en större enhetlighet i regleringen. I lagen föreslås också införas bestämmelser om anpassning av bötesbeloppets storlek, anstånd med betalning samt fördelning av förverkad egendom (se avsnitt 13.3.3, 13.3.5 och 13.5) som tillgodoser regleringen avseende de frågorna i artiklarna 45 och 47 i brottmålsdomskonventionen.

Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för att verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen av utländska bötesstraff eller förverkandebeslut som huvudregel inte ska omgärdas av särskilda bestämmelser. Att en specialreglering fortfarande kommer att vara nödvändig beträffande bötesstraff och förverkandebeslut som meddelats i den dömdes utevaro och som begärs verkställda i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen, se vidare avsnitt 14.3, utgör inte ett tillräckligt tungt vägande skäl däremot.

Det är fortfarande nödvändigt med en särskild ordning vad avser verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen av utländska frihetsberövande påföljder. I de fallen krävs, i enlighet med artikel 37 i brottmålsdomskonventionen, att en domstol prövar frågan om verkställigheten ska överföras till Sverige.

Hur förfarandet inleds och framställningens innehåll

När det gäller framställningens innehåll och vad som ska gälla vid brister i densamma bör, i enlighet med vad utredningen föreslår, för att åstadkomma ett enhetligt regelverk samma ordning tillämpas som

• Sida 176
•  Original

beträffande andra framställningar om verkställighet av frihetsberövande påföljder (se avsnitt 11.3.1). Det bör alltså vara Kriminalvården som ska kontrollera att framställningen är fullständig och därefter överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan om prövning av rätten. För att undvika att ärenden initieras i onödan hos åklagare och domstol bör Kriminalvården, i enlighet vad som föreslås i avsnitt 11.3.1, kunna avslå en framställning som är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet här.

Om Kriminalvården bedömer att det finns anledning att anta att en framställning ska avslås för att ett bifall till den skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller att gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott, ska Kriminalvården i stället överlämna ärendet till regeringen för prövning (se avsnitt 8.2). På så sätt säkerställs att regeringen får inflytande i frågor om överförande av verkställighet som kräver särskilda utrikespolitiska överväganden även i de fall den utländska framställningen grundas på brottmålsdomskonventionen.

Rättens prövning och bestämmande av ny påföljd

Rätten ska vid sin prövning kontrollera att den utländska domen omfattas av lagens definition av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd och alltså av lagens tillämpningsområde (se avsnitt 7.2). Rätten ska också ta ställning till om lagens förutsättningar för ett överförande är uppfyllda, dvs. att den dömde befinner sig i Sverige eller den andra staten och att den dömde är bosatt i Sverige, den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs, eller att påföljden kan verkställas i samband med verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd (se avsnitt 14.1). Rätten ska också pröva om det finns hinder mot verkställighet i form av en tillämplig vägransgrund (se avsnitt 11.2.1). I enlighet med hittillsvarande ordning bör det finnas en möjlighet för rätten att besluta om delvis verkställighet om den utländska domen avser två eller flera brott och det finns hinder mot verkställighet avseende något eller några av brotten.

Om verkställigheten av det utländska avgörandet kan överföras till Sverige ska rätten bestämma en ny påföljd. För påföljdsbestämningen i de fallen bör samma regler gälla som i de fall en ny frihetsberövande påföljd måste bestämmas för att en utländsk dom ska kunna verkställas i Sverige (se avsnitt 11.4), något som är förenligt med artikel 44 i brottmålsdomskonventionen. Rätten bör således bestämma en påföljd som så nära som möjligt motsvarar den utländska påföljden avseende såväl dess art som dess längd, även om den överstiger det maximala straff som kan dömas ut för motsvarande brottslighet i Sverige. Påföljden får endast bestämmas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Den nya påföljden får, liksom enligt hittillsvarande ordning, inte vara strängare än den utländska påföljden och rätten får i de fallen döma till lindrigare straff än som enligt svensk rätt är föreskrivet för brottet eller brotten. Rätten ska inte pröva om den dömde har begått den aktuella gärningen.

Utredningen föreslår att bestämmelser ska införas om att den tid som den dömde varit frihetsberövad i den andra staten och i Sverige med

• Sida 177
•  Original

anledning av den utländska domen ska beaktas när påföljdens längd bestäms. Som redogörs för i avsnitt 11.4 är det emellertid lämpligare att ett sådant frihetsberövande beaktas genom Kriminalvårdens strafftidsbeslut, vilket också tillgodoser bestämmelserna i artikel 44.3 i brottmålsdomskonventionen om avräkning av den tid den dömde varit frihetsberövad.

Processordning

Vid handläggningen i domstol bör, i enlighet med hittillsvarande ordning, rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål gälla, om inte annat anges. Som utredningen föreslår ska det, i enlighet med artikel 39 i brottmålsdomskonventionen och nuvarande regelverk, i lagen anges att den dömde ska höras personligen om han eller hon begär det. Om den dömde är frihetsberövad i den andra staten får förhandling ske i den dömdes frånvaro, även om han eller hon begärt att bli hörd personligen. Avsikten är att den dömde inte ska föras över till Sverige förrän domstolen har godkänt framställningen. Om den dömde förs över till Sverige tidigare finns risk för att han eller hon måste transporteras tillbaka om framställningen avslås. Regleringen om handläggningen bör, som utredningen föreslår, också kompletteras med en bestämmelse om att en ny påföljd inte får bestämmas förrän den dömde haft tillfälle att bli hörd personligen i rätten, något som krävs enligt artikel 39 i brottmålsdomskonventionen. I praktiken kommer det också ofta handla om två förhandlingar, en som avser frågan om överförande av verkställigheten och en annan som avser bestämmande av ny påföljd där det kan krävas att den dömde transporteras till Sverige. Rätten avgör saken genom dom. I fråga om överklagande gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

Även i ärenden om överförande av verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen bör i vissa fall ett offentligt biträde förordnas för den dömde, se avsnitt 15.1. Det som sägs i rättegångsbalken om offentlig försvarare ska alltså tillämpas i fråga om offentligt biträde.

Verkställighet ska ske enligt svenska regler

Verkställigheten av en ny påföljd ska ske enligt svenska regler om fängelse eller rättspsykiatrisk vård, se vidare avsnitt 11.6.

De bestämmelser som föreslås i avsnitt 11.7 och som handlar om upphörande av verkställigheten om den andra staten har meddelat den dömde nåd eller amnesti eller meddelat ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas bör, som utredningen föreslår och i enlighet med nuvarande ordning, göras tillämpliga på nya påföljder som bestämts i enlighet med det regelverk som föreslås ovan. Beslut om upphörande av verkställigheten i de fallen bör fattas av Kriminalvården.

• Sida 178
•  Original

14.3. Verkställighet i Sverige av utländska utevarodomar

Regeringens förslag: Regleringen om verkställighet i Sverige av utländska utevarodomar enligt brottmålsdomskonventionen ska överföras till den nya lagen. Bestämmelserna om verkställighet utomlands enligt brottmålsdomskonventionen av en svensk utevarodom ska slopas.

Med utländska utevarodomar ska avses en utländsk dom på frihetsberövande påföljd, ett utländskt bötesstraff eller ett utländskt beslut om förverkande som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol. I de fall en sådan dom begärs överförd med stöd av brottmålsdomskonventionen ska Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten överlämna framställningen till Åklagarmyndigheten som ska ge den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller en möjlighet att begära omprövning av domen eller beslutet.

Om den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller begär omprövning i svensk domstol ska Åklagarmyndigheten ansöka hos rätten om att pröva begäran och den andra statens framställning. Rätten ska pröva om den utländska utevarodomen helt eller delvis får verkställas i Sverige och med tillämpning av svensk lag ta ställning till den dömdes ansvar för brottet eller brotten och bestämma en ny påföljd eller meddela ett nytt beslut om förverkande. Frågan om ansvar för gärningen ska få prövas även om svensk domstol inte är behörig att döma över brottet eller om åtal fått väckas endast efter beslut om åtalsförordnande. Detsamma ska gälla om brottet är preskriberat enligt svensk lag.

För sakens handläggning ska rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål tillämpas. Förhandling ska inte få hållas tidigare än 22 dagar efter att den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller delgetts kallelse, om inte han eller hon samtyckt till det. Om den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller inte kommer till förhandlingen eller rätten av annat skäl finner att begäran om omprövning av domen inte kan tas upp till prövning, ska begäran avvisas. Det som sägs om offentlig försvarare i rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om offentligt biträde.

Om den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller begär omprövning av domen i den andra staten, ska Åklagarmyndigheten överlämna handlingarna i ärendet till Regeringskansliet för att lämnas vidare till den andra staten. Om en domstol i den andra staten tar upp begäran om omprövning ska framställningen om verkställighet upphöra att gälla i Sverige.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att det i lagen införs särskilda bestämmelser om tvångsmedel vid verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen.

• Sida 179
•  Original

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.Åklagarmyndigheten ifrågasätter om Sverige även fortsättningsvis ska pröva utländska utevarodomar enligt brottmålsdomskonventionen. De utevarodomar som myndigheten har hanterat har varit gamla och av främmande art vad gäller påföljd. Vidare har, enligt myndigheten, den åberopade bevisningen inte alltid funnits tillgänglig.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Gällande rätt

I artiklarna 21–30 i brottmålsdomskonventionen finns särskilda bestämmelser om prövningen för det fall framställningen om verkställighet grundar sig på ett avgörande som meddelats utan att den dömde eller den mot vilken ett beslut om förverkande gäller har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, s.k. utevarodom. Bestämmelserna vilar på tanken att den dömde ska ges tillfälle att föra en talan om omprövning av domen, så kallad opposition. Vid en sådan omprövning ska även frågan om ansvar för gärningen prövas.

Särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen av utländska utevarodomar finns i 19–22 §§ internationella verkställighetslagen. Regleringen bygger på konventionen och innebär bl.a. att den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller ska delges domen och underrättas om att han eller hon kan väcka talan om opposition (20 § första stycket). Om den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller begär prövning vid svensk domstol ska åklagaren göra en ansökan hos rätten om förhandling för prövning av talan. Begär den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller i stället prövning av domstol i den andra staten ska handlingarna översändas till den behöriga myndigheten i den staten (20 § andra stycket). Om den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller inte väcker talan om opposition eller om han eller hon inte inställer sig vid rätten ska frågan om överförande av verkställigheten och bestämmande av ny påföljd prövas på vanligt sätt (20 § första stycket och 21 § andra stycket). Detsamma gäller om en utländsk domstol avvisar talan om opposition (22 §). Det är rättegångsbalkens bestämmelser som ska tillämpas vid en talan om opposition (19 §) och frågan om ansvar för gärningen får prövas även om svensk domstol inte är behörig att pröva åtalet eller om preskription inträtt (21 § tredje stycket).

Regleringen om verkställighet av utländska utevarodomar bör överföras till den nya lagen

Brottmålsdomskonventionens reglering om utevarodomar framstår som otidsenlig och den kan, som Åklagarmyndigheten påpekar, innebära praktiska svårigheter, exempelvis när det gäller bevisupptagning vid prövning av ansvarsfrågan. Regleringen tillämpas också mycket sällan och komplicerar det samlade regelverket. Det går emellertid inte att från svensk sida nu undandra sig en tillämpning av den delen av konventionen.

• Sida 180
•  Original

Även i den nya lagen behöver det alltså finnas regler som tillgodoser de krav som brottmålsdomskonventionen ställer på Sverige när det gäller rätten till omprövning av domar på frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande som meddelats i utevaro och som begärs överförda hit enligt brottmålsdomskonventionen.

Som utredningen föreslår bör den regleringen i grunden motsvara det nuvarande regelverket, men ges en mer lättfattlig redaktionell utformning. Exempelvis bör inte uttrycket opposition användas utan i stället omprövning. Vidare bör det i lagen uttryckligen anges att rätten ska pröva om den utländska utevarodomen helt eller delvis får verkställas i Sverige och, om så är fallet, med tillämpning av svensk lag ta ställning till den dömdes ansvar för brottet eller brotten och bestämma en ny påföljd eller meddela ett nytt beslut om förverkande (jfr prop. 1972:98 s. 126). Det som sägs om offentlig försvarare i rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om offentligt biträde.

Som utredningen föreslår bör lagen förses med en definition av vad som avses med utländsk utevarodom. Med en sådan dom bör avses en utländsk dom på frihetsberövande påföljd, ett utländskt bötesstraff eller ett utländskt beslut om förverkande som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.

Som anförs i utkastet till lagrådsremiss och som redogörs för i avsnitt 11.5 bör det inte till den nya lagen överföras några särskilda bestämmelser om tvångsmedel vid verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen. Inte heller bör de särskilda bestämmelserna i 30–32 §§ internationella verkställighetslagen om verkställighet i andra stater av svenska utevarodomar föras över till den nya lagen. Den regleringen har såvitt känt aldrig tillämpats och komplicerar regelverket i onödan.

Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens hantering

Vad avser Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens handläggning av framställningar om verkställighet av utländska utevarodomar bör samma ordning gälla som för Kriminalvårdens hantering av andra domar som begärs överförda enligt samma konvention, se avsnitt 14.2. Det bör alltså vara Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten som kontrollerar att framställningen är fullständig och därefter överlämnar den till åklagare. För att undvika att ärenden initieras i onödan hos åklagare och domstol bör Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten kunna avslå en framställning som är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet här. I vissa fall ska också framställningen överlämnas till regeringen, se avsnitt 8.2.

• Sida 181
•  Original

15. Övriga frågor

15.1. Offentligt biträde

Regeringens förslag: Offentligt biträde ska förordnas i ett ärende om överförande av verkställighet av en svensk eller utländsk dom på frihetsberövande påföljd eller en utländsk utevarodom, om det inte kan antas att behov av biträde saknas.

I ärenden hos regeringen ska frågor om offentligt biträde prövas av Regeringskansliet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen lämnar inte förslag om att offentligt biträde ska förordnas i ett ärende om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen eller om att frågor om offentligt biträde i ärenden hos regeringen prövas av

Regeringskansliet.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Svea hovrätt anser att det bör övervägas om det ska finnas en möjlighet att förordna offentligt biträde även i ärenden om verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande som avser egendom som förklarats härröra från brottslig verksamhet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 27 § internationella verkställighetslagen ska, i ett ärende om verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd utomlands, ett offentligt biträde förordnas för den dömde, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Detsamma gäller enligt 25 f § samma lag i ärenden om verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd enligt överförandekonventionen om den dömde flytt till Sverige. När det gäller verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om offentlig försvarare.

En fråga om överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till och från Sverige kan vara ingripande för den dömde. Som utredningen föreslår och av skäl som vidare redogjorts för i samband med införandet av europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 153) bör det därför införas en generell bestämmelse om att offentligt biträde ska förordnas för den dömde och som, utöver vad som gäller enligt nuvarande ordning, omfattar även den situationen att den dömde befinner sig i den andra staten. Offentligt biträde bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, kunna förordnas även avseende framställningar om verkställighet i Sverige av en utländsk utevarodom enligt brottmålsdomskonventionen.

När det gäller Svea hovrätts synpunkt om möjligheter till offentligt biträde i vissa ärenden om verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande konstaterar regeringen att en sådan möjlighet inte finns på det EU-rättsliga området, dvs. lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt

• Sida 182
•  Original

erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Det finns enligt regeringens mening inte tillräckliga skäl att i denna lag införa en annan ordning.

Om det kan antas att behov av biträde saknas bör förordnande inte ske, vilket borde gälla i en inte obetydlig del av ärendena (jfr prop. 2014/15:29 s. 153–154). Det kan exempelvis handla om att den dömde har samtyckt till ett överförande eller att det står klart att det inte finns förutsättningar att överföra en verkställighet (se samma prop. s. 206). Som närmare utvecklats i propositionen En effektivare hantering av ärenden om överförande av straffverkställighet gäller det sagda trots att det enligt vad som föreslås i avsnitt 15.2.1 inte bör vara möjligt att vid samtycke överklaga Kriminalvårdens beslut om att sända över en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat för att verkställas där (se prop. 2019/20:89 s. 28).

Bestämmelser om offentligt biträde finns i lagen (1996:1620) om offentligt biträde och i förordningen (1997:405) om offentligt biträde. Dessa bestämmelser innebär bl.a. att det är den myndighet eller domstol som handlägger ärendet som ska fatta beslut i frågan om biträde och att beslutet överklagas i samma ordning som gäller för överklagande av beslut i det mål eller ärende i vilket biträdet förordnats. Frågan om offentligt biträde borde oftast uppkomma hos Kriminalvården, men kan även förekomma i domstol i samband med handläggningen av ett överklagande av Kriminalvårdens beslut eller när ärendet överlämnats dit av Åklagarmyndigheten för bestämmande av ny påföljd. Rätten kan även ha att besluta i frågan när den tar ställning till användning av tvångsmedel innan en framställning om verkställighet getts in från den andra staten. Ärenden som överlämnas till regeringen för prövning (se avsnitt 8.2) har redan handlagts av Kriminalvården varför frågan om offentligt biträde oftast prövats. Om frågan uppkommer i ärendet hos regeringen bör den emellertid, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss och i enlighet med hittillsvarande ordning, kunna prövas av Regeringskansliet.

Som påpekats i ett tidigare lagstiftningsärende medför kravet på skyndsam handläggning (se avsnitt 15.3) att frågan om offentligt biträde ska förordnas måste hanteras på ett sådant sätt att skyndsamhetskravet kan uppfyllas (jfr prop. 2019/20:89 s. 21).

15.2. Överklagande

15.2.1. Vilka beslut som får överklagas

Regeringens förslag: Kriminalvårdens beslut ska få överklagas om myndigheten – prövat om en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska sändas

över till en annan stat för att verkställas där, om inte den dömde har samtyckt till att domen sänds över eller beslutet fattats på den grunden att den andra staten inte medgett att verkställigheten överförs, – beslutat att upphäva ett beslut om att sända över en svensk dom på

frihetsberövande påföljd till en annan stat för att verkställas där, om

• Sida 183
•  Original

inte upphävandet sker på grund av att påföljden inte längre får verkställas, eller – prövat om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska

verkställas i Sverige, om inte beslutet fattats på den grunden att den andra staten inte medgett att verkställigheten överförs. Andra beslut som fattas av Kriminalvården med stöd av den nya lagen ska inte få överklagas.

Den dömde ska kunna lämna en förklaring om att han eller hon avstår från att överklaga ett beslut från Kriminalvården eller fullfölja överklagandet av ett sådant beslut.

Kronofogdemyndighetens beslut ska få överklagas om myndigheten beslutat att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av den nya lagen ska inte få överklagas.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte att möjligheterna att överklaga Kriminalvårdens beslut ska begränsas i de fall den andra staten inte medgett ett överförande av verkställigheten. Utredningen har inte övervägt frågorna om att

Kriminalvårdens beslut ska få laga kraft omedelbart om den dömde samtyckt till att domen sänds över eller att den dömde ska kunna lämna en förklaring om att han eller hon avstår från att överklaga ett sådant beslut. Utredningen föreslår att det i lagen ska anges hur Kronofogdemyndighetens beslut överklagas och införas regler om handläggning av ett sådant överklagande.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. När det gäller frågan om vilka beslut som ska få överklagas anser Kriminalvården att ett beslut av myndigheten att inte göra en framställning om verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i en annan stat bör kunna överklagas av den dömde. Nacka tingsrätt ifrågasätter det lämpliga i Kronofogdemyndighetens beslut att sända över ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande till ett annan stat – där det kan finnas brister i rättssäkerheten – inte ska kunna överklagas. Polismyndigheten efterfrågar ett klargörande om huruvida beslut om förvar enligt den nya lagen ska kunna överklagas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inte att möjligheterna att överklaga Kriminalvårdens beslut ska begränsas i de fall den andra staten inte medgett ett överförande av verkställigheten. I promemorian övervägs inte heller frågor om överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget om att den dömde inte ska kunna överklaga Kriminalvårdens beslut om han eller hon samtycker till ett överförande. Samfundet framför att det inte kan uteslutas att ett samtycke lämnas utan att den dömde är fullt medveten om följderna. Det kan också uppstå situationer då den dömde efter

Kriminalvårdens beslut får kännedom om nya omständigheter som påverkar ställningstagandet. Samfundet påpekar att det är av central betydelse att ett samtycke kan återkallas under hela processen. Samfundet framhåller också att Kriminalvårdens praxis är att förordna offentligt biträde endast om det finns särskilda skäl i de fall där den dömde

• Sida 184
•  Original

samtycker, vilket också talar mot att ta bort möjligheten till överklagande. Vidare framför samfundet att syftet att förkorta handläggningstiden under alla förhållanden kan uppnås genom förslaget om nöjdförklaring. Även

Uppsala universitet anser att det är olämpligt att den dömde genom att samtycka ska kunna avstå från den grundläggande rättigheten att överklaga och ha tillgång till domstolsprövning i gränsöverskridande situationer. Göta hovrätt och Örebro tingsrätt framför liknande invändningar. Riksdagens ombudsmän och Stockholms tingsrätt framhåller vikten av att den dömde ges adekvat information om möjligheten till överklagande tas bort, samt att ett lämnat samtycke dokumenteras på ett tillfredsställande sätt.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården framhåller att ett beslut att inte göra en framställning om verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i en annan stat bör kunna överklagas. Det framstår enligt myndigheten som främmande att sådana beslut inte kan överklagas när det i majoriteten av fallen har handlat om att pröva om lagens förutsättningar är uppfyllda. Liknande synpunkter framförs av Svea hovrätt. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget om att den dömde inte ska kunna överklaga Kriminalvårdens beslut om han eller hon samtycker till ett överförande och hänvisar till tidigare synpunkter.

Skälen för regeringens förslag

Rätten att överklaga Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens beslut till domstol

Som konstateras i avsnitt 8.1 är den ordning som finns i den nuvarande lagstiftningen där regeringen har en betydande roll i beslutsfattandet inte aktuell i den nya lagen. Det inkluderar frågan om överprövning av myndigheternas beslut. Som föreslås av utredningen och i promemorian bör det i stället finnas en rätt att överklaga vissa av Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens beslut till domstol.

Som redogörs för i tidigare avsnitt kommer förvaltningslagen vara tillämplig på Kriminalvårdens handläggning och vid Kronofogdemyndighetens prövning av frågan om överförande av verkställighet till eller från Sverige. Om inte annat är särskilt föreskrivet kommer således den lagens överklagandebestämmelser bli tillämpliga. Av dessa framgår bl.a. att en myndighets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt (40 och 41 §§) och det har gått honom eller henne emot (42 §). I förvaltningslagen finns vidare bestämmelser om hur beslut överklagas och om beslutsmyndighetens handläggning av ett överklagande (43–46 §§). Ett överklagande ska ha kommit in till beslutsmyndigheten inom tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet (44 §). Om överklagandet har kommit in för sent ska myndigheten besluta att det ska avvisas (45 §). Om överklagandet inte avvisas ska beslutsmyndigheten skyndsamt överlämna överklagandet och övriga handlingar i ärendet till överinstansen (46 §).

• Sida 185
•  Original

I likhet med vad som föreslås av utredningen och i promemorian finns enligt regeringen skäl att enligt vad som utvecklas nedan göra vissa avsteg från denna reglering.

Överklagande av Kriminalvårdens beslut

När det gäller en svensk dom på frihetsberövande påföljd som kan verkställas i en annan stat bör Kriminalvårdens beslut i fråga om att sända över en dom till en annan stat kunna överklagas. Det gäller, som utredningen föreslår, som utgångspunkt både beslut om att sända över en dom och beslut om att inte göra det. Som utvecklats i samband med genomförandet av fängelserambeslutet kan, beroende på om den dömde vill överföras eller inte, ett sådant beslut vara ingripande mot honom eller henne (se prop. 2014/15:29 s. 155). Även Kriminalvårdens beslut i fråga om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige bör kunna överklagas. Vad Kriminalvården kan ha beslutat om i fråga om anpassning av den utländska påföljdens art eller längd (se avsnitt 11.4) utgör en del av beslutet att medge verkställighet och får angripas genom att det beslutet överklagas (jfr samma prop. s. 155). Av uppenbara skäl bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, den dömde emellertid inte kunna överklaga ett avslagsbeslut från Kriminalvården som fattats på den grunden att den andra staten inte medgett att verkställigheten överförs.

Vidare bör Kriminalvårdens beslut om att upphäva ett beslut om att sända över en dom till en annan stat kunna överklagas. På motsvarande sätt som gäller enligt europeiska verkställighetslagen bör ett sådant beslut dock inte kunna överklagas om upphävandet skett på grund av att påföljden i domen inte längre får verkställas.

Några andra beslut bör, i likhet med vad utredningen funnit, enligt regeringen inte kunna överklagas. Det gäller, till skillnad från vad

Kriminalvården och Svea hovrätt anser, även Kriminalvårdens beslut att inte göra en framställning om verkställighet av en svensk dom i en annan stat. Som påpekas i utkastet till lagrådsremiss är frågan om huruvida en sådan framställning ska göras i grunden ett beslut under beredningen som, i enlighet med vad som utvecklas i avsnitt 10.2.2, kan vara avhängigt andra faktorer än om lagens förutsättningar för ett överförande framstår som uppfyllda. Det kan exempelvis handla om att den andra statens medgivande till ett överförande rimligen inte kan förutses, t.ex. för att det inte finns en bindande överenskommelse om överförande, eller att den dömde är misstänkt för annan brottslighet i Sverige. Att låta sådana överväganden prövas i domstol framstår enligt regeringen inte som ändamålsenligt eller nödvändigt. Av samma skäl bör det inte heller finnas en möjlighet för den dömde att överklaga ett beslut från Kriminalvården att återkalla en framställning om verkställighet. I stället bör möjligheterna till domstolsprövning koncentreras till de fall det finns ett fullständigt underlag i frågan om huruvida en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat. I sammanhanget bör också nämnas de möjligheter som kan finnas för den dömde att vända sig till den andra staten som i sin tur kan göra en framställning till Sverige om att den svenska domen ska överföras dit för verkställighet, se avsnitt 10.2.2.

Det bör inte heller vara möjligt att överklaga beslut från Kriminalvården som avser att upphäva ett beslut om verkställighet av den utländska domen

• Sida 186
•  Original

i de fall den andra staten har återkallat framställningen om överförande och verkställigheten ännu inte har påbörjats i Sverige eller den andra staten har meddelat den dömde nåd eller amnesti eller meddelat ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas. I de situationerna kan något annat beslut inte fattas av den verkställande staten.

Vad gäller Polismyndighetens fråga om ett beslut om förvar för att kunna genomföra en transport eller transitering av den dömde (se avsnitt 10.6 och 15.5) ska kunna överklagas kan konstateras att det är fråga om ett provisoriskt frihetsberövande under en begränsad tid. Den korta tid förvaret kan pågå innebär att frihetsberövandet i många fall redan kommer att ha upphört när en eventuell överprövning av beslutet sker. Det saknas därför behov av att införa en möjlighet att kunna överklaga beslut om förvar enligt den nya lagen (jfr motsvarande ställningstagande i prop. 2014/15:29 s. 155–156 och Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, 2022, version 5, JUNO, s. 155).

Sammanfattningsvis motsvarar förslaget om överklagbara beslut ovan i allt väsentligt den ordning som gäller enligt europeiska verkställighetslagen. Enligt regeringen bör det i lagen anges att några andra beslut inte får överklagas.

Överklagandeförbud om den dömde samtycker till ett överförande

Som föreslås i promemorian bör i den nya lagen införas bestämmelser om att Kriminalvårdens beslut om att sända över en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat inte ska få överklagas om den dömde har samtyckt till att domen sänds över. Som redogjorts för i samband med införandet av motsvarande ordning i europeiska verkställighetslagen innebär en sådan reglering att förfarandet kan påskyndas och den sociala återanpassningen främjas ytterligare till fördel för den dömde (se prop. 2019/20:89 s. 26).

Även när det gäller Sveriges advokatsamfunds, Uppsala universitets,

Göta hovrätts och Örebro tingsrätts synpunkter gör sig i huvudsak motsvarande överväganden gällande som vid införandet av överklagandeförbudet i den europeiska verkställighetslagen (se prop. 2019/20:89 s. 27).

Rätten till överklagande av denna typ av beslut är således inte ovillkorlig. Som jämförelse kan det konstateras att ett överlämnande med stöd av en europeisk eller nordisk arresteringsorder kan avse straffverkställighet i en annan stat och att ett samtycke till att överlämnas innebär att ett överklagande inte är möjligt, se 5 kap. 9 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och 4 kap. 9 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder. Att det inte finns en möjlighet till överklagande vid samtycke ger vidare den dömde en möjlighet att aktivt påskynda verkställigheten av domen. Enbart regler om nöjdförklaring kan inte anses påskynda hanteringen i tillräcklig utsträckning, vilket Sveriges advokatsamfund för fram.

Som Riksdagens ombudsmän och Stockholms tingsrätt påpekar är det givetvis av stor vikt att inskränkningar i möjligheten till överklagande inte införs utan att tillräckliga rättssäkerhetsgarantier säkerställs. I avsnitt 10.2.3 föreslås att den dömde ska efterhöras om sin inställning till att den frihetsberövande påföljden verkställs i en annan stat och upplysas om

• Sida 187
•  Original

innebörden av ett samtycke. Bestämmelser om hur detta ska gå till, t.ex. hur det ska säkerställas att den dömde förstår innebörden av ett lämnat samtycke, kan tas in i förordning.

En konsekvens av att Kriminalvårdens beslut inte får överklagas om den dömde samtycker till överförandet blir att en återkallelse av samtycket som görs efter det att myndigheten fattat beslut om att sända över domen i fortsättningen inte ska beaktas, något som inte behöver regleras i lag (jfr prop. 2019/20:89 s. 28). I motsatt fall, dvs. om en återkallelse av ett samtycke görs innan Kriminalvården beslutar om ett översändande, ska återkallelsen beaktas.

En möjlighet till nöjdförklaring

Som föreslås i promemorian bör enligt regeringen i den nya lagen också införas en möjlighet för den dömde att förklara att han eller hon avstår från att överklaga Kriminalvårdens beslut om att sända över en dom till en annan stat eller fullfölja ett sådant överklagande (nöjdförklaring). En sådan reglering ger den dömde en möjlighet att påverka sin situation och påskynda processen även efter det att Kriminalvården beslutat om att sända över en dom (jfr prop. 2019/20:89 s. 30–31). Om den dömde lämnar en sådan förklaring kommer Kriminalvårdens beslut få laga kraft vid tidpunkten för förklaringen. I de fall förklaringen lämnas efter att domen eller beslutet överklagats av den dömde finns inte längre något överklagande att pröva och Kriminalvårdens beslut får då laga kraft (se prop. 2017/18:250 s. 177).

Bestämmelserna om nöjdförklaring bör utformas på samma sätt som i 4 kap. 2 b § europeiska verkställighetslagen, dvs. i fråga om en sådan förklaring ska tillämpas 11 § andra stycket samt 12 och 13 §§strafftidslagen. Av 11 § andra stycket strafftidslagen framgår till vem den dömde kan lämna en nöjdförklaring, vilket är beroende av om den dömde är frihetsberövad eller på fri fot vid tidpunkten för förklaringen. I 12 § föreskrivs ett flertal formkrav för att nöjdförklaringen ska bli gällande, t.ex. avseende betänketid och samråd med rättsligt biträde. Av 13 § följer att en förklaring inte får återtas och att den innebär att domen eller beslutet får laga kraft mot den dömde.

Överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut

När det gäller överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut föreslår utredningen att endast beslut om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige får överklagas. Andra beslut, t.ex. att vägra verkställighet här, att sända svenska bötesstraff och förverkandebeslut utomlands, att meddela uppskov med verkställigheten eller att upphäva beslut om verkställighet, bör enligt utredningen inte kunna överklagas.

Utredningens förslag är lämpligt och överensstämmer med regleringen om överklagbara beslut i lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall samt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Inte heller Kronofogdemyndighetens beslut i fråga om fördelning av förverkad

• Sida 188
•  Original

egendom bör kunna överklagas. Vad Nacka tingsrätt anför om risken för bristande rättssäkerhet i länder utanför Norden och EU föranleder inte någon annan bedömning. I det sammanhanget kan särskilt påpekas att Kronofogdemyndigheten, enligt vad som föreslås i avsnitt 12.3, i sitt beslut att sända över ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska ange att bötesstraffet inte får förvandlas till annan påföljd eller att beslutet om förverkande inte får verkställs genom annan åtgärd.

Av lagen bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, framgå att andra beslut, utöver att överta verkställigheten av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande, inte kan överklagas. En annan sak är att det i 18 kap. utsökningsbalken finns regler om överklagande av Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder som beslutas enligt utsökningsbalken. Utredningen föreslår att det i den nya lagen införs en upplysning om dessa regler. Som redogjorts för i samband med införandet av lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande är en sådan upplysningsbestämmelse emellertid inte nödvändig (se prop. 2019/20:198 s. 92).

Som anförs i utkastet till lagrådsremiss är det inte heller nödvändigt att i den nya lagen införa en med förvaltningslagen i princip överstämmande reglering om hur beslut överklagas och om Kronofogdemyndighetens handläggning av ett överklagande. I stället bör förvaltningslagens bestämmelser kunna gälla i dessa avseenden (jfr prop. 2019/20:198 s. 93).

15.2.2. Behörig domstol och dess prövning

Regeringens förslag: Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens beslut ska överklagas till allmän domstol. Vid domstolens handläggning ska lagen om domstolsärenden tillämpas.

Om den dömde är berövad friheten i Sverige när Kriminalvårdens beslut överklagas, ska behörig tingsrätt vara den tingsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller den vårdinrättning finns där den dömde var inskriven när det första beslutet fattades i ett ärende. I annat fall ska myndighetens beslut överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets den dömde är folkbokförd. Saknas behörig tingsrätt ska ett överklagande prövas av Stockholms tingsrätt. Samma forumregler ska gälla när det är fråga om att en domstol ska bestämma en ny påföljd för att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska kunna verkställas i Sverige eller pröva om ett överförande av verkställigheten ska ske enligt brottmålsdomskonventionen.

När Kronofogdemyndighetens beslut överklagas ska behörig tingsrätt vara den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Om rätten upphäver Kronofogdemyndighetens beslut om verkställighet ska de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att Kriminalvårdens beslut ska överklagas till Stockholms tingsrätt.

• Sida 189
•  Original

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kammarrätten i Jönköping anser att

Kriminalvårdens beslut bör överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Linköpings tingsrätt ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att destinera målen till endast en tingsrätt. Stockholms tingsrätt framför synpunkter på behörig domstol vid talan om resning och återställande av försutten tid. Svea hovrätt anser att vid valet av behörig domstol ska även frågor om regional fördelning inom domstolsväsendet och frågan om behovet av geografisk närhet mellan domstolen och landets större anstalter beaktas. När det gäller processordningen i domstolen anser hovrätten att det kan uppkomma svårigheter om ärendelagen och rättegångsbalken ska gälla för olika åtgärder i samma ärende. Amnesty International framför att det inte bör finnas krav på prövningstillstånd vid överklagande av beslut enligt den nya lagen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. I promemorian övervägs inte frågor om behörig domstol och dess prövning vid överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut.

Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kammarrätten i Jönköping anser inte att skälen för förslaget om att Kriminalvårdens beslut bör överklagas till allmän domstol är övertygande.

Skälen för regeringens förslag

Allmän domstol eller förvaltningsdomstol

Av 40 § förvaltningslagen följer att ett myndighetsbeslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Om inte annat regleras ska således Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens beslut med stöd av den nu föreslagna lagen överklagas till förvaltningsrätten. Som redogörs för i utredningen och, beträffande Kriminalvårdens beslut, i promemorian samt tidigare lagstiftningsärenden finns det emellertid tungt vägande skäl för att myndigheternas beslut på området för internationellt straffrättsligt samarbete ska överklagas till allmän domstol (se t.ex. prop. 2014/15:29 s. 157–158). Även ärenden enligt den här föreslagna nya lagstiftningen kommer innefatta straffrättsliga frågor och tvångsmedelsanvändning. Bestämmande av ny påföljd kommer under alla förhållandena att behöva hanteras av allmän domstol. Det är också allmän domstol som är behörig att överpröva Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder med anledning av verkställigheten av ett utländskt bötesstraff eller förverkandebeslut.

Med undantag för den nordiska verkställighetslagen överprövas myndigheternas beslut enligt de övriga lagarna på området för internationell verkställighet i brottmål i huvudsak också av allmän domstol. En sådan ordning för överklagande gäller således enligt den europeiska verkställighetslagen, lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall samt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

• Sida 190
•  Original

Sammanfattningsvis bör, som utredningen föreslår men till skillnad från vad Kammarrätten i Jönköping anser, Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens beslut överklagas till allmän domstol.

Behörig tingsrätt

Som redogjorts för i samband med införandet av den europeiska verkställighetslagen (se prop. 2014/15:29 s. 158–159) och i promemorian bör överklaganden av Kriminalvårdens beslut inte destineras till en viss tingsrätt. Som påpekas i promemorian är i stället de forumregler som återfinns i 4 kap. 2 a § europeiska verkställighetslagen lämpliga när det gäller att bestämma vilken tingsrätt som ska vara behörig att överpröva Kriminalvårdens beslut i den här föreslagna nya lagen. Ett överklagande av Kriminalvårdens beslut bör således enligt regeringen göras till den tingsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller den vårdinrättning finns, där den dömde var inskriven när det första beslutet fattades i ett ärende. I annat fall bör myndighetens beslut överklagas till den tingsrätt inom vars domkrets den dömde är folkbokförd. Saknas behörig tingsrätt bör ett överklagande prövas av Stockholms tingsrätt. Forumregeln bör, som föreslås i promemorian, tillämpas även när det är fråga om att en domstol ska bestämma en ny påföljd för att den utländska domen ska kunna verkställas i Sverige eller pröva om verkställighet ska ske i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen.

Kronofogdemyndighetens beslut bör, som utredningen föreslår, överklagas till den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. En sådan forumregel överensstämmer med hur frågan reglerats i lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall samt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Om domstolen kommer fram till att förutsättningar saknas för att verkställa det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande bör de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt. Detta bör, på motsvarande sätt som i 5 kap. 5 § fjärde stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, framgå av den nya lagen.

Processordning vid ett överklagande

Det domstolen har att ta ställning till när Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens beslut om överförande av verkställighet överklagas, är om förutsättningarna i lagen för att överföra verkställigheten är uppfyllda. När det gäller utländska avgöranden som ska verkställas i Sverige ingår också att pröva huruvida några hinder mot verkställighet finns. Som redogörs för i avsnitt 8.2 och i utkastet till lagrådsremiss är det emellertid enbart regeringen som beslutar om avslag på framställningar om att ett utländskt avgörande ska verkställas i Sverige på vissa i lagen särskilt uppräknade vägransgrunder, t.ex. om ett bifall till en framställning skulle medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot allmänna rättsprinciper eller om den gärning som ligger till grund för det

• Sida 191
•  Original

utländska avgörandet utgör ett politiskt eller militärt brott. Frågan om avslag på de grunderna är därför inte föremål för domstolens prövning.

När det gäller vilken processordning som ska gälla vid domstolens handläggning bör, som utredningen föreslår, ärendelagen tillämpas. Att, som Svea hovrätt påpekar, olika processuella regelverk därmed kan komma att gälla för olika frågor i ett ärende utgör enligt regeringen inte ett tillräckligt tungt vägande skäl för en annan ordning. Ärendelagen är också den processordning som har valts vid handläggningen av överklaganden av Kriminalvårdens respektive Kronofogdemyndighetens beslut enligt europeiska verkställighetslagen, lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen, lagen om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall samt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

Genom att ärendelagen blir tillämplig kommer Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten att vara part i domstolen. I ärendelagen finns vidare bestämmelser om möjligheten att hålla sammanträde och rätten till överklagande av tingsrättens beslut. Tillräckliga skäl att, som Amnesty

International förespråkar, frångå huvudregeln i ärendelagen om att prövningstillstånd ska krävas i hovrätten finns inte (jfr prop. 2014/15:29 s. 161).

Bestämmelser om extraordinära rättsmedel finns i 42 § ärendelagen. I paragrafen hänvisas, vad gäller beslut enligt ärendelagen eller beslut som vid överklagande skulle ha prövats enligt ärendelagen, till vissa bestämmelser i rättegångsbalken. Det kommer alltså vara allmän domstol som också prövar frågor om resning, återställande av försutten tid och domvilla oavsett om beslutet kommer från Kriminalvården eller domstol.

15.3. Skyndsam handläggning

Regeringens förslag: Ett krav på skyndsam handläggning ska gälla vid handläggning hos Kriminalvården och i domstolarna när en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i en annan stat och när en utländsk dom på motsvarande påföljd har begärts verkställd i Sverige.

Utredningens förslag: Frågan om skyndsam handläggning övervägs inte av utredningen.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården framhåller att samarbetet med stater utanför Norden och EU inte är lika välfungerande varför processen kan bli mer tidskrävande. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget såvitt avser överförande av svenska påföljder och pekar på att det i många ärenden kommer att finnas behov av att komplettera processmaterialet och utreda rättsfrågor. Ett skyndsamhetskrav riskerar enligt samfundet att urgröpa den dömdes möjligheter att utforma sin talan. Om ett skyndsamhetskrav trots allt skulle införas framhåller samfundet vikten av att det skyndsamt förordnas ett offentligt biträde i de fall då förutsättningar för det finns. Riksdagens ombudsmän framhåller att det är viktigt att

• Sida 192
•  Original

Kriminalvården tidigt fångar upp fall där det finns förutsättningar för verkställighet i ett annat land.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.Sveriges advokatsamfund hänvisar till de synpunkter som lämnats över promemorians förslag.

Skälen för regeringens förslag

Ett skyndsamhetskrav bör gälla vid handläggning hos Kriminalvården och domstolarna

I 2 kap. 4 § andra stycket och 4 kap. 3 § första stycket europeiska verkställighetslagen finns sedan den 1 juli 2020 ett krav på skyndsam handläggning hos Kriminalvården och domstolarna när det gäller ärenden om överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd. Beträffande domstolarna omfattar skyndsamhetskravet även ärenden om överförande av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd till Sverige.

I promemorian föreslås att ett skyndsamhetskrav ska gälla vid handläggningen hos Kriminalvården och domstolarna i samtliga ärenden om överförande av frihetsberövande påföljder enligt den nya lagen, dvs. även hos Kriminalvården vid överförande av utländska frihetsberövande påföljder till Sverige. De allmänna utgångspunkterna som gäller för handläggningen enligt europeiska verkställighetslagen är också relevanta i fråga om ärenden om överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd till länder utanför EU. När förutsättningar finns för att överföra en verkställighet av en frihetsberövande påföljd från eller till Sverige är således den givna utgångspunkten att ett överförande ska komma till stånd så fort som möjligt. Det finns inte några skäl för att den dömde fortsätter att verkställa påföljden i den stat som har meddelat domen, förutom den tid som krävs för att pröva frågan och fatta de beslut som är nödvändiga för ett överförande. Ju kortare tid som verkställigheten pågår i den stat som har meddelat domen, desto bättre blir möjligheterna att uppnå syftet med samarbetet. Ett snabbt besked oavsett utgång är således av betydelse för den dömde och dennes fortsatta återanpassning (jfr prop. 2019/20:89 s. 17). Beträffande samarbetet med stater utanför Norden och EU kan dessutom handläggningstiderna i de andra staterna vara långa. Som påpekas i promemorian är det därför än mer väsentligt att handläggningen hos Kriminalvården och domstolarna är så snabb som möjligt, särskilt om den frihetsberövande påföljden är förhållandevis kort. Utanför EUsamarbetet finns inte heller någon tidsfrist som Kriminalvården har att förhålla sig till när myndigheten handlägger ett ärende om verkställighet av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd i Sverige, något som motiverade att ett skyndsamhetskrav för Kriminalvårdens handläggning av sådana ärenden inte infördes i europeiska verkställighetslagen (se samma prop. s. 20).

Som föreslås i promemorian bör enligt regeringen i den nya lagen därför införas ett skyndsamhetskrav för Kriminalvårdens och domstolarnas handläggning av ärenden om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder. En sådan ordning är, som redovisats i samband med införandet av motsvarande reglering i europeiska verkställighetslagen (se samma prop. s. 20–21), förenlig med de principiella överväganden som görs i

• Sida 193
•  Original

Målutredningens betänkande Mål och medel – särskilda åtgärder för vissa måltyper i domstol (SOU 2010:44) och som gäller som inriktning för det fortsatta arbetet med att säkerställa att mål och ärenden i domstol avgörs effektivt och med hög kvalitet (se propositionen Budgetpropositionen för år 2012, prop. 2011/12:1 utg. omr.4, s. 27).

Som vidare redogjorts för i det lagstiftningsärendet kommer ett skyndsamhetskrav inte, till skillnad från vad Sveriges advokatsamfund förutser, att urholka den dömdes möjligheter att utforma sin talan (se prop. 2019/20:89 s. 21). Många olika måltyper har förenats med ett skyndsamhetskrav, trots att de kan innehålla komplicerade moment. När det gäller frågor om överförande av verkställighet bör det dessutom ligga i den dömdes intresse att frågan prövas snabbt, oavsett vilken inställning han eller hon har. Den dömde måste naturligtvis, även när ett skyndsamhetskrav gäller, ges rimlig tid att lägga fram de omständigheter som han eller hon vill åberopa. Att omfattande och komplicerade ärenden kräver mer tid är således inget som ett skyndsamhetskrav begränsar. Det kan dock konstateras, i enlighet med vad samfundet för fram, att ett krav på skyndsam handläggning innebär att även frågan om ett offentligt biträde ska förordnas måste hanteras på sådant sätt att skyndsamhetskravet kan efterlevas.

Ett krav på skyndsam handläggning kan utformas på olika sätt, antingen som ett allmänt utformat krav eller i form av en särskilt angiven tidsfrist. I denna del gör regeringen inga andra bedömningar än vad som gjordes när skyndsamhetskravet infördes i europeiska verkställighetslagen (se samma prop. s. 22). Som då noterades är ett krav på skyndsam handläggning med närmare bestämda tidsfrister förbehållen lagstiftning där kravet korresponderar med ett särskilt starkt skyddsintresse, något som inte är aktuellt för nu aktuella ärenden. Ett generellt utformat skyndsamhetskrav, som ger en förtur innebärande att ett avgörande kommer till stånd inom ett par månader, får enligt regeringen anses vara tillräckligt och i linje med den allmänna utgångspunkten om handläggningstiderna.

Skyndsamhetskravet i den nya lagen bör alltså utformas på samma sätt som i europeiska verkställighetslagen, dvs. som ett allmänt krav och inte i form av en särskilt angiven tidsfrist.

Rimlig handläggningstid hos Kriminalvården och i domstolarna

I samband med införandet av skyndsamhetskravet för ärenden enligt europeiska verkställighetslagen har redogjorts för ett antal omständigheter som bör beaktas för att kunna fastställa en rimlig tid för att handlägga ett ärende om att sända över en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat (prop. 2019/20:21 s. 18–19). Dessa omständigheter, t.ex. ärendets omfattning, den dömdes inställning och handläggningsregler, är relevanta även när det gäller överföranden till länder utanför EU. Med utgångspunkt i de överväganden som gjorts i det lagstiftningsärendet bör, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, en rimlig handläggningstid vara fyra månader i ärenden där den dömde inte samtycker till ett överförande och två månader i andra fall. Den tid som avses är den från att ett ärende initieras hos Kriminalvården till dess en framställning om verkställighet i den andra staten görs. Vid särskilt komplicerade ärenden kan givetvis, som

Kriminalvården och Sveriges advokatsamfund påpekar, avsteg från dessa

• Sida 194
•  Original

riktlinjer komma att behöva göras. Kriminalvården har ingen möjlighet att påverka den andra statens hantering efter att en framställning gjorts, förutom att vid lämpliga tillfällen göra påstötningar om hur ärendet ligger till. Desto viktigare är det då att handläggningen i Sverige är så effektiv som möjligt.

När det gäller handläggningen av ärenden om verkställighet av utländska domar på frihetsberövande påföljder i Sverige borde det, som anförs i utkastet till lagrådsremiss, i normalfallet ta högst ett par månader från det att ett ärende initieras till dess Kriminalvården har fattat sitt beslut. Handläggningen kan av naturliga skäl behöva ta längre tid om det rör sig om omfattande och komplicerade ärenden.

För domstolarnas del sker handläggningen enligt ärendelagen. Den processuella hanteringen är vanligtvis enkel och muntliga sammanträden är som regel inte nödvändiga. I många fall har den dömde ett offentligt biträde, vilket också förenklar hanteringen.

Slutligen är det även angeläget att korta ned tiden från det att en svensk dom på frihetsberövande påföljd fått laga kraft till dess ett ärende om att sända över domen till en annan stat initieras hos Kriminalvården. Som

Riksdagens ombudsmän framhåller bör det enligt regeringen införas en skyldighet för Kriminalvården att så snart som möjligt efter att en dom fått laga kraft bedöma om det kan bli aktuellt att sända över en dom på frihetsberövande påföljd till ett annat land. Denna skyldighet kan regleras i förordning.

15.4. Åtalsförbud

Regeringens förslag: Om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd eller ett utländskt bötesstraff ska verkställas i Sverige, ska åtal för den gärning som påföljden eller straffet avser inte få väckas här i landet.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att även utländska beslut om förverkande som verkställs i Sverige ska medföra en tillämpning av regeln om åtalsförbud.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I 2 kap. 9 § brottsbalken finns bestämmelser om utländska domars rättsverkan som innebär att en person som huvudregel inte får lagföras i Sverige för en viss gärning om ansvar för gärningen redan har prövats genom en dom som har meddelats av annan domstol än svensk domstol. Det finns dock flera undantag från huvudregeln, bl.a. för gärningar som har begåtts i Sverige eller mot ett svenskt allmänt intresse.

Som utredningen föreslår bör det i den nya lagen, i enlighet med hittillsvarande ordning, införas kompletterande bestämmelser om åtalsförbud som innebär att om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd eller ett utländskt bötesstraff ska verkställas i Sverige, får åtal för den gärning som påföljden eller straffet avser inte väckas här i landet. En sådan förbudsregel träffar åtal som annars skulle varit tillåtna enligt 2 kap. 9 § brottsbalken. Motsvarande kompletterande bestämmelser om åtalsförbud finns i 4 kap.

• Sida 195
•  Original

5 § europeiska verkställighetslagen. Ett utländskt förverkandebeslut som verkställs i Sverige bör dock, i enlighet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, inte utgöra hinder för en ansvarstalan i Sverige. Bestämmelserna i 2 kap. 9 § brottsbalken omfattar inte heller de fall talan i den utländska processen endast avsett förverkande (se propositionen Aggressionsbrottet i svensk rätt och svensk straffrättslig domsrätt, prop. 2020/21:204, s. 156).

15.5. Tillstånd till transport genom Sverige

Regeringens förslag: På begäran av en behörig myndighet i en annan stat ska tillstånd få lämnas till transport genom Sverige av en dömd person som ska föras från den staten till en annan stat för att där verkställa en påföljd för brott eller för förhandling om sådan verkställighet. Tillstånd ska bara få lämnas om det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

En begäran om tillstånd till transport ska prövas av Polismyndigheten. Om det inte finns synnerliga skäl mot det ska Polismyndigheten genast bevilja ett sådant tillstånd och ange under vilka villkor transporten får ske. Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, ska Polismyndigheten få hålla den som överförs i förvar, dock längst under 48 timmar.

Om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige ska tillstånd till transport på samma sätt begäras. Polismyndigheten ska, i avvaktan på en begäran och fram till dess myndigheten prövat en sådan begäran, få ta den som överförs i förvar. Om tillstånd till transport inte begärs inom 72 timmar från landningen ska personen omedelbart friges. Om tillstånd beviljas ska bestämmelserna om förvar gälla.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår att det i lagen ska anges att det vid flygtransport utan mellanlandning inte behövs något tillstånd till transport.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anser att den maximala förvarstiden bör vara 96 timmar vid transiteringar genom Sverige, vilket motsvarar samma tidsfrist som föreslås gälla vid förvarstagande vid transport från Sverige. Enligt myndigheten kan det vara svårt att verkställa ett överförande inom 48 timmar med hänsyn till eventuella kontakter med den mottagande staten om tidpunkt för överförande och upprättandet av resplan.

Skälen för regeringens förslag

Tillstånd till transport genom Sverige vid överförande av verkställighet

Enligt nuvarande ordning kan chefen för Justitiedepartementet, efter framställning av behörig myndighet i en annan stat, medge att en utlänning, som är berövad friheten i den staten och som enligt bestämmelser i en internationell överenskommelse ska föras till en annan

• Sida 196
•  Original

stat för verkställighet av påföljd för brott eller för förhandling med anledning av framställning om sådan verkställighet, får föras över svenskt område (40 § internationella verkställighetslagen). För Sverige bindande bestämmelser om transitering, dvs. när en dömd person ska överföras från en stat till en annan stat via en tredje stat, finns bl.a. i artikel 16 i överförandekonventionen och artikel 13 i brottmålsdomskonventionen.

Som utredningen föreslår bör en bestämmelse om transitering tas in i den nya lagen. Regleringen bör så långt som möjligt ansluta till motsvarande ordning i 4 kap. 6 § europeiska verkställighetslagen och 8 kap. 2 § lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Det innebär att Polismyndigheten, i stället för ansvarigt statsråd, ska besluta om tillstånd till transitering. Som påpekats i tidigare lagstiftningsärenden är Polismyndigheten den myndighet som har bäst förutsättningar att snabbt och formlöst lämna tillstånd och anvisningar samt ge det biträde som en transitering kan kräva. Vidare har Polismyndigheten ansvar för och överblick över de gränskontroller där frågan om transitering kan bli aktuell (se prop. 2003/04:7 s. 150–151 och prop. 2014/15:29 s. 163–164). Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, bör den person som ska överföras kunna tas i förvar. Enligt regeringens mening bör, till skillnad från vad

Polismyndigheten anser, ett sådant förvarstagande kunna pågå under längst 48 timmar. Vid transporter från Sverige kan en längre tid vara motiverad (se avsnitt 10.6), men vid transitering får förutsättas att resplanen är bestämd senast i samband med att Polismyndigheten övertar ansvaret för transporten.

Som utredningen föreslår bör enligt regeringen tillstånd kunna ges även beträffande transport av dömda svenska medborgare, men inte om det finns synnerliga skäl däremot, något som är förenligt med bestämmelserna om transitering i överförandekonventionen och brottmålsdomskonventionen. Exempel på sådana skäl är att det är fråga om transitering av en svensk medborgare och påföljden avser brott som framstår som främmande för den svenska rättsordningen.

Tillstånd till transitering vid transport med flygplan

Vid flygtransport utan mellanlandning behövs enligt överförandekonventionen och brottmålsdomskonventionen någon begäran om transitering inte göras. I likhet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss behöver detta inte framgå av lag, jfr samma ställningstagande vid införandet av europeiska verkställighetslagen, prop. 2014/15:29 s. 164.

Om däremot en oplanerad landning sker bör en begäran om transitering göras enligt huvudregeln, något som enligt regeringen bör framgå av lagen. Även den regleringen kan, som föreslås i utkastet till lagrådsremiss, lämpligtvis utformas utifrån motsvarande bestämmelser i europeiska verkställighetslagen. Av lagen bör således framgå att om en oplanerad mellanlandning sker i Sverige ska tillstånd till transport begäras. Polismyndigheten får, i avvaktan på en begäran och fram till dess myndigheten prövat en sådan begäran, ta den som överförs i förvar. Om tillstånd till transport inte begärs inom 72 timmar från landningen ska personen omedelbart friges. Om tillstånd beviljas ska bestämmelserna om

• Sida 197
•  Original

förvar gälla, dvs. ett frihetsberövande får vara längst under 48 timmar räknat från det att tillstånd lämnats.

15.6. Dataskydd

Regeringens bedömning: Den befintliga reglering som finns på personuppgiftsområdet är tillräcklig för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske vid tillämpningen av den nya lagen. Någon ytterligare reglering för denna behandling behöver således inte införas.

Utredningens bedömning: Frågan om dataskydd har inte övervägts av utredningen.

Utkastets bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna:

Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller

invänder inte mot bedömningen. Integritetsskyddsmyndigheten anför att det saknas en redogörelse av förslagets effekter och risker ur ett dataskyddsperspektiv och efterfrågar en analys av förslagets proportionalitet. Vidare anser myndigheten att det saknas en analys av vilken av grunderna för överföring i brottsdatalagen som kan bli vanligast förekommande och hur många fall som kan omfattas.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen är var och en – utöver vad som anges i första stycket i paragrafen – skyddad gentemot det allmänna mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.

Inskränkningar i detta skydd får endast göras genom lag och bara för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle (2 kap.20 och 21 §§regeringsformen).

I ärenden om överförande av verkställighet i brottmål kommer personuppgifter som avser den dömde eller den som beslut om förverkande gäller att behandlas av de behöriga myndigheterna, bl.a. genom överföring mellan Sverige och tredje land. Det handlar då framför allt om uppgifter om straffrättsliga domar eller beslut, den dömdes medborgarskap och bosättning samt andra uppgifter som kan vara relevanta för att bedöma den dömdes anknytning till de inblandade staterna. När en myndighet behandlar personuppgifter gäller antingen EU:s dataskyddsförordning, med den tillhörande lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen), eller brottsdatalagen (2018:1177). Brottsdatalagen är tillämplig vid behandling som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder (1 kap. 2 §). Ligger syftet med behandlingen utanför detta är i stället dataskyddsförordningen och dataskyddslagen tillämpliga (jfr artikel 2.2 d dataskyddsförordningen).

Brottsdatalagen är även tillämplig vid behöriga myndigheters internationella samarbete för ovan angivna syften, exempelvis vid överförande av verkställighet i brottmål (jfr propositionen Brottsdatalag, prop. 2017/18:232, s. 431). Det är alltså brottsdatalagen som i huvudsak kommer att tillämpas vid Kriminalvårdens behandling av personuppgifter

• Sida 198
•  Original

för att utföra sina åligganden enligt den här föreslagna nya lagen. När det gäller Kronofogdemyndighetens verkställighet av bötesstraff och förverkandebeslut torde personuppgiftsbehandlingen emellertid falla utanför brottsdatalagens tillämpningsområde (jfr samma prop. s. 109–112 och 431 samt betänkandet Brottsdatalag, SOU 2017:29, s. 223–224) och i stället omfattas av regleringen i EU:s dataskyddsförordning och dataskyddslagen samt lagen om (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet.

I 2 kap. 1 § brottsdatalagen anges de tillåtna rättsliga grunderna för myndigheternas personuppgiftsbehandling enligt lagen. Av regleringen framgår att myndigheterna får behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att de bl.a. ska kunna verkställa straffrättsliga påföljder. I lagen finns också bestämmelser om grundläggande krav på behandlingen när det gäller exempelvis behandlingens ändamål, författningsenlig och korrekt behandling, åtskillnad mellan olika slag av uppgifter och längsta tid för behandlingen (2 kap. 3–10, 17 och 18 §§). Känsliga personuppgifter, dvs. uppgifter som avslöjar ras, etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening eller som rör hälsa, sexualliv eller sexuell läggning får som huvudregel inte behandlas. Om andra uppgifter om en person behandlas får de dock kompletteras med känsliga uppgifter när det är absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen (2 kap. 11 §). Känsliga personuppgifter får också alltid behandlas om uppgifterna har lämnats till en behörig myndighet i en ansökan eller liknande och behandlingen är nödvändig för myndighetens handläggning (2 kap. 2 och 13 §§). Bestämmelser om enskildas rättigheter, t.ex. i fråga om rätten till information och rättelse, finns i 4 kap. Kompletterande bestämmelser till brottsdatalagens bestämmelser finns bl.a. i lagen (2018:1699) om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Av den lagen framgår att Kriminalvården får behandla personuppgifter bl.a. om det är nödvändigt för att kunna verkställa påföljder och fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden (2 kap. 1 §).

När det gäller dataskyddsförordningen innehåller den en mängd bestämmelser till skydd för den vars personuppgifter behandlas med stöd av förordningen. Av de allmänna principerna för behandling av personuppgifter i artikel 5 följer bl.a. att personuppgifter ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare får behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål (ändamålsbegränsning), vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (uppgiftsminimering) och inte får förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas (lagringsminimering). För att behandling av personuppgifter ska vara laglig enligt dataskyddsförordningen måste vidare minst ett av de villkor som anges i artikel 6.1 a–f vara uppfyllt. Dessa villkor utgör den rättsliga grunden för behandlingen. Av särskilt intresse för myndigheters verksamhet är artikel 6.1 c som handlar om att behandlingen ska vara nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige och artikel 6.1 e som handlar om att behandlingen ska vara nödvändig för att utföra

• Sida 199
•  Original

en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. De rättsliga grunderna i artikel 6.1 c och e ska vara fastställda i enlighet med unionsrätten eller den nationella rätten för att kunna läggas till grund för personuppgiftsbehandling (artikel 6.3 första stycket). Enligt artikel 9.1 är behandling av känsliga personuppgifter, t.ex. uppgifter som avslöjar etniskt ursprung eller politiska åsikter eller uppgifter om en fysisk persons hälsa eller sexuella läggning, som utgångspunkt förbjuden. Enligt artikel 9.2 g är dock sådan behandling tillåten om den är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse eller på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet. För sådan behandling uppställs även krav på lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. Detsamma gäller enligt artikel 10 vid behandling av personuppgifter som rör bl.a. fällande domar i brottmål. I lagen om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet finns bestämmelser som kompletterar dataskyddsförordningen bl.a. när det gäller indrivning och utsökning. Av lagen framgår att Kronofogdemyndigheten får behandla personuppgifter som behövs bl.a. för verkställighet eller annan åtgärd som särskilt åligger Kronofogdemyndigheten, indrivning av statliga fordringar och fullgörande av ett åliggande som följer av ett för Sverige bindande internationellt åtagande (1 kap. 4 § och 2 kap. 2 §). Känsliga personuppgifter som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och uppgifter om bl.a. lagöverträdelser som innefattar brott eller domar i brottmål, får behandlas endast om uppgifterna har lämnats i ett ärende eller är nödvändiga för handläggningen av det (1 kap. 6 §). Bestämmelser om rättelse av personuppgifter finns i 3 kap. 3 a och 4 §§ samma lag.

När det gäller förutsättningarna för överföring av personuppgifter till tredjeland enligt de uppgifter som åläggs Kriminalvården i den nu föreslagna lagen finns bestämmelser i 2 kap. 4 § lagen om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Kriminalvården får med stöd av den bestämmelsen till en utländsk myndighet lämna ut de personuppgifter som behövs för prövning och genomförande av överflyttning av straffverkställighet. När personuppgifter överförs till tredjeland med stöd av den bestämmelsen ska även bestämmelserna i 8 kap. brottsdatalagen beaktas (se propositionen Brottsdatalag – kompletterande lagstiftning, prop. 2017/18:269, s. 376). Enligt 8 kap. 1 § brottsdatalagen får personuppgifter överföras till tredjeland endast om överföringen 1) är nödvändig för att t.ex. verkställa straffrättsliga påföljder, 2) riktas till en behörig myndighet i tredjeland eller till en internationell organisation som är en behörig myndighet och 3) omfattas av ett beslut om adekvat skyddsnivå, tillräckliga skyddsåtgärder eller ett undantag för särskilda situationer. Om det inte finns något beslut om adekvat skyddsnivå eller tillräckliga skyddsåtgärder, får en överföring av personuppgifter till ett tredje land alltså göras endast om överföringen i ett enskilt fall är nödvändig för att t.ex. verkställa straffrättsliga påföljder, se 8 kap. 5 § första stycket 2 brottsdatalagen. Även dataskyddsförordningen innehåller bestämmelser om överföring av personuppgifter till tredjeland, se artiklarna 44–50. Om det inte finns något beslut om adekvat skyddsnivå (artikel 45) eller om lämpliga skyddsåtgärder (artikel 46), får en överföring

• Sida 200
•  Original

ändå göras bl.a. om den är nödvändig av viktiga skäl som rör ett allmänintresse som ska vara erkänt i unionsrätten eller i nationell rätt (artikel 49.1 d och 4).

Av det ovan anförda följer att den behandling av personuppgifter som krävs vid tillämpningen av den här föreslagna nya lagen kommer att ha rättslig grund i den befintliga dataskyddsregleringen. Detta eftersom personuppgiftsbehandlingen kommer att vara nödvändig för att berörda myndigheter ska kunna utföra de uppgifter som åligger dem. Genom den befintliga dataskyddsregleringen kommer det också, som beskrivs ovan, finnas ett starkt skydd för den enskildes grundläggande rättigheter och friheter i samband med personuppgiftsbehandlingen. När det gäller överföring av personuppgifter till tredjeland kommer det, som

Integritetsskyddsmyndigheten påpekar, huvudsakligen vara fråga om att i varje enskilt fall göra en bedömning av om överföringen är nödvändig för att kunna överföra verkställigheten. Det ska i det sammanhanget dock påpekas att det, även om den nya lagen syftar till att öka antalet överföranden, kommer att handla om ett begränsat antal överföranden per år (se avsnitt 4.6). Den föreslagna lagen ger inte heller stöd för att andra eller fler personuppgifter lämnas ut än med hittillsvarande ordning. De uppgifter som lämnas ut till tredje land kommer, utöver uppgifter om den dom eller det beslut som ska överföras, i huvudsak bestå av uppgifter om den dömdes medborgarskap och bosättning. Alltså uppgifter som är nödvändiga i betraktande av ändamålet med behandlingen. Särskilda överväganden om det nödvändiga i att överföra känsliga personuppgifter, som kan återfinnas i det rättsliga avgörande som ska överföras, måste göras i varje enskilt fall.

Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att behandlingen av personuppgifter i ärenden enligt den föreslagna lagen inte kommer att medföra några större risker ur ett dataskyddsperspektiv och vara proportionerlig. I betraktande av personuppgifternas karaktär, ändamålet med behandlingen och den begränsade mängden uppgifter som kommer att behandlas är det inte fråga om ett sådant betydande intrång i den personliga integriteten som avses i 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen. Den befintliga reglering som finns på personuppgiftsområdet får också anses vara tillräcklig för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske vid tillämpningen av den föreslagna lagen. Någon ytterligare reglering för denna behandling behövs således inte.

16. Tillträde till ändringsprotokollet och förklaringar

Regeringens förslag: Riksdagen ska godkänna protokollet om ändring av tilläggsprotokollet till konventionen om överförande av dömda personer (ändringsprotokollet).

Riksdagen ska godkänna en förklaring enligt artikel 5 i ändringsprotokollet med innebörden att Sverige kommer att tillämpa bestäm-

• Sida 201
•  Original

melserna i protokollet provisoriskt i förhållande till de andra parter som har avgett en förklaring med samma innebörd.

Utredningens förslag: Frågan om tillträde till ändringsprotokollet har inte övervägts av utredningen.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens bedömning: Ändringsprotokollet innehåller, som beskrivs i avsnitt 5, bestämmelser som utvidgar möjligheterna till överförande av påföljder mellan stater i de fall den dömde ska utvisas från domslandet eller har återvänt till sitt hemland före avtjänat straff. Samtliga utvidgningar är befogade och som utvecklas i avsnitt 6.1 bör Sverige kunna utnyttja det internationella samarbetets möjligheter fullt ut.

Överförande av frihetsberövande påföljder bidrar till den dömdes sociala återanpassning och ett bättre resursutnyttjande inom Kriminalvården.

Av det sagda följer att Sverige bör tillträda ändringsprotokollet. Riksdagens godkännande krävs eftersom protokollet förutsätter lagändringar (10 kap. 3 § första stycket 1 regeringsformen). Den nya lagstiftning som protokollet aktualiserar har genomgående beaktats i förslaget till ny lag (se avsnitt 9.2, 10.6 och 11.8).

I samband med tillträdet bör Sverige avge en förklaring enligt artikel 5 i ändringsprotokollet med innebörd att Sverige kommer att tillämpa bestämmelserna i protokollet provisoriskt i förhållande till de andra parter som har avgett en förklaring med samma innebörd.

17. Följdändringar

Regeringens förslag: Följdändringar ska göras i följande lagar som hänvisar till internationella verkställighetslagen:

• rättegångsbalken,
• brottsbalken,
• lagen om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
• lagen om belastningsregister,
• lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål,
• lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
• lagen om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall,
• lagen om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone,
• lagen om internationellt polisiärt samarbete, och
• lagen med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Utredningen föreslår inte följdändringar i rättegångsbalken, lagen om internationellt polisiärt samarbete eller brexitlagen. Inte heller alla följdändringar i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål eller lagen

• Sida 202
•  Original

om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen föreslås av utredningen.

Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Utkastets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Förslaget om en ny lag medför behov av följdändringar i andra lagar

Hänvisningar till internationella verkställighetslagen finns i flera olika lagar. Det är fråga om hänvisningar till såväl lagen som helhet som enskilda paragrafer. Då den nya lagen om internationell verkställighet i brottmål föreslås få såväl ett annat namn som ett nytt upplägg jämfört med nuvarande lag behöver, i enlighet med vad utredningen föreslår, ändringar göras i de lagar som innehåller hänvisningar till den nuvarande lagen. För det fall hänvisningar görs till enskilda paragrafer, bör bestämmelserna ändras så att de hänvisar till de paragrafer i den nya lagen som ersätter dessa bestämmelser. Sedan utredningen lämnade sitt förslag har dels lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete och brexitlagen trätt i kraft, dels nya bestämmelser i rättegångsbalken och lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål tillkommit (3 kap. 5 § fjärde stycket rättegångsbalken och 4 kap. 29 a och 31 a §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål), i vilka hänvisningar till internationella verkställighetslagen finns. Följdändringar behöver därför göras även i dessa lagar.

Följdändringar kommer även behöva göras i förordningar. Sådana kan dock övervägas närmare vid framtagandet av förordningsbestämmelser.

Ändringar i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

I lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen finns bestämmelser om att regeringen får besluta att bl.a. en av domstolen meddelad dom på böter eller fängelse får verkställas i Sverige. När det gäller verkställigheten anger lagen att bestämmelserna om verkställighet i 25 § internationella verkställighetslagen ska tillämpas vilket bl.a. innebär att utdömda böter får verkställas även om bötesbeloppet överstiger det högsta bötesbelopp som kunnat dömas ut enligt svensk lag. De bestämmelser i den nya lagen som ersätter den paragrafen föreslås emellertid inte tillåta ett överskridande av högsta bötesbelopp enligt svensk rätt vid verkställighet av utländska bötesstraff i Sverige. För att det alltjämt ska gälla i förhållande till bötesdomar meddelade av Internationella brottmålsdomstolen som verkställs här bör därför ett särskilt tillägg om det göras i lagen om samarbete med domstolen.

I lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen bör även ändringar göras till följd av att ett nytt andra kapitel i brottsbalken har införts (se prop. 2020/21:204). I 22 a § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen regleras när en dom från Internationella brottmålsdomstolen i vilken domstolen prövat fråga om ansvar för en gärning som riktas mot domstolens rättsskipning ska ha negativ rättskraft i Sverige. Regeringens utgångspunkt vid införandet av det nya andra kapitlet i brottsbalken var att samla de särregleringar som fanns i olika

• Sida 203
•  Original

speciallagstiftningar om bl.a. utländsk doms negativa rättsverkan och låta brottsbalkens bestämmelser gälla, såvida det inte fanns tydliga skäl för en fortsatt särreglering. Att en särreglering infördes i lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen berodde på att den tidigare regleringen i 2 kap. 5 a § brottsbalken endast omfattade domar som har meddelats i en annan stat (se propositionen Brott mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, prop. 2008/09:226, s. 50–51). Bestämmelsen kom dock att utformas med den dåvarande bestämmelsen i brottsbalken som förebild. Den nya regleringen i 2 kap. 9 § brottsbalken omfattar även domar från internationella domstolar. Den innebär även att förekomsten av en utländsk dom i något större utsträckning än tidigare utgör hinder för en prövning i Sverige. Det finns inget som talar för ett behov av att särreglera sådana domar som omfattas av 22 a § lagen om samarbete med Internationella brottsmålsdomstolen utan brottsbalkens reglering av i vilka fall negativ rättskraft finns lämpar sig väl även för sådana domar. Särregleringen i 22 a § lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen bör därför upphävas.

Ändringar i lagen om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall

I 3 kap. 19 § lagen om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall finns bestämmelser som reglerar handläggningen av en ansökan om verkställighet i Sverige av förverkandebeslut rörande egendom som är föremål för verkställighet enligt lagen. En sådan ansökan får ges in till åklagare som i de fall ansökan har gjorts enligt internationella verkställighetslagen ska skicka den vidare till Justitiedepartementet. Den ordningen framstår inte längre som motiverad eftersom beslutsordningen beträffande verkställighet här av utländska förverkandebeslut föreslås ändras i den nya lagen. I stället bör, som utredningen föreslår, åklagaren skicka ansökan direkt till Kronofogdemyndigheten.

Ändringar i brexitlagen

Brexitavtalet trädde i kraft den 1 maj 2021 och är direkt tillämpligt i EU:s medlemsstater och får inte införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Staterna kan dock behöva införa kompletterande regler. Eftersom bl.a. den nuvarande internationella verkställighetslagen inte är generellt tillämplig ansågs vid genomförandet av avtalet att kompletterande bestämmelser behövdes till avdelning XI i avtalet om frysning och förverkande. Mot bakgrund av att avtalet endast gäller Förenade kungariket fördes sådana bestämmelser inte in i internationella verkställighetslagen utan i en särskild kompletteringslag (brexitlagen, se prop. 2020/21:197 s. 21–22). I 4 kap. 1 § infördes en bestämmelse om att Regeringskansliet ska vara centralmyndighet för samarbetet. Beträffande verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande i Förenade kungariket infördes i 4 kap. 2–4 §§ bestämmelser om att Kronofogdemyndigheten ska pröva om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket, att Kronofogdemyndigheten ska bevaka det sammanlagda värdet av vad som verkställs vid verkställighet i båda staterna samt att Kronofogdemyndigheten inte ska få samtycka till att förverkandebeslutet verkställs genom frihetsberövande eller genom betalning i de fall beslutet avser viss egendom. När det gäller

• Sida 204
•  Original

verkställighet i Sverige infördes i 4 kap. 5 och 6 §§ kompletterande bestämmelser om att Regeringskansliet ska överlämna en ansökan till åklagaren för vidare handläggning och att i fråga om prövningen av ansökan ska vissa bestämmelser om förfarandet i internationella verkställighetslagen gälla i tillämpliga delar. Vidare gjordes 36 § internationella verkställighetslagen tillämplig i frågor om förfogande över förverkad egendom med Kronofogdemyndigheten som beslutade myndighet i fråga om fördelning av influtna medel enligt artikel 667.3 i brexitavtalet (4 kap. 7 §).

Som redogörs för i avsnitt 7.1 föreslås den nu föreslagna nya lagen om internationell verkställighet i brottmål, till skillnad från den nuvarande lagen, gälla generellt. Det innebär att den nya lagen, om inte annat bestäms, kommer att gälla i förhållande till Förenade kungariket i frågor som rör förverkande, i den mån saken inte regleras i brexitavtalet. Den nya lagen föreslås också innehålla bestämmelser som uttömmande reglerar de frågor som omfattas av brexitlagens bestämmelser om handläggande myndigheter, förfarandet och fördelning av egendom (se avsnitt 8.1, 12 och 13). Något behov av att behålla regleringen om förverkande i brexitlagen, som då enbart skulle bestå av hänvisningar till bestämmelser i den här föreslagna nya lagen, finns därför inte och den bör därmed slopas. I stället får den nya lagens motsvarande bestämmelser komplettera avtalet i frågor som avser verkställighet av förverkandebeslut. Det innebär vissa skillnader i sak, exempelvis att i stället för att åklagaren ansöker hos rätten om prövning av ansökan om verkställighet ska Regeringskansliet överlämna framställningen till Kronofogdemyndigheten som, enligt vad som föreslås i avsnitt 13.3.2, prövar om förverkandebeslutet ska få verkställas i Sverige. Det är en mer effektiv ordning som är förenlig med artikel 665.1 i avtalet.

Som redogörs för i avsnitt 7.3 bör i den nya lagen anges vilka bestämmelser i den som kompletterar avtalets bestämmelser om förverkande. När det gäller verkställighet i Förenade kungariket av svenska beslut om förverkande handlar det om de bestämmelser i lagen som avser Kronofogdemyndighetens prövning och beslut, förbud mot förvandling, upphävande av beslut, fortsatt verkställighet i Sverige och verkställighet i flera andra stater. Vad avser verkställighet i Sverige av förverkandebeslut som meddelats i Förenade kungariket bör avtalet kompletteras av bestämmelser i lagen som avser var en framställning ska ges in, Kronofogdemyndighetens prövning och beslut, innehållet i ett beslut om verkställighet, verkställigheten i Sverige, upphävande av beslut om verkställighet i Sverige och fördelning av förverkad egendom. Kronofogdemyndighetens beslut om verkställighet i Sverige ska också kunna överklagas i enlighet med vad som föreslås i den nya lagen.

Brexitlagen kommer emellertid alltjämt innehålla bestämmelser som kompletterar brexitavtalet i fråga om överlämnade av misstänkta eller dömda personer. Av 3 kap. 14 § brexitlagen följer att om rätten vägrat ett överlämnade för verkställighet med hänvisning till att den dömde begär att straffet ska verkställas i Sverige, eller att den dömde överlämnats till Förenade kungariket för lagföring på villkor att han eller hon kommer att återföras till Sverige för att här avtjäna straffet, ska verkställigheten av påföljden överföras till Sverige enligt 2 § andra stycket internationella verkställighetslagen. Den bestämmelsen innehåller i sin tur hänvisningar

• Sida 205
•  Original

till flera paragrafer i den lagen vilka nu föreslås upphävas och ersättas av bestämmelser i den nya lagen. Regleringen i brexitlagen bör därför ändras på så sätt att den i stället hänvisar till motsvarande nya bestämmelser om bl.a. innehållet i Kriminalvårdens beslut, anpassning av påföljden, tvångsmedel, verkställighet i Sverige, överklagande och åtalsförbud. Eftersom rätten – i ärendet om överlämnade från Sverige – redan har tagit ställning till att verkställighet ska ske i Sverige bör i enlighet med hittillsvarande ordning en hänvisning inte göras till de bestämmelser i den nya lagen som reglerar förutsättningar för verkställighet i Sverige eller hinder mot verkställighet. Användning av tvångsmedel bör inte heller kräva en begäran om det från behörig myndighet i Förenade kungariket (se prop. 2020/21:197 s. 50–51).

18. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2025.

Genom lagen ska den nuvarande internationella verkställighetslagen upphävas.

Den upphävda lagen, med undantag för bestämmelserna om tvångsmedel, ska tillämpas på ett ärende om överförande av en frihetsberövande påföljd, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande som har inletts innan den nya lagen om internationell verkställighet i brottmål har trätt i kraft. Bestämmelserna om tvångsmedel i den nya lagen ska dock tillämpas även på ärenden som inletts före ikraftträdandet.

Äldre föreskrifter ska gälla i ett ärende om verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande enligt lagen med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket som har inletts före ikraftträdandet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Utredningen föreslår ett annat datum för ikraftträdande. Utredningen har inte övervägt frågan om övergångsbestämmelser när det gäller ändringarna i brexitlagen. Utredningen föreslår övergångsbestämmelser till de följdändringar som görs i brottsbalken, lagen om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen om belastningsregister, lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, lagen om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall och lagen om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone, med innebörd att äldre bestämmelser ska gälla för ärenden om överförande av verkställighet som har inletts före ikraftträdandet.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården bedömer att i varje fall sex månader behövs för myndighetens förberedelser inför ett ikraftträdande.

Utkastets förslag överensstämmer med regeringens.

• Sida 206
•  Original

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Kriminalvården anser att det angående föreslagna övergångsbestämmelser bör förtydligas vad som avses med att ett ärende har inletts och påpekar att det kan innebära både kostnader och förseningar i handläggningen att återkalla en framställning till en annan stat och initiera ett nytt ärende enligt den nya lagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag: Den nya lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Lagstiftningen innebär att Kriminalvården och

Kronofogdemyndigheten delvis får nya arbetsuppgifter. Någon längre omställningstid bör ändå inte krävas då myndigheterna handlägger ärenden om överförande av verkställighet enligt nuvarande lagstiftning. Det föreslås att den nya lagstiftningen ska träda i kraft den 1 juli 2025.

Förslagen innebär i förhållande till gällande rätt en delvis ny beslutsordning där beslut som tidigare fattades av regeringen i stället ska fattas av Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten och domstol. Ärenden om överförande av verkställighet som har inletts vid Regeringskansliet, Kriminalvården eller Kronofogdemyndigheten innan den nya lagstiftningen trätt i kraft, bör därför handläggas enligt nuvarande bestämmelser i internationella verkställighetslagen. I de fall en framställning om verkställighet i en annan stat har gjorts före ikraftträdandet finns det inte något som hindrar att denna återkallas och att ett nytt ärende initieras enligt den nya lagstiftningen. Som Kriminalvården påpekar måste givetvis nyttan med en sådan åtgärd vägas mot de dröjsmål i handläggningen som kan uppstå. I författningskommentaren förtydligas, i enlighet med vad Kriminalvården efterlyser, vad som menas med att ett ärende har inletts.

Även när det gäller den slopade regleringen i brexitlagen om verkställighet i Sverige av brittiska förverkandebeslut krävs övergångsregler med motsvarande innebörd. Förslaget i den delen innebär att i stället för åklagare och domstol ska Kronofogdemyndigheten besluta om verkställighet av sådana beslut i Sverige. Ärenden som inletts hos åklagare eller domstol innan den nya lagstiftningen trätt i kraft bör dock handläggas enligt nuvarande bestämmelser i brexitlagen som i sin tur hänvisar till den nuvarande internationella verkställighetslagen. När det gäller verkställighet i Förenade kungariket finns däremot inget behov av övergångsbestämmelser eftersom handläggande myndighet och bestämmelserna i övrigt är desamma i den nya lagen.

Övergångsvis kommer det också kunna uppstå situationer där ett ärende har avgjorts enligt reglerna i den nuvarande internationella verkställighetslagen, men där den begärande staten påkallar nya beslut i Sverige. Det kan handla om beslut i frågor som rör tillstånd till undantag från skyddet för den dömde mot att åtalas för andra brott som begicks före överförandet (specialitetsprincipen), se avsnitt 10.7 och 11.8. I de fallen föreslås emellertid ordningen i huvudsak vara densamma i den nya lagstiftningen som i den nuvarande, dvs. att det är regeringen som beslutar om sådant tillstånd efter att frågan först prövats av Högsta domstolen. Det finns därför inget behov av särskilda övergångsbestämmelser.

Inte heller i övrigt kan det sägas uppkomma några olägenheter eller svårlösta konflikter mellan gammal och ny lag, inklusive vad som föreslås i fråga om följdändringar. Det finns alltså inget behov av de övergångsbestämmelser som utredningen föreslår ska införas beträffande ändringarna i brottsbalken, lagen om Sveriges samarbete med de

• Sida 207
•  Original

internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen om belastningsregister, lagen om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, lagen om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall och lagen om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.

När det slutligen gäller den föreslagna regleringen om tvångsmedel är utgångspunkten att sådana nya processrättsliga regler ska tillämpas genast efter ikraftträdandet. Det innebär att reglerna ska tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen trätt i kraft. Det medför att myndigheterna och domstolarna ska tillämpa de nya bestämmelserna även i ärenden som inletts innan bestämmelserna trätt i kraft (jfr propositionen Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott, prop. 2013/14:237, s. 171–172).

19. Konsekvenser av förslagen

Regeringens bedömning: Förslagen bedöms leda till vissa kostnadsökningar för delar av rättsväsendet och Kronofogdemyndigheten.

Samtidigt bedöms förslagen leda till kostnadsminskningar för andra delar av rättsväsendet. Kostnadsökningarna ryms inom befintliga ekonomiska ramar.

Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Nacka tingsrätt för fram att förslagen kommer innebära en ökning av antalet ärenden hos de tingsrätter som handlägger överklagade mål från Kronofogdemyndigheten och att det saknas en analys av vilka kostnadseffekter förslagen kan förväntas få.

Kriminalvården anser att de ekonomiska konsekvenserna är svårbedömda.

Myndigheten beräknas få ökade kostnader för handläggningen av överförandeärenden, resor och utökade personutredningar, vilket ska vägas mot ett minskat antal verkställigheter på anstalt. Myndigheten föreslår att en utvärdering görs gällande effekterna av förslagen.

Kronofogdemyndigheten anför att ökade översättningskostnader kan behöva tas i beaktande.

Utkastets bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Göta hovrätt bedömer att förslagen kommer medföra kostnadsökningar och att ytterligare resurser behöver tillföras domstolarna. Enligt hovrätten kommer det alldeles oavsett en eventuell ökning av antalet mål på domstolarna krävas utbildningsinsatser eftersom det är en komplicerad lagstiftning som även innehåller skyndsamhetskrav. Domstolsverket bedömer att förslagen inte i någon större mån kommer att påverka domstolarna på ett ekonomiskt eller organisatoriskt sätt. Kriminalvården framhåller att det är vanligt att handlingar från en stat inte är översatta och att det är viktigt att följa hur

• Sida 208
•  Original

detta utvecklas då det finns en risk att myndighetens kostnader för översättning annars kommer att öka.

Skälen för regeringens bedömning: Den nya lagen syftar till att tillskapa en ändamålsenlig, effektiv och överskådlig reglering som kan ge förutsättningar för en snabbare handläggning och ett ökat antal överförda verkställigheter till länder utanför Norden och EU. Förslaget om en ny beslutsordning innebär att Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten får nya arbetsuppgifter, särskilt när det gäller prövningar av framställningar från länder utanför Norden och EU om verkställighet i Sverige.

Myndigheterna hanterar emellertid redan enligt nuvarande ordning ärenden om överförande av verkställighet till länder utanför Norden och EU, samt ansvarar för samtliga verkställighetsärenden inom ramen för samarbetet med länder inom Norden och EU, vilket betyder att de har en väl fungerande organisation och den kompetens som krävs för att ta sig an de nya uppgifterna. Några större utbildningsinsatser eller organisatoriska åtgärder borde därför inte krävas med anledning av förslagen. Som framgår av avsnitt 4.6 handlar det också om ett förhållandevis begränsat antal överförandeärenden till länder utanför Norden och EU, särskilt när det gäller bötesstraff och förverkandebeslut. Någon markant förändring i det avseendet kan inte förutses, även om förslaget till ny lagstiftning borde kunna leda till ett ökat antal initierade och genomförda överföranden. Kriminalvården ska, liksom enligt nuvarande ordning, se till att den dömde transporteras till den andra staten. Om antalet överföranden från Sverige ökar innebär detta en ökad kostnad. På sikt kommer emellertid sådana kostnadsökningar kompenseras av minskade verkställighetskostnader. Förslagen kan därför komma att leda till kostnadsminskningar för Kriminalvården. Sammantaget anser regeringen att de kostnadsökningar som förslagen medför kan hanteras inom ramen för Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens befintliga anslag. Det gäller även med beaktande av kostnader för översättning. Någon särskild utvärdering av lagstiftningen sedan den varit i kraft en tid framstår för närvarande inte som nödvändig.

Som framgår av avsnitt 15.2.2 föreslås att överklaganden av ärenden om överförande av verkställighet till och från länder utanför Norden och EU ska handläggas av allmän domstol. I avsnitt 8.1 föreslås att domstol också ska pröva om utländska beslut om förverkande som innebär att den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet ska verkställas i Sverige. Ärendena kommer att spridas ut på samtliga domstolar, men Stockholms tingsrätt ska vara reservforum vad avser överklaganden som avser verkställighet av frihetsberövande påföljder. Härigenom får domstolarna nya uppgifter vilket kan medföra ett visst behov av utbildningsinsatser. Enligt regeringens bedömning kan, i linje med vad Domstolsverket anger, några nämnvärt ökade kostnader med anledning av förslagen emellertid inte förutses för Sveriges Domstolar, då antalet överklagade ärenden kommer att vara begränsat (jfr prop. 2014/15:29 s. 168). Förslagen kan inte heller antas leda till några kostnadskonsekvenser för Polismyndigheten och inte mer än marginella kostnadsökningar för åklagarväsendet.

Anslaget för rättsliga biträden kan eventuellt komma att påverkas med anledning av förslaget, bl.a. eftersom ett offentligt biträde ska kunna förordnas även för den som befinner sig i den andra staten och ärendena

• Sida 209
•  Original

kommer att kunna överklagas till domstol. Det bedöms dock endast vara aktuellt i ytterst få fall. Eventuella kostnader för rättsliga biträden bedöms därför inte vara större än att de ryms inom ramen för befintliga ekonomiska ramar.

Förslagen förväntas skapa förutsättningar för en snabbare hantering och ett ökat antal överförda verkställigheter av frihetsberövande påföljder till de dömdas hemländer, vilket borde leda till positiva effekter för den enskilde.

20. Författningskommentar

20.1. Förslaget till lag om internationell verkställighet i brottmål

Lagen om internationell verkställighet i brottmål ersätter lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser för genomförande av Europarådets konvention från 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen), tilläggsprotokollet från 1997 till Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (tilläggsprotokollet till överförandekonventionen), protokollet från 2017 om ändring av tilläggsprotokollet till Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (ändringsprotokollet), 1990 års konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (Schengenkonventionen), FN:s konvention från 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen), Europarådets konvention från 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (förverkandekonventionen), FN:s konvention från 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen), FN:s konvention från 2003 mot korruption (korruptionskonventionen), Europarådets konvention från 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (2005 års förverkandekonvention), avtalet mellan Sverige och Thailand den 26 september 1989 om samarbete rörande verkställighet av straffrättsliga påföljder (SÖ 1990:35 och 2004:24), avtalet mellan Sverige och Australien den 18 december 1998 om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 2001:47), avtalet mellan Sverige och Kanada den 15 februari 2000 om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 2001:43), avtalet mellan Sverige och Kuba den 15 mars 2002 om verkställighet av straffrättsliga påföljder (SÖ 2003:34), avtalet mellan Europeiska unionen och Japan den 15 december 2009 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål och avtalet mellan Sverige och Folkrepubliken Kinas särskilda administration Hongkong den 28 november 2013 beträffande ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Bestämmelserna i lagen kompletterar också avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och

• Sida 210
•  Original

Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan (brexitavtalet).

I lagen regleras verkställighet i en annan stat av svenska frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande och verkställighet i Sverige av motsvarande utländska avgöranden. Regleringen innehåller också bestämmelser om bl.a. specialitetsprincipen, åtalsförbud och tillstånd till transport genom Sverige. Lagen gäller generellt, dvs. den förutsätter inte att det finns en bindande överenskommelse om samarbete mellan Sverige och den andra staten. Samarbetet med andra nordiska stater och EU:s medlemsstater regleras huvudsakligen i annan lagstiftning.

Den nya lagen innebär en i princip fullständig omstrukturering och omarbetning av bestämmelserna i internationella verkställighetslagen i syfte att åstadkomma en ändamålsenlig och överskådlig reglering. Nästan samtliga paragrafer i lagen innehåller större förändringar i sak i förhållande till tidigare gällande regler. För överskådlighetens skull lämnas i författningskommentaren till den nya lagen en fullständig kommentar över paragrafernas tillämpning även i de delar paragrafen inte är ny utan har sin motsvarighet i gällande rätt.

Information om vilka överenskommelser som avses i lagens paragrafer kommer att hållas tillgänglig på Regeringskansliets webbplats.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Lagens innehåll och tillämplighet

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om internationellt samarbete om verk-

ställighet av frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande.

^{Bestämmelserna avser}

– verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd (2 kap.),

– verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd (3 kap.),

– verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande (4 kap.),

– verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande (5 kap.),

– särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen (6 kap.), och

^{– övriga bestämmelser (7 kap.).}

2 §

Denna lag gäller inte om någon av följande lagar är tillämplig:

1. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., eller

2. lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.

I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall.

Bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i

• Sida 211
•  Original

1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, och

2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och den tillhörande lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

I andra stycket finns en upplysning om att bestämmelser om verkställighet av bötesstraff finns i lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen.

I tredje stycket finns en upplysning om att bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande finns i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och den tillhörande lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.

3 §

I fråga om verkställighet av beslut om förverkande i förhållande till

Förenade kungariket kompletterar följande bestämmelser i lagen avdelning XI (artiklarna 656–689) i del 3 om brottsbekämpning och straffrättsligt samarbete i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan:

–

4 kap. 2 §, 3 § första stycket 2 och andra stycket, 4 §, 5 § första stycket och 7 § första stycket,

–

5 kap. 4 § tredje stycket, 6 § första stycket, 8 § första stycket 2, 11 § första, tredje och fjärde styckena, 13 § och 14 § tredje stycket, och

–

7 kap. 9 §.

Paragrafen anger vilka bestämmelser i lagen som kompletterar brexitavtalet. Den ersätter delvis liknande reglering i 1 § andra stycket lagen (2021:709) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket. Övervägandena finns i avsnitt 7.3 och 17.

I brexitavtalet finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i förhållande till Förenade kungariket. I paragrafen anges att

• Sida 212
•  Original

vissa av lagens bestämmelser kompletterar avtalet. Lagen kan inte tillämpas fristående från avtalet, utan endast tillsammans med relevanta delar av avtalet. Avtalet är i dessa delar direkt tillämpligt (jfr prop. 2020/21:197 s. 72).

Av hänvisningen till 4 kap. 2 § följer att Kronofogdemyndigheten prövar om det ska begäras verkställighet i Förenade kungariket av ett svenskt beslut om förverkande. En fråga om verkställighet i ett annat land aktualiseras under verkställighetsstadiet, dvs. under handläggningen av ärendet hos Kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten ska då ta ställning till om verkställighet av beslutet ska begäras i Förenade kungariket. Begäran ska lämnas till Regeringskansliet som är centralmyndighet för samarbetet enligt avdelning XI i avtalet om verkställighet av ett beslut om förverkande. Ansökan ska enligt artikel 678.5 i avtalet vara upprättad på avsett formulär som finns i en bilaga till avtalet (bilaga 46). Originalet eller en bestyrkt kopia av beslutet om förverkande ska bifogas ansökan (se avsnitt P i nämnda bilaga). Inget hindrar att även andra handlingar bifogas framställningen. Regeringskansliet översänder därefter ansökan till sin motsvarighet i Förenade kungariket i enlighet med artikel 677.1. Någon direkt kommunikation enligt artikel 677.2 (brådskade fall) kommer inte att kunna ske med Kronofogdemyndigheten eftersom denna inte utgör en rättslig myndighet enligt definitionen i avtalet enligt artikel 657 d (jfr prop. 2020/21:197 s. 84).

Av hänvisningen till 4 kap. 3 § första stycket 2 och andra stycket följer att Kronofogdemyndigheten inte får samtycka till att ett svenskt beslut om förverkande verkställs genom någon annan åtgärd än den som anges i beslutet. De åtgärder som avses är omvandling (se artikel 665.4 i avtalet) eller åläggande av fängelsestraff eller annan åtgärd som inskränker en persons frihet på grund av bristande fullgörelse (se artikel 669 i avtalet). Att verkställighet inte tillåts vare sig genom omvandling eller genom en åtgärd enligt artikel 669 i avtalet kan lämpligen anges i ansökan om förverkande som görs på formuläret i bilagan till avtalet som avser verkställighet av beslut om förverkande (se avsnitt H och I i bilaga 46). (Jfr prop. 2020/21:197 s. 85.)

Hänvisningen till 4 kap. 4 § innebär att Kronofogdemyndigheten genast ska upphäva ett beslut om att sända över ett bötesstraff eller beslut om förverkande om straffet eller beslutet inte längre får verkställas.

Av hänvisningen till 4 kap. 5 § första stycket följer att om ett beslut om förverkande verkställs i Förenade kungariket och verkställighet av beslutet även sker i Sverige, ska Kronofogdemyndigheten kontinuerligt bevaka ärendet så att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet. Om det finns en risk för överförverkande ska, enligt artikel 668.2 i avtalet, samråd ske med Förenade kungariket för att undvika detta. (Jfr prop. 2020/21:197 s. 85.)

Av hänvisningen till 4 kap. 7 § första stycket följer att det är tillåtet för Kronofogdemyndigheten att begära verkställighet av ett förverkandebeslut i flera stater samtidigt.

Hänvisningen till 5 kap. 4 § tredje stycket och 6 § första stycket innebär att Regeringskansliet ska lämna en ansökan om verkställighet från Förenade kungariket till Kronofogdemyndigheten för prövning av om beslutet ska verkställas i Sverige. I artiklarna 678–682 i avtalet finns bestämmelser om ansökans utformning och innehåll samt förfarandet vid

• Sida 213
•  Original

en ofullständig ansökan. Artikel 665 innehåller bestämmelser om skyldigheten för den anmodade staten att förverka egendom efter en ansökan. De skäl för att vägra verkställighet av ett beslut som Kronofogdemyndigheten ska pröva regleras uttömmande i artikel 670.1– 670.2 och 670.5–670.7. Vidare anges i artikel 670.8 och 670.9 omständigheter som inte får åberopas för att vägra en verkställighet. Om det inte finns hinder för verkställighet ska Kronofogdemyndigheten bestämma att beslutet om förverkande får verkställas i Sverige.

Av artikel 666.3 följer att Kronofogdemyndigheten ska räkna om beloppet till svensk valuta enligt den växelkurs som gäller vid tidpunkten för Kronofogdemyndighetens beslut. Av hänvisningen till 5 kap. 8 § första stycket 2 följer i sin tur att beslutet om verkställighet ska innehålla uppgift om det uträknade beloppet. Om förverkandet i stället avser viss egendom ska egendomen anges i beslutet. Om ett sådant beslut om förverkande får verkställas genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde ska det också framgå av beslutet.

Av hänvisningen till 5 kap. 11 § första, tredje och fjärde styckena följer bl.a. att beslutet om förverkande ska verkställas i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av förverkande samt att det inte får ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet. Tillämpningen av 5 kap. 13 § innebär att verkställigheten ska upphöra om det framkommer att beslutet om förverkande inte får verkställas i Sverige eller om det är omöjligt att verkställa beslutet. Detsamma gäller om Förenade kungariket beviljar den som beslutet om förverkande gäller nåd eller amnesti eller meddelar ett annat beslut som enligt lagen i Förenade kungariket medför att beslutet om förverkande inte längre får verkställas, om beslutet om förverkande helt är verkställt i en annan stat eller om framställningen om verkställighet återkallas. Ett beslut om upphävande av verkställigheten i Sverige meddelas i första hand av Kronofogdemyndigheten och vidtagna verkställighetsåtgärder ska återgå så långt som det är möjligt.

Hänvisningen till 5 kap. 14 § tredje stycket innebär att förverkad egendom inte får överlämnas till den andra staten om den utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits.

Genom hänvisningen till 7 kap. 9 § klargörs att Kronofogdemyndighetens beslut om att ett förverkandebeslut från Förenade kungariket ska verkställas i Sverige får överklagas till tingsrätten samt vilken domstol som är behörig och vilken processordning som ska tillämpas.

Uttryck i lagen

4 § I denna lag avses med

1. svensk dom på frihetsberövande påföljd: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, som avser fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård,

2. svenskt bötesstraff: en av svensk domstol meddelad lagakraftvunnen dom, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, som avser böter enligt 25 kap. brottsbalken,

• Sida 214
•  Original

3. svenskt beslut om förverkande: ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, om förverkande

a) som avser

– vinster från ett brott, eller – egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen,

b) som avser egendom

– som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, – som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller – som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller

c) som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken,

4. utländsk dom på frihetsberövande påföljd: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd under en begränsad eller obegränsad tid på grund av en gärning som är straffbar i den staten,

5. utländskt bötesstraff: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser en skyldighet för en fysisk person att betala ett penningbelopp på grund av en gärning som är straffbar i den staten,

6. utländskt beslut om förverkande: ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen

a) förklarat att egendomen har utgjort – vinster från ett brott, eller – ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen,

b) förklarat att förverkandet avser egendom – som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, – som har framställts genom brott, – vars användande utgör brott, – som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller – som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller

c) förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken,

7. utländsk utevarodom: ett avgörande enligt 4, 5 eller 6 som inte behöver ha fått laga kraft, när avgörandet har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol.

Avgöranden som har meddelats av en domstol i en annan stat enligt första stycket 5 och 6 a och b ska likställas med avgöranden som i den staten meddelats av en myndighet efter ett straffrättsligt förfarande, i den utsträckning det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Detsamma gäller sådana avgöranden som har meddelats efter ett förfarande som i den internationella överenskommelsen likställs med ett straffrättsligt förfarande.

Paragrafen innehåller definitioner av de svenska och utländska avgöranden som faller inom lagens tillämpningsområde och som alltså kan bli föremål för verkställighet i en annan stat eller i Sverige enligt lagen. I fråga om verkställighet av beslut om förverkande i förhållande till Förenade kungariket gäller i stället i tillämpliga delar definitionerna i artikel 657 i brexitavtalet. I paragrafen anges också vad som i lagen avses med utländsk utevarodom. Paragrafen ersätter delvis liknande reglering i 1 § första

• Sida 215
•  Original

stycket och 4 § andra stycket internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 7.2 och 14.3.

När det gäller vilka svenska frihetsberövande påföljder som omfattas gäller enligt första punkten i första stycket att påföljden ska ha dömts ut av svensk domstol genom dom eller beslut som fått laga kraft. Dom eller beslut som innebär fängelse omfattas av definitionen. I första hand avses fängelse som dömts ut enligt 26 kap. brottsbalken. Det kan vara fråga om fängelse på viss tid eller på livstid. Även fängelse som döms ut enligt 28 kap. 3 § brottsbalken dvs. skyddstillsyn i förening med fängelse omfattas. Med att påföljden även kan ha beslutats genom ett lagakraftvunnet beslut avses t.ex. att en domstol med stöd av 28 kap. 9 § brottsbalken undanröjt en tidigare utdömd skyddstillsyn och i stället bestämt påföljden till fängelse eller att en domstol med stöd av 25 kap. 8 § andra stycket brottsbalken förvandlat böter till fängelse. Vidare omfattas dom som innebär överlämnande till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken.

Tillämpningsområdet för svenska bötesstraff omfattar enligt andra punkten domstolsavgöranden avseende böter som fått laga kraft samt godkända strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot. Genom hänvisningen till 25 kap. brottsbalken omfattas såväl penningböter och dagsböter som normerade böter av bestämmelsens tillämpningsområde. Bötesstraff som dömts ut i förening med annan påföljd, t.ex. villkorlig dom, omfattas också.

Vad avser svenska beslut om förverkande enligt tredje punkten inbegrips domstolsavgöranden som fått laga kraft samt godkända strafförelägganden och förelägganden av ordningsbot. Beslut om förverkande som meddelats med stöd av såväl brottsbalkens som specialstraffrättsliga bestämmelser omfattas av tillämpningsområdet, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. När det gäller förverkandeformer omfattas för det första (a) förverkande av brottsvinster och kostnadsersättning eller värdet av ersättningen (36 kap. 3 § brottsbalken). För det andra omfattas (b) förverkande av hjälpmedel och egendom som har varit föremål för brott (36 kap. 9 § första stycket och 10 § första stycket brottsbalken). Tillämpningsområdet för lagen omfattar även (c) beslut om självständigt förverkande och utvidgat förverkande (36 kap.5 och 6 §§brottsbalken). Däremot omfattas inte beslut i vilka värdet av ett hjälpmedel eller egendom som har varit föremål för brott förverkas (36 kap. 9 § andra stycket och 10 § andra stycket brottsbalken) eller beslut som meddelats med stöd av bestämmelserna om förverkande av särskilda brottsverktyg (36 kap. 12 § brottsbalken).

När det gäller utländska frihetsberövande påföljder anges i fjärde punkten att det ska vara fråga om ett avgörande som fått laga kraft och som meddelats av en domstol efter ett straffrättsligt förfarande. Med avgörande avses såväl domar som andra former av beslut. Avgöranden som har meddelats av andra myndigheter än domstolar faller alltså utanför lagens tillämpningsområde. Det skulle dock kunna förekomma att annan utländsk myndighet än domstol fattar beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet. Att en myndighet har fattat ett sådant beslut hindrar inte att den underliggande domen sänds över till Sverige för verkställighet i syfte att verkställa även den delen av straffet som varit föremål för förverkande av villkorligt medgiven frihet. Påföljden som utdöms på

• Sida 216
•  Original

grund av en straffbar gärning i den andra staten kan avse fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd. Den kan avse en begränsad eller obegränsad tid. Annan frihetsberövande åtgärd kan vara olika former av vårdpåföljder eller frihetsberövande påföljder avseende unga lagöverträdare. Straffprocessuella frihetsberövande åtgärder, t.ex. häktning, omfattas inte.

I femte punkten regleras vad som avses med utländskt bötesstraff. Det ska som utgångspunkt vara fråga om ett avgörande som fått laga kraft och som meddelats av en domstol efter ett straffrättsligt förfarande. Med avgörande avses såväl domar som andra former av beslut. Böter som har dömts ut i förening med annan påföljd, t.ex. fängelse, omfattas av definitionen. Böter som dömts ut avseende en juridisk person omfattas inte. Sådana bötesstraff kan alltså inte verkställas i Sverige.

Vad avser utländska beslut om förverkande anges i sjätte punkten som grundvillkor att det ska handla om avgöranden som fått laga kraft och som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol och avser ett slutligt berövande av egendom. Därefter anges närmare vilka beslut om förverkande som omfattas. Det handlar för det första om (a) förverkande av brottvinster och kostnadsersättning eller värdet av ersättningen och för det andra om (b) förverkande av hjälpmedel och egendom som har varit föremål för brott. Vid tillämpningen kan ledning sökas i förarbetena till motsvarande svenska reglering i 36 kap.3, 9 och 10 §§brottsbalken (se prop. 2023/24:144). Även ett utländskt beslut om att förverka egendom som härrör från brottslig verksamhet kan verkställas i Sverige (c). En förutsättning för att sådana beslut ska omfattas av lagens tillämpningsområde är att förverkandet beslutats enligt regler som motsvarar bestämmelserna om självständigt eller utvidgat förverkande i 36 kap.5 och 6 §§brottsbalken. När det gäller ett utländskt beslut som motsvarar utvidgat förverkande enligt svensk rätt krävs således att den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande dels motsvarar ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, eller något av de brott som räknas upp i 36 kap. 6 § andra stycket, dels varit sådan att den skulle kunna ge vinst. Vidare krävs att de bevisregler som tillämpats i den andra staten när det gäller sambandet mellan den förverkade egendomen och den brottsliga verksamheten som lägst motsvarar vad som gäller enligt svensk rätt. Det sistnämnda gäller också utländska beslut som motsvarar självständigt förverkande enligt svensk rätt. Det är inte fråga om att göra en omprövning av det utländska förverkandebeslutet utan att kontrollera om det av beslutet eller de tillämpade bevisreglerna framgår att beviskravet i den andra staten åtminstone motsvarar vad som gäller enligt svenskt rätt. Avsikten med regleringen är att säkerställa att endast beslut om förverkande som framstår som acceptabla ur ett svenskt perspektiv kan verkställas i Sverige.

I sjunde punkten definieras vad som i lagen avses med utländsk utevarodom, något som har betydelse för tillämpningen av regleringen i 6 kap. 1 och 5–10 §§ om verkställighet av sådana domar i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen. Definitionen omfattar utländska domar på frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande enligt fjärde, femte och sjätte punkterna som inte behöver ha fått laga kraft och innebär, sedd tillsammans med andra stycket, att inte bara domar omfattas utan också böter eller förverkande som beslutats enligt vad som i

• Sida 217
•  Original

brottmålsdomskonventionen betecknas ”ordonnance pénale” enligt bilaga III till konventionen. Med utevarodom avses dom som har meddelats efter talan av annan än den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller och utan att han eller hon varit personligen närvarande vid förhandlingen. Avgöranden som faller utanför definitionen är exempelvis domar meddelade av högre instans efter överklagande av den dömde och fall då den utländska statens rättsordning medger att samma instans kan ompröva ett tidigare avgörande (jfr artikel 21.3 i brottmålsdomskonventionen).

Av andra stycket, som i allt väsentligt utformats enligt Lagrådets förslag, följer att i den utsträckning det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige kan även bötesstraff enligt första stycket 5 eller beslut om förverkande enligt första stycket 6 a och b, som i den andra staten har meddelats av en myndighet efter ett straffrättsligt förfarande, eller efter ett förfarande som i överenskommelsen likställs med ett sådant förfarande, omfattas av lagens tillämpningsområde.

Föreskrifter om tillämpningen av denna lag

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.

I paragrafen lämnas en upplysning om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela verkställighetsföreskrifter. Det kan exempelvis röra sig om bestämmelser avseende vissa formkrav, samråd och underrättelser. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.

2 kap. Verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd

Förutsättningar för verkställighet i en annan stat

1 § För att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat krävs att

1. den dömde

a) befinner sig i Sverige eller den andra staten,

b) är medborgare eller bosatt i den andra staten, och

c) har samtyckt till att verkställigheten överförs,

2. den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs,

3. den andra staten har medgett att verkställigheten överförs, och

4. det i övrigt är lämpligt.

Av första punkten framgår att den dömde ska befinna sig i Sverige eller den andra staten (a). Om personen finns i en tredje stat ska således ett överförande av verkställigheten inte ske. Vidare framgår att en svensk dom

• Sida 218
•  Original

endast får verkställas i en annan stat om den dömde är medborgare eller bosatt i den andra staten (b). Vid bedömningen av om den dömde är bosatt i den andra staten får en helhetsbedömning göras utifrån faktorer som folkbokföring, uppehållstillstånd, bostad, anställning och familjeförhållanden. Om den dömde har anknytning till flera olika stater, exempelvis genom dubbla medborgarskap eller växelvis bosättning, är det möjligt att överföra verkställigheten till någon av de staterna. Av bestämmelsen framgår också huvudregeln om krav på den dömdes samtycke (c). Undantag till denna regel finns i 2 §.

Kravet enligt andra punkten på att den sociala återanpassningen ska gynnas av ett överförande är av central betydelse för att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat. Kravet gäller oavsett om överförandet sker med eller utan den dömdes samtycke och tar i första hand sikte på den dömdes anknytning till en viss stat och på var den dömde, med hänsyn till denna anknytning, kan antas komma att leva efter frigivning. Den omständigheten att anstaltsförhållandena i den andra staten är av sämre kvalité än i Sverige om de bedöms med utgångspunkt i intresset av social återanpassning, bör normalt inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen (jfr NJA 2017 s. 300 p. 24).

Prövningen om den dömdes sociala återanpassning gynnas av ett överförande görs genom en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter avseende den dömdes anknytning till Sverige respektive den andra staten. Här har faktorer som medborgarskap, bosättningstid i staterna samt rådande bostads-, familje- och arbetsförhållanden särskild relevans. Vidare bör beaktas eventuella uppehållstillstånd eller om den dömde har uppehållsrätt. När det gäller den dömdes familjeband ska hänsyn tas till om det finns minderåriga barn till den dömde varvid barnkonventionen ska beaktas. Det ska då särskilt beaktas barnets behov av kontakt med den dömde, hur kontakten tidigare varit och hur den skulle påverkas av att verkställigheten överförs. En prövning kan landa i att barnets relation till den dömde utgör ett skäl mot ett överförande. Prövningen kan också mynna ut i den motsatta slutsatsen, t.ex. när kontakten med barnet varit bristfällig, om brottet har riktats mot barnet eller om överförande av den dömde av annan anledning inte kan anses stå i strid med barnets bästa. För barn som befinner sig i Sverige kan Kriminalvården inhämta upplysningar från socialnämnden. Även den dömdes språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska band till respektive stat är relevant. Vidare bör den dömdes egen inställning i frågan beaktas. Om den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs är det en indikation på att återanpassningen underlättas. I den omvända situationen, dvs. den dömde motsätter sig att verkställigheten överförs men domen ändå, med stöd av 2 §, får verkställas i den andra staten är utgångspunkten att ett överförande av verkställigheten ändå underlättar den dömdes sociala återanpassning. Kriminalvården ska trots det väga in den dömdes inställning i den helhetsbedömning som ska göras.

Om den dömde är medborgare eller bosatt i den verkställande staten och ska avvisas eller utvisas dit efter att påföljden verkställts, finns en mycket stark presumtion för att den sociala återanpassningen bäst sker i den staten. Det kan emellertid inte uteslutas att det i vissa fall förhåller sig så att den dömde har så stark anknytning till en tredje stat att denna presumtion kan brytas. För att det ska finnas skäl att beakta anknytning till en tredje stat

• Sida 219
•  Original

måste det emellertid finnas uppgifter som visar att den dömde har en stark och varaktig anknytning till den staten (jfr NJA 2017 s. 300 p. 21).

Av den tredje punkten följer att ett beslut om att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i en annan stat endast får fattas om den andra staten har medgett att verkställigheten överförs. Vanligtvis borde den andra statens inställning till ett överförande lämnas i den statens svar på en framställning enligt 3 § om att överföra verkställigheten dit. En framställning från en annan stat till Sverige om att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska sändas över till den staten för verkställighet där är också att betrakta som ett medgivande enligt bestämmelsen.

Enligt fjärde punkten får en dom endast verkställas i den andra staten om det är lämpligt. Lämpligheten av ett överförande kan exempelvis ifrågasättas om Kriminalvården får information om att den andra staten avser att anpassa påföljden så att den inte längre utgör en, enligt svenska mått, rimlig reaktion på brottet. Vad gäller påföljdens längd är en riktlinje att om straffet sätts ned till ungefär hälften är ett överförande inte lämpligt. Ett större mått av acceptans kan vara befogat om det rör sig om kortare straff. Den faktiska längden på frihetsberövandet med beaktande av regler för villkorlig frigivning har också betydelse. En riktlinje bör vara att ett överförande till en stat där halvtidsfrigivning tillämpas kan godtas, men att tidigare frigivning än så kan ifrågasättas. Vid bedömningen bör även beaktas hur stor skillnaden blir i den faktiska anstaltstiden räknat i år och månader. En skillnad i verkställighetsreglerna blir därför framför allt relevant i fråga om långa straff. Samma utgångspunkter gäller när det handlar om skillnader i verkställighetsregler, dvs. mindre skillnader ska inte påverka bedömningen av om en dom ska verkställas i en annan stat.

Även i det fallet att den dömde kan komma att avtjäna en längre tid bör utgångspunkten vara att skillnader inte ska påverka bedömningen av om domen kan verkställas i den andra staten. Vid bedömningen av om ett överförande är lämpligt bör beaktas såväl den relativa skillnaden i anstaltstid – dvs. den procentuella skillnaden – som skillnaden räknat i år och månader. För att skillnader i verkställighetstiden i sig ska innebära att det är olämpligt att överföra verkställigheten bör krävas att skillnaderna är avsevärda, varvid de begränsningar som följer av artikel 5 i Europakonventionen utgör en yttersta gräns. Också den tid som vid beslutet om överförande återstår till villkorlig frigivning i Sverige bör beaktas i vissa fall (se NJA 2017 s. 300 p. 30–38 med hänvisningar och NJA 2017 s. 784 p. 9). Andra skillnader i verkställighetsregler mellan Sverige och den andra staten bör också i undantagsfall kunna beaktas. Exempelvis kan det tänkas finnas skillnader beträffande hur påföljder för unga verkställs och den ungas möjlighet till utbildning. När den dömde är dömd till rättspsykiatrisk vård förutsätter ett överförande även att den andra staten kan erbjuda lämplig vård. Att den dömde inte kan få en i alla delar motsvarande vård i den andra staten som han eller hon hade fått i Sverige behöver inte medföra att ett överförande är olämpligt. Ytterst måste frågan avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.

Anstaltsförhållandena i den verkställande staten är inte en omständighet som medför att ett överförande av verkställigheten är olämpligt, såvida de inte är sådana att ett överförande skulle strida mot förbudet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i artikel 3 i Europakonventionen (jfr NJA 2017 s. 300 p. 38).

• Sida 220
•  Original

Även andra typer av omständigheter kan vara relevanta. Exempelvis kan den dömde vara misstänkt för annan brottslighet i Sverige eller begärd utlämnad av en annan stat. Det går inte att generellt säga när ett överförande av verkställigheten inte är lämpligt utan det får avgöras från fall till fall, med beaktande av exempelvis straffets längd och svårigheten i den konkurrerande brottsligheten. Ett annat exempel som kan bli relevant vid en lämplighetsbedömning är om den dömde är svensk medborgare, och eventuellt även medborgare i en annan stat, och sedan en längre tid har sin bosättning i den andra staten. Det svenska medborgarskapet innebär ofta en stark anknytning till Sverige och om den dömde dessutom inte samtycker till att domen verkställs i den andra staten finns en stark presumtion för att ett överförande inte bör ske, trots att det finns faktorer som talar för att den sociala återanpassningen skulle underlättas av ett överförande. Det kan också handla om att det finns humanitära skäl som talar mot eller för ett överförande, såsom t.ex. om den dömde är akut allvarligt sjuk och den mottagande statens sjukvård inte kan behandla sådan sjukdom.

Frågan om ett överförande är lämpligt måste alltså besvaras utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i ärendet. Ett överförande får emellertid aldrig ske om förhållandena är sådana att det enligt 12 kap. utlänningslagen (2005:716) finns hinder mot att verkställa avvisning eller utvisning till den andra staten. Detsamma gäller om ett överförande skulle strida mot svensk grundlag eller Sveriges internationella förpliktelser, t.ex. Europakonventionen. Ett överförande får inte heller ske om det finns en beaktansvärd risk för att den dömde, exempelvis med anledning av korruption eller andra otillbörliga hänsynstaganden i den andra staten, omedelbart försätts på fri fot efter överförandet eller friges betydligt tidigare än planerat.

2 § Den dömdes samtycke enligt 1 § 1 c krävs inte om

1. den dömde

a) har flytt till den andra staten för att undandra sig verkställighet av påföljden,

b) har återvänt till den andra staten med vetskap om påföljden eller det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne, eller

c) efter att påföljden verkställts kommer att avvisas eller utvisas till den andra staten till följd av ett lagakraftvunnet beslut enligt 8 kap. 2, 3 eller 6 § eller 8 a kap.utlänningslagen (2005:716), eller

2. det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

Enligt första punkten (a), som motsvarar artikel 2 i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen och artikel 68 i Schengenkonventionen, krävs inte den dömdes samtycke om han eller hon flytt till den andra staten för att undandra sig verkställighet av påföljden. Bestämmelsen är inte tillämplig i de fallen personen har dömts i sin utevaro eller återvänder till den andra staten efter att villkorlig frigivning skett och den villkorliga friheten därefter förklaras förverkad. Den dömde kan i en sådan situation

• Sida 221
•  Original

inte ha ansetts flytt från Sverige (jfr prop. 1999/2000:45, s. 38–39). Undantaget enligt första punkten (b), som motsvarar artikel 2 i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen enligt dess lydelse enligt artikel 1 i ändringsprotokollet, är bredare och innefattar exempelvis situationen där en person återvänder till den andra staten innan dom meddelats. Undantaget kan även bli aktuellt att tillämpa beträffande utevarodomar under förutsättning att den dömde känner till det straffrättsliga förfarandet. Det krävs inte heller att återvändandet skett för att undvika verkställighet i Sverige.

Samtycke krävs inte heller om den dömde efter att påföljden verkställts kommer att avvisas eller utvisas till den andra staten (c). De beslut om avvisning och utvisning som omfattas är sådana beslut som fattats av Polismyndigheten eller Migrationsverket med stöd av 8 kap. 2, 3 eller 6 § utlänningslagen samt beslut om utvisning som fattats i brottmålsdomen med stöd av bestämmelserna i 8 a kap. samma lag. Undantaget motsvarar såvitt avser utvisning på grund av brott artikel 3 i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen och såvitt avser avvisning eller utvisning i andra fall samma artikel i dess lydelse enligt artikel 2 i ändringsprotokollet.

Enligt 12 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen ska polismyndighets beslut om avvisning samt allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott verkställas genom att utlänningen sänds till sitt hemland eller, om möjligt, till det land från vilket utlänningen kom till Sverige. I de allra flesta fall lär avvisnings- eller utvisningslandet alltså också vara det land där den dömde är medborgare eller är bosatt och till vilket ett överförande av verkställigheten av den frihetsberövande påföljden kan aktualiseras (jfr NJA 2017 s. 300 p. 12–13). När det gäller beslut som meddelas av Migrationsverket anges avvisnings- eller utvisningslandet i beslutet, se 12 kap. 4 § första stycket utlänningslagen.

Slutligen krävs enligt andra punkten inte något samtycke från den dömde om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten. Undantaget omfattar även situationer där den tillämpliga överenskommelsen som villkor för överförande inte kräver den dömdes samtycke.

Framställning om verkställighet

3 § En framställning om verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd görs av Kriminalvården.

Framställningen ska överlämnas till Regeringskansliet. Framställningen får också skickas direkt till behörig myndighet i den andra staten om detta har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten eller om den staten annars tillåter det.

I paragrafen anges att det är Kriminalvården som gör en framställning till en annan stat om verkställighet där av en svensk dom på frihetsberövande påföljd samt att begäran ska lämnas till Regeringskansliet. Den ersätter delvis liknande reglering i 26 § första stycket och 34 a § första stycket internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.3 och 10.2.1.

Enligt första stycket ska en framställning om verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd göras av

• Sida 222
•  Original

Kriminalvården. Ett ärende om överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd kan initieras på olika sätt. Det sker oftast av den myndighet som ansvarar för verkställigheten i Sverige, dvs. Kriminalvården om påföljden verkställs som fängelse. Om påföljden avser överlämnande till rättspsykiatrisk vård torde det oftast vara chefsöverläkaren på den vårdinrättning där den dömde vårdas som initierar ett ärende. Slutligen kan den dömde själv initiera ett ärende. Oavsett vem som initierar ett ärende är det Kriminalvården som avgör om en framställning om verkställighet till den andra staten ska göras eller inte. Även den andra staten kan begära att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas där, se kommentaren till 4 §.

När ett ärende har initierats ska Kriminalvården göra en preliminär bedömning av om lagens förutsättningar enligt 1 § är uppfyllda och därefter besluta om en framställning ska göras till den andra staten. Det innebär att Kriminalvården bl.a. kan behöva göra en utredning om den dömdes anknytning till den andra staten och till Sverige samt kontakta den dömde för att fråga om hans eller hennes inställning. Kriminalvården ska även samråda med och inhämta information från chefsöverläkaren vid den enhet där den dömde vårdas om så är fallet. Det kan även bli aktuellt att inhämta information från andra svenska myndigheter. Kriminalvården behöver normalt inte kontakta den andra staten innan en framställning görs. Om en framställning ska göras till en stat med vilken Sverige har en internationell överenskommelse i frågan måste vidare innehållet i den överenskommelsen beaktas vid bedömningen av om en framställning ska göras. I de fall Sverige inte har något avtal med den andra staten kan frågan om en framställning bör göras även vara beroende av den andra statens lagstiftning. Se vidare avsnitt 10.2.1.

I vissa fall ska frågan om en framställning bör göras inte prövas av Kriminalvården utan överlämnas till regeringen enligt 7 kap. 3 §.

Av andra stycket följer att framställningen som huvudregel ska lämnas till Regeringskansliet som är centralmyndighet för samarbetet med andra stater. Direktkommunikation med behöriga myndigheter i andra stater är emellertid möjlig om det har avtalats i en internationell överenskommelse eller om den andra staten annars tillåter det.

Kriminalvårdens prövning och beslut

4 § Efter svar på en framställning enligt 3 § ska Kriminalvården, om inte något annat följer av 7 kap. 3 §, pröva om domen ska sändas över till den andra staten för att verkställas där.

En prövning enligt första stycket ska också göras om en annan stat lämnar en framställning till Sverige om att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska

^{sändas över till den staten för verkställighet.}

I paragrafen anges att det är Kriminalvården som prövar om en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i en annan stat. Den ersätter delvis liknande reglering i 26 § första stycket och 34 a § första och andra styckena internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.2.

Enligt första stycket ska Kriminalvården efter svar på en framställning enligt 3 § pröva om förutsättningarna enligt 1 § är uppfyllda och därefter

• Sida 223
•  Original

besluta om den svenska domen på frihetsberövande påföljd ska sändas över till den andra staten för att verkställas där. Ett beslut om att inte överföra verkställigheten kan t.ex. grunda sig på att den andra staten inte medger att verkställigheten överförs eller att ett överförande inte bedöms lämpligt med anledning av ny information om verkställighetsreglerna i den andra staten. Det kan också handla om att svaret från den andra staten har dragit ut på tiden och att villkorlig frigivning därför är så pass nära förestående att ett överförande inte är lämpligt. Kompletterande information kan i vissa fall behöva inhämtas från den andra staten. I vissa fall ska frågan om verkställighet i en annan stat inte prövas av Kriminalvården utan överlämnas till regeringen enligt 7 kap. 3 §, se kommentaren till den bestämmelsen.

Kriminalvården ska enligt andra stycket även pröva om lagens förutsättningar för överförande är uppfyllda när den andra staten har gjort en framställning om att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas där.

För Kriminalvårdens handläggning gäller bestämmelserna i förvaltningslagen (2017:900). Förvaltningslagens bestämmelser om bl.a. partsinsyn och beslutets innehåll är alltså tillämpliga.

5 § Kriminalvården ska, innan beslut fattas enligt 4 §, fråga den dömde om hans eller hennes inställning till att verkställigheten överförs till den andra staten.

Om den dömde befinner sig i den andra staten och samtycke till överförande av verkställigheten inte krävs enligt 2 § gäller i stället att han eller hon om möjligt ska tillfrågas om sin inställning till att verkställigheten överförs.

Den dömde ska upplysas om innebörden av att ett samtycke lämnas.

I paragrafen, som utformats enligt Lagrådets förslag, behandlas frågan om inhämtande av den dömdes inställning till att verkställigheten överförs till den andra staten. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.3.

Om den dömde befinner sig i den andra staten och hans eller hennes samtycke inte krävs för överförande gäller enligt andra stycket att han eller hon inte behöver tillfrågas om inställningen till ett överförande. Undantaget kommer huvudsakligen träffa fall då den dömde är på fri fot och har flytt eller på annat sätt återvänt till den andra staten. Kriminalvården ska dock, om möjligt, försöka att inhämta den dömdes inställning eftersom det kan vara relevant för bedömningen av var den sociala återanpassningen bäst sker.

Eftersom ett samtycke innebär att Kriminalvårdens beslut om att sända över domen inte kan överklagas (se 7 kap. 5 § andra stycket) och, i de fall den dömde befinner sig i Sverige, ett avstående från det skydd som följer av den s.k. specialitetsprincipen (se 11 § första stycket) ska den dömde upplysas om dessa förhållanden, vilket framgår av tredje stycket. Om det behövs ska Kriminalvården anlita en tolk (jfr 13 § förvaltningslagen).

Tvångsmedel

6 §

Om den dömde befinner sig i den andra staten får Kriminalvården, i avvaktan

på den statens beslut om att den svenska domen på frihetsberövande påföljd får

• Sida 224
•  Original

verkställas där, begära att den staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan

^{åtgärd för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium.}

Paragrafen ger Kriminalvården en möjlighet att begära att den andra staten vidtar tvångsåtgärder mot den dömde. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.

Med stöd av paragrafen kan Kriminalvården, förutsatt att den dömde befinner sig i den andra staten, begära att den staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan typ av åtgärd för att säkerställa att han eller hon inte lämnar den statens territorium.

Tvångsåtgärderna syftar till att den dömde stannar kvar i den andra staten fram till dess att frågan om överförande prövats. Kriminalvården ska därför endast begära ett anhållande eller någon annan åtgärd om det finns risk för att den dömde avviker från den andra staten innan beslut fattats. En begäran ska således inte göras enbart på den grunden att den dömde finns i den andra staten. Faktorer som bör beaktas vid prövningen av om det finns anledning att begära att tvångsmedel vidtas är t.ex. i vilken utsträckning den dömde har anknytning även till tredje land och om han eller hon kan anses ha lämnat Sverige i syfte att undandra sig verkställighet. Tvångsmedel får endast begäras om skälen för att vidta tvångsmedel uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den dömde eller något annat motstående intresse, dvs. en proportionalitetsprövning ska ske. Då det inte är upp till Kriminalvården att avgöra vilken form av tvångsmedel som ska vidtas får Kriminalvården vid denna prövning fråga sig om det, utifrån tillgänglig information, kan anses för ingripande att vidta någon form av tvångsmedel. Vid denna prövning bör också straffets längd beaktas. Kriminalvården har möjlighet att begära tvångsmedel innan, i samband med eller efter en framställning om verkställighet, fram till dess beslut i fråga om överförande fattats av den andra staten. En begäran om tvångsåtgärder före en framställning bör endast ske om Kriminalvården bedömer att det finns förutsättningar att inom kort göra en framställning.

Upphävande av beslut

7 § Kriminalvården får upphäva ett beslut om att sända över en dom enligt 4 § fram till dess verkställigheten av domen påbörjas i den andra staten.

Paragrafen reglerar möjligheten för Kriminalvården att upphäva ett beslut om att sända över en dom. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

Bestämmelsen innebär att Kriminalvården har möjlighet att upphäva ett beslut om att sända över en dom till en annan stat för att verkställas där. Ett upphävande blir främst aktuellt när ytterligare information i ärendet leder till att Kriminalvården inte längre är av uppfattningen att ett överförande av domen bör ske. Det kan röra sig om att någon av förutsättningarna inte längre är uppfyllda, t.ex. att den dömdes sociala återanpassning inte gynnas av ett överförande, eller att det framkommer att den andra staten avser att anpassa påföljden på ett sätt som gör att ett överförande inte är lämpligt. Det kan även röra sig om att den dömde blivit föremål för ytterligare lagföring i Sverige eller att han eller hon är föremål för utlämning eller överlämnande till en tredje stat. Ett upphävande får ske även efter att den andra staten beslutat att ta över verkställigheten av den

• Sida 225
•  Original

svenska domen under förutsättning att den faktiska verkställigheten inte har påbörjats i den andra staten.

Ett beslut om upphävande enligt paragrafen kan överklagas, se 7 kap. 4 §. Som huvudregel bör därför Kriminalvården avvakta med att underrätta den andra staten till dess att beslutet fått laga kraft. Om den dömde redan befinner sig i den andra staten kan det dock finnas anledning för Kriminalvården att upplysa den andra staten om beslutet om upphävande. Detta för att verkställigheten inte ska påbörjas.

8 § Kriminalvården ska genast upphäva ett beslut om att sända över en dom enligt 4 § om påföljden inte längre får verkställas i Sverige. Ett sådant beslut om upphävande ska fattas även om verkställigheten har påbörjats i den andra staten.

Paragrafen reglerar skyldigheten för Kriminalvården att upphäva ett beslut om att sända över en dom om påföljden inte längre får verkställas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 10.4.

Av bestämmelsen framgår att Kriminalvården genast ska upphäva ett beslut om att sända över en dom enligt 4 § om påföljden inte längre får verkställas. Det kan ske om nåd har beviljats eller om en omprövning av domen har skett efter ett resningsförfarande eller om det i resningsförfarandet har beslutats om inhibition. Ett beslut om upphävande på denna grund ska ske, och den andra staten informeras, även om verkställighet påbörjats i den andra staten.

Verkställighet i Sverige

9 § Om en framställning om verkställighet har gjorts enligt 3 §, får verkställighet av den påföljd som avses i domen inte påbörjas i Sverige. Om verkställigheten pågår när framställningen görs, får verkställigheten fortsätta här till dess den dömde transporteras till den andra staten enligt 10 §.

Om den dömde, efter det att en framställning om verkställighet har gjorts, häktas i ett annat mål, tillämpas 8 § strafftidslagen (2018:1251).

Om Kriminalvården enligt 7 § har upphävt ett beslut om att sända över en dom till en annan stat för att verkställas där, får verkställighet av påföljden fortsätta eller påbörjas i Sverige. Detsamma gäller om Kriminalvården har återkallat en framställning eller om den andra staten har avslagit framställningen eller underrättat Kriminalvården om att verkställigheten av andra skäl inte kan ske där.

I andra stycket är utgångspunkten att någon verkställighet inte har påbörjats när en framställning görs. Om den dömde i detta läge häktas i ett annat mål ska 8 § strafftidslagen (2018:1251) tillämpas och verkställigheten påbörjas av den påföljd som begärts överförd.

• Sida 226
•  Original

Kriminalvården får samråda med Åklagarmyndigheten i fråga om en framställning om verkställighet till den andra staten ska återkallas, vilket bör vara utgångspunkten.

I vissa fall kommer det inte vara aktuellt med någon verkställighet i den andra staten. Kriminalvården kan upphäva beslutet att sända över en dom eller i ett tidigare skede av handläggningen återkalla framställningen om verkställighet. Den andra staten kan också avslå en framställning om verkställighet från Kriminalvården eller meddela Kriminalvården att verkställigheten inte kan ske där av andra skäl, t.ex. för att den dömde avvikit från verkställigheten. I samtliga fall får verkställigheten påbörjas eller fortsätta i Sverige, vilket framgår av tredje stycket.

Överförande och transport av den dömde

10 § Om den dömde befinner sig i Sverige när beslutet enligt 4 § får laga kraft ska han eller hon så snart som möjligt överföras till den andra staten.

Kriminalvården ska se till att den dömde transporteras till den stat där påföljden ska verkställas. Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611):

– 4 kap. 4 § om kroppsvisitation, – 4 kap. 10 § första stycket om användning av fängsel, och – 8 kap. 2 a § om möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten. Om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, får Polismyndigheten hålla den dömde i förvar, dock längst under 96 timmar.

Av första stycket följer att den dömde så snart som möjligt ska överföras till den andra staten efter att beslutet om överförande av domen har fått laga kraft. Detta förutsätter att den dömde befinner sig i Sverige, antingen frihetsberövad eller på fri fot. Tidpunkten för överförandet får bestämmas i samråd med den andra staten. I vissa fall gäller särskilda regler, se kommentaren till 11 § tredje stycket.

Det är enligt andra stycket Kriminalvården som ska se till att den dömde transporteras till den stat där påföljden ska verkställas. Av stycket framgår att vissa bestämmelser i häkteslagen (2010:611) är tillämpliga vid en sådan transport. Det innebär att kriminalvårdspersonalen dels har rätt att utföra kroppsvisitation och använda fängsel på motsvarande sätt som under transporter inom den egna transportverksamheten, dels möjlighet att i sin tur begära hjälp av Polismyndigheten. Fängsel är en ingripande åtgärd och får endast användas när starka skäl talar för det. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig, ska den användas. Bestämmelsen ger Kriminalvården rätt att vidmakthålla ett frihetsberövande under och i samband med en transport. Därmed följer också befogenhet att använda våld eller annat tvång enligt bestämmelsen om laga befogenhet i 24 kap. 2 § brottsbalken. För våldsanvändning med stöd av den bestämmelsen gäller att åtgärden ska vara försvarlig för att en rymning ska kunna förhindras eller ordningen upprätthållas. Våld får endast användas när andra medel är otillräckliga för att utföra den uppgift det är fråga om och våldsanvändningen kan väntas

• Sida 227
•  Original

leda till det avsedda resultatet. (Jfr propositionen Transporter av frihetsberövade, prop. 2016/17:57, s. 69–72.)

Det framgår av tredje stycket att Polismyndigheten får hålla den dömde i förvar om det är nödvändigt för att en transport enligt första stycket ska kunna genomföras. Ett sådant förvarstagande får vara under högst 96 timmar. Möjligheten att ta någon i förvar bör tillämpas med återhållsamhet. Polismyndigheten ska enligt bl.a. förvaltningslagen beakta proportionalitetsprincipen.

Specialitetsprincipen

11 § Om den dömde befinner sig i Sverige och inte har samtyckt till att verkställigheten överförs, ska det i beslutet enligt 4 § ställas upp villkor om att den dömde i den andra staten inte utan tillstånd enligt 12 § får åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts.

I beslutet ska det upplysas om att den dömde får åtalas, dömas eller berövas sin frihet trots villkoren enligt första stycket, om den dömde

1. efter det att han eller hon blivit frigiven haft möjlighet att lämna den andra staten, men inte gjort det inom en sammanhängande tid av 45 dagar eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, eller

2. återvänt till den andra staten efter att ha lämnat den. Den dömde får inte överföras enligt 10 § innan den andra staten utfäst sig att följa villkoren enligt första stycket. Någon utfästelse krävs inte om villkoren har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den

^{andra staten}.

Sverige och inte har samtyckt till att överföras, i beslutet om överförande ska uppställa villkor om att den dömde inte utan tillstånd från Sverige i den andra staten får åtalas, dömas eller frihetsberövas för annan brottslighet än den som avses med domen (specialitetsprincipen). Det sagda gäller även om den dömde inledningsvis lämnat sitt samtycke till att verkställigheten överförs, men återkallat samtycket innan Kriminalvården fattat beslut om överförande.

Av andra stycket följer att Kriminalvården ska upplysa om när specialitetsprincipen inte utgör hinder mot att den dömde åtalas, döms eller berövas sin frihet. Exempelvis gäller inte skyddet om den dömde efter att han eller hon blivit frigiven haft möjlighet att lämna den andra staten, men inte gjort det inom en sammanhängande tid av 45 dagar eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

Enligt tredje stycket får den dömde inte överföras innan den andra staten utfäst sig att följa villkoren enligt första stycket. Frågan om utfästelse kommer framför allt att aktualiseras i de fall ett överförande ska ske utan den dömdes samtycke till en stat med vilken Sverige inte har ingått en överenskommelse om överförande av dömda personer.

• Sida 228
•  Original

12 § Regeringen ger tillstånd till en annan stat att i fall som avses i 11 § åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för något annat brott som begåtts före överförandet än det brott för vilket han eller hon överförts. Tillstånd får endast lämnas om den dömde kunnat utlämnas för brottet enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, eller om hinder mot det endast funnits på grund av straffets längd.

För handläggningen av den andra statens framställning gäller i tillämpliga delar 14–18 §§ lagen om utlämning för brott. Regeringen får inte lämna tillstånd om Högsta domstolen anser att det finns hinder.

Paragrafen, som utformats enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om tillstånd till undantag från den s.k. specialitetsprincipen. Den ersätter liknande reglering i 34 § internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 10.7.

Av första stycket framgår att tillstånd till undantag från specialitetsprincipen lämnas av regeringen. Tillstånd till åtgärden får lämnas endast om utlämning för brottet hade kunnat ske eller om hinder mot det endast funnits på grund av straffets längd. Det innebär att tillstånd får lämnas om förutsättningarna för utlämning för brott skulle varit för handen enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen). Tillstånd får även lämnas om det utdömda straffets längd understiger fyra månader (jfr 4 § utlämningslagen) så länge övriga förutsättningar för utlämning är uppfyllda. Det krävs alltså under alla förhållanden att den gärning som tillståndet avser motsvarar brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer (jfr prop. 1972:98, s. 139–140). Bestämmelsen i 9 § tredje stycket utlämningslagen om överenskommelse med främmande stat om godtagande av beslut om häktning som meddelats av domstol eller domare ska tillämpas vid prövningen (jfr NJA 2000 s. 363).

Av andra stycket följer att för handläggningen gäller i tillämpliga delar 14–18 §§ utlämningslagen. Det innebär bl.a. att reglerna om förfarandet i utlämningslagen ska tillämpas i fråga om var framställningen ska ges in, vad framställningen ska innehålla, yttrande från riksåklagaren, möjligheter till omedelbart avslag samt överlämnande till Högsta domstolen om den dömde inte samtyckt till framställningen. Regeringen får inte lämna tillstånd om Högsta domstolen ansett att det finns hinder mot det.

3 kap. Verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

Förutsättningar för verkställighet i Sverige

1 § För att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i

Sverige krävs att

1. den dömde

a) befinner sig i den andra staten eller i Sverige,

b) är svensk medborgare eller bosatt i Sverige, och

c) har samtyckt till att verkställigheten överförs,

2. den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs, och

3. den andra staten har medgett att verkställigheten överförs.

Paragrafen innehåller förutsättningarna för att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i Sverige. Den ersätter delvis

• Sida 229
•  Original

liknande reglering i 3 § första stycket, 6 § första stycket 5 och 25 a § första stycket 1 och 2 internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.

Av första punkten framgår att den dömde ska befinna sig i Sverige eller den andra staten (a). Vidare anges att en utländsk dom endast får verkställas i Sverige om den dömde är medborgare eller bosatt i Sverige (b) samt huvudregeln om krav på den dömdes samtycke (c). För prövningen av den dömdes bosättning hänvisas till kommentaren till 2 kap. 1 § första stycket 1. Undantag från kravet på den dömdes samtycke finns i 2 §.

Beträffande bedömningen enligt andra punkten om att den sociala återanpassningen underlättas av ett överförande hänvisas i huvudsak till kommentaren till 2 kap. 1 § första stycket 2. Om den dömde är svensk medborgare, men sedan länge är bosatt i den andra staten kan ifrågasättas om den sociala återanpassningen kommer att underlättas av att verkställigheten överförs hit. Det gäller även om den dömde förlorat sin rätt att stanna kvar i den andra staten efter att påföljden verkställts där.

Enligt tredje punkten krävs att den andra staten har medgett att verkställigheten överförs, något som alltid är fallet när den staten har gjort en framställning om verkställighet till Sverige. Att den andra staten motsätter sig ett överförande kan emellertid aktualiseras i de fallen Kriminalvården på initiativ av den dömde gjort en framställning om verkställighet i Sverige, se avsnitt 11.3.1. Det kan också handla om att den andra staten inte godtar att den utländska påföljden verkställs delvis, se 9 § andra stycket.

Det är Kriminalvården som prövar om förutsättningarna är uppfyllda, se 9 §.

Särskilda bestämmelser om förutsättningarna för verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd enligt brottmålsdomskonventionen finns i 3 §.

2 § Den dömdes samtycke enligt 1 § 1 c krävs inte om den dömde

1. har flytt till Sverige för att undandra sig verkställighet av påföljden,

2. har återvänt till Sverige med vetskap om påföljden eller det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne, eller

3. efter att påföljden verkställts kan komma att avvisas eller utvisas från den andra staten till följd av

a) ett beslut i domen eller ett beslut som fattats med anledning av domen, eller

b) ett annat beslut. Första stycket gäller endast om den andra staten enligt en internationell överenskommelse som gäller mellan den staten och Sverige åtagit sig att verkställa en svensk dom på frihetsberövande påföljd i motsvarande fall.

I första stycket anges tre fall då något samtycke från den dömde inte krävs. Vad gäller första och andra punkten om att samtycke inte krävs om den dömde har flytt till Sverige eller återvänt hit med vetskap om påföljden eller det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne hänvisas till kommentaren till 2 kap. 2 § 1. Av tredje punkten framgår vidare att

• Sida 230
•  Original

samtycke inte krävs om den dömde kan komma att avvisas eller utvisas efter verkställigheten av påföljden antingen till följd av beslut i domen eller beslut som fattas med anledning av domen (a) eller annat beslut (b). Undantaget motsvarar såvitt avser beslut som har samband med domen artikel 2 i tilläggsprotokollet till överförandekonventionen och såvitt avser andra beslut samma artikel i dess lydelse enligt artikel 2 i ändringsprotokollet till nämnda tilläggsprotokoll. Det ska vara fråga om ett beslut om avvisning, utvisning eller annat beslut om avlägsnande. Beslutande myndighet i den andra staten kan vara domstol eller en myndighet. Det krävs enligt bestämmelsen inte att den dömde ska avvisas eller utvisas till Sverige. I de fall det kan finnas anledning att anta att beslutet inte kommer att verkställas till Sverige kan det emellertid finnas skäl att ifrågasätta om den dömdes sociala återanpassning kommer att underlättas av att verkställigheten överförs hit enligt vad som krävs för ett överförande enligt 1 § 2. Vid behov kan samråd ske med Migrationsverket.

Av andra stycket framgår att första stycket endast gäller i förhållande till stater som enligt en internationell överenskommelse som gäller mellan den staten och Sverige åtagit sig att verkställa en svensk dom på frihetsberövande påföljd i motsvarande fall.

3 § Om en annan stat begär en utländsk dom på frihetsberövande påföljd verkställd i Sverige enligt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen) och den staten har tillrätt den konventionen, krävs för att påföljden ska få verkställas här att den dömde befinner sig i den andra staten eller i Sverige och att

1. den dömde är bosatt i Sverige,

2. den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs, eller

3. påföljden kan verkställas i samband med verkställighet av en svensk dom på

^{frihetsberövande påföljd}.

Av paragrafen framgår att om en annan stat begär en utländsk dom på frihetsberövande påföljd verkställd i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen krävs att den dömde ska befinna sig i Sverige eller den andra staten för att verkställigheten ska få överföras hit. Vidare följer av första, andra och tredje punkterna att det för verkställighet i Sverige därutöver krävs antingen att den dömde är bosatt i Sverige, att den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs eller att den utländska påföljden kan verkställas i samband med verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd. Bestämmelsen motsvarar delar av artikel 5 i brottmålsdomskonventionen. För prövningen av den dömdes vistelse, bosättning och sociala återanpassning hänvisas till kommentaren till 2 kap. 1 § 1 och 2. När det gäller verkställighet av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd i samband med ett svenskt fängelsestraff följer av strafftidslagen att flera fängelsestraff ska verkställas samtidigt. Vid prövningen av om det finns förutsättningar för ett överförande på den grunden måste hänsyn tas till den återstående strafftiden av det svenska

• Sida 231
•  Original

straffet så att straffet inte helt verkställts eller den dömde villkorligt frigetts vid tidpunkten för överförandet.

Det är rätten som efter en ansökan från Åklagarmyndigheten prövar om förutsättningarna är uppfyllda, se 6 kap. 2 och 3 §§.

Hinder mot verkställighet

4 § Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte verkställas i Sverige om

1. mindre än sex månader av frihetsberövandet återstod att avtjäna vid tidpunkten då framställningen om verkställighet togs emot,

2. den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag,

3. det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom i Sverige,

4. det för samma gärning som påföljden avser har meddelats en dom av någon annan domstol än svensk domstol, domen har fått laga kraft och hinder mot lagföring för gärningen till följd av domen skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brottsbalken,

5. det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brottsbalken, och

a) den gärning som påföljden avser omfattas av i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

b) det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller

^fullföljas,

6. den dömde vid tidpunkten för gärningen inte fyllt femton år,

7. verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

8. påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige,

9. den andra staten inte har lämnat Sverige tillstånd till att åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för en annan gärning än den som avses i domen och som begicks innan framställningen lämnades,

10. ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller

11. gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott.

I första punkten anges ett krav på att sex månader av påföljden ska återstå att avtjäna när framställningen om verkställighet togs emot. Den tid som avses är den som återstår att avtjäna med beaktande av den andra statens verkställighetsregler. Tidsobestämda påföljder anses alltid uppfylla kravet på återstående strafftid.

• Sida 232
•  Original

I andra punkten återfinns ett krav på dubbel straffbarhet. Vid prövningen ska det göras en bedömning av om den gärning som anges i domen utgör brott enligt svensk lag. Det är tillräckligt att de utländska och svenska straffbestämmelserna överlappar varandra just när det gäller gärningen. I vad mån rubriceringarna sammanfaller eller straffbestämmelserna i övrigt är likartade är i princip ovidkommande (jfr NJA 2022 s. 1045 p. 11 och NJA 2019 s. 611 p. 26).

Förbudet mot dubbel lagföring och dubbla straff – dubbelprövningsförbudet (ne bis in idem) – regleras i tredje, fjärde och femte punkterna. Av tredje punkten följer att om det beträffande samma gärning som påföljden avser finns en svensk dom ska verkställighet inte ske i Sverige av den utländska domen. Med dom avses även godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande om ordningsbot. Åtalsunderlåtelse omfattas inte. Hinder med anledning av utländska domar som vunnit laga kraft behandlas i fjärde punkten. Vägransgrunden gäller inte bara nationella domar utan även internationella domstolsavgöranden kan utgöra hinder för verkställighet i Sverige. Att bestämmelsen är begränsad till sådana fall där hinder mot lagföringen skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brottsbalken innebär bl.a. att den som huvudregel inte ska tillämpas om påföljden vid en fällande dom inte har verkställts eller den tilltalade frikänts på den grunden att gärningen inte utgjorde brott enligt den lag som domstolen tillämpade. Hinder på grund av att lagföring inletts i Sverige behandlas i femte punkten. Bestämmelsen omfattar även den situationen att åtalsfrågan har prövats och lett till beslut om åtalsunderlåtelse. Vägransgrunden är begränsad till sådana fall där hinder mot lagföring i Sverige inte finns enligt 2 kap. 9 § brottsbalken. Det innebär exempelvis att vägransgrunden normalt ska tillämpas i de fall brottet har begåtts i Sverige, men inte när brottet har begåtts utomlands.

Av sjätte punkten följer att verkställighet i Sverige ska vägras om den dömde var under femton år vid tidpunkten för gärningen.

Av sjunde punkten följer att verkställighet av en utländsk dom ska vägras om verkställighet här inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet. Detta gäller t.ex. främmande statsöverhuvuden och personer som omfattas av lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Även svenska medborgare kan i varierande utsträckning omfattas av immunitet t.ex. riksdagens ledamöter och statsråden.

Enligt åttonde punkten ska en framställning avslås om påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas här. Det ska vara fråga om en åtgärd som inte kan verkställas i det svenska påföljdssystemet och som inte heller kan anpassas enligt 11– 13 §§. Det vanligaste fallet torde vara när påföljden avser psykiskt störda lagöverträdare som har ådömts en påföljd som inte kan verkställas i Sverige.

Av nionde punkten följer att en framställning ska vägras om den andra staten inte lämnat Sverige tillstånd att med undantag från den s.k. specialitetsprincipen åtala, döma eller på annat sätt beröva den dömde friheten för en annan gärning som begåtts i tiden före det att begäran om verkställighet gjordes. Bestämmelsen kan alltså bli aktuell att tillämpa om det efter en begäran om verkställighet upptäcks att den dömde är misstänkt eller dömd för annan brottslighet. Kriminalvårdens prövning att verkställa

• Sida 233
•  Original

den andra statens dom får då avvakta den andra statens prövning av den ansökan om tillstånd som gjorts. Om den dömde befinner sig i Sverige eller har samtyckt till att överföras gäller inte skyddet enligt specialitetsprincipen, se 22 §. Vägransgrunden blir därför inte tillämplig i de fallen.

Av tionde punkten följer att en framställning om verkställighet ska avslås om ett bifall skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra väsentliga intressen. Ordre public-regeln riktar sig mot domar där grundläggande svenska rättsprinciper av främst materiell natur har blivit åsidosatta. Det kan exempelvis handla om att den utländska domen har föranletts av otillbörlig hänsyn till den dömdes kön, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse, sexuella läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet. Även utländska avgöranden som inbegriper begränsningar i opinionsfriheterna endast på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning kan omfattas av tillämpningsområdet.

Av elfte punkten framgår att verkställighet ska vägras om den utländska domen avser ett politiskt eller militärt brott. Det finns ingen definition i lag av vad som ska anses utgöra ett politiskt brott. En skillnad brukar göras mellan absolut-politiska brott och relativt-politiska brott. Absolutpolitiska brott anses vara brott som är riktade direkt mot en stats säkerhet eller rådande samhällsordning såsom högmålsbrott, uppror eller spioneri. Med relativt-politiska brott avses brott som t.ex. misshandel, stöld eller skadegörelse om de har ett subjektivt politiskt moment. Enbart den omständigheten att gärningsmannen haft politiska motiv är inte tillräckligt för att karakterisera brottet som politiskt. För att ett brott ska anses vara ett relativt-politiskt brott ska det ha ett samband med och främja ett absolutpolitiskt brott (jfr NJA 2008 s. 680 och NJA 2009 s. 557). Med militärt brott avses gärningar som i svensk lag motsvaras av de föreskrifter i 16 kap. brottsbalken som avser brott av krigsman eller i 21 kap. brottsbalken eller i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.

Det är Kriminalvården som prövar om vägransgrunderna enligt första stycket 1–9 är tillämpliga, medan beslut om avslag på någon av de grunder som anges i första stycket 10 och 11 fattas av regeringen, se 9 § och 7 kap. 4 §.

5 § Om det med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får en utländsk dom på frihetsberövande påföljd verkställas i Sverige trots att det finns hinder enligt 4 §.

Bestämmelsen är tillämplig i relation till samtliga vägransgrunder i 4 § och ska kunna tillämpas när särskilda skäl talar för att verkställigheten överförs trots förekomsten av en vägransgrund. En allmän utgångspunkt är att undantagsregeln ska användas med viss försiktighet. Undantag i det enskilda fallet torde främst aktualiseras i förhållande till de vägransgrunder som avser återstående strafftid, dubbel straffbarhet och den dömdes ålder vid tidpunkten för gärningen. Att det är fråga om en ung lagöverträdare, fall av sjukdom eller att den dömde är i stort behov av vård som bäst erbjuds i Sverige är omständigheter som kan tala för att undantag

• Sida 234
•  Original

bör göras. Även styrkan i den dömdes anknytning till Sverige behöver vägas in i bedömningen. Det kan exempelvis handla om en ung lagöverträdare som har sin bosättning och familj i Sverige. De skäl som talar för ett undantag måste vägas mot intresset av att upprätthålla de grundläggande principer som flera av vägransgrunderna bygger på.

Om den dömde motsätter sig ett överförande är det i princip inte aktuellt att tillämpa undantagsregeln. Detsamma gäller om det är fråga om ett brott som är helt främmande för den svenska rättsordningen eller om den andra staten inte lämnar tillstånd att åtala den dömde för annan brottslighet eller den dömde omfattas av straffrättslig immunitet. Även beträffande dubbelprövningsförbudet bör det sällan bli aktuellt att tillämpa undantagsregeln. En tänkbar situation är emellertid att den dömde befinner sig i utlandet och lagföring för samma gärning som den utländska domen avser pågår i Sverige. När det gäller korta straff borde möjligheterna till undantag vara störst i de fall den dömde redan befinner sig i Sverige och verkställigheten inte har påbörjats i den andra staten.

Framställning om verkställighet

6 § En framställning om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige enligt denna lag får göras av en behörig myndighet i den andra staten.

Framställningen ska innehålla – domen och den lag som domen grundar sig på, – intyg om att domen är verkställbar, – uppgift om den dömdes inställning till att verkställigheten överförs, och – de övriga uppgifter eller handlingar som är av betydelse för om verkställigheten ska överföras till Sverige och den fortsatta verkställigheten här.

Om det i den andra staten beslutats att den dömde ska avvisas eller utvisas efter att påföljden verkställts, ska framställningen även innehålla det beslutet.

Paragrafen, som utformats enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om hur förfarandet inleds och vad en framställning om verkställighet ska innehålla. Den ersätter delvis liknande reglering i 5 § första stycket och 25 a § tredje stycket internationella verkställighetslagen samt 4 § förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetsförordningen). Övervägandena finns i avsnitt 11.3.1.

Vilken myndighet i den andra staten som enligt första stycket är behörig att göra en framställning om verkställighet i Sverige får avgöras från fall till fall och vanligtvis utifrån bestämmelser i den aktuella internationella överenskommelsen. Ofta borde det vara den utsedda centralmyndigheten i den andra staten.

Av bestämmelsens andra och tredje stycken framgår vad en framställning om verkställighet i Sverige ska innehålla. Ett särskilt intyg om att domen är verkställbar krävs inte om det förhållandet framgår av övriga handlingar.

7 § En framställning enligt 6 § ska vara skriftlig och lämnas genom post, bud eller telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt.

• Sida 235
•  Original

Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska framställningen och bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Framställningen ska ges in till Regeringskansliet som lämnar den vidare till Kriminalvården, om inte framställningen ska prövas av regeringen enligt 7 kap. 4 §. Om det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får framställningen ges in direkt till Kriminalvården.

Av andra stycket framgår vilka språk som framställningen och bifogande handlingar ska vara skrivna på eller översatta till om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.

Att framställningen som huvudregel ska ges in till Regeringskansliet framgår av tredje stycket. Regeringskansliet lämnar sedan framställningen vidare till Kriminalvården. Framställningen behöver inte lämnas vidare om det är uppenbart att den ska avslås med stöd av 4 § första stycket 10 och 11, se kommentaren till 7 kap. 4 §. En framställning får ges in direkt till Kriminalvården om Sverige i en internationell överenskommelse med den ansökande staten har avtalat om en sådan kommunikation.

Brister i framställningen

8 § Om en framställning enligt 6 § till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet, ska Kriminalvården ge den behöriga myndigheten i den andra staten möjlighet att inom en viss tid komma in med en komplettering.

Om bristerna kvarstår efter den tid som angetts, får Kriminalvården avslå framställningen.

Paragrafen reglerar hur Kriminalvården ska hantera att en framställning är bristfällig. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.1.

Av första stycket framgår att Kriminalvården ska ge den behöriga myndigheten i den andra staten möjlighet att komplettera framställningen om den till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet. Bristerna kan exempelvis bestå i att samtliga relevanta handlingar enligt 6 § andra stycket inte är bifogade, t.ex. alla delar av domen eller den lag som domen grundar sig på, eller att framställningen och bifogade handlingar inte är översatta till ett språk som kan godtas enligt 7 § andra stycket. Bristerna måste vara av sådant slag att framställningen inte utan väsentlig olägenhet kan ligga till grund för den prövning som ska göras.

• Sida 236
•  Original

Det kan handla om att det inte går att bedöma den dömdes anknytning till Sverige, vilken påföljd som har dömts ut eller om kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt. Mindre brister bör däremot inte föranleda komplettering. Vid begäran om komplettering ska anges inom vilken tid kompletteringen ska ha kommit in. Hänsyn bör tas bl.a. till postgång samt den tid det kan ta för den andra staten att få begärda kompletteringar översatta.

Av andra stycket framgår att Kriminalvården får avslå en framställning om bristerna enligt första stycket kvarstår, trots en begäran om komplettering. Ett avslag på en framställning utgör inte hinder mot en ny framställning.

Prövning och beslut

9 § Kriminalvården prövar om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige enligt denna lag, om inte något annat följer av 6 kap. 1 § eller 7 kap. 4 §.

Om den utländska domen avser flera brott och det enligt 4 § finns hinder mot verkställighet för något eller några av brotten, får domen verkställas i Sverige i fråga om resterande brott. Det gäller endast om det framgår av domen eller på annat sätt vilken del av påföljden som avser den resterande brottsligheten.

I Kriminalvårdens prövning enligt första stycket ingår att avgöra om det utländska avgörandet omfattas av lagens tillämpningsområde (1 kap. 2

och

4 §§) och om förutsättningarna för verkställighet i Sverige är uppfyllda (3 kap. 1 och 2 §§). Kriminalvården ska också pröva om någon vägransgrund är tillämplig (3 kap. 4 §), med undantag för dem som är förbehållna regeringens prövning (7 kap. 4 §). Om en vägransgrund är tillämplig ska Kriminalvården kontrollera om det i så fall finns skäl att använda undantagsregeln i 3 kap. 5 §. Verkställighet får inte beslutas i strid med de svenska grundlagarna eller Europakonventionen och de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag i Sverige.

Prövningen kan göras efter att en framställning om verkställighet gjorts från den andra staten enligt 6 §, eller efter att Kriminalvården gjort en framställning till den andra staten om att en dom på frihetsberövande påföljd som meddelats i den staten ska verkställas i Sverige (se avsnitt 11.3.1). Kriminalvården kan vid prövningen behöva ha kontakter med och inhämta kompletterande information från den andra staten. Kriminalvården kan även i övrigt behöva inhämta upplysningar från svenska myndigheter, t.ex. när gäller den dömdes anknytning till Sverige.

I vissa fall ska framställningen inte prövas av Kriminalvården utan överlämnas till Åklagarmyndigheten enligt 6 kap. 1 § eller regeringen enligt 7 kap. 4 §.

Andra stycket innebär en möjlighet att verkställa en utländsk dom som avser två eller flera brott och där det enligt 4 § finns hinder mot verkställighet för något eller några av brotten. Bestämmelsen bör endast tillämpas om det inte är möjligt att göra undantag från vägransgrunden

• Sida 237
•  Original

enligt 5 §. En förutsättning för delvis verkställighet är att det klart framgår vilken del av påföljden som avser det eller de brott för vilka hinder inte finns. Endast uppgift från den andra staten kan inte anses tillräcklig i detta sammanhang, utan det bör krävas att förhållandet tydligt framgår av den ursprungliga domen eller att det finns ett förfarande i den andra staten motsvarande 34 kap. 8 § brottsbalken. Av 1 § 3 följer vidare att den andra staten måste lämna sitt medgivande till att domen verkställs delvis.

10 § Ett beslut enligt 9 § om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige ska innehålla uppgift om

1. vilken påföljd som ska verkställas i Sverige och dess längd samt, i förekommande fall, att anpassning har skett med stöd av 11 § första stycket 1, eller

2. ifall domen enligt 11 § första stycket 2 ska överlämnas för att en ny påföljd ska bestämmas.

I paragrafen anges vad ett beslut om att överta verkställigheten av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 11.3.2.

Enligt första punkten ska det av ett beslut om att överta verkställigheten av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd framgå hur påföljden ska verkställas, dvs. om påföljden exempelvis ska verkställas som fängelse och längden på denna. Om Kriminalvården anpassat påföljden genom att besluta om dess art eller längd ska också detta framgå. När det gäller längden på påföljden ska tiden anges utan avdrag av tid som den dömde varit frihetsberövad i den andra staten eller i Sverige. Den tiden ska i stället beaktas när Kriminalvården fattar sitt strafftidsbeslut, se 21 § strafftidslagen och 2 § lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande.

Enligt andra punkten ska det anges om Kriminalvården beslutat att enligt 11 § första stycket 2 överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas (påföljdsomvandling).

Anpassning av påföljden

11 § Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige, ska Kriminalvården

1. besluta i fråga om påföljdens art eller längd, eller

2. överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas.

En frihetsberövande påföljd får, med hänsyn till dess art, endast anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

En frihetsberövande påföljd som har anpassats får inte bli strängare än den ursprungliga frihetsberövande påföljden.

Paragrafen behandlar möjligheten för Kriminalvården att anpassa påföljden eller överlämna åt Åklagarmyndigheten att göra en ansökan hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas. Den ersätter en liknande reglering i 25 § tredje stycket och 25 g § första–tredje styckena internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.4.

Möjligheten att enligt första stycket anpassa den utländska påföljden ska användas i undantagsfall. Utgångspunkten är i stället att påföljden ska verkställas i enlighet med vad som framgår av den utländska domen i fråga om påföljdens art och längd. I 12 § anges särskilt i vilka fall som

• Sida 238
•  Original

Kriminalvården enligt första punkten får fatta beslut i fråga om påföljdens art eller längd. När bedömningen i fråga om anpassningen är tveksam ska Kriminalvården i stället överlämna åt Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas (påföljdsomvandling) enligt andra punkten. Det kan framför allt bli aktuellt när den utländska domen avser en psykiskt störd lagöverträdare. Det kan också handla om att den utländska påföljden avser ett frihetsberövande straff på en viss tid, men som kan komma att förlängas vid en återkommande prövning. I 13 § regleras förfarandet vid påföljdsomvandling.

Av andra stycket följer att den utländska frihetsberövande påföljden endast får anpassas till fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. En anpassning får således inte ske till böter, villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnade till vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning.

Enligt tredje stycket får en anpassad påföljd inte vara strängare än den ursprungliga påföljden, något som främst tar sikte på straffets längd.

12 § Beslut om anpassning av påföljdens art enligt 11 § första stycket 1 får meddelas endast om anpassningen är av enklare slag.

Beslut om anpassning av påföljdens längd enligt 11 § första stycket 1 får meddelas endast om påföljden är begränsad i tiden, ska verkställas i Sverige som fängelse och dess längd överstiger arton år. I sådana fall ska påföljdens längd

^{bestämmas till arton år.}

Paragrafen reglerar när Kriminalvården får anpassa den utländska påföljdens art eller längd. Övervägandena finns i avsnitt 11.4.

Av första stycket följer att Kriminalvården får besluta om anpassning av påföljdens art endast om anpassningen är av enklare slag. Beslut om anpassning kan framför allt bli aktuellt om den utländska påföljden har en motsvarighet i svensk lag, men där den inte direkt låter sig verkställas i Sverige i någon av de verkställighetsformer som förekommer enligt svensk lag. Det kan exempelvis handla om att den utländska fängelsedomen innehåller något mindre vårdinslag som ska verkställas i Sverige som fängelse.

Vad gäller beslut om anpassning av påföljdens längd är utgångspunkten att Sverige ska acceptera den utländska påföljdens längd, även om den överstiger det maximala straff som kan dömas ut för motsvarande brottslighet i Sverige. Av andra stycket följer att Kriminalvården endast får besluta om anpassning av påföljdens längd om den utländska påföljden är begränsad i tiden, ska verkställas i Sverige som fängelse och påföljdens längd överstiger det längsta tidsbegränsade fängelsestraff som kan dömas ut i Sverige, dvs. arton år. Påföljdens längd ska då bestämmas till arton år. Om den utländska påföljden inte är begränsad i tiden ska beslut angående påföljdens längd inte meddelas utan domen får verkställas som fängelse på livstid.

13 § I fall som avses i 11 § första stycket 2 ska rätten bestämma en ny påföljd som så nära som möjligt motsvarar påföljden i den utländska domen, avseende såväl dess art som dess längd. Rätten får bestämma ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet eller brotten. Vid bestämmandet av en ny påföljd ska rätten inte pröva om den dömde har begått den aktuella gärningen.

• Sida 239
•  Original

För rättens handläggning tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om inte något annat följer av denna lag. Rätten avgör saken genom dom.

Paragrafen behandlar påföljdsomvandling. Den ersätter liknande reglering i 25 g § fjärde stycket internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.4.

Vid påföljdsomvandling ska rätten enligt första stycket bestämma en ny frihetsberövande påföljd som så nära som möjligt motsvarar den utländska påföljden, både vad gäller art och längd. Påföljdsomvandling är främst aktuell att tillämpa beträffande påföljder för psykiskt störda lagöverträdare. Påföljden får inte omvandlas till böter eller någon frivårdspåföljd, se 11 § andra stycket. Den nya påföljden får inte vara strängare än den utländska påföljden, se 11 § tredje stycket, och rätten får döma till lindrigare straff än vad som kan följa på brottet eller brotten enligt svensk rätt. När det gäller psykiskt störda lagöverträdare och rätten överväger att besluta att överlämna den dömde till rättspsykiatrisk vård kan krävas att domstolen dessförinnan inhämtar underlag i form av en utredning enligt lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning. Om den rättspsykiatriska undersökningen utvisar att den dömde inte anses lida av en allvarlig psykisk störning är påföljdsomvandling till rättspsykiatrisk vård inte möjlig. Om påföljden i de fallen inte heller kan bestämmas till fängelse ska rätten upphäva Kriminalvårdens beslut om att verkställighet av påföljden ska ske i Sverige, se 21 § första stycket 3 och andra stycket.

Av andra stycket följer att rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål gäller för rättens handläggning samt att rätten avgör saken genom dom. Hänvisningen till rättegångsbalken avser både de allmänna reglerna om rättegången i brottmål och de särskilda reglerna om rättegången i de olika instanserna. I processuellt hänseende ska svenska regler gälla i fråga om vilket straff som är stadgat för eller kan följa på ett visst brott. Det innebär att svensk rätt avgör vilka bestämmelser i rättegångsbalken som är tillämpliga. Det innebär också att rättens avgörande i ett mål enligt detta kapitel kan överklagas på vanligt sätt. Avvikelser från bestämmelserna i rättegångsbalken avser främst bestämmelserna i 7 kap. 2 § om offentligt biträde och 7 kap. 6 § om behörig tingsrätt. Möjligheten att använda tvångsmedel vid påföljdsomvandling regleras i 18 §.

Tvångsmedel

14 § En dömd person som befinner sig i Sverige får på begäran av en behörig myndighet i den andra staten häktas om det finns risk för att han eller hon avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige enligt denna lag. Häktning får även ske om det är fråga om en utländsk utevarodom som har begärts eller kommer att begäras verkställd i Sverige enligt brottmålsdomskonventionen och det finns risk för att den dömde genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Den som inte har fyllt femton år får inte häktas. Den som inte har fyllt arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl att häkta någon enligt första stycket får han eller hon anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Om det är tillräckligt att den dömde meddelas reseförbud eller föreläggs anmälningsskyldighet, ska en sådan

• Sida 240
•  Original

åtgärd beslutas i stället för anhållande eller häktning. I fall som avses i 24 kap. 4 § rättegångsbalken ska övervakning ersätta häktning.

Paragrafen reglerar möjligheterna att häkta någon som kan komma att avtjäna en utländsk påföljd i Sverige. Den ersätter liknande reglering i 17 § första stycket, 25 c § första stycket och 25 d § internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.5.

Det följer av andra stycket att den som inte har fyllt arton får häktas endast om det finns synnerliga skäl. Rekvisitet synnerliga skäl har samma innebörd som i 23 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Den som inte har fyllt femton år får inte häktas.

Om det finns skäl att häkta någon får han eller hon enligt tredje stycket anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. För det fall reseförbud eller beslut om anmälningsskyldighet är en tillräcklig åtgärd för att förhindra att den dömde avviker eller på annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige ska en sådan åtgärd beslutas i stället för häktning. Vidare ska övervakning ersätta häktning under de förutsättningar som anges i 24 kap. 4 § rättegångsbalken. Det handlar då om omständigheter hänförliga till den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon annan liknande omständighet som kan innebära allvarligt men för den dömde eller dennes nyfödda barn.

Vid bedömningen av om tvångsmedel bör användas ska det göras en proportionalitetsbedömning. Det innebär att tvångsmedel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den dömde eller för något annat motstående intresse (jfr 24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken). Skälen för åtgärden ska ställas i relation till de olägenheter som frihetsberövandet kan medföra för den dömde. Denna princip gör sig gällande inte bara vid prövning av om tvångsmedel ska beslutas utan även i fråga om vilket tvångsmedel som ska användas. Vid prövningen bör vidare beaktas om framställningen om verkställighet i Sverige är nära förestående eller inte, jfr 17§.

15 § När den dömde har gripits, anhållits, häktats, meddelats reseförbud eller föreskrivits anmälningsskyldighet tillämpas de regler som gäller vid motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken, om inte något annat följer av denna lag. Det som sägs om offentlig försvarare i rättegångsbalken ska tillämpas i fråga om offentligt biträde. Det som sägs i rättegångsbalken om tid för väckande av åtal ska inte tillämpas.

• Sida 241
•  Original

Paragrafen anger förfaranderegler för tvångsmedelsanvändningen. Den ersätter delvis liknande reglering i 17 § andra stycket, 25 c § andra och tredje styckena samt 25 d § internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.5.

Av paragrafen följer att vid användning av de angivna tvångsmedlen ska samma regler tillämpas som när motsvarande åtgärd företas vid en svensk förundersökning. Det innebär bl.a. att verkställighet av ett anhållningsbeslut i den dömdes frånvaro skyndsamt ska anmälas till åklagare enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken och att den dömde ska underrättas om skälet för frihetsberövandet enligt 24 kap. 9 § samma balk. Vidare ska, om anhållandet inte hävs enligt 24 kap. 10 § rättegångsbalken, anhållandet följas av en begäran om häktning enligt 24 kap. 11 och 12 §§ samma balk. För rättens handläggning kommer främst 24 kap.5, 13–16, 20 och 22–24 §§rättegångsbalken att tillämpas. Om det är fråga om tvångsmedel i anledning av en utländsk utevarodom kan även bestämmelserna om restriktioner i 24 kap. 5 a § användas. Vidare ska enligt 24 kap. 18 § samma balk omhäktningsförhandling som huvudregel hållas var fjortonde dag. I de fall den dömde är underårig blir bestämmelser i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tillämpliga, t.ex. avseende underrättelser och kallelser till anhöriga och socialnämnden. När det gäller reseförbud och anmälningsskyldighet kan det bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 25 kap. 2–5 §§, 7 § första stycket 2 och andra stycket och 9 § rättegångsbalken. Det som sägs i rättegångsbalken om offentlig försvarare ska tillämpas beträffande offentligt biträde. I 16 och 17 §§ finns bestämmelser som delvis avviker från rättegångsbalkens bestämmelser vad gäller bl.a. hävande av tvångsmedel. Under alla förhållanden gäller dock att ett beslut om tvångsmedel ska hävas om det inte längre finns skäl för det, t.ex. för att flyktfaran minskat, se 24 kap. 20 § första stycket 3 och 25 kap. 7 § första stycket 2 rättegångsbalken. Vidare framgår att bestämmelserna om tid för åtals väckande i rättegångsbalken inte är tillämpliga.

16 § Beslut om tvångsmedel enligt 14 § får meddelas såväl före som efter det att en framställning enligt 6 § har lämnats eller efter Kriminalvårdens beslut enligt 9 §.

Beslut om tvångsmedel enligt 14 § gäller till dess att den utländska påföljden har börjat verkställas i Sverige, om inte beslutet upphävs dessförinnan.

Av första stycket framgår att beslut om tvångsmedel enligt 14 § får fattas såväl före som efter att den andra staten har lämnat en framställning om verkställighet och även efter att Kriminalvården fattat beslut om att domen får verkställas i Sverige.

Enligt andra stycket gäller ett beslut om tvångsmedel enligt 14 § tills den dömde börjar verkställa den utländska påföljden i Sverige, om inte beslutet upphävs dessförinnan.

17 § Åklagare eller rätten ska häva ett beslut om tvångsmedel enligt 14 §

• Sida 242
•  Original

1. om inte en framställning enligt 6 § lämnas inom 40 dagar, eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, från det att den dömde anhölls, häktades eller någon annan åtgärd enligt 14 § beslutades, eller

2. om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid som frihetsberövandet pågått och den påföljd som dömts ut.

Paragrafen reglerar vissa situationer när beslut om tvångsmedel ska hävas. Den ersätter liknande reglering i 17 § andra stycket och 25 e § andra och tredje styckena internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.5.

Enligt första punkten ska åklagaren eller rätten häva ett beslut om tvångsmedel om inte en framställning om verkställighet enligt 6 § har lämnats, som huvudregel inom 40 dagar från det att beslutet meddelades. När Kriminalvården underrättar den andra staten att tvångsmedel beslutats ska myndigheten även informera om den tidsfrist som gäller. En kortare tidsfrist gäller om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

Av andra punkten följer att ett tvångsmedelsbeslut även ska hävas om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid som frihetsberövandet pågått och den påföljd som dömts ut. Den dömde ska inte behöva vara frihetsberövad längre tid än vad han eller hon skulle behöva vara vid verkställighet i Sverige. Vid bedömningen ska således de svenska reglerna om villkorlig frigivning beaktas, eftersom det är dessa regler som gäller vid verkställighet i Sverige, se 20 §.

18 § Vid bestämmande av en ny påföljd enligt 13 § får 24 och 25 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Den som inte har fyllt femton år får inte häktas. Den som inte har fyllt arton år

^{får häktas endast om det finns synnerliga skäl.}

I paragrafen regleras tvångsmedelsanvändning när rätten ska bestämma en ny påföljd. Den ersätter liknande reglering i 25 g § fjärde stycket internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.5.

När rätten ska bestämma ny påföljd enligt 13 § gäller rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål. I första stycket tydliggörs därför att bestämmelserna i 24 och 25 kap. rättegångsbalken ska tillämpas, vilket innebär att häktning kan användas utan begäran från den andra staten och att samtliga häktningsskäl är tillämpliga.

Av andra stycket framgår att den som är under arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl. Med synnerliga skäl avses samma sak som i 23 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Är den dömde under femton år får häktning inte ske.

Transport av den dömde

19 § Kriminalvården ska ansvara för transport av den dömde i Sverige. Vid en sådan transport tillämpas följande bestämmelser i häkteslagen (2010:611):

– 4 kap. 4 § om kroppsvisitation, – 4 kap. 10 § första stycket om användning av fängsel, och – 8 kap. 2 a § om möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten.

• Sida 243
•  Original

Paragrafen reglerar transport av den dömde i Sverige. Den ersätter regleringen i 40 a § andra och tredje styckena internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Det är Kriminalvården som ansvarar för transporten av den dömde här i landet. Bestämmelsens tillämpning förutsätter att den dömde är frihetsberövad. När det gäller hänvisningen till vissa bestämmelser i häkteslagen, se kommentaren till 2 kap. 10 § andra stycket.

Verkställigheten i Sverige

20 § Verkställighet i Sverige ska ske i enlighet med vad som gäller enligt svenska regler vid verkställighet av fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk

^{lag hade kunnat följa på brottet eller brotten}.

Paragrafen anger vad som gäller i fråga om verkställigheten i Sverige av en utländsk dom. Den ersätter liknande reglering i 25 § andra och tredje styckena och 25 g § andra och tredje styckena internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Den utländska domen ska enligt första stycket verkställas som om den var en svensk dom på fängelse eller överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Det innebär bl.a. att den dömde ska få tillgodoräkna sig den tid som han eller hon varit frihetsberövad i Sverige eller utomlands med anledning av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser, se 2 § lagen om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Utgångspunkten vid verkställighet av utländska domar i Sverige är vidare att huvudregeln i 26 kap. 6 § första stycket brottsbalken om villkorlig frigivning när två tredjedelar av straffet har avtjänats ska gälla och det oavsett om det leder till att den dömde får avtjäna längre tid i anstalt än vad som hade skett om verkställigheten hade fullföljts i den andra staten. Av 26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken följer dock att villkorlig frigivning ska ske vid en tidigare tidpunkt om verkställigheten avser en utländsk dom och det framgår att den dömde annars kommer att vara frihetsberövad under avsevärt längre tid än vad som hade varit fallet om verkställigheten hade skett i den andra staten. När det gäller hur den undantagsregleringen ska tillämpas, se prop. 2017/18:250, s. 196–198.

Av andra stycket framgår att en utländsk dom som ska verkställas i Sverige får verkställas utan hinder av att påföljden är strängare än vad som är möjligt att döma ut för brottsligheten i Sverige. En yttersta gräns för hur lång tidsbegränsad påföljd som det blir aktuellt att verkställa framgår dock av 12 § andra stycket.

Upphävande av beslut om verkställighet

21 § Ett beslut om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige ska upphävas om

1. den andra staten har återkallat framställningen om verkställighet och verkställigheten ännu inte har påbörjats i Sverige,

2. den andra staten har meddelat

a) den dömde nåd eller amnesti, eller

b) ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att påföljden inte längre får verkställas, eller

• Sida 244
•  Original

3. en ny påföljd inte har kunnat bestämmas enligt 13 §. Beslut om upphävande av verkställighet enligt första stycket 1 och 2 meddelas av Kriminalvården. I fall som avses i första stycket 3 beslutar rätten om upphävande. Om beslutet om verkställighet har upphävts enligt första stycket 2, ska en påbörjad verkställighet upphöra.

Första stycket 2 och andra stycket tillämpas även när en ny påföljd har bestämts genom dom i mål enligt 6 kap. 4 §.

Enligt första punkten ska ett beslut om verkställighet i vissa fall upphävas om den andra staten återkallat framställningen om verkställighet. Ett upphävande på den grunden förutsätter dock att återkallelsen sker innan verkställigheten har påbörjats i Sverige.

I fall där den andra staten har meddelat den dömde nåd, amnesti eller meddelat ett annat beslut som innebär att påföljden inte längre får verkställas ska enligt andra punkten beslut om verkställighet i Sverige upphävas. Annat beslut kan t.ex. röra att domen har tagits upp till ny prövning. Det får förutsättas att den andra staten meddelar Sverige för det fall beslut om nåd eller amnesti har fattats. Om Kriminalvården får informationen på annat sätt får en kontroll göras med den andra staten innan beslutet om verkställighet upphävs.

Om nåd meddelas i Sverige kommer verkställigheten också att upphöra. Det är dock endast domslandet som har möjlighet att ta upp domen till ny prövning, se artikel 10.2 i brottmålsdomskonventionen och artikel 13 i överförandekonventionen. Detta borde dock inte utgöra hinder mot att bestämmelserna i rättegångsbalken om särskilda rättsmedel tillämpas beträffande en dom varigenom en svensk domstol har bestämt en ny påföljd enligt 13 § eller 6 kap. 4 § (jfr prop. 1972:98 s. 129).

Av tredje punkten följer att verkställighetsbeslutet ska upphävas i de fall rätten funnit att det inte är möjligt att bestämma en ny påföljd i enlighet med bestämmelserna i 13 §.

I andra stycket anges att det är Kriminalvården som ska besluta om upphävande av beslut om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige, förutom när beslutet fattas i samband med att domstolen avslår en ansökan från åklagare att bestämma en ny påföljd. I sistnämnda fall ska domstolen alltså även upphäva Kriminalvårdens verkställighetsbeslut.

Av 7 kap. 5 § fjärde stycket följer att Kriminalvårdens beslut om upphävande inte får överklagas. Däremot kan rättens upphävandebeslut överklagas, vilket följer av att rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål är tillämpliga (se 13 § andra stycket). Slutligen framgår av bestämmelsen att i de fall verkställighet har påbörjats i Sverige när verkställighetsbeslutet upphävs ska verkställigheten upphöra.

• Sida 245
•  Original

Att bestämmelserna i första stycket 2 och andra stycket ska tillämpas även i de fall en ny påföljd bestämts enligt 6 kap. 4 § följer av tredje stycket. Kriminalvården får i sådana fall besluta att verkställigheten enligt den nya påföljden ska upphöra. Sådana situationer där en ny påföljd beslutats efter att en utländsk utevarodom omprövats i mål som avses i 6 kap. 7 § första stycket omfattas inte av regleringen i första och andra styckena.

Specialitetsprincipen

22 § En dömd person som överförts till Sverige enligt denna lag får inte här åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts.

Första stycket gäller inte om

1. den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs till Sverige,

2. den dömde efter det att han eller hon blivit frigiven

a) har haft möjlighet att lämna Sverige, men inte gjort det inom en sammanhängande tid av 45 dagar eller den kortare tid som har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten, eller

b) har återvänt hit efter att först ha lämnat Sverige, eller

3. den andra staten har lämnat sitt tillstånd till åtgärden. Trots första stycket får åtgärder vidtas för att verkställa beslut om den dömdes avvisning eller utvisning eller för att avbryta preskription enligt 35 kap. 2 § brottsbalken.

Paragrafen reglerar skydd enligt den s.k. specialitetsprincipen för en person som överförs till Sverige. Den ersätter liknande reglering i 23 och 25 h §§ internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 11.8.

Av andra stycket följer att skyddet enligt specialitetsprincipen inte gäller i vissa andra situationer. Enligt första punkten gäller skyddet inte om den dömde samtyckt till att verkställigheten överförts till Sverige. Vidare framgår av andra punkten att skyddet inte gäller om den dömde inte lämnat Sverige inom 45 dagar från det att han eller hon blivit frigiven, eller om han eller hon efter frigivningen lämnat Sverige och återvänt. Det är tidpunkten för villkorlig frigivning som är relevant. När det gäller rättspsykiatrisk vård får tidsfristen räknas från den dag då vården har upphört och den dömde haft möjlighet att lämna Sverige. En annan tid än 45 dagar gäller om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten. Av tredje punkten framgår

• Sida 246
•  Original

att skyddet enligt specialitetsprincipen inte heller gäller om den andra staten har lämnat sitt tillstånd till åtgärden.

Av tredje stycket framgår att specialitetsprincipen inte hindrar åtgärder som behövs för att verkställa beslut om att den dömde ska avvisas eller utvisas från Sverige eller avbryta åtalspreskription.

4 kap. Verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande

Förutsättningar för verkställighet i en annan stat

1 § För att ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat krävs att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten.

Ett överförande ska kunna antas ge fördelar vid verkställigheten. Någon första indrivnings- eller verkställighetsåtgärd behöver inte ha vidtagits i Sverige. Bötesstraffet eller förverkandebeslutet kan omgående begäras verkställt i en annan stat om Kronofogdemyndigheten anser det vara ett mer effektivt sätt att verkställa straffet eller beslutet på. Exempel på när detta kan bli aktuellt är om egendom finns säkrad i en annan stat eller om det finns kännedom om tillgångar i en annan stat.

Kronofogdemyndighetens prövning och beslut

2 § Kronofogdemyndigheten prövar om ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande ska sändas över till en annan stat för att verkställas där.

En begäran om verkställighet enligt första stycket ska överlämnas till Regeringskansliet. Begäran får också skickas direkt till behörig myndighet i den andra staten om detta har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten eller om den staten annars tillåter det.

I paragrafen anges bl.a. att det är Kronofogdemyndigheten som prövar om ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande ska sändas över till en annan stat för att verkställas där. Den ersätter delvis liknande reglering i 26 § första stycket internationella verkställighetslagen och 12 § internationella verkställighetsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.3 och 12.2.

Ett ärende om överförande av verkställigheten av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande kan initieras på olika sätt. Oftast torde ett ärende initieras med anledning av att Kronofogdemyndigheten får vetskap om att den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller har tillgångar utomlands.

När ett ärende har initierats ska Kronofogdemyndigheten enligt första stycket pröva om beslutet om bötesstraff eller förverkande ska sändas över till den andra staten för att verkställas där. Förutsättningarna för det framgår av 1 §. Om en begäran om verkställighet ska göras till en stat med vilken Sverige har en bindande internationell överenskommelse om överförande måste vidare innehållet i den överenskommelsen beaktas vid bedömningen av om en begäran ska göras, se avsnitt 12.2. I de fall Sverige

• Sida 247
•  Original

inte har något avtal med den andra staten kan frågan om en begäran om verkställighet bör göras även vara beroende av den andra statens lagstiftning. Även andra omständigheter, exempelvis storleken på bötesbeloppet eller värdet av det förverkade, kan ha betydelse vid bedömningen av om verkställighet bör sökas i den andra staten. Om egendom säkrats i den andra staten, t.ex. på begäran av svensk åklagare, bör verkställighet alltid begäras.

En begäran om verkställighet ska enligt andra stycket överlämnas till Regeringskansliet. Begäran får också skickas direkt till behörig myndighet i den andra staten om detta har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten eller om den staten annars tillåter det.

Förbud mot förvandling

3 § Kronofogdemyndigheten ska i en begäran om verkställighet enligt 2 § andra

^{stycket ange att}

1. bötesstraffet inte får förvandlas till fängelse eller annan påföljd i den andra staten, eller

2. verkställigheten i den andra staten av beslutet om förverkande inte får ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet.

Om beslutet om förverkande avser viss egendom, ska Kronofogdemyndigheten också ange att verkställigheten inte får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde.

Enligt första stycket första punkten ska Kronofogdemyndigheten i en begäran om verkställighet av ett svenskt bötesstraff ange att straffet inte får förvandlas till fängelse eller annan påföljd i den andra staten. Av andra punkten följer att Kronofogdemyndigheten beträffande ett svenskt beslut om förverkande ska ange att verkställigheten i den andra staten inte får ske genom ett frihetsberövande eller någon annan åtgärd, t.ex. samhällstjänst.

Avser beslutet om förverkande viss egendom ska Kronofogdemyndigheten enligt andra stycket också ange att verkställighet inte får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde. Det är alltså endast den egendom som anges i det svenska beslutet som kan bli föremål för verkställighet.

Upphävande av beslut

4 § Kronofogdemyndigheten ska genast upphäva ett beslut om att sända över ett beslut om bötesstraff eller förverkande enligt 2 § om straffet eller beslutet inte längre får verkställas i Sverige.

Kronofogdemyndigheten får även i andra fall upphäva ett beslut enligt 2 §.

Paragrafen behandlar upphävande av beslut om att sända över ett bötesstraff eller beslut om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.

Av första stycket följer att Kronofogdemyndigheten i vissa fall genast ska upphäva ett beslut enligt 2 § om att sända över ett beslut om bötesstraff

• Sida 248
•  Original

eller förverkande. Det ska ske om straffet eller förverkandebeslutet preskriberats enligt svensk lag (35 kap. 7 § eller 36 kap. 31 §brottsbalken) eller om nåd beviljats, eller om en omprövning av straffet eller beslutet skett efter ett resningsförfarande.

Enligt andra stycket får ett beslut om översändande även i andra fall upphävas. Det kan handla om att förutsättningarna för verkställighet i Sverige ändras, exempelvis om den som straffet eller förverkandebeslutet gäller har återvänt till Sverige eller om tillgångar upptäcks här som motsvarar bötesbeloppet eller värdet av det som förverkats.

Fortsatt verkställighet i Sverige

5 § Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande ske här, även om beslutet har sänts över till en annan stat enligt 2 §. Kronofogdemyndigheten ska bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.

Verkställighet av ett svenskt bötesstraff får inte ske i Sverige om beslutet om straff har sänts över till en annan stat enligt 2 §.

Av första stycket följer att efter att ett svenskt beslut om förverkande har sänts över till en annan stat enligt 2 § är fortsatt verkställighet tillåten i Sverige, om inte något annat följer av en internationell överenskommelse . En förutsättning för att verkställighet ska kunna ske i Sverige av ett beslut om förverkande som avser en betalningsskyldighet är att det sammanlagda beloppet som förverkas inte överstiger det som anges i förverkandebeslutet. Kronofogdemyndigheten ska därför bevaka ärendet i syfte att förhindra att ett högre belopp än det totala förverkandebeloppet drivs in. I det ingår att hålla kontakt med myndigheterna i den andra staten.

Enligt andra stycket får verkställighet av ett svenskt bötesstraff inte ske i Sverige om beslutet om straff har sänts över till en annan stat enligt 2 §. Undantag från denna bestämmelse finns i 6 §.

6 § Verkställighet av ett svenskt bötesstraff får fortsätta i Sverige om

Kronofogdemyndigheten enligt 4 § har upphävt beslutet om att sända över beslutet om straff. Detsamma gäller om den andra staten har meddelat att straffet helt eller delvis inte har verkställts eller inte kommer att kunna verkställas i den staten.

Första stycket gäller också ett svenskt beslut om förverkande, om verkställighet i Sverige inte har fått ske efter att beslutet sänts över till en annan stat.

Paragrafen reglerar fortsatt verkställighet i Sverige. Den ersätter delvis liknande reglering i 29 § andra stycket internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.

Enligt första stycket får verkställigheten av ett svenskt bötesstraff fortsätta i Sverige i vissa situationer. Så får ske om Kronofogdemyndigheten upphävt beslutet om översändande, se 4 §, eller om den andra staten avslagit framställningen eller meddelat att verkställighet inte kan ske där.

• Sida 249
•  Original

Av andra stycket framgår att detsamma gäller verkställigheten av ett svenskt beslut om förverkande om verkställighet inte har fått ske i Sverige enligt 5 § efter ett översändande av beslutet till en annan stat.

Verkställighet i flera andra stater

7 § Ett svenskt beslut om förverkande får sändas över till flera stater samtidigt för att verkställas där. Kronofogdemyndigheten ska bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.

Ett svenskt beslut om bötesstraff får inte sändas över till mer än en stat samtidigt.

Paragrafen reglerar verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande och ett svenskt bötestraff i flera andra stater samtidigt. Övervägandena finns i avsnitt 12.6.

Ett svenskt beslut om förverkande får enligt första stycket sändas över till flera stater samtidigt under förutsättning att kravet på effektivitet i 1 § är uppfyllt i förhållande till respektive land. Avser förverkandebeslutet en betalningsskyldighet ska Kronofogdemyndigheten bevaka ärendet i syfte att förhindra att ett högre belopp än det totala förverkandebeloppet drivs in. I det ingår att hålla kontakt med myndigheterna i de andra staterna.

Enligt andra stycket får ett svenskt beslut om bötesstraff inte sändas över till mer än en stat samtidigt.

5 kap. Verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande

Förutsättningar för verkställighet i Sverige

1 §

För att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas

i Sverige krävs att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten.

Ett överförande ska kunna antas ge fördelar vid verkställigheten. Kravet på effektivitet bör inte sättas alltför högt. Som regel bör det räcka att den dömde eller den beslutet om förverkande gäller är bosatt i Sverige eller med ett påstående från den andra staten om att han eller hon har tillgångar här. I övrigt hänvisas till kommentaren till 4 kap. 1 §.

Hinder mot verkställighet

2 § Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är

bindande för Sverige får ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande inte verkställas i Sverige om

1. den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte motsvarar brott enligt svensk lag,

2. det för samma gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande har meddelats en dom eller ett beslut i Sverige,

3. det för samma gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande har meddelats en dom eller ett beslut av någon annan domstol än svensk domstol, den domen eller det beslutet har fått laga kraft och hinder mot lagföring för gärningen till följd av avgörandet skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brottsbalken,

• Sida 250
•  Original

4. det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap. 9 § brottsbalken, och

a) den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande omfattas av i Sverige pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller

b) det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas,

5. när det gäller bötesstraff, den dömde vid tidpunkten för gärningen inte fyllt femton år,

6. en tillämpning av 35 kap. 7 § eller 36 kap. 31 §brottsbalken skulle innebära att bötesstraffet preskriberats eller beslutet om förverkande förfallit,

7. verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet,

8. ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller

9. gärningen som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande utgör ett politiskt eller militärt brott.

För ett utländskt beslut om förverkande enligt 1 kap. 4 § första stycket 6 c gäller utöver vad som anges i första stycket att beslutet inte får verkställas i Sverige om

1. beslutet gäller någon annan än de personer som anges i 36 kap.7 och 13 §§brottsbalken, eller

2. det är uppenbart oskäligt. Vid tillämpning av första stycket 6 ska en i den andra staten vidtagen åtgärd, som enligt lagen i den staten medför att tiden för bortfallande av bötesstraffet eller beslutet om förverkande skjuts upp, ha samma verkan i Sverige.

Andra stycket innehåller ytterligare två vägransgrunder i fråga om utländska beslut om förverkande enligt 1 kap. 4 § första stycket 6 c, dvs. beslut där den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna om självständigt respektive utvidgat förverkande i 36 kap.5 och 6 §§brottsbalken. Av första punkten följer att det utländska förverkandebeslutet inte får verkställas i Sverige om förverkandet gäller någon annan än de personer som anges i 36 kap.7 och 13 §§brottsbalken. Det innebär att förverkandebeslutet som huvudregel måste riktats mot den som vid beslutstillfället ägde egendomen (36 kap. 13 § brottsbalken). När det gäller utländska beslut om förverkande av egendom enligt regler som motsvarar utvidgat förverkande krävs dessutom att beslutet riktas mot den

• Sida 251
•  Original

som dömts för det förverkandeutlösande brottet eller mot den som har förvärvat egendomen från honom eller henne (36 kap. 7 § brottsbalken). Enligt andra punkten får det utländska beslutet inte verkställas här om det är uppenbart oskäligt. Det kan t.ex. handla om att straffvärdet för det förverkandeutlösande brottet är mycket lågt eller att det av utredningen framgår att den verksamhet som förverkandet kopplats till inte är straffbar i Sverige. Också den praxis som utvecklats angående skälighetsbedömningen enligt 36 kap. 20 § brottsbalken och förarbetsuttalanden som gjorts i samband med införandet (se prop. 2023/24:144) kan användas som vägledning vid tillämpningen av vägransgrunden.

Tredje stycket avser preskriptionsavbrytande åtgärder i den andra staten och knyter an till vägransgrunden i första stycket 6. Bestämmelsen innebär att en i den andra staten vidtagen åtgärd, som enligt lagen i den staten medför att tiden för preskription skjuts upp, har samma verkan i Sverige.

Framställning om verkställighet

3 § En framställning om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige enligt denna lag får göras av en behörig myndighet i den andra staten.

Framställningen ska innehålla – avgörandet och den lag som avgörandet grundar sig på, – intyg om att avgörandet är verkställbart, – uppgift om den egendom som kan tas i anspråk för verkställighet eller det belopp som framställningen avser, och

– upplysningar om egendomens anknytning till den beslutet gäller och, i förekommande fall, vilka intressen andra kan ha i egendomen.

Paragrafen, som utformats enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om hur förfarandet inleds och vad en framställning om verkställighet ska innehålla. Den ersätter delvis liknande reglering i 5 § första stycket internationella verkställighetslagen samt 4 och 21 a–j §§ internationella verkställighetsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.1. För tillämpningen av bestämmelserna i paragrafen hänvisas till kommentaren till 3 kap. 6 §.

4 §

En framställning enligt 3 § ska vara skriftlig och lämnas genom post, bud eller telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt.

Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska framställningen och bifogade handlingar vara skrivna på svenska, danska, norska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk.

Framställningen ska ges in till Regeringskansliet som lämnar den vidare till Kronofogdemyndigheten, om inte framställningen ska prövas av regeringen enligt 7 kap. 4 §. Om det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får framställningen ges in direkt till Kronofogdemyndigheten.

Paragrafen innehåller bestämmelser om kommunikationssätt och vilket språk som framställningen ska vara skriven på. Den ersätter delvis liknande reglering i 8 § internationella verkställighetslagen samt 4 och 21 a–j §§ § internationella verkställighetsförordningen. Övervägandena finns

• Sida 252
•  Original

i avsnitt 8.3 och 13.3.1. För tillämpningen av bestämmelserna i paragrafen hänvisas till kommentaren till 3 kap. 7 §.

Brister i framställningen

5 § Om en framställning enligt 3 § till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för prövning av frågan om verkställighet, ska Kronofogdemyndigheten ge den behöriga myndigheten i den andra staten möjlighet att inom en viss tid komma in med en komplettering.

Om bristerna kvarstår efter den tid som angetts, får Kronofogdemyndigheten avslå framställningen.

Paragrafen ger Kronofogdemyndigheten en möjlighet att begära in kompletteringar om framställningen är bristfällig, och om så inte sker, en möjlighet att avslå framställningen. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.1. För tillämpningen av bestämmelserna i paragrafen hänvisas till kommentaren till 3 kap. 8 §.

Prövning och beslut

6 § Kronofogdemyndigheten prövar om ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige enligt denna lag, om inte något annat följer av 7 §, 6 kap. 1 § eller 7 kap. 4 §.

Om bötesstraffet eller beslutet om förverkande avser flera brott och det enligt 2 § finns hinder mot verkställighet för något eller några av brotten, får det utländska avgörandet verkställas i Sverige i fråga om resterande brott. Det gäller endast om det framgår av straffet eller beslutet eller på annat sätt vilken del av avgörandet som avser den resterande brottsligheten.

Av första stycket följer att Kronofogdemyndigheten som huvudregel prövar om verkställigheten av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska överföras till Sverige. I prövningen ingår att avgöra om det utländska avgörandet omfattas av lagens tillämpningsområde (1 kap. 2

och

4 §§) och om förutsättningarna för verkställighet i Sverige är uppfyllda (1 §). Myndigheten ska också pröva om någon vägransgrund är tillämplig (2 §), med undantag för dem som är förbehållna regeringens prövning (7 kap. 4 §). Ett beslut om verkställighet får inte meddelas i strid med svensk grundlag eller Europakonventionen och de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag här i Sverige.

Andra stycket innebär en möjlighet att delvis verkställa ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande som avser två eller flera brott och där det enligt 2 § finns hinder mot verkställighet för något eller några av brotten. En förutsättning för delvis verkställighet är att det klart framgår vilken del av straffet eller beslutet som avser det eller de brott för vilka hinder inte finns. Endast en uppgift från den andra staten kan inte anses tillräckligt i detta sammanhang, utan det bör krävas att förhållandet tydligt

• Sida 253
•  Original

framgår av det ursprungliga avgörandet. Den andra staten bör också lämna sitt medgivande till att avgörandet verkställs delvis.

I vissa fall ska framställningen inte prövas av Kronofogdemyndigheten utan myndigheten ska i stället ansöka om rättens prövning enligt 7 § eller överlämna framställningen till Åklagarmyndigheten enligt 6 kap. 1 § eller till regeringen enligt 7 kap. 4 §.

7 §

Kronofogdemyndigheten ska ansöka om rättens prövning av om ett utländskt

beslut om förverkande enligt 1 kap. 4 § första stycket 6 c ska verkställas i Sverige

^{enligt denna lag, om inte något annat följer av 6 kap. 1 § eller 7 kap. 4 §.}

Kronofogdemyndigheten får innan ansökan getts in till rätten enligt första stycket besluta att en framställning om verkställighet i Sverige ska avslås med stöd av 5 §.

Av första stycket framgår att det är rätten som ska pröva om ett utländskt beslut om förverkande som avses i 1 kap. 4 § första stycket 6 c, dvs. beslut där den förverkade egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet, ska verkställas i Sverige. Vidare framgår att ärendet initieras hos rätten genom en ansökan från Kronofogdemyndigheten. När det gäller rättens prövning hänvisas till kommentaren till 6 § första stycket. Frågan om behörig domstol och processordning regleras i 7 kap. 9 § fjärde stycket.

Enligt andra stycket får Kronofogdemyndigheten innan ansökan ges in till rätten besluta att den andra statens framställning om verkställighet ska avslås med stöd av 5 §. Efter att en ansökan getts in till rätten kan Kronofogdemyndigheten inte längre fatta beslut om att avslå framställningen.

I vissa fall ska Kronofogdemyndigheten inte ansöka om rättens prövning utan i stället överlämna framställningen till Åklagarmyndigheten enligt 6 kap. 1 § eller till regeringen enligt 7 kap. 4 §.

8 § Ett beslut enligt 6 eller 7 § om att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige gäller omedelbart och ska innehålla uppgift om

1. när det gäller bötesstraff, det belopp i svensk valuta som bötesstraffet avser och, i förekommande fall, att anpassning har skett med stöd av 9 §, eller

2. när det gäller förverkande, det belopp i svensk valuta eller den egendom som förverkandet avser och, i förekommande fall, om beslutet får verkställas enligt 11 § fjärde stycket.

Vid omräkning till svensk valuta ska den växelkurs tillämpas som gäller vid tiden för beslutet om verkställighet i Sverige.

Kronofogdemyndighetens beslut ska delges den dömde eller den beslutet om förverkande gäller. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten med stöd av 10 §, behöver delgivning inte ske så länge skälen för uppskovet består.

Paragrafen innehåller närmare bestämmelser om beslut om verkställighet i Sverige. Den ersätter delvis liknande reglering i 12 § andra stycket och 14 § första stycket internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.3.

• Sida 254
•  Original

Ett beslut om verkställighet ersätter inte det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande utan anger endast att det utländska avgörandet får verkställas i Sverige och hur detta ska ske. Beslutet gäller enligt första stycket så snart det har meddelats. Exekutiva åtgärder kan således inledas utan hinder av att beslutet har överklagats enligt 7 kap. 9 §. Det kan dock finnas skäl att besluta om uppskov med verkställigheten enligt 10 §.

Enligt första punkten ska beslutet, om det gäller ett bötesstraff, innehålla uppgift om vilket belopp bötesstraffet omfattar. Beloppet ska anges i svensk valuta. Om Kronofogdemyndigheten anpassat bötesstraffet enligt 9 § ska också detta framgå. Om beslutet gäller förverkande ska det enligt andra punkten innehålla uppgift om vilket belopp eller vilken egendom som förverkandet avser. Beloppet ska anges i svensk valuta och kan vara lägre än det som framgår av det utländska avgörandet, t.ex. om straffet eller beslutet till viss del redan har verkställts i den andra staten. Om verkställighet av ett utländskt förverkandebeslut som avser viss egendom enligt 11 § fjärde stycket får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde ska en uppgift om det tas in i beslutet. Även i de fallen ska beloppet anges i svensk valuta.

Hur omräkningen ska göras framgår av andra stycket. Vid omräkning till svensk valuta ska den växelkurs tillämpas som gäller vid tiden för beslutet om verkställighet i Sverige. Detta innebär att valutaförändringar som ägt rum efter den tidpunkten inte påverkar beloppet som ska drivas in. Riksbanken publicerar bl.a. på sin hemsida dagsnoteringar på valutakurser mot svenska kronor. Där finns även historisk information som bör kunna vara användbar i praktiken.

Av tredje stycket framgår att Kronofogdemyndighetens beslut ska delges den dömde. Delgivningslagen (2010:1932) gäller avseende formen för delgivning. Delgivning behöver inte ske om Kronofogdemyndigheten enligt 10 § beslutat om uppskov. Bestämmelsen hindrar emellertid inte att delgivning sker även i ett sådant fall, om det finns skäl för det. Det finns heller inget som hindrar att Kronofogdemyndigheten kontaktar åklagare för samråd när det gäller frågan huruvida delgivning bör ske.

Vid Kronofogdemyndighetens handläggning av frågan om verkställighet är förvaltningslagens bestämmelser tillämpliga, om inte något annat följer av denna lag. Det innebär t.ex. att 32 och 33 §§förvaltningslagen om motivering av beslut och underrättelse om överklagande gäller. Detsamma gäller för rättens beslut enligt 28 och 30 §§ lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen).

Anpassning av ett utländskt bötesstraff

9 § Kronofogdemyndigheten ska anpassa det utländska bötesstraffets storlek om det för motsvarande brott i svensk lag är föreskrivet

1. penningböter och bötesbeloppet överstiger 4 000 kronor eller, om straffet avser flera brott, 10 000 kronor, eller

2. böter och bötesbeloppet överstiger 150 000 kronor eller, om straffet avser flera brott, 200 000 kronor.

Bötesbeloppets storlek ska i fall som avses i första stycket bestämmas till angivna maximibelopp.

Paragrafen reglerar när Kronofogdemyndigheten ska anpassa det utländska bötesstraffets storlek. Den ersätter liknande reglering i 12 §

• Sida 255
•  Original

andra stycket internationella verkställighetslagen. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.3.

Utgångspunkten är att Kronofogdemyndigheten ska acceptera det utländska bötesstraffets storlek. Om bötesbeloppet överstiger det maximala penning- eller dagsbotsbelopp som kan dömas ut i Sverige för ett eller flera brott, ska dock Kronofogdemyndigheten enligt bestämmelsen anpassa bötesbeloppet till de beloppen. Bestämmelsen gäller även om det för motsvarande brott i svensk lag också är föreskrivet fängelse. Det ska enligt 8 § första stycket 1 anges huruvida ett bötesstraff anpassats på detta sätt.

Uppskov

10 § Kronofogdemyndigheten får besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande, om verkställigheten skulle skada en pågående utredning om brott.

Paragrafen ger utrymme för att i vissa fall besluta om uppskov med verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.4.

Enligt bestämmelsen har Kronofogdemyndigheten möjlighet att besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande om verkställigheten skulle skada en pågående brottsutredning. Bedömningen bör som huvudregel göras efter samråd med de brottsbekämpande myndigheterna, främst Åklagarmyndigheten. Ett uppskov ska beslutas på viss tid, vilket innebär att Kronofogdemyndigheten i beslutet måste ange hur länge uppskovet gäller. Tiden får inte vara längre än nödvändigt. Om det redan från början kan förutses att det kommer att krävas ett längre uppskov kan det finnas skäl för Kronofogdemyndigheten att innan beslut om uppskov fattas kontakta den andra staten och redogöra för de närmare omständigheter som gör att uppskovet bedöms kunna bli långvarigt. En sådan dialog kan leda till att den andra statens myndighet omprövar sitt beslut att begära verkställighet i Sverige.

Verkställigheten i Sverige

11 § Om inte något annat följer av denna lag ska verkställighet i Sverige ske enligt svenska regler och i enlighet med vad som gäller vid verkställighet av bötesstraff eller beslut om förverkande.

Ett bötesstraff som verkställs enligt denna lag får inte förvandlas till fängelse. Verkställighet av ett beslut om förverkande enligt denna lag får inte ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet.

Verkställighet av ett beslut om förverkande som avser viss egendom får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde, om det är lämpligt och den andra staten samtycker till det.

Paragrafen anger vad som gäller i fråga om verkställigheten i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande. Den ersätter delvis liknande reglering i 24 § första stycket och 36 § andra stycket internationella verkställighetslagen samt 21 a–j §§ internationella verkställighetsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.5.

Det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande ska enligt första stycket som huvudregel verkställas på samma sätt som ett svenskt

• Sida 256
•  Original

bötesstraff eller förverkandebeslut. Det innebär bl.a. att bestämmelserna om uppbörd och indrivning i bötesverkställighetslagen (1979:189), bötesverkställighetsförordningen (1979:197) och lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. ska tillämpas. Vid indrivningen gäller i huvudsak utsökningsbalkens regler om förfarandet vid en verkställighet. I 14 § finns bestämmelser om fördelning av förverkad egendom i vissa fall.

Av andra stycket följer att bötesstraff som verkställs enligt lagen inte får förvandlas till fängelse. Om den andra staten angett i framställningen att bötesstraffet får förvandlas till en annan påföljd, bör Kronofogdemyndigheten underrätta den andra staten om att detta inte är möjligt enligt svensk rätt.

Enligt tredje stycket gäller i huvudsak samma förbud för beslut om förverkande. Verkställighet av ett utländskt beslut om förverkande får alltså inte ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd, t.ex. någon form av samhällstjänst. Detta gäller även om ett sådant förfarande skulle vara godtagbart i den andra staten. Om den andra staten har angett att andra alternativa åtgärder får vidtas, bör Kronofogdemyndigheten underrätta myndigheten om att detta inte är möjligt enligt svensk rätt.

Av fjärde stycket framgår att verkställighet av ett beslut om förverkande avseende viss specifik egendom i stället får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde. En förutsättning för en sådan omvandling är dels att det bedöms vara lämpligt, dels att den andra staten har samtyckt till det. Vidare krävs att det finns en uppgift om värdet på den egendom som avses.

Kronofogdemyndigheten får utifrån omständigheterna i det enskilda fallet göra en bedömning av om det är lämpligt med en omvandling eller inte. Det kan t.ex. inte anses lämpligt om det är förbjudet att inneha egendomen. Om samtycke från den andra staten eller en uppgift om egendomens värde saknas måste Kronofogdemyndigheten på lämpligt sätt begära in det.

Det ska enligt 8 § första stycket 2 anges huruvida ett beslut om förverkande avseende specifik egendom får verkställas på detta sätt.

12 § Ett beslut om anstånd eller avbetalning, som meddelats av en behörig

myndighet i den andra staten innan framställningen lämnades enligt 3 §, ska gälla vid verkställigheten.

Om ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande som avser en betalningsskyldighet till viss del har betalats eller verkställts i en annan stat, ska Kronofogdemyndigheten i samma mån sätta ned det belopp för vilket verkställighet får ske.

Paragrafen behandlar frågor om anstånd med betalning och nedsättning av det belopp som ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande avser. Den ersätter delvis liknande reglering i 24 § tredje stycket internationella verkställighetslagen samt 21 a–j §§ internationella verkställighetsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 13.3.5.

Av första stycket följer att Kronofogdemyndigheten ska beakta beslut om anstånd eller avbetalning som meddelats i den andra staten innan framställningen om överförande till Sverige lämnades.

• Sida 257
•  Original

Om det under verkställigheten framkommer att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande avseende betalningsskyldighet till viss del har betalats eller verkställts i en annan stat ska Kronofogdemyndigheten enligt andra stycket sätta ned det belopp för vilket verkställighet sker i Sverige i samma mån. I de fall information om verkställighet eller betalning kommer från den som avgörandet gäller får Kronofogdemyndigheten vända sig till den andra staten för att få uppgiften bekräftad. Vid nedsättning av det verkställbara beloppet ska en omräkning ske till svensk valuta enligt 8 § andra stycket, dvs. den växelkurs som gällde vid tidpunkten då beslutet om verkställighet här fattades. För bestämmelsens tillämpning har det inte någon betydelse om betalning eller verkställighet skett före eller efter framställningen om verkställighet i Sverige. Det är Kronofogdemyndigheten som sätter ned beloppet även om beslutet om verkställighet här är föremål för en domstolsprövning enligt 7 kap. 9 §.

Upphävande av beslutet om verkställighet i Sverige

13 § Ett beslut enligt 6 eller 7 § om verkställighet av bötesstraff eller beslut om

förverkande enligt denna lag ska upphävas om

1. det framkommer att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte får verkställas i Sverige,

2. det är omöjligt att verkställa bötesstraffet eller beslutet om förverkande,

3. den andra staten har meddelat

a) den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller nåd eller amnesti, eller

b) ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte längre får verkställas,

4. bötesstraffet eller beslutet om förverkande i sin helhet är verkställt i en annan stat, eller

5. framställningen om verkställighet i Sverige återkallas. Beslut om upphävande meddelas av Kronofogdemyndigheten. Rätten ska dock fatta beslut om upphävande i de fall

1. beslutet om verkställighet i Sverige är föremål för rättens prövning, eller

2. rätten har beslutat om verkställighet i Sverige eller fastställt Kronofogdemyndighetens beslut om detta och det är fråga om upphävande enligt första stycket 1.

Om verkställigheten upphör ska de verkställighetsåtgärder som vidtagits återgå så långt det är möjligt.

Enligt första punkten i första stycket ska ett beslut om verkställighet i Sverige upphävas om det framkommer att det utländska bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte får verkställas i Sverige. Denna grund aktualiseras t.ex. om det under verkställigheten kommer fram omständigheter som, om de hade varit kända tidigare, lett till att framställningen avslagits, så som omständigheter rörande immunitet eller förbudet mot dubbelbestraffning.

I andra punkten regleras den situationen att det utländska bötesstraffet eller förverkandebeslutet inte går att verkställa. Så kan vara fallet t.ex. om

• Sida 258
•  Original

egendom som kan användas för verkställighet inte påträffas eller om ett förverkandebeslut avser specifik egendom och denna egendom inte påträffas eller visar sig vara förstörd. Det kan också vara så att fortsatta verkställighetsförsök bedöms utsiktslösa, t.ex. om det vid verkställigheten konstateras att den mot vilken bötesstraffet eller förverkandet riktas saknar utmätningsbara tillgångar.

Tredje punkten avser den situationen att den andra staten har beviljat den dömde eller den som beslutet om förverkande gäller nåd eller amnesti eller ett annat beslut som enligt lagen i den staten medför att bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte längre får verkställas. Annat beslut kan t.ex. röra att domen har tagits upp till ny prövning. En sådan omständighet skulle också kunna leda till att den andra staten formellt återkallar sin framställning, se femte punkten. Det får förutsättas att den andra staten meddelar Sverige för det fall beslut om nåd eller amnesti har fattats. Om

Kronofogdemyndigheten får informationen på annat sätt får en kontroll göras med den andra staten innan beslutet om verkställighet upphävs. Om nåd meddelas i Sverige kommer verkställigheten också att upphöra.

Kronofogdemyndigheten ska också enligt fjärde punkten upphäva sitt beslut om verkställighet om bötesstraffet eller beslutet om förverkande helt verkställts i en annan stat. Eftersom verkställighet kan pågå i flera stater samtidigt kan den situationen uppkomma.

I femte punkten regleras slutligen den situationen att den andra staten återkallar framställningen om verkställighet i Sverige. Det spelar ingen roll av vilket skäl en återkallelse sker eller huruvida verkställigheten har påbörjats.

I andra stycket regleras frågan om vem som beslutar om att verkställigheten ska upphävas. Huvudregeln är att det är Kronofogdemyndigheten som fattar beslut om detta. Rätten prövar emellertid frågan om beslutet om verkställighet är föremål för rättens prövning, eller om rätten beslutat om verkställighet eller fastställt Kronofogdemyndighetens beslut om detta och det är fråga om ett upphävande på grund av att bötesstraffet eller förverkandebeslutet inte får verkställas i Sverige. I de sistnämnda fallen bör rätten kunna ta upp frågan utan att en särskild ansökan om det ges in (jfr Fitger m.fl., Lagen om domstolsärenden – En kommentar [21 februari 2024, version 3D, JUNO], kommentaren till 4 §). Rättens prövning bör ske så snart det finns skäl till det. Ofta borde dock ett ärende initieras av rätten efter det att Kronofogdemyndigheten vidarebefordrat information eller uppgifter som föranleder en sådan prövning.

I tredje stycket slås fast att när ett beslut om verkställighet i Sverige upphävs, ska de verkställighetsåtgärder som hunnit vidtas återgå så långt det är möjligt. Här gäller samma förfarande som när en svensk exekutionstitel upphävs, se 3 kap. 22 § utsökningsbalken. Ett beslut om att upphäva beslutet om verkställighet i Sverige ska alltså, i förekommande fall, förenas med ett beslut om att vidtagna verkställighetsåtgärder ska återgå. Om beslutet om verkställighet upphävs endast till viss del, ska verkställighetens återgång anpassas därefter.